Elsa 3/2012 - Sveriges Ekumeniska kvinnoråd

sek.vbd.se

Elsa 3/2012 - Sveriges Ekumeniska kvinnoråd

Utsikt mot den inre trädgårdenMitt i skogen, just där det fagra Österlen visar en något kargare sida, reser sig ett väldigt hus,Mariavalls kloster. Arkitekturen är stringent: raka linjer, långa fönsterrader och stora ytor avbetong som skimrar i lätt rosa denna augustieftermiddag. På grusplanen står några bilar parkerade.Det är lätt att få ett intryck av ödslighet. Men på trappan till den stora ingången tillklostret lyser glada pelargonier och andra sommarblommor i krukor. Och, som mångårig gästoch vän i klostret, vet jag att här bor det människor med hjärta och värme!Moder Tyra Antonia, nunna sedan merän femtio år och klostrets abbedissa, harmycket att berätta om vad det innebäratt vara människa. När jag nämner ”inreträdgården” som utgångspunkt för vårtsamtal ler hon lite misstroget och sägeratt den titeln är alldeles för romantisk.Om man med ”den inre trädgården” menaratt vandra i någon vacker fantasivärldhär i klostret, tar man miste. Att vistas ikloster handlar om att hitta rikedomar idet verkliga livet.Andligt liv har kommit på modet imånga sammanhang. Mindfullnessövningar,yoga, pilgrimsvandring, besinningshelger,stilla dagar, ignatianska reträtter– utbudet är rikhaltigt och brett.Att det finns så många olika möjlighetertycker moder Tyra Antonia är bra. MenMariavalls kloster inbjuder inte till någraspeciella arrangemang. Hit får man kommasom vanlig gäst.– Fast man kommer inte hit för attnjuta av braskvällar och äta god mat. Desom kommer gör det av samma skäl somvi själva, för att söka Gud. De har ett särskiltbehov av den stillhet och tystnadsom vi lever i. Men också ett behov av atttala med någon, om viktiga saker.Hon nämner en historia om en ökenfadersom fick besök av en man, som hadehaft en härlig upplevelse av Guds närhetoch de himmelska fröjderna. Dem villehan dela med sig av. Men när ökenfadernfick höra detta, blev han så trött. Hanvisade bort mannen. Men han kom igenoch upprepade sin önskan. Ökenfadernvägrade släppa in honom. Då sade plötsligtmannen: Men jag har ett problem.Och i detsamma piggnade ökenfadern tilloch inbjöd honom av hela sitt hjärta.– Att tala upphetsat om Gud kan göraen trött! Men om någon kommer och harsvårigheter, då vill man inte slå dövörattill!Vår egen tids problem, menar moderTyra Antonia, märks bland annat i densplittring som uppstår i ett alltmer teknifieratoch datoriserat samhälle. Vi harblivit teknikens tjänare, inte dess herrar,menar hon. Den kontakt människoremellan, som borde vara naturlig, blir lidandeav datorbundenhet och mobilsurfande.Uppmärksamheten minskar, vilketkan bli både tragiskt och komiskt.– Det händer allt oftare att en distriktsläkare,som förr kände hela familjeroch därför ganska lätt kunde identifieraett sjukdomstillstånd genom att se på densjuke, numera tittar mer på datorskärmenän på patienten och därmed missar viktiginformation. För att inte tala om ”det Elsa nr 3 2012Kyrka och samhälle ur kvinnors perspektiv


kontantlösa samhället” – hur ger man enslant till en gatumusikant? Frågar man:Har du kortläsare?Att ge gästerna tid, uppmärksamhetoch omsorg ingår i regeln för ett benediktinkloster.Den helige Benedictus,som utformade regeln på 500-talet, manadesina munkar – och nunnor – attta emot varje gäst som vore det Kristussjälv. Detta innebär också att respekteragästernas behov av att dela den tystnadoch stillhet som är utmärkande för klostreti Mariavall. Men tystnad är inte baraen fråga om hörsel. Alla sinnena inbjudstill stillhet här. Är man här på besök förförsta gången slås man av hur avskaladinredningen i huset är. Väggarna av gråbetong är nakna. Möbleringen är ytterstspartansk. De tunga dörrarna är gjorda avgrovt hyvlat, omålat trä. Ändå finns detfärg: tegelröda element, himmelsblåa takoch, inte minst, korstolarna och bänkarnai kyrkan, som målats i en mild gråblå ton,precis som möblerna i ”paradgästrummet”.Men krukväxter och tavlor lyser med sinfrånvaro. Allt för att ögat ska få stimulansmen inte överstimuleras. Man kan tala omen viss ”sensorisk deprivation”. När jag fördetta på tal, påpekar moder Tyra Antoniaatt avskalandet av yttre stimuli inte är ettsjälvändamål utan ett medel.– För, vad får man i stället? Är det inteså att man ser en människa tydligare, närallt onödigt runtomkring är borta? Dessutomhjälper miljön oss att fördjupa vårtmedvetande, vår insikt om vilka vi egentligenär och hur världen är. Egentligen gerdet oss en stor frihet – friheten att vara sigsjälv. När man lär känna sig själv, börjarupptäcka vem man är, ser man också derikedomar Gud har givit en. Det handlarinte om att nedvärdera sig själv, inte hellerbara om att tycka man är bra som manär, ha empati med sig själv. Det handlaristället om att bejaka det stora under somGud har gjort. Gud vill mig. Han vill denunika person som har utvecklats genomde talenter jag fått, men också genom dejag inte fått, och genom de uppgifter ochsvårigheter som har format och kommeratt forma mig.Möbleringen i rummen är spartansk men smakfull med väl valda färger. Inga krukväxteroch tavlor syns, allt för att kunna fokusera på det viktigaste i vardagen.Här associerar moder Tyra Antonia tillden förlorade sonen, som en dag reste sigupp ur sitt förfall och sa: nu vill jag vändahem. Han kom ihåg sitt hem, han vissteatt det var gott och han litade på att hanvar värd att få komma hem och bli upprättad.Detta är något mycket viktigt, menarhon, särskilt för kvinnor.– Kvinnor nedvärderar ofta sig själva,de säger ”typiskt mig”, när de har gjort någotdåligt. Sällan hör man väl en kvinnasäga ”typiskt mig”, när hon gjort någotbra! Men Gud skapar ingenting dåligt!– Tystnaden ger oss också möjligheteratt upptäcka vad vår verkliga uppgift är.Här har många kvinnor fastnat i en fälla.Det finns så mycket ”borde” och ”måste”i kvinnors liv, så många självpåtagna uppgifter.I stillheten kan man lättare orienterasig, se vad det är som är det väsentligai ens livsuppdrag.Träning i att kunna urskilja vad somär viktigt och bortse från det oviktiga ärockså förankrad i Benedictus klosterregel.Och för det krävs omdöme och ordning.Därför är det benediktinska klosterlivetpräglat av regelbundenhet. Man har enfast dagordning, som bland annat innebäratt man ber och äter vid samma tider varjedag. Denna dagordning inbjuds gästernaatt följa, men det finns naturligtvis ingettvång att delta i de sju gudstjänster (tideböneroch mässa) som bär upp det andligalivet. Tidebönerna har en fast form,hymn, läsning och växelsång av psaltarpsalmer.Många gäster reagerar positivtöver den här tydliga formen i gudstjänstenoch i livsföringen. Nunnorna själv menaratt den blir som en ryggrad, som bärupp dem, genom dagen och genom livet.Den ger uthållighet, djup insikt, övning inärvaro och, det kan låta paradoxalt, denger också en inre frihet.– Det är som att lära sig spela piano.Man måste öva skalor. Gör man det, kommerdet en dag när man kan glömma allaövningar och spela precis så som man vill!Utan övning når man inte dit.Att tillbringa några dagar tillsammansmed nunnorna i Mariavall betyder såledesatt dela livet med dem: söka Gud i tystnadenoch korbönen, närvara i varandrasliv och, vid behov, samtala. Det betyderträning i lyssnande, inåt och utåt, och attsmaka på livets suveräna enkelhet!Text och bild: Else-Britt LöfdahlFAKTA: Mariavalls kloster på ÖsterlenMariavalls kloster tillhör benediktinorden, som grundades på 500-talet av den heligeBenedictus. För närvarande bor 17 nunnor där, vars liv präglas av bön och arbete igemenskap. Det nuvarande klostret, som ligger ca två mil norr om Tomelilla, är ritatav den holländske benediktinmunken Hans van der Laan och invigdes 1991. Gäster,företrädesvis kvinnor, är välkomna för en eller flera dagars enskild reträtt.Elsa nr 3 2012


Be med fötternaI nordvästra Spanien strålar pilgrimsvägarna till den helige Jakobs grav iSantiago de Compostela samman. En av vägarna, El Camino Inglés - denengelska vägen, utgår från hamnstaden Ferrol. Hit kom de medeltida pilgrimerseglande som bl a utgick från England och Skandinavien.Till Ferrol kommer även vi sju nutida pilgrimerfrån Sverige som under sex dagarska gå de drygt 11 milen till Santiago. Vårgemensamma historia är deltagandet i enuniversitetskurs om pilgrimsfärder förroch nu. Vårt mål är att få ett intyg sombekräftar gåendet, men främst att reflekterakring vad pilgrimsvandrandet gjortoch gör med dem som går den väg där såmånga gått före.Startdag med frisk vind, regnet hängeri luften, fiskmåsar skränar. Från hamnenhörs ljud från fartyg, utmed skeppsvarvensstängsel är slitna blåställ upphängda.Ett anslag anger att 955 varvsarbetareblivit uppsagda. En stark symbolik i ettekonomiskt pressat land. Vi passerar ettkapell och går in, mässa pågår. Framför altaretoch en stor madonna i svart mantelmed guldstjärnor välsignar oss prästen. Sågår vi vidare och kommer förbi ett minnesmärkemed en borttagen skylt. Det visarsig vara ett tidigare Francomonumentsom neutraliserats. Nu ska man inte längrepåminnas om inbördeskrig och den storegeneralen som var född i Ferrol.En nutida vandrare kan ha olika skäl försitt gående: allt ifrån en form av välmåendetsturism till vandrandet i sig, känslan avatt finna sin kropp, utsätta sig, struktureratillvaron, kanske fatta ett livsavgörandebeslut. Kort sagt en förändring. Pilgrimsvandrandetkan beskrivas som ett sätt attbe med fötterna. Då finns en förankringbakåt i tiden och av att tillhöra något somär större än det egna sammanhanget.Efter flera timmars vandring ett förstastopp på ett kafé, av med kängorna. Snartär vi på väg igen, regnet tilltar. Pilgrimsledensskyltar, en gul snäcka mot en blåbotten, är oftast väl synliga. Om inte finnsalltid en spanjor som villigt visar vägenoch önskar ”Buen Camino!”.Nästa morgon strålande sol. Det är lättatt tacka för en natts djup sömn och enny dag. Tuppar gal, hundar skäller, byarsom andas både välstånd och fattigdom,de typiska galiciska ladorna på pålar,köksträdgårdar med kål och lök. Blickenskärps för detaljer, det finns en närvaro iögonblicket. Tankarna går fram och tillbaka.Till den heliga Birgitta som, oftasttill fots, vallfärdade till Santiago de Compostela.Och Gustav Vasa som fann sigföranledd att förbjuda pilgrimsfärder iSverige i mitten av 1500-talet.Byar övergår i små städer, fält ersätts avdoftande eukalyptusskog, fötternas blåsorgör sig påminda. Allt är inte vackert ellerlätt. En dag, det är söndag, är det dimmaoch hällregn, kängorna blir våta, terrängenomfattar också industriområden ochleder nära motorvägar. Övernattningsställetblir svårt att hitta. På en liten bar,med en sovande berusad man som endegäst och där klockan på väggen stannat,framgår att 8 km gåtts i fel riktning. I försöketatt hitta rätt förvånas jag över dentillit jag känner. Allt ordnar sig.Samma morgon firade vi en enkel pilgrimsmässa.Orden i psalm 183, ”så prisadin Gud, du min kropp, i dag för vägensoch bördornas skull”, fick särskild relevans.Ur kalken, gjord av olivträ, blev videlaktiga av det förbund som blir utgjutetför många. Efteråt satt vi länge i tystnad.Ny dag, en man och en kvinna arbetarpå ett fält, himlen är blå, flädern doftaroch tiden tycks stå still. Samtidigt vetskapenatt i dessa trakter verkade, enligtlegenden, aposteln Jakob d ä som begettsig från Galiléen till Spanien för att förkunna.Men som sedan återvände ochdödades av Herodes Agrippa. Därefter,för att göra en lång berättelse kort, fördeshans kvarlevor båtvägen tillbaka för attefter martyrdöden begravas i spansk jord.Så hände inget på 700 år.Var det sedan en tillfällighet att hansgrav upptäcktes i inledningsskedet avden spanska återerövringen av IberiskaEl Camino har pilgrimsleder som ärtydligt utmärkta av detta märke i formav en snäcka. Vandrare som passerarlägger ibland en sten som en hälsningfrån den som gått före. Elsa nr 3 2012Kyrka och samhälle ur kvinnors perspektiv


Hundratals kameraförsedda händer lyfts när det stora rökelsekaret, El Botafumeiro,vid mässans slut svingas från ena korsarmen till den andra. Kanske är vi både turisteroch pilgrimer.halvön? Den som intagits av morerna somgjort Cordoba till sin huvudstad och Andalusientill sitt emirat. Jakob proklameradesi alla fall som Spaniens skyddshelgon,Santiago, och stället där graven hittadesfick namnet Campus stellae, Stjärnfältet.Platsen, Santiago de Compostela, blev enviktig pilgrimsort. Och muslimerna fördrevsnär Sankt Jakob, fortfarande enligtlegenden, vid ett slag år 844 i Clavijo uppenbaradesig på en vit häst med svärd ihand för att bistå de kristna soldaterna.Av de stolta segrarna fick han epitetetMatamoros, muslimdödaren. Skeendetbenämns Reconquistan, svärdskorset ärsymbol, och firas än i dag.Om Jakob Matamoros påminns vi endag när vi i en kyrka finner en trästaty avhonom till häst med svärd i hand. Dessursprungliga placering är svårt att veta,nu står den högt upp i en nisch i kyrkansbakre del. En krigisk påminnelse somhandlar om fördrivning och dödande.Och samtidigt en berättelse som liggertill grund för ett av kristenhetens störstapilgrimsmål. Här finns en fördrivningensteologi som man bör påminna sig. Liksomhur platser laddas med olika innehållutifrån den agenda som ska gälla. Historienförändras men riten består om än mednytt innehåll.Så dagen för målet – om det nu är målet.Diken med mandelblom övergår i ettindustriområde som sedan övergår i självastaden Santiago. En stad med över 30kommuniteter, en av dem är Santa Claravars barockfasad nu syns till vänster. Jagtar fram min mobil, ringer hem och berättaratt jag ser katedralens torn. Och står såframför dess norra port.Katedralen är full av vandrare och turister.Klockan 12 börjar den dagligapilgrimsmässan då pilgrimer från, visardet sig, alla världsdelar, Antarktis undantaget,välkomnas. För många är kommunionenhöjdpunkten men för lika mångamässans avslutande välsignelse. Då svingasdet enorma rökelsekaret, Botafumeiro,i sitt kraftiga rep från korsarmens norratill dess södra sida samtidigt som hundratalskameraförsedda händer följer dessrörelse. Även en av concelebranterna somstår bakom altaret i sin röda skrud filmardet hela.Är vi pilgrimer eller turister? Eller bådadera– som kanske är samma sak.Enligt legenden uppenbarade sig Sankt Jakob till häst med svärd i hand för att biståde kristna soldaterna i utdrivandet av morerna. Efter detta kallas han Matamoros,muslimdödaren. Motivet återfinns på kyrkor längs pilgrimsvägen.Text och bild:Annika Sjöqvist PlatzerElsa nr 3 2012


Kväkarna”Det finns något av Gud i varje människa”Dörren inåtDörren till Kväkargården öppnar sig inåt.Det behövs bara en lätt tryckning överdet slitna rundade handtaget för att denska öppna sig och visa den ålderstignastentrappan och ingången till biblioteket.Det är en vindpinad septemberkväll. Jagser till att komma just i tid för andaktenoch sjunker ner på en av stolarna i cirkelnutan att hälsa på någon. Ljuset är tänt.Alla som sitter där är intensivt närvarandeoch samtidigt på väg. Efter några minuteruppfattar jag intuitivt att jag hör sammanmed dessa människor som jag inteens har sett. Mina ögon är slutna när jagsakta rör mig in i mig själv. Jag tycker omatt strosa omkring i mig själv. Men dettaär något annat. Här är en ny tystnad;luftig, tillåtande och samtidigt mättad.Den håller andan. Den skapar en tystnadsom är lika påtaglig som när pendylenpå en salsklocka slutat att ticka. Jag villvara i denna andlösa tystnad och jag villvara det tillsammans med de här människorna.Jag vill vänta i tystnaden och låtaske det som sker. Efter andakten dras jagtill biblioteket. Från golv till tak i mörkahyllor trängs böcker om kväkarrörelsensvittnesbörd, om olika mystika riktningaroch om liv i samklang med skapelsen. Härstår två låga inbjudande fåtöljer. Jag följerden omedelbara impulsen att slå mig ner.”Vad har fört dig hit?” frågar Astrid somär bibliotekarie. Det kan jag inte riktigtsvara på. Men jag kan berätta att jag justvarit på ett Folke Bernadotte-seminariumom delaktighet. Astrid frågar om jag kännertill att Elsa Cedergren var syster tillFolke. Nej, det visste jag inte. Hon stigerraskt upp på en liten pall och plockar nerlitteratur om Elsa. Om jag känner till atthon var en av de första kväkarna i Sverige?Jo, det visste jag.Orden och tystnadenJag låter ögonen löpa längs hyllorna. Alladessa ord! Alla dessa försök att fånga inden yttersta verkligheten med hjälp avorden trots att vi vet att det som själendjupast erfar ligger bortom orden. Mystiker,som lever i medvetenheten om Gudsobeskrivbarhet, har i alla tider envist försöktbeskriva. Inte för att ringa in, förklaraeller definiera utan för att få dela med signär gudserfarenheten sprängt de inrevallarna. Jag har stor respekt för ord ochkänner mig förbunden med alla som medstor omsorg väljer sina ord om Gud. Skallnågot sägas måste det vara förankrat i denegna erfarenheten. Och om inte livet talarär det klokast att vara tyst.Den som talar ur inre sanning behöverinte så stort antal ord och behöver inteförstärka dem. Jag litar på tystnaden somtalar. Jag tror på samförståndet och ömsesidighetenbortom orden. Hur långt kanjag ana att det som ryms inom mig självav vetskap om vad det innebär att varamänniska också delas av den andre? Attmitt eget djup har en motsvarighet i denandre? Att det – där orden upphör – ändåfinns gemensamma världar? Jag tror pånågot av Gud i alla. Jag är med Gud i mittinnersta, men också i varje möte med enannan människa. Jag upplever Gud somnärvarande i allt levande, som både inneboendei allt skapat och bortom allt skapat,både immanent och transcendent. Ivarje möte med en annan människa, medallt levande, bär jag medvetenheten omgudsnärvaron. Trötthet och förströddhetkan skymma, men den finns ändå där. Detär själva livet som är heligt. Därmed blirdet inte meningsfullt att tala om enstakamänniskor, platser eller handlingar somheliga i sig. Ett av de mera kända citatenfrån Emilia Fogelklou sammanfattar denerfarenheten i orden ”Tänk på arbetsdagenså att du helgar den”.VittnesbördetAstrid ställer tillbaka böckerna om Elsa.Vi talar en stund om kväkarnas vittnesbörd.Grunden känner jag redan till; denär en del av mitt liv. Jag vet att den endavägen att komma bort från mig själv, fråndet krävande egot, är att tränga djuparein. Att när jag nått så långt in i mig självatt jag blir förlorad i Gud då finns det baraen enda väg. Den leder ständigt utåt. Denleder ut i världen och gör det som den ärsatt att göra. Därför finns kväkare med irörelser för ickevåld, för jämlikhet ochrättvis fördelning, för fred. Elsa nr 3 2012Kyrka och samhälle ur kvinnors perspektiv


Foto: PrivatGörel Råsmark.Att vara hemmastaddMen hur kom jag till Kväkargården? Kanskeför att jag någon månad innan råkatstöta på en man som i förbifarten nämndeatt han var kväkare. Kanske för att jag itidigare läsning av religionshistoria käntnyfikenhet – kanske till och med en stilladragningskraft – till fredskyrkorna. Kanskeför att jag börjat läsa kväkarlitteraturoch upplevt ett stilla ja inför varje igenkännande.Eller för att jag redan som barnuppfattade att det finns ett stänk av heligheti allt levande; att livet är sakramentaltoch att vi bör vistas i det med varsamhet.Det ligger något hisnande i att finna någotsom man inte anat och därför inteheller sökt. Jag har funnit kväkarrörelsensom just rörelse och därtill upptäckt attjag fanns i den utan att veta om det! Dethar fyllt mig med den sortens glädje sommest är en stilla häpnad. Jag stänger dörrentill Kväkargården bakom mig. Detknastrar torrt i grusgången över malmgården.Lampan i biblioteket fladdrar svagt.Jag är hemmastadd i mig själv. Och hardärtill fått en ny hemvist.Görel RåsmarkFaktarutaVännernas samfund (kväkarna) är ett religiöst världssamfund, grundat 1652 iEngland. Det finns c:a 400 000 medlemmar i världen, Det svenska kväkarsamfundetgrundades 1937 och har cirka 100 medlemmar. Samfundet har ingenhierarki eller särskilt prästerskap. Samfundet vilar i den kristna traditionen menhar historiskt sett haft en liberal hållning till traditionens doktriner. Gudstjänstenär en timme i tystnad, som kan berikas av deltagares spontana budskap urstillheten. Grunden för kväkarnas tro, praxis och livsåskådning är att det finnsnågot av Gud i varje människa. Detta har i alla tider kommit till uttryck genomkväkarnas arbete för fred, rättvisa, enkelhet, sanning och gemenskap. De brittiskaoch amerikanska kväkarnas biståndsorgan fick Nobels Fredspris 1947 försitt fredsarbete under världskrigen. Mer information kan hämtas från hemsidanwww.kvakare.seElsa nr 3 2012


VärldsböndagenVärldsböndagskonferens– med rättvisetema”Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström” var temat förVärldsböndagens internationella konferens som hölls i New York City 10-17 juni. Rättvisetemattogs upp av talare och bibelstudieledare och vid studiebesök hos lokala organisationersom engagerat sig för marginaliserade samhällsgrupper, framför allt med utländskt ursprung.Speciellt intressanta var, som vanligt, tyskan Ulrike Bechmanns engagerande och utmanandebibelstudier. Andakter, gudstjänster och kulturkvällar fanns också på det intensiva programmet,som startade kl 7 varje dag med morgonbön och höll på till ca 21.30.Internationella världsböndagskonferenserhålls vart fjärde eller femte år. Huvudsyftetär att fastställa böndagsteman och fördelaansvaret för programmen, samt attutse en exekutivkommitté, bestående avordförande och två representanterfrån varoch en av de sju regionerna.Till ny internationellordförande,efter Annette Poitiersfrån Bahamas, valdesCorinna Harbig frånSlovenien. Till nyaEuropa-representanteri exekutivkommitténutsågs LaurenceRosangelaOliveiraGangloff från Frankrike och EmmanuelleBauer från Luxemburg. I samband medkonferensen välkomnades Världsböndagensnytillträdda direktor Rosangela Oliveira.Hon tog under våren över ansvaretför New York-kontoret efter Eileen King,som gick i pension efter 25 år som älskadoch uppskattad direktor. I årets konferensdeltog 225 kvinnor från 104 länder.Den latinamerikanska kulturkvällen tog bl a upp Argentinas ”galna mödrar”.Den svenska delegationen bestod av tremedlemmar i Böndagskommittén: RagniLantz (ordförande), Karin Halldorf (viceordförande) och Birgitta Lundqvist.Text och bild: Ragni LantzStipendiefördelning 2012Böndagskommittén godkände vid sittmajsammanträde 101 stipendier till kvinnori 22 länder. Dessutom beviljades projektbidragtill två aidsprojekt i Afrika viaKatolska kyrkans Caritas och Göteborgsstift. Totalt fördelades 292 000 kronor.Dans och musik präglade Afrikas kulturkväll.Kommande böndagstemanFöljande teman och skrivarländer har fastställts för de närmaste årensböndagar (temana för 2013–15 fastställdes 2007 i Toronto):2013: ”Jag var främling och ni tog emot mig”, Frankrike2014: ”Streams in the desert”, Egypten2015: ”Jesus said to them: Do you know what I have done to you?”, Bahamaöarna2016: “Receive children – receive me”, Kuba2017: “Am I being unfair to you?” (ekonomisk rättvisa), Filippinerna2018: “All God’s creation is very good” (miljöansvar), Surinam2019: “Come – everything is ready”, (samhällsansvar) Slovenien2020: “Rise! Take your mat” (fred och försoning), Zimbabwe10 Elsa nr 3 2012 Kyrka och samhälle ur kvinnors perspektiv


VärldsböndagenDe svenska deltagarna i New Yorkkonferensen.Fr v: Ragni Lantz, BirgittaLundqvist och Karin Halldorf.Så upplevde vi New York-konferensen:Det var en upplevelse att möta deltagarnafrån alla olika länder. När jag hälsadepå Liliane från Chile, tänkte jag på atthon var med och skrev VBD-programmet2011 ”Hur många bröd har du?”, därvi uppmanades att dela vårt bröd och våragåvor till andra. Eller Catherine från Kamerun,som året innan i sitt böndagsprogramskrev ”Låt allt som lever och andasprisa Gud”. Jag minns särskilt att jag dåvar imponerad av deras vardagsupplevelser:”Kvinnorna prisar Gud när de är påväg till floder och vattendrag, i sina kanoteroch när de fångar räkor. Kvinnornaprisar Gud i skogen, medan de plöjer ocharbetar på fälten och på vägen till kakaoplantagerna.De prisar Gud på vägentill kyrkan och i kyrkan”. Min tanke gjordeen kullerbytta när en av kvinnorna frånSamoa berättade att de reste hemifrån pålördagen och kom fram till New York påfredagen! Kvällarna med program från deolika regionerna med sånger och danseroch färggranna kläder kan vi inte glömma.På söndagen deltog vi i olika gudstjänster istan. Vi var några som besökte en gammalmetodistkyrka i Harlem, där vi möttes aven mycket varm och välkomnande atmosfär,härlig gospelsång och -musik och enutomordentligt engagerad pastor. Ordensom hon upprepade massor av gånger i sinpredikan ringer fortfarande i mina öron:”Stand on God´s promises” – ”Håll fastvid Guds löften”.Birgitta LundqvistStaden New York erbjuder något för allasmaker. På Manhattan samsas och blandaskulturer och folkslag från hela världen påen liten yta. Mångfald var också något viupplevde på konferensen. Det var intressantatt träffa människor från så mångaolika länder, där vi alla ändå har någotstort gemensamt: vi firar böndagsgudstjänsttillsammans. Det var roligt att hörahur andra gör. Jag minns särskilt ett givandesamtal med Sandra från Sydafrika ochNurmela från Philadelphia (USA) om hurman kan göra gudstjänsten mer attraktivoch tilltalande. Temat för konferensenvar rättvisa och migration, en blandningav årets gudstjänst från Malaysia: ”Låträttvisan segra” och nästa års gudstjänstfrån Frankrike: ”Jag var främling och nitog emot mig”. För att bli mer insatta iämnet fick vi besöka organisationer ochkyrkor som jobbar med rättvisefrågorbland invandrare. Jag hamnade på enmanifestation på trappan till New Yorksrådhus till försvar för invandrarungdomarsom särbehandlas negativt av polisen. Alltdetta filmades och sändes i TV på kvällen.Rättvisa och migration är globala frågorsom berör oss alla. Om vi alla gör det vikan på hemmaplan för att välkomna demsom kommer nya till oss och behandlaralla med värdighet och respekt, så har vialltid vunnit något. Fred, samförståndoch välstånd bygger på att vi alla hjälps åtatt skapa trygga miljöer där vi är. Att detär lättare att tala om respekt och toleransän att omsätta dem i praktiken, märktesdock när vi skulle ner och trängas i denlite ostrukturerade matsalen. Där var detsmått kaotiskt ibland och inte helt lättatt hålla humöret uppe... Det beståendeintrycket är ändå att det är en förmån attha fått vara med och träffat människorfrån hela världen. Man lär sig av varandraoch får vidgade perspektiv. Det ger lust attupptäcka mer.Karin HalldorfElsa nr 3 2012 11


Foto: Annika DamirjianLivets träd, del av en målning i Ortodoxa kyrkan av Helige Herman av Alaska, HelsingforsUnderkastelseeller ömsesidig respekt?Den senaste tiden har en engelskspråkig världspress skrivit om amerikanska ordenssystrar ien omfattning som aldrig tidigare skådats. Den 18 april var vi många som vaknade upp till ettmärkligt dokument från Troskongregationen: Doctrinal Assessment of the Leadership Conferenceof Women Religious (LCWR). Flera av oss trodde först att det var ett dåligt skämt,ett misstag på internet. Men nej, Troskongregationen hade faktiskt offentligt riktat en serieanklagelser mot LCWR och därmed indirekt mot 57 000 apostoliska ordenssystrar i USA, detvill säga cirka 80 % av det totala antalet. Dessa systrar som under snart två hundra år byggt uppsjukvård, social omsorg, skolväsende och universitet i USA och som åtnjuter stor respekt frånflertalet amerikanska medborgare inom såväl som utom katolska kyrkan.12 Elsa nr 3 2012 Kyrka och samhälle ur kvinnors perspektiv


Organisationen LCWR grundades 1956och har så kallad kanonisk status och ärerkänd av de katolska kyrkliga myndigheternai Rom som en representant för deamerikanska ordenssystrarna. Systrarnahar varit under Troskongregationens luppunder ett par år och det aktuella dokumentetär ett resultat av detta och tillkännagersamtidigt de åtgärder som Troskongregationenbeslutat. Det är tre områdensom står i fokus. Först påpekas att det funnitsallvarliga läromässiga brister och fel ide anföranden som hållits på LCWR:sgeneralförsamlingar och som inte censureratsav ledningen. Man menar att systrarnaframfört åsikter som står i strid medderas biskopar eller med påven.Det andra motivet för Troskongregationensingripande är de riktlinjer förkorporativ olydnad (Policies of CorporateDissent) som LCWR handlat efter.Som exempel på aktioner nämns ett pastoraltnärmande till homosexuella. Troskongregationenanser att ordenssystrarnakollektivt tagit avstånd från kyrkans läraom mänsklig sexualitet.Den tredje orsaken är att Troskongregationenanser att LCWR omfattaren ”radikalfeministisk” hållning och lyfterfram programpunkter och tal somur denna synvinkel varit oförenliga medkatolsk lära. Framför allt tycks man varabekymrad över ”några kommentarer ompatriarkat som förvränger det sätt på vilketJesus har strukturerat kyrkans sakramentalaliv”.Vidare kritiseras de handböcker somLCWR givit ut liksom relationen tillolika organisationer som sprungit fram urLCWR, däribland Network, en mycketinflytelserik lobbygrupp för social rättvisai USA. I det sammanhanget anklagasLCWR för att inte tillräckligt tagit ställningmot abort och eutanasi (dödshjälp)liksom att man inte tydligt nog förespråkatkyrkans bibliska syn på familjelivet.Det är nog första gången som en gruppi kyrkan blir anklagad för något den integjort!Dokumentet fastslår också att talarepå LCWR:s konferenser hävdat att avvikelserfrån kyrkans lära kan rättfärdigasutifrån utövandet av det profetiska ämbetet.Troskongregationen menar att detinte går att uttala meningsskiljaktigheteri relation till kyrkans läroämbete eftersomdet profetiska då skulle vara riktat motdetsamma. Det profetiska är enligt Troskongregationennågot som regleras ochverifieras av kyrkans läroämbete... Enligtde bibliska texterna däremot riktade enprofet sin kritik mot något eller någon,traditionellt mot kungamakten. Kungenskulle vara Guds representant på jordenoch när han inte agerade rättfärdigt framträddeprofeten för att tydliggöra Gudsord och vilja. Troskongregationens tolkningverkar snarast kasta om rollerna, därdet hierarkiska läroämbetet ska kontrolleraprofeten!Resultatet är att tre biskopar tillsattsatt göra en grundlig översyn av LCWR.Biskoparna ska i fortsättningen leda ochgodkänna LCWR:s arbete, de ska revideraorganisationens statuter och garanteraatt projekt och program konformerasmed kyrkans lära och ordningar. Alla talareska hädanefter godkännas av ärkebiskopSartain.Reaktioner och kommentarerDokumentet har väckt livlig debatt, föratt inte säga avsky och vrede, i framför alltengelskspråkiga kyrkliga såväl som sekuläramedia. Både tonen och själva skrivningarnahar upprört inte bara ordenssystrarutan även stora grupper av lekfolk.Dokumentet upplevs som en offentligtillrättavisning av ordenssystrarna somanses upprätthålla kyrkans trovärdigheti en tid då den ena sexuella övergreppsskandalenefter den andra uppdagas i deamerikanska stiften. Stödet för ordensgemenskapernainom LCWR är massivtoch ledarskribenter har drivit hejdlöstmed såväl Troskongregationen, påven ochkurian som med ett flertal amerikanskabiskopar, som allmänt anses ligga bakomangreppet.Tillrättavisningen handlar om det somden kyrkliga hierarkin tycks ha svårt attbemöta på ett trovärdigt sätt idag: feminism,mänsklig sexualitet och auktoritet.Eftersom hierarkin förlorat sin naturligaauktoritet på grund av de många skandalernaåterstår bara formella maktmedel. Jumer dessa missbrukas desto mer förlorarde i effekt och blir med rätta förlöjligade.Vissa kommentarer i dokumentet tyderockså på okunnighet och rädsla för attmöta ordenssystrarna på jämbördig nivå.Men det är systrarna som givit de mestmarginaliserade människorna en röst genomett effektivt politiskt lobbyarbete.De har idag höga akademiska examina ochinnehar flera ledande universitetsposter.Och det viktigaste av allt, de har inte varitinblandade i de sexuella skandaler somskakat stiften i USA. Det är allmänt käntatt åtskilliga amerikanska ordenssystrarstött president Obamas hälsovårdsreformoch därmed kommit på kollisionskursmed ett antal biskopar. Det finns skäl attfråga sig om sådana politiska ställningstagandenbör falla under samtycke med ochlydnad mot den lokala biskopen.Att hävda att ordenssystrar kollektivttagit avstånd från kyrkans lära om mänskligsexualitet när man förespråkar en pastoralhållning gentemot homosexuellaär att överdriva systrarnas position ochförbigå historien. Kyrkans katekes hävdaratt homosexuella har rätt att åtnjuta likavärde och värdighet som de heterosexuellaoch systrarna har inte uttalat sig omnågot annat heller. Troskongregationentycks glömma bort att det var ordenssystrarsom vågade vårda de första som drabbadesav AIDS. Det pastorala arbetet harinte upphört bara för att rädslan för sjukdomenminskat.Med det förtroende som ordenssystrarnahar i USA borde deras korporativauttalanden tas på allvar av kyrkans hierarkioch inte avfärdas som olydnad. Derasröst kan bara förbättra kyrkans rykte idag.Efter årets generalförsamling i mitten avaugusti som samlade 900 representanterför ordenssystrarna har man valt en aktivförsoningsväg med kyrkans hierarki. Mantänker inte kompromettera den missionman hittills utfört utan står fast vid deåsikter som hittills uttryckts. Däremotinbjuder man biskoparna och Troskongregationentill en öppen dialog, där bådaparter nogsamt ska lyssna till vad somverkligen sägs med ömsesidig och jämbördigrespekt. Kommer biskoparna ochTroskongregationen att ta den utsträcktahanden och be om förlåtelse?Sr Madeleine Fredell OPFakta:Troskongregationen bildades formellt 1965 och är den mäktigaste avromersk-katolska kyrkans nio kongregationer, departement inom denromerska kurian (motsvarar den Heliga stolens regering och centrala förvaltning).Troskongregationen har bland annat till uppgift att uttolka vad som iallmänna och särskilda fall utgör katolsk lära i såväl tros- som moralfrågor.Elsa nr 3 2012 13


elsas bokhyllaDag Hammarskjöldsleden i Luleå stift.Foto: Maria Lundström Pedersen (www.pilgrimsliv.libris.se)Den längsta resan är resan inåtVid Dag Hammarskjölds död fann manen lösbladspärm med titeln Vägmärken.Det var en samling maximer och friaverser. Hammarskjöld själv kallade samlingenför en dagbok, eller vitbok, ”rörandemina förhandlingar med mig själv– och Gud”. Vägmärken har blivit utgivetflera gånger. Texterna handlar trots hansegen beskrivning inte alls om vardagligahändelser, utan är små notiser om ickenamngivna människor, om Gud, moraloch livsinsikter.’– snart stundar natten.’Mot det förgångna: tack,till det kommande: ja!Dag Hammarskjölds bok är idag en klassiker.Efter utgivningen 1963 har Vägmär-ken översatts till en mängd språk och nyaläsare finner ständigt vägen till en av densvenska litteraturens mest säregna tänkare.Dag Hammarskjöld föddes 1905. Hanvar FN:s generalsekreterare från 1953 tillsin död 1961 och ledamot av SvenskaAkademien från 1954. År 1961 erhöllhan postumt Nobels fredspris.Vandrare berättarPilgrimslivet– stillhet, skoskav och sångAnna Braw (red), Libris, 2012Att pilgrimsvandra har blivit trendigt.Alla gör det. Korta eller långa vandringar,med en mer eller mindre uttalad andligambition, nära där man bor eller långtbort där många vandrat före. Jag hadeingen aning om att så många svenskarvandrat pilgrimsleden mot Santiago deCompostela i Spanien. Efter att ha lästPilgrimslivet utgiven av Libris inser jagatt det är mängder av svenskar som gåttdär. Jag har självklart stött på några avdem, till och med en kvinna som gått helavandringen (vilket är ovanligt, de flestagår bara en del av vägen), det tog hennetre månader. Var det livsförvandlandeför dig? frågade jag. Ja, det var det, svaradehon. Mer behövde inte frågas ellertilläggas. Hon bar en snäcka om halsensom en evig påminnelse om det. Snäckanär symbolen för Santiago de Compostelaoch vittnar om att hon är en av dessavandrare, pilgrimer. Hade hon kunnat nådenna livsförvandlig på annat sätt, tänkerjag. Antagligen, men det hade tagit längre14 Elsa nr 3 2012 Kyrka och samhälle ur kvinnors perspektiv


elsas bokhyllaPorten i murenI London på femtiotalet strövar en litenpojke omkring. Han kommer till en vitmur med rosor och en grön port, den harhan inte sett förut, han måste gå in. Ochså kommer han med ens in i en trädgårdsom förföljer honom under resten av hansliv. En så underbar plats! Vilken ymnigblomsterprakt, vindlande gångar, springvattenoch skuggande träd. En översvallandelycka nära nog spränger hans bröst.En apa med mörkbrun päls och vänligaögon hoppar ner från ett träd och sättersig på hans axel, två fläckiga pantrar slårfölje med honom, lekkamrater kommerspringande, ljus och värme strålar. Såkommer en mildögd gestalt och visar honomen bilderbok, med bilder från hansliv – en sällsam bok där människorna påbilderna rör sig. Allt är verklighet, han serallt som har ägt rum, alla händelser framtill ögonblicket när han går in genom dengröna porten. Han vänder ivrigt fram nästablad, men trädgården är borta. Han hörbarnen ropa: – Kom tillbaka! Kom tillbaka!Men vad han ser är den långa grå gatandär han bor. Han börjar långsamt gå hem.Var hade han varit?! Han försöker stammandeberätta, och får då stryk för atthan ljuger. Ingen känner till muren ellernågon sådan trädgård. Men kvar i honomfinns en djup längtan som ett skimmer, engåva från en annan verklighet.Åren går. En dag villar han bort sig ien sidogata, och får syn på muren medden gröna porten. Men han har bråttom!Ingen tid att spilla, han går förbi. En annangång, på väg till Oxford för att få ettstipendium, har han porten i muren inomräckhåll, men nej. Gå miste om stipendiet,äventyra sin framtid och sin karriär? Karriärentar form, minnena av trädgårdenbleknar. Han blir äldre, och det yttre livetbörjar tappa sin tjusning. Vad var karriärenvärd? Den var värd en hel del: denledde fram till en möjlig plats i regeringen.När han en kväll är på väg till kansliet därbeslutet skall fattas, ser han den igen, murenoch porten i månskenet, stannar tvärtoch utropar: Gode Gud! Där är den! Vad?frågar hans vän som är med. Ingenting,mumlar han till svar. Frågan om platsen iregeringen är så ömtålig nu…Tusen småfuttiga hänsyn har hindrathonom i de avgörande ögonblicken: Attjag förlorat detta blir mitt fördärv! Såmånga gånger i mitt liv har dörren visat sigför mig, dörren som leder in till friden, tillglädjen och skönheten, och till en godhetsom ingen jordisk människa kan få erfara.Och jag har avvisat den! Om nätterna gårjag planlöst omkring och letar …Man fann hans livlösa kropp i en djupgrop nära stationen, där man börjat grävaför tunnlar. Gropen var avskärmad meden brädvägg, med en liten dörr, som avmisstag lämnats öppen. Enligt vårt sätt attse lämnade han säkerheten och vandradein i mörkret, faran och döden. Men såghan det så? Han som barn hade upplevtparadiset/trädgården och burit den inombordsgenom livet, han går in genomporten i dödsögonblicket.Ragnhild GreekDetta är en kort resumé av H. G. Wellsnovell Porten i muren. Den återfinns isamlingen De blindas rike och andra berättelser.(1952) Boken finns bara på antikvariat,leta på Bokbörsen, www.bokborsen.setid och inte blivit ett koncentrerat minneför livet. Att pilgrimsvandra är att komprimeratiden, kropp, själ och ande. Detär inte det att tiden stannar utan snarareatt den djupnar. Den blir vertikal iställetför horisontell. Därför känslan av attallt och ingenting har förändrats när mankommer hem igen, tänker jag.Ibland tänker jag att pilgrimsvandringarär den ultimata ego-kicken, och när jagser folk som går med motionsstavar underpilgrimsvandringen blir jag irriterad. Enpilgrim är inte en motionär, tänker jagsurt. Eller en turist, som andra tänker likasurt. Owe Kennerberg, en av skribenternai boken som vandrat längst pilgrimsledeni Spanien, resonerar kring skillnaden mellanatt vara turist och pilgrim och konstaterarträffande: ”Det finns säkert de somkallas turister, men som är mer pilgrimerän en del av dem som själva kallar sig förpilgrimer. Av frukten känner man trädet.”Så vem är jag att titta snett på någon föratt han eller hon använder sig av motionsstavarunder färden?Det var många sådana reflektionersom gjordes under läsningen av boken,som är ett collage av texter av olika slag,där människor som pilgrimsvandrat påett eller annat sätt delar med sig av sina erfarenheter.Både praktiska tips och djupa,självutlämnande berättelser. Jag grät fleragånger under läsningen när jag fick ta delav människors liv, som om jag vandradebredvid dem på någon av alla dessa ledersom finns för pilgrimer. Boken ska inte läsasi ett svep, mer som en andaktsbok därman tar ett stycke i taget, funderar ochreflekterar kring det lästa. Ja, jag inser nunär jag skriver om det att själva läsningenblev en slags mental pilgrimsvandring.Eller som det står i boken: ”Det finns någotsom du måste veta om vägen och dessvandring. Vi prövar den, och den prövaross, och ändå kommer vi tillbaka för attutforska den om och om igen…”Annika DamirjianElsa nr 3 2012 15


IKETH: ”Violence against women – the lesser sin?”I religionsdialogen lyfter vigärna fram det som de religiösatraditionerna har gemensamt.Tyvärr handlar detinte bara om positiva saker.Kvinnoförtryck och religiöstsanktionerat våld mot kvinnorfinns i såväl kristendom,judendom som islam. Omdet handlade IKETHs konferensi Köln i somras.”Violence against women – the lessersin?” – Våld mot kvinnor en mindresynd? – var temat för konferensen somsamlade omkring 25 kvinnor i början avjuli. Interreligiösa konferensen för europeiskakvinnliga teologer (IKETH) är enorganisation för teologiskt utbildade kvinnorfrån olika religiösa traditioner, främstkristendom, judendom och islam, somverkar för att stärka kvinnors ställninginom respektive traditioner samt för interreligiösförståelse och samarbete i Europa.Tre föreläsare belyste ämnet från olikaperspektiv, och ledde också varsin workshopom texter relevanta för ämnet. Muslimskakulturföreningen i Köln stod värd för detförsta föredraget, där Halima Krausen, islamologoch imam från Hamburg presenteradeen trestegsmodell för att bekämpareligiöst motiverat våld mot kvinnor.Första steget är att ta itu med problematiskatexter. Här påpekade Halima att interreligiöstarbete ofta ger henne nya perspektivpå korantexterna. Andra steget äratt tänka om när det gäller lagar och regler,där det gäller att förstå syftet bakomreglerna i Shari’a, att det är människorsom behöver regler, inte Gud. Koranenär inte är inte en manual för snabb problemlösning,utan en grund för att tänkaoch handla själv. Tredje steget är att teologisktbearbeta sin gudsbild. Rädslan föratt skapa en bild av Gud gör att muslimeridag tvekar inför att tala om ”gudsbild”,men det menar Halima gör att en manlig,patriarkal gudsbild slinker in bakvägen.Koranen talar mycket om mångfalden iskapelsen, och om hur polariteten mellandag och natt inte ses som motsatser utansom en dynamisk helhet. Det öppnar, menarhon, för en helhetssyn och en dialogmellan män och kvinnor, unga och gamla,lärda och olärda – och mellan människanoch det gudomliga. I sitt textstudium lärHalima Krausen deltagarna bekanta sigmed Sura 24:1–21. Vid första påseendettycks den handla om att de som begår äktenskapsbrottska bestraffas med spöstraff.Men i själva verket är den en varning emotatt sprida rykten och anklaga oskyldigaför otrohet, och med sina föreskrifter omfyra vittnen till den sexuella handlingengör den det i praktiken omöjligt att utdömanågot straff. Halima Krausen inleddeockså sitt föredrag med att påpeka att fysisktvåld ofta bara är toppen på ett isbergav psykologiskt, verbalt, ekonomiskt ochstrukturellt våld.Ett exempel på sådant ekonomisktoch strukturellt våld lyfte rabbi DaniellaKolodny från London fram i sin föreläsningom agunah. Agunah är termen för enkvinna som är ”kedjad” vid en man somhar separerat från henne, men inte villge henne ett skilsmässobrev, en get. Oftahandlar det om att mannen (och hansfamilj) försöker få kvinnan (och hennesfamilj) att betala en stor summa för skilsmässobrevet,ibland handlar det bara omhämnd och psykisk misshandel. Problemetmed att inte få en get är att kvinnaninte kan gifta om sig, inte i ett äktenskapsom blir giltigt enligt judisk lag. Skullehon ha en utomäktenskaplig relation blireventuella barn mamzerim, illegitimabarn, som inte får gifta sig med en jude,inte heller får deras barn i sin tur göra det.De räknas alltså inte som judar, trots attde har en judisk mor. Olika grenar av judendomenhar försökt lösa detta problempå olika sätt, men det finns ingen av allaaccepterad lösning. Men Daniella Kodalskyciterade feministen Blu Greenberg,som sagt ”where there is a rabbinic willthere is a halachic way”, och påpekade attlagen är till för att skydda de svaga mot demäktiga, och måste tolkas därefter.Daniellas workshop handlade om enav de riktigt svåra texterna, den om Jeftasdotter (Dom 11:29-40). Daniella påpe-Nordisk Ekumenisk Kvinnokommittés 9:e konferensAllt började med en medaljutdelning.Med de nyss avslutade Olympiska spelen iminnet var det inte svårt att förstå att detinte var vilken medalj som helst, utan enguldmedalj som delades ut. Det var GunnelBorgegård som tilldelades Det HeligaLammets ordens medalj för sin livsgärninginom nordisk ekumenik. Att vi, 80kvinnor från fyra nordiska länder, var däroch deltog i medaljutdelningen är Gunnelsverk. Gunnel gick nyligen i pensionfrån sitt arbete som teologisk sekreterarepå Ekumenik i Norden (administrerat avSveriges Kristna Råd) och avtackades påflera sätt under dagarna i Finland.Nordisk Ekumenisk Kvinnokommittéordnade sin nionde kvinnokonferens, somen del av det nordiska samarbetet mellankyrkorna, med temat ”Vardagsliv och tro”.Island, Norge, Sverige och Finland var re-Metropoliten Ambrosius, t h, Gunnel Borgegård, Sirpa-Maija Vuorinen och OutiVasko efter att metropoliten hade överräckt medaljen och diplomet.presenterade (vi saknade Danmark). Den16–19 augusti samlades kvinnor för attdela liv och tro med varandra och lära kännaden finska folksjälen som visade sig varaFoto: Anne Lagerstedt16 Elsa nr 3 2012 Kyrka och samhälle ur kvinnors perspektiv


kade att i judisk tradition har det alltidstått klart att Jefta handlade fel. ”Han varinte mer bildad än ett stycke sykomor-trä”sade en av de gamla rabbinerna. Fråganär varför Gud inte grep in, som när Abrahamtänkte offra Isak? Varför löste inteöversteprästen Jefta från löftet, vilket hanhade makt att göra? Tikva Frymer-Kenskyhar påpekat att i Bibeln är våld motkvinnor ett symtom på grundläggandesociala missförhållanden. I Domarbokenfinns ingen fungerande stat, och religiösavärldsliga makthavare samarbetar inte,vilket kunde ha förhindrat dådet. Vi fårläsa berättelsen om Jeftas dotter som ettvittnesbörd om kvinnors utsatthet.Den liberala judiska församlingen i Kölnlånade ut sin lokal till Daniella Kodalskysföreläsning, och bjöd generöst in konferensdeltagarnatill sitt sabbatsfirande.Den finlandssvenska prästen och teologiedoktorn Malena Björkgren utgickfrån en dikt av en diakon i finska kyrkan,som under många år hade levat i ett misshandelsförhållande.”Kan du kalla digkristen om du slår din fru?” var frågan ihennes dikt. Malena Björkgren lyfte framförsoningslärans glorifiering av lidandetsom en viktig ingrediens i kristet legitimerandeav våld mot kvinnor. Hur kan vianvända korset på ett konstruktivt sätt, såatt det inte talar om en Gud som kräveroffer och lidande, utan som identifierar sigmed det mänskliga lidandet och inspirerartill motstånd mot det? Vi måste ocksåse över hur vi talar om förlåtelse, menadeMalena, och anknöt till pedofilskandalenDeltagare på IKETH-konferensen i Köln i somras.i den laestadianska rörelsen i Finland därjust kravet på att förlåta förövaren gjordedet möjligt att tysta ned det som hänt.Utöver dessa föredrag fick deltagarnaockså bekanta sig med FACIT-gruppensarbete med att ta fram ett studiematerialom ”Jämlikhet i interreligiöst perspektiv”.FACIT-gruppen är ett antal kristna ochmuslimska teologer som under mer än tioårs tid har samlats för att studera texterfrån Bibeln och Koranen ur ett jämställdhetsperspektiv.Praktiskt arbete för kvinnorsrättigheter presenterades också, delsgenom organisationen Terre des femmes,dels av två bosniska kvinnor som berättadeom arbetet med att upprätta kvinnorsom utsatts för systematiska våldtäkterunder kriget.Efter fyra dagar av samtal kring dessatunga ämnen, hade konferensledningenfunnit att en avslutande helande ritualkunde behövas. Inspirerad av helandegudstjänstenfrån Iona community leddeReinhild Traitler en ritual där deltagarnafick be om helande för varandra och förvärlden, och avsluta med välsignelser frånalla tre traditionerna.Text och bild: Helene EgnellFöredragen från konferensen finns att läsapå IKETHs hemsida www.iketh.euFoto: Helene Egnellvemodig, vacker och bitvis våldsam:– Vi är de djupa skogarnas folk. Viär vattnets folk, förklarade Maria Sten,pastor i den Evangelisk-lutherska kyrkani Finland, under fredagskvällen, då vi genomsång och musik fick lära oss mer omdet finska nationaleposet Kalevala.Genom besök i Helsingfors och Borgå,och inte minst genom att bo på Sofia kulturcentrum,den finsk-ortodoxa kyrkanskonferensanläggning ute i det finska havsbandet,fick vi njuta av vad Finland har atterbjuda. Att den finska folksjälen är prägladav skog och vatten fick vi full förståelseför under dessa dagar.Flera mycket intressanta föredragshållaremedverkade under konferensen, enav dessa var Elisabeth Rehn från Finland,tidigare försvars- och jämställdhetsminister,och numera engagerad bland annatinom FN:s fredsarbete.– Alla nämner att jag varit försvarsminister,och jag var världens första kvinnapå den posten, sällan nämner man att jagvarit jämställdhetsminister, berättar ElisabethRehn, men i mina uppdrag i fredsochkonfliktssammanhang har jag haftmer nytta av mitt uppdrag som jämställdhetsminister,än som försvarsminister.Elisabet Rehn berättade om sina erfarenheterav att var kvinna bland många män.När hon blev försvarsminister i den finskaregeringen 1990–1995 (och jämställdhetsminister1991–1995) var det någon somfrågade henne hur hon skulle klara sig i bastunmed alla generaler. Hon svarade:– Jag fattar helst mina beslut med klädernapå och jag tror inte att generalerna villvisa sig för mig utan sina fina uniformer på.Hon berättade också att många ungakvinnor tar kontakt med henne och undrarhur de ska kunna få en karriär somhennes. Elisabeth Rehn svarar dem atthennes karriär inte vara planerad, hon togchanserna när de uppkom.– Man måste våga, var inte rädda.Ibland har jag tagit på mig uppgifter somjag inte alls kan, det har ibland varit ettvågspel, men världen går inte under omman misslyckas. Man måste inte vara perfekt,men man måste våga.Samarbetet mellan de nordiska kvinnornagenom Nordisk Ekumenisk Kvinnokommittéfortsätter och vi ser frammot en tionde konferens 2014. Tack allasom gjorde konferensen 2012 möjlig!Annika DamirjianMer om konferensen kommer i ELSA nr 4.Elsa nr 3 2012 17


KalendariumSeptember19–23Forward Christian Women - Three generations– with energy and visionThe 2012 meeting is the celebration ofthirty years of the life of EFECW, EcumenicalForum of Ecumenical ChristianWomen. We are bringing togetherwomen from ‘three generations’ toexplore ways forward for Europe in ourtime: overcoming divisions, buildingcommunity, and development for asustainable future. The celebration willinclude the launch of a book exploringthe history of EFECW. Place: Malvern,England. För mer information om firandetoch boken, kontakta SEK, 08-45368 04, sek@ekuc.se21Internationella böndagen för fredInternationella böndagen för fred ärett initiativ inom ramen för KyrkornasVärldsråds årtionde för att övervinnavåldet. Böndagen sammanfaller medFN:s internationella fredsdag – en dagsom ska visa på det viktiga sambandetmellan mänskliga rättigheter, fred ochsäkerhet. Kyrkornas Världsråd inbjuderalla kyrkor runt hela jorden att tillsammansbe för fred. Läs mer på SverigesKristna Råds hemsida: www.skr.orgOktober15”Ett liv fritt från våld och förtryck är enrättighet”Juno Blom, utvecklingsledare på enhetenför social hållbarhet vid länsstyrelseni Östergötland föreläser om hedersrelateratvåld i Linköpings Domkyrkoförsamlingsförsamlingshem kl 10-12. Förmer information och anmälan (senastden 8 oktober) kontakta Lis Carlander,013-20 59 22 eller lis.carlander@svklin.se Seminariet är ett samarrangemangmellan Kvinnor i Svenska kyrkan, Forumför prästvigda kvinnor och LinköpingsDomkyrkoförsamling.Läs mer på www.prastvigdakvinnor.seNovember10Feministisk teologi och etik - i ord ochhandlingSeminarium med utgångspunkt urboken ”Kön, teologi & etik” (Studentlitteratur).Teologiska Högskolan Stockholmi Bromma. Dagen börjar 9.30 ochavslutas 16.00. Medverkan: Bokensförfattare Maria Jansdotter Samuelsson,Johanna Gustafsson Lundberg,Annika Borg, samt Hanna Stenströmoch Karin Wiborn. Arrangörer: SverigesEkumeniska Kvinnoråd, Kvinnor iSvenska Kyrkan, Forum för prästvigdakvinnor. Deltagaravgift (inkluderar lunchoch fika): 300 kr. För mer information,kontakta Annika Damirjian, SEK, 08-45368 04 eller e-post: sek@ekuc.se16–18FotstegRetreat med Meditation i rörelse påRefugiet, Sigtunastiftelsen. ElisabetJansson, dansledare, Lars Björklund,kaplan, författare och föreläsare. Info:www.sigtunastiftelsen.se18–25Kyrkornas Globala veckaUnder 2012 fortsätter temat från förraåret ”Över gränser – om migration ochflyktingskap”. Nu finns en ny chansatt både lyfta fram flyktingsituationeni världen och de människor som i vissafall finns i den lokala församlingen.För mer information och beställning avmaterial: www.skr.org/globalaveckanFrån och med 2012 är Sveriges EkumeniskaKvinnoråd en av arrangörernabakom Globala veckan.Januari21Martin Luther KingdagenMartin Luther King-dagen firas tredjemåndagen i januari varje år. Underhösten 2012 finns det möjlighet attnominera personer som verkar i MartinLuther Kings anda till 2013 års MartinLuther King-pris. Nomineringar skickastill Martin Luther King-kommittén. Läsmer på www.martinlutherking.seFebruari8–9Som man är klädd blir man häddEtt seminarium om kvinnor, kropp ochkläder, på Sigtunastiftelsen, om hur religionoch identitet uttrycks i vår klädsel.Medverkande: Patrik Steon, BirgittaMeurling, Lena Roos m fl. Arrangörer:Nordisk Ekumenisk Kvinnokommitté isamarbete med Centrum för religionsdialogoch Sigtunastiftelsen.Mars1VärldsböndagenTema: Jag var främling och ni tog emotmig. Programland: Frankrike. För merinformation kontakta SEK:s expedition.Sveriges Ekumeniska KvinnorådPostadress: SEK, Ekumeniska Centret,Box 14038, 167 14 BrommaBesöksadress: Gustavslundsvägen 18,Alviks torg, BrommaTel: 08-453 68 04, e-post: sek@ekuc.sehemsida: www.sek-vbd.sePlusgiro: 60 22 22–2Medlemsavgift: 100 kr/årGeneralsekreterare: Annika DamirjianSEK:s styrelse 2012–2013Ordförande: Carin Gardbring, UppsalaVice ordf: Ingrid Albinsson, SträngnäsKajsa Berg, BergsjöDiana Eliason, AlingsåsPetra Jonsson, VällingbyVianka Khamis Jenan, StockholmRagni Lantz , Sundbyberg, VBDElse-Britt Löfdahl, LundKarin Nordin, NorrköpingCecilia Ralfe Stelander, UppsalaBirgitta Thörn, Hisings-BackaMaud Andersson, Tumba, suppleantÅsa Thörne Adrianzon, Jönköping,suppleantChristina Högström, Bromma, kassörMedlemsorganisationer i SverigesEkumeniska Kvinnoråd (2012):Forum för prästvigda kvinnorFrälsningsarmén Hem & familjKvinnor för MissionKvinnor i Svenska kyrkanKristen & KvinnaStödorganisationerEvangeliska FosterlandsstiftelsenEvangeliska FrikyrkanKFUM:s RiksförbundPingströrelsenSvenska AlliansmissionenSvenska MissionskyrkanVännernas Samfund i Sverige, KväkarnaSEK samarbetar också med:Ecumenical Forum of EuropeanChristian Women, EFECWKvinnoorganisationernas samarbetsråd ialkohol- och narkotikafrågor, KSANMinsta Myntets Gemenskap (Fellowshipof the Least Coin, FLC)Nordisk Ekumenisk Kvinnokommitté, NEKKOperation 1325Studieförbundet BildaSvenska MissionsrådetSveriges Kristna RådSveriges KvinnolobbyUN Women SverigeVärldsböndagen (World Day of Prayer)Lokala ekumeniska kvinnoråd finnspå följande platser:Göteborg, Halmstad, Jönköping,Karlskrona, Linköping, Lund, Malmö,Stockholm, Södertälje, Uppsala.18 Elsa nr 3 2012 Kyrka och samhälle ur kvinnors perspektiv


Sofia CamnerinEn av tre ledare i Gemensam FramtidUnder våren 2012 skrevs ett nytt kapiteli svensk ekumenikhistoria när dennya kyrkan Gemensam Framtid bildadesutav Metodistkyrkan i Sverige, SvenskaBaptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan.Namnet Gemensam Framtid ärett provisorium tills man enats om detslutgiltiga namnet. I samband med bildandetpåbörjades också sökandet efterden kyrkoledare som skulle leda samfundetin i den gemensamma framtiden. Allaförsamlingar fick nominera personer ochefter en lång process stod valet tills slutmellan fyra personer, som alla visade sigvara män. Då reagerade medlemmarnai de tre samfunden och i den diskussionsom följde stärktes övertygelsen, som funnitsmed under processen, att man bordevälja en ledartrio istället, för att fånga inbredden i samfunden på flera sätt, ochman beslutade att välja en kyrkoledareoch två biträdande kyrkoledare. En av denominerade kvinnorna från början varSofia Camnerin från Svenska Missionskyrkan.– Jag var inte beredd att bli kyrkoledaren,jag har inte den erfarenheten sombehövs, varken nationellt eller internationellt,det insåg jag klart och tydligt,men när det blev tal om delat ledarskapkände jag att det var helt rätt, säger SofiaCamnerin. Vi måste göra upp med ledarkulten:den ensamme, starke ledaren. Vigör det här tillsammans, alla församlingaroch medlemmar. Men vi gör det inte ensamma,Gud är också med.När det blev bestämt att GemensamFramtid skulle ha tre ledare blev det enklaremed könsbalansen. Men Sofia Camnerinupplever inte att hon blev vald pågrund av att hon är kvinna, utan för atthon har vad som krävs. Hon vet att detkommer att bli både ros och ris.– Som kvinna och ledare är jag i allmänhetmer utsatt. Jag tror att jag får flerobehagliga mejl än mina manliga kollegor,till exempel, och där det mer eller mindretydligt framgår att det är i egenskap avkvinna som skribenten attackerar mig.– Jag känner att jag fått starkt stödVid avslutningsgudstjänsten på Gemensam Framtids kyrkokonferens i Linköping: Detre kyrkoledarna Olle Alkholm, Sofia Camnerin och Lasse Svensson.Sofia Camnerin.efter kyrkokonferensen, när jag blev valdtill biträdande kyrkoledare, men det ärockså många som undrar hur jag ska orkaeftersom jag har tre barn i åldrarna 3–12år. Men de andra ledarna har också barn.Foto: Peter HoelstadUndrar om det är någon som frågar hurde ska orka?I hela processen att finna kyrkoledare tillGF var det färre kvinnor att välja mellanän män, vilket är ett problem. Vart tar allakvinnor vägen som skulle kunna bli ledarepå central nivå?– Många väljer akademin istället, sägerSofia Camnerin, eller föredrar att arbetasom församlingspastorer. Nu för tiden fårju kvinnor i allmänhet barn senare i livetvilket gör att de står mitt i småbarnslivetnär förfrågningarna om ledarskap bliraktuella. Vad det än beror på behöverkyrkorna självkritiskt reflektera över vartkvinnorna tar vägen och varför.– Jag vill gärna vara en förebild för andrakvinnor, det gör mig bara jätteglad. Jag harsvårt att se mig själv som en förebild, jaghar så många egna förebilder och så mycketatt lära, men jag vill verkligen stötta unga,starka kvinnor i deras ledarskap.Annika DamirjianFoto: Boppe PerhamnElsa nr 3 2012 19


POSTTIDNING BRETUR TILL:Sveriges Ekumeniska KvinnorådEkumeniska CentretBox 14038, 167 14 BrommaFeministisk teologi och etik– i ord och handlingSeminarium med utgångspunkt iboken Kön, teologi & etik av MariaJansdotter Samuelsson, JohannaGustafsson Lundberg ochAnnika Borg.Dagens program:9.30 Drop-in fika10.00 Introduktion av temat, Hanna Stenström10.50 Ekofeminism och ekoteologi, Maria JansdotterSamuelsson11.40 Etik och feminism, Johanna GustafssonLundberg12.30 Lunch13.30 Bibeltolkning och kön, Annika Borg14.45 Gruppsamtal med fika15.15 Panelsamtal: Hanna Stenström som moderator,övriga medverkande Maria JansdotterSamuelsson, Johanna GustafssonLundberg, Annika Borg, Karin Wiborn16.00 AvslutningLördag10 november2012Teologiska HögskolanStockholmi BrommaArrangörer av dagen är: Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd, Forum för prästvigdakvinnor, Kvinnor i Svenska kyrkan. Deltagaravgiften är 300 kr som inkluderarlunch och fika.För mer information och anmälan, kontakta SEK, 08-453 68 04, sek@ekuc.se

More magazines by this user
Similar magazines