Bilaga W1404-2.2.pdf - LIF

lif.se

Bilaga W1404-2.2.pdf - LIF

att vi även söver patienter inför ett kirurgiskt ingrepp – viavvaktar inte med att söva patienten tills denna skriker närkirurgen börjar använda skalpellen. I motsats till den beslutsinkapablapatienten som kanske som följd av en omfattandehjärnskada inte kan antas lida så vet vi att den beslutskapablapatienten både kan känna ångest och lida outhärdligt omman inte erbjuder patienten adekvat sedering. I dessa fallfinns god tid och man kan förbereda doseringen så att denblir adekvat. Även om utfallet blir detsamma (patienten avlider)så har man alltså i denna situation möjlighet att förberedadoseringen så att man kan vara helt säker på att patientenavlider som följd av att man stänger av respiratorn och intetill följd av de givna läkemedlen. Om det finns minsta egenandningsförmåga kvar kan det dock inte uteslutas att läkemedlenäven i detta sammanhang kan antas påskynda dödsprocessen.Enligt Socialstyrelsen och även Svenska Läkaresällskapetsriktlinjer anses ett sådant förfarande godtagbart(5,6). Men både Socialstyrelsens vägledningar och Läkaresällskapetsriktlinjer är ”soft laws” och det är inte helt klarthur en domstol skulle bedöma avstängningen av respiratornpå en sådan patient. Här är det ju helt klart att man kortarlivet på en patient som skulle ha kunnat levt många år till.Juridiskt talar man inte om avsikt, men om uppsåt. Och iuppsåtsbegreppet ingår även en bedömning av de förutseddakonsekvenserna av en handling. Om man sålunda inser (meninte avser) att man genom en åtgärd (avstängning av respirator)förkortar livet på en patient även om åtgärden sker påpatientens begäran så skulle detta kunna vara i strid medsvensk straffrätt (hard laws). Detta trots att det också skullevara i strid med Regeringsrätten och hälso- och sjukvårdslagstiftningenatt neka patienten hjälp att stänga av respiratorneftersom det i så fall skulle kunna uppfattas som somatisktvångsbehandling. I sista instans är det endast en domstolsom kan avgöra om avstängningen av respiratorn på en sådanpatient är i strid med strafflagstiftningen.Palliativ vård/sederingNär patienter i livets slutskede är inne i finalfasen så börjarolika organfunktioner svikta, exempelvis njurarna. Patientenär då oåterkalleligen döende. I de flesta fallen dör en sådanpatient stillsamt och odramatiskt utan lidande inom ett dygneller två. Men i vissa fall är döendet förknippat med ett outhärdligtlidande med symtom som ofta är kombinationer avexempelvis andnöd, hjärtklappningar, illamående, smärtor,ångest, oro, förvirring, hallucinationer, kramper etc. Manvill i första omgången försöka att behandla symtomen medolika läkemedel. Men kan symtomen inte kontrolleras medgängse läkemedel (symtomen sägs då vara behandlingsrefraktära)kan det bli nödvändigt att sänka patientens medvetandei syfte att patienten ska slippa lida – man talar då omsedering eller palliativ sedering. Sederingen kan genomförasantingen som djup och kontinuerlig eller ytligt och intermittent.Vid denna typ av sedering har man möjlighet att doseraläkemedlen på ett sätt så att risken att dessa skulle påskyndadödsprocessen minimeras. Men är patienten oåterkalleligendöende med exempelvis njursvikt så behövs inte hellermycket läkemedel (exempelvis morfin i kombination medsederande medel) förrän det kan antas påskynda dödsprocessen.Men även om användningen av läkemedel i sådana situationerskulle kunna tänkas påskynda dödsprocessen så ärdet svårt för en åklagare att bevisa att patienten avled avgivna läkemedel och inte av sin sjukdom. Endast om patienteninsisterat på att livet har ett egenvärde och att dödensålunda inte till något pris får påskyndas, kan det vara försvarbartatt underbehandla patientens symtom. Men ompatienten inte har uttalat sådana värderingar bör läkaren setill att patienten är symtomfri. Men även här måste manalltså balansera risktagandet i analogi med ansvarsfrihetsregelnvid tågolyckan i Norge.Kontinuerlig och intermittent palliativ sederingDet som ytterligare kan komplicera situationen är om patienteninte är omedelbart döende, det vill säga då vitalaorgan fortfarande fungerar och om själva dödsprocessen intepåbörjat, men patienten lider trots symtombehandling. Ensådan patient kanske kan ha flera veckor kvar att leva. Ambitioneninom den palliativa vården är att i sådana situationerförsöka hjälpa patienten att leva med så god livskvalitet sommöjligt den sista tiden. Men även en sådan patient kan i vissafall ha ett eller fler olika symtom som ger upphov till ett(outhärdligt) lidande. Även här försöker man att lindra patientenssymtom. Går detta inte kan man erbjuda patientenatt kombinera symtomlindringen med sedering. I dessa situationerkan man också dosera läkemedlen – både de somanvänds vid sedering och eventuell symtomlindring – så attdet blir osannolikt att läkemedlen i sig påskyndar döden.Om sederingen ges utan att med mellanrum minska doseringenav sederande läkemedel – så kallat kontinuerlig palliativsedering – så kan döden tänkas påskyndas i de fall därman samtidigt avstår från att inleda parenteral vätsketillförseldå denna kan antas förlänga livet. Njursvikt kan i en sådansituation tänkas inträda tidigare och därmed påskyndadöden. Även detta är etiskt sett försvarbart om det inte finnsnågot alternativ till sederingen för att hålla patienten symtomfrioch patienten inte är mot behandlingen. Om patientensjälv uttryckligen har bett om att vätska och eventuellnäringstillförsel inte ska ges och patienten själv bett om attsederingen ska ges kontinuerligt så borde detta vara etisktförsvarbart med hänvisning till patientens negativa rättigheter.Det är dock oklart hur förfarandet skulle uppfattasstraffrättsligt ifall det skulle prövas i domstol. Även om detinte finns en avsikt att påskynda döden (och därmed förkortalivet) så kan de förutsedda konsekvenserna av de vidtagnaåtgärderna vara ett förkortande av livet. Det kan alltsåi dessa situationer diskuteras om det finns ett uppsåt ochdärmed kan det också diskuteras om kombinationen avhandlingar är straffbar eller inte. Finns inget handlingsalternativtalar mycket för att ansvarsfrihetsregeln även kan aktualiserashär (2).Det blir än mer komplicerat om patienten inte längre ärbeslutskapabel, men lider outhärdligt på samma sätt som idet sistnämnda fallet. Patienten kan då inte själv begära attbli kontinuerligt sederad och kan inte heller begära att allannan behandling inklusive vätsketillförsel ska avslutas. Vivet alltså inte vad patienten vill och alternativet att låta patientenlida skulle inte bara uppfattas som försummelse, utanäven som grymhet. Därför återstår enbart möjligheten attsedera patienten och för att inte förlänga dödsprocessen av-

More magazines by this user
Similar magazines