Vandring och mål Gammal kultursten i och kring ett skogsparti Sven-Inge Windahl 2016

Arkeologerna har kommit! Nu är det fara å färde!
Under senhösten 2015 har arkeologer börjat gräva ut begränsade ytor i gränszonen mellan den höglänta
skogsmarken och fältlandskapet. En liten utgrävningsplats befinner sig bara ett hundratal meter från vårt
skogsparti. Man borde ju känna sig glad över att arkeologerna äntligen hittat hit upp till det märkliga område,
där den sena stenålders fångstfolk tog på sig jordbrukskläderna och vandrade ut i fältlandskapet. Men i stället
känner man sig djupt oroad inför arkeologernas ankomst. Sannolikt betyder det att startskottet för olika
byggnads- och anläggningsprojekt är mycket nära förestående. Arkeologerna agerar ju nämligen ofta som
förtrupp för verksamheter, som kommer att utplåna de gamla kulturspåren i terrängen. De är tacksamma för att
de får tillgång till nya områden att utforska – områden, som de tidigare inte vetat någonting om, trots att de
egentligen, utifrån egna initiativ, borde ha undersökt och kartlagt dem för länge sedan. Både den oheliga
alliansen och bristen på eget projekteringsoberoende underlag gör det naturligtvis mycket svårt att på ett tidigt
stadium sätta upp handen mot samhällsplanerare och projekterare och säga: STOPP, inte i det här området!
Men i det där området går det bra! Planerarna är nästan alltid på plats långt före arkeologerna. Det blir alltid
samhällsnyttan, som får bestämma. Och samhällsnyttan är sällan på ursprungsbefolkningars sida, vare sig de
fortfarande lever eller vilar i jorden sedan tusentals år. Sedan kan man naturligtvis fråga sig vad arkeologerna
egentligen skulle kunna rädda även om de kunde arbeta oberoende och med god framförhållning. Hade ens de
storslagna unika spåren efter märkliga stolprader i Gamla Uppsala gått att rädda om arkeologin gjort jobbet och
upptäckt dem ett 20-tal år tidigare? Jag är inte så säker på det. Det är naturligtvis bra att ha en kunskapskultur,
så att de arkeologiska spåren kan undersökas och tolkas innan de grävs och sprängs sönder. Men det räcker inte!
Vi behöver också en bevarandekultur!
Vi får nu se vad arkeologernas ankomst innebär för vårt skogsparti. Både i kanten av skogspartiet och längre in
har utstakningspinnar dykt upp. Kanske kan det bildmaterial, som jag samlat och presenterat, bidra till att
området undgår exploatering. Men det är inte särskilt troligt. Om något år vet vi antagligen hur det gått med
det kulturstensrika skogspartiet innanför Tvärvägen. Och har då arkeologerna börjat arbeta i också det här
skogsområdet. Ja, då vet vi att det är kört. Och har skogspartiet exploaterats utan att arkeologerna varit där. Ja,
då är det inte bara kört! Utan också oerhört sorgligt och beklämmande! Men som en tröst i all bedrövelse kan vi
då ändå konstatera: vi var i alla fall där och fick ta del av den intressanta och spännande kulturstenen, innan
den förvandlades till anonym och söndersprängd stenmassa!