Kultursten och stenhuggning i uppländskt landskap Sven-Inge Windahl 2016

Kultursten och stenhuggning 

i uppländskt landskap 

) Bild och text: 

Sven-Inge Windahl 

2016 

Arbetsversion

Text och Bild: 


2016



En undersökning av en höjdrygg 

och ett närliggande skogsklätt 

impediment i kilen mellan 

Fullerövägen och väg 290 

(Storvretabygden, Uppland). 

Det presenterade materialet utgör än så länge endast en arbetsversion. 

Det kan komma att avsevärt förändras inför en ev. slutgiltig publicering. 

Synpunkter och kommentarer tas tacksamt emot och kan skickas till: 

sveningewindahl@hotmail.com. 

Bilder och texter i det här materialet får endast användas för privat bruk 



Innehållsförteckning 

Inledning: s. 5 - 11 

I. Kultursten: gammal och ung s. 6 

II. En kort presentation av höjdryggsområdet s. 7 - 10 

III. Höjdryggen och stenhanteringens historia s. 11 

Del 1. Kultursten under uppvärmningsvandring: s. 12 - 66 

Kap.1. Uppvärmning s. 13 - 14 

Kap.2. Bilder på kultursten under uppvärmningsvandringen s. 15 - 63 

Kap.3. Tidens obevekliga flykt s. 64 - 66 

Del 2. Det magiska ljuset: s. 67 - 76 

Kap.4. Det var då det - 5 år sedan s. 68 - 76 

Del 3. Stenvandring i målområdet: s. 77 - 287 

Kap.5. Skyltblocken s. 82 - 130 

Kap.6. Stenmaterial som kluvits fram med traditionella metoder s. 131- 187 

6.1. Några inledande bilder som visar stenhuggning med gammal traditionell teknik s. 132 - 150 

6.2. Flera spår efter traditionell stenhuggning s. 151 - 162 

6.3. Uthuggna/ythuggna block s. 163 - 179 

6.4. Stenstolsformer s. 180 - 187 

Kap.7. Blockhögar s. 188 - 195 

Kap.8. Gravanläggningar från bronsålder/järnålder s. 196 - 207 

Kap.9. Borrkluvet stenmaterial s. 208 - 238 

Kap.10. Sprängt stenmaterial s. 239 - 266 

Kap.11. Röjblock med borrade dubbhål s. 267 - 272 

Kap.12. Andra stenplatser som formats och påverkats av människor s. 273 - 287 

Information om andra presentationer s. 288

Inledning

I. Kultursten: gammal och ung 

Med kultursten menas här block och blockarrangemang som för sakrala (religiösa), juridiska 

(gränsmarkerande) eller profana (insatser relaterade till hushålls- och hantverksaktiviteter eller till 

jordbruksnäringen) syften anlagts, uppställts, tillformats eller bildats genom mänsklig verksamhet. Hit 

räknas också alla spår efter stenhuggning, som vi kan upptäcka i landskapet, vare sig huggningen skett 

med urgammal traditionell metodik eller med yngre borrteknik. Kulturstensfynden har en stor 

spännvidd i ålder. De äldsta kan i vårt undersökningsområde rimligtvis tillhöra mellersta bronsåldern 

medan de yngsta kanske bara är något hundratal år gamla. Röjstenen som förts bort ur åkerjorden kan 

ibland vara ännu yngre och härröra från 1940- och 1950-talets omfattande röjningsinsatser. 

De kulturstensfynd som här redovisas kan bara delvis inkluderas i kategorierna fornminne eller övrig 

kulturhistorisk lämning. Många har således inget lagskydd och kan förstöras och undanröjas utan 

någon påföljd vid exploatering av mark för anläggning av vägar och byggnader eller vid skogsavverkning. 

Ofta rör det sig om fynd, som ingen uppmärksammat (utom möjligen markägaren) och 

vars försvinnande ingen sörjer, eftersom man inte haft någon vetskap om att de funnits - och som 

(krasst konstaterat) nog få skulle sörja även om de vetat om att de funnits.

II. En kort presentation av höjdryggsområdet 

Höjdryggsområdet sträcker sig från Norrbovägens uppfart från Fullerövägen i sydvästlig riktning ända 

fram till Väg 290. Höjdryggens totala längd är nog bara 300 meter. Men när man vandrar kors och tvärs 

på höjdryggen och undersöker blockfloran, så känns det förstås som den är betydligt längre. Strax söder 

om höjdryggen och i nära anslutning till denna ligger ett ganska stort skogsklätt impediment, som jag 

nedan kommer att räkna som en del av höjdryggsområdet. Höjdryggen gränsar till fält på båda sidor. I 

sydost finns högt liggande fält som gränsar till höglänt skog. I Nordväst gränsar hödryggen till lågt 

liggande fält i Fyrisåns dalgång. På sätt och vis kan man säga att höjdryggen delar in fältlandskapet i två 

olika höjdnivåer. Höjdryggsområdet har stigit upp ur vattnet antagligen först under tidig bronsålder och 

fältområdena kring höjdryggen har kanske kunnat använda till betes- och åkermark först under mellersta 

delen av bronsåldern. Då har nog också fältområdena kring höjdryggen kunnat användas till bostäder. 

Undersökningsområdet ligger således lägre än många av de områden vi kommer att vandra genom under 

uppvärmningen. Under denna når vi områden där människor kan ha bott och verkat redan under sen 

stenålder. Höjdryggen kan kanske bäst beskrivas som stenig kuperad hagmark och har förstås aldrig varit 

uppodlad. Mellan det skogsklädda impedimentet i söder och höjdryggens mellanparti finns dock ett 

gräsbeväxt stenfritt område, som kan ha blivit sent uppodlat.

Strandnivåkarta för 4000 år sedan – slutet av stenåldern 

Höjdryggsområdet ligger inom den markerade ovalen på strandnivåkartan 

© Sveriges geologiska undersökning.

Strandnivåkarta för 3000 år sedan – mitten av bronsåldern 

Höjdryggsområdet ligger inom den markerade ovalen på strandnivåkartan 

© Sveriges geologiska undersökning.

Kommentar till strandnivåkartorna 

I slutet av stenåldern (för 4000 år sedan) hade höjdryggsområdet i kilen mellan Fullerövägen och Väg 

290 ännu inte - förutom en mindre del längst i söder - stigit upp ur vattnet. I närheten är det bara en 

udde vid Norrbovägen och kraftledningsberget vid Fullerövägen, som förmått bryta igenom 

vattenytan. Österut (i Lyckeboområdet) och söder ut (mot Fullerö) fanns antagligen väletablerade 

stenåldersbygder. Men mot norr och väster breder vattenytor ut sig kilometer efter kilometer. 

Tusen år senare (i mitten av bronsåldern) ser det helt annorlunda ut. Hela höjdryggen och även 

omkringliggande fältområde med åker- och betsytor) har stigit upp ur vattnet. I norr och väster är det 

dock nära till vatten. Och höjdryggen har alltså så gott som strandnära läge. På fälten utanför kunde 

boskapsskötarna (som nog också idkade en del jordbruk) etablera sina bostäder. Och höjdryggens 

krönlägen passade utmärkt för anläggning av gravar.

III. Höjdryggen och stenhanteringens historia. 

Vi vet utifrån moderna utgrävningar att människor varit bosatta i området nedanför höjdryggen sedan bronsåldern. 

Och även om vi inte kunnat stödja oss på grävresultat så hade vi ändå kunnat gissa oss till människornas närvaro i 

området under den här tidsepoken. I höjdryggens krönlägen ser vi åtskilliga flacka gravhögar (en del skulle nog 

fackarkeologerna kalla för stensättningar) - ofta garnerade med ett stort spektakulärt block eller flera mindre. Och 

där vi kan notera gravplatser var säkert människornas permanenta bostäder inte långt borta. Vi vet kanske inte om 

det är stenåldersbefolkningen i Storskogen och andra närliggande skogshöjder, som klivit ner i fältlandskapet och 

blivit boskapsskötare och jordbrukare och lagt sig till med nya begravningsformer eller om det är invandrare, som 

fört med sig de nya näringarna och ett nytt begravningsskick, som etablerat sig här kring höjdryggen. 

Men här i randzonen mellan höglänt skog och lågt liggande fält har en viktig trend brutits. Boplatserna flyttas inte 

längre nedåt i takt med den vikande strandlinjen. Här har människor bott kvar (mer eller mindre intensivt) allt 

sedan bronsåldern - och gör så ännu idag. Det gör ju området arkeologiskt mycket intressant men samtidigt 

mycket svårundersökt. Spår från olika kulturskikt och olika tidsperioder hamnar på samma begränsade markyta 

och blandas lätt med varandra och blir svåra att skilja från varandra. 

Blandningen av spår från olika kulturskikt och tidsepoker gäller naturligtvis också stenhanteringen/stenhuggningen, 

som är i fokus för vår undersökning. Så länge som människor bott i området så har man ägnat sig åt olika typer av 

stenhantering - av skäl som har med religion och kosmologi at göra, av skäl som har med olika hushålls- och 

hantverksaktiviteter att göra och av skäl som har med gränsmarkering och stenröjning att göra. Och 

stenhanteringen har bedrivits utifrån de tekniska förutsättningar som varit för handen vid det aktuella tillfället. 

Stenhuggning med gamla traditionella metoder påverkades antagligen avsevärt när redskap av metall ( framför allt 

järn) började användas i stenklyvningens tjänst. Styckningen av block och berg intensifierades och underlättades 

när sprängämnen (svartkrut, dynamit) började användas. Och utvecklingen av effektiva lyftanordningar och 

motoriserade stenvagnar gjorde det möjligt att röja bort block (även större sådana) ur åkerjorden i en omfattning 

som aldrig tidigare skett. 

Det är rimligt att tro att vi kommer att kunna hitta åtskilliga spår efter stenhanteringens långa och varierade 

historia på den höjdrygg, som vi snart ska besöka.

Del 1. 

Kultursten under uppvärmningsvandring

Kap.1. Uppvärmning 

Som alltid när tuffa utmaningar förestår är det viktigt med uppvärmning. Och en stenvandring med 

avsikten att studera olika typer av huggen sten utgör inget undantag. Det gäller att skärpa sinnena och 

komma in i undersökningsarbetet med en lämplig förhandsinställning. Och vad kan vara en lämpligare 

uppvärmning och förhandsinställning än att som hastigast stanna till vid intressanta fyndplatser i 

skogsmark och betesmark längs promenadvägen till höjdryggen i kilen mellan Fullerövägen och väg 290 

och till undersökningen av den huggna stenen där? Men vi tar det försiktigt och stannar bara till på några 

få platser (av hundratals möjliga). Vi ska ju bara värma upp! Och inte tömma oss på energi innan vi ens 

nått målområdet för vår undersökning!

Undersöknings- och uppvärmningsområden inlagda på Fornsök-kartan 

Uppvärmningsområde 

Höjdryggen 

Närliggande 

skogsklätt 

impediment

Kap.2. Bilder på kulturstensfynd 

under uppvärmningsvandringen 

Samtliga här presenterade bilder har tagits av 

författaren. Den kommenterade bildtexten är helt 

igenom skapad av författaren. Den har inte 

underkastats någon granskning av fackarkeolog. Den 

akademiska arkeologin har således varken ansvar för 

förtjänster eller felaktigheter, som det presenterade 

materialet ev. uppvisar.

En del av ett hägnadssystem i höstdräkt i Lyckeboområdet. 

Det har i gamla tider funnits åtskilliga stenhägnader i Storvretabygden. En del kan gå tillbaka till järnåldern - kanske rent av 

ända till bronsåldern. Nästan all sten i den här hägnadsresten har huggits fram. Det finns här inget inslag av klyvborrännor 

eller borrhål/borrännor från sprängning. Stenmaterialet har alltså huggits fram på traditionellt sätt. Materialet kan alltså 

vara mycket gammalt. Men behöver inte nödvändigtvis vara det. I den här typen av stenanläggningar har traditionellt 

hugget stenmaterial använts långt in i modern tid. Åtskilliga stenblock måste ha brandskattats för att få fram det nödvändiga 

stenmaterialet. En del block har huggits ned fullständigt. Andra står förminskade kvar i närheten av stenhägnaderna och 

exponerar sin huggna ytor.

Att på avstånd gissa rätt på stenhuggningstyp är inte lätt! 

Jag har observerat den här stenen i flera års tid. Den står i skogsbrynet vid Himmelsvägen helt nära resterna av ett 

stenhägnadssystem. Den har en platt, sluttande ovansida och har en skarp övre kant. Ytan mot vägen är svagt skålformad 

(syns tyvärr inte särskilt bra på bilden) och ser huggen ut. Utan att ha närmare undersökt den har jag alltid betraktat den 

som ett exempel på block, som är tillhuggna med gammal traditionell klyvteknik. Som läsare kanske Du protesterar och 

säger att blocket kan ha fått sin form utan påverkan av människor. Jag vet inte riktigt hur vi ska kunna avgöra vem av oss 

som har rätt. Men eftersom det är uppvärmning idag så går jag i alla fall fram och undersöker blocket (se nästa bild).

Blockets baksida med klyvborrhål 

Högt upp på baksidan sitter tre borrhål som rimligen måste vara klyvborrhål. Ingen av oss hade alltså rätt. Stenen är påverkad av mänsklig 

stenhuggning och är alltså inte spontant tillformad av naturkrafterna. Men det är inte traditionell (oborrad) stenhuggning som bedrivits här, som 

jag trodde, utan stenklyvning med borrteknik. Sedan kan man ju bli något förvirrad över borrhålsmönstret här och att man över huvud taget 

finner intakta borrhål. De spricker ju vanligtvis upp när man kilar. Men kanske hände något oväntat med det här blocket - något som gjorde att 

man ändrade eller avbröt klyvplanen.

Vacker klyvplats (utan borrat inslag) på höger sida av kolonilottsvägen alldeles innan man kommer fram till kolonilottsområdet. 

Det vackert kluvna stenmaterialet har så vassa kanter och släthuggna ytor att man nästan tar för givet att klyvningen har genomförts med 

borrteknik. Men här hittar man inga borrännor. Och man måste konstatera att även det traditionella (oborrade) stenhuggeriet kunde 

åstadkomma släta ytor och räta vinklar. Det traditionella stenhuggeriet har tidigt haft så hög effektivitet att det är svårt att riktigt förstå hur 

borrklyvningsteknikerna över huvud taget kunde ta några marknadsandelar inom stenhuggeriet.

Vacker huggen komposition med dynamik 

Den tillhuggna blockformationen ter sig ännu vackrare och konstfullare, när man ser den bakifrån - mot vägen. Kontrasten mellan det 

spetsiga pyramidformade blocket, som strävar uppåt, och den kompakta platta och jordnära stenklossklumpen tillför dynamik och spänning. 

Det är nästan så att man vill sätta en slant på att blockformationen medvetet komponerats för att som ett stenmonument skylta för en viktig 

plats. Kanske redan under sen stenålder (och med säkerhet sedan tidig bronsålder) har människor bott och verkat i det här området. Och 

med säkerhet har de redan från början använt sig av stenhuggning för olika syften. Så den huggna stensformationen här kan vara mycket 

gammal. Men samtidigt har traditionell stenhuggning använts i området fram till modern tid, så den kanske bara har ett eller ett par hundra 

år på nacken. Någon koppling till byggandet av den moderna väg (kolonilottsvägen) som stryker förbi bara några meter bort, tror jag dock 

inte det vackra stenhuggeriet här har.

Den vackert huggna blockformationen sedd nerifrån kolonilottsområdet.

En mindre kulle med småblockigt innehåll och ett större block uppe på toppen alldeles ovanför kolonilottsvägen 

Den här typen av stenkullar är svårbedömda: rör det sig om spontana kullar som naturen själv format eller är de anlagda av människor för att 

fungera som exempelvis gravplatser? Eller möjligen kan båda tolkningarna vara korrekta. Och det rör sig om ett samspel mellan människa och 

natur. Tänker man sig den här kullen som en anlagd gravkulle, så kan ju faktiskt den huggna stenformation, som vi ovan presenterat (och som 

skymtar i högerkanten) utgöra en skyltning för anläggningen. I närområdet finns också flera uppställda stenar, som rimligtvis haft någon 

skyltnings-/markeringsfunktion. Alldeles bakom högen i skogsslänten ner mot fältet vid kolonilottsområdet finns flera små klyvplatser, där 

borrteknik avvänts vid klyvningen. I skogsområdet innanför finns också märkliga, svårbedömda blockhögar.

Klyvplats i kolonilottsvägens sluttning ner mot kolonolottsområdet i Lyckebo. 

I backen ner till kolonilottområdet (alldeles nedanför stenkullen, som ovan presenterades) hittar jag ytterligare en 

klyvplats. Ett större block har huggit ner till mindre bitar. Skarphuggna kanter är ofta ett tecken på att klyvningen 

genomförts med borrteknik. Men det är ingen garanti. Vi får helt enkelt undersöka blocket lite närmare.

Borrännor efter grunda borrade klyvhål satta tätt i rad 

På den vågräta blockkanten högst upp ser (och ännu tydligare känner) man spår av grunda tätt anlagda borrännor. Det är rester 

av borrade klyvhål, som användes för att få särskilt god kontroll över hur stenen sprack upp vid klyvningen. Ville man ha fram 

rätvinkliga block med släta ytor så var det här en utmärkt bra metod.

Ett enstaka djupt klyvborrhål på samma block. 

På samma block ser man också användning av en annan stenborrningsteknik för klyvning. Man borrade ett enstaka djupt borrhål i blocket 

och klöv sedan stenen genom att kila i borrhålet. Borrhålet här (i kanten av sprickan inom den vita cirkeln) är nog ca 50 meter djupt. 

Egentligen har jag svårt att förstå hur man kunde borra vågräta hål - och dessutom så nära marken. Det måste ha varit synnerligen obekvämt 

att borra manuellt i ett sådat läge - både för den som höll i borret och den som slog med släggan. Ibland talar man om stentägtsgropar - ofta 

i betydelsen av kvarlämnade hål efter borttagen stenmassa. Men kanske behövde man också de här groparna för att kunna stå längre ner 

och få en bättre arbetsställning vid borrningen.

Ytterligare ett borrhål med osäker funktion 

Närbild på den del av klyvsprickan där klyvborrhålet anlagts. Vid klyvningen (som skett med kilning i borrhålet) har den högra blockdelen glidit 

något nedåt så att den högra borrännehalvan ligger några centimeter längre ned och nästan döljs av mossa. Ganska nära denna borränna - till 

höger- finns ytterligare ett borrhål, vars funktion jag inte med säkerhet kan bestämma. Men kanske har det hålet ingått i en fortsatt klyvplan, som 

av någon anledning inte fullföljts.

En klyvborränna ännu längre ner på blocket 

Längst ner mot marken upptäcker jag faktiskt ytterligare en horisontell borränna. Det måste rimligtvis ha varit mycket besvärligt att 

anlägga ett djupt vågrätt klyvborrhål så nära markytan - om nu inte stenytan haft ett helt annat läge före klyvningen.

Vackert podieblock i skogsparti nära kolonilottsvägen 

I ett skogsområde vid kolonilottsvägen stöter vi på det här vackra stenmonumentet. Ett större kluvet block har lagts upp på ett platthugget 

stenpodium. Huggningen har genomgående utförts med traditionell (oborrad) teknik. De två blockhalvorna på podiet verkar höra ihop. Möjligen 

har klyvningen genomförts enbart för att möjliggöra upplyftningen på stenpodiet. Notera gärna stenpodiets utsmyckning. Det ser faktiskt ut som 

podiet är smyckat med ett tillhugget utskjutande stenhuvud. Det här är ett av de mest konstfulla, huggna stenarrangemangen från 

Storvretabygden, som jag över huvud taget har i min numera ganska stora fotosamling. Inför ett sådant block är det lätta att tappa fokuseringen 

på huggteknik och funktion och bara låta sig bedåras av vacker stenkonst.

Podieblocket fotograferat bakifrån 

När man ser det podielagda blocket bakifrån så är man inte längre lika säker på att det rör sig om två matchande blockhalvor. Bakifrån 

ger blockarrangemanget en betydligt mer osymmetriskt intryck. Det syns ganska tydligt vilken sida som varit tänkt som exponeringssida 

och som stenhuggningsinsatserna i första hand inriktats mot. Så är det oftast hos de gamla stenmonumenten i Storvretabygden. Det rör 

sig inte om rundskulpturer! Det förfinade stenhuggningsarbetet har helt inriktats på en sida . Den som främst varit tänkt att betraktas av 

åskådare.

Rester av en stenhuggningsinsats bara något 10-tal meter från Kolonilottsvägen 

Sådana här stenhuggningsrester är lätta att missa - särskilt i tät skogsmark och när blockdelarna fått en tjock 

mosspäls, som avsevärt dämpar vasskantigheten hos det huggna stenmaterialet. Men om man fått utveckla sin 

förmåga att bedöma kluvet stenmaterial och dessutom har en god vetskap om den närliggande klyvkontexten, så 

missar man inte en sådan här ”goding”. Naturkrafter kan skapa många märkliga blockformationer utan mänsklig 

inblandning. Men för att skapa just den här blockkonstellationen behöver Gud och naturkrafter hjälp av mänskliga 

stenhuggare

Bilden som hjälpmedel 

Ibland kan en bild avslöja viktig information, som ögat inte uppfattar vid en inspektion på platsen. Jag var här fokuserad på det ev. 

klyvhacket i mittpartiet och betraktade blockpartiet ovanifrån. Men bilden är tagen i en annan vinkel och avslöjar i efterhand att det 

kan finnas en borränna i överkanten till höger. Men av erfarenhet vet jag att man inte kan lita på bilder – i varje fall inte när det gäller 

borrännor. Jag måste faktiskt återbesöka platsen och känna med pekfingret. Om jag nu lyckas återidentifiera just den här platsen. Och 

hur som helst får läsaren sannolikt aldrig veta resultatet av min fingerkoll. Men det går säkert att leva med. Borrännor är inte allt! 

Även om de tagit upp en förvånansvärt stor del av mitt liv efter pensioneringen.

Exempel på svåridentifierad borränna 

I ett blockrikt område nordost om kolonilottsvägen har mossa skrapats bort från en blockkant. Under mossan avslöjas en 

smal borränna efter ett borrklyvhål. Vanligtvis skrapar man sig inte fram i terrängen på det här sättet. Och större delen 

av det borrade stenmaterialet missar vi antagligen, när vi vandrar fram genom skogsmarken. Skulle vi använda oss av 

skrapmetoden mer systematiskt i Storvretabygdens skogsmarker, så skulle vi troligen hitta så stora mängder borrat 

stenmaterial att bara volymen i sig skulle skjuta husbehovshuggningshypotesen i sank.

Tillhugget och uppställt block i skogspartiet nära kolonilottsområdet 

Det är inte bara skrotsten efter huggningar som man finner i skogspartiet vid kolonilottsvägen. 

Det här blocket har säkert framhuggits med avsikten att användas som markörsten av något slag. 

Blocket kan vara förkristet och markera någon form av gravplats. Men troligare har det tillkommit 

senare för att markera en viktig gräns i landskapet. Det finns dock inget röse kopplat till den här 

stenen. Det finns åtskilliga skyltblock uppställda i området. Men inget annat som har den här 

relativt smäckra, uppåtsträvande formen och som har utsatts för stenhuggning på alla sidor.

Kanske ett gammalt uppställt stenstycke. 

I skogsmark som tillhör den sena stenålderns kulturlandskap hittar man inte sällan uppställda block (särskilt i sluttningar), som är 

grovhuggna och som sällan uppvisar huggning på alla sidor. Jag kallar sådana block för uppställda stenstycken. Det här blocket kan vara 

ett sådant grovhugget, uppställt stenstycke. Men det kan förstås vara betydligt yngre.

Gammal stenstol-huggning i Fårhagen i Lyckeboområdet. 

Man ser ofta olika typer av stenstol-huggningar i hugget stenmaterial vare sig det rör sig om klyvningar med traditionella metoder (som blocket 

på bilden i början av Fårhagen) eller med borrteknik. I anslutning till ”stenstolen” finns en mindre blocksamling, som möjligen täcker en låg 

höganläggning. Kanske har borthuggna block från stenstolen använts för uppbyggnad av blockhögen och kanske ska själva den tillformade stolen 

uppfattas som en skyltning för blockhögen. Man behöver således kanske inte alltid välja mellan en stentägtsförklaring och en monumentskapande 

förklaring. Båda kan vara samtidigt giltiga. Stenstolshuggningens koppling till en ev. gammal fornlämning måste naturligtvis betraktas 

som hypotetisk. Traditionell oborrad stenhuggning har tillämpats långt fram i modern tid så det kan röra sig om en ganska sen oavsiktlig 

stentägtsformation. Fast man kan nog betvivla att de stenstycken, som här framkluvits, varit lämpliga för sentida husbehovsanvändning. Då 

hade man hellre kunnat använda redan huggna block i blockhögen framför stenstolen.

Märklig stenhuggning i Fårhagen 

Vi stannar till en stund vid ”stentråget” i Fårhagen med en kort klyvhålsränna i ena kanten. Det är nog osäkert 

om stentråget haft någon funktion. Jag trodde ett tag att det konstruerats för att samla upp regnvatten. Men 

lutningen är nog för stark för att det ska samlas upp särskilt mycket vatten här. I hugget stenmaterial kan det 

ibland vara svårt att avgöra vad som varit det tilltänkta målobjektet. Har fokus varit på det kvarstående huggna 

blocket eller på det toppstycke, som huggits bort?

Klyvborränna på ”stentråget” i Fårhagen. 

Det verkar som att man eftersträvat god precision vid stenhuggarinsatsen på stentråg-blocket. Man kan nämligen 

identifiera en ränna efter ett borrat klyvhål.

Tillhugget block på sluttning till ”Kraftledningsberget” vid Fullerövägen. 

Blocket verkar mycket kompakt och kan vara betydligt äldre än de smäckra huggna stenar som man kan se i järnålderns kulturstensflora. 

På gavelsidan syns vågräta klyvlinjer efter traditionell (oborrad) stenhuggning. Framför blocket finns en stor hålighet i marken. Kanske är 

det en kraterbildning i en låg gravanläggning. Men det är svårt att avgöra. Märk också det egendomliga snedställda stentaket på blocket. 

Man kan naturligtvis inte utesluta att stenskapelsen på bilden är av betydligt senare datum. Det skulle kunna röra sig om ett block som 

markerar en gammal och viktig gräns här på höjdsluttningen. Men blockets form överensstämmer inte med de vanliga yngre gränsstensformer, 

som jag sett i Storvretabygden. Höjden här (och i det närliggande fårhagsområdet) är avsevärd. Här har det nog varit möjligt att 

bo och verka redan under sen stenålder. Och en del stenhantering kan naturligtvis ha skett i området redan under denna epok.

Spår efter klyvhack 

Man kan se några tydliga trekantiga klyvmärken på blocket i sluttningen på Kraftledningsberget. En närbild av ett 

troligt klyvmärke återges i den lilla infällda bilden (samma block som på föregående bild).

Kanske en blockgrav från sen stenålder. 

Här på den steniga höjden utmed Fullerövägen har människor antagligen bott och verkat långt innan högarna och stensättningarna 

började anläggas. Men hur begravde man sina döda? Kanske begravde man dem under en stenpackning framför ett block. I stenkaoset 

på hödsluttningarna kan man ibland urskilja strukturer som verkar anlagda - som den på bilden. Kanske ser vi här en blockgrav 

från sen stenålder eller tidig bronsålder. Det större blocket har utsatts för stenhuggning både för att få fram stenmaterial till 

gravtäckning och för att utforma ett vackert block som skyltning för gravplatsen.

Kanske ytterligare ett exempel på en tidig gravanläggning 

I stenkaoset i höjdsluttningen utmed Fullerövägen går det ibland att urskilja avgränsade strukturer som verkar anlagda av människor. Skulle 

det här visa sig vara en blockgravsvariant så kan vi nog räkna med att det kan finnas hundratals liknande på de steniga höjderna ovanför 

Fullerövägen.

Märkliga blockhögsarrangemang på höjdryggen. 

På flera ställen längs hödryggen nära Fullerövägen (relativt nära kraftledningsberget) finns flera märkliga blockhögar. Den här typen 

av blockhögar vittnar både om kaos och organisation. Man får en känsla av att människor för något speciellt syfte styckat och 

arrangerat stenmaterial, som först grovt bearbetats av naturkrafterna. I det här materialet hittar man nästan aldrig borrännor, som 

vittnar om att klyvning eller sprängning ägt rum. Det tyder på att blockhögsarrangemangen kan vara mycket gamla och kanske rent av 

anknyta till den yngre stenålderns begravningsritual. Men när det gäller just den här platsen blir jag ändå tveksam. I blockhögens 

vänstra kant - utanför bild - hittar jag nämligen en kort borränna på ett block. Det skulle ju kunna innebära att en gammal blockhög 

långt senare utnyttjats som stentägt. Men man kan kanske inte utesluta att hela blockhögsarrangemanget är en relativt sentida 

stentägt, där klyvning utförts både med borrteknik och med äldre traditionella metoder.

Ovanlig borränna i blockhögskaoset. 

I ena kanten av blockhögsarrangemanget, som visades på föregående bild, hittar vi faktiskt en borränna. Det tyder ju 

tveklöst på att människor bearbetat sten här. Antagligen är det en klyvborränna, som uppstått vid kilning i ett klyvborrhål. 

Borrännan tyder nog på att det inte är så länge sedan som stenklyvning utfördes här. Men helt säker ska man nog inte vara. 

Borrkluvet stenmaterial kan nog vara betydligt äldre än vad fackarkeologerna tror.

En anlagd hög i sluttningen. 

Nedanför blockhögsområdet finns i sluttningen en flack hög som tycks vara uppbyggd av jord och skärvig sten. Högens krön har en 

rund stenpackning av mindre block. I nedkanten står två större block, varav det ena är uppallat på några mindre stenar.

Ytterligare en bild på den flacka jordhögen i sluttningen. 

Det övre stenpackningslagret syns tydligt liksom de två större blocken i bortre kanten.

Block på Kraftledningsbergets slutning med en tydlig klyvspricka i mitten. 

Sprickan i blocket har åstadkommits med borrteknik (se nästa bild). Man kan i bygden finna hundratals - kanske tusentals - block, som kluvits i 

två delar med hjälp av kilning i ett klyvborrhål, som placerats i mitten. Precis som i de flesta andra fall har inte klyvningen här resulterat i att 

någon av klyvhalvorna transporterats bort för husbehovsanvändning. Kanske handlar borrklyvningen här inte om stentägtsutnyttjande. 

Kanske har stenklyvningen genomförts av ett helt annat skäl. Kanske ingår de borrkluvna blocken i ett gränsmarkeringssystem, där just 

borrklyvningen informerar om att blocken är gränsmarkörer. Man skulle också kunna tänka sig att kluvna block använts för att sätta fast 

stängselstolpar? Men några rester av sådana stolpar finner man inte i de upptagna sprickorna. Egentligen vet vi ju inte med säkerhet hur 

gamla den här typen av klyvborrningar är. Kanske är de äldre än vad vi vanligtvis tror och kanske finns det bakomliggande föreställningar, som 

vi inte längre kommer åt?

Närbild på det borrade klyvhålet och den bildade klyvsprickan. 

Vid kilningen har borrhålshalvorna fallit isär och befinner sig ca 5 cm från varandra.

Upplagt block med borränna 

Jag är inte säker på att det här blocket med borränna är en klyvningsrest vilken som helst. Blocket är spektakulärt uppställt på ett ganska 

stort block och har placerats så att det skjuter ut ordentligt över kanten och så att borrännan är fullt synlig. Man måste nog säga att blocket 

har skyltkaraktär även om det är svårt att säga exakt vad blocket skyltar för. Eftersom blocket har en borränna, så vågar man ju inte gissa på 

att det rör sig om en gravmarkering - men varför inte någon form av gränsmarkering. Skulle blocket ha huggits för husbehovsanvändning, så 

skulle det väl ha tagits hem till en närbelägen gård för länge sedan. Ett läckrare stenstycke är ju svårt att tänka sig.

Klyvplats i sluttningen upp till ett högt kullparti ovanför Fullerövägens cykelbana strax före grusvägsinfarten till Norrbo. 

Det här är en typisk liten klyvplats i Storvretabygden, där borrteknik använts vid klyvningen. Till det typiska hör att block ofta delas i två (eller 

flera) delar utan att någon del avhämtas från platsen. Här har klyvningen dessutom ansetts som extra viktig, eftersom den genomförts med flera 

klyvborrhål satta i rad för att få särskild god precision i klyvningen. Och ända har inget stenmaterial avhämtats. Samtidigt visar ju bilden hur 

vacker konst kan skapas genom en enkel delning, där en del intar en ny spännande position i förhållande till den del som står kvar statiskt i sin 

gamla position. Både dynamik och stabilitet får plats i kompositionen. Kanske var det så stenhuggaren vid den här platsen upplevde det. Det 

som var ämnat som en husbehovshuggning resulterade i så vacker stenkonst att han medvetet avstod från att hämta hem det liggande 

blockstycket. Eller också var avsikten att skapa en vacker och speciell plats från första början. I all sin enkelhet är nog denna en av de vackraste 

stenbilder jag har i min samling.

Vackert uppallat block i höjdläge på kulle utmed Fullerövögen i Lyckeboområdet. 

Runt omkring finns en intressant arkeologisk kontext med gravkullar, enstaka gropar och märkligt tillhuggna block.

Blocket betraktat bakifrån. 

När man betraktar det uppallade blocket bakifrån på långt håll, framgår det att det förmodligen står i en låg 

övervuxen stenpackning av mindre block. Kanske utgör blocket en skyltning för en enskild grav. Med det skulle också 

kunna röra sig om en skyltning för hela gravkulleområdet.

Uppallat block som tycks trotsa tyngdlagen. 

Sett från vissa vinklar, där stödstenen inte syns, ser det nästan ut som om blocket trotsar tyngdlagen. Kanske har det 

rent av varit meningen att skapa den illusionen?

Uppallat block som svävar fram. 

Det vackra skyltblocket sett från sidan mot åkerfältet nedanför. Om man inte fokuserar stödstenen så ser 

det ju ut som om blocket flyger fram lågt över marken - som en svävarfarkost

Skyltblock med stoppkloss i kullsluttningen. 

Alla stenar under block är naturligtvis inte i skyltningsuppallningar. Det större blockstycket under blocket här är nog snarare 

att betrakta som en funktionell stoppkloss. Utan denna stopp kloss skulle det stora blocket med en lätt knuff ha kunnat 

sättas i rullning utför kullsluttningen. Kanske ett exempel på bronsålderns barnsäkerhetstänk?

En mardrömshög av block i nedre delen av den höga kullen före avfarten till Norrbo 

Med mardrömshög menas helt enkelt att det är svårt och kanske näst intill omöjligt att tolka högens funktion på ett korrekt sätt. 

Sådana komplicerade blockhögar vill man helst undvika. De kan helt förstöra nöjet med en fridfull stenvandring en vacker sommardag. Det mesta 

jag kan säga om den här högen handlar om förnekanden. Det handlar inte om relativt sentida röjsten från åkerfälten, eftersom inga blockdelar 

här har borrade dubbhål. Men naturligtvis skulle det kunna handla om röjsten från en tidigare röjningsperiod. Och det behöver inte nödvändigtvis 

handla om ofunktionell sten. Det kan vara fråga om sakral sten från gravanläggningar eller kultplatser, som stått ute på fältet. I samband med 

olika stenröjningsvågor har säkert mycket sakral sten hamnat i fältkanternas sopstationer. Det finns inga borrännor, som antyder att det är 

stenmatterial, som kluvits fram med borrteknik. Och det finns inte heller några borrhål, som indikerar stensprängning - även om några av blocken 

uppvisar oregelbunden form och vasskantighet. Bland de stora blockdelarna finns även mindre blockbitar. Och högt upp finner man ett nästan 

perfekt rundat stenklot, som dock inte verkar ha någon skyltposition. Till råga på allt finns ju naturligtvis risk för att jag läser stenmaterialet fel 

och att jag missar något väsentligt. Så kan ju exempelvis borrännor och borrhål finnas utan att jag hittat dem. När det gäller tolkningar här är det 

nog bara att resignera, bryta ihop och försöka gå vidare.

Mindre stenklot i blockhögen i kullens nedkant mot fälten. 

Blocket är kanske inte helt perfekt rundat. Men det är ändå sällan som man hittar så här vackert rundade block i 

Storvretabygdens blockhögar.

Vackert hugget och uppställt block i kullssluttningen strax före uppfarten till Norrbo. 

Märk att blocksidan mot fotografen har sin ursprungliga gråstensfärg - och vi ser till och med ett tunt mosslager på sidan. 

Framför stenen finns en terrass i kullsluttningen. Terrassen har en nedsänkt yta som kan ha utgjort en husbotten. Stenen 

kan mycket väl ha markerat boplatsen här. Men det skulle naturligtvis också kunna vara ett skyltblock för en enskild 

gravhög eller för hela gravhögsområdet här.

Blocksidor med olika färg. 

Den gulvita släthuggna vertikala 

sidan ser färsk ut som om den 

nyligen huggits fram, eftersom den 

saknar originalblockets gråstensmurriga 

färg. Men skenet bedrar 

nog. Huggningarna kan vara mycket 

gamla. De kan ha givit konkurrensfördelar 

till andra typer av lavar (än 

gråstenslavarna)med just gulvit färg. 

Och på stora släthuggna ytor har 

också mossor svårt att ta sig in och få 

fäste och klara sin vattenförsörjning. 

Den lilla mosskolonin på taket på 

det avbildade blocket kommer nog 

att göra ett försök att ta sig in på den 

vertikala huggna ytan och utbreda 

sig nedåt. Men det är tveksamt om 

den kommer att lyckas. Under 

rådande klimatförhållanden kommer 

det nog i så fall att ta flera tusen år. 

Antagligen kommer det här blocket 

aldrig mer att få en enhetlig 

gråstensfärg med mossinslag över 

hela ytan. Huggningen kom i 

grunden att förändra mikromiljön 

här. Man kan också fundera över 

möjligheten att släthuggna vertikala 

blockytor en gång varit målade med 

färger, som inte uppskattats av vare 

sig gråstenslavar eller mossor, men 

som kanske rent av triggat inväxten 

av andra lavar med de vita och gula 

färger, som vi ser på stenytorna.

Huggna exponeringssidor 

Man märker tydligt skillnaden i färg mellan det uppställda blockets två bredsidor. Sidan som vetter upp mot 

högområdet och kullens topp har normal gråstensfärg medan den släthuggna vertikala sidan som vetter neråt mot 

Fyrisåns fåra har en gulvit färgsättning. Egentligen exponerar sig alla större släthuggna blockytor här i kullen mot Fyrisån 

- eller mot den havsfjärd, som fanns här innan å-fåran bildades. De huggna exponeringssidorna riktas således inte upp 

mot de större gravhögarna på kullkrönet utan ned mot vattnet. Kanske har blocken stått här och exponerat sina 

släthuggna sidor redan under bronsåldern. Och kanske var det meningen att de tydligt skulle kunna ses av dem som 

använde den förbistrykande vattenleden.

Vackert skyltblock i kullsluttnigen ovanför Fullerövägen 

Blocket har en stor släthuggen vertikal yta vänd ner mot Fyrisåns dalgång. Mitt i ytan finns ett märkligt stort klyvhack. Det 

kan röra sig om ett olycksfall i klyvarbetet. Men det skulle kunna vara ett medvetet ytdekorativt inslag. Eller det skulle rent 

av kunna ha någon signalfunktion. Det ligger ovanligt lite borthugget klyvmaterial kvar framför den släthuggna sidan. 

Kanske har man vid huggningen här slagit två flugor i en smäll. Förutom att tillskapa en vacker stenyta (som möjligen kan ha 

varit målad) har borthugget stenmaterial troligtvis använts för att bygga upp de ganska ansenliga gravkullarna högre upp i 

kullen. På så sätt kan man naturligtvis uppfatta huggningen här som en stentägt. Men det är ingen stentägt, som anknyter 

till en relativt sentida husbehovshuggning.

Gravhög med krater på den höga kullen vid Fullerövägen. 

Det finns flera ganska stora gravhögar på kullkrönet – och möjligen några mindre längre ner i sluttningen. Det har 

gått åt åtskilliga stenblock till högarnas uppbyggnad. Blockfloran i närkontexten har nog tidigt utsatts för 

stenhuggning för att få fram stenmaterial till högarnas uppbyggnad.

Nedsänkt husbotten på kullens terrass. 

I kullens utplanade terrass ner mot Fyrisåns dalgång finns en tydlig, grävd nedsänkning i marken. Den regelbundna 

rektangulära omkretsen tyder knappast på att jord tagits här bara för uppbyggnad av gravhögarna högre upp – eller 

för något annat syfte. Det är mer sannolikt att nedsänkningen utgjort bobotten för ett hus. Vilken typ av hus som än 

stått här och vilken tidsålder det än varit uppfört i, så måste utsikten härifrån ned mot fälten (eller en ev. havsfjärd) 

ha varit vidunderligt vacker.

En stor hög av dubbade röjstensblock i fältkanten. 

På andra sidan kullen mot de högt belägna fälten döljer en aspdunge en mycket stor blockhög. Blockhögen 

vittnar om den enormt omfattande omfördelning av sten från åkerfält till åkerholmar och 

fältkanter, som ägde rum kring mitten av förra seklet. Vi känner igen röjstensblocken på de grunda, 

borrade dubbhålen, som gapar tomma i stenytan.

Kap.3. Tidens obevekliga flykt 

- och en mycket speciell cykel - 

Och så en förtvivlad blick på klockan! Oj, vad tiden runnit iväg! Och oj så mycket energi vi redan gjort av med! 

Det som annonserades som lätt uppvärmning har slagit alldeles fel. Den blev till ett helt dagsverke som vi har 

knatat upp och ner för höjder och trängt oss in i skogspartier och fårhagar. Det är bara att ”face the fact”. Vi 

hinner helt enkelt inte med någon stenundersökning i det tilltänkta målområdet (höjdryggen i kilen mellan 

Fullerövägen och väg 290) idag. För mig återstår det bara att slokörad leta reda på min (frugans) cykel och cykla 

hem. Att hitta cykeln brukar faktiskt vara betydligt svårare än att hitta vackra intressanta och tänkvärda stenar. 

Kanske rent av läsaren kan hjälpa till med att hålla utkik efter en röd, lättrampad damcykel med svart, mjukt 

fjädrande sadel och med en tillbucklad cykelkorg längst fram. En händelse för några veckor sedan gjorde denna 

cykel mycket speciell. Cykeln anmäldes faktiskt som upphittad medan jag använde den på en stenexcursion i 

Ängebytrakten. Det var en ganska speciell upplevelse att komma hem och få höra att den cykel, som jag nyss 

använt, blivit anmäld som upphittad. Jag hade ställt cykeln nära vägen för att under en kvart /tjugo minuter 

undersöka stenar i ett närbeläget skogsparti. Under den korta tiden hade tydligen en mycket observant person 

upptäckt cykeln, besiktigat den noga, skrivit upp ramnumret och ringt och anmält den som upphittad. Man kan 

dra flera slutsatser av en sådan händelse. En är rimligtvis att ängebyborna är folk med snabba reaktioner. En 

annan kunde vara att man på cykelutflykter bör förse sin cykel med en skylt med texten: Denna cykel är inte 

stulen och skall inte anmälas som upphittad! 

Men slösa inte för mycket energi på att leta reda på min för tillfället borttappade cykel. Man kan nog räkna med 

att Ängebyborna har stora undersökningsområden för misstänkta cyklar. De kommer nog säkert att identifiera 

den och anmäla den som upphittad. Och om sanningen ska fram så är jag inte säker på att jag tog med mig cykeln 

på dagens uppvärmning. Kanske står den hemma i tryggt förvar. Fast jag vet egentligen inte om en cykel, som står 

lutad mot den egna husväggen, är i tryggt förvar när ängebyborna är i farten. Kanske har de redan anmält den 

som upphittad. Jag har nämligen inte ännu hunnit tillverka en cykelskylt. Jag har tänkt mig en vikbar variant, som 

kan förvaras i cykelkorgen och som vid behov kan fällas ut och ställas framför cykeln.

Hur som helst! I morgon, om vädret tillåter, tar vi oss an höjdryggen i kilen. Vi kom i alla fall så nära idag 

att jag kunde fotografera målområdet från vår lite högre kulle, som vi nyligen besökt. Jag skickar med en 

bild, där vi bakom hängbjörkens droppande bladverk anar målområdet. Det ser ut att finnas gott om 

sten, så det blir säkert en både spännande och krävande vandring bland stenar och block! Och jag 

kommer att ta cykeln - med nytillverkad skylt!

Del 2. 

Det magiska ljuset

Kap.4. Det var då det – 5 år sedan

Det magiska ljuset i höjdryggens sluttning

Hej Alla! 

Inför min pensionering så köpte jag mig en ny kamera. Så nu letar jag efter det magiska 

ljuset. Den här bilden har faktiskt ett magiskt ljus. Men det ljuset kommer nog inte 

utifrån utan inifrån gravkullen. Jag hörde faktiskt en röst under stenen som sa: det här 

kan vara en fin gravplats för Dig. Och jag hörde mig själv svara: kanske det. Men jag är 

inte död än – bara pensionerad. Jag vill hinna med att ta lite fler bilder först. 

Jag har märkt att jag försöker ta ovanligt många bilder med linsskyddet på. Tillhör det 

pensionärssyndromet? Sedan gjorde jag en konstig sak idag. Jag skulle välja mellan två 

vägar - inte i livet utan rent fysiskt. Jag valde den ena vägen. Men började gå på den 

andra. Det kändes helt fel. Jag fick gå tillbaka och ta den andra vägen. Hör också det till 

syndromet? 

Bilden som jag skickar med är jag stolt över. Och därför ska Kicki, som har fotografutbildning, 

inte kommentera den! 

Tack för uppvaktningen och för trevlig samvaro och gott samarbete! Jag hoppas att ni 

alla ska finna det magiska ljuset! Vem vet - det kan finnas på Habiliteringen ?! 

Många hälsningar 

från 

Sven-Inge

Från magiskt ljus till stenhuggning 

För fem år sedan hade jag just blivit pensionär. Det är det som bilden och texten ovan anspelar på. Jag 

hade köpt en ny kamera och tänkte ägna mig åt fotografering. Jag visste ingenting om stenhuggning eller 

annan stenhantering i gamla tider. Men jag insåg att block var vackra och att de på ett magiskt sätt kunde 

fånga ljuset. Jag tog den här bilden på ett block på höjdryggen, som vi inom kort ska besöka, för att skicka 

till mina gamla arbetskamrater. Jag ville informera om att jag kommit igång med fotograferingen och att 

jag inte gick hemma sysslolös och deppade. 

Jag ser, när jag läser om den bifogade texten, att jag skämtar om en lämplig begravningsplats. Men vid 

det laget hade jag nog ingen aning om att det låg gravhögar i närheten av det fotograferade blocket. Och 

jag hade inga som helst tankar på att blocket jag fotade kunde vara tillhugget och att det kunde ingå i en 

märklig skylstensflora här på höjdsluttningen. 

Idag med mitt fokus på stenhuggning och på gammal kultursten skulle jag fotografera blocket på ett annat 

sätt. Jag skulle fotografera det så att det tydligare framgick att stenhuggning ägt rum här och att 

blockbitar huggits bort från blocket. Jag skulle ta med ett mindre block framför, som uppvisar en märklig 

spricka. Sprickan är en klyvspricka och har alltså inte uppkommit spontant. En gång i tiden har det 

sannolikt stått ett originalblock här av en helt annan form än den nuvarande blockresten uppvisar. Eller 

jag skulle kanske fotografera blocket i en vidare kontext tillsammans med en märklig blockhög och 

tillsammans med andra skyltblock (också tillhuggna) i höjdsluttningen. Och jag skulle också försöka få med 

en gravhög uppe på krönet av höjdryggen. Eller jag skulle kanske välja att fotografera ett annat block i 

närheten (på andra sidan gravhögen) som ur stenhuggningssynpunkt kanske berättar en intressantare 

och mer komplex historia.

Samma block som ovan med en huggen yta på den sida som är vänd ner mot fältet. Framför 

blocket ligger rester efter stenhuggning. Sprickan i stenen verkar inte ha bildats spontant.

Också på baksidan har blocket en kraftig uthuggning.

Märklig blockformation längre ner i sluttningen. Blocket som visats på föregående 

bilder skymtar ovanför formationens vänstra del. Som synes finna andra stora block i 

närheten, som också verkar påverkade av stenhuggning.

Till vänster om högen skymtar ett block med märklig profil - ett block som nog verkar ännu intressantare än 

det jag fotade vid min pensionering för 5 år sedan.

Får man en så här vacker avskedsbukett av 

arbetskamraterna så förpliktigar ju det till någon 

form av aktivitet i gengäld - så det fick bli 

stenhuggning. Äldre gubbar fick förr syssla med 

vedhuggning. Men jag föredrar stenhuggning. 

Det är liksom mer stake i det.

Del 3 

Stenvandring i Målområdet 

- Höjdryggen i kilen mellan Fullerövägen och väg 290 -

Ny dag, och vi slipper uppvärmning! Vi hade nog med sådan igår! Målområdet för vår utforskning ligger framför 

oss - på andra sidan fältet och på andra sidan Norrbovägen, som löper osynlig fram vågrätt över bilden. Jag visar 

egentligen inte bilden för att få en utgångsorientering inför dagens stenvandring. Jag vill i stället undersöka om 

min cykel med uppställd skylt framför syns på bilden. Den gör inte det. Och det är mycket bra! Jag vill ju inte att 

cykel och skylt ska dra till sig åskådare. Skyltningen ska ju bara fungera om någon av en händelse skulle råka 

komma nära cykeln.

Allmänt om stenhuggning i Storvretabygden 

Det är nog ganska vanligt att traditionellt hugget stenmaterial (framställt utan borrteknik) betraktas som relativt 

ungt och producerat under de senaste tre seklerna. Man uppfattar det då som husbehovsrelaterat och att det 

använts av bönder och torpare till husgrunder, jordkällare, stengärdesgårdar, portstolpar etc. 

Men den bakre tidsgränsen för användning av traditionellt hugget stenmaterial måste rimligtvis flyttas avsevärt 

längre tillbaka i tiden. Så länge människor bott och verkat i området har de säkerligen också påverkat den 

närstående blockfloran genom stenhuggning. I vissa områden i Storvretabygden (där höjdläget så medger) har 

stenhuggning ägt rum redan under sen stenålder och tidig bronsålder. 

Det traditionellt huggna stenmaterialet (utan borrningsinslag) har använts för att skylta för boplatser, kultplatser 

och begravningsplatser. Redan tidigt har också huggna och tillformade block använts för att skylta för viktiga 

bygdegränser. Stora klyvningsinsatser har också behövts för att skaffa fram lämplig sten till gravhögar och 

stenhägnader under brons- och järnålder. Det är knappast troligt att den löst liggande markstenen räckt särskilt 

långt i sammanhanget. Massor av stora och små block - och även en och annan bergknalle - har brandskattats för 

att få fram byggmaterial. Även för olika hushålls- och hantverksaktiviteter har det säkerligen åtgått åtskilligt med 

huggen sten. Vare sig vi vandrar i skogsmark, hagmark eller på impediment i fältlandskapet i Storvretabygden så 

stöter vi på massor av block som brandskattats på sin stenmassa för att användas för de uråldriga ändamål som 

ovan beskrivits. 

Men allt hugget stenmaterial behöver naturligtvis inte vara särskilt gammalt. De successiva skiftesreformerna 

under senare århundraden skapade förutsättningar för nybyggnation, vilket ökade behovet av husbehovssten till 

husgrunder, jordkällare etc. Med skiftesreformerna uppstod en rad nya skiftesgränser, som behövde markeras. 

Sannolikt skedde en hel del stenhuggningsinsatser när skiftesgränserna stenmarkerades. Ökade krav på dränering 

av åkerjorden under 1800-talet ledde till anläggning av ett omfattande nät av täckdiken. I det tidigaste skedet 

byggdes de helt i sten. Och en hel del av det stenhuggeri ,som vi kan se på åkerholmar och åkerkanter, anknyter 

antagligen till den dåtida anläggningen av täckdiken. Och det borthuggna stenmaterialet badar antagligen 

fortfarande osynligt i åkermyllan utanför.

I vissa områden, där traditionell stenhuggning använts, har den förekommande blockbloran utsatts för en 

omfattande styckning. Det förefaller som en fullständig stenmassaker ägt rum. Och stora blockbitar ligger 

kaotiskt utspridda. Och man kan inte hitta ett enda block som undgått styckning eller bortklyvning av 

stenmassa. Det går inte här att hitta någon rationell stenhuggningsplan för uttag av lämpliga stenstycken för 

användning på annat håll. De verkar mera som en besinningslös (kanske rituell) huggning, där huggningen i 

sig - mera än resultatet - varit det viktiga. Sådana områden karaktäriseras naturligtvis av en enorm 

överhuggning, där andelen skrotsten är i det närmaste 100 %. För en rationellt tänkande stenhuggare måste 

det ju alltid finnas en rimlig relation mellan resultat (uttag) och arbetsinsats. Men det verkar inte gälla här. 

Det gör ju att tankarna glider iväg till tolkningar av typen rituell huggning eller tillfällig begravningsplats. 

Men det gör ju också att man börjar ifrågasätta om det vekligen rör sig om traditionell stenhuggning 

överhuvudtaget. Kanske är det bara naturkrafterna som stökat till i stenmiljön och skött om stenstyckningen 

på egen hand. Naturkrafterna värderar naturligtvis inte lönsamheten i sin stenhuggningsinsats. De behöver 

ju inte tänka på att man i slutändan ska få ut en rimlig andel användbar sten. En annan förklaring kunde vara 

att det faktiskt rör sig om sprängningar. Tidiga sprängningsinsatser skedde kanske utan användning av 

borrade spränghål. Och det skulle ju kunna förklara varför man inte hittar borrhål eller borrännor i 

materialet. Men med den hypotetiska förklaringen så förflyttas ju egentligen bara problematiken. Vad var i 

så fall syftet med att genomföra den typen av sprängningar? 

Hur som helst så blottläggs ju tydligt svårigheterna att identifiera traditionell stenhuggning (utförd av 

männsiskor) på ett entydigt sätt, så att vi säkert kan utesluta naturkrafternas spontanstyckning av 

stenmaterialet eller en sprängning utan sprängborrhål. Kanske är det därför som fackarkeologerna sällan 

befattar sig med den här typen av stenmaterial. Och det gäller nog också geologerna. Bättre då att 

amatörerna, som inte har någon yrkesprestige att förlora, får tampas med materialet. Betydligt lättare är det 

naturligtvis att säkerställa ett mänskligt stenhuggningsinslag i stenfloran, när vi kommer till de yngre 

stenhuggningsinsatser, som skett med borrteknik. En funnen klyvborränna talar sitt tydliga språk och kan 

egentligen aldrig ifrågasättas. Naturkrafterna kan utföra märkliga konster med block. Men några borrännor 

har de ännu inte lyckats åstadkomma.

Bilder på kultursten och stenhuggning 

från målområdet (med stenmaterialet uppdelat i olika 

kategorier) 

Samtliga här presenterade bilder har tagits av 

författaren. Den kommenterade bildtexten är helt 

igenom skapad av författaren. Den har inte 

underkastats någon granskning av fackarkeolog. Den 

akademiska arkeologin har således varken ansvar för 

förtjänster eller felaktigheter, som det presenterade 

materialet ev. uppvisar.

Kap.5. Skyltblocken

Om Skyltblocken 

Skyltblock är en komplex kategori av kultursten på höjdryggen. Blocken har särskilt tillhuggits och tillformats för att 

uppmärksammas och vara en fägnad för ögat. Men deras funktion har säkert också varit att markera en viktig 

företeelse. Det kan röra sig om ett gravplatsområde, ett boplatsområde eller en kultplats. Men de skulle också 

kunna markera en gammal viktig gräns, som drar fram genom landskapet. Skyltblocken gränsar ju ibland till 

närliggande fält och inägor. Kanske har de ibland skyltat för någon företeelse som varit placerad ute på fälten och 

som idag är bortodlad. Många skyltblock har säkert varit flerfunktionella. De har använts som stentägter. Och den 

stenmassa som huggits bort vid tillformningen har använts för olika stenbyggnationer i närheten. Den kan ha 

använts till uppbyggnad av de större gravhögarna i krönlägen eller de kan ha använts för konstruktion av olika typer 

av stenhägnader, som idag är borttagna och vars rester bara kan betraktas som dumpade blockhöger i partier nära 

fältkanterna. 

Naturligtvis dras vår uppmärksamhet till de stora spektakulär skyltblocken, som dominerar sin omgivning. Men det 

finns naturligtvis åtskilliga mindre skyltblock (både uppställda och jordfasta), som fungerat som markeringsstenar 

för gravhögar eller för gropar, som kan vara kraterbildningar i högar eller kanske något helt annat. I gravhögsmiljön, 

som nog tillhör bronsåldern, börjar mer smäckra, resta stenar dyka upp. Vi ser i vart fall en sådan i anknytning till 

en stor krönplacerad gravhög i början av höjdryggen. 

Skyltblocken är nästan genomgående tillverkade med traditionell stenhuggningsteknik utan inslag av borrterknik. 

Men i några få fall kan vi ändå konstatera ett märkligt inslag av borrklyvning. Kanske representerar borrklyvningen 

en senare fas, när ett äldre skyltblock för ett eller et par hundra år sedan omformades till gränsmarkerande block. 

Det var naturligtvis tacksamt i gränsmarkeringssammanhanget att använda sig av befintliga spektakulära block. 

Kanske borrännorna i sådana sammanhang inte ska uppfattas som ett oavsiktligt efterlämnat spår efter en tillämpad 

klyvteknik. Kanske var det rent av borrännornas funktion att signalera att blocket markerade en gräns, som var 

sanktionerad och beskyddad av en myndighet.

Även i ganska kaotiska stenhuggningsområden och till och med i områden med sprängt stenmaterial hittar 

man spektakulärt uppställda stensuggor, som verkar ha en skyltande funktion. Vissa spektakulära block 

slänger man inte hur som helst på marken utan de placeras medvetet i skyltlägen – även om man nog kunnat 

räkna med att få eller inga människor skulle besöka platsen för att beskåda dem. Det finns nog en 

inneboende drivkraft hos människa att skylta med sten. Och den drivkraften har nog givet utslag i alla tider. 

Och åskådare behövs inte alltid för att konsten ska ha en funktion. Många gånger räcker det med den speciella 

relation som skapas mellan konstnär och konstverk.

Man tror kanske att större skyltblock alltid utgörs av ett homogent block, som tillformats på olika sätt. Men så är det långt ifrån alltid. 

Vid första påsyn ser det här vackra skyltblocket (i höjdryggens mellanparti) ut att var tillhugget ur ett enda homogent stenstycke. Men 

vid närmare undersökning ser man tydligt att det rör sig om en stenformation uppbyggd av flera blockbitar (se nästa bild).

På bilden ser vi tydligt att att det rör sig om ett blockarrangemang, där en tillformad blockbit ställts ovanpå en blockbit, som är 

markfast och en blockbit som verkar ligga löst på marken. Alla tre blockbitarna kan ha bildats då ett större block styckats i 

mindre bitar, som sedan arrangeras till en vacker stenskyltning.

Ytterligare ett skyltblocksarrangemang på höjdryggen, där ett större block tycks ha styckats i stora bitar. En effektfull skyltning 

har erhållits genom att ett blockstycke spektakulärt placerats ovanpå de andra.

Ännu ett skyltblocksarrangemang nära fältkanten. Återigen tycks ett större block ha splittrats upp i mindre (men 

fortfarande stora) blockbitar. Den större framåtlutade blockdelen verkar uppallad på mindre blockstycken. Vid sidan till 

höger står ett större blockstycke. Ett sådant finns också på baksidan och syns ej på bilden.

Med stor sannolikt är det inte fråga om en blockformation, som skapats spontant av naturkrafterna. Styckning 

och uppställning verkar ha skett för att åstadkomma en skyltblocksarrangemang. Kanske skulle det skylta för en 

boplats eller kultplats redan under bronsåldern - eller för en viktig gammal gräns i landskapet.

En borränna på det mindre blocket (se också bilderna 233 - 234) komplicerar tolkningen av blockarrangemanget. 

Kanske rör det sig om ett 2-fas - monument, där ett gammalt skyltblock betydligt senare omformats till ett 

gränsmonument. Man kan nog tänka sig att gränsmarkerare i alla tider varit intresserade av stora spektakulära block 

och gärna använt dem som markörer längs uppdragna gränser. Gränsmonumenthypotesen blir en räddningsplanka, 

som gör att vi inte behöver komma i konflikt med fackarkeologernas sena datering av stenborrning. Men man kan 

naturligtvis inte helt utesluta att borrklyvtekniken kan vara betydligt äldre och att borrännan hör till den avlägna tid då 

stenformationen skapades.

Vackert konformat block i kanten av höjdryggen - kanske ett boplatsmarkerande block. Blocket står bara ett 20-tal meter från blockarrangemanget 

med den märkliga borrännan och hör kanske till samma funktionella sammanhang. Ett av de vackraste huggna blocken, som jag över 

huvud taget träffat på i Storvretabygden.

Här ser vi samma block som på föregående bild blickandes ut mot fältlanskapet och en del av höjdryggen.

Vackert hugget skyltblock längst ut på en höjryggsudde, som skjuter ut i fältlandskapet. Skyltblocket är flankerat av 

två mindre huggna block. Särskilt blocket till vänster är vackert tillformat och bildar en nästan perfekt pyramid.

Forna tiders stenhuggare, som skapade vackra skyltblock, hade naturligtvis klart för sig att olika stenlavar 

effektivt dolde stenmaterialets verkliga färg. Stenklyvningen skapade inte bara vackra släta ytor. Den framkallade 

också stenens vackra naturliga färger i rött, gult eller marmorvitt - eller vad det nu kunde vara för färg. 

Det är möjligt att släthuggna ytor målades. Men egentligen var de redan målade med stenens naturliga färg, 

som dessutom dynamiskt förändrades med skiftningar i ljuset. (Samma block som på föregående bild). 

Naturligtvis har blockets huggna yta med åren fått sin färglyster betydligt dämpad av lavvegetation. Men så 

länge inte de murriga gråstenslvarna hittat in på den huggna ytan lyser det fortfarande om den huggna ytan.

I närheten av det konformade blocket, blockarrangemanget med den märkliga borrännan och det vackert huggna blocket 

ute på udden, ser vi flera märkligt tillformade blockformationer. Kanske har det funnits en gammal kultplats här.

Här ser vi en del av det märkligt huggna och tillformade blockmaterialet, som kanske ingått i ett kultplatssammanhang.

På höjdryggens sluttning ner mot Fullerövägen och Fyrisån står flera vackra skyltblock uppställda. Men det här 

vackert formade blocket tar antagligen hem skönhetspriset. Det ruvar dessutom på en hemlighet. Betraktar man 

bilden mycket noga, så kan man faktiskt upptäcka hemligheten: en lång vertikal borränna på vänster sida. Märk 

för övrigt den tydliga skillnaden i lavbeväxning mellan höger och vänster del av det tillhuggna blockets framsida.

En lång smal borränna löper vertikalt långt ner på blockets exponeringssida. Det väcker många frågor kring stenborrningen 

ålder och funktion, när det gäller stenklyvning. Kanske måste man skilja tydligt på borrning för klyvning och 

borrning för sprängning. Kanske har man borrat klyvhål många århundraden innan man började borra spränghål?

Samma skyltblock sett från sidan

Konformat block med en tydlig urhuggning längst ner - i övre delen av brant parti längs väg 290

Det där med konform får vi nog ta med en nypa salt. Även vackra skyltblock är sällan enhetliga i form utan varierar 

beroende på från vilket håll man ser blocket. Märk den huggna sten som står uppställd mot blocksidan.

Här ser vi blocket från ytterligare ett annat håll. Här kan man faktiskt lätt få föreställningen att blocket rests 

på kant över branten för att få ett särskilt djärvt och spektakulärt utseende.

Hugget block nedanför ett krönområde med gravhögar. Blocket kan ha fungerat som skyltblock för en enskild 

gravhög eller för ett helt gravhögsområde. Huggningen, som ger blocket en svag stenstolskaraktär, kan ha 

genomförts för att ge blocket en mer spektakulär skyltblockskaraktär. Den kan också ha genomförts för att få fram 

sten till gravhögarnas anläggning. Båda skälen kan förstås vara riktiga. Man kan ha slagit två flugor i en smäll. Man 

har tillformat ett vackert block och samtidigt erhållit sten till gravhögen.

Bilden visar ett stort block med märkliga uthuggningar i den yta som är vänd bort från fälten. Hela 

området här på höjdryggen nära fältet är för övrigt märkligt. Stenmaterialet i närheten av blocket har 

påverkats både genom sprängning och genom stenhuggning av traditionell typ. En stor röjd yta – lite 

nedsänkt i marken - finns i närheten. Det kan röra sig om en mycket gamma bobotten. I kanten av 

bobottenytan kan man också skönja högar av jord och sten som delvis är dolda under sprängt och hugget 

material. Möjligen kan stenkolossen med sina märkliga uthuggningar ha skyltat för boplatsen.

Vacker stenanläggning på utskjutande udde

Kultursten på den utskjutande udden, som visades på föregående bild

Alldeles i höjdryggens början träffar vi på ett vackert skyltblock med vacker 

positionering och med utsikt mot Ekeby.

Bronsåldersfolket i bygden var duktiga lanskapsarkitekter, som kunde skapa vackra rum i natur och terräng. Den här bilden, 

tagen i ett höglänt glesbevuxet skogsparti mellan två olika fältnivåer, visar detta tydligt. Och bilden blir inte sämre av att 

ljuset håller sig kontrollerat på plats i bakgrunden, så att det imponerande blocket i gläntan tillåts dominera. Blocket står i 

anslutning till en ganska stor flack hög. Och blockets uppgift är antagligen att skylta för gravhögen. Möjligen har blocket 

också fått släppa till en hel del sten till högens uppbyggnad.

Rundat block som verkar uppställt i en liten låg hög. Kanske markerar blocket en liten gravanläggning. Men 

skyltningen skulle mycket väl kunna gälla något helt annat.

Hugget block uppställt i fältkanten. Man kan notera att blocket nedtill är omgärdat av en låg 

stenpackning. Antagligen rör det sig om en skyltplats där också det vänstra blocket med ett upplagt 

mindre blockstycke skall räknas in. Man kan kanske kalla det för en kombinationsskyltplats, där flera 

olika skyltobjekt ingår.

Nära det stora blocket i branten står det här tillhuggna blocket uppställt i den branta sluttningen.

Även högt uppe i Storskogen kan man se uppställda stenar av hög ålder. Men dessa stenar har inte den smäckra 

uppåtsträvande form, som den här stenen har. Det är väl egentligen först när vi når ned till bronsålderns 

gravhögar i fältlandskapet som vi kan upptäck den här typen av resta smäckra stenar. Stenen, som är tydligt 

tillhuggen, står alldeles nära en stor gravhög. Just den här stenen skulle man kunna kalla för en ”arkeologsten”. 

Den står i ett gravfältsområde, är vackert huggen med slät vertikal framsida och baksida och är dessutom 

tydligt förankrad i marken. Kanske är det rent av det enda block som fackarkeologer skulle uppmärksamma 

och anteckna på sitt inventeringsblock vid en genomvandring av höjdryggsområdet.

Också mindre block har naturligtvis kunnat fungera som skyltblock. Här ser vi ett rundat block som är uppställt högt 

upp i höjdryggens sluttning. Det ser faktiskt ut som om blocket står i en liten hög eller en flack stenpackning.

Tillhugget block placerat vid ett stort skyltblock i brant sluttning i slutet av höjdryggen nära väg 290.

Stor grund grop med en huggen sten i kanten. Stenen har en placering och tillformning som gör att jag uppfattar den som en 

markeringssten för gropen. Gropen är således knappast en stentägtsgrop. Den skulle kunna vara en grund krater i en flack svårupptäckt 

gravhög eller kanske någon form av husbotten.

Stenen vid gropen sedd ur en annan vinkel. Det är svårt att tänka sig att de vassa kanterna och sidornas perfekta 

släthet skapats spontant av naturen. Det är med stor säkerhet en tillverkad markeringssten.

I ett annat område på höjdryggen stöter vi på samma typ av block och grop - om än i litet mindre skala. Som vanligt 

är det svårt att fånga gropdjupet med kamera.

I höjdryggens sluttning mot fälten och väg 290 ser vi också en stor stensugga vackert placerad över en skreva i berget. Den huggna stensuggan har 

säkert ställts här för att skylta för något. Om det nu inte är en relativt sen gränsmarkering så kan skyltningen vara mycket gammal och gå tillbaka 

till den tid då högarna anlades på höjdryggens krön ovanför. När det gäller uppallningar av block så brukar jag ofta indela dem i tre kategorier: 

siduppallningar, mittuppallning och flerpunktsuppallningar. Kanske borde man lägga till kategorin ”skrevuppallningar”. Jag har sett flera sådana 

uppallningar i Storvretabygden - några betydligt mer spektakulära än den på bilden.

Vackert block med mittuppallning i början av höjdryggen. Den här typen av uppallning långt fram längs undersidans 

mittlinje ger blocket ett lutande och uppnosigt utseende - kanske den vanligaste typen av uppallning inte bara här i 

bronsålderslandskapet utan också i stenålderns skogslandskap högre upp i terrängen.

Svårt att värja sig från tanken att blockarrangemanget på bilden har någon sorts skyltfunktion. De mindre blocken har ställts så att 

de bildar en förgård runt huvudblocket. Utifrån närliggande högar vet vi ju att området utnyttjats som förkristen gravplats - kanske 

redan så tidigt som under bronsåldern. Kanske hade man i vissa perioder stor variation i gravtyper. Ock kanske fick en del av 

områdets innevånare gravplatser, som har en blockgravsprägel. Förhåller det sig på det sättet så kan det ju finnas mängder av 

gravplatser här på höjdryggen - utöver de välformade och symmetriska gravanläggningarna (högar och stensättningar) - som vi ännu 

inte riktigt fått ögonen på. Men naturligtvis kan blockformationen ha skyltat för något helt annat - eller utgöra en ovanligt välordnad 

stentägtsrest från relativt sen tid.

Kluvet småskaligt material framför block i en av höjdryggens sluttningar. Kanske är det så att 

stenålders blockgravstradition, som vi stöter på i Storskogen och i andra höglänta skogsområden 

lever kvar långt in i bronsåldern och samsas utan problem med de höggravar, som ett nytt gravskick 

för med sig. Kanske har vi ofta haft betydligt lättare att se introduktionen av ett nytt gravskick än 

kontinuiteten i det gamla.

Ytterligare en plats med kluvet stenmaterial framför block, som har blockgravskaraktär. Vad det 

traditionellt huggna stenmaterialet än använts till så har det sannolikt inte tillverkats inom någon 

sentida husbehovshuggning.

Medvetet placerat block i den stenvall, som omger en röjd yta i ett blockkaos på det skogsklädda impediment, 

som anknyter till höjdryggen.

På det skogsklädda impediment, som gränsar till höjdryggen, står ett märkligt rundat block uppställt på mindre stenar. Den 

rundade formen bryter tydligt av mot all vasskantad och oregelbunden sprängd (och kanske delvis kluven) sten runt 

omkring. Blocket har antagligen förts hit från en annan plats. Och uppställningen är mycket medveten och planerad. Det 

rör sig sannolikt inte om någon sentida gränssten. Stenarrangemanget kan vara mycket gammalt och kan ha varit 

kultrelaterat.

Det finns en hel del sprängt stenmaterial på höjdryggen. Även i det här ganska kaotiska materialet ser man en hel del 

block som verkar medvetet uppställda. Kanske stensprängaren har skyltat för att få utlopp för sin konst-närliga ådra.

Den vackra stensuggan här är med stor sannolikhet ett sprängblock även om det inte uppvisar borrhål eller borränna. Man återfinner 

dock sådana på några block i närheten. Men inte alla sprängblock dumpas hur som helst. Det här blocket har ställts upp vackert och 

har nästan skyltstenskaraktär. En del sprängblock kan som röjsten ha forslats in till hödryggens kant från de intilliggande fälten. Men 

oftast handlar det nog om att större block på höjdryggen sprängts i mindre stycken. En del block verkar helt enkelt för stora för att ha 

kunnat transporterats från åkerjorden. Det finns inte heller några kvardröjande ockranyanser i stenytan som skvallrar om att de brutits 

upp ur jorden. Och bildens block, liksom blocken runtomkring, saknar dubbhål, som sentida röjstenblock ofta har.

Skyltblocket på föregående bild bildar nog ett sammanhang med det större blocket bredvid och det på detta upplagda 

blockstycket. Här kan man kanske tala om ett skyltblocksarrangemang eller en kombinationsskyltning.

Uppställd konformad stensugga bland blockbitar, som förmodligen sprängts. Jag är här inte riktigt säker på att det 

rör sig om sprängning. Jag har bara hittat en enda borrännerest. Det skulle ju faktiskt kunna vara en klyvborränna, 

som indikerar att stenmaterialet huggits med borrteknik.

Konformat troligt sprängblock som verkar medvetet uppställt och har skyltblockskaraktär - på skogsklätt impediment, som 

gränsar till höjdryggen. Själva blocket avslöjar inga borrhål eller borrännor. Men block med sprängborrhål finns i närheten.

Konformad stensugga uppställd i ett sluttande stenigt parti. Övrigt stenmaterial, som finns nedanför stensuggan, har 

kluvits fram med traditionell klyvteknik (oborrat). Det skulle alltså kunna röra sig om ett mycket gammalt skyltblock. 

Några spår som tyder på att det skulle vara ett sprängstensblock har jag inte hittat vare sig på blocket eller i den 

närmaste omgivningen.

Kap.6. Stenmaterial som kluvits fram 

med traditionella metoder 

- Oborrat -

6.1. Några inledande bilder som 

visar stenhuggning med 

gammal traditionell teknik

Stor, vackert tillhuggen stenkloss i ett område på de det skogskädda impedimentet, där traditionell stenhuggning bedrivits. Det är 

knappast troligt att den nästan sarkofagliknande klossen är en stenhuggningsrest. Det utgör ju ett utmärkt utgångsmaterial för fortsatt 

precisionshuggning. Men någon sådan har inte skett. Troligen rör det sig om ett skyltblock, som har haft ett signalvärde. Det är inte 

ovanligt att stöta på den här typen av stora välhuggna stenklossar i Storvretabygdens höglänta skogsmarker.

Stenhuggningsområde på det skogskädda impedimentet, där huggna stenblock ligger kaotiskt utslängda.

Märkligt tillhuggen baksida på större block nära fältkanten. Genom tillhuggningen har blocket fått en 

pyramidform.

Uppställning av mindre block vid sidan av större block. Båda blocken ser tillhuggna ut . Och det stora blockets anläggning 

mot en underliggande blockkant ser inte naturlig ut. Sannolikt ett arrangemang, som avsiktligt skapats av människor för 

att skylta för något viktigt.

Stort flyttblock, där stora stenstycken av någon anledning kilats bort.

Block, som förefaller uppspräckt genom en mänsklig stenhuggningsinsats

Stor blockkoloss som tillhuggits så att den erhållit branta sidor. Framför kolossen (mot söder) ligger ett tunt skikt av mindre huggna 

block, som täcker en stor yta. Blockskicktet på marken kanske (åtminstone delvis) härstammar från den stora blockkolossen. Varför 

blockmassa huggits loss och lagts ut på marken i ett heltäckande lager är svårt att förklara. Även om det marktäckande stenmaterialet 

verkar ha tillhuggits med traditionell metod utan inslag av borrklyvning eller sprängning, så har det kvarstående blocket framsida (mot 

fältet) vid något tillfälle påverkats av stenborrning. (Se nästa bild).

Blocket framsida uppvisar två vertikala långa borrännor. Det är svårt att med säkerhet avgöra om det är 

sprängborrännor eller klyvborrännor. Jag gissar dock på att det är kilning som skett här och inte sprängning.

Ytterligare en bild på det huggna stenmaterielet utlagt i ett tunt skikt på marken

Samma huggna blockmaterial sett från en annan vinkel

Bara ett trettiotal meter bort finns en mindre blocksamling, där sten troligen kluvits med borrteknik

Borrklyvränna på block i den lilla blocksamlingen på föregående bild

Svårbedömt hugget - eller styckat om man så vill - stenmaterial i kanten av det skogsklädda impedimentet. Högst upp i bilden 

till höger skymtar en del av höjdryggen. Det finns inga spår efter borrhål och borrännor i materialet. Man skulle kunna tro att 

det är en stenhägnad. Men området har ganska stor bredd och har ingen fortsättning längs fältkanten. Men det skulle 

naturligtvis kunna vara en rest av en bortforslad stenhägnad, som löpt fram i närheten. Och då kan huggningen ha skett någon 

annanstans och vara mycket gammal. Alternativt kan stenhuggningen ha utförts på platsen av block, som helt styckats upp. 

Det skulle då kunna röra sig om en gränsmarkering eller rent av täckmaterial över en grav.

Vackert hugget block i höjdryggens kant mot fälten

Det är inte ovanligt att man på höjdryggen kan finna ganska finskaligt hugget stenmaterial framför en del större block. Det finns 

inga spränghål i stenmaterialet. Jag har hittat en liten borränna på en blockbit mitt i stenhavet – men ingenting mer. Eftersom 

stenmaterialet har så jämn storlek rör det sig kanske om traditionellt hugget stenmaterial. Blocket med borrännan kan vara 

senare inkastat - antingen av en slump eller möjligen för att markera stensamlingen som ett gränsröse. Märk också det märkliga 

brunfärgade fönsterliknande märket i den släta vertikala blockväggen.

På det skogsklädda impedimentet ligger finhugget material utlagt i en bred sträng, som är ca 20 meter lång. En 

sträng för ju lätt tankarna till ett stenhägnadssystem. Men någon rest av ett sådant tror jag inte det är fråga om här.

Ytterligare en del finhugget material på det skogsklädda impedimentets södra del

Liten ansamling av huggna stenskärvor på det skogsklädda impedimentet

6.2. Flera spår efter traditionell 

stenhuggningsteknik

Stenhuggning i äldre tid - före järnets intåg - har antagligen utförts med en mängd olika metoder. Man har 

kunnat få block och berg att spricka upp genom upphettning och avkylning. Man har kunnat kila i 

uppslagna klyvhål eller i spontana sprickor med stenkilar. Man har kanske ibland kunnat bevattna träkilar 

så att de svällde och fick en enorm sprängkraft. Antagligen har man mycket tidigt haft en rad olika 

specialredskap utformade i hård sten för att åstadkomma stenklyvning. 

Järnborr var antagligen inte det första järnredskap, som användes i stenklyvningens tjänst - även om 

stenborrning kan vara äldre än vad fackarkeologerna tror. Säkert fanns olika typer av järnhammare - både 

med vass och trubbig anläggningsyta för att utföra olika stenhuggningsarbeten. Man kunde få en enorm 

klyvkraft genom att slå på en smaleggad hammare med en trubbig större hammare eller slägga. Kanske 

ristade man en tunn linje i stenytan längs den tilltänkta spricklinjen. Och så förde man den smaleggende 

hammaren fram och tillbaka längs denna linje medan man slog på hammaren med en större hammare 

eller slägga. Och man har säkert använt sig av järnkilar långt innan man borrade hål med järnborr. Man tog 

nog ibland upp klyvhål i en stenyta med någon form av järnmejsel. Sådana klyvhåls- rester avviker ju 

tydligt från de rundade glatta borrännorna och från de äldre klyvhacken. Men det är inte ofta man finner 

denna typ av mejselklyvhål i Storvretabygden. I skog- och hag mark har jag bara stött på detta vid ett enda 

tillfälle. 

Man kan på flera ställen se mycket välhugget stenmaterial, som framställts med traditionella metoder. 

Man klarar utan svårighet att åstadkomma helt släta sidor och vinkelräta hörn. När man ser detta har man 

svårt att förstå hus borrteknikerna över huvud taget kunnat få fotfäste inom stenklyvningen. Och vid 

manuell stenborrning gjorde man nog inga tids- eller arbetsvinster jämfört med de traditionella teknikerna. 

Man kan egentligen förstå stenborrningens fördelar först när den började utföras maskinellt en bit in på 

1900-talet. Men merparten av de borrade klyvplatser, som jag besiktigat (och också dem, som finns på den 

höjdrygg, som vi undersöker) har troligtvis tillkommit betydligt tidigare. Nu tog dock borrteknikerna aldrig 

över stenklyvningen helt och hållet. Den dominerande delen av det stenmaterial, som användes för 

uppbyggnad av kyrkogårdmurar, stengärdesgårdar och husgrunder, klövs fram med traditionella metoder 

ända in i modern tid.

Blocket på bilden har en så märklig slät och bakåtlutande framsida att man lätt kan föreställa sig att ett stort blockstycke någon gång huggits 

bort. Längre bak ser man en sprickbildning – snett uppifrån och ner. Det skulle vara skäligen enkelt att med några vassa hårda kilstenar spräcka 

upp blocket längs den spontana sprickan. Det var antagligen så man ofta gjorde i gamla tider när man styckade stora block i mindre bitar för att 

använda till stenhägnader, till kärnrösen i högar eller vad det nu kunde vara. Ofta högg man antagligen upp djupa hack längs sprickan för att 

underlätta kilningen. Man kunde nog också klyva block utan spontana sprickor genom att anlägga flera djupa klyvhack i rad längs en tänkt 

spricklinje och sedan kila i dessa klyvhack. På vissa vackert kluvna block med helt släta ytor hittar man ibland inga klyvhack längs kanterna. 

Kanske gjorde man som de gamla egyptierna och använde sig av träkilar. Genom att bevattna träkilarna fick de en enorm sprängkraft utan att för 

den skull skada stenytan. Antagligen använde man sig också av upphettning och avkylning för att spräcka sönder sten.

I blockytornas kanter ser man ofta (som här på bilden inom ovalen) V-formade klyvhack. Det är sannolikt rester av de 

klyvhål, som man använts sig av inom traditionellt stenhuggeri.

Huggen skåra mellan två stenytor på ett block. Skåran har sannolikt haft en funktion vid bortklyvningen av mindre stenstycken 

från blocket.

Trolig klyvskåra (ej borrad) i ett blockstycke.

Märklig smal vertikal ränna i ett block i blockvallen. Rännan verkar ha åstadkommits med någon form av 

redskap - dock ej ett järnborr.

Det är mycket vanligt att sprickor i stora block (ibland även mindre block) uppvisar stenar, som verkar insatta. Det kan förstås röra sig om 

kilstenar eller låsstenar för att hålla en redan uppdriven spricka öppen. Att ta upp sprickor i block handlar kanske inte bara om stenklyvning för 

att få fram lämplig sten. Det skulle också kunna handla om ett beteende, som har med religion och folktro att göra. Bildens sten sitter i en 

upptagen spricka i ett mycket stort block i höjdryggens mellanparti.

Inkilad sten i spricka mellan två blockstycken. Möjligen kan det här handla om att stabilisera 

blockkonstruktionen.

Ytterligare en inkilad sten i samma spricka som på föregående bild.

Ovalen visar den spricka, där de inkilade stenarna på de två föregående bilderna sitter. Blockkonstruktionen som 

verkar arrangerad, finns längst ut på en udde, som sticker ut i fälthavet.

Block, där ett ytskikt av sten tycks ha huggits bort och efterlämnat både vertikala och horisontella trappsteg.

6.3. Urhuggna/Ythuggna block

All stenhuggning har antagligen inte syftat till att hugga fram lämpliga stenblock för användning vid olika 

anläggningsarbeten. En del uthuggningar i ytan verkar inte ha gjorts utifrån någon stentägtstanke utan för 

att märka blocket för något specifikt skyltsyfte. Block kan ha givits en uppmärksamhetstilldragande yta för 

att skylta för en begravningsplats, en boplats eller kanske för en punkt längs en gränslinje. Det har kanske i 

gamla tider inte varit märkligare att göra uthuggningar i en stenyta för att märka ut territorier och gränser 

än att med yxa göra uthuggningar i trädstammar. Och lantmätare har ju, om jag är rätt underättad, in på 

1900-talet gjort inhuggningar i block som skulle markera skiftesgränser. Vissa urgröpningar i stenytor kan 

kanske vara relaterade till hushålls- eller hantverksaktiviteter. Och då är det inte alltid det borthuggna 

blockstycket, som varit målet med uthuggningen, utan i stället den bildade håligheten. Ibland är det 

naturligtvis svårt att avgöra om ett block ythuggits av märknings- och skyltningsskäl eller för att erhålla 

finskaligt stenmaterial för olika syften. Med ythuggningar menar man väl oftast huggningar, som åstadkommer 

märkliga oregelbundenheter i ytan. Men även framhuggning av helt släta ytor kan gjorts för att 

ge block skyltkaraktär med vackra och lysande färger. När man tar upp färska ytor i blocken, så tar man ju 

därmed bort det ytskickt, som gjorts ganska grått och murrigt av de gråstenslavar som växt på blocken i 

hundratals - kanske tusentals - år. Stenmaterialets egen färg kommer då fram. Och ibland - beroende på 

stenmaterialets sammansättning - kan de färskhuggna stora ytorna lysa i vitt, gult och rött - eller i olika 

ockranyanser. I rätt solljus kan det riktigt spraka av färger, när man vandrar genom ett område (exempelvis 

Fulleröhöjdens kalhygge) med många stora huggna stenytor. Jag har också en känsla av att huggna 

stenytor ibland kan ge konkurrensfördelar till andra lavarter än gråstenlavar. Äldre huggna ytor kan alltså 

vara vackert lavmålade i vitt, gult och rött. Och många gånger är jag osäker på om det är stenmaterialet 

eller lavvegetationen, som ger stenytan den vackra färgen . Ibland kanske det kan vara en kombination. 

Hur lavinväxningen på stenytorna skulle färga de släthugga stenytorna i framtiden var naturligtvis 

ingenting som stenhuggarna här och nu kunde påverka. 

Men däremot så kan man ju tänka sig att vissa släthuggna stenytor bemålades för att få en starkare lyskraft 

och uppmärksammas mer. Och bemålningen skulle ju fortfarande kunna påverka - trots att det kanske inte 

går att spåra några färgrester - stenytans färg än idag genom att färgen hindrat lavinväxt eller givit 

konkurrensfördelar för andra lavar med andra färger än de gråmurriga färger som gråstenslavarna ger 

upphov till.

Vackert urhugget block i början av det skogsklädda impedimentet nära inägan

Urhugget block på bergshöjd på det skogsklädda impedimentet

Ytterligare ett uthugget block på höjdryggen

Block med kraftigt urhuggen sida. Det är svårt att avgöra om man varit ute efter att hämta stenmaterial 

eller om uthuggningen gjort för att markera blocket som skyltblock.

Här verkar det som om överdelen av ett block helt avlägsnats och efterlämnat en urhuggen underdel.

Urgröpning av ovansida på block på höjdryggen

Ev. huggen urgröpning på block i höjdryggens mellandel

Det är ganska vanligt här på höjdryggen att taket på större block utsatts för stora uthuggningar. Kanske har det uthuggna 

materialet använts till gravanläggningar eller till olika hushålls- eller hantverksaktiviteter. Det kan förstås vara yngre och ha 

använts till exempelvis täckdikning. Ibland tycks syftet med uthuggningarna ha varit att tillskapa en vacker eller spektakulär 

form. Men här är det mera stentägt-tanken som dominerat.

Troligen medveten urhuggning i block på det skogsklädda impedimentet

Ythuggning i blocksida på höjdryggens mellandel

Tydligt ythugget block i början av höjdryggen. Ythuggningen kan ha gjort för att markera blocket som 

ett gränsblock. Men andra tolkningar är naturligtvis möjliga. Stenmaterial från blocket kan ha använts 

vis anläggningen av gravhögarna högre upp på krönet eller som täckning över en liten grav vid blocket.

Ytterligare ett block som fått sin yta märkligt förändrad genom stenhuggning. Det är svårt att i efterhand avgöra, om man varit 

intresserad av de borthuggna bitarna eller om man mera varit fokuserad på att skapa ett uppmärksamhetsfångande blockyta. Det verkar 

nästan som man medvetet valt att låta en del blockbitar sitta kvar som någon slags gördel. Stenhuggarskickligheten manifesterar sig inte 

så mycket i förmågan att hugga loss stenbitar utan mera i att lyckas behålla mittpartiet intakt på plats. Liksom vid en del andra block här 

på stenkullen finns det också här en närliggande grop (syns svagt till höger i bilden bakom björkstammen).

Uthuggning i sidan av stort block på mellersta delen av höjdryggen

Ytterligare en märklig ythuggning i blocksida

Ythuggning i större block på det skogsklädda impedimentet ovanför en trolig gammal boplats. 

Blockets uthuggning påminner om ett ansikte.

6.4. Stenstolsformer

Om stenstolar 

Stenhuggning har ibland bedrivits på ett sådant sätt att ett kantstycke av blockets ovansida huggits loss. Då 

har en trappstegsformation bildats, som ofta påminner om en stenstol eller en stensoffa. Vi ser den här 

typen av huggna formationer både där äldre traditionella klyvningsmetoder använts och där yngre 

borrtekniker tillämpats. Stenstolarna skulle kunna vara är en oavsiktlig restprodukt efter stenhuggning. 

Men ibland är stenstolarna så välformade och spektakulära att man kan undra om de möjligen haft någon 

skyltfunktion. Om det bara rört sig om en stentägtsinsats är det svårt att förstå varför man möter så många 

stenstolsformer. Stenstolsformer utgör ju en bra utgångspunkt för forsatt uthuggning i stolsryggen och dessa 

borde man väl ha utnyttjat för fortsatt huggning. En del stenstolar är rumsligt kopplade till gravhögar. 

Huggningen kan ju ha åstadkommits för att erhålla stenmaterial till gravhögens uppbyggnad. Eller möjligen 

har man tänkt sig att hugga fram en stenstol så att den döde under vackra sommarkvällar skulle kunna gå 

ut ur högen och sätta sig i stenstolen för att blicka ut över sina gamla marker. Det är förstås en vacker tanke. 

Men något starkt belägg för den har jag inte. 

Stenstolar är ofta ganska lätta att upptäcka. Och det lönar sig ofta att hålla utkik efter dem. För i närheten 

hittar man inte sällan spår efter andra huggningar, som genomförts med traditionella metoder eller med 

borrteknik och som inte är lika lätta att upptäcka.

Vacker stenstol i vacker miljö nära höjdryggens kant mot de lägre liggande fälten

Stenstol-form på block i kaotiskt område, där traditionell stenhuggning bedrivits.

Stenstol-form i anknytning till en yta, som täcks av stenmaterial, som antagligen både sprängts och huggits fram.

Skyltblock med svag stenstolsform i början av höjdryggen

Stenstol-form i kanten på det skogsklädda impedimentet. Mycket talar för att det är det borthuggna 

stenstycket, som ligger kvar till vänster om blocket. Stenstolsblocket är nog märkligare än man först anar 

(se nästa bild).

På nedsidan av blocket finns en mindre högbildning med små block, varav åtminstone det skarpkantade mittblocket 

verkar tillhugget. Kanske stenstol-formen på andra sidan blocket har ett funktionellt samband med den lilla högen 

framför blocket? Kanske markerar de båda en gravanläggning?

Kap.7. Blockhögar

Om blockhögar 

I höjdryggens mellanparti finns ett antal högar av ganska stora block. De skiljer sig från omkringliggande flacka 

ansamlingar av sprängsten och huggen sten genom att de är betydligt mer arrangerade och avgränsade. Det 

är svårt att tro att det rör sig om röjningsrösen. Det finns inga block med rundad form som antyder att de 

brutits upp ur jorden och förts in hit. Inga block har heller kvar något av den jordfärg (i olika ockranyanser) som 

block som brutits upp ur jorden brukar ha. Inga block uppvisar heller borrade dubbhål, som antyder att det 

skulle vara relativt sent bortröjd åkersten. Och ofta ligger högarna längre in på höjdryggen, vilken knappast 

gör dem till troliga röjningsrösen. Nu behöver det ju i och för sig inte röra sig om röjningssten från åkerfälten 

utanför. De skulle ju kunna vara sten, som röjts undan från den betesmark, där högarna står. Men det är 

knappast troligt. Marken runt omkring rösena är full av marksten - både mindre stenar och större block. Så 

en ev. röjning här verkar inte ha frilagt någon markyta. Så vitt jag kan se verkar så gott som alla block i högarna 

var kluvna. Det ser faktiskt ut som om varje hög representerar ett större block som helt styckats upp i mindre 

bitar, vilka arrangerats till en ganska välordnad hög. Närheten till flera ganska stora högar täckta med torv och 

jord gör att det ligger nära tillhands att tänka att också dessa blockhögar skulle kunna vara en form av 

gravhögar som av någon anledning aldrig fått någon jordtäckning. Det finns förstås andra tolkningsalternativ. 

Man skulle ju exempelvis kunna tänka sig att stenhägnader har anlags i landskapet här för att skilja åkerjord 

och betesjord. De kan ju ha anlagts redan under bronsålder eller järnålder. När stengärdesgårdarna så 

småningom togs bort så behövde ju stenen dumpas någonstans - om den inte återanvändes t.ex. i täckdiken. 

Att blockhögarna består av styckad sten som inte har spår efter borrännor eller borrade intakta klyvhål eller 

spränghål skulle i så fall kunna förklaras med att stenmaterialet kluvits för mycket länge sedan för att användas 

som byggmaterial i i stenhägnader. Jag får emellertid intrycket att blocken har huggits relativt sent - under 

senare århundraden - så kanske måste vi tänka oss någon helt annan tolkning än dem som ovan framförts – 

t.ex rester av stentägter för framställning av sten för täckdikning. Men samtidigt är det dock svårt att bedöma 

åldern på kluvna stenytor. Det är säkert väldigt många faktorer som påverkar hur sådana stenytor åldras.

Vacker blockhög av ganska stora huggna block (utan klyvborrännor) nära fältkanten. Trädrötter har 

antagligen orsakat att ett blockstycke i den närmaste raden fallit ut.

Mycket talar för att det stora blocket ursprungligen varit än större - kanske både högre och längre - och att det 

vid något tillfälle till stor del styckats upp i mindre bitar. Kanske rör det sig om stentägt för att få täckmaterial 

över en grav (tidig datering) eller att få stenmaterial till ett gränsröse (sen datering)

Ytterligare en blockhög i höjdryggens mellanparti

Block med skyltkaraktär i kanten av en blockhög

Blockhög i höjdryggskanten ut mot fältet. I bakgrunden till vänster skymtar den märkliga 

blockkonstruktionen med borrännan.

Blockhög med ganska skarpkantade stenstycken. Vid högens sidan finns ett platthugget markfast block. 

Här förväntar man sig nog ett inslag av klyvborrännor. Men något sådant har inte kunnat identifieras.

Kap.8. Gravanläggningar från Bronsålder/Järnålder

Bronsålderns gravanläggningar, som slukade sten och drev 

fram ett omfattande stenhuggande. 

Man kan naturligtvis studera bronsålderns gravanläggningar (högar och stensättningar) av många olika skäl. 

Man kan exempelvis studera dem för att få ett grepp på hur dåtidens bebyggelse var utspridd. Man kan 

använda dem för att försöka dra slutsatser om religiösa föreställningar. Och man kan studera gravfynden för 

att få en uppfattning om hur människornas vardagsliv gestaltade sig. Jag vill dock uppmärksamma 

gravanläggningarna utifrån ett helt annat perspektiv. De kräver nämligen mängder av sten för sin 

uppbyggnad. Och de har sannolikt starkt drivit på stenhuggeriet. Många av blocken i gravarnas närhet har 

helt huggits ned eller brandskattats svårt på stenmassa. En hel del av det huggna materialet har använts till 

uppbyggnad av gravarnas kärnrösen och stenkransar. Det rör sig således om stentägter, vars material 

använts för sakrala funktioner. En del block har säkerligen inte bara använts som stentägter. De har också 

medvetet utformats genom stenhuggning för att fungera som spektakulära skyltblock. Man har nog ofta 

slagit två flugor i en smäll. Samtidigt som man producerat stenmaterial för gravarnas uppbyggnad har man 

skapat skyltblock med vackra stenytor. Stentägt och monumentskapande har gått hand i hand. 

Högar av sten behöver naturligtvis inte alltid vara gravplatser. Ansamlingar av stenar kan vara stenavfall 

efter olika hushålls- och hantverksaktiviteter. Också sådana profana aktiviteter har naturligtvis krävt att sten 

huggits i olika former och storlekar. Enstaka sådana högfynd stöter vi också på här på höjdryggen - och 

särskilt på det angränsande skogsklädda impedimentet.

Här på höjdryggen i kilen mellan Fullerövägen och väg 290 dyker de första gravkullarna (stensättningarna skulle nog fackarkeologerna säga) upp. 

Man kan undra om skuggan på bilden tillhör vålnaden i högen. Men vålnader har väl inga skuggor (?) så antagligen är det fotografens skugga vi 

ser. Man kan inte påstå att höjdryggen är nedlusad med höggravar. Men de som finns är koncentrerade till tre områden: höjdryggens början, 

höjdryggens mellandel och dess slutdel invid väg 290. Flertalet högar är ganska flacka och en del har, som den på bilden, en garnering av 

mindre block, som ligger synliga högst upp som jordgubbar i en tårta.

En del av de troliga gravanläggningarna är så flacka och låga att man kanske kan ifrågasätta om de ska benämnas som högar. 

Blockgarneringen är också här mycket tydlig. Men merparten av stenmaterialet ligger nog ändå dolt under jord och gräs.

En del högar saknar blockgarnering högst upp. Men kan då i stället ha ett större block i mitten eller gärna lite på sidan i 

högen. Merparten av högarnas sten ligger säkert dold under det gräsbevuxna jordskiktet. En hel del huggen sten har säkert 

behövts till uppbyggnad av högarnas inre kärnrösen.

Gravhög med obetydlig stenskyltning i höjdryggens slutparti. Alldeles nedanför högen i branten mot Fullerövägen 

finns dock en mäktig stenskyltning.

Svårbedömd kulle med mindre block på ytan och ett stort inslag av jord. I närheten finns ett område med stora 

styckade block, där antagligen både sprängning och traditionell stenhuggning ägt rum.

Svårbedömd hög uppbyggd av mindre block och jord i kanten av en stor röjd - lite nedsänkt - yta. I närheten finns ett kaotiskt område 

med styckade block, där både sprängning och stenhuggning tycks ha förekommit.

Ytterligare en hög i samma område i kanten av den röjda ytan

Närbild på det småsakaliga jordblandade blockmaterielet i högen på föregående bild

Nära den röjda ytan upptäcker jag en symmetrisk och uttalat välvd hög med ett rundat småskaligt material av en typ, som jag inte stött på 

någon annan stans på det impediment, som gränsar till höjdryggen. Övrigt småskaligt material består mest av flata stenskärvor som ligger i 

stora eller små flak. Kanske rör det sig ändå om en skärvstenshög. Det stärker ju antagandet att den röjda ytan skulle ha kunnat utgöra en 

bobotten under bronsåldern. Men samtidigt verkar de rundade stenarna i högens övre skikt inte vara skörbräna eller skärviga. Jag får nog 

överlämna det här fyndet till fackarkeologerna, som antagligen har betydligt bättre kläm på småskaligt stenmaterial i högar än vad jag har. 

Jag får nog hålla mig till större block och blockarrangemang, som fackarkeologerna inte fokuserar i någon större utsträckning.

Ytterligare en bild på den välvda högen med småskaligt stenmaterial - utan jordinslag - nära den röjda nedsänkta ytan.

Kap.9. Borrkluvet stenmaterial

Om Borrkluvet stenmaterial 

Någon gång under stenhuggningens långa flertusenåriga historia introduceras borrtekniken i stenhuggningens 

tjänst. När man ser de perfekta klyvningsresultat, som kunde åstadkommas med traditionella klyvmetoder (både 

släthuggning av sidor och tillformning av helt vinkelräta hörn kunde tillverkas utan större problem), har man svårt 

att förstå att borrteknikerna över huvud taget kunde tränga sig in på stenhuggeriets område och ta marknadsandelar 

från de traditionella klyvteknikerna. Den manuella stenborrningen var dessutom ganska tids- och 

arbetskrävande och många gånger gick gick det nog betydligt enklare och smidigare och använda traditionella 

metoder. Det traditionella stenhuggeriet blev dock aldrig helt utkonkurrerat. Och för vissa stenhuggningsaktiviteter 

(som exempel produktion av sten till stengärdesgårdar) har traditionella stenhuggningstekniker 

dominerat även under de senaste århundradena. Borrkluvet stenmaterial har naturligtvis använts för husbehov 

vid närbelägna gårdar till stengrunder, jordkällare, portstolpar m.m. Men vi ser också borrkluvet material i 

sammanhang, som knappast kan vara husbehovsrelaterade. En del klyvplatser är så små och oansenliga att det 

knappast gått att få fram stenmaterial lämpligt för husbehovsanvändning. På en del klyvplatser har knappast något 

stenmaterial forslats bort över huvud taget. Det tycks snarare som om det använts för att skapa någon form av 

stenmonument på platsen. Vi finner också ibland borrkluvet stenmaterial i avlägsna och oländiga skogsmarker. En 

del av det materialet är så storskaligt hugget (och ligger kvar i marken som stora stenklossar) att man tvivlar på att 

enskilda bönder (eller ens flera bönder i samverkan) skulle ha kunna forsla hem det till traktens bondgårdar. Och 

det är inte heller helt enkelt att förstå vad bönderna skulle ha så storskaligt material till. Och det är inte lätt att 

förstå varför rationellt tänkande bönder skulle hämta hem tung och svårforslad sten från avlägsna skogsmarker, när 

de ofta hade mängder av lämpliga stenblock att klyva utanför den egna köksknuten. Antagligen har husbehovshypotesen 

sina begränsningar och borrkluvet stenmaterial har nog också använts i helt andra sammanhang - 

exempelvis för att iordningställa gränsmarkerande skyltblock. Kanske har det rent av varit meningen att 

borrännorna skulle synas och signalera att blocket ifråga markerade en gräns, som var sanktionerad av och 

beskyddad av en mäktig myndighet. För storskaligt, välhugget borrkluvet stenmaterial i avlägsna skogstrakter 

måste vi antagligen också räkna med uppdragshuggning utförd av stenhuggarspecialister.

Antagligen är inte sista ordet ännu sagt om borrklyvteknikens ålder. Fackarkeologerna anger i regel en 

ganska sen bakre tidsgräns för det borrkluvna stenmaterialet och menar att det knappast är äldre än 

ett par hundra år. Mina egna efterforskningar öppnar dock möjligheter för att den bakre gränsen för 

borrteknikens användning kan behöva flyttas åtminstone ytterligare några århundraden bakåt. 

Borrklyvningen omfattar egentligen två olika klyvtekniker: klyvning genom kilning i ett enstaka djupt 

borrhål och klyvning genom flera grunda borrhål satta på rad. Båda teknikerna har under senaste 

århundradena tillämpats tillsammans och återfinns ofta på en och samma klyvplats. 

De båda teknikerna kan ha olika historiska rötter och tidigt använts i helt olika sammanhang. Kanske 

har de först relativt sent strålat samman inom den profana stenhuggningen. Möjligen kan alltså 

borrklyvningen ha rötter som ”borrar” sig ned i ett dimhöljt förkristet förflutet. Vi får inte heller stirra 

oss blinda på det faktum att stenborrning i sprängningssammanhang är en relativt ny företeelse. 

Borrning för klyvning och borrning för sprängning är ju två helt olika företeelser. Och borrklyvning kan 

ha ägt rum långt innan man började lägga ner sprängladdningar i borrade hål. Det ska erkännas att 

stenhuggeri och stenklyvning (utanför det industriella sammanhanget) har behandlats mycket 

styvmoderligt av både arkeologer och teknikintresserade historiker. Och arkeologerna har nog sina 

skäl. De vet troligen med sig att om man skulle fokusera på det borrhuggna stenmaterialet (för att inte 

tala om det mångfalt större oborrade klyvmaterialet), så skulle antalet fornlämningar och övriga 

kulturhistoriska lämningar fullkomligt explodera och insatserna för att skydda och vårda skulle behöva 

mångdubblas. Stenhuggning har ju ofta varit en bisyssla och nog ofta också bedrivits av människor 

som (i vart fall under senare århundraden) haft en relativt svag ställning i samhället. De har inte själva 

dokumenterat och skrivit om sin verksamhet och ingen annat har gjort det i deras ställe. Men spåren 

finns kvar det kan vi tydligt konstatera även när vi inventerar även ett så ytmässigt begränsat område 

som vår höjdrygg ovanför Fyrisåns dalgång i Storvretabygden.

Det är inte alltid helt lätt att skilja borrkluvet stenmaterial från sprängt sådant. Det finns dock en del 

särskiljande tecken som jag försökt använda mig av. Sprängt material är i regel mer oregelbundet och 

mångkantat än borrkluvet material. Sprängda stenstycken kan också ha intakta genomgående borrhål, 

något som nästan aldrig återfinns i det borrkluvna materialet. Sprängborrännor har också vanligtvis 

betydligt större borrhålsdiameter än klyvborrännor. Långa intakta borrännor på block utan skador och 

avbrott är sannolikt åstadkommna vid kilning i djupa borrhål och inte genom sprängning. Om två 

blockstycken har matchande intakta borrännor vända mot varandra så är det sannolikt fråga om en kilning 

i klyvborrhål. Mindre fristående block i skogs- och hagmark kan ibland uppvisa en borränna i den släta 

ytan. Man får väl utgå ifrån att det rör sig om borrklyvning (kilning) och inte sprängning. För vem skulle väl 

komma på iden att spränga bort små bitar från mindre block? En sådan styckning kräver kontroll - och det 

har man definitivt inte vid sprängning. I mer orörd skogs- och hagmark är det oftast inte svårt att avgöra 

om sprängning eller kilning genomförts. Men på kaotiska impediment i fältlandskapet är det inte alltid lika 

lätt att särskilja kilning och sprängning. Det måste jag erkänna. Sannolikt hänger det samman med att 

sprängning kan ha förekommit som ett förled i en stenhuggningsprocess där både traditiolla metoder och 

borrteknik använts för fortsatt förädling av sprängda blockstycken.

Allt stenmaterial lämpade sig inte för borrklyvning. Det har den person fått erfara som här har försökt 

anlägga klyvborrhål. Blocket finns i inledningen av vår höjdrygg - nära grusvägen till Norrbo.

Lite längre upp i sluttningen stöter vi på ett litet uppställt block med en svagt skålformad framsida, som har en tydlig 

borränna i högerkanten. Vid närmare besiktning har jag kunnat konstatera att också baksidan uppvisar en borränna. 

Den llla oansenliga stenen står uppställd alldeles i närheten av en blockhög, som har en lite märklig konstruktion. 

Möjligen ingår sten och blockhög i samma sammanhang. Kanske är det fråga om en dubbelmarkering av en gräns, som 

löper fram över höjdryggen.

Borrännestenen på föregående bild står helt nära den märkliga blockhögen på bilden. Kanske är det rent av den lilla borrännestenen, som 

skymtar längst ut i högerkanten. Den lite hjärtformade stenen i blockhögens mitt är placerad så att den tycks flyga fram och nästan upphäva 

tyngdlagen. Kanske har blockhögen till funktion att markera en gräns som löper över höjdryggen. På en mycket begränsad yta ser vi möjligen tre 

olika metoder att stycka sten representerade. Den centrala hjärtformade stenen har antagligen huggits fram med traditionell klyvteknik. Den lilla 

stenen bredvid har kluvits med borrteknik. Slutligen uppvisar några av de stora blocken i blockhögen stora djupa borrhål, som rimligtvis är 

spränghål. Spränghålstolkningen är dock inte given. Det skulle kunna vara borrhål, som markerade blocken som gränsblock - eller det skulle 

kanske kunna vara dubbhål (trots borrdjupet) för lyftning och transport av blocken.

I sluttningen upp mot stenkullen (från Norrbovägen) möter vi ett vackert gråstensfärgat block med en liten låg häll framför. 

Till höger om blocket skymtar en gravkulle fram. Det kan inte uteslutas att den här homogent färgade blocksidan och den 

vänstra synliga gaveln någon gång utsatts för stenhuggning. Men det måste i alla fall ha varit så länge sedan att alla synliga 

ytor hunnit återta en homogen gråstensfärg. Framför blocket finns en låg ganska oansenlig stenhäll.

Bakom gravkullen - till vänster - skymtar det aktuella blocket. Man får intrycket att framsidan med sin raka kant 

och sin inåtlutning kan vara huggen.

Den låga hällen framför blocket har spräckts mitt itu med hjälp av flera borrade klyvhål.

Bilden visat i förstoring hur stenhällen spräckts med hjälp av grunda klyvborrhål, som vid kilningen spruckit upp i halvor. Det är 

knappast troligt att den här lilla hällen skulle ha kunnat leverera någon användbar husbehovssten. Troligare är då att den borrade 

hällen (kanske tillsammans det stora blocket bakom) markerat en gräns som dragit fram över höjdryggen. En ytterligare förklaring 

(men nog mindre sannolik) skulle möjligen kunna vara att den borrade sprickan tagits upp för att ge stöd för någon 

stängselkonstruktion.

Baksidan av stora blocket uppvisar inte alls den släthet och den homogena gråstensfärg som framsidan (vänd mot stenhällen) visar. Här har 

tydliga uthuggningar gjorts i något tidsskede. Ythuggningarnas gråvita färg tyder inte nödvändigtvis på att de är relativt färska. Snarare är det 

nog så att huggningarna givit konnkurrensfördelar till andra lavarter än gråstenslavarna. Vissa partier som inte huggits har fortfarande kvar sin 

gråstensdräkt, vilket naturligtvis antyder att hela baksidan en gång varit gråstensfärgad. Uthuggningen här stärker rimligtvis hypotesen att 

blocket fungerat som gränsmarkör. En annan tolkning skulle naturligtvis kunna vara att material från blockväggen använts vid uppbyggnad av den 

närliggande gravhögen.

Lite längre bort på höjdryggen - men fortfarande i början - stöter vi på en vacker klyvplats där borrteknik använts. Så vitt jag kan se har 

radhuggning med flera klyvhål satta på rad inte använts här. Det rör sig således om enstaka ganska djupa borrhål, som anlagts ganska 

glest. Framför de upprättstående blocken ligger en märklig, fyrkantig, huggen stenhäll. Det är svårt att bedöma hur mycket kluvet 

stenmaterial (om ens något) som forslats bort från platsen. Ganska många blockbitar finns kvar runt omkring klyvplatsen. Hällen 

skulle kunna var bottenplanet av ett borthugget block. Men hällen skulle också kunna vara hämtad från den sluttande sidan på blocket 

bredvid.

Bilden visar en del av föregående block. Borrännan (resten efter klyvborrhålet) syns tydligt på bilden. Inte så sällan antar kluvna block 

en stolformation, där borrännor ofta sitter just i eller i anknytning till själva stolsryggen. Man kan ju undra varför man behövde klyva 

fram sten i just det här området - bara några meter från en blockvall i fältkanten, som ju innehåller block av alla möjliga former och 

storlekar. Det hade väl bara varit att ta för sig. Det kan finnas flera svar på den frågan. Ett svar skulle kunna vara att blockvallen ännu 

inte skapats - och att således klyvningen här är äldre än blockvallen. Men det kanske inte nämnvärt förbättrar våra möjligheter att 

datera vare sig klyvplats eller blockvall. För har vi verkligen full koll på hur gamla borrade klyvborrännor kan vara? Och så vet vi förstås 

inte om klyvningen verkligen haft till syfte att ta fram husbehovssten. Kanske handlar det om en gränsmarkering (se nästa bild).

Också här ser vi tydligt att att den borrade klyvplatsen befinner sig i omedelbar närhet till ett större block. Man 

kan tänka sig möjligheten att det rör sig om en kombinativ gränsmarkering, där den borrännemärkta klyvplatsen 

tillsamman med det större blocket markerat en gräns. Men det finns naturligtvis massor av större block på vår 

höjdrygg. Det går således nästan alltid att hitta ett större block som ligger nära en identifierad klyvplats, där 

borrteknik använts. Rumslig närhet behöver naturligtvis inte tyda på något funktionellt samband.

Alldeles i närheten av den föregående klyvsplatsen med stenhällen hittar vi ytterligare en klyvplats, där klyvning skett med 

flera grunda klyvhål på rad. Också här är det svårt att säga varför just metoden med flera grunda borrhål tätt i rad använts. 

Tekniken brukar ju användas vid precisionshuggning, när man vill ha ut särskilt välformade stenstycken. Något välformat 

stenstycke verkar man inte ha fått ut här. Kanske är det rent av inte klyvningen utan borrännorna vi ska koncentrera oss på. 

Kanske vill de signalera att klyvplatsen har med gränsmarkering att göra.

Klyvplatsen (samma som på föregående bild) står alldeles bredvid ett större block . Blocket har märkliga uthuggningar, 

som antyder att plocket påverkats av människor i något mycket speciellt syfte. Kanske handlar det om att borrad 

klyvplats och större block gemensamt markerat en gräns, som dragits fram över höjdryggen. Klyvplatsen verkar 

avgränsad utåt av blockbitar, som verkar lagda kant i kant.

Märklig uthuggning på det större blocket vid den borrade klyvplatsen. Helt säkert är uthuggningen mycket medvetet 

gjord. Kanske rör det sig om en gränsmarkering. Precis som man i alla tider markerat gränser med ythuggningar i 

trädstammar har man kanske också markerat gränser genom ythuggningar i block. Kanske uthuggningen i blocket 

och den borrade klyvplatsen på andra sidan markerar samma gräns. Kanske rör det sig bara om två olika 

gränsmarkeringssystem av olika ålder, av vilka ythuggningen i blocket rimligtvis är den äldsta.

Ytterligare en bild på det urhuggna (märkta) blocket

Klyvplatsen vid det ythuggna blocket uppvisar inte enbart borrklyvning med klyvhål satta tätt i rad. Vi ser också djupare 

klyvborrhål, som är betydligt glesare. Bilden visar en ganska tydlig borränna efter ett sådant borrat klyvhål.

Klyvhålsplatsen uppvisar också en mycket svåridentifierad borränna, som jag bara kunnat identifiera genom att känna 

efter med det känsliga pekfinget. Läsaren kan ju pröva sin egen förmåga att med enbart synen identifiera borrännan. 

Det är en nästan omöjlig uppgift kan jag som tröst meddela. Hur många klyvborrännor missa man inte i blockrika 

marker även om man försöker vara noggrann?

Blocket på bilden ligger mycket nära klyvplatsen, som visades på de föregående bilderna. Blocket ser ut att ha styckats 

genom sprängning. Och det är i sig inget förvånande, eftersom det finns ett stort område med sprängsten nedanför blocket 

mot fält och betad inäga. Märkligare då är blockets placering i ”splendid isolation” - som om det ville skylta för något. Jag 

letade länge efter ett sprängborrhål eller en sprängborränna på blocket. Jag hittade tillslut en lavöverväxt, nästan osynlig 

borränna. Men jag är inte så säker på att det verkligen rör sig om en sprängborränna. Placeringen l kanten och den lilla 

borrhålsdiametern (uppskattad) får mig att tro att det snarare rör sig om en klyvborränna. Blocket kan ha kluvits fram vid 

den närliggande klyvplatsen och av någon anledning ställts upp här.

Det är kanske inte lätt att upptäcka den lavöverväxta borrännan även när man vet att den finns 

inom den inplacerade ovalen.

Lite längre bort på höjdryggens sluttning hittar vi ett stort skyltblock med exponeringssidan vänd ner mot 

Fyrisåns dalgång. Blocket verkar uråldrigt med sin kluvna framsida och sin tillformade topp. Men det finns 

något som inte riktigt stämmer. När jag granskar den höga lodräta framsidan så upptäcker jag faktiskt en 

mycket lång lodrät borränna i ytan.

En lång smal klyvborränna löper vertikalt långt ner på blockets exponeringssida. Det väcker många frågor kring stenborrningens ålder och 

funktion när det gäller stenklyvning. Kanske måste man när det gäller datering skilja tydligt på borrning för klyvning och borrning för sprängning. 

Kanske har man borrat klyvhål många århundraden innan man började borra spränghål? Man kan naturligtvis inte utesluta möjligheten att det 

rör sig om ett gammalt skyltblock, helt fabricerat med traditionell klyvteknik, som ganska sent omformats till ett gränsmarkerande block. 

Framsidans klyvyta är också märklig så tillvida att höger och vänster sida har helt olika vegetationsdräkt. Möjligen tillhör skiktet med vitfärgad 

lavart en äldre huggning medan det gråstensfärgade vänsterpartiet med den långa borrännan kan vara betydligt yngre. Vid gränsmarkeringstillfället 

har kanske bara ett tunt skikt huggits bort med borrteknik för att signalera att det gamla skyltblocket, som antagligen stått här sedan 

bronsåldern, fått en ny gränsmarkerande funktion.

I Storvretabygden är det inte ovanligt att finna stora block, som med traditionell stenhuggning styckats i stora bitar, 

som sedan samlats i ett slarvigt blockarrangemang med tydlig skyltblocks-karaktär. Bildens blockarrangemang i 

höjdryggens mittparti nära fältkanten verkar tillhöra denna kategori. Men tolkningen försvåras av att en av de 

styckade bitarna (den i förgrunden) har en borränna i överkanten (se markeringsovalen). Klyvborrhålet har knappast 

varit möjligt att borra med blockbitarna i det nuvarande läget, eftersom den större övre blockbiten skulle ha 

förhindrat detta. Man får nog tänka sig att borrhålet upptagits när den mindre blockbiten stått i ett helt annat läge. 

Efter borrklyvningen har blockbiten förflyttats till sin nuvarande läge. Uthuggningen har knappast gjort för att få fram 

lämplig husbehovssten. Snarare har den gjorts för att markera blockformationen - kanske som ett gränsmonument.

Närbild på klyvborrännan i den blockformation, som visades på föregående bild. Borrännan är ovanlig så till vida att den 

längdmässigt befinner sig ett mellanläge. Den är längre än de korta klyvborrännor, som bildas när fler klyvborrhål anläggs i rad. 

Och den är betydligt kortare än flertalet enstaka klyvborrännor, som bildas vid klyvning från ett enda djupt borrhål. Skulle det visa 

sig att borrännan inte ingår i ett relativt sentida gränsmarkeringssammanhang, så kan det bli dateringsmässigt kritiskt. Någon 

vanlig stentägt för produktion av husbehovssten har det inte varit fråga om här. Och då finns ju möjligheten/risken att klyvning 

med borrteknik förlorar sig ner i förkristen tid.

När blockformationerna liknar dem på bilden, kan man ana att stenhuggning bedrivits i området. Blocken här 

verkar var huggna med traditionell huggteknik. Men ofta finns det inga skarpa gränser mellan områden med 

traditionellt hugget stenmaterial och borrkluvet material. Så ägnar vi lite tid åt blockgranskning här så hittar 

vi kanske en klyvborränna.

Och på ett närliggande block hittar vi en ensam klyvborränna. Man måste ha ett upptränat öga för att hitta en sådan här väl 

kamouflerad borränna. Och ofta räcker det inte med ett upptränat öga. Man måste dessutom var inriktad på att leta efter borrännor - 

och det var jag ju vid det här tillfället.

Ytterligare en borränna på ett block i närheten. Borrännediametern är här så stor att det 

antagligen rör sig om en sprängborränna.

Skåra i blockstycke i blockhög. Skåran är inte en borränna. Men den kan ha åstadkommits 

med någon annan typ av järnredskap

Kap.10. Sprängt stenmaterial

Sprängt stenmaterial 

Det är inte helt lätt att förstå varför det finns så mycket sprängt stenmaterial på olika platser på höjdryggen 

både i mer centrala delar och (kanske framför allt) i kanterna mot åkerfält och inägor. Inledningsvis drog jag 

slutsatsen att det rörde sig om röjsten som förts in från omkringliggande åkerfält och dumpats. En del 

röjblock skulle ju ha kunnat vara så stora att de behövt sprängas för att kunna brytas upp och transporteras 

bort. Men vid närmare påsyn visar det sig att många block i dumphögarna är så stora och tunga att de 

rimligtvis inte kunnat transporteras in till åkerkanterna ens med dubbning och stenvagnsvinch under 1940 – 

och 1950 - talet. Block som brutits upp ur jorden uppvisar också jordfärgade ytskikt som bryter mot den i 

övrigt gråstensfärgade stenytan. Några sådan ytskillnader i färg kan man inte se här. Mycket stenmaterial 

ligger också betydligt högre upp i slänterna än där stenröjarna brukade dumpa sin sten. Också i centrala 

skogsbeväxta områden relativt långt från fälten möter vi denna typ av stenmaterial, vilket tyder på att det 

knappast kan röra sig om röjsten med spränginslag. Blocken saknar också genomgående borrade dubbhål, 

vilket antyder att det i vart fall inte kan röra sig om röjsten i modern tid. 

Men om det nu inte rör sig om röjsten vad kan man ha använt så mycket sprängt – ofta ganska storskaligtstenmaterial 

till? Jag har egentligen inget säkert svar på detta. Men jag kan tänka mig några tentativa 

förklaringar. På en del ställen tycker jag mig faktiskt se ett inslag av stenhuggning (klyvning både med och 

utan borr) i det sprängda materialet. Kanske är det så att man ibland genomförde sprängningar för att få 

fram stenmaterial som kunde bearbetas vidare med stenhuggning. Sprängning skulle alltså kunna vara ett led 

i en stenhuggningsprocess. Men en sådan hypotes flyttar egentligen bara problematiken ett steg framåt. 

Varför har man sysslat med så omfattande stenhuggning och varför har man överhuggit så till den milda grad? 

Det mesta av stenmaterialet ligger ju fortfarande kvar på ursprungsplatsen. 

En alternativ (eller kompletterande) förklaring anknyter till 1800-talets omfattande stentäckdikning för att få 

en förbättrad dräning av åkerjorden. Till täckdikningen gick det säkerligen åt mängder av huggen sten. Men 

antagligen använde man framför allt ganska småskaligt stenmaterial. Det stämmer inte med det relativt 

storskaliga sprängmaterial som man finner på olika platser längs höjdryggen. Eller också stämmer det mycket 

bra. Storskaligheten kan vara ett tecken på att det småskaliga sprängmaterialet sorterats ut och använts vid 

täckdikningen.

En ytterligare alternativ/kompletterande förklaring till sprängstenen ligger nära den avfärdade 

stenröjningshypotesen. Kanske rör det sig inte om röjsten som rensats bort ur åkrarna utom om sten i de 

stenhägnader som omgivit åkrarna och som kanske i relativt sen tid avlägsnats. Kanske har en del större 

markfasta block varit inbyggda i dessa stenhägnader. Vid borttagningen av stenmurarna har man kans sprängt 

dess block för att kunna transportera bort dem tillsammans med övrig sten. Det skulle ju kunna förklara det ofta 

iakttagna förhållandet att stenmaterialet innehåller relativt få block med sprängborrhål eller sprängborrännor. 

Det skulle också kunna förklara varför det finns ett ofta ganska stort inslag av huggen sten. Det skulle ju kunna 

röra sig om tidiga huggningar för att få material till stenhägnaderna. Det skulle i så fall innebära att stenen 

redan varit huggen när den forslades till sin nuvarande plats. Och kanske har det också varit så att småskaligt 

stenmaterial från de nedrivna stenhägnaderna använts till täckdikning. Och kanske ligger det fortfarande kvar i 

åkerjorden trots att stentäckdikenas tid för länge sedan är förbi. Den här förklaringen skulle väl rimligtvis kunna 

stämma med dumpat sprängt material längt ner vid fältkanterna . Men förklarar knappast det högt liggande 

mycket storskaliga sprängda stenmaterialet.

Längst ut mot fälten i öster finns en märklig blockvall av huggna block. Innanför finns en stor avlång yta, som kan ha utgjort en 

bobotten. I botten finns en grund men vid gropstruktur. Vallen består kanske både av blockstycken, som huggits på platsen men 

också av block som röjts undan från den stora fria ytan. Kanske har blockvallen konstruerats som boplatsvall för att skydda 

boplatsen från väder och vind. Någon röjsten från fälten finns det knappast i denna vall.

Block i sprängstensmiljö , som placerats på ett märkligt lutande sätt.

I sprängstensmiljön finns upplagda block av en form som antyder att också stenhuggning förekommit här.

Ett stenupplägg (antagligen medvetet arrangerat) sett från gavelsidan

Stenupplägg där huvudblocket uppvisar en borränna, som troligtvis är en klyvborränna. Fyndet vittnar om att 

stenklyvning med borrteknik ägt rum i ett sprängstensområde.

Troligt spränghål i blockvallen ovanför den röjda ytan

Troligt spränghål i blockvallen

Ytterligare ett borrat spränghål i blockvallen

Block i sprängstensmiljö

Jag letade länge i den här ganska mäktiga blockvallen längs en fältkant utan hitta några spår efter 

sprängborrhål eller sprängborrännor trots att en del av stenmaterialet ser sprängt ut.

Ytterligare än bild på samma blockvall

Till slut hittar jag ändå ett mindre block med en borränna av ganska stor diameter i ena kanten. Med så stor diameter rör det sig 

sannaolikt om en sprängborränna. Borrännan har med tiden fått samma vegetationsbekädnad som stenen i övrigt och är svår att 

upptäcka. Kanske finns det betydligt fler borrännor här än vad jag kunnat upptäcka.

När jag höll på att ge upp i letandet efter borrhål och borrännor i en blockvall nära inägan så hittade jag, liggande på marken, ett 

borrrhål på den släta undersidan av ett block. Det rör sig sannolikt om ett spränghål eftersom hålet går genom hela blocket. 

Men det är inte helt lätt att avgöra om sprängningen ägt rum här i fältkanten eller om sprängblocket flyttats hit från någon 

annan plats.

När jag väl hittade borrhålet på undersidan så hittade jag också borrhålets fortsättning i en borränna på ovansidan.

Av bara farten hittade jag ytterligare ett borrhål på ett annat block. Så två sprängborrhål blev resultatet av en timmes letande.

Översiktsbilden visar hur en blockvall tornar upp sig i kanten av impedimentet.. Bakom det finns Fullerövägen och Norrbovägens uppfart. 

Jag hade faktiskt inte tänkt så mycket på blockvallen och dess tillkomst förrän jag tog just den här bilden. Mitt intresse hade tidigare 

fångats av andra intressanta arkeologiska fynd längre upp i stenkullen. När jag först betraktade den blockbelamrade höjdryggskanten utifrån 

den maskrosprydda inägan, drog jag helt enkelt slutsatsen att den oregelbundna stenvallen bildats genom dumpning av röjsten, som 

tidigare funnits på inägan. När jag granskat vallen lite närmare så har jag i ställer kommit fram till att bildats genom styckning (åtminstone 

delvis genom sprängning) av större block, som stått en bit upp på höjdryggens kant. Men en sådan tolkning genererar en knepig 

frågeställning. Varför har man styckat stora block i randzonen mot inägan och lagt upp det styckade materialet i stora oanvändbara 

blockhögar och blockvallar? Jag har faktiskt inte något riktigt bra svar.

Vid ett senare tillfälle hittade jag ytterligare ett genomgående sprängborrhål i stort block i blockvallen 

nära inägans kant. Övre ingångshålet är markerat med en pinne. Utgångshålet på undersidan syns på 

nästa bild.

Föregående bilds block med ett borrhål på undersidan

En del block i blockvallen är så stora och tunga att de knappast kan ha forslats in till höjdryggen från inägan eller fälten 

utanför ens under den moderna stenröjningsepoken på 1940- och 1950-talet, då motoriserade stenvagnar med effektiva 

vinschanordningar användes. Det stora blocket på bilden har inte heller något dubbat borrhål, vilket styrker antagandet att 

det inte rör sig om ett röjstensblock.

Ytterligare ett stort block som antagligen tillkommit genom styckning av ett ännu större block på 

höjdryggens kant. Både blockets storlek och avsaknaden av borrat dubbhål antyder att det inte rör sig om 

ett röjstensblock.

Bilden visar en del av blockvallen på närmare håll. Röjningssten från fälten brukar oftast ligga precis i 

fältkanten. Men här ligger faktiskt blocken ett stycke upp i kullen, vilket förbryllar. Handlar det kanske inte 

om röjsten från fältet utanför? Men vad skulle det då kunna handla om?

Blockvallen bryts av en bred välröjd vägsträckning, som tycks sluta vid den blockprydda högen högst upp på kullkrönet. Det 

förefaller nästan som om vägen är en sorts triumfväg, som enkom anlagts för att ta sig upp gravplatsen och/ eller kultplatsen. 

Det finns nog också spår av en väg på andra sidan krönet . Men den är inte lika storslagen.

Ytterligare en höjdryggskant längs samma inäga. Här möter vi mera småskaligt (förmodligen traditionellt hugget) 

stenmaterial. Och framför det stora blocket är stenmaterialet mycket finskaligt och ligger i en högliknande upphöjning. Det 

stora blocket har branta huggna sidor runt omkring. Och mycket stenmaterial ligger också på andra sidan blocket.

Svårbedömt skärvigt stenmaterial i en skreva mellan två stora blockstycken, varav det ena uppvisar 

en lång borränna i framkanten. Ev. har allt material flyttats in från fältet utanför. Men båda blockstyckena 

är så stora och tunga att det är tveksamt att de flyttats. Kanske rör det sig trots allt om en 

sprängning här på höjdryggen.

Vad gör man när man hittar ett borrhål? Ja, rimligen försöker man bestämma vad det är för typ av borrhål. Jag mäter djupet på bildens borrhål 

och finner att det är åtskilliga decimeter djupt. Det är således inte ett dubbhål. Och alltså har hålet inte borrats för att frakta blocket från fälten 

utanför. Borrhålet har för stor diameter för att det skulle kunna röra sig om ett klyvborrhål så en stenhuggare har knappast borrat hålet. Vi får 

således kanske konstatera att blocket ifråga har ett spränghål. Spränghålsblocket är ett av de block som bär upp den lite hjärtformade stenen i 

blockhögen på bild nr 214. Vi konstaterade ju där att blockhögen skulle kunna vara en gränsmarkering. Blocken härrör kanske från ett större 

block som sprängts på platsen. Men känns det inte lite överarbetat att spränga ett block för att få sten till en gränsmarkerande blockhög. Man 

kunde ju bara ha ställt en speciell gränsmarkerande sten på blocket. Sådant förekommer på vissa ställen. Nu visar det sig att nästan alla block, 

som bygger upp högen har liknande borrhål. Skulle en sprängning verkligen ha fördelat borrhålen så lika över de styckade blocken? Kan det 

möjligen vara så att blocken borrats för att markera att det rör sig om gränsmarkerande block. Och då rör det sig kanske inte om sprängborrhål 

längre. Och tittar man på blocken på bild 214 så ser de ju inte särskilt sprängstenslika ut. Vid sidan av dubbborrhål, klyvborrhål och sprängborrhål 

måste vi kanske börja räkna med markerande borrhål, som gör block till gränsmarkörer.

Kap.11. Röjblock med borrade dubbhål 

Bilden visar en kvarsittande järndubb i ett borrat dubbhål i ett röjstensblock från fältlandskapet vid Årby. 

Järndubbarna, som kopplade till en lyftanordning, avlägsnades vanligtvis efter det att blocket forslats till 

dumpningsplatsen och användes på nytt. Men här har dubben av någon anledning fått sitta kvar.

Om röjblock med borrade dubbhål. 

På fältkanter och kring åkerholmar ser man i Storvretabygden mängder av röjsten som ganska sent röjts undan 

från åkerjorden och dumpats i vallar och högar. Man känner igen den här typen av röjblock på att de har ett 

borrat dubbhål på mellan 12 och 15 cm. Borrhåleens diameter är oftast mindre än den hos spränghål. 

Dubbborrhålen användes för att kunna fästa en järndubb med ögla så att blocken kunde kopplas till en 

lyftanordning på en motoriserad stenvagn. Stenvagnarnas förlovade tid var 1940- och 1950-talet, då mängder 

av dubbade block röjdes bort från åkerjorden runt om i Sverige. Jag trodde vi skulle hitta mängder av dubbade 

block längs kanterna på höjdryggen. Upptäckterna av en stor röjstenssamling under uppvärmningen lovade 

också gott. Men resultatet på höjdryggen blev verkligen magert. Jag hittade endast några få dubbhålsblock, 

varav ett visas på första bilden nedan. Det är inte så att höjdryggen och det angränsande skogsklädda 

impedimentet saknar vallar och högar av block nära kanterna. Men vi måste dra slutsatsen att de inte skapats 

av den senaste stora röjningsvågen på 1940- och 1950-talet. Och troligen – med tanke på att många block är 

mycket stora och tunga - rör det sig nog inte heller om äldre röjblock. Det verkar snarare som blockmaterialet 

producerats genom sprängning –och även till en del också genom stenklyvning. 

Eftersom det visade sig vara förvånansvärt ont om röjblock, som dubbats i höjdryggsområdet så visas 

avslutningsvis två bilder med dubbade röjblock från andra områden i Storvretabygden.

Bilden visar ett av de få dubbade röjblock, som kunnat identifieras inom höjdryggsområdet.

Blockvall i södra delen av det impediment som gränsar till höjdryggen. Trots blockens storlek finns här inget inslag av borrade dubbhål. Det finns 

ett obetydligt inslag av borrännor. Ett närtåene block har ett borrhål som tyder på sprängning. Många stora block har styckats på åkerholmen. Och 

antagligen kommer blockmassan i vallen från en sådan styckning. Sedan kan man naturligtvis fråga sig varför man i vårt höjdryggsområde 

styckade block i så stor utsträckning. Här är ju blocken ganska prydligt arrangerade i en blockvall som kanske kan ha haft en hägnadsfunktion. 

Men på andra ställen ligger de styckade blocken kvar i ett kaotiskt skikt på marken utan att ge några tydliga fingervisningar om funktion.

Vacker uppställning av dubbade block i en röjstensvall i Årby i Storvretabygden

Röjstensblock med dubbhål upplagda på toppen av äldre röse av mindre block - från Ängeby i Storvretabygden

Kap.12. Andra stenplatser på höjdryggen, som 

formats eller påverkats av människor.

Det är lätt att föreställa sig ett skärgårdslandskap med kobbar och utstickande uddar, när man från 

höjdryggen blickar ut över fältlandskapet.

Svårbedömd stenformation på krönet i höjdryggens mittparti. Ovanligt småhugget (men 

knappast skärvigt) stenmaterial ligger i en rektangulär form nära en samling större 

blockstycken. I närheten finns en rundad stensättning i krönläge.

Bilden visar tydligt hur gravanläggningarna ( i det här fallet snarast en stensättning) kan innehålla mycket sten. Och stenen 

måste man ha tagit någonstans ifrån. Det fanns säkerligen inte tillräckligt med löst liggande block på marken. En del baxades 

nog upp ur marken. Men mycket erhölls också genom stenhuggning, där stora block brandskattades på stenmassa.

Vacker gruppering av huggna block i en av höjdryggens sluttningar. Grupperingen verkar inte 

helt naturlig. Någon gång verkar ett lite större block ha styckats upp i mindre bitar som fått en 

vacker gruppering. Antagligen rör det sig om en liten skyltplats. Men jag kan inte tolka vad 

blockgrupperingen en gång var avsedd att skylta för.

Vacker plats på höjdryggen med en sten, som inte verkar ha spruckit spontant.

Från en blockhög i höjdryggens kant kan vi blicka ut över det vackra fältlandsapet. Här finns blockstycken, som - var 

de än funnits från början- nog alltid befunnit sig ovan jord. Men i högerkanten längst bort ser vi block som uppvisar 

en ljus jordfärg som om de ganska nyligen tagits upp ur åkerjorden.

I höjdryggens mellanparti hittar vi en tillhuggen stående sten som fasats av upp till så att den fått en spetsig topp. Den står i 

kanten av ett röse som egentligen inte går att ordentligt inspektera eftersom det döljs under en stor enbuske (se också nästa bild).

Mitt på den mot fälten vända sidan finns ett borrat hål. Det skulle kunna vara ett dubbhål. Stenen kan ha haft någon markeringsfunktion ute i 

fältmiljön och vid röjningsarbetet transporterat in till fältkanten och ställts upp där. De hände nog ibland att röjningarbetare flyttade viktiga 

markeringsstenar (gränsstenar) från åkerjorden till nya platser på impediment, där de inte hindrade jordbruket. Men det är inte särskilt troligt 

eftersom inga block i närheten är dubbade . Troligare är nog att det rör sig om en gränsmarkerande sten som ställts upp här från första början. 

Och kanske har den fått sitt borrhål för att signalera att den har en gränsmarkerande funktion.

Fyra block (två större och två mindre) lagda på rad i höjdryggens mellanparti. Blocken ligger nog inte här av en 

slump. Det är uppenbart att de vill signalera något. Men jag kan inte riktigt ta till mig signalinformationen. Kanske 

är det gränsmarkerande block. Man får intrycket att kan vara orienterade mot en dräneringsbrunn med gjuten 

överdel (eller möjligen bara en rundad cementklump). Men det kan vara en tillfällighet. I bakgrunden skymtar en 

av gravkullarna i höjdryggens slutparti.

Samma stenformation sedd från sidan ut mot fälten och väg 290.

Svårbedömd blocksträng i höjdryggens mellanparti. Blocken har lite av sprängstenskaraktär över sig. Men här 

hittar man inga borrhål eller borrännor. Troligast är nog att stenmaterialet i strängen tillverkats genom traditionell 

(oborrad) stenhuggning. Kanske är det ett eller ett par större block som huggits ner. Men varför har materialet 

lagt ut på marken i en strängform? Det finns ingen indikation på att stensträngen fortsätter vare sig till höger eller 

vänster om bildens utsnitt. I bakgrunden ser man antagligen en gräsbevuxsen flack gravanläggning med en ett 

centralt placerat stort block.

Det är sannerligen inte vanligt med kallmurade inslag här på höjdryggen.. Men i anslutning till en 

blockanläggning på en udde finns faktiskt en kort kallmurad del mellan block och fältkant.

Ibland hittar man saker som gör en brydd. Naturligtvis skulle man vilja veta vad den här krokiga järnstången med en lyftögla 

sitter fast i. (Se nästa bild)

Det visar sig att järnstången förvinner in under den lilla högen med finhuggen sten. 

Men i den här inventeringen av kultursten på höjdryggen i Storvretabygden 

använder vi ingen grävande arkeologi. Frågan vad som fäster i järnstången under 

stenhögen förblir därmed obesvarad. Men det kan vi leva med. Obesvarade frågor 

är ju en typisk ingrediens inom arkeologin över huvud taget.

Information om andra presentationer 

Eftersom jag under ett antal år genomströvat ganska stora arealer av fält- och skogsmark (kanske framför 

allt skogsmark) i Storvretabygden på jakt efter kultursten och andra fynd från forntida kulturer, så utgör 

naturligtvis materialet i kilen mellan Fullerövägen och väg 290 bara en liten del av den totala fyndmängd, 

som jag kommit i kontakt med. Jag har försökt redovisa erfarenheter från andra områden i ett antal textoch 

bildpresentationer (med olika vinklingar och tyngdpunkter) i digitalt bokformat på yumpu.com. 

Förutom den aktuella presentationen finns följande presentationer uppladdade där: 

Stenmonumenten i Storvretabygden, Sven-Inge Windahl, 2016 

Huggen sten i Storvretabygdens höglänta skogsmarker, Del 2: Borrat stenmaterial, Sven-Inge Windahl, 2016 

Röjsten och annan sten på Åkerholmar och fältkanter, Sven-Inge Windahl, 2016 

Konsten i den gamla kulturstenen, Del 2: Borrat stenmaterial, Sven-Inge Windahl, 2016 

Konsten i den gamla kulturstenen, Del 3: Block och Blandat, Sven-Inge Windahl, 2016 

Vandring och Mål. Gammal kultursten i och kring ett skogsparti, 2016 

I serien om den gamla kulturstenen i Storvretabygden kommer ytterligare ett antal presentationer att läggas 

upp på yumpu.com. Bl.a. kommer ett arbete om äldre (oborrad) stenhuggning och den äldsta kulturstenen i de 

höglänta skogsmarkerna (Huggen sten i Storvretabygdens höglänta skogsmarker, Del 1) att presenteras 2017. 

Inventeringar av kultursten har också genomförts i Skogsmark längs Tipptoppvägen i Storskogen och i fältlandskapet 

vid Årby. Presentationer med dessa inventeringar som underlag kommer att finnas tillgängliga på 

yumpu.com under 2016/2017. Trilogin Konsten i den gamla kulturstenen kommer också att slutföras (2017) 

med ett arbete om den äldsta kulturstenen (Del 1). 

Genom att gå in på yumpu.com och skriva namnet Windahl i sökfältet (inställning Sv), så kommer Du åt 

samtliga uppladdade presentationer. Jag hoppas att Du, som är intresserad av gammal kultursten, ska finna 

en hel del intressant och matnyttigt där. 

Bästa Hälsningar! 

Sven-Inge Windahl (sveningewindahl@hotmail.com)

En undersökning av en höjdrygg 

och ett närliggande skogsklätt 

impediment i kilen mellan 

Fullerövägen och väg 290 

(Storvretabygden, Uppland).

Text och bild: 



)

Kultursten och stenhuggning i uppländskt landskap Sven-Inge Windahl 2016

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?