Konsten i den gamla kulturstenen Del 2 Borrat stenmaterial Sven-Inge Windahl 2016
Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!
Leverage SEO-optimized Flipbooks, powerful backlinks, and multimedia content to professionally showcase your products and significantly increase your reach.
<strong>Konsten</strong> i <strong>den</strong> <strong>gamla</strong> <strong>kulturstenen</strong><br />
Exempel från skog och fält i Storvretabyg<strong>den</strong><br />
Bild och text: <strong>Sven</strong>-<strong>Inge</strong> <strong>Windahl</strong><br />
<strong>Del</strong> II: borrat <strong>stenmaterial</strong>
orrat <strong>stenmaterial</strong><br />
<strong>Sven</strong>-<strong>Inge</strong> <strong>Windahl</strong><br />
<strong>2016</strong>
<strong>Konsten</strong> i <strong>den</strong> <strong>gamla</strong> <strong>kulturstenen</strong><br />
<strong>Del</strong> II<br />
<strong>Borrat</strong> <strong>stenmaterial</strong><br />
Denna <strong>den</strong> andra delen (i en serie om tre) fokuserar <strong>den</strong> höglänta<br />
skogsmarkens kultursten, som kluvits med borrteknik. I någon mån berörs<br />
också skogspartier och impediment i det lägre liggande slättlandskapet.<br />
Föreliggande presentation är en arbetsversion. Författaren tar därför<br />
tacksamt emot synpunkter och kommentarer inför färdigställandet av<br />
en slutversion. E-post: sveningewindahl@hotmail.com.<br />
Bild- och textmaterial i <strong>den</strong>na presentation får endast användas för<br />
privat bruk<br />
I serien <strong>Konsten</strong> i <strong>den</strong> <strong>gamla</strong> <strong>kulturstenen</strong> ingår ytterligare två delar av<br />
samme författare:<br />
<strong>Del</strong> I : Oborrat <strong>stenmaterial</strong>, <strong>2016</strong><br />
<strong>Del</strong> III : Block och Blandat, <strong>2016</strong>
Inledning: Om stenborrning s. 5 - 8<br />
Kap. 1. : Borrännor - synliga och nästan osynliga s. 9 - 30<br />
Kap. 2. : Klyvhålsplatser - för husbehov eller…? s. 31 - 51<br />
Kap. 3. : Borrännemonumenten - ett farväl till husbehovshypotesen s. 52 - 62<br />
Kap. 4. : Flera märkliga borrännor och borrhål s. 63 - 139<br />
Kap. 5. : På spaning efter <strong>gamla</strong> borrännor s. 140 - 208<br />
Kap. 6. : Tre minnesmonument över stenröjarnas hedervärda<br />
insatser - och en annan typ av stenborrning s. 209 - 229<br />
Avslut: En isolerad självlärningsprocess – på ont och gott s. 230 - 232
Inledning:<br />
om stenborrning
Inledning: om stenborrning<br />
Stenhuggning är antagligen en urgammal verksamhet. Med <strong>den</strong> har troligen ändrat karaktär många<br />
gånger under sin utvecklingshistoria. Stenhuggningen har påverkats när religion och<br />
begravningsskick förändrats. Också förändringar i byggnadsskick och i hushålls- och hantverksaktiviteter<br />
har spelat roll för stenhuggeriets omfattning och utformning. Behovet att stenmarkera<br />
boplatser och större territorier har också medfört att skyltblock formats med hjälp av stenhuggning.<br />
En hel del av de olika typer av skyltblock, som presenteras i del 1 (oborrat <strong>stenmaterial</strong>),<br />
har säkert formats med stenhuggning av traditionell karaktär.<br />
När nya näringar som jordbruk och boskapsskötsel växte fram uppstod behovet av huggen sten för<br />
att bygga stenhägnader, som omgärdade och skyddade odlade grödor från betande djur.<br />
Men någon gång under stenhuggeriets långa historia inträffar en viktig teknisk innovation. Sten<br />
börjar nu att klyvas med hjälp av borrteknik, där borr av hårt järn (stål) används.<br />
Det är viktigt att klargöra att borrning av spränghål (som började tillämpas under 1800-talet) är<br />
någonting annat än stenborrning för att klyva sten. Antagligen har borrning för klyvning funnits bra<br />
mycket tidigare än spränghålsborrning. Stenborrningens två olika tekniker för stenklyvning är svåra<br />
att följa bakåt. Borrning med ett enda djupt borrhål och borrning med flera grunda borrhål satta i<br />
en tät rad kan ha olika utvecklingslinjer och har kanske ganska sent förenats i ett profant<br />
stenhuggeri. Kanske har de tidigare enbart använts i ett sakralt eller i ett juridiskt (gränsmarkerande)<br />
sammanhang.
Den manuella stenborrningstekniken är ju i själva verket så enkel och självklar (ett vridmoment och ett<br />
slagmoment, som kombineras kring ett järnverktyg) att det nog finns skäl att problematisera fackarkeologernas<br />
sena datering av klyvborrningen. Tekniken byggde inte på någon avancerad vetenskap. Och det<br />
behövdes säkert ingen Einstein-figur för att räkna ut hur två olika borrmoment (snurrmetod och slagmetod)<br />
skulle kunna kombineras. Båda metoderna var ju kända sedan tidigare. Och alla nödvändiga förutsättningar<br />
fanns egentligen till hands redan under äldre järnåldern - flera tusen år tidigare än fackarkeologernas<br />
datering av stenborrningens uppkomst. Så varför har man inte borrat i sten i tusentals år - eller har man<br />
kanske det?<br />
Egentligen kan man också göra en helt annan typ av problematisering kring stenborrningsteknikens<br />
uppkomst. Man skulle kanske kunna fråga sig varför <strong>den</strong> manuella stenborrningen över huvud taget började<br />
användas. De traditionella stenklyvningsmetoderna var ju egentligen fullt tillräckliga. Den som har vandrat i<br />
skogspartier med gammalt stenhuggeri, där bara traditionella klyvmetoder använts, kan ju själv förvissa sig<br />
om att man egentligen inte hade några svårigheter med att klyva fram stora stenstycken i en rad olika<br />
former. Och man klarade galant att klyva fram släta sidor och helt rätvinkliga stenklossar. Och så länge som<br />
man använde manuell borrteknik så innebar det nog knappast någon besparing i tid och arbetsinsats jämfört<br />
med det traditionella oborrade stenhuggeriet. Så vad fanns det egentligen för press mot att utveckla<br />
borrningstekniker i stenklyvningens tjänst? Nästan ingen alls kan man tycka. Annorlunda förhöll det sig<br />
naturligtvis när stenborrningen mekaniserades och lufttrycksborrning infördes. Då kunde en man enkelt<br />
borra ett ganska djupt borrhål på några minuter. Men innan dess?<br />
Kanske är det trots allt så att man fortfarande bör vara försiktig när det gäller att uttala sig om <strong>den</strong> bortre<br />
tidsgränsen för stenklyvning med borrteknik. Och fortfarande finns, så vitt jag vet, inga säkra metoder för<br />
bestämning av en borrännas ålder. Kanske är det rent av så att stenborrningstekniken har sina rötter i<br />
förkristen tid?
Jag märker att det är lätt att förirra sig in i stenborrningens förmodligen mycket snåriga historia. Det var ju i<br />
själva verket konstaspekten som vi skulle ha i fokus. I likhet med de traditionella klyvmetoderna har och<br />
stenborrningsmeto<strong>den</strong> skapat mycket vackert huggna block och blockarrangemang. Det finns åtskillig borrad<br />
stenkonst i våra skogsmarker som verkligen är värd att närmare betrakta. Många gånger är det borrade<br />
<strong>stenmaterial</strong>et inte bara vackert utan också märkligt - märkligt på många olika sätt. Det framgår inte minst i<br />
presentationen av borrännemonumenten längre fram. Nedan ska vi också visa att borrännor - även om de<br />
kanske inte kan sägas var konstobjekt i sig - ändå kan vara förknippade konst: det kan nämligen vara en konst<br />
att upptäcka dem på de kluvna stenytorna. Och så gör vi också en första spaningstur för att hitta de äldsta<br />
borrännorna. Och förhoppningsvis hittar vi i en del vacker stenkonst på vägen.
Kap. 1. Borrännor<br />
- synliga och nästan osynliga -
Synliga och nästan osynliga borännor på stenar<br />
Borrännor är tacksamma. För när man hittar dem så vet man ju att mänsklig stenhantering bedrivits på platsen.<br />
Än har inte naturkrafterna uppfunnit stenborrningstekniken. Hittar man en borränna så kan man också få en<br />
hyfsad datering av det framkluvna <strong>stenmaterial</strong>et. Enligt fackarkeologerna har ju borrtekniken bara några<br />
hundra år på nacken. Svårare kan det naturligtvis vara med äldre oborrat klyvmaterial. Här kan klyvmetoderna<br />
ha sett likartade ut under årtusen<strong>den</strong>. Och har människor bott och verkat i området sedan stenåldern så kan<br />
det vara svårt att fastställa när klyvmaterialet framställts.<br />
Men ti<strong>den</strong>s tand påverkar också borrännor. De blir lätt överväxta av lavar och mossor och syns då inte längre<br />
för blotta ögat. Även om de inte växer igen så kan de ändå vara ganska svåra att upptäcka. Både borrännans<br />
yta och <strong>den</strong> kluvna stenytan homogeniseras och får samma färg som blocket i övrigt. Och då hjälper det inte<br />
ens med skarpa ögon för att upptäcka de <strong>gamla</strong> borrännorna. Vi kan visserligen använda synen för att<br />
orientera oss fram till troliga block där borrännor kan finnas. Men sedan måste vi fakiskt använda perfingret<br />
för att stryka över ytan och med känseln upptäcka borrännan. Även när pekfingret har i<strong>den</strong>tifierat borrännan<br />
kan det vara svårt för ögat att hitta <strong>den</strong>.<br />
Svårigheten att hitta borrännor gör det ju rimligt att anta att det är lätt att underskatta förekomsten av<br />
borrat klyvmaterial ute i skog och mark.<br />
När man bara ser enstaka borrännor kan det också vara svårt att avgöra om det är en klyvborränna eller en<br />
sprängborränna. De kilverktyg som användes vid klyvning var ju utformade på ett sådant sätt att de skulle<br />
åstadkomma minimal skada i stenytan. Järnkilen verkade ju egentligen inte direkt mot borrhålets väggar utan<br />
mot två i borrhålsöppningen nedsatta nedsatta sidjärn. Någon enstaka gång kan man dock se att översta delen<br />
av borrännan har skadats - utvidgats och deformerats. Då är det sannolikt en i borrhålet applicerad kil som<br />
åstadkommit skadan. Förmågan att skilja på klyvborrännor och sprängborrännor är lite av en konst, som man<br />
successivt får utveckla, när man vandrar omkring i skog och mark. En tumregel är att små jordfasta block,
som har en borränna i en slät yta har utsatts för klyvning och inte sprängning. Två stora blockdelar, som står<br />
nära varandra och har två matchande långa borrännor vända mot varandra, har också sannolikt utsatts för<br />
klyvning och inte sprängning. I sprängt material kan man också se blockbitar med intakta runda borrhål.<br />
Intakta borrhål ser man aldrig i kluvet material, eftersom borrhålen spricker upp - om inte klyvningen av någon<br />
anledning avbrutits eller misslyckats. Observera att tumreglerna ovan gäller för enstaka långa borrännor.<br />
Korta borrännor satta på rad indikerar alltid klyvning och aldrig sprängning.
1.1. Exempel på klyvborrännor
Bil<strong>den</strong> visar en kort och tydlig klyvborränna. För att få precision i klyvningen anlades flera grunda borrhål efter varandra i<br />
en rad. Klyvning skedde sedan genom att järnkilar slogs ner i borrhålen. Rester av borrhålen syns efter klyvningen som<br />
borrännor i de framkluvna stenytornas kanter. Parallellt med <strong>den</strong>na klyvmetod tillämpades också en annan metod där ett<br />
enda långt borrhål borrades. Och klyvning skedde sedan genom att kila i det djupa, upptagna borrhålet. Den meto<strong>den</strong><br />
användes nog främst för grovklyvning, där det inte var så viktigt att ha god kontroll över klyvprocessen. På en del framkluvna<br />
block kan man se att båda metoderna använts i nära samverkan. (Se exemplet på nästa bild).
Två klyvtekniker med borr, som samsas på en och samma sten - enkelhålsklyvning till höger och<br />
klyvning med flera tätt satta klyvhål till vänster.
Vacker lång klyvborränna längs ena kanten på block i Storskogen
Block med klyvborränna i bortre fårhagen nära Norrbovägen
Närbild på borrännan på blocket på föregående bild
Svagt markerad klyvborränna på mossigt block i skogsparti före kolonilottsområdet i Lyckebo. Den här typen av<br />
svårupptäckta borrännor upptäcker man inte enbart genom inspektion. Inspektion är förstås alltid bra för att<br />
i<strong>den</strong>tifiera platser där stenen ser huggen ut. Men sedan måste man leta runt och skrapa bort mossa (särskilt<br />
runt vassa kantpartier) och helst känna med pekfingret för att upptäcka borrännorna. Hur mycket borrkluven<br />
sten finns det egentligen i våra skogsmarker? Jag har hittat massor utan att egentligen leta särskilt systematiskt.
Litet block med klyvborränna på ena sidan
Närbild på borrännan på det lilla blocket på föregående bild
En bit av det större blocket har kluvits bort med borrteknik och ställs upp framför. Huvudblock och uppställt block<br />
har matchande borrännor. Svårbedömd blockformation, som verkar ha arrangerats för att skylta för något - kanske<br />
för en bygdegräns av något slag.
Borränna, vars överdel antagligen skadats vid kilningen.
Under årens lopp har jag åkt förbi det här blocket hundratals gånger. Under senare år har jag börjat<br />
fundera över <strong>den</strong> märkliga breda sprickan i blocket. Sprickan har vassa kanter, är ovanligt vid och ändrar<br />
plötsligt riktning mitt i blocket. Visserligen kan block spricka spontant på märkliga sätt. Men <strong>den</strong> här<br />
sprickan ser framprovocerad ut. På håll är det naturligtvis svårt att säga om sprickan upptagits med<br />
traditionella stenhuggningsmetoder eller om borrteknik använts. Men det var först försommaren <strong>2016</strong><br />
som jag klev av cykeln (vid parkeringsplatsen till Fullerö naturreservat) för att undersöka blocket och
Att blocket kluvits upp med borrteknik behöver man inte betvivla, när man ser klyvborrännan här, som löper<br />
vågrätt in i blocket. Däremot kan man fundera kring vad stenhuggaren egentligen här önskade åstadkomma.<br />
Om det verkligen rört sig om en stentägt, där man varit ute efter att ta fram läckra, användbara stenstycken,<br />
så hade man väl rimligtvis satt flera klyvborrhål i rad för att få bättre kontroll över sprickbildningsprocessen?<br />
Men kanske var stenhuggaren här ute efter något helt annat?
1.2. Nästan osynliga borrännor
Svårupptäckt borränna
Svårupptäckt borränna
Svårupptäckt borränna
Svårupptäckt borränna
Svårupptäckt borränna
Kap. 2. Klyvhålsplatser<br />
-<br />
- för husbehov eller…?
Att det här är en husbehovsstentägt, där sten huggits fram med borrteknik för att användas på <strong>den</strong> närbelägna<br />
går<strong>den</strong>, behöver man nog inte tvivla på. Men det är också fråga om vacker stenkonst, som skapar en nästan sakral<br />
stämning i det vackra haglandskapet i Lillvretatrakten.
Ett block har här kluvits så att en typisk stenstol-formation uppkommit. Klyvborrännan syns i ”stolsryggen”.<br />
Förmodligen rör det sig om en oproblematisk stentägt för husbehov. Men skulle det visa sig att stenen framför<br />
stenstolen verkligen är det stenstycke, som huggits bort, så uppstår ju en problematisering. Varför lämnar man<br />
kvar <strong>den</strong> borthuggna stenstycket, när man nu ägnat ganska mycket tid och arbete åt att hugga loss det?
Det här blocket hittade jag på ett kalhygge i Fulleröskogen. Det är sällan som man hittar så gott som färdiga<br />
bruksföremål på klyvplatserna. Det kan finnas flera skäl till detta. Kanske misslyckades huggningen helt. Sådant<br />
hände nog ofta. Sten är ett svårhanterat material. Och lyckades man med huggningen så forslade man rimligtvis<br />
hem föremålet till en näraliggande gård för användning. En annan anledning kan naturligtvis vara att klyvningen<br />
på platsen haft ett annat syfte än att producera bruksföremål.
Det här blocket (samma som på föregående bild) är ca 2 meter långt och några decimeter tjockt och brett. Man har använt<br />
klyvning med grunda borrhål satta på rad i båda långsidornas överkanter. Man har gjort allt för att precisionshugga ett vackert<br />
block, som skulle kunna fungera som förslagsvis en portstolpe. Kanske två man har arbetat på blocket i ett 20-tal timmar (eller<br />
två arbetsdagar), om man beräknar en timme per klyvborrhål). Ändå har blocket inte avhämtats. Kanske dög det trots allt inte.
Det här är en typisk liten klyhålsplats i Storvretabyg<strong>den</strong>, där borrteknik använts vid klyvningen. Till det typiska hör att block ofta delas i två (eller<br />
flera) delar utan att någon del avhämtas från platsen. Här har klyvningen dessutom ansetts som extra viktig, eftersom <strong>den</strong> genomförts med flera<br />
klyvborrhål satta i rad för att få särskild god precision i klyvningen. Och ända har ingen <strong>stenmaterial</strong> avhämtats. Samtidigt visar ju bil<strong>den</strong> hur<br />
vacker konst kan skapas genom en enkel delning, där en del intar en ny spännande position i förhållande till <strong>den</strong> del som står kvar statisk i sin<br />
<strong>gamla</strong> position. Både dynamik och stabilitet får plats i kompositionen. Kanske var det så stenhuggaren vid <strong>den</strong> här platsen upplevde det. Det<br />
som var ämnat som en husbehovshuggning resulterade i så vacker stenkonst att han medvetet avstod från att hämta hem det liggande<br />
blockstycket. Eller också var avsikten att skapa en vacker och speciell plats från första början. I all sin enkelhet är nog <strong>den</strong>na en av de vackraste<br />
stenbilder jag har i min samling.
En del klyvhålsplatser blir man inte klok på. Det kan se slarvigt och kringspritt ut. Men så upptäcker man ändå något<br />
sorts struktur i placeringen av de huggna stenstyckena. Här ser man ju faktiskt att merparten av de framhuggna<br />
stenstyckena bildar en krets kring en rundad mittsten. Är det slump eller medveten planering? Också här är det nog<br />
tveksamt om något framkluvet <strong>stenmaterial</strong> tagits från platsen.
Vackert, kluvet block långt inne i Storskogen. Ibland är det svårt att förstå hur stenhuggarna egentligen tänkte. Inskränker man sig till att endast<br />
borra ett par grunda och tätt ställda borrklyvhål högst upp, så kan väl resultatet knappast bli bättre än så här? Men någon fortsatt klyvning har<br />
inte ägt rum på platsen. Stenhuggarna har bara vänt på klacken och gått vidare. Kanske har de inte varit ute efter huggen husbehovssten?<br />
Kanske har de haft ett helt annat syfte och varit helt nöjda med det resultat de åstadkommit. Men vad skulle det i så fall handla om?
Bil<strong>den</strong> visar en sten som spräckts i flera bitar genom kilning i ett enda vertikalt borrhål, som placerats i<br />
mitten. <strong>Inge</strong>n av de framhuggna stenstyckena tycks ha forslats bort för användning på annat håll. Både i<br />
höglänt skogsmark och i lägre fältnära miljöer kan man hitta <strong>den</strong> här typen av ofta ganska oansenliga stenar,<br />
som spräckts med borrteknik men som ändå inte verkar ha fungerat som husbehovsstentägter.
Nedanför Storvretaskolan - i skogspartiet före fältet - finns en mycket stor ansamling av block ungefär i <strong>den</strong> storlek som blocket på bil<strong>den</strong>.<br />
Blocken bildar inga högar eller vallar. Och det handlar inte om från åkermark bortröjd sten i sen tid, eftersom inga borrade dubbhål finns i<br />
stenarna. Bland mer rundade block finns också skarpkantat hugget <strong>stenmaterial</strong>. Det huggna materialet uppvisar dock inga klyvborrännor<br />
och har således antagligen inte tillhuggits under de senaste två hundra åren. Blockmaterialet verkar inte ha utgjort en stengrund till ett större<br />
hus (eller flera hus), som stått på platsen. Det har en lite för oregelbun<strong>den</strong> uppställning för det. Jag lutar åt att blockmaterialet stått på <strong>den</strong><br />
övre fältytan (nära fotbollsplanerna) innan det området odlades upp. Men vilket sammanhang har stenen ingått i innan <strong>den</strong> i så fall röjdes<br />
bort? Och varför lades inte blocken i en blockvall längs kanten som brukligt är? Och mitt i detta blockhav - av kanske flera tusen block - hittar<br />
jag ETT ENDA med borränna! Hur går detta ihop? Ja, fråga inte mig! Men om det inte är konst så är det i alla fall bra konstigt!
Här har faktiskt en liten och oansenlig stenhäll spräckts itu med flera grunda klyvborrhål satta i rad. Hällen har knappast varit<br />
lämpad för husbehovsstentägt. Det måste rimligtvis ha funnits en annan anledning till att hällen utsatts för borrvåld. Kanske har<br />
hällen via borrning utmärkts som gränssten i kombination med det <strong>gamla</strong> vackra blocket bakom? Kanske är det så att <strong>den</strong><br />
borrade sprickan i hällen anger <strong>den</strong> exakta gränsriktningen? Kanske fanns det ett gränsröse här tidigare - innan hällen borradesoch<br />
kanske är det de stenarna, som idag ligger vid sidan av hällen?
Inne i Storskogen stöter man på <strong>den</strong> här jätteklossen, som tillhuggits - i alla fall delvis - med hjälp av borrteknik (se<br />
hitsidans överkant). Det tillformade jättebordet ser uråldrigt ut. Och man associerar lätt till de liggande<br />
stenkolosser, som tidigare presenterats i del 1. Men borrännorna vittnar om att det sannolikt handlar om en<br />
betydligt yngre konstruktion. Kanske är det rent av ett sentida jaktlag, som tillverkat en funktionell slaktbänk just<br />
här? Vad funktionen än är så har det blivit till en vacker konstinstallation ute i vildaste Storskogen!
Vackert stentägtsblock, som på <strong>den</strong> sida som vetter mot kameran endast bearbetats med traditionella klyvningsmetoder (utan<br />
borrteknik). Alla blockets stenytor uppvisar olika färg och vegetationbeklädnad. Det tyder på att huggningar genomförts vid olika<br />
tidpunkter och kanske under lång tid. Det är bara takdelen, som har kvar sin originalfärg och sitt ursprungliga lavskickt. Det är inte<br />
säkert att ett hugget block någonsin återtar sin ursprungliga färgdräkt. Nyhuggna ytor kan ge konkurrensfördelar för nya arter av lavar,<br />
som kan ge upphov till nya färgnyanser.
Man skulle kunna tro att stenmästaren här gått en kurs i modernistisk stenkonst. Det är spetsigt, släthugget och<br />
uppfläkt. I skogen skulle stenskapelsen inte ha kommit till sin rätt. Men här mot <strong>den</strong> öppna fältvid<strong>den</strong> gör sig<br />
konstinstallationen mycket bra. Och det tog nog konstnären med i beräkningen. Det är han som gjort <strong>den</strong> sista<br />
insatsen här genom att klyva fram <strong>den</strong> släta vertikala ytan. En lång klyvborränna i ytan vittnar om det. Och han visste<br />
antagligen att det här aldrig skulle klyvas fram någon mera sten. Så mycket viktigare då att sätta punkt för ett<br />
flertusenårigt stenhuggeri med ett mästerligt konstverk. (Samma block som på föregående bild).
Man skulle gärna ha velat vara med och se rallarna bygga järnväg mellan Uppsala och Storvreta på 1870-talet. Kanske<br />
det här klyvhålsblocket kan få stå som monument över järnvägsbyggesepoken? Antagligen gick det åt åtskilligt med<br />
sten när järnvägsbanken skulle byggas upp. Kanske har blocket fått släppa till några av de stenar, som ligger inbakade i<br />
banvallen ute på slätten. Framklyvningen av sten här är antagligen ganska sen, eftersom <strong>den</strong> gjorts med borrteknik.<br />
Det skulle nog tidsmässigt kunna stämma ganska väl med järnvägens tillkomst (1870-talet).
Om man leker med tanken att man här försökt hugga ut en enda långsträckt sten, vad skulle man då ha kunnat använda <strong>den</strong> till? Kanske ett<br />
minnesmonument hemma på går<strong>den</strong>, en imponerande gravsten på kyrkogår<strong>den</strong> eller kanske en mäktig grindstolpe. Svaret beror ju delvis på<br />
hur gammal vi anser att tekniken med klyvborrhål är. Tänker vi oss att borrtekniken är mycket gammal, så skulle ju faktiskt <strong>den</strong> imponerande<br />
sten, som borthuggits här, kunna pryda ett förkristet gravfält. Inte så långt från Lillvreta, där <strong>den</strong> här klyvhålsplatsen finns, ligger Vallby. I ett<br />
fältnära skogsparti där hittar man en rest sten, som nästan kan mäta sig med <strong>den</strong> långsträckta sten som kan ha huggits ut här. Men <strong>den</strong><br />
stenen har inga borrännor.
Räknar man med nedgrävningen i jor<strong>den</strong> är <strong>den</strong> resta stenen (i Vallby) ett framhugget stenstycke av nästan 4 meters längd. Det är nog<br />
inte många klyvplatser som skulle lämpa sig för framklyvning av ett så långsträckt stenstycke.
Den här klyvplatsen skulle kanske duga som stentägtskälla för <strong>den</strong> närstående Vallbystenen - särskilt gavelsidan på det stora blocket. En av<br />
blockets sidor uppvisar dock en borränna, så det är kanske ändå inte särskilt troligt. Fast olika sidor kan ju ha huggits vid olika tidpunkter.<br />
Lavtäckningen på <strong>den</strong> smala gavelsidan och <strong>den</strong> breda hitre sidan skiljer sig åt en hel del. Och ovansidan på det liggande blocket har en<br />
betydligt ljusare och tätare lavtäckning. Antagligen har hela originalblocket haft <strong>den</strong> ljusa färgdräkten före klyvningsinsatserna. Och färgdräkten<br />
påminner en del om <strong>den</strong> som Vallbystens utåtvända bredsida (mot fältet) har.
Närbild som visar borrännan på <strong>den</strong> vertikala stentägtsblocket i Vallbytrakten.
Jag antar att <strong>den</strong> här typen av stengärdesgårdar (ganska smala och ganska höga) började anläggas relativt sent - sannolikt efter mitten av<br />
1800-talet. Med tanke på <strong>den</strong> sena tidpunkten borde vi rimligtvis kunna hitta åtskilliga borrännor i <strong>stenmaterial</strong>et. Men i <strong>den</strong> här stenmuren i<br />
Lillvreta-trakten är det långt mindre än en procent av blocken, som uppvisar borrännor. För vissa ändamål behöll således det traditionella<br />
stenhuggeriet (utan borrteknik) sin dominerande ställning långt efter det att stenklyvning med borrteknik börjat tillämpas. När det gäller<br />
byggandet av stengärdesgårdar kan man lätt förstå det traditionella stenhuggeriets dominans. Det fanns inget krav på att stenen skulle ha en<br />
speciell form eller storlek. Det gick i princip att använda vilken stenform och storlek - och stenkvalité - som helst vid uppbyggandet av muren.<br />
Och då gick det antagligen betydligt snabbare - och var kanske också mer arbetsbesparande - att klyva fram stenen på traditionellt sätt.<br />
Innanför stenmuren här har det dock huggits fram åtskilligt med sten med borrteknik. Men <strong>den</strong> stenen har då använts till andra ändamål.
För varje block med en tydlig vertikal klyvyta och med en klyvborränna (som på bil<strong>den</strong>) hittar man nog hundra liknande<br />
block med släta vertikala ytor, som ser huggna ut - men utan borrännor. Om man ytterst konservativt skulle skatta att<br />
bara var tionde av dess hade tillhuggits med traditionella stenhuggningsmetoder - och att alltså 90 procent tillkommit<br />
spontant genom naturens krafter - så får man ändå en uppfattning om hur enormt mycket oborrat klyvmaterial som<br />
producerats i våra skogsmarker. Bara en sådan mycket konservativ uppskattning tenderar alltså att skjuta i sank en sen<br />
husbehovsanvändningshypotes. Så mycket klyvmaterial har vi antagligen inte haft användning av i det <strong>gamla</strong><br />
bondesamhället under se senaste 200 till 300 åren. Men tänker vi oss möjligheten att oborrat stenklyveri använts<br />
under flera tusen år - även när människorna fortfarande bodde kvar i skogsmarken under sen stenålder - så ter sig de<br />
stora mängderna kluvet <strong>stenmaterial</strong> mer förståeliga och rimliga.
Kap. 3. Borrännemonument<br />
- ett farväl till husbehovshypotesen -
Om borrännemonumenten<br />
Konst när <strong>den</strong> är som bäst kan ju skaka om och förvåna - kanske t.o.m. chocka. Och det är just det som<br />
borrännemonumenten gör på flera olika sätt.<br />
Trots att de är tillhuggna med borrteknik - och alltså sannolikt ganska sena - så har de en tydlig<br />
monumentkaraktär. De är tillverkade och uppställda för att dra till sig uppmärksamhet och för att skylta för<br />
någon viktig företeelse. Men skyltblock förknippar man ju med stenåldern, då människor fortfarande bodde i<br />
<strong>den</strong> höglänta skogsmarken. Men vilken funktion kan egentligen skyltblock ha haft i skogsmarken under de<br />
senaste århundra<strong>den</strong>a? Ja, det kan man verkligen undra över. Jag tänker inte här försöka besvara <strong>den</strong> frågan<br />
även om jag nog skulle kunna komma med ett rimligt svar. Jag överlåter problemlösningen till läsaren. Fast<br />
jag kommer antagligen att försäga mig åtskilliga gånger i kommentarerna till bilderna nedan. I nästa kapitel,<br />
(kap. 4.) ges dock lite mer tydliga tolkningsförslag på borrännenmonumentens funktioner<br />
Eller har jag möjligen gjort problem av något som egentligen inte är något problem. Kanske är borrtekniken<br />
betydligt äldre än vad dagens fackarkeologer tror. Och då är ju borränneblockens skyltblockkaraktär inget<br />
problem. Kanske bör man fortfarande hålla frågan om borrteknikens datering öppen? Än finns, så vitt jag<br />
vet, ingen säker metod att mäta åldern på en borränna.<br />
Hur som helst så måste vi - åtminstone när det gäller <strong>den</strong> typ av borrännemonument, som presenteras<br />
nedan - säga ett farväl till husbehovshypotesen. Borränneblocken har aldrig varit tänkta att efter huggningen<br />
forslas ner till böndernas gårdar på slätten för att användas till husgrunder, jordkällare etc.<br />
Nej, de har huggits fram för att användas på platsen. De har varit avsedda som monument som skyltat för<br />
något viktigt. Och det verkar ju i och för sig rimligt. För inte åkte väl rationella bönder långt in i <strong>den</strong><br />
svårtillgängliga Storskogen för att klyva fram tung och svårtransportabel sten, när de oftast hade lämpliga<br />
stentägter utanför husgaveln.<br />
Det är också svårigheter att förstå själva borrningsförfarandet. Flera av borrännemonumenten har borrännor,<br />
som är över två meter långa. Hur är det över huvud taget möjligt att med enkel manuell borrningsteknik
orra så långa borrhål? Borrade man ett enda kontinuerligt borrhål så borde väl snart <strong>den</strong> ökande<br />
friktionen göra det omöjligt att vrida runt ett långt borr. Och borrade man i korta etapper och<br />
successivt slog bort stenmassan utanför borrhålet, så fick man ju snart en ohanterligt hög blockvägg<br />
bakom borrhålet. Men detta verkar mera vara mitt problem än borrarnas. De lyckades ju!<br />
Och hur ska vi egentligen uppfatta borrännorna? Var de bara en oavsiktlig biprodukt av <strong>den</strong> använda<br />
klyvtekniken. Eller hade de en dekorativ funktion? Eller hade de t.o.m. ett viktigt signalvärde, som<br />
var uppenbart för <strong>den</strong> ti<strong>den</strong>s människor?<br />
Men låt oss för tillfället lämna de svåra frågorna - även om god konst nog kan mobilisera intellekt i lika<br />
hög utsträckning som känsla - och bara njuta av de konstfulla och märkliga borrännemonumenten.
På en stenfylld verksamhetsyta i anknytning till en trolig stenåldersboplats finns en märklig klyvhålsplats. Både huvudblocket och en<br />
kvarliggande sten har tydliga och kraftiga borrade klyvhålsmärken. Rimligen har originalblocken inte varit särskilt högt och någon större mängd<br />
hugget <strong>stenmaterial</strong> har nog inte forslats bort - om ens något. Det framkluvna block som ligger kvar har ingen hög kvalitet - i vart fall inte<br />
formmässigt. Det är svårt att förstå varför man utfört ett så omfattande borrarbete med tät klyvhålsteknik utan att få fram kluven sten av hög<br />
kvalitet för användning på annat håll. En förklaring skulle naturligtvis kunna vara att det inte rör sig om en stentägt i vanlig mening utan i<br />
stället om skapandet av ett gränsmonument. Stenkvaliteten spelade i det avseendet ingen roll. Det var i stället monumentets form och<br />
kanske <strong>den</strong> tydliga borrännemärkningen, som var avgörande. På sluttningen nedanför på inägorna till en gård finns en liknande ”stentägt” som<br />
kanske också utgjort ett gränsmonument.
Närbild på de övre blockdelarna i stenmonumentet på föregående bild. Borrännorna efter de anlagda klyvhålen syns<br />
tydligt i överkanten.
Den stora stenkolossen i skogsparti i närheten av Norrbo. Borrännesidan är vänd mot kameran. Men tyvärr syns inte <strong>den</strong> långa borrännan<br />
särskilt bra på bil<strong>den</strong>. Den löper i högerkanten av det mossiga fältet. Som synes har en hel del stenhuggeri ägt rum på stenkolossens tak. Det är<br />
troligt att <strong>den</strong> ursprungligen kan ha varit betydligt högre. Formen och <strong>den</strong> platta undersidan, som står liksom ovanpå underlaget, får mig att<br />
misstänka att kolossen, trots sina 50 ton eller mer, kan ha placerats här av människor - tusentals år innan <strong>den</strong> fick sin långa borränna. Kanske är<br />
det ett tvåfas-monument, som haft vitt skilda funktioner i två vitt skilda tidsepoker.
Detaljbild som visar slutdelen av <strong>den</strong> flera meter långa borrännan. Under borrännan finns ett<br />
grunt bortslaget parti. Det är således möjligt att borrännnan en gång varit ännu längre.
Bil<strong>den</strong> visar en mycket vackert arrangerad klyvhålsplats från Storskogen, nära Tipptoppvägen. Den stora stenen har<br />
ställts upp så att överkantens borrännor tydligt exponeras. Klyvhålsblocket understöds i ena kanten av tre små<br />
rundade stödstenar. Blockarragemanget är ställt ovanför en stor grop i marken. Och mycket övrigt klyvhålsmaterial<br />
finns uppställt runt omkring gropen. Platsen är arrangerad på ett sådant sätt att <strong>den</strong> vill kommunicera något<br />
speciellt. Men det är förstås svårt att i efterhand avgöra vad. Någon kaotisk stentägtsplats, där skrotsten ligger<br />
huller om buller, är det definitivt inte fråga om här! Stenkonst när <strong>den</strong> är som vackrast i Storskogen!
Jag har egentligen aldrig lyckats förstå mig på det här mäktiga överhangsblocket vare sig till funktion eller konstruktion. Det är naturligtvis en<br />
mästerlig stenhuggarprestation att få det mycket tunga och långt utskjutande överhanget att ligga kvar. En mycket långt borrhål har anlagts på<br />
överhangets översida och fortsätter som en borränna långt ner på <strong>den</strong> urhuggna framsidan. Det är inte säkert att borrännan hör till ursprungskonstruktionen.<br />
Den kan ha lagts till betydligt senare. Det kan således vara ett 2-fas – monument, där ett skyltblock från stenåldern flera tusen år<br />
senare gjorts om till ett gränsmarkerande, borrännemärkt monument. Överhangsblocket är kanske Storskogens mest intressanta och spännande<br />
objekt både ifråga om arkeologi och konst - och kanske också det mest osannolika. Det borde helt enkelt inte finnas!
Den här uppställda stenskivan med klyvhålsmärken runt kanterna har tillhuggits bara något hundratal meter från<br />
överhangsblocket. Det är egentligen en lika stor sevärdhet som överhangsblocket, som presenterades på föregående<br />
bild och ingår kanske i samma sammanhang. En fråga inställer sig ganska spontant: ett sådant här<br />
resurskrävande och proffsigt stenalster, som <strong>den</strong> uppställda stenskivan, glömmer man väl bara inte i Storskogen?<br />
Och en följdråga: om man inte glömt <strong>den</strong>, vad handlar uppställningen i så fall om?
Bil<strong>den</strong> visar <strong>den</strong> vackra uppallade stensuggan, uppställd på en kulle ute i Storskogen. Undersidan är pepprad med borrade klyvhål. Jag<br />
har försökt tala om för stensuggan att <strong>den</strong> inte får stå här ute i skogen om <strong>den</strong> inte tydligt motiverar sin existens. Ännu har <strong>den</strong> inte sagt<br />
något. Den fortsätter bara att stå här på en helt osannolik plats för borrade stensuggor. Om det nu är konstens signum att förvåna och<br />
skaka om, så har verkligen <strong>den</strong> här stensuggan uppträtt som ett utsökt stycke stenkonst. (Se också 4.3. nedan)
Kap. 4. Flera märkliga borrännor och<br />
borrhål
4.1. Tolkning av borrat <strong>stenmaterial</strong><br />
Jag har nedan samlat ytterligare ett antal exempel på knepiga borrännor och borrhål, som jag försöker tolka<br />
efter bästa förmåga. Den läsare som fått nog av knepigheter med borrat klyvmaterial kan naturligtvis hoppa<br />
över avsnittet och gå vidare i texten. Övriga kan ju använda exemplen nedan som hjärngympa och kan kanske<br />
hitta rimliga lösningar, som jag inte ens reflekterat över. Det finns ju ett mycket sympatiskt drag över<br />
hjärngympan. Den kognitiva stimulansen blir lika stor oavsett kvalitén på <strong>den</strong> lösning som presteras. Det är<br />
<strong>den</strong> intellektuella ansträngningen som räknas. En fullkomligt idiotisk lösning kan ha minst lika stor<br />
hjärngympaeffekt som en supergenial sådan. För egen del känns det som om jag brottas med de här exemplen<br />
för att komma vidare mot en lösning på de svårlösta problem med det borrade klyvmaterialet. Det känns som<br />
jag söker något, som jag hittills missat, för att rätt kunna förstå sammanhangen kring det borrade (och för all<br />
del också det oborrade) <strong>stenmaterial</strong>et i skog och mark.<br />
Allra svårast att förstå är kanske <strong>den</strong> stora överhuggningen i i vissa områ<strong>den</strong>. Vad skulle man egentligen ha<br />
dessa stora mängder huggen sten till - sten som dessutom nästa aldrig verkar ha avhämtats? Hur ska man rätt<br />
kunna förstå det mödosamma stenklyvningsarbetet, som utfördes till ingen nytta? Ganska ofta slås jag av<br />
tanken att merparten av det huggna <strong>stenmaterial</strong>et kanske aldrig producerats för avhämtning och användning<br />
på slättgårdarna till stengrunder, jordkällare, portstolpar eller vad det nu kunde vara. Kanske är det här<br />
materialet inget exempel på sen husbehovshuggning över huvud taget? Kanske har materialet huggits för att<br />
användas på eller nära <strong>den</strong> plats där det producerats? Åtminstone kring det äldre oborrade klyvmaterialet kan<br />
man ju relativt otvunget tänka sig <strong>den</strong> möjligheten. Redan fångstfolket i <strong>den</strong> höglänta skogsmarken under sen<br />
stenålder behövde ju åtskilligt med huggen sten till uppbyggnad av och skyltning för sakrala platser<br />
(begravningsplatser och kultplatser). I stenskyltandet fanns säkert också en juridisk funktion. Man skyltade för
oplatser och större territorier för att klargöra sitt ägande av dess områ<strong>den</strong>. Och det fanns säkert tidigt<br />
också en helt profan dimension i stenhuggandet: man behövde huggen sten för en rad olika hushålls- och<br />
hantverksaktiviteter. I randzonen mellan höglänt skog och lägre odlingslandskap byggde de tidiga<br />
jordbrukarna sina ibland mycket mäktiga bronsåldershögar. Här behövdes mängder av huggen sten för<br />
uppbyggnad av högarna. Man kan också tydligt se i vissa högområ<strong>den</strong> hur närstående block fullkomligt<br />
massakrerats och brandskattats på sten.<br />
Med det framväxandet jordbrukssamhället ställdes också krav på att tamboskap avskärmades från <strong>den</strong><br />
växande grödan. Det ledde till uppbyggna<strong>den</strong> av stenhägnader, som krävde mängder av huggen sten. Rester<br />
av sådana stenhägnadssystem kan vi ju fortfarande se i Storvretabyg<strong>den</strong>. Och vi kan också se hur <strong>den</strong><br />
närliggande blockfloran brandskattas på sten.<br />
Men det som ovan sagts handlar om gammal traditionell stenhuggning - utan inslag av borrteknik. Men vi<br />
ska ju här fokusera på borrkluvet <strong>stenmaterial</strong>, där vi ser en nästan lika stor grad av överhuggning - också i<br />
avlägsna och svårforcerade skogsmarker (typ Storskogen), där det måste ha varit näst intill omöjligt att<br />
transportera tung sten. Och varför skulle rationellt tänkande slättbönder ge sig upp i oländig skogsterräng<br />
för att klyva och hämta sten, när de oftast hade lämpliga stentägtsblock runt <strong>den</strong> egna husknuten? Kanske<br />
måste vi tänka fram en lösning även för det här yngre klyvmaterialet, som bygger på att det var tänkt att<br />
användas på <strong>den</strong> plats där det huggits. Men varför skulle man hugga i avlägsen skogsmark utan att hämta<br />
hem något <strong>stenmaterial</strong>?<br />
Det finns åtminstone ett rimligt svar (eller i vart fall delsvar) på <strong>den</strong> frågan. Svaret handlar då om att<br />
huggningarna var kopplade till uppförandet av de olika gränsmonument i skogsmarken som följde i<br />
skiftesreformernas spår på 1700- och 1800-talet. Gränsmarkerare i skogsmarken kunde naturligtvis vara<br />
intresserade av att hugga fram gränssten med borrteknik. Men de var naturligtvis inte intresserade av att<br />
frakta hem någon sten. Kanske hade rent av borrännorna en viktig signalfunktion i sammanhanget. Kanske<br />
skulle de signalera att gränsen var upprättad i laga ordning och sanktionerad av en mäktig myndighet.<br />
I två uppsatser nedan (4.3. och 4.4. ) applicerar jag det tänkandet (gränsmonumenthypotesen) på två<br />
borrännemonument (ett inne i Storskogen och ett i Lyckeboområdet).
Men kan man tänka sig en stenhuggning, som fortlever, trots att man inte producerar någon användbar<br />
sten - en stenhuggning alltså, där man hugger mera för huggandets egen skull? Skulle det i samhället<br />
under senare århundra<strong>den</strong> ha funnits en subkultur, som skapade och upprätthöll sin i<strong>den</strong>titet genom att<br />
ägna sig åt stenhuggning som en social gemensamhetshandling av nästan rituell karaktär. Det är inte<br />
omöjligt. Sådana företeelser finns ju också i det moderna samhället. Den närmaste parallellen är väl<br />
<strong>den</strong> årliga älgjakten. Det handlar här mera om en i<strong>den</strong>titetskapande social handling än om<br />
köttproduktion. Ett samhälle med överskott på köttproduktion har naturligtvis inget behov av ett<br />
köttillskott i form av älgkött. Och allmänt sett så sjunker ju produktionen när industrier och<br />
verksamheter går på lågfart under några höstveckor. Älgjakten har som företeelse lyft or<strong>den</strong>tligt från det<br />
underlag som en gång handlade om nödvändig jakt för köttproduktion och överlevnad och seglat in i en<br />
helt annan rymd, som handlar om i<strong>den</strong>titetskapande och grupptillhörig genom en närmast rituell<br />
handling. Om man översätter älgjaktsfenomenet till ett stenhuggarscenario, så skulle det kanske en gång<br />
- kanske inte för så länge sedan - ha kunnat se ut som nästföljande bild med text illustrerar:
Det finns massor av huggen sten i Storskogen och på angränsande skogshöjder. Det finns stora halvhuggna block där det dräller av<br />
överskottsten, som aldrig någon tagit reda på. Överskottstenen har en så enorm omfattning att man rimligtvis måste hitta någon<br />
förklaring. Jag försöker ibland med en socio-kulturell förklaring. Kanske rörde det sig om unga män, bondsöner och drängar, som efter<br />
skördeti<strong>den</strong>s slut helt enkelt drog till skogs för att leva livet och hugga sten av bara fanken? Man kom bort från instängd miljö, knepiga<br />
relationer och kontrollerande huskors. Här kunde man ägna sig åt en sorts machokultur, där enkelt kamratskap gällde och där styrka och<br />
teknisk skicklighet premierades. Och så söp man förstås flitigt. Och så kanske man passade på att vara lite ortrogen med flickorna i<br />
någon utby. Formen på stubben och trädroten sammanfattar nog ganska bra vad det handlade om. Stenhuggarlivet i skogen hade<br />
ingredienser, som i stor utsträckning liknade gårdagens ”lumpen” eller i kanske ännu högre grad dagens älgjakt. Mycket sten högg man!<br />
Men mycket blev också kvar i skogen!
Med sedan kan man naturligtvis inte utesluta att stenhuggare faktiskt arbetat långt inne i Storskogen för att hugga<br />
för avhämtning och användning. Men då är det nog inte fråga om några husbehovshuggande bönder. Snarare rör det<br />
sig i så fall om specialiserade stenhuggare, som hugger på uppdrag av någon resursstark myndighet eller institution<br />
med säte inne i Uppsala stad. Det är ju känt att Uppsala Universitet sedan länge ägt (och fortfarande äger)<br />
skogsskiften i Storskogen. Och kanske har specialiserade stenhuggare på uppdrag av Universitetet<br />
(Akademiförvaltningen) bedrivit stenhuggeri med borrteknik i Storskogen långt innan husbehovshuggande bönder<br />
började använda järnborr i stenklyvningens tjänst - och kanske rent av flera århundra<strong>den</strong> innan borrhål började<br />
borras i berg för inneslutning av sprängmedel. Stenhuggarspecialisters närvaro kan ju kanske förklara varför det finns<br />
så storskaligt borrkluvet material av mycket god huggkvalitet på flera stora klyvplatser i Storskogen. Det fanns<br />
antagligen avsättning för stora byggklossar för olika typer av byggnadsverk inne i Uppsala. Och specialister kopplade<br />
till en resursstark institution hade säkert bättre transportmöjligheter än enskilda bönder och kunde kanske hämta<br />
hem mycket tunga stenar från skogsmarken. Att även stora stenklossar av förhållandevis god kvalitet ligger kvar vid<br />
klyvplatserna kan ju förklaras med att en resursstark institution som Uppsala Universitet hade råd att välja och vraka<br />
bland det huggna materialet och bara valde ut det allra bästa.<br />
Och kanske behöver fackarkeologerna ta sig en ytterligare fundering kring klyvborrningens ålder. Att vi inte borrat<br />
spränghål i mer än högst tre hundra år är antagligen sant. Men klyvborrhål är ju någonting helt annat och kan<br />
möjligen ha använts under en betydligt längre tid. Och kanske förlorar sig <strong>den</strong>na typ av stenborrning långt bort i en<br />
dimhöljd förkristen tid. Borrklyvning består ju dessutom av två skilda tekniker (enstaka djupa borrhål och grunda<br />
borrhål ställda i rad) och möjligen kan dessa båda tekniker ha uppkommit i helt olika sammanhang och ha helt olika<br />
historiska rötter. Det är kanske ganska sent som dessa tekniker förenats i ett profant stenhuggeri. Jag märker själv<br />
att jag har väldigt lätt att korrigera åldern på en blockformation, som jag bedömt som mycket gammal, så fort jag<br />
hittar en borränna eller ett borrhål. Så är jag exempelvis villig att omdatera det uppställda blocket på bronsåldershögen<br />
(se bild 86) så fort jag hittar ett grunt borrhål högst upp i blocket. Ett uppställt bronsåldersblock blir plötsligt<br />
ett röjstensblock från senaste 150 åren! Det är nog inget fel att göra en korrigering. Men man ska nog behålla en<br />
viss reservation kring korrigeringen tills man vet mer om åldern på borrat <strong>stenmaterial</strong>. I ett särskilt avslutande<br />
avsnitt gör jag ett första trevande försök att närma mig <strong>den</strong> bortre tidsgränsen för stenklyvning med borrteknik<br />
genom att undersöka några <strong>gamla</strong> stenmiljöer, som kan (eller skulle kunna) dateras med hygglig precision.
4.2. Exempel i bild och text
På en höjd långt inne i Storskogen finns ett stort block som utsatts för en rad olika typer av stenhuggning både med traditionell teknik och med<br />
borrteknik. Inga uthuggningar är särskilt lätta att förstå utifrån ett husbehovshuggnings - perspektiv. Men särskilt svårt att tolka är det ganska<br />
stora och djupa borrhål, som anbragts vågrätt in i blocket i nivå med markytan. Det måste ha varit oerhört svårt att genomföra borrningen så<br />
långt ner mot marken. Och någon grop tycks inte ha upptagits för att underlätta borrningen. Borrhålet bara stirrar mot en med sitt mörka kalla<br />
öga och vägrar lämna något svar på varför det över huvud taget finns till. Och de vackra gröna bla<strong>den</strong> framför hålet verkar inte bry sig.
På ena sidan av <strong>den</strong> stora blockväggen ser man klyvborrännor efter ett stort block (uppskattningsvis två meter<br />
långt och 1 meter brett och kanske en dryg halvmeter tjockt) som huggits bort. Hur kan man över huvud taget<br />
lyfta och transportera så stora och tunga block i svårtillgänglig skogsmark. Kanske har man inte heller gjort det.<br />
Flera stora blockklossar står kvar på marken nära blockväggen. Och vad kan då meningen med uthuggningarna<br />
vara. Någon sorts gränsmarkering eller …?
Närbild av en del av blockväggen med några klyvborrännor
Framför blockväggen ser vi en stor borthuggen blockkloss med klyvborrännor. Och mellan <strong>den</strong>na<br />
och blockväggen finns (skymda) flera stenklossar. Kanske handlar det mera om stenskyltning på<br />
platsen än om avhämtning av brukssten
Spännande blockplats några hundra meter från en stor oregelbundet huggen blockklump i Storskogen. Ett stort ytligt område i<br />
blockväggen verkar ha huggits bort. <strong>Inge</strong>t av ytmaterialet ligger kvar nedanför blocket. Kanske har materialet använts för att bygga<br />
upp <strong>den</strong> lilla stensättning, som syns till vänster i bil<strong>den</strong>. Svårbedömd blockplats som skulle kunna vara ett relativt sentida<br />
gränsmonument. Men <strong>den</strong> skulle också kunna tillhöra ett betydligt äldre kulturskikt i Storskogen
Långt till vänster om ythuggningen finns märkligt nog ett grunt borrhål med svårbedömd funktion. Borrhålet<br />
skulle kunna markera att blocket var utsett att fungera som gränssten. Kanske har det tagit upp av ett<br />
lantmäteribiträde ganska sent i ti<strong>den</strong>. Eller också är det ett borrhål för kilning. Kanske var tanken att man skulle<br />
kila loss ytpartier också på <strong>den</strong>na sida av blocket. Men i slutändan nöjde man sig med <strong>den</strong> ythuggning man<br />
redan gjort till höger på blockväggen. Det svindlar lite när man ser ett sådant här borrhål. <strong>Inge</strong>nting säger att<br />
det nödvändigtvis tagits upp med ett järnborr. Kanske är det fångstfolket under sen stenålder som här lämnat<br />
ett avtryck.
Det är nästan omöjligt att veta hur originalblocket på platsen såg ut. Blocket har styckats i stora bitar och en spektakulär blockkomposition<br />
har byggts upp. Den största blockbiten har pallats upp på ett par mindre block. Ett blockstycke har ställts vid sidan framtill (det med<br />
borrännan). Ytterligare ett blockstycke har placerats på baksidan och syns inte på bil<strong>den</strong>. Det är mycket möjligt att det rör sig om ett<br />
boplatsmarkerande monument från bronsåldern, som långt senare kan ha fått en gränsmarkerande funktion.
Det klyvborrhål som givit upphov till borrännan på bil<strong>den</strong> kan knappast ha borrats med blockstycket i<br />
nuvarande läge. Den utskjutande delen av det större blockstycket skulle rimligtvis omöjliggöra en sådan<br />
hantering. Blockstycket har nog uppställts efter borrklyvningen för att markera att blockformationen fått en<br />
gränsmarkerande funktion.
På en kulle i Årbytrakten med utsikt över Fyrisåns dalgång står ett ståtligt block uppställt på ett fundament av mindre stenar. Höjdläget<br />
räcker nog inte riktigt till för att blocket ska ha kunnat placeras här redan under sen stenålder. Men någon gång under mitten av bronsåldern<br />
bör det ha varit möjligt. Blocket såg då i så fall inte någon smal åfåra i dalgången nedandför utan i stället en ganska bred vik (ett par hundra<br />
meter tvärs över). Det är egentligen inget märkligt med blockets placering. Det var inte ovanligt att placera ganska stora skyltblock i<br />
höjdlägen i landskapet. Men en sak förbryllar med blocket (se nästa bild).
I blockets lodräta baksida finns ett borrhål. Skulle man tänka sig att blocket borrats innan det lades upp här så kan uppställningen inte ha skett<br />
för mer än högst ett par hundra år sedan. Men varför skulle man bemöda sig om att transportera upp ett tungt borrat block på stenkullen.<br />
Någon bortröjd åkersten som borrats för dubbning är det nog inte fråga om, eftersom borrhålet är ganska djupt. Och varför skulle man i sen<br />
tid ha lagt upp ett undanröjt block här på <strong>den</strong> höga stenkullen. Troligare är nog att blocket stått oborrat på platsen i kanske 3000 år innan det<br />
borrades upp. En möjlighet är att någon form av anläggning byggts på kullen i ganska sen tid och att <strong>den</strong> behövde säkras med ett stag som<br />
fästes i blocket. Men det finns här många andra stenytor att fästa ett stag i och där man kunnat borra upp ett hål genom att arbeta vertikalt.<br />
Det kan inte ha varit lätt att borra hålet i horisontalt läge. Möjligen har man vänt på blocket efter det att borrningen genomförts. Men det<br />
skulle ju i så fall medföra ett stort merarbete. Och går det över huvud taget att borra i ett block, som liksom det här står ganska bräckligt<br />
uppställt? Det går lätt att skapa stenborrningsmysterier. Men det är svårare att lösa dem. Hur som helst är det stora blocket på sina<br />
stenfötter ett av de vackraste och konstfullaste i min fotosamling.
Här trodde jag väl ändå att jag funnit ett förkristet gravröse. Allt var ju upplagt för det. För i höjdlägen på<br />
åkerholmar runt omkring exponerar sig åtskilliga bronsåldershögar. Men antagligen är jag helt ute och<br />
cyklar. (Se nästa bild!)
När jag granskar <strong>den</strong> symmetriska stenhögen lite närmare så hittar jag faktiskt ett mindre block med en tydlig borränna. Så särskilt gammal<br />
är nog inte <strong>den</strong> vackra stenhögen här på <strong>den</strong> låga delen av åkerholmen. För inte klöv man väl sten med borrteknik redan i förkristen tid? Vill<br />
man ändå rädda gravtolkningen, så kan man ju tänka sig möjligheten att en förkristen gravhög i ganska sen tid omformats till ett gränsröse<br />
genom att ett block, som kluvits fram med borrteknik, lagts in i <strong>den</strong> låga stenhögen. Kanske var det rent av meningen att borrännan skulle<br />
synas för att tydligt signalera att det nu rörde sig om ett gränsröse.
Småskaligt klyvmaterial som framställts av mellanpartiet av ett större block. I huvudsak en<br />
oborrad klyvplats. Men se nästa bild!
På ett mindre blockstycke i blockhögen finns en tydlig borränna. Jag tror dock inte att det rör sig om en borränna efter<br />
ett sprängborrhål. Man har istället borrat hål för klyvning med hjälp av en kil som slogs ner i borrhålet.
Stenar utlagda i en lite oregelbun<strong>den</strong> triangel i kanten av ett skogsparti<br />
nedanför Storvretaskolan. Alla stenar här saknar borrännor utom … (se<br />
nästa bild!). Kanske har stenen senare lagts in i stensamlingen för att<br />
markera <strong>den</strong> som gränsröse.
Bil<strong>den</strong> visar <strong>den</strong> centralt placerade stenen, som har en klyvborränna längs undre kanten.
Liten högformad anläggning (troligen en gravplats) med ett markerande, rest toppblock. Under det yttre torv-och jordskiktet finns<br />
antagligen en uppbyggnad av huggna stenblock. Jag brukar ofta säga att höggravarna börjar dyka upp just där <strong>den</strong> höglänta skogen<br />
slutar och fältlandskapet tar vid. Men det stämmer nog inte helt. Jag skulle nog kunna lista flera sannolika höggravar också i de<br />
höglänta skogarna bakom fälten. För att återgå till <strong>den</strong> resta blocket så var min första tanke att det rörde sig om en ursprunglig<br />
gravhögsmarkör. Kanske får jag släppa <strong>den</strong> tanken, eftersom jag vid en senare besiktning faktiskt upptäckt ett grunt borrhål (dubbhål ?)<br />
högst upp på stenen. Det rör sig således sannolikt om en röjsten, som troligen ganska sent placerats på högen. Men ingenting hindrar<br />
förstås att stenen kan ha fungerat som gravhögsmarkör eller gränsmarkör nedanför högen innan <strong>den</strong> förflyttades till sin upphöjda plats.
Dubbat block, som placerats ovanför fältkantens blockvall. Det här tunga<br />
blocket kunde ju stenröjarna lätt ha placerat längst ner i blockvallen. Men i<br />
stället har man valt att ställa det på fri yta högre upp. Ett bra val av en<br />
stenröjare, som hade sinne för vacker stenkonst.
Vackert format block prydligt uppställt på impediment nära ICA-Solen i Lyckebo. Till skillnad från andra röjblock,<br />
som bara slängts i en hög har det här blocket fått en egen vacker plats i ”splendid isolation”. Kanske har blocket<br />
redan innan bortröjningen haft en speciell funktion och en vacker placering, som stenröjarna ansträngt sig att<br />
återskapa.
Dubbhål för bortröjning av blocket på föregående bild (ca<br />
12-15 cm djupt).<br />
Andra dubbade block i närheten har minsann inte fått<br />
en lika vacker uppställning. Det är skillnad på block<br />
och block!
På höjdryggens sluttning ner mot Fullerövägen och Fyrisån står flera vackra skyltblock uppställda. Men det här<br />
vackert formade blocket tar antagligen hem skönhetspriset. Stenhuggaren här har haft god hjälp av en vitmålande<br />
lavart vid skapandet av konstverket. Det är inte första gången jag ser att lavtillväxt (särskilt av vita arter) kan<br />
triggas av nykluvna stenytor. Blocket ruvar dessutom på en hemlighet, som avslöjas på nästa bild.
En lång smal borränna löper vertikalt långt ner på blockets exponeringssida. Det väcker många frågor kring stenborrningen ålder och funktion<br />
när det gäller stenklyvning. Kanske måste man skilja tydligt på borrning för klyvning och borrning för sprängning. Kanske har man borrat klyvhål<br />
många århundra<strong>den</strong> (eller rent av årtusen<strong>den</strong>) innan man började borra spränghål? Naturligtvis handlar det om ett skyltblock. Men borrännans<br />
ålder blir naturligtvis avgörande för vilken skyltfunktion, som kan tillskrivas blocket.
Man tror nästan inte det är sant när man upptäcker att det lilla hålrummet här inte är en spontan skreva utan en uthuggning. Man<br />
har till om med lagt ner mycket tid och resurser på att anlägga flera tätt satta klyvborrhål i ena kanten för att hugga bort det lilla<br />
oregelbundna stenstycket ur <strong>den</strong> nästan lodräta bergssidan. Varför har man gjort sig så stor möda? I branten ligger mängder av<br />
stenstycken (både huggna och spontant formade) som skulle passa bättre till allt vad man kan använda sten till än <strong>den</strong> lilla ynkliga<br />
oregelbundna bit, som man här huggit fram.
Alldeles i närheten av uthuggningen på föregående bild hittar vi en uthuggning uppe på det plana berget. Men här finns inga borrhål.<br />
Återigen ställs man inför frågan varför man lägger ner resurser på att hugga ut ett block i berget när det redan finns så många lämpliga<br />
stenstycken nedanför berget. Möjligen är frågan felställd. Kanske de andra stenstyckena är yngre än <strong>den</strong> här uthuggningen. Kanske var det<br />
här på berget man började hugga ut block. Och kanske är uthuggningen här mycket äldre (kanske tusentals år äldre) än skrotstenshögarna<br />
(där åtskilliga klyvborrännor finns) nedanför berget? Eller är det rent av så att också det borrade klyvmaterialet är mycket äldre än vad vi<br />
hittills trott? Många frågor blir det!
Ibland kan det vara svårt att avgöra vad som varit målobjekt för stenhuggningen. Har avsikten varit att skapa <strong>den</strong> här<br />
trågformade urhuggningen, som kanske kunde användas som en ho för utfordring av djur? Eller har man helt enkelt<br />
bara varit intresserad av att använda det stenstycke, som borthuggits. Hur som helst så har man varit noggrann i<br />
stenhuggningsarbetet. Man har t.o.m. lagt in ett klyvborrhål i ena kanten, vilket en kort borränna (svår att se på<br />
bil<strong>den</strong>) berättar om.
Hur många klyvplatser har jag inte missat under mina vandringar i <strong>den</strong> höglänta skogen i Storvretabyg<strong>den</strong>? Men <strong>den</strong><br />
här klyvplatsen kunde jag inte missa. Den signalerar sin funktion mycket tydligt. <strong>Del</strong>s har <strong>den</strong> tydliga klyvytor där<br />
blockstycken huggits bort. Och dels har en liten sten kilats fast mellan två blockbitar. En spricka, som ovantill döljs av<br />
ett tjockt mosslager, går genom hela blocket. Här kan det finnas spår av borrännor.
I sprickkanterna under mossan finns mycket riktigt<br />
borrännor efter flera korta klyvborrhål. För att inte<br />
skada mosslagret har jag bara markerat<br />
klyvborrhålens lägen längs kanten med små pinnar.<br />
Det är visserligen roligt att hitta klyvborrännor i<br />
skogsmarken. Men det leder samtidigt till åtskilliga<br />
problematiska frågor. Varför lägger man ner stora<br />
resurser på att anlägga en lång rad klyvborrhål och<br />
spräcka blocket för att sedan inte fortsätta<br />
stenklyvningen? Visserligen har man, som vi såg<br />
på förra bil<strong>den</strong>, huggit bort några mindre block på<br />
framsidan. Men <strong>den</strong> formmässiga kvalitén på<br />
dessa block kan inte ha varit särskilt god. Vad<br />
kunde man egentligen ha använt dem till? Och<br />
frågan är om inte de borthuggna blocken ligger<br />
kvar utspridda kring blocket? Så kanske har inte<br />
något <strong>stenmaterial</strong> alls tagits från platsen. Mycket<br />
arbete till ingen nytta alls kan man tycka! Jag<br />
hamnar titt som tätt i <strong>den</strong>na pessimistiska tolkning<br />
av klyvplatser i skogsmarken. Är det någonting<br />
som jag missat eller inte förstått kring<br />
klyvplatserna? Eller har det aldrig varit tänkt att<br />
något hugget material skulle avhämtas från dessa<br />
platser? Är det kanske inga husbehovsstentägter?<br />
Man vad är det då för någonting?
Även långt inne i storskogen hittar man märkliga platser, som inte verkar spontant anlagda av naturens krafter.<br />
På sådana platser kan det löna sig att leta efter klyvborrännor (se nästa bild).
Letar man lite noggrannare runt <strong>den</strong> märkliga blocksamlingen på föregående bild så hittar man ett uppställt<br />
(t.o.m. uppallat) block, som framhuggits med borrteknik. Står det här i avvaktan på hemtransport? Eller har<br />
det ställts här för att markera något speciellt?
Här i ett höglänt skogsparti nära Årby har ett klyvprojekt misslyckats. Det verkar som om ett enda långt stenstycke (ca 2 meter långt och dryga<br />
halvmetern brett) huggits ut ur ett större lågt block alldeles bredvid. Ett större stenstycke har först huggits loss genom kilning i ett centralt<br />
placerat djupt borrhål. Det losshuggna stenstycket har sedan utsatts för precisionshuggning med mängder av grunda klyvborrhål, som satts på<br />
rad längs långsidan. Kanske har blocket sprucket redan under slutförandet av klyvarbetet. Men det kan också ha spruckit itu spontant medan<br />
det låg och väntade på att avhämtas. Eller också har avhämtarna agerat vårdslöst och råkat spräcka det vackert huggna blocket. Ett så här<br />
vackert tillhugget block skulle antagligen användas som monument av något slag. Men det kan ju hända att det bara skulle ligga här och med<br />
sina tydliga borrännor signalera för något (kanske för en skogsgräns). Ock skulle det verkligen ligga kvar och signalera för något så gjorde det<br />
kanske inte så mycket att det spruckit. Monumentets form med <strong>den</strong> trubbspetsiga toppen, som är överdragen lite åt ena sidan, ger ett gammalt<br />
(åtminstone medeltida) intryck. Men borrade man verkligen i sten så tidigt ?
I skogspartiet innanför Fullerö förskola möter vi det här tillhuggna och uppställda<br />
blocket. På sidan närmast kameran finns ett borrat dubbhål, som antyder att<br />
blocket flyttats till <strong>den</strong> här platsen
När blocket betraktas från andra hållet så framgår att ett förmodligen borthugget stenstycke ligger nedanför<br />
blocket. Också det liggande blockstycket har ett dubbhål.
Kanske <strong>den</strong> här bil<strong>den</strong> kan ge ett uppslag till var blocket tidigare stått och i vilket sammanhang det ingått? Kanske har blocket stått någonstans i<br />
<strong>den</strong> senare byggda skogsvägens sträckning och helt enkelt markerat <strong>den</strong> gravhög, som syns på bil<strong>den</strong>. När vägen skulle byggas behövde alltså<br />
blocket röjas bort. Både blocket och det bortkluvna stenstycket (klyvningen av blocket hade alltså redan skett när blocket ställdes att markera<br />
högen) dubbades och flyttades då till sin nuvarande plats. Ev. har blocket senare utnyttjats som någon form av portstolpe, eftersom det här tycks<br />
ha funnits en inkörsväg till en fastighet. Men i så fall är det nog konstigt att man inte plockat undan det liggande stenstycket. Andra tolkningar är<br />
förstås möjliga. Kanske handlar det om en gränssten och kanske borrhålen inte har någon annan funktion än att just markera blocket som<br />
gränssten. Många block skänker vacker stenkonst. Det ska erkännas! Men de är också konstkrävande. De kräver att vi tillägnar oss <strong>den</strong> svåra<br />
konsten att tolka dem och ge dem en sann (eller i vart fall trovärdig) historia. Och borrhål och borrännor underlättar minsann inte alltid<br />
tolkningsarbetet.
an blir förvånad över hur mycket storskaligt och vackert hugget <strong>stenmaterial</strong> som ligger kvar på vissa klyvhålsplatser långt inne i Storskogen.<br />
et är knappast husbehovshuggande bönder, som haft behov av så storskaligt material. Kanske har det beställts av någon myndighet eller<br />
stitution i Uppsala stad för att ingå i någon form av byggnadsverk (Akademiförvaltningen äger ju sedan gammalt skogsmark i Storskogen).<br />
rvånansvärt nog har dock inte ens de allra läckraste stenklossarna forslats bort. Eftersom Akademiförvaltningen äger (och länge har gjort)<br />
eby kvarn, så skulle man ju också kunna tänka sig att man här huggit material, som skulle ingå i <strong>den</strong> mäktiga gråstengrun<strong>den</strong> till kvarn-
Det här stora och bastanta blocket med huggen framsida står uppställt med stöd av två flankerande stenar mitt emellan en stor<br />
huggen bergränna och en stor stenkoloss i ett skogsparti nära Norrbo. Det är naturligtvis svårt att veta hur länge blocket stått<br />
uppställt här. Det har egentligen en urgammal uppställningsform med basen vänd uppåt och spetsen pekande ner i marken.<br />
Mitt i blocket finns för övrigt ett märkligt runt hål, som förmodligen är avsiktligt konstruerat. Jag kan dock inte avgöra om det är<br />
upptaget med järnborr eller på annat sätt. Nära blocket finns också en mindre grop, som inte syns på bil<strong>den</strong>.
Block med ett ytligt borrat hål uppställt vid ena blockväggen i <strong>den</strong> stora bergrännan i skogspartiet nära<br />
Norrbo.
Närbild på det upptagna runda hålet
Små upptagna hål i ytan på ett block nära <strong>den</strong> spektakulärt upplagda stensuggan vid Tipptoppvägen i Storskogen.<br />
Hålväggarna är glatta - men knappast åstadkomna av ett järnborr. Kanske hör de upptagna hålen i blockytan till<br />
samma tidsmässiga och funktionella sammanhang som <strong>den</strong> bredvidstående stensuggan ( se nästa bild).
Den här uppallade stensuggan (utan borrännor!) är kanske <strong>den</strong> mest imponerande blockanläggningen längs<br />
Tipptoppsvägen (Storskogen). Jag har haft ögonen på <strong>den</strong> under många år och försökt fotografera <strong>den</strong> många gånger.<br />
Men jag har egentligen aldrig lyckats få en bra bild. När jag först såg <strong>den</strong> tyckte jag <strong>den</strong> påminde om skolböckernas<br />
stendösar. Jag tror fortfarande att det är en anläggning från stenåldern. Men jag är inte säker på att det verkligen<br />
handlar om en grav. Det kan mycket väl vara ett entrémonumnet till en boplats - eller varför inte bådadera. Ett<br />
ytterligare alternativ är att det rör sig om ett relativt sentida skyltblocksarrangemang, som skyltar för en skogsgräns -<br />
men i så fall rör det sig om en mycket ovanlig typ av gränsmarkör. Man kan naturligtvis inte heller frikänna sentida<br />
vägbyggare från att ha ett finger med i spelet. Även om <strong>den</strong> uppallade stensuggan (flerpunktsuppallning med<br />
stenkammare under) är imponerande så är <strong>den</strong> inte på något sätt ”outstandig” i <strong>den</strong> höglänta skogsmarkerna i<br />
Storvretabyg<strong>den</strong>. Jag skulle kunna nämna flera uppallade stensuggor, som helt klart skulle övertrumfa det här vackra<br />
konstverket. Men det är en annan historia och en annan presentation.
Den här stenen ligger nästan övervuxen i ett skogsparti nära<br />
Årby. Den har rännor efter borrade klyvhål både i överkant<br />
och underkant. Det tyder på att det inte är ett kasserat<br />
skrotstensstycke utan att man verkligen lagt ner mycket arbete<br />
för att få fram en sten med perfekt form. Formmässigt ser<br />
stenen med spetsig topp gammal ut. Jag skulle mycket väl<br />
kunna placera <strong>den</strong> i järnåldern. Men borrännorna antyder<br />
rimligtvis en betydligt senare datering - åtminstone om vi ska<br />
hålla oss till arkeologernas sena datering av borrtekniken.<br />
Vissa stenformer är nog näst intill eviga och har antagligen<br />
använts långt in i modern tid. Se exempelvis <strong>den</strong> spetsiga<br />
grindstolpen på bild från BiskopsArnö (bild 151 nedan).
Under en cykeltur i Storvretatrakten stötte jag på <strong>den</strong>na häpnadväckande konstruktion. Av stenformationer som jag stött på i Storvretabyg<strong>den</strong><br />
är det nog bara <strong>den</strong> stora stenkolossen med <strong>den</strong> långa borrännan och det mäktiga överhangsblocket, som skakat om mig mera. Innan jag nådde<br />
fram till högen diskuterade jag företeelsen med några idisslande kor. Vi var rörande överens om att det var en jordkällare. Men när jag kom fram<br />
upptäckte jag att det krävs en hel del för att ta sig in i och ut från <strong>den</strong> jordkällaren. Allt för mycket för att dag in och dag ut hämta potatis till<br />
middagen. Nej, det är nog en förkristen gravhög med en imponerande och konstfull stenöppning. Här kunde <strong>den</strong> döde ta sig ut och ta sig en tur<br />
i sina <strong>gamla</strong> omgivningar och inspektera hur de efterlevande skötte går<strong>den</strong>. Och här kunde de levande gå (åla sig) in för att få goda råd av <strong>den</strong><br />
avlidne anfadern. Ett praktiskt arrangemang och en tilltalande kommunikationslänk mellan döda och levande släktgenerationer. Fast min<br />
tolkning motsägs nog av senare upptäckta borrännor på överliggaren framför ingången. Alltid dessa klyvborrännor, som ska trassla till saken!
Idag markbereds 90 % av landets föryngringsavverkade skogsareal. Och det säger sig självt att både fornlämningar och övriga<br />
kulturhistoriska lämningar lever ett farligt liv i skogsmarken. Inte minst gäller det mindre klyvhålsplatser, som har svårt att stå emot<br />
skogsmaskinernas framfart. De ger ofta inte heller några tydliga signaler till skogsavverkare och markberedare om att de utgör viktiga<br />
lämningar. Borrännor ser man inte på avstånd. Och de kan många gånger vara svåra att finna även när man undersöker platsen mycket<br />
noggrant. Och än värre är det naturligtvis med det ännu större antal klyvplatser, där stenen huggits med traditionella metoder och alltså<br />
inte uppvisar borrännor. Här kan det nog vara svårt även för fackarkeologerna att avgöra om det rör sig om stenhuggning eller om<br />
blocket/blocken formats eller spruckit spontant. Är det över huvud taget någon av dessa äldre klyvplatser i skogsmarken som kommer att<br />
överleva ett radikalt skogsbruk med markberedning? Den här klyvplatsen, som skymtar fram i mitten av bil<strong>den</strong>, hade tur som<br />
uppmärksammades och fick en utmärkande och skyddande kulturstubbe. Att <strong>den</strong> uppmärksammats hade nog mycket att göra med att <strong>den</strong><br />
uppvisade klyvborrännor.
ots att klyvplatsen fått en kulturstubbe så har <strong>den</strong> nog inte fått ett hudraprocentigt skydd. Den år påverkad av markberedningsaktiviteterna - hur<br />
ycket är dock svårt att säga. För ingen vet väl idag hur klyvplatsen såg ut före markberedningen. Och så till frågan om klyvborrännornas ålder här.<br />
anske är de tillkomna före 1850. Och då är det väl frågan om inte klyvplatsen borde registreras som fornlämning och få ett än starkare skydd än vad<br />
en idag har i egenskap av övrig kulturhistorisk lämning.
Oansenligt block i skogsmark som verkar både kluvet och uppställt
nsenliga blocket på föregående bild uppvisar ett par klyvborrännor, varav en syns på bil<strong>den</strong>. Men kommer det här blocket att få något skydd inför e<br />
mande markberedning? Det dräller ju av <strong>den</strong> här typen av oansenliga borrkluvna block i skogsmarken. Men just det förhållandet att det finns så<br />
t borrkluvet material kan ju föra argumentationen i helt olika riktningar. Man kan naturligtvis argumentera för att man inte kan skydda allt. Men<br />
kulle ju också kunna argumentera för att allt verkligen borde skyddas för att riktigt visa på vilken viktig skogsnäring stenhuggeriet en gång i ti<strong>den</strong> varit
En av de vackraste oborrade klyvplatser som jag känner till (skogsmark i Norrbotrakten). Som stenkonst kan blockformationen<br />
här väl mäta sig med motsvarande borrade på bild 36. Hur gammal är <strong>den</strong> egentligen? Och har <strong>den</strong> överhuvudtaget<br />
rätt till något lagenligt skydd?
Ovanlig och konstfull huggyta (utan spår av klyvborrännor) i block, där en stenkloss längst ner sparats. Klossens utsida visar fortfarande<br />
originalblockets gråa färg medan själva huggytan skimrar i olika ockratoner. En sådan här stenkloss går knappast att spara, om man inte<br />
redan från början följer en uppgjord huggplan. Man kan tänka sig att det rör sig om en udda gravvariant eller möjligen en<br />
gränsmarkering. Men läsaren har kanske ett bättre förslag? I närheten finns höggravar från bronsålder eller järnålder. Är det en<br />
fornlämning eller en övrig kulturhistorisk lämning? Eller ska det huggna blocket inte ha något lagenligt skydd över huvud taget? Hur<br />
som helst så har vacker stenkonst skapats genom mästerligt stenhuggeri!
4.3. Den borrade stensuggan i Storskogen<br />
- en liten uppsats om ett skyltobjekt som sätter saker på sin spets -
© Sveriges geologiska undersökning.<br />
Den borrade stensuggan
Inledning<br />
Klyvhålsplatser i <strong>den</strong> höglänta skogsmarken i Storvretabyg<strong>den</strong> kan se ut på en mängd olika sätt. I ena extremen är<br />
de extremt kaotiska och slarviga med en mängd kluvet <strong>stenmaterial</strong> som ligger och skräpar på marken. I <strong>den</strong><br />
andra än<strong>den</strong> finns klyvhålsplatser där kluvna block verkar uppställda och arrangerade på ett medvetet sätt enligt<br />
en plan. Men många gånger är det svårt att veta om man står inför en oavsiktlig stentäktsrauk eller ett medvetet<br />
tillhugget och arrangerat stenmonument. Man kan faktiskt göra olika tolkningar från gång till gång beroende på<br />
förinställning (vad man tidigare tittat på) eller på form och humör.<br />
Några klyvhålsplatser där borrteknik använts är dock förknippade med omständigheter som gör det ytterst<br />
sannolikt att de medvetet byggts och arrangerats av människor för att som stenmonument skylta för något viktigt.<br />
Vi har redan stiftat bekantskap med några. Och jag ska nedan redovisa ytterligare ett sådant fall.<br />
Den borrade stensuggan i Storskogen<br />
Långt inne i Storskogen på en liten höjd ligger en stor och mycket tung stensugga. Nedanför höj<strong>den</strong> finns en<br />
ganska stor ovalformad nedsänkning i marken, som mycket väl skulle kunna vara en bobotten från sen stenålder,<br />
då fångstfolket fortfarande bodde i <strong>den</strong> höglänta skogen. Utifrån <strong>den</strong>na kontext uppfattade jag först stensuggan<br />
som ett skyltblock för en boplats från sen stenålder. Att det tunga blocket dessutom var uppallat med ett litet<br />
block på undersidan gjorde en sådan tolkning än mera trolig. När jag besiktigade blocket närmare upptäckte jag<br />
att en stor del av blockets underkant var pepprad med korta borrännor, vilket naturligtvis indikerade att blocket<br />
kluvits fram med borrteknik. Nedanför höj<strong>den</strong> där stensuggan placerats hittade jag också en ganska stor<br />
stentägtplats med mängder av borrännor efter borrade klyvhål. Med största sannolikhet har stensuggan huggits<br />
fram här och sedan transporterats upp på <strong>den</strong> närbelägna höj<strong>den</strong>. Det måste ha varit ett mödosamt arbete, som<br />
krävt insatser av många män, att baxa upp <strong>den</strong> borrade stensuggan på höj<strong>den</strong>. Man kan ju tänka sig att<br />
stenhuggare i relativt sen tid transporterat det tunga och stora blocket hit för att senare komma tillbaka och<br />
stycka sönder blocket för att kunna transportera stenstyckena ned till <strong>den</strong> avlägsna byg<strong>den</strong> för användning som<br />
husbehovssten.
Men tänker man närmare efter så inser man ju att stenhuggare aldrig skulle ha agerat så irrationellt. Man skulle<br />
naturligtvis ha styckat stensuggan redan nere i stentägtsgropen och därmed sluppet det mödosamma arbetet att<br />
först transportera upp stensuggan på höj<strong>den</strong>.<br />
Nej, stensuggan ligger säkert inte här på sin nya plats i väntan på att styckas och avhämtas. Det faller ju också på<br />
<strong>den</strong> orimligheten att slättens bönder hade tillräckligt med likvärdig sten utanför husknuten och behövde således<br />
inte dra iväg långt bort i oländig skogsmark för att hämta lämplig sten. Den enda rimliga förklaringen måste vara<br />
att stensuggan faktiskt placerats här för att utgöra skyltmonument för något mycket viktigt. För något viktigt måste<br />
rimligtvis ha varit, eftersom man gjort sig så mycket möda med att hugga fram blocket och transportera det till <strong>den</strong><br />
här upphöjda platsen, där det tydligt kunde beskådas.<br />
Vad är egentligen tolkningsalternativen för en uppallad och genomborrad stor stensugga långt inne i Storskogen?<br />
Skyltning för boplats<br />
Som redan nämnts har ingen styckning av stensuggan genomförts i stentägtsgropen för att åstadkomma<br />
användbara stenstycken för husbehovsanvändning. Det är således svårt att tro stenhuggare – vare sig lekmän eller<br />
proffs – skulle ha varit i farten här för att hugga fram och transportera bort sten. Och stenhuggare skulle sannolikt<br />
inte ha släpat upp en stor, tung och oformlig stensugga på en närliggande kulle för att hämta hem <strong>den</strong> i ett enda<br />
stycke och först efter hemkomsten stycka <strong>den</strong> i användbara stenstycken. Och om man i stället leker med tanken att<br />
hela stensuggan är ett enda oanvändbart skrotstensstycke, så fanns ju ingen anledning att lägga ner stora resurser<br />
på att flytta <strong>den</strong> upp på kullen.<br />
Det mesta tyder således på att det handlar om uppställning av ett skyltblock. Stensuggan skulle helt enkelt skylta<br />
för något mycket viktigt här ute i Storskogen. Den skulle inte avhämtas. Den skulle permanent ligga just här och<br />
peka ut en speciell plats.<br />
Med tanke på att det i omgivningen finns en hel del spår, som tyder på att det här kan ha funnits ett gammalt<br />
bosättningsområde, så kan man tänka sig möjligheten att stensuggan skulle stå här på höj<strong>den</strong> för att markera en<br />
boplats från sen stenålder. Men även om fackarkeologer kan ha misstagit sig när det gäller stenborrningens bortre<br />
tidsgräns så har de antagligen inte missat <strong>den</strong> med flera tusen år. Eller…?
Gränsmonumenthyposen<br />
Nej, det mest sannolika är nog att vi måste hänföra stenborrning som klyvningsmetod till en betydligt<br />
senare tidsperiod och att <strong>den</strong> borrade stensuggan knappast kan ha ställts upp på sin kulle i förkristen tid.<br />
Den rimligaste tolkningen av stensuggans funktion är nog trots allt att <strong>den</strong> ställts upp för att skylta för en<br />
viktig gräns i skogsmarken. Men helt säkert på att det rör sig om ett gränsmarkerande monument kan man<br />
naturligtvis inte vara. Några avgörande positiva bevis för gränsmonumenthypotesen kan jag inte åberopa i<br />
det här fallet. Jag vet i nuläget inte om det finns skiftesgränser eller bygdegränser i området, som skulle<br />
kräva någon form av stenmarkering. Det behövs ett studium av äldre kartor över skogsområdet för att<br />
kunna klargöra om så är fallet. Och jag vet inte heller med säkerhet om stenklyvning med borrteknik<br />
förekommit för att bygga upp gränsmonument i sten. Så gott som alla säkra gränsmonument i skogsmarken,<br />
som jag studerat, saknar borrännor. I en del andra sammanhang har jag argumenterat för tanken att inte se<br />
borrännorna enbart som en bieffekt av <strong>den</strong> använda stenklyvningsmeto<strong>den</strong>. Jag tänker mig då att<br />
borrännorna i sig skulle kunna ha ett signalvärde. Borrännorna skulle kunna uttrycka att <strong>den</strong> upprättade<br />
gränsen var myndighetsanktionerad och upprättad i laga ordning. Gränsmarkerande borränneblock måste i<br />
så fall ha tillkommit i stenborrningens allra tidigaste barndom, då <strong>den</strong> kontrollerades av en myndighet och<br />
bara kunde utföras av en grupp specialister på myndighetens uppdrag. Tänker man i sådana banor, så skulle<br />
ju faktiskt de borrännemärkta blocken i avlägsna skogstrakter (där husbehovshuggning knappast kan ha<br />
bedrivits) kunna vara de tidigaste exemplen på stenborrning - en stenborrning, som då inte i första hand<br />
använts för att klyva sten utan för att åstadkomma en myndighetsstämpel i form av borrännor med en<br />
juridisk, gränsmarkerande funktion. Än så länge har dock <strong>den</strong>na hypotes en ganska bräcklig underbyggnad.<br />
Men om nu stensuggan har en gränsmarkerande funktion, så får man nog anta att <strong>den</strong> knappast ställts upp<br />
för att markera en mindre skiftesgräns i skogen. Med tanke på de resurser som krävts för utförande och<br />
uppställande är det rimligast att tro att stensuggan skyltat för någon större bygdegräns. Det kan noteras i<br />
sammanhanget att det finns en del andra - mindre märkliga - fynd av borrännemärkta stenar i närområdet .<br />
Men om dess bildar någon gränslinje tillsammans med stensuggan är inte undersökt.
Ett par långsökta och krystade förslag på skyltfunktioner<br />
Om vi spinner vidare på skyltblockstemat, så kan vi naturligtvis fråga oss om <strong>den</strong> borrade stensuggan skulle kunna<br />
ha någon annan skyltblocksfunktion än <strong>den</strong> gränsmarkerande. Att hitta skyltblockfunktioner i skogsmark från<br />
senare århundra<strong>den</strong>, som inte har med gränsmarkering att göra, är ingen lätt uppgift. Och tolkningsförsöken blir<br />
nog ganska långsökta och krystade. Men ett par tolkningsförslag kan jag ändå lämna.<br />
På en del platser, där stenklyvning genomförts, tycker jag mig ana en speciell stenskyltning. Enskilda block har<br />
ställts upp - och ibland pallats upp - på ett sätt som sticker ut. Man får lätt intrycket att stenhuggare av<br />
yrkesstolthet skyltat för sina stentägtplatser och att de med skyltblock velat säga någonting i stil med: ”Kilroy was<br />
here”. En skeptiker skulle naturligtvis här framhålla att <strong>den</strong> aktuella stentägtplatsen - förutom själva stensuggan -<br />
är ganska oansenlig och just inte mycket att skylta för. Ibland får jag också intrycket av att stenhuggare<br />
markerade sina stenhuggningsområ<strong>den</strong> med speciellt uppställda inmutningsstenar. Men i ganska oöverblickbar<br />
skogsmark är det svårt att särskilja sådana stenar från gränsmarkerande stenar.<br />
Sedan bör man avslutningsvis komma ihåg att all stenskyltning - även sådan under senare århundra<strong>den</strong> - inte<br />
nödvändigtvis behöver göras av rent praktiska skäl. I det <strong>gamla</strong> jordbrukssamhäller fanns riter och ritualer som<br />
byggde på vidskepelse och folktro och som i vissa bygder levde kvar långt fram på 1800-talet. Man kan ju<br />
exempelvis erinra om sedvänjor som ”sista kärven” och ”korngubben”. Motsvarande irrationella sedvänjor kan ju<br />
ha funnits inom <strong>den</strong> <strong>gamla</strong> stenhuggarkulturen. Och sådana föreställningar kan kanske ibland ha resulterat i<br />
egndomliga stenskyltningar. Till skillnad från jordbruksnäringen saknar stenhuggerinäringen dokumentation i<br />
form av uppteckningar och litterära skildringar. Och <strong>den</strong> har inte heller blivit föremål för forskarsamhällets<br />
uppmärksamhet. Vi vet egentligen mycket lite om stenhuggeriet ute i de höglänta skogsbygderna och ännu<br />
mindre om vad som rörde sig i stenhuggarnas hjärnor. Så kanske <strong>den</strong> borrade stensuggan står på sin kulle i<br />
Storskogen av helt irrationella skäl, som inte har något med <strong>den</strong> praktiska stenhuggerihanteringen att göra.
Att tala förstånd med en borrad stensugga<br />
Jag har många gånger försökt tala förstånd med <strong>den</strong> borrade stensuggan. Jag har exempelvis sagt: ”Du är<br />
osannolik och borde inte finnas”! Men det har inte haft någon effekt. Stensuggan har bara legat lugnt kvar.<br />
Jag har då försökt ändra taktik och sagt något i stil med: ”OK! Du är inte osannolik! Men Du borde finnas<br />
någon annanstans - t.ex. i en stenig fårhage längre ner i kanten mot slättlandskapet”! Men stensuggan är<br />
obeveklig. Den ligger envist kvar och fortsätter att ställa till problem för vår strävan att rätt förstå funktionen<br />
hos borrat <strong>stenmaterial</strong> i våra skogsmarker.
Bil<strong>den</strong> visar <strong>den</strong> vackra uppallade stensuggan, uppställd på en kulle ute i Storskogen. Undersidan är pepprad med borrade klyvhål. Jag<br />
har försökt tala om för stensuggan att <strong>den</strong> inte får stå här ute i skogen, om <strong>den</strong> inte tydligt motiverar sin existens. Ännu har <strong>den</strong> inte sagt<br />
något. Den fortsätter bara att stå här på en helt osannolik plats för borrade stensuggor. Om det nu är konstens signum att förvåna och<br />
skaka om, så har verkligen <strong>den</strong> här stensuggan uppträtt som ett utsökt stycke stenkonst.
Samma block, som på föregående bild, sett från ena gavelsidan. Om senare tiders stenhuggare verkligen ställt blocket här, så har<br />
antagligen syftet varit att forsla bort det i sin helhet för att användas i något speciellt syfte. Om man tänkt hugga det i mindre bitar<br />
så har det ju rimligen varit mer praktiskt att genomföra styckningen nere i stentägtsgropen än att först forsla upp det tunga blocket.<br />
Någon som haft för avsikt att forsla bort ett så här stort block på åtskilliga ton måste i så fall ha haft stora resurser till sitt<br />
förfogande. En alternativ och rimligare tolkning är att stenborrningen och huggningen genomförts för att det här blocket<br />
permanent skulle stå på just <strong>den</strong> här platsen och kommunicera något speciellt. Troligen rör det sig då om ett skyltblock för en<br />
skogsgräns.
Närbild som visar klyvborrännorna på undersidan och uppallningen i ena kanten.
Bild från <strong>den</strong> lägre liggande stentägtsplatsen, där stensuggan sannolikt huggits fram.
Uppallad sten vid stentägtsplatsen, där stensuggan huggits fram
Cirka två hundra meter från stensuggan kan man hitta det här klossliknande blocket, som skickligt tillhuggits med<br />
borrklyvhålsteknik. Jag letade i början förgäves efter någon stentägtskälla.
Så småningom hittade jag en övervuxen plats, där stentägtskällan till blocket på föregående bild mycket väl kan döljas. Enskilda<br />
stentägtplatser kan således vara svåra att få syn på och kan lätt missas. Nu har inte detta varit ett särskilt stort problem vid mina<br />
efterforskningar i Storvretabyg<strong>den</strong>s höglänta skogsmarker. Problemet har snarare varit att kunna förstå och förklara de stora mäng<strong>den</strong><br />
klart synliga klyhålsplatser i skogsmarken.
Spetsigt tillhugget block med borrännor efter borrade klyvhål längs ena kanten - något hundratal meter från <strong>den</strong> borrade<br />
stensuggan.
Uppallat block nära <strong>den</strong> spetsiga stenen med borrännor
4.4. Stenskeppet i Stenkullen
© Sveriges geologiska undersökning.<br />
Stenskeppet i Stenkullen
Stenskeppet i Stenkullen<br />
I stenkullens sluttning vid kolonilottsängen i Lyckebo finns en märklig människobyggd blockhög. På långt håll ser<br />
<strong>den</strong> båtliknande ut med sin ovala form och lite högre stenar fram och bak. Högen ser ut som ett ståtligt skepp som<br />
seglar fram här i sluttningen. Kommer man närmare löser regelbun<strong>den</strong>heten upp sig och blir till ett milt stenkaos<br />
- men inte mer än man anar att högen byggts utifrån någon slags plan.<br />
När jag granskat platsen lite närmare, har jag kommit fram till slutsatsen att det här funnits en liten bergknalle,<br />
som vid något tillfälle massakrerats och huggits upp i mindre, oregelbundna blockstycken. Att bergknallen<br />
spontant skulle ha spruckit upp på det här sättet är uteslutit. Varken gud eller spontana naturkrafter bygger<br />
blockhögar på det här målmedvetna sättet. Enstaka blockstycken i högen uppvisar dessutom borrännespår. Och<br />
det bekräftar naturligtvis att det rör sig om ett människobygge. Borrännorna är inte många. Men de finns på så<br />
centrala, bärande delar i blockbygget att de måste ha funnits redan när högen byggdes. Det är alltså inte fråga om<br />
senare stenhuggare, som i efterhand försett sig på högens läckerheter. Eftersom jag inte är någon större expert på<br />
olika metoder att spräcka berg, så har jag svårt att med säkerhet avgöra hur borrännorna tillkommit. Det skulle<br />
kunna röra sig om en sprängning. Men blockstyckena är inte så vasskantade och oregelbudna som en sprängning<br />
skulle ha åstadkommit. Och det finns inte heller några blockbitar med intakta borrhål, som man ofta finner i<br />
sprängt <strong>stenmaterial</strong>. Och vem skulle väl i sena tider spränga en bergknalle här bara för att på nytt bygga upp<br />
bergknallen som en imponerande blockhög - och utan att forsla bort något <strong>stenmaterial</strong>? Så vitt jag förstår har<br />
aldrig någon väg dragits fram här, så det kan knappast handla om stenröjning för att bereda plats för en väg. Och<br />
för övrigt tar blockhögen upp lika stor plats som <strong>den</strong> tidigare bergknallen, så ur friläggningssynpunkt har man inte<br />
vunnit något alls. Att någon skulle ha letat efter en malmfyndighet här och gjort en provsprängning verkar inte inte<br />
särskilt troligt. På andra sidan kolonilottsängen finns visserligen ett ganska stort stenbrott. Så stenhuggare kanske<br />
ändå kan ha rört sig i området. Kanske har man gjort en provsprängning för att testa verkningskraften på<br />
sprängmedlet. Och kanske stenhuggarna också ville imponera på byg<strong>den</strong>s flickor. Och det har man nog i så fall<br />
lyckats med. För det måste ha blivit en riktig stjärnsmäll här i stenkullens sluttning. Men varför har man så snyggt<br />
och prydligt lagt ihop det sprängda materialet i en blockhög, som närmast liknar ett stenmonument? Nej, man<br />
måste nog hitta någon mer rimlig förklaring än provsprängning. Och antagligen måste vi dra slutsatsen att<br />
sprängning - oavsett syfte - inte förekommit.
Jag tror då mera på att <strong>den</strong> ursprungliga bergknallen styckats upp med traditionella klyvmetoder och med ett<br />
mindre inslag av stenborrning. Man har då delvis spräckt upp berget genom att först borra och sedan kila i<br />
borrhålen. Men det är endast enstaka långa klyvrännor vi ser. Det finns i blockhögen inget inslag av<br />
klyvhålsteknik där flera grunda borrhål satts i rad. Med andra ord har man inte varit intresserad av att med<br />
god precision och kontroll ta fram användbara blockstycken. Det har räckt att spräcka berget i grova bitar,<br />
som man sedan byggt en skeppsliknande blockhög av.<br />
Jag har också då och då snuddat vid en förklaring som har med sakral förstöring att göra. Kanske har katolska<br />
kyrkan (kanske i liering med kungamakten) givit destruktionsexperter i uppdrag att förstöra <strong>gamla</strong> hedniska<br />
kultplatser? Kanske har det på bergknallen funnits en kultplats, som kyrka och världslig myndighet ansett<br />
böra förstöras? Kanske förfogade sådana destruktionsspecialister tidigt över stenborrningstekniken - långt<br />
innan <strong>den</strong> var spridd i bygderna? Kanske byggde man efter destruktionen ett moment på platsen för att<br />
demonstrera <strong>den</strong> nya religionens makt och för att visa vad som kunde hända om man inte valde att dyrka <strong>den</strong><br />
nye kristne gu<strong>den</strong>?<br />
Sakral förstörelse får väl närmast betraktas som en lös och lite långsökt hypotes. Jag känner i skrivande stund<br />
inte till i vilken utsträckning (om alls), som katolska kyrkan och <strong>den</strong> lierade kungamakten ägnade sig åt sådan<br />
verksamhet.<br />
Den troligaste förklaringen är nog att det rör sig om någon form av gränsmonument. Kanske har någon viktig<br />
ägo- eller bygdegräns dragits fram över kullen här? Själva gränsdragningen har nog genomförts för mycket<br />
länge sedan. Men gränsen kan ha skyltats om relativt sent - och behöver således inte nödvändigtvis störa<br />
arkeologernas sena datering av stenborrningstekniken. Men det skulle ju också kunna vara så att stenborrningen<br />
har sina äldsta rötter i just stenskyltningen för äldre bygdegränser. Kanske hade gränsmarkeringsspecialister<br />
tillgång till stenborrningstekniken långt innan bönder började klyva sten för husbehov<br />
och kanske också långt innan man började borra hål i sten för nedläggning av sprängmedel.
Efterskrift.<br />
Först långt efter det att jag upptäckt stenskeppet i stenkullens sluttning vid kolonilottsområdet och skrivit<br />
avsnittet ovan, har jag uppmärksammat att <strong>den</strong> <strong>gamla</strong> häradsgränsen mellan Vaksala och Rasbo härader<br />
rimligtvis måste löpa fram någonstans i det här området för att sedan korsa Fullerövägen och ta sig fram till<br />
Fyrisån. Så min huvudgissning att stenskeppet är ett bygdegränsmarkerande monument är kanske ändå inte<br />
inte så tokig.
En bild på stenskeppet i stenkullens sluttning
Block från ”stenskeppet” som uppvisar borrännor
Kap. 5.<br />
På spaning<br />
efter <strong>gamla</strong><br />
borrännor
Det med borrteknik kluvna <strong>stenmaterial</strong>et i våra uppländska skogsmarker är svårdaterat - inte minst av det<br />
skälet att åtskilligt inte passar in i <strong>den</strong> husbehovshuggning, som vi känner igen från de senaste två<br />
århundra<strong>den</strong>a. Så har vi exempelvis tidigare omnämnt <strong>stenmaterial</strong>ets storskaliga och monumentlika<br />
karaktär. Förhåller det sig möjligen så att vi underskattar åldern på det borrade materialet? Kanske kan det<br />
rent av vara flera hundra år äldre än vad vi vanligtvis (med stöd av fackarkeologerna) hävdar?<br />
För att spåra de tidigaste borrinsatserna i stenklyvningens tjänst måste vi kanske vända oss till andra <strong>gamla</strong><br />
stenmiljöer utanför de höglänta uppländska skogsmarkerna - stenmiljöer, som redan är daterade eller som<br />
skulle kunna dateras med hjälp av uppgifter i <strong>gamla</strong> dokument. Ett sådant studium ger inte – även om det<br />
är framgångsrikt - en exakt datering av det borrade <strong>stenmaterial</strong>et i de höglänta skogarna. Men det skulle i<br />
vart fall kunna ge en tillförlitlig bortre tidsgräns för materialets tillkomst.<br />
Nedan presenterar jag intressanta borrännefynd i förmodat <strong>gamla</strong> stenmiljöer utanför <strong>den</strong> höglänta<br />
skogsmarken. Fyn<strong>den</strong> kanske inte bevisar - men gör det i vart fall troligt - att vi måste skruva tillbaka ti<strong>den</strong><br />
för stenborrningsteknikens tillkomst åtminstone ett eller ett par århundra<strong>den</strong> - eller kanske rent av ännu<br />
längre. Om man hittar <strong>gamla</strong> borrännefynd, så är ju sannolikheten mycket liten för att man skulle ha sådan<br />
tur att man just stött på de första borrklyvhål, som någon människa tillverkat i stenklyvningens tjänst.<br />
Sannolikheten för att det finns ännu äldre borrännor är naturligtvis närmast hundra procent. Men det finns<br />
naturligtvis många fallgropar man kan hamna i när man försöker spåra <strong>gamla</strong> borrännor. Yngre <strong>stenmaterial</strong><br />
kan ha blandats in i äldre material på ett sätt som kan vara svårt - kanske nästan omöjligt - att i efterhand<br />
reda ut. Och det kan vara svårt att knyta uppgifter i <strong>gamla</strong> dokument till en specifik stenanläggning. Det<br />
behövs antagligen ett mer vetenskapligt projekt för att undgå alla fallgropar. Kanske skulle spårandet av<br />
tidiga borrännor kunna bli en uppgift för en ung doktorand i arkeologi. Det känns som om arkeologin skulle<br />
behöva skaffa sig en mer gedigen kunskapsgrund i det här ämnet.
5.1. Husgrunder
Ovanför kvarnen - på åsen mellan fält och Fyriså - finns tydliga spår av en mycket gammal byggnad. Det bör<br />
ha varit en ganska stor mangårdsbyggnad som stått här en gång i ti<strong>den</strong> uppe på kullkrönet. Två pampiga gjutna<br />
stentrappor står fortfarande kvar och markerar ingångar till huset. Hur länge har man egentligen gjutit stentrappor?<br />
Jag vet faktiskt inte. Och kanske skulle ett korrekt svar inte hjälpa oss nämnvärt med att bestämma<br />
tidpunkten, då det senaste huset på platsen uppfördes. Stentrapporna kan ju ha tillkommit långt efter husbygget.
Bil<strong>den</strong> visar <strong>den</strong> mindre, gjutna stentrappan, som förmodligen markerar var husets köksingång varit. Varför<br />
skulle det vara viktigt att bestämma <strong>den</strong> ungefärliga tidpunkten när det här huset uppfördes? Jo, för att<br />
åtminstone två av husets hörnstenar har kluvits fram med hjälp av borrteknik ( se nästa bild).
Bil<strong>den</strong> visar en av hörnstenarna i grun<strong>den</strong> till det nedrivna huset. Det framgår tydligt att hörnstenen kluvits<br />
fram med borrteknik, eftersom borrännor efter klyvhålen syns i hitsidans överkant. Kanske vi vågar gissa att<br />
huset uppfördes för ca 200 år sedan? Det ligger inom ramen för vad fackarkeologer anser om stenborrningens<br />
ålder. Men sedan vet vi förstås inte om <strong>den</strong> borrade hörnstenen var ny när byggna<strong>den</strong> uppfördes. Kanske rör<br />
det sig om återanvändning av en tidigare hörnsten, som tillhört ett tidigare hus på platsen. Skulle det visa sig<br />
att det rör sig om en återanvändning, så börjar det brännas för fackarkeologernas sena datering av det borrade<br />
<strong>stenmaterial</strong>et.
I skogen i Stenhemstrakten – just innan Storskogens utlöpare möter slätten – hittade jag <strong>den</strong> här låga, mycket<br />
vällagda, stengrun<strong>den</strong>. Grun<strong>den</strong> är så vällagd att det bör röra sig om en ganska stor mangårdsbyggnad. Jag<br />
gluttade lite under mossan på hörnstenen närmast kameran. Jag fann genast en borränna på stenen. Kanske<br />
större delen av grun<strong>den</strong> består av stenar, som kluvits med borrteknik. Antagligen skulle det kunna gå att via<br />
<strong>gamla</strong> kartor och andra handlingar ganska exakt bestämma, när huset här uppfördes och när stenen i området<br />
klövs med borrteknik. Är det mer än ett par hundra år sedan? I så fall börjar det bli dateringsmässigt kritiskt.
Under en cykeltur mellan Årby och Ängeby stannade jag till vid det här lilla huset med <strong>den</strong> kraftiga stengrun<strong>den</strong>.<br />
Grun<strong>den</strong> kan vara mycket gammal och kan därför vara en lämplig plats att leta efter tidiga borrännor.
Och visst hittade jag en klyvborränna! Underkanten på <strong>den</strong> stora stenen uppvisar en tydlig sådan. För säkerhets<br />
skull kände jag längs rännan med fingret för att försäkra mig om att det verkligen var en borränna.
5.2. Gamla grindstolpar<br />
Exempel från Lillvreta, SkogsÅrby och BiskopsArnö<br />
Gamla stenföremål, som existerat över lång tid och som bildar en typologisk serie där de<br />
enskilda typerna kan dateras med stor säkerhet, skulle naturligtvis kunna undersökas för att<br />
finna de tidigaste spåren efter borrännor. Kanske skulle grindstolpar i sten kunna vara lämpliga<br />
studieobjekt. Jag har fotograferat ett antal olika grindstolpar, varav åtminstone några ser<br />
mycket ålderdomliga ut och alltså skulle kunna generera mycket <strong>gamla</strong> borrännor.
Grindstolpe på Biskops Arnö, som ser mycket ålderdomlig ut och som har klyvborrännor längst <strong>den</strong> närmaste kanten.
Ännu en grindstolpe från Biskops Arnö med ålderdomligt utseende och med tydliga borrännor. Med sin spetsiga överdel<br />
påminner <strong>den</strong> faktiskt en del om de medeltida gotländska grindstolparna i kalksten från Vamblingbo. Man får naturligtvis<br />
komma ihåg att granit är betydligt mer svårarbetat material än kalksten. Avståndet mellan successiva borrännor längs<br />
grindstolpens vänsterkant varierar kraftigt. Det största avståndet är mer än dubbelt så stort som det minsta. Det är mycket<br />
anmärkningsvärt och avviker från nästan allt annat borrat <strong>stenmaterial</strong>, som jag studerat, där borrhålsavstån<strong>den</strong> är nästan<br />
exakt lika längs hela klyvlinjen. Det är möjligt att man efter att ha anlagt ett antal glesa borrhål, bestämt sig för att lägga till<br />
ytterligare några klyvhål för att försäkra sig om att stenen skulle spricka på det sätt som man önskade.
Ytterligare en gammal grindstolpe med borrännor från Biskops Arnö. Med hjälp av det stora trädet, som<br />
nästan växt in i grindstolpen, kan man kanske våga sig på att göra någon form av åldersbestämning av<br />
stolpen. Så länge grindstolpen var funktionell har nog inget träd tillåtits växa upp i dess absoluta närhet.<br />
Och trädet har kanske ett eller högst två hundra år på nacken. Antar vi dessutom att grindstolpen efter<br />
uppställning varit funktionell i ett eller ett par hundra år, så skulle vi ju kunna få en grindstolpeålder (och<br />
ålder på borrännorna ) på mellan 200 och 400 år.
Grindstolpe med spetsig topp i Lillvretatrakten. Klyvborrännorna syns tydligt längs högerkanten.
Grindstolpe med avhuggen topp och ganska tydliga rännor efter borrade klyvhål längs ena kanten. I Lillvretatrakten behöver inte alla<br />
tillhuggna stenstolpar nödvändigvis fungera som grindstolpar. Man kan ibland se långa rader av stenstolpar, vilket antyder att det rör sig<br />
om stängselstolpar.
Grindstolpe med klyvborrännor i skogsparti ovanför Skogs Årby.
5.3. Kvarnanläggningar<br />
Exempel: <strong>den</strong> <strong>gamla</strong> kvarnmiljön vid Ekeby Kvarn i Storvreta.<br />
Sedan slutet av medelti<strong>den</strong> har det funnits en vattendriven kvarn vid Fyrisån i Ekeby, Storvreta. I vissa<br />
källor uppges <strong>den</strong> nuvarande kvarnhuset (uppfört 1791 i tegel) vara byggt på en tidigare stengrund. Det<br />
ger oss en möjlighet att leta efter tidiga borrännor i en stengrund, som kan vara uppförd i medelti<strong>den</strong>s<br />
slutskede - eller senast i slutet av 1700-talet. Runt kvarnen finns mäktiga stenanläggningar i form av<br />
upplagda, kallmurade stenvallar både längs Fyrisåns huvudfåra och längs kvarnfåran. Kraftiga stenvallar<br />
omger också själva mangårdsbyggna<strong>den</strong> ovanför kvarnhuset. Mycket sten har också använts för att<br />
bygga upp brofästen för <strong>den</strong> spång, som leder över Fyrisån. Ev. borrännor i dessa anläggningar kan ha<br />
en hög ålder och härröra från kvarnombyggna<strong>den</strong> på 1790-talet eller rent av från nyanläggningsperio<strong>den</strong><br />
under sen medeltid.
Information om Ekeby kvarn från några skriftliga källor<br />
Ekeby 3:1 m. fl., Ekeby kvarn och såg<br />
Postadress: Storvreta. Tel. 6.<br />
Läge 2 km. från Storvreta jvst. o. vid busshpl.<br />
Tax.v. 50.000, därav mark 3.700, byggn. 46.300. Areal: 450.000 kvm.<br />
Kvarnen o. sågen uppf. på 1500-talet av<br />
sten. Omb. 1791, moderniserad 1937. Dessutom finnes mjölnarbost.<br />
Kvarnverket omfattar 3 par stenar, rensverk, utsädesrens o. betningsapparat.<br />
Sågen är utrustad med 1 dubbelt kantverk o. ramsåg.<br />
Kvarnen är donerad av drottning Kristina. Den är tillsammans med Ulva kvarn<br />
<strong>den</strong> äldsta i Uppland.<br />
Ägare: Uppsala Akademi.<br />
Arr. (sedan 1917): Insp. Aug. och Annie Löfgren f. 1884 resp. 1887. Barn: Maj f.<br />
1921.<br />
Källa: Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del III, 1948<br />
EKEBY ligger vid Fyrisån. Byn har radbykaraktär och utmärks av enhetlig bebyggelse av rödfärgade hus<br />
i en förtätad bymiljö. På går<strong>den</strong> 23:19 är <strong>den</strong> äldsta mangårdsbyggna<strong>den</strong> - en mycket ursprunglig<br />
parstuga från 1700-talet - bevarad och bebodd. Huset har ett svagt brutet tak.<br />
Ekeby kvarngård äger ett betydande kulturhistoriskt värde. Dess miljö har en genuin och ålderdomlig<br />
prägel. Kvarnhuset är uppfört 1791 på en äldre kvarngrund. Även mangårdsbyggna<strong>den</strong> är troligen<br />
från 1700-talet. Kvarndammen med luckor och fall är bevarade, vilket ytterligare understryker anläggningens<br />
kulturhistoriska värde.<br />
Källa: Kulturhistorisk bebyggelseinventering i Uppsala kommun 1976-78, Upplandsmuseet<br />
<strong>Del</strong>ar av Björklinge, Bälinge, Gamla Uppsala, Lena, Skuttunge, Tensta och Ärentuna socknar
Detalj av vackra och mycket imponerande stengrun<strong>den</strong> till kvarnhuset vid Ekeby kvarn, Storvreta. Kvarnhuset i tegel är<br />
byggt 1791. Men sannolikt har man byggt tegelkroppen på en redan befintlig stengrund från 1500-talet. I stengrun<strong>den</strong><br />
hittar vi åtskilliga kluvna stenar med tydliga borrännor. På mittstenen i bil<strong>den</strong>s nedersta stenrad ser vi en av dem.
Det kan ju hända att man vid tegelbygget 1791 byggt på <strong>den</strong> tidigare stengrun<strong>den</strong> med några ytterligare varv. Jag visar<br />
därför här några borrännemärkta stenar i de lägre stenlagren, som sannolikt tillhör <strong>den</strong> äldsta stengrun<strong>den</strong>.
De tomma borrhålen i kvarnbyggna<strong>den</strong>s stegrund ingår i en längre rad. I hålen har man antagligen slagit in järnrör som<br />
burit upp byggnadsställningar. Det skulle också kunna röra sig om hål för <strong>gamla</strong> ankarjärn. Hålen kan vara borrade på<br />
1500-talet, eftersom <strong>den</strong> <strong>gamla</strong> stengrun<strong>den</strong>s antagligen behölls när <strong>den</strong> nya kvarnbyggna<strong>den</strong> i tegel uppfördes i slutet av<br />
1700-talet.
Borrhål och borränna i brofäste till spången över kvarndammen. Jag vet i dagsläget inte när de här<br />
kraftiga kallmurade brofästena uppfördes. Men antagligen går detta att ta reda på.
Längs ena sidan av Fyrisåns huvudfåra finns vid kvarnen en mycket kraftig och ganska hög uppbyggnad av<br />
staplade block. Merparten av <strong>stenmaterial</strong>et förefaller vara tillhugget. Har stenborrningsteknik använts för<br />
klyvning av stenen här? I så fall borde man hitta borrännor.
Strömstaren är en trogen gäst vid kvarnen varje vinter. <strong>Inge</strong>n känner bättre än honom stenvallen längs åfåran. Varje hålighet i<br />
vallen har han säkert undersökt och stenarnas borrännor borde han ha full koll på. Men någon information har han inte velat<br />
lämna. Så här får man själv gå ut på <strong>den</strong> lilla landtungan mellan kvarnfåran och huvudfåran och leta efter borrännor.
Klyvborränna på en av de upplagda stenarna i stenvallen längs åfåran
Klyvborränna (nästan helt dold i mossa) på sten i <strong>den</strong> stenvall, som byggts upp längst Fyrisåns huvudfåra<br />
nedanför kvarnfallet. Jag vet inte i nuläget när stenvallen längs ån byggdes. Men om <strong>den</strong> hör till det kvarnbygge,<br />
som utfördes i skiftet mellan medeltid och nyare tid, så är det mycket som talar för att borrteknik använts vid<br />
stenklyvning i åtminstone 500 år.
Också stenarna i <strong>den</strong> stensatta kvarnfåran bär spår av stenklyvning med borrteknik. Den stora stenen i mitten av bil<strong>den</strong><br />
har en vertikal borränna, som kanske inte är så lätt att upptäcka.
Ovanför kvarnbyggna<strong>den</strong> finns flera mycket kraftiga stenvallar. I dessa vallar hittar man flera stenar,<br />
som kluvits med borrteknik. Utan fortsatt efterforskning är det naturligtvis svårt att veta om vallarna<br />
hör till nybyggnadsperio<strong>den</strong> på 1500-talet eller till <strong>den</strong> omfattande ombyggnationen i slutet av 1700-<br />
talet - eller rent av till en ännu senare epok.
5.4. Försvarsanläggningar<br />
Exempel: bastionen Gräsgår<strong>den</strong> i Uppsala<br />
Gamla försvarsanläggningar kan ibland ha undgått nedrivning. Och här finns naturligtvis möjlighet<br />
att söka efter tidiga borrännor. Hittills har jag bara gjort ett nedslag vid bastionen Gräsgår<strong>den</strong>, som<br />
var en del av det försvarsverk, som tillhörde <strong>den</strong> <strong>gamla</strong> Vasaborgen i Uppsala. Bastionen uppfördes i<br />
mitten av 1500-talet och är byggd som en utskjutande spetsig vinkel så att det inte skulle uppstå<br />
döda punkter, som var svåra att försvara. Vasaborgen kom så småningom att rivas för att ge plats åt<br />
Uppsala slott. Men själva bastionen blev kvar. Bastionen är uppbyggd av gråsten. Men det är svårt<br />
att veta hur omfattande restaureringar, som genomförts fram till vår tid. Det är också svårt att<br />
bedöma hur originaltrogna restaureringar var i <strong>gamla</strong> tider. Idag skulle man antagligen inte i ett<br />
restaureringsarbete lägga in en ny sten framhuggen med borrteknik i en gammal originalanläggning,<br />
som uppförts med sten som kluvits med traditionell metod (utan borrteknik). Men<br />
kanske var man inte alltid lika nogräknad förr i ti<strong>den</strong>. Hittar man stenar med borrännor i <strong>gamla</strong><br />
försvarsverk är det således svårt att veta om det är originalstenar i sin ursprungliga positioner eller<br />
om det är en senare tillverkade stenar som tillförts vid restaureringen. För att komplicera saken<br />
ytterligare så kan det ju faktisk också vara originalstenar, som återanvänts både i <strong>gamla</strong> och nya<br />
positioner i murverket.<br />
Den första bil<strong>den</strong> nedan togs på ett borrännemärkt block, som jag hittade vid en hastig, nästan<br />
minutkort, besiktning sommaren 2015. Det var <strong>den</strong>na enstaka upptäckt, som grundade för <strong>den</strong><br />
försiktiga skrivningen ovan. I december 2015 gjorde jag en mer ingående besiktning och hitta en<br />
ganska stor mängd block med klyvborrännor i olika delar av bastionens murverk och i olika<br />
höjdlägen. Även mycket små stenar utan någon rimlig bärande funktion uppvisar borrännor. De nya<br />
upptäckterna har gjort att jag blivit mer styrkt i min uppfattning att det kan röra sig om ursprungliga<br />
klyvborrännor från bastionens uppförande vid mitten av 1500 - talet.
Första upptäckta borrännemärkta stenen från <strong>den</strong> snabba besiktningen<br />
sommaren 2015
Borrännor på kluven sten i stenmur på bastion Gräsgår<strong>den</strong>, Uppsala slott. Bastionen uppfördes vid mitten av 1500-talet.<br />
Men det är svårt att veta i vilken utsträckning stenmurarna senare har renoverats. Det behövs antagligen en hel del<br />
forskningsarbete för att reda ut vilka stenmurpartier som tillhör 1500-talsbygget och vilka som ev. senare rekonstruerats.<br />
Sedan är saken antagligen mer komplicerad än så. Även i ett rekonstruerat parti kan ju <strong>gamla</strong> kluvna stenar från<br />
originalbygget ha återanvänts.
Andra upptäckta block med klyvborrännor vid <strong>den</strong> mer ingående<br />
besiktningen i december 2015
Borrännor på kluvet <strong>stenmaterial</strong> kan finnas utan att synas. Grunda klyvborrrännor kan sitta längs de inåtvända<br />
kanterna. Jag skulle nästan bli förvånad (med tanke på de borrännefynd jag gjort på andra block i murverket) om<br />
man inte hittade borrännor längs någon av de inmurade kanterna på det här blocket med en nästan perfekt<br />
rektangulär form och av ett hårt <strong>stenmaterial</strong>, som lämpar sig att borra i. (Gräsgår<strong>den</strong>s murverk)
Jag skulle bli förvånad om man längs de dolda kanterna på det här ljusa mittblocket skulle finna några<br />
borrännor. Blocket innehåller ett mjukt <strong>stenmaterial</strong>, som antagligen inte lämpar sig för klyvning med<br />
borrteknik eller som det gick lättare och snabbare att tillforma med traditionell stenhuggning. Här på<br />
Gräsgår<strong>den</strong>s murar verkar det bara vara det riktigt hårda <strong>stenmaterial</strong>et, som kluvits med borrteknik.<br />
(Gräsgår<strong>den</strong>s murverk).
Borrännorna på det här välhuggna rektangulära blocket är placerad i en rad längs nederkanten.<br />
De grunda borrännorna avtecknar sig bara svagt mot <strong>den</strong> omgivande stenytan och syns bara i<br />
viss belysning. Ett känsligare sätt är att stryka med pekfingret längs kanten. Då upptäcker man<br />
nog 99 % av befintliga borrännor. Det är mycket möjligt att det finns en motsvarande borrrännerad<br />
längs nederkanten på <strong>den</strong> inmurade baksidan. (Gräsgår<strong>den</strong>s murverk)
Det här rektangulära blocket har borrännor, som löper horisontellt in i blockets undersida. Vi ser inte själva<br />
borrännorna utan bara ingångshålen i underkanten. (Gräsgår<strong>den</strong>s murverk)
En borränna kan ibland bara bestå av ett litet uppspräckt fragment av ett borrhål (Gräsgår<strong>den</strong>s murverk)
Uppförstorad bild av borrännefragmentet (Gräsgår<strong>den</strong>s murverk)
Klyvborränna på liten inmurad sten (Gräsgår<strong>den</strong>s murverk)
I ett godtyckligt segment (av <strong>den</strong> storlek som bil<strong>den</strong> visar) av gräsgår<strong>den</strong>s stenmur kan jag nästan alltid vid en relativt snabb<br />
inspektion i<strong>den</strong>tifiera åtminstone ett par block, som har klyvborrännor. Antagligen skulle man vid noggrann inspektion, där<br />
man också använde sig av pekfingret, kunna i<strong>den</strong>tifiera minst lika många till. Det är väl rimligt att tro att ytterligare lika många<br />
block kan ha borrännor som sitter på inåtvända sidor. På en muryta av bil<strong>den</strong>s storlek är det således rimligt att tro att det kan<br />
finnas ett tiotal olika block med borrännor.
I Storskogen och i andra höglänta skogstrakter i Storvretabyg<strong>den</strong> ser man ibland enstaka borrännor,som är längre - ibland<br />
betydligt längre - än de korta borrännor, som är satta i rad längs en kant. En sådan enstaka, lite längre, klyvborränna ser vi<br />
på blocket vid stenmurens överkant. (Gräsgå<strong>den</strong>s murverk)
Synen tolkar inte alltid märken i stenytan på rätt sätt. Här ser det ut som om en lång-sträckt flisa slagits<br />
bort från stenytan. Men det ofelbara pekfingret intygar att det rör sig om en rundad och glatt<br />
klyvborränna. (Gräsgår<strong>den</strong>s murverk)
En del borrännor upptäckte jag faktiskt först när skymningen började falla. Trots att avståndet var<br />
ganska stort till blocken högst upp, så avtecknade sig borrännorna ganska tydligt som skuggstreck i<br />
stenytan. (Gräsgår<strong>den</strong>s murverk).
Stentrappans sidor - innanför slottsportalen - består av huggna stenblock ställda på högkant. Några borrännor ser<br />
man inte på dessa block vid en första hastig inspektion. Men skrapar man lite i mossan så hittar man en borränna<br />
åtminstone på ett av blocken.
5.5. Kyrkomiljöer<br />
Exempel från kyrkorna i Gamla Uppsala, Lena, Funbo och Aspö (Södermanland).<br />
I kyrkomiljöer finns naturligtvis åtskilliga stenobjekt och stenanläggningar, som skulle kunna<br />
användas för att spåra tidiga borrännor. De kan ha hög ålder och är ofta daterade eller skulle<br />
kunna dateras genom efterforskningar i olika typer av <strong>gamla</strong> dokument. Som exempel på<br />
lämpliga studieobjekt kan här nämnas ytterväggar av natursten i medeltida kyrkor, olika typer av<br />
gravanläggningar, grunder till klockstaplar och kyrkogårdsmurar. När vi letar efter borrännors<br />
ålder räcker det ofta inte med att veta när en anläggning ursprungligen uppfördes. Vi måste<br />
också kunna datera ev. senare renoveringar och ombyggnader. Och vi måste helst också veta hur<br />
omfattande dessa senare förändringar var. En del av <strong>den</strong> nödvändiga informationen är svårfunnen<br />
eller går kanske överhuvudtaget inte att hitta.
Strävpelare vid Gamla Uppsala kyrka
Strävpelare, som tar upp en del av trycket från högkyrkans valv – norra kyrkväggen vid Gamla<br />
Uppsala kyrka
Borränna på stenblock i strävpelaren på norra sidan. Borrännan skulle ha kunnat tillkomma i samband<br />
med valvslagningen vid mitten av 1400-talet eller - kanske mer sannolikt - i samband med <strong>den</strong><br />
renovering av strävpelarna som genomfördes på 1650-talet. Att borränneblocket kan ha tillhört en<br />
ännu senare renoveringsfas kan naturligtvis inte uteslutas
Information om strävpelarna i Gamla Uppsala kyrka<br />
”Under senmedeltid gjordes omfattande byggnadsarbeten i kyrkan. De mest påtagliga<br />
spåren är slagning av valv och deras målning. De sistnämnda har daterats till 1450-/1460-<br />
tal (Bonnier 1991 s 107). Andra spår av ombyggna<strong>den</strong> är rester av tegelgolv, främst i<br />
högkyrkan (Nordahl 1996 s 50). Deras samband med valvslagningen visas av att de i stort<br />
sett låg på samma nivå som fundamenten till strävpelarna som bar valvet i högkyrkan.<br />
Dessa byggnadsarbeten satte också spår i kyrkans yttre, främst genom reparationer av<br />
tegel, bland annat i högkyrkans yttre strävpelare. Invid <strong>den</strong> sydvästra av dessa fanns en<br />
nedgrävning med tegel, vilket bör tyda på att <strong>den</strong> tillkommit vid en ombyggnad. En sådan<br />
ombyggnad skedde omkring 1650 (se Cornell 1920 s 32; Lindqvist 1951 s 233). Detta stöds<br />
också av att de ytliga lagren invid strävpelaren innehöll ett keramikfragment av rödgods,<br />
vilket troligen kan dateras till 1600-tal (Joakim Kjellberg, muntlig uppgift). Ytterligare ett<br />
spår av en relativt ung händelse är det ytliga sotlager som noterades i schakt 8 söder om<br />
kyrkan. Eventuellt skulle det kunna kopplas till en brand i kyrkan 1695 (Kjellberg 1896<br />
s 277).”<br />
Källa: Hans Göthberg, Bosättning och Kyrkogård vid Gamla Uppsala kyrka.<br />
Upplandsmuséets rapporter, 2008:07, s. 85.
Klockstapel och <strong>gamla</strong> gravstenar vid Funbo kyrka
Klockstapeln vid Funbo kyrka - uppförd 1685 och ombyggd 1814.<br />
Utan ytterligare forskning är det naturligtvis svårt att avgöra om ombyggna<strong>den</strong> skedde på befintlig<br />
grund eller om stengrun<strong>den</strong> förändrades på ett sådant sätt att nya kluvna stenar tillfördes.
Klyvborrännor på grundblock till vänster om stentrappan
Lång, tydlig klyvborränna i klockstapelns stengrund
Klyvborrännor på de stenar som bygger upp stentrappan framför ingången till klockstapeln. Jag har<br />
ingen uppgift på stentrappans ålder. Den kan ju ha byggts antingen vid klockstapelns uppförande 1685<br />
eller vid ombyggna<strong>den</strong> 1814.
Närbild av klyvborrännor i stentrappan vid Funbo klockstapel
Gammal gravsten Funbo kyrkogård, som jag tyvärr inte lyckats<br />
datera. Men jag tror knappast att <strong>den</strong> här typen av stora gravstensmonument<br />
är äldre än ett par hundra år.
Borrännor på överdelen av gravstenen på föregående bild - Funbo kyrka
Ytterligare en gammal gravsten på Funbo kyrkogård – oläslig inskription
Klyvborränna högst upp på gravstenen på föregående bild - Funbo kyrka.
Erik Wrangels gravkammare vid Aspö kyrka, Södermanland
Erik Wrangels och Elisabeth von Rosens gravkammare med gravkulle på Aspö kyrkogård. Elisabeth dog 1751 och gravkammaren<br />
iordningsställdes sannolikt för hennes begravning. Erik dog 1765.
Gravhögen med det kallmurade gravvalvet
Borrännor på trappsteg och sidstenar i stentrappan ner till valvet
Borränna på block vid nedgången till gravkammaren
Kyrkogårdsmurar vid Lena och Rasbokils kyrka
Liten borränna på lågt liggande bärande sten i norra kyrkogårdsmuren öster om <strong>den</strong> murade porten<br />
vid Lena kyrka, Uppland. Antagligen lades muren om helt - och kanske också sträckningen<br />
förändrades - när <strong>den</strong> norra stigluckan avlägsnades (i slutet av 1700-talet eller i början av 1800-talet).<br />
Borrännan vittnar om att det med största sannolikt inte är någon ursprunglig medeltida mur, som<br />
löper fram här. Eller…?
Borränna på sten i kyrkogårdsmur vid Lena kyrkogård. Just <strong>den</strong> här muren har uppförts sent (på 1930-<br />
talet) och hjälper oss föga i var jakt på tidiga borrännor
Borrännna på <strong>den</strong>na bild kan vara intressantare än <strong>den</strong> på föregående bild.<br />
Den finns på norra kyrkogårdsmuren vid Rasbokils kyrka. Kyrkan är byggd<br />
kring 1500 och kyrkogårdsmurens kan vara lika gammal. Muren har säkert<br />
kvar sin ursprungliga sträckning men <strong>den</strong> kan naturligtvis ha renoverats eller<br />
byggts på senare i ti<strong>den</strong>. Men tillhör borränneblocket <strong>den</strong> ursprungliga muren<br />
så måste det rimligtvis innebära att klyvning med borrteknik tillämpats redan<br />
under 1500-talet.
I hela kyrkogårdsmuren vid Rasbokils kyrka har jag bara funnit en borränna - <strong>den</strong> som visades på föregående bild. Kanske är<br />
det ett gott tecken på att det kan röra sig om en gammal originalmur. Skulle det ha skett en relativt sen större omläggning av<br />
muren så skulle jag antagligen ha hittat åtskilliga klyvborrännor.
Kap. 5.<br />
Tre minnesmonument<br />
över stenröjarnas<br />
hedervärda insatser<br />
- och en annan<br />
typ av<br />
stenborrning -
5.1. Heder åt stenröjarna - en annan typ av stenborrning<br />
I vår jakt på borrännor och på spännande stenmiljöer kring våra kyrkor har vi definitivt tagit steget ner<br />
från våra höglänta skogsmarker och hamnat i fältlanskapet. Vi skulle ju lätt kunna återvända till skogen.<br />
Den är ju ofta bara ett stenkast borta. Men vi stannar här och avslutar vår berättelse om stenborrning<br />
med att uppmärksamma stenröjarna, som forslat mängder av block från åkerjor<strong>den</strong> till fältkanter och<br />
åkerholmar och möjliggjort ett högmodernt jordbruk. Den omfattande och mödosamma insatsen har vi<br />
äldre nästan glömt bort idag. – och de flesta av oss var inte ens födda då <strong>den</strong> sista stora röjningsvågen<br />
genomförde på 1940- och 50-talet och har ingenting att minnas. Det är på sin plats att hedra<br />
stenröjarna för deras stora och viktiga insats genom att förära dem några minnesmonument i <strong>den</strong><br />
fältmiljö, där de utfört sitt viktiga arbete. Och vilka monument skulle vara mer lämpade än dem, som de<br />
själva byggt - även om de då kanske inte tänkte på att det var monument de byggde. Och när vi nu<br />
avslutningsvis hedrar stenröjarna med några stenmonument, så får vi också möjlighet att visa upp en<br />
annan typ av stenborrning än <strong>den</strong>, som ovan beskrivits och som handlat om klyvning av sten. För<br />
stenröjarna borrade inte för att klyva sten. De borrade för att åstadkomma grunda borrhål där en dubb<br />
(järnbult med ögla) kunde fästas så att blocken kunde lyftas och forslas bort och dumpas med hjälp av<br />
en motoriserad stenvagn med vinsch (eller en stubbrytare). På fältkanter och kring åkerholmar (i högar,<br />
vallar och kransar) återfinner vi idag de dubbade och bortforslade blocken. Vi känner igen blocken på<br />
de tomma grunda borrhål, som stirrar mot oss.<br />
Med det sagt, ska vi nu beskriva tre minnesmonument över stenröjarnas hedervärda insatser i<br />
fältlandskapet.
På en fältkant hittar jag ett block med dubbhål. Dubbhålets djup motsvaras av pinnens längd (ca 10 cm). De flesta dubbhål<br />
jag mätt har ett djup på mellan 10 och 12 cm. I hålet har en järnplugg med ögla slagits fast. Denna har i sin tur varit<br />
kopplad till en lyftanordning i form av stubbrytare eller kanske troligare en motoriserad stenvagn med vinsch. Just det här<br />
blocket är således med stor säkerhet ett röjblock, som transporterats in till fältkanten.
Dubbat block, som forslats bort från fältet utanför. I blockvallen här, nära fältet, fick jag faktiskt leta ovanligt länge för att hitta ett dubbat<br />
block. Många andra - minst lika stora - block saknade dubbhål och har antagligen transporterats in till fältkanten under en tidigare<br />
röjningsvåg - före dubbningens och stenvagnarnas tid - eller också har de inget med stenröjning att göra överhuvud taget.
5.2. Tre fältnära röjstensmonument<br />
När det gäller förekomst av stora och spektakulära monument så har nog skogsmarken ett övertag på<br />
fälten. Det kan bero på många olika saker. Så har exempelvis de lägre liggande fälten börjat bebos senare<br />
än de ofta högre liggande skogsområ<strong>den</strong>a. Riktigt <strong>gamla</strong> monument (tillhörande sen stenålder) kan inte<br />
ha uppförts i fältlandskapet eftersom det fortfarande låg under vatten. Annorlunda ser det ut när det<br />
t.ex. gäller <strong>den</strong> höglänta Storskogen. Här var det möjligt att gå hela Tipptoppvägens nuvarande sträckning<br />
torrskodd för 5000 år sedan. Här kunde naturligtvis ett monumentbyggande tidigare komma igång.<br />
Många av de på fälten en gång uppställda skyltstenarna (monumenten) har säkert odlats bort i samband<br />
med upprepade stenröjningsinsatser under lång tid. De monument vi idag kan se - de är inte särskilt<br />
många -anknyter till sena röjningsinsatser, där bortröjda block lagts upp på fältkanter och på åkerholmar.<br />
Ofta möts man av ganska slarvigt utlagda blockvallar och blockhögar längs kanterna på fält och<br />
åkerholmar. Man har lagt <strong>den</strong> bortforslade stenen där <strong>den</strong> inte varit i vägen och där det åtgått minst<br />
energi att dumpa <strong>den</strong>. Men ibland har nog konstnärssjälen hos stenröjarna tagit över. Och man har gjort<br />
en extra vacker blockstapling eller utfört en extra djärv blockplacering även om det medfört att det kanske<br />
något fördröjt själva stenröjningsarbetet. Sedan är det naturligtvis en fråga om vem som avgör om en<br />
spännande blockhög är ett monument eller inte. I några fall har nog redan tillverkaren haft avsikten att<br />
skapa någon form av stenskyltning, som skulle dra till sig uppmärksamheten. I andra fall ligger det<br />
monumentliknande kanske uteslutande i betraktaren ögon. Blockhögar på åkerholmar i ett platt slättlandskap<br />
kan ju lätt upplevas som monument, eftersom de framstår så tydligt. Det kanske inte alltid varit<br />
en aspekt som <strong>den</strong> hårt arbetande stenröjaren begrundat när han avbördat sig sin röjsten på åkerholmen.<br />
Nedan redovisas tre fältnära stenmonument från Storvretabyg<strong>den</strong>.
5.2.1. Stenröjarnas konstverk vid fältkanten i Årby<br />
Mitt i det slitsamma arbetet har några kreativa stenröjare passat på att skapa modern stenkonst i en<br />
vacker omgivning. Stenröjarna var nog medvetna om att ingen skulle komma att hedra deras insats med<br />
en skulptur, så det gällde att ta saken i egna händer. Och lite kliade det nog i fingrarna att åtminstone en<br />
gång få placera <strong>den</strong> undanröjda stenen på ett vackert och konstfullt sätt och inte bara slarvigt dumpa <strong>den</strong><br />
i fältkanten. Här står nu <strong>den</strong> vackra megalitstatyn och tittar ut över vidsträckta fält ner mot ån. Och <strong>den</strong><br />
underförstådda texten lyder: Kilroy was here! Eller <strong>den</strong> kunde kanske också lyda: även stenröjare är<br />
konstnärer!<br />
Den nuvarande platsen för konstverket är självklart <strong>den</strong> bästa. Men man skulle kunna överväga att ställa<br />
monumentet på en sockel så att det nådde ytterligare några meter upp i luften och blev mer synbart för<br />
förbipasserande. För det är ju verkligen en märklig stenskapelse. Det är ett monument över <strong>den</strong> senaste<br />
stora stenröjningsperio<strong>den</strong> (kring mitten av 1900-talet) i Storvretabyg<strong>den</strong>s fältlandskap. Och det finns<br />
mycket som tyder på att det också kunde vara <strong>den</strong> sista mer omfattande i en lång rad - åtminstone när det<br />
gäller att effektivisera åkerbruket!
Ett konsfullt avskedsmonument till en stenröjningsepok
Vackert block med slät exponeringsyta uppställt på en åkerholme. Mycket möjligt har blocket stått uppställt ute på fältet och<br />
haft en sakral funktion (markerat kultplats eller grav). Blocket har lite okänsligt fått ett borrat dubbhål mitt i <strong>den</strong> vackra släta<br />
exponeringsytan, så att det kunnat bortforslas från fältet. Det är många åkerholmar som blivit sopstationer för stenar, som<br />
tidigare haft någon funktion ute på fälten.
Vacker konformad dubbad sten, som med tanke på sin speciella form kan ha haft en sakral funktion (markerat kultplats<br />
eller begravningsplats) eller en juridisk funktion (markerat gräns) på en annan plats ute på fältet och som av stenröjarna<br />
flyttats till ett vackert läge vid åkerkanten
5.2.2. Det flerfunktionella monumentet på slätten före Ängeby<br />
På det stora fältet mellan Skogs Årby och Ängeby ligger ett märkligt välvt stenröse.<br />
Den understa, större delen av röset består av ganska småskalig sten. Det handlar inte till största delen om jordsten,<br />
som under årens jobb kastats upp här under röjningsarbete på åkrarna. Det rör sig om huggen sten, som har ganska<br />
vassa kanter och som varierar ganska lite i storlek. Man kan nog tänka sig att man av mera solida ursprungliga block<br />
här har producerat täcksten över en grav. Antagligen rör det sig om ett gravröse från bronsåldern, som seglar fram<br />
som ett skepp ute på fälthavet. Och liknelsen med skepp på hav är ju inte alls så tokig. För när högen byggdes var<br />
det inte så länge sedan som fälten var täckta av en havsfjärd. Här hade på ett märkligt sätt - och förmodligen på<br />
ganska kort tid - marken stigit upp ur havet. Och förundrade människor hade över några generationer fått ypperlig<br />
betesmark. Och mitt på <strong>den</strong> öppna ymniga grässlätten anlade man en stort gravröse. Kanske var det ståtliga röset<br />
lika mycket ett boplatsmarkerande som ett gravplatsmarkerande monument. Här ute på slätten kan nämligen<br />
människor mycket väl ha bott under bronsåldern. Åkermarken var ännu inte så viktig. Jor<strong>den</strong> var här på de<br />
nyuppstigna slätterna oftast för svår att bearbeta med <strong>den</strong> ti<strong>den</strong>s enkla jordbruksredskap. Marken användes nog<br />
mest som betesmark för tamboskap. Och betesmark fanns det nog så gott om att det räckte och blev över även om<br />
man använde en del till husbyggen. Det var också lätt att bygga hus här. Den ti<strong>den</strong>s husbyggesteknik krävde att<br />
bärande stockar kunde grävas ner i marken - och här i <strong>den</strong> mjuka jor<strong>den</strong> var det lätt att åstadkomma välfungerande<br />
stolphål.<br />
Och så förlöpte åren i en ständig ström och människorna kom och gick. Men det <strong>gamla</strong> kala gravröset stod<br />
oförändrat kvar. Nåja, lite utökades det väl efter hand med lite mindre röjsten från fälten som kastades upp här.<br />
De lite rundare stenar, som man kan se bland <strong>den</strong> mer skarpkantiga stenen, utgör antagligen sådan röjsten.<br />
Men någon gång i ti<strong>den</strong> måste något mycket speciellt ha inträffat. Det <strong>gamla</strong> röset har fått en märklig överbyggnad.<br />
Ett ganska stort antal stora block i olika former har lagts upp på toppen. Röset ser nu ut som en sjöfågel med ungar<br />
på ryggen - eller vilken liknelse man nu vill använda. Vanligtvis vid olika stenbyggen så används ju de större stendimensionerna<br />
längst ner och de mindre högre upp. Men här är det alltså tvärt om. På långt håll ser stenröset
med sina stora ryggpucklar mycket märkligt ut. Vad har avsikten varit att placera stora block här? Det måste ju ha<br />
krävts ganska stora arbetsinsatser för att åstadkomma ett sådant verk. Och hur gammal kan blocköverbyggna<strong>den</strong><br />
vara?<br />
En solig och vacker vårvinterdag med bärande skare beslöt jag mig för att besöka det märkliga stenröset ute på<br />
fältet. Jag var särskilt intresserad av att undersöka de stora toppblocken. Efter lite klättrande och undersökande<br />
kunde jag konstatera att åtskilliga av de stora blocken hade borrade hål. Hålen var inte särskilt djupa (10 – 12 cm).<br />
Den typen av stenborrning genomförs bara i samband med stenröjning. I det borrande hålet slås en järnbult med<br />
ögla (en dubb) ner i borrhålet och kilas fast. Sedan kan man koppla in en lyftkrok till en lyftanordning (stubbrytare<br />
eller en motoriserad stenvagn med lyftkran). När och hur stenblock hanterats är oftast ingen lätt sak att avgöra.<br />
Men här rådde ingen tvekan. Det handlade om block som röjts undan från åkermarken.<br />
Man får anta att röjningen och upplyftningen på stenröset gjorts i ganska sen tid. Med de effektiva motoriserade<br />
stenvagnarna, som fann vid mitten av 1900-talet, var det kanske inget större besvär att med en lång lyftkran<br />
placera blocken högst upp på röset. Hade motsvarande röjning gjorts tidigare så hade man nog nöjt sig med att<br />
lägga blocken i nederkanten på röset.<br />
Så blev alltså stenröset på slätten före Ängeby ett multifunktionellt monument. Det är inte bara ett monument<br />
över en gravlagd person (ev. flera) eller ett boplatsmarkerande monument. Det har också blivit ett ståtligt<br />
monument över en förgången stenröjarepok - <strong>den</strong> senaste i antagligen en lång rad - och kanske också <strong>den</strong> sista,<br />
För det ska nog bra mycket till innan åkermark på nytt börjar stenröjas i Storvretabyg<strong>den</strong>, i Uppland och i hela<br />
Sveriges avlånga land över huvud taget.
Det vackra röset på en åkerholme i fältlandskapet. I bakgrun<strong>den</strong> skymtar husen i Ängeby
Det seglande stenskeppet i fältlandskapet strax före Ängeby.
Dubbat röjblock, som lyfts upp på rösets topp.
Dubbat röjblock högst upp på <strong>den</strong> lilla åkerholmens stenröse
Ytterligare ett dubbat röjblock i topposition
5.2.3. Det vackraste slättmonumentet<br />
Blockformationen är antagligen Storvretabyg<strong>den</strong>s vackraste slättmonument. Den bildar en hälsosam<br />
kontrastpunkt i det platta landskapet. Och blicken dras hit som vore <strong>den</strong> fångad av en magnet. Jag tror inte att<br />
stenmonumentet är särskilt gammalt. Det ligger alltför mycket torr lera kvar och skräpar på understenen. Fast<br />
<strong>den</strong> kan ju ha kommit dit på annat sätt. Men heder åt <strong>den</strong> bonde och/eller stenröjare, som skapade det här<br />
vackra monumentet med <strong>den</strong> djärvt framlagda överstenen! Man kan nog gissa att uppföraren (vem det nu än<br />
var) var helt medveten om att han skapat en blockhög, som var mycket speciell och som kunde betraktas som ett<br />
monument. Men oavsett vad uppföraren tyckte och oavsett i vilket sammanhang det uppförts så är det ju ett<br />
monument i <strong>den</strong> nutida betraktarens ögon, eftersom det så ögonfägnande avtecknar sig mot himmel och fält.<br />
Vacker blockkomposition och vacker inplacering i en naturskön fältnatur räcker gott för att ge det monumentstatus.<br />
Ta gärna <strong>den</strong> branta stigen upp från kvarnspången till fältkanten och spana in <strong>den</strong> vackra blockkompositionen<br />
ute på fältet vid Östa. Och skulle det visa sig att monumentet är mycket äldre än vad jag tror, så gör det ju inte<br />
det minsta. Det förhöjer ju bara dess värde!
Kap. 15.1. Det vackraste slättmonumentet<br />
Notera att strandlinjekartan anger förhållan<strong>den</strong> mellan land och vatten, som gällde för 4000 år sedan. Då hade<br />
slätten vid Östa ännu inte stigit upp ur vattenmassorna.<br />
© Sveriges geologiska undersökning.
Det vackra röjstensmonumentet ligger på ett så litet och lågt fältimpediment på Östaslätten att det knappast syns på<br />
långt håll. Man får intrycket att monumentet växer upp direkt ur slättens mylla.
De två centrala blocken, som bygger upp monumentet, har med all säkerhet transporterats hit. Man skulle förvänta<br />
sig att så stora block skulle vara dubbade (försedda med borrhål, där en järnplugg med ögla sattes fast, så att blocket<br />
skulle kunna lyftas av en motoriserad stenvagn. Men här hittar man inga dubbhål. Antagligen rör det sig om senare<br />
röjningsinsatser, där man med starka moderna maskinarmar lyft och transporterat block utan dubbning och<br />
stenvagnar. Men också <strong>den</strong> insatsen bör hedras. Och lysande stenkonst har det blivit!
I närheten av röjstensmonumentet finner man <strong>den</strong> här lilla åkerholmen, som försetts med en massiv krans av<br />
bortröjda block. Jag letade förgäves efter block med dubbhål - men hittade inga! Antagligen har <strong>den</strong> här<br />
röjningen genomförts efter 1950-talets röjningsvåg, då motori-serade stenvagnar med borraggregat användes.
Av slut
En isolerad självlärande-process - på ont och gott<br />
Jag visste egentligen ingenting om stenklyvning och borrteknik, när jag började vandra omkring i<br />
Storskogens höglänta skogsmark för några år sedan. Och jag ville inte heller ”läsa på” för att skaffa<br />
förkunskaper. Jag resonerade som så att bokkunskaper bara skulle störa och snedvrida min egen<br />
lärandeprocess. Ett sådant lärande, som bara är kopplat till egna upplevelser och erfarenheter är<br />
naturligtvis förenat med många fallgropar. Det är förstås lätt att överskatta hur fri man kan göra sig från<br />
”bokkunskap”. Risken finns naturligvis att det alltid finns <strong>gamla</strong> ”omkringskvalpande” skolkunskaper i<br />
hjärnan som styr och snedvrider en ren lärandeprocess. Och risken är naturligvis stor att man utan<br />
korrigering från bokkunkap (eller från experter) gör felaktiga grundläggande antagan<strong>den</strong> redan från början<br />
- som leder till allt större felslut ju längre lärandeprocessen fortskrider. På <strong>den</strong> negativa sidan kanske man i<br />
bästa fall kommer fram till att man bara har uppfunnit hjulet på nytt. Det kunskap man tror sig ha kommit<br />
fram till genom ett flera år långt isolerat självlärande skulle man ha kunnat erhålla under några tiotals<br />
minuters studium av böcker och forskningsrapporter. Men sedan, å andra sidan, så finns ju alltid<br />
möjligheterna i <strong>den</strong> andra vågsålen. En sådan möjlighet är naturligtvis att jag valt en lärandeprocess som<br />
jag uppfattar som lustfull och som gör mig motiverad och fokuserad - och uthållig. En annan möjlighet är<br />
naturligtvis att det kan vara något positivt att ställa sig utanför expertkunskap, forskartraditioner och<br />
forskningstrender. Inte så att jag förväntar mig kunna uppfinna ett helt nytt kunskapshjul. Men kanske<br />
skulle jag kunna hitta en ny eker i det <strong>gamla</strong> kunskapshjulet. Kanske skulle jag i min isolerande<br />
självlärningsprocess kunna hitta information, som inte tidigare uppmärksammats och fokuserats.<br />
Det var egentligen aldrig meningen att jag skulle fokusera på borrad sten i höglänt skogsmark. Det blev<br />
bara så, eftersom det borrade <strong>stenmaterial</strong>et gjorde mig så frustrerad. Det var oftast för stort - eller för<br />
litet - eller för oländigt eller avlägset placerat - eller för mycket kvarliggande på klyvplatsen - för att det<br />
skulle kunna utgöra husbehovssten på slättens bondgårdar under de två senaste århundra<strong>den</strong>a. Mest<br />
förbryllande är kanske dock att åtskilliga borrännemärkta block och blockarrangemang har en så tydlig
skyltblock- och monumentkaraktär. Allt detta har medfört att jag upplever husbehovshypotesen som<br />
dödförklarad som generell förklaring till det omfattande borrade <strong>stenmaterial</strong>et. Vi måste testa andra<br />
förklaringsmodeller och vi behöver kanske också ifrågasätta <strong>den</strong> vedertagna dateringen av borrteknikens<br />
införande.<br />
Som jag tidigare påpekat är det viktigt att skilja på stenborrning för klyvning och stenborrning för<br />
sprängning. Klyvborrning kan vara åtskilligt äldre än sprängborrning och kanske rent av leder ner i<br />
förkristen tid. Och kanske är det också så att de två borrklyvningsmetoderna (klyvhål på rad och<br />
enkelhålsborrning) kan ha olika historska och kulturella rötter, som först sent sammanförts i en profan<br />
stenhuggning.<br />
Eftersom jag i <strong>den</strong>na presentation i första hand skulle fokusera konstaspekten hos <strong>den</strong> borrade stenen, så<br />
kanske jag borde ha tonat ner det komplexa problemområde som har med funktion och datering att göra.<br />
Men i slutändan tycker jag ändå inte det. De konstfulla stenobjekten i sig får ju ytterligare en spännande<br />
konstdimension eftersom de är så svåra att placera i ett funktionsmässigt - och kanske också tidsmässigt -<br />
sammanhang. Vi vet helt enkelt inte riktigt var vi har de borrännemärkta stenobjekten. Det är konst som<br />
oroar och förbryllar - och det är konst som genererar åtskilliga spekulationer.
Fölunge: Mamma, vad gör egentligen <strong>den</strong> där farbrorn, som går runt vår hage och tittar ner i marken hela ti<strong>den</strong>?<br />
Mamma sto: Han tittar på stenar. Han har råkat ut för en sällsynt svår stenfixering.<br />
Fölunge: Men varför har han inte en hästfixering och tittar på oss hästar? Vi är ju mycket finare än stenarna!<br />
Mamma sto: Farbrorn klarar bara av att ha en fixering i taget. Just nu har han gått in i stenen. Och det lär nog<br />
dröja innan han kommer ut igen. Men när han gör det, börjar han kanske titta på oss och se hur fina vi är. Men<br />
sov nu så Du orkar äta mycket gräs i eftermiddag.
<strong>Konsten</strong> i <strong>den</strong> <strong>gamla</strong> <strong>kulturstenen</strong><br />
exempel från skog och fält i Storvretabyg<strong>den</strong><br />
Bild och text: <strong>Sven</strong>-<strong>Inge</strong> <strong>Windahl</strong>
<strong>Borrat</strong> <strong>stenmaterial</strong><br />
<strong>Sven</strong>-<strong>Inge</strong> <strong>Windahl</strong><br />
<strong>2016</strong>
Change language