Nu har Viktoria fått en egen familj - CMS Office

files.cmsoffice.se

Nu har Viktoria fått en egen familj - CMS Office

adoption viktoriaViktoria, 7 år, mamma Maja Frank, pappa LarsFrank, bröderna Douglas och William, 10 år, ochDennis, 8 år. Familjen bor i Göteborg.William, Douglas och Viktoriaövar intervjuteknik.Nu har Viktoria fåtten egen familjViktoria är 7 år. För ett år sedan bodde hon påbarnhemmet Vaggan i Litauen och var på vägatt hamna på långvården. Nu har Viktoria adopteratsav familjen Frank i Göteborg och fått enmamma, pappa och tre bröder.Text: Anna-Maria Stawreberg Foto: Anna von BrömsenHemma vid familjen Franksköksbord. Från vänster: Maja,Lars, Viktoria och Douglas.Det finns ett barnhem som heter Lopselis,eller Vaggan på svenska. Lopselis ligger i Litauenoch här bor ett hundratal barn. Föräldralösaeller övergivna av sina föräldrar. Medlitauiska mått mätt är Lopselis ett bra ställe.Bra för att vara barnhem.Barnen får tak över huvudet, kläder, någonsom ser till dem och mat för dagen. De barnsom är handikappade får sjukgymnastik. Mendet finns ett problem: från den dagen barnenfyller 6 år får de inte bo kvar.För de friska barnen som inte har adopteratsväntar olika anstalter. För de funktions­hindrade barnen – och de är många, ytterst fåvill adoptera ett barn med funktionshinder –är det betydligt värre. Då är långvården denenda möjligheten. Och på den litauiska långvårdenblir barnen liggande.Viktoria var ett av de här barnen. Dagen dåhon skulle fylla 6 år närmade sig. Och samtidigtsom många barn brinner av längtanefter att fylla 6 år, vet barnen på Lopselis vadden dagen innebär.Viktoria visste också. Hon har fel på höfterna,benen, fötterna, ena armen och käken,men inget som helst fel på sitt förstånd.Många potentiella adoptivföräldrar hadevarit på Lopselis och hälsat på, men ingenhade stannat till just vid Viktoria.”Måste vara meningen”Vad hon inte visste var att det i Sverige hadedragits igång en aktion för att hitta ett hem åthenne. Och vad hon inte heller visste var attdet i Göteborg bor en familj som heter Frank iefternamn, en familj med tre pojkar somlängtade efter ytterligare ett barn.Mamma Maja och pappa Lars ville adopteraoch hade precis genomgått proceduren förblivande adoptivföräldrar.– Vi hade tänkt adoptera ett barn från Etiopien,berättar Maja Frank på telefon, men vifick höra talas om Viktoria av en väninna.”Det måste vara meningen”, tänkte vi. Härsitter en flicka på andra sidan Östersjön ochbara väntar på oss.Nu har det gått ett år och när vi träffarViktoria för första gången har hon hunnitfylla 7 år. Hon kommer susande i sin sportigalilla rullstol och öppnar dörren, tätt följd avsina tre bröder, Douglas och William, 10 år, ochDennis, 8 år.Bröderna hänger artigt upp våra ytterjackor.Viktoria visar lika artigt in oss i det luftigavardagsrummet. Mamma Maja och pappaLars håller sig i bakgrunden. Det här fixarbarnen alldeles utmärkt själva.Viktoria har sett fram emot att få besök avtidningen, och runt halsen har hon hängt påsig alla sina vackra juveler.– Det här halsbandet är alldeles nytt, detfick jag av Dennis för en vecka sedan, berättarhon med glittrande pigga ögon, på nästanfelfri svenska.Nervösa inför mötetNär det är dags att berätta om det första mötetmed Viktoria pratar de sex familjemedlemmarnai munnen på varandra. Stämningen ärvarm och avspänd, alla får komma till tals föratt ge sin version. Viktoria rullar iväg för atthämta fotoalbumet, och visar bilderna frånbarnhemmet.– Två veckor efter det att vi hört talas omViktoria åkte vi till Lopselis för att träffa henne,berättar Lars.– Vi fick se kort. Det såg jätteläskigt ut,hon var ju så liten, säger storebror Douglas,som var den av bröderna som fick åka medoch träffa Viktoria första gången.– Hon såg inte läskig ut. Då, Viktoria, dåvar du ÄNNU sötare än vad du är nu, sägerDennis bestämt, och avbryts av storebrorWilliam:– Nej, men hon är ju jättesöt nu också!Viktoria skrattar glatt. Det märks att hontrivs i syskonskaran och att hon har en givenplats bland sina bröder, även om det kan gåhett till ibland, enligt föräldrarna.– Jag var jättenervös inför mötet och vi varoroliga för att Viktoria skulle ha något gravtmentalt handikapp som skulle innebära att viinte kunde ta emot henne. När vi kom framsatt vi som på nålar. Vi ville ju inget hellre änatt få träffa Viktoria så fort som möjligt, menfick först läsa igenom hennes journaler, minnsMaja.I ett annat rum satt Viktoria och väntade.Hon visste vad som gällde och också honhade rejält många fjärilar i magen.– När vi äntligen fick träffa henne kändesdet med en gång att det var rätt! Viktoriaskrattade sitt hjärtliga skratt och det klaffadedirekt, säger Lars.– Ni passade för mig, konstaterar Viktoriaenkelt, som om det vore den mest självklarasak i världen.Ville stanna kvarViktoria hade vuxit upp i en grupp med småbarndär det äldsta barnet var 2 år. Ingen vissteriktigt hur mycket hon förstod, men närfamiljen kom till Lopselis dagen därpå sattViktoria redan innanför dörren och väntade.– Hon störtade upp ur rullstolen och kröpfram till mig med en rasande fart, berättarLars.På golvet vid våra fötter har Viktoria övergettfotoalbumet från Lopselis. Hon har tröttnatpå att höra på historien om innan honflyttade till Göteborg och har i stället tagit sigur sin rullstol och ägnar sig åt att leka journalistmed Douglas. De turas om att intervjuavarandra och då och då avbryts intervjun avhöga skratt från syskonen.Under det första besöket på Lopselis fickMaja och Frank veta att det skulle ta minst etthalvår innan Viktoria skulle få flytta hem tillfamiljen. Men det fanns en möjlighet att låtaViktoria komma över som gäst, officiellt förViktoria hade aldrig sett månen ochstjärnorna – vänd YYY”I början var killarnaväldigt räddaom Viktoria, ochdrog sig för attsäga ifrån, mendet har ändrat signu”William kollar in Viktoriasfötter. Douglastar sig en pepparkaka.82 Vi Föräldrar 6/20096/2009 Vi Föräldrar 83


adoption viktoriafortsatt få läkarbehandling här i Sverige.– Helt plötsligt blev det bråttom. Vi fickveta att Viktoria skulle komma till oss veckandärpå, så vi fick fullt upp med att förberedahennes rum och oss själva, berättar Maja.Lopselis föreståndare Audrone Prasauskieneåkte själv över till Sverige med Viktoria ochbodde hemma hos familjen Frank under envecka. På så sätt kunde hon fungera som tolkmellan Viktoria och resten av familjen.– När det var dags för Audrone att åka hemfrågade hon Viktoria om hon ville stanna hososs, eller om hon ville åka med tillbaka. Viktoriahade bestämt sig. Hon ville stanna kvar,säger Lars.Mötte mycket motståndFör många är det långt ifrån en självklarhetatt adoptera ett lite äldre barn, och visst, ävenLars och Maja var från början tveksamma. Ärbarnet dessutom funktionshindrat är förståelsenfrån omgivningen ännu mindre. Det fickMaja och Lars snart erfara.– Vi mötte mycket motstånd hos familjerättenjust med tanke på Viktorias handikapp.Och socialtjänsten var inte heller övertygad,eftersom vi redan hade tre barn, berättarMaja.Maja och Lars hade pratat mycket medpojkarna om adoptionen. Att få hem ett bebissyskonkan vara svårt nog för äldre syskon.”Vi mötte mycket motstånd hos familjerätten just med tanke på Viktorias handikapp”84 Vi Föräldrar 6/2009Snart matdags. Viktoria ochhennes syskon hälper till attduka fram.Att få hem ett nästan jämnårigt syskon kanvara ännu svårare.– Men det gick över förväntan. Visst tjafsarsyskonen ibland, men det är bara sunt. I börjanvar killarna väldigt rädda om Viktoria,och drog sig för att säga ifrån, men det harändrat sig nu. Alla fyra har egna viljor ochibland blir det hög ljudnivå, säger Lars.Under den första tiden hade Viktoriamycket att ta in. Och hon stötte ideligen pånya saker som hon inte tidigare upplevt. Enkväll, när familjen var ute och gick, blev Viktoriastående som förstenad och stirrade uppmot himlen.– Vi frågade henne vad det var, men honbara pekade utan att få ur sig ett ord. Det varmånen och stjärnorna hon pekade på. Honhade aldrig någonsin sett natthimlen förut,fönstren satt så högt upp på barnhemmet attdet inte gick att titta ut, berättar Maja.En annan dag gick familjen på restaurang.Viktoria fick ett glas juice, och blev sittandemed glaset i handen, helt fascinerad. Det varisbitarna i glaset som fångat hennes intresse,isbitar hade hon aldrig tidigare sett.Hon lärde sig snabbt svenska fraser ochmeningar.– Det första hon sa vara ”Rodana böxor”,hon hade nämligen fått ett par röda byxorsom hon älskade över allt annat.Efter två veckor konstaterade Viktoria:– Jag ska inte säga Maja och Lars längre.Nu ska jag säga ”mamma” och ”pappa” istället,berättar Maja och tittar på sin dotter.Helt smärtfritt gick den första tiden inte.Varje dag fick Viktoria en gråtattack. Det varprecis som om hon hade fullt med sorg inombordssom behövde gråtas ut.– Hon satt där i sin ensamhet. ”Nu gråterhon”, sa pojkarna, och vi fick sitta med hennei knäet. Eftersom hon inte kunde språket vardet svårt att trösta. Det enda vi kunde göravar att sitta med henne i knäet.Nyopererade fötterViktoria lyssnar en stund på föräldrarnas berättelse,men hasar sedan iväg för att hämtaett par benvärmare som Maja stickat åt henne.– De kan man ha här på benen, säger hon,och visar samtidigt sina nyopererade fötter.Fötterna är små, och Viktoria är oerhört stoltöver dem. Dagen till ära har hon tagit av sigsina stödskenor, som hon bär i vanliga fall.När hon kom till Sverige hade hon klumpfotoch kunde inte gå över huvud taget. Nukan hon åtminstone stå upp korta stunder.Och bäst av allt: hon kan ha skor på fötterna,något hon inte kunde före operationen. Förhoppningenvar att Viktoria så småningomskulle kunna gå obehindrat, men riktigt så hardet inte blivit. Även om hon skulle gå igenomytterligare operationer är det högst osäkert atthon någonsin kommer att kunna gå.– Men för Viktoria var tanken på att överhuvud taget kunna gå så abstrakt så att honnog inte kunde ta in det, vilket var skönt medtanke på att hon inte riktigt blev så bra som vihade förhoppningar om. Tanken på att kunnabära skor, däremot, kunde hon ta in, och nuär hon överlycklig över sina fina fötter, sägerMaja.Viktoria berättar målande om operationen,om hur nervös hon var innan, men att mammafanns med henne hela tiden och om huront det gjorde efteråt. Lars var hemma medpojkarna, men kom och hälsade på på sjukhuset.– Jag längtade jättemycket efter pappa,säger Viktoria med eftertryck.Stora kunskapsluckorNästa gång vi träffar Viktoria har det gått ettpar månader. Maja och Lars har bett mig tamed mina egna döttrar, som är i Viktoriasålder. Viktoria vill gärna träffa tjejer, eftersomdet blir lite väl många killar dagarna i ända.Också denna gång kommer Viktoria självrullande för att öppna dörren. På hennesbröstkorg glittrar några simmärken.– Detta är Baddaren och detta är Guldfisken,säger hon stolt, och berättar målande förmin imponerade dotter Ella om allt man ärtvungen att utföra för att klara av att ta dessamärken.– Viktoria har blivit superbra på att simma”Kolla, det är ju jag!”.Viktoria får se bildersom mamma Maja tagit.”Hon hade aldrig någonsin sett natthimlenförut, fönstren satt så högtupp på barnhemmet”praktiska skäl har hon lite extra hjälp, menhelst av allt vill hon klara sig själv.– Viktoria är duktig i skolan, men samtidigthar hon enorma kunskapsluckor. Påbarnhemmet var det till exempel ingen somläste högt för henne när det var läggdags. Häri Sverige läser vi ju högt ur pekböcker för vårabarn redan när de är mycket små. Jag kanfråga saker som ”Vad äter hästen?” Och Viktoriahar ingen aning. ”Råttor, kanske?” kanhon svara, berättar Lars.De här kunskapsluckorna är en av de störstasvårigheterna med att adoptera ett äldrebarn som bott på barnhem, tycker både Majaoch Lars. Viktoria har så mycket att ta igen,och även om hon har ett stort intresse för attlära sig saker, är det svårt, eftersom hon saknarkunskap om saker som de flesta barn lärsig redan som bebisar.– Samtidigt är det väldigt spännande att fåryggsim sedan vi sågs senast, konstaterar pappaLars.I köket håller bröderna på att fixa fika. StorebrorWilliam har varit hemma från skolaneftersom han är förkyld.– Men jag blev förkyld först av alla! förklararViktoria, samtidigt som hon skär tomaternatill mackorna.Enligt Maja vill Viktoria göra det mestasjälv. Och vi får snart se prov på det. Honglider ner från rullstolen, hasar ut med blixtenshastighet för att strax återvänta med papper,pennor och kritor på en filt som hon drarefter sig.– Häromdagen var vi och fikade. Då rullladehon iväg med rullstolen och hämtadevatten åt oss alla. Hon nådde inte, men frågadeen helt okänd kille om han kunde hjälpahenne att hälla upp vatten åt henne, sägerMaja stolt.Går i en vanlig skolaVi äter mackor och dricker te, men barnenhar inte ro att sitta stilla länge. Snart stickerhela barnaskaran ut i det stora barnrummetoch en brottningsmatch börjar. Viktoria sitteroch hejar på och är helt inne i matchen, ävenom hon inte kan vara med rent fysiskt.Viktoria går i en vanlig skola inne i stanoch det funkar bra, berättar föräldrarna. AvVill klara sig själv så mycketsom möjligt – vänd YYY6/2009 Vi Föräldrar 85


Bästa kompisen Felix,Maja, Dennis och Viktoriadiskuterar konst på fritids.fortsett så stort barn som Viktoria, inflikar Maja.För en tid sedan fyllde Viktoria 7 år. Påbarnhemmet uppmärksammades knappastfödelsedagarna. Bröderna berättade utförligtför Viktoria hur det går till när man fyller åroch Viktoria gick som på nålar dagarna innan.– Hon vaknade redan vid fyratiden på morgonenden dagen och kunde inte somna omförrän vi kom med frukostbrickan och sjöngför henne, säger Lars.De senaste månaderna har Viktoria haftproblem med sina tänder. När hon kom tillSverige var hennes tänder väldigt angripna avkaries och hon har tillbringat otaliga timmarhos tandläkaren.Viktoria, Maja ochDennis är på väghem från skolan.– Viktoria har haft ont och tandläkaren hartvingats dra ut flera av hennes tänder. Honhar dessutom andra problem med sin mun änkaries. Hennes käke har varit ur led och dethar varit jobbigt för henne, säger Maja.Vill klara sig självVi bestämmer oss för att stämma träff på Viktoriasskola nästa gång, strax efter sommarlovet.Viktoria har fortfarande lite extra hjälp iskolan, men hon vill ändå klara så mycketsom möjligt själv.Skolböckerna lägger hon i korgen underrullstolen när hon glider in i kön till matsalen.Det är dags för mellanmål och Viktoriapassar på att visa sina skolböcker.När det är hennes tur att ta för sig av matenbalanserar hon skickligt tallriken med cornflakesoch mjölk på väg till bordet. Inte en droppespiller hon, det märks att hon har vananinne.– På söndag ska jag på kalas, det är ett prinsesskalasoch mamma har lovat att fixa prinsesskläderi dag på lunchen, berättar Viktoria.Bredvid henne sitter bästisen Felix, och dehar egentligen inte tid att äta. Men när frökenkommer och säger till dem att de ska äta ochinte prata, skärper de sig. Åtminstone en litenstund, så att maten blir uppäten.Längre ner i korridoren ligger fritidsavdelningenoch eftersom skoldagen är slut villViktoria visa vad hon håller på med.– Det här är en prinsessa som jag färglägger,säger hon, helt klart inspirerad av söndagensprinsesskalas.Klockan har hunnit bli fyra på eftermiddagenoch snart hörs slammer i dörröppningen.Det är Maja och Dennis som kommit för atthämta Viktoria.Maja överräcker snabbt påsen med prinsessklädertill en mycket nöjd Viktoria, och berättaratt kalasen för närvarande avlöser varandra.– Viktorias klasskompisar är så underbara.Visste du att de har uppfunnit Viktoria-kull?Det går ut på att alla ska hasa runt på rumpannär de jagar varandra. $$$86 Vi Föräldrar 6/2009

More magazines by this user
Similar magazines