2005:02 Avfall blir värme och el – en rapport om ... - Avfall Sverige

Avfall blir värme och elEn rapport om avfallsförbränningRVF rapport2005:02ISSN 1103-4092

RVF rapport 2005:02ISSN 1103-4092©RVF Service ABTryck: Daleke Grafiska 2005Upplaga: 1400 ex

FörordSyftet med denna rapport är att presentera avfallsförbränning med energiutvinning i Sverige.Avfallsförbränningsanläggningarna har en viktig roll både som energiproducenter ochavfallsbehandlare.Rapporten fokuserar på förbränning av hushållsavfall samt annat avfall i de anläggningar somdefinieras som avfallsförbränningsanläggningar. Det karakteristiska för dessa anläggningar ären hög energieffektivitet i form av produktion av fjärrvärme och el. Samtliga anläggningar harockså jämförelsevis mycket höga krav på såväl drift av anläggningen som på rökgasreningoch omhändertagande av rester från förbränning och rening.Rapporten har utarbetats med målet att den ska kunna användas både av personer som arbetarmed avfalls- och återvinningsfrågor och av övriga personer som är intresserade av dessafrågor.Uppdraget att genomföra denna rapport anförtroddes en styrgrupp inom arbetsgruppen föravfallsförbränning bestående av Ulf Kullh, ordförande, Barbro Broman, Åsa Hagelin ochChrister Knutås. Som utredare och sekreterare i gruppen engagerades Nils Ahlgren, UNOkonsultAB. Resultatet av gruppens arbete föreligger i form av denna RVF-rapport.Malmö januari 2005RVF – Svenska RenhållningsverksföreningenWeine Wiqvistvd2

InnehållsförteckningFörord 2Sammanfattning 51 Hundra år med avfallsförbränning 81.1 Avfallshanteringen i ett historiskt perspektiv 81.2 Förbränning av avfall 101.3 Utbyggnad av avfallsförbränning med energiutvinning 111.4 Moratoriet 1985 – 1986 141.5 Modernisering och utbyggnad av avfallsförbränningen 162 Kunskap, politik och lagstiftning 182.1 Avfall - vad är det? 182.2 Forskning och utveckling 192.3 Några huvudlinjer i svensk avfallspolitik 202.4 Lagstiftning om avfallshantering och förbränning 233 Mängder, hantering och behandling 263.1 Avfallsmängder i Sverige 263.2 Avfallshantering 273.3 Ökade mängder avfall 293.4 Behandling av avfallet 304 Avfallsförbränning – principer och tekniker 324.1 Energiutvinning med höga miljökrav 324.2 Avfall som bränsle 334.3 Energiproduktion 364.4 Förbränningstekniker 374.5 Rening av rökgaser och rökgaskondensering 394.6 Rester från avfallsförbränning 434.7 Ett modernt kraftvärmeverk baserat på avfall som bränsle 465 Fortsatt utbyggnad av avfallsförbränningen 495.1 Utgångsläget 495.2 Miljöfrågor 515.3 Ekonomiska förhållanden 545.4 Utbyggnadsplaner 56BilagorA Om RVF – Svenska RenhållningsverksföreningenB Mått, enheter, omvandlingsfaktorer och förkortningarC Källförteckning3

Figurer1 Principschema för torr rökgasrening 412 Principschema för våt rökgasrening 423 Principskiss över energiproduktionen i Sysav:s kraftvärmeverk 464 Principskiss över system för rening av rökgaser och vattenvid Sysav:s kraftvärmeverk 47Tabeller1 Avfallsförbränningsanläggningar i Sverige år 1985 132 Avfallsförbränning och energiproduktion vid svenskaavfallsförbränningsanläggningar 1985 – 2003 173 Totala avfallsmängder i Sverige år 1998 274 Avfallsmängder som år 1998 hanterades av kommuner,kommunägda bolag och privata avfallsföretag 285 Mängd hushållsavfall i Sverige 1975 – 2003 296 Behandling av hushållsavfallet i Sverige 1980 – 2003 307 Utsläpp av tungmetaller från förbränning av olika bränslen 348 Utsläpp av koldioxid vid förbränning av olika bränslen 359 Innehåll av metaller och dioxiner i rökgasreningsrester (RGR) 4510 Avfallsförbränningsanläggningar i Sverige år 2003,avfallsmängder och energiproduktion 5011 Utsläpp till av föroreningar till luft från avfallsförbränningeni Sverige 1985 – 2003 5112 Utsläpp till luft från avfallsförbränning i Sverige 1985 – 2002,mängd per ton förbränt avfall 5313 Utsläpp till luft från avfallsförbränning i Sverige 1985 – 2002,mängd per producerad MWh energi 544

SammanfattningAvfall blir värme och elSverige har genom ett mycket väl utbyggt fjärrvärmesystem en unik möjlighet att distribueravärme för uppvärmning. Hälften av uppvärmningsbehovet i bostäder och lokaler täcks idag avfjärrvärme. Avfallsförbränningen svarar för drygt 15 % av fjärrvärmeproduktionen i landet. Iett par större tätorter utgör värme från avfallsförbränning närmare 50 % av värmebehovet.Utvinningen av energi per ton avfall har nästan dubblerats under de senaste 15-20 åren.Förbränning av avfall kan sammanfattas i följande punkter:• Energin i avfallet utvinns och används för produktion av fjärrvärme och el.• Energiproduktion med avfall, som till största delen utgörs av biomassa, kan ersättaproduktion med fossila bränslen och därmed bidra till att minska växthuseffekten.• Förbränning av avfall vid de höga temperaturer som används innebär att avfalletdesinficeras och att risken för sanitära problem elimineras.• En del av föroreningarna i avfallet bryts vid de höga förbränningstemperaturerna nertill ofarliga ämnen.• Utsläppen till luft och i förekommande fall till vatten är genomgående mycket lågaoch ligger i många fall på nivåer långt under gällande villkor.• Den allra största delen av de föroreningar som återstår efter förbränning lagras in iaskorna.• Avfallets vikt reduceras viktmässigt med 80 – 85 % och volymmässigt med95 – 96 %.• Spridningen av föroreningar i miljön minimeras genom tekniska åtgärder och säkerhantering av askorna.De svenska avfallsförbränningsanläggningarna har blivit alltmer komplicerade och teknisktavancerade. De är jämförbara med processindustrier, järn- och stålverk och andra störreindustrianläggningar när det gäller teknik och komplexitet.NulägetÅr 2003 fanns det 28 avfallsförbränningsanläggningar i landet, som tillsammans tog emot ochbehandlade 3,1 milj. ton avfall. Dessa anläggningar producerade med detta avfall som bränsle8,6 TWh fjärrvärme och 0,7 TWh el. Detta motsvarar värmebehovet för ca 600 000 lägenheterper år och el till att täcka årsbehovet av hushållsel för ca 100 000 – 125 000 hushåll.Förbränning av avfall svarade för omhändertagande och behandling av 45 % av dethushållsavfall som uppkom inom landet.HistorikAvfallsförbränning var en praktisk åtgärd för att få plats med mer på soptipparna och minskarisken för spridning av sjukdomar genom råttor och annat otyg. Öppen förbränning av avfallpå avfallsupplagen eller i enkla ugnar var också vanligt förekommande i Sverige fram till1960-talet. Det blev allt svårare att få plats för de ökande avfallsmängderna på de befintligaavfallsupplagen och att hitta nya platser för deponier. Fjärrvärmen hade dessutom byggts ut iett antal städer, vilket innebar att avfallsförbränningsanläggningarna kunde få avsättning för5

sin viktigaste produkt – fjärrvärme. På 1970-talet tog utbyggnaden av avfallsförbränningenordentlig fart. Men under våren 1985 blev det tvärstopp eftersom naturvårdsverket införde ettmoratorium för utbyggnad av nya anläggningar. Skälet härtill var alarmerandeforskningsresultat om spridning av tungmetaller och bl. a. dioxiner. Moratorium upphävdes ijuli påföljande år efter en omfattande utredning vilken ledde fram till nya hårda miljökrav.Fram till år 2003 hade 7 anläggningar avvecklats och 8 nya tillkommit jämfört med 1985.Miljö- och avfallsfrågorAvfallet som bildas i hushåll, industrier och på andra platser är en spegel av det modernakonsumtions- och produktionssamhället. Trots ambitiösa insatser för att få fram mindreförorenat avfall innehåller dagens avfall en mängd föroreningar. Det ställs därför krav påbehandlingen så att föroreningarna i avfallet så långt som möjligt omvandlas och bryts ner tillofarliga och oskadliga ämnen. Föroreningar avskiljs och koncentreras i form av en finkorningrökgasreningsrest och förvaras på ett säkert sätt. Övriga förbränningsrester i form av slaggåtervinns i allt större utsträckning.Med modern teknik för rökgasrening är avskiljningsgraden för föroreningarna mycket hög.T.ex. har utsläppen av kvicksilver och andra tungmetaller till luft från avfallsförbränningen iSverige minskat med 98 – 99 % från 1985 till 2002. De samlade utsläppen av dioxiner till luftfrån Sveriges samtliga avfallsförbränningsanläggningar har minskat från ca 100 g år 1985 till1,1 g år 2002. Utsläppen vid samtliga anläggningar ligger under EU:s gränsvärde på 0,1nanogram per kubikmeter i utgående rökgas, vilket gäller för befintliga anläggningar fråndecember 2005.Produktion av energi genom förbränning av avfall är positivt med hänsyn till växthuseffekten,eftersom 85 % av avfallet har biologiskt ursprung. Detta är följd av att biomassan undertillväxten bundit motsvarande mängd koldioxid. Övergången från användning av fossilabränslen för fjärrvärmeproduktion till avfallsbaserad produktion har därför inneburit ett inteoväsentligt bidrag i arbetet att minska utsläppen av växthusgasen koldioxid.EkonomiAvfallsförbränningsanläggningarna drivs med ett par undantag i aktiebolagsform eller somresultatenheter inom större bolag. Verksamheterna ska vara ekonomiskt självbärande medintäkter från behandling av avfall och försäljning av fjärrvärme och i förekommande fall ävenel. Avgifter för behandling av avfall och intäkter från försäljning av energi ska täcka såväl derörliga driftkostnaderna som kapitalkostnaderna.Intäkterna vid en anläggning för förbränning av avfall består av två olika delar. Den ena delenavser avgifter som kommuner, industrier och andra ”avfallsproducenter” betalar. Den andradelen utgörs av intäkter från försäljning av fjärrvärme och vid kraftvärmeverk även av el.Kostnaderna för energiproduktion med avfall som bränsle är väsentligt högre vid användningav andra typer av bränsle. Det beror främst beroende på miljökrav som kräver storainvesteringar i utrustning och därmed höga kapital och driftkostnader.FramtidUtvecklingen av avfallsförbränningen påverkas i ett längre perspektiv av sådana faktorer somdeponeringsförbuden, miljölagstiftningen, skatteregler, prisfrågor m.m. Redovisade planer på6

utbyggnader talar för att avfallsförbränning även i fortsättningen kommer att ha en central rollvid behandlingen av såväl konsumtions- som produktionsavfall.UtbyggnadsplanerDet finns enligt en kartläggning som konsultföretaget Profu genomförde vid årsskiftet2003/2004 planer på en kraftig utbyggnad av avfallsförbränningen i Sverige. Antaletanläggningar skulle komma att öka från 26 till 40 under perioden 2002 – 2008. Det skullesamtidigt innebära en ökning av kapaciteten till 4,9 milj. ton per år, vilket kan jämföras medatt under år 2002 förbrändes 2,8 milj. ton avfall. I dessa värden ingår inte det processavfallsom industrin själv tar hand om och förbränner i egna anläggningar. Profu betonar dock i sinrapport att osäkerheten är betydande.7

1 Hundra år med avfallsförbränning1.1 Avfallshanteringen i historiskt perspektivÅterbruk av ”avfall” i det gamla bondesamhälletI det gamla bondesamhället hade man inte några stora avfallsproblem, eftersom det mesta som”föll av” i hushållen och på gårdarna återanvändes eller utnyttjades på annat sätt. Trasigaverktyg och redskap lagades, matavfallet gavs till hushållsgrisen, stallgödsel och latrin kördesut på åkrarna. Detta återbruk av dåtidens ”avfall” var i praktiken en förutsättning för attmänniskorna och samhället skulle överleva. Det var en livsform som utvecklats underårtusenden i nära kontakt med naturen och som med ett modernt modeord varkretsloppsanpassad.Det som trots allt blev över och inte längre kunde användas la man helt enkelt i en grop eller ien hög ett stycke från husen. Om högen av avfall blev för stor, luktade illa och drog till sigråttor satte man helt enkelt eld på den..Avfallet bort ur städernaLäget var ett helt annat i de framväxande trånga och tättbefolkade städerna. Där fanns det intesamma möjligheter och inte heller samma behov av att ta vara på det avfall som uppstod. Förstadsborna gällde det framförallt att bli av med avskräde och avfall på behörigt avståndutanför stadsportarna. Det var också nödvändigt för att man skulle komma till rätta med demiserabla sanitära förhållandena som orsakade ständiga epidemier bland stadsbefolkningen.Därför hamnade det mesta av städernas avfall på soptippar inom områden som inte utnyttjadeseller tippades helt enkelt i sjöar, vattendrag eller havsvikar.Eftersom städerna var små var det sett utifrån ett nutida perspektiv länge fråga om relativt småmängder av latrin och annat avfall som måste tas om hand. Så sent som i mitten av 1800-taletuppgick stadsbefolkningen till bara en tiondel av den totala folkmängden i Sverige på3,4 miljoner. ”Avfallsproduktionen” per capita var också betydligt lägre än i dagens modernasamhälle.En del av det avfall som uppkom i de framväxande städerna utnyttjades för olika ändamål.Det gällde framförallt latrin och köksavfall som komposteras och användes som gödsel iträdgårdar och jordbruk. Men det fanns också andra användningsområden. De många krigensom härjade gjorde att behovet av krut var stort och här var urin en viktig råvara. Gustav Vasaförordnade därför att ”salpeterjorden” under ladugårdarna var ett kronoregale och därmedblev bönderna skyldiga att forsla urindränkt jord till sjuderierna.Om hur dåtidens återvinningsverksamhet kunde vara organiserad skriver Ernst Brunner i sinbok om Carl Michael Bellman.”Redan före gryningen baxades i laxtunnor borgarträcken ur grändhålen och bars påbuktande stänger i gåsmarsch till stadens latrinpråmar som låg förtöjda vid Mälarvattnet.Framåt kvällen forslades de av de trasklädda latrinkärringarna ut ur staden tillsalpeterladorna vid Rålambshov. Där förädlades sedan träcken av spinnhushjonen tillsvartkrut för fältkanoner.”8

Och så låter han Bellman fälla kommentaren ”Jag fann det överhuvudtaget anmärkningsvärtatt det som redan avlossats ur tarmens själva laddningsrör med modern vetenskap kundeomvandlas till svenskt svartkrut för fältkanoner.”Införande av system för vatten, avlopp och renhållningDen snabbt ökande befolkningen med industrialisering och urbanisering medförde allt störreproblem i städerna med sanitära missförhållanden och urusla levnadsförhållanden. Bristfälligrenhållning och dåligt dricksvatten bidrog till att situationen blev mycket allvarlig särskilt i destörre städerna. Det kan illustreras med att på 1860-talet var dödligheten bland befolkningen iStockholm dubbelt så hög som på landsbygden. Åtgärder för att komma till rätta med dessaproblem blev därför centrala uppgifter för de snabbt växande städerna.Det första moderna systemet för vattenförsörjning tillkom i Stockholm under 1860-talet ochsnart därefter började vatten- och avloppssystem byggas ut i de större städerna. Samtidigtförsågs städer och större samhällen med kommunal renhållning för hämtning av framförallthushållsavfall och borttransport av avfallet till soptippar. Man bör då inte glömma bort attlatrinhämtning länge var en viktig del i kommunernas renhållning. Så sent som 1945 varendast hälften av bostäderna i tätorterna utrustade med WC.Behovet av åtgärder för att förbättra levnadsvillkoren för befolkningen i städerna kom ocksåtidigt till uttryck i politiska beslut och i lagstiftningen. År 1874 trädde både enbyggnadsstadga för rikets städer och den första hälsovårdsstadgan för landet i kraft. Denkommunala renhållningen blev härmed, liksom vattenförsörjnings- och avloppssystemen, encentral del i städernas och samhällenas infrastruktur och en viktig länk i kommunernas servicetill medborgarna.Soptippen som slutstation för avfalletUtbyggnaden av hälsovården ställde höga krav på formerna och tekniken för insamling,hantering och borttransport av avfallet. Dessutom måste avfallet placeras och förvaras på ettlångsiktigt säkert sätt. Dessa krav kom också att öka i takt med stigande levnadsstandard ochbättre bostäder.Industrialiseringen hade skapat nya möjligheter för massproduktion av varor och därmedkunde det moderna konsumtionssamhället växa fram. Tekniken att utnyttjad skogen,mineraltillgångarna och andra naturresurser förbättrades, vilket gjorde att den snabbt stigandeproduktionen kunde baseras på ”färska” råvaror. Därmed minskade också behovet av ochintresset för att återanvända produkter och att utnyttja återvunnet material. Baksidan av dennautveckling var att avfallsmängderna från både produktion och konsumtion kom att ökakraftigt. Den fortsatta snabba urbaniseringen innebar dessutom att tätortsbefolkningen ökadekraftigt och för att år 1920 vara lika stor som befolkningen på landsbygden.Sammantaget innebar detta att kommunerna måste ta hand om allt större mängderhushållsavfall och annat avfall. Någon mer omfattande behandling av avfallet i modernmening skedde inte, vilket ställde särskilda krav på lokaliseringen av soptipparna eller medmodernare begrepp avfallsupplag eller deponier. Dessa måste därför placeras inom områdendär de varken störde varken människor eller verksamheter och där risken för skador påmänniskors hälsa och miljön var så liten som möjligt.9

Behandlingen av avfallet från hushåll och andra verksamheter kom länge att - förutomkompostering i liten skala - i stort sett begränsas till förbränning av avfall öppet påsoptipparna eller i brännburar och enkla ugnar. Detta kombinerades i regel med packning avavfallet och därefter täckning med massor. På så sätt kunde avfallets volym minskas kraftigttill en tiondel av ursprunget.Spontana bränder orsakade av självantändning med svårsläckta bränder som följd var ocksåvanliga. Den öppna förbränningen av avfallet på soptipparna gjorde visserligen att tipparnaräckte längre och att de sanitära problemen minskade. Men problemen kvarstod med rykandeoch illaluktande soptippar som släppte ut föroreningar till luft och vatten och klagomålen varmånga från framförallt omkringboende.1.2 Förbränning av avfallTiden fram till andra världskrigetDe ökande avfallsmängderna som måste tas om hand ställde allt större krav på tillgång tillområden som kunde användas som soptippar. Dessa områden fick inte ligga alltför långt frånstäder och tätorter för att långa transporter skulle undvikas. Samtidigt fick inte soptipparnaplaceras så att de störde befolkningen och kom i konflikt med andra verksamheter.Förbränning av det obehandlade avfallet kom därför att även fortsättningsvis bli en nödvändigåtgärd för att minska avfallsvolymerna och därmed få soptipparna att räcka längre.Den öppna förbränningen innebar samtidigt stora olägenheter med rökbildning och utsläpp avhälsofarliga ämnen. För att komma tillrätta med dessa och andra problem med avsiktlig ochoavsiktlig förbränning på soptippar började man inom tättbebyggda regioner planera förutbyggnad av särskilda anläggningar för avfallsförbränning.Sverige fick sin första avfallsförbränningsanläggning år 1903 då anläggningen i Lövstautanför Stockholm togs i bruk. Förbränningen av avfall i landet skedde i övrig fortfarandegenom öppen förbränning av avfallet på soptipparna eller i brännburar och enkla ugnar.Problemen med denna öppna förbränning blev allt större och konflikterna med närboende ochandra ökade. Kommunerna fick också allt svårare att få fram områden som kunde användassom avfallsupplag för de ökade mängderna hushållsavfall och annat avfall. En utbyggnad avsärskilda anläggningar för avfallsförbränning ansågs därför som ett bra alternativ ochkomplement till fortsatt deponering av obehandlat avfall på soptippar och avfallsupplag.Några fler anläggningar utöver avfallsförbränningsanläggningen i Lövsta kom dock inte attbyggas ut före andra världskriget.KristiderAndra världskrigets utbrott i augusti 1939 innebar för Sverige med isolering ochavspärrningar att samhällets resurser behövdes för helt andra ändamål än att byggaavfallsförbränningsanläggningar. Produktion och konsumtion fick anpassas till i huvudsakvad de inhemska tillgångarna medgav. Allt som kunde återanvändas eller återvinnas samladesin och utnyttjades i den civila och militära produktionen. Hårda kristidsregleringar infördesoch mer eller mindre alla varor var ransonerade.10

Det innebar att återanvändning av produkter och återvinning av material fick en central rollinom avfallshanteringen. En positiv effekt av denna av omständigheterna påtvingadehushållning med knappa resurser var att avfallsmängderna minskade och därmed behovet avfler soptippar.Efter denna period med en ” kretsloppsanpassad planhushållning” vände utvecklingen ett parår efter krigsslutet. Med en snabbt växande produktion och konsumtion börjadeavfallsmängderna åter att öka. Avfallet fick också en alltmer komplicerad sammansättning,som följd av att många nya kemikalier och material introducerades.Samhället saknade dock resurser för att gå vidare med utbyggnad av anläggningar förförbränning av avfall. Läget inför 1950-talet var att Sverige fortfarande bara hade enanläggning för förbränning av hushållsavfall och annat liknande avfall. Förbränning av avfallvar liktydigt med öppen förbränning på soptipparna eller i brännburar.Avfallsförbränning och fjärrvärmeKommunerna hade under senare delen av 1940-talet börjat intressera sig för fjärrvärme somalternativ till enskild uppvärmning. Bakom detta intresse låg både stadsbyggnadsmässiga ochekonomiska skäl i ett läge där stora delar av bostadsbeståndet skulle förnyas. Det förstakommunala fjärrvärmesystemet i Sverige togs i drift i Karlstad år 1948. Därefter skedde enomfattande utbyggnad av fjärrvärmen i många svenska städer i samband med nybyggnad ochförnyelse av bostadsbeståndet.Med en utbyggnad av fjärrvärmen kunde produktionen av värme koncentreras till en eller parplatser inom tätorterna, vilket bl.a. hade stora fördelar ur transportsynpunkt. Till detta kommiljömässiga fördelar genom att de många små värmekällorna med egna utsläpp utan reningkunde ersättas med större värmecentraler eller värmeverk med åtminstone stoftavskiljning.Utbyggnader av fjärrvärmesystem skapade i sin tur förutsättningar för attavfallsförbränningsanläggningarna skulle kunna få en stabil avsättning för den energi somuppkom vid förbränningen. Detta var särskilt viktigt eftersom produktion av energi vidavfallsförbränning i första hand gäller värme. Genom sammankoppling medfjärrvärmesystemen förbättrades givetvis också de ekonomiska förutsättningarna förutbyggnad och drift av avfallsförbränningsanläggningar. Den stora utbyggnaden avanläggningar för avfallsförbränning kom dock att starta först under 1970-talet.1.3 Utbyggnad av avfallsförbränning med energiutvinningProblem med ”avfallsberget”För kommunerna blev det en huvudfråga hur man skulle kunna ta hand om och behandla deökande avfallsmängderna på ett miljömässigt godtagbart sätt. Det bör då noteras att 80 % avbefolkningen på 1970-talet bodde i tätorter, och därav merparten i orter med mer än 10 000invånare. Den kommunala strategin för att klara problemen inriktades efter två huvudlinjer –att finna lämpliga metoder för att behandla avfallet och minska avfallsmängderna samt attbygga upp regionalt samarbete.11

Miljö och miljövård hade nu blivit en allt viktigare fråga i samhällsplaneringen ochsamhällsbyggandet. Det manifesterades bl.a. genom en rad nya lagar – naturvårdslagen 1964,miljöskyddslagen 1969 och produktkontrollagen 1973 – och en ny central myndighet –naturvårdsverket. Det internationella samarbetet hade också tagit fart med den första storamiljökonferensen i Stockholm 1972.En kraftig expansion 1970 - 1985I storstadsområdena satsade man i allmänhet på förbränning som den metod som bästtillgodosåg kravet att deponeringen skulle minska, vilket blev ett huvudmål, efter tillkomstenav miljöskyddslagen 1969 och efter antagande av riksdagens avfallsproposition 1975.Avfallsförbränningsanläggningar byggdes ut i Göteborg, Linköping, Malmö, Stockholm ochUppsala. Men även mindre och medelstora tätorter satsade på utbyggnad avförbränningsanläggningar med energiutvinning. Under perioden tillkom utöver de fem störstaanläggningarna ytterligare ett tjugotal andra avfallsförbränningsanläggningar med kapaciteterfrån 3 500 ton per år upp till 110 000 ton per år, se tabell 1.En bidragande faktor till denna kraftiga utbyggnad av avfallsförbränning med energiutvinningvar den oljekris som uppstod under mitten av 1970-talet. Inhemska bränslen blev nu plötsligtmycket mer intressanta än tidigare och här kom avfallsbränslen att bli viktiga som alternativtill olja.Utbyggnaden av avfallsförbränningen i Sverige innebar att antalet avfallsförbränningsanläggningarökade från två stycken 1960 till 27 stycken 1985. Den sammanlagda kapacitetenökade från knappt 100 000 ton till 1 800 000 ton. En förutsättning för denna kraftigaexpansion var att förbränningen av avfall kunde kombineras med utvinning av energi. Medden snabba utbyggnaden av fjärrvärmesystemen, som medfört att energibehovet förfjärrvärme trefaldigades från 15 TWh år 1970 till 45 TWh år 1985, skapades också godamöjligheter att få avsättning för den energi som kunde utvinnas ur avfallet.Den värme som producerades vid avfallsförbränningsanläggningarna kom i huvudsak attutnyttjas som baslast i fjärrvärmesystemen. Vid den prövning av tillstånd för utbyggnader avavfallsförbränningsanläggningar som skedde enligt miljöskyddslagen ställdes dessutom somett absolut miljövillkor att energin i avfallet skulle tas tillvara vid förbränningen.Dessa 27 avfallsförbränningsanläggningar tog under år 1985 emot, förbrände och användesom bränsle drygt 1,4 milj. ton avfall. Merparten härav (1,3 milj. ton) utgjordes avhushållsavfall, medan den resterande delen var industriavfall. Energiproduktionen vid dessaanläggningar uppgick till 2,6 TWh, varav i stort sett allt utgjordes av fjärrvärme.De fem största anläggningarna svarade med drygt 1 milj. ton för 70 % av den samladeförbränning av hushållsavfall m.m. Som jämförelse kan nämnas att de 13 minstaanläggningarna – med en kapacitet mindre än 25 000 ton per år – endast tog emot sammanlagt0,1 milj. ton avfall. Det bör också noteras att ett flertal anläggningar hade tillstånd ochkapacitet att förbränna väsentligt mer än vad som skedde under år 1985.Utbyggnaden av stora avfallsförbränningsanläggningar innebar att dessa kunde ta emot avfallfrån allt större regioner. Som exempel kan nämns att av den totala avfallsmängden på250 000 ton som anläggningen i Uppsala behandlade kom endast 60 000 ton från den egnakommunen. Transporter upp till 10 – 12 mil hade också blivit vanliga.12

Tabell 1Avfallsförbränningsanläggningar i Sverige år 1985, tonAnläggning Startår Avfallsmängd KapacitetAvesta 1980 42 000 42 000Bollmora 1967 3 500 20 000Bollnäs 1983 11 500 20 000Borås 1966 35 000 35 000Borlänge 1983 8 300 10 000Eksjö 1979 4 500 10 000Göteborg 1972 282 000 300 000Halmstad 1972 43 700 55 000Huddinge 1972 2 800 3 500Hässleholm 1984 0 20 000Högdalen, Stockholm 1970 151 500 200 000Karlskoga 1985 provdrift 35 000Kinda 1984 11 500 5 000Kiruna 1985 7 800 13 000Köping 1972 37 500 50 000Landskrona 1983 0 8 000Lidköping 1986 0 20 000Linköping 1981 143 000 200 000Lövsta, Stockholm 1903 44 000 50 000Malmö 1973 211 000 230 000Mora 1981 17 900 20 000Sundbyberg 1954 8 000 25 000Sundsvall 1984 8 500 40 000Trollhättan 1968 18 800 20 000Umeå 1970 77 000 110 000Uppsala 1961 250 000 250 000Västervik 1984 12 300 25 000Summa 1 432 100 1 816 500Källa. Energi ur avfall. Rapport 1986:6 Statens energiverk och Naturvårdsverket.Rening av rökgasernaUtbyggnaden av rökgasreningen vid avfallsförbränningsanläggningarna startade med attanläggningarna försågs med cykloner som gjorde det möjligt att avskilja upp till 90 % avstoftet. Detta innebar en väsentlig förbättring, eftersom halten stoft i rågasen vid förbränningav obehandlat avfall varierade mellan 1 500 och 5 000 mg/nm 3 .13

När kraven skärptes måste annan teknik tillgripas, vilket i praktiken innebar installation avelfilter. Med elfilter kunde man i början komma ner till stofthalter på 150 mg/nm 3 och in på1980-talet hade tekniken utvecklats så att utsläppen nu genomgående låg under 50 mg/nm 3 .Det innebar att 97 – 99 % av stoftet i rågasen avskiljdes innan rökgaserna släpptes ut genomskorstenarna.Kraven på begränsningar av utsläppen av föroreningar till luft från avfallsförbränning skärptesytterligare och kom att omfatta även andra gasformiga föroreningar som klorväte ochkvicksilver. För att klara dessa nya krav måste den tidigare stoftreningen kompletteras medt.ex. teknik för inblåsning av kalk i rökgaserna för neutralisering av saltsyra. Avskiljningen avstoft måste också förbättras med hjälp av textila spärrfilter. Den första anläggningen medsådan teknik togs i bruk i början på 1980-talet.Som ett alternativ till den torra tekniken utvecklades metoder för våt rökgasrening sominnebär att rökgasen efter stoftavskiljning kyls ner till en temperatur av ca. 30 o C. Enutrustning för våt rökgasrening installerades i full skala i början av 1980-talet vid en av destörsta avfallsförbränningsanläggningar i Sverige.1.4 Moratoriet 1985 - 1986DRAV-projektetLäget för avfallshanteringen i Sverige blev i början av 1980-talet alltmer komplicerat ochsvårbemästrat. Kommunerna, företrädda av RVF, och Naturvårdsverket beslöt därför i dettaläge att gemensamt genomföra en utvärdering av tillgängliga metoder för behandling avavfall, det s.k. DRAV- projektet (Driftstudie Avfallsbehandling), som genomfördes underåren 1982 – 1985, för att på så sätt få fram ett bättre beslutsunderlag.Drav-projektet redovisade en positiv inställning till avfallsförbränning och konstaterade attavfallsförbränning med energiutvinning visat sig vara en fungerande återvinnings- ochbehandlingsmetod med möjlighet till ytterligare utveckling. Det fanns också ett stort intresseför en fortsatt kraftig utbyggnad avfallsförbränningen i Sverige.Avfallsförbränningen ifrågasättsKatastrofen i Seveso i Italien år 1976, då en klorfenolfabrik exploderade, hade visat hurextremt giftigt dioxinet var och vilka allvarliga skador på människor och miljö som kundeuppstå. Sevesokatastrofen innebar därför startskottet för en kraftigt ökad satsning på forskningom dioxiner både nationellt och internationellt. Det gällde såväl källor till och spridning avdioxiner som effekter på människor och miljö.Under 1980-talet kom alarmerande forskningsresultat om spridningen av tungmetaller ochklorerade organiska föreningar i miljön och om effekter av dessa föroreningar på människoroch djurliv. Forskarna hade bl.a. uppmätt höga halter av kvicksilver i fisk och förhöjda halterav dioxiner i modersmjölk och fisk. Undersökningar har dessutom visat att förbränning avavfall var en av de stora föroreningskällorna både vad gällde tungmetaller och dioxiner.En bidragande orsak till att dioxindebatten i så hög grad kom att fokuseras påavfallsförbränning var nog också att kunskaperna om andra dioxinkällor var vid denna14

tidpunkt mycket begränsade. Senare forskning och undersökningar har visat att det fanns ochfinns många andra dioxinkällor. De totala utsläppen av dioxiner under början av 1980-taletsannolikt var betydligt större än vad man då antog, se RVF Rapport 01:13. Förbränning avavfall. En kunskapssammanställning om dioxiner.Stopp för utbyggnad av avfallsförbränningenNaturvårdsverket beslöt mot bakgrund av de nya forskningsresultaten under våren 1985 omett omedelbart stopp för utbyggnad av nya avfallsförbränningsanläggningar. Dettamoratorium skulle gälla till dess riskerna med utsläppen av kvicksilver, kadmium, dioxineroch andra miljögifter hade utretts och klarlagts. I praktiken innebar detta ett totalstopp för allutbyggnad av avfallsförbränningen i Sverige – även av befintliga anläggningar.Regeringen gav i maj samma år dåvarande Statens Energiverk och Naturvårdsverket iuppdrag att ”utreda energitekniska förutsättningar och utsläppskrav som bör gälla vidförbränning av avfall”. I direktiven framhölls att avfall bör betraktas som en resurs, som istörsta möjliga utsträckning ska återanvändas. Vidare underströks att förbränning av avfallendast får ske på ett miljömässigt acceptabelt sätt. Framförallt betonades riskerna med utsläppav försurande ämnen, stoft, metaller och organiska ämnen. Vid förbränning av avfall måstedärför miljöproblemen minimeras och särskild hänsyn tas till utsläppen av kvicksilver ochtoxiska ämnen som dioxiner.En viktig uppgift för de båda myndigheterna var att utreda de tekniska och ekonomiskaförutsättningarna för att förbättra förbränningstekniken och rökgasreningstekniken med siktepå minskade utsläpp. Vidare skulle förutsättningarna för askdeponering utredas liksomkonsekvenserna för miljön av olika deponeringsalternativ.ENA(Energi ur avfall)-utredningenDe båda myndigheterna organiserade ett gemensamt utredningsprojekt, den s.k. ENAutredningeni nära samarbete med andra myndigheter, organisationer, forskningsinstitutioner,kommuner och företag. Det var fråga om en bred satsning som kom att omfatta alla tänkbaraaspekter på avfallsförbränning med fokus på frågor om hälso- och miljöeffekter.Hälso- och miljöfrågorna fick givetvis en central roll i utredningsarbetet. Tre grupper avföroreningar prioriterades:• Försurande ämnen, främst klorväte• Kvicksilver och kadmium• Dioxiner och andra organiska föroreningarStatens Energiverk och Naturvårdsverket redovisade i juni 1986 resultatet av ENAutredningeni rapporten Energi ur avfall, 1986:6. De båda myndigheterna konstaterade irapporten att de utredningar, undersökningar och analyser som gjorts visat att det var möjligtatt väsentligt reducera utsläppen av föroreningar och andra negativa effekter frånavfallsförbränning. Det krävdes då en kombination av åtgärder för att få ett ”renare” avfall,förbättrad och effektivare förbränning av avfallet, införande av avancerad rökgasrening samtett säkert omhändertagande av askor och andra rester från förbränningen.När det gällde utsläpp till luft ställdes särskilt höga krav på reduktion av utsläppen avtungmetaller och stabila organiska föroreningar. Dioxinerna hade en avgörande roll i de15

iskbedömningar som gjorts och kraven på reduktioner av utsläppen av dioxiner till luft blevdärför särskilt hårda. Vid nya anläggningar krävdes att halten dioxin i rökgaserna inte ficköverskrida 0,1 nanogram per kubikmeter, vilket är identiskt med det krav som kommer attgälla från och med 2005.Det ställdes vidare krav på bl.a. god förbränning, säker hantering av restprodukter, åtgärdermot damning, reduktion av buller och rening av rökgaskondensat och annat avloppsvatten.Slagg och aska skulle matas ut separat och deponeras enligt samma principer som gällde förrestprodukter från annan fastbränsleeldning som koleldning.Moratoriet upphävsSlutsatsen från ENA-utredningen var att avfallsförbränning är en acceptabelbehandlingsmetod för hushålls- och industriavfall. Förutsättningarna var att de krav påutsläppsbegränsningar och andra miljöåtgärder som ställdes i rapporten uppfylls.De båda myndigheterna ansåg med hänsyn härtill att det inte fanns skäl att förlänga detmoratorium för utbyggnad av avfallsförbränningsanläggningar som infördes av miljöskälvåren 1985.1.5 Utvecklingen efter av moratorietUtgångsläge och förutsättningarNågra citat ur RVF:s jubileumsskrift ”50 år i svensk renhållning” kan illustrera branschensreaktioner på moratoriet och på de krav som ENA-utredningen ställde.Blixten slog ner i början av 1985. För de befintliga anläggningarna upplevdes moratorietspontant som ett dråpslag. Vad skulle detta innebära opinionsmässigt för befintligaanläggningar när man stoppade de nya som rimligtvis skulle ha den modernaste ocheffektivaste utrustningen. Men moratoriet blev en utmaning. Branschen knöt näven i byxfickanoch beslöt att visa vad man dög till. Alla insåg situationens allvar och inriktade sig på att nåresultat.ENA-utredningen initierade ett intensivt operativt utvecklingsarbete vid de befintligaanläggningarna. Det gav riklig utdelning i form av förbättringar, inte bara beträffandeutsläppen utan också för kvaliteten på inmatat bränsle, förbränningsprocessen ochenergiproduktionen. En kris skapad vid rätt tidpunkt kan uppenbarligen fungera som enutmaning och uppamma till storverk.Avfallsförbränningsanläggningarna ställdes inför krav på begränsning av utsläppen till luft avframförallt tungmetaller och dioxiner som var mycket hårdare än i något annat land. I detenskilda fallet hade man bara att välja mellan att antingen vidta de åtgärder som krävdes föruppfylla dessa krav eller att lägga ner verksamheten. Det bör också noteras att det då fanns enmycket kraftig opinion både generellt mot fortsatt avfallsförbränning och lokalt motutbyggnad av nya anläggningar.Inom branschen gjorde man bedömningen att de åtgärder som skulle krävas i form avombyggnader och komplettering med avancerad rökgasrening var ekonomiskt genomförbara16

och försvarbara. I detta sammanhang var möjligheterna att kombinera dessa miljöåtgärdermed ökad utvinning av energi genom t.ex. rökgaskondensering också av stor betydelse.Kommunerna hade inte heller något bra alternativ till avfallsförbränning när det gälldeomhändertagande och behandling av hushållsavfall.Ombyggnader, nedläggningar och nybyggnaderVid tjugo av de befintliga anläggningarna genomfördes omfattande ombyggnader,moderniseringar och kompletteringar. Sju av kommunerna valde i stället att lägga ner sinaavfallsförbränningsanläggningar. Under perioden 1986 – 2002 tillkom fem nyaavfallsförbränningsanläggningar i Sverige. Söderenergis anläggning i Södertälje hade vidarebyggts om från att ha varit baserat på kol som bränsle till eldning med torv, biobränslen ochindustriavfall. Dessutom ökades kapaciteten vid bl.a. anläggningarna i Stockholm ochGöteborg.Åtgärder gjordes i hela kedjan från behandling av inkommande avfall över förbränning,energiutvinning, rening av rökgaser och rening av avloppsvatten till omhändertagande avslagg, aska och andra rester. Samtidigt förbättrades också möjligheterna att utvinna energigenom framför allt installation av rökgaskondensering.Ökad förbränning och större energiproduktionDessa ombyggnader, nedläggningar och nybyggnader innebar att antaletavfallsförbränningsanläggningar i drift ändrades från 27 år 1985 till 28 år 2003. Samtidigt merän fördubblades förbränningen av avfall från 1,4 milj. ton år 1985 till 3,1 milj. tonår 2003 och energiproduktionen ökade med mer än tre gånger från 2,6 TWh per år till9,3 TWh per år, se tabell 2.Tabell 2Avfallsförbränning och energiproduktion vid svenskaavfallsförbränningsanläggningar 1985 – 2003År Förbränning, ton Energiproduktion MWh1985 1 400 000 2 600 0001990 1 700 000 4 300 0001995 1 800 000 5 000 0001999 1 900 000 5 000 0002002 2 800 000 8 600 0002003 3 100 000 9 300 000Källa: RVF Svensk avfallshantering 2004 och Förbränning av avfall.En kunskapssammanställning om dioxiner. RVF Rapport 01:13.17

2 Kunskap, politik och lagstiftning2.1 Avfall - vad är det?Allt kan bli avfallPraktiskt taget alla prylar och allt annat som används och omger oss människor i ett moderntsamhälle blir förr eller senare avfall när det tjänat ut. Avfall kan ju vara allt från ett parmiljoner ton gruvavfall ner till några kilo matavfall från ett enskilt hushåll.Avfallet är en spegel av produktion och konsumtion i det moderna samhället, och därmedökar antalet ”avfall” i takt med att produkter och material blir alltfler. Mångfalden kanillustreras med följande förteckning över avfallsslag som sorterats ut på avfallsupplag underår 2002: papper och wellpapp, glas, kylmöbler, vitvaror, metaller, elskrot, skrot, plast,textilier, batterier, däck, flis, övriga bränslen, komposterbart material, inerta material ochfarligt avfall.Traditionellt brukar man inom renhållnings- och avfallsbranschen skilja mellan- hushållsavfall,- industriavfall,- bygg- och rivningsavfall,- park- och trädgårdsavfall samt- farligt avfall.Avfall eller icke-avfallTidigare var frågan om ett föremål/material som inte längre fyllde sin ursprungliga funktionhade ett värde avgörande för om det skulle betraktas som avfall eller inte. Om det hade ettvärde för innehavaren var det inte ett avfall utan en restprodukt, biprodukt eller ettreturmaterial som innehavaren själv hade rätt att förfoga över. Använda tidningar och annatpapper som hushållen lämnade för återvinning var med denna utgångspunkt avfall förinnehavaren och en råvara för pappersbruken.I dag gäller EG:s vidare avfallsdefinitionen enligt svensk lag, se miljöbalken 15 kap 1 §.Frågan om en produkt eller ett material har något värde eller ej saknar numera betydelse viden bedömning om produkten eller materialet ska anses vara avfall eller icke-avfall. Detinnebär att mycket mer klassas som avfall. Biprodukter från produktionen i ett företag skadärmed klassas och behandlas som avfall.Avfallsförbränning och avfallsförbränningsanläggningBegreppen avfallsförbränning och avfallsförbränningsanläggning har också en vidarebetydelse i EU:s direktiv om förbränning av avfall än i traditionellt svenskt språkbruk.I denna rapport används dessa begrepp i mer avgränsad betydelse. Medavfallsförbränningsanläggning avses en anläggning som utformats och dimensionerats för attta hand om hushållsavfall och annat avfall och använda dessa som bränsle förenergiproduktion.18

2.2 Forskning och utvecklingForskning, undersökningar och utredningarFör att säkerställa att det finns tillräckliga kunskaper för att kunna hantera avfalls- ochåtervinningsfrågorna i samhället har betydande satsningar gjorts genom forskning,utredningar och undersökningar. Det har varit fråga om såväl grundläggande som tillämpadforskning om avfall och avfallshantering vid universitet, högskolor och forskningsinstitut.Utrednings- och undersökningsverksamhet har dessutom under många år genomförts avmyndigheter, organisationer, konsultföretag m.fl.Det bör också noteras att avfalls- och återvinningsfrågor varit föremål för ett antal offentligautredningar och behandling i propositioner, riksdagsbeslut etc. En omfattandekunskapsuppbyggnad har också skett genom det arbete som genomförts i samband medutbyggnad och drift av system och anläggningar för omhändertagande och behandling avavfall.Resultaten av forskning, utredningar och andra former av kunskapsuppbyggnad om avfall,avfallshantering och återvinning har dokumenterats i ett stort antal böcker, rapporter, artiklaretc. Det gäller alla typer av frågor från utveckling av teknik för insamling och transport avavfall till principer för avancerad rökgasrening och miljökonsekvensbedömningar.Samhällets insatser inom avfallsområdet har under lång tid varit koncentrerade på att i förstahand lösa problemen med avfallet inom tätorterna och då särskilt hushållsavfallet. Detta hargivetvis också påverkat inriktningen av FoU-verksamhet. Den offentliga dokumentationen omsvensk avfallshantering täcker därför i första hand sådana frågor och områden somkommunerna haft ansvar och traditionellt svarat för.StatistikUtbyggnaden av den kommunala renhållningen och avfallshanteringen kom efterhand attställa allt större krav på en mer samlad kunskapsförsörjning och på en utbyggd avfallsstatistik.Renhållningsverksföreningen RVF, som bildades i slutet av 1940-talet, fick en viktig roll idetta arbete. Utbildning, kunskapsspridning och information är också i dagslägethuvuduppgifter för föreningen, se bilaga A.Arbetet med uppbyggnad av statistik kom, mot bakgrund av samhällets prioriteringar avinsatser inom avfallsområdet, att inriktas på hushållsavfallet – mängder, innehåll,omhändertagande, transporter, återvinning, behandling och deponering. Det finns därför sedanett par decennier tillbaka en detaljerad och i stort sett täckande statistik om hushållsavfall ochhanteringen av detta avfall. I denna statistik ingår uppgifter om den del avavfallsförbränningen i Sverige som vår rapport behandlar, d.v.s. förbränning av avfall vid desärskilda avfallsförbränningsanläggningarna.En viktig informationskälla är RVF:s årsskrift Svensk Avfallshantering, som innehållerinformation om avfallshantering och återvinning med inriktning på hushållsavfall. Någonmotsvarande samlad statistik finns inte för avfall och avfallshantering inom industrin ochandra näringsgrenar. Här är man i huvudsak hänvisad till information från branschorgan och19

enskilda företag. Bland annat saknas längre tidsserier med statistik över avfallshanteringeninom industrin. Under senare år har en del övergripande statistik tagits fram av StatistiskaCentralbyrån och inom ramen för särskilda studier och utredningar.Det finns således en i stort sett heltäckande information med god noggrannhet i enskildauppgifter om den del av avfallsförbränningen i Sverige som sker i särskildaavfallsförbränningsanläggningar. Informationen om den förbränning av avfall som sker inomindustrin är däremot mer begränsad och osäker. Enligt den senaste kartläggningen från 1998kan det vara fråga om 6 milj. ton avfall som förbrändes inom industrin jämfört med 2,5 milj.ton vid avfallsförbränningsanläggningarna. Dessa osäkerheter gäller även den förbränning avavfall som sker i andra anläggningar för energiproduktion, vilken dock hittills haft relativtliten omfattning.2.3 Några huvudlinjer i svensk avfallspolitikAvfallshierarkinEn viktig del i EU:s första avfallsstrategi från år 1989 var den s.k. avfallshierarkin som angavi vilken prioritetsordning som avfall ska omhändertas. En reviderad gemenskapsstrategiantogs av EU år 1996. I denna fastlades bl.a. att den tidigare etablerade avfallsstrategin skullegälla även i fortsättningen. Samtidigt betonades att tillämpningen av denna strategi skulle skemed hänsyn tagen till ekonomiska och sociala kostnader.Denna avfallshierarki utgör också en av hörnpelarna i den svenska politiken inomavfallsområdet. Den innebär att avfall ska omhändertas och behandlas i följande ordning.• Uppkomsten av avfall ska förebyggas.• Avfallets innehåll av hälso- och miljöfarliga ämnen ska reduceras.• Det avfall som trots allt uppstår ska så långt möjligt återanvändas eller utnyttjas föråtervinning av material och utvinning av energi.• I ett sista steg ska återstående avfall tas om hand för deponering eller annat säkertomhändertagande.Materialåtervinning prioriteras framför energiutvinning, under förutsättning att detta efter enhelhetsbedömning visat sig vara miljömässigt motiverat. Båda metoderna måste dockanvändas i dagsläget för att allt avfall ska kunna omhändertas.Naturvårdsverket har gjort bedömningen att såväl återvinning av material ur avfall, inkl.biologisk behandling, som förbränning med energiutvinning är från miljösynpunkt godtagbarametoder för att ta hand om avfall. En förutsättning är dock givetvis att både behandlingen ochanläggningarna uppfyller höga krav på miljöskydd.Det råder allmän enighet om att utifrån ett miljöperspektiv bör deponering inte användas föromhändertagande av sådant avfall som kan utnyttjas för att återvinna material eller energi.Det är mot denna bakgrund man ska se förbudet mot deponering av brännbart avfall (1 januari2002) samt förbudet mot deponering av organiskt avfall (1 januari 2005).20

Minskade mängder avfallMindre mängder avfall att ta hand om har länge varit ett viktigt miljöpolitiskt mål både iSverige och i andra europeiska länder. Men ”produktionen” av avfall har i vårt land liksom iandra industriländer ökat kontinuerligt sedan mitten av förra seklet. Det finns inte heller någratendenser till någon avmattning i ökningstakten. En utvärdering av resultatet av miljöarbetetinom EU under 90-talet gjordes år 1999. Där konstaterades att genomförda åtgärder varkenlett till någon stabilisering av avfallsmängderna eller till att avfallets farlighet hade minskat.Utvecklingen har också visat att det inte går att frikoppla ekonomisk tillväxt och ökadkonsumtion från uppkomsten av avfall. Problemet är att både hög tillväxt och minskadeavfallsmängder är viktiga samhälleliga mål, men att det är svårt att förena dessa båda mål.I EU:s sjätte miljöhandlingsprogram har denna fråga lyfts fram med fastläggande av följandemål: Att bryta sambandet mellan avfallsproduktion och ekonomisk tillväxt och att kraftigtminska de totala avfallsmängderna som genereras genom ökade insatser för att förebyggauppkomsten av avfall, effektivare användning av resurser och en övergång till mer hållbarakonsumtionsmönster.Avfallspolitikens inriktning och utvecklingRegeringen understryker i proposition 2002/03:117 att den tidigare inriktningen avavfallspolitiken bör fortsätta och utvecklas enligt den inom EU beslutade avfallshierarkin.Som ett led i detta arbete ska avfallshanteringen tydliggöras inte bara som ett miljöproblemutan också som en fråga om samhällets infrastruktur.Regeringen betonar särskilt att det är nödvändigt att både mängden avfall och dess farlighetminskar. Det finns därför enligt regeringen anledning att komplettera styrmedlen för attutifrån bl.a. ekonomiska och praktiska förutsättningar åstadkomma ett ekologisktomhändertagande av avfall i enlighet med avfallshierarkin.För att minska uppkomsten av avfall och främja en hälso- och miljömässigt godtagbarhantering av avfall föreslås att producenter ska kunna åläggas att se till att varor har en visssammansättning, återanvändbarhet eller återvinningsbarhet. Det nuvarande lagregleradeproducentansvaret bibehålls. Dessutom föreslår regeringen att det ansvar som den sominnehar avfall har för att avfallet hanteras på ett hälso- och miljömässigt godtagbart sätt skauttryckligen anges i miljöbalken.Regeringen vill vidare öka den biologiska återvinningen. Man har satt upp ett nationellt målatt minst 35 % av matavfallet från hushåll, storkök, restauranger och butiker ska senast år2010 föras till biologisk behandling. Regeringen har tillsatt en särskild utredare med uppgiftatt föreslå hur en skatt på förbränning av avfall lagtekniskt kan utformas. Utredaren ska vidarebedöma lämpligheten att införa en sådan skatt eller om andra styrmedel i stället bör förordas. Iuppdraget ingår också att följa upp och utvärdera den nuvarande avfallsskattelagen, sominnebär att vid deponering av avfall utgår skatt med 400 kronor per ton.Kommunernas ansvarDet är kommunerna som enligt miljöbalken har ansvaret för kommunal avfallsplanering inkl.renhållningsordning, omhändertagande av hushållsavfall mm. Ansvaret omfattar21

myndighetsutövning med bl.a. tillsyn av verksamheter som bedriver tillståndspliktigverksamhet enligt miljöbalken. Andra arbetsuppgifter är framtagande och fastställande avrenhållningstaxa. Insamling, transport och källsortering åvilar kommunerna men uppdraget attutföra dessa sysslor läggs normalt ut på entreprenad.Återvinnings- och producentansvarEtt lagstadgat producentansvar gäller för returpapper, förpackningar, däck, bilar samt förelektriska och elektroniska produkter. Det innebär att producenterna är skyldiga att se till attdessa avfall samlas in, transporteras, återvinns, återanvänds och bortskaffas på det sätt somkan krävas för en hälso- och miljömässigt godtagbar avfallshantering.Mindre förorenat avfallEn förutsättning för att avfallet ska bli mindre förorenat är att ämnen och substanser som kanvara hälso- eller miljöfarliga tas bort ur produkter och material. Producenterna måste därförförmås att styra över sin produktion mot mer hälso- och miljövänliga produkter. Men dethandlar i lika hög grad om att förändra konsumtionsmönster och påverka konsumenterna ideras val av produkter och varor.I en del fall har användning av vissa ämnen begränsats eller förbjudits genom kompletteringav lagstiftningen. Det gäller t.ex. asbest som isoleringsmaterial och klorfenoler förimpregnering. I andra fall har ökad miljömedvetenhet hos både producenter och konsumentermedfört att användningen av miljö- och hälsofarliga ämnen kunnat begränsas kraftigt. Ettexempel på detta är utvecklingen av batterier utan kadmium och kvicksilver ocheffektiv insamling av miljöfarliga batterier.Det är dock realistiskt att räkna med att problemen med ”förorenat” avfall som kräver särskildbehandling i form av avfallsförbränning, kommer att finnas kvar under överskådlig tid.Erfarenheten talar för det är svårt att åstadkomma en heltäckande utsortering och insamling av”förorenat” avfall ur hushållsavfall och annat sammansatt avfall. Dessutom finns miljö- ochhälsofarliga ämnen inlagrade i byggnader, konstruktioner och andra produkter med långlivslängd.Farligt avfallUtmärkande för farligt avfall är att det kan vara giftig, cancerframkallande, frätande,fosterskadande, ekotoxiskt, smittförande och brandfarligt. Det är därför viktigt att farligtavfall som uppkommer i hushåll, inom industrier och i andra verksamheter inte blandas ihopmed annat avfall utan omhändertas och behandlas separat.Kommunerna har därför inom ramen för sitt ansvar för omhändertagande av hushållsavfallbyggt upp system med bl.a. återvinningscentraler och miljöstationer för insamling avbatterier, färgrester och annat farligt avfall från hushållen. Under år 2003 samlades genomkommunernas försorg in 26 700 ton sådant farligt avfall.Företagen är också enligt bestämmelserna i miljöbalken och avfallsförordningen skyldiga attse till att det farliga avfall som uppkommer tas om hand på ett korrekt sätt. Totalt samladesunder 2003 in 850 000 ton farligt avfall från industrierna i Sverige.22

Förbränning av avfallRegeringen gör i propositionen 2002/03:117 bedömningen att avfallsförbränning medenergiutvinning är en metod för att hantera sådant avfall som inte lämpar sig förmaterialåtervinning eller biologisk behandling. Det konstateras vidare att avfallsförbränningenkommer att öka under de närmaste åren som följd av förbudet att deponera brännbart avfall.Regeringen understryker dock att det är angeläget att kapaciteten för förbränning inteöverstiger det behov som finns på längre sikt.Den ökade förbränningen innebär att avfallets energiinnehåll kan tas till vara i betydligt högreutsträckning än vid deponering. Miljöpåverkan minskas också jämfört med om avfallet istället hade deponerats. Det noteras också i propositionen att avfallsförbränningensmiljöpåverkan minskat kraftigt sedan 1980-talet. När det gäller t.ex. utsläppen till luft avdioxiner har dessa reducerats med 98 % och utsläppen av kvicksilver, bly, kadmium ochandra tungmetaller med 99 %.Avslutningsvis betonar regeringen i avsnittet om avfallsförbränning vikten av attmöjligheterna till elproduktion övervägs och utnyttjas vid förbränning av avfall. Frågan omhuruvida avfallsförbränning ska kunna omfattas av det nya elcertifikatsystemet utreds.2.4 Lagstiftning om avfallshantering och avfallsförbränningEtt omfattande regelverkAvfallshantering regleras liksom annan verksamhet i Sverige av en omfattande lagstiftningoch numera också av direktiv och andra EU-bestämmelser. Ett av de viktigaste regelverken ärmiljöbalken med tillhörande förordningar och andra lagar inom miljöområdet.Miljöbalken trädde i kraft den 1 januari 1999. Ett huvudsyfte med den nya balken var attsamla miljölagstiftningen i ett gemensamt lagverk. Miljöbalken är uppbyggd som en ramlag.Bestämmelserna är allmänt formulerade och kompletteras och preciseras i andra lagar,förordningar och föreskrifter. En hel del av denna lagstiftning – som totalt omfattaruppskattningsvis ca. 150 lagar och förordningar – är tillämplig på frågor om avfallshantering.Härtill kommer en omfattande annan lagstiftning som gäller samhällsplanering, hälsovård,arbetsmiljö, skatter m.m.Miljöbalken innehåller bl.a. allmänna hänsynsregler som gäller generellt för alla typer avverksamheter eller åtgärder som påverkar omgivningen. Därutöver finns särskilda sådanaregler för vissa typer av verksamheter eller för särskilda områden. För avfallshanteringåterfinns dessa bestämmelser i 15 kap med tillhörande förordningar och föreskrifter.Genom tillkomsten av miljöbalken upphörde 15 tidigare lagar och de frågor som behandladesi dessa integrerades i balken. Det gällde bl.a. naturvårdslagen, miljöskyddslagen,renhållningslagen, hälsoskyddslagen och lagen om hushållning med naturresurser. Ett antal”miljölagar” är fortfarande fristående. Det gäller bl.a. plan- och bygglagen, skogsvårdslagen,strålskyddslagen och räddningstjänstlagen.När det gäller avfallsförbränningsanläggningar med energiutvinning visade en genomgångsom gjordes vid en av de större anläggningarna att 10 lagar, 25 förordningar och 1523

föreskrifter var direkt tillämpliga på verksamheten. Merparten av detta regelverk behandladefrågor om miljö och hållbar utveckling. Andra viktiga regleringar gällde bl.a. fysisk planering,produktion av el, säkerhetsfrågor och skatter.Miljöfarlig verksamhetAvfallsförbränning med energiutvinning klassas som miljöfarlig verksamhet och får intebedrivas utan särskilt tillstånd. De mest miljöstörande anläggningarna ha måste ha tillstånd avmiljödomstol för att få bedriva sin verksamhet. Andra miljöstörande verksamheter av någotmindre karaktär och storlek tillståndsprövas av en särskild miljöprovningsdelegation vidlänsstyrelsen.Förordning om avfallsförbränning, SFS 2002:1060Syftet med denna förordning och de föreskrifter, som är meddelade med stöd av förordningen,är att förhindra eller så långt som möjligt begränsa den negativa inverkan somavfallsförbränning kan ha på människors hälsa och miljön. Förordningen, som bygger på EUdirektivetfrån december 2000 om förbränning av avfall, är gällande för nya anläggningar ochför alla anläggningar fr.o.m. 28 december 2005.Bland de krav som ställs i förordningen kan noteras skyldigheten för den som bedriververksamhet med förbränning av avfall i en förbränningsanläggning att skaffa sig kunskap omvilka mängder av varje slag av avfall som tas emot för förbränning. Vidare understryks iförordningen att den energi som alstras i anläggningen ska återvinnas så långt det är praktisktmöjligt.När det gäller resterna från förbränning ställs bl.a. krav på att mängderna som uppkommerminimeras, att deras skadlighet begränsas så långt det är möjligt och återvinns om så ärlämpligt. Vid transport och mellanlagring ska spridning i miljön i form av stoft förhindras.Analyser bör vidare göras för att klarlägga vilka föroreningsrisker som kan vara förenade medinnehållet i dessa rester.Naturvårdsverkets föreskrifter om avfallsförbränning, NFS 2002:28Naturvårdsverket har med stöd av förordningen utfärdat särskilda föreskrifter, i vilka villkorför drift och för utsläpp till luft och vatten preciseras. Dessutom ställs krav på mätningar ochkontroller. I föreskrifterna ställs bl.a. konstruktionskrav på förbränningsanläggningar så att deuppfyller fastställda krav på temperatur och uppehållstider vid förbränning ochutbränningsgrad av avfallet.Rökgaserna ska släppas ut genom skorsten på ett kontrollerat sätt och på sådan höjd attmänniskors hälsa och miljön skyddas och med beaktande av gällande miljökvalitetsnormer förluftkvalitet. Förutom sedvanliga krav på buller ställs en lång rad preciserade krav påbegränsningar av utsläpp av föroreningar till luft och vatten och på hur dessa utsläpp skamätas och uppfyllas i övrigt.24

Anläggningsspecifika kravTillståndsmyndigheten kan ställa ytterligare villkor - förutom de som ställs i förordningen ochföreskrifterna - om så erfordras med hänsyn till risk för människors hälsa ochomgivningsmiljön. Alla anläggningar i Sverige har sådana särskilda villkor i olika omfattningsom en förutsättning för erhållet tillstånd.TillsynAnläggningar för förbränning av avfall klassas som miljöfarlig verksamhet. Det innebär att destår under myndighetstillsyn av länsstyrelsens miljöenhet eller kommunernasmiljöförvaltningar. Frågor om tillsyn och rapportering regleras i miljöbalken.25

3 Mängder, hantering och behandling3.1 Avfallsmängder i SverigeDen senaste heltäckande kartläggningen och analysen av avfallsmängder och avfallshanteringi Sverige genomfördes av Statistiska Centralbyrån, SCB, och avser år 1998. Man har därförnär det gäller frågor om den samlade avfallshanteringen och avfallsförbränningen i Sverigevarit hänvisade till att använda 1998 som basår, se tabell 3. Det kan noteras attavfallsmängderna sedan dess har ökat med 2 – 3 % per år. Den totala mängd avfall somhushåll, industrier och i andra verksamheter genererade i Sverige år 1998 uppgick enligtSCB:s kartläggning till ca. 94 milj. ton.Härav utgjordes 1 milj. ton av farligt avfall, för vilket gäller särskilda regler föromhändertagande, transport och destruktion. Det innebär bl.a. att anläggningar som bedrivermellanlagring, återvinning och bortskaffande av farligt avfall ska ha tillstånd för att bedrivadenna verksamhet.Gruvindustrin med utvinningen av mineraler svarade med ca.64 milj. ton för två tredjedelar avden samlade ”produktionen” av icke-farligt avfall i Sverige under år 1998. Det är fråga omavfall från verksamheter som bedrivs på ett begränsat antal platser och som på grund av sinomfattning måste tas om hand i anslutning till verksamheten. Karaktären på detta avfall ärockså sådan att det kräver särskilt omhändertagande och speciell behandling. Med hänsyn tilldessa speciella förhållanden lämnas frågan om hanteringen av gruvavfallet i den fortsattagenomgången och redovisningen.Totalt bildades uppskattningsvis 29,5 milj. ton icke-farligt avfall i Sverige under år 1998, setabell 3. En tredjedel eller 9,8 milj. ton utgjordes av s.k. konsumtionsavfall. De tre störstaavfallsslagen var hushållsavfall 37 %, bygg- och rivningsavfall 21 % samt slam frånreningsverk 17 %. De andra tvåtredjedelarna eller 19,7 milj. ton var industrielltproduktionsavfall eller med ett annat begrepp branschspecifikt industriavfall. Tre branschensvarade här för merparten: trä- och trävaruindustri 39 %, massa-, pappers- och grafisk industri20 % samt stål- och metallverk 17 %.26

Tabell 3Totala avfallsmängder i Sverige år 1998, tusental tonAvfallsslag/näringsgren Mängd, kton ProcentandelHushållsavfall 3 600 3,8Park- och trädgårdsavfall 350 0,4Industrins förbrukningsavfall 1 050 1,1Bygg- och rivningsavfall 2 100 2,2Avfall från sjukvård etc. 5 0Avfall från avfallsbehandling, avloppsrening 1 650 1,8Ospecificerat ej farligt avfall 1 050 1,1Summa konsumtionsavfall 9 805 10,4Industrins produktionsavfall, ospecificerat 715 0,8Livsmedels-, dryckes och tobaksindustrin 1 800 1,9Textil-, beklädnads-, pälsindustri, garverier 30 0Trä- och trävaruindustri, möbler 7 650 8,1Mass-, pappers- och grafisk industri 4 000 4,3Kemisk, gummi- och plastvaruindustri 440 0,5Jord- och stenvaruindustri 570 0,6Stål- och metallverk 3 400 3,6Verkstadsindustri 1 050 1,1Övrig tillverkning 25 0Summa produktionsavfall, exkl gruvavfall 19 680 20,9Summa utvinning av mineral 63 800 67,6Farligt avfall från tillverkningsindustri 800 0,9Övrigt farligt avfall 200 0,2Summa farligt avfall 1 000 1,1Totalsumma för Sverige 1998 94 285 100Källa: Naturvårdsverket. Ett ekologiskt hållbart omhändertagande av avfall.Rapport 2001-12-20.3.2. AvfallshanteringHushållsavfallTotalmängden hushållsavfall i Sverige uppgick år 1998 till total 3,6 milj. ton. År 2003 hademängden stigit till 4,2 milj. ton. Med hushållsavfall avses här avfall som kommer från hushållsamt därmed jämförligt avfall från annan verksamhet, se miljöbalken 15 kap. 2 §. Det innebäratt förutom avfall från hushåll ingår avfall från skolor, restauranger, kontor, byggarbetsplatserfritidsanläggningar och andra platser där människor uppehåller sig. Kommunerna är enligtmiljöbalken skyldiga att ta hand om detta hushållsavfall och se till att det samlas in ochtransporteras till behandlingsanläggning.27

ProducentansvarDet lagstadgade producentansvaret innebär att producenterna är skyldiga att se till att dessaavfall samlas in, transporteras, återvinns, återanvänds och bortskaffas på det sätt som kankrävas för en hälso- och miljömässigt godtagbar avfallshantering. Detta gäller för returpapper,förpackningar, däck, bilar samt för elektriska och elektroniska produkter.Övrigt avfallUnder år 1998 svarade industrin för utnyttjande, behandling och deponering av 97 – 98 % avproduktionsavfallet. Gruvindustrin tog om hand allt eget avfall från produktionen ochdeponerade merparten av detta. Däremot lämnade industrin merparten av sittförbrukningsavfall (icke-branschspecifikt avfall) till kommunala eller privata avfallsföretagför omhändertagande och behandling, se tabell 4.Även andra verksamheter har utnyttjatmöjligheten att, utöver vad som gäller för hushållsavfall och farligt avfall, ta hand om detegna avfallet. Det har t.ex. varit fråga om bygg- och rivningsavfall, avloppsslam från reningav avloppsvatten och olika former av specialavfall.Avfallshantering i kommuner och inom kommunägda och privata avfallsföretagKommunala förvaltningar, kommunägda bolag och privata avfallsbolag tog år 1998 hand om10 milj. ton avfall för återvinning av material och energi, behandling och oskadliggörande avdetta avfall samt slutförvaring av resterna från behandlingen på deponier. Härav återvanns 1,1milj. ton som material ur framförallt hushållsavfallet. Dessutom användes 1,2 milj. ton byggochrivningsavfall, avloppsslam m.m. som markfyllnad. Det innebär att år 1998 återstod 7,7milj. ton avfall som togs om hand av kommuner, kommunägda bolag och privataavfallsföretag för biologisk behandling, förbränning med energiutvinning eller deponering.Av denna avfallsmängd bedömdes 5,7 milj. ton ha utgjorts av brännbart och övrigt organisktavfall.Tabell 4Avfallsmängder som år 1998 hanterades av kommuner, kommunägda bolag ochprivata avfallsföretag, tusental ton och procentAvfallsslag Mängd, kton %Hushållsavfall 3 640 36Industriavfall, ej branschspecifikt (förbrukningsavfall) 1 220 12Industriavfall, branschspecifikt (produktionsavfall) 710 7Bygg- och rivningsavfall 2 090 20Park- och trädgårdsavfall 350 4Avloppsslam 1 200 12Ospecificerat 880 9Summa 10 090 100Källa: Profu i Göteborg AB. Kapacitet för att behandla brännbart och organiskt avfall.Rapport 2003-06-04.28

3.3 Ökade mängder avfall”Produktionen” av avfall har i Sverige liksom i andra industriländer ökat kraftigt och i relativtjämn takt under efterkrigstiden. Som exempel kan nämnas att i Göteborg fyrfaldigadesmängden hushållsavfall från 50 000 ton år 1950 till 200 000 ton år 2000.HushållsavfallAvfallsstatistiken visar att den totala årliga mängden hushållsavfallet ökade under perioden1975 – 2002 med totalt 1,57 milj. ton eller med i genomsnitt med 57 000 ton per år. Detinnebär med 1975 som basår en genomsnittlig ökning med 2,2 % per år, se tabell 5.Ökningstakten för den del av avfallet som tagits om hand för behandling var betydligt lägresom följd av att återvinningen av material ökat framförallt under senare år. Det hushållsavfallsom måste tas om hand för biologisk behandling, förbränning och deponering ökade underperioden 1975 – 2002 med totalt 0,43 milj. ton eller med i genomsnitt 16 000 ton per år,motsvarande 0,6 % per år.Under de senaste åren har den totala mängden hushållsavfall ökat i genomsnitt 5 % per år.Härav har hälften tagits om hand för materialåtervinning. Nettoökningen av den mängd somförts till biologisk behandling, förbränning med energiutvinning eller deponering har därmedbegränsats till en ökning med i genomsnitt 2,5 % per år.Tabell 5Mängd hushållsavfall i Sverige 1975 - 2003, tusental tonÅr Totalmängd1975 2 6001980 2 7001985 2 7501990 2 9601995 3 8302000 3 7752001 3 9302002 4 1702003 4 210Källa: RVF Svensk avfallshantering 2004 och Förbränning av avfall.En kunskapssammanställning om dioxiner. RVF Rapport 01:13.Industriavfall, bygg- och rivningsavfall m.m.Någon motsvarande mångårig löpande statistik på samma sätt som för hushållsavfall finnsinte när det gäller andra avfallsslag. De mer begränsade studier som gjorts av utvecklingen avavfallsmängderna från industrier, handel, byggnadsverksamhet och andra källor talar för attutvecklingen har varit jämförbar med den som skett beträffande hushållsavfallet.29

3.4 Behandling av avfalletMaterialåtervinningÅtervinningen av material har framförallt under senare år ökat kraftigt, både när det gällerhushållsavfall och industriavfall. Större delen, 7,6 milj. ton, av denna återvinning ärproduktionsavfall från industrin där materialet återanvänds i produktionen.För att utveckla en fungerande marknad för återvunnet material och tillgodose de krav somställs sorteras avfall direkt vid hushåll, kontor, industrier och andra ”avfallskällor”.Källsortering är därmed att bli ett viktigt medel inom avfallshanteringen för återanvändningav kasserade produkter och återvinning av material.Återvinningen av material har successivt ökat och år 2002 sorterades 1 295 000 ton, 31 %, avhushållsavfallet ut för materialåtervinning. De största materialposterna var här 435 000 tonreturpapper, 271 000 ton wellpapp, 149 000 ton glasförpackningar och 123 000 tonkontorspapper.Biologisk behandlingBiologisk behandling, rötning och kompostering, av hushållsavfall har relativt sett ökatkraftigt under senare år, se tabell 6. Hälften av denna mängd utgjordes av utsorterat avfall frånhushåll och den andra hälften av park- och trädgårdsavfall.Tabell 6Behandling av hushållsavfallet i Sverige1980 - 2003, tusental tonBehandlingsform 1980 1990 2000 2001 2002 2003 %Materialåtervinning 200 460 1 095 1 135 1 295 1 313 650Biologisk behandling 200 200 360 390 355 403 200Förbränning 850 1 400 1 460 1 505 1 675 1 893 220Deponering 1 450 900 850 880 825 575 -60Totalmängd 2 700 2 960 3 765 3 910 4 170 4 170 150Källa: RVF Svensk avfallshantering 2003 och Förbränning av avfall.En kunskapssammanställning om dioxiner. RVF Rapport 01:13.Det fanns dessutom 12 biogasanläggningar i Sverige som tog emot 0,17 milj. ton gödsel ochslakteriavfall samt 0,015 milj. ton hushållsavfall. Dessa anläggningar producerade under åretsammanlagt 0,1 TWh rågas, vara merparten uppgraderades till fordonsbränsle.Kvaliteten på kompost och rötrester är avgörande för att dessa produkter ska kunna användasoch bli accepterade på marknaden. Ett särskilt certifieringssystem för anläggningar somproducerar kompost och utsorterat bioavfall som källsorterat biologiskt hushållsavfall elleravfall från livsmedelsindustrin har därför tagits fram av RVF tillsammans med aktörerna ibranschen. Sådan kompost och sådana rötrester som baserats på källsorterat biologiskthushållsavfall är godkända för användning som gödsel inom ekologisk odling.30

Avfallsförbränning med energiutvinningÅr 2003 fanns 28 särskilda avfallsförbränningsanläggningar som tog emot 3,1 milj. ton avfallsom behandlades och utnyttjades som bränsle för energiproduktion, se tabell 7. Häravutgjordes 1,9 milj. ton av hushållsavfall och resten av industriavfall. Vid dessa anläggningarproducerades 8,6 TWh fjärrvärme och 0,7 TWh el.DeponeringDeponering är den metod som är placerad längs ner i avfallshierarkin och det råder en allmänenighet om att deponering endast ska användas för sådant avfall som inte kan tas hand om påannat sätt. Förbud gäller fr.o.m. den 1 januari 2002 mot deponering av utsorterat brännbartavfall. Ett generellt förbud mot deponering av allt organiskt avfall träder därefter i kraft den 1januari 2005. Detta kommer givetvis att ställa stora krav på utbyggnad av kapacitet förbehandling av avfall, och då inte minst anläggningar för avfallsförbränning, se kapitel 5.Deponeringen av avfall har successivt minskat sedan lång tid tillbaka i takt med attåtervinning, förbränning och biologisk behandling byggts ut . Totalt deponerades år 2003 iSverige 2,9 milj. ton avfall på avfallsupplag som tar emot avfall från kommunerna, vilketinnebär en minskning med 2 milj. ton sedan år 1998. Utöver dessa deponier finns ett antalavfallsupplag för enbart industriavfall. Uppgifter från år 1998 talar för att det på dessa kanvara fråga om en årlig deponering av storleksordningen 1 milj. ton.Deponering av avfall har således minskat kraftigt. Denna minskning kommer också attfortsätta som följd av införandet av deponeringsförbuden och deponiskatten.31

4 Avfallsförbränning – principer och tekniker4.1 Energiutvinning med höga miljökravHushållsavfall och annat avfall som bildas i det moderna samhället utgör en spegelbild av denomfattande produktionen och den mångskiftande konsumtionen. Avfallet innehåller alla dekemikalier och andra ämnen som används i produktionen och som sedan i samma elleromvandlad form återfinns i produkterna. Det avfall som återstår sedan användbara produkteroch användbart material har sorterats ut och som måste omhändertas kommer därmed attutgöras av en komplex och svårhanterlig blandning.Mot denna bakgrund och med hänsyn till avfallets innehåll av tungmetaller och andraföroreningar krävs en omsorgsfull behandling och ett säkert omhändertagande för attföroreningarna inte ska spridas och därmed kunna orsaka skador på människor och miljö.Samtidigt innehåller avfallet stora mängder energi som kan och bör nyttiggöras som ett led iarbetet med för en ekologiskt och ekonomiskt hållbar utveckling. Detta är med hänsynväxthuseffekten särskilt viktigt eftersom merparten av avfallet har ett biologiskt ursprung.Avfallsbehandling är därför en fråga om både att sluta nyttiga kretslopp av material ochenergi och att bryta skadliga kretslopp av tungmetaller, dioxiner och andra föroreningar. Medmodern teknik för förbränning av avfall kan praktiskt taget all energi i avfallet utvinnas i formav värme och el. Men eftersom avfallet har en komplicerad sammansättning och innehållermånga olika typer av föroreningar ställs höga krav på såväl förbränning och rökgasrening somomhändertagande av aska och andra rester.Anläggningar måste uppfylla en lång rad olika krav för att behandlingen ska bli effektiv ochmiljöanpassas och för att energin i avfallet ska kunna återvinnas så långt som möjligt. Detinnebär bl.a. krav på förbränning vid mycket höga temperaturer, effektiv utvinning av energi,långtgående avskiljning av föroreningar och ett säkert omhändertagande av rester frånförbränning och rökgasrening.Omhändertagande av avfall för förbränning och energiåtervinning innebär utifrån ettmiljöperspektiv bl.a följande.• Energin i avfallet utvinns och används för produktion av fjärrvärme och el.• Energiproduktion med avfall, som till största delen utgörs av biomassa, kan ersättaproduktion med fossila bränslen och därmed bidra till att minska växthuseffekten.• Förbränning av avfall vid de höga temperaturer som används innebär att avfalletdesinficeras och att risken för sanitära problem elimineras.• En del av föroreningarna i avfallet bryts vid de höga förbränningstemperaturerna nertill ofarliga ämnen.• Utsläppen till luft och i förekommande fall till vatten är genomgående mycket lågaoch ligger i många fall på nivåer långt under gällande villkor.• Den allra största delen av de föroreningar som återstår efter förbränning lagras in iaskorna.• Avfallets vikt reduceras viktmässigt med 80 – 85 % och volymmässigt med95 – 96 %.32

• Spridningen av föroreningar i miljön minimeras genom tekniska åtgärder och säkerhantering av askorna.Väl utbyggda fjärrvärmenät i framförallt stora och medelstora tätorter har dessutom skapatgoda förutsättningar för att använda avfallsförbränning med energiutvinning som baslast idessa system. Värme från förbränning av avfall har här en viktig roll och täcker f.n. 10 – 15 %av fjärrvärmebehovet i landet. I ett par större tätorter svarar avfallsvärme för uppemot hälftenav behovet av fjärrvärme.Den årliga produktionen av fjärrvärme med avfall i Sverige räcker uppskattningsvis tilluppvärmning av ca. 600 000 trerumslägenheter. Avfallsförbränningsanläggningarnasproduktion av el kan täcka elbehovet i 100 000 – 125 000 hushåll.De svenska avfallsförbränningsanläggningarna har blivit allt effektivare både somavfallsbehandlare och energiproducenter. Arbetet fortsätter vid anläggningarna med attframförallt maximera energiutvinningen, ytterligare minska emissionerna till luft och vatten,nyttiggöra slaggen samt förbättra omhändertagandet av aska och rester. Detta innebärsamtidigt att anläggningarna blir alltmer komplicerade och tekniskt avancerade. De är nu närdet gäller teknik, storlek och drift jämförbara med processindustrier, järn- och stålverk ochandra större industrianläggningar.Principerna för utformning och uppbyggnad är relativt likartade vid anläggningarna, men detfinns också betydande skillnader beroende på olika förutsättningar och val av teknik. Det kangälla tillgången på avfall och andra bränslen och deras kvalitet. Det kan också vara fråga omval av förbränningsteknik, där rosterugnar dominerar, men där ett antal anläggningar i ställetförbränner avfallet i fluidiserade bäddar, s.k. FB-pannor. Kraven på rening av rökgaserna ochandra miljöåtgärder är relativt likartade, men anläggningarna använder olika metoder ochkombinationer av metoder för att uppfylla de krav som ställs. Det kan t.ex. vad gällerrökgasrening vara fråga om torr rening eller våt rening med eller utan rökgaskondensering.En modern avfallsförbränningsanläggning är i regel uppbyggd med följande huvudfunktioner:• Mottagning av avfall med leveranskontroll, lagring och inmatning.• Förbränning med ugn, panna och energiutvinning.• Rökgasrening med torr och i många anläggningar även våt rening med eller utanrökgaskondensering.• Rening av avloppsvatten (vid våt rening och rökgaskondensering).• Produktion av fjärrvärme och i en del anläggningar även av el.• Behandling och omhändertagande av askor och rökgasreningsrester.4.2 Avfall som bränsleEnergiinnehållHushållsavfall innehåller en mängd olika fraktioner med mycket varierande bränslevärde.Skillnader är t.ex. stora mellan de tre vanligast och största fraktionerna i hushållsavfall.Energivärdet i papper uppgår till 3,5 – 3,7 MWh per ton, plast innehåller 8 – 10 MWh per tonoch matavfall omkring 2 MWh per ton.33

Industriavfallets sammansättning varierar beroende på inom vilka branscher och företag somdet uppkommit. Studier talar för att med en väl fungerande källsortering kan det brännbaraindustriavfallet till minst 90 % bestå av brännbart material. Undersökningar har visat attutsorterat industriavfall i allmänhet har ett energivärde på 3,5 – 4,0 MWh per ton och därmedett högre energiinnehåll än hushållsavfall.Det avfall som användes som bränsle i avfallsförbränningsanläggningarna är somenergibärare jämförbart med skogsbränsle med 50 % fukthalt och något bättre än torv medsamma fukthalt. Eldningsolja, som avfallsbränslen ofta har ersatt inom fjärrvärmesektorn, hardäremot ett betydligt högre energivärde, 11,6 MWh per ton.FöroreningarStora insatser har gjorts och görs för att i hushållen, vid industrierna och vid andra källorsortera ut farliga produkter och skadligt material ur avfallet för särskilt omhändertagande ochbehandling. Innehållet av tungmetaller och en del andra föroreningar i det avfall som måstetas om hand för biologisk behandling, förbränning eller deponering har härigenom kunnatreduceras. Trots fortsatta åtgärder kommer troligtvis allt avfall under överskådlig tid innehållaämnen, föreningar och material som gör att risker finns att dessa kan skada människors hälsaoch miljön.Det bör noteras att all förbränning medför utsläpp av föroreningar eftersom bränslenainnehåller föroreningar i större eller mindre omfattning. Variationerna är dock stora, vilketframgår av en undersökning av utsläpp som genomfördes av Uppsala Energi AB, se tabell 7.Utsläppen av vanadin och nickel var således stora vid förbränning av olja och stenkol jämförtmed användning av torv, biomassa och avfall. Utsläpp av kvicksilver förekom vid utnyttjandeav samtliga fem bränslen med högst värde vid avfallsförbränning. Bilden var likartat vadgäller kadmium, medan koppar och bly uppvisade en mer spridd bild.Tabell 7Exempel på utsläpp av tungmetaller från förbränning med olikabränslen, redovisade i mg per MWh producerad energiFörorening Olja, Eo5 Stenkol Torv Biomassa AvfallVanadin 25 12 1,2 0,2 0,6Nickel 60 19 0,9 0,4 1,2Kvicksilver 3 1 0,2 1,2 4,5Kadmium 0,1 0,1 0,1 0,3 0,6Koppar 4 1,3 0,8 2 1,2Bly - 8 0,8 6 4,5Källa: Uppsala Energi AB 1999.Anm.- Olja Eo5: Nordsjöolja med 95 % stoftavskiljning.- Stenkol: polskt kol med 99,9 % stoftavskiljning- Torv: torv från Härjedalen med 99,9 % stoftavskiljning- Biomassa: Ångpanna med planrost med 99,9 % stoftavskiljning- Avfall: Medelvärden för 1999, uppgifter från RVF Svensk Avfallsförbränning34

Med modern teknik för rökgasrening är dock avskiljningsgraden för flertalet föroreningarmycket hög, se avsnitt 5.2. Avfallets innehåll av föroreningar spelar därför i dagsläget mindreroll när det gäller möjligheterna att begränsa utsläppen till luft än tidigare. Däremot kaninnehållet i askan och i rökgasreningsresterna påverkas av de mängder av föroreningar somfinns i avfallsbränslet och som inte bryts ner vid förbränningen. Det gäller även ämnen somomvandlas vid förbränningsprocessen och som ger upphov till nya föroreningar. Hanteringenav resterna från förbränning och rökgasrening har därför fått en allt större uppmärksamhet ochbetydelse vid avfallsförbränning.Koldioxid bildas vid förbränning av alla bränslen som innehåller kol. Utsläppen ärproportionella mot kolhalten, eftersom det inte finns några användbara reningsmetoder. Förbränslen som till viss del har biologiskt ursprung avräknas denna del vid beräkning avnettoutsläppen. Det gäller bl.a. hushållsavfall som innehåller 85 % biomassa, se tabell 8.Tabell 8Utsläpp av koldioxid vid förbränning av olika bränslen,g CO 2 per MJ (megajoule) bränsle - brutto och nettoBränsle g CO 2 /MJ br (brutto) g CO 2 /MJ br (netto)Eldningsolja 1 (Eo1) 77 77Eldningsolja 2-5 (Eo2-5) 78 78Stenkol 92 92Naturgas 56 56Gasol 65 65Biobränsle 98 0Torv 120 0Hushållsavfall 112 25Källa: Liten bok med fakta om energi och miljö, 2003, ÅFAvfallsbränslenAvfallsförbränningsanläggningarna använder f.n. i huvudsak följande avfallsbränslen.• Hushållsavfall som källsorterats med återvinning av material, utsortering av farligtavfall och ibland av våta fraktioner.• RDF (Refuse Derived Fuel) som är en utsorterad, krossad och ibland pelleteradfraktion av hushållsavfall. RDF används bl.a. i anläggningar som förbränner avfallmed fluidiserade bäddar i s.k. FB-pannor.• Returflis som utgörs av en träfraktion utsorterad från huvudsakligen bygg- ochrivningsavfall.• Returbränsle/industriavfall (bränslekross) som huvudsakligen består av avfall frånindustrier och utgörs till största delen av papper och trä samt mindre mängder plats,textilier, gummi m.m.• Gummiflis som är sönderdelade bildäck och spill från produktion.Flertalet anläggningar utnyttjar i varierande omfattning en blandning av hushållsavfall,industriavfall samt bygg- och rivningsavfall. Hushållsavfall var år 1999 det dominerande35

änslet i flertalet anläggningar och utgjorde i femton av anläggningarna 60 % eller mer avden förbrända mängden avfall. Det gällde bl.a. de fem största i Göteborg, Linköping, Malmö,Stockholm och Uppsala, vilka tillsammans svarade för ungefär två tredjedelar av den totalaavfallsförbränningen i Sverige. Ett par anläggningar tog enbart emot hushållsavfall och enstörre anläggning baserade sin energiproduktion på industriavfall och annat liknande avfall.Bränslemottagning och leveranskontrollAvfallsförbränningsanläggningar använder i sin energiproduktion avfall som källsorterats ihushållen, vid industrierna och hos andra ”avfallsproducenter”. Det innebär att användbartmaterial som papper, glas, plast, metaller m.m. tas till vara för att användas som råmaterial inya produkter och därmed ersätta naturråvaror. Samtidigt sorteras batterier, elektronik ochannat material bort, vilket gör att det brännbara avfallet kommer att innehålla mindre mängderav tungmetaller och andra föroreningar.Industriavfallet utgörs av utsorterade bränslefraktioner med mer eller mindre homogensammansättning. Merparten utgörs av trä och papper, men industriavfallet kan även innehållat.ex. plast och gummi, vilket väsentligt ökar energivärdet. Bygg- och rivningsavfall bestårhuvudsakligen av trä och kan vara flisat.Avfallet vägs vid ankomsten och dess ursprung och innehåll kontrolleras mot de krav somanläggningen ställt. Uppfylls inte dessa krav återförvisas avfallet till leverantören ellerbehandlas på leverantörens bekostnad innan det går till förbränning. Efter leveranskontrolltippas avfallet i en bunker som har plats för något eller några dygns produktion. Medgripskopa och transportband matas sedan avfallet efterhand in i ugnen för förbränning.Det bör observeras att vid anläggningar med FB-pannor måste avfallet som ska förbrännasvara finfördelat och homogent. Detta kräver försortering och sönderdelning av avfallet iseparat anläggning.4.3 EnergiproduktionFjärrvärmeSverige har genom ett mycket väl utbyggt fjärrvärmesystem en unik möjlighet att distribueravärme för uppvärmning. Hälften av uppvärmningsbehovet i bostäder och lokaler täcks idag avfjärrvärme. Fjärrvärmesystem finns på 570 orter och de samlade leveranserna uppgår till ca.50 TWh per år. Det innebär att fjärrvärmeleveranserna ökat med fyra gånger under densenaste trettioårsperioden. Vissa anläggningar producerar även el, samtidigt med värmen.Denna produktion kräver en betydligt mer avancerad teknik.Avfallsförbränningen svarar för drygt 15 % av fjärrvärmeproduktionen i landet. I ett par störretätorter utgör värme från avfallsförbränning närmare 50 % av värmebehovet. I orter medavfallsförbränning används värme från densamma hela året. Under perioder med högtvärmebehov kompletteras avfallsvärmen med värme från andra bränslen. En del avavfallsförbränningsanläggningarna producerar även el.Fjärrvärmen har medfört mycket stora förbättringar i miljöavseende, framförallt genom attutsläppen av föroreningar till luft från uppvärmning minskat kraftigt. Under de två sista36

decennierna på 1900-talet minskade fossilbränslenas andel till en tiondel samtidigt somfjärrvärmen expanderade med 75 %. Den samtidiga tillväxten och omställningen har minskatkoldioxidutsläppen från uppvärmning med ca 11 miljoner ton, vilket motsvarar 20 % avdagens totala utsläpp i Sverige. (källa: Svensk Fjärrvärme AB)Fjärrvärmebranschen räknar med en fortsatt tillväxt med 2 – 3 % per år, vilket skulle innebäraleveranser av 60 TWh år 2010. I ett längre perspektiv är målet att fjärrvärmen ska svara för 75% av uppvärmningsbehovet. Det finns därmed en betydande potential för en resursmässigteffektiv samtidig produktion av el och värme.Principer för energiproduktionI en anläggning för enbart värmeproduktion hettas pannvattnet upp till en temperatur på 60-120 o C. Vattnet pumpas sedan genom ett rörsystem i marken till fastigheterna. Viavärmeväxlare i husen överförs värmen till de vattenburna uppvärmningssystemen. Genom enannan värmeväxlare värms tappvarmvattnet. Det avsvalnade fjärrvärmevattnet leds därefterfrån värmeväxlarna tillbaka till anläggningen för att hettas upp på nytt.I en anläggning för samtidig produktion av värme och el överförs värmen från förbränningen ipannan till vatten som hettas upp till ånga med hög temperatur och under högt tryck. Denhöga temperaturen och det höga trycket på ångan gör det möjligt att samtidigt producera bådeel och värme. Den överhettade ångan leds till en ångturbin som driver en elgenerator. Igeneratorn omvandlas turbinens rörelse till el som levereras ut på elnätet. Ångan som passeratturbinen innehåller fortfarande mycket energi i form av värme som tas tillvara somfjärrvärme. Det sker i en stor värmeväxlare – en s.k. kondensor – där värme från ångan försöver till vattnet i fjärrvärmenätet. Under denna avtappning av energi kondenserar ångan tillvatten, som pumpas tillbaka till pannan.4.4 FörbränningsteknikerAlternativa teknikerAvfallsförbränning används i dagligt tal som ett entydigt begrepp, men det finns en rad olikasätt att termiskt behandla avfall med energiutvinning. Förbränning på roster i murade ochkylda ugnar har länge varit den dominerande metoden och merparten av avfallsförbränningeni Sverige sker också i anläggningar med roster. I slutet av 1970-talet introducerades teknikenmed fluidiserande bäddar för avfallsförbränning, där förbränning sker i s.k. FB-pannor. Ettantal mindre avfallsförbränningsanläggningar med FB-pannor byggdes också ut och togs ibruk under första delen av 1980-talet.Termisk förgasning och pyrolys av avfall kan utifrån principiella utgångspunkter vara ettalternativ till förbränning av avfall. Tekniken befinner sig sedan länge under utveckling ochdet finns ett antal pilot- och demonstrationsanläggningar.RosteranläggningI en rostugn sker förbränningen av avfallet på en s.k. rost som är uppbyggd av parallellastavar. Rosten är rörlig och genom stavarnas rörelse flyttas avfallet successivt framåt ieldstaden, samtidigt som det fördelas och blandas för att förbränningen ska bli så fullständig37

som möjligt. Tekniken varierar med upp- och nedgående rostelement, fram- och återgåendeeller vippande rörelser. Under senare år har vattenkylda rosterstavar blivit allt vanligare,eftersom de använda avfallsbränslena har fått ett allt högre värmevärde, bl.a. som följd av attandelen industriavfall har ökat.Förbränningen, som sker vid temperaturer mellan 850 och 1 100 o C, kräver stora mängderluft. Man räknar med att för att effektivt förbränna ett ton avfall åtgår 4 000 – 5 000 m 3 luft.För att förbränningen ska bli så fullständig som möjligt tillsätts luften i olika zoner. Denstörsta delen av lufttillförsel sker under rosten i form av primärluft som i huvudsak hämtasfrån avfallsbunkern. För att säkra en god utbränning blåses dessutom in sekundärluft ochåterförd rökgas genom dysor över ovanför eldstaden.Mängden förbränningsluft och sättet att tillföra luften har stor betydelse för hur väl avfalletkommer att brännas ut. En god luftinblandning är en förutsättning för att kalla stråk ochreducerande atmosfär ska kunna undvikas. Risk finns annars att ofullständigt förbrändarökgaser i form av organiska föroreningar går ut genom skorstenen. Det kan vara fråga oms.k. polyaromatiska kolväten och andra föroreningar. För låg temperatur vid förbränningmedför i princip samma negativa effekter som för litet luft i processen.Gaserna från förbränningen av bränslet på eldstaden stiger under fortsatt förbränning uppgenom pannans förbränningsrum. De heta gaserna lämnar samtidigt ifrån sig en del av värmentill vatten som cirkulerar i tuber inbyggda i pannväggarna. Rökgaserna håller fortfarande enhög temperatur, mellan 200 och 600 o C när de lämnar pannan. I efterföljandevärmeupptagande delar tappas rökgaserna på ytterligare värme som överförs till slutna vattenochångsystem.När avfallet är utbränt återstår slagg som tappas i ett vattenfyllt släckningstråg. Slaggen frånen rosteranläggning utgör volymmässigt ca 5 % av den inmatade avfallsmängden ochviktmässigt 15 – 20 % . Den består av större eller mindre obrännbara föremål och sintradeklumpar av obrännbart material.Fluidiserad bädd (FB-panna)Förbränning av avfall i fluidiserade bäddar sker i en sandbädd, eventuellt med tillsats av kalk.Bränslet utgör i en FB-panna endast några få procent av bäddmaterialet. Bädden vilar på enperforerad platta. Genom att blåsa förbränningsluft genom plattan kommer bädden attuppträda som en vätska, därav benämningen fluidisera.Det finns två typer av fluidiserade bäddar som är aktuella vid förbränning av avfall – denbubblande med hög partikeltäthet och den cirkulerande (svävande) där bäddmaterialet pågrund av högre lufthastighet rycks med. För att inte bäddmaterialet ska försvinna avskiljspartiklarna i en cyklon efter ugnen och återförs till bädden.Anläggningar med fluidiserade bäddar kräver ett finfördelat och homogent bränsle, vilketställer stora krav på förbehandling av det inkommande avfallet. Temperaturen vid fluidiseradförbränning ligger i allmänhet kring 900 o C. Tekniken för utvinning av energi i pannan och iefterföljande konvektionsdelar är likartad som vid rosteranläggningar.Resterna från förbränningen utgörs vid användning av fluidiserade bäddar av bottenaska sominnehåller både det utbrända bränslet och en del bäddmaterial som följt med. Mängden38

ottenaska är mindre vid förbränning i FB-pannor än motsvarande mängd slagg vidförbränning på rost. Detta är framförallt en följd av att ett mer utsorterat och finfördelatbränsle används i FB-pannor. Däremot är mängden rökgasreningsrester större än vidanvändning av rosterpannor, beroende på att en del sand från bädden följer med rökgasernaoch avskiljs.Termisk förgasningTermisk förgasning eller pyrolys bygger på principen att avfallet upphettas vid underskott avluft. Det organiska materialet brinner då inte i egentlig bemärkelse utan sönderdelas i enklaregasformiga komponenter som koloxid, metan och vätgas. Gasen kan sedan användas sombränsle i en gaseldad panna eller i en gasmotor för elproduktion.Förgasningstekniken är sedan länge under utveckling och det finns ett antal pilot- ochdemonstrationsanläggningar på kontinenten. Denna form för avfallsbehandling har hittills intekunnat konkurrera med avfallsförbränning, vilken varit föremål för en snabb fortsatt tekniskutveckling under senare decennier.4.5 Rening av rökgaser och rökgaskondenseringStoftformiga och gasformiga föroreningarFöroreningarna i rökgaserna från avfallsförbränning kan indelas i två huvudgrupper –stoftformiga och gasformiga. I vilken form olika ämnen uppträder är bl.a. beroende påtemperaturen i rökgaserna. Till gruppen stoftformiga föroreningar hör flygaska och flertaletmetaller. Klorväte, fluorväte, svaveldioxider och kväveoxider är exempel på gasformigaföroreningar. Organiska föroreningar som dioxiner kan liksom kvicksilver finnas både i stoftochgasform.Innehållet av stoft, metaller och försurande ämnen i rökgaserna styrs huvudsakligen avavfallets sammansättning. Förbränningsprocessen påverkar endast marginellt dessa ämnen,med undantag för bildningen av kväveoxider och stoft. För att begränsa spridningen av dessaföroreningar krävs därför fortsatta insatser för mindre förorenat avfall, effektiv rening avrökgaserna och ett säkert omhändertagande av resterna.Vid förbränning av avfall bildas även föroreningar som inte från början funnits i avfallet. Ettexempel på detta är kväveoxider som kan bildas i förbränningsprocesserna genom att kvävet ibränslet oxideras. Denna bildning påverkas av förhållandena vid förbränningen och avtemperaturen. Genom optimering av förbränningen och val av reningsmetoder har utsläppenav kväveoxider kunnat begränsas.Dioxiner och andra organiska föroreningar finns i varierande omfattning i det avfall som tasemot och förbränns vid avfallsförbränningsanläggningarna. Dioxinerna sönderdelas vid dehöga förbränningstemperaturerna i pannorna och bildar koldioxid, vatten och klorväte. Vidogynnsamma förhållanden i anläggningarna bildas åter dioxiner vid nedkylningen avrökgaserna beroende på gasernas innehåll och sammansättning. Den kritiska temperaturen förbildning av dioxiner ligger mellan 200 o C och 600 o C. Bildningen är en följd av att enkatalysator – vanligen koppar – omvandlar det klorväte som finns i rökgaserna till klor, somsedan kan klorera kolskelett med lågt eller inget klorinnehåll.39

SyfteSyftet med rökgasreningen är att skilja av de föroreningar som följer med rökgaserna frånförbränningen och därmed minimera utsläppen av föroreningar till luft. Målet är att dessaföroreningar ska så långt det överhuvudtaget är möjligt avskiljas, föras över till ochkoncentreras i askor och andra rester från rökgasreningen.En effektiv förbränning av avfall kombinerad med avancerad rökgasrening innebär atttungmetaller, dioxiner och andra föroreningar lyfts bort från ”teknosfären”, där de annarsskulle utgöra en fara för människor och miljö. En koncentration av föroreningarna i resternafrån avfallsförbränning kan därför betraktas som ett kvitto på att anläggningarna fungerareffektivt som ”föroreningsfällor”. Dessutom underlättar denna avskiljning och koncentrationbehandlingen och slutförvaringen av oönskade och oanvändbara rester som tyvärr alltid blirkvar och måste tas om hand.Metoder och utvecklingDe metoder som används vid avfallsförbränning brukar indelas i fyra grupper:• stoftavskiljning• torr rening• våt rening• rening av kväveoxiderRökgasreningen vid avfallsförbränningsanläggningarna omfattade från början endastavskiljning av stoft ur rökgaserna med hjälp av cykloner eller elfilter. Denna begränsaderening syftade i första hand till att minska utsläppen av föroreningar lokalt. Höga skorstenarkompletterade reningen genom att återstående föroreningar släpptes ut på hög höjd ochspäddes ut i lufthavet.Efterhand som kraven skärptes installerades elfilter och i några fall spärrfilter påanläggningarna. Elfiltren hade nu utvecklats och förbättrats så att utsläppen av stoft låg under50 mg/m 3 i utgående rökgas, vilket kan jämföras med 500 mg/m 3 vid användning av cykloner.År 1985 var samtliga avfallsförbränningsanläggningar utrustade med elfilter eller spärrfilter.Nästa steg i utvecklingen innebar komplettering med torr rening för att framförallt bli av medklorväte (saltsyra). Den torra reningen med kalk visade sig också ha god förmåga att avskiljakvicksilver. Våta reningsmetoder har sedan kommit att införas vid både större och mindreanläggningar. Den våta reningen kombineras ofta med rökgaskondensering för att på så sättöka energiutbytet.När det gäller kväveoxider är samtliga anläggningar i Sverige numera försedda medutrustning för att begränsa dessa utsläpp. Några anläggningar har också kompletterat medaktivt kolfilter.StoftavskiljningAvskiljning av stoft sker numera vid avfallsförbränningsanläggningar med spärrfilter ellerelfilter eller i kombination med båda teknikerna. Vid våta reningssystem med skrubbraravskiljs stoftpartiklarna genom rening av vattnet från skrubbrarna.40

I ett elfilter passerar rökgaserna genom ett elektriskt laddat fält bestående av emissions- ochutfällningselektroder med olika laddningar. Partiklarna fastnar på utfällningselektroderna ochsamlas efter hand in för omhändertagande som flygaska.Textila spärrfilter eller slangfilter består av slangar av temperaturtåligt material somrökgaserna får passera igenom. Släckt kalk och aktivt kol brukar injiceras i rökgaserna förefiltret för att effektivisera och bredda reningen.Torr rökgasreningTorra metoder används för rening av gasformiga och stoftformiga föroreningar. Det kan t.ex.ske genom att kalk sprutas in rökgasen eller genom att rökgasen renas i särskilt utformadereaktorer där kalk tillsätts. Kalken har till uppgift att neutralisera och binda de sura ämnen irökgaserna som uppstår när klorhaltigt och svavelhaltigt avfall förbränns. För att förbättrareningen har det blivit vanligt att även tillsätta aktivt kol till rökgaserna innan spärrfiltret.Dioxiner och andra gasformiga föroreningar sugs då upp av det aktiva kolet och adsorberas såhårt att det är mycket svårt att frigöra dem igen.De sura gaserna, framförallt svaveldioxid, reagerar med kalken och absorberas, medantungmetaller och dioxiner binds till kolet. En beläggning i form av en filterkaka byggs upp närrökgaserna passerar filtret och den fungerar därmed som en viktig del i reningsprocessen.Beläggningen på filtret – rökgasreningsresten, RGR - består av kalk, kol och stoft medavskilda föroreningar. Beläggningen avskiljs när motståndet i filtret blir för högt och försvidare för behandling och förvaring.Vid torr rening absorberas först försurande gaser med hjälp av t.ex. släckt kalk, se figur 1.Figur 1. Principschema för torr rökgasrening1 23 41. Reaktor/reaktorer2. Slangfilter3. Rökgasfläkt85674. Skorsten5. Recirksilo6. Kalksilo7. Blåsmaskin kalk/recirk8. Asksilo41

Absorbentmedlen doseras i en reaktor (1) för att gaserna ska hinna med att reagera och bildaen pulverformig produkt före avskiljning. I slangfiltret (2) avskiljs flygaskan,reaktionsprodukterna och överskottet av absorbentmedlet. De renade rökgaserna trycks medhjälp av en rökgasfläkt (3) ut genom skorstenen (4). En del av resterna återcirkuleras ireningssystemet och överförs först till en s.k. recirksilo (5) för tillfällig förvaring. Restentransporteras till en asksilo (8). I systemet ingår vidare en kalksilo (6) och en blåsmaskin förinblåsning av kalk och för cirkulation (7).Våt reningVåta reningsmetoder bygger på principen att rökgasen tvättas med vatten i en eller fleraskrubbar eller tvättreaktorer. En våt reningsanläggning kan t.ex. bestå av en s.k. quench -störtkylare - samt två skrubbrar, en sur och en neutral, se figur 2.Figur 2. Principschema för våt rökgasreningI quenchen kyls rökgasen ner kraftigt till ca. 60 o C. I den första skrubbern absorberasföroreningarna av det cirkulerande processvattnet. Det är här fråga om små stoftpartiklar,saltsyra, fluorvätesyra, ammoniak, kvicksilver och andra tungmetaller som till följd av detlåga pH-värdet gått i lösning. I den andra skrubbern sker först en höjning av pH-värdet iprocessvattnet till 7 – 8 genom tillsats av kalk. Svaveldioxiden i rökgaserna tvättas därefter utoch bildar tillsammans med kalken först kalciumsulfit som sedan oxideras till kalciumsulfat(gips).RökgaskondenseringOm rökgasen kyls ner så långt att vattenångan i rökgasen övergår från gasfas till vätskefasanvänds begreppet rökgaskondensering. Huvudsyftet med rökgaskondensering är att ökautbytet av energi vid förbränningen av avfallet. Genom utnyttjande av ångbildningsvärmenkan produktionen av energi vid en avfallsförbränningsanläggning höjas med 15 – 20 %.En positiv bieffekt med rökgaskondensering är att den även fungerar som ett kompletterandereningssteg. Metoden bygger på principen att när rökgasen kondenseras bildas envätskedimma och vätskedroppar. Vid kontakten mellan gasfasen och den bildade dimma lösesgasformiga ämnen i rökgasen och överförs till kondensatet. Väteklorid och kvicksilver ärexempel på ämnen som helt övergår till kondensatet, medan ämnen med låg löslighet somkväveoxid stannar kvar i gasfasen.42

VattenreningProcessvatten från våt rökgasrening och kondensat från rökgaskondensering innehåller deavskilda föroreningarna och måste därför renas före utsläpp till recipient. Processvatten ochkondensat renas i ett antal steg, varvid föroreningarna överförs till slam som sedan avskiljs.I princip används samma teknik som vid rening av kommunalt och industriellt avloppsvatten.Det innebär i korthet att fällningsmedel och flockningsmedel tillförs för att binda framföralltmetaller. Flockarna avskiljs sedan i sedimenteringsbassänger. För att öka avskiljningsgradenfiltreras vattnet genom sandfilter och kolfilter innan det avleds till recipient. Dessavattenreningssystem har hög verkningsgrad, vilket gör att praktiskt taget alla föroreningaravskiljs och koncentreras i slammet, som sedan tas om hand för behandling och deponering.Katalytiska och andra kompletterande reningsmetoderKatalysatorer används för att reducera utsläppen av kväveoxider, men det har visat sig attkatalysatorer även bryter ner och förstör organiska ämnen som dioxiner. En förutsättning föratt denna process ska fungera väl är att man arbetar med rena gaser. För mycket stoft kanmedföra att ytorna sätter igen med försämrad effekt som följd. Temperaturen på rökgasernamåste dessutom uppgå till ca. 200 o C för att nedbrytningen av kväveoxider ska fungera. Detinnebär att rökgaserna måste återvärmas, vilket ger kräver energi och därmed minskarenergiutbytet.Vid s.k. selektiv katalytisk reduktion (SCR) tillsätts ammoniak till rökgaserna som sedan fårpassera en katalysator, vanligen baserad på titaniumoxid med vanadin. Kväveoxidernareduceras till kvävgas och vatten. De flesta SCR-anläggningarna är dimensionerade för enminskning av kväveoxiderna med 70 – 80 %, men det finns även anläggningar som klarar enreduktion med 90 %.Som alternativ till SCR används s.k. selektiv icke katalytisk reduktion (SNCR) där det somframgår av namnet inte behövs någon katalysator. Kväveoxiderna reduceras här termisktgenom tillsats i pannan av ammoniak eller urea. Reaktionerna sker vanligen vid temperaturermellan 850 och 1100 o C, men med särskilda tillsatser kan även reaktioner ske vid lägretemperaturer.SNCR ger lägre reduktionsgrader än SCR och har högre kemikaliekonsumtion, men är igengäld enklare och billigare att installera. Reduktionen av kväveoxider uppgår vanligen tillca. 50 %, men minskningar med 70 – 80 % kan uppnås vid gynnsamma förhållanden.Filter med aktivt kol eller koks har under senare tid installerats i en del anläggningar för attbl.a. fånga in dioxiner. Sådana filter består av behållare med aktivt kol eller koks somrökgaserna får passera. Det aktiva kolet adsorberar dioxiner och andra föroreningar.4.6 Rester från avfallsförbränningVid avfallsförbränning uppstår dels en grov fraktion i form av slagg, dels en finkorningbestående av pannaska, flygaska, filterkaka från slangfilter och slam. Den senare fraktionenbrukar med ett samlingsnamn kallas rökgasreningsrest (RGR).43

SlaggMängden slagg uppgår vid förbränning i rostereldade anläggningar till 15 – 20 viktsprocent avdet tillförda avfallet, medan slaggmängden vid FB-pannor är väsentlig mindre. Vidförbränningen år 2003 av 3,1 milj. ton avfall vid avfallsförbränningsanläggningarna i Sverigebildades ca 0,5 milj. ton slagg.Slaggen består dels av obrännbara föremål av olika storlek, dels av sintrade klumpar avobrännbart material. Slagg från rostereldning består enbart av rester från avfallet, medan slagg(bottenaska) från FB-pannor även innehåller en del bäddmaterial. Slaggen innehåller bl.a.skrot som sorteras ut för återvinning.Siktad och sorterad slagg, s.k. slaggrus, används bl.a.som bygg- och fyllnadsmaterial och kandå i många fall ersätta naturgrus och bergkross. Utomlands används sådant slaggrus ibetydande omfattning vid vägbyggen och andra anläggningsarbeten. I Sverige utnyttjasslaggen framförallt på deponierna för invallning, avjämning, vägbyggnad och försluttäckning.Rester från förbränning av avfall bör enligt EU:s direktiv om avfallsförbränning i störstamöjliga utsträckning återvinnas. Dessutom finns ett behov att finna ersättning förnaturmaterial. RVF har sedan lång tid tillbaka arbetat med att ta fram former förkvalitetssäkring och avsättning av slaggrus från avfallsförbränning.Rökgasreningsrester, RGRDen samlade mängden rökgasreningsrester uppgår vid rostereldade anläggningar till 3 – 5viktsprocent av den tillförda mängden avfall och något mer vid användning av FB-pannor.Vid avfallsförbränningen i Sverige under år 2003 bildades ca. 0,15 milj. tonrökgasreningsrester.Med den effektiva rökgasrening som sker vid avfallsförbränningsanläggningar överförstungmetaller och andra föroreningar som finns i avfallet till RGR. RGR innehåller ävendioxiner och andra föroreningar som har bildats under nedkylning av rökgaserna, se tabell 9.44

Tabell 9Innehåll av metaller och dioxiner i rökgasreningsrester (RGR)från svenska avfallsförbränningsanläggningar år 2002Ämne Enhet Medelvärde Medianvärde Antal anläggn.Antimon mg/kg TS 434 200 5Arsenik mg/kg TS 103 52 13Bly mg/kg TS 2 500 2 250 14Kadmium mg/kg TS 92 110 13Kobolt mg/kg TS 49 19 11Koppar mg/kg TS 1 870 960 14Krom mg/kg TS 205 185 14Kvicksilver mg/kg TS 10 8,5 17Mangan mg/kg TS 1 680 1 385 10Nickel mg/kg TS 77 83 15Tallium mg/kg TS 1,2 1,2 4Tenn mg/kg TS 191 178 6Vanadin mg/kg TS 32 35 7Zink mg/kg TS 16 100 9 600 15Dioxin (I-TEQ) ng/kg TS 201 219 6Källa: Renhållningsverksföreningen.Vid anläggningar som använder både torra och våta rökgasreningssystem erhålls två typer avrester med olika egenskaper att ta hand om. Vid den torra reningen bildas en aska sominnehåller både tungmetaller och organiska föroreningar som dioxiner. Genom blandning medslammet från den våta reningen får man en rest med en torrsubstanshalt som minskar riskenför damning och motverkar utlakning av föroreningar.Hantering och behandling av förbränningsresterRökgasreningsrester från avfallsförbränning hanteras med hänsyn till deras innehåll avframförallt tungmetaller och organiska föroreningar som farligt avfall. Särskilda krav ställsdärför på transporter, omhändertagande och deponering. För att undvika att askorna dammaroch sprids vid transporter och hantering brukar man befukta dessa. Tillstånd krävs för såvältransport och mellanlagring som deponering och annan behandling avrökgasreningsprodukter.Det finns en rad olika metoder och tekniker för att ta hand om och slutförvararökgasreningsrester. Solidifiering innebär att rökgasreningsresterna blandas med någon formav bindningsmaterial som exempelvis kalk eller cement, vilket medför att en solid produkterhålls. Materialet blir fysiskt stabilare och är mindre känsligt för sättningar och damning.Stabilisering som behandlingsmetod används vid en tredjedel av förbränningsanläggningarna.45

Undersökningar visar att med den tillämpade deponeringen av rökgasreningsrester frånavfallsförbränning minimeras utlakningen. Därmed förhindras spridning av tungmetaller ochorganiska föroreningar. När det gäller t.ex. dioxiner är dessa hårt bundna till partiklar. Underförutsättning att rester som innehåller dioxiner inte blandas med hushållsavfall och andraavfall är risken för utlakning mycket liten. För mer information om dioxiner se RVF Rapport01:13. Förbränning av avfall. En kunskapssammanställning om dioxiner.Arbetet inriktas nu mot att ytterligare öka säkerheten vid deponering och minska utlakningenav farliga ämnen. Karbonat/koldioxidstabilisering är en metod som är under utveckling.Andra alternativ, som används i bl.a. Tyskland och Norge, är slutförvaring i salt- ochkalkgruvor.4.7 Ett modernt kraftvärmeverk baserat på avfall som bränsleSYSAV:s kraftvärmeverk i MalmöFör att ge en så konkret och verklighetsnära bild som möjligt av dagsläget inomavfallsförbränning med energiproduktion illustreras uppbyggnaden av och funktionen hosSysav:s nya linje för kraftvärmeproduktion i Malmö. Denna redovisning baseras på eninformation som företaget presenterat i broschyrform under 2003. Anläggningen är ettkraftvärmeverk som med 200 000 ton avfall som bränsle årligen producerar 540 000 MWhfjärrvärme och 145 000 MWh el.Avfall blir energiProcessen startar med att sopbilarna som samlat in det brännbara avfallet tippar detta i en storbunker (1), se figur 3. Med en gripskopa som kan lyfta fem ton tar traversföraren sedan uppavfallet och släpper ner det i påfyllningstratten (2). Avfallet glider sedan ner genom trattenoch in i ugnen. Avfallet brinner medan det rör sig nedåt på en rörlig bädd, en s.k. roster (3)samtidigt som förbränningsluft tillförs. Temperaturen i eldstaden är ca. 1000 grader, vilket göratt allt brännbart brinner upp. De heta rökgaserna stiger uppåt och fortsätter in i pannan.Det som blir kvar efter förbränningen är slagg som faller ner i ett vattenfyllt tråg och kyls ner(4). Slaggen transporteras sedan bort för att sorteras och återvinnas.Figur 3. Principskiss över energiproduktionen i Sysav:s kraftvärmeverkKälla: SYSAV, broschyren ”Avfall blir energi” 2003.46

Inne i pannan (5) finns långa sammansvetsade rör, s.k. tuber. I dessa leds pannvatten runt ochvärms upp av de heta rökgaserna. Vattnet hettas upp till ånga med en temperatur på400 grader och med ett tryck på 40 bar (40 gånger atmosfärstrycket). Efter pannan gårrökgaserna in i det första reningssteget (elektrofiltret), se figur 4.Utifrån den höga temperaturen och det höga trycket på ångan kan man producera både el ochvärme. Den överhettade ångan leds till turbinen (6) som sätts i rörelse och driver generatorn. Igeneratorn (7) omvandlas turbinens rörelse till el som levereras ut på elnätet.Ångan som passerat turbinen innehåller fortfarande mycket energi i form av värme som tastillvara som fjärrvärme. Det sker i en stor värmeväxlare – en s.k. kondensor (8) – där värmefrån ångan förs över till vattnet i fjärrvärmenätet. Under denna avtappning av energikondenserar ångan till vatten, som pumpas tillbaka till pannan.Kraftvärmeverket producerar tillräckligt mycket fjärrvärme för att värma upp 60 000trerumslägenheter. Fjärrvärmen levereras till Malmö och Burlöv (9). Produktionen av elräcker till 300 000 stycken 60 watts lampor.Rening av rökgaserna och ytterligare utvinning av energiRökgaserna från pannan får i ett första reningssteg passera ett elektrofilter (11), se figur 4, därdet mesta av stoftet tas bort. Avskiljningen sker genom att elektroder ger stoftpartiklarna ennegativ laddning som gör att partiklarna sedan fastnar på stora metallplåtar som är positivtladdade. Stoftpartiklarna skakas av från plåtarna, samlas upp på botten och transporteras tillen asksilo.Figur 4. Principskiss över systemet för rening av rökgaser och vatten vid Sysav:skraftvärmeverkKälla: SYSAV, broschyren ”Avfall blir energi” 2003I nästa steg tvättas rökgaserna med vatten i tre torn, s.k. skrubbar. Vatten sprayas genom finamunstycken över rökgaserna. Vattnet innehåller olika ämnen, t.ex. kalk som reagerar med ochrenar röken. I den första skrubbern tvättas tungmetaller, sura ämnen och klorider bort (12). Iden andra skrubbern (13) tas svaveldioxid bort och i den tredje (14) avskiljs bl.a. dioxiner.Efter detta steg utvinns ytterligare ca 15-20 % energi i form av kondensering av de renaderökgaserna. Detta görs med hjälp av värmepumpar som ser till att värmeenergin kan överförastill fjärrvärmenätet.47

Efter rökgaskondenseringen leds rökgasen vidare till ett s.k. elektroventurifilter (15) som tarbort mer stoft. Detta filter fungerar nästan på samma sätt som elektrofiltret i början avreningsprocessen, men då i en våt miljö. Stoftpartiklarna laddas negativt och fångas upp avpositivt laddat vatten. När rökgaserna lämnar detta filter innehåller de bara ett milligram stoftper kubikmeter.Det sista steget i reningsprocessen utgörs av en stor katalysator (16). Den fungerar i princip påsamma sätt som katalysatorn i en bil och den minskar kväveoxiderna. Rökgaserna får passeraett finporigt, keramiskt material och för att få bra effekt tillsätts en ammoniaklösning.Kväveoxiderna omvandlas då till kväve och vattenånga.Den renade röken leds ut genom en hög skorsten (17). Skadliga ämnen har då tagits bort ochdet som släpps ut är i huvudsak fråga om koldioxid, kväve, syre och vattenånga.Mycket av föroreningarna som tidigare fanns i rökgaserna hamnar i vattnet från skrubbarna –vilket också är syftet med denna rening. Därför måste detta vatten givetvis renas innan det kansläppas ut.Vattnet får passera ett antal reningssteg (18) där bl.a. tungmetaller fälls ut med hjälp av olikakemikalier. Det slam som bildas sjunker till botten i den största tanken och tappas ur. VattnetspH-värde justeras efter reningen (19) för att anpassas till havsvattnet. Innan det släpps ut iÖresund filtreras det genom ett sandfilter och ett kolfilter.Slammet från vattentankarna blandas med aska från pannan och elektrofiltret (20).Blandningen pressas till en s.k. Bambergskaka som är mycket stabil. Det innebär att ämnensom finns i kakan inte lakas ut. Denna rest slutförvaras på ett säkert sätt på Spillepengsavfallsupplag.48

5 Fortsatt utbyggnad av avfallsförbränningen5.1 UtgångslägetÅr 2003 fanns 28 avfallsförbränningsanläggningar i drift, som tillsammans tog emot ochförbrände 3,1 milj. ton avfall, se tabell 10. Energiproduktionen vid dessa anläggningaruppgick till 8,6 TWh fjärrvärme och 0,7 TWh el. Detta innebär att avfallsförbränningen harfördubblats sedan 1985 med en genomsnittlig ökning med 100 000 ton per år. Produktionenav energi har samtidigt trefaldigats. Antalet anläggningar är däremot i stort sett oförändrat.Av den totala mängden som förbrändes i dessa anläggningar utgjordes 1,7 milj. ton eller60 % av hushållsavfall. Det innebar att 40 % av den totala mängden hushållsavfall sombildades i Sverige under år 2003 togs om hand för förbränning. Resterande avfallsmängd av1,1 milj. ton utgjordes främst av industriavfall och en mindre del bygg- och rivningsavfall.De åtta största anläggningarna, med en mottagen mängd avfall på mer än 100 000 ton, svaradeför 75 % av den totala förbränningen av avfall i Sverige under år 2003. Mellangruppen meden förbränning av 30 000 – 100 000 ton omfattade tretton anläggningar som tillsammansförbrände 21 %. De fem minsta anläggningarna (10 000 – 30 000 ton) svarade för 4 % av densamlade avfallsförbränningen i Sverige under året.Förbränning i ugnar med roster är den dominerande formen för förbränning av avfall. Totaltnitton av anläggningarna är utrustade med ugnar av rostertyp och i denna grupp ingår sju avde åtta största anläggningarna. Sju av de medelstora och mindre anläggningarna är förseddamed pannor för förbränning i fluidiserade bäddar, s.k. FB-pannor. Sådana FB-pannor är ocksåinstallerade parallellt med rosterugnar vid ett par större anläggningar.49

Tabell 10Avfallsförbränningsanläggningar i Sverige år 2003, avfallsmängder (ton) ochenergiproduktion (MWh)Anläggning Typ av ugn Avfall (ton) Energiutvinning (MWh)Värme ElAvesta roster 43 670 163 000 0Boden roster 44 070 121 350 0Bollnäs fluidbed 39 510 95 440 0Borlänge roster 37 340 120 900 0Eksjö fluidbed 21 900 51 790 3 090Göteborg roster 401 820 1 072 410 203 900Halmstad roster 115 500 301 290 0Haninge roster 12 990 57 040 0Hässleholm roster 12 590 37 500 910Karlskoga roster 42 290 112 610 0Karlstad roster 48 840 126 160 0Kiruna roster 39 210 86 440 10 560Köping roster 23 550 74 770 0Kumla roster 100 000 175 000 37 000Landskrona fluidbed 29 020 99 220 0Lidköping fluidbed 80 040 252 910 11 740Linköping roster 210 930 659 760 0Ljungby roster 40 240 75 700 6 500Malmö roster 321 780 838 140 104 850Mora roster 15 930 35 240 0Norrköping fluidbed 252 820 676 430 115 230Stockholm roster + fluidbed 470 570 1 182 200 146 700Sundsvall fluidbed 38 430 89 600 0Södertälje * roster + fluidbed 192 640 728 070 0Umeå Dåva roster 160 120 406 800 46 780Umeå Ålidhem roster 49 770 112 890 0Uppsala roster 232 960 731 990 0Västervik fluidbed 54 000 128 710 0TOTALT 3 132 530 8 613 360 687 260varavhushållsavfall 1 893 087*Endast industriavfall, ej hushållsavfall, klassas ejsom avfallsförbränningsanläggning.Källa. RVF, Svensk Avfallshantering 2004.50

5.2 MiljöfrågorKraftigt minskade utsläpp av föroreningar till luft från avfallsförbränningSamhället har under lång tid ställt hårda miljökrav på avfallsförbränning. En kraftig skärpningvad gällde framförallt utsläppen av föroreningar till luft genomfördes i mitten av 1980-talet isamband med att det införda moratoriet för utbyggnad av nya avfallsförbränningsanläggningarupphävdes. För att uppfylla dessa krav genomfördes omfattande ombyggnaderav befintliga anläggningar. Vid dessa ombyggnader och nybyggnader av anläggningarnyttjades ny teknik för bl.a. effektivare rökgasrening. Insatser för att få ett mindre förorenatavfall genom utsortering av farliga ämnen och produkter var också av stor betydelse.Framförallt minskade detta mängden kvicksilver och andra tungmetaller i inkommande avfall.Miljöarbetet har fortsatt med utveckling av reningstekniken och åtgärder för att minskatillförsel av föroreningar genom inkommande avfall. Resultatet har blivit att utsläppen avföroreningar till luft reduceras mycket kraftigt från 1985 till 2003, se tabell 11.Tabell 11Utsläpp av föroreningar till luft från avfallsförbränning i Sverige 1985 – 2003Förorening 1985 1990 1995 2000 2002 2003 Redukt. %Stoft ton 415 40 30 35 35 27 93,5Väteklorid ton 8 300 390 360 180 140 126 98,5Svaveldioxid ton 3 450 670 1 100 630 790 526 84,8Kväveoxider ton 3 450 3 100 1 600 1 600 1 800 1745 49,4Kvicksilver kg 3 300 160 90 30 21 23 99,3Kadmium kg 400 35 7 7 15 7 98,2Bly kg 24 300 670 130 40 140 116 99,5Zink kg 54 400 2 650 1 500 140 290 356 99,3Dioxin g 100 8 2,2 1,7 1,1 2,5* 97,5* Varav en anläggning står för 1,3 g. Anläggningen ska byggas om.Källor: Förbränning av avfall. En kunskapssammanställning om dioxiner.RVF Rapport 01:13 och RVF Svensk avfallshantering 2004.Utsläppen av stoft hade redan innan moratoriet infördes begränsats kraftigt genom att flertaletavfallsförbränningsanläggningar utrustats med elfilter. Genom fortsatt utveckling ochutbyggnad av rökgasreningen har utsläppen av stoft ytterligare minskat betydligt. Det innebäratt 99,8 – 99,9 % av det stoft som finns i rågaserna från förbränningen avskiljs i form av aska.När det gäller de försurande ämnena klorväte, svaveldioxid och kväveoxider har framföralltutsläppen av väteklorid kraftigt begränsats. Detta var också ett viktig mål eftersom klorvätevar den förorening som vid avfallsförbränning i mitten av 1980-talet hade störst betydelsemed hänsyn till försurningseffekterna. Utsläppen av svaveldioxid har minskat till en tredjedel51

och kväveoxiderna halverats trots att mängden avfall till förbränning dubblerats från 1985-2003.För kvicksilver, bly och zink är det under perioden 1985 – 2003 fråga om reduktioner på merän 99 % och för kadmium med drygt 96 %. Utöver införandet av avancerad rökgasrening vidanläggningarna har källsortering av hushållsavfall och mindre användning av tungmetaller iolika produkter bidragit till att utsläppen kunnat reduceras till nuvarande låga nivåer.Den utlösande faktorn för införande av moratoriet 1985 var utsläppen av dioxiner frånavfallsförbränningsanläggningarna som då uppgick till sammanlagt 100 g. Från att ha varit endominerande utsläppskälla för dioxiner svarar nu avfallsförbränning för uppskattningsvisendast 2 – 3 % av de totala utsläppen av dioxiner till luft i Sverige.Förbränning av avfall alstrar liksom all annan förbränning koldioxid, men eftersom ca. 85 %av det avfall som förbränns har biologiskt ursprung blir nettotillförsel till atmosfären relativtliten. Skälet härtill är att utsläppen av koldioxid kompenseras av att biomassan undertillväxten bundit upp motsvarande mängd koldioxid.Avfallsförbränning med energiproduktion bidrar därmed väsentligt mindre tillväxthuseffekten än annan energiproduktion baserad på olja, kol och andra fossila bränslen.Eftersom förbränningen av avfall mer än fördubblats i Sverige under perioden 1985 – 2003,och då den producerade energin till stora delar ersatt oljebaserad fjärrvärmeproduktion, haravfallsförbränningen med sin energiproduktion lämnat ett icke oväsentligt bidrag tillminskningen av utsläppen av växthusgasen koldioxid.”Nyckeltal” för utsläpp av föroreningar till luft – mängd per ton avfallFrågan om hur miljöeffektiv en produktion, en verksamhet eller anläggning är kan illustrerasmed redovisning av hur stor mängd avfall som generas i förhållande till mängd tillverkadprodukt. Sådana ”nyckeltal” kan på också användas för att visa hur effektiv olika former föravfallsbehandling är för att begränsa utsläppen av föroreningar till luft och andra former förmiljöstörningar.Fördelen med ”nyckeltalen” – t.ex utsläpp till luft per ton behandlat avfall – är att det ger enbättre uppfattning om hur effektiv behandlingen är jämfört med uppgifter om de totalautsläppen. De speglas också på ett mer rättvisande sätt effekterna av de insatser som gjorts föratt minska utsläppen av föroreningar. Nyckeltal kan därmed utgöra ett bra komplement tillannan information om avfallsförbränning och dess miljöeffektivitet.Utgångspunkten i redovisningen av de totala utsläppen till luft från avfallsförbränningen iSverige räknat fram nyckeltal som visar hur stora utsläppen har varit räknat per ton avfallunder perioden 1985 – 2002, se tabell 12. Det bör då observeras att den procentuellareduktionen här givetvis blir högre än vid jämförelser mellan de totala utsläppen under åren,eftersom förbränningen av avfall fördubblats från år 1985 till 2002.Som exempel kan noteras att utsläppen av dioxin räknat per ton avfall minskat med från 70g/ton år 1985 till 0,4 g/ton år 2002, dvs med 99,4 %. Det innebär att det totaladioxinutsläppet under 2002 från en anläggning som förbrände 100 000 avfall skulle hauppgått till 0,04 g.52

Tabell 12Utsläpp av föroreningar till luft från avfallsförbränning i Sverige1985 – 2002, mängd per ton förbränt avfallFörorening Enhet 1985 1990 1995 2000 2002 Redukt. %1985-2002Stoft g/ton 290 25 15 16 13 96,5Väteklorid g/ton 5 800 240 200 75 50 99,1Svaveldioxid g/ton 2 400 410 610 270 280 88,2Kväveoxider g/ton 2 400 1 900 890 700 650 72,9Kvicksilver mg/ton 2 300 100 50 13 7,5 99,7Kadmium mg/ton 280 21 4 3 5,4 98,1Bly mg/ton 17 000 410 70 16 50 99,7Zink mg/ton 38 000 1 600 830 60 100 99,7Dioxin g/ton 70 5 1,2 0,7 0,4 99,4Källor: Förbränning av avfall. En kunskapssammanställning om dioxiner.RVF Rapport 01:13 och RVF Svensk avfallshantering 2003.”Nyckeltal” för utsläpp av föroreningar till luft – mängd per producerad MWh energiEtt sätt att värdera olika metoder för produktion av energi utifrån ett miljömässigt perspektivkan vara att jämföra utsläppen av föroreningar per producerad enhet. Vad innebär t.ex.produktion av en MWh energi genom förbränning av avfall miljömässigt jämfört medmotsvarande produktion baserad på fossila bränslen?Som en utgångspunkt för sådana jämförelser och som en illustration har nyckeltal för utsläppräknats fram av tidigare redovisade föroreningar från de svenska avfallsförbränningsanläggningarnaunder perioden 1985 – 2002. Dessa nyckeltal anges i g, mg eller g perproducerad MWh beroende på utsläppens storlek, se tabell 13. Det bör då observeras att densamlade produktionen av energi vid dessa anläggningar har under denna tidsperiod ökat meddrygt tre gånger.53

Tabell 13Utsläpp till luft från avfallsförbränning i Sverige 1985 - 2002,mängd per producerad MWh energiFörorening Enhet 1985 1990 1995 2000 2002 Redukt. %1985-2002Stoft g/MWh 140 10 5 5,3 4 97,2Väteklorid g/MWh 2 800 95 70 25 17 99,4Svaveldioxid g/MWh 1 100 160 220 85 90 81,8Kväveoxider g/MWh 1 100 730 320 230 210 81,1Kvicksilver mg/MWh 1 100 40 18 4,3 2,4 99,8Kadmium mg/MWh 130 8 2 1,1 1,7 98,7Bly mg/MWh 8 300 160 25 5,3 16 99,8Zink mg/MWh 18 000 640 300 20 34 99,8Dioxin g/MWh 38 2 0,4 0,2 0,12 99,7Källor: Förbränning av avfall. En kunskapssammanställning om dioxiner.RVF Rapport 01:13 och RVF Svensk avfallshantering 2003Det kan noteras att dioxinutsläppen har under denna period reduceras från 38 g per MWhproducerad energi till 0,12 g per MWh. Detta beror på effektivare förbränning och införandeav avancerad rökgasrening. Det finns, enligt branschen, vissa möjligheter att ytterligarereducera dessa utsläpp, men man börjar nu närma sig detektionsgränsen för analyser avdioxiner.5.3 Ekonomiska förhållandenOrganisationAvfallsförbränningsanläggningarna drivs med ett par undantag i aktiebolagsform eller somresultatenheter inom större bolag. Flertalet av dessa utgörs av kommunägda bolag, men ettantal anläggningar ingår numera i energikoncerner med privat eller statlig ägare. Ett par avanläggningarna drivs som kommunala förvaltningar.Verksamheterna ska vara ekonomiskt självbärande med intäkter från behandling av avfall ochförsäljning av fjärrvärme och i förekommande fall även el. Det innebär att avgifter förbehandling av avfall och intäkter från försäljning av energi ska täcka såväl de rörligadriftkostnaderna som kapitalkostnaderna.InvesteringarEtt nytt avfallskraftvärmeverk för ca 150 000 ton avfall och med en effekt av 40 – 50 MWkräver uppskattningsvis investeringar av storleksordningen 1 000 milj. kr. De tre största54

posterna vid en sådan investering utgörs av byggnader och anläggningar, ugn och panna samtutrustning för rökgasrening. Vid elproduktion tillkommer kostnader för turbin med utrustning.Investeringarna i kraftvärmedelen med utrustning och byggnader för bränslemottagning,förbränning, energiutvinning och energiproduktion kan uppgå till två tredjedelar av de totalakostnaderna. Resterande tredjedel av kostnaderna avser miljöskyddsdelen med utrustning ochbyggnader för rening av rökgaserna och eventuellt processvatten samt omhändertagande avrester från förbränningen. Kostnader för de olika stegen i processen kan variera inom relativtvida gränser beroende på vilka krav som ställs på anläggningen vad gäller drift, flexibilitet,miljöskydd m.m. och med hänsyn till de tekniker som används.Med de höga krav som ställs när det gäller såväl förbränning som reningsåtgärder blirkostnaderna för utbyggnad av en avfallsförbränningsanläggning väsentligt högre än för t.ex.en motsvarande biobränsleanläggning. Ett kraftvärmeverk baserat på biobränsle kan därförbyggas betydligt billigare än motsvarande avfallskraftvärmeverk. Det kan med hänsyn till demiljökrav som ställs vid avfallsförbränning innebära en minskning av investeringarna med enfemtedel.Intäkter och kostnaderIntäkterna vid en anläggning för förbränning av avfall med energiutvinning består av två olikadelar. Den ena delen avser avgifter som kommuner, industrier och andra ”avfallsproducenter”betalar för att anläggningen tar emot och behandlar avfall. Den andra delen utgörs av intäkterfrån försäljning av fjärrvärme, och vid kraftvärmeverk även av el.De s.k. behandlingsavgifterna uppgår vad gäller hushållsavfall i allmänhet till mellan 300 och600 kr per ton, men variationerna är stora beroende på vilka avtal som träffats. Ersättningenför att ta emot och behandla industriavfall påverkas av avfallets bränslevärde, hanterbarhetoch andra kvalitetsfrågor. Det innebär att priset kan vara både högre och lägre än vad gällerhushållsavfall. För en anläggning som tar emot 200 000 ton per år och med enbehandlingsavgift på 400 kr per ton skulle detta ge en årlig intäkt på 80 milj. kr.Med ett energivärde för hushållsavfall på 2,5 – 3 MWh per ton innebär en behandlingsavgiftpå 300 – 600 kr per ton en intäkt för anläggningen på 10 – 20 öre/kWh. Som jämförelse kannoteras att priset på skogsflis, som har ungefär samma energivärde, uppgick under år 2001 tilli genomsnitt 250 kr per ton, vilket motsvarar 10 - 14 öre/kWh. Skillnaden i kostnad mellan attanvända hushållsavfall som bränsle för energiproduktion i stället för skogsflis skulle underdessa förutsättningar uppgå till 550 – 750 kr per ton eller 20 – 30 öre/kWh. Dennamerkostnad som är följd av de högre krav som ställs på avfallsförbränning kan ge enuppfattning om storleken på ”miljökostnaderna” för behandling av avfall.Parallellt med ersättning för behandling av avfall är försäljning av fjärrvärme den andra storaintäktskällan för en avfallsförbränningsanläggning. Priserna varierar här kraftigt mellan olikaanläggningar beroende på vilka avtal som träffats med de aktuella fjärrvärmeföretagen. Iallmänhet ligger priser per levererad kWh i form av hetvatten mellan 10 och 20 öre. För enanläggning som säljer 500 000 MWh per år skulle detta vid ett pris på 10 öre per kWhinnebära en intäkt av 50 milj. kr per år.Avfallsförbränningsanläggningarnas intäkter från försäljning av el har för landet som helhetvarit relativt begränsade, produktionen år 2002 uppgick till 600 GWh. För de enskilda55

anläggningarna kan försäljningen av el vara en viktig intäktskälla. Med förväntad höjning avelpriserna kan produktion av el baserad på avfall få ökad betydelse. Detta är dock i hög gradberoende av vilka regler för beskattning som kommer att gälla. Det bör också observeras attelproduktion i ett avfallskraftvärmeverk är av tekniska skäl begränsad till 20 – 30 % av dentotala energiproduktionen. Bland de stora posterna när det gäller driftkostnader kan nämnaspersonal, energi, kemikalier, underhåll, deponiavgifter m.m.Avfalls- och energimarknadenUtvecklingen av avfallsförbränningen påverkas i ett längre perspektiv av sådana faktorer somdeponeringsförbuden, miljölagstiftningen, skatteregler, prisfrågor m.m. Redovisade planer påutbyggnader talar för att avfallsförbränning även i fortsättningen kommer att ha en central rollvid behandlingen av såväl konsumtions- som produktionsavfall.Avfallsförbränning med energiproduktion svarar för drygt 15 % av fjärrvärmeproduktionen ilandet och i ett par större tätorter för upp till 50 %. Avfallsförbränningsanläggningarna svararmed sin produktion för baslasten under året i fjärrvärmesystemen. De samverkar inom dennamarknad främst med biobränslebaserade värmeverk och kraftvärmeverk. Idag producerasfjärrvärme med fossila bränslen huvudsakligen vid kall väderlek. Fjärrvärmeproduktion medolja och andra fossila bränslen är knappast något alternativ i ett längre perspektiv.Med hänsyn till att fjärrvärme kräver stora investeringar med långa avskrivningstider är dethär i regel fråga om långsiktiga kontrakt mellan fjärrvärmeföretag och värmeleverantörer,vilket påverkar avtals- och konkurrensförhållandena. Utvecklingen av behandlingsavgifterna irelation till prisutvecklingen för biobränslen har haft och kommer även i fortsättningen att haen avgörande betydelse för konkurrenssituation på marknaden för leverans av fjärrvärme. Detgäller också frågan om vilka miljökrav som kommer att ställas på olika slag avenergiproduktion och bränslen. Förändringar i skatte- och avgiftssystemen kan givetvisförändra konkurrensläget mellan olika fjärrvärmeproducenter.Avfallsförbränningsanläggningarna svarade 2002 för 0,4 % av den totala elproduktionen iSverige, vilket ligger i nivå med vad vindkraften producerar. Med ökande elpriser kanproduktionen av el från avfall komma att få större betydelse både inom enskilda anläggningaroch totalt. Liksom när det gäller fjärrvärmen har utvecklingen på skatte- och avgiftsområdenaavgörande betydelse för utbyggnaden av elproduktion baserad på avfall. Tillämpningen av detnya elcertifikatsystemet är en sådan fråga.5.4 UtbyggnadsplanerInförandet av förbuden att deponera brännbart avfall och organiskt avfall väntas medföra ettökat behov av utbyggnad av avfallsförbränningskapacitet. Den förväntade utbyggnaden avfjärrvärmenäten kommer dessutom att öka behovet av och efterfrågan på fjärrvärme.Elproduktion baserad på förbränning av avfall kan också komma att öka under kommande år.Ekonomi och konkurrenskraft kommer givetvis att vara avgörande för hur avfallsförbränningmed energiutvinning kommer att utvecklas.Förbuden mot att deponera brännbart avfall och organiskt avfall kommer att ställa stora kravpå utbyggnad av kapaciteten för avfallsförbränning och andra former för avfallsbehandling.Samtidigt ökar behovet av och efterfrågan på fjärrvärme i takt med att fjärrvärmesystemen56

yggs ut, vilket i sig innebär en växande marknad för fjärrvärmeproduktion baserad på avfall.Produktionen av el i avfallskraftvärmeverk kan också väntas öka under kommande år.Utbyggnader av avfallsförbränningen styrs och påverkas även av många andra faktorer iomvärlden och av hur dessa utvecklas och förändras. En sådan grundläggande faktor ärgivetvis inriktningen och utformningen av politiken inom framförallt områdena miljö ochhållbar utveckling. Lagstiftningen och dess tillämpning är en annan central faktor när detgäller beslut om en avfallsförbränningsanläggning ska få byggas ut och i så fall under vilkavillkor. Erfarenhetsmässigt har också opinioner och opinionsbildning ofta stor betydelse närfrågor om avfallsförbränning behandlas på olika nivåer i samhället. Till syende och sist brukardock ekonomi och konkurrenskraft vara avgörande i beslut om ett projekt med utbyggnad avavfallsförbränning ska genomföras.Det finns enligt en kartläggning som konsultföretaget Profu genomförde vid årsskiftet2003/2004 planer på en kraftig utbyggnad av avfallsförbränningen i Sverige. Antaletanläggningar skulle komma att öka från 26 till 40 under perioden 2002 – 2008. Det skullesamtidigt innebära en ökning av kapaciteten till 4,9 milj. ton per år, vilket kan jämföras medatt under år 2002 förbrändes 2,8 milj. ton avfall. I dessa värden ingår inte det processavfallsom industrin själv tar hand om och förbränner i egna anläggningar.Drygt hälften av denna kapacitetsökning skulle ske genom utbyggnader vid de år 2002befintliga anläggningarna. Fjorton nya anläggningar inom södra och mellersta Sverige skullesvara för resten av ökningen. Tre av dessa togs för övrigt i drift under år 2003. De nyaanläggningarna är genomgående av mindre storlek än de befintliga. Utvecklingen skulledärmed gå mot fler småskaliga anläggningar, samtidigt som de stora anläggningarna blir ännustörre.Om samtliga dessa planer realiseras skulle i Sverige år 2008 finnas:• 8 stora anläggningar ( 200 000 ton/år) med 3,0 milj. ton i årlig kapacitet,• 5 medelstora anläggningar (100 000 – 200 000 ton/år) med 0,6 milj. ton i årlig kapacitet,• 27 små anläggningar (< 100 000 ton/år) med 1,3 sammanlagd i årlig kapacitet.Profu betonar dock i sin rapport att osäkerheten är betydande. Det illustreras med det faktumatt sedan år 2000 – när dessa kapacitetsstudier inleddes – hade 57 kommuner eller bolagplaner på nya pannor, men att nu har 19 av dessa avskrivits. Flera av de kvarvarandeprojekten har också försenats.57

Om RVF – Svenska RenhållningsverksföreningenBilaga AEn intresse- och branschorganisationMedlemmarRVF – Svenska Renhållningsverksföreningen är en intresse- och branschorganisation inomavfallshantering och återvinning som bildades år 1947. Medlemmar i föreningen är delskommunmedlemmar i form av kommuner, kommunalförbund, kommunala bolag ochkommunala regionbolag dels företag. Föreningen är kommunmedlemmarnas representantgentemot politiker, beslutsfattare myndigheter och EU.Föreningen har 400 medlemmar. Kansliet med 16 anställda är beläget i Malmö.PolicyRVF:s policy för avfallshantering har sin utgångspunkt i en hållbar utveckling och att avfallska hanteras så att människors hälsa och miljön skyddas. Dessutom finns utfästelser föransvaret för avfallshanteringens olika delar, avfallets omhändertagande genom olikaåtervinnings- och behandlingsmetoder, kvalitet inom avfallshanteringen,renhållningspersonalens kompetens och status, kostnadseffektivitet, teknisk utveckling samtinformation.VerksamhetFöreningens huvudaktiviteter är:• omvärlds- och intressebevakning• erfarenhetsutbyte• utvecklings- och utredningsverksamhet• utbildning och kunskapsspridning• informationRVF har i sitt arbete nära kontakt med beslutsfattare, myndigheter, departement, offentligautredningar och organisationer. En viktig del i verksamheten är samarbetet med näraliggandebranschorganisationer inom energi- och miljöområdet och med näringslivetssammanslutningar om etablerat och tänkt producentansvar.RVF är medlem i FEAD – Fédération Européenne des Activitès du Déchet – och i ISWA –International Solid Waste Association. Syftet med detta och annat internationellt arbete är delskunna bevaka utvecklingen i andra länder, dels påverka EU. På det nordiska planet skersamarbetet framförallt inom NAF – Nordiska Avfallsföreningen.58

En av RVFs viktigaste uppgifter är att främja erfarenhetsutbytet mellan medlemmarna. Detsker på många olika sätt, men kärnan utgörs av de arbetsinsatser som medlemmarna bidrarmed i föreningens åtta arbetsgrupper. Dessa arbetsgrupper svarar för följande områden:• Deponering• Förbränning• Biologisk avfallshantering• Beställarfrågor• Logistik och transport• Återvinning• Farligt avfall• Information och kommunikationUtbildning och informationFör att utveckla medlemmarna inom deras kompetensområden arrangerar RVF ett flertalkurser varje år inom i stort sett alla områden av avfallshanteringen. Dessutom ordnas fleraseminarier kring aktuella teman.RVF:s information riktar sig främst till medlemmarna. Genom föreningens tidning,nyhetsbrev, hemsida, intranät och rapporten hålls medlemmarna informerade om den tekniskaoch politiska utvecklingen inom avfallsområdet i Sverige, EU och resten av världen. RVF:sinformation är också av intresse för grupper utanför medlemskretsen.UtvecklingsarbeteRVF bedriver utvecklingsarbete inom hela avfallsområdet. Detta arbete finansierashuvudsakligen genom att de kommunala medlemmarna, inkl. kommunala bolag, årligen satsarmotsvarande 50 öre per invånare, vilket ger drygt 4 milj. kr per år. Därutöver genomförssärskilda satsningar av medlemmarna som i detta fall av arbetsgruppen för avfallsförbränning.Arbetsgruppen avfallsförbränningSyftet och uppgifterArbetsgruppen startade år 1978 sitt arbete med frågor om förbränning av avfall medenergiutvinning. Den består av representanter från de svenska anläggningarna för förbränningav avfall. Gruppens uppgifter kan sammanfattas i följande punkter:• att verka för en hög standard och status för svensk avfallsförbränning medenergiutvinning,• att verka för utveckling och erfarenhetsutbyte inom området avfall medenergiutvinning,• att genom satsning på utveckling, utredningar, information m.m. underlätta för svenskavfallsförbränning att ha hög beredskap för att möta nya krav och utmaningar så snartde uppträder samt• att verka för att RVF anordnar utbildning och annan kunskapsuppbyggnad som stödjerkompetens- och kvalitetsutveckling.59

VerksamhetArbetsgruppen genomför projekt i olika grupper med deltagare från anläggningarna. Projektenär inriktade på frågor om utveckling, teknik, statistik, utbildning, kommunikation m.m. inomområdet förbränning av avfall.Anläggningarna medverkar dessutom i en gemensam ekonomisk utvecklingssatsning inomarbetsgruppens verksamhetsområde. Årligen avsätts medel för att genomföra projekt ochutredningar för att främja utvecklingen av förbränning av avfall med energiutvinning. Enprojektkommitté avgör vilka projekt som anses vara av gemensamt intresse föranläggningarna och beslutar om medel till dessa projekt. Kommittén består av ordförandena irespektive undergrupp, ordförande och vice ordförande i arbetsgruppen samt en representantför RVFs kansli. Det nu genomförda projekt med utarbetande av rapporten ”Från avfall tillenergi” – en rapport från RVF om avfallsförbränning” är ett exempel på en sådan satsning.Kontinuerlig utbildning och utbyte av erfarenheter är viktiga förutsättningar för att etteffektivt arbete ska kunna bedrivas och dessa frågor har därför hög prioritet inomarbetsgruppen. Dessa behov tillgodoses genom utbildning, seminarier, möten ochinternationellt engagemang. Som ett led i detta arbete genomför RVF tillsammans medrepresentanter för arbetsgruppen utbildning inom området förbränning med energiutvinning.Sverige har sedan många år haft ordförandeskapet inom ISWA WGTT (International SolidWaste Management Association Working Group Thermal Treatment) och har varit ledandeinom denna arbetsgrupp i arbetet för internationellt erfarenhetsutbyte inom områdetförbränning av avfall.MålArbetsgruppen Avfallsförbränning har som långsiktiga mål för sin verksamhet att den skabidra till• att anläggningar utformas och drivs så att miljön och människors hälsa skyddas påsåväl kort som lång sikt,• att hushållning med naturresurser ska vara vägledande,• att förbränning av avfall sker med energiutvinning,• att slagg från avfallsförbränning återvinns så långt som möjligt och att askandeponeras under säkra former samt• att tekniken och systemen för förbränning av avfall med energiutvinning kontinuerligtutvecklas.Mer informationMer information om arbetsgruppen och de svenska anläggningarna för förbränning av avfall –inklusive länkar till anläggningarnas egna hemsidor – finns på RVFs hemsida, www.rvf.se.60

Bilaga BMått, enheter, omvandlingsfaktorer och förkortningarMått och enheterTera, T 10 12 1 000 000 000 000Giga, G 10 9 1 000 000 000Mega, M 10 6 1 000 000kilo, k 10 3 1 000milli, m 10 -3 0,001mikro, 10 -6 0,000 001nano, n 10 -9 0,000 000 001pico, p 10 -12 0,000 000 000 001femto, f 10 -15 0,000 000 000 000 001TWhGWhMWhkWhWhJTerawattimmarGigawattimmarMegavatttimmarkilowattimmarwattimmarjouleOmvandlingsfaktorer1 joule = 1 wattsekund1 wattimme = 3 600 jouleLätt eldningsolja 1 ton = 11,9 MWhTung eldningsolja 1 ton = 11,6 MWhNaturgas 1000 m 3 = 11,1 MWhKol 1 ton = 7,6 MWhSkogsbränsle 1 ton = 5-5,5 MWh torrsubstansPellets, briketter m.m. 1 ton = 4,5-5 MWhTorv 1 ton = 2,5-3 MWh 50 % fukthaltHushållsavfall 1 ton = 2,7-2,8 MWh• 1 kWh är den energi som används för att värma en platta på spisen under 1 timme.• 1 MWh är den energi som behövs för att driva en personbil 100 mil.• 1 GWh är energianvändningen i en medelstor stad under ett dygn.• 1 TWh är den elenergi som ett stort kärnkraftsaggregat levererar under två månadersfull drift.61

FörkortningarDRAV Driftstudie AvfallsbehandlingEG Europeiska GemenskapenENA Utredningen Energi ur avfall (SOU 1986:6)EU Europeiska UnionenFB fluidiserad bäddFEAD Fédération Europènne des Activitès du DéchetISWA International Solid Waste AssociationISWAWGTT International Solid Waste Association Working Group Thermal TreatmentMB MiljöbalkenNFS Naturvårdsverkets föreskrifterNAF Nordiska AvfallsföreningenPBL Plan- och bygglagenProfu Profu i Göteborg ABProp RegeringspropositionRDF utsorterad, krossad och ibland pelleterad fraktion av hushållsavfallRGR rökgasreningsresterRVF Svenska RenhållningsverksföreningenSCB Statistiska CentralbyrånSCR selektiv katalytisk reduktion av kväveoxiderSFS Svensk författningssamlingSNCR selektiv icke-katalytisk reduktion av kväveoxiderSNV NaturvårdsverketTS torrsubstans62

Bilaga CKällförteckningAvfallsförbränningsanläggningarna i Sverige. Tekniska rapporter, miljörapporter,informationsmaterial m.m.2001 års avfallsskatteutredning. Skatt på avfall idag – och i framtiden. Betänkande.SOU 2002:9.Ernst Brunner. Fukta din aska. C.M. Bellmans liv från början till slut. Albert Bonniers förlag2002.EFO Energiaskor AB. Energiaskor för väg- och anläggningsändamål. Miljöaspekter.Rapport oktober 1998.Energimyndigheten (2002). Energiläget 2002. ET 18:2002.Energimyndigheten (2002). Energiläget i siffror 2002. ET 19:2002.Statens energiverk och Naturvårdsverket (1986). Energi ur avfall. Statens energiverk. Rapport1986:6.Svenska Fjärrvärmeföreningen. Fjärrvärme 21. Rapport.Svensk Fjärrvärme AB. Fjärrvärme och kraftvärme i framtiden. Rapport.Miljödepartementet. Förordning (1996:971) om farligt avfall.Miljödepartementet. Förordning (2002:1060) om avfallsförbränning.Naturvårdsverket och Renhållningsverksföreningen (1984). DRAV. Driftstudie.Avfallsbehandling. Energi ur avfall. Avsättning, teknik och ekonomi. SNV PM 1883. RVFpublikation84:16.Naturvårdsverket (2000). EG:s avfallsdefinition – ett hinder för kretsloppsanpassning?Rapport 4950.Naturvårdsverket (2000). Regeringsuppdrag. Kartläggning av hur kommunerna planerar attomhänderta sitt avfall. Rapport 2000-06-29.Naturvårdsverket (2001). Ett ekologiskt omhändertagande av avfall. Rapport 5177.Redovisning av ett regeringsuppdrag.– Naturvårdsverket fick i december 2000 ett uppdrag avregeringen om ekologiskt hållbart omhändertagande av avfall. Bakgrunden till uppdraget varatt den pågående omställningen av avfallshanteringen enligt regeringen inte skett i den taktsom bedömdes rimlig när förbuden mot att deponera brännbart och organiskt avfall fattades. Iuppdraget ingick bl.a. att redovisa hur avfallshanteringen inom kommuner och industri63

utvecklats under de senaste åren samt att redovisa en handlingsplan för att uppnå ettekologiskt omhändertagande av avfall.Naturvårdsverket (2002). På väg mot miljöanpassade produkter. Rapport 5225.Naturvårdsverket (2002). Uppföljning av deponeringsförbuden. Rapport.Naturvårdsverket (2002). Samla in, återvinn! Uppföljning av producentansvaret för 2001,men också mycket mer…. Rapport 5237.Naturvårdsverket. Föreskrifter om avfallshantering (NFS 2002:28).Naturvårdsverket (2003). Uppföljning av deponeringsförbuden. Rapport 5298, juni 2003.Regeringen gav i regleringsbrevet för budgetår 2002 Naturvårdsverket i uppdrag att följautvecklingen och efterlevnaden av deponeringsförbuden för brännbart och organiskt avfall.Av redovisningen skulle också framgå hur verket följer och driver på aktörerna i utvecklingenmot ett ekologiskt omhändertagande av avfall. Uppdraget ska redovisas årligen till regeringenfram till år 2005. Verket lämnade med denna rapport en första redovisning av det aktuellaläget.Profu i Göteborg AB. CO 2 -utsläpp från svensk avfallsförbränning. Rapport 2003-11-10.Profu i Göteborg AB. Kapacitet för att behandla brännbart och organiskt avfall.Fyra rapporter: RVF Utveckling Rapport 00:13, september 2000; RVF Rapport 02:02,november 2001; intern rapport ej publicerad, våren 2003; och RVF-rapport, årsskiftet2003/2004. – Profu har på uppdrag av Renhållningsverksföreningen, Naturvårdsverket m.fl. idessa fyra rapporter kartlagt och analyserat konsekvenserna av införandet av förbuden attdeponera brännbart avfall. Här redovisas också de planer på utbyggnader avavfallsförbränningen som fanns i Sverige vid dessa fyra tidpunkter för att klara av de bådadeponeringsförbuden och frågan om hur lång tid det kan ta innan jämvikt uppnås mellantillgänglig och efterfrågad behandlingskapacitet.Proposition 2002/03:117. Ett samhälle med giftfria och resurssnåla kretslopp. Överlämnad tillriksdagen den 15 maj 2003., daterad den 15 maj 2003 och antagen av riksdagen under hösten2003. I denna proposition, som behandlar avfalls- och återvinningsfrågor, ingår som encentral del behandling av frågor om ett ekologiskt omhändertagande av avfall medmaterialåtervinning inkl. biologisk behandling, förbränning av avfall samt deponering.Regeringen understryker här betydelsen av att avfallshanteringen tydliggörs inte bara som ettmiljöproblem utan också som en fråga om infrastruktur. Det betonas också att det ärnödvändigt att både mängden avfall och dess farlighet minskar.Renhållningsverksföreningen. RVF-50 år i svensk renhållning. En jubileumsskrift 1997.Renhållningsverksföreningen (2000). Kapacitet för att ta hand om brännbart och organisktavfall. RVF Utveckling. Rapport 00:13.Renhållningsverksföreningen (2001). Förbränning av avfall. En kunskapssammanställningom dioxiner. RVF Rapport 01:1364

Renhållningsverksföreningen (2001). Avfallsförbränning med energiutvinning – en del avSveriges energiförsörjning. Faktarapport 2001 från RVF.Renhållningsverksföreningen (2001). Kapacitet för att ta hand om brännbart och organisktavfall. RVF Rapport 02:02.Renhållningsverksföreningen (2003). Svenska Avfallshantering – 2003. Årsskrifter från RVF.Renhållningsverksföreningen (2004). Svenska Avfallshantering – 2004. Årsskrifter från RVF.Renhållningsverksföreningen (2002). Kvalitetssäkring av slaggrus från förbränning av avfall.RVF Rapport 02:10.Renhållningsverksföreningen (2003). Förbränning av avfall. Utsläpp av växthusgaser jämförtmed annan avfallsbehandling och annan energiproduktion. PM november 2003.Renhållningsverksföreningen. RVF Nytt. BranschtidningRenhållningsverksföreningen. rvfnyheterna. NyhetsbrevJohanna Rose. Ett gigantiskt samhällsexperiment. Artikel i Forskning och Framsteg, Nr 5,2003.Statistiska Centralbyrån. Statistisk Årsbok för Sverige 2002.Stefan Rubensson (1998). Miljöbalken. Den nya miljörätten. Nordstedt Juridik AB.Stefan Rubensson (1999). Lagbok i miljörätt. Miljöbalken och andra lagar och förordningarpå miljöområdet. Nordstedt Juridik AB.Jenny Sahlin. Avfallsförbränningen på frammarsch i fjärrvärmesystemen. Artikel i RVF-nyttnr 5, 2002.Johan Sundberg, Mattias Olofsson och Mikael Johnsson. Stadigt ökande avfallsmängder.Artikel i RVF-nytt nr 3, 2002.SYSAV. Avfallet blir energi. Broschyr 2003.UNO-konsult AB (1998). Söderenergi i kretsloppsamhället. Rapport juli 1998.Utredningen om slutförvaring av kvicksilver. Kvicksilver i säkert förvar. Betänkande.SOU 2001:58.Utredningen om översyn av producentansvaret. Resurs i retur. Betänkande. SOU 2001:102.65

Rapporter från RVF 20052005:01 Vägledning för klassificering av förbränningsrester enligt Avfallsförordningen2005:02 Avfall blir värme och el. En rapport om avfallsförbränningRVF – Svenska RenhållningsverksföreningenProstgatan 2211 25 MalmöTel. 040-35 66 00Fax. 040-35 66 26www.rvf.se