.' 30:e årgången - Kumla kommun
.' 30:e årgången - Kumla kommun .' 30:e årgången - Kumla kommun
Eller i svensk tolkning:Fordom en gång som ny för de gamla munkar':· jagringdes.Nygestaltad min malm tjänar nu Kumla hjord.Mindre i vikt men i endräktigt ljud med min systersjunger jag liksom hon: Endräktigt dyrken er Gud!Frans Michael Franzen1772-1847Efter en målning av J. G. Sandberg 1823.Svenska Porträttarkivet.
oASBRO- HALLSBERG- K UMLAEn morgontur skildrad av Hugo Ericsson.,Solen stack upp som ett gult klot nere vid Skåle.Lätta dimslöjor svävade över Tisarens vatten, och närsolstrålarna svängde om bland slöjorna spelade morgonensfärgsymfoni ut för fullt.En and kväkte i vassen, högt under himlen for "himlageten"berg- och dalbana i en vid cirkel och blandadesitt egendomliga vingljud med storspovens triumffanfar.Ur varje buske och snår ljuder småfåglarnas ljuvligaröster. Snart är kören fulltonig, och utanför den storavassruggen patrullerar svanhanen, ty det är snart tre veckorsedan honan tog det stora boet i besittning för åretshäckningsförsök.Men vi har inte tid med fågelskådande i dag. Det ärvardagsmorgon och jobbet kallar.Vi är tidigt ute. Tänker ta det lugnt och se oss omkringunder färden ned till staden på slätten.När vi går till boden efter mopeden kommer ett lättvinddrag. Det för med sig ett atomsmått stoft, som välbehagligtkillar i näsan. Jag vet nog varifrån det kommer.I hörnet av Oskars tomt står en liten hägg. Det är hennesförsta blomningsdag. Det är hon som killar.Motorn knattrar. Jag åker ur hagen och får en skymtav Åsbrokajen, där några båtar sakta vaggar i morgondyningen.Raksträcka. Gas. Då slår det om till rött, ochlarmklockorna ljuder vid järnvägsövergången.En historia på gott och ont det där. Driftsäkerhetentycks inte vara så över sig. En väntan på både tio ochfemton minuter är inte helt ovanlig. Kunde det inte räckamed stopptecken och rött ljus. Ar det nödvändigt attbullra så ohejdat.Jag svänger in till stationen för att få någon att trätapå, men blir snäll så snart den röda tegelbyggnaden drartill sig blicken. Det gör den alltid, ofelbart, som enmagnet. Var finns det någon märkligare järnvägsbyggnadhär i landet. Någon vars tegel kan berätta så spontantom spännande ting, som teglet i Åsbrostationen. Sida uppoch sida ned, sten för sten, kan man läsa om djärva män,som slet hårt men trodde på framtiden och satsade påden. Men förtog sig tydligen, ty när de byggde stationshusetav uteslutande utskotts tegel stod nog konkursenhelt nära - om den inte redan var ett faktum.Nu står byggnaden som ett ståtligt minnesmärke överäktsvensk enskild företagsamhet och smusslar till oss enhälsning från de svenska järnvägarnas pionjärtid omkring1880.Snälla SJ, låt stationshuset i Åsbro vara orört - utvändigt.u har morgonhumöret med ens blivit prima, så vifortsätter vår avbrutna färd.Vid riksåttan visar vi till vänster och stannar intilldet gula strecket. Jo, vi skall över viadukten och bortKlevettill vägskälet, för därintill finns något verkligt stiligt.Se på skylten där. Naturskyddsföreningens märke. Vislänger huvudet så långt bakåt det kan komma och serupp i den ståtliga tallens girvuxna krona.Du, här vid vägskälet var det på sin tid galgbacke.Måntro nån av tallarna dugde, kanske den här. Hållfastagrenar finns det åtminstone. Den sista avrättningenhär ägde rum i början på 1800-talet. En dräng längrebort i socknen hade tagit livet av någon.Så vänder vi mopederna och gasar på.Till vänster märker vi den gamla vägen med dess vackrabro över ån. Viadukten, som för över både ån ochjärnvägen, är också en fin sak med sin luftiga, smäckrakonstruktion. Men varför anses det så naturligt att dennaliksom alla andra viadukter på landsbygden, skall saknaytbehandling. Numera finns det betongfärg i mångaolika kulörer, kunde inte den komma till klatschig användningvid varje införlivande med betongsaker i densvenska landskapsbilden. Därför behövdes det ingen betongfärgbyrådirektör.Tänk sej detta spann i en varm ljusbrun ton och pelarnaklargula. Skulle det inte göra varje människa litetgladare, och dessutom bli en välbehövlig motvikt tilldet fulaste men ändå nödvändigaste i landskapet -kraftledningarna. Väl representerade på Åsbroslätten.Snart snurrar vi uppför den första backen och kommerin på mon. Solen strilar in mellan tallarna, trollar medskuggor och dagrar, får en att strypa gasen och rullasakta och varligt. Skogen är som allra vackrast så härtidigt om morgonen. Raka, fria stammar med soleld iPRESENTEN åt Henne.Vi ha goda tipsför klappar åthela familjenVÄLJ DEN HOSf1:wr~1~"X*.B:':z.' - J$i;tgTel. 799 305
- Page 1 and 2: REALEXAMEN I KUMLA 1959Foto: Gunnar
- Page 3 and 4: xr30KUMLAårg.Utgivare:JULBLADNils
- Page 5: Stora klockangjuten år 1813Lilla k
- Page 9 and 10: ,Men varför samlas ni inte på kyr
- Page 11 and 12: ~tån gam(a a(oum6(aÖFEM KUSINER L
- Page 13 and 14: Femtonhundratalet har mig veterlige
- Page 15 and 16: En av våra allra största svenska
- Page 17 and 18: Den av Lo-Johansson skildrade veten
- Page 19 and 20: Frans August CarlssonSkomakareLäde
- Page 21 and 22: oGARDAR OCHBYAR I KUMLAXVI.c.?11år
- Page 23 and 24: Två motiv från den märkliga tape
- Page 25 and 26: MIN BARNDOMS GATAVII.VillagatanVill
- Page 27 and 28: 1l1lfrån Bäck i Hallsberg. Nuvara
- Page 29 and 30: PROSTARI KUMLAc:Av Karl Bå"ckgren,
- Page 31 and 32: på nyttan av vattendrickning - i a
- Page 33 and 34: levnadsår. Döden nådde honom å
- Page 35 and 36: Då torget var ett kärr.bakgrunden
- Page 37 and 38: cJl;1innesglimtar från HöOrstafr
- Page 39 and 40: Varumärken:EXCELLENTHerrskodonSTIL
- Page 41 and 42: Hörsta Kristliga Ynglinga- och Jll
- Page 43 and 44: var hans största hobby att sälja
- Page 45 and 46: sBe Er skohandlare att få prova en
- Page 47 and 48: &KUMLA IDROTTSPARK•ny gestalt,zDe
- Page 49 and 50: hänga kvar, särskilt då om spele
- Page 51 and 52: FÖR EDRA TRANSPOR TER ANLITAKurnla
oASBRO- HALLSBERG- K UMLAEn morgontur skildrad av Hugo Ericsson.,Solen stack upp som ett gult klot nere vid Skåle.Lätta dimslöjor svävade över Tisarens vatten, och närsolstrålarna svängde om bland slöjorna spelade morgonensfärgsymfoni ut för fullt.En and kväkte i vassen, högt under himlen for "himlageten"berg- och dalbana i en vid cirkel och blandadesitt egendomliga vingljud med storspovens triumffanfar.Ur varje buske och snår ljuder småfåglarnas ljuvligaröster. Snart är kören fulltonig, och utanför den storavassruggen patrullerar svanhanen, ty det är snart tre veckorsedan honan tog det stora boet i besittning för åretshäckningsförsök.Men vi har inte tid med fågelskådande i dag. Det ärvardagsmorgon och jobbet kallar.Vi är tidigt ute. Tänker ta det lugnt och se oss omkringunder färden ned till staden på slätten.När vi går till boden efter mopeden kommer ett lättvinddrag. Det för med sig ett atomsmått stoft, som välbehagligtkillar i näsan. Jag vet nog varifrån det kommer.I hörnet av Oskars tomt står en liten hägg. Det är hennesförsta blomningsdag. Det är hon som killar.Motorn knattrar. Jag åker ur hagen och får en skymtav Åsbrokajen, där några båtar sakta vaggar i morgondyningen.Raksträcka. Gas. Då slår det om till rött, ochlarmklockorna ljuder vid järnvägsövergången.En historia på gott och ont det där. Driftsäkerhetentycks inte vara så över sig. En väntan på både tio ochfemton minuter är inte helt ovanlig. Kunde det inte räckamed stopptecken och rött ljus. Ar det nödvändigt attbullra så ohejdat.Jag svänger in till stationen för att få någon att trätapå, men blir snäll så snart den röda tegelbyggnaden drartill sig blicken. Det gör den alltid, ofelbart, som enmagnet. Var finns det någon märkligare järnvägsbyggnadhär i landet. Någon vars tegel kan berätta så spontantom spännande ting, som teglet i Åsbrostationen. Sida uppoch sida ned, sten för sten, kan man läsa om djärva män,som slet hårt men trodde på framtiden och satsade påden. Men förtog sig tydligen, ty när de byggde stationshusetav uteslutande utskotts tegel stod nog konkursenhelt nära - om den inte redan var ett faktum.Nu står byggnaden som ett ståtligt minnesmärke överäktsvensk enskild företagsamhet och smusslar till oss enhälsning från de svenska järnvägarnas pionjärtid omkring1880.Snälla SJ, låt stationshuset i Åsbro vara orört - utvändigt.u har morgonhumöret med ens blivit prima, så vifortsätter vår avbrutna färd.Vid riksåttan visar vi till vänster och stannar intilldet gula strecket. Jo, vi skall över viadukten och bortKlevettill vägskälet, för därintill finns något verkligt stiligt.Se på skylten där. Naturskyddsföreningens märke. Vislänger huvudet så långt bakåt det kan komma och serupp i den ståtliga tallens girvuxna krona.Du, här vid vägskälet var det på sin tid galgbacke.Måntro nån av tallarna dugde, kanske den här. Hållfastagrenar finns det åtminstone. Den sista avrättningenhär ägde rum i början på 1800-talet. En dräng längrebort i socknen hade tagit livet av någon.Så vänder vi mopederna och gasar på.Till vänster märker vi den gamla vägen med dess vackrabro över ån. Viadukten, som för över både ån ochjärnvägen, är också en fin sak med sin luftiga, smäckrakonstruktion. Men varför anses det så naturligt att dennaliksom alla andra viadukter på landsbygden, skall saknaytbehandling. Numera finns det betongfärg i mångaolika kulörer, kunde inte den komma till klatschig användningvid varje införlivande med betongsaker i densvenska landskapsbilden. Därför behövdes det ingen betongfärgbyrådirektör.Tänk sej detta spann i en varm ljusbrun ton och pelarnaklargula. Skulle det inte göra varje människa litetgladare, och dessutom bli en välbehövlig motvikt tilldet fulaste men ändå nödvändigaste i landskapet -kraftledningarna. Väl representerade på Åsbroslätten.Snart snurrar vi uppför den första backen och kommerin på mon. Solen strilar in mellan tallarna, trollar medskuggor och dagrar, får en att strypa gasen och rullasakta och varligt. Skogen är som allra vackrast så härtidigt om morgonen. Raka, fria stammar med soleld iPRESENTEN åt Henne.Vi ha goda tipsför klappar åthela familjenVÄLJ DEN HOSf1:wr~1~"X*.B:':z.' - J$i;tgTel. 799 <strong>30</strong>5