Vandring och mål Gammal kultursten i och kring ett skogsparti Sven-Inge Windahl 2016

Vandring och Mål 

Gammal kultursten 

i och kring ett skogsparti 

Sven-Inge Windahl 2016 

Vackert skyltblock i skogspartiet 

innanför Tvärvägen

Bild och Text: 

Sven-Inge Windahl 

Skyltblocksarrangemang med snedställt hugget 

blockstycke - från skogspartiet innanför Tvärvägen

Innehåll 

Del I. Målet i kort beskrivning (med karta): s. 4 - 7 

Del II. Vandringen i kort beskrivning ( med karta): s. 8 - 13 

Del III. Bilderna från vandringen: s. 14 - 112 

III.1. Skogspartiet innanför kolonilottsvägen s. 15 - 27 

III.2. Kraftledningsberget s. 28 - 38 

III.3. Norrboberget s. 39 - 53 

III.4. Inägan före Norrbo s. 54 - 63 

III.5. Bergshöjden nära järnvägsbron s. 64 - 96 

III.6. Sista anhalten: kalhygget strax utanför skogspartiet s. 97 - 112 

Del IV. Alternativa vandringsvägar: s. 113 – 140 

Del V. Skogspartiet: s. 141 - 307 

V.1. Incykling från fältlandskapet s. 142 - 149 

V.2. Skogspartiets kultursten i bild och text s. 150 - 307 

V.2.1. De naturliga kullarna med viss blockpåbyggnad s. 151 - 160 

V.2.2. Blockhögarna s. 161 - 185 

V.2.3. Blockarrangemang s. 186 - 206 

V.2.4. Enstaka uppställda stenar s. 207 - 220 

V.2.5. Stenmonumenten s. 221 - 274 

V.2.6. Annat stenhuggeri s. 275 - 297 

V.2.7. Hällarna s. 298 - 307 

Del VI. Avslut: s. 308 - 328 

VI.1. En avslutande kommentar om ett projekt som avslutat sig självt s. 309 -310 

VI.2. Kyrkväggens stenar s. 311 - 313 

VI.3. Arkeologerna har kommit ! s. 314 - 318

Del I 

Målet i kort beskrivning

I. 1. En kort beskrivning av målet för vår vandring - skogspartiet innanför tvärvägen 

I denna bild-och textpresentation ska vi besöka ett mycket speciellt skogsparti i Storvretabygden - strax 

ovanför Fyrisåns dalgång i randzonen mellan höglänt skog och fältlandskap och särskilt fokusera på en 

undersökning av blockfloran i området. Det är antagligen det enskilda skogsparti i bygden, som har 

den största potentialen i arkeologisk bemärkelse. Trots att det ytmässigt är ganska begränsat så hyser 

det ända en mycket stor mängd arkeologiska fynd, eftersom de ligger mycket tätt sammanträngda i 

terrängen. Av SGU:s strandlinjekarta (för 4000 år sedan) framgår tydligt att skogspartiet var ett 

strandnära område i slutet av stenåldern. Grov sett, kan man säga att dagens tvärväg mellan 

Norrbovägen och den grusväg som löper upp över järnvägsbron följer dåtidens strandlinje. 

Skogspartiet innanför bör således ha utgjort en mycket lämpligt boplatsområde för en mindre 

fångstfolkgrupp under sen stenålder. På båda sidor om en central, längsgående höjdrygg finns jämna, 

röjda och lågt liggande ytor, som kan ha fungerat som bobottnar. Skogspartiet uppvisar också en 

naturlig (ev. påbyggd) vall mot fältlandskapet, vilken kan ha utgjort ett bra skydd mot den dåtida 

havsfjärden utanför. 

Någonstans här har rimligtvis den smygande övergången från fångstnäringar till boskapsskötsel (och 

antagligen lite jordbruk) skett. Men här blir det också svårt att följa hur bebyggelsen utvecklats. Bakom 

skogspartiet finns två ganska ansenlig bergshöjder (eller snarare tre om vi också räknar in 

Fulleröhöjden), som ganska långsamt sluttar ner från olika håll. Runt dessa höjder har antagligen 

människor tidigare haft sina boplatser. Till följd av den fortlöpande landhöjningen har troligen 

människor flyttat sina boplatser neråt efter den vikande strandlinjen. Och så småningom har 

boplatserna nått fram till skogspartiet innanför tvärvägen. Efter ytterligare någon tid har fältlandskapet 

börjat stiga upp ur havsfjärdens vatten utanför. Och frodiga strandängar skapades. En ny 

näringszon etablerades, som lämpade sig utmärkt som betesmark för större husdjur. Den nya 

näringszonen innebär att det inte längre blir lika nödvändigt att flytta vidare efter den vikande 

strandlinjen. Man kunde helt enkelt välja att bo kvar i skogspartiet eller att möjligen flytta ut i 

fältlandskapet utanför. Och i den här randzonen mellan skog och fält har nog människor kontinuerligt 

bott allt sedan dess - även om de kanske flyttat runt en del inom området.

Det medför rimligtvis att skogspatiet tiderna igenom kan ha hyst många olika boplatslager och många 

olika kulturstensskikt. Det blir då naturligtvis inte helt lätt att skilja de äldsta kuturstensskikten i 

området från yngre kultursten. En del hjälp kan vi naturligtvis få genom att undersöka blockfloran vid 

andra troliga stenåldersboplatser i skogsmarken runt omkring. Åtskilliga har ju haft helt andra lägen i 

terrängen och har efter avflyttning aldrig på nytt hyst boplatser. Genom att jämföra med blockfloran på 

dessa boplatser kan vi kanske identifiera de äldsta kulturstensskikten i vårt aktuella skogsparti. Och 

kanske kan vi rent av identifiera de kulturstenstyper, som rimligtvis föregått de skikt, som hör till 

bronsålders höglandskap utanför. Kanske har de välvda högarna ute på fälten sina föregångare här inne 

i skogslandskapet? Vi får se vad vi kan säga om den saken när vi hunnit utforska skogspartiet lite 

närmare. 

Men för att komma fram till vårt målområde, skogspartiet innanför Tvärvägen, så måste vi planera en 

lämplig vandringsväg. Med tanke på vad som ovan sagts, så passar det ju mycket bra att vi på vår 

vandring tar oss igenom höglänta skogsmarker, som inte haft någon kontaminerande bebyggelse efter 

den sena stenåldern. Här kan vi rimligtvis räkna med att hitta mängder av gammal kultursten, som vi 

kan jämföra med blockfloran i skogspartiet. Och så får vi ju också en utmärkt möjlighet att återupptäcka 

kulturstenen från stenåldern, då människor bodde och verkade i den höglänta skogsmarken.

I. 2. Karta över det aktuella skogspartiets läge i Storvretabygden 

© Sveriges geologiska undersökning. 

Karta som beskriver strandnivåförhållanden 

för 4000 år sedan. 

Kartan presenteras med tillstånd 

från SGU.

Del II 

Vandringen i kort beskrivning

II. 1. Vandringen till slutmålet – en kort summering 

Vi ska vandra till skogspartiet - slutmålet - längs en slingrig vägsträckning, som tar sin början i ett skogsparti nära 

kolonilottsområdet i Lyckebo. Bland den intressanta kulturstensfloran här lägger vi särskilt märke till stora och 

imponerande blockhögen, som egentligen inte har sin like någonstans i det höglänta skogsområdet. Vi vandrar 

därefter vidare genom skogsmarken - nära fältlandskapet - och hamnar efter en stund på Kraftledningsberget. 

På berget och på sluttningar runt omkring finns en spännande gammal blockflora, som vi synar lite närmare i 

sömmarna. Vi bekantar oss bl.a. med ett utsökt vackert podieblock högt upp på bergssluttningen och ett imponerande 

snäcksskalsformat större block uppe på själva bergstoppen. Genom lite lägre skogsområden når vi så 

fram till ytterligare ett högt berg: Norrboberget. Uppe på berget, ovanför branten, stöter vi på en uppmärksamhetstilldragande 

stensugga, som dominerar hela bergshöjden. I branten ner mot Norrbovägen bekantar vi oss 

med några stora och imponerande block, som pallats upp. Vi stöter också på flera troliga blockgravar och en 

märkligt huggen blockformation med platt översida och släthuggna vertikala sidor och en märklig bred spricka i 

framsidan. Vi fortsätter över en märklig inäga, som inramas av de två vägarna, som leder fram till dagens 

bebyggelse i Norrbo. Särskilt intresserar vi oss här för en märkligt tillformad blockhög. Från inägan skulle vi kunna 

ta oss direkt in till slutmålet (skogspartiet innanför tvärvägen). Men vi väljer i stället att göra en vandringskrok 

upp på den närliggande höjden, som gränsar mot den slätt, där dagens järnväg löper fram. På berget noterar vi 

ett par blockarrangemang, som kan ha utgjort delar av en kultplats under sen stenålder. Vi identifierar flera 

troliga bobottnar i området och hittar flera spår efter gammalt stenhuggeri. Här på berget skulle vi kunna stanna 

länge och njuta både av utsikt och intressanta arkeologiska fynd. Men vi vandrar vidare mot slutmålet. På ett 

höglänt del av kalhygget nedanför berget stöter vi på ett uppallat block av en enorm dimension. Att hantera ett så 

stort block (kanske 30 ton) kräver både stor teknisk skicklighet och en god förmåga att samordna många 

människors arbetsinsatser. Efter att ha fotograferat det siduppallade blocket behöver vi bara förflytta oss ett 

hundratal meter över kalhygget för att bakvägen nå fram till slutmålet: skogspartiet innanför tvärvägen. Men vi 

märker nu att vi gjort en grov felplanering. Vägen till målet hat varit betydligt mer intressant och upplevelserik 

- och betydligt mer tidskrävande - än vad vi från början föreställt oss. Upplevelserna har faktiskt dränerat oss på

all energi. Och vi orkar helt enkelt inte med att undersöka målområdet idag. Men det känns fel att låta en 

kort berättande text sammanfatta en hel dags vandringar bland den gamla kulturstenen i den höglänta 

skogsmarken. Det behövs bilder som visar allt det spännande och märkliga som vi upptäckt i den höglänta 

skogens blockflora. Det finns väl egentligen inget enklare sätt att göra en bildpresentation än att skrolla 

igenom dagens bildskörd i kameran och fundera en stund kring varje bild. Och även Du som inte kunnat 

vara med oss på vandringsvägen kan vara med och betrakta bilderna. 

Men borde vi inte först, innan bilderna visas, få tillgång till en karta så vi kan se hur vi vandrat. Och här har 

vi plötsligt en enastående tur. För hur det nu än har gått till, så har det använda GPS-programmet lagt över 

sina markerade ”waypoints” på en kartbild i kameran. Och till min oförställda förvåning har ”waypoints” 

lagts över på just SGU:s strandnivåkarta för 4000 år sedan. Och det passar ju alldeles utmärkt, för då kan vi 

ju se hur våra genomsökta platser förhåller sig till strandlinjerna under sen stenålder. Men läsaren bör 

ändå fundera en stund innan hen springer iväg och försöker köpa ett ex. av den här fantastiska 

kameramodellen . Och detta av två skäl. Dels kan kameratypen ha förvunnit ur sortimentet. Och dels kan 

kameror leva ett eget - mycket individuellt - liv. Det är inte säkert att alla Fujikameror av den här modellen 

automatiskt prickar in arkeologiskt intressanta områden på SGU:s strandnivåkarta. Och vid närmare 

eftertanke finns det ytterligare ett skäl: så där fantastiskt bra är nog egentligen inte den här 

kameramodellen även om man för det blygsamma inköpspriset får ut mycket för pengarna. 

Till alla märkligheter med just den här kameran måste vi faktiskt också foga ytterligare en. Det ser faktiskt 

ut, när vi vevar bilderna genom kamerans uppspelningsmodul, som att en del bilder är tagna med en helt 

annan kamera, som inte ens är av märket Fuji. Men det är väl egentligens sådana egenheter som man 

måste räkna med, när man vandrar genom ett magiskt skogsområde med gammal kultursten från sen 

stenålder. Varje gång jag vandrat igenom området (det rör sig nog totalt om ett 20-tal ggr) så har jag eller 

min kamera-utrustning - ibland båda - förändrats en smula. Kanske har jag fått en förändrad personlighet 

under mina vandringar bland kulturstenen i de höglänta skogsmarkerna. Och kanske har kameran rent av 

slutat upp att vara en Fuji och blivit något helt annat. Och det gör det ju förstås omöjligt för mig att kunna 

göra någon som helst reklam för kameramodellen Fuji Finepix S 3200. Men låt oss nu ta del av bilderna!

En utforskningsvandring med arkeologiska förtecken: karta 

8 

3 

5 

6 

2 

4 

1 

1. Start vid infarten på 

kolonilottsvägen 

2. Skogsområde innanför 

kolonilottsvägen 

3. Kraftledningsberget 

4. Norrboberget 

5. Inägan före Norrbo 

6. Höga berget nära järnvägsbron 

7. Bergssluttning på kalhygge 

8. Målområde: skogspartiet innanför 

Tvärvägen 

7 


Karta som beskriver strandnivåförhållanden 

för 4000 år sedan. 

Kartan presenteras med tillstånd 

från SGU.

Jag har lite hatkärlek till den här kameran: Fuji Finepix S 3200. 

Det är en medioker, nyckfull och opålitlig kamera. Men för det 

blygsamma inköpspriset fick jag ändå väldigt mycket kamera. 

Och jag har haft fantastiskt roligt med den under mina 

skogsvandringar - fast jag har varit lite otrogen och fotat med 

andra kameror också. 

Jag har använt Powerpoint för att 

sätta samman bild och text från mina 

stenvandringar. Det är ett användarvänligt 

presentationsprogram. Och 

det ger stor frihet att arrangera 

materialet på det sätt som man själv 

önskar. Men ett enda klick kan man 

sedan - om man så vill - transformera 

Powerpoint-dokumentet till en Pdf-fil 

och publicera den som en e-bok på 

internet. 

Tre 

hjälpsamma 

verktyg 

Navigeringsprogrammet Trail Buddy 

kan man ladda ner gratis och använda i 

mobilen för att orientera sig i skogsmarken. 

Genom att registrera waypoints kan man få 

sina vandringar i skogsmarken inlagda på en 

karta. Det gör det lätt att hitta tillbaka till 

platser, som man tidigare besökt och att 

informera andra om fyndpositioner. Och 

framför allt undviker man att gå vilse. Med 

GPS och karta kan man alltid vandra tillbaka 

till utgångsplatsen i sina egna spår.

Ytterligare ett hjälpsamt verktyg 

Jag får inte glömma att uppmärksamma ytterligare ett viktigt hjälpvertyg för mina utforskningar av 

den gamla kulturstenen i den höglänta skogsmarken. Det gäller de strandnivåkartor som SGU tagit 

fram och tillhandahåller. Där kan man exempelvis följa hur strandnivåerna i Storvretabygden 

förändrades under årtusendenas lopp till följd av landhöjningen. Vill man studera den mycket gamla 

bebyggelseutvecklingen i skogsmarken och försöka få en uppfattning om boplatsernas ålder både i 

mer absolut mening och i förhållande till varandra så är naturligtvis dessa kartor ett ovärderligt 

hjälpmedel. Det är egentligen bara att tacka och ta emot för den snabba och effektiva nätbaserade 

kartservice som SGU tillhandahåller - en service som dessutom är helt gratis. 


SGU:s strandlinjekarta 

upplyser oss om att vårt 

skogparti var havsbotten för 

5000 år sedan och alltså 

ingen beboelig plats. Det 

skulle gå mer än ett halvt 

årtusende innan de boplatsytor 

som vi tror oss se i 

skogspartiet kunde tas i 

bruk.

Del III 

Bilderna från vandringen

III.1 Skogspartiet innanför kolonilottsvägen (station nr 2 på kartan) 

Vår första anhalt är skogspartiet innanför kolonilottsvägen. I första hand tänker jag då på skogspartiet sydväst 

om kolonilottsområdet - det område som gör kontakt med Kraftledningsberget och senare Norrboberget. Men 

även det mindre skogsområdet nordost om vägen har sina smultronställen. Här kan man särskilt beundra ett 

upplagt block på en stenhäll - antagligen Storvretabygdens vackraste podieblock. Men jag håller mig i min 

presentation i huvudsak till skogsområdet sydväst om vägen och till den del som ligger nära vägen. I sluttningen 

upp mot en bergshöjd hittar vi en av Storvretabygdens märkligaste blockhögar. På ett stort söndersplittrat 

stenpodium vilar tre tillhuggna och delvis uppallade stenblock - som tre stora ägg. Under ett av toppblocken 

finns en stenkammare med släta väggar. Framför blockhögen - i riktning mot höjden - står ett blockstycke 

uppställt med en kullig ohuggen baksida och en släthuggen vertikal framsida. Det finns flera stora blockhögar 

längre in i skogspartiet. Men ingen av dem är så välbyggd och symmetrisk som den här vid kolonilottsvägen - ett 

omisskännligt mänskligt byggnadsverk. I området finns flera uppställda stenar. Och i bergssluttningen ovanför 

finns flera uppallade block. I skogssluttningen ner mot fälten kan man också spåra rester av en kallmurad låg 

stenmur mellan två block. På bergshöjden ovanför finns ett perfekt tillhugget block med släta rätvinkliga sidor 

uppställt på understenar så att en stenkammare bildas mellan stödstenarna. Det är svårt att tro att en så här 

perfekt rätvinklig stenkloss skulle kunna huggas fram utan järnverktyg som järnmejsel eller järnborr. Men inga 

klyvmärken, som skulle tyda på järnverktyg, kan återfinnas på det skickligt framhuggna toppblocket. Man får nog 

konstatera att det huggits fram med traditionell klyvteknik och att det mycket väl kan vara flera tusen år 

gammalt. 

Det ska slutligen framhållas att det finns en hel del stenmaterial, som kluvits fram med borrteknik, i området. 

Jag har egentligen ett mycket ansträngt förhållande till det borrkluvna materialet - det gäller också motsvarande 

material i Storskogen. Klyvplatsernas utseende talar många gånger mot att det skulle röra sig om husbehovshuggning 

under de senaste två århundradena. Kanske är klyvning med borrteknik betydligt äldre än vad vi 

vanligtvis tror. Kanske har man borrat klyvhål långt innan man började borra spränghål. Själva borrtekniken är ju 

egentligen så enkel att man kan ha uppfunnet borrmetoden flera gånger, närhelst ett behov av borrad sten 

uppstått. Men det är inte rätt tillfälle att ta djup i funderingarna kring borrkluvet stenmaterial just nu. Vi 

behöver vandra vidare mot nästa anhalt: Kraftledningsberget.

Vid kanten av promenadvägen mellan Himmelsvägen och Kolonilottsområdet stöter man 

på denna imponerade blockhög. Den har en mer strukturerad och planerad utformning än 

de flesta andra blockhögar. Och allt tyder på att den konstruerats av människor. Så är t.ex. 

flera av toppblocken uppallade med stödstenar. Det finns ännu större stensamlingar 

i samma område längre in från vägen. Men där är det svårare att bestämma vilken roll 

människor kan ha haft vid tillskapandet av dessa mer kaotiska stenhögar.

Närbild på blockhögen nära promenadvägen mellan Himmelsvägen och Kolonilotten. 

Blockhögen är så märklig både till storlek och utformning att den snarast borde underkastas 

en arkeologisk granskning.

Uppställt stort stenstycke vid den övre delen av Stora blocksamlingen

I blocksamlingen har ett stenrum med släta innerväggar byggts in. Här visas en närbild på den vackra 

men bräckliga uppallningen av det stenblock, som utgör stenrummets tak.

Klotter i det uppbyggda stenrummet. Jag antar att det rör sig om teckningar av ganska sent 

datum. Men jag är inte helt säker.

Siduppallat block i sluttningen ovanför Stora blocksamlingen

Uppallat tillhugget block i höglänt skogsparti i Lyckeboområdet - ett stycke ovanför den stora 

blocksamlingen. Varje gång jag vandrar förbi den här förunderliga stenskapelsen, letar jag 

förgäves efter borrade eller mejselhuggna klyvhål längs de raka och vassa kanterna. Jag har svårt 

att tro att det verkligen varit möjligt att hugga fram sådana här vinkelräta klossar med gammal 

traditionell huggteknik. Men hittills har jag inte lyckats hitta några klyvborrännor eller klyvmärken 

åstadkomna av en huggmejsel av järn.

I ett blockrikt område nordost om kolonilottsvägen har mossa skrapats bort från en blockkant. Under 

mossan avslöjas en smal borränna efter ett borrklyvhål. Vanligtvis skrapar man sig inte fram i terrängen 

på det här sättet. Och större delen av det borrade stenmaterialet missar vi antagligen, när vi vandrar 

fram genom skogsmarken. Skulle vi använda oss av skrapmetoden mer systematiskt i Storvretabygdens 

skogsmarker, så skulle vi troligen hitta så stora mängder borrat stenmaterial att bara volymen i sig skulle 

skjuta husbehovshuggningshypotesen i sank.

Då och då stöter man på huggna block, som är upplagda på ett tillhugget underlag - ett stenpodium. Den 

utskjutande delen (huvudet) på podiet skulle mycket väl kunna vara medvetet tillskapat.

En av de mindre blockhögarna i skogssluttning ner mot fältlandskapet. Det uppstickande 

blocket i mitten skulle kunna ha en markörfunktion .

Kallmurad stensträng i ett område i skogsslänten mellan två stora blockhögar

En annan vandring - en annan gång. 

Stenvandringar kan vara tunga. Men det är ofta inte stenen som är tung. Den här gången i maj var det särskilt 

tungt. Jag skulle fylla 70 och trivdes inte med det. Det var det som var det tunga. Men så kom ljuset i form av 

några ljusstrimmor tvärs över grusvägen. . Ur ljuset stapplar en nyfödd – skälvande och vinglande – älgkalv rakt 

emot mig. Vi tittar på varandra, förundrade men utan rädsla. Han visste definitivt inte vem (vad) jag var. Och 

mötet var så oväntat och omskakade att jag till en början inte riktigt kunde fatta vem (vad) han var. Vi ser på 

varandra - fast han har svårt att titta på mig och hålla balansen samtidigt. Jag står stilla. Han kommer närmare 

tills han bara är fem meter framför mig. Då viker han (eller snarare vinglar) ner bland granarna vid vägen. Det 

var ett bra möte. Vi visste nog båda att vi aldrig mera skulle ses. Men sådana engångsmöten kan ibland vara de 

bästa. Minnet av mötet och den positiva kraften jag fick kommer alltid all leva kvar inom mig. Och jag är säker 

på att detsamma gäller även för älgkalven.

III.2. Kraftledningsberget (3) 

Extrema höjdlägen var inga självklara platser att placera territoriemarkerande skyltblock eller kultrelaterade 

blockarrangemang på för fångstfolket i Storvretabygden under sen stenålder. Men om bergsluttningarna och 

områdena närmast nedanför erbjöd lämpliga förutsättningar för boplatser, så hände det ibland att också höga 

bergstoppar kunde utsmyckas med olika typer av uppställda och bearbetade block. Kraftledningsberget, som vi 

når fram till efter en stunds vandring, är just en sådan extremhöjd, där en vacker och varierad blockflora har 

arrangerats. På bild nedan visas det utsökt vackra, snäckskalsformade, blocket. Men här finns också andra block 

- rundade, fyrkantiga och pyramidformade. När man i skymningen från lägre höjd vandrar in mot kraftledningsberget, 

kan man se berghöjdens mörka blocksiluetter i olika former avteckna sig mot himlen. Det är en oslagbar 

naturupplevelse. 

Men merparten intressanta blockfynd hittar vi dock - som vanligt - längre ner längs bergets sluttningar. Vi kan se 

spektakulärt uppallade block, ett utsökt vackert podieblock och mängder av tillhuggna block i olika former. Vi 

lägger kanske särskilt märke till ett stort huggkubbsliknade block uppställt på en naturlig kulle och en märklig 

liggande stenkoloss med helt platt översida och med släta, vertikala och rätvinkliga sidor - som en jättestenkloss. 

I området finns också flera blockhögar av huggna blockstycken. De flesta av dem är ganska kaotiska och osymmetriska. 

Men några är mer symmetriska och har en välvd form. Särskilt lägger man märke till en blockhög, som 

är ringformad med ett tydligt markerat toppblock. I de nedre delarna av kraftledningsbergets sluttningar finns 

jämna, svagt nedsänkta ytor, som sannolikt utgjort bobottnar under sen stenålder. Enligt SGU:s strand-linjekarta 

bör boplatserna runt berget ha haft ett strandnära läge under sen stenålder (för ca 4000 år sedan).

Vackert snäckskalsformat block på kraftledningsberget. Här finns också åtskilliga 

andra block av olika utformning och storlek.

Vackert uppallat block i kraftledningsbergets sluttning ner mot den fältväg, som förbinder 

kolonilottsområdet med Norrbovägen. Ett exempel på den sena stenålderns råhuggna 

megalitkonst när den är som allra bäst. Megalitinslaget i den östsvenska stenåldern har sannolikt 

arkeologerna kraftigt underskattat. Mäktiga storstensbyggen förekommer ofta i de höglänta 

skogstrakterna runt Storvreta.

Vacker, urnupen stensugga upplagd på en stenhäll. Skyltblock av den här typen, upplagda 

på en jämn stenyta, brukar jag ibland benämna ”podieblock”.

Ringformad blockhög av huggna block - med tydligt markerat toppblock- nedanför Kraftledningsberget. 

Typiskt mänskligt hantverk - men med svårbedömd funktion. Antagligen är det ett skyltblocksrrangemang 

från sen stenålder. Alternativt skulle det kunna röra sig om ett betydligt senare gränsmonument. Men i så 

fall av en mycket ovanlig typ i Storvretabygden.

Det är ett mycket skickligt stenhuggeriarbete, som utförts vid skapandet av den liggande 

stenkolossen på bilden. Det är mycket imponerande att man lyckats åstadkomma så jämna och 

släta sidor utan sprickor och utan stora grova klyvhål och andra oregelbundenheter. Man har 

arbetat med stor precision och noggrannhet efter en speciell plan. Den här typen av regelbundna 

välgjorda jättestenklossar har knappast skapats vid sentida husbehovshuggning.

Uppställt skyltblock på kulle nära den liggande kolossen. Blocket är inte markfast. Det verkar ha 

ställts på marken. Undersidan har en mycket söndertrasad kant, som antyder att blocket 

framhuggits någon annanstans och transporterats hit för att markera en viktig plats. Kullen är 

antagligen en spontan naturformation. Men möjligen har en del mindre block placerats i ytskicktet 

runt det stora blocket. Det är inte ovanligt att se den här typen av tillhuggna huggkubbsliknande 

block på kullar i skogslanskapet i Storvretabygden. De kan mycket väl ha placerats ut som 

skyltblock redan under sen stenålder.

På vår vandring från Kraftledningsberget till nästa anhalt stöter vi på en imponerande blockhög av huggna blockstycken. 

På huvudblocket hittar jag ett mycket intressant hål, som slagits upp utan borrteknik. Hålets ingång är lite 

kantigt och hålets insida är skrovlig - inte så slät och glatt som vid borrning med stålborr. Man kan ju tänka sig att 

det här är ett upptaget klyvhål, som skulle följas av flera längre ner på blocket. Av någon anledning har klyvningsarbetet 

inte fullföljts. Det här intakta klyvhålet kan vara ett unikt fynd, som kanske tar oss tillbaka ända till den sena 

stenålderns stenhantering.

Klyvhålet, som presenterades på föregående bild, är placerat mitt i den inritade vita cirkeln högst upp på det 

upprättstående blocket. Som synes har redan en hel del stenhuggning (utan borrteknik) bedrivits på platsen. 

Flera huggna block ligger i en slarvig hög vid sidan av det upprättstående blocket.

På vår vandring mot Norrboberget träffar vi på en uppställd blockdel med en vacker, huggen 

exponeringssida. Smärre skyltblock, som saknar rundhuggning och som oftast bara har en tillhuggen 

sida - mestadels ganska grovt huggen - brukar jag benämna ”uppställda stenstycken”.

En annan vandring – en annan gång. 

En höstdag i skogen, när jag var på stenjakt, kom en rävunge fram och ville leka. Han tittade 

nyfiket fram bakom ett träd. Men när jag lyfte upp kameran för att fota, så gömde han sig 

helt bakom trädet. Då gömde jag mig också bakom ett träd för att locka fram honom igen. 

Och han kom fram och tittade nyfiket åt mitt håll. Men så fort jag började smussla med 

kameran bakom trädet så gömde han sig igen bakom ett annat träd. Jag gick då och gömde 

mig bakom ett nytt träd. Och han kom fram och började leta efter mig etc., etc. Så där höll vi 

på en lång stund. Turtagandet som var ganska avvaktande i början övergick till en spontant 

lek. Och vi lekte länge och hade lika roligt. En lite suddig bild lyckades jag till slut ta på min 

lekkamrat.

III.3. Norrboberget (4) 

I Norrbobergets ena kant - över en brant ner mot Norrbovägen - står en vacker stensugga uppställd direkt på 

bergsytan. Även om den inte är särskilt stor så dominerar den fullständigt bergshöjden vid Norrbo genom att 

den placerats i ”splendid isolation” på den högsta delen av berget. Den är spektakulär i sig och behöver inget 

uppallning för att uppmärksammas. När man ser stensuggan isolerad från andra blockformationer i närheten, 

så kan man ju lätt få uppfattningen att det är ett relativt sentida gränsblock, som placerats här. Men när man 

ser den i sitt sammanhang - tillsammans med andra blockarrangemang i den nära omgivningen - så blir 

intrycket att det snarare handlar om någon form av territoriemarkerande block från sen stenålder. När vi 

närmar oss stensuggan på bergstoppen nerifrån Norrbovägen, så upptäcker vi att den är flankerad av två stora 

uppallade block på en bergshylla en bit nedanför. De uppallade blocken är med all säkerhet uthuggna ur 

bergsbranten. 

Uppe på berget - en bit bort från stensuggan - upptäcker vi ett block, som har en hög av mindre block framför 

sig. Det skulle mycket väl kunna röra sig om en blockgrav. Bakom blockarrangemanget ser man spår efter en 

hästskoformad uthuggning i bergsytan. Här kan de mindre blocken framför huvudblocket ha huggits fram. 

Bergshöjden delar sig i två bergsryggar. Och mellan dessa finns en nedsänkt svacka, som under sen stenålder 

skulle ha lämpat sig utmärkt som bobotten. Bakom svackan sluttar berget långsamt ner mot skogspartiet 

bakom Himmelsvägen. Här möter vi återigen några ovalformade nedsänkningar och märkligt tillhuggna 

block. Ännu längre ner stöter vi på några mindre, flacka högar av ganska små, huggna block. Vid bergets fot 

stöter vi också på ytterligare en sannolik blockgrav. 

Vi vandrar nu tillbaka upp på höjden och följer den östliga bergryggen ända ut till Norrbovägen. Ganska lång 

ner - och nära vägen - möter vi Norrbobergets märkligaste stenskapelse. Ett större block - eller möjligen en 

bergknalle - har tillhuggits så att en helt platt översida skapats. Framsida och gavelsidor är släthuggna och 

vertikala. I framsidan har en bred vertikal spricka tagits upp. På framsidan är blocken på båda sidor om den 

vertikala glipan losshuggna från underlaget så att det ser ut som om de vilade på ett stenfundament. Den här 

typen av blockkonstruktion har inte skapats spontant av naturkrafter utan är otvetydigt ett resultat av 

mänskliga stenhuggarinsatser. Blockkonstruktionen är inte unik för just det här området. Den förekommer 

glest utspridd i den höglänta skogsmarken på ett 10-tal olika ställen.

Det finns naturligtvis ingen tid att just nu göra avstickare till något av dessa märkliga blockarrangemang 

med skickligt stenhuggeri. Men jag presenterar ändå två bilder för att visa en typ av karaktärssten 

(antagligen med en sakral funktion) som ingick i det formprogram utifrån vilket den sena stenålderns 

människor skapade olika typer av kultursten. Här på sluttningen åtföljs blockformationen med den breda 

vertikala sprickan av en närliggande trolig blockgrav. Det är faktiskt tredje gången vi stöter på ett trolig 

blockgravsanläggning här vid Norrboberget. Men nu måste vi faktiskt fortsätta vår vandring till nästa 

anhalt.

Stensuggan i ”splendid isolation” på sin upphöjda plats ovanför Norrbobergets brant.

Samma block som på föregående bild sett nerifrån bergsbranten. Blocket har 

antagligen huggits fram i branten nedanför.

Nära föregående block står det här stora blocket med en tydlig uppallning i ena änden

Uppställt block i bergsbranten nedanför stensuggan på toppen

Vid konstruktionen av blockgraven har sannolikt stenmaterialet framför huvudblocket huggits ut ur 

berget bakom, där en hästskoformad uthuggning finns.

Märkligt hugget block med skrovlig yta och med lite rundad topp – på en av Norrbobergets 

sluttningar ovanför ett troligt boplatsområde.

Trolig blockgravsanläggning nedanför Norrboberget. Sannolikt har täckmaterialet framför 

huggits bort från huvudblocket, som alltså fått fungera som stentägt.

Märklig lite ostrukturerad blockhögsanläggning nära större block i nedre delen av 

bergssluttningen - i kanten av det skogsområde som sträcker sig fram till Himmelsvägen

Märkligt tillhugget block med helt platt tak och stor vertikal spricköppning nära väg till Norrbo

Samma typ av blockformation – med platthugget tak och stor vertikal spricka - i bäcksluttning i 

Storskogen.

Ytterligare en liknande blockformation med platthugget tak, vertikal upptagen spricka och block lösgjorda från 

underlaget - i övre delen av Fulleröskogen.

Block med lite kilformad förgård - nedanför Norrbohöjden.

En annan vandring – en annan gång. 

En dag när jag letade runt några gravhögar i 

närheten av Pluggparadiset kom en katt och 

tittade intresserat på. Jag visste inte att det 

fanns amatörarkeologer också bland katter. 

Men här fanns tydligen en. Han satt långt 

ifrån mig - på betryggande avstånd. Jag fick 

nästan ropa till honom när vi skulle utbyta 

tankar om arkeologi.. 

Men att jag hojtade med hög röst 

bekom honom inte alls. Han satt 

lugnt kvar med eftertänksam min. 

Eftersom han satt så långt bort fick 

jag ta ett riktigt långskott. Men 

bilden blev förvånansvärt bra. Och 

ljuset kom från sidan och störde inte 

alls.

III. 4. Inägan före Norrbo (5) 

Nedanför Norrboberget breder inägorna till dagens bebyggelse i Norrbo ut sig. Inägeområdet ligger i kilen 

mellan de två vägar, som leder fram till bebyggelsen. Genom sin inramning av vägarna ser området mer 

enhetligt ut än vad det antagligen tidigare varit. Åtminstone en del av området har antagligen hört samman 

med den bakomliggande skogen och är fortfarande skogsbevuxet och omges av hagmark, där vissa partier 

sannolikt aldrig varit uppodlade. Det är till just den här delen av inägeområdet som vi ställer vår vandring. 

Redan på långt håll skymtar en märklig blockhög. När vi kommer närmare, kan vi urskilja de enskilda 

blockstyckena i högen. De verkar uthuggna ur en större bergknalle på platsen. De urhuggna blocken har 

vridits och vänts på. Men de verkar ändå i stort ha fått ligga kvar på sina originalpositioner. Hela blockhögen 

liknar ett stort stenpussel med dålig passform. Det verkar inte som att stenhuggarna här har haft för avsikt att 

att transportera bort sten och använda till husbehov. Man verkar i stället ha huggit fram block för att bygga en 

märklig stenskapelse. Till sitt byggnadssätt är inte högen särskilt unik egentligen. Vi stöter på åtskilliga 

blockhögar i den höglänta skogsmarken runtomkring , där block huggits loss men bevarats i sina gamla 

positioner. Man får intrycket att det rör sig om någon form av rituell huggning och att företeelsen kan vara 

mycket gammal och rent av gå tillbala till sen stenålder. 

Men blockhögens pyramidform är ovanlig. Så ser vanligtvis inte skogsmarkernas blockhögar ut. Pyramidformen 

gör att man gärna vill förknippa blockhögen med de pyramidformade block, som finns uppställda vid 

gamla boplatser ute i skogsmarken. Kanske också den pyramidformade blockhögen här på inägan varit tänkt 

att fungera som ett boplatsmarkerande skyltblock. Blockhögen har inga inslag av vare sig borrännor eller 

borrhål. På några block kan man dock iakttaga tydliga klyvhack. Blockhögen verkar således helt igenom vara 

framhuggen med gammal traditionell metod. 

Antagligen har det kombinerade hag- och skogsmarksområdet här hyst olika boplatser under en mycket lång 

sammanhängande tid. Det är därför inte lätt att peka ut de blockformationer som hör till det äldsta 

kulturstensskiktet här. Av de block och blockgrupperingar, som nedan presenteras i bild, är det dock ett par 

(förutom blockhögen), som påminner om det äldsta kulturstensskiktet i de omgivande skogsmarkerna.

Det högställda fyrkantiga (lite huggkubbsliknande) blocket på jordkullen hör antagligen till något av de 

tidigaste kulturstensskikten. Det var vanligt både under sen stenålder och tidig bronsålder att större block 

ställdes på eller vid upphöjningar i marken (spontana kullar eller människobyggda högar). Också det stora 

blocket i kanten mot bilvägen verkar tillhöra ett mycket gammalt kulturskickt. Blocket har en rundad ohuggen 

bakyta och en vertikal släthuggen framsida. I framsidans mitt har ett trekantigt klyvhålsmärke placerats. 

Vi lämnar nu inägeområdet. Egentligen är det bara några stenkasts avstånd till vårt målområde: skogspartiet 

innanför tvärvägen. Men vi väljer att närma oss målområdet i en liten krok. Vi tar en omväg över den 

arkeologiskt intressanta skogsklädda höjden nära järnvägen och järnvägsbron.

Stort block som har placerats på en hög uppbyggd av mindre block. Bakom blocket finns en stor 

hålighet med kallmurade kanter. Jag tolkar det som en krateranläggning som hör till högen. 

Andra tolkningar är förstås möjliga. Under sen stenålder placerades ibland stora grovt huggna 

block på spontana kullar i landskapet. Under bronsåldern förekom det ibland att större block 

placerades uppe på eller i kanten av gravhögar.

På inägeområdet hittar man flera små blockgrupperingar. Den här är särskilt intressant, eftersom den 

innehåller ett block med ett borrat hål i mitten. Det är troligen inget sprängborrhål eller klyvborrhål. Hålet 

har nog borrats för att fästa något i stenen.

Ytterligare en intressant gruppering av stenar på inägeområdet

På inägeområdet strax före Norrbo finns flera flacka och vida gropar, som kan ha haft en 

boplatsrelaterad funktion för flera tusen år sedan

Det finns åtskilliga ”blockhögar” av den här monumentala typen på Skogshöjderna runt Storvreta. Vi stötte ju 

på en sådan redan vid starten för vår vandring. Det är inte alltid lätt att säga om det rör sig om spontana 

bildningar eller om det är skapelser av människohänder. Just den här i hagmarken vid Norrbo har dock tydliga 

inslag av människopåverkan. Här finns inga borrhål eller borrrännor, som skulle kunna tyda på sprängning eller 

klyvning med borrteknik. Blocken har antagligen huggits fram ur ett större originalblock med traditionella 

klyvmetoder. Det är knappast fråga om en sen skrotstenshög efter husbehovshuggning. Det verkar troligare att 

högen konstruerats för att fylla en rituell funktion under sen stenålder eller tidig bronsålder.

Spektakulärt block med kullig ohuggen baksida och släthuggen framsida med ett trekantigt klyvhål i mitten

Närbild på klyvhålet mitt i blockets exponeringsyta.

En annan vandring – en annan gång 

Bakom Gula huset (som inte längre är 

gult) på andra sidan höjden löper en 

liten stig alldeles i fältkanten. Här vid 

stigen drabbades jag av en så stor och 

omvälvande överraskning att jag 

fortfarande inte riktigt hämtat mig. 

Inget av de märkliga blockfynd jag 

gjort i Storskogen och på angränsande 

skogshöjder har skapat så mycket 

förundran och beundran som det här 

välflätade risknippet. Jag skulle ge bra 

mycket för att få veta vilka tankar som 

rörde sig i huvudet på konstnären. För 

ett konstverk är det otvivelaktigt. Och 

konsverket är inte så gammalt. Det 

finns nog goda utsikter att konstnären 

fortfarande är i livet och skulle kunna 

berätta om sin tankar bakom konstverket. 

Men hur skapa en kontakt? 

Kanske måste jag först skapa ett litet 

flätverk bredvid för att visa att jag är 

värdig en kontakt.

III. 5. Bergshöjden nära järnvägsbron (6) 

Återigen en bergshöjd! Nu ganska nära järnvägen och järnvägsbron. Vi tar oss först upp till toppen och beskådar 

det ringformade blockarrangemanget på en kal bergsyta. Kanske har det utgjort en del av en gammal kultplats 

här uppe. Kanske har det byggts, när en havsfjärd fortfarande täckte fältlandskapet en bit längre bort och långt 

innan Fyrisåns å-fåra hade bildats. Platsen har ännu inte helt tappat sin kraft. Det händer att jag ibland tar 

fikarast här. Och det känns verkligen i både kropp och hjärna att det gamla kultmonumentets kraftfält 

fortfarande påverkar och suger. Och så händer något märkligt med månen här. Men för att se det ska man 

naturligtvis besöka platsen betydligt senare på dygnet än vad vi gör nu. Man får nog tänka sig att både själva 

höjden och sluttningarna runt omkring varit ganska glest beväxta med träd och att man hade en vidunderlig 

utsikt åt nästan alla håll här uppe. Den kalhuggna sluttningen ner mot grusvägen, som löper över järnvägen, ger 

kanske en mer rättvisande bild av hur trädlanskapet såg ut för drygt 4000 år sedan än den barrträdsbevuxna 

bergssidan som vetter mot Norrbo. Så finns det kanske ändå ett förmildrande drag över kalhuggningens 

förbannelse. Under några år, åtminstone, får kalhuggningen kulturstenslandskapet att framstå på ett tydligare 

sätt än det gjort på tusentals år. Kalhygget blir ett fascinerande titthål in mot det förflutna. Så blir det 

exempelvis möjligt att upptäcka de gipar och svackor i stenlandskapet, där troligen de gamla bobottnarna en 

gång låg. 

Det finns ytterligare ett arrangerat blockmonument här uppe på bergshöjden. Ett större block lutar sig mot ett 

litet mindre. Båda blocken förefaller var tillhuggna. Och det större har också en tydligt mittuppallning. Framför 

blockmonumentet finns et märklig välvd hög, som består av så mjukt material att man nästan kan trampa ner sig 

ända till knäna. Merparten av bobottnarna finns på lägre nivåer kring berget. Men högt upp i sluttningen, nära 

blockmonumentet, stöter vi på en trolig bobotten i en liten svacka i bergsytan. Runt omkring den lilla boplatsen 

har vi en märklig stenflora av block, som tillhuggits och pallats upp - ibland över håligheter i marken. Lite längre 

ner i sluttningen hittar vi ett hugget block där klyvningen inte helt avslutats. Man kan där tydligt se de intakta 

trekantiga klyvmärkena i en horisontellt anlagd klyvspricka. I sluttningen ner mot Norrbo upptäcker vi ett stort 

flyttblock, som påverkats av stenhuggeri och som sannolikt har haft mindre bobottnar på röjda ytor framför sig. 

Här skulle vi kunna stanna länge med både beundran och undran i blicken. Men vi måste fortsätta vår vandring. 

Vi tar oss därför återigen upp på berget och sneddar över ett sluttande kalhygge ner mot det skogsparti som är 

vårt slutmål.

En dag frågade jag min hustru, som kom hem från sin dagliga promenad, var hon hade gått någonstans. ”Jag gick 

över berget med helgedomen, Du vet”, sade hon. Och jag förstod precis vad hon menade. Uppe på berget nära 

järnvägsbron finns nämligen en mycket vackert arrangerad blocksamling - ett monument, som mycket väl kan ha 

ingått i en kultplats under sen stenålder. Platsen här är verkligen magisk på många sätt. Så kan man exempelvis se 

månskivan rulla på en uppspänd tråd (se nästa bild).

En magisk kväll i skymningen dansade månen på lina framför bergshöjden. Men kanske är 

den inte lika skicklig balanskonstnär som den själv trodde. För visst har den väl ändå missat 

lite?

Bredvid kultplatsen finns ett annat nästan lika spektakulärt stenmonument. Idag skyms monumentets 

baksida delvis av några nedfallna träd. Bilden ger ett intryck av att mindre block bildar en krets runt 

monumentets baksida.

Bilden visar monumentets framsida med en märklig högformation framför.

Högen framför stenmonumentet består av ett mycket mjukt material. Man kan utan 

vidare trampa ner foten flera decimeter.

Bilden visar att det stora blocket på monumentets framsida är uppallat på ett mindre block

Stenmonumentet fotograferat från sidan. Det framgår tydligt att monumentet är konstruerat av två 

större block.

Det här är en tänkbar bobotten under sen stenålder. Platsen ligger lite skyddad i bergssluttningen 

men har en god utsikt över ett lägre skogsparti nedanför berget. I vanliga fall brukar vildsvinen ha 

hunnit före mig till alla intressanta arkeologiska platser. Men här undrar jag faktiskt om det inte är 

arkeologer som gjort ett snabbundersökning. Det var i så fall ett överaskande och glädjande 

besök. Det är ju inte var dag som arkeologer lämnar det trygga fältlandskapet och tar sig upp i 

den höglänta skogsmarken. Men med lite eftertanke är ett arkeologbesök inte mycket att glädja 

sig åt. Det ger egentligen bara en oroväckande försmak om att något negativt kommer att drabba 

det vackra och arkeologiskt intressanta området inom en nära framtid.

Nedanför den troliga bobottnen finns en större jämn yta, som också kan ha utgjort ett bobottensområde 

under sen stenålder.

En spännande påbörjad klyvning i bergsslänten. Det här blocket är särskilt intressant, eftersom man får en bild av hur 

stenhuggeri gick till på den gamla ”goda” tiden, innan man började klyva med hjälp av borrade klyvhål. Det var tydligen inte 

alltid som man klöv vertikalt (som ju rimligtvis borde vara lättare). Här har man lagt ett horisontellt klyvsnitt. I den tänkta 

klyvlinjen har man arbetat upp ett par stora klyvhack, där man sedan kan driva in kilar för att slutföra klyvningen. Här har 

troligen klyvningen avbrutits av någon anledning. Det kan ju också hända att man haft en annan avsikt med klyvningen och 

att den faktiskt är avslutad. Kanske ville man bara öppna upp blocket en smula för göra passerhål för förfädernas själar, så 

att de enkelt skulle kunna passera gränsen mellan denna värden och den hinsides belägna. Jag känner inte till något 

tillförlitligt sätt att datera den här typen av klyvning. Kanske är den flera tusen år gammal och utförd av människor, som 

hade sina boplatser i närheten.

Uppallat större block i bergssluttningen. Blocket verkar stå uppställt över en grund grop.

Man får nästan intrycket att blocket svävar i luften över en liten hålighet (samma block som på föregående bild).

När blocket betraktas ur en annan vinkel upptäcker man flera mindre blockstycken ligger utlagda 

nedanför blocket. Kanske kan det röra sig om en blockgrav.

Ytterligare ett uppallat block i samma bergssluttning nära den troliga bobottnen

Ytterligare ett uppallat block i samma bergssluttning

Liten krets av små blockbitar framför ett större block nära den troliga bobottnen

I bergssluttningen (ner mot Norrbovägen) finns ett gränsröse med en tydlig hjärtsten.

Bredvid gränsröset finns det här spektakulära blocket, som dominerar sluttningen - än så länge, innan kalhygget på 

nytt hunnit växa igen. Blocket har en mycket speciell tillhuggen form. Antagligen har blocket stått som skyltmonument 

här årtusenden innan gränsröset anlades. Men det kändes antagligen tryggt för de relativt sentida gränsmarkerarna 

att kunna säkra upp gränsröset mot det stora dominerande stenblocket.

Svårbedömt sprickblock nära gränsröset. Sprickan kan vara medvetet upptagen för att 

markera gränsriktning. Men sprickblock är också vanliga på stenåldersboplatser .

Block med en märklig rödfärgad beklädnad nära gränsröset. Det finns ytterligare ett par rödfärgade block i 

området. Kanske är det så enkelt att blocken rödfärgats i gränsmarkerande syfte. Eller också har blocken en 

mineralsammansättning som gynnar en lavart med röd framtoning.

Bergplatå framför stenmonumenten. Framför öppnar sig ett lägre kalhyggesområde, som når ända fram till 

grusvägen, som fortsätter över järnvägsbron. I området nedanför - och även en bit längre till vänster - finns 

svackor i marken, som troligen hyst bobottnar.

På kalhugget utanför skogskanten finner man det här märkliga tillhuggna blockstycket

Blocket är skickligt hugget. Men tittar man noga så hittar man i alla fall ett troligt klyvmärke i övre 

kanten

I bergsluttningen på Norrbosidan finns en stor blockformation, som verkar ha inslag av gammal stenhuggning

Flera blockfria ytor nära blockformationen kan ha hyst hyddbottnar eller bobottnar.

Ev mindre bobotten med vy upp mot bergshöjden, där det ringformade stenmonumentet står.

I närheten av blockformationen finns en stor grund grop, som håller vatten en stor del av året. Det är troligen 

ingen naturlig vattensamling. Antagligen är gropen grävd för att fylla en funktion på det boplatsområde, som 

sannolikt fanns här under senare delen av stenåldern.

Block med utlagda mindre blockstycken framför - ovanför den vattenfyllda gropen

Framhugget block uppallat på en stenhylla framför ett större block - i skogspartiets kant 

mot Norrbovägen

Av den här bilden framgår det tydligt att det uppallade blocket har huggits bort från det större 

blocket

Bakom det uppallade blocket ser man ett tydligt spår efter stenhuggningsinsatsen.


När jag vid ett tidigare tillfälle vandrade på kalhygget nedanför 

stenmonumenten uppe på bergshöjden hittade jag flera block, som på 

den platta översidan var täckta av ett lager bestående av småsten, grus 

och lite jord. Av alla skogsområden jag strövat igenom i Storvretabygden 

är det bara just i det här området, som jag gjort denna typ av 

fynd. Det tog mig lång tid att räkna ut hur blocken kunnat få den här 

typen av huvudbonad. Kanske läsaren räknar ut det betydligt 

snabbare. I området har ett mycket radikalt skogsbruk bedrivits som 

förstört markytan. Hur har man kunnat få tillstånd att bedriva radikalt 

skogsbruk i ett område där det sannolikt funnits flera bobottnar från 

sen stenålder?

III.6. Sista anhalten: kalhygget strax utanför skogspartiet (7) 

Innan vi når fram till skogspartiet, som ju är vårt målområde, så vandrar vi omkring en stund på kalhygget strax 

ovanför. Vi når fram till en uppstickande höjd ganska nära grusvägen, som leder över järnvägsbron. Här får vi 

ögonkontakt med ett av Storvretabygdens största uppallade block. Blocket står med ena ändan på en berghäll. 

För att blocket ska kunna stå jämt har en stödsten satts in i andra ändan av undersidan. Det har blivit en vacker 

och spektakulär siduppallning. Det skulle inte förvåna mig om det stora blocket är i 30-tons - klassen. Det har 

behövts både stor teknisk skicklighet och en god samordning av många arbetsinsatser för att baxa en sådan 

stenjätte på plats. Nedanför blocket finns en stor jämn och blockfri yta. Det är mycket troligt att det här funnits 

bobottnar och/eller olika typer av hantverkshus under sen stenålder. Och det uppallade blocket kan ha fungerat 

som skyltblock för boplatsområdet eller aktivitetsytan. Jag har tidigare fotograferat det jämna området 

uppifrån Fulleröhöjden. Man kan på bilden tydligt se att det området ligger omgivet av bergshöjder på flera 

håll. Uppifrån Fulleröhöjden ser det faktiskt ut som om området ligger i en gryta - rimligtvis en perfekt plats för 

ett boplatsområde. Till höger i bilden ser vi ett skogsklätt område. Det är vårt målområde, som skymtar fram. 

Under vår nedstigning mot det slutgiltiga målområdet hittar vi några uppställda stenar, flera uppallade block 

och en ett vackert upplagt helt rätvinkligt hugget block - och också en del annat. Men vi slösar inget krut på att 

undersöka fynden närmare. För nu tar vi de sista stegen. Och nu är vi äntligen framme! 

Vägen har varit lång och rik på upplevelser. Helt osökt kommer man att tänka på Karin Boyes diktrader om att 

det är själva vägen som är mödan värd. Nu måste målet (del lilla skogspartiet) upp till bevis och visa att det, vad 

arkeologiska upplevelser beträffar, kan konkurrera med vår vandringsväg. Men det får bli i morgon. Upplevelsekontot 

är fullt för idag och både kropp och hjärna är tömda på energi.

Uppifrån Fulleröhöjden ser man tydligt vilken storslagen blockomgiven gryta, som bildats på andra 

sidan vägen, som går över järnvägsbron. Det är mycket troligt att här funnits en boplats från sen 

stenålder. På detta tyder också det stora uppställda blocket på sin stödfot på andra sidan om den 

röjda bobotten - lite till vänster om ledningsstolpen. På nästa bild visas ett närfoto på det uppallade 

blocket.

Stort tillhugget skyltblock uppställd på sluttande berg. För att blocket ska stå plant och 

stabilt har en stödsten tillfogats. Att placera och palla upp ett block på kanske 30 ton tyder 

på stor skicklighet i stenhantering och även på god tillgång på arbetskraft. Ett ganska stort 

antal personer måste rimligtvis ha samarbetat för att placera den här stenjätten på plats.

Samma block som ovan taget i en annan vinkel så att det tydligare framgår att blocket 

står på en separat stödsten.

Ytterligare ett uppallat block i kalhyggesslänt.

Ännu ett uppallat block i kalhyggesslänt

När man under en lång tid studerat mängder av block ute i naturen så får man så 

småningom en känsla för vilka block, som är spontant utplacerade av naturkrafterna och 

vilka som ställts upp av människor för att markera någon viktig företeelse. Det här 

blocket bedömer jag vara uppställt av människor. Det kan vara ett relativt sentida 

gränsmarkerande block. Men troligare rör det sig om ett skyltblock från ett betydligt 

äldre kulturstensskikt.

Det finns många vackert huggna stenar i området (både markfasta och uppställda). Det här är 

en av de vackraste. Gränsen mellan huggning och originalyta är mycket tydlig. Det skulle inte 

förvåna mig om en så här vacker skapelse en gång varit målad.

Antagligen är den här stora blockflisan inte skapad spontant av naturens krafter. Troligen har 

den framhuggits ur ett större block på platsen eller rent av transporterats hit för att fungera 

som någon form av skyltblock. Ett klyvhål i den mossiga stenytan (se nästa bild) stöder 

antagandet att blocket är en människoskapelse.

Närbild på klyvhålet i stenytan på det block, som visades på föregående bild.

Blockkoloss på kalhygget med mycket huggen sten runt omkring. Stenen i förgrunden verkar 

uppställd. Det skulle möjligen kunna röra sig om en sentida gränsmarkering. Men troligen hör 

blockarrangemanget till ett betydligt äldre kulturstensskikt

Stenblock på kalhygget, som tycks innehålla kvarts.

Efter att ha skrapat undan en del av det döda vegetationsskicktet så framträder 

blockets mjölkvita yta tydligare. Kvarts från det här blocket kan mycket väl ha 

använts till stenredskap av olika slag - särskilt mindre redskap.

Antagligen har bergytan här ute på kalhygget någon gång utsatts för krafter, som åstadkommit sprickor 

och klyftningar i berget. I en sådan klyfta hittar jag en blockvägg, där det ser ut som om människor med 

något redskap karvat i ytan.

I ena kanten av den röjda jämna ytan står en välhuggen, rätvinklig stenkloss uppställd. Vi vet inte varför 

någon - antagligen för mycket länge sedan - lade ner så mycket energi på att hugga fram den rätvinkliga 

stenklossen. Men vi behöver inte alltid fundera över stenmaterialets funktion och datering. Ibland kan 

man, som här, tillåta sig att bara njuta av vacker enkel stenkonst.


I en del av Fulleröskogen - ganska nära vårt skogsparti - hittar vi en vackert 

arrangerad plats med ett skickligt framhugget rätvinkligt blockstycke uppallat 

framför en släthuggen vertikal blockvägg. Det finns mycket i området som tyder på 

att platsen varit bebodd redan under sen stenålder. Traditionella stenhuggningsmetoder(utan 

borrteknik) har använts under tusentals år. Och det är långt ifrån 

självklart att det här vackert tillhuggna och uppställda blocket har formats av 

stenhuggare under senaste århundradena. Stenhuggarfyndet här i den lägre delen 

av Fulleröskogen smälter väl in i den sena stenålderns kulturstensflora.

Del IV 

Alternativa vandringsvägar

Andra vägval 

Att vandra en speciell väg i den höglänta skogsmarken, som vi har gjort, innebär naturligtvis ett val bland 

många olika vandringsvägar. Vi kom ju vandrandes från kolonilottsområdet i Lyckebo. Men vi skulle ju i stället 

ha kunnat starta i närheten av Fullerö Park och vandrat nedför hela Fulleröslänten till det aktuella 

skogspartiet. Eller vi skulle ju faktiskt ha kunnat vandra längs hela höjdryggen utmed Fullerövägen ända ut till 

väg 290 och därifrån längs en mindre väg ta oss upp till skogspartiet i fråga. 

Och varför inte välja det mest spännande vandringsalternativet av alla: en vandring genom Storskogen för att 

så småningom ta vägen över järnvägsbron och närma oss skogspartiet söderifrån. Då har vi vandrat genom de 

mest höglänta skogsområdena och borde rimligtvis se en skymt av det äldsta kulturstensskicktet i 

Storvretabygden. Det är således bara att slå fast att vi trots att vi vandrat genom skogsmarken en hel dag 

faktiskt har missat merparten av den gamla kulturstenen i den höglänta skogsterrängen. En sådan vetskap 

skulle ju kunna åstadkomma en mental kollaps. Men nu har vi faktiskt tur med Fujikameran igen. På kamerans 

minneskort finns faktiskt några bilder på block och blockarrangemang, tagna längs de alternativa 

vandringsvägarna. Om Du inte redan gått hem för att vila inför morgondagens strapatser, så är Du välkommen 

att hänga med när vi skrollar igenom dessa bilder i kameran.

IV. 1. Bilder från Fulleröhöjden

Vacker blockformation på Fulleröhöjdens kalhygge. Kanske är blocket en specialvariant av 

boplatsmarkerande pyramidblock.

Den här typen av huggna block med pyramidformad gavel och långsträckt horisontell 

takås brukar jag ibland benämna husblock , eftersom de påminner om en ryggåsstuga. 

Man möter dem ganska ofta i anknytning till gamla boplatser. Kanske är också denna 

blocktyp en variant av boplatsmarkerande pyramidblock.

Högt över en blockfri jämn gräsyta på den kalhuggna Fullröslänten står det här vackra pyramidformade blocket. Det 

är svårt att hitta en bild, som tydligare visar på pyramidblockets boplatsmarkerande funktion. Runt den låglänta 

troliga boplatsytan höjer sig blockrika bergryggar. I den närmaste kanten av gräsytan finns också några gropar, som 

kan vara boplatsrelaterade.

Ett vackert tuktat block i kanten av en bergrygg och med utsikt över en trolig bobotten längre ner. 

Blocket har en rödbrun färg som avviker från den vanliga gråvita blockfloran. Blocket har splittrats i 

stora stående ”tårtbitar”. Antagligen har det haft någon speciell funktion inom dåtidens kult eller 

kosmologi.

Imponernade blockformation med tung överliggare - i skogsparti innanför kalhygget i 

Fulleröskogen. Sett från andra vinklar blir det här stenmonumentet än mer imponerande.

Stenmonumentet på föregående bild sett ur en annan vinkel. Egentligen är det ett 

tvillingmonument med två stora ”stenraukar” stående nära varandra.

Jag tror inte att blockformationen på den här bilden är en spontan rest av en sentida stenhuggaraktivitet. Den har inte 

kommit till av en slump utan har säkert medvetet skapats för att utgöra någon form av monument. Det kan då röra sig 

om tre olika typer av monument. Det kan ha varit ett monument som sentida stenhuggare tillskapat för att skylta och 

synliggöra sin verksamhet. Det kan vara ett viktigt gränsmonument mellan två större bygdeområden. Slutligen kan det 

vara ett monument som tillskapats av fångstfolket under sen stenålder. Jag tycker att det sista tolkningsförslaget är det 

mest sannolika. Stenåldersfolket i Storskogen och på den angränsande Fulleröhöjden hade definitivt både redskap, 

färdigheter och motiv (religiösa eller territoriella/juridiska ) för att kunna åstadkomma den här typen av stenskapelser.

Frostbitet podieblock på ett utsökt vackert tillhugget stenhällspodium på Fulleröhöjden.

Vacker rödtonad stenkoloss på Fulleröhöjden. Det rödtonade stenmaterialet är inte särskilt 

vanligt i Storvretabygdens skogsmarker. Men här på Fulleröhöjden går stenmassan ofta i rött. 

Oavsett om det varit ganska sentida stenhuggare i farten här eller om huggningarna genomförts, 

när en havstrand fanns nedanför höjden, så verkar det rödtonade materialet ha varit 

mycket attraktivt.

En del blockhögar tycks ha bildats genom att ett större originalblock styckats upp i mindre stycken. 

Efter uppstyckningen tycks bitarna ha fått ligga kvar i ungefärligen de positioner de hade före 

styckningen.

IV. 2. Bilder från höjdryggen längs Fullerövägen

Med det bredare utskjutande bakre partiet liknar stenskapelsen en drake eller en urtidsödla, som har sina 

vingar till hälften utfällda. Jag har sett åtskilliga block, som tillhuggits med ett utpräglat överhang. Men 

knappast något som också har ett tydligt hugget underhang (fotpall), som det här blocket. Uthuggningen 

liknar en nisch, där man kan föreställa sig att något mycket viktigt föremål varit placerat.

När man betraktar stenfiguren från sidan stående på sin podiesten, ser man tydligt att vänstra delen av 

sidan, som skjuter ut mera mot kameran, har en helt annan vegetationstäckning av lavar och mossor än 

vad den högra smalare delen har. Varken mossa eller den vitfärgade laven har tagit sig in på den högra 

ytan, vilket antagligen tyder på att denna del huggits till senare. Men också den vänstra delen har blivit 

föremål för en klyvning eftersom den ligger långt innanför podiekanten så att en hylla bildas. Man kan 

undra över det stora trekantiga hålet nedtill mitt på sidan. Kanske är det här som man drivit in en mycket 

stor stenkil för att skilja den övre delen från podiedelen.

Vackert uppställt block i fältkanten

Intressant uthuggning i block, där en ”maggördel” med ursprunglig färg och lavinväxt sparats. Det handlar inte om 

något spontant sönderfall av ytan, eftersom inget stenmaterial ligger kvar framför blocket. Ytan måste ha 

bearbetats mycket målmedvetet för att få just den här utformningen. Det höglänta området ovanför Fullerövägen 

hyser flera gravhögar från bronsåldern. Uthuggningen kan tillhöra samma period. Men skulle också kunna vara en 

betydligt senare gränsmarkering. På samma sätt, som man ibland högg bort ytliga partier på trädstammar för att 

markera gränsen för ett visst område, kunde man antagligen hugga bort ett ytparti från ett lämpligt beläget block.

Gubbe med kamera är på väg mot vandrinsmålet 

längs höjdryggen utmed Fullerövägen. Men det finns 

många högar och väldigt många block. Och det tar 

väldigt lång tid

Här på höjden i kilen mellan Fullerövägen och väg 290 dyker också de första smäckra resta stenarna upp. På 

högre nivåer upp mot Storskogen och i Storskogen finner man inta så här tunna och smäckra stenar. Man kan 

visserligen finna resta stenar där. Men de är av en betydligt bulligare modell och i regel bara grovt tillhuggna.

På höjdryggens sluttning ner mot Fullerövägen och Fyrisån står flera vackra skyltblock uppställda. 

Men det här vackert formade blocket tar antagligen hem skönhetspriset. Det ruvar dessutom på 

en hemlighet, som avslöjas på nästa bild.

En lång smal borränna löper vertikalt långt ner på blockets exponeringssida. Det väcker många frågor 

kring stenborrningen ålder och funktion när det gäller stenklyvning. Kanske måste man skilja tydligt 

på borrning för klyvning och borrning för sprängning. Kanske har man borrat klyvhål många århundraden 

innan man började borra spränghål?

Vackert konformat block i kanten av höjdryggen - kanske ett boplatsmarkerande block

Bronsåldersfolket i bygden var duktiga lanskapsarkitekter, som kunde skapa vackra rum i natur och 

terräng. Den här bilden, tagen i ett höglänt glesbevuxet skogsparti mellan två olika fältnivåer, visar detta 

tydligt. Och bilden blir inte sämre av att ljuset håller sig kontrollerat på plats i bakgrunden, så att det 

imponerande blocket i gläntan tillåts dominera.

IV.3. Bilder från Storskogen 

Allt har gått så bra hittills på vår vandring till det aktuella skogspartiet innanför tvärvägen. Och 

kameran har visat sig från sin bästa sida och vi har kunnat titta på mängder av intressanta bilder. 

Men nu är det stopp! Kameran vill inte längre! Jag får plötsligt ett meddelande om att informationen 

på minneskortet är skrivskyddad. Det är verkligen ingenting som jag har beställt. Jag går igenom 

kamerans alla inställningsmenyer. Men hittar ingen funktion som jag kan använda för att häva 

skrivskyddet. Jag har visserligen bytt minneskort, eftersom bilderna från Storskogen låg på ett annat 

minneskort. Men det ska ju rimligtvis inte spela någon roll. Det är tydligt att tekniken har sina brister. 

Eller om det möjligen är personen bakom spakarna som brister? Jag kan inte avgöra vilket just nu. 

Men eftersom inte heller någon annan av vandringsdeltagarna kan klura ut hur man kan häva skrivskyddet 

på ett minneskort, så antar jag att det rimligen är kameran som falerar. Hur som helst. Det 

blir inga bilder från kulturstenen i Storskogen! Det får anstå till ett annat tillfälle. Vi får vid lämplig 

tidpunkt ta en separat vandring i Storskogsområdet.

Del V 

skogspartiet 

vid tvärvägen

V.1. Incykling från fältlandskapet 

Det finns förstås ytterligare en färdväg till vårt slutmål - skogspartiet. Vi kan naturligtvis ta vägen genom 

fältlandskapet. Det gör vi idag - på cykel. Från Rondellen mellan Fullerövägen och väg 290 cyklar vi söder 

ut mot Uppsala. Strax tar vi av på en liten grusväg, som efter en märklig 90 graders-sväng tar oss upp mot 

skogspartiet. Just den här 90-graderssvängen har förvånat mig många gånger. Varför gör vägen en så skarp 

vinkelrät sväng? Kanske följer vägen tomtgränser i en gammal bebyggelse, som vi idag inte ser ett spår av? 

Men vi har inte tid att stanna och fundera över detta. Vi åker vidare upp genom fältlandskapet. 

Till höger breder den vida fältlanskapet ut sig och sänker sig sakta ner mot Fyrisån. Till vänster ser 

fältmiljön annorlunda ut. Här är fältlandskapet mera uppbrutet i små kullar och lite större impediment. 

Och på fältet precis utanför vårt skogsparti ser man en stor blockhög. Antagligen har det här varit hagmark 

långt fram i tiden. Och skogspartiet har nog mera successivt övergått i hagmarken än vad fallet är idag, då 

grusvägen i fältkanten (tvärvägen) markerar en tydlig gräns. Eftersom marken här till stora delar inte är 

uppodlad idag så kan vi vandra omkring och besöka några av högarna här i fältlandskapet. Vi inser snart att 

det rimligtvis måste handla om gravhögar från kanske tidig bronsålder. En mindre hög är markerad med en 

upprättstående sten. En annan större hög har en stor krateröppning i mitten. Så här någonstans går 

gränsen mellan skogslandskapets sena fångskultur och fältlandskapets tidiga bronsålderskultur med 

boskapsskötsel och lite jordbruk. Var det skogens människor som tog fälten i besittning när landhöjningen 

jagat bort den tidigare havsfjärden här. Eller kom boskapsskötarna invandrande längs vattenlederna i 

området. Ja, det vet vi kanske inte med säkerhet. Men det är väl knappast troligt att en livskraftigt 

fångsfolk, som i kanske mer än tusen år bebott höglänta områden i Storskogen och på Fulleröhöjden och 

som så småningom hamnat i skogsmark på lägre nivåer (t.ex i det skogsparti vi snart ska besöka) frivilligt 

skulle ha gett upp kampen om den rika näringszon, som de vikande vattenmassorna tillhandahöll. Men nu 

är vi framme. Och nu ska vi utforska den gamla kulturstenen i skogspartiet. Men först några bilder från 

fältlandskapet utanför.

Fältlandskapet sträcker sig monotont med till Fyrisån och fotsätter lång bort på andra sidan. 

Men något till höger om bildens vackra buske med hängen så öppnar sig ett mera sönderbrutet 

fältlandskap, som gränsar mot vårt skogsparti. Diagonalt över vänstra delen av bilden 

löper grusvägen som tar oss upp till skogspartiet vid tvärvägen.

Bakom högarna i fältmiljön skymtar vårt skogsparti.

Troligen en byggd gravhög i den övre fältmiljön. Troligen är högen byggd direkt på marken och inte 

på ett naturligt impediment, eftersom den har en djup krater som verkar gå ända ner till markytan.

Mindre hög med en upprättstående markörsten på toppen. Jag vet inte om högen bara är uppbyggd av torv och 

jord eller om det under vegetationstäcket finns en blockhögsuppbyggnad av det slag som vi antagligen kommer 

att stöta på inne i skogspartiet. Jag undrar om det vackra toppblocket verkligen prytt den här högen från 

början? Det finns nämligen ett grunt borrhål högst upp. Kanske är det en sentida stenröjare som skapat 

stenkonst här? Man får nästan hoppas det. Om inte så kan det innebära att stenborrningsteknikens tillkomst 

försvinner in i en dimhöljd forntid. Men kanske allt faller på plats, om vi tänker oss att toppblocket är ett tvåfasmonument. 

Ett vackert skyltblock nära bronsåldershögen (som hindrat jordbruket) har kanske dubbats för att 

lyftas upp på högens krön för att fungera som gränsmonument eller bara som vackert röjstensmonument.

Vacker blocksamling på ett impediment i fältlandskapet. Längre bort - lite till höger - skymtar vårt skogspart.

Märklig blockansamling - lite nedsänkt i markplanet - ute i fältlandskapet.

Blomma i fältkant utanför skogspartiet

V. 2. Skogspartiets kultursten i bild och text 

Vi har nu vandrat igenom och utforskat blockfloran i Skogspartiet innanför Tvärvägen. Nu återstår att 

redovisa bilderna på de olika kulturstensfynd vi gjort i området. Men vi har strövat härs och tvärs genom 

skogspartiet under många timmar och gjort mängder med fynd. Att redovisa fynden i successiv ordning efter 

vår irrande vandringsstråt skulle nog bara bli förvirrande och knappast bidra till en god översikt. Jag har 

därför valt att dela in de iakttagna blockfynden i olika kategorier och presentera bilderna för en kulturstenskategori 

i taget. Jag tror det ger en bättre översikt av kulturstensfloran i området. Kanske i synnerhet för den 

som inte kunde vara med på vandringen men som gärna vill titta på bilderna. Skulle jag ha redovisat 

kulturstensfloran i ett mycket större skogsområde skulle jag antagligen ha använt mig av en betydligt större 

mängd kategorier. Men för just det här ytmässigt mycket begränsade området, så tycker jag det räcker med 

ett mindre antal grova kategorier. 

Sedan måste jag naturligvis beklaga att bildkvalitén ibland är dålig. Bilderna skulle sannerligen inte vinna 

några priser i fototävlingar. Men även en solig sommardag blir det faktiskt kanske dunkelt inne bland träden. 

Och ibland räcker ljuset inte helt enkelt till för att bilderna ska bli skarpa och få en bra färgsättning. Träden 

gör också att ljuset silar in fläckvis och strimvis och åstadkommer röriga och kaotiska bilder. Trots svårigheterna 

med de yttre ljuset (och även med en ljussvag kameraoptik och med en fotograf, som inte riktigt kan 

bemästra de svåra fotograferingsbetingelserna), så hoppas jag bilderna ska vara tillräckligt tydliga och 

informativa för att ge en intressant information om kulturstensfloran i skogspartiet. Bilderna kompletteras 

dessutom med textinformation, som förhoppningsvis gör det lättare att tolka dem och att sätta in dem i ett 

meningsfullt arkeologiskt sammanhang. Nu till bildpresentationen!

V.2.1. De naturliga kullarna med viss 

blockpåbyggnad.

V.2.1. De naturliga kullarna med viss blockpåbyggnad. 

På flera ställen i skogspartiet kan man hitta småkullar - särskilt i kanten mot fältlandskapet och i den 

motsatta kanten mot det nuvarande kalhygget. Kullarna är inte lättbedömda. Men jag gör slutligen 

bedömningen att det rör sig om naturliga kullar, som byggts upp av naturkrafterna. Det verkar också som en 

del av dessa kullar har fått olika typer av blockpåbyggnader. Det kan röra sig om större tillformade block, 

som är placerade på kullsidorna eller ibland högst upp på kullen. Någon gång kan flera mindre block ligga 

samlade i ett ostrukturerat lågt lager uppe på kulltoppen. Ibland anar man att det kan finnas ett övre 

blocklager, som ytligt grävts ner och som i dag är överväxt med olika typer av markvegetation. Den här 

anläggningstypen - med naturliga kullar, som fått en blockpåbyggnad av människor - är inte unik för 

skogspartiet i fråga. Vi kan se den på flera ställen högre upp i terrängen i Storskogen. Vi kan också se den 

längre ner i fältlandskapet. Men då har den naturliga kullen fått en större och mer symmetrisk rundad och 

välvd överbyggnad av block, som tar formen av en mindre torv-och jordtäckt hög. I den sistnämnda 

utformningen fungerar blockpåbyggnaden som gravrum. I anläggningarna högre upp i skogsmarken är 

blockpåbyggnaderna inte formade till tydliga symmetriska högar. Och vi kan kanske inte vara säkra på att de 

utgjort gravplatser. Men eftersom kullarna har utmärkts och skyltats med block så måste de ha tillskrivits en 

viss betydelse under sen stenålder. Har de inte varit begravningsplatser så har de kanske haft någon 

kultrelaterad funktion. Kanske kan vi se en utvecklingslinje från sena stenålderns blockpåbyggda kullar till 

den tidiga bronsålderns högliknande påbyggnader på naturliga kullar och bergshöjder kring fältlanskapet till 

de senare fullt utvecklade högar, som kan finnas i landskapet utan koppling till vare sig kullar eller 

bergshöjder. I nästa avsnitt kommer vi att redogöra för en annan typ av anläggningar - blockhögarna - som vi 

också hittar i Skogspartiet vid Tvärvägen. Kanske bör även dessa blockhögar ha en plats i den utvecklingssekvens 

vi ovan skissat. Men det kan vi förstås bara spekulera kring.

Naturlig kulle med uppställt block och ett blockarrangemang av mindre block runt omkring - i skogspartiets kant 

mot fältlandskapet

Naturlig kulle med blocköverbyggnad, bl.a. ett toppmarkerande huggkubbliknande block

Närbild på det stora huggkubbsformade blocket uppe på kullen

Låg naturlig kulle med blocköverbyggnad - troligen ett rundat toppmarkerande block

Låg bergkulle ut mot fältlandskapet med viss blocköverbyggnad av bl.a. ett större block.

Större naturlig kulle med uppställt markerande block och ett uppallat block i förgrunden

Troligen mindre kulle med viss blocköverbyggnad. Men det kan också röra sig om en 

uppbyggd blockhög med ett inslag av täckande jord och torv

”Hej! Någon 

måste ju stanna 

hemma och vakta 

huset. Men jag 

förstår inte varför 

just jag måste offra 

mig varje gång”?

V.2.2. Blockhögarna

V.2.2. Blockhögarna 

Skogspartiet bjuder på mängder av blockhögar uppbyggda av huggna blockstycken. Det finns högar av flera 

olika typer. Vi har friliggande blockhögar, som inte anknyter till något närstående större block. Andra 

blockhögar ligger i så nära anknytning till ett större block att man kan anta att delar av det större blocket har 

använts vid tillverkning av blockhögen. Den kvarvarande delen av blocket kan då också fungera som markör 

för blockhögen. De flesta blockhögar ligger i blockrik, oröjd mark, ofta ovanför röjda jämna ytor, som kan ha 

utgjort bobottnar. Men några få blockhögar återfinns på de röjda jämna ytorna och har kanske haft någon 

funktion i anknytning till de boplatser, som funnits här. Blockhögarna varier mycket ifråga om graden av 

struktur. Många är ganska ostrukturerade och kaotiska till sin karaktär. Men en del är ganska symmetriskt 

uppbyggda och uppvisar exempelvis cirkelform och välvning. En del blockhögar består av uppspräckta block, 

där de losshuggna blockbitarna fått ligga kvar i ungefärligen de positioner de hade innan originalblocket 

utsattes för stenhuggning. Högarna liknar då ett stort färdiglagt pussel , där de olika bitarna har dålig 

passform och där det uppstår sprickor och glipor mellan bitarna. Alla blockhögar består av blockbitar av 

ganska stora dimensioner. Det går knappast att hitta en enda blockhög, där merpaten av blockstyckena har 

en längsta sida , som understiger 40 - 50 cm. Några blockhögar har en tydlig markörsten i topposition. Men 

det är annars inte vanligt med markerande upplagda eller resta stenar. Vissa blockhögar saknar helt välvning 

och består egentligen av ett lager utlagda blockstycken på markytan. Blocklagret kan ibland täcka en ganska 

stor yta. 

Alla blockhögar verkar vara byggda av block, som huggits fram med traditionell metod (oborrat). I något fall 

kan man i en blockhögskant finna ett blockstycke med spår av borrade klyvhål (borrännor). Men det rör sig 

då sannolikt om sentida stenhuggning , där äldre hugget stenmaterial återanvänts och utsatts för stenhuggning 

med borrteknik. Inte heller några borrhålsrester, som skulle kunna indikera sprängning, återfinns 

i blockhögarna. 

Blockhögsförekomst är inte begränsad till just det aktuella skogspartiet. Fulleröhöjden uppvisar mängder av 

blockhögar både på kalhyggesområdet och i den bakomliggande skogen. Blockhögar förekommer också på 

flera ställen i den höglänta Storskogen. Även nedanför Norrboberget finns en stor aktivitetsyta med åtskilliga 

blockhögar. Men då är vi förstås bara några stenkast från skogspartiet här innanför Tvärvägen. Antagligen

har fångstfolket haft med sig blockhögstraditionen, när de under senare delen av stenåldern kom 

nedvandrade till Skogspartiet från högre terrängnivåer. Sannolikt är blockhögsbyggandet relaterat till 

dåtidens föreställningar rörande religion, folktro och kosmologi. Kanske har de haft en funktion inom 

stenålders begravningsritual, som antagligen var ordentligt utdraget i tiden och troligen bestod av flera faser. 

Kanske anknöt det till föreställningar om kraftfulla andar och om anfädernas själar. Kanske ska blockhögarna 

ses som övergångszoner mellan olika verkligheter och mellan de dödas och de levandes världar. Här kan jag 

naturligtvis endast spekulera. 

En annan tolkning är naturligtvis att blockhögarna endast är skrotstenshögar efter husbehovshuggning 

under relativt sen tid. Men den tolkningen är inte särskilt rimlig. Bara den oerhört stora mängden huggen 

sten talar egentligen mot en sen husbehovshuggningshypotes. Mot denna talar också den omständigheten 

att många av blockhögarna ligger i mycket avlägsen och oländig skogsmark. I blockhögarna finns inte heller 

något genuint inslag av stenmaterial, som huggits fram med borrteknik. Det borde ha funnits ett sådant 

inslag om det rört sig om relativt sen husbehovshuggning. Själva huggningsplatserna liknar inte heller 

sentida stentägtsplatser i skogsmarken. Det finns inga stentägtsgropar. Och det verkar som om inget 

stenmaterial över huvud taget forslats bort för användning på annat håll, vilket ju var syftet med den sentida 

husbehovshuggningen. Visst kan man betrakta blockhögarna som en form av husbehovshuggning – men då 

handlar det om en mycket gammal sådan, som sannolikt har religiösa och rituella förtecken och som gör bruk 

av stenmaterialet på eller nära den plats där det huggits fram. Betraktar vi blockhögarna på ett sådant sätt 

så blir det ju helt förståeligt varför vi har blockhögsförekomster på så många platser i den höglänta 

skogsmarken - också i sådana skogsmarker som vi idag räknar som svårtillgängliga, avlägsna utmarker.

Skogspartiets märkligaste blockhög möter vi alldeles innanför skogskanten mot fältlandskapet. 

Högen är stor, välvd och ganska symmetrisk och består av ganska storskaliga, huggna block. Den 

har ett tillformat upprättstående block som markör på toppen. I högen står också ett märkligt 

kubformat block. I närheten finns åtskilliga spektakulära skyltblock. Och det är bara något 

hundratal meter till den stora stenkolossen och bergrännan (se nedan under stenmonument). 

Ibland har jag funderat över om möjligen högens stenmaterial tagits från den närliggande 

bergrännan. Högens funtion är inte klar - åtminstone inte för mig. Det skulle kunna vara ett 

gränsmonument från senare århundraden. Men kontexten talar snarare för att det kan röra sig 

om en gravanläggning, som i tiden föregår bronsåldershögarna ute i fältlandskapet. Med ett 

täckande torv och jordlager skulle högen likna fältlandskapets täckta högar, som ibland också 

kan ha ett toppmarkerande block.

Blockhögen med sitt toppblock sedd från en annan vinkel. I bakgrunden skymtar ett 

stort stenmonument: den lilla stenkolossen (se under avsnittet stenmonument).

Mindre blockhög på stor, jämn stenröjd yta, som antagligen utgjort en boyta under 

sen stenålder.

Blockhög liggande på en jämn, stenröjd yta i skogspartiet.

Kaotisk blockhög i skogspartiets höglänta kant mot kalhygge.

Blockhög bestående av stora grovhuggna blockstycken

Märklig huggen blockhög i skogspartiet

Större block med blockhög framför - samt en oroväckande stakpinne

Gles blockhög av stora blockstycken, som möjligen står på en naturlig liten kulle. Det är ingen vanlig 

placering för blockhögar.

Blockhög som möjligen har ett toppmarkerande block.

Låg blockhög framför större block, från vilket stenmaterialet i högen antagligen huggits 

loss.

Blockhög av en typ, där en ett ursprungligt större block splittrats upp i större blockstycken, som 

fått ligga kvar i sina ursprungspositioner.

Låg blockhög av hugget material, som sträcker sig över ett stort område

Stor blockhög med toppmarkerande block

Stor, ganska kaotisk blockhög vid en del av det kvarstående originalblocket, som fungerar som markör

Blockhög på frilagd yta i skogspartiet

Märklig blockhög, huggen av ett mellanparti av ett större block

Plant utlagd blockhög, som nära och följsamt ansluter till mindre skogsväg i skogspartiet. I bakgrunden 

skymtar ett stort tillhugget flyttblock. Möjligen har stenmaterialet i den flacka högen tagits därifrån.

Låg blockhög utspridd över ett större område

Ibland kan det vara svårt att avgöra om det är en naturlig kulle, som fått en blocköverbyggnad eller om det 

rakt igenom rör sig om en blockhög.

Går vi tusentals år bakåt i tiden så fanns det nog ingen skarp gräns mellan skogspartiet 

och fältlandskapet utanför. Den här blockhögen är inte nödvändigtvis ett sentida 

röjningsröse utan kan mycket väl tillhöra den gamla blockhögskategorin inne i 

skogspartiet

Allt blir inte sämre med tiden! Nu har den 

vitryggiga hackspetten glädjande nog återvänt 

till skogspartiet vid Tvärvägen!

V.2.3. Blockarrangemang

V.2.3. Blockarrangemang 

Blockhögarna , som ovan beskrivits, är ett exempel på gammal stenhuggeri, som haft en viktig funktion under 

sen stenålder. Men det finns många andra exempel på stenhantering i skogsområdet. Framhuggna block har 

arrangerats på ett systematiskt och medvetetet sätt och blivit till märkliga stenanläggningar. Antagligen har 

blockarrangemangen skapats för att skylta för viktiga företeelser. De kan ha skyltat för begravningsplatser 

eller kultplatser och haft en sakral funktion. De kan också ha skyltat för boplatser eller för större territorier och 

haft en juridisk funktion. De kan röra sig om många olika typer av blockarrangemang. Så kan exempelvis block 

vara uppallade på andra mindre block. Och uppallningarna kan vara av flera olika typer. En del block kan vara 

vacker upplagda på en stenhäll. Ibland kan en vacker stensugga vara upplagd på en ganska ostrukturerad hög 

av andra block. En del större block kan ha en mindre hög av hugget stenmaterial framför sig . Kanske kan det 

röra sig om blockgravar. Ibland kan ett större block vara nedkörd i en blockhög med den breda basen uppåt 

och spetsen vänd nedåt i blockhögen. Ibland kan ett större block ha mindre flankerande block på sidorna. 

I det här avsnittet kallar jag alla dessa typer av blockuppsättningar för blockarrangemang. Om läsaren önskar 

en mer differientierad beskrivning av olika typer av blockarrangemang så hänvisar jag till mitt arbete ”Block 

och Blockarrangemang i Storvretabygdens höglänta skogsmarker” (Windahl, S-I, 2016), som jag förhoppningsvis 

snart kommer att ladda upp på Yumpu.com som en pdf-fil i bokformat. Det är naturligtvis en flytande 

gräns mellan blockhög och blockarrangemang. Hur mycket struktur och medveten arrangering, som ska till för 

att en blockhög ska övergå till ett blockarrangemang kan man säkert ha olika uppfattning om.

Redan vid skogspartiets början vid fältvägen möter vi ett synnerligen vackert block. Det har en mycket djup och 

effektfull urhuggning på framsidan (exponeringssidan som vetter ut mot fälten). I ena kanten är blocket stöttat av 

två mindre stenar. Jag har försökt fråga den här blocket hur det såg ut ute på fälten, när det en gång ställdes på 

plats. Var det fortfarande en saltvattenfjärd som drog förbi här? Eller var det boskap som betade på fälten eller …? 

Men blocket har aldrig lämnat något svar. Det minns inte längre. Också stenar verkar med hög ålder kunna 

drabbas av demens och minnesförlust. Det är i vart fall inte osannolikt att det vackert huggna blocket kunnat följa 

hur vattenmassorna nedanför strandvallen sakta drog sig tillbaka och försvann ner i den dalgång, där Fyrisån så 

småningom skulle utveckla sin å-fåra.

Vackert podieblock uppställt på block, som bildar en jämn stenhäll.

Det är inte ovanligt i skogspartiet att se blockformationer, där ett större block 

spräckts upp så att överdelen kilats ner mellan blocksidornas väggar. Här blir 

arrangemanget extra spektakulärt, eftersom mittpartiet så tydligt skilts från 

blocksidorna. Mittblocket tycks dessutom stå på huvudet med den bredare basen 

uppåt - liksom nedkilat.

Det här stora och bastanta blocket med huggen framsida står uppställt med stöd av två flankerande stenar 

mitt emellan stentägtsplatsen och den stora stenkolossen. Det är naturligtvis svårt att veta hur länge blocket 

stått uppställt här. Det har egentligen en urgammal uppställningsform med basen vänd uppåt och spetsen 

pekande ner i marken. Mitt i blocket finns för övrigt ett märkligt runt hål, som förmodligen är avsiktligt 

konstruerat. Nära blocket finns också en mindre grop, som inte syns på bilden.

Ytterligare en formation där en losshuggen överdel är nedkilad mellan blockväggar. I glipan på 

den högra sidan finns en stoppsten insatt så att toppblocket inte ska glida för långt ner.

Den här blockformationen är kanske ett mellanting mellan en blockhög och ett blockarrangemang. 

Men det har en så tydlig - och förmodligen avsiktligt planerad - struktur med en mycket vackert 

tillhuggen, fyrkantig stenskiva framför ett huvudblock, att jag väljer att presentera den under 

blockarrangemangen.

Man skulle kanske kunna tro att det här rör sig om ett block som lagts upp på ett underblock 

– ett stenpodium. Men så är det sannolikt inte. Blocket är troligen losshugget från underlaget 

– och kanske något ruckat på. Men i stort behåller det den position det haft i originalblocket. 

Det är mycket möjligt att avsikten varit att det skulle se ut som om blocket lagts upp.

Spännande tillhuggen blockformation, som lagts upp på en uthuggen stenhylla i ett större block.

Blockarrangemang i höjdläge mellan skogsparti och kalhygge. Formationen har faktiskt något 

dösliknande över sig.

Blockarrangemang med ett hugget toppblock på höjdparti i gränszonen mellan skogsparti och 

kalhygge.

Vackert arrangemang i skogspartiet, där mindre block lagts i en rundel fram ett par större block

Det måste betraktas som högst imponerande prestation att kunna placera det stora 

tunga toppblocket på ett blockunderlag, som verkar allt annat än stabilt. Den 

spektakulära blockformationen är kanske tänkt att flankera den stora stenkolossen 

med den långa borrännan, som står en bit högre upp i terrängen

I skogspartiet finns åtskilliga blockarrangeman av en typ där ett antal mindre block 

placerats framför ett litet större huvudblock. Kanske kan det röra sig om en blockgravsvariant.

Flera blockarrangemang har bildats genom att blockbitar har huggits bort från originalblockets sidor. 

Bitarna har sedan lagts eller ställs runt huvudblocket, som ett flankerande arrangemang.

För att få blocket att stå jämnt och vackert har en stödsten satts in under en del av undersidan. Den typen av uppallning 

benämner jag ibland för siduppallning. Alldeles ovanför kan man notera ett halvcirkelformat hål i undersidans yta. Troligen 

är det en klyvhålsrest. Men något borrat klyvhål rör det sig inte om.

Mittuppallat block i skogspartiet

Spektakulärt block uppallat på flera stödstenar i stenkulle i Skogspartiet - nära Norrbovägen

Där skogspartiet möter kalhygget 

utanför fann jag dessa två vackra 

”hönsägg” (eller kanske ett strutsägg 

och ett hönsägg). Stenarna var 

upplagda på ett stenblock. Hur länge 

de legat här är naturligtvis svårt att 

säga. För i det här området har det 

sannolikt funnits bosättningar sedan 

sen stenålder.

När jag senare besökt platsen kan jag 

sorgset konstater att ett av stenäggen 

försvunnit . Inte långt ifrån står dock en 

utstakningspinne. Kanske har någon bytt 

ägget mot stakpinnen. Det småskaliga 

kulturstenen får lätt fötter när ett område 

är under projektering och många människor 

börjar röra sig på platser, som vanligtvis 

ingen annars besöker.

V.2.4. Enstaka uppställda stenar

V.2.4. Enstaka uppställda stenar 

Enstaka stenar kan ha tillformats och utplacerats för markera och skylta för viktiga platser och gränser i 

skogsmarken under sen stenålder. Många gånger kan det vara svårt att skilja äldre kultursten från relativt 

sentida stenar som markerat skogsvägar eller gränser i skogen. Också när det gäller de enstaka uppställda 

stenarna kan man naturligtvis göra en differentierad indelning och skilja på olika typer. En del stenar kan vara 

markfasta och står på sin ursprungsplats och har tillformats på plats genom stenhuggning. Andra stenar kan 

vara huggna på annat ställe och transporterats till platsen, där de rests genom att sättas i en grop och kilas fast 

med mindre stenar. Ytterligare stenare har efter viss tillformning helt enkelt ställts på markytan. Andra stenar 

kan vara ställda på eller i ett litet röse. Det rör sig då oftast om gränsstenar. Den typen av gränsstenar har jag 

dock inte återfunnit i skogspartiet vid Tvärvägen. Bland de större markfasta stenarna (blocken) ser man ofta i 

Storvretabygdens höglänta skogsmarker spetsiga pyramidformade block, som sannolikt indikerar boplatsområden 

i skogsmarken. Den typen av block verkar vara vanligare i äldre boplatsområden högre upp i 

skogsmarken. Här i skogspartiet vid Tvärvägen framträder de inte lika tydligt. Blockhögarna, som ovan 

beskrivits, är vanligtvis inte utrustade med en tydlig uppsatt toppsten. Men, som vi sett, finns ett tydligt 

undantag, där en stor rest sten står uppe på en stor blockhög. Också en och annan naturlig kulle har ibland 

smyckats med en uppställd tillformad sten. Det finns inga tydliga indikationer på att de uppställda stenarna 

skulle skylta för gravplatser, om det nu inte förhåller sig så att både de naturliga kullarna och de människotillverkade 

blockhögarna har använts som begravningsplatser. I ett fall har jag funnit en uppställd sten som 

framhuggits med hjälp av borrteknik

Uppställt blockstycke nära det stora styckade blocket med den stora, släta och inåtlutande 

stenytan (se början av avsnittet V.2.5. som handlar om Stenmonumenten).

Uppställt hugget blockstycke på naturlig kulle.

Tillhugget block med spetsig topp uppställd i skogspartiet

Block med ytligt borrhål uppställt vid ena blockväggen i den stora bergrännan i skogspartiet

Närbild på det upptagna runda hålet

Skrapar man lite i mosskiktet på blocket på föregående bild, så upptäcker man att det finns 

ytterligare ett litet runt ytligt hål i stenytan. Hålen är så grunda att det är svårt att tro att de 

avsiktligt skapats för att en fylla en praktisk funktion. Det gäller åtminstone det nedre hålet.

Den här trubbspetsiga stenen är uppställd vid en skogsväg, som går genom skogspartiet. Möjligen kan det röra sig 

om en vägsten.

Ytterligare en liten, huggen, trekantig sten står längs skogsvägen. Den här stenen uppvisar 

faktiskt en kort klyvborränna, vilket inte är särskilt vanligt i det här skogsområdet

Bilden visar det trubbspetsiga toppblock, som placerats som markörsten i den 

stora blockhögen

Block, som tycks ha fått en medveten reliefuthuggning. Det är inte ovanligt att träffa på block 

med den typen av uthuggning i den höglänta skogsmarken. Det är inte självklart att det bara är 

ett dekorativt inslag. Det borthuggna ytmaterialet kan ha använts för olika syften, t.ex. som 

stentäckning över en grav.

Hugget och uppställt block med en vacker trekantig form nära ett stort block med en uthuggen 

grotta under.

Block kan naturligtvis vara 

intressanta och ögonfägnande 

även om de inte platsar i 

kultustensfloran

V. 2. 5. Stenmonumenten

V. 2. 5. Stenmonumenten 

Många block och blockarrangemang i skogspartiet har säkert ställts upp och arrangerats för att fullgöra en 

skyltfunktion. De har skyltat för kultplatser, gravplatser, boplatser och större territorier. De flesta skyltblock i 

höglänt skogsmark har säkert uppställts redan under sen stenålder. Det var ju då som människor levde och 

verkade i skogsmarken. Men även betydligt senare - tusentals år senare - har skyltblock ställts upp för att skylta 

för gränser mellan bygder eller mellan olika skogsskiften. 

Några skyltblock/skyltblocksarrangemang i vårt skogsparti har en storlek, som antyder att de skyltat för särskilt 

viktiga företeelser. Redan i den betydligt mer höglänta skogsmarken i Storskogen kan man notera stora och 

spektakulärt tillhuggna skyltblock. Ofta står de på en upphöjd plats i områden, där man kan hitta spår efter 

ovalformade bobottnar som är nedsänkta i markytan. Jag har dragit den slutsatsen att dessa - mycket 

individuellt utformade - block haft en boplatsmarkerande funktion. Antagligen har också de stora skyltblocken i 

skogspartiet haft en boplatsmarkerande funktion - även om de jämna röjda boytorna inte längre hyser några 

nedsänkta bottnar. 

Eftersom vissa block och blockarrangemang skiljer sig avsevärt i storlek från den övriga skyltblocksfloran, har jag 

valt att kalla dem för stenmonument - för att betona det monumentala. Med tiden har de ju också blivit 

monument på ytterligare ett sätt, eftersom de minner om människor som levt och verkat i skogspartiet för 

tusentals år sedan. 

Det är kanske svårt att i rent bokstavlig mening uppfatta den mäktiga, urhuggna bergrännan som ett monument, 

eftersom den ju inte består av ett eller flera uppställda block - snarare är det ju bristen på block (tomrummet) 

som iakttagaren uppmärksammar. Men man kan naturligtvis uppfatta bergrännan som ett monument i överförd 

mening. Bergrännan utgör den enskilt största stenhuggarinsatsen i skogspartiet. Och man kan därför betrakta 

den som ett monument över en mycket gammal och omfattande stenhuggarverksamhet, som är både 

fascinerande och svårgripbar.

Det stora uppspräckta blocket i kanten av skogspartiet. 

Det uppspräckta blocket i kanten mot kalhygget är antagligen skogspartiets största, märkligaste och mest 

spektakulära installation. Det säger inte litet eftersom blocket har både den märkliga och storslagna 

bergrännan och den stora stenkolossen med den långa borrännan att konkurrera med. 

Det spektakulära intrycket förstärks ytterligare av det fascinerande och föränderliga ljusspel som gestaltas på 

den stora släta och inåtlutande blockytan. Ljusspelets färger och mönster varierar kraftigt med väderlek och 

tid på dagen. Inledningsvis hade jag svårt att tro att ett jättestort flyttblock skulle kunna splittras upp på det 

här sättet av människokraft. Blocket tycks ha spräckts i två stora halvor, varav den ena placerats upprättstående 

medan den andra halvan tycks ha spräckts sönder i flera större blockbitar, som ligger framför den 

stora släta vertikala och något inåtlutande blockytan. Men när jag så småningom kunnat studera andra stora 

- och tveklöst mänskligt tillverkade - blockarrangemang i närheten, så har jag ändå landat i slutsatsen att den 

här märkliga och storslagna stenskapelsen är en produkt av mänskligt stenhuggeri. Och vi kan nog ganska 

säkert räkna bort förklaringar, som bygger på åsknedslag eller lokala sättningar i bergytan. Flera uppställda 

mindre skyltblock och blockarrangemang i närheten och även några gropar i marken stärker intrycket att 

människor under sen stenålder har åstadkommit det här märkliga blockformationen. På den stora släthuggna 

ytan finns ett märkligt triangelformat mönster, där linjerna tycks ha huggits upp. En av linjerna har en krökt 

form, vilket ytterligare understryker att det knappast rör sig om ett linjemönster, som spontant formats av 

naturen. På ett block i närheten har jag också upptäckt de två vackra äggformade stenarna. Nedanför 

blockformationen närmare det nuvarande kalhygget- finns också ett lågt jämt och delvis stenröjt område, som 

kan ha varit bebyggt under sen stenålder. Både själva blockformationen och området runt omkring bjuder på 

mycket intressant ögonfägnad. Men det finns egentligen ingenting som på något tydligt sätt talar om vilken 

funktion den märkliga blockformationen en gång kan ha haft. Kanske handlar det om ett boplatsmarkerande 

monument. Nästan alla boplatsområden från sen stenålder i skogsområdena i Storvretabygden verkar ha en 

nära rumslig anknytning till ett stort spektakulärt block.

Den släta blockväggen erbjuder ett fantastiskt ljusspel när solstrålarna letar sig in mot ytan. Kanske också 

forntidens människor i skogen tjusades av ljusspelet på stenytan. Men det var knappast därför som 

stenmonumentet skapades här. Funktionen känner vi inte till. Möjligen har blocket skyltat för en boplats 

eller för en kultplats. Eller också kan det ha haft en funktion som markör av en viktig bygdegräns. I övrigt 

kan man notera det märkliga, triangelformade linjemönstret på den släta sidan.

Det är troligt att stenhuggarinsatserna har inriktats mot att frilägga den här vackra stenytan. Det ser 

inte ut som om det borthuggna materialet har bearbetas vidare och blivit föremål för någon fortsatt 

klyvning. Blocket står sannolikt mycket stabilt. Men det upplevs ända lite bräckligt balanserat med 

tanke på den inåtsluttande släta ytan. Jag skulle nog inte vilja vara den som sågade ner det träd, som 

blocket lutar sig emot.

Ljusspelet på den släta inåtlutande stenväggen

Mera ljusspel på stenväggen. Man kan egentligen aldrig få nog av det.

Hugget storskaligt stenmaterial framför den upprättstående blockhalvan

Ytterligare en bild över det uppspräckta blocket med den släta inåtlutande stenytan. Stora huggna 

blockklumpar ligger framför den lutande blockhalvan.

Kanske var det inte alltid så lätt för människor 

i höglänt skogslandskap, omgivna av 

saltvattensfjärdar, att finna sötvattenkällor 

både till sig själva och ev. husdjur. Och även 

viltet man levde av behövde ju sötvatten. Man 

tänker inte på det när man sommartid 

obekymrad vandrar omkring i skogsmarken 

med en välfylld vattenflaska i ryggsäcken 

- eller när regnet efterlämnar små pussar på 

gångvägen i Lyckebo

Det vackra skyltblocket i skogspartiet 

Vi tar oss upp på den låga bergsrygg, som delar skogspartiet på mitten, viker ner på andra sidan (bakom stenkolossen, 

som vi ska beskriva längre fram i detta avsnitt) och vandrar ner i ett öppet, jämt markparti med 

glesväxande träd. I kanten av detta ganska stenfria parti står ett block med rundad baksida och helt jämn och slät 

framsida (som vetter mot det jämna partiet). På långt håll verkar det nästan som om ena halvan av ett stort 

kluvet flyttblock ställts på kant här. Runt baksidan finns mindre block i en rundel. Det är troligt att det lägre 

jämna partiet framför hyst en eller flera boplatser. Kanske har det här mäktiga blocket en gång skyltat för 

boplatserna. Någon gravanläggning rör det sig sannolikt inte om, eftersom det inte finns någon ordnad gravgård 

eller någon stenpackning framför blocket. Några rännor efter borrade klyvhål kan inte observeras på blocket. 

Någon skapelse från de senaste århundradena är det nog därför knappast fråga om. Vid närmare påseende 

verkar det knappast som om den släta blockytan är framhuggen av människor. Det stora blockstycket verkar vara 

hugget ur ett större block eller berg som redan haft en slät yta som åstadkommits av naturkrafter. Det är nog 

väldigt ovanligt att mossa får grepp på en stor vertikal nyhuggen och slät yta. Det troligast är nog att 

mossbildningen kommit igång redan när den släta ytan en gång befann sig i ett mer horisontellt läge och sedan 

lyckats hålla sig kvar även efter det att stenytan ställts i ett vertikalt läge. Kanske har det stora mäktiga 

blockstycket en gång tillhört den stenmassa som fyllt ut den tidigare beskrivna bergrännan. Berget här kan ha 

sprucket spontant och stenmaterialet har sedan röjts ut när bergrännan skapades. 

Vi vet inte exakt vad det människoskapade monumentet haft för syfte. Men man kan förstås ändå beundra dess 

skönhet. När man ser blocket lite snett bakifrån, vettande mot den plana, stenröjda ytan lite längre ner, framstår 

det som ett av Storvretabygdens allra vackraste stenmonument - oavsett om det handlar om boplatsskyltning från 

sen stenålder eller gränsmarkering från de senaste århundradena - eller något helt annat.

Ett av de vackraste och mest storskaliga stenmonument, som över huvud taget rests i Storvretabygdens 

höglänta skogsmarker finns i skogspartiet. Ett större block har antagligen kluvits i två delar. En del har 

ställts på högkant medan den andra halvan kluvits till småblock, som i huvudsak placerats i en ring på 

baksidan. Framsidan har en vacker slät yta. Men i mitt tycke är ryggsidan vackrast. Blocket skulle 

mycket väl kunna vara ett entrémonument till ett boplatsområde under slutfasen av stenåldern.

Även om blocket (samma som på föregående sida) helt säkert placerats här av människor, så är nog 

den mycket släta och märkliga framsidan inte tillhuggen av människor. Den har nog spräckts fram 

naturligt av naturkrafter. Människorna har dock tacksamt tagit emot naturkrafternas produkt och gjort 

ett mycket vackert skyltblock av den - en sorts samverkansprojekt skulle man kanske kunna säga.

Ytterligare en bild av det vackra stenmonumentet ovanför den jämna röjda ytan

Bilden visar det vackra, plana, parkliknande landskap, som det ståtliga blocket vänder sig mot och 

som antagligen hyst en forntida boplats. Det är märkligt med den här typen av platser. Man 

behöver egentligen inte utforska dem. Känner man riktigt efter kan man fortfarande uppfatta 

vibrationerna från människor, som bott här för tusentals år sedan

Den här växtens vackra frukter hittade jag i ett 

stenbrottsområde nära skogspartiet. Den hade 

antagligen flytt från det närliggande 

jordbrukslandskapet och gömt sig här bland block 

och skrevor. Och det gjorde den säkerligen alldeles 

rätt i. Den var nämligen en av böndernas mest 

hatade och jagade växter under 1900-talet.

Den märkliga bergrännan 

När jag för första gången vandrade in på den jämna och förmodligen röjda ytan nedanför bergryggen så får jag 

en rejäl chock. Genom hela bergryggen går en bred och djup - tomt gapande - bergränna. Jag antar att jag 

gapade lika brett som bergrännan av pur förvåning. Någonting sådant har jag aldrig tidigare sett i 

Storvretabygdens skogsmarker. Rännan är mellan 1.5 och 2 meter djup och ca 5 meter bred. Den sträcker sig 

ca 15 meter genom hela bergryggen. Och den är tömd på nästan all stenmassa. Bergrännans väggar är 

lodräta och verkar inte ha utsatts för någon större åverkan när materialet i rännan bröts loss. Baktill är rännan 

tillsluten av mindre block som kallmurats. Framtill är den öppen. Framför öppningen ligger ett ganska stort 

antal mindre block slarvigt utlagda (utan att bilda några tydliga strukturer). Det kan vara material som 

rensats ut ur rännan. Men jag är inte säker på det. Det finns nämligen många liknande ytor med 

ostrukturerat blockmaterial i det här skogspartiet. 

Det är inte helt säkert att blockrännan ska betraktas som ett avgränsat, slutfört arbete. När jag går upp på det 

kala flacka berget vid bergrännan så kan jag se en mängd sprickor i berget. En del är så breda att de rimligtvis 

inte bildats spontant utan måste ha upparbetats. På vissa ställen ser man rutmönster, där sprickor avgränsar 

blockbitar, som verkar vara på tur att brytas loss. I några sprickor ser man nedslagna stenar, som antagligen 

fungerat som kilar för att vidga sprickorna ytterligare. 

Det är knappast troligt att sprickbildningarna till alla delar har framprovocerats av människor. Man kan tänka 

sig att det redan från början fanns omfattande spontana ytliga spricksystem i berget. Människor har vid något 

tillfälle upptäckt sprickbildningarna och beslutats sig för att utnyttja dem för att bryta loss stenmassan. 

Kanske var sprickbildningarna i det område, som legat i bergrännan särskilt gynnsamma, varför man bestämde 

sig att bearbeta det området först. Det som vid först påsyn ser ut att vara ett omänskligt tungt och slitsamt 

brytningsarbete har kanske gått ganska smärtfritt. Det jag inte riktigt förstår är hur man fick loss blockbitarna 

i rännan från själva underlaget. Men det är möjligt att det vid sidan av spontana vertikala sprickbildningar 

också fanns horisontella sådana, som gjorde att stenmassan skiktade sig.

Knäckfrågan måste rimligtvis vara varför man bröt loss och forslade bort bergmassa från det här partiet av 

berget. Det är kanske inte riktigt samma sak som att fråga vad själva bergrännan kunde ha haft för funktion. 

För det kan ju tänka sig att rännan som sådan inte haft någon speciell funktion utan bara är en oplanerad 

bieffekt av den brytning som skett där. 

Man skulle ju kunna tänka sig att man för malmletning anlagt någon slags provschakt här. Men det verkar inte 

sannolikt. Man hade nog inte behövt gå så grundligt tillväga och hugga ut en så stor sammanhängande rymd 

för att få fram den information man behövde. 

Troligare är nog i så fall att man huggit ut ganska stora blockbitar och använt den i byggandet av viktiga och 

spektakulära stenmonument i närområdet. Jag har i annat sammanhang noterat att det finns ett antal 

imponerade stenmonument i det ifrågavarande skogspartiet. Man kan inte utesluta att något av dessa byggts 

med stenmassa från bergrännan. Berg som spontant spricker sönder på det sätt som skett här betraktades 

kanske i forntiden som speciellt kraftladdat och lämpade sig kanske därför särskilt bra till uppförandet av olika 

monument. 

Man kan naturligtvis också tänka sig möjligheten att det rör sig om en relativt sentida stentägt (från de senaste 

århundradena). Behovet av sten för olika ändamål ökade ju med de olika skiftesreformer, som successivt 

genomfördes. Men är det verkligen troligt att man skulle ge sig på en så resurskrävande brytning bara för att få 

tag i lämplig husbehovssten till olika användningsområden på gårdarna i den närmaste omgivningen? 

Områdena runt omkring formligen dräller av block som lämpar sig till stentägter. Och på vissa ställen fanns det 

också mycket redan huggen sten att hämta. Nej, jag har svårt att tro på stentägtshypotesen. Den här platsen 

är dessutom alldeles för unik- och magnifik- för att ha fungerat som en ordinär stentägt under senare århundraden.

Jag har ibland funderat över möjligheten att bergrännan skulle kunna utgöra fundamentet till en forntida 

bostad. I den närliggande Storskogen tycker jag mig kunna se spår efter nedgrävda ovalformade bobottnar. 

Kanske kunde bergrännan vara en variation på det temat. Jag tror det knappast. De nedgräva bobottnarna hör 

till en tidigare period. När människor bosätter sig här i skogspartiet, så har vi nog nått fram till stenålderns sista 

skälvande minuter eller kan rent av hamnat in i bronsåldern. Och då har man sannolikt byggt sina hus på annat 

sätt och utnyttjat de blockfria jämna ytor, som finns på båda sidor om bergryggen. Och kanske stod man rent 

av i begrepp att flytta ut sina bosättningar på den närliggande slätten. 

Det utesluter inte att bergrännan sekundärt vid något tillfälle skulle ha kunnat fungera som hus - om inte för 

människor så kanske som skydd för djur. Det borde väl ha varit en ganska lätt uppgift att förse rännan med 

någon slags provisoriskt tak. 

Man kan naturligtvis också tänka sig möjligheten att bergränna kan ha fungerat som ett kultrum. Tar man in 

religionsaspekten i bilden, så får man ju lättare en förståelse för den starka motivation, som rimligtvis bör ha 

legat bakom genomförandet av ett så här stort och resurskrävande projekt. Mänskliga resurser tycks aldrig ha 

haft några begränsningar när det gällt att hålla sig väl med gudarna. Det som till en del talar mot en kultrumsfunktion 

är att det närmaste området är ganska slarvigt arrangerat med block, som dräller framför öppningen 

och i sluttningarna runt omkring. Det finns inte heller några spektakulära stenmonument, som ramar in 

bergrännan och ger den en särskild status och framtoning. Det finns, som omnämnts i annat sammanhang, 

imponerande monument i skogspartiet. Men de står för långt bort för att kunna framhäva just själva 

bergrummet. 

Nu kan man inte kan säga att bergrännan i sig har något monumentlikt över sig. Men som varande kanske den 

märkligaste stenhuggarinsatsen i Storvretabygdens skogsmarker, så kan den ju i överförd mening få stå som 

monument för all den omfattande stenhuggarverksamhet, som ägt rum i bygden.

5:6 

Den imponerande upptagna bergrännan, som går tvärs igenom bergryggen och som baktill tillsluts av en 

kallmurad blockvägg

5:7 

Bergrännan betraktad på lite längre håll

5:8 

Bergrännan sedd från höjden ovanför det jämna, röjda markområdet

5:9 

Uppbyggd blockstruktur vid bergrännans ena vägg

5:10 

Del av den kallmurade tillslutningen i bergrännans bakre del

5:11 

I bergryggssluttningen ner mot Norrbovägen står det här vackra blocket, som verkar 

tillhugget och medvetet uppställt.

5:12 

Djurliknande, tillhugget block nedanför bergrännan i riktning mot den stora stenkolossen med den 

långa borrännan.

5:13 

Blockrikt område framför bergrännans mynning och ovanför den jämna röjda markytan

5:14 

Bild på det spruckna/spräckta berget vid sidan av bergrännan

5:15 

Mindre block, som tycks vara inslaget i en bergsspricka. Bilden är tagen med blixt. Blocket sitter djupare 

ner än vad bilden ger intryck av och är knappt synligt i vanligt dagsljus

Spännande installation på bergshöjd i Fulleröskogen. Den här lilla 

torra trädskapelsen med sitt frilagda rotsystem har nog inte vuxit 

här. Den har nog ställts här för att markera en gränslinje i skogen. 

Hur länge har den stått här och trotsat väder och vind?

Stora stenkolossen med långa borrännan 

På en bergkulle i ett fältnära skogsparti står ett av de märkligaste människohanterade blocken i 

Storvretabygdens höglänta skogsmarker. Stenkolossen är idag ca 5 meter hög och ett par meter bred och har en 

oregelbunden fyrkantig form. Längs ena sidan löper en vertikal borränna ett par meter ner från överkanten. 

Det är troligen den längsta borränna, som jag observerat under mina skogsvandringar i Storskogen och på 

angränsande skogshöjder. Borrännan kan ursprungligen t.o.m. ha löpt ännu längre ner på sidan. Det finns 

nämligen tecken, som tyder på att det fortsatta borrhålet helt kan ha hamnat på det stenstycke som huggits 

loss. Utifrån det vegetationsskikt (av lavar och mossor) som finns på stenkolossens sidor är det rimligt att anta 

att stenborrningen genomfördes utan hjälp av modern teknik utvecklad under 1900-talet. Man har helt enkelt 

stått på stenkolossens tak och borrat ner i stenmassan med enkel snurr- och slagteknik, där två (eller fler) 

personer samarbetade. Den ene slog med kraft (med en slägga) på övre änden av stålborret medan den andre 

snurrade en smula på borret mellan varje slag. Hur man med denna enkla borrteknik kunnat åstadkomma en så 

lång och kontinuerligt borrhål har jag mycket svårt att förstå. Även om man successivt klyver bort den genomborrade 

stenmassan på utsidan av borrhålet, så bildadas ju så småningom en så hög blockvägg bakom borrhålet 

att det skulle bli praktiskt omöjligt att fortsätta borrningen. Visserligen skulle man ju kunna byta till allt längre 

borr. Men hur skulle man kunna vrida så stora och tunga borr manuellt? Skulle inte tyngden och friktion bli 

övermäktig att hantera? Och kunde verkligen någon slagverkan från släggan fortplanta sig effektivt genom hela 

det långa stålborret? Antagligen underskattar jag dåtidens stenborrningsteknik. Man hade antagligen 

konstruerat hjälpanordningar, som gjorde det möjligt att effektivt borra mycket djupa borrhål. 

Det är nog klokt att inte hänga upp sig på ev. problem med stenborrningen. Det finns nämligen andra avsevärt 

mer problematiska frågor att ta ställning till när det gäller den här märkliga stenkolossen. Ett sådant 

problemområde anknyter till kolossens positionering. Har den stått på nuvarande platsen sedan området 

genom landhöjningen reste sig ur vattnet för mer än 4000 år sedan? Eller har den senare placerats här av 

människor? I den glipa, som bildats mellan berget och stenkolossen, kan man se att undersidan verkar vara slät 

och ganska platt. Man får onekligen intrycket att det mäktiga blocket, som antagligen väger runt 40 ton (eller 

mera), vid något tillfälle faktiskt ställts upp här - troligtvis för att skylta för något mycket speciellt och viktigt.

Väljer vi att acceptera uppställningshypotesen så uppstår ju ytterligare ett problem. Det gäller då att försöka 

klargöra var den mäktiga stenmassan befunnit sig innan den hamnade på bergkullen. Kolossen måste ju rimligtvis 

ha hämtats någonstans ifrån. Och en stentägt, där den huggits fram, borde rimligtvis finnas någonstans i 

närområdet. Inom en 100 meters radie finns i alla fall två möjliga stora stentägtsplatser. Den ena utgörs av en 

djup och bred ränna huggen tvärs igenom en bergrygg ca 100 meter från den uppställda stenkolossen (se beskrivning 

i närmast föregående avsnitt). Den mäktiga borrännan är idag helt tömd på det stenmaterial som en gång 

fyllt den. Det är inte lätt att säga vart det tagit vägen. Vem vet, kanske är det den mäktiga stenkolossen, som en 

gång legat i rännan? Det andra platsen utgörs av en mycket stor stentägtsgrop, där det fortfarande ligger kvar 

några mycket stora tillhuggna blockklossar med enstaka långa borrännor. Grunda, borrade klyvhål ställda på rad 

tycks inte ha förekommit här. Man kan inte utesluta möjligheten att stenkolossen vid något tillfälle tillverkats här 

och sedan (efter en mycket imponerande flyttningsinsats) ställts upp på bergkullen. Avståndet mellan 

stentägstplatsen och bergkullen är överkomligt - ca 40 meter. 

Oavsett om nu den stora stenkolossen med den långa borrännan tagits fram ur den mäktiga bergrännan eller om 

den huggits fram i stentägtsgropen - eller om den stått på sin nuvarande plats sedan istidens slut - så måste vi 

försöka ta ställning till vilken funktion den haft och vad den skyltat för. Är det bara en stenrauk - ett stort 

”blocklik” efter en omfattande stenhuggning på platsen? Eller har stenkolossen fått en avsiktlig utformning av 

människor för att utgöra ett stenmonument, som skyltar för något viktigt. Blocket skulle ha kunnat fungera som 

skyltmonument redan i slutet av stenåldern (för ca 4000 år sedan), då området var strandnära och låg vid en 

grund saltvattensfjärd. Kanske skyltade det för en helig plats vigd åt dåtidens gudar (sakral funktion) eller för ett 

näraliggande boplatsområde (juridisk funktion). Ett så mäktigt och uppmärksamhetstilldragande block kan 

naturligtvis ha gjorts till ett gränsmarkerande stenmonument betydligt senare. Bortklyvningen av stenmassa med 

hjälp av borrteknik kan ha genomförts för att utmärka blocket som ett speciellt viktigt gränsmonument. Enligt 

fackarkeologerna måste klyvningen med hjälp av borrteknik ha skett under de senaste århundradena, eftersom 

stenborrningstekniken inte anses vara särskilt gammal. När man ser hur naturen (i form av lavar och mossor) 

gjort intrång på de släta stenytor, som huggits fram med borrteknik (både här på stenkolossen och på andra 

ställen) så undrar man ibland om arkeologerna inte har underskattat (kanske t.o.m. rejält) stenborrningsteknikens 

ålder. Ingenting hindrar naturligtvis att stenkolossen skulle kunna vara ett 2-fasmonument. Kanske har ett

gammalt stenåldersmonument (som då hade betydligt större stenmassa), som skyltat för kultplats eller boplatsområde, 

så småningom, efter årtusenden i glömska, återanvänts och omformats till ett gränsmonument för en viktig 

bygdegräns. 

Men stentägt-hypotesen då? Skulle inte den kunna vara riktigt. Det går naturlitvis inte att utesluta möjligheten att 

det här på platsen stått ett mastodontiskt flyttblock som kanske under århundraden använts som stentägt. Det slutliga 

formen har då dikterats mera av slump och praktiska stenhuggarskäl än av någon ambition att skapa något monument. 

Men det finns ändå fler saker som talar mot en stentägthypotes. Vi har redan nämnt att den mäktiga 

stenkolossen verkar ha blivit flyttad till platsen och står platt och löst förankrad på bergytan. Om stenkolossen skulle 

kunna bevisas vara flyttad så skulle naturligtvis stödet för stentägtshypotesen minska rejält. Vem hugger ut och flyttar 

en stor stenkoloss bara för att använda den som en stentägtsresurs? Platsen runt kolossen verkar också vara stenröjd 

och uppvisar inget av det stenkaos som kännetecknar exempelvis den stora stentägtsgropen bara ett 40-tal meter bort. 

En del block runt stenkolossen verkar också vara medvetet uppställda för att liksom understryka det stora blockets 

karaktär av monument. Två av dess block uppvisar dessutom utmejslade klyvhål i stället för stora trekantiga eller 

runda borrade. Den här typen av klyvhål är en raritet, som jag bara funnit just här vid stora stenkolossen. Det tycks 

som om man velat ha särskild god precision vid framklyvningen av de små flankblocken. Och kanske klyvningen 

genomfördes redan innan klyvhål börjat upptas med borrteknik. 

Som synes genererar den stora stenkolossen mängder av frågor: är det bara en märklig stentägtsplats och ingenting 

annat? Kan det röra sig om ett medvetet tillhugget monoment? Kan i så fall monumentfunktionen ha skiftat under 

årtusenden? Kan ett sakralt stenåldersmonument ha gjorts om till ett relativt sentida gränsmonument? Och har det 

mäktiga och tunga blocket flyttats? Och varifrån har man i så fall hämtat stenmaterialet. Och när, hur och varför 

anlades den flera meter långa borännan?

Den stora stenkolossen i skogspartiet efter järnvägsslätten. Borrännesidan är vänd mot 

kameran. Men tyvärr syns inte den långa borrännan särskilt bra på bilden. Den löper i 

högerkanten av det mossiga fältet. Som synes har en hel del stenhuggeri ägt rum på 

stenkolossens tak. Det är troligt att den ursprungligen kan ha varit betydligt högre.

Stenkolossen sedd från en annan vinkel

Man tror knappt sina ögon när man ser den här mäktiga stenkolossen spöklikt skymta fram 

bland barrträden på höjdryggen.

Närbild på nedre delen av borrännan på blocksidans mittparti

En hel del tyder faktiskt på att stenkolossen –trots sin imponerande storlek ställts upp direkt på marken 

på bergshöjden. Nederdelen liknar någon slags sockel och tycks ha en platt undersida. I högerkanten av 

det svagt mossbeväxta partiet ser man nedre delen av den långa vertikala borrännan.

Stenborrning har inte genomgående använts som klyvteknik vid stenhuggningsinsatserna på 

den stora stenkolossen. Här och där längs kanterna upptäcker man klyvhack som 

uppkommit vid klyvning med traditionell teknik.

På en sida av kolossen ser man en ovanlig och lite vågformad spricklinje. Antagligen har man här börjat 

mejsla upp en linje enligt vilken man ville att blocket skulle spricka upp. Av någon anledning har den 

här insatsen inte fullföljts.

Klyvhål har inte alltid tillverkats genom borrning. Man kunde också hugga klyvhål 

med hjälp av en mejsel. Huggöppningarna fick då en kantig profil. Mejselklyvhålen 

är nog sällan lika tydliga som borrade klyvhål. Men just här på det lilla blocket 

uppställt i kanten av den släta yta, där den stora stenkolossen står, är klyvhålen 

mycket tydliga.

Hugget blockstycke uppställt i övre kanten av den röjda ytan. Antagligen har blockstycket huggits bort från den 

närstående stenkolossen. Som framgår av nästa bild uppvisar också detta blockstycke ett tydligt mejslat 

klyvhålsmärke.

Fyrkantiga mejselhuggna klyvhål i 

översida på okluvet block 

Motsvarande klyvrännor i 

kluven stenhalva 

Det är mycket sällan som man hittar den här typen av 

utmejslade kantiga klyvhål. Det kan ju delvis bero på att de 

sällan är lika lätta att se och känna som de borrade 

klyvhålsrännorna. Jag har faktiskt bara stött på de mejslade 

klyvhålen här vi den stora stenkolossen, trots att jag under 

de senaste åren besökt mängder av klyvhålsplatser både i 

Storskogen och på angränsande skogshöjder. Jag har ingen 

klar uppfattning om mejselklyvhålens ålder. Tekniken är ju 

skäligen enkel och kan antagligen för precisionsklyvning ha 

använts från stenåldern och fram till stenborrningsteknikens 

utveckling. En expert på att bedöma hur stenytor påverkas 

av olika redskap kan kanske avgöra om klyvhålsmärket på 

bilden gjorts med ett sten- eller järnverktyg

Några ställda blockstycken i kanten av den röjda ytan visar spår av borrännor. Det är då spår av enstaka djupa borrännor. 

Metoden att klyva block genom att sätta flera grunda borrhål i följd (som man sedan kilade i) tycks inte ha förekommit i 

de stenhuggningsinsatser, som varit kopplade till den stora stenkolossen. De förekommer för övrigt mycket sparsamt i 

hela det omgivande skogspartiet. Borrännan på bilden återfinns längst ner på den lutande stenen.

Jag tog den här bilden för att visa att ytterligare ett vertikalt borrhål har anlagts högt upp på en annan sida av 

stenkolossen. Ett blockstycke utanför har borthuggits genom kilning i det borrade hålet. Uthuggningen har en mycket 

speciell form. Och det är troligt att just den här formen medvetet eftersträvats av den stenhuggare som utfört 

klyvinsatsen (se nedan under det stycke som handlar om Den lilla stenkolossen).

På den sida som vetter mot den stora bergrännan och som bildar hörn med den sida, som hyser den långa borrännan, 

finns två ganska djupa borrhål ca en och en halv meter upp från marken. Hålens placering är inte lätt att förstå. 

Möjligen skulle det kunna vara för fästning av klätterpinnar för att ta sig upp på kolossens tak. Det skulle också kunna 

vara ett led i en ny klyvningsfas (som ev. fått avbrytas, eftersom det uppstått en stor spricka i kolossväggen på denna 

sida).

Kvarsittande järnkil i borrkluvet 

stenmaterial. Stenkilen är inte från 

skogspartiet innanför tvärvägen 

utan från den kalhuggna 

Fulleröslänten i närheten. Runt det 

rostiga kilhuvudet ser man upptill 

och nedtill insatta sidjärn. Jag har 

besökt hundratals klyvhålsställen i 

skogsmarken. Men det här är den 

enda järnkil jag hittat. Jag antar att 

man ska ha tur för att göra ett 

sådant kap. 

Att kilen sitter kvar i det borrade 

klyvhålet beror på ett klyvningsmisstag. 

Klyvsprickan tog en lite 

annorlunda väg än vad stenhuggaren 

räknat med. Hålet sprack 

därför inte upp och järnkilen blev 

sittandes kvar.

Den lilla stenkolossen i skogskanten mot fältlandskapet. 

Den lilla stenkolossen är är egentligen en ganska stor och imponerande blockformation. Det är bara vid 

jämförelse med stora stenkolossen med den långa borrännan, som den ter sig liten. I många avseenden finns 

det dock slående likheter mellan de båda kolosserna. Och en beskrivning av den mindre kolossen kan nog bäst 

göras genom att jämföra med den större kolossen. 

Båda utgörs av upprättstående tillhuggna block. Tillhuggningen har i båda fallen - i alla fall delvis - genomförts 

med borrteknik. Båda uppvisar en fyrkantig - om än lite oregelbunden - form. Båda uppvisar vertikala 

klyvborrännor på två av sidorna. Längs upp på en av sidorna har båda kolosserna samma typ av uthuggning, 

som dessutom är orienterad åt samma väderstreck. På båda kolosserna har uthuggningen genomförts med 

borrteknik. På den större kolossen kan man tydligt se borrännan längs in i den vinkel där de två klyvytorna möts. 

På den mindre kolossen är borrännan dold inne i själva vinkeln. Och man måste föra in pekfingret för att känna 

den glatta borrännan. Båda kolosserna uppvisar så speciella och märkliga upprättstående former att de måste 

ha huggits fram efter en speciell plan. Det är mycket svårt att tro att dessa spektakulära former uppkommet 

oavsiktligt som en följd av vanlig husbehovshuggning. 

Men det finns också en del olikheter mellan de två kolosserna. Den stora kolossen står på en höjdrygg medan 

den lilla befinner sig i låglänt terräng nära fälten. Den större kolossen är omgiven av en ganska välröjd yta 

medans den lilla har borthuggna blockstycken nedanför sig på åtminstone två av sidorna. Vid den lilla kolossen 

har också en klyvmetod, där flera grunda borrhål satts i rad, använts. Man återfinner de korta radsatta 

borrännorna på ett av de större block, som ligger nedanför kolossen. Vid den större kolossen ser man inga spår 

efter denna speciella klyvteknik. Här kan man i stället se rester av klyvhål, som rimligtvis tagits upp med ett 

mejselverktyg, på två av de block som flankerar stenkolossen i kanterna av den röjda ytan. Det finns knappast 

någon tvekan om att den lilla stenkolossen huggits fram ur ett markfast originalblock på platsen. När det gäller 

den större stenkolossen så finns det, som ovan anförts, skäl att betvivla att den huggits fram på sin nuvarande 

plats.

Hur ska vi då tolka det stenmonument som den lilla stenkolossen utgör. Den enda rimliga förklaring till 

ett så pass stort borrännemärkt stenmonument i skogsmark är gränsmarkering. Eftersom blocket har 

flera borrännor, så kan det rimligtvis inte vara mer än ett par hundra år gammalt. Och några andra typer 

av större stenmonument än just gränsmonument har väl knappast skapats i skogsmark under de senaste 

två hundra åren. Om blockformationen haft någon förhistoria som exempelvis skyltblock för en boplats 

innan det omformades med borrteknik till ett gränsmonument, är naturligtvis mycket svårt att uttala sig 

om. Men det kan mycket väl vara ett 2-fasmonumnet, som haft två olika skyltfunktioner under två 

olika tidsperioder, som är separerade från varandra av flera tusen år. 

Vi får hoppas att gränsmonumenthypotesen kommer att visa sig vara den rätta. Om inte så uppstår 

avsevärda problem med dateringen. Då måste rimligtvis monumentet ha en betydligt högre ålder – och 

det måste väl i så fall också gälla för klyvborrännorna på monumentet. Hur länge har vi egentligen 

kunnat klyva block med borrteknik? Att vi inte borrat spränghål särskilt länge är ju en sak för sig, 

eftersom sprängmedel är en relativt ny uppfinning. Men stenborrnin g för klyvning … ? 

Den lilla kolossen ligger mycket nära den större kolossen, som vi ovan jämfört med. Den ligger också 

mycket nära den stora blockhög, som toppas med ett rest block. Och det är bara något hundratal meter 

till den märkliga borrännan. Dessutom är flera spektakulära skyltblocksarrangemang placerade alldeles i 

närheten. Den lilla stenkolossen befinner sig således i en del av skogspartiet, som står ut lite extra i 

arkeologisk bemärkelse. Och det säger inte så lite i ett område, som fullkomligt dräller av olika typer av 

kultursten. Men varför så många stenmonument och skyltbocksarrangemang är koncentrerade till just 

det här området har jag egentligen inte någon bra svar på. Merparten kan rimligtvis inte anknyta till ett 

sentida gränsmarkeringssammanhang utan måste vara kopplad till ett betydligt äldre skikt av kultursten.

Bilden visar den lilla stenkolossens uthuggning upptill. Lägst in i vinkeln mellan klyvytorna finns en 

svårupptäckt vertikal borränna. Den infällda bilden visar motsvarande uthuggning med borränna 

på den stora stenkolossen ett hundratal meter längre in i skogspartiet.

Två av den lilla stenkolossens sidor har en mer rundad form utan skarpa 

huggkanter.

På åtminstone två av sidorna har den lilla stenkolossen borthuggna blockbitar. Det liggande blocket längst fram 

i bilden har grunda klyvborrännor längs den främre underkanten.

Grund klyvborränna i underkanten på ett borthugget block, som ligger nedanför den lilla stenkolossen

Trekantig, tjockväggig skärva (kanske från ett stort lerkärl) 

upphittat under ett av de block som flankerar den stora 

stenkolossen på höjdryggen

V.2.6. Annat stenhuggeri

V.2.5. Annat stenhuggeri 

Nästan alla block i skogspartiet verkar vara påverkade av stenhuggeri. Alla de typer av block och blockarrangemang, 

som redovisats i de föregående avsnitten har, tycks det, till stor del påverkats och tillformats av 

människor. Det som kommer att presenteras i det här avsnittet överlappar därför i stor utsträckning det som 

redan anförts i tidigare avsnitt. Avsnittet om stenhuggeri blir därför en restkategori där sådant placeras som av 

någon anledning inte råkat komma med i de tidigare avsnitten eller som inte riktigt passade in där. Men det 

lägger dessutom lite större vikt vid själva det traditionella stenhuggeriet och på spåren efter hugginsatserna i 

stenytorna. 

Det är långt ifrån enkelt att skilja spåren av gammalt mänskligt stenhuggeri från naturens egna spontana insatser 

på stenklyvningsområdet. Så småningom över man upp sin förmåga att hitta de särskiljande dragen. Det 

underlättar att ha några säkerställda mänskliga klyvplatser att jämföra med när man stöter på nytt och 

svårbestämt stenmaterial. Och ibland kan andra närliggande fynd av gammal mänsklig aktivitet göra det 

sannolikhet att ett märkligt tillformat block har utsatts för stenhuggningsinsatser, som utförts av människor. Har 

människan utfört det ena så ökar sannolikheten att hon också utfört det andra. Men någon garanti för att så är 

fallet är det naturligtvis inte. Och fackarkeologer har inte varit särskilt intresserade - av flera skäl sannolikt - att 

utveckla en expertis kring gammal stenhuggning. Så någon expertis som kan stå till tjänst med facit på 

stenhuggningsområdet finns knappast att tillgå. 

Inte ens det stora spräckta blocket med den stora vackra stenytan (som ovan presenterades i avsnittet om 

Stenmonumenten) kan jag med hundraprocentig säkerhet hänföra till mänskligt stenhuggeri. Kanske är det 

någon lokal sättning eller rörelse i berggrunden som orsakat att det stora blocket splittrats upp. Det är dock svårt 

att förstå hur en sådan krafturladdning kunnat åstadkomma att ena blockhalvan bevarats i ett enda stycke, 

medan den andra splittrats upp i flera stora blockstycken. Det verkar inte troligt att en naturkraft får så helt olika 

inverkan på två blockhalvor, som hör till samma ursprungsblock. Det är ett ganska starkt logiskt resonemang för 

att det är mänskliga stenhuggare, som skött stenhuggningen här. Men det är inget ovedersägligt bevis 

Sedan behöver det ju inte handla om det ena eller andra: mänsklig eller naturspontan stenhuggning. Där 

naturen varit styckmästare och spräckt upp block i spektakulära formationer har nog människan ofta tagit vid för 

att ytterligare påverka stenmaterialet för sina syften.

Klyvplats i skogspartiet som efterlämnat en vacker stenkomposition med en liggande litet 

rundad häll och ett upprättstående block. Det är mycket möjligt att blockdelarna hört till 

samma originalblock. Att stenklyvning ägt rum här blir särskilt tydligt när man betraktar det 

upprättstående blockets baksida (se nästa bild).

Det upprättstående blockets baksida med tydliga spår efter hugginsatser

Stenhuggeri som resulterat i en mycket märklig stenskapelse. Antagligen har 

blockformationen medvetet skapats för att fylla ett skyltsyfte

Svårbedömt stenhuggeri där ett stort överhang skapats. Stenhuggningen har genomförts med enbart 

traditionell klyvmetodik och kan vara mycket gammal. Det är svårt att tänka sig att ett block spontant skulle 

falla sönder på just det här sättet. Åtskilliga tydliga exempel på mänskligt stenhuggeri i närområdet talat 

också för att mänskliga stenmästare tillformat blocket.

I skogskanten nära tvärvägen finns åtskilliga större block som utsatts för stenhuggeri - troligen 

genomgående med traditionell metodik.

I underkanten på ett borthugget blockstygge nedanför de tillhuggna blocken 

i skogspartiets kant mot tvärvägen hittar jag det här klyvhålet. Jag var 

övertygad om att det var en klyvborränna. Men pekfingertestet avslöjar att 

hålets insida har en alltför skrovlig och ojämn yta. Men ett klyvhål är det 

nog ändå - även om det kanske är tusentals år äldre än ett borrat hål.

Hugget stenmaterial med ett imponerande släthugget och rätvinkligt block

I det skickligt framhuggna blockets underkant anar man kanske ändå en rest efter ett 

uppslaget klyvhål.

Den här blockformationen anknyter till den blocktyp med stor vertikal spricka och losshuggna 

blockundersidor på socklar, vilken vi presenterade i samband med blockfynden på Norrboberget. 

Jag har inget bra sammanfattande namn på den här blocktypen. Men det är nog dags att uppfinna 

ett, eftersom den har en så framträdande plats i den gamla kulturstensfloran.

Den här kolossen uppvisar - förutom det stora V-formade klyvhmärket - ett speciellt intressant 

detalj (se nästa bild).

Blocket på den föregående bilden uppvisar en upphuggen skåra – en uppslagen linje 

där man tänkt sig att blocket ska spricka upp. Uppenbarligen har man inte helt 

lyckats att få blocket att spricka upp längs den uppslagna linjen. .

I skogspartiet innanför den fältväg, som förbinder Norrbovägen med vägen över järnvägsbron, 

finns en gammal stenhuggarverksamhet (kanske rent av från sen stenålder) i kolossalformat. 

Här verkar ett stort flyttblock eller en bergknalle fullständigt ha massakrerats. Bildens två block 

tycks ha ställts upp på högkant liksom för att skylta för något viktigt.

Om man avgränsat bara betraktade just den här platsen, så skulle man nog ganska tryggt kunna 

landa i antagandet att det rörde sig om en spontan naturskapelse. En avplanad översida och 

släta vertikala sidor klarar naturen av att skapa. Samma natur kan också strö medelstora block 

slarvigt omkring sig på marken. Men när man ser de säkerställda imponerande stenhuggarfynden 

i den nära kontexten (se exempelvis de två följande bilderna) så ökar sannolikheten 

rejält för att det rör sig om en stenhuggningsplats. Om det bara varit en stentägt här eller om 

platsen använts som kultplats eller begravningsplats - eller som gränsmonument i betydligt 

senare tid - är förstås svårt att säga.

Tillhugget block med märklig trekantig gavel. Block av den här formen brukar jag ibland benämna ”husblock”, 

eftersom de har en slående likhet med takformen på en ryggåsstuga. Blocket är beläget på den jämna ytan 

nedanför bergrännan.

Då och då stöter man på i det gamla stenhuggeriet på ”rundhuggningar”, där cirkelytor huggits ut i relief. 

Antagligen har rundhuggningen inte tillkommit av en slump. På nästa bild visas ytterligare ett 

rundhugget block helt i närheten av detta.

Rundhuggningen är sannolikt ingen slumpföreteelse. Också det här mindre blocket - bara ett tiotal 

meter från det större blocket - har en rundhuggning.

I skogspartiet finns egentligen bara en enda större klyvplats där borrrteknik använts. De stora 

framhuggna blockklossarna ligger lite nedsänkta i en vid stentägtsgrop. Båda stenklossarna på bilden 

har var sin lång borrränna i en av blocksidorna.

Under löv och mossa skymtar en borränna fram, som löper tvärs över stenytan.

Det ser faktiskt ut som om man ansträngt sig att palla upp ett av boränneblocken på en mindre 

stödsten i kanten av stentägtsgropen. Det är inte första gången jag ser block kluvna med borrteknik 

uppallade. Uppallningarna gör att man blir än mer tveksam på borrklyvningsteknikens ålder. Uppställningssättet 

påminner ju om stenålders skyltblock.

Tydlig borränna i det uppallade blockets stenyta.

Det är lätt att som amatörarkeolog tappa stenfokuseringen 

och få uppmärksamheten omdirigerad, när ljuset med 

knivskarp träffsäkerhet landar just på en enda växts gracila 

bladverk - och inte på något annat.

V.2.7. Hällarna

V.2.6. Hällarna 

Det är synd att säga att skogspartiet innanför Tvärvägen flödar över av låga huggna 

hällar. Jag har bara hittat två stycken som är värda namnet. Hällinslaget varierar från 

boplats till boplats i den höglänta skogsmarken. Ett område i Storskogen har jag döpt 

till Hällen-boplatsen efter de stora och vackra hällarna där. Vi kompletterar med 

några bilder från det området. Bilderna från Storskogen får avsluta vår presentation 

av den gamla kulturstenen i skogpartiet innanför Tvärvägen. De avslutande 

Storskogsbilderna får också läsaren uppfatta som ett löfte om att jag återkommer 

med en inbjudan till en bildillustrerad vandring bland Storskogens stenar och block 

när vi genomlidit ännu en vinter. Men då har nog Fuji-kameran gått till de sälla jaktmarkerna. 

Och jag kör då bara på mobilkamera. Så vill Du ha bra bilder bör Du ta 

med Din egen digitala systemkamera.

Vacker rektangulär häll med en markerande sten - i skogspartiets kant mot Norrbovägen

Vacker rundhuggen häll i kanten mot kalhygget

Stor platt stenhäll med huggen kant runt omkring - från Hällenboplatsen i Storskogen

Vacker huggen häll vid Hällenboplatsen i Storskogen

Här ser det faktiskt ut som om sälguden själv är på väg upp mot sitt 

offeraltare (samma häll som på föregående bild).

Hälliknande konstruktion som verkar uppförd av flera stenstycken 

- från Hällenboplatsen i Storskogen

Årstiderna kommer och går här utanför de huggna 

stenarnas skog. Och hade stenåldersfolket haft kamera 

så hade de säkert tagit den här bilden före mig

Snö och skymning har sänkt sig över fältlandskapet i Storvretabygden - och även över 

skogspartiet med den huggna stenen till vänster utanför bild. Det har varit en svår tid för 

block och stenar. Det är påfrestande att ha en förvirrad gubbe struttades omkring med en 

kamera dagarna i ända. Men det är slut med det nu! Nu blir det lång vila tills stenarna 

upptäcks på nytt – eller tills ny bilväg dras genom området.

Del VI 

Avslut

VI.1. En avslutande kommentar om ett projekt som avslutat sig självt 

Till viss del kan vi betrakta det material, som ovan presenterats i text och bild som en sorts projektredovisning. 

Jag var i utgångsläget intresserad av att se vad som kunde uppstå i mötet mellan en arkeologiskt sett helt 

oskolad hjärna (bara lite fragment av förlegade skolkunskaper som skvalpade runt i något hörn av hjärnan) och 

en främmande blockflora i helt okända skogsmarker. Vad är det egentigen som händer i det mötet? Vad är det 

man lägger märke till och hur tolkar man det man ser? I projektförutsättningarna ingick också att det skulle 

röra sig om skogsmarker där arkeologer vanligtvis inte strövar fram och upptäcker fyndplatser. De fyndplatser 

jag träffade på skulle alltså inte redan vara beskrivna av arkeologer. Och jag skulle alltså inte ha någon 

information att hämta i fackarkeologernas vetenskapliga artiklar och forskningsrapporter. Det var ett villkor 

som var lätt uppfyllt vad gäller den höglänta och relativt avlägsna storskogen, där fackarkeologer sällan eller 

aldrig satt sin fot. Men det gäller också i hög grad för höglänt skogsbygd i Storvretatrakten, som ligger betydligt 

längre ner mot fältlandskapet. Under den tid som jag utförde mina arkeologiska strövtåg i skogsmarken skulle 

jag också vinnlägga mig om att inte ha kontakt med vare sig fackarkeologer eller amatörarkeologer och inte 

heller ta del av arkeologisk litteratur. 

Det är ju ett projektupplägg som väl lämpar sig för en nybliven pensionär, som behöver både fysisk motion och 

hjärngympa och som under sin yrkesverksamma liv sysslat med helt andra saker än arkeologi. Men det är också 

ett projekt med inbyggt slut. För eller senare biter sig projektet i sin egen svans. Under projektets gång går det 

ju inte att undvika att jag får allt flera arkeologiska erfarenheter och kunskaper. Det oskrivna bladet blev 

naturligtvis allt mera fyllt med text och jag blev alltmera styrd av de iakttagelser, som jag tidigare gjort. Och ju 

längre tiden gick desto svårare blev det naturligtvis att avhålla sig från att läsa om arkeologi. Man ville ju så 

gärna veta om det man själv tyckt sig se hade beskrivits i facklitteraturen. Och min föresats att jag skulle företa 

mina vandringar i okänd skogsmark blev också ganska snart förverkad. Efter några få år hade jag vandrat 

igenom de flesta höglänta skogsmarker i Storvretabygden ett 10-tal gånger eller mer. Och då handlade det inte 

längre om okänd och outforskad mark. Så med tiden - efter några år - hade de uppsatta projektförutsättningarna 

raserats. På ett smygande sätt hade jag alltmer formats till amatörarkeolog med en ansenlig 

arkeologisk kunskapsmassa (nåja, det finns ingen anledning att förhäva sig) som tolkade blockfloran 

skogsmarken med tydligt färgade glasögon. Det kapital av kreativ okunskap och naivitet, som jag inledningsvis 

lagt i potten, hade förbrukats. Och därmed har ju egentligen mitt uppstartade projekt grävt sin egen grav.

Men även om projektet får anses som avslutat – så måste vi ju i alla fall hinna med, som ovan utlovades, en 

arkeologisk utforskningsvandring (och en redovisning i ord och bild) i den dyrbaraste klenoden av 

Storvretabygdens höglänta skogsområden: Storskogen. 

Vi ses alltså i Storskogen! Om Gud och Hälsan vill!

VI.2. Kyrkväggens stenar 

Som läsaren säkert märkt har jag som bakgrund för vissa rubriktexter lagt in bilder på 

stenar, som bygger upp vackra ytterväggar i en speciell byggnad. Jag låter här som 

avslutning alla de presenterade bilderna på väggstenar - och kanske några till - bilda 

ett kollage över en fingerad stenvägg. Jag tänker inte avslöja var de vackra 

väggstenarna finns. Men den intresserade kan ju göra egna efterforskningar. Men 

då är det viktigt att komma ihåg att stenar är mycket dynamiska och förändas med 

ljus och fuktighet. Det är därför inte säkert att stenarna vid Ditt besök har samma 

ljus- och färgdräkt, som när jag fotade dem. Men en ledtråd skickar jag i alla fall 

med. Det blir en bild på en strävpelare och ännu en frustrerande borränna! Hur 

gammal kan egentligen en borränna i fundamentet till strävpelaren vara?

En strävpelare vid en stenvägg. Kanske inte så 

märkligt med tanke på det valv som måste stöttas. 

Märkligare då med en klyvborränna på strävpelarens 

stenfundament. Hur länge har man kluvit sten med 

borrteknik egentligen? Eller kanske vettigare fråga: 

när klövs stenen i stenfundamentet fram?

VI. 3. Arkeologerna har kommit !

Arkeologerna har kommit! Nu är det fara å färde! 

Under senhösten 2015 har arkeologer börjat gräva ut begränsade ytor i gränszonen mellan den höglänta 

skogsmarken och fältlandskapet. En liten utgrävningsplats befinner sig bara ett hundratal meter från vårt 

skogsparti. Man borde ju känna sig glad över att arkeologerna äntligen hittat hit upp till det märkliga område, 

där den sena stenålders fångstfolk tog på sig jordbrukskläderna och vandrade ut i fältlandskapet. Men i stället 

känner man sig djupt oroad inför arkeologernas ankomst. Sannolikt betyder det att startskottet för olika 

byggnads- och anläggningsprojekt är mycket nära förestående. Arkeologerna agerar ju nämligen ofta som 

förtrupp för verksamheter, som kommer att utplåna de gamla kulturspåren i terrängen. De är tacksamma för att 

de får tillgång till nya områden att utforska – områden, som de tidigare inte vetat någonting om, trots att de 

egentligen, utifrån egna initiativ, borde ha undersökt och kartlagt dem för länge sedan. Både den oheliga 

alliansen och bristen på eget projekteringsoberoende underlag gör det naturligtvis mycket svårt att på ett tidigt 

stadium sätta upp handen mot samhällsplanerare och projekterare och säga: STOPP, inte i det här området! 

Men i det där området går det bra! Planerarna är nästan alltid på plats långt före arkeologerna. Det blir alltid 

samhällsnyttan, som får bestämma. Och samhällsnyttan är sällan på ursprungsbefolkningars sida, vare sig de 

fortfarande lever eller vilar i jorden sedan tusentals år. Sedan kan man naturligtvis fråga sig vad arkeologerna 

egentligen skulle kunna rädda även om de kunde arbeta oberoende och med god framförhållning. Hade ens de 

storslagna unika spåren efter märkliga stolprader i Gamla Uppsala gått att rädda om arkeologin gjort jobbet och 

upptäckt dem ett 20-tal år tidigare? Jag är inte så säker på det. Det är naturligtvis bra att ha en kunskapskultur, 

så att de arkeologiska spåren kan undersökas och tolkas innan de grävs och sprängs sönder. Men det räcker inte! 

Vi behöver också en bevarandekultur! 

Vi får nu se vad arkeologernas ankomst innebär för vårt skogsparti. Både i kanten av skogspartiet och längre in 

har utstakningspinnar dykt upp. Kanske kan det bildmaterial, som jag samlat och presenterat, bidra till att 

området undgår exploatering. Men det är inte särskilt troligt. Om något år vet vi antagligen hur det gått med 

det kulturstensrika skogspartiet innanför Tvärvägen. Och har då arkeologerna börjat arbeta i också det här 

skogsområdet. Ja, då vet vi att det är kört. Och har skogspartiet exploaterats utan att arkeologerna varit där. Ja, 

då är det inte bara kört! Utan också oerhört sorgligt och beklämmande! Men som en tröst i all bedrövelse kan vi 

då ändå konstatera: vi var i alla fall där och fick ta del av den intressanta och spännande kulturstenen, innan 

den förvandlades till anonym och söndersprängd stenmassa!

Utrotningshotad vy ! 

Vackert foto i januari-barvinterns dämpade färgskala. Egentligen behöver inte mer sägas. Men samtidigt finns det skäl att 

understryka att vi rör oss i en mycket spännande gränszon mellan höglänt skog och slätt. Här möter stenålder bronsålder 

och här möter det gamla fångsfolket för första gången ymnig betesmark. Inför deras ögon förvandlas en rik marin 

näringszon till en minst lika rik växtlighetszon med betesmark för boskap. Något tusental år av flyttande efter en vikande 

och gäckande strandlinje kunde här avslutas. Här kunde man stanna upp och bo kvar - och gör ju så än idag - även om det 

är hälsosamt hustomt (än så länge) i just det här natursköna blickfånget. Det är en av skogslandskapets vackraste utsikter 

över fältlandskapet som vi ser på bilden. Och sorgligt nog kommer den nog inte att kunna tjusa och fängsla oss särskilt 

länge till.

Spännande grop med utrensad småsten. Kanske har arkeologerna funnit en boplatsrest efter de 

människor som varit med om producerat kulturstenen i det skogsparti, som vi ovan presenterat

Visst är gropen intressant. Men det sönderstyckade 

stora blocket bakom är intressantare. Vi får se om 

arkeologerna i sin kommande avrapportering har 

någon blockfokusering och ägnar uppmärksamhet åt 

det här spektakulära blocket. Jag tror tyvärr inte att de 

gör det. Men jag skulle bli glad om de så gjorde. Jag 

skulle också bli glad om de kommenterade den stora 

mängd huggna block (nu borttagna) med intressanta 

borränneinslag, som låg framför blocket.

Uppställd urnupen stensugga nära toppen av 

Kraftledningsberget

Vanndring och Mål 

Gammal kultursten 

i och kring ett skogsparti 

Sven-Inge Windahl 2016 

Det vackra podieblocket i skogsmark 

nära kolonilottsområdet i Lyckebo

Vandring och mål Gammal kultursten i och kring ett skogsparti Sven-Inge Windahl 2016

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?