Bilaga W1404-2.2.pdf - LIF

lif.se

Bilaga W1404-2.2.pdf - LIF

eld som förr eller senare tar död på patienten. Men skillnadenmellan den yttre och den inre elden är att där vi med minutersexakthet kan förutsäga konsekvenserna av en explosionsartadeld som närmar sig en fastklämd individ, så vet viinte hur explosionsartat eller stillsamt den inre elden brinnerhos en patient som befinner sig i livets slutskede. Det gåralltså inte att exakt förutsäga hur spontanförloppet blir ochdet gör det också vanskligt att förutsäga effekten av läkemedelsom kan antas påskynda döden.I fallet med den norska tågolyckan handlade sjukvårdspersonalenenligt ansvarsfrihetsregeln och det ledde därförinte till åtal. Problemet med patienter i livets slutskede är attdet kan vara svårt att tillämpa ansvarsfrihetsregeln även omen del medicinska beslut på exempelvis intensivvårdsavdelningarfattas i likartade nödsituationer. Man kan hävda attpåskyndandet av döden med några minuter hos en redandöende patient endast är av akademiskt intresse – det är jusom anförts i praktiken svårt att bevisa att döden påskyndadesoch därmed att livet kortades. Även om den som gettläkemedlen i höga doser öppet angav att avsikten var att påskyndadöden skulle det vara svårt att bevisa att det faktisktpåverkade utfallet – kanske dog patienten av sin grundsjukdomsekunden innan läkemedlen hann verka.Den beslutsinkapabla patientenOm man fastställt att fortsatt respiratorbehandling integagnar en patient som inte längre är kontaktbar eller beslutskapabelså vill man ofta ge vissa läkemedel i samband medatt man avslutar respiratorbehandlingen. I denna situationär patienten oåterkalleligt döende, men beroende på grundläggandesjukdom kan patienten fortsätta att andas frånnågra sekunder till timmar efter avslutandet av respiratorbehandlingen.Speciellt om det rör sig om spädbarn kan det tatimmar eftersom dessa patienter har rörliga skallben. Detsom kan uppstå i samband med eller efter exempelvis extuberingär att patienten kan utveckla andnöd (respiratoriskdistress) och kramper. För att behandla dessa symtom ochvara helt säker på att patienten inte lider kan man akut geupprepade höga doser tiopental och vid respiratorisk distressger man även morfin i höga doser (morfin har också en lugnandeeffekt). Båda dessa läkemedel kan, om de ges i dettaläge, tillsammans eller var för sig påskynda döden. I principkan man diskutera för vems skull man behandlar en sådanpatient – om det är frågan om omfattande hjärnskador är detinte troligt att patienten kan känna någonting. Men för”säkerhets skull” och för att det ser hemskt ut för både personaloch närstående att se en patient krampa och kvävas såger man oftast både morfin, tiopental och lugnande medicin.Åtminstone vet man att höga doser tiopental kan påskyndadöden och frågan är då vad syftet är med denna behandlingoch finns alternativ?Avsikter och konsekvenserDet viktiga tycks vara att avsikten med att ge de aktuella läkemedlenär symtomlindring och inte att påskynda dödsprocessen.Om avsikten med handlingen är god (symtomlindring)så kan man enligt doktrinen om dubbla effekteracceptera eventuella förutsedda dåliga konsekvenser (dödenpåskyndas och därmed kortas livet) om den andra effekten(symtomlindring) också uppnås (3). Men enligt sammadoktrin kan man aldrig acceptera en handling med en ondavsikt (att korta livet) även om den får goda konsekvenser(lidandet upphör) och den onda konsekvensen (livet förkortas)samtidigt uppnås. Man får sålunda enligt doktrinenaldrig använda påskyndandet av döden som ett medel för attgöra slut på eller förkorta ett outhärdligt lidande.En förutsättning för tillämpningen av doktrinen omdubbla effekter är att det som gör en handling god eller dåligär om avsikten anses vara god eller dålig. Om avsikten ansesvara god så är handlingen god oavsett om konsekvensernablir dåliga och är avsikten ond/dålig så är handlingen ond/dålig oavsett om konsekvenserna blir goda. Resonemangethar emellertid problematiserats av den amerikanske experimentaletikernJoshua Knobe som genomfört undersökningarsom visar att människors etiska intuitioner fungerarprecis tvärtom. Om vi anser att en handling är ond/dålig(genom att den exempelvis får dåliga konsekvenser) så är vimer benägna att tillskriva den involverade personen en avsikt(även om det inte finns en uttalad sådan) jämfört med omhandlingen är god eller etiskt neutral (4). Detta innebär attom vi anser att förkortandet av livet hos en döende patient ären ond handling så är vi benägna att säga att det finns enavsikt att döda. Om vi anser att förkortandet av livet av endöende patient är en acceptabel eller etiskt neutral handlingså skulle vi enligt Knobe vara mindre benägna att tillskrivaen avsikt. Vi kan därmed inte avgöra frågan om handlingenär riktig eller inte med hänvisning till avsikter, eftersom vitillskriver avsikter utefter bedömningen om handlingensriktighet, om Knobe har rätt. Frågan om det finns en avsikteller inte att förkorta en döende patients liv tycks inte varafullt så enkel som vi omedelbart antar.Den beslutskapabla patientenOm patienten är beslutskapabel och själv begär att en respiratorstängs av (och själv är oförmögen att göra det på grundav totalförlamning) så kan det också vara aktuellt att gelindrande behandling i samband med att man avslutar behandlingen.Doseringen av läkemedel i samband med avslutandeav respiratorbehandlingen hos en sådan patient kangöras som vid djup kontinuerlig sedering inom den palliativavården. Enligt autonomiprincipen bör man respektera enpatients rätt att vara med och bestämma om handlingar ochbeslut som berör patienten. Om ingen annan berörs kanpatienten få bestämma själv (3). Man brukar skilja mellanrätten att tacka nej till erbjuden utredning och behandling(negativa rättigheter) och rätten att kräva viss utredning ochbehandling (positiva rättigheter). En beslutkapabel patientsrätt att tacka nej måste som regel alltid respekteras. Dettaborde också gälla avslutande av livsuppehållande behandling.Även här är avsikten av relevans; det är en aktiv handlingatt stänga av respiratorn, men avsikten är inte att döda patientenäven om döden är en förutsebar konsekvens av attman stänger av respiratorn. Eftersom det är uppenbart attpatienten kommer att lida outhärdligt (patienten kvävs) omman inte sederar inför avstängningen av respiratorn såskulle det uppfattas som försummelse (eller grymhet) attinte erbjuda patienten adekvat sedering; detta i analogi med

More magazines by this user
Similar magazines