Stenmonumenten i Storvretabygden 2016 Sven-Inge Windahl

VI. Borrat stenmaterial ute i skogsmarken
Flera av de stenmonument, som nedan kommer att beskrivas, har bearbetats med borrteknik. Det är lätt att
konstatera, eftersom borrännorna efter borrklyvhålen finns kvar i klyvytorna. Enligt fackarkeologer är stenborrning
en senkommen teknisk uppfinning, som inte går längre tillbaka än 1700-talet. De tekniska förutsättningarna för
stenborrning har dock säkerligen funnits under lång tid - i princip så länge det funnits möjligheter att framställa
hårt järn (stål), som behövdes till järnborr. Det skulle således i princip ha varit möjligt att borra i sten redan under
äldre järnåldern. Själva hantverket är skäligen enkelt (en kombination av slag- och vridmoment). Det behövdes
ingen Einstein-figur för att uppfinna stenborrningstekniken. De olika komponenterna i hantverket har också
använts redan under stenåldern. Det fanns således en ”borrtradition” som man var väl förtrogen med. Den
viktigaste frågan kring stenborrningen är rimligtvis varför tekniken inte kom att användas ett eller två tusen år
innan dagens fackarkeologer anser att den introducerades.
Här måste man naturligtvis skilja på stenborrning och stenborrning. Det är skillnad på att borra för att klyva sten
och att borra för att spränga sten. Kanske är det så att fackarkeologernas sena datering håller för borrning av
spränghål medan klyvhålsborrningen kanske kan gå längre tillbaka och rent av förlora sig in i en dimhöljd forntid.
Någon tillförlitlig metod för att bestämma borrhåls och borrännors ålder finns, så vitt jag vet, inte. Man kan
naturligtvis försöka bestämma klyvhålsåldern utifrån graden av inväxning av lavar och mossor i borrhål och
borrännor (och på de framkluvna stenytorna). Men det är alltför många faktorer som bestämmer inväxningstakten
för att denna biologiska tidsbestämningsmetod ska kunna ge några säkra dateringsresultat. När jag närmare tänker
efter på saken, så borde det rimligtvis finnas en säker metod att bestämma ett borrhåls ålder. Men då gäller det
att hitta en järnkil som fortfarande sitter kvar i ett klyvborrhål. Sådan kilar är inte lätta att hitta, eftersom de
lossnade när borrhålen vid klyvningen sprack upp. Klyvhålskilar av järn slängde man antagligen aldrig bort. De
kunde användas på nytt eller - om de var uttjänta - smidas om. Men efter tre år av idogt letande på olika
klyvhålsplatser har jag faktiskt funnit en. Jag ställer den gärna till förfogande för en kol 14-analys. Visserligen kan
analysen bara ge en datering för en enda klyvhålsplats. Men en datering skulle ändå kunna vara värdefull.
Antingen bekräftar den fackarkeologernas antagande om en sen introduktion av borrtekniken - eller också kommer
den att generera ett resultat som kan överraska fackarkeologerna och få dem att tänka om vad gäller dateringen
av det borrade stenmaterialet.