Bergsjövägen - Läs en bok

hon aldrig varit särskilt intresserad av sitt utseende eller sinakläder. Det skulle vara enkelt och bekvämt. Hon kastade enblick på sin spegelbild, en alldaglig tjej klädd i brun beige randigpolotröja, brun täckjacka och svarta byxor. Det askblondahåret var som vanligt samlat i en svans. Ingen tittade två gångerefter henne, men det var så hon ville ha det.Yvonne hade sin lediga lördag, hon skulle städa och pysslalite hemma. Kanske titta i några möbelkataloger, hon önskadesig en ny mjuk sängmatta och en bättre läslampa. Men förstskulle hon äta så hon tog fram en fiskgratäng och satte i mikron.Hon lade en blårutig duk över det nya vita bordet ochknipsade av några vissna blommor från den röda begonian.Medan hon väntade på middagen skar hon upp en tomat ochsatte fram tallrik och glas. I ett par vita krukor i fönsterkarmenhade hon en aralia och en ljusbladig benjaminfikus. Om deväxte och trivdes skulle de förstås bli för stora för fönstret,men ännu var de små och gav lite vårkänsla. Vita, tunna spetsgardinerinramade fönstret och i skymningen brukade hon tändaoch en liten vit fönsterlampa. Yvonne bodde i huset som låghögst upp på backen hon hade en underbar utsikt. Riktigt klaradagar kunde man se flera mil, man såg en bit av parken och densmala slingrande vägen som ledde till en liten skog. Och raktnedanför fanns en fin lekplats med gungor, klätterträd, bänkaroch allt barnen kunde önska sig. Hon njöt av sin enkla måltidoch lät tankarna fara fritt. En cykel skulle vara bra att ha, dåkunde hon cykla till jobb. Och så skönt det skulle vara att köraut och se sig om när det blev varmare, det var inte långt tillskogen. Ibland kunde hon inte riktigt fatta att allt gått så bra,inte en enda gång hade hon ångrat att hon lämnat Kenneth.Men hon hoppades förstås att bli bekant med några trevligamänniskor och få nya vänner.Dagarna gick och hon hade åtminstone sett sina närmastegrannar. Mats Johansson och Malin Odin. De hade en litenbaby, ibland mötte Yvonne den unge pappan när han kom rusandepå väg till hissen strax efter klockan sju på morgnarna.Han var lång och gänglig, lite rödlätt och såg alltid pigg ochglad ut, trots brådskan. Ibland kom hans sambo med babyn ivagnen, till butiken för att handla lite. Yvonne försökte pratamed henne om det inte var kö i kassan, och hon verkade snälloch rar, men lite blyg. Hon var liten och mörk och oftast kläddi långbyxor eller joggingdress. På deras våningsplan boddeockså Evert Olsson, en äldre farbror ja, han var väl inte sågammal egentligen, i sjuttioårsåldern antagligen, men han varfarbroderlig på något sätt, med stålgrått hår och en liten välansadmustasch. Han var alltid så proper och prydlig, ofta klädd irutig keps med likadan halsduk. Och han hälsade alltid vänligtoch rart. I våningsplanet under bodde, förutom den där kvinnanmed sin dotter Filippa, familjen Bengt och Ellen Andersson.Bengt körde långtradare och var mycket borta, Ellen städadei skolan och de hade tre barn i skolåldern. Mittemot dembodde en änka som verkade tro att hon var en riktig grevinna,men i hennes namn fanns varken af eller von, hon hette helt67