Hej! Jag heter Nina Bjers, är 20 år och bor i Halmstad. Det ... - Snabber

snabber.se

Hej! Jag heter Nina Bjers, är 20 år och bor i Halmstad. Det ... - Snabber

Hej! Jag heter Nina Bjers, är 20 år och bor i Halmstad. Det hela började en torsdagskväll i februari 2010. Jag hade kommit hem från jobbet och skulle vidare till en middag med några vänner. Mitt i all stress började det sticka till på vänster sida varje gång jag tog ett djupare andetag. Jag ignorerade det tills jag satt i bilen då smärtan blev för stark, nu kunde jag inte andas alls. Min mamma som körde mig, fick panik när jag kippade efter andan och körde mig direkt till brandstationen som låg i närheten. Därifrån åkte jag ambulans till akuten där dem tog blodtryck i högerarmen utan resultat och bytte istället till vänsterarmen. Jag fick morfin för smärtan och en syreslang i näsan, mindre behagligt. Sex timmar senare efter en rad prover och lungröntgen skickade läkaren hem mig för jag hade ”antagligen bara” en muskelbristning vid revbenen och röntgen visade på en lätt inflammation i ena lungan. Jag skulle äta panodil, sen skulle muskelbristningen läka på 3-­‐6 veckor. Men det gjorde det inte. Under några månader fick jag två till liknande ”anfall”, men envis som jag är vägrade jag åka till akuten, dem kunde ju ändå inte göra något åt det. I somras träffade jag en sjukgymnast för att jag hade så ont i ryggen och i de flesta leder, jag frågade henne om det kunde vara en muskelbristning. Hon tryckte och kände och sa att de inte var en muskelbristning utan träningsvärk i revbensmusklerna. Hallå?! Träningsvärk i nästan fyra månader? Tror inte det. I alla fall, ryggen blev inte bättre och jag blev bara mer och mer trött. Jag sov 2-­‐3 timmar om dagen för att sen somna vid halv tio, sova hela natten och vakna upp lika trött som när jag la mig. Jag hade konstant huvudvärk och varje gång jag åt var jag tvungen att lägga mig ner för jag hade så ont i magen. Jag beskyllde huvudvärken och flimret för ögonen på migrän, som jag tidigare haft problem med, och illamåendet på att jag fått i mig mat med gluten. Jag är ju glutenintolerant och laktoskänslig också. Jag jobbar i ett café, där en av sysslorna är att torka bord, i somras blev det helt plötsligt mycket jobbigare. Jag orkade torka ett bord sen var jag tvungen och vila högerarmen, okej för att jag inte tränat på några månader, men vad tusan? Ett bord? Som med allt annat hittade jag ursäkter till att ignorera det med. I augusti bestämde jag mig för att uppfylla en dröm och åka till Nya Zeeland och jobba som au pair, jag kontaktade en förmedling och ordnade med alla papper. Det sista pappret som skulle skickas in var den obligatoriska hälsokontrollen. Det går snabbt tänkte jag, läkaren ska bara fylla i vilka vaccinationer jag tog som barn och om jag haft vattkoppor eller inte. Jag fick tid hos en läkare på vårdcentralen i närheten. Han ställde några frågor och sen skulle han ta blodtryck i högerarmen. Han satt en stund och fippla med pumpen, tryckte lite här och kände lite där, sen kollade han på mig och frågade. Är du säker på att du lever? Blodtrycksmanschetten stod på 0. Läkaren lämnade rummet och gick och hämtade en liten ultraljudsmaskin, och om man satt alldeles tyst kunde man höra en svag puls. I vänsterarmen var det däremot alldeles för högt blodtryck. Äh tänkte jag, det gör väl inget. Kan vi gå vidare nu så jag kan få åka iväg? Men han gav sig inte, han ringde en kärlkirurg på sjukhuset och


dem beslutade att jag skulle få träffa honom också innan vi gick vidare med hälsokontrollen. När jag lite surt lämnade vårdcentralen sa han att det antagligen bara var en förträngning i vänsterarmen, och att det inte var något allvarligt alls, men han ville vara på den säkra sidan. Det gick två veckor och jag hade inte fått någon kallelse. Jag ringde sjukhuset en torsdag, dem sa att det var tre månaders väntetid. Jag berättade för dem att mina papper skulle vara inskickade på tisdagen veckan därpå. Helt plötsligt hade dem en tid dagen efter, på fredagen. Efter att ha tagit massa blodprover och gjort två röntgen pratade jag med kärlkirurgen medan vi väntade på resultat. Han rabblade upp en massa saker det kunde vara men inget av det var särskilt allvarligt och jag kunde få åka som planerat. Sex timmar senare kom läkaren tillbaka med besked. Det var inte det, och inte det och inte det. (allt det han rabblat upp tidigare). Det var mycket värre än vi trott. Dina prover visar på att du kan ha något som heter takayasus arterit. Tacka vad sa du? En kronisk kärlinflammation. Det sa mig fortfarande inte så mycket mer än att jag vet att kronisk betyder livslång. Han förklarade vad det var men det enda jag tänkte på var att jag inte skulle få åka iväg till Nya Zeeland, något jag sett framemot i så många år. Jag fick en ny tid tisdagen veckan efter för ytterligare prover och röntgen. Jag får ett samtal samma morgon att jag ska åka ner till Lunds universitetssjukhus efter besöket på Halmstads sjukhus. Dem har specialister där fick jag höra. Jag läggs in i två veckor under utredning. Dag tre slutar jag räkna antalet gånger dem stuckit mig och misslyckats. Tappade räkningen efter 21 stick, ”Nåldynan” var smeknamnet jag fick. På fredagen kunde dem med säkerhet fastställa att jag har takayasus arterit. Veckan efter fick jag akut medicinering för att risken för propp var för hög. Egentligen hade dem velat ta alla röntgenbilder innan dem satt in medicineringen. Kroppspulsådern, halspulsådern och buken var inflammerade även alla muskler i ryggen. När jag kom till Lund första gången låg min sänka på 62, jag fick veta att under tio var okej. Läkarna i Lund reagerade starkt på att läkaren i Halmstad hade ignorerat min sänka i februari som då låg på 120. Några dagar med kortison kom jag ner till 2.8. En väldans skillnad! De mediciner jag äter nu är: Omeprazol (magen), Trombyl (blodförtunnande), Dureferon (järn), kalk, folacin (vitamin), alendronat (mot benskörhet), methotrexate (började på fyra tabl. men tar åtta nu) och Kortison (började med 40mg men ligger på 25mg nu). Jag har blivit mycket piggare och lagt på mig sex kilo samt blivit rund i ansiktet. Högerarmen är fortfarande mycket svagare än den vänstra. Jag tar blodprov varannan vecka och ska göra det i tre månader sen blir det mer sällan. Det är fortfarande lika kul att retas lite med dem nya sjuksköterskorna som ska mäta blodtrycket. Dem tror att de är dem som gör fel när det visar noll i högerarmen… Tack för mig!

More magazines by this user
Similar magazines