klicka här för att öppna - fritenkaren.se

på Tatjanas uppsyn att ödet ställt till det för dem. Tatjana har drömt om odjur och mordoch sett blod, och därför är hon ledsen och trött. Onegin ser blott att hon är ledsen ochtrött. Genast inser han att ödet spelat in och visat sig ogynnsamt, och genast fattar hanbeslutet att själv förstöra allt med att uppträda på olämpligaste tänkbara sätt. Detpsykologiska själsspelet i denna peripeti är så hårfint att det nästan är oförnimbart.Onegin tänker inte och handlar inte analytiskt, utan handlingen går direkt från känslantill impulsen utan att Onegin själv ens är fullt medveten analytiskt om vad det är somhänder. En disposition hos Tatjana är allt för att Onegin genast skall bli galen av sorgoch vräka hela deras tillvaro över ända genom skandal och duell, vanära, våld och ondbråd död.Så skulle man kunna läsa skeendet mellan raderna, men inget kan rättfärdigaOnegin. Han har handlat som en niding och gjort sina tre närmaste vänner olyckliga förlivet och vållat sin bäste väns död och det fullkomligt kallblodigt.Det enda som räddar honom är att han till slut besvarar Tatjanas brev med sammarena och goda kärlek som hon en gång bekände för honom. Men det är för sent. Hon ärredan gift och olycklig för livet och kan endast besvara hans kärlek med hans egenspleen. Men han har dock trots allt räddat sin egen själ med att nedlåta sig till attbekänna att även han hade kunnat älska henne.Det är ingen konstruktiv eller glad studie i mänskliga beteenden. Den förefallernärmast sjuk och verkar deprimerande. Men även Balzac kunde verka lika sjuk ochdeprimerande i sina blottlägganden av vanliga människors liv. ”Jevgenij Onegin” är isjälva verket inledningen till den stora ryska realismen, som nästan skulle överträffa allaandra nationers litteratur under 1800-talet. "Jevgenij Onegin” avslöjar romantiken sommera sjuk än romantisk. Det är det djärvaste angrepp mot romantikens innersta väsensom någon författare vid den tidpunkten vågade komma med.Den ryska intensiteten.Den stora konstruktiva nyheten i Pusjkins diktning och i hans bidrag tillvärldslitteraturen är emellertid hans litteräira intensitet. Den ryska litterära intensiteten,som Pusjkin introducerar, överträffar all tidigare intensitet i världslitteraturen. Det ärnästan bara i Shakespeares stora tragiska gestalter som man tidigare har sett någotliknande.Det är denna intensitet som uppenbarar sig i "Jevgenij Onegins" peripeti, när Oneginblir galen för att Tatjana är betryckt. Onegin och Tatjana har redan rent själsligt så totaltgått upp i varandra att en nedslående min i Tatjanas anlete är allt vad som behövs för attOnegin genast skall förstå att ödet redan har förstört deras lycka, varpå han själv gör sigtill dess redskap i besinningslös förtvivlan.Samma universellt imponerande intensitet finner vi i åtminstone novellen "Skottet"ur samlingen "Bjelkins berättelser" och i novellen ”Spader dam”. Hermann är som besattav möjligheten av att få komma över hemligheten om ett ofelbart system för att vinnapengar i kortspelet "farao", han drar en pistol mot en 87-årig dam för att tvinga henne attavslöja hemligheten, varpå hon dör av blotta förskräckelsen utan att ha avslöjat den.Intensiteten stegras dock till det outhärdliga när hon besöker Hermann nattetid igengångarskepnad för att ge honom hemligheten i alla fall. Efter den febernatten kanicke intensiteten stegras ytterligare utan att Hermann blir vansinnig.Det är denna intensitet som sedan blir den ryska 1800-talslitteraturens styrka ochledmotiv. Den går igen hos dem alla - Lermontov, Gogol, Dostojevskij, Tolstoj, Tjechov,5