Döderhuklts församlingsblad nr 1 2012 - Minkyrka.se

minkyrka.se

Döderhuklts församlingsblad nr 1 2012 - Minkyrka.se

Nu går kantor Thomas vidareEn dag i december 1987 ringde telefonenhemma hos den unge teologistudentenThomas Holmér och hans hustru Maria iLund. Det var Jan Byström, adjunkt hos kyrkoherdeni Döderhult, som föreslog attThomas skulle göra ett studieuppehåll ochunder ett år eller två vara ungdomsledare iDöderhults församling. Thomas hade dåungefär ett år kvar till sin examen, så förslagetkom inte särskilt lägligt och tillsammansmed hustrun Maria kom han fram till att detdå inte var läge att avbryta studierna.Några dagar senare befann de sig iKalmar, Thomas hemort, ochbestämde sig för att köra över tillDöderhult för att delta i högmässanoch samtidigt på plats tacka förerbjudandet, men likväl vänligt menbestämt avböja. Men efter mötetmed den gudstjänstfirande församlingeni Döderhult förändrades allt!Det slutade med att de hemma hosGunnel och Leif Norrgård på Marieholmsstigenlovade Döderhults församling”ett år eller två”. Men detblev nära nog ett kvarts sekel iDöderhult! Och först nu står deinför uppbrott. Inte för att Thomasnu ska återuppta sina sedan mångaår tillbaka avbrutna studier, utan förhan ska gå vidare i pedagogiska ochkyrkomusikaliska arbetsuppgifter,som under de många åren i Döderhulthar blivit hans signum.Både bland barn och ungaDu började alltså som pedagog iDöderhults församling?– Ja, fast på den tiden hette det församlingsassistent,och min förstaarbetsuppgift var att ta fatt på ochvidareutveckla det arbete bland barnoch ungdomar som Katarina Norrgårdlämnade efter sig när hon skullefortsätta sina studier.Du fick alltså ta ansvar i både barngrupperoch bland tonåringar?– På den tiden var inte församlingensverksamhet så utvecklad som densenare skulle bli så det bedömdes attbåda kategorierna rymdes i mintjänst. Jag fick till en början inte barata ansvar för barn och ungdomar iDöderhult utan också i Bockara. Jagtyckte mycketom denfamiljärastämningen iBockara –och gör såfortfarande –där jag dockgjorde en avmina förstafadäser närjag – ovetandeomhur olämpligtdet var på den tiden – efter entävling bland juniorerna som prisbl a delade ut en kortlek.En kortlek?– Ja, för mig var det väl som vilketsällskapsspel som helst … Men omden saken fanns det, säkert på godagrunder, på den tiden delademeningar. Och det var något jag ficklära mig …KyrkomusikerMånga tänker säkert framför allt pådig som kantor?– Jag hade ju redan som gymnasistavlagt kantorsexamen – det kundeman göra på den tiden när kantorsjobbetoftast var tänkt som ett komplementtill ett annat arbete – ochnär det blev aktuellt med en gossköri församlingen föll det arbetet påmin lott. Ganska snart behövdeockså gospelkören en ny ledare ochjag åtog mig – till en början motvilligt– också det arbetet. Så underganska många år var jag både församlingspedagogoch biträdandekyrkomusiker. När sedan GunillaAndersson pensionerades fick jag ta6huvudansvar för kyrkomusiken i församlingen.Men du har ju också fortsatt medverksamhet bland ungdomar …– Ja, arbetet bland tonåringar är fortfarandedet som jag ”brinner för”,även om jag sedan många år varitförsamlingens kantor och samordnareav den kyrkomusikaliska verksamheten.Så kanske har det blivitmer arbete de sista åren än vad somvarit riktigt hälsosamt – jag har bådevarit heltidsanställd som kantor ochdessutom varit konfirmandlärare ochi praktiken ansvarig för arbetet blandtonåringar.Hela familjen har varit medVi har förstått att du, liksom mångaandra i församlingen, arbetat hårtdessa år. Hur har du orkat?– Man kan kanske se arbetet bådesom sin egen inspiration och belöning… Men det är klart att utan attha hela familjen med mig skulle jagaldrig ha orkat. Att hela familjenvarit engagerad i församlingen harnog varit den främsta förutsättningenför att orka …

More magazines by this user
Similar magazines