Huggen sten i Storvretabygdens höglänta skogsmarker Del II Borrat stenmaterial Windahl 2016

Arbetsversion ! 

Huggen sten i Storvretabygdens 

höglänta skogsmarker 

Text och Bild: Sven-Inge Windahl, 2016 

Del II: borrat stenmaterial






Del II 

Borrat stenmaterial 

Bild och text: Sven-Inge Windahl 

2016

Register 

Inledning: Om Stenborrning s. 5 - 6 

Kap.1 : Borrännor - synliga och nästan osynliga s. 7 - 25 

Kap.2 : Klyvhålsplatser - för husbehov eller … ? s. 26 - 46 

Kap.3 : Borrännemonument s. 47 - 81 

Kap. 3.1. Exempel på borrännemonument s. 50 - 58 

Kap. 3.2. Den borrade stensuggan i Storskogen s. 59 - 74 

Kap. 3.3. Stenskeppet i Stenkullen s. 75 - 81 

Kap.4 : På spaning efter gamla borrännor s. 82 -149 

Kap. 4.1. Husgrunder s. 84 - 90 

Kap. 4.2. Gamla grindstolpar s. 91 - 97 

Kap..4.3. Kvarnanläggningar s. 98 - 109 

Kap. 4.4. Försvarsanläggningar s. 110 - 125 

Kap. 4.5. Kyrkomiljöer s. 126 - 149 

Kap.5: Tre minnesmonument över stenröjarnas hedervärda 

insatser – och en annan typ av stenborrning s. 150 - 170 

Kap. 5.1. Heder åt stenröjarna - en annan typ av stenborrning s. 151 - 153 

Kap. 5.2. Tre fältnära röjstensmonument s. 154 - 170 

Kap.6 : Avslutning s. 171 - 173 

Kap. 5.2.1. Stenröjarnas konstverk vid fältkanten i Årby s. 155 - 158 

Kap. 5.2.2. Det flerfunktionella monumentet på slätten före Ängeby s. 159 - 165 

Kap. 5.2.3. Det vackraste slättmonumentet s. 166 - 170

Inledning 

Om stenborrning 

Stenhuggning är sannolikt en urgammal verksamhet. Med den har antagligen ändrat karaktär många 

gånger under sin utvecklingshistoria. Stenhuggningen har påverkats när religion och begravningsskick 

förändrats. Bronsålderns välvda gravhögar med kärnrösen och kantkedjor av sten har säkert krävt 

mängder av huggen sten. Också förändringar i byggnadsskick och i hushålls- och hantverksaktiviteter har 

spelat roll för stenhuggeriets omfattning och utformning. Behovet att stenmarkera boplatser och större 

territorier har också medfört att skyltblock formats med hjälp av stenhuggning. En hel del av de olika 

typer av skyltblock som presenterades i Del I av Huggen sten i Storvretabygdens höglänta skogsmarker 

(Windahl, 2016) har helt säkert formats med stenhuggning av traditionell karaktär. När nya näringar 

som jordbruk och boskapsskötsel växte fram uppstod behovet av huggen sten för att bygga 

stenhägnader, som omgärdade och skyddade odlade grödor från betande djur. 

Men någon gång under stenhuggeriets långa historia inträffar en viktig teknisk innovation. Sten börjar 

nu att klyvas med hjälp av borrteknik, där borr av hårt järn (stål) används. 

Det är viktigt att klargöra att borrning av spränghål (som började tillämpas under 1800-talet) är 

någonting annat än stenborrning för att klyva sten. Antagligen har borrning för klyvning funnits bra 

mycket tidigare än spränghålsborrning. Stenborrningens två olika tekniker för stenklyvning är svåra att 

följa bakåt. Borrning med ett enda djupt borrhål och borrning med flera grunda borrhål satta i en tät rad 

kan ha olika utvecklingslinjer och har kanske ganska sent förenats i ett profant stenhuggeri. Kanske har 

de tidigare enbart använts i ett sakralt eller i ett juridiskt (gränsmarkerande) sammanhang.

Den manuella stenborrningstekniken är ju i själva verket så enkel och självklar (ett vridmoment och ett 

slagmoment, som kombineras kring ett järnverktyg) att det nog finns skäl att problematisera fackarkeologernas 

sena datering av klyvborrningen. Tekniken byggde inte på någon avancerad vetenskap. Och 

det behövdes säkert ingen Einstein-figur för att räkna ut hur två olika borrningsmoment (snurrmoment och 

slagmoment) skulle kunna kombineras. Båda metoderna var ju kända sedan tidigare. Och alla nödvändiga 

förutsättningar fanns egentligen till hands redan under äldre järnåldern - flera tusen år tidigare än 

fackarkeologernas datering av stenborrningens uppkomst. Så varför har man inte borrat i sten i tusentals år 

- eller har man kanske det? 

Egentligen kan man också göra en helt annan typ av problematisering kring stenborrningsteknikens uppkomst. 

Man skulle kanske kunna fråga sig varför den manuella stenborrningen över huvud taget började 

användas. De traditionella stenklyvningsmetoderna var ju egentligen fullt tillräckliga. Den som har vandrat i 

skogspartier med gammalt stenhuggeri, där bara traditionella klyvmetoder använts, kan ju själv förvissa sig 

om att man egentligen inte hade några svårigheter med att klyva fram stora stenstycken i en rad olika former. 

Och man klarade galant att klyva fram släta sidor och helt rätvinkliga stenklossar. Och så länge som man 

använde manuell borrteknik så innebar det nog knappast någon besparing i tid och arbetsinsats jämfört med 

det traditionella, oborrade, stenhuggeriet. Så vad fanns det egentligen för press mot att utveckla stenborrningstekniker 

i stenklyvningens tjänst? Nästan ingen alls kan man tycka. Annorlunda förhöll det sig 

naturligtvis när stenborrningen mekaniserades och lufttrycksborrning infördes. Då kunde en man enkelt 

borra ett ganska djupt borrhål på några minuter. Men innan dess? 

Kanske är det trots allt så att man fortfarande bör vara försiktig när det gäller att uttala sig om den bortre 

tidsgränsen för stenklyvning med borrteknik. Och fortfarande finns, så vitt jag vet, inga säkra metoder för 

bestämning av en borrännas ålder. Kanske är det rent av så att stenborrningstekniken har sina rötter i 

förkristen tid? Och kanske är det inte ursprunglingen stenborrningens klyveffektivitet som varit avgörande 

för att metoden introducerades. Kanske har de borrännor som uppkommit vid klyvningen haft ett viktigt 

symbol- eller signalvärde med sakrala eller juridiska förtecken. Kanske är det relativt sent i stenborrningens 

historia som tekniken etablerat sig som ett effektivt verktyg i den profana stenhuggningsverksamheten.

Kap.1. 

Borrännor - synliga och nästan osynliga

Synliga och nästan osynliga borännor på stenar 

Borrännor är tacksamma. För när man hittar dem så vet man ju att mänsklig stenhantering bedrivits på 

platsen. Än har inte naturkrafterna uppfunnit stenborrningstekniken. Hittar man en borränna, så kan man 

(kanske !!!) också få en hyfsad datering av det framkluvna stenmaterialet. Enligt fackarkeologerna har ju 

borrtekniken bara några hundra år på nacken. Svårare kan det naturligtvis vara med äldre oborrat 

klyvmaterial. Här kan klyvmetoderna ha sett likartade ut under årtusenden. Och har människor bott och 

verkat i ett område sedan stenåldern så kan det vara svårt att fastställa när klyvmaterialet framställts. 

Men tidens tand påverkar också borrännor. De blir lätt överväxta av lavar och mossor och syns då inte 

längre för blotta ögat. Även om de inte växer igen så kan de ändå vara ganska svåra att upptäcka. Både 

borrännans yta och den kluvna stenytan homogeniseras och får samma färg som blocket i övrigt. Och då 

hjälper det inte ens med skarpa ögon för att upptäcka de gamla borrännorna. Vi kan visserligen använda 

synen för att orientera oss fram till troliga block där borrännor kan finnas. Men sedan måste vi faktiskt 

använda pekfingret för att stryka över ytan och med känseln upptäcka borrännan. Även när pekfingret har 

identifierat borrännan kan det vara svårt för ögat att hitta den. 

Svårigheten att hitta borrännor gör det ju rimligt att anta att det är lätt att underskatta förekomsten av 

borrat klyvmaterial ute i skog och mark. (Nu har i och för sig inte identifieringssvårigheterna varit det stora 

problemet i mitt fall. Snarare då att jag hittat så stora mängder, som dessutom har en utformning som 

medför tolkningsproblem). 

När man bara ser enstaka borrännor kan det också vara svårt att avgöra om det är en klyvborränna eller en 

sprängborränna. De kilverktyg som användes vid klyvning var ju utformade på ett sådant sätt att de skulle 

åstadkomma minimal skada i stenytan. Järnkilen verkade ju egentligen inte direkt mot borrhålets väggar 

utan mot två i borrhålsöppningen nedsatta sidjärn. Någon enstaka gång kan man dock se att översta delen 

av borrännan har skadats - utvidgats och deformerats. Då är det sannolikt en i borrhålet applicerad kil som 

åstadkommit skadan. Förmågan att skilja på klyvborrännor och sprängborrännor är lite av en konst, som 

man successivt får utveckla när man vandrar omkring i skog och mark. En tumregel är att små fristående

Block, som har en borränna i en slät yta, har utsatts för klyvning och inte sprängning. Två stora blockdelar, 

som står nära varandra och har två matchande långa borrännor vända mot varandra har också sannolikt utsatts 

för klyvning och inte sprängning. I sprängt material kan man också se blockbitar med intakta runda borrhål. 

Intakta borrhål ser man nästan aldrig i kluvet material, eftersom borrhålen spricker upp - om inte klyvningen av 

någon anledning avbrutits eller misslyckats . Observera att tumreglerna ovan gäller för enstaka långa 

borrännor. Korta borrännor satta på rad indikerar alltid klyvning och aldrig sprängning.

Bilden visar en kort och tydlig klyvvborränna från Storskogen. För att få precision i klyvningen anlades flera grunda 

borrhål efter varandra i en rad. Klyvning skedde sedan genom att järnkilar slogs ner i borrhålen. Rester av borrhålen 

syns efter klyvningen som borrännor i de framkluvna stenytornas kanter. Parallellt med denna klyvmetod tillämpades 

också en annan metod där ett enda långt borrhål borrades. Och klyvning skedde sedan genom att kila i det 

djupa, upptagna borrhålet. Den metoden användes nog främst för grovklyvning, där det inte var så viktigt att ha god 

kontroll över klyvprocessen. På en del framkluvna block kan man se att båda metoderna använts i nära samverkan. 

(Se exemplet på nästa bild).

Två klyvtekniker med borr, som samsas på en och samma sten - enkelhålsklyvning 

(med ett enda djupt klyvhål) till höger och klyvning med flera tätt satta klyvhål till 

vänster.

Vacker lång klyvborränna längs ena kanten på block i Storskogen

Block med klyborränna i bortre fårhagen nära Norrbovägen

Närbild på borrännan på blocket på föregående bild

Svagt markerad klyvborränna på mossigt block i skogsparti före kolonilottsområdet i Lyckebo. 

Den här typen av svårupptäckta borrännor upptäcker man inte enbart genom inspektion. 

Inspektion är förstås alltid bra för att identifiera platser där stenen ser huggen ut. Men sedan 

måste man leta runt och skrapa bort mossa (särskilt runt vassa kantpartier) och helst känna 

med pekfingret för att upptäcka borrännorna. Hur mycket borrkluven sten finns det egentligen 

i våra skogsmarker? Jag har hittat massor utan att egentligen leta särskilt systematiskt.

Litet block med klyvborränna på ena sidan

Närbild på borrännan på det lilla blocket på föregående bild

En bit av det större blocket har kluvits bort med borrteknik och ställs upp framför. Huvudblock och 

uppställt block har matchande borrännor. Svårbedömd blockformation i Storskogen som verkar ha 

arrangerats för att skylta för något - kanske för en bygdegräns av något slag.

Borränna, vars överdel antagligen skadats vid kilningen.

Svårupptäckt borränna





Studiet av stenar kluvna med borrklyvhål gör oss nog bättre lämpade att också hitta stenar, som kluvits med 

traditionell klyvmetod. På bildens sten finns inga borrännor. Men jag skulle ändå våga sätta en slant - kanske 

inte så stor - på att det här är en sten, som kluvits av människor - kanske rentav för flera tusen år sedan, 

eftersom den står i höglänt skogsmark och inom ett troligt boplatsområde från sen stenålder.

Kap. 2. 

Klyvhålsplatser - för husbehov eller … ?

Om klyvplatser, där stenmaterial huggits fram med borrteknik 

Är det så enkelt att allt stenmaterial, som kluvits fram med borrteknik, har tillkommit för att fylla bondgårdarnas 

och torpens behov av huggen sten under 1700- och 1800-talet - och kanske en bit in på 1900-talet? Handlar det 

alltså helt igenom om husbehovsstentägter? Klyvplatser i skog och hagmark har säkert ofta varit husbehovsstentägter 

för att fylla byarnas och gårdarnas behov av huggen sten (till husgrunder, jordkällare och grindstolpar 

osv). Men många klyvplatser har sannolikt inte använts som sådana husbehovsstentägter - inte ens i de närmaste 

omgivningarna kring bygdens gårdar. 

Ute i markerna ser man ofta block, som är mycket oansenliga och knappast lämpliga för husbehovshuggning, 

som ändå kluvits med hjälp av ett långt borrhål eller flera grunda borrhål satta i rad. Såväl den dåliga 

huggkvalitén och den ofullbordade klyvningen som det förhållandet att sällan något kluvet stenmaterial 

avlägsnats från platsen talar starkt emot att det rör sig om husbehovshuggningar, där stenmaterial huggits fram 

för att avhämtas och användas på en närbelägen gård. Det måste rimligtvis finnas andra förklaringar till att 

blocken kluvits och att blockstyckena fått ligga kvar på platsen. Det är inte heller ovanligt att i blockhögar och 

rösen där stenmaterialet huggits fram med traditionell teknik, finna enstaka inslag av mindre block, som huggits 

fram med borrteknik. Det verkar som om det borrkluvna blocket placerats på blockhögen eller röset som en sorts 

markering, som antyder att just den här högen eller det här röset är speciellt på något sätt - kanske tilldelats en 

gränsmarkerande funktion. Vissa klyvplatser kan också uppvisa en tydlig struktur eller symmetri, som man 

vanligtvis inte förknippar med ordinära husbehovsstentägter, där skrotstenen är slarvigt och osymmetriskt 

kringspridd. 

Jag har också gjort många fynd av klyvplatser, där borrteknik använts, i höglänta skogsmarker och även i den 

avlägsna och otillgängliga Storskogen. Det är svårt att tro att rationellt tänkande slättbönder skulle ge sig långt ut 

i svårforcerad skogsmark för att hugga fram och hämta hem svårtransporterad brukssten, när de oftast har 

lämplig sten att tillgå utanför stugknuten. Men likväl finns det borrkluvna materialet där och kräver en 

förklaring. Man skulle kunna tänka sig att det rör sig om uppdragshuggning, där stenhuggarspecialister huggit 

sten åt någon inflytelserik beställare inne i Uppsala stad. Alternativt kan man tänka sig att stenmaterialet faktiskt 

huggits fram för att användas på plats i skogsmarken. Kanske ska klyvplatserna med de borrännemärkta blocken 

uppfattas som gränsmarkörer. Gränsmonument-hypotesen blir särskilt aktuell när vi så småningom i nästa

kapitel (Kap. 3) kommer att presentera de märkliga ”borrännemonumenten”. 

Helt klart behöver husbehovshypotesen kompletteras med andra förklaringar, om vi rätt ska kunna tolka 

och förstå det borrkluvna stenmaterialet i såväl den höglänta skogsmarken som i skogspartier och 

hagmarker i den lägre liggande odlingsbygden.

Att det här är en husbehovsstentägt, där sten huggits fram med borrteknik för att användas på den 

närbelägna gården, behöver man nog inte tvivla på. Men som betraktare kan man också uppleva att 

den det vilar en högtidlig - nästan sakral - stämning över den vackra klyvplatsen

I Fulleröskogen hittar vi den här gavelsängsliknande klyvplatsen, som mycket liknar den 

borrkluvna formationen på föregående bild. Men här hittar vi inga rännor efter borrade 

klyvhål. Kanske skiljer det rent av tusentals år mellan klyvningarna på bilderna.

Ett block har här kluvits så att en typisk stenstol-formation uppkommit. Klyvborrännan syns i 

”stolsryggen”. Förmodligen rör det sig om en oproblematisk stentägt för husbehov. Men skulle det 

visa sig att stenen framför stenstolen verkligen är det stenstycke, som huggits bort, så uppstår ju 

en problematisering. Varför lämnar man kvar det borthuggna stenstycket, när man nu ägnat 

ganska mycket tid och arbete åt att hugga loss det?

Gammal stenstol-huggning i Fårhagen i Lyckeboområdet. Huggningen här har skett 

utan borrteknik. Kanske är den bara obetydligt äldre än den borrkluvna stenstolen på 

föregående bild. Men den kan också vara flera tusen år äldre.

Det här är en typisk liten klyvhålsplats i Storvretabygden, där borrteknik använts vid klyvningen. Till det typiska hör att 

block ofta delas i två (eller flera) delar utan att någon del avhämtas från platsen. Här har klyvningen dessutom ansetts som 

extra viktig, eftersom den genomförts med flera klyvborrhål satta i rad för att få särskild god precision i klyvningen. Och 

ända har inget stenmaterial avhämtats. Samtidigt visar ju bilden hur vacker konst kan skapas genom en enkel delning, där 

en del intar en ny spännande position i förhållande till den del som står kvar statiskt i sin gamla position. Både dynamik och 

stabilitet får plats i kompositionen. Kanske var det så stenhuggaren vid den här platsen upplevde det. Det som var ämnat 

som en husbehovshuggning resulterade i så vacker stenkonst att han medvetet avstod från att hämta hem det liggande 

blockstycket. Eller också var avsikten att skapa en vacker och speciell plats från första början. I all sin enkelhet är nog denna 

en av de vackraste stenbilder jag har i min samling.

En del klyvhålsplatser blir man inte klok på. Det kan se slarvigt och kringspritt ut. Men så upptäcker 

man ändå något sorts struktur i de huggna stenstyckena. Här ser man ju faktiskt att merparten av de 

framhuggna stenstyckena bildar en krets kring en rundad mittsten. Är det slump eller medveten 

planering? Också här är det nog tveksamt om något framkluvet stenmaterial tagits från platsen.

Bilden visar en kvarsittande järnkil i en blockdel i stenhuggarmarkerna på Fulleröhöjden. I mitt material är den här 

järnkilen fullkomligt unik. Jag har besökt flera hundra olika klyvställen, där borrteknik använts. Och det här är den 

enda järnkil, som jag hittat. Kilen skulle antagligen kunna användas för att få fram en kol 14-datering av klyvplatsens 

ålder. Även om arkeologerna kanske tror sig redan ha en korrekt datering av stenklyvning med borrteknik, så skulle 

det ju ändå kunna vara angeläget för personer intresserade av bygdens historia att få en datering just på den här 

klyvhålsplatsen.

Vackert, kluvet block långt inne i Storskogen. Ibland är det svårt att förstå hur stenhuggarna egentligen tänkte. Inskränker 

man sig till att endast borra ett par grunda och tätt ställda borrklyvhål högst upp, så kan väl resultatet knappast bli bättre än 

så här. Men någon fortsatt klyvning har inte ägt rum på platsen. Stenhuggarna har bara vänt på klacken och gått vidare. 

Kanske har de inte varit ute efter huggen husbehovssten. Kanske har de haft ett helt annat syfte och varit helt nöjda med 

det resultat de åstadkommit. Men vad skulle det i så fall handla om?

Bilden visar ett block som spräckts i flera bitar genom kilning i ett enda vertikalt borrhål, 

som placerats i mitten. Ingen av de framhuggna stenstyckena tycks ha forslats bort för 

användning på annat håll. Både i höglänt skogsmark och i lägre fältnära miljöer kan man 

hitta den här typen av ofta ganska oansenliga stenar, som spräckts med borrteknik, men 

som ändå inte verkar ha fungerat som husbehovsstentägter.

Nedanför Storvretaskolan - i skogspartiet före fältet - finns en mycket stor ansamling av block ungefär i den storlek, som 

blocket på bilden har. Blocken bildar inga högar eller vallar. Och det handlar inte om från åkermark bortröjd sten i sen 

tid, eftersom inga borrade dubbhål finns i stenarna. Bland mer rundade block finns också skarpkantat hugget 

stenmaterial. Det huggna materialet uppvisar dock inga klyvborrännor och har således antagligen inte tillhuggits under 

de senaste två hundra åren. Blockmaterialet verkar inte ha utgjort en stengrund till ett större hus (eller flera hus) som 

stått på platsen. Det har en lite för oregelbunden uppställning för det. Jag lutar åt att blockmaterialet stått på den övre 

fältytan (nära fotbollsplanerna) innan det området odlades upp. Men vilket sammanhang har stenen ingått i innan den 

i så fall röjdes bort? Och varför lades inte blocken i en blockvall längs kanten som brukligt är? Och mitt i detta blockhav 

- av kanske flera tusen block - hittar jag ETT ENDA med borränna! Hur går detta ihop? Ja, fråga inte mig! Men om det 

inte är konst så är det i alla fall bra konstigt!

Här har faktiskt en liten och oansenlig stenhäll spräckts itu med flera grunda klyvborrhål satta i rad. Hällen har 

knappast varit lämpad för husbehovsstentägt. Det måste rimligtvis ha funnits en annan anledning till att hällen 

utsatts för borrvåld. Kanske har hällen via borrning utmärkts som gränssten i kombination med det gamla 

vackra blocket bakom. Kanske är det så att den borrade sprickan i hällen anger den exakta gränsriktningen? 

Kanske fanns det ett gränsröse här tidigare - innan hällen borrades - och kanske är det de stenarna som idag 

ligger vid sidan av hällen.

I bildens mitt ser man en av de grunda klyvborrännorna i den lilla stenhällen framför blocket.

Här ser vi baksidan på det block, som står bakom den kluvna stenhällen. Helt säkert har stenmassa huggits bort från 

blockytan på flera olika ställen - osäkert när och osäkert varför. Man kan inte utesluta att uthuggningen hör till 

samma funktionella sammanhang som klyvningen av den lilla stenhällen framför. Därmed inte sagt att uthuggningen 

och klyvningen skett samtidigt. Kanske handlar det om ett äldre (uthuggningen) och ett yngre (hällklyvningen 

med borrteknik) sätt att stenskylta för en bygdegräns?

Inne i Storskogen stöter man på den här jätteklossen, som tillhuggits - i alla fall delvis - med hjälp av 

borrteknik (se hitsidans överkant). Det tillformade jättebordet ser uråldrigt ut. Och man associerar 

lätt till de liggande stenkolosser, som tidigare presenterats (se Del I: oborrat stenmaterial). Men 

borrännorna vittnar om att det sannolikt handlar om en betydligt yngre konstruktion. Kanske är 

det rent av ett sentida jaktlag, som tillverkat en funktionell slaktbänk just här? Vad funktionen än 

är så har det blivit till en vacker konstinstallation ute i vildaste Storskogen.

Vackert stentägtsblock, som på den sida som vetter mot kameran endast bearbetats med traditionella klyvningsmetoder 

(utan borrteknik). Alla blockets stenytor uppvisar olika färg och vegetationbeklädnad. Det tyder på att 

huggningar genomförts vid olika tidpunkter och kanske under lång tid. Det är bara takdelen, som har kvar sin 

originalfärg och sitt ursprungliga lavskickt. Det är inte säkert att ett hugget block någonsin återtar sin ursprungliga 

färgdräkt. Nyhuggna ytor kan ge konkurrensfördelar för nya arter av lavar, som kan ge upphov till nya färgnyanser.

Man skulle kunna tro att stenmästaren här gått en kurs i modernistisk stenkonst. Det är spetsigt, 

släthugget och uppfläkt. I skogen skulle stenskapelsen inte ha kommit till sin rätt. Men här mot de 

den öppna fältvidden gör sig konstinstallationen mycket bra. Och det tog nog konstnären med i 

beräkningen. Det är han som gjort den sista insatsen här genom att klyva fram den släta vertikala 

ytan. En lång klyvborränna i ytan vittnar om det. Och han visste antagligen att det här aldrig skulle 

klyvas fram någon mera sten. Så mycket viktigare då att sätta punkt för ett flertusenårigt stenhuggeri 

med ett mästerligt konstverk. (Samma block som på föregående bild).

Man skulle gärna ha velat vara med och se rallarna bygga järnväg mellan Uppsala och Storvreta på 

1870-talet. Kanske det här klyvhålsblocket kan få stå som monument över järnvägsbyggnadsepoken. 

Antagligen gick det åt åtskilligt med sten när järnvägsbanken skulle byggas upp. Kanske har blocket 

fått släppa till några av de stenar, som ligger inbakade i banvallen ute på slätten. Framklyvningen av 

sten här är ganska sen, eftersom den gjorts med borrteknik. Det skulle nog tidsmässigt kunna stämma 

ganska väl med järnvägens tillkomst.

Om man leker med tanken att man här försökt hugga ut en enda långsträckt sten, vad skulle man då ha kunnat 

använda den till? Kanske ett minnesmonument hemma på gården, en imponerande gravsten på kyrkogården eller 

kanske en mäktig grindstolpe. Svaret beror ju delvis på hur gammal vi anser att tekniken med klyvborrhål är. Tänker vi 

oss att borrtekniken är mycket gammal, så skulle ju faktiskt den imponerande sten som huggits ut här kunna pryda ett 

förkristet gravfält. Inte så långt från Lillvreta, där den här klyvhålsplatsen finns, ligger Vallby. I ett fältnära skogsparti 

där hittar man en rest sten, som nästan kan mäta sig med den långsträckta sten, som kan ha huggits ut här. Men den 

stenen har inga borrännor.

Kap.3. 

Borrännemonument

Konst när den är som bäst kan ju skaka om och förvåna - kanske t.o.m. chocka. Och det är just det som borrännemonumenten 

gör på flera olika sätt. 

Trots att de är tillhuggna med borrteknik - och alltså sannolikt ganska sena - så har de en tydlig monumentkaraktär. 

De är tillverkade och uppställda för att dra till sig uppmärksamhet och för att skylta för någon viktig företeelse. 

Men skyltblock förknippar man ju med stenåldern då människor fortfarande bodde i den höglänta skogsmarken. 

Men vilken funktion kan egentligen skyltblock ha haft i skogsmarken under de senaste århundradena? Ja, det kan 

man verkligen undra över. Jag tänker inte här försöka besvara den frågan. Men några lösningsförslag kommer att 

lämnas i samband med de bildtexter, som ledsagar de borrännemonument som nedan presenteras. Se också 

texten till den nedan beskrivna borrade stensuggan (kap 3.2), som ju också kan betraktas som ett borrännemonument. 

Eller har jag möjligen gjort problem av något som egentligen inte är något problem? Kanske är borrtekniken 

betydligt äldre än vad dagens fackarkeologer tror. Och då är ju borränneblockens skyltblockkaraktär inget problem. 

Kanske bör man fortfarande hålla frågan om borrteknikens datering öppen? Än finns, så vitt jag vet, ingen säker 

metod att mäta åldern på en borränna. 

Hur som helst så måste vi - åtminstone när det gäller den typ av borrännemonument, som presenteras nedan - 

säga ett farväl till husbehovshypotesen. Borränneblocken har aldrig varit tänkta att efter huggningen forslas ner till 

böndernas gårdar på slätten för att användas till husgrunder, jordkällare etc. 

Nej, de har huggits fram för att användas på platsen. De har varit avsedda att som monument skylta för något 

viktigt. Och det verkar ju i och för sig rimligt. För inte åkte väl rationella bönder långt in i den svårtillgängliga 

Storskogen för att klyva fram tung och svårtransportabel sten, när de oftast hade lämpliga stentägter utanför 

husgaveln. 

Det är också svårigheter att förstå själva borrningsförfarandet. Flera av borrännemonumenten har borrännor, som 

är över två meter långa. Hur är det över huvud taget möjligt att med enkel manuell borrningsteknik borra så långa 

borrhål? Borrade man ett enda kontinuerligt borrhål så borde väl snart den ökande friktionen göra det omöjligt att 

vrida runt ett långt borr. Och borrade man i korta etapper och successivt slog bort stenmassan utanför borrhålet, 

så fick man ju snart en ohanterligt hög blockvägg bakom borrhålet. Men detta verkar mera vara mitt problem än 

borrarnas. De lyckades ju!

Och hur ska vi egentligen uppfatta borrännorna? Var de bara en oavsiktlig biprodukt av den använda 

klyvtekniken? Eller hade de en rent dekorativ funktion? Eller hade de t.o.m. ett viktigt signalvärde, 

som var uppenbart för den tidens människor? 

De borrännemonument, som nedan kommer att presenteras, är märkliga byggnadsverk, som starkt 

kan engagera såväl intellekt som känsla. De erbjuder många svårlösta problem vad gäller 

konstruktion, funktion och datering, Och vi kommer att brottas med dessa problem en hel del nedan. 

Men för den läsare som så önskar går det naturligtvis bra att släppa analysen och bara njuta av 

borrännemonumenten som märkliga och fantasifulla konstinstallationer i skog och mark.

Kap. 3.1. Exempel på borrännemonument

På en stenfylld verksamhetsyta i anknytning till en trolig stenåldersboplats finns en märklig klyvhålsplats. Både huvudblocket 

och ett kvarliggande blockstycke har tydliga och kraftiga borrade klyvhålsmärken. Rimligen har originalblocken 

inte varit särskilt högt och någon större mängd hugget stenmaterial har nog inte forslats bort - om ens något. Det 

framkluvna block, som ligger kvar, har ingen hög kvalitet - i vart fall inte formmässigt. Det är svårt att förstå varför man 

utfört ett så omfattande borrarbete med tät klyvhålsteknik utan att få fram kluven sten av hög kvalitet för användning på 

annat håll. En förklaring skulle naturligtvis kunna vara att det inte rör sig om en stentägt i vanlig mening utan i stället om 

skapandet av ett gränsmonument. Stenkvaliteten spelade i det avseendet ingen roll. Det var i stället det bearbetade 

blockets form och kanske också den tydliga borrännemärkningen, som var avgörande. På sluttningen nedanför, på 

inägorna till en gård, finns en liknande ”stentägt” som kanske också utgjort ett gränsmonument.

Närbild på de övre blockdelarna i stenmonumentet på föregående bild. Borrännorna efter de 

anlagda klyvhålen syns tydligt i överkanten.

Den stora stenkolossen i ett skogsparti i Norrbo-trakten. Borrännesidan är vänd mot kameran . Men tyvärr 

syns inte den långa borrännan särskilt bra på bilden. Den löper i högerkanten av det mossiga fältet. Som 

synes har en hel del stenhuggeri ägt rum på stenkolossens tak. Det är troligt att den ursprungligen kan ha 

varit betydligt högre. Formen och den platta undersidan, som står liksom ovanpå underlaget, får mig att 

misstänka att kolossen, trots sina 50 ton eller mer, kan ha placerats här av människor - tusentals år innan den 

fick sin långa borränna. Kanske är det ett tvåfas-monument som haft vitt skilda funktioner i två vitt skilda 

tidsepoker.

Detaljbild som visar slutdelen av den flera meter långa borrännan. Under borrännan 

finns ett grunt bortslaget parti. Det är således möjligt att borrännnan en gång varit 

ännu längre.

Bilden visar en mycket vackert arrangerad klyvhålsplats från Storskogen, nära Tipptoppvägen. Den 

stora stenen har ställts upp så att överkantens borrännor tydligt exponeras. Klyvhålsblocket 

understöds i ena kanten av tre små rundade stödstenar. Blockarragemanget är ställt ovanför en stor 

grop i marken. Och mycket övrigt klyvhålsmaterial finns uppställt runt omkring gropen . Platsen är 

arrangerad på ett sådant sätt att den vill kommunicera något speciellt. Men det är förstås svårt att i 

efterhand avgöra vad. Någon kaotisk stentägtsplats där skrotsten ligger huller om buller är det 

definitivt inte fråga om här.

Jag har egentligen aldrig lyckats förstå mig på det här mäktiga överhangsblocket vare sig till funktion eller 

konstruktion. Det är naturligtvis en mästerlig stenhuggarprestation att få det mycket tunga och långt utskjutande 

överhanget att ligga kvar. Ett mycket långt borrhål har anlagts på överhangets översida och fortsätter som en 

borränna långt ner på den urhuggna framsidan. Det är inte säkert att borrännan hör till ursprungskonstruktionen. 

Den kan ha lagts till betydligt senare. Det kan således vara ett 2-fas – monument, där ett skyltblock från stenåldern 

flera tusen år senare gjorts om till ett gränsmarkerande borrännemärkt monument. Överhangsblocket är kanske 

Storskogens mest intressanta och spännande objekt både ifråga om arkeologi och konst - och kanske också det mest 

osannolika. Det borde helt enkelt inte finnas!

Den här uppställda stenskivan med klyvhålsrännor runt kanterna har tillhuggits bara något 

hundratal meter från överhangsblocket. Det är egentligen en lika stor sevärdhet som överhangsblocket, 

som presenterades på föregående bild, och ingår kanske i samma sammanhang. En fråga 

inställer sig ganska spontant: ett sådant här resurskrävande och proffsigt stenalster, som den 

uppställda stenskivan, glömmer man väl bara inte i Storskogen? Och en följdråga: om man inte 

glömt den, vad handlar uppställningen i så fall om?

Man blir förvånad över hur mycket storskaligt och vackert hugget stenmaterial, som ligger kvar på vissa klyvplatser 

långt inne i Storskogen. Det är knappast husbehovshuggande bönder, som haft behov av så storskaligt material. 

Kanske har det beställts av någon myndighet eller institution i Uppsala stad för att ingå i någon form av byggnadsverk 

(Akademiförvaltningen äger ju sedan gammalt skosmark i Storskogen). Förvånansvärt nog har dock inte ens de allra 

läckraste stenklossarna forslats bort. Eftersom Akademiförvaltningen äger (och länge har gjort) Ekeby kvarn, så skulle 

man ju också kunna tänka sig att man här huggit material, som skulle ingå i den mäktiga gråstengrunden till 

kvarnbyggnaden. Eller också var de här vackra stenklossarna tänkta att användas på plats. Förmodligen får vi aldrig 

veta svaret.

Kap. 3.2. Den borrade stensuggan i Storskogen 

- en liten uppsats om ett skyltobjekt som sätter saker på sin spets -

© Sveriges geologiska undersökning. 

Den borrade stensuggan

Inledning 

Klyvhålsplatser i den höglänta skogsmarken i Storvretabygden kan se ut på en mängd olika sätt. I ena extremen är 

de extremt kaotiska och slarviga med en mängd kluvet stenmaterial som ligger och skräpar på marken. I den 

andra änden finns klyvhålsplatser där kluvna block verkar uppställda och arrangerade på ett medvetet sätt enligt 

en plan. Men många gånger är det svårt att veta om man står inför en oavsiktlig stentäktsrauk eller ett medvetet 

tillhugget och arrangerat stenmonument. Man kan faktiskt göra olika tolkningar från gång till gång beroende på 

förinställning (vad man tidigare tittat på) eller på form och humör. 

Några klyvhålsplatser där borrteknik använts är dock förknippade med omständigheter som gör det ytterst 

sannolikt att de medvetet byggts och arrangerats av människor för att som stenmonument skylta för något viktigt. 

Vi har redan stiftat bekantskap med några. Och jag ska nedan redovisa ytterligare ett sådant fall. 

Den borrade stensuggan i Storskogen 

Långt inne i Storskogen på en liten höjd ligger en stor och mycket tung stensugga. Nedanför höjden finns en 

ganska stor ovalformad nedsänkning i marken, som mycket väl skulle kunna vara en bobotten från sen stenålder, 

då fångstfolket fortfarande bodde i den höglänta skogen. Utifrån denna kontext uppfattade jag först stensuggan 

som ett skyltblock för en boplats från sen stenålder. Att det tunga blocket dessutom var uppallat med ett litet 

block på undersidan gjorde en sådan tolkning än mera trolig. När jag besiktigade blocket närmare upptäckte jag 

att en stor del av blockets underkant var pepprad med korta borrännor, vilket naturligtvis indikerade att blocket 

kluvits fram med borrteknik. Nedanför höjden där stensuggan placerats hittade jag också en ganska stor 

stentägtplats med mängder av borrännor efter borrade klyvhål. Med största sannolikhet har stensuggan huggits 

fram här och sedan transporterats upp på den närbelägna höjden. Det måste ha varit ett mödosamt arbete, som 

krävt insatser av många män, att baxa upp den borrade stensuggan på höjden. Man kan ju tänka sig att 

stenhuggare i relativt sen tid transporterat det tunga och stora blocket hit för att senare komma tillbaka och 

stycka sönder blocket för att kunna transportera stenstyckena ned till den avlägsna bygden för användning som 

husbehovssten.

Men tänker man närmare efter så inser man ju att stenhuggare aldrig skulle ha agerat så irrationellt. Man skulle 

naturligtvis ha styckat stensuggan redan nere i stentägtsgropen och därmed sluppet det mödosamma arbetet att 

först transportera upp stensuggan på höjden. 

Nej, stensuggan ligger säkert inte här på sin nya plats i väntan på att styckas och avhämtas. Det faller ju också på 

den orimligheten att slättens bönder hade tillräckligt med likvärdig sten utanför husknuten och behövde således 

inte dra iväg långt bort i oländig skogsmark för att hämta lämplig sten. Den enda rimliga förklaringen måste vara 

att stensuggan faktiskt placerats här för att utgöra skyltmonument för något mycket viktigt. För något viktigt måste 

rimligtvis ha varit, eftersom man gjort sig så mycket möda med att hugga fram blocket och transportera det till den 

här upphöjda platsen, där det tydligt kunde beskådas. 

Vad är egentligen tolkningsalternativen för en uppallad och genomborrad stor stensugga långt inne i Storskogen? 

Skyltning för boplats 

Som redan nämnts har ingen styckning av stensuggan genomförts i stentägtsgropen för att åstadkomma 

användbara stenstycken för husbehovsanvändning. Det är således svårt att tro stenhuggare – vare sig lekmän eller 

proffs – skulle ha varit i farten här för att hugga fram och transportera bort sten. Och stenhuggare skulle sannolikt 

inte ha släpat upp en stor, tung och oformlig stensugga på en närliggande kulle för att hämta hem den i ett enda 

stycke och först efter hemkomsten stycka den i användbara stenstycken. Och om man i stället leker med tanken att 

hela stensuggan är ett enda oanvändbart skrotstensstycke, så fanns ju ingen anledning att lägga ner stora resurser 

på att flytta den upp på kullen. 

Det mesta tyder således på att det handlar om uppställning av ett skyltblock. Stensuggan skulle helt enkelt skylta 

för något mycket viktigt här ute i Storskogen. Den skulle inte avhämtas. Den skulle permanent ligga just här och 

peka ut en speciell plats. 

Med tanke på att det i omgivningen finns en hel del spår, som tyder på att det här kan ha funnits ett gammalt 

bosättningsområde, så kan man tänka sig möjligheten att stensuggan skulle stå här på höjden för att markera en 

boplats från sen stenålder. Men även om fackarkeologer kan ha misstagit sig när det gäller stenborrningens bortre 

tidsgräns så har de antagligen inte missat den med flera tusen år. Eller…?

Gränsmonumenthyposen 

Nej, det mest sannolika är nog att vi måste hänföra stenborrning som klyvningsmetod till en betydligt 

senare tidsperiod och att den borrade stensuggan knappast kan ha ställts upp på sin kulle i förkristen tid. 

Den rimligaste tolkningen av stensuggans funktion är nog trots allt att den ställts upp för att skylta för en 

viktig gräns i skogsmarken. Men helt säkert på att det rör sig om ett gränsmarkerande monument kan man 

naturligtvis inte vara. Några avgörande positiva bevis för gränsmonumenthypotesen kan jag inte åberopa i 

det här fallet. Jag vet i nuläget inte om det finns skiftesgränser eller bygdegränser i området, som skulle 

kräva någon form av stenmarkering. Det behövs ett studium av äldre kartor över skogsområdet för att 

kunna klargöra om så är fallet. Och jag vet inte heller med säkerhet om stenklyvning med borrteknik 

förekommit för att bygga upp gränsmonument i sten. Så gott som alla säkra gränsmonument i skogsmarken, 

som jag studerat, saknar borrännor. I en del andra sammanhang har jag argumenterat för tanken att inte se 

borrännorna enbart som en bieffekt av den använda stenklyvningsmetoden. Jag tänker mig då att 

borrännorna i sig skulle kunna ha ett signalvärde. Borrännorna skulle kunna uttrycka att den upprättade 

gränsen var myndighetsanktionerad och upprättad i laga ordning. Gränsmarkerande borränneblock måste i 

så fall ha tillkommit i stenborrningens allra tidigaste barndom, då den kontrollerades av en myndighet och 

bara kunde utföras av en grupp specialister på myndighetens uppdrag. Tänker man i sådana banor, så skulle 

ju faktiskt de borrännemärkta blocken i avlägsna skogstrakter (där husbehovshuggning knappast kan ha 

bedrivits) kunna vara de tidigaste exemplen på stenborrning - en stenborrning, som då inte i första hand 

använts för att klyva sten utan för att åstadkomma en myndighetsstämpel i form av borrännor med en 

juridisk, gränsmarkerande funktion. Än så länge har dock denna hypotes en ganska bräcklig underbyggnad. 

Men om nu stensuggan har en gränsmarkerande funktion, så får man nog anta att den knappast ställts upp 

för att markera en mindre skiftesgräns i skogen. Med tanke på de resurser som krävts för utförande och 

uppställande är det rimligast att tro att stensuggan skyltat för någon större bygdegräns. Det kan noteras i 

sammanhanget att det finns en del andra - mindre märkliga - fynd av borrännemärkta stenar i närområdet . 

Men om dess bildar någon gränslinje tillsammans med stensuggan är inte undersökt.

Ett par långsökta och krystade förslag på skyltfunktioner 

Om vi spinner vidare på skyltblockstemat, så kan vi naturligtvis fråga oss om den borrade stensuggan skulle kunna 

ha någon annan skyltblocksfunktion än den gränsmarkerande. Att hitta skyltblockfunktioner i skogsmark från 

senare århundraden, som inte har med gränsmarkering att göra, är ingen lätt uppgift. Och tolkningsförsöken blir 

nog ganska långsökta och krystade. Men ett par tolkningsförslag kan jag ändå lämna. 

På en del platser, där stenklyvning genomförts, tycker jag mig ana en speciell stenskyltning. Enskilda block har 

ställts upp - och ibland pallats upp - på ett sätt som sticker ut. Man får lätt intrycket att stenhuggare av 

yrkesstolthet skyltat för sina stentägtplatser och att de med skyltblock velat säga någonting i stil med: ”Kilroy was 

here”. En skeptiker skulle naturligtvis här framhålla att den aktuella stentägtplatsen - förutom själva stensuggan - 

är ganska oansenlig och just inte mycket att skylta för. Ibland får jag också intrycket av att stenhuggare 

markerade sina stenhuggningsområden med speciellt uppställda inmutningsstenar. Men i ganska oöverblickbar 

skogsmark är det svårt att särskilja sådana stenar från gränsmarkerande stenar. 

Sedan bör man avslutningsvis komma ihåg att all stenskyltning - även sådan under senare århundraden - inte 

nödvändigtvis behöver göras av rent praktiska skäl. I det gamla jordbrukssamhäller fanns riter och ritualer som 

byggde på vidskepelse och folktro och som i vissa bygder levde kvar långt fram på 1800-talet. Man kan ju 

exempelvis erinra om sedvänjor som ”sista kärven” och ”korngubben”. Motsvarande irrationella sedvänjor kan ju 

ha funnits inom den gamla stenhuggarkulturen. Och sådana föreställningar kan kanske ibland ha resulterat i 

egndomliga stenskyltningar. Till skillnad från jordbruksnäringen saknar stenhuggerinäringen dokumentation i 

form av uppteckningar och litterära skildringar. Och den har inte heller blivit föremål för forskarsamhällets 

uppmärksamhet. Vi vet egentligen mycket lite om stenhuggeriet ute i de höglänta skogsbygderna och ännu 

mindre om vad som rörde sig i stenhuggarnas hjärnor. Så kanske den borrade stensuggan står på sin kulle i 

Storskogen av helt irrationella skäl, som inte har något med den praktiska stenhuggerihanteringen att göra.

Att tala förstånd med en borrad stensugga 

Jag har många gånger försökt tala förstånd med den borrade stensuggan. Jag har exempelvis sagt: ”Du är 

osannolik och borde inte finnas”! Men det har inte haft någon effekt. Stensuggan har bara legat lugnt kvar. 

Jag har då försökt ändra taktik och sagt något i stil med: ”OK! Du är inte osannolik! Men Du borde finnas 

någon annanstans - t.ex. i en stenig fårhage längre ner i kanten mot slättlandskapet.”! Men stensuggan är 

obeveklig. Den ligger envist kvar och fortsätter att ställa till problem för vår strävan att rätt förstå funktionen 

hos borrat stenmaterial i våra skogsmarker.

Bilden visar den vackra uppallade stensuggan, uppställd på en kulle ute i Storskogen. Undersidan är pepprad med 

borrade klyvhål. Jag har försökt tala om för stensuggan att den inte får stå här ute i skogen, om den inte tydligt 

motiverar sin existens. Ännu har den inte sagt något. Den fortsätter bara att stå här på en helt osannolik plats för 

borrade stensuggor. Om det nu är konstens signum att förvåna och skaka om, så har verkligen den här stensuggan 

uppträtt som ett utsökt stycke stenkonst.

Samma block, som på föregående bild, sett från ena gavelsidan. Om senare tiders stenhuggare verkligen ställt 

blocket här, så har antagligen syftet varit att forsla bort det i sin helhet för att användas i något speciellt syfte. 

Om man tänkt hugga det i mindre bitar så har det ju rimligen varit mer praktiskt att genomföra styckningen nere 

i stentägtsgropen än att först forsla upp det tunga blocket. Någon som haft för avsikt att forsla bort ett så här 

stort block på åtskilliga ton måste i så fall ha haft stora resurser till sitt förfogande. En alternativ och rimligare 

tolkning är att stenborrningen och huggningen genomförts för att det här blocket permanent skulle stå på just 

den här platsen och kommunicera något speciellt. Troligen rör det sig då om ett skyltblock för en skogsgräns.

Närbild som visar klyvborrännorna på undersidan och uppallningen i ena kanten.

Bild från den lägre liggande stentägtsplatsen, där stensuggan sannolikt huggits fram.

Uppallad sten vid stentägtsplatsen, där stensuggan huggits fram

Cirka två hundra meter från stensuggan kan man hitta det här klossliknande blocket, som skickligt tillhuggits med 

borrklyvhålsteknik. Jag letade i början förgäves efter någon stentägtskälla.

Så småningom hittade jag en övervuxen plats, där stentägtskällan till blocket på föregående bild mycket väl kan döljas. 

Enskilda stentägtplatser kan således vara svåra att få syn på och kan lätt missas. Nu har inte detta varit ett särskilt stort 

problem vid mina efterforskningar i Storvretabygdens höglänta skogsmarker. Problemet har snarare varit att kunna förstå 

och förklara de stora mängden klart synliga klyhålsplatser i skogsmarken.

Spetsigt tillhugget block med borrännor efter borrade klyvhål längs ena kanten - något hundratal meter 

från den borrade stensuggan.

Uppallat block nära den spetsiga stenen med borrännor

Kap. 3.3. Stenskeppet i Stenkullen

© Sveriges geologiska undersökning. 

Stenskeppet i Stenkullen

Stenskeppet i Stenkullen 

I stenkullens sluttning vid kolonilottsängen i Lyckebo finns en märklig människobyggd blockhög. På långt håll ser 

den båtliknande ut med sin ovala form och lite högre stenar fram och bak. Högen ser ut som ett ståtligt skepp som 

seglar fram här i sluttningen. Kommer man närmare löser regelbundenheten upp sig och blir till ett milt stenkaos 

- men inte mer än man anar att högen byggts utifrån någon slags plan. 

När jag granskat platsen lite närmare, har jag kommit fram till slutsatsen att det på platsen funnits en liten 

bergknalle, som vid något tillfälle massakrerats och huggits upp i mindre, oregelbundna blockstycken. Att 

bergknallen spontant skulle ha spruckit upp på det här sättet är uteslutit. Varken gud eller spontana naturkrafter 

bygger blockhögar på det här målmedvetna sättet. Enstaka blockstycken i högen uppvisar dessutom 

borrännespår. Och det bekräftar naturligtvis att det rör sig om ett människobygge. Borrännorna är inte många. 

Men de finns på så centrala, bärande delar i blockbygget att de måste ha funnits redan när högen byggdes. Det är 

alltså inte fråga om senare stenhuggare, som i efterhand försett sig på högens läckerheter. Eftersom jag inte är 

någon större expert på olika metoder att spräcka berg, så har jag svårt att med säkerhet avgöra hur borrännorna 

tillkommit. Det skulle kunna röra sig om en sprängning. Men blockstyckena är inte så vasskantade och 

oregelbudna som en sprängning skulle ha åstadkommit. Och det finns inte heller några blockbitar med intakta 

borrhål, som man ofta finner i sprängt stenmaterial. Och vem skulle väl i sena tider spränga en bergknalle här bara 

för att på nytt bygga upp bergknallen som en imponerande blockhög - och utan att forsla bort något stenmaterial? 

Så vitt jag förstår har aldrig någon väg dragits fram här, så det kan knappast handla om stenröjning för att bereda 

plats för en väg. Och för övrigt tar blockhögen upp lika stor plats som den tidigare bergknallen, så ur 

friläggningssynpunkt har man inte vunnit något alls. Att någon skulle ha letat efter en malmfyndighet här och gjort 

en provsprängning verkar inte inte särskilt troligt. På andra sidan kolonilottsängen finns visserligen ett ganska stort 

stenbrott. Så stenhuggare kanske ändå kan ha rört sig i området. Kanske har man gjort en provsprängning för att 

testa verkningskraften på sprängmedlet. Och kanske stenhuggarna också ville imponera på bygdens flickor. Och 

det har man nog i så fall lyckats med. För det måste ha blivit en riktig stjärnsmäll här i stenkullens sluttning. Men 

varför har man så snyggt och prydligt lagt ihop det sprängda materialet i en blockhög, som närmast liknar ett 

stenmonument? Nej, man måste nog hitta någon mer rimlig förklaring än provsprängning. Och antagligen måste 

vi dra slutsatsen att sprängning - oavsett syfte - inte förekommit.

Jag tror då mera på att den ursprungliga bergknallen styckats upp med traditionella klyvmetoder och med ett 

mindre inslag av stenborrning. Man har då delvis spräckt upp berget genom att först borra och sedan kila i 

borrhålen. Men det är endast enstaka långa klyvrännor vi ser. Det finns i blockhögen inget inslag av 

klyvhålsteknik där flera grunda borrhål satts i rad. Med andra ord har man inte varit intresserad av att med 

god precision och kontroll ta fram användbara blockstycken. Det har räckt att spräcka berget i grova bitar, 

som man sedan byggt en skeppsliknande blockhög av. 

Jag har också då och då snuddat vid en förklaring som har med sakral förstöring att göra. Kanske har katolska 

kyrkan (kanske i liering med kungamakten) givit destruktionsexperter i uppdrag att förstöra gamla hedniska 

kultplatser? Kanske har det på bergknallen funnits en kultplats, som kyrka och världslig myndighet ansett 

böra förstöras? Kanske förfogade sådana destruktionsspecialister tidigt över stenborrningstekniken - långt 

innan den var spridd i bygderna? Kanske byggde man efter destruktionen ett moment på platsen för att 

demonstrera den nya religionens makt och för att visa vad som kunde hända om man inte valde att dyrka den 

nye kristne guden? 

Sakral förstörelse får väl närmast betraktas som en lös och lite långsökt hypotes. Jag känner i skrivande stund 

inte till i vilken utsträckning (om alls), som katolska kyrkan och den lierade kungamakten ägnade sig åt sådan 

verksamhet. 

Den troligaste förklaringen är nog att det rör sig om någon form av gränsmonument. Kanske har någon viktig 

ägo- eller bygdegräns dragits fram över kullen här? Själva gränsdragningen har nog genomförts för mycket 

länge sedan. Men gränsen kan ha skyltats om relativt sent - och behöver således inte nödvändigtvis störa 

arkeologernas sena datering av stenborrningstekniken. Men det skulle ju också kunna vara så att stenborrningen 

har sina äldsta rötter i just stenskyltningen för äldre bygdegränser. Kanske hade gränsmarkeringsspecialister 

tillgång till stenborrningstekniken långt innan bönder började klyva sten för husbehov 

och kanske också långt innan man började borra hål i sten för nedläggning av sprängmedel.

Efterskrift. 

Först långt efter det att jag upptäckt stenskeppet i stenkullens sluttning vid kolonilottsområdet och skrivit 

kapiteltexten ovan, har jag uppmärksammat att den gamla häradsgränsen mellan Vaksala och Rasbo härader 

rimligtvis måste löpa fram någonstans i det här området för att sedan korsa Fullerövägen och ta sig fram till 

Fyrisån. Så min huvudgissning att stenskeppet är ett bygdegränsmarkerande monument är kanske ändå inte 

inte så tokig.

En bild på stenskeppet i stenkullens sluttning

Block från ”stenskeppet” som uppvisar 

borrännor

Kap. 4. 

På spaning efter gamla borrännor

Det med borrteknik kluvna stenmaterialet i våra uppländska skogsmarker är svårdaterat - inte minst av det 

skälet att åtskilligt inte passar in i den husbehovshuggning, som vi känner igen från de senaste två 

århundradena. Så har vi exempelvis tidigare omnämnt stenmaterialets storskaliga och monumentlika 

karaktär. Förhåller det sig möjligen så att vi underskattar åldern på det borrade materialet? Kanske kan det 

rent av vara flera hundra år äldre än vad vi vanligtvis (med stöd av fackarkeologerna) hävdar? 

För att spåra de tidigaste borrinsatserna i stenklyvningens tjänst måste vi kanske vända oss till andra gamla 

stenmiljöer utanför de höglänta uppländska skogsmarkerna - stenmiljöer, som redan är daterade eller som 

skulle kunna dateras med hjälp av uppgifter i gamla dokument. Ett sådant studium ger inte – även om det 

är framgångsrikt - en exakt datering av det borrade stenmaterialet i de höglänta skogarna. Men det skulle i 

vart fall kunna ge en tillförlitlig bortre tidsgräns för materialets tillkomst. 

Nedan presenterar jag intressanta borrännefynd i förmodat gamla stenmiljöer utanför den höglänta 

skogsmarken. Fynden kanske inte bevisar - men gör det i vart fall troligt - att vi måste skruva tillbaka tiden 

för stenborrningsteknikens tillkomst åtminstone ett eller ett par århundraden - eller kanske rent av ännu 

längre. Om man hittar gamla borrännefynd, så är ju sannolikheten mycket liten för att man skulle ha sådan 

tur att man just stött på de första borrklyvhål, som någon människa tillverkat i stenklyvningens tjänst. 

Sannolikheten för att det finns ännu äldre borrännor är naturligtvis närmast hundra procent. Men det finns 

naturligtvis många fallgropar man kan hamna i när man försöker spåra gamla borrännor. Yngre stenmaterial 

kan ha blandats in i äldre material på ett sätt som kan vara svårt - kanske nästan omöjligt - att i efterhand 

reda ut. Och det kan vara svårt att knyta uppgifter i gamla dokument till en specifik stenanläggning. Det 

behövs antagligen ett mer vetenskapligt projekt för att undgå alla fallgropar. Kanske skulle spårandet av 

tidiga borrännor kunna bli en uppgift för en ung doktorand i arkeologi. Det känns som om arkeologin skulle 

behöva skaffa sig en mer gedigen kunskapsgrund i det här ämnet.

Kap. 4.1. Husgrunder

Ovanför kvarnen - på Östaåsen mellan fält och Fyriså - finns tydliga spår av en mycket gammal 

byggnad. Det bör ha varit en ganska stor mangårdsbyggnad, som stått här en gång i tiden uppe 

på kullkrönet. Två pampiga gjutna stentrappor står fortfarande kvar och markerar ingångar till 

huset. Hur länge har man egentligen gjutit stentrappor? Jag vet faktiskt inte. Och kanske 

skulle ett korrekt svar inte hjälpa oss nämnvärt med att bestämma tidpunkten, då det senaste 

huset på platsen uppfördes. Stentrapporna kan ju ha tillkommit långt efter husbygget.

Bilden visar den mindre, gjutna stentrappan, som förmodligen markerar var husets köksingång 

varit. Varför skulle det vara viktigt att bestämma den ungefärliga tidpunkten när det här huset 

uppfördes? Jo, för att åtminstone två av husets hörnstenar har kluvits fram med hjälp av 

borrteknik ( se nästa bild).

Bilden visar en av hörnstenarna i grunden till det nedrivna huset. Det framgår tydligt att 

hörnstenen kluvits fram med borrteknik, eftersom borrännor efter klyvhålen syns i hitsidans 

överkant. Kanske vi vågar gissa att huset uppfördes för ca 200 år sedan? Det ligger inom 

ramen för vad fackarkeologer anser om stenborrningens ålder. Men sedan vet vi förstås inte 

om den borrade hörnstenen var ny när byggnaden uppfördes. Kanske rör det sig om 

återanvändning av en tidigare hörnsten, som tillhört ett tidigare hus på platsen. Skulle det visa 

sig att det rör sig om en återanvändning så börjar det brännas för fackarkeologernas sena 

datering av det borrade stenmaterialet.

I skogen i Stenhemstrakten - just innan Storskogens utlöpare möter slätten - hittade jag den 

här låga, mycket vällagda, stengrunden. Grunden är så vällagd att det bör röra sig om en 

ganska stor mangårdsbyggnad. Jag gluttade lite under mossan på hörnstenen närmast 

kameran. Jag fann genast en borränna på stenen. Kanske större delen av grunden består av 

stenar, som kluvits med borrteknik? Antagligen skulle det kunna gå att via gamla kartor och 

andra handlingar ganska exakt bestämma, när huset här uppfördes och när stenen i området 

klövs med borrteknik. Är den mer än ett par hundra år? I så fall börjar det bli dateringsmässigt 

kritiskt.

Under en cykeltur mellan Årby och Ängeby stannade jag till vid det här lilla huset med den kraftiga 

stengrunden. Grunden kan vara mycket gammal och det var därför en lämplig plats att leta efter tidiga 

borrännor.

Och visst hittade jag en borränna! Underkanten på den stora stenen uppvisar en tydlig sådan. För 

säkerhets skull kände jag längs rännan med fingret för att försäkra mig om att det verkligen var en 

borränna.

Kap.4.2. Gamla grindstolpar 

Exempel från Lillvreta, SkogsÅrby och BiskopsArnö 

Gamla stenföremål, som existerat över lång tid och som bildar en typologisk serie där de 

enskilda typerna kan dateras med stor säkerhet, skulle naturligtvis kunna undersökas för att 

finna de tidigaste spåren efter borrännor. Kanske skulle grindstolpar i sten kunna vara lämpliga 

studieobjekt. Jag har fotograferat ett antal olika grindstolpar, varav åtminstone några ser 

mycket ålderdomliga ut och alltså skulle kunna generera mycket gamla borrännor.

Grindstolpe på Biskops Arnö, som ser mycket ålderdomlig ut och som har klyvborrännor längst 

den närmaste kanten.

Ännu en grindstolpe från Biskops Arnö med ålderdomligt utseende och med tydliga borrännor. Med sin 

spetsiga överdel påminner den faktiskt en del om de medeltida gotländska grindstolparna i kalksten från 

Vamlingbo. Man får naturligtvis komma ihåg att granit är betydligt mer svårarbetat material än kalksten. 

Avståndet mellan successiva borrännor längs grindstolpens vänsterkant varierar kraftigt. Det största 

avståndet är mer än dubbelt så stort som det minsta. Det är mycket anmärkningsvärt och avviker från allt 

annat borrat stenmaterial, som jag studerat, där borrhålsavstånden är exakt lika längs hela klyvlinjen. Det 

är möjligt att man, efter att ha anlagt ett antal glesa borrhål, bestämt sig för att lägga till ytterligare några 

klyvhål för att försäkra sig om stenen skulle spricka på det sätt som man önskade.

Ytterligare en gammal grindstolpe med borrännor från Biskops Arnö. Med hjälp av det 

stora trädet, som nästan växt in i grindstolpen, kan man kanske våga sig på att göra någon 

form av åldersbestämning av stolpen. Så länge grindstolpen var funktionell har nog inget 

träd tillåtits växa upp i dess absoluta närhet. Och trädet har kanske ett eller högst två 

hundra år på nacken. Antar vi dessutom att grindstolpen efter uppställning varit funktionell 

i ett eller ett par hundra år, så skulle vi ju kunna få en grindstolpeålder (och ålder på 

borrännorna ) mellan 200 och 400 år.

Grindstolpe med spetsig topp i Lillvretatrakten. Klyvborrännorna syns tydligt längs högerkanten.

Grindstolpe med avhuggen topp och ganska tydliga rännor efter borrade klyvhål längs ena kanten. I Lillvretatrakten 

behöver inte alla tillhuggna stenstolpar nödvändigvis fungera som grindstolpar. Man kan ibland se långa rader av 

stenstolpar, vilket antyder att det rör sig om stängselstolpar.

Grindstolpe med klyvborrännor i skogsparti ovanför Skogs Årby.

Kap.4.3. Kvarnanläggningar 

Exempel: den gamla kvarnmiljön vid Ekeby Kvarn i Storvreta. 

Sedan slutet av medeltiden har det funnits en vattendriven kvarn vid Fyrisån i Ekeby, Storvreta. I vissa 

källor uppges den nuvarande kvarnhuset (uppfört 1791 i tegel) vara byggt på en tidigare stengrund. Det 

ger oss en möjlighet att leta efter tidiga borrännor i en stengrund, som kan vara uppförd i medeltidens 

slutskede - eller senast i slutet av 1700-talet. Runt kvarnen finns mäktiga stenanläggningar i form av 

upplagda, kallmurade stenvallar både längs Fyrisåns huvudfåra och längs kvarnfåran. Kraftiga stenvallar 

omger också själva mangårdsbyggnaden ovanför kvarnhuset. Mycket sten har också använts för att 

bygga upp brofästen för den spång, som leder över Fyrisån. Ev. borrännor i dessa anläggningar kan ha 

en hög ålder och härröra från kvarnombyggnaden på 1790-talet eller rent av från nyanläggningsperioden 

under sen medeltid.

Information om Ekeby kvarn från några skriftliga källor 

Ekeby 3:1 m. fl., Ekeby kvarn och såg 

Postadress: Storvreta. Tel. 6. 

Läge 2 km. från Storvreta jvst. o. vid busshpl. 

Tax.v. 50.000, därav mark 3.700, byggn. 46.300. Areal: 450.000 kvm. 

Kvarnen o. sågen uppf. på 1500-talet av 

sten. Omb. 1791, moderniserad 1937. Dessutom finnes mjölnarbost. 

Kvarnverket omfattar 3 par stenar, rensverk, utsädesrens o. betningsapparat. 

Sågen är utrustad med 1 dubbelt kantverk o. ramsåg. 

Kvarnen är donerad av drottning Kristina. Den är tillsammans med Ulva kvarn 

den äldsta i Uppland. 

Ägare: Uppsala Akademi. 

Arr. (sedan 1917): Insp. Aug. och Annie Löfgren f. 1884 resp. 1887. Barn: Maj f. 

1921. 

Källa: Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del III, 1948 

EKEBY ligger vid Fyrisån. Byn har radbykaraktär och utmärks av enhetlig bebyggelse av rödfärgade hus 

i en förtätad bymiljö. På gården 23:19 är den äldsta mangårdsbyggnaden - en mycket ursprunglig 

parstuga från 1700-talet - bevarad och bebodd. Huset har ett svagt brutet tak. 

Ekeby kvarngård äger ett betydande kulturhistoriskt värde. Dess miljö har en genuin och ålderdomlig 

prägel. Kvarnhuset är uppfört 1791 på en äldre kvarngrund. Även mangårdsbyggnaden är troligen 

från 1700-talet. Kvarndammen med luckor och fall är bevarade, vilket ytterligare understryker anläggningens 

kulturhistoriska värde. 

Källa: Kulturhistorisk bebyggelseinventering i Uppsala kommun 1976-78, Upplandsmuseet 

Delar av Björklinge, Bälinge, Gamla Uppsala, Lena, Skuttunge, Tensta och Ärentuna socknar

Detalj av den vackra och mycket imponerande stengrunden till kvarnhuset vid Ekeby kvarn, Storvreta. 

Kvarnhuset i tegel är byggt 1791. Men sannolikt har man byggt tegelkroppen på en redan befintlig 

stengrund från 1500-talet. I stengrunden hittar vi åtskilliga kluvna stenar med tydliga borrännor. 

På mittstenen i bildens nedersta stenrad ser vi en av dem.

Det kan ju hända att man vid tegelbygget 1791 byggt på den tidigare stengrunden med några 

ytterligare varv. Jag visar därför här några borrännemärkta stenar i de lägre stenlagren, som sannolikt 

tillhör den äldsta stengrunden.

De tomma borrhålen i kvarnbyggnadens stengrund ingår i en längre rad. I hålen har man antagligen 

slagit in järnrör som burit upp byggnadsställningar. Det skulle också kunna röra sig om hål för gamla 

ankarjärn. Hålen kan vara borrade på 1500-talet, eftersom den gamla stengrundens antagligen behölls 

när den nya kvarnbyggnaden i tegel uppfördes i slutet av 1700-talet.

Borrhål och borränna i brofäste till spången över kvarndammen. Jag vet i dagsläget inte 

när de här kraftiga kallmurade brofästena uppfördes. Men antagligen går detta att ta 

reda på.

Längs ena sidan av Fyrisåns huvudfåra finns vid kvarnen en mycket kraftig och ganska hög 

uppbyggnad av staplade block. Merparten av stenmaterialet förefaller vara tillhugget. Har 

stenborrningsteknik använts för klyvning av stenen här? I så fall borde man hitta borrännor.

Strömstaren är en trogen gäst vid kvarnen varje vinter. Ingen känner bättre än honom stenvallen längs åfåran. 

Varje hålighet i vallen har han säkert undersökt och stenarnas borrännor borde han ha full koll på. Men någon 

information har han inte velat lämna. Så här får man själv gå ut på den lilla landtungan mellan kvarnfåran och 

huvudfåran och leta efter borrännor.

Klyvborränna på en av de upplagda stenarna i stenvallen längs åfåran

Klyvborränna (nästan helt dold i mossa) på sten i den stenvall, som byggts upp längst Fyrisåns 

huvudfåra nedanför kvarnfallet. Jag vet inte i nuläget när stenvallen längs ån byggdes. Men om 

den hör till det kvarnbygge, som utfördes i skiftet mellan medeltid och nyare tid, så är det 

mycket som talar för att borrteknik använts vid stenklyvning i åtminstone 500 år.

Också stenarna i den stensatta kvarnfåran bär spår av stenklyvning med borrteknik. Den stora stenen 

i mitten av bilden har en vertikal borränna, som kanske inte är så lätt att upptäcka.

Ovanför kvarnbyggnaden finns flera mycket kraftiga stenvallar. I dessa vallar hittar man flera stenar, 

som kluvits med borrteknik. Utan fortsatt efterforskning är det naturligtvis svårt att veta om vallarna 

hör till nybyggnadsperioden på 1500-talet eller till den omfattande ombyggnationen i slutet av 1700- 

talet - eller rent av till en ännu senare epok.

Kap. 4.4. Försvarsanläggningar 

Exempel: bastionen Gräsgården i Uppsala 

Gamla försvarsanläggningar kan ibland ha undgått nedrivning. Och här finns naturligtvis möjlighet 

att söka efter tidiga borrännor. Hitills har jag bara gjort ett nedslag vid bastionen Gräsgården, som 

var en del av det försvarsverk, som tillhörde den gamla Vasaborgen i Uppsala. Bastionen uppfördes i 

mitten av 1500-talet och är byggd som en utskjutande spetsig vinkel så att det inte skulle uppstå 

döda punkter, som var svåra att försvara. Vasaborgen kom så småningom att rivas för att ge plats åt 

Uppsala slott. Men själva bastionen blev kvar. Bastionen är uppbyggd av gråsten. Men det är svårt 

att veta hur omfattande restaureringar, som genomförts fram till vår tid. Det är också svårt att 

bedöma hur originaltrogna restaureringar var i gamla tider. Idag skulle man antagligen inte i ett 

restaureringsarbete lägga in en ny sten framhuggen med borrteknik i en gammal originalanläggning, 

som uppförts med sten som kluvits med traditionell metod (utan borrteknik). Men 

kanske var man inte alltid lika nogräknad förr i tiden. Hittar man stenar med borrännor i gamla 

försvarsverk är det således svårt att veta om det är originalstenar i sin ursprungliga positioner eller 

om det är en senare tillverkade stenar som tillförts vid restaureringen. För att komplicera saken 

ytterligare så kan det ju faktisk också vara originalstenar, som återanvänts både i gamla och nya 

positioner i murverket. 

Den första bilden nedan togs på ett borrännemärkt block, som jag hittade vid en hastig, nästan 

minutkort, besiktning sommaren 2015. Det var denna enstaka upptäckt, som grundade för den 

försiktiga skrivningen ovan. I december 2015 gjorde jag en mer ingående besiktning och hitta en 

ganska stor mängd block med klyvborrännor i olika delar av bastionens murverk och i olika 

höjdlägen. Även mycket små stenar utan någon rimlig bärande funktion uppvisar borrännor. De nya 

upptäckterna har gjort att jag blivit mer styrkt i min uppfattning att det kan röra sig om ursprungliga 

klyvborrännor från bastionens uppförande vid mitten av 1500 - talet.

Första upptäckta borrännemärkta stenen från den snabba besiktningen 

sommaren 2015

Borrännor på kluven sten i stenmur på bastion Gräsgården, Uppsala slott. Bastionen uppfördes vid 

mitten av 1500-talet. Men det är svårt att veta i vilken utsträckning stenmurarna senare har renoverats. 

Det behövs antagligen en hel del forskningsarbete för att reda ut vilka stenmurpartier som tillhör 1500- 

talsbygget och vilka som ev. senare rekonstruerats. Sedan är saken antagligen mer komplicerad än så. 

Även i ett rekonstruerat parti kan ju gamla kluvna stenar från originalbygget ha återanvänts.

Andra upptäckta block med klyvborrännor vid den mer ingående 

besiktningen i december 2015

Borrännor på kluvet stenmaterial kan finnas utan att synas. Grunda klyvborrrännor kan sitta längs 

de inåtvända kanterna. Jag skulle nästan bli förvånad (med tanke på de borrännefynd jag gjort på 

andra block i murverket) om man inte hittade borrännor längs någon av de inmurade kanterna på 

det här blocket med en nästan perfekt rektangulär form och av ett hårt stenmaterial, som lämpar 

sig att borra i. (Gräsgårdens murverk)

Jag skulle bli förvånad om man längs de dolda kanterna på det här ljusa mittblocket skulle 

finna några borrännor. Blocket innehåller ett mjukt stenmaterial, som antagligen inte 

lämpar sig för klyvning med borrteknik eller som det gick lättare och snabbare att tillforma 

med traditionell stenhuggning. Här på Gräsgårdens murar verkar det bara vara den hårda 

grå graniten, som kluvits med borrteknik. (Gräsgårdens murverk).

Borrännorna på det här välhuggna rektangulära blocket är placerad i en rad längs nederkanten. 

De grunda borrännorna avtecknar sig bara svagt mot den omgivande stenytan och syns bara i 

viss belysning. Ett känsligare sätt är att stryka med pekfingret längs kanten. Då upptäcker man 

nog 99 % av befintliga borrännor. Det är mycket möjligt att det finns en motsvarande borrrännerad 

längs nederkanten på den inmurade baksidan. (Gräsgårdens murverk)

Det här rektangulära blocket har borrännor, som löper horisontellt in i blockets undersida. Vi ser 

inte själva borrännorna utan bara ingångshålen i underkanten. (Gräsgårdens murverk)

En borränna kan ibland bara bestå av ett litet uppspräckt fragment av ett borrhål 

(Gräsgårdens murverk)

Uppförstorad bild av borrännefragmentet (Gräsgårdens murverk)

Klyvborränna på liten inmurad sten (Gräsgårdens murverk)

I ett godtyckligt segment (av den storlek som bilden visar) av gräsgårdens stenmur kan jag nästan 

alltid vid en relativt snabb inspektion identifiera åtminstone ett par block, som har klyvborrännor. 

Antagligen skulle man vid noggrann inspektion, där man också använde sig av pekfingret, kunna 

identifiera minst lika många till. Det är väl rimligt att tro att ytterligare lika många block kan ha 

borrännor som sitter på inåtvända sidor. På en muryta av bildens storlek är det således rimligt att 

tro att det kan finnas ett tiotal olika block med borrännor.

I Storskogen och i andra höglänta skogstrakter i Storvretabygden ser man ibland enstaka borrännor,som 

är längre - ibland betydligt längre - än de korta borrännor, som är satta i rad längs en kant. En sådan 

enstaka, lite längre, klyvborränna ser vi på blocket vid stenmurens överkant. (Gräsgådens murverk)

Synen tolkar inte alltid märken i stenytan på rätt sätt. Här ser det ut som om en långsträckt 

flisa slagits bort från stenytan. Men det ofelbara pekfingret intygar att det rör sig 

om en rundad och glatt klyvborränna. (Gräsgårdens murverk)

En del borrännor upptäckte jag faktiskt först när skymningen började falla. Trots att avståndet var 

ganska stort till blocken högst upp, så avtecknade sig borrännorna ganska tydligt som skuggstreck i 

stenytan. (Gräsgårdens murverk).

Stentrappans sidor - innanför slottsportalen - består av huggna stenblock ställda på högkant. 

Några borrännor ser man inte på dessa block vid en första hastig inspektion. Men skrapar man 

lite i mossan så hittar man en borränna åtminstone på ett av blocken.

Kap.4.5. Kyrkomiljöer 

Exempel från kyrkorna i Gamla Uppsala, Lena, Funbo och Aspö (Södermanland). 

I kyrkomiljöer finns naturligtvis åtskilliga stenobjekt och stenanläggningar, som skulle kunna 

användas för att spåra tidiga borrännor. De kan ha hög ålder och är ofta daterade eller skulle 

kunna dateras genom efterforskningar i olika typer av gamla dokument. Som exempel på 

lämpliga studieobjekt kan här nämnas ytterväggar av natursten i medeltida kyrkor, olika typer av 

gravanläggningar, grunder till klockstaplar och kyrkogårdsmurar. När vi letar efter borrännors 

ålder räcker det ofta inte med att veta när en anläggning ursprungligen uppfördes. Vi måste 

också kunna datera ev. senare renoveringar och ombyggnader. Och vi måste helst också veta hur 

omfattande dessa senare förändringar var. En del av den nödvändiga informationen är svårfunnen 

eller går kanske överhuvudtaget inte att hitta.

Strävpelare vid Gamla Uppsala kyrka

Strävpelare, som tar upp en del av trycket från högkyrkans valv - norra 

kyrkväggen vid Gamla Uppsala kyrka

Borränna på stenblock i strävpelaren på norra sidan. Borrännan skulle ha kunnat 

uppstå i samband med valvslagningen vid mitten av 1400-talet eller- kanske mer 

sannolikt - i samband med den renovering av strävpelarna, som genomfördes på 

1650-talet. Att borränneblocket kan ha tillhört en ännu senare ev. renoveringsfas 

kan naturligtvis inte uteslutas

Information om strävpelarna i Gamla Uppsala kyrka 

”Under senmedeltid gjordes omfattande byggnadsarbeten i kyrkan. De mest påtagliga 

spåren är slagning av valv och deras målning. De sistnämnda har daterats till 1450-/1460- 

tal (Bonnier 1991 s 107). Andra spår av ombyggnaden är rester av tegelgolv, främst i 

högkyrkan (Nordahl 1996 s 50). Deras samband med valvslagningen visas av att de i stort 

sett låg på samma nivå som fundamenten till strävpelarna som bar valvet i högkyrkan. 

Dessa byggnadsarbeten satte också spår i kyrkans yttre, främst genom reparationer av 

tegel, bland annat i högkyrkans yttre strävpelare. Invid den sydvästra av dessa fanns en 

nedgrävning med tegel, vilket bör tyda på att den tillkommit vid en ombyggnad. En sådan 

ombyggnad skedde omkring 1650 (se Cornell 1920 s 32; Lindqvist 1951 s 233). Detta stöds 

också av att de ytliga lagren invid strävpelaren innehöll ett keramikfragment av rödgods, 

vilket troligen kan dateras till 1600-tal (Joakim Kjellberg, muntlig uppgift). Ytterligare ett 

spår av en relativt ung händelse är det ytliga sotlager som noterades i schakt 8 söder om 

kyrkan. Eventuellt skulle det kunna kopplas till en brand i kyrkan 1695 (Kjellberg 1896 

s 277).” 

Källa: Hans Göthberg, Bosättning och Kyrkogård vid Gamla Uppsala kyrka. 

Upplandsmuséets rapporter, 2008:07, s. 85.

Klockstapel och gamla gravstenar vid Funbo kyrka

Klockstapeln vid Funbo kyrka - uppförd 1685 och ombyggd 1814. 

Utan ytterligare efterforskning är det naturligtvis svårt att avgöra om ombyggnaden 

skedde på befintlig grund eller om stengrunden förändrades på ett sådant sätt att nya 

kluvna stenar tillfördes.

Lång, tydlig klyvborränna i klockstapelns stengrund

Klyvborrännor på grundblock till vänster om stentrappan

Klyvborrännor i övre kanten på stort grundblock till höger om stentrappan

Klyvborrännor på de stenar, som bygger upp stentrappan framför ingången till klockstapeln. 

Jag har ingen uppgift på stentrappans ålder. Den kan ju ha byggts antingen vid 

klockstapelns uppförande 1685 eller vid ombyggnaden 1814.

Närbild av klyvborrännor i stentrappan vid Funbo klockstapel

Gammal gravsten vid Funbo kyrkogård, som jag tyvärr inte 

lyckats datera. Men jag tror knappast att den här typen av 

stora gravstensmonument är äldre än ett par hundra år.

Borrännor på överdelen av gravstenen på föregående bild - Funbo kyrka

Ytterligare en gammal gravsten på Funbo kyrkogård - oläslig inskription

Klyvborränna högst upp på gravstenen på föregående bild - Funbo kyrka.

Erik Wrangels gravkammare vid Aspö kyrka, Södermanland

Erik Wrangels och Elisabeth von Rosens gravkammare med gravkulle på Aspö kyrkogård. Elisabeth dog 1751 och 

gravkammaren iordningställdes sannolikt så att hon kunde gravläggas där direkt efter sin död. Erik dog 1765.

Gravhögen med det kallmurade gravvalvet

Borrännor på trappsteg och sidstenar i stentrappan ner till valvet

Borränna på block vid nedgången till gravkammaren

Kyrkogårdsmuren vid Lena kyrka

Liten borränna på lågt liggande bärande sten i norra kyrkogårdsmuren öster om den 

murade porten vid Lena kyrka, Uppland. Antagligen lades muren om helt - och kanske 

också sträckningen förändrades - när den norra stigluckan avlägsnades (i slutet av 

1700-talet eller i början av 1800-talet). Borrännan vittnar om att det med största 

sannolikt inte är någon ursprunglig medeltida mur, som löper fram här. Eller…?

Borränna på sten i kyrkogårdsmur vid Lena kyrkogård. Just den här muren har uppförts 

sent (på 1930-talet) och hjälper oss föga i var jakt på tidiga borrännor

Kap. 5. Tre minnesmonument över stenröjarnas hedervärda 

insatser - och en annan typ av stenborrning.

Kap. 5.1. Heder åt stenröjarna - en annan typ av stenborrning 

I vår jakt på borrännor och på spännande stenmiljöer kring våra kyrkor har vi definitivt tagit steget ner 

från våra höglänta skogsmarker och hamnat i fältlanskapet. Vi skulle ju lätt kunna återvända till skogen. 

Den är ju ofta bara ett stenkast borta. Men vi stannar här och avslutar vår berättelse om stenborrning 

med att uppmärksamma stenröjarna, som forslat mängder av block från åkerjorden till fältkanter och 

åkerholmar och möjliggjort ett högmodernt jordbruk. Den omfattande och mödosamma insatsen har vi 

äldre nästan glömt bort idag. – och de flesta av oss var inte ens födda då den sista stora röjningsvågen 

genomförde på 1940- och 50-talet och har ingenting att minnas. Det är på sin plats att hedra 

stenröjarna för deras stora och viktiga insats genom att förära dem några minnesmonument i den 

fältmiljö, där de utfört sitt viktiga arbete. Och vilka monument skulle vara mer lämpade än dem, som de 

själva byggt - även om de då kanske inte tänkte på att det var monument de byggde. Och när vi nu 

avslutningsvis hedrar stenröjarna med några stenmonument, så får vi också möjlighet att visa upp en 

annan typ av stenborrning än den, som ovan beskrivits och som handlat om klyvning av sten. För 

stenröjarna borrade inte för att klyva sten. De borrade för att åstadkomma grunda borrhål där en dubb 

(järnbult med ögla) kunde fästas så att blocken kunde lyftas och forslas bort och dumpas med hjälp av 

en motoriserad stenvagn med vinsch. På fältkanter och kring åkerholmar (i högar, vallar och kransar) 

återfinner vi idag de dubbade och bortforslade blocken. Vi känner igen blocken på det tomma grunda 

borrhål, som stirrar mot oss. 

Med det sagt, ska vi nu beskriva tre minnesmonument över stenröjarnas hedervärda insatser i 

fältlandskapet.

På en fältkant hittar jag ett block med dubbhål. Dubbhålets djup motsvaras av pinnens längd (ca 10 cm). 

De flesta dubbhål jag mätt har ett djup på mellan 10 och 12 cm. I hålet har en järnplugg med ögla slagits 

fast. Denna har i sin tur varit kopplad till en lyftanordning i form av stenbrytare eller kanske troligare en 

motoriserad stenvagn med vinsch. Just det här blocket är således med stor säkerhet ett röjblock, som 

transporterats in till fältkanten.

Dubbat block, som forslats bort från fältet utanför. I blockvallen här, nära fältet, fick jag faktiskt leta ovanligt länge för 

att hitta ett dubbat block. Många andra - minst lika stora - block saknade dubbhål och har antagligen transporterats 

till fältkanten under en tidigare röjningsvåg - före dubbningens och stenvagnarnas tid - eller också har de inget med 

stenröjning att göra överhuvud taget.

Kap. 5. 2. Tre fältnära röjstensmonument 

När det gäller förekomst av stora och spektakulära monument så har nog skogsmarken ett övertag på 

fälten. Det kan bero på många olika saker. Så har exempelvis de lägre liggande fälten börjat bebos senare 

än de ofta högre liggande skogsområdena. Riktigt gamla monument (tillhörande sen stenålder) kan inte 

ha uppförts i fältlandskapet eftersom det fortfarande låg under vatten. Annorlunda ser det ut när det 

t.ex. gäller den höglänta Storskogen. Här var det möjligt att gå hela Tipptoppvägens nuvarande sträckning 

torrskodd för 5000 år sedan. Här kunde naturligtvis ett monumentbyggande tidigare komma igång. 

Många av de på fälten en gång uppställda skyltstenarna (monumenten) har säkert odlats bort i samband 

med upprepade stenröjningsinsatser under lång tid. De monument vi idag kan se - de är inte särskilt 

många -anknyter till sena röjningsinsatser, där bortröjda block lagts upp på fältkanter och på åkerholmar. 

Ofta möts man av ganska slarvigt utlagda blockvallar och blockhögar längs kanterna på fält och 

åkerholmar. Man har lagt den bortforslade stenen där den inte varit i vägen och där det åtgått minst 

energi att dumpa den. Men ibland har nog konstnärssjälen hos stenröjarna tagit över. Och man har gjort 

en extra vacker blockstapling eller utfört en extra djärv blockplacering även om det medfört att det kanske 

något fördröjt själva stenröjningsarbetet. Sedan är det naturligtvis en fråga om vem som avgör om en 

spännande blockhög är ett monument eller inte. I några fall har nog redan tillverkaren haft avsikten att 

skapa någon form av stenskyltning, som skulle dra till sig uppmärksamheten. I andra fall ligger det 

monumentliknande kanske uteslutande i betraktaren ögon. Blockhögar på åkerholmar i ett platt slättlandskap 

kan ju lätt upplevas som monument, eftersom de framstår så tydligt. Det kanske inte alltid varit 

en aspekt som den hårt arbetande stenröjaren begrundat när han avbördat sig sin röjsten på åkerholmen. 

Nedan redovisas tre fältnära stenmonument från Storvretabygden.

Kap. 5.2.1. Stenröjarnas konstverk vid fältkanten i Årby 

Mitt i det slitsamma arbetet har några kreativa stenröjare passat på att skapa modern stenkonst i en 

vacker omgivning. Stenröjarna var nog medvetna om att ingen skulle komma att hedra deras insats med 

en skulptur, så det gällde att ta saken i egna händer. Och lite kliade det nog i fingrarna att åtminstone en 

gång få placera den undanröjda stenen på ett vackert och konstfullt sätt och inte bara slarvigt dumpa den 

i fältkanten. Här står nu den vackra megalitstatyn och tittar ut över vidsträckta fält ner mot ån. Och den 

underförstådda texten lyder: Kilroy was here! Eller den kunde kanske också lyda: även stenröjare är 

konstnärer! 

Den nuvarande platsen för konstverket är självklart den bästa. Men man skulle kunna överväga att ställa 

monumentet på en sockel så att det nådde ytterligare några meter upp i luften och blev mer synbart för 

förbipasserande. För det är ju verkligen en märklig stenskapelse. Det är ett monument över den senaste 

stora stenröjningsperioden (kring mitten av 1900-talet) i Storvretabygdens fältlandskap. Och det finns 

mycket som tyder på att det också kunde vara den sista mer omfattande i en lång rad - åtminstone när det 

gäller att effektivisera åkerbruket!

Ett konsfullt avskedsmonument till en stenröjningsepok

Vackert block med slät exponeringsyta uppställt på en åkerholme. Mycket möjligt har blocket stått 

uppställt ute på fältet och haft en sakral funktion (markerat kultplats eller grav). Blocket har lite okänsligt 

fått ett borrat dubbhål mitt i den vackra släta exponeringsytan, så att det kunnat bortforslas från fältet. 

Det är många åkerholmar som blivit sopstationer för stenar, som tidigare haft någon funktion ute på fälten.

Vacker konformad dubbad sten, som med tanke på sin speciella form kan ha haft en sakral funktion 

(markerat kultplats eller begravningsplats) eller en juridisk funktion (markerat gräns) på en annan plats 

ute på fältet och som av stenröjarna flyttats till ett vackert läge vid åkerkanten

Kap. 5.2.2. Det flerfunktionella monumentet på slätten före Ängeby 

På det stora fältet mellan Skogs Årby och Ängeby ligger ett märkligt välvt stenröse. 

Den understa, större delen av röset består av ganska småskalig sten. Det handlar inte till största delen om jordsten, 

som under årens jobb kastats upp här under röjningsarbete på åkrarna. Det rör sig om huggen sten, som har ganska 

vassa kanter och som varierar ganska lite i storlek. Man kan nog tänka sig att man av mera solida ursprungliga block 

här har producerat täcksten över en grav. Antagligen rör det sig om ett gravröse från bronsåldern, som seglar fram 

som ett skepp ute på fälthavet. Och liknelsen med skepp på hav är ju inte alls så tokig. För när högen byggdes var 

det inte så länge sedan som fälten var täckta av en havsfjärd. Här hade på ett märkligt sätt - och förmodligen på 

ganska kort tid - marken stigit upp ur havet. Och förundrade människor hade över några generationer fått ypperlig 

betesmark. Och mitt på den öppna ymniga grässlätten anlade man en stort gravröse. Kanske var det ståtliga röset 

lika mycket ett boplatsmarkerande som ett gravplatsmarkerande monument. Här ute på slätten kan nämligen 

människor mycket väl ha bott under bronsåldern. Åkermarken var ännu inte så viktig. Jorden var här på de 

nyuppstigna slätterna oftast för svår att bearbeta med den tidens enkla jordbruksredskap. Marken användes nog 

mest som betesmark för tamboskap. Och betesmark fanns det nog så gott om att det räckte och blev över även om 

man använde en del till husbyggen. Det var också lätt att bygga hus här. Den tidens husbyggesteknik krävde att 

bärande stockar kunde grävas ner i marken - och här i den mjuka jorden var det lätt att åstadkomma välfungerande 

stolphål. 

Och så förlöpte åren i en ständig ström och människorna kom och gick. Men det gamla kala gravröset stod 

oförändrat kvar. Nåja, lite utökades det väl efter hand med lite mindre röjsten från fälten som kastades upp här. 

De lite rundare stenar, som man kan se bland den mer skarpkantiga stenen, utgör antagligen sådan röjsten. 

Men någon gång i tiden måste något mycket speciellt ha inträffat. Det gamla röset har fått en märklig överbyggnad. 

Ett ganska stort antal stora block i olika former har lagts upp på toppen. Röset ser nu ut som en sjöfågel med ungar 

på ryggen - eller vilken liknelse man nu vill använda. Vanligtvis vid olika stenbyggen så används ju de större stendimensionerna 

längst ner och de mindre högre upp. Men här är det alltså tvärt om. På långt håll ser stenröset

med sina stora ryggpucklar mycket märkligt ut. Vad har avsikten varit att placera stora block här? Det måste ju ha 

krävts ganska stora arbetsinsatser för att åstadkomma ett sådant verk. Och hur gammal kan blocköverbyggnaden 

vara? 

En solig och vacker vårvinterdag med bärande skare beslöt jag mig för att besöka det märkliga stenröset ute på 

fältet. Jag var särskilt intresserad av att undersöka de stora toppblocken. Efter lite klättrande och undersökande 

kunde jag konstatera att åtskilliga av de stora blocken hade borrade hål. Hålen var inte särskilt djupa (10 – 12 cm). 

Den typen av stenborrning genomförs bara i samband med stenröjning. I det borrande hålet slås en järnbult med 

ögla (en dubb) ner i borrhålet och kilas fast. Sedan kan man koppla in en lyftkrok till en lyftanordning (stubbrytare 

eller en motoriserad stenvagn med lyftkran). När och hur stenblock hanterats är oftast ingen lätt sak att avgöra. 

Men här rådde ingen tvekan. Det handlade om block som röjts undan från åkermarken. 

Man får anta att röjningen och upplyftningen på stenröset gjorts i ganska sen tid. Med de effektiva motoriserade 

stenvagnarna, som fann vid mitten av 1900-talet, var det kanske inget större besvär att med en lång lyftkran 

placera blocken högst upp på röset. Hade motsvarande röjning gjorts tidigare så hade man nog nöjt sig med att 

lägga blocken i nederkanten på röset. 

Så blev alltså stenröset på slätten före Ängeby ett multifunktionellt monument. Det är inte bara ett monument 

över en gravlagd person (ev. flera) eller ett boplatsmarkerande monument. Det har också blivit ett ståtligt 

monument över en förgången stenröjarepok - den senaste i antagligen en lång rad - och kanske också den sista, 

För det ska nog bra mycket till innan åkermark på nytt börjar stenröjas i Storvretabygden, i Uppland och i hela 

Sveriges avlånga land över huvud taget.

Den vackra stenanläggningen på en åkerholme i fältlandskapet. I bakgrunden 

skymtar husen i Ängeby

Det seglande stenskeppet i fältlandskapet strax före Ängeby.

Dubbat röjblock, som lyfts upp på rösets topp.

Dubbat röjblock högst upp på den lilla åkerholmens stenröse

Ytterligare ett dubbat röjblock i topposition

Kap. 5.2.3. Det vackraste slättmonumentet 

Blockformationen är antagligen Storvretabygdens vackraste slättmonument. Den bildar en hälsosam 

kontrastpunkt i det platta landskapet. Och blicken dras hit som vore den fångad av en magnet. Jag tror inte att 

stenmonumentet är särskilt gammalt. Det ligger alltför mycket torr lera kvar och skräpar på understenen. Fast 

den kan ju ha kommit dit på annat sätt. Men heder åt den bonde och/eller stenröjare, som skapade det här 

vackra monumentet med den djärvt framlagda överstenen! Man kan nog gissa att uppföraren (vem det nu än 

var) var helt medveten om att han skapat en blockhög, som var mycket speciell och som kunde betraktas som ett 

monument. Men oavsett vad uppföraren tyckte och oavsett i vilket sammanhang det uppförts så är det ju ett 

monument i den nutida betraktarens ögon, eftersom det så ögonfägnande avtecknar sig mot himmel och fält. 

Vacker blockkomposition och vacker inplacering i en naturskön fältnatur räcker gott för att ge det monumentstatus. 

Ta gärna den branta stigen upp från kvarnspången till fältkanten och spana in den vackra blockkompositionen 

ute på fältet vid Östa. Och skulle det visa sig att monumentet är mycket äldre än vad jag tror, så gör det ju inte 

det minsta. Det förhöjer ju bara dess värde!

Kap. 15.1. Det vackraste slättmonumentet 

Notera att strandlinjekartan anger förhållanden mellan land och vatten, som gällde för 4000 år sedan. Då hade 

slätten vid Östa ännu inte stigit upp ur vattenmassorna. 

© Sveriges geologiska undersökning.

Det vackra röjstensmonumentet ligger på ett så litet och lågt fältimpediment på Östaslätten att det 

knappast syns på långt håll. Man får intrycket att monumentet växer upp direkt ur slättens mylla.

De två centrala blocken, som bygger upp monumentet, har med all säkerhet transporterats hit. 

Man skulle förvänta sig att så stora block skulle vara dubbade (försedda med borrhål, där en 

järnplugg med ögla sattes fast, så att blocket skulle kunna lyftas av en motoriserad stenvagn. Men 

här hittar man inga dubbhål. Antagligen rör det sig om senare röjningsinsatser, där man med starka 

moderna maskinarmar lyft och transporterat block utan dubbning och stenvagnar. Men också den 

insatsen bör hedras. Och lysande stenkonst har det blivit!

I närheten av röjstensmonumentet finner man den här lilla åkerholmen, som försetts med en 

massiv krans av bortröjda block. Jag letade förgäves efter block med dubbhål - men hittade 

inga! Antagligen har den här röjningen genomförts efter 1950-talets röjningsvåg, då motoriserade 

stenvagnar med borraggregat användes.

Kap. 6 

Avslutande synpunkter

Jag visste egentligen ingenting om stenklyvning och borrteknik, när jag började vandra omkring i 

Storskogens höglänta skogsmark för några år sedan. Och jag ville inte heller ”läsa på” för att skaffa 

förkunskaper. Jag resonerade som så att bokkunskaper bara skulle störa och snedvrida min egen 

lärandeprocess. Ett sådant lärande, som bara är kopplat till egna upplevelser och erfarenheter är 

naturligtvis förenat med många fallgropar. Det är förstås lätt att överskatta hur fri man kan göra sig från 

”bokkunskap”. Risken finns naturligvis att det alltid finns gamla ”omkringskvalpande” skolkunskaper i 

hjärnan som styr och snedvrider en ren lärandeprocess. Och risken är naturligvis stor att man utan 

korrigering från bokkunskaper eller från experter gör felaktiga grundläggande antaganden redan från 

början - som leder till allt större felslut ju längre lärandeprocessen fortskrider. På den negativa sidan 

kanske man i bästa fall kommer fram till att man bara har uppfunnit hjulet på nytt. Den kunskap man tror 

sig ha kommit fram till genom ett flera år långt isolerat självlärande skulle man ha kunnat erhålla under 

några tiotals minuter studium av böcker och forskningsrapporter. Men sedan, å andra sidan, så finns ju 

alltid möjligheterna i den andra vågskålen. En sådan möjlighet är naturligtvis att jag valt en lärandeprocess 

som jag uppfattar som lustfull och som gör mig motiverad och fokuserad – och uthållig. En annan 

möjlighet är naturligtvis att det kan innebära något positivt att ställa sig utanför expertkunskap, 

forskartraditioner och forskningstrender. Inte så att jag förväntar mig kunna uppfinna ett helt nytt 

kunskapshjul. Men kanske skulle jag kunna hitta en ny eker i det gamla kunskapshjulet. Kanske skulle jag i 

min isolerande självlärningsprocess kunna hitta information, som inte tidigare uppmärksammats och 

fokuserats? 

Det var egentligen aldrig meningen att jag skulle fokusera på borrad sten i höglänt skogsmark. Det blev 

bara så, eftersom det borrade stenmaterialet själv gjorde sig påmint och gjorde mig så frustrerad. Det var 

oftast för stort - eller för litet - eller för oländigt eller avlägset placerat - eller för mycket kvarliggande på 

klyvplatsen - för att det skulle kunna utgöra husbehovssten på slättens bondgårdar under de två senaste 

århundradena. Mest förbryllande är kanske dock att åtskilliga borrännemärkta block och blockarrangemang 

har så tydlig skyltblock- och monumentkaraktär. Allt detta har medfört att jag upplever husbehovshypotesen 

som dödförklarad som generell förklaring till det omfattande borrade stenmaterialet. Vi måste 

testa andra förklaringsmodeller och vi behöver kanske också ifrågasätta den vedertagna dateringen av 

borrteknikens införande.

Som jag tidigare påpekat är det viktigt att skilja på stenborrning för klyvning och stenborrning för 

sprängning. Klyvborrning kan vara åtskilligt äldre än sprängborrning och kanske rent av leder ner i 

förkristen tid. Och kanske är det också så att de två borrklyvningsmetoderna (klyvhål på rad och 

enkelhålsborrning) kan ha olika historska och kulturella rötter, som först sent sammanförts i en profan 

stenhuggning. 

Förhoppningsvis finns det någon bland läsarna, som vet mer än jag om de olika klyvmetoderna med 

borrteknik och som kan fortsätta och fördjupa den berättelse, som jag lite vingligt och nymornat påbörjat. 

Det gamla stenhuggeriet med stenborrningsteknik har varit ett viktigt och utbrett hantverk. Det är också 

utmanande svårtolkat. Det får naturligtvis inte bara uppslukas av glömskan. Vi är skyldiga att ge det en 

både bred och djup dokumentation. 

_____________________ 

För den som är intresserad av det äldre kluvna (oborrade) stenmaterialet hänvisas till: 

Windahl, S-I: Huggen sten i Storvretabygdens höglänta skogsmark. Del I: Oborrat stenmaterial, 2016. 

Också denna presentation kommer att laddas upp som Pdf-fil (e-boksformat) på yumpu.com.



Bildexempel från skog och fält i Storvretabygden 

Bild och text: Sven-Inge Windahl, 2016



Sven-Inge Windahl 

2016

Huggen sten i Storvretabygdens höglänta skogsmarker Del II Borrat stenmaterial Windahl 2016

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?