Boken blev Darias revansch
Alla
löper
amok till
Urban
Savage
Disfear
Filmtips
Mad Nanna
Lowriders
GBG Punk
84
SIDOR
PUNK
Lädernunnan
Belta 53
Micky Fitz
Crime City Clothing
Ia listar bästa gigen
Hårdgnissel
Klubb Sthlm Sonny Vincent
Jutte om bupp-u-dupp-u-du
Megafett reportage från Puntala
Thunders och Kramers Gang War
Papa Franz om alienation i stereon
Svensk punk
2011-
2016
Suicide Syndicate, Glidslem, Dick Tracy, Epidemics,
Snutjävel, E.A.T.E.R, Varsel, Black Feet,
Kronofogden, Strindberg som tortyr, Bäddat
för trubbel, Spotlicks, Prins Carl, Beyond Pink,
Abjekt, Slöa Knivar.
Allvaret, Bittra Miner, Brottskods 11, Nars, Headons,
Trubbel, Thurneman, Tomma Händer, The
Baboon Show, Kaffekatt, Vindicate This!, Fru
Dörr, Mimikry, Fubbix, Striker, Insidious Process
Scarlet Radio, Moralens Väktare, Ticking Bombs,
Vervain, Uppgång & Fall, Total Aggression,
Håll käften vad vill du!?, The Negatives, Hyrda
Knektar, Oldfashioned Ideas, Thräshers, Livet
som insats, Gråsuggorna, The Flints, Antipati,
Vånna Inget
Desperat, Din Skevf, Burning Kitchen, Rännstensorkestern,
Le Muhr, Crash Nomada,
Kapitano, Gamla Pengar, The great german
re-research, Tiger Bell, Makabert Fynd, Våldsamt
Motstånd, Bombfors, Nobelkommittén,
Va!?, Aggrenation
Angelpiss, Blåslampa, Brottsvåg, Fredag den 13e,
Math and the Blah Blah Blahs, UX Vileheads,
Spiknykter, Gatans Lag, Lurken Boogie Band,
Vinnarcirkeln, Sub Alert, The Volcano, Hjärtattack,
Nedslagsplats, Utbrott, Jealous Cowards
Svart Städhjälp, Utanförskapet, Dobermann
Cult, Ligisterna, Planet Trash, Alison Blaire, The
Sweetshow, The Guilt, Knivderby, Svartlistad,
Psykbryt, Pusrad, Lysande Utsikter, Inkvistionen,
Kaos Kris & Helvete, Söderberg
Nervgift, Solanas Cunts, Ein zwei die, KlartgrabbenskahaenEPAmedsilvertjep&Uffe,
Lyckliga
Idioter, Miss Behave and The Caretakers, Åtgärdsprogrammet,
Contorture, The Bombettes,
Kafferep, Marys Kids, Könsförrädare, Korsfäst,
Körsbärsfettera, City Saints, The Headlines,
M:40, Ursut
Motvilja, Svin, Vet Hut, Benmjöl, Matriarkatet,
Urban Savage, Ilandsproblem, Stry & Stripparna,
Hellre Vargen, Nya Given, Senap, Låt dom hata
oss, Min mammas klimax, Sista Dansen, Trots,
Idiot Ikon, Dråp, Slomarp, Stick & brinn, Knægt,
The Judas Bunch
Beat up Betty, Distraktion, No Recede, Sista
Försöket, Comminor, Nackskott, BDA, Fuck
Frankie, Lycka Till, Giftgas, Perkulator, Toxo,
Dtakters, Shitfucks, Grid, Groteskha, Snake
Tongue, The Liptones
1
19
svenska
utgåvor som
jag gillade
extra mycket
under 2016.
4, Mimikry
”Alla sover” cd
Oemotståndliga.
1, Ursut
”Köp dig lycklig” lp
Alltid bäst i klassen.
5, Crash Nomada
”Ljuset som du sökte” 7”
Slutar aldrig att lyssna.
2, Twin Pigs
”Chaos, baby!” lp
Kaxigt debutera så här.
6, Lastkaj 14
”Från botten till...” 7”
När trall är mer än trall.
3, Lowriders
”Latino wardogs” 10”
Lyckopiller!
7, Oldfashioned Ideas
”Another side to...” lp
Streetpunk deluxe.
Malmö, januari 2017
Det var ett på många sätt väldigt
bra år 2016. Naturligtvis var
det en hisnande känsla att hålla
första numret av Turist i tillvaron
fanzine i handen, det var ju trots allt
en sisådär 25 år sedan jag sist gjorde
ett fanzine (Profit Blaskan). Det som
dock varit roligast med att göra zinet
är alla schyssta människor som hjälpt
till på alla möjliga sätt. Jag säger det
igen, poängterar verkligen, utan er
hade det inte blivit någon tidning.
Jag är också nöjd över att jag satte
punkt för vinylserien Turist i tillvaron
med en fantastisk nionde volym där
The Liptones fick avrunda projektet
med raderna om att vara stolt över
den du är.
Den svenska punkscenen har i mina
öron aldrig låtit bättre än den gjort de
senaste 10 åren, aldrig tidigare har
det funnits så många grymma band
där ute – det var det jag ville uppmärksamma
med Turist i tillvaron.
Jag tycker jag lyckades bra med det.
8, Utanförskapet
”S/t” lp
Aggression utan pardon.
12, Shaking Heads
”Demo 2016” kassett
Skrammel är kärlek.
16, Strul
”7-låtars ep” 7”
Retrohardcorebomb.
9, The Baboon Show
”The world is...” cd
Hits, hits, hits!
13, V/A
Turist i tillvaron vol 9
Självklart årets samling.
17, Lost Warning
”Blod & eld” 7”
Oslagbar dialektpunk.
10, Glorious
”Who are they to...” lp
Mangel as fuck.
14, Ska’N’Ska
”A-team” 7”
Pur glädje.
18, Perkulator
”S/t” 12”
Desperationsmanual.
11, Remiso
”S/t” kassett
Trashmangelhardcore.
15, Grebol
”40 års slit” 12”
Working class pride!
19, Aldrig Ensam
”Dö fort Europa” cd
Glöder hela vägen.
Jag valde att bara lista svenska
utgåvor härintill, men det har ju
kommit så sjukt mycket annat
bra också: Sub Rosa ”For this we
fought the battle of ages” (cd), Neurosis
”Fires within fires” (cd), Generacion
Suicida ”Bombras” (lp), Komintern
Sect ”D’une meme voix” (12”), Swans
”The glowing man” (cd), The war goes
on ”S/t” (lp), Monday Suicide/Social
Crisis ”Split” (12”), Crown Court ”Capital
offence” (lp), Discharge ”End of
days” (cd), Iggy Pop ”Post pop depression”
(cd), G.L.O.S.S. ”Trans day of
revenge” (7”), Polio & Julie ”S/t” (7”),
Rixe ”Les nerfs a vif” (7”), Noi!se ”The
real enemy” (cd) och så klart, Vanhelgds
”Temple of phobos” (cd).
Dessutom var det ett enastående bra
gig-år här i Malmö.
Spelningar mest hela
tiden och roligast var
det att se Dick Tracy,
Skizophrenia, Sex
Dwarf, Peluqueria
Canina, Dtakters,
Rixe, Urban Savage
och Kent – Kent va
faan bäst!
Skribenter:
Ante Blomberg
Cod
Dunder The Dirt
Mikael Ekström
Martin Franzén
Flyktsoda
Mika
Mattias Grenholm
Ia Hammar
Mattis Loberg
Johan Malm
Patrik Södling
Yxan
Fotografer:
Elisabeth Jensen Bünger
Emmy Etie
Staffan Fagerberg
Anna Gullberg
Ia Hammar
Ann-Helen Hoaas
Roine Lundström
Hugo Nabo
Michael Sebastian Porali
Canan Rosén
Tallee Savage
Martin Wilson
Yxan
Foto omslag:
Hugo Nabo
Facebook:
sök efter Turist i tillvaron
Citera oss gärna, men
glöm inte att ange källan.
januari 2017
500 exemplar
OBS: Skicka inga lyssningslänkar eller downloads. Turist i tillvaron lyssnar gärna på er, men bara på fysiska skivor . Mejla för adress: turistitillvaronfanzine@gmail.com
45 prm
A message to you är ett skivbolag, konsertfixare och postorderföretag. AMTY startade
1991 i samma format som du finner denna annons, dvs som ett fanzine. Redan tidigt
sysslade vi med postorderförsäljning. Då sålde vi skivor med banden som vi hade med i
tidningen för att klara tryckkostnaden av densamma. Första spelningen ordnas 1992 och
vårt första skivsläpp kom 1997. Dagens gäng i AMTY har varit med sedan samma år och
är Stefan, Rikard och Henrik.
WWW.AMTY.SE
Bryggd sedan 1991
oberoende postorder och skivbolag
AMTY är störst i Norden på Reggae,
Ska, Punk, Oi! & mod. Hos oss finner
du musik, böcker, pins, tröjor,
kuriosa, brutus, harringtons &
mycket mer...
www.facebook.com/
amessagetoyou/
www.amty.se
info@amty.se
Micky Fitz 1959-2016
Ett stort hjärta
har slutat att slå
Min första bekantskap med The Business var på ”Carry
on Oi!”-samlingen, och det var början till en kärlek som
aldrig rostade. 1988 lade de ner, efter att ha släppt sitt
mästerverk ”Welcome to the real world”. Därefter återuppstod
bandet sex år senare med fullträffen ”Keep the faith”, där de
till skillnad från många samtida lyckades återförenas med
äran i behåll och energin intakt.
The Business var Oi!-bandet som även gick hem i
belackarnas hemvister. Om det var för att de var häften
punk, hälften skins i sättningen, eller om det var
covern på Crass ”Do they owe us a living?” som gav
dem cred i anti-Oi! kretsar låter jag vara osagt.
Kanske var det bara så att de var ett jävligt bra
punkband, med ärliga jordnära texter och en
politik som var gatans politik, inte pamfletternas.
De var ett av tre band som skulle
spelat på Hambrough Tavern i Southall.
De andra två, The 4-Skins och The Last
Resort, drogs länge med en svart stämpel
som var svår att sudda bort. The
Business reste sig dock snabbt efter
det, och få associerade gruppen med
den händelsen efteråt.
Och mycket av det som gjorde The
Business till det de var, tillskriver jag frontmannen Micky
Fitz. Det var hans distinkta stämma och träffsäkra texter som
ramade in punkdängorna som gitarristerna Steve Whale och Steve
Kent snidade till. Det var hans svarta galghumor som fick låtar som
”Drinking and driving” och ”Handball” att funka, trots en och annan
rad som i en annan mun skulle låtit smaklös.
Bandet tappade visserligen fart efter den lysande ”The truth the
whole truth and nothing but the truth”, och originalmedlemmarna
försvann en efter en, tills bara Micky stod ensam kvar. Hans
problem med alkoholen och senare även hans kamp mot cancern
bidrog givetvis till bandets sparsamma produktion i studion, men
som liveakt höll de stilen till slutet. 2012 gästsjöng han på Booze &
Glorys EP ”Back where we belong” och det var en inspelning med
herr Fitz i fornstora dagars glans. En singel jag håller som bland
det bästa han medverkat på, helt i klass med de bästa plattorna The
Business själva gjort.
Micky Fitz
– för alltid
loud proud
and punk
Jag hade aldrig äran att träffa eller lära känna Micky, men vad jag
sett och hört av andra de senaste åren verkar han varit en ”diamond
geezer”. Jordnära och med ett stort hjärta. Det är en bild
jag gärna har med mig i framtiden när jag hör The Business. Loud,
Proud & Punk! Få band och punkvokalister har väl förkroppsligat
det bättre än just Micky och The Business. Jag hoppas han omfamnas
däruppe i punkhimlen, och att han inte glömmer att kasta ett
getöga ner mot Stratford för att hålla sig up-to-date med sitt älskade
West Ham. Vila i frid mister Fitzsimons.
Patrik Södling
–
Hallå Tobias Sjöstrand
i Vindicate
This?, hur står det
till?
– Jo tack bra, det
knallar och går, fast lite
så där på halvfart. Men
det är så det brukar
fungera. Vi tar oss i kragen
inför spelningar.
Hur går det med inspelningen?
– Jo det var ju det där med halvfarten... Vi
spelade in fyra låtar i somras, där några
ligger ute på Youtube om man skulle vara
sugen på att avnjuta dem. Men sen blev
det ett litet avbrott i skapandeprocessen,
med hus, radhus, ungar, valpar och en del
av våra medlemmars andra bandåtaganden
som behövde komma före. Vi vet att
vi lunkar på när det går. Dessutom har vi
faktiskt varit väldigt effektiva när vi ses.
När kommer skivan?
– Den kommer så fort den är klar. Men
som det svarades tidigare så är den
fortfarande i ugnen så att säga, vi måste
värka ut den.
Mikael Sörling
Just 4 Fun
presenterar
Tjena mosh,
här kan du
påga!
Det finns en hel del coola spelningar
att se fram emot under första
halvan av året.
n Malmö Oi drar igång det nya året
med Gatans Lag, R.A.S. och Hard Skin,
på Plan B i Malmö den 21 januari.
n Gaki-fest bullar upp med mangel
den 3 februari. Stress SS, Honnör SS,
Svaveldioxid och Sex Dwarf kommer
röja på Snövit i Stockholm.
n Den 4 februari sätter Dead Rhythm
punkt med en helt galen uppsättning
band på Cyklopen Stockholm. Asocial
gör sitt första gig på nästan 20 år.
Dessutom: Avskum, TST, Mob 47, Kvoteringen
och Paranoid. Lycka till att få
biljett. Dagen efter fortsätter festen, då
spelar Asocial igen – tillsammans med
G.B.H., Misantropic och Feral Brain,
som gör sitt debutgig.
n Norrköpings Club Peking spakar
igång året med musikfest i dagarna
två, 24 och 25 februari. Första kvällen
spelar Nya Given, Grå Vardag och John
Chopper Harris. Tova (Klubb Antisocial,
In Defiance) spelar plattor. Dagen
efter är det dags för East End Badoes,
On The Job och Agent Bulldogg.
n Nya klubben Capital ordnar fest i
Stockholm den 4 mars, då lirar The
Last Resort, Oldfashioned Ideas och
Sabotage.
n Årets Punk & Disorderly i Berlin går
av stapeln den 7 till 9 april. Bland bokningarna
märks Sham 69 (med Pursey,
Parsons och Tregunna), Cockney Rejects,
Discharge, Argy Bargy, Bishops
Gren och Legion 76.
Matriarkatet
längtar till våren
Kontaktnätet fyllde ifjol 40 år och
det firade de bland annat med en
turné i Norrland med Matriarkatet
och Hårdgnissel.
– Det här är en turné vi gör för att hylla
punken som genre och rörelse, berättade
Kontaktnätet i ett pressmeddelande.
Matriarkatet var mycket nöjda med resan
i norr.
– Vi tyckte att turnén gick jättebra, det var
kul att få köra lite gigs utanför Stockholm i
städer vi inte besökt tidigare.
Och att spela med Hårdgnissel gav extra
energi.
– Vi har tyckt det varit hur roligt som helst
att ha med dem. De är så grymma på det de
gör. Ingen av oss hade hört dem tidigare och
vi blev så peppade när de klev på scenen och
körde igång. Vi hoppas på att få se mer av
dem framöver.
Matriarkatet ser nu fram emot våren och
den turné de ska göra med KSMB och 6/10
Redlös.
– KSMB är ett band som funnits med oss
sen vi i tonåren upptäckte punken, så det ska
bli väldigt kul att få vara med på den turnén.
Dessutom avslöjar Matriarkatet att de har
en del nya låtar på gång som ska bli inspelade
så snart det går.
Mikael Sörling
Foto: Anna Molarin Ericsson
P.R.O.B.L.E.M.S.
”Enemy Spy” 7”
Ute 28 februari
www.j4f.dk
n Klassiska anarkopunkbandet
Conflict är bokade till ”Drenched in
beer”-festivalen i Stockholm den 28
och 29 april. Och det blir mer punk i
Stockholm då. Den 29 och 30 april är
det dags för Rebel Days på Cyklopen.
Produzenten der froide, Nucleo Terco,
Bombfors, Fuck Frankie och The Bristles
är några av bokningarna.
n Punkfest 14 blir det i Umeå den 5
till 7 maj. Surge, Gaze, Raivoraittius,
Perkulator, Päästö, Misantropic och
Mascara Snakes spelar bland annat.
n Den 30 och 31 juli arrangeras
Halmsta’punken. City Saints, Knægt,
Headlines och Hoppstylta är bokade.
I mars blir det extra mycket Lastkaj
14, då ger Second Class Kids ut
inte bara det nya albumet ”Becksvart”
utan också tolvtummaren
”Spelevinkeln”. Lastkaj 14 beskriver
det nya albumet som att ”tonen
blev mörkare” och ”varenda låt bär
på mörker och förtvivlan”. Spännande,
tycker Turist i tillvaron.
Nu känns det
rätt för Disfear
I april är det dags för den traditionella
Roadburnfestivalen i Nederländerna.
Bland alla feta bokningar
är det ett namn som sticker ut
– Disfear är äntligen tillbaka. Den
20 april är det dags för det kanske
bästa svenska råpunkbandet
genom tiderna att ställa sig på
scenen igen, sex år efter att basisten
Henrik Frykman förlorade kampen
mot cancern. Disfears senaste
album var hyllade ”Live the storm”
som gavs ut 2008.
– Det har egentligen varit på gång i flera år
men har inte passat med andra aktiviteter
förrän nu. Viljan har funnits men det har
helt enkelt inte gått att få ihop på ett sätt
som känts bra för alla. Ska vi göra något är
det 100 procent fokus som gäller, annars är
det bättre att låta det vara, berättar gitarristen
Björn Pettersson
Efter Henrik Frykmans bortgång,
trodde du att ni någonsin
skulle stå på scen som
Disfear igen?
– Vi bestämde direkt efter Frykmans
begravning att vi inte skulle
lägga ned bandet. Det var ett enhälligt
beslut, inget nedläggande och ingen
senare re-union. Allt skulle få ta sin tid, när
det kändes rätt igen skulle vi fortsätta.
När Roadburn hörde av sig kändes det rätt.
Disfear hade hört mycket gott om festivalen
och tyckte att den låg helt rätt i tiden.
– På eget initiativ kommer vi att spela på
en mindre scen där det blir mer intimt och
nedtonat än på den största scenen. Det kommer
att bli väldigt speciellt att stå där igen
utan Henrik, därför vill vi göra det på våra
villkor och på det sätt som vi förhoppningsvis
kommer att känna oss nöjda med efteråt.
Vi har tänkt mycket på
det ”första” officiella
giget efter det som hände, den här helgens
aktiviteter känns i nuläget rätt.
På Roadburn kommer Disfear främst
fokusera sitt live-set på låtar från de senaste
släppen, men även en del äldre material
kommer att repas in
– Det är väldigt viktig del av vår historia,
det enkla och råa.
Spelade på fest
Björn avslöjar att Disfear redan för drygt två
år sedan gjorde ett inofficellt gig på en väns
40-års fest.
– Tanken var väl att vi då skulle känna oss
lite för och därefter fortsätta rulla igång lite
smått igen. Av olika anledningar blev det
inte så, livets pussel gick inte att lägga just
då. Det finns en del låtskisser och fragment
men inga färdiga låtar.
Kommer ni att spela in något nytt?
– Det hoppas jag verkligen. Det får dock bli
när det blir och känns rätt.
”Kännas rätt” är det som vägleder
Disfear idag. Inga fler gigs är bokade,
men Björn avvisar inte tanken
– samtidigt måste det...
– kännas rätt, skrattar Björn. Just
nu är det fullt fokus på april, dyker
det upp något annat som känns bra
är det dock inte omöjligt att vi gör
något mer framöver.
Och vi, det vill säga Disfear 2017, är förutom
Björn, Tomas Lindberg (sång), Andreas
Axelsson (bas), Marcus Andersson (trummor)
och Ulf Cederlund (gitarr).
”Live the storm”
Det har gått åtta år sedan Disfear gav ut det
formidabla albumet ”Live the storm”, ett
mästerverk i den svenska hardcorepunkhistorien.
Björn har en lite mer ödmjuk
hållning till skivan och tycker den håller
hygglig klass.
– Jag lyssnar sällan på det jag själv medverkat
på. Men jag gjorde det dock för en tid
sedan och jag tycker nog att ”Live the storm”
Björn Pettersson röjer på Kafé 44
den 19 oktober 2007.
Foto: Staffan Fagerberg
håller ganska bra fortfarande. Vi lade ned
väldigt mycket tid och energi på de låtar som
är med där. Orginalomslaget var inte vårt
första val, och inte heller andra. Vi gjorde
senare ett eget omslag, till de limiterade
turnépressarna av vinylen, som var mer i
linje med hur vi ville ha det från början.
Lyssnar inte så mycket på musik
Björn säger att han har dålig koll på hur
dagens punk- och hardcorescen låter, däremot
håller sig han uppdaterad om vad som
händer.
– I ärlighetens namn så lyssnar jag faktiskt
inte så mycket på musik överhuvudtaget. Det
är inte av ointresse, men jag vet inte riktigt,
det prioriteras inte i nuläget. Ser dock fram
emot den dagen när man hittar något som
man verkligen tycker är bra och bara vill
sluka allt som finns utgivet.
Mikael Sörling
Cockney Rejects spelade
sist i Sverige på PSK
för fem år sedan. I höst
kommer de tillbaka till
Stockholm för att förgylla
ytterligare en kväll med
några av punkens allra
vassaste klassiker. Klubb
Capital arrangerar det
hela den 26 augusti.
DMU:s texter i bokform
Den Mediterande Uttern ger ut
sina samlande skrifter i en ny bok
TEXTER 1989-2016. ”Eftersom vi
anser att våra låt-texter har samma
kulturhistoriska värde som Lord
Byrons poesi så har vi nu gett ut en
diktbok.” säger Ekis. ”Och då Svenska
Akademin nu öppnat dörren till
rocklyrik genom att ge Nobelpriset
i litteratur till Bob Dylan, bör det
inte vara en högoddsare att DMU
erhåller nämnda pris 2017. Glöm
inte var ni läste det först.”
114
Året runt på
Ajax
spelningar
Strul
Negative Approach
Frank Carter & The Rattlesnakes
I Stockholm, där jag
bor, finns det hur mycket
spelningar som helst
att gå på. Det vimlar av
arrangörer som ordnar
högklassiga konserter
och ibland kan det till
och med vara flera på en
och samma kväll. Dagens
i-landsproblem, jag vet...
Under 2016 har jag varit
på 114 gig. Här listar jag,
i datumordning, de gig jag
personligen klassar som
mest minnesvärda.
(Arrangör inom parentes.)
8 maj, Cyklopen (Dead
Rhythm)
7 Power Face , Halshug, Ajax.
Tre fantastiska band på samma
kväll, från Stockholm, Köpenhamn
och New York.
28 maj, Cyklopen (Sicksound)
7 Knaegt, Vicious Irene. Fler
band spelade den här kvällen
men det här var de två som
hamnar på min årsbästalista.
Toppklass!
10-11 juni, Punx 44 festival,
Cyklopen
7 Drygt 20 toppenband på en
helg. Störst för mig var Avskum
som gjorde en kanonspelning inför
ett tokfullt Cyklopen. Finska
Juggling Jugulars var det band
man blev gladast av att se och
norska Terrorstat luktade minst
gott, hade mest ihopvikbara
sångaren och snorade äckligast,
men var grymt bra. Andra favoriter
var Korp, Sex Dwarf och
Crutches.
Ia Hammar listar
fjolårets 10 bästa gig
24 juli, Vielle Montagne (Push
My Buttons)
7 Mean Jeans är från Portland
och låter som ett nutida
Ramones. De spelade även två
dagar innan med australienska
Ausmuteants men passade på
att köra ett extra gig denna
kväll, på väg hem från Finland.
Ett mycket bra gig det med men
eftersom Radioactivity, också
från Texas, är med denna kväll
är det den som hamnar på listan.
Radioactivity gör fantastiska
punkpopmelodier som klistrar
sig fast i huvudet. Spelade gjorde
även Svart Katt, ett Stockholmsband
som kör melodisk punk på
svenska och Real Tears, också
Stockholmsband, som påminner
en hel del om Dickies.
2 augusti, Cyklopen
(Sicksound)
7 Gadget och God Mother i all
ära men det var Negative Approach
som gjorde min kväll.
Killing Joke
Discharge
Idiot Ikon
Terrorstat
Sist de spelade här stod jag
väldigt långt bak och såg knappt
nånting, det blir liksom aldrig
lika kul då. Så nu positionerade
jag mig tidigt vid scenkanten och
blev helt blowned away.
4-7 augusti, Rebellion Festival,
Blackpool
7 Premiär för mig på denna
”gubbpunkfestival”, som i år firade
20-årsjubileum. I princip alla
gamla band från 80-talet som du
kan tänka dig spelar på den här
festivalen som går varje år i den
gamla semesterorten Blackpool
i norra England. Jag har passerat
den tiden när jag tyckte det var
kul att tälta så den här festvialen
passar mig rätt bra. Man bor på
hotell och festivalar mestadels
inomhus så det gör inget om
det regnar, vilket det ofta gör i
England… Höjdpunkterna (och
krockarna av band man ville
se som spelade samtidigt) var
många: Damned (såklart!), GBH,
Jello Biafra, Discharge (nya
sångaren är ett fynd!), Subhumans
(och Dick Lucas andra
band Culture Shock och Citizen
Fish. Hur han håller en sån
hög klass år efter år är en gåta.
Han ser ju knappt ut att åldras
alls), Lost Cherrees, Buzzcocks,
MDC acoustic (missade deras
”vanliga” set men det var säkert
lysande det med, hade sett dem
i Köpenhamn i juli), Stiff Little
Fingers och Restarts.
30 september-1 oktober, Dead
Rhythm Fest, Cyklopen
7 Stans bästa punkklubb firar 10
år och det firades i dagarna två.
Ett fullpackat Cyklopen, hög stämning
och kalasbra band. Bäst i min
värld var: Voidfiller, Martyrdöd,
Utanförskapet, Strul, Meanwhile,
Ursut och Raw Power (!).
8 oktober, Cyklopen (One Eyed
Punks)
7 Två udda band som presenterades
som noise/post rock
havoc (NYOS) och post punk
monolith (NEJ), beskrivningar
som inte säger mig nå’t men jag
är såå glad att jag gick! Hade
lyssnat en del på NEJ innan och
tänkte att de skulle vara bra
live. Och det var de med råge!
Så mörkt, så tungt, så stenhårt,
så finskt, love it! Och sen var det
NYOS som jag inte visste nå’t om
alls. De spelade en trappa upp i
den lilla baren som inte rymmer
många människor. NYOS är
en instrumental duo med en
trummis och en gitarrist och en
helvetes massa pedaler. De bygger
fantastiska ljudväggar som
Barcelona
Fler
grymma
gig
Fick-inte-plats-pålistan
men-varsjukt-bra-de-med:
* DS13/Dahmers/
Damaged Head/
Utanförskapet/
Dissober/Terrible
Feelings, Bankiren
Västerås, 160116
(Dead Rhythm)
Powerface
* Trubbel/Dahmers/Marys
Kids,
Debaser Strand,
160311
Allvaret
Vicious
Irene
* Kovaa Rasvaa/
Myteri/Rov/Demerit,
Cyklopen,
160324 (One Eyed
Punks)
* Perkulator/
Raivoraittius, Kafé
44, 160402 (Punx
44)
* Sex Dwarf/Barcelona,
Gula Villan
160506 (Clueless
Punx)
* Axe Rash (såg
dem fyra gånger
under året men de
var som bäst på
Kafé 44 14 juni)
kränger åt olika håll, stegras och
mattas av, väldigt explosivt och
överaskande. Liknar inget jag
har sett innan.
26 november, Debaser Medis
7 Jag hade aldrig sett Killing
Joke innan. De har tydligen inte
spelat i Stockholm på 33 år och
då hade jag förmodligen inte
åldern inne. Med så gamla band
(i originalsättning dessutom) är
det alltid en chansning, en del
kan vara sevärt, annat är det
inte. I det här fallet var det definitivt
sevärt! Det var tajt, tungt,
hårt och fantastiskt bra.
16-17 december , Skjul Fyra
Sex i Göteborg (Filler och
Fredag den 13:e)
7 Det var två så makalöst bra
dagar i rad på Skjul Fyra Sex i
Göteborg så jag klumpar ihop
dem i en punkt. På fredagen
körde lokala arrangören Filler
en stödfest för sig själva. Kvällen
bjöd på en varierad skara band
av hög klass. Missade tyvärr
det första men kom lagom till ascoola
duon Cherokee Death Cat,
som jag inte riktig kan beskriva.
Sen fortsatte det med Strul, som
var det enda band jag sett innan
och en av anledningarna till att
jag åkte till Gbg överhuvudtaget.
De spelar galen hardcore och
är extremt kul att se live. The
Inseminoids var nästa band, de
är nån slags korsbefruktning
av Misfits och Cramps (hur
coola som helst de oxå). Allvaret
spelar ösig melodisk punk och
har en fantastisk sångerska. Sist
körde det ”hemliga” bandet The
Dahmers från Bromölla som i
ärlighetens namn gjorde en vassare
spelning på Sticky kvällen
innan men de har en väldigt hög
lägstanivå. Ett riktigt partyband
som spelar rock’n’rollpunk.
På lördagen hade Fredag den
13.e tioårskalas med gäster:
Gust, Highrider, Painted Wolves,
Dissober och Allvaret (tror faktiskt
de var, om möjligt, snäppet
bättre än på fredagen). Inte lika
stor variation på banden som
kvällen innan (och tyvärr inte
lika bra fördelning kvinnor/
män) men bra ös på alla. Men
det var ju ändå Fredag den 13:es
kväll och jäklar vad de levererade!
Gamla och nya medlemmar
turades om på scenen,
stämningen var hög och det var
alldeles alldeles underbart. Som
bonus spelade Gamla Pengar
och The Dahmers på Sticky på
torsdagen, sämre spelställe men
guldband.
Ia Hammar
* Kronofogden
(spelade i Stockholm
sex (!) gånger
under våren men
peakade på Kafé 44
4 juni)
* Frank Carter &
the Rattlesnakes,
Kafé 44, 161013
* Pissjar, Idiot
Ikon/Warchild/Bad
Year, Gula villan,
161111 (Clueless
Punx)
* Call Cat/Vicious
Irene, Hangaren,
161119 (Sthlm
SXE)
* Fireside, Debaser
Strand, 161214
SVEKET
som sved
Att komma som punkare till en ny
stad i ett nytt land gör att det kan
vara lätt att få nya vänner. Men det
kan finnas en baksida också, om
man kommer i konflikt med någon
som andra ser upp till. Daria Bogdanska
vet precis hur det är att
bli utfrusen efter att ha pekat på
Malmöpunkarnas dubbelmoral. I
höstas gav hon ut en seriebok om
sina erfarenheter av löneslaveriet
på krogen – Wage Slaves.
På Möllevången finns Häng bar, en krog som
Malmöpunkare har hängt på i flera år. Den
ligger mitt bland hipsterhak och smådyra
restauranger och fram till i höstas hade de
regelbundna punk- och metalkonserter. Det
har de dock fått sluta med efter att grannar
klagat.
Stället är en del av ett litet krogimperium
i Malmö. I samma kvarter ligger den indiska
restaurangen Curry hut, med samma ägare.
Där fick Daria jobb som servitör när hon
var nyinflyttad till Malmö. Samtidigt som
hon gick på Kvarnby serieskola, som var den
egentliga anledningen till att hon flyttat till
Malmö.
– Jag är en highschool-dropout, har aldrig
vetat riktigt vad jag vill göra. I Warszawa där
jag växte upp var jag aktiv i fanzinekretsar
och jobbade på ett kafé med en liten bokhandel
med anarkolitteratur. Jag har alltid
tecknat men tänkte inte på att det skulle
kunna ge mig jobb.
Det är svårt att klara sig i Polen utan
utbildning och därför har Daria försökt hitta
sin plats både i England och i Spanien. Det
var när hon bodde i Barcelona som hon fick
höra om Kvarnby serieskola i Malmö. Hon
kände några svenskar och bestämde sig för
att söka till skolan. Hon kom in, delvis för att
hon påstod att hon kunde svenska.
– Det var kämpigt i början. Ny stad, nytt
språk, skolan, inga pengar. Men jag är priviligierad
som europé och EU-medborgare,
jämfört med andra invandrare. Och som
”Men jag kände inte
att jag vunnit något.
Jag ville berätta den
här historien, därför
började jag på boken.”
punkare hade jag en del koll på svensk punk,
jag menar den är känd i hela världen. Hade
lyssnat mycket på allt från Anti Cimex till
Masshysteri. Och så är punkkulturen solidarisk,
man får lätt nya kompisar. Jag hade inte
klarat mig om det hade varit på annat sätt.
Genom de nya vännerna fixade hon ett rum
i ett kollektiv men hon måste snabbt få en
inkomst för att betala hyran. Genom en ny
vän som jobbade på Häng bar tipsades hon
om den indiska restaurangen. Hon gick dit,
presenterade sig, och kunde börja nästa dag.
Lättnad.
Lön efter ursprung
Efter ett tag fattade hon att det fanns en
lönehierarki på restaurangen. Svenskar fick
mest, 60 kronor i timmen. Invandrare från
Europa, som hon själv, fick 50, och längst ner
på lönetrappan fanns de som kom från länder
utanför Europa, mestadels Bangladesh,
och som inte kunde få andra jobb. De kunde
få 40 kronor i timmen och jobbade oftast
i köket. Pengarna delades ut i kontanter i
slutet av veckan. På systerkrogen Häng bar
Daria Bogdanska tog strid mot
sin arbetsgivare – och vann.
Sedan berättade hon hela
historien i boken Wage Slaves.
jobbade de med fräcka kläder och frisyrer
– utom i köket där en med “bangladesh-lön”
stod.
Daria skrev aldrig på något anställningskontrakt
fast hon bad att få ett. Ägaren
påstod senare att han hade betalat skatt
och sociala avgifter men eftersom Daria
inte hade något personnummer, och ägaren
heller inte bad om att få det, så kan han inte
ha gjort det.
– Jag började fatta hur ihålig bilden av det
ordnade, rättvisa Sverige är. Här finns ingen
speciell myndighet som ser efter arbetarnas
rättigheter. Facket har den rollen men det
känner många invandrare inte till. Om de
jobbar svart, eftersom de inte kan få vita
jobb utan personnummer, kan de inte få
hjälp av facket ändå.
– Och alla migrationslagar i Sverige verkar
skapade för att förhindra migration och att
invandrare kommer in i samhället.
Fick hjälp av reporter
Daria började försiktigt prata med en kollega
om att göra något åt orättvisorna på jobbet.
När hon var hemma letade hon på nätet
om arbetsrätt och hittade en artikel om den
svarta arbetskraften på krogarna i Malmö.
”Och många
Malmöpunkare
går på det!
Förlåt, men
det är ett
jävla
trams.”
Hon kontaktade
reportern och fick en
del råd om hur hon
kunde göra.
Samtidigt hade hon
förstått att de flesta
fackförbund inte
kunde göra något för
henne och hennes
arbetskamrater
eftersom de jobbade
svart. Men inom
Syndikalisterna fanns
de dom som ändå försökte organisera de
papperslösa så med hjälp av den lokala fackavdelningen
Malmö LS och en invigd kollega
började hon skaffa bevis för hur situationen
var på jobbet.
När hon och kollegan tog mod till sig vid
ett tillfälle och pratade med alla anställda
på krogen om att göra något åt orättvisorna
fick de höra att det var meningslöst att ens
försöka. Sedan dröjde det inte länge innan
chefen ville prata med henne och plötsligt
skriva kontrakt. Men det gick ju inte utan
personnummer.
Sparkades via sms
Några dagar senare fick Daria ett sms: “Du
behöver inte komma till jobbet mer”
– Skulle det sluta så? Det var ju inte bara
mig själv jag hade kämpat för, utan alla på
jobbet och dom var ju kvar med samma
villkor. Jag blev deprimerad men kände efter
ett tag att detta måste få konsekvenser.
Med hjälp av facket kallade hon chefen till
förhandling.
– Han är inte dum, han kom till förhandlingen
i en “Kämpa Malmö”-tröja och hade
med sig en punkare som jobbar på Häng bar.
“Vad ska ni göra på första maj, då”, sa chefen,
och “Jag vill bara hjälpa henne”.
Daria och facket vann förhandlingen och
ägaren fick betala henne det han var skyldig
henne enligt kollektivavtalet – 43 000 kro-
Utdrag ur Wage Slaves.
nor. Saken blev känd genom en stor artikel i
en tidning.
– Men jag kände inte att jag vunnit något.
Jag ville berätta den här historien, därför
började jag på boken. Jag
kan bara skriva ner min egen
berättelse, och inte tala för
alla invandrare i samma
situation, men historien kan
säga något om hur verkligheten
ser ut.
”Inte så enkelt”
I boken Wage slaves går
Daria förbi ett falafelhak
en kväll efter jobbet. Hon tittar in genom
fönstret och ser massor av människor som
äter fyllemat och bakom disken stressade
arbetare. “Vissa måste arbeta så andra kan
festa” säger hon till sig själv och hon anar
hur lite betalt falafeljobbarna får.
– Det är inte så enkelt
det här. Alla vill ju äta
billig falafel och dricka
billig öl. Men när man får
reda på varför falafeln och
ölen är så billig så borde
fler tänka efter.
– Jag är förstås emot
dåliga arbetsvillkor men
om det inte var som
det är så skulle många
inte ens kunna få jobb. Egentligen är det
ju kapitalismen som är grundproblemet,
”Men när man får
reda på varför
falafeln och ölen
är så billig så
borde fler tänka
efter.”
Daria tipsar om
grym polsk punk
SIEKIERA - demo 1984
Första riktig råpunken i Polen, musiken är
så enkel att den inte kan bli enklare. Noll
produktion, spelade in i repan, brutalt, och
alla texter handlar om kriget. Men det är inte
som Discharge som inte vet vad dom skriker
om, Siekiera kommer från en överbliven liten
post-industri/post-kriget-stad i Polen. Det
var riktigt hopplöst där på 80-talet. De vet
vad mörker är PÅ RIKTIG och det hörs.
Daria spelar bas i Två Krig och sjunger i Snor.
SIEKIERA - Nowa Alexandra
Två år senare kom samma band med en ny
skiva men i totalt ny stil. Det blev en new
wave-skiva med syntar och allt, men bandet
behöll sitt mörker och det är definitivt den
bästa postpunkskivan i världen. Man lyssnar
på den och känner sig som om man går
ensam mitt i natten i en snöstorm i samma
överblivna stad med gamla fabriksskorstenar
och fyrkantiga sovjetiska betongblockbostäder
– och man vet att man aldrig kan
fly därifrån.
och regler som gör att invandrare inte får
andra jobb.
– Så vad kan man göra? Man kan bojkotta
ställen om man vill känna sig god men det
ändrar ingenting. Samtidigt tycker jag att
punkarna i Malmö borde vara mer solidariska
med kompisar som de vet jobbar under
dåliga förhållanden.
Brist på solidaritet
Det Daria syftar på är att det blev allmänt
känt att hon fick sparken och sedan vann
tvisten med ägaren till Curry hut och Häng
”Det gör
mig ledsen
när folk
gör så
mot en
punkkompis”
bar. Punkarna visste
hur ägaren till deras
favorithak behandlade
sina anställda
- ändå fortsatte de
att gå dit. Och den
punkare som hade
följt med ägaren på
förhandlingen blev
intervjuad i media
där han påstod att
Daria ljög om hur det var på krogarna.
– Om någon inom punkkretsar säger
något rasistiskt eller sexistiskt skulle folk
reagera. Men här verkar Malmöpunks
tänka “Vem vill man hänga med? Vem kan
man ignorera?”. Jag har försökt få folk
att fatta att det jag påstår är sant och att
Häng bars ägare utnyttjar arbetare men få
lyssnar. När krogens grannar inte ville ha
konserter där längre körde Häng bar med
diskrimineringskortet, att de stod för den
fria kulturen på Möllan och var “oönskade
kriminella” i folks ögon. Och många Malmöpunkare
går på det! Förlåt, men det är
ett jävla trams.
Daria har känt sig ignorerad men har fått
stöd från sina bästa vänner. Men hon hade
önskat initiativ eller uttalanden från andra
arrangörer av punkkonserter i Malmö. Hon
har mejlat till vissa och undrat hur de kan
fortsätta att samarbeta med Häng bar men
inte fått svar.
– Det känns personligt, folk väljer sida.
Det gör mig ledsen när folk gör så mot en
punkkompis.
Boken Wage slaves har varit ett terapiarbete
för Daria. Hon har varit deprimerad efter
händelserna men mår bättre nu. Boken har
också fått stor uppmärksamhet.
– Konstig känsla men jag är också jätteglad.
Det har känts viktigt att visa mitt perspektiv
som invandrare, men också min generations
perspektiv. Många unga har sådana här
osäkra arbetsvillkor.
Spelar i två band
I dag har Daria det tryggare. Hon har fått uppehållstillstånd,
har ett personnummer och
jobbar. Dels med att reparera cyklar och dels
som serietecknarlärare på en folkhögskola
utanför Malmö.
Hon har sina vänner bland punkare i Malmö,
spelar i banden Två krig och Snor och
kommer att fortsätta skriva böcker.
– Det blir om mitt liv. Jag är inte så bra på
att hitta på utan tecknar och skriver helst
om egna erfarenheter.
Mattias Grenholm
BRYGADA KRYZYS
Band bildat 81, blandning av tidigt punk,
lite postpunk med dubinfluenser. Så jävla
bra band, även om de har lite trumpetpartier
då och då (men ingen happy-trumpet).
Bandet blev bannlyst från olika musikfestivaler
i kommunistiska Polen för att texterna
var för politiska.
MOSKWA
Ett band till som började på tidiga 80-talet.
Snabb, aggressiv punk, nästan hardcore men
med mycket sorg och den typiska polska
hopplöshetskänslan. Och lite coola gitarrsolon.
oo
Olof Berg
Jag känner ändå
ingen i Norrköping
Du är sugen på lite
feelgood-läsning, något
behagligt att slappna
av till – då ska du inte
plocka upp Olof Bergs
”Jag känner ändå ingen
i Norrköping”. Det är
sannerligen inga färgglada
skildringar med
lyckliga slut i den här
novellboken - nej, nej,
det här är motsatsen,
raka motsatsen. Vilket då naturligtvis gör läsupplevelsen
så mycket mer kännbar.
Jag gillar verkligen hur Olof Berg skickligt väver
ihop ett antal olika livsöden runt ett Thåström-gig
i Norrköping och hur trovärdigt människorna
gestaltas. Det är ett bra driv i berättandet vilket
jag tror beror på det lediga språket.
Men jag var inte alls förberedd på att novellerna
skulle vara så här mörka – för att inte säga rent
ut, jävligt ruskiga. När karaktären Peter avslutar
den första novellen med en obehaglig misshandel
är det som om jag själv får mitt huvud insparkat.
Jag är bättre rustad i de andra novellerna – tror
jag. För när jag i sista novellen, som handlar om
den coola bruden Emelie, förstår vad som är på
väg att hända vill jag kliva in handlingen och skrika
STOPP, NU RÄCKER DET!
”Jag känner ändå ingen i Norrköping” berättar
om en verklighet som faktiskt är på riktigt för
många, det är det som faktumet som gör den
extra obehaglig.
Mikael Sörling
Per Granberg
Trodde jag skulle ändra världen
förändrade bara mig själv
Jag såg Charta 77 första gången
på Grottan i Linköping 1984 som
förband till Subhumans. Redan där
och då var det något som väckte
min nyfikenhet på trion från Köping.
Jag inhandlade ganska strax efteråt
debut-lp:n ”Välfärdens avfall”, som
under många år blev en god vän
jag gärna spenderade tid med. Och
det gällde egentligen inte bara den
skivan. För efter varje ny inspelning
växte min sympati eftersom Charta
77 alltid vägrade att stå still och
hänga vid samma punkt, de skulle
hela tiden vidare – det gillade jag.
När bandets frontfigur bokdebuterar
är det med stor nyfikenhet
jag läser den från pärm till pärm.
Boken är uppbyggd kring ett antal
av Per Granbergs texter och utifrån
dem berättar han historien om
Charta 77 och sin egen utveckling
som människa under de dryga 30
åren som bandet varit en stor del
av hans liv. Det bjuds på många roliga
anekdoter, men Granberg värjer
inte för de svåra ämnena heller och
berättar naket om hjärnblödningen
som förändrade hans liv för ett par
år sedan.
De är en mycket läsvärd bok, även
för dem som inte gillar Charta 77s
musik – vi som gör det belönas
extra med en exklusiv cd.
Journalisten Erik Niva skriver i
förordet: ”Världen blev aldrig mer
enklare och mer okomplicerad för
oss som lyssnade på Per Granberg,
men den blev rörigare, brokigare
och lite mer spännande. Jag tror att
den blev sannare, jag vet att den
blev större.”
Just så!
Mikael Sörling
Joakim Becker
I sällskapsrummet på en psykiatrisk klinik
Jag har geonom åren läst poesi från och till,
främst Pär Lagerqvist och Bruno K. Öijer men
också Johan Jönsson och Athena Farrokhzad. Jag
skulle säga att jag har en ganska nyfiken utgångspunkt
och tyckte därför det var roligt när Tranåspoeten
Joakim Beckers senaste verk landade i
brevlådan. Joakim målar med enkla medel upp
världen så som Becker ser den, och han gör det
på sätt som väcker intresse. Jag gillar de bilder
som tecknas i exempelvis ”God natt!”
Om en stund
kommer John Blund
efter honom
kommer alla monster
eller ”Fjärilar i magen”
Jag andas
in,
och blåser
ut vackra fjärilar
När jag senare i Peter Nybergs efterord får
berättat om Joakim Beckers livsresa läser jag
”I sällskapsrummet på en psykiatrisk klinik” på
nytt med nya ögon. Då blir betydelsen en annan.
Mikael Sörling
FESTPLATS
PUNTALA
Yxan och Mika drog till Finland och Puntala.
Exklusivt för Turist i tillvaron
kommer här deras feta festivalrapport.
Vi drog ett gäng om fyra i bil från
Göteborg till Stockholm vid 01-tiden
på torsdagsmorgonen för att ha gått
om tid att hinna med M/S Viking Grace som
avgick 07:45 från Stadsgårdskajen.
En timme innan avfärd blev vi påsläppta
och gick raka vägen till baren. Några öl
senare blev det en sväng till taxfree innan
det här tappra gänget gick till hytterna för
att knoppa några timmar. Resan över tar typ
tolv timmar så att åka utan hytt är inte att
rekommendera. Strax innan 20.00 rullade
vi i land i Åbo. Därifrån är det en tvåtimmars
bilfärd till Tampere (Tammerfors), där en
kompis till Mika hade varit så snäll så att
hon hade lånat ut sin lägenhet till oss. Denna
lägenhet ligger på gångavstånd till Vastavirta
Klubi, där det alltid är förfest inför
Puntala på torsdagskvällen.
Bra stämning på förfesten
Det var massa folk såväl inne som utanför.
Det var bra stämning och tiden gick fort när
vi hängde med folk utanför men till sist gick
vi i alla fall in. Det var sex band som
lirade denna kväll inne på
klubben och inträdet
var helt acceptabla
sex euro!
Vi såg bara ett band men det var också ett
förjävla bra band: Interrobang från England
som vi senare på festivalen även gjorde en
intervju med. Klart värda att kolla upp om
du är open minded, för till skillnad från
många av banden på förfester och
festivalen så snackar vi inte råpunk
och nitar utan mer revoltpunk
och kostymer. Vi rekommenderar
att du kollar upp dem:
http://interrobangband.
co.uk/ (Det finns flera band
med detta namn så kör
på länken hellre än att
googla).
KYLMÄNVIHA
”När allt praktiskt
var fixat
så var det bara
att njuta av två
dagar med bra
band, god mat,
schysst stämning
och bra väder!”
Framåt småtimmarna var det läggdags
och tidigt på fredag eftermiddag styrde vi
skutan mot Puntala Rock.
Festivalen ligger på en gammal klassisk
camping några kilometer utanför
Lempäälä. Kommer du med bil så kan
du passa på att köpa förnödenheter i
Lempäälä och har du druckit upp all sprit
du köpte på färjan så finns det även ett
Alko (Systembolag) där.
Smarta kommer tidigt
Det kan vara smart att komma tidigt till
festivalen på fredagen om man åker bil
för det finns ingen parkering för besökare
så man får parkera längs den landsväg
som går precis utanför entrén. Kommer
man sent så kan det bli ett par kilometer
att gå från bilen.
Området öppnar vid 16 för besökare
och då är det bara att knalla in och slå
upp tältet och knäcka några lonkero. Campingområdet
ligger bakom stora scenen
och det finns inga jobbiga stängsel mellan
camping och festivalområde. Det är ett
område, tänk Emmaboda ni som har varit
där.
Man får ha med sig egen alkohol så länge
det inte är glasflaskor. En sjukt bra grej är
att vid entrén finns det gratis enlitersflaskor
med kork som du kan ha vad fan du
vill i. Dessa flaskor kan med fördel användas
för att hämta vatten inne på området.
Dags att njuta
När allt praktiskt var fixat så var det bara
att njuta av två dagar med bra band, god
mat, schysst stämning och bra väder.
På fredagen såg vi bland annat: Kylmänviha,
Dispair, Pertti Kurikan Nimipäivät,
Duke Nukem, Anti – Corpos, och Interrobang.
Givetvis någon låt här och var med
andra band också. Oavsett om det var på
lilla eller stora scenen och oavsett härkomst
och inriktning på banden så fanns
det en behållning med allt! Kvällen/natten
avslutades med att vi gjorde en intervju
med Interrobang som bjöd på många glada
skratt innan vi rundade av denna första
festivaldag.
Även lördagen bjöd på gött väder så när
som på en regnskur på eftermiddagen.
Mika hade köpt ett nytt tält med stort
förtält som kom väl till pass under regnet
då det bjöds på grogg i detta förtält.
Partytält är förbjudna på Puntala på grund
av campingens storlek så ta med paraply
eller presenning om väderrapporten innan
avfärd skvallrar om nederbörd.
En riktig långkörare
Puntala Rock arrangerades första gången
1982 och körde av och till fram till 1991
LOS CRUDOS
DISPAIR
NITAD
RIISTETYT
LONKERO
när de dåvarande arrangörerna la festivalen
på hyllan.
Vi passade på att ta ett snack med Mikko
Koivuluoma som är en av arrangörerna
sedan nystarten 2000 och de har kört
varje år sedan dess och de kommer att
fortsätta. De har inga planer på att lägga
ner. Festivalen är volontärsbaserat, vilket
är helt avgörande för festivalens framtid.
Det bidrar till att hålla inträdet lågt.
Vi undrade hur de kan boka utländska
band med tanke på hur tight budget de
måste ha. Svaret är att förfesterna gör
att de internationella banden får betalt
två gånger samt att de försöker snappa
upp band som är på turné för att hålla
ner kostnaderna.
Många band frågar om de får
spela. Utländska band kan få stå
för delar av resekostnaden just
för att Puntala är en DIY festival
och arrangörerna vill att inträdet
LOS CRUDOS
DUKE NUKEM
ska vara på en bra nivå. Framtidsplanerna:
fortsätta med festivalen på samma ställe,
vill gärna få tillgång till en parkering på
åkermark i närheten. Mikko berättade att de
har som mål att alltid göra förbättringar för
varje år efter erfarenhet och feedback.
Många bra band
På lördagen så spelar fler band än på fredagen
eftersom de drar mycket tidigare då. Vi
såg en hel del och de stora behållningarna
var: Riistetyt, Los Crudos, Stress SS, Tetsu
Arrey och The System men precis som
föregående dag så såg man en hel del annat
som också var bra men av olika anledningar
så stannade man inte till för mer än ett par
låtar.
Angående Los Crudos så var det en av favoritgigen
varför en intervju med den mycket
sympatiska sångaren Martin Sorrondeguy
var en självklarhet. Han tyckte att det var en
schysst atmosfär på festivalen.
INTERROBANG
MIKA OCH TRUMMISEN
I PERTTI KURIKAN NIMIPÄIVÄT
På söndagen vaknade vi av att solen
värmde på ordentligt i tälten så det var bara
att plocka ihop sitt pick och pack och åka till
Tampere.
På vägen köpte vi en present till Sylvi
vars lägenhet vi åter fick använda. Det var
efterfest på Vastavirta där man kunde se
Tetsu-Arrey, The System, Selfish, Kamat Lujilla
plus ett band till för endast åtta euro.
Ordningsmakten kom på besök
Vid 05-tiden på måndag morgon packade vi
ihopp, åkte till Åbo och tog färjan till Stockholm
vid 09-tiden. På resan över så sovs det
en hel del, och någon i sällskapet utlöste
brandlarmet i sin hytt när han duschade så
att de fick påhälsning av en ordningsvakt
– men förutom det så gick det hela lugnt till.
Runt 01 tidig tisdag så rullade fyra nöjda
men trötta festivalare in i Göteborg och
äventyret var över för denna gång.
Yxan och Mika
Några band
som spelat på
Puntala-Rock:
Diskonto
Kansalaistottelemattomuus
Discharge
Wolfbrigade
Juggling Jugulars
Rattus
Subhumans
Skitsystem
Asta Kask
Inner Conflict
Driller Killer
Fleas and Lice
Los Dolares
Uncurbed
Varukers
Kohu-63
Extinction of Mankind
Extreme Noise Terror
Massacre
Riistetyt
The Adolescents
Pisschrist
Totälickers
Terveet Kädet
Campus Stermin
Masshysteri
Ratos De Porão
Tampere SS
Dezerter
Dodeskaden
Kylmä Sota
Nailbiter
The Riot Gang
Angelic Upstarts
Mastodontti
Avengers
Doom
La Fraction
Hääräys
Identiteettikriisi
Poison Idea
Civil Olydnad
Visions of War
Lapinpolthajat
Adaptatsiya
Chaos UK
Rotten Sound
Jätä Jämät
MDC
The War Goes On
Força Macabra
Eristetyt
Välklädd
revoltpunk
Vi såg er i går på Vastavirta Klubi och det
var förbannat bra. Hur tyckte ni att det
gick?
– Det var vårt tredje gig någonsin i Finland.
Det var andra gången vi lirade på Vastavirta
och båda gångerna har det varit riktigt
grymt. Det finska publiken är välkomnade
och diggar med även om de aldrig har hört
oss innan. Responsen är bra och det känns
som att vi är bland vänner när vi kommer till
Finland.
Vad tycker ni den stora skillnaden är om
du jämför gårdagens spelning på en liten
klubbscen och dagens spelning på stora
scenen på Puntala Rock?
– Vi är vana med små scener eftersom
bandet är ganska nystartat (Bildades 2012
men har inte släppt något album än. /red) så
vi känner oss bekväma på de små scenerna
men det var givetvis spännande att spela på
en stor scen inför en större publik. Vi vill att
fler människor ska få höra vad vi har att erbjuda.
Vi har aldrig spelat för så här mycket
människor tidigare.
Vilka av er var med i Chumbawamba?
– Bruce (sång) och Harry (trummor) var
med i Chumbawamba. Griffin (gitarr) var
med i The London Louts och Regular Fries
Vi gjorde vårt sista gig med Chumbawamba
2012 i Leeds.
Hur kändes det att spela för en publik
som är väldigt råpunkig såväl i musiksmak
(förmodligen) som i klädstil
(nitjackor etcetra) medan er ”image” är
någonting helt annat?
– Vi är ju i 40-50-årsåldern och idén med
bandet är att nå ut till dem som är i den
åldern men som kanske var väldigt politiskt
aktiva i punkscenen när de var i 20-årsåldern.
När man blir äldre så får man andra
prioriteringar men vårt budskap är ändå att
oavsett hur gammal man är, eller hur man
väljer att klä sig så vill vi att man fortfarande
ska ha känslan att man kan förändra saker i
världen. Att man fortfarande kan göra saker
och att man inte skall ge upp. Vi tänker på
hur vi ser ut som band och hur det visuellt
tar sig uttryck på scenen.
Vad gjorde ni när ni var i 20-årsåldern?
– På den tiden så bodde man tillsammans i
olika squats. Chumbawamba var i sin linda
på den tiden och vi levde tillsammans och
delade på allt: mat, pengar och så vidare.
Vi turnérade mycket och gjorde många
välgörenhetsgig och försökte helt enkelt lista
ut vad det vad som vi ville göra med bandet
och med våra liv, hur vi ville utrycka oss
politiskt.
Vad gör ni nuförtiden utanför bandet?
– Bruce jobbar mest med en dokumentär om
Chumbawamba så det tar upp det mesta av
hans fritid. Harry spelar i några andra band,
bland annat i en orkester där de flesta är
över 60 år. De spelar på äldreboenden och
liknande och försöker försörja sig på det.
Vad är era planer med Interrobang?
– Vi håller på att sammanställa vårt debutalbum
som borde vara klart om några veckor.
Sedan skall vi se om vi kan få ut albumet på
något sätt och sedan turnéra och fortsätta
med den plan och idé som vi har för bandet.
”Vårt budskap
är ändå att oavsett
hur gammal
man är, eller
hur man väljer
att klä sig så
vill vi att man
fortfarande ska
ha känslan att
man kan förändra
saker i
världen”
Bandarn: ”: Jag har varit här sex gånger.
Det är alltid väldigt trevligt och avslappnat.
Tycker absolut att man skall åka hit
om man inte har varit här innan!”
Hur har responsen varit på Interrobangs
i England?
– Den har varit bra men vi har också börjat
från början med det här bandet, så vi har
gjort flera pay to play-gig där vi har fått
spela för 20 personer. Så kan det vara men
vi tror verkligen på det vi gör. Hade vi inte
gjort det så hade vi lagt av för länge sedan.
Det är viktigt att ha en kanal för sin politik
och för sin kreativitet.
Hur bildades bandet och hur ser resan
ut?
– Bruce och Griffin började skissa på bandet
2012 och något år senare kom Harry med.
Vi började med att spela in demos och sedan
tog vi med låtarna ut på vägarna och gjorde
cirka 25 gig andra året där låtarna har fått
ta form till vad de är idag och målet har hela
tiden varit albumet som förhoppningsvis
kommer ut snart.
Hur går det till när ni gör låtarna?
– Vi gör det tillsammans. Vi utgår alltid från
Bruces texter. Vi skapar sedan musiken tillsammans
och vi har använt internet mycket
för att skicka låtidéer fram och tillbaka
mellan varandra vilket har varit väldigt
praktiskt eftersom vi bor ganska så långt
ifrån varandra i England.
Några smarta sista ord till läsarna av
Turist i tillvaron?
– Nej vi har inget smart att tillägga. Det vi
kan säga är att detta är som sagt andra gången
vi är i Finland och det är ganska mycket
jobb med resorna och planerandet men väl
på plats så känner alla i bandet att det är så
värt det eftersom vi känner oss så välkomna
och responsen är så bra. Det är också väldigt
kul att se nu när vi har ett band igen och vi
är ute och spelar att det fortfarande finns
så många engagerade människor i scenen
som fortfarande vill göra skillnad och bidra
på det sätt de kan eller vill: boka spelningar,
ge ut tidningar och så vidare. Det är väldigt
inspirerande för oss och det ger oss mer
energi till det vi håller på med!
Yxan & Mika
Yxan: ”Första gången, positivt överraskad.
Påminner lite om Emmaboda
om man ser till storlek och upplägg.
Ovanligt fräsch när man kommer hem
från festivalen. Kan rekommenderas
även till punx över 40. Jävligt schysst att
se att besökarna respekterar festivalen
genom att inte klottra och förstöra, de
flesta använder de plåttunnor som är
till för fimpar när de har rökt klart och
slänger sitt skräp och sina burkar där
det är anvisat.”
Mika: ”Familjefest och kul att få prata
finska, sover tryggt om natten. Bra festival.
11 år i rad och åker nästa år också
om inget märkvärdigt händer.”
Martin Sorrondeguy, Los Crudos:
”Coolt att vara
Ni har inte spelat än, men ni ska spela
imorgon. Vad tycker du om festivalen
Puntala Rock?
– Jag kom hit för fyra, fem timmar sedan och
jag tycker det verkar grymt. Jag gillar hur
det är organiserat, det är en väldigt avslappnad
stämning och man känner att det är en
schysst vibe. Folk festar och har kul men
ingen tappar det helt så jag tycker det är riktigt
kul att vara här. Cool festival helt klart!
Hur ser historien ut med Los Crudos?
– Vi startade för 25 år sedan i Chicago och
vi höll på fram tills 1998. Vi gjorde några
ströspelningar då och då efter 98 men för
fyra, fem år sedan så började vi lira ihop
igen mera regelbundet.
Martin Sorrondeguy,
sångare i Los Crudos,
gillar inte kravallstaket
men är mycket förtjust i
skandinavisk punk.
Känns det bra?
– Ja, det känns jättebra. Alla i bandet tror
fortfarande på allt det som Los Crudos står
för så vi har inga problem med att fortsätta
skrika ut de ord som vi skrev för länge
sedan. De känns fortfarande relevanta idag i
allra högsta grad.
Ni gjorde ett fantastiskt gig i Göteborg
och nu är ni här. Var har ni varit mer på
den här turnén?
– Vi började i London och sedan Köpenhamn,
Göteborg, Örebro, Oslo och igår var
vi i Stockholm. Det har varit askul. Det är
första gången vi är i Skandinavien och jag är
jätteglad över att få vara här.
Hur har responsen varit?
– Den har varit väldigt positiv. Jag visste
inte vad vi skulle förvänta oss. Jag vet
att historiskt sätt så har det varit en
fantastisk punkscen men jag visste
inte om folk skulle vara inne på det
vi gör men som sagt, responsen
har varit grym och vi har haft en
riktigt bra turné. Publiken har röjt
som fan och vi har känt att de
har uppskattat oss och vi har
uppskattat dem.
Har ni haft några problem med tullen på
den här turnén?
– I Europa har det inte varit några problem
men vår bassist fastnade i tullen i Kanada
och blev hemskickad till USA. Vi fick köpa en
ny flygbiljett till honom så att han fick flyga
direkt till London. Han fick inte komma in
i Kanada eftersom han hade druckit några
öl och kört bil i USA. I Kanada är de väldigt
hårda med det.
Så, imorgon ska ni spela på stora scenen
på Puntala. Vad har du för förväntningar
på spelningen?
– Det är en väldigt hög sen och jag gillar inte
att vara så långt ifrån publiken. Dessutom
är det ett kravallstaket som är ganska långt
från scenen vilket ökar avståndet till publiken
ytterligare vilket jag inte är så bekväm
med. Vi får se hur jag löser det. (Han löste
det genom att hoppa ned från scenen och
genomförde stora delar av giget framme
vid kravallstaketet. /red) Jag ser fram emot
spelningen och jag såg att vi inte skall spela
allt för sent och det uppskattar jag.
Vad är den stora skillnaden mellan att
spela i Skandinavien kontra USA?
– Det är en stor skillnad. Människorna är
väldigt annorlunda. Det beror också på vilka
städer du spelar i. Vissa scener är väldigt
aggressiva som till exempel i Los Angels
där du har en ung och aggressiv punkpublik
som samtidigt är väldigt energisk och
entusiastisk och i exempelvis San Fransisco
är scenen äldre och mer avslappnad. Vissa
scener är jävligt coola medans vissa städer
har en väldigt liten eller obefintlig punkscen.
Att jämföra med Skandinavien är svårt, det
beror också på vart man är men som här i
Puntala gillar jag verkligen känslan och häromdagen
spelade vi på Blitz i Oslo vilket är
en historisk punksquat och vi har ingenting
liknande hemma i staterna. Så det är jävligt
coolt att få resa runt och besöka andra
ställen i andra länder och se vad de håller på
med, vad de har för aktiviteter och så. Det är
riktigt grymt att få uppleva det.
Puntalatips
för rookien
här”
Vad gör ni hemma i USA när ni inte håller
på med bandet?
– Alla har någon typ av jobb och jag var till
exempel lärare på High School tidigare men
jag slutade med det och nu driver jag en
liten silkscreen shop. Jag släpper också lite
plattor och fotograferar. Jag gillar att vara
kreativ.
När ni sticker ut på en sådan här turné
är det som en rolig grabbresa eller är ni
superseriösa?
– Först och främst så är vi ju ett gäng punkare
och vi är inget professionellt band men
vi vill ju självklart göra bra ifrån oss. Vi har
jävligt kul tillsammans och vi har känt varandra
länge, men sen är det som i alla band
att ibland har någon en dålig dag och surar
över något och man får säga till snubben att
okej så idag är du ett rövhål.
Vilket är ditt favoritpunkband från Skandinavien?
– Oj, det är svårt! Jag måste dela upp det.
Norge: Svart Framtid. Sverige: Disarm,
Strebers första tolva, E.A.T.E.R, Anti Cimex,
Missbrukarna, de tre första Really Fast-samlingarna
är fantastiska. Jag gillar också band
som Asta Kask, för de var bland de första
svenska banden jag hörde tillsammans med
Ebba Grön. Finland: Terveet Kädet, Mellakka,
Kaaos, Eppu Normaali, Varaus och Nolla
Nolla Nolla. Jag har säkert missat några band
men det här är de jag kommer på just nu.
Är det något du vill tillägga?
– Jag försöker alltid ha ett väldigt öppet
sinne för vad som ska kunna ske men jag
måste säga att jag var väldigt exalterad över
att få komma till Skandinavien och spela.
När vi turnérade i Europa 1996 så gjorde vi
90 spelningar på 90 dagar men vi var aldrig
i Skandinavien och för mig är det en stor sak
att få vara här. Jag har följt punkrörelsen i
många länder under åren och då framförallt
Finland, Sverige och Norge så det är väldigt
coolt att få vara här, träffa alla människor
och spela för den Skandinaviska publiken.
Jag tycker att det är fantastiskt!
Yxan och Mika
• Billigaste sättet att ta sig hit från
Sverige: Viking Line från Stockholm.
Fixa medlemskort (gratis) så får du
rabatt på hytt och resa samt poäng när
du drar kortet när du handlar ombord.
• Förfester i Tammerfors, Åbo, Helsingfors.
• Efterfest i Tammerfors.
• Buss stannar precis utanför festivalentrén.
Bussarna går till och från Tampere
och Lempäälä under fredag och lördag
flera gånger.
• Det går att ta sig till festivalen med
buss från Helsingfors.
• Närmaste flygplats: Tampere-Pirkkala
(en mil från festivalen).
• Vanliga festivalpriser på mat och öl
inne på området.
• Gratis vattenflaskor vid entrén. Möjlighet
att fylla på vatten på campingen.
• Badmöjligheter: var uppmärksam när de
släpper ut och in folk från badet så du
inte missar din chans. Detta sker från
campingens stängsel närmast vattnet.
• Parkering: längs vägen på ena sidan
av en landsväg. Kom i tid om du vill ha
bekvämt avstånd till bilen under festivalen.
• Alkohol: köp på båten, det sparar du
massor på. Alko (Systembolag) samt butiker
som säljer öl och cider finns i
Lempäälä.
• Förbjudet att ta med in: hundar och
andra djur samt glasflaskor. Givetvis
är det inte tillåtet med vapen och/eller
droger.
• Två scener: Mainstage och Campstage.
Gigen på de två scenerna krockar sällan.
• Snittålder: Något högre än till exempel
Hultsfred
• Åldersgräns: Ingen.
• Störiga ordningsvakter: Inga.
”
”
Jan ”Jutte” Jutila är en av punkscenens
allra färgstarkaste profiler och
har så varit under en herrans massa
år. Jutte har ordnat gigs, spelat
i band, gett ut skivor och spelat in
andra. Han är också lite lätt besatt
av Discharge-tolvan ”Why – exempelvis
reste han en gång på pilgrimsfärd
till Discharges hemstad
Stoke – en annan gång spelade han
upp sin favoritskiva för Sveriges
dåvarande statsminister Olof Palme.
Nu har Jutte och jag bestämt
att han ska skriva i Turist i tillvaron.
Det kommer att bli sjukt bra. Men
först en liten intervju.
Hej Jutte, för dom som inte vet – vem är du?
– En Disgubbe med dyssig uppväxt som
räddades av musiken och bytte ut eget
spelande mot inspelning. Jag hade en
riktigt knäpp ide om inspelning i slutet av
1980-talet, utbildade mig till tekniker. Jag
har verkligen älskat detta med musik och är
glad att jag fått ha det som yrke, bland annat
som tekniker på Sveriges Radio. På senare år
ville jag fördjupa kunskaperna och pluggade
vidare några år på universitet.
Hur upptäckte du punk?
– Det började när det begav sig -1977-78.
Och det är ju det jag uppskattar mest, att ha
fått uppleva och vara med när det begav sig.
Jämför jag med min son som har allt i datorn
(eller pappas skivsamling) så inser jag hur
mycket det betydde att Ny Våg spelade
”Visions of War” från ”Why ”eller Bad Brains
tre första låtar från demon. De flesta hade ju
aldrig hört något liknande förut, det var som
en käftsmäll varje gång. Ny Våg var tvungna
att spela Bad Brainslåtarna en gång till, med
uppmaningen att slå på bandspelaren så redaktionen
slapp alla dessa brev med önskan
om att spela låtarna igen.
– Eller när jag smällde på Gang Greenlåtarna
från ”This is Boston, not L.A.”-samlingen
på ett kafé och vi blev så peppade så stolarna
flög omkring därinne. Va fan är det här? Kan
man spela så här jävla fort?
Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp
”För att inte tala
om lajnade guror
som punkas till
via”stärkarsimulatorer”
– noll stök,
helt dött. Blir så
arg så jag kokar.”
– Ett starkt minne är när jag står i en
skivaffär i Stockholm och har 15 spänn och
vill köpa en sjua. Killen brevid säger ”köp
den här, den är bättre”. Men den kostade 25
spänn så han gav mig en tia så jag kunde
köpa Poison Idea ”Pick your king” (första
press). Den plattan sålde jag till någon i
England nu i november – det sved, minnet är
symboliskt för den tiden.
– Det var en pionjäranda, upptäckarglädje
och nytt sätt att ta del av musiken. Dischordplattorna
(Minor Threat, S.O.A. Necros med
flera) köpte man via annons i Gula tidningen.
Det var en helt annat sammanhållning. Scenen
hade inte splittrats i olika åsiktsfalanger.
– Kalla kriget var i högsta grad närvarande
så musiken ”var på riktigt” även om texterna
kan låta töntiga idag.
Just detta att ha fått vara
med i utvecklingen av
musiken så som den
speglade samhället då,
är en obetalbar erfarenhet.
Jag kan tycka att
mycket av musiken som
produceras idag, oavsett
genre känns så jävla
menlös – och det kanske
är en spegling av att allt känns så jävla ytligt
och meningslöst idag.
– Okej, nu svävade jag ut lite men det här
har varit viktigt för mig. Åter till frågan. Jag
kom i kontakt med musiken tack vare att
syrran var gift med AIK-Kenta. Han introducerade
mig till massa musik. Det var ju -77
punk då men Stiff Little Fingers och Clash
hade ju reggaelåtarna som jag gillade.
– Den andra tuffa musiken kom till mig via
radion (Ny Våg) och att jag sommarpraktiserade
på Woolfis recordshop, där fick jag
skivor som lön (bland annat Huvudtvätt).
Ägaren trodde aldrig vi skulle bli av med
sånt oljud som Hüsker Dü ”Land speed
record” lp:n men den är superbra. Då var det
”Jag kan tycka att
mycket av musiken
som produceras
idag, oavsett
genre känns så
jävla menlös.”
oljud även för de flesta punkare men idag
en väldigt stillsam platta. Musiken utvecklas
hela tiden.
– Sen kom ju oi:en. Jag sommarjobbade
och en jobbarkompis spelade in en platta på
kassett han nyss köpt. Utifrån hans beskrivning
anade jag vad det kunde vara för musik,
hade ju hört något liknande på radion en
gång tidigare. Jag pallade inte spola hela
vägen tillbaka utan lyssnade en bit in och det
lät jävligt likt det där makalöst braiga dom
spelat på Ny Våg. Dagen efter bytte jag bort
”Carry on Oi” mot hans platta. Det var ju
”Why”. Sen var jag garanterat fast.
Vad fick dig att fastna?
– Inte en aning. Då när jag lyssnade på
jobbarkompisens kassett
(”Why”) för första gången
så bara hoppade jag omkring
och ylade av glädje på
mitt rum. Jag har förklarat
reaktionen med ”enormt
stark identifikation till
musiken”. Någon hade satt
musik till mina känslor. Det
här var jag. Då hade jag
nyligen blivit fosterhemsplacerad
efter att morsan dragit kniven in i
min plastfarsas mage. Min farsa hade supit
ihjäl sig. Det var kaos, misär, spräckta skallar,
droger och all upptänklig skit ni kan tänka
er. Jag var skitförbannad och kände mig som
ett offer (fast det där med offer förstod jag
inte förrän 30 år senare). Allt detta fann sitt
uttryck i musiken.
– Jag har alltid haft nära till ilska och
frustration. Jävligt förbannad med andra
ord. Jag har liksom haft en ”ilskekonverter”
i mig, den omvandlar alla känslor till ilska,
blixtsnabbt och automatiskt. Då passar arg
musik perfekt. Det svårgreppbara är att jag
absolut inte pallar med black och death – för
mig är det helt väsensskild musik. Det enda
gemensamma är att det kan gå fort, men
attitydmässigt skiljer det sig väldigt mycket.
Vad har fått dig att stanna kvar?
– Det är 100 procent musiken. Jag är
fortfarande jävligt förbannad ibland, så då
blir musiken ett bra sätt att kanalisera den
ilskan. Det roliga är att jag fortsatt att följa
med den musikaliska utvecklingen genom
åren mot det mer och mer extremförbannade,
snabbare. Jag gillar ju till exempel väldigt
mycket fastcore (entaktsrens) och grind,
men det måste vara punk, inte metal. Skiljelinjen
mellan vad som tilltalar eller ej är
hårfin. Det måste vara äkta ilska och frustration,
inget ploj eller macho. Men framförallt
stökigt och käftsmäll, inget jävla tillrättalagd
välpolerad perfektion (det får hårdrockarna
syssla med).
– Sen har jag märkt att jag D-taktar snabbare
nu än för 20 år sen. Tekniken är ju sämre
men tempot och känslan finns där mer än
någonsin. Fort, argt och stökigt.
– Det där är så jävla skumt: en punkinspelning
är fortfarande en av de grejer i livet
jag gillar mest, det är något väldigt speciellt
flow och intuitivt i det arbetet. Ren kärlek
och inspiration. Det är väl därför jag har en
speciell punktaxa i studion. Jag får låna en
reggaebasists uttryck för det bästa sättet att
beskriva det hela – musikos (musikpsykos).
Varför låter 80-talsinspelningarna bättre
än dagens inspelningar?
– Bra fråga – och för mig en väldigt viktig
fråga. Tycker du det eller är det något du
hört mig tjöta om?
Jag har främst hört dig tjöta om det.
– Nåväl, finns många orsaker. Dels dåtidens
samhällsklimat, men då borde ju folk
göra ännu argare musik idag tycker jag, men
så är ändå inte fallet. Då kanske det fortfarande
fanns en gnutta hopp om förändring
-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-
”Alla som avgudar Discharge men håller
på något annat lag än Stoke hädar.”
”Tekniken
har tagit
kontrollen
över punken.
Nu är det ett
jävla fixande
och trixande
för att få till
det perfekt
musikaliskt
och med en
död ljudbild.”
”Det måste vara äkta
ilska och frustration,
inget ploj eller macho.”
kvar, nu är det bara bara hopplös meningslöshet
som speglar sig i dagens musik. (gäller
inte bara punken) Få orkar vara riktigt
förbannade.
– Upptäckarglädjen: Det var nytt och
fräscht, formen för hur råpunk skulle låta
var ej klar än. Det lät olika mellan japansk,
brasiliansk, holländsk, UK, US, svensk, finsk
råpunk. Nu är formen stöpt och man försöker
återskapa utifrån den stöpta formen.
– Sen vill jag ju peka på tekniken och
därmed inspelningsmetodiken. Hemstudion
var inte riktigt uppfunnen än, man gick till
riktiga studios. Det var dyrt så man hade
inte råd att ta om och ta om, vara petig. I
studion fanns riktiga mickar, kompressorer,
mixerbord, bra akustik mm och en professionell
tekniker. Det var ju ofta band som
repade någorlunda regelbundet. Bandet spelade
in det mesta live i studion, åtminstone
grunderna. Nu är det lite väl mycket triggers,
editering, spela in ett instrument i taget,
kanske till och med skicka filerna över halva
jordklotet. Tekniken har tagit kontrollen
över punken. Nu är det ett jävla fixande och
trixande för att få till det perfekt musikaliskt
och med en död ljudbild.
– I princip alla inspelningssessioner
jag haft så har det varit soundcheck/rep
fredag kväll, inspelning lördag, på söndagen
mixning och ibland även mastring. Vare sig
det är en lp eller singel. Man får helt enkelt
anpassa petighet utefter tid. Ibland har det
gått betydligt snabbare, mika upp allt åsså
tjoff pang rakt ner på två kanaler. Det soundet
gillar jag.
– Sen är det så att i många fall var musikerna
på 1980-talet bättre (ja, jag vet att
det finns undantag), det har liksom blivit
inflation på utgivningar, det är lätt att spela
in och ge ut något idag – förr var det få
förunnat. Detta märker jag när jag jobbar
med riktigt bra musiker, dom får vilken jävla
kartongbit som helst att låta bra och vilket
skit-beat som helst att svänga.
Vi byter ämne, visst skrev du en
B-uppsats om Discharge?
– Nja, så var det inte riktigt men visst var
Discharge på ett sätt utgångspunkten för
mitt examensarbete. Jag tog avstamp hos
Mike ”Clay” Stone, producent åt Discharge
och ägare till Clay records. Alldeles för lite
fokus har riktats mot producenter och tekniker
genom åren. Soundet har stor betydelse
för hur en punkplatta upplevs.
– Nåväl, Mike Stone hade ju varit tea boy
under Beatlesinspelning, tekniker vid olika
inspelningar med Genesis, Frank Zappa,
Jeff Beck, Queen (vilka han även proddade
mot slutet) med flera. Riktigt bra tekniker
med andra ord. Cv:t med tydligt fokus på
sent 60-, tidigt 70-tal. (efter Discharge
fortsatte han ju med jättestora artister
under 90-talet).
– Jag undrade ju hur mycket den bakgrunden
färgade honom vid inspelningarna av
Discharges plattor. Inspelningsmetodiken då
skiljer sig jävligt mycket från idag. Ska man
ge ut det på vinyl så måste man ju ta hänsyn
till vinylens begränsningar och göra rätt avvägningar
redan vid uppmikning av trumset
u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bu
”Jaja, tillbaka till ”Why”. Ställer
jag den mot de tidiga singlarna
och debut-lp:n så är riffen mer
kromatiska, lokriska och
dimskaliga. Rytmen i riffen är
mer ”pounding”, det vill säga
energiska och intensiva (inte så
SLAKa, Spela Länge på Ackorden
Käng). De är liksom stake i riffen.”
till exempel, sånt har ju fan inte många koll
på idag. Relativt nyligen experimenterade
jag lite med ”Why”-plattan och fick ju ut nästan
bara gitarrer för sig och sen kunde jag
jobba mig bakvägen fram till att trummorna
var väldigt 60-talsuppmikade, decaytider på
reverben betydligt kortare än idag.
– Utifrån ljudvågornas form kunde jag
utesluta vissa arbetsmetoder och anta vilken
dubbningsteknik för gitarren som använts.
Överallt luktade det 60-70 tal. Det är ju
väldigt långt ifrån hur punk spelas in idag.
Allt ska va så jävla cleant. Hårdrockarna
har kidnappat punken även produktionstekniskt.
(Det var ju inte så ovanligt med
trummisar fick spela in cymbalerna separat
inom hårdrocken, helt sjukt)
– Mitt examensjobb
hette nåt i stil med:
Uppmikning av elgura
för hardcorepunk inspelning.
Om det nu var
så mycket 60-70 talsmetodik,
hur har Mike
Stone spelat in gitarrerna?
Jag ville undersöka
eventuell förekomst av
ambiensmikar, vilket
ju var väldigt vanligt
under 60-70 talet.
Förr mikade man ju
stärkaren längre ifrån,
nu tar man ju bort tyget
för att komma ännu
närmare. Återigen cleant ljud som eftersträvas.
För att inte tala om lajnade guror som
punkas till via ”stärkarsimulatorer” – noll
stök, helt dött. Blir så arg så jag kokar. Resultatet
då? Jo, jag fick en viss signifikans på
blindtesterna kopplat till angiven preferens
(om man kunde lita på paneldeltagarna som
bestod av tunga känggitarrister, och dylikt).
Resultatet var en öronöppnare. Numera
lägger jag aldrig på digitalt reverb på solon,
bara ambiensmikar.
Varför denna fascination för Discharge?
– Alltså, jag vet inte om Discharge är så
jävla bra men ”Why” är och förblir ett riktigt
jävla mästerverk. Discharge var ju först, även
om de hämtade inspiration från Motörhead
så var dom först med att mangla på detta
sätt. Som sagt, musiken träffade mig rakt
”Sen så fick jag höra
när jag gjorde min
pilgrimsfärd till
Stoke att Cal glömt
texterna hemma så
han skrev dem i studion.
Det verkar ganska
rimligt för textformatet
skiljer sig
en del från tidigare
utgivningar.”
in i själen. ”Why” var Janne Jutila i tonsatt
form (nu är det betydligt jiddrigare och mer
komplex musik som tagit den rollen).
Du har varit inne på det lite innan, men vi
släpper inte frågan för det. Vad gör ”Why”
så speciell?
– Jag vet inte riktigt, svårt att sätta fingret
på. Jag gillar verkligen Bambis sätt att spela
D-takt. Notera att det bara är D-taktlåtarna
jag gillar. Jag hatar 4-takt. Det var ju det som
var så befriande med ”hardcore”, det var
ingen 4-takt som i den där jävla 77-punken.
Har jag suttit på skithuset och kunnat slänga
något på skivspelaren så att nålen hoppar så
jag slipper lyssna på 4-taktarna – då har jag
gjort det.
– Sen så fick jag höra
när jag gjorde min
pilgrimsfärd till Stoke
att Cal glömt texterna
hemma så han skrev
dem i studion. Det
verkar ganska rimligt
för textformatet skiljer
sig en del från tidigare
utgivningar. En sådan
grej tror jag kan ha
stor inverkan på hur en
skiva blir i slutändan.
– Apropå Stoke. Finns
bara ett fotbollslag
att hålla på i Premier
League – Stoke. Just
av den anledningen att Discharge kommer
från Stoke. Alla som avgudar Discharge men
håller på något annat lag än Stoke hädar.
– Jaja, tillbaka till ”Why”. Ställer jag den
mot de tidiga singlarna och debutlp:n så är
riffen mer kromatiska, lokriska och dimskaliga.
Rytmen i riffen är mer ”pounding”, det
vill säga energiska och intensiva (inte så
SLAKa Spela Länge på Ackorden Käng). Det
är liksom stake i riffen. Och sen så är ju basgångarna
fantastiska som vanligt, men basen
är starkare mixad på ”Why” så den får en
mer bärande roll och färgar därmed tonen
mer. Annars har det ju varit så jävla mycket
gitarrer. Det är soundet, mixen, känslan i
D-takslåtarna som är oslagbara. Men visst
fan spelar det in att det var första mötet med
något sådant. Första käftsmällen känns mest
liksom.
Stämmer det att
du har spelat upp
Discharge för Olof
Palme?
– Ja, fast det var
inte så att jag talade
om att detta var
Discharge. Han var
hemma hos mina
fosterpäron och
gick husesyn. Jag
”Alldeles för
lite fokus
har riktats
mot producenter
och
tekniker
genom åren”
slängde på ”Why” och förklarade senare att
det var väldigt antikrigs-aktiga texter och
politiskt engagerade musiker. Ja, jag trodde
ju faktiskt på det, hahaha.
Du ska skriva i Turist i tillvaron. Vad kan
vi förvänta oss?
– Kan ju bli en del anekdoter. Till exempel
hur många plattor folle Jallo sög i sig
första kvällen vid inspelningen av ”Sin egen
motståndare” med Tottis. Eller hur många
gånger trummisen däckade bakom trumsetet
vid Diskontos första inspelning och
hur vi fick göra för att dom skulle byta från
vers till refräng och vice versa. Fast sånt
skit intresserar väl ingen. Kanske förklara
vad en fettplatta är. Uttrycket är genialt och
myntades under en Tottisinspelning. Fast en
massa anekdoter och episoder är tröttsamt i
längden – som jobbigt fyllesnack.
– Kanske något om sound och inspelningsfilosofi
av punk/HC. Många som läser denna
tidning spelar säkert själva i något band
och har haft funderingar kring inspelning,
mixning och mastring. Personligen så tycker
jag det avhandlas alldeles för sällan hur
inspelningen av senaste plattan gick till. Till
exempel så har alla Tottisinspelningar jag
gjort gått till på samma sätt. Det behöver inte
vara så jävla tekniskt beskrivet men det kan
åxå vara det: millisekundrar och millimetrar
hit å dit om så önskas. Men jag tar ju gärna
det mer filosofiska perspektivet. Det handlar
ju om att fånga en känsla – inte teknisk perfektion.
För mig är – som sagt – punk, stökigt,
rått, kraftfullt och frustration – då kanske
man ska anpassa inspelningen därefter.
– Så, jag vet inte riktigt. Läsarna kan väl
höra av sig till redaktionen med önskemål.
Jag är en riktig dilletant och kan pladdra om
det mesta. Jag är öppen för förslag.
Mikael Sörling
pp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du
Foto: Canan Rosén
Helt plötsligt fanns de bara där
– Hårdgnissel från Sundsvall. Ett
übercharmigt ungt punkband
som visar den något äldre generation
var skåpet ska stå.
Hej Hårdgnissel, vilka är ni?
Vera: Inom Hårdgnissel känd som ”mystiska
Vera,” arg, spenderar den mesta av hennes
tid sovande. Även fast hon är frontman så
kan hon ingenting och fattar ungefär 25
procent om vad folk pratar om. Lägger
ibland till fula kommentarer som inte passar
i sammanhanget.
Annie: Sur, arg, kränkt, pretentiös, allt som
allt en vidrig människa.
Manfred: Spelar bas. Dålig humor som smittar
av sig. Om man är smittad kallas det för
att man är Manfred-skadad. Det finns inget
känt botemedel.
När upptäckte ni punk?
M:Nån gång i sjuan?
V: Vad är en punk?
A: Jag upptäckte punk genom att öka gainen
på gitarren. Sen är resten historia...
Hur upptäckte ni punk?
V: Min mamma lyssnade på Ebba Grön när
jag var liten. Började lyssna på ett band som
inte var punk, och läste att de tyckte om Misfits
så lyssnade på dom och gillade det.
A: Sex Pistols var ju söta och så.
M: Jag hörde ”God save the queen” en gång
och tyckte den var rätt kass då, sen gick jag
runt och nynnade på den nån vecka senare
och sen har det utvecklas sen dess.
Vad var det som gjorde att ni fastnade för
punk?
A: Alla sög så hårt, dom var arga oxå
M: Relaterbart dåliga på att spela.
V: Det var ba bra, varför måste man säga
varför, jag fick faktiskt precis jullov >:((((((
Vad är ni influerade av?
– Massmedia, borgarungar, mimerskolan,
kvinnor i allmänt, Misfits, KSMB, vi vill
skriva en massa coola band som The Stooges
men vi är inte direkt inspirerade av dom.
Vad säger era kompisar om att ni spelar
punk?
– Vi har inga kompisar.
Angry Hudik ska ge ut en livekassett med
er, berätta!
– Gör de? Det var en snubbe som ville spela
in oss när vi spelade i Sandviken, vi sa visst.
Sen frågade han om han kunde trycka kassetter
och då sa vi ja. Lät som en cool grej
Ni var nyligen på turné med Matriarkatet.
Hur var det?
V: Förjävligt.
Bandet kommenterar
Turist i tillvarons favoritlåtar
med Hårdgnissel
Kvinnomys
XDen handlar om att det är förjävligt
att va tjej. Och mysigt.
Morfar lurade Hitler?
XPolitiker som pratar utan att göra
något. Annie såg en tidningsartikel
som hette ”Morfar lurade Hitler”. Den
handlade typ om att prinsens morfar
lurade Hitler.
Järnrör mig inte
XJärnrör och rasister.
Deprimerad i Sundsvall
XHur det är att bo i Sundsvall.
Indyfucker
XIndiefuckers kan va löst baserad på
ett band...? Men det handlar om indie
rock stereotypen.
Godisregn
XNär pedofiler går in på skolgårdar
och säger att dom har kattungar i
bilen.
Foto: Canan Rosén
A: Söta små Stockholmsflickor.
V: Dom är så små o gulliga, vi är så stora o
mogna. Om man är 15 1/2 är man storbarn.
Vad hände på turnén?
– Vi åt chips o spelade musik.
Vad fick ni för respons från publiken?
– Det var fulla gubbar och tomma tanter.
Canan i Twin Pigs berättade att ni gav
publiken fingret när de skrek efter extranummer.
Varför gjorde ni det?
Vera - En snubbe ville spela ”Touch me I’m
sick” med oss, och vi gjorde det som sista låt.
Tänkte att det var ett extranummer typ, men
publiken ville att vi skulle spela ännu mer
och då blev jag sur och sa åt dom att dra åt
helvete. Det var gulligt.
Är texterna viktiga för er? Hur tänker ni
när ni skriver texter?
– Texterna är viktiga för annars vet vi inte vart
i låten vi är. Låtskrivarprocessen är typ: ”Oj det
här lät efterblivet” ”Kör på det” Hitta ord som
rimmar, skrik dom. - Vera Ördell 2k16
Vilka andra band/personer tycker ni
skriver bra texter?
Vacum, (Alla raggare ä inte svin, bara för att
nåra ä de)
Är ni många unga punkare i Sundsvall?
– Hur unga då exakt? Känner inga bebisar
som är punkare. Dom är så tråkiga och mainstream,
inte special snowflakes alls. Annars
tre, Annie, Manfred och Vera.
Vad tycker ni om att det är så många gamlingar
som fortfarande är punks?
–Det är många som verkar tro det i alla fall.
Hur ser planerna ut för Hårdgnissel i vår?
– Vi ska försöka skriva klart våra låtar och
sen spela in
Något att tillägga?
– Hej hej Ylva! Hej hej Klara Li! Som ni märker
är vi socialt retarderade och har svårt att
besvara simpla frågor.
Mikael Sörling
Aoouh! (började som Mob -77)
tillhörde den första vågen av svensk
punk och spelade i Stockholm
1978-1979. Den 13 december 1978
spelade de in två låtar i Polyvox Studio
som var tänkta att ges ut på en
samlingsplatta, men den kom aldrig.
– Vi hade mycket problem med
inspelningen eftersom teknikern ej
visste hur rätt distade punkgitarrer
skulle låta, minns sångaren Matte
Canvious.
2012 gick bandets gitarrist Stellan
Hamringe bort i cancer. Hans gamla
vänner anordnade en spelning med
bland annat Mob -77, Aoouh! och
Warheads året efter. Alla pengarna
som drogs in gick till Cancerfonden.
När Matte ifjol hittade ett kassettband
med låtarna från 1978 bestämde
han sig för att ge ut dem på platta
till förmån för Cancerfonden. På
b-sidan hamnade två låtar från giget
2013, då The Nomads Hans Östlund
spelade gitarr.
Så vill du stödja Cancerfonden och
samtidigt få lite klassisk punk på
köpet inhandlar du ep:n ”The lost
tapes” bums!
Mikael Sörling
Hej Johan i Kronofogden, varför ger du ut Hårdgnissel?
– För att jag tyckte att de var så jävla bra när vi spelade med
dem på Skogsnäs i somras. Det fanns inga bra inspelningar
att lyssna på så jag tog saken i egna händer och liveinspelade
dem på Kungen i Sandviken.
Angry
Hudik
ger ut
kassetten.
Cecilia Hammarlund upptäckte punken som 11-åring.
Det satte outplånliga spår. Efter gymnasiet stack hon
utomlands och var borta i fem år. Hon bodde i London,
Amsterdam, Berlin, Grekland och gick en intensivutbildning
i dreads och hårförlängning i Los Angeles. Hon kom tillbaka
till Malmö, öppnade butik och skapade efter ytterligare
några år Crime City Clothing
-ett klädmärke med ekologiska och fairtrade-principer.
Cecilia Hammarlund är en färgstark person i
Malmös subkulturella miljö. Hon driver egna
klädmärket Crime City Clothing, designar
och dj:ar på punkgig under namnet Siv Saliv.
För sju år sedan ritade hon det första motivet
– men tanken var aldrig att det skulle
resultera i ett klädmärke. Hon drev butiken
Bad Reputation i centrala Malmö från 2006
till 2012 som sålde coola kläder, skivor och
där man kunde göra dreads.
Crime City Clothing-gänget
på London Edge hösten 2016.
Foto: Anna Gullberg
– Jag ville skapa en
butik som hade unika
prylar, något som jag
själv saknade som tonåring,
säger Cecilia.
Butiken lade hon ner
för fem år sedan. Dels
hade hon tröttnat, dels
hade hyrorna skjutit i
höjden. Men det egna
klädmärket finns kvar
och namnet – Crime City Clothing, som kom
till genom att vänner och bekanta röstade
fram det på Facebook.
En skitig industri
Vi sitter på restaurangen Rawfood house,
som ligger mellan Möllan och Triangeln i
Malmö. De serverar ekologisk, närproducerad
vegansk mat. Cecilia käkar en dagens
som ser god och nyttig ut. Jag dricker kaffe
och äter morotskaka. Det är ingen slump att
vi sitter på Rawfood med sin gröna profil.
Miljö är viktigt när Cecilia producerar sina
kläder. Hon anlitar ett litet företag i Belgien
som verkar tillsammans med lokalbefolkning
i Bangladesh, för att ingen ska utnyttjas.
– Visst, jag har inte varit på plats och
kontrollerat, men belgarna kom till mig här i
Malmö för att se vem jag var och om de ville
jobba med mig. Klädbranschen är en skitig
industri. Och är kläderna billiga betyder det
att någon inte fått betalt. Det är dyrt om du
ska ha ett klädmärke som är ekologiskt och
fairtrade – men då vet du
att folk inte kommer att
utnyttjas genom dåliga
löner eller usla arbetsförhållanden.
Crime City Clothing
trycker mellan 50-100 exemplar
av varje tröja. Hon
använder sig av det enda
företaget i Sverige som arbetar
med discharge-tryck
(OBS: inte bandet).
– De bleker in färgen, så trycket blir gammalt
med tröjan – det spricker inte.
Idag har hon 32 olika motiv som hon
designat, det är viktigt att designen bär en
historia. Hon lyssnar när människor hon
håller kära berättar om upplevelser.
– Det får inte bli massproducerat. Mina
motiv görs tillsammans med min vän Vince
Ruarus. Det är mina idéer och skisser men
det är Vince som gör slutmotivet. Alla motiven
är på vänner och familj.
– Min vän Brunos mormor var med i
motståndsrörelsen mot Pinochet i Chile.
Hon kämpade och slogs, torterades på
fotbollsstadion. Innan hon greps var hon och
hennes vänner ute och målade fasader med
slagord. Hon var bra på att vissla, så hon fick
stå på lastbilens flak för att hålla utkik. Kom
polisen signalerade hon till de andra så de
snabbt kunde ta sig därifrån. Den tröjan är
en hyllning till min bästa vän Bruno, hennes
mormor och alla andra som kämpar mot
förtryck världen över.
Mässa i London
I höstas åkte Cecilia med tio goda vänner
till klädmässan London Edge. En mässa för
”Den tröjan är en
hyllning till min
bästa vän Bruno,
hennes mormor
och alla andra som
kämpar mot förtryck
världen över.”
alternativt mode, som punk, rock’n’roll, goth
och metal.
– Det var många Gandalf-liknande personer
som knallade omkring där, minns Cecilia
med ett leende. Det var väldigt roligt, men
vi inte fick jättemånga beställningar. Men
bra respons och knöt nya fina band. Bland
annat med ett finskt hårfärgsföretag som
heter Hermans Professional, skapat av två
skitroliga pantertanter som också brinner
för eko och fairtrade.
Mässan är ingen gratis tillställning, för att
kunna hyra ett bås hade hon sparat pengar
i ett år.
– Det är en stor risk om du inte säljer något.
Det är inga privatpersoner som kommer
dit, utan butiker från hela världen och de
vill veta om du kan leverera för att de ska
våga satsa på dig. Jag åker
tillbaka i höst.
Att träffa kollegor från
andra delar av världen
är inspirerande, men det
finns fula fiskar därute
också som inte drivs av
någon DIY-etik precis.
Cecilia berättar att hon
var på London Edge för
några år sedan och att
ett företag som omsätter
cirka 130 miljoner kronor om året då kopierade
hennes idéer.
– Det är tråkigt, men det händer hela tiden.
Stora företag stjäl från små när de visar upp
sina designer eller idéer. Sedan ändrar de
bara några detaljer och börjar massproducera.
Vice Squad öppnade ögonen
Cecilia är uppvuxen i en liten skånsk håla,
Barsebäck By. Det var där hon som 11-åring,
mitt under DiaPsalma/DLK/Refused-vågen,
upptäckte punken. Hon gillade Imperiet,
men det var ett annat band som sög tag i
henne.
– När jag var 11 fick jag ett kassettband
med Vice Squad, stavat med s. Jag kommer
aldrig att glömma när jag satte på kassetten,
det var det absolut coolaste jag någonsin
hade hört och dessutom var det en tjej som
sjöng.
– Det fanns inget internet då, det var sjukt
svårt att få tag i musik i den lilla håla jag
bodde i och jag minns inte hur den kassetten
lyckades ta sig fram till mitt lilla flickrum i
Barsebäck By. Det var ingen annan som lyssnade
på sådan här musik. Jag kommer ihåg
att jag och en kompis skulle ha en cabaret i
sexan som Sex Pistols, men det fick vi inte
för läraren sa att pensionärerna skulle dö då.
Men punken har hon blivit trogen sedan
dess och ser det fortfarande som ”en känga
mot samhället”.
– Jag vill visa att jag inte håller med. Jag
tänker väl inte på att jag ser annorlunda ut,
jag har ju i princip sett ut så här sedan jag
var 14. Jag gillar musiken mycket och gemenskapen.
Den är väldigt fin inom punken,
det här globala nätverket – att en hjälps åt,
det är så jäkla fint. När jag går på konserter
ensam i Berlin eller Amsterdam känner jag
mig alltid hemma, alla är välkomna – om du
inte är nazze så klart.
Och det där med nazzar minns Cecilia väl.
När hon gick på högstadiet i Löddeköpinge,
någon mil bort från Barsebäck by, var det
1990-tal med lasermannen, rasism och vit
makt-musik.
– Skolan jag gick på var en av de mest
rasistiska i hela Sverige, majoriteten sa sig
sympatisera med sverigedemokraterna. Det
var en tuff miljö om du stack ut med ditt utseende.
Vi var två tjejer som höll ihop. Samtidigt
tyckte vi det var kul att djävlas tillbaka
med killarna som spelade vit makt-musik i
uppehållsrummet.
Cecilias uppväxt präglades av möten med
människor från andra kulturer, hon tror att
det var en viktig ingrediens till varför hon
stod emot och inte följde med strömmen.
– Vi hade alltid människor på besök
hemma från andra kulturer. Mina föräldrar
var socialarbetare som jobbat på ungdomsgårdar
i Rosengård. Det har satt sin prägel.
Jag dömer ingen utifrån var du kommer.
Mångkultur är viktigt, det berikar. Det
berikade mig som liten, gjorde världen mer
spännande.
Vägra vara menlös
I mitten på december ifjol arrangerade hon
Vägra vara menlös-galan för att dra in pengar
till Refugees welcome under parollerna:
Vägra bli dömd efter din livssituation eller
livsstil.
Vägra vara tyst när det blir otäckt.
Vägra vara osynlig när det blir mörkt!
Kvällen drog in nästan 20 000 kronor. ”Så
jävla grymma vi är”, skrev Cecilia några
dagar efteråt på facebook.
Det ringar väldigt bra in vem Cecilia Hammarlund
är och hur hon ser på världen.
Mikael Sörling
Tja Gubbjävlers, ni gör en cover på Kents
”La Belle Epoque”? Varför det?
– För det är en grym låt, med en grym text
men aldrig spelad som den borde. Ebba
Grön gjorde cover på Blå Tågets ”Staten och
Kapitalet”, nu är Ebbas version spelad mer
än Blå Tågets. Det betyder ingenting, men så
kan det gå.
Finns det några andra Kent-låtar ni skulle
kunna tänka er att tolka?
– Nej. Vi kommer med all säkerhet att göra
cover på andra artister. Men Kent är vi klara
med. Och vi är inget coverband.
Hur ser ni på
saken, var Kent
bäst med No
Security-Harri
eller utan?
– Vi visste inte
att Harri Mänty
spelat i Kent.
Vi vet inget om
Kent. Vi har
bättre koll på
Fjodor, Dregen,
Martin Maskin,
Lennart Senap,
Stig Vig och
Onkel Kånkel.
Harri Mänty,
No Security
och Kent.
Twin Pigs är superpunkbandet som består av Inkvisitionen-Erik
sång, Tiger Bell-Canan sång och gitarr, Besserbitch-Klara
på synthbas och sång/körning, och Gamla
Pengar-Andreas trummor. De drog igång bandet för drygt
ett år sedan och debuterade året senare med ett fullängdsalbum,
”Chaos, baby!”. En av fjolårets allra bästa skivor.
Ni debuterar med ett album, kaxigt.
Hur tänkte ni?
Erik: Det gick så himla fort med allting
med att skriva låtar och sådär och när vi
hade ett gäng kändes det som att det var
lika bra att släppa en skiva direkt. Vi tyckte
låtarna vi hade var för bra för att bara
pissa iväg på en bandcamplänk.
Canan: Hur ska man annars debutera?
Med en EP? Zzzzzz
Vad kan ni berätta om skivan?
Erik: Det är en punkskiva på tolv låtar,
inspelad och mixad hos Stefan Brändström
på Dustward i Stockholm och mastrad av
Tommy Tift i Malmö. Vi spelade in den live
ihop, det var en enkel och svinrolig process
som var färdig bara på
några dagar. Tanken
med Twin Pigs var
enkel, vi ville vi
spela nån sorts
punk men den
beskrivningen
jag tycker passat bäst in på vad vi gör myntades
av vår skivbolagsboss Fredrik: ”Hard
Core Punk Rock”. Men vi brukar mest säga
att vi spelar punk. Drivig punk.
Klara: Vi har aldrig brytt oss om är att definiera
genre mer än så, genrer är så jävla
tråkiga. Twin Pigs låtar är egentligen både
pophits i punkförpackning och punkikga
rockhits med hardcoreskrik, wao wao
körer och dansiga inlag.
Vad influerar er?
Erik: Jag kan bara tala för mig själv, men
när jag skriver texter har jag några förebilder
jag alltid hittar inspiration hos. Oftast
från folk som har väldigt lite eller ingenting
med punk/hc att göra. Jag jobbar
mycket utifrån vad jag inte gillar hos
en text och försöker undvika de
greppen. Jag har en filmvetenskaplig
bakgrund så det
är lätt att hitta mycket
inspiration därifrån, men
gärna ta det nåt varv
Det ryktas om att ni ger ut erat debutalbum
efter nyår. Berätta.
– Ja, det stämmer. Skivan är under mixning
just nu men kommer att släppas så fort den
är klar. Vi drar av tretton låtar på en kvart.
Tanken är att vi ska släppa den på kassett.
Vilka är förresten Gubbjävlers?
– Vi startade efter långa ”skulle vara kul
att starta ett band” diskussioner mellan
Pastorn, Boman och St Hellvis. Ur den fortfarande
rykande askan av bandet Syster Ingrid
reste sig en idé. Av nån anledning gjorde vi
vår Fejsbok-sida innan vi ens hade repat. Vi
gick ut med ”100 likes så repar vi!”, det tog
tre dagar. När första basisten tog slut tog
vår gubbkärring Snakedolly över. Hon klär
dessutom bättre i mustasch än oss andra.
Nyårslöfte för 2017?
– Vi lovar inget! Nyårslöften är borgerligt
och bryts för ofta. Politiska löften, löften
om evig trohet, om att hålla kontakten med
gamla polare. Man lovar så jävla mycket.
Vi lovar inget, men kommer göra en jävla
massa grejer nästa år.
Mikael Sörling
Foto: Elisabeth Jensen Bünger
längre än att bara ”yo yo yo jag gillar/ogillar
verkligen Stanley Kubrick”. Jag har ofta undrat
vart Canan får sin inspiration från när
hon skriver låtar, så hon får svara på det!
Canan: I och med jobb, familj, utbildning och
annat så är jag tvingad till att skriva
hits under väldigt begränsad
tid i vardagen. Jag måste tvinga
fram bra skit på en kvart ibland.
En kanske kan kalla det jag gör
för tvångspunk. Då tar man det
som kommer till en liksom.
När jag intervjuade Al Barr
(Dropkick Murphys) så sa
han att hans text- och låtskrivande
förändrats sedan han blev förälder,
är det samma sak för dig?
Canan: Min tillgång till att skriva låtar har
kraftigt krympt så jag är extremt mycket
mer effektiv! Samt att de låtar/hookar som
ungen går runt och nynnar på efter att jag
har skrivit/spelat de hemma är oftast de
som blir singlar. De kan det där med hits de
där barnen.
Vilken roll i scenen har ni?
Erik: Extremt svårt att säga. Vi kommer alla
från olika delar av den större punkscenen
känns det som. Med olika förhållningssätt
till den. Oftast, för mig, så känns det som
att det är andra som bestämmer om man är
med i ”scenen” eller inte. Alltid nån annan
som säger vad som är punk, vad som är HC
eller inte och har väldigt tydliga kriterier för
vad som ska uppfyllas för att få kunna
kalla sig detta.
Klara: Det kan kanske kan vara
svårt att sätta in Twin Pigs i något
supertydligt fack. Men det har varit
väldigt kul med den fina responsen
vi fått från så olika håll. Shug-shug
hc-folk, crustare och rockenroll-rockare
som kommit fram efter
spelningar och tyckt att vi var svinbra,
eller folk som ”inte brukar gilla
punk” säger att de lyssnar på singlarna om och
om igen och blivit peppade på mer punk.
Erik: Jag hoppas vår roll i scenen är att vi är
sympatiska och lätta att ha att göra med.
Vad händer 2017?
Klara: Och vi håller på förfullt med album
nummer 2, Canan är ett punkhitsgeni som
inte vilar.
Mikael Sörling
20
Hej, Henrik Bromander i The
Liptones. Ni firar 20 år som
band i år. Hur håller man igång
så länge?
– Det gör en genom att bo i två hyfsat
tråkiga städer. Inte läsa vidare
eller göra yrkeskarriär som är i
vägen och sist men inte minst: vara
så fnissiga och dumma så ingen
orkar umgås med oss. Eller så är vi
bara oss själva och har helt enkelt
så jävla skoj ihop att vi inte vill sluta.
Vi har blivit bröder på riktigt.
Hur kommer ni att fira?
– Vi hoppas kunna dra ihop ett gig
någonstans med massa gästartister
från band som vi träffat på
genom åren. När vi firade 10 år
så gjordes en dokumentär om oss
som blivit rätt populär av olika anledningar
på Youtube. Det vore ju
kul med en del 2! Fast kanske med
textning denna gång så folk förstår
vår härliga västgötska.
Vad händer annars i år?
– Vi släpper en splitsingel nu i
januari. Sen har vi massa låtar till
en fullängdare som vi hoppas börja
spela in. Dessutom ser det ut som
vi ska till England, Österrike och
kanske Ryssland på gig. Men vi vill
ha mer gig så hör av er på liptones@mail.com
för fan!
Berätta en anekdot som förklarar
vilka The Liptones är.
– Sist vi spelade i Örebro satt en
person i rullstol längst fram och
det gick rätt vilt till så vår sångare
Mo uppmanade folk strängt att
ta det lite försiktigt för dennes
skull. Nästa låt drar igång och det
slutar med att Mo själv ramlar
stenhårt och blir liggande över den
rullstolsburne med gitarren i hens
mun. Bara för att Mo skulle leka
Paul Stanley.
Mikael Sörling
Foxfire.
STOCK
KLUBB
Du ska åka till Stockholm. Du gillar punk. Du vill planera din resa
och du funderar över vad du ska hitta på när du har kommit hit. Du
tänker att det i en stor punkstad som Stockholm borde finnas ett och
annat punkhak eller åtminstone ett par alternativbarer dit du
enkelt kan snubbla ner för att dricka kir och lyssna på punk.
Well, det gör det inte. I alla fall om man med punkhak menar ett fast
ställe som har bar och spelar punkmusik. Naturligtvis kan du
alltid gå till Nortons (Folkungagatan 57) eller Dovas (Ringvägen 104)
men inte fan är det punk, även om det då och då hänger lite punkkids
där. Det är sunk. Men dessbättre, och möjligtvis lite paradoxalt med
tanke på stadens relativa brist på lagom stora spelställen, så arras
det mängder av spelningar i Stockholm, och det finns massor av
återkommande klubbar. Det här är några som du bör kolla upp.
Text: Mattis Loberg
Smäll Estelle har kört på ett
tag nu och har visat sig vara
riktigt flitiga med täta och
bra arrangemang. De har på
senaste tiden lyckats dra upp
både gamla klassiska band
som The Past och Rövsvett
på scen såväl som mer nutida
Midnight Stalkers och Suicide
Syndicate. Smäll Estelle kör
ibland på Staybar (Götgatan
99, T-bana Skanstull), ibland
på Göta Källare (Folkungagatan
45, T-bana Medborgarplatsen)
och ibland på King’s
Table (Sveavägen 64, T-bana
Rådmansgatan eller Hötorget).
Klubb Antisocial är ni redan
bekanta med sedan Turist i tillvaron
#2. De bokar coola band
som du knappt har en aning om
att de finns eftersom de bara
har släppt en demo. I Frankrike.
Ingen har mer koll på Oi!/skinhead-scenen
än Klubb Antisocial.
Förutom att gå hit för att se
banden som du inte visste att du
ville se så kombinerar bokningarna
ofta både nya mindre band
och större band. Du går hit för
att se franska PMS och spanska
La Inquisición eller mer kända
band såsom The Ejected eller
The Snipes. Staybar eller King’s
Table är det oftast som gäller.
Pretty Shitty Kjell är
Sveriges kanske största
DIY-festival och årets största
punkhappening. Två dagar
med punk i olika former
på Fryshuset (Klubben,
Mårtendalsgatan 2-8, T-bana
Gullmarsplan) och dessutom
även en förfest på EnArena
(Palmfeltsvägen 1, T-bana
Globen). På förfesten spanar
du bland annat in Devotchkas
och Lost Warning. På
huvudfestivalen kollar du
exempelvis Cock Sparrer,
Gatans lag och The Beltones.
Det händer nu i maj och du
vill vara där.
En riktig institution är
Club Probation som kör i
princip varje helg i källaren
på Restaurang Snövit (Ringvägen
147, T-bana Skanstull).
Hit går du om du vill
se band som till exempel
Zero Zero, Terror 77 eller
Fuck Frankie. Det handlar
mestadels om stockholmsband,
både nya, nygamla
och gamla, även om det
förekommer undantag från
stockholmsregeln. Det kan
dock lika gärna stå såväl
proggrövar och pretentiösa
countrykillar som punkare
på den svettiga lilla källarscenen.
Generellt sett är det
en ganska gubbrockig klubb
men arrangören Zäta är
engagerad, har koll, satsar
på bredd och är fullständigt
opretentiös. Restaurang
Snövit passade för övrigt
på att stänga för renovering
halva sommaren med lapp
på dörren och täckpapp för
fönstren. När de sedan väl
öppnade igen spanade man
nyfiket in utan att se någon
skillnad alls. Trodde man.
Tills man blev kissnödig.
Då visade det sig nämligen
att man lagt ALLA sina surt
intjänade sunkhakspengar
på att renovera toaletten
– genom att byta ut den
mot en tron av trä. Ändå
ganska punk.
Snövits
trätron.
HOLM
Klubb Död kör både det ena
och det andra men mest olika
former av deppigheter. Den ena
dagen kan arret innebära Kai
Martin & Stick! och den andra
dagen luktar det Brända Barn.
Klubb Död håller ibland till på
King’s Table men mer ofta på
Bröderna Ohlssons Garlic &
Shots (Folkungagatan 84, T-bana
Medborgarplatsen) eller någon
annanstans.
Riktig Punk & Oi är en ny
förmåga bland stockholmsarrangörerna
även om personerna
bakom klubben är gamla
rävar. Du går hit om du inte gillar
Stilett. Däremot tycker du att On
File, Agent Bulldogg och Haircut
är på riktigt. Riktig Punk & Oi
har tidigare kört på Staybar, men
nästa gång blir det på King’s
Table. Och apropå nya arrangörer
så kör spritt språngande nya
Klubb Capital sitt premiärgig på
EnArena Globen (Palmfeltsvägen
1, T-bana Globen) nu i mars. På
scen står Last Resort, Oldfashioned
Ideas och Sabotage.
PSB (Skånegatan 80, T-bana
Medborgarplatsen) är en annan
klassisk scen även om den inte bara
förknippas med punk (den är mest
känd som Hannas källare under
90-talet och dess indiepopboom).
Ibland arrar PSB egna spelningar,
och ibland är det andra som gör
det. Kolla upp till exempel Klubb
Bonewrecker på FB.
Kafé 44/Scen 44 (Tjärhovsgatan 46, T-bana Medborgarplatsen)
har arrangerat spelningar i över tjugofem år. En
riktig institution och den mest klassiska stockholmsscenen
av dom alla. Här har nästan alla band spelat, även de riktigt
stora. Det är så jävla sympatiskt. Ingen åldersgräns och ingen
alkohol. Tisdagar och torsdagar arrar Scen 44 själva. På helgerna
kan andra arrangörer få låna lokalerna, kolla upp till
exempel Punx 44 på FB.
Om du istället känner för att
ta dig utåt förorten så kan du
med fördel sätta dig på tricken
och hoppa av i klassiska
punktrakten Högdalen. Du
skiter naturligtvis i tradiga
Skebokvarnsvägen 209 och
tar istället en promenad ner
till kulturhuset Cyklopen
(Magelungsvägen 170, T-bana
Högdalen). Här samsas
diverse kultur, mat, politik
och musik. Hit går du till
exempel för att kolla hardcore,
allmän DIY och anarko.
Ett virrvarr av arrangörer
huserar i huset, men kolla
till exempel upp SickSound,
Klubb Knivskarpt eller
Dead Rhythm på FB. Vill du
åka ännu längre från stan så
kan du sätta dig på pendeltåget
hela vägen till ytterligare
ett kulturhus, nämligen Gula
villan i Handen (Folkparken
17, Pendeltågsstation
Handen). Här kan du se såväl
internationella DIY-hardcoreband
på lågpristurné som till
exempel. Hyrda Knektar och
Psykbryt. Liksom även betydligt
mer okända förmågor.
Restaurang Snövit,
Ringvägen 147,
T-bana Skanstull
Staybar,
Götgatan 99,
T-bana Skanstull
Göta Källare,
Folkungagatan 45,
T-bana Medborgarplatsen
King’s Table,
Sveavägen 64,
T-bana Rådmansgatan
eller Hötorget
Bröderna Ohlssons
Garlic & Shots,
Folkungagatan 84,
T-bana Medborgarplatsen
EnArena Globen,
Palmfeltsvägen 1,
T-bana Globen
Cyklopen,
Magelungsvägen 170,
T-bana Högdalen
Gula villan,
Folkparken 17,
Pendeltågsstation Handen
Kafé 44,
Tjärhovsgatan 46,
T-bana Medborgarplatsen
PSB,
Skånegatan 80,
T-bana Medborgarplatsen
Fryshuset/Klubben,
Mårtendalsgatan 2-8,
T-bana Gullmarsplan
Ante Blomberg: Det fick bära eller brista
Trots att det var så många år sedan kan
jag fortfarande för min inre blick se
den blåsiga kvällen när jag för första
gången skulle till Ultra.
Jag hade redan varit på några konserter
som arrangerades av kulturföreningen Ultra
på gamla Folkets hus, men jag hade aldrig
beträtt tomten eller gått in genom dörren.
Detta i sin tur berodde på att jag är rullstolsburen
och att jag med färdtjänsttaxins hjälp
varit inne på tomten för att få information
om var gamla Folkets hus låg, eftersom jag
och min kompis Larsa och hans brorsa Janne
konstaterade att det var dit vi skulle när
vi kom fram till Ultra.
Så jag hade rent fysiskt varit 40 centimeter
Ante 1986.
ovanför marken, men som sagt aldrig beträtt
marken på egna hjul. Men nu var jag alltså
på väg att rulla in genom grinden och uppför
stigen mot äppelträden. Buskarna och träden
på tomten var vildvuxna så det kändes
som att komma hem till Pippi Långstrump
och Villa Villerkulla.
Som jag hade kämpat för att överhuvud
taget komma hit.
Som ung punkare med funktionshinder
och boendes ute i Vallentuna kändes
det som att man bodde två veckor från
allting. Jag slukade allt som hade med punk
att göra och bevarade det mesta som skatter.
Oavsett om det var tidningsurklipp, en bild,
ett radioreportage eller som i det här fallet
tv-programmet ”Magasinet” som tog upp
ämnet punken fyller 10 år.
I det programmet hade man åkt ut till
Ultra och gjort ett reportage i samband med
en direktsändning som skulle göras både i
studion och i vardagsrummet på Ultra. Jag
blev helt ”hooked” och tur i oturen så hade
jag bandat in nästan hela programmet på en
videokassett.
Jag bara måste dit, det fick bära eller
brista! Men hur förklarar man en brinnande
känsla av uppror och längtan för ett par då
överbeskyddande föräldrar?
Mamma hade gått med på att klippa tuppkam
på mig, även om hon högljutt protesterade
samtidigt som hon höll i saxen.
De hade även vant sig sen ett antal år
tillbaka att Ebba Grön, Grisen Skriker,
Bitch Boys, Rolands Gosskör, KSMB
och samlingar som Bakverk 80 samt
Sex Pistols spelades högt och ofta
på stereon i mitt rum. Jo, vägen
blev lång och kantad med både
gråt, skrik och gap, misstro, uppgivenhet,
mothugg och nästan
rumsarrest.
Det fick ske i små doser även
om de då tycktes enorma från
mina föräldrars synvinkel. Den
första anhalten var en spelning
på Vita Huset på Stationsvägen
8 i Täby. Jag hade försökt tona
ner hur viktigt denna spelning
var för mig och därför bara
hintat lite vagt om att jag
hade tänkt åka med taxi till
spelningen. Mamma hade då
ifrågasatt hur jag skulle ta
mig in och ut ur huset där
spelningen var och sagt att om jag nu nödvändigtvis
måste dit så skulle någon av dem
skjutsa mig.
Jag lät det då vara någon dag för att inte
piska upp stämningen ännu mer och sedan
försiktigt frågat samma kväll, om någon av
dem hade tänkt att de skulle köra mig till
spelningen. Ja, om jag har tid, svarade pappa
lite vagt framför tv-sporten.
Detta triggade igång mig och jag blev
jättearg. Jag kunde åka dit med taxi (sen
fick det väl gå som det gick) och hem skulle
jag kunna ta mig, det hade jag på känn, men
här satt han och drog på tiden och morsan
initierade att jag inte klarade av det. Det
slutade med jättegräl och med stela miner sa
de: Okej, då åker vi då...
Väl framme lät de mig inte gå ur fast jag såg
ett antal kompisar komma och gå in. Och sen
brakade det loss. Frågorna formligen haglade
över mig där jag satt i framsätet. Ska du
verkligen gå in på det där konserten? Ser du
inte hur de ser ut? Det är säkert knark och
skit. Och vad händer om du börjar med det?
Jag kunde se huset, jag kunde se mina
kamrater och andra jättecoola tuffa punkare.
Jag var där på plats, men jag fick inte gå ur
bilen. Där satt vi säkert i 20 minuter, tills jag
uppgivet och med tårdimmiga ögon sa: Okej,
jag vill gå in här, men då så, så åker vi hem.
Då öppnade mamma som satt i baksätet
sin dörr och med tårar i ögonen sa hon: Ja,
om det här är det du vill så... Vi har försökt,
men du får som du vill...
Jag öppnade bildörren och slängde ut fötterna.
Den vinsten och den frihetsluften jag
andades in är obeskrivbar. Det enda ord jag
får i huvudet när jag tänker på situationen är
”hög”. Jag hade lyckats...
Redigt tog pappa tag i rullstolen och rulllade
fram mig till huset och började dra upp
mig för trapporna.
Han behövde faktiskt inte slita för tre par
händer greppade tag i rullstolen: Tja, AB,
va kul att du kom! I ett svisch var jag uppe
och hade rullats in genom dörrhålet. Pappa
tittade in genom dörrhålet och frågade lite
räddhågset om någon skulle kunna hjälpa
mig ner när konserten var slut. Det är väl
självklart, svarades det från flera håll. Han
kan inte sitta här och ruttna!
Jag antar att alla människor har varit med
om det och vet hur ömt man vårdar ett
visst minne hur töntigt det än må vara.
Jag har nu varit på ett antal spelningar
på Vita huset och det är lugnt hemma. Dom
förstår att de inte kan hindra mig ifrån det,
vad de än tycker. Jag har börjat gilla Vita
huset, Buddha och ett antal band. Trots att
jag var ny så hade jag lärt mig hur saker och
ting brukade vara. Just den här kvällen hade
det varit ”nytt” folk för mig och jag kände
mig både lite uttittad och nervös. Kvällen
hade ändå flytit på och jag var på väg ut mot
farstun för att vänta på min ankommande
taxi.
Till vänster låg trappan upp till övervåningen
och jag visste att det var några kvar
där, trots att de flesta hade åkt hem. Helt
plötsligt brakar det till från den övre delen
av trappan vilket gör att jag tittar åt det
hållet.
Ner för trappan flyger det en punkare med
dubbla tuppkammar, mc-jacka, tighta jeans
och Dr. Martens. Han landar på stjärten med
utsträckta ben framför mig. Trots att han
är omtöcknad sträcker han fram sin hand
och säger: Tja! Sanslös! Vi började prata och
han tycker att det är ”jääävligt coolt” att jag
trots rullstolen är där och den jag är. I
fyllan och villan tycker han att
vi ska skriva våra namn på
väggen, så att det här blir
ett minne som kommer
att finnas kvar. Med en
ganska tjock spritpenna
skriver han över
halva väggen ”Sanslös
och AB var här”.
Under den tiden vi
har språkat har jag
försökt memorera hans
utseende och studerat
både knappar och klotter på
jackan. Han berättar på sin stockholmska
att ”Vi Ultrapunkare har uppvikta
skinpajsarmar så att det röda fodret syns.”
När jag sedan är på Ultraspelningarna så
märker jag att flera har det, vilket jag förstås
apar efter och fortfarande har. Ni får tycka
vad ni vill, men jag tycker fortfarande att det
är snyggt.
En av dom knappar jag fastnar för kommer
att betyda en hel del för mig genom kontakten
med Ultra, men det förstår jag inte då
utan först senare. Jag suger åt mig allt, som
ett utsvultet barn. Detta ser han och berättar
att knappen är en bild av Ultrakåkens
taknock. ”Jag ser att du tittar på knapparna,
men Ultraknappen kan jag inte ge dig för jag
måste ha Ultra med mig hela tiden liksom.”
och när taxin har kommit tar han av sig en
knapp med Sid Vicious och säger ”men den
här ska du ha lill-punkaren”.
Det är här det lite töntiga kommer in. Hur
många knappar jag än må ha tappat genom
årens lopp, har jag kvar den där lilla gröna
Sid Vicious-knappen.
Sanslös har under vårt samtal även pratat
om en spelning mot rasism i Norrtälje, där
hans band Odör och bland annat Tredje
Könet skulle spela. Nu påminner han mig
om det och sticker till mig en lapp med hans
telefonnummer. Jag kom, trots att jag var
nervös för vad mina föräldrar skulle säga,
iväg på den spelningen. Förutom att Tredje
Könet var asbra live blev tillställningen bombhotad
av nazister så att vi fick stå ute i snön
och frysa i över en timme.
Nu var jag alltså på väg in på tomten
till mina drömmars mål. Skulle de
låta mig få vara med eller skulle de
skratta åt mig så att man var heck-veck-våtfläck
och helst bara krypa in i något hörn
och inte märkas? När jag försöker ta mig
genom den kupperade trädgården
kommer Martin och My fram
och frågar om jag behöver
hjälp.
Jag svarar ja och de
välkomnar mig. Väl
inne får jag nu i verkligheten
se den rosaröda
hallen, den smala
passagen till källaren
och köket, köket där de
legendariska bullarna
bakas, vardagsrummet med
den öppna spisen där en eld
nu sprakar muntert. På huk framför
spisen sitter Tompa. Men tja! Säger han
på sitt karakteristiska vis. Jag har inte börjat
med bullarna än, men nu är du äntligen här..
Ja, jag var äntligen där.
Jag var på Ultrahuset i vardagsrummet
framför en trasig, men sprakande, öppen
spis. Människor ler mot mig och har hälsat
mig välkommen. Jag har rullat igenom
dörrhålet och rört vid dörren så nu är jag
dessutom medlem i kulturföreningen Ultra.
Ante Blomberg
Du kan lyssna på Ante på Pop och politik - avsnittet
identifikation samt Tendens på p1 Jag
räknas inte som fullvärdig man – del 2 av 3 http://
sverigesradio.se/sida/avsnitt/718085?programid=3381
Sanslös
Ante i Ultraköket.
Ultra.
Foto: Annika Hellström
I don’t need any reason – fight to win fight to lose
this world just lit my fuse – fight to win fight to lose
got one thing on my mind – fight to win fight to lose
my destiny I choose – fight to win fight to lose
And on it goes this war inside my head – it never stops until I’m dead.
I don’t need any reason – fight to win fight to lose
this world ain’t got no rules – fight to win fight to lose
no peace found in surrender – fight to win fight to lose
so there’ll never be a truce – fight to win fight to lose
ALLTID
BÄSTA
RÖJET
När Malmös Urban Savage drar igång en av världens
bästa löpa-amok-anthems ”Fight to win
fight to lose” kan du räkna med kaos. Turist
i tillvaron har pratat med scenprofilerna Pippi
och Chilli om varför de alltid exploderar under
låten. Och med sångaren Viktor – om vad som
inspirerade dem att skriva den här dunderhiten.
Foto: Hugo Nabo
I don’t need any
reason – fight to
win fight to lose
This world just lit
my fuse – fight to
win fight to lose
My destiny I choose
– fight to win fight to lose
Got one thing on my
mind – fight to win
fight to lose
No peace found
in surrender
– fight to win
fight to lose
This world ain’t
got no rules
– fight to win
fight to lose
”Det är en megahit
helt enkelt, står man
stilla när den spelas
live så är man stendöd
på insidan, och
uppenbarligen lika
stendöd på utsidan.”
Pippi Melkersson
So there’ll never
be a truce – fight to
win fight to lose
”Fight to win fight to lose”
Pippi
Chilli
Viktor
”Fight to win fight to lose”
Det finns låtar och sedan finns det Låtar.
Ni vet de där utbrotten som sätter ditt hjärta
i brand, som får dig att bara vilja löpa amok
här och nu. Det finns ett par sådana mästerverk
som skapar kravall i min kropp – exempelvis
”Fuck authority” med italienska Raw
Power. Världens bästa. 92 sekunder chockterapi
och bultande desperat jävla galenskap.
Urban Savages ”Fight to win fight to
lose” live är precis en sådan upplevelse.
När jag hör ”Fight to win, fight to lose” vill
jag inget annat än slita micken från Viktor,
gapa versen så högt jag bara kan tillsammans
med helt gäng andra galningar som känner
exakt likadant. Det finns några fantastiska klipp
på tuben som enklare förklarar det jag menar, där
Urban Savages publik går helt jävla bananas under
just den låten. Den som sett bandet här i Malmö
har inte kunnat undgå att upptäcka att exempelvis
Bouncing Sole Club-profilen Pippi Melkersson
oftast ger sig in kaoset.
– Det är en fulländad låt, musikaliskt och textmässigt,
konstaterar han. Rå och tung! Dessutom
pryder mitt blodiga ansikte ”Fight to win fight to
lose” t-shirten (tack Linus US/HT för nio stygn)
vilket gör att jag känner ett visst ansvar att ge allt
när den spelas live.
Chili, en annan profil, som också alltid är på plats
när facklan tänds håller med. Låten är i hans öron
perfekt, såväl till uppbyggnad som text – och den
väcker starka känslor till liv.
– Vanligtvis så fastnar jag först för musiken och
sedan lyssnar jag närmare på texten (när det inte
sjungs på svenska). Men här var det nog texten
som satte sig först, enkel och bara rakt in i hjärtat
med kriget i huvudet som aldrig tar slut... igenkänning
rakt av! Får plötsligt upp textraden ”Skrika ut
mitt hat” i huvudet och inser att det är ”Klockan 8”
med KSMB som är en utav de starkaste texterna
jag kan höra, ännu mer igenkänning på den!!! Jag
känner väl det som en riktigt bra punklåt brukar få
mig att känna.., hat och extrempepp! Hur kan man
inte löpa amok till den?
Pippi känner ungefär samma sak när han hör
”Fight to win fight to lose”.
– Jag känner lika delar pepp som frustration,
kämparglöd som uppgivenhet. Vad vi än gör så
kommer allt att skita sig, men vägen dit kan göras
mindre plågsam. Det är en megahit helt enkelt,
står man stilla när den spelas live så är man stendöd
på insidan, och uppenbarligen lika stendöd på
utsidan.
Urban Savages sångare Viktor berättar att
sången är inspirerad av livets bergochdalbana
och överlevnadsstrategier. Men han
nämner också låtar som Black Flag ”My war”, Blitz
”Fight to live” och Suicidal Tendencies ”War inside
my head” som ingredienser.
– Linus hade riffet klart och spelade det i replokalen
och Ruben och Peter hakade på och det
kändes direkt i magen, minns Viktor. Jag spelade
in den på mobilen och sen gick jag hem. Jag satte
mig med papper och penna och skrev ner hela
texten i nån slags febermani. Nästa gång vi repade
hade jag med texten och visade vart de skulle
köra ”Fight to win fight to lose” och så körde vi
den. Direkt efteråt nickade alla tyst gillande till
varandra och så körde vi den en gång till.
– Hela texten med verser och refräng skrevs
i en enda sittning och den satt direkt på nästa
repning. I efterhand så märkte vi att vi i stressen
och hetsen glömt lägga körer på slutet i refrängen
på lp:n men live brukar folk ta i och hjälpa till så
det låter som den ska.
Vad handlar den om?
– Egentligen handlar den väl om flera saker som
går in i varandra, men grunden för texten är väl
viljan att försöka förstå sin vrede, att inte sålla sig
till fåraskocken, att inte acceptera sakers tillstånd
och våga välja sin egen väg. Det är en önskan och
en inre konflikt som gör sig påmind genom hela
livet.
Det har gått två år sedan Urban Savage gav
ut debutalbumet ”Let thunder roar”, under
tiden har de medverkat på Turist i tillvaron
vol 8 med ”Stomp it out” och gett ut en fyralåtars
vinyl-ep.
– Vi gjorde också en 8-minuters post-mortemremix
av ”The End” från ep:n tillsammans med
Kristian Olsson/Alfarmania , den gavs ut på
kassett av Blood & Döner records. Förutom det
där har vi slamrat vidare och spelat live mer än vi
egentligen tänkt.
Förhoppningen är nu att den splitsjua det länge
talats om med franska Syndrome 81 ska ges ut i
början av året, annars jobbar de hårt med att skriva
nya låtar för en kommande platta – i dagsläget
oklart om det handlar om en ep eller en lp.
Mikael Sörling
Jag försöker läsa så många
fanzines jag kan komma över,
och om du gör en tidning så
hör gärna av dig. Jag tänkte
tipsa om några av mina favoriter
i dagens zineflora.
Först ut är Piteås stolthet Hunden
som vägrade dö. En tidning
jag är mycket förtjust i eftersom
redaktören Jonas Juuso inte låter
något stå i vägen för sin kreativitet.
I ett tidigare nummer
dokumenterade han alla kojor
han upptäckt i skogarna runt
Piteå, det är helt lysande i min
mening. I senaste numret som
jag läst (#16) skriver Jonas i förordet:
”Jag har alltid varit mån
om att Hunden ska handla om
vad som helst, med fokus på underjordisk
och plebejisk kultur i
största allmänhet. Men under de
senaste åren har det i allt högre
utsträckning förvandlats till en
ganska personlig blaska”. Jag
tycker den programförklaringen
ramar in det sextonde numret
bra och det tar sig främst
uttryck i det långa samtalet med
konstnären Magdalena Nordin,
som är en spännande läsresa.
Missa inte!
Landets flitigaste fanzinemakare
är utan tvekan Flyktsodaredaktionen.
Du hinner knappt
läsa ett nummer förrän ett nytt
har landat. När jag skriver dessa
rader (den 31 december 2016)
är 13 nummer gjorda, säkert fler
när du läser detta. #13 var ett
litet tunnare nummer än vanligt
men hade ett inspirerande
”Starta band”-tema och artiklar
med hyggligt nya band som
Kalla Händer, Shaking Heads
och Gestures. Medan #12 var
omfångsmässigt mer rejält, där
du bland fick lära känna Marko/
Levande Begravd och Danne/
Halvfabrikat lite bättre – tillsammans
med gamla godingar som
MDC. Flyktsoda är alltid nyfiket
och inspirerade, en tidning som
inte tar slut bara för att du läst
klart.
Tova Halling, känd från bland
annat Klubb Antisocial, debuterade
under hösten med sitt
In Defiance och hann ganska
snabbt göra två nummer med
ett underhållande material. Tova
fokuserar främst på oi!- och
skinheadscenen och det är här
du läser artiklar om band som
R.A.S., Outreau, La Incuisicion
samt scenprofiler som Jansson
(Club Peking och mycket
annat) och tatueraren Jessica
Sörensson. Jag gillar främst det
personliga tilltalet och glädjen i
fanzinemakandet. Ett nytt nummer
(#3) ska vara ute i slutet av
januari.
Om du är ute efter obskyrt
punkstök kan det vara en idé
att börja bläddra igenom Marko
Gillingsmarks utsökta Levande
Begravd. Här får du långa initierade
och intressanta intervjuer
med exempelvis Thomas
Savage, eller en fetingartikel om
svensk ”oddball”-punk eller en
artikel med Terveet Kädets Läjä
Äijälä samt snack med Mascara
Snakes. Dessutom mängder med
recensioner av de där skivorna
du inte trodde fanns.
I slutet av januari ska ett nytt
nummer av Keyböard Warrior
finnas ute, med punkochhardcore
från Italien, Usa, England
och Sverige.
Avslutningsvis så borde Marching
On tänka om, dra igång
zineverksamheten igen. Kom
igen nu Tommy, så roligt kan det
inte vara i Västerås!
Frank Bergsten
Fet punkfest
i Småland
I småländska Eksjö kör man
”Punk & general mayhem 2017”
den 11 mars. Arrangörerna har
lyckats få ihop en riktigt bra
uppsättning band, eller vad sägs
om Suicide Syndicate (bilden),
Peking Punk, The Bratz, Lowriders
och Oldfashioned Ideas.
Låter helt galet bra.
Foto: Ann-Helen Hoaas
Jojo, sångare och låtskrivare i Belta 53:
”Jag
en
känsla
måste ”
Småländska Belta 53 gav i höstas utan plattan
”Ingen vinner”. Turist i tillvaron gillade det vi
hörde och ville veta lite mer om bandet med det
mystiska namnet, så vi bad frontfiguren Johanna
”Jojo” Wadensten att svara på några frågor.
Hej Jojo, berätta allt jag som jag inte visste
om Belta 53!
– Vad vill du veta? Att vi tagit vårt bandnamn
efter en ko som bodde i lagården där vi har
vår replokal. Att det från början var jag och
en tjej jag träffade på ett babycafé som pratade
om att starta band, men hon hoppade
av efter första repet. Att Anders egentligen
bara skulle va trummis tills vi hittade någon
annan. Att en av dom första låtarna vi repade
var ”Zombie” med The Cranberries. Första
gången vi var med i en musiktävling kom
vi trea. Det var tre band med i den tävlingen.
Andra gången var Livekarusellen 2014, där
vi faktiskt kom till Smålandsfinalen. Men där
var det bara en i juryn som gav oss poäng,
lägsta möjliga, så vi kom sist där också. Med
ganska så stor marginal. Vi brukar säga att
vi spelar för dom som är där och för dom
som vill höra. Våran fantastiska trogna lilla
skara med fans är viktigare för oss än alla
jurymedlemmar i alla musiktävlingar. Alla
gånger.
Du, vad är Belta 53 för något?
– Belta 53 är tre personer som råkade hamna
i ett band tillsammans. Vi drar åt olika
håll men går ändå i samma riktning. Belta
Kajsa och Jojo har ett band tillsammans – Hoppstylta, de ska medverka
på en internationell samlingskassett som Tom Bombo ligger bakom.
Hoppstylta kan du se live den 30 juli på Halmstapunken.
Belta 53 spelar i Köpenhamn
den10 februari och i Stockholm
den 29 april.
Foto: Ann-Helen Hoaas
53 är inte ett punkband sa jag en gång. Men
sen är frågan vad som egentligen är punk.
Och vem som bestämmer det? Oavsett så
är vi nog mer punk nu än vi var när bandet
startade.
Och vem är Jojo?
– Jag är en konstnärssjäl.
Och jag är punkare. Ganska
trevlig om jag får säga det
själv. Jag är sjukt spontan
men älskar fasta rutiner.
Jag hatar människor men
älskar personer. Är lugn och
sansad men också ganska
galen. Det jag brinner för är
musiken och allas rätt att få
vara den dom är. Jag jobbar
som fritidspedagog och har
en man och två barn.
Jag läste att du skrivit all
musik och text på senaste
skivan ”Ingen vinner”.
Vad blir du inspirerad av?
Vilka band och textförfattare
gillar du?
– I stort sett allt av det jag
skriver kommer av att jag
har en känsla som måste
ut. Att skapa musik är den
största anledningen till
att jag inte går under av
min ångest. Min största
inspiratör när det gäller
låtskrivande är Thåström.
Jag är också väldigt svag
för Veronica Maggio och hennes sätt att
uttrycka känslor i text och toner. Annars är
mina favoritband just nu The Baboon Show,
Matriarkatet, Lastkaj 14, Psykofant och Fuck
Frankie.
Jag gillar ”Annas ligister” jättemycket,
kan du berätta om den?
– Annas Ligister handlar om mina kompisar
från högstadiet. Det var första gången i mitt
”Min största
inspiratör när
det gäller
låtskrivande
är Thåström.”
liv jag kände en grupptillhörighet där jag
kunde vara mej själv och bli accepterad för
det. Vi var inte bästisar, vi var ett gäng som
gjorde saker tillsammans, ställde upp för
varandra och hade kul. Det var med dom jag
upptäckte den svenska punken och det var
då jag bestämde mej för
att aldrig döma människor
efter utseende eller status
i samhället.
Foto: Mikael Sörling
Vad händer med Belta
53 i vår?
– Vår singel som spelades
in i slutet av december
släpps och så hoppas vi på
att få spelningar runt om i
Sverige och kanske i Danmark.
Vi kommer också
att anordna en vårfestival
i vår replokal/ festlokal.
Då kommer vi bjuda in
vänner och bekanta och
spela tillsammans med lite
andra band från närområdet.
Jo, förresten – jag såg
att du också var med i
Hoppstylta. Vad är det
för ett band?
– Jag träffade Kajsa,
en fantastiskt trevlig
punkbrud, när Belta 53
var med i Livekarusellen
2016. Vi klickade direkt
och bestämde oss för
att starta band ihop. Hon spelar trummor
och jag akustisk gitarr. Vi vet inte än hur
Hoppstylta kommer utvecklas men kanske
kommer vi ta med en basist och en elgitarrist
framöver. Vår första spelning gjorde
vi helt själva och det funkade rätt bra det
med. Vi har spelat in två låtar som kommer
släppas till våren och en av dom kommer att
finnas med på Tom Bombo-kassetten.
Mikael Sörling
Turist i tillvarons cineast
Patrik Södling har den senaste
tiden botaniserat i sitt filmotek
och tipsar om en mängd punkfilmer
som är värda att kolla
på – samt några du bör undvika.
Lord of the Rings-klass
Football Factory-klass
Terror på Elm Street-klass
Star Wars, episode 1-klass
”En av
de bästa
musikdokumentärer
jag
sett!”
East End babylon
n En fullständigt enastående dokumentär
om Cockney Rejects karriär. Förvisso är
gruppen ett av mina absolut största favoritband
i punkhistorien, men det är inte bara
det som gör filmen så lysande.
Hyllade filmmakaren Richard England har
jobbat mycket med kontext, vilket gör historien
om Cockney Rejects även till historien
om Londons East End, från senaste världskriget
fram till idag.
De dragen på färgpaletten ger filmen ett
helt annat liv än den genomsnittliga rockdokumentären.
Producentteamet har även
fått loss arkivmaterial som bandets framträdanden
på Top of the Pops, vilket är kul.
Mick och Jeff lotsar oss genom historien på
ett fängslande sätt, och filmens 104 minuter
rasslar på i en visslande takt. En av de bästa
musikdokumentärer jag sett!
Staffan Hildebrand-nivå
Cock Sparrer
”What you see… is what you get”
Sex Pistols
”There’ll always be an England”
n Två katter bland hermelinerna, och två
discar som egentligen inte borde vara med
här, då bägge i huvudsak är konsertfilmer.
Men här gör jag ett undantag och sätter
fokus på det intressanta (och extremt snarlika)
bonusmaterialet.
I Sparrer-filmen är Colin och Steve Bruce
våra ciceroner när de berättar bandets historia
genom att ta oss genom sina ungdomskvarter
i East End. Riktigt underhållande när
kameran tar oss med till alla dessa landmärken
i dag.
På samma sätt har producenterna bakom
”There’ll always be an England” jobbat när
de släpper lös Steve, Paul och Glen i Soho,
Chelsea och Hammersmith för att berätta
Pistols historia. Grymt kul när de återvänder
till sitt HQ på Denmark Street, idag
kontorslokaler men med bandets klotter på
väggen inne på lagret intakt!
Norra London får John guida oss genom,
och efter åker vi turistbuss med herr Rotten
där han kommenterar dagens glas- och
stålklädda skyline på sitt eget speciella
sätt. Två sevärda filmer ur dessa aspekter
och som ”bonus” får du ju även en brilliant
konsert med respektive band. Helt okej, eller
hur?!
The filth and the fury
n Julien Temples fullträff där historien om
Sex Pistols berättas som den ska berättas,
och som ger honom lite upprättelse efter
spektaklet ”The Great Rock’n’Roll Swindle”.
Förmodligen har ni alla sett den, så jag ska
inte orda för mycket om filmen som sådan,
utan mer plussa för att den svenska dvdutgåvan
tacknämligt lagt med Stig Larssons
kortfilm ”Punkrock” som bonus. En liten
aptitretare en kan roa sig med att se innan
själva huvudfilmen.
Punk attitude
n En Don Letts-film, vilket alltid borgar för
bra kvalité. Här berättas punkens historia
från ett avstamp i femtio- och sextiotalen,
via New York Dolls till detonationerna i New
York respektive London.
Och till skillnad från de flesta andra
dokumentärer om genren tar historien inte
slut med att Blondie blir mainstream 1979,
utan här berättas vidare om de kommande
decennierna också. Via hardcore och band
som Sonic Youth och Fugazi tas vi igenom
berättelsen fram till dags dato (eller i alla fall
2005 då filmen gjordes).
Enda vita fläcken på kartan är att såväl
UK82/Oi! som anarkopunken utesluts helt
från historieskrivningen. Själv har jag svårt
att kalla en dylik historieskrivning heltäckande
när varken Sham 69, Crass eller Cockney
Rejects dyker upp. Och det är en nackdel
så stor att den drar ner helhetsbetyget. Dock
en mycket sevärd dvd.
The day the country died
Burning Britain
n I förra Turist i tillvaron kunde du läsa om
Ian Glaspers böcker som ringar in anarkopunken
respektive den övriga punkscenen
mellan 1980 och 84. Dessa följdes upp av
Cherry Red med två dvd:er, två filmer med
mycket skillnad i innehåll och resultat.
The Day The Country Died sammanfattar
anarkoscenen med mycket värme, kunskap
och substans. Ian Glasper själv intervjuas
liksom profiler inom scenen, såväl från stora
namn som Crass och Conflict till mindre kända
akter som Zounds och Inner Terrestrials.
Historien förs framåt via olika teman, inramat
av snabba klipp från såväl bandfoton
och artwork som nyhetsklipp på krig, kravaller
och djurförsök. Här skulle jag gärna
att tempot varit lite lägre när skivomslag och
posters flimrar förbi, annars är filmen en
riktig fullträff som gör scenen full rättvisa.
Sorgligt nog är detta inte fallet med Burning
Britain, som falskt marknadsförs som
”The history of UK punk 1980-84”. Någon
historieskrivning får vi inte vara med om,
inte några intervjuer eller någon som helst
bakgrundsfakta.
Vad vi får är 30 filmklipp från band ur
boken, mycket inspelat under nittotalet med
trötta, tempofattiga återförenade upplagor
av banden som en gång brann med en så
klar låga.
Det mesta är förbannat trist med andra
ord, och inte ens den underbara upptagningen
med Newtown Neurotics från 1983 kan
rädda det här bräckliga bygget.
The story of The Undertones
– teenage kicks
n Kan du inte motstå underbara Undertones,
kan du näppeligen motstå denna
dokumentär heller.
Legendariske DJ’n John Peel (bandets
skyddsängel, om du så vill) tar oss på en tur
till Derry på Nordirland för att sammanstråla
med bandet. Minus Feargal tyvärr,
men han är intervjuad separat så hans bit av
historien är även den med.
Bandmedlemmarna berättar bandets
historia med mycket värme och en hel del
roliga anekdoter, och speltiden på en dryg
timme känns väl kort. Minus i min bok
är att vi gärna kunde fått mer om scenen
kring dem när punken kom, och att större
tyngdpunkt borde lagts vid tiden kring
första albumet (det är trots allt den eran de
hamnat i historieböckerna för). Annars är
denna dvd enklast sammanfattad som en
trivsam timme som kunde gett mer.
Dom får aldrig mig
Glöden slocknar aldrig
n Två av tungviktarna, och två av mina personliga
favoriter, ur den svenska punkhistorien
föräras varsin dokumentärfilm. Bägge
är genomarbetade verk av hög klass som gör
respektive band full rättvisa. Bra intervjuer
med såväl Asta Kask-killarna som herrarna
i Attentat, nedslag i bägge bands respektive
nutid varvat med en hel del kul arkivmaterial
tar dessa timmars gottande i svenskt
punkgodis mig till stadiet då jag bara vill ha
mer, mer, mer.
Punk’s not dead
n Punken är inte död, den sitter på sitt kontor
och räknar pengar. Liksom Susan Dynner
säkert skrattade hela vägen till banken efter
att ha gjort detta hafsverk till film.
Den tar avstamp i punkens tidiga år i USA,
i efterdyningarna av
”Och när
filmens
eftertexter
rullar
på undrar
jag fortfarande
vad syftet,
meningen
och den
röda tråden
var. ”
att Sex Pistols självdött
på en scen i San
Fransisco. Hur band
som Black Flag fick
jobba och streta i
ett underground
som verkligen var
underground. Tuffa
tider, serru!
Sedan berättas
det, förvisso rätt
underhållande, hur
bolag som Epitaph
växte och växte, för
att fullkomligen
explodera av succéerna
med band som
Offspring, Green
Day och Rancid.
Och helt plötsligt
är vi på Warped-turnén
och filmen handlar om konflikten
mellan punkens idealism versus företagssponsring
på punkkonserter (!). Och innan
vi hinner få några svar eller djupare analyser
hamnar vi hemma hos Charlie Harper, som
tillsammans med Dick Lucas får symbolisera
idealisterna som står benhårt fast vid sina
punkideal trots decenniers slitande under
allmänhetens radar.
Och när filmens eftertexter rullar på undrar
jag fortfarande vad syftet, meningen och
den röda tråden var. Visst, vissa filmklipp är
riktigt intressanta, och det är alltid underhållande
när Henry Rollins och Jello Biafra
dyker upp i rutan, men som film betraktat är
det här ett riktigt stolpskott.
End of the century
n Ännu en i raden av pricksäkra dokumentärer.
Ramones story berättas grundligt och
ramas snyggt in av massor med arkivmaterial
och intervjuer. Essensen i banden ringas
också in; den oerhörda energin och det
jättelika avtryck de gjorde i musikhistorien,
liksom bilden av den dysfunktionella familj
detta band var.
Musiken inspirerar till att sätta sig med en
Ramonesplatta direkt när eftertexterna rulllar
på. Men samtidigt måste du ha ett hjärta
av sten för att inte gripas av slutet när de
först blir invalda i Rock’n’Roll Hall of Fame i
efterdyningarna av Joeys död, varpå DeeDee
lämnar oss en kort tid senare. En film som
gör avtryck på flera plan.
The future is unwritten
n Historien om Joe Strummer, berättad på
ett väldigt rakt och ärligt sätt. Massor av folk
är intervjuade på vägen, från gamla bandkompisar
i 101’ers
via gamla flickvänner
till skådespelare
och musiker. Och
vi får en bild av en
man med två olika
sidor. En med ett
stort hjärta och idealism,
och en mindre
smickrande om
”Vi får en
bild av en
man med
två olika
sidor.”
en person som kunde vara väldigt kall och
hård mot sin omgivning när det skulle tas
vidare steg i karriären. Mycket härliga klipp,
inte minst av tidiga The Clash, lyfter den här
filmen rejält, och jag summerar dvd:n med
en varm rekommendation att se den.
Looking for Johnny
n Jag älskar New York Dolls. Jag älskar The
Heartbreakers. Och jag älskar allt Johnny
Thunders namn satts på, från obskyra demosamlingar
till vingliga halvofficiella liveplattor.
Däremot älskar jag inte denna film! Jag
kan inte sätta fingret på vad som tar emot;
den innehåller hur mycket arkivmaterial
som helst (inte minst av New York Dolls)och
berättar egentligen Johnnys historia på ett
rappt och effektivt sätt. Men kanske är det
all misär, alla droger och den bortkastade talangen
som gör att det bara blir för mycket.
En film jag så gärna skulle velat tycka om,
men som bara blir ett stort ”jaha?!”.
Lädernunnan, eller The Leather Nun, behöver ingen
närmare presentation. Jonas Almquist, bandets
sångare, låtskrivare och konstnärlige ledare, tog sig
tid att besvara några frågor och uppdatera oss på
vad Nunnan håller på med nu.
”Bra musik
uppstår i
mötet mellan
musiker”
Var kom namnet Lädernunnan ifrån?
− Jag kom på namnet på väg till vår första
spelning. Vi hade inget namn och hade inte
tänkt på det. Vet inte var jag fick det ifrån.
Det bara dök upp i huvudet – Lädernunnan.
Du har under åren träffat på en massa
musiker och säkert upplevt en beskärd
del av galenskap. Finns där någon händelse
du vill dela med dig?
− Varje band har sina historier. De flesta
är väl mest roliga internt. Men en av mina
favorithistorier är vårt allra första framträdande,
som skulle vara en del av ett litet
punkinslag på Sprängkullens 5-årsjubileum.
Efter vårt framträdande blev alla punkare
utslängda. Fast vi hade redan åkt därifrån
och fick inte veta förrän dagen därpå. Då var
vårt ”skandalframträdande” känt över hela
Göteborg.
Jag tror att jag läste någonstans att du
håller på med en bok om din karriär och
om ditt liv. Stämmer det?
− Vi får se. ”För samtal” som det så vackert
heter. Om det leder fram till något vettigt,
så kör vi. ”Självbiografier” är oftast ganska
tråkiga och det skulle jag inte vilja utsätta
mig eller läsarna för. Man vill inte hamna i
reabacken på Lidl, som Dregen.
Vad hände egentligen innan Sticky Fingers-spelningen
2009 när du skrev att du
upplöst bandet?
− Nunnan Re-loaded var ett tributeband
som Mappe i Candlemass satte ihop till Nunnans
30-årsjubileum. Bara gamla Nunnanfans
i bandet och med mig på sång. Vi gjorde
några hysteriskt bra spelningar bland annat
på Peace & Love. Sedan gick det pengar i
bandet. Respekten för Nunnan och skälet till
att bandet sattes ihop kom i andra rummet.
Folk såg att man kunde göra en massa
pengar för egen del och började göra planer
för framtiden.
– Det som skulle vara en hyllning, fick ett
eget liv. Både bandet och arrangörerna såg
det som ”nya” Nunnan och med en creddig
line-up. Då var det inte roligt längre, så jag
klev av.
Ni gav nyligen ut en grym liveplatta, enbart
på vinyl, respekt! Vad var anledningen?
Hur mottogs den idén av skivbolaget?
− De var bara positiva. Jag är uppväxt med
vinyl och en schysst och klassiskt snygg
live-lp vill man ju ha i cv:t.
Musikindustrin har förändrats dramatiskt
de senaste åren och musikvärlden
har förlorat många fantastiska musiker
den senaste tiden: David Bowie, Alan
Vega, Freddie Wadling. Tror du att vi
kommer att se någon som kan axla deras
roller?
− Tveksamt. Inte på samma sätt. Musikbranschen
ser helt annorlunda ut. Skivförsäljningen
gick stadigt uppåt mellan 1960-
2000. Majorbolagen skapade en ekonomisk
bubbla, som sedan sprack. Radion gav upp
sitt Public service-uppdrag. Istället för att bli
ännu bättre på det man var bra på tog man
efter kommersiell radio. Idag spelas väldigt
lite ny och kommersiellt oetablerad musik.
Det musikaliska eko-system som försörjde
oss med musikalisk kreativitet finns inte
”Folk ska veta att vi alltid levererar live. Och
att spelningarna därför är få och unika. Vi åker
inte runt och gör billighets-gig och holkar ur
Nunnans goda namn.”
längre. Band får inte växa och utvecklas,
varken musikaliskt eller karriärmässigt.
Och artister som slår kommersiellt, som till
exempel Icona Pop, lever en skör ekonomisk
tillvaro med en sjusiffrig ryggsäck att släpa
på. Skivbolag skriver 360-avtal och har
procent på såväl skivor, merch och turnéer.
Samtidigt ger strömmad musik väldigt lite
pengar till artisterna. Digital skivförsäljning
har nästan upphört. Vinyl är fortfarande en
marginell intäktskälla som huvudsakligen
försörjs av 40–50-åringar. Så förutsättningarna
för kreativa begåvningar med integritet,
är oändligt mycket sämre idag. Bowie,
Vega och Freddie W var produkter av ett
musikaliskt blomstrande sent 1960-tal. Lätt
att glömma bort.
– Sedan finns en annan viktig aspekt: bra
musik uppstår i mötet mellan musiker i en
replokal och i en studio. Idag sitter allt fler
och skapar musik i datorerna. Filer skickas
på nätet och folk gör pålägg hemma. Det gör
att man missar den kreativa process som
uppstår när man formar musik tillsammans.
Det är både lärande, utvecklande och
Foto: Tallee Savage
skapande i en och samma process. Utan den
processen blir musiken fattigare och mer
steril.
Lädernunnan / The Leather Nun är synonymt
med dig. Hur ser bandet ut idag? Är
du ägare av licensavtal etcetra?
− Jag sitter på de juridiska rättigheterna.
Musikbranschen är fylld av lurendrejare
både på major- och indienivå. Nunnan, som
många andra band, har blivit blåsta. Som
band är du beroende av dem du jobbar med.
När allt fungerar, är det okej. Men när det
slutar fungera är du rökt. Därför skriver
jag bara korta licensavtal. Alla intäkter från
merch och skivor går in i bandet.
– Det kostar svinmycket att göra konserter
med sju personer på scenen, inte minst när
folk är spridda över landet. Ett par dagars
repande (eller en veckas repande, som inför
Södra Teatern) är svindyrt. Men vi vill göra
något riktigt bra live. Folk ska veta att vi
alltid levererar live. Och att spelningarna
därför är få och unika. Vi åker inte runt och
gör billighets-gig och holkar ur Nunnans
goda namn. Därför är det också viktigt att
ha örnkoll på alla avtal och rättigheter.
Det känns som om man som musiker
fortfarande idag måste vara om sig och
kring sig och ha koll på pengarna, jag
läser hela tiden om band som blivit
lurade på stålar. Har du något råd att
ge till unga musiker som ger sig in och
rock and roll-branschen?
− Vill man spela musik idag på lite högre
nivå än bara kompis-/hobbynivå, måste
man både ha kunskaper i ekonomi och
marknadsföring. Det finns inga managers,
bokare eller skivbolag som kommer att
hjälpa till – om de inte kan tjäna pengar
på er. Och de kommer alltid att göra så
lite som möjligt för er eftersom de kör
på taxameter och utgifter äter upp deras
vinstkaka – såvida de inte känner att de
kan tjäna ännu mer pengar. Då kommer
de att skjuta till precis så mycket resurser
som behövs. Sedan ska allt betalas tillbaka
innan vinsten delas – 20 procent till er, 80
procent till dem. Fairtrade, någon? Public
service-radion (Sveriges Radio, BBC)
spelar till 96 procent musik från majorbolagen.
De övriga procenten musik kommer
från indiebolagen. Adele (en av de bäst
säljande artisterna i världen) räknas som
indieartist. Ditt band ska inte konkurrera
med andra små indieband om radioutrymmet
– ni ska konkurrera med artister som
till exempel Adele. Vill man gå in i det här
systemet måste man göra det med öppna
ögon. Det krävs mycket mycket mer än
en schysst låt och att kompisarna tycker
att ni är bra. Går man i plugget ska man
definitivt gå med i Musikerförbundet.
Studerandemedlemskapet kostar inget,
och Musikerförbundet har massor av kunskaper
man behöver som ett ungt band för
att undvika de värsta smällarna eller ren
dikeskörning. Att jobba i musikbranschen
är alltid dubbelt – ju glassigare och framgångsrikare
framsida, desto större skuldsatt
baksida. Heter man inte Jay Z, Adele
eller Rolling Stones – är musik en karriär
på kredit med ständigt ökad belåning.
Vad händer med Nunnan under 2017?
− 2017 bli förhoppningsvis ett mycket
aktivt år. På försommaren skrev vi ett
globalt avtal med Universal för vår gamla
katalog. Den ska nymastras och sedan
promotas på olika sätt. Den uppmärksamheten
kommer att spilla över på det
nya material vi släpper och vice versa.
Förhoppningsvis en synergieffekt som
kommer att ta oss ut i Europa på livesidan.
I vinter jobbar vi tillsammans med Universal
på promostrategierna för det gamla
materialet. Vi skriver på nytt låtmaterial
och det kan bli två albumsläpp 2017. Vi
diskuterar också ett antal låtsamarbeten
med andra artister. Det kan bli ett mycket
produktivt år.
Jag försökte hålla mig ifrån de vanliga
frågorna, hoppas jag lyckats.
− Nä, men jag gillar dig ändå.
Mikael Ekström
Australiens Mad Nanna väcker starka känslor
”Folk blir arga
och upprörda”
Det är inte ofta jag blir imponerad
av nya band, men när det händer är
det desto roligare. Det australienska
bandet Mad Nanna har ett helt
eget sound, de vågar låta annorlunda,
vågar gå emot strömmen.
De är helt klart det mest
intressanta bandet jag hört
sedan jag kom i kontakt
med Les Rallizes Dénudés
för ett par år sedan. Mad
Nanna låter som om Velvet
Underground fått ett utomäktenskapligt
barn med
Syd Barrett och lämnat det
i skogen för att uppfostras av vargar. Mad
Nanna har funnits sedan 2010 med Michael
Zulicki (gitarr och sång), Ian Wadley (trummor),
Karl Von Bamberger (keyboard) och
Patrick O´Brien (gitarr) som fasta medlemmar.
Patrick berättar:
− Mad Nannas första spelning var i min
gamla butik, Sunshine & Grease, någon gång
2010. I själva verket tror jag att Michael
redan hade gjort en spelning eller två under
det namnet med några andra musiker, men
det hade inte funkat. Han bad mig spela
gitarr i bandet 2010. Inga repetitioner, och
inte speciellt många diskussioner om vad
vi skulle spela vad jag minns. Ian berättade
i går kväll att vi hade ett litet jam med den
australienska synth-gurun Matthew Brown
innan vi började.
− I början av Mad Nanna hade vi ofta olika
människor med i bandet. Michael hade en
idé att låta bandet ha en roterande line-up,
men jag tror att det som hände var att
Michael, Ian och jag spelade väldigt bra tillsammans.
Något speciellt hände mellan oss
tre helt olika människor. Vi hade också en
kille som heter Jesse som spelade elektrisk
fiol och sax, och en riktigt bra basist som
heter Samaan Fieck vid olika tidpunkter i
bandet. Och sedan Karl som gick med i Mad
Nanna för att spela keyboard och var en permanent
medlem tills han dog i januari 2016.
Det har varit ett mycket svårt år. Michael har
omgett sig med en ganska anpassningsbar
grupp människor. Vi gillar osäkerheten.
Mad Nanna låter som om Velvet Underground fått ett utomäktenskapligt
barn med Syd Barrett och lämnat det i skogen för att uppfostras av vargar.
Vad inspirerade er till att skapa musik
tillsammans?
− Michael var definitivt katalysatorn. Så
jag antar att Michael är den som inspirerat
oss. Jag hade faktiskt inte för avsikt att spela
i ett band. Det handlade mest om att göra
något som jag trodde skulle vara kul, och
utmana föreställningen om att ifrågasätta
vad musik är och införa ett inslag av fara och
instabilitet till vers-refräng-vers-strukturen.
Det finns en strukturlöshet i Mad Nanna
som tillåter alla att uttrycka sig och detta
resulterar ibland i stor subversion. Jag gillar
att spela långsamt så omvägar kan tas efter
behag. Det ska finnas tid att lukta på blommorna
liksom. De tillfällena då allt faller isär
för att sedan på något sätt plockas ihop igen
är de bästa.
Vilka är dina influenser?
− Jag gillar allt möjligt, mest egenproducerad
musik, utgivningarna på bolagen
Breakdance The Dawn och Black Petal,
icke-skolade musiker, nytänkande, misstag,
ljuden som publiken gör, fientliga människor,
improvisation i allmänhet och folkmusik och
rock’n’roll. Musik obefläckad av musikindustrin
helt enkelt. Musikindustrin är ett
jävla gift. Mad Nanna, eller åtminstone min
uppfattning om Mad Nanna, är till stor del
en reaktion på musikindustrin och traditionell
estetik.
Vilken av era skivor är du mest stolt
över?
− Jag vet inte. Jag tror att jag har en soft
spot för dem alla. De är så trevliga att hålla,
och jag är fortfarande i ett tillstånd av
förvåning när jag håller dem i mina händer.
De flesta av våra inspelningar är live. Lyssna
noga så kan du höra publiken. Mad Nanna
ska helt klart upplevas live, någon får gärna
flyga oss till Sverige.
Vad har varit er största utmaning i Mad
Nanna?
− Aggression från publiken. Folk blir väldigt
arga och upprörda över denna musik. Vi
finner i allmänhet detta underhållande. Vi
vill göra något vackert och vi vill att folk ska
njuta av det, men vissa människor kan helt
enkelt inte. Vissa människor blir genuint
förolämpad.
Spelar du i fler band?
− Jag spelar i Galah Galah Galah, ett band
som gör att jag måste åka till Sydney varje
gång vi ska repa. Det består av mig, Anthony
Guerra och Nick Dan. De två spelar i några
av mina favoritband: Xnobbqx, Anti-pan,
Your Intestines, Love Chants, Mysteries Of
Love och Vavenge för att nämna några.
Vad lyssnar du på hemma för tillfället?
− Träd, Gräs Och Stenar, Nico, Philemon
Arthur and the Dung, Graham Lambkin,
Jonathon Coleclough, Tommy Jay, Flipper,
3 Toed Sloth, Korea Undok Group, Vitrine
tapes.
Vad är dina planer för framtiden?
− Jag antar att fortsätta arbeta med
musiken. Det finns mycket att göra. Resa så
mycket som jag kan och försöka att inte låta
de galna människorna trycka ner mig.
Mikael Ekström
Försöker sparka uppåt - men akta din lårbenshals
Tråd efter tråd med åsikter om vad som är punk eller ej
Men var är du när det är gig på stället nära dig?
Sitter med andra gubbar, skryter om de gig ni sett
En nostalgisk ring av runka bulle kring en gammal Damned-biljett
Jurassic Punx på Facebook försöker hålla samma stil
Men du är gammal, ful och rynkig nu och börjar bli senil
PRO-PUNX
FUCK OFF!
Bandet som får psykbryt på nostalgikerna
Psykbryt fick nog av gamlingarna
som härjar i Facebookgrupper. De
skrev en kravallhård punkrökare
om företeelsen – ”Jag minns
min punk”. Turist i tillvaron
bad dem att sjunga ut.
– Vi gör ju mest låter där vi gnäller
över olika saker som vi stör oss på så det
var väl mest på tiden att vi gjorde en låt om
gamla nostalgiska föredettingar också. Man
blir så jävla trött på alla överviktigpettrar
som ”minsann var med då” och därför vet
mycket bättre än oss ”unga” vad punken
innebär och ska predika om vad som är
punk och vem som ”är” punk.
– En sak som inte är punk är att vältra sig
i nostalgiska dödsryckningar med nån jävla
ramoneskaffekopp i ena handen och peka
på en 15 årig nyfrälst med den andra och
säga att den har fel.Såna här efterlämningar
har vi stött på lite här och där under de sju
åren vi lirat med Psykbryt men i och med
grupper som ”Jag minns min punk” har
irritationsmomentet blivit större eftersom
reliker utanför vår egen bubbla kan predika
över nätet också.
– Vi kräver inte att de ska gilla allt nytt
men om man dissar nåt bara för att det inte
är tillräckligt gammalt är man fan dum i
huvudet.
– Och när ett tips om ett nytt band i princip
ignoreras medans en bild på nån gubbe som
står och grillar iklädd en ramones-tröja får
stående ovationer och ryggdunkar från
hela Sveriges är nåt åt helvete fel. Upproret
lever än. Not. Hur fan kan en bild på
ett ölglas med Sex Pistols-logga på få fler
likes än en replokalsinspelning av ett gäng
13-åringars första låt?
Hur känns det att alla gamlingar på Facebook
gillar låten?
– Det är väl trevligt när folk gillar en låt man
gjort. Köp en t-shirt.Låten vänder sig ju inte
till alla ”gamlingar” i världen. Det finns en hel
del gamla fossiler som inte bara går på trötta
återföreningar utan faktiskt gör bra grejer.
De som lirar i band och gör låtar om vad som
händer idag. De som arrar gig och klubbar
där både nya och gamla band får lira ihop. De
som recenserar plattor och de som bara går på
gig och stöttar banden och scenen den vägen.
Låten är inte till dem och att vissa som kanske
borde ta åt sig inte gör det kan vi leva med.
Mikael Sörling
Gubbpunkarna tar död på scenen
Kidsen har ingen chans
Jag minns min barndom... sommardagarna
på landet, när det var sommarlov och
DIY. Ett gäng gubbar som hänförs av idoldyr-
punkungdom och nu har råd med att köra
man kände sig fri på riktigt. Man fick
kan, berömmer varandra och utser sig själva
göra vad fan man ville och man behövde
inte umgås med idioter som hämmade ens
kreativitet till att faktiskt vilja bli något
annat än en inskränkt bonde.
Jag var musiknörd redan då, trots det
skrala utbudet av musik som nådde ut dit på
landet där jag bodde, flera mil från närmaste
skivbutik. Jag fick suga i mig via statlig
tv och radio och lyckades väl få en hyffsad
koll på läget. Dock så var det ju inte särskilt
mycket underground som nådde fram till
en liten Dunder The Dirt där ute på landet
i början av 1980-talet, så det var väl mest
hårdrock som snurrade i bandaren.
så var det något som gjorde att det var just
punk jag hängde kvar i, det var det där med
texterna och att det hela tiden handlade om
att skapa sin egen identitet.
Nu vet jag vad de gamle lär säga och jag har
till punklegender helt baserat på att de är
gamla.
Om punkscenen ska se ut såhär så är den
stendöd! Finns inga kids som kan förvalta
en sådan scen om de ens inte blir insläppta.
Den dagen som Asta Kask plockar med sig
Lobotomerad i den flådiga turnébussen så
anser jag att vi är på rätt väg igen. Den dagen
Strebers verkligen gör sin sista spelning och
dessutom gratis kommer vi att se att gubbpunken
i Sverige inte har med pengar att
göra. För det som händer nu dödar kidsens
chans från alla håll.
De pengar som generellt skulle kunna
När 1980-talet gick in i sina sista andetag hört det till leda redan.
finansiera att kids spelar
så flyttade jag äntligen från landet. Eller jag Punk är inte musikstil, det ”Den dagen som och får skäligt betalt går
flyttade till bruksorten Karlskoga. Här kunde är en attityd! Jo, förvisso är Asta Kask plockar till några få utvalda ”punkidoler”
som bara gör det
man i alla fall gå till skivbutiker sex dagar det ganska rätt, men punk
med sig Lobotomerad
i den flådiga Så med andra ord: star-
i veckan och det fanns för en gångs skull är ändå musik. Sen att det
för att ”publiken vill”.
någon att utbyta tankar och drömmar med är en väldigt bred scen är
som inte kretsade kring traktorer, gödsel och en annan sak. Att säga att turnébussen så
tade du ditt band innan
att ta över gården.
punk bara är en attityd
anser jag att vi är
1990 så är du grön. Du
Snart hade jag en ny bästis. Han hette är att göra det lätt för sig
kan ta feta gage och klara
Magnus och hade en storebrorsa som
samtidigt som man ofta på rätt väg igen.” dig undan med att du bara
lyssnade på olika musikstilar varje dag typ.
Vi lånade hans kassettband och lyssnade på
några som hette Dead Kennedys. Just där
och då hade jag nog tamigfan aldrig hört något
så bra! Första låten ut var ”Kill the poor”
och den är fortfarande
spårar ur och ska analysera
allt och hitta punk i det
mest korkade jävla dynga som finns.
Om det överhuvudtaget ska vara punk så
måste tanken ha funnits där från början…
När ett gäng unga killar alternativt gubbar
spelar för att publiken vill
och att du fan inte tänker
en personlig favorit.
Och med de orden och
den lilla beskrivningen
skulle jag kunna säga
tack för mig och det här
var en något förenklad
och förkortad version
om hur jag började lyssnade
på punk.
”Vi bygger upp en
punkscen som
består av medelålders
män med
hyffsad inkomst
och alldeles för
mycket fritid.”
Men nu är det
inte det som är
anledningen till att jag skriver. Jag
ska ju en gång för alla reda ut begreppet
punk. När jag och Magnus hade lyssnat in
oss rejält på punk så stod vi snart inför ett
dilemma, om man lyssnade på punk så skulle
man hata hårdrock. Det var en regel utan
undantag. Som de flesta andra tonåringar så
var vi väl ganska lättledda och så fick det bli.
Hårdrockströjorna hängdes undan och jag
sålde de flesta av mina plattor.
I slutet av högstadiet hade jag och Magnus
gått skilda vägar både i vänskap och musik.
Jag var fortfarande punkare men Magnus
hade sadlat om och blivit zynthare istället.
Idag tycker jag att det är så naivt och
barnsligt med de där etiketterna, men då
köpte man det med hull och hår. Däremot
provocerar med glimten
i ögat så är det punk. När
Jimmie Åkesson ber folk
dra åt skogen är det inte
punk och det kommer aldrig
att bli det heller. Att leta
punk i det som inte är det
är ungefär lika meningsfull
kreativitet som att spela
vinylplattor baklänges för
att få höra Rob Halford be
dig ta livet av dig. Punk är
ingenting du letar upp eller analyserar fram.
Sen kommer ju den där jävla diskussionen i
nästa steg då INGENTING är punk helt plötsligt.
Först var allt punk men ingenting som
DU tycker är punk är det... För helt plötsligt
är punk en politisk agenda där du ska lyssna
till massa moraliska regler, se allt i svart/
vitt och inte äta djur, inte tjäna pengar och
blablablablabla... Sen ska allt vara DIY där
du inte får tjäna en spänn om du inte är godkänd
via någon form av punkelit, för då får
du ta en hel månadslön i gage och fan vet allt.
Vi bygger upp en punkscen som består
av medelålders män med hyffsad
inkomst och alldeles för mycket fritid.
Ett gäng gubbar som minns tillbaka till sin
gå back på det.
Startade du ditt band efter 1990 så bör
du ha en fast anställning, schysst lön och en
jävla massa fritid. Då kan du få giga, absolut,
men du tjänar inte en spänn, men vad då, det
behöver du ju inte i alla fall.
Är du dock 19 bast, arbetslös och pank.
Ja, då är fan punk ingenting för dig. För du
får inte tjäna en spänn! Fatta om du skulle
börja kräva ett par tusen i gage, arma tanke.
Å glöm att få dra runt på vägarna med
nåt större band. De gör det ju bara för att
publiken vill det, de har nog inte plats för
några som faktiskt hungrar och jagar efter
spelningar själva… såna som vill bjuda in sig
själva till fetsen, nä bevare mig väl…
Jag minns min barndom, sommardagarna
på landet, när det var sommarlov och
man kände sig fri på riktigt. Man fick
göra vad fan man ville och man behövde
inte umgås med idioter som hämmade ens
kreativitet till att faktiskt vilja bli något
annat än en inskränkt bonde… Idag inser jag
att jag var punk redan från början. Det är ju
liksom det som allt handlar om att få vara
den man är och slippa umgås med folk som
bara drar en åt fel håll. Men punk är även att
sticka ut hakan och jag tror att jag gjorde det
precis… ganska långt!
Dunder The Dirt
GÖTE B
Foto: Michael Sebastian Porali
Hej alla
glada
människor
från
staden...
Här i Göteborg runt sekelskiftet befann
vi oss i något slags vakuum, det var
väldigt sporadiskt med spelningar,
det fanns inget fast ställe där vi kunde ordna
spelningar. Följaktligen var det svårt för
band, i den mån de existerade, att synas och
höras. Det fanns några ställen som arrangörsgrupper
kunde hyra men inget som fungerade
jättebra eller blev något mycket mer
än bara sporadiska arrangemang. Det var i
alla fall så jag upplevde det. Som tur är har
vi nu en blomstrande, varierad punkscen
där det nog finns något för de allra flesta.
I skrivande stund har jag precis fått
veta att punkscenen i Skandinavien
drabbats av ett hårt bakslag, en av
de viktigaste autonoma spelställena,
128(A) i Göteborg, har
blivit vräkta i gentrifieringens
fotspår. 128(A) har under flera år
fungerat som en av de viktigaste
DIY-spelställena i Skandinavien,
stället har framför allt bjudit på
punk och hardcore och sett till
att vi fått se mer än bara killar
på scenen.
Annars har Göteborg de
senaste tio åren haft en
blomstrande punkscen men
arrangörer på flera håll som haft den
goda smaken att ha koll-, och respekt,
för varandras arrangemang och då det
varit möjligt, försökt se till att spelningar
inte krockar.
Förutom nämnda 128(A), har vi hardcoregänget
bakom Filler som ordnat spelningar
på lite olika håll i stan, med väldigt
trevlig inramning, de gånger jag haft tillfälle
att avlägga visit på deras arrangemang.
Truckstop Alaska kör ett lite bredare koncept
med allt ifrån punk och sludge till mer
renodlad hårdrock och death metal, liksom
tidigare nämnda arrangörer så drivs stället
av ett riktigt engagerat gäng med hjärtat på
rätta stället. Vi har även Klubb Punkterad,
som kör punkspelningar på lite olika krogar
och spellokaler, liksom övriga arrangörer så
är det ändå ganska brett musikspektrum de
kör med men alltid med rötterna fastvuxna
i punken. TTHC är ett annat superengagerat
gäng som anordnar spelningar framför
allt med inriktning på feminist-, queer- och
transcorepunkband.
För den yngre och inte alltid ölhalsande
publiken finns en mycket underskattat
och trevlig garagelokal på Hisingen
som heter Skriket där det arrangeras spelningar
för alla åldrar och med trygghet
för alla som vill undvika berusade
människor med allt vad det innebär.
Vi har även Koloni som arrar spelningar
med de mest obskyra
band ni bara kan tänka
er! Dessa personer sliter
verkligen och lägger ner
hela sin själ i sina arrangemang,
har ni inte hört talas
om banden de bokar så gå
ändå! De har verkligen stenkoll!
De använder sig av olika
lokaler runt om i stan men är
lätta att hitta på det där internet.
Levande Begravd måste
naturligtvis också nämnas i
detta sammanhang, såvitt
jag förstår så är det en person
som ordnar spelningar
under detta namn, och det
är framför allt punk med
garagedoft och originalitet
som utlovas. Jag bryr mig inte
om att räkna upp några kommersiella
ställen som drivs av
profit istället för engagemang,
dessa för alltför mycket oförtjänt
uppmärksamhet ändå.
Själv tycker jag att livescenen i Göteborg är
väldigt kompletterande, det finns något för
nästan alla.
På bandfronten tycker jag det ser bättre
ut än någonsin, det finns ett gäng band
som nu är riktigt rutinerade och som
vi ofta tar för givna som snabba, hårda och
stämsjungande Vicious Irene, kängiga Contorture,
Insidious Process, Swordwielder,
hardcoreensemblen Regimen, röjmästarna
Strul och Anatomi -71, varav sistnämnda
spelar konserter alltför sällan. Mitt eget
anarkopunkband Protestera har även vi
snart 20 år på nacken. Band du bara måste
se live för att verkligen få känsla för är peppiga
Svärta och neucrustisarna Myteri – när
jag nämner dessa band så garanterar jag en
liveupplevelse utöver det vanliga. Undertecknad
delar även replokal med hypersnabba
skrikorkestern Gamla Pengar som också
de hållit på ett tag. Lite mer postpunkaktiga
Svart Magi har släppt ifrån sig en del mörka
alster att avnjuta med levande ljus och kajal
runt ögonen. I samma division vill jag också
nämna pretentiösa Sista Dansen som är ett
relativt ungt band med hejdlösa ambitioner.
Många med mig har varit oroliga för
återväxten på punk/hc-banden här i
stan, eftersom de flesta är sprungna
ur mer eller mindre samma generation (mer
än möjligt att det varit jag som haft dålig koll
också) men detta ser vi nu äntligen är på väg
att förändras!
I vintras var jag på en konsert på 128(A)
för att se Anatomi -71, när de nu äntligen
skulle ge en konsert. Stället var, trots snö och
kyla, fullt till bristningsgränsen och då fick
jag se ett band som jag föll pladask för direkt
– Degenerationen! Äntligen ett ungt band
som vågade ta plats och som hade något
att säga och inte var rädda för att göra det!
De röjde på och hade låtidéer av det mer
originella slaget så jag tror inte jag hört dess
like sedan jag hörde Raped Teenagers första
gången (inga mer likheter där, förutom
originaliteten). Har sett dem efter det och
de har verkligen gått från klarhet till klarhet
och är nu inte bara röjiga utan även tighta
som sillar! (Måste ju dra ett fiskskämt, det
här skrivs ju ändå i Göteborg).
Det dyker ju även upp andra nyare band
såklart såsom Dåligt Rykte, Shaking Heads,
Provocera och vispunkarna Odengatan 1B.
På Straight Edge-fronten har vi ett riktigt
bra band som hållit fanan högt under
längre, men som jag är osäker på om de
fortfarande är aktiva, jag talar här om hårtslående
Spiknykter. Ett relativt nytt band på
Straight Edgehimlen röjiga Waste som snart
torde vara aktuella med sin debut-7”. Såvitt
jag vet så finns det än så länge i alla fall en
demo i cyberrymden väl värd att kolla upp.
Säkerligen finns här en hel uppsjö nya
band som jag inte hunnit med att få koll
på och därför inte kunnat nämna här. Men
jag vill än en gång poängtera vikten av att
så många olika personer som möjligt får
chansen att stå på scenen, det innebär ju
en enorm pepp för andra och kan inspirera
många andra att starta band, arrangera spelningar,
ge ut fanzines – det ska inte finnas
några gränser för vad vi kan göra tillsammans
med våra vänner!
Som tur är dyker det upp fler nya band än
gamla hinner lägga ner som i fallen med radikala
Solanas Cunts och Groteskha, som ju
båda sorgligt nog lagt ner. Så den ljusnande
framtid är vår!
Flyktsoda red
Svart Magi
Svärta
Degeneration
Odengatan 1B
O
R
G
Kaiser Franz aka Papa Franz tipsar
aLieN
A
Svenskan gav
City Saints
blodad tand
City Saints hade på sin senaste platta
”Guns of Gothenburg” med en låt på
svenska, ”Passa dig”, som de spelade in
med Arild och Christer från Troublemakers.
Låten blev den mest uppmärksammade
på skivan och även lyssnare utanför
Sverige tyckte den var en av höjdpunkterna
på ”Guns of Gothenburg”. Därför tänker
Göteborgsbandet nu spela in fler låtar på
svenska.
– Resonemanget var att vi kunde våga
ta ut svängarna lite mer än vad vi tidigare
gjort, säger Stefan Johansson. Jag har
lyssnat en hel del på Exploited, Discharge
och GBH den senaste tiden och kände att
det kunde vara kul att göra en lite mer
aggressiv och snabb platta. Men självklart
kommer vi inte lämna våra rock’n’rollrötter.
Och eftersom vi pratat med Chips
Kiesbye om att producera kommer säkert
hans rötter också lysa igenom. Chips kan
det här med punk och rock’n’roll. Det lättaste
är väl att få till texterna, men det får
inte bli buskis av det hela. Och eftersom
vi är från Göteborg vill vi heller inte bli en
kopia på Troublemakers.
Målet är en ep med sex låtar till sommaren.
Mikael Sörling
Ny platta med
Psychotic Youth
Klassiska Kramforsbandet
Psychotic
Youth återbildades
för något
drygt år sedan och
ifjol firade bandet
30-årsjubileum.
Kvartetten som
lämnande Norrland
för Göteborg var
ett av de stora på den svenska indiescenen
uner 1990-talet tillsammans med
exempelvis The Nomads och Sator. Nu ger
man ut en sprillans ny platta ”The voice of
summer”, japanska Waterslide ger ut cd:n
och tyska Screaming Apple lp:n.
Har du också känt ibland hur hel jävla skiten känns helt meningslöst och
ju mer man anstränger sig och förbättrar sig ju värdelösare blir man? Ta
det lugnt – det är helt normalt. Det är bara den där lilla alienationen som
den unge Karl Marx beskrev för oss. Hur det kapitalistiska samhället och
dess arbetsdelning förfrämligar oss från vårt arbete, produkten av det,
våra medmänniskor och till och med oss själva och hela vår art. Well på
nätt jävla sätt förhåller vi oss alla till detta antingen genom att förneka,
fly eller fäktas emot av bara fan. Och som tur är finns där litta goa låtar på
temat.
Dan Berglund - Våren i Backadalen
Säg den fest som inte avslutats med
allsång till nån av hans mer givna
klasskampsanthems. Och personligen
börjar det stå mig ganska mycket upp
i halsen, särskilt om lokalen är full av
äckliga medelklassvin, karriärister och
rena flummare som inte löneslavat på
allvar i hela sitt liv eller lyft ett finger i
konkret solidaritet (eftersom de aldrig
behövt det). Men vi får inte detta låta
skymma faktumet att gamle Danny boy
när han är som bäst fångar the struggle
and strife of da ordinary fölks på ett
jävligt vackert sätt. Våren i Backadalen
handlar kanske mer om stolthet och
gemenskap (trots att man har oddsen
emot sig) än om bitterhet och främlingskap
men jag tyckte på nätt sätt den
passade in här ändå. All bosses ARE
bastards kidz!
Those Unkown - Darker hours
Det här är en av de vackraste låtar jag
vet. Nä nu överdriver jag som fan men
den är fett bra och fin och handlar om
att stå inför att skiten är på väg att
spåra än värre men ändå härda ut typ.
Ebba Grön - Flyktsoda
Okej det känns ju för jävla
dumt att ”tipsa” om en låt som
varenda jävel redan känner till
och, om rimligheten fick råda,
gillar. Men det är förmodligen
en av de bästa låtar som finns
när det kommer till att beskriva
känslan (den där känslan?)
av att inte kunna känna
sig som sig själv när man är
sig själv, inte kunna ses sig själv i andra och att dricka för att man måste och man bara
kan känna på riktigt när man egentligen inte riktigt är i kontakt med sitt vanliga själv.
om bästa låtarna på temat:
TiO
Broder Daniel - Burn heart burn
BD skriver ungefär likadana texter som
Perkele, nästintill infantilt simpelt och direkt.
Det är väl därför så många skinheads gillar
dom också (JO det gör ni). ”Work” hade passat
lika bra, om ekorrhjulet som löneslaveriet
är och vad det gör med oss. Vi föds som
original men dör som kopior. Sussed!
Monster - No factory
Monster är kanske det bästa bandet
som någonsin funnits i gamla Svärje.
Här med en ganska okomplicerad
och rak ska-punkdänga om att inte
vilja rätta in sig i ledet och bli en just
another kugge i den satans fabrikajäveln
(eftersom det är helt jävla meningslöst
precis som allting annat).
Finns en jävla massa
bubblare men jag
antar att jag får runda
av här så det finns
plats för lite av all den
där andra skiten Micke
brukar ha i blaskan.
Men om ni kom i
alienation-supa mode
så youtuba gärna
även: Oldfashioned
Ideas ”Teambuilding”,
Det anda alternativet
”Namn och adresser”w,
Troublemakers
”Johan på prippen”,
Vindicate this! ”For
what” (kanske den
bästa låten på temat
av alla när jag tänker
på det...)
Läs Marx, lyssna på
Oi! och skjut din chef!
Kaiser Franz
Templars -
Carry on
Baksidan
på en singel
som jag
inte pallar
rota fram ur
backen och
enligt mig en
av bandets
allra bästa
låtar. Sitta
ensam på
luckan och dricka och undra va fan det
är för mening med alltihopa men med
beslutsamhet att jubba på ändå. Sätt på
denna och knäpp upp en öl och känn hur
priden tjocknar i rummet.
N
Foto: John Jabez Edwin Mayall
Posso Kongro
om tiden som
”ÖSD skins”
Örebros Posso Kongro rundade
av 2016 med att bjuda på en
aptitretare från den kommande
singeln ”063-019” som Noise
of Sweden ger ut. Låten ”ÖSD
skins” fick snabbt bra respons
och rejäl spridning.
– Eliaz och Tobbe skrev låten runt Jämtlandssångens
melodier, som en hyllning
till sin hemstad. Låten var från början
tänkt att bara handla om vilka vi var i vår
ungdoms glans hemma i Östersund. På
ena kanten fanns de som kallade sig ösd
punx och lirade någon form av metalhybrid
i haschdimmorna ute på Bageriet. På
andra sidan stan stod landsbygdens stolthet
på busstorget och heilade och drack
folköl. Där i mitten fanns ett tappert litet
gäng som kallade sig ösd skins, där istället
billig bärs och bra musik låg i fokus
Skivan innehåller fyra låtar och ges ut
under våren.
New Model Army
till Sverige i vår
New Model Army kommer till Sverige
i mars. Den 22 är det Stockholm som
får besök, dagen efter spelar britterna i
Göteborg och den 25 är det dags att riva
av ”51:st state” i Malmö.
Asocial
återuppstår
Den 4 och 5 februari ställer sig återigen
überklassiska Asocial på scenen igen, det
är nästan 20 år sedan sist. Och sångaren
TB menar det inte blir sista gången
heller.
– Vi repar regelbundet och är taggade
som fan inför gigget. Vi planerar att köra
vidare efter sedan, inga kristallklara planer
men ni kommer att höra av oss mer...
det är ett löfte.
Plats för återfödelsen är Cyklopen, Högdalen,
på Dead Rhythms avskedsfest.
Under en kort tid i slutet av 1970-
talet bildade Johnny Thunders
Gang War tillsammans med Wayne
Kramer från MC5. På pappret en
supergrupp som hade alla förutsättningar
att bli hur stora som helst,
men så blev det naturligtvis inte.
Vad hände egentligen de månaderna
Gang War existerade? Bandets
trummis John Morgan hjälper oss
att rekapitulera Gang Wars korta
historia.
Vilka band spelade du med innan Gang
War?
– Jag spelade med Vantage Point och framträdde
bland annat med Weather Report
och Willie Bobo i Montreux Jazz Festival i
Schweiz 1979. Jag spelade även med min
bror Scott Morgan från the Rationals och
Sonic’s Rendezvous Band. Vi hade ett band
som hette Brothers of the Road.
Hur hamnade du i Gang War?
– Ron Cooke från Sonic’s Rendezvous Band
kontaktade mig när jag kom tillbaka från
Europa med Vantage Point. Han sa att Johnny
Thunders och Wayne Kramer letade efter
en trummis. Johnny och Wayne hade precis
flyttat till Detroit från Chicago där de hade
spelat ett av sina första gig på Hueys som
Gang War. Ron berättade att deras trummis
inte höll måttet och frågade mig om jag ville
provspela. Johnny var nästan skrämmande
att se. Han var den första människa jag
träffat som hade tatueringar längs armarna.
Jag var bara en enkel förortsgrabb, han var
från de tuffa områdena i New York. Hur som
helst, Gary Burmele, en lokal återförsäljare
av marijuana och kokain och en av Scotts
vänner, finansierade sessionerna. Gary hade
tagit Johnny och hans familj till Dexter (Michigan)
för att bli ”ren” eftersom han hade
sett hur Johnnys familj levde i misär i New
York. Jag var fortfarande tidigt i min karriär
när jag spelade med Johnny och Wayne, jag
var 24 och de var närmare 30.
Vem bestämde vilka låtar ni skulle spela?
– Johnny och Wayne valde låtarna. Vi lirade
en del låtar från Johnnys skiva ”So alone”
som han precis hade släppt då, och Wayne
hade precis varit i London där han hade
spelat in ”The harder they come”. Det var
grunden till Gang Wars repertoar. Vi spelade
även en del låtar med MC5, New York Dolls
och The Heartbreakers, och Johnny och Wayne
skrev dessutom nya låtar.
Hur var Johnny och Wayne att arbeta
med?
– Det var roligt att jobba med Johnny och
Wayne, tills Johnny började uppföra sig som
en smågangster och började stjäla saker
eller blev för hög för att kunna spela. När
Johnny var hyfsat nykter och bara rökte marijuana
eller tog några drinkar var han kul
att hänga med, men när han tog heroin förvandlades
han som Dr. Jekyll och Mr. Hyde.
Wayne ville verkligen jobba hårt för att Gang
War skulle lyckas. Han blev förbannad på
Johnny när han blev för hög för att kunna
spela och sparkade bokstavligt Johnny från
scenen eller så bara lämnade Wayne scenen
själv. När vi omlokaliserade bandet till New
York insåg Wayne hur omöjligt det var att
arbeta med Johnny och samtidigt försöka
vara professionell.
Låten ”Crime of the century” är i mitt
tycke en av Johnnys bästa låtar, vad kan
du säga om den?
– ”Crime of the century” spelades in i
Morgan Sound Studios, Ann Arbor hösten
1979. Vid den sessionen spelades även ”Hey
Thanks”, ”MIA” och ”Call me gypsy” in samt
ett par instrumentala spår som var skrivna
av Wayne. Jag nämnde för Johnny vid ett
tillfälle när vi åkte i bandets husbil att jag
kände mig som en rom (gypsy). Det var då
han fick idén till den låten.
Hur kom det sig att ni aldrig gav ut någonting?
– Vi spelade in fyra demolåtar och en live-cd
i Toronto. När vi flyttade till New York var
Johnny upptagen med att bli hög och i för
dålig form för att spela in. Vi förhandlade
med ett Londonbolag om ett skivkontrakt,
men det strandade när Gary Burmele insisterade
på att vara vår producent. Jag har
för mig att det var Slash Records. Det finns
bara en officiell live-cd inspelad i Toronto.
Resten är bootlegs med dålig ljudkvalitet
inspelad av soundkillen eller av en kille med
en walkman i publiken. Johnny gjorde några
av hans bästa framträdande på liveinspelningen
i Toronto på Larrys Hideaway för en
direktsändning på en radiostation. Han var
lysande då.
Första svenska
texten någonsin
om Johnny Thunders
och Wayne Kramers
Gang War.
Johnny blivit lite av en legend sedan han
dog 1991. Hur var han som människa?
– Han kunde vara en mycket trevlig kille. Vi
brukade bo på 4th Street, mitt emot varandra
på Manhattan. Jag sprang ofta på honom
i den lokala affären. Jag köpte några Heinekens
och vi gick tillbaka till hans lya och tittade
på maffiafilmer. Det hände att vi rökte
lite marijuana. Johnny var en skön kille. När
han blev hög kunde vara en riktig skitstövel
om han ville, men jag älskade honom. Det
var bara så jobbigt att se honom förstöra sig
själv och sin karriär. Jag hade läst om Jim
Morrison och hans förhållande med resten
av hans bandkamrater, Jim påminde en del
om Johnny. Jag tror Johnny saknade sina
barn och han ville vara en bra far.
Hur kunde en typisk dag med Gang War
se ut?
– Först och främst, det fanns inget som kunde
Foto: Sue Rynski
kallas en typisk dag med Gang War. Varje dag
var unik. Det var det som gjorde det roligt och
intressant. Dagarna blev värre mot slutet och
jag är glad för tiden jag fick tillbringa med
Johnny hur kort det än må ha varit.
Varför splittrades ni?
– Vi splittrades på grund av att Johnny
gigade med The Heartbreakers parallellt
med Gang War och Wayne gillade inte det.
Sedan var det för mycket ”junkie business”.
Jag var den enda som inte tog tunga droger
i bandet och jag såg hur allt försämrades så
jag lämnade New York innan jag själv hade
gått under.
Vilka är dina bästa minnen från denna
tid?
– Johnnys triumferande återkomst till
Mud Club när vi träffade Willy DeVille
och David Johanson där, när vi öppnade
för The Clash i Worcester, Massachusetts
och blåste dem från scenen medan
publiken stod och skrek hela tiden, första
kvällen på Boys Night Out på ett fullpackat
The Ritz i New York när Lenny Kay spela
med oss och Iggy Pop hoppade upp på
scenen och sjöng ”Around and around”. Det
var Gang Wars sista konsert. En livstid av
minnen inpressat på nio månader. Du skulle
ha varit där!
Idag jobbar John som testförare för Audi
och njuter av livet med sin fru och två pojkar
i Ventura, California. Det händer att han
hoppar in spelar enstaka gig med lokala band
i Los Angeles. Skivan du ska leta upp är Gang
War – Crime of the century, Sonic Records.
Mikael Ekström
Sonny Vincents son, svärdotter och barnbarn brännskadades svårt i en
fruktansvärd olycka den 2 januari 2016. Huset de bodde i exploderade
och brann ner till grunden. Sonny Vincent har sedan den dagen kämpat
för sin familjs överlevnad och för Turist i tillvarons Mikael Ekström berättar
han öppenhjärtligt om den svåra tiden – som är långt ifrån över.
Punkikonen
ber om din
HJÄLP
Punklegenden Sonny Vincent från New
York har haft en, minst sagt, turbulent
karriär. Han har suttit i fängelse, varit
inlagd på mentalsjukhus, blivit bannlyst från
ett college, utvisad från Kanada, nitat Lenny
Kaye under en radiosändning, haft den undre
världen i Minneapolis efter sig och tagit
sin beskärda del av illegala substanser.
Däremellan har han, sedan han bildade sitt
första band Testors 1976, outtröttligt turnerat
världen över, spelat in skivor och samarbetat
med bland annat bröderna Asheton
från The Stooges, Cheetah Chrome från Dead
Boys, Rocket From The Crypt, Bob Stinson
från The Replacements, Moe Tucker från
The Velvet Underground, Wayne Kramer
från MC5 och han var en av Joey Ramones
favoritartister. Sonny hade planer på en ny
skiva och ännu en turné när han nåddes av
ett fruktansvärt besked.
− Folk tror att jag fortfarande bor i New York
men jag bor i Holland, nära Amsterdam, och
det var där jag var och förberedde mig för
en Europaturné när beskedet om olyckan
nådde mig.
Vad hade hänt?
− Min son Rob, min svärdotter Sarah och
mitt 10-åriga barnbarn Cayden var med om
en förödande brand. Sarah tände en cigarett
runt 02:00 och hela huset exploderade
och brann ner till grunden. De fick tredje
gradens brännskador över större delen av
sina kroppar och flögs med helikopter till ett
sjukhus i Winston-Salem i North Caroline,
som hade en specialavdelning för brännskador.
Flera månader hölls de vid liv med hjälp
av maskiner. Jag flög direkt över för att ta
hand om dem.
Hur har ni det nu?
− Olyckan inträffade för nästan elva
månader sedan, Sarah är fortfarande på
sjukhuset, 90 procent av hennes kropp var
brännskadad, min son Rob är här med mig
liksom Cayden, mitt barnbarn. Jag flög från
Amsterdam och sov på sjukhuset bredvid
Cayden i fyra månader. Sedan hyrde jag ett
hus i närheten. Situationen är mycket utmanande.
Deras kroppar är väldigt skadade
och förstörda.
Hur ser ditt liv ut idag?
− När det gäller min typiska dag så ägnar jag
mig bara åt att ta hand om dem. Det är ett
24/7 åtagande. Jag gör sjukgymnastik hemma
på deras kroppar. Ju mer sjukgymnastik
de gör desto färre operationer behövs. Cayden
har redan haft tio handoperationer. Min
son Rob har även han genomgått flera operationer
samt djupa känslomässiga depressioner.
Han förlorade allt han hade byggt upp
under hela sitt liv och hans hustru, hans livs
kärlek, kommer att vara i rullstol för alltid.
Rob är vid hennes sida nu och det är inte
lätt, hon läker inte ordentligt.
− Jag ger all omsorg till Cayden, jag matar
honom, badar honom, håller honom när han
gråter eftersom han ibland får nog av allt detta.
Det är en tuff väg vi är på och systemet här
i USA är inte mycket till hjälp. Röda korset gav
oss ett presentkort på tvåhundra dollar. Jag
var tacksam, men systemet här är dålig och
hjärtlöst på så många vis. Utan välsignelsen
av donationer från mina fans och vänner hade
jag inte kunnat hjälpa min familj. Sjukförsäkringen
här i USA täcker inte mycket.
Det måste vara svårt att beskriva smärtan
som ni alla upplever, hur orkar du?
− Jag fokuserar på min familj, men ibland
känns det som jag inte vet vem jag är längre.
Jag gör gärna det jag gör, att ta hand om dem
är nummer ett, det är så jag funkar, men jag
känner mig ibland vilsen utan mina turnéer
och skivinspelningar.
− Jag hyrde ett hus för att vara med dem
även om jag fortfarande betalar min hyra i
Holland också. Det här är något som aldrig
skulle kunnat planeras på rätt sätt. Jag låste
Foto: Emmy Etié
”Min son
Rob, min
svärdotter
Sarah och
mitt 10-åriga
barnbarn
Cayden var
med om en
förödande
brand. Sarah
tände en
cigarett och
hela huset
exploderade
och brann
ner till
grunden.
De fick
tredje gradens
brännskador
över
större delen
av sina
kroppar”
Huset brann ner
till grunden.
”När det gäller min
typiska dag så ägnar
jag mig bara åt
att ta hand om dem.
Det är ett 24/7 åtagande.
Jag gör sjukgymnastik
hemma
på deras kroppar. Ju
mer sjukgymnastik
de gör desto färre
operationer behövs.
Cayden har redan
haft tio handoperationer.”
Sonny tillsammans med barnbarnet Cayden, som fick svåra brännskador
över hela kroppen.
dörren till min lägenhet, flög hit till USA för
att ta hand om dem, min gitarr och alla mina
tillhörigheter är fortfarande i Holland. Jag
vet inte hur jag ska lösa denna situation. Jag
vet bara att Rob, Sarah och Cayden behöver
mig och jag är här för dem.
Tror du att du kommer
att stå på scen
igen?
− Jag vill verkligen,
men jag får nöja mig
med att jag köpte
några billiga trummor
och en gitarr
till Cayden. Han kan
inte bilda ett ackord
eftersom hans händer
är stela och vridna,
det är även svårt för
honom att hålla en
trumstock, men vi arbetar på det.
Hur är dina tankar och förhoppningar för
dig och din familj för framtiden?
− Jag vill hjälpa dem att återhämta sig så bra
som möjligt. De kommer aldrig att bli helt
”Jag har alltid varit en
ensamvarg och aldrig
bett om något. Jag har
alltid ordnat allt för
mig själv och stått på
egna ben, men den här
situationen gör att jag
måste be om hjälp.”
återställda. För tillfället har jag sömnlösa
nätter där jag oroar mig för Sarah. Jag vill
inte tänka tanken att jag ska behöva berätta
för Cayden att han har förlorat sin mamma.
Denna situation är som att stå på kanten av
en klippa.
− Jag har också många sömnlösa nätter
då jag oroar mig för
pengar. Jag kan inte
turnera eller spela
in skivor så min inkomst
har avstannat
helt. Vänner har
hjälpt oss, men nu
är vi utan resurser.
De medicinska
räkningarna hopar
sig. De skickar brev
på brev som kräver
oss på pengar. Det är
så svårt, för var och
en av dem har en räkning på 59 000 dollar,
tre gånger 59 000 dollar, för helikoptertransporten.
Och det är bara en liten del av
de räkningar och utgifter jag har. Jag måste
få matkuponger för att få mat till oss. Jag är
tacksam, men detta får mig ner på knä och
det känns sorgligt, men det är så här det
fungerar i USA. Mina vänner i Europa tycker
att det är avskyvärt och har svårt att föreställa
sig hur icke-stödjande systemet är.
Till sist, vad kan Turist i tillvarons läsare
göra?
− Jag behöver hjälp, om någon någonsin inspirerats
av min musik vänligen stöd mig nu.
Jag har alltid varit en ensamvarg och aldrig
bett om något. Jag har alltid ordnat allt för
mig själv och stått på egna ben, men den här
situationen gör att jag måste be om hjälp.
Gofundme är en plats där människor kan
donera pengar. Alla pengar som kommit in
där har redan gått till medicinska räkningar,
vår hyra etcetra. Så snälla hjälp genom att
skicka in en donation. Det är en bra officiell
plats där jag gör uppdateringar och berättar
vår historia. Gofundme tar dock tio procent.
https://www.gofundme.com/xnvynbcc
Mina vänner och fans kan också skicka pengar
direkt till mig, till mitt PayPal-konto:
sonnyvincentpersonalmail@gmail.com
Tack alla, tack för att NI tänker på oss. Utan
er är vi förlorade.
Mikael Ekström
Planen: Kaxig punk
i Dead Boys-anda
Lowriders började egentligen 1983 när Tomas ”Coste” Eriksson ringde upp sin vapendragare
Morgan ”Mogge” Hellman från Norrköpingsbandet Peking SS. Bandet började som
en sista reinkarnation av hardcorebandet Destroy. Några ledsnade och några fortsatte
under namnet Modern Outlaws, men det var först när Mogge kom med och de döpte om
sig till Lowriders som festen var igång på riktigt. Lowriders la ner efter tio år men har
sedan en tid tillbaka spelat ihop igen.
Sedan återföreningen har bandet fått mer
att göra än vad de räknat med. De har
skrivit nytt material och varit land och rike
runt och spelat. 2017 kommer vi få höra och
se mer av Lowriders.
– Folk har varit jävligt uppskattande och
tagit emot oss på ett fantastiskt sätt, det
värmer. Det får oss att tro att vi är något på
spåret, säger Coste.
”Latino Wardogs” är namnet på den
tiotums vinyl som bandet släppt. Precis i tid
för att hinna med på 2016 års årsbästalistor.
Den är inspelad i studio Fredriksson med
den eminenta Magnus Bonum Hedin bakom
rattarna, mastrad av
densamma och Lowriders
som producerat det
hela, eller ja Mogge om
vi ska vara ärliga! Skivan
innehåller två låtar
från1983 och två nyare!
– Gamla låtar är det
mer eller mindre slut
med efter denna skiva,
men de två ligger oss varmt om hjärtat! Mats
Engesten ritade omslaget efter en idé från
mig! Och Mats är ju fett grym på det han gör!
Vi ligger ihop med en skara band han gjort
grymma prylar är, så det är en ära! Nästa skiva
blir det uteslutande nytt material på och
kanske, kanske nån cover?
”Folk har varit jävligt
uppskattande
och tagit emot oss
på ett fantastiskt
sätt, det värmer.”
Idag är det jävligt vanligt att folk har en
vision och en plan när de startar ett band,
man vill låta som det gjorde i Stoke-ontrent
1979 eller New York 1980. Så jag blev
nyfiken på om Lowriders hade en plan och
vision när de drog igång och om det blev
som de tänkt sig? Planen var såklart att de
skulle lira högljudd och kaxig punk i Dead
Boys anda.
– Kul och skramligt men sen kan man ju
säga att sånt utvecklas över tid och att det
blir som det blir också. En del blir bra, annat
inte så mycket. Nu har vi väl sorterat ut det
hela och är glada att göra det vi gör! Hyfsat
nära grundplanen alltså”!
Jag frågar vad som är största skillnaden
mellan att spela i The Lowriders nu och då?
Till svar får jag att paradoxalt nog är skillnaden
monumental och samtidigt rätt liten.
– Idag är de alla bättre musiker. Sen har
ju internet och hela den biten kommit in
i bilden och det gör ju allt lättare. Sen har
ju åldern och allt möjlig skit man gjort och
varit med om sedan dess satt sin prägel.
Samtidigt är vi samma polare då som nu och
är inte särskilt olika eller förändrade så det
är väl mest ”Same old shit & dance”!!!”.
grunden är influenserna samma som
I när Lowriders började. New York Dolls,
Stooges, Ramones, Gun Club, Motörhead,
Hank Williams med mera.
Sen har det ju kommit till
nya på vägen. Coste själv
säger att han fortfarande
lyssnar till största delen på
punkrock. Sen kan man väl
ana att det finns rätt sprida
skurar inom bandet om man
kollar på vilka
andra band som
har medlemmar från Lowriders
i laguppställningen.
Till exempel spelar Mogge
country i Trailer Park
Idlers, Hippa rockabilly i
Chris & the Goosebumps
och Steffe Surfpunk i
Sonic Surf City. Även
Peter Lindström från
det sistnämnda ingick
i den gamla versionen
av Lowriders.
Ni som lyssnat på
skivan eller sett
dem live fattar ju att
ni bör hålla ögonen
öppna efter nytt
material från The
Lowriders. Så var inte
sist med att upptäcka
Sveriges äldsta och
best bevarade rock’n’roll
hemlighet.
Johan Malm
Foto: Staffan Fagerberg
Jag har alltid varit en sucker
för årsbästalistor (ja, listor
över huvud taget), och främst
för att jag alltid brukar få en
massa bra tips på sådant jag
missat och kan kolla upp i
efterhand. Jag bad Turist i tillvarons
följare (!) på Facebook
att skicka in sina årsbästalistor
– och här är ett axplock av
det som skickades in.
Bäst
Mattias Persson, Ursut, Uhna och Larm
Erik Lundin - Suedi
40 Watt Sun - Wider than the sun
Anatomi 71 - Distansen Tilltar
Glorious? - Who are they to impose restrictions
Pyramido - Vatten
The War Goes On - s/t
Bombus - Repeat Until Death
Hurula - Vapen till de hopplösa
Venerea - Last Call for Adderall
Kartellen - Slutpläderingen
Sabotage - Boken
Pallbearer - Fear & Fury
Trap Them - Crown Feral
Triumvir Foul - s/t
Chelsea Wolfe - Abyss
Russian Circles - Guidance
Mantar - Ode to the flame
Maligner - Demo
Erik Lundin
Trevor, Beluga Records
Dalaplan - Det Bli inte bättre än så här
The Reverberations – Mess Up Your Mind.
Arvidson & Butterflies - S/T
Baby Woodrose - 21 Century
slave
Pat Todd & The Rankoutsiders
- Blood and Treasure
The Britemores - S/T
The Monkees - Good Times
Fezz - and now...
Alloy six - Turn out the Lights
Tommy and The Rockets - beer
and fun and rock n roll
The Dahlmanns - Play it
Martin Wilson, konsertfotograf
1, Twin Pigs – Chaos, Baby!
2, Frank Carter & The Rattlesnakes – Snake Eyes
3, Hurula – Vapen till de hopplösa
4, Against me! – Shape Shift with Me
5, Zack de la Rocha – Digging For Windows
6, Mia Maria Johansson – Hunt
7, Charta 77 – Svett – Live in Trondheim
8, Kvelertak – Nattesferd
9, Nick Cave & The Bad Seeds - Skeleton Tree
10, True Moon – True Moon
11, Nightmen - Fifteen minutes of pain
12, Gamla Pengar – Ingen kan allt – men alla kan...
13, Hyrda Knektar – Vi kommer att dö...
14, Pascal – Revy
15, Del III – Guds Dotter (EP)
PJ Harvey
Sick Vic, Gestures
1, Urochromes – Urochromes
2, Honningbarna – Goldenboy
3, Beta Boys – Real Rockers EP
4, Pascal - Revy
5, Lumpy & the Dumpers – Huff My
6, Soda Boys – Soda Boys
7, Ex-Cult – Negative Growth
8, PJ Harvey – The Hope Six Demolition
Project
9, Goggs - Goggs
10, Guitar Wolf – T-Rex From A Tiny
Space Yojouhan
Kjelli (X- Progress Records/Ivar Matlaus
Bokkafe/ DD&B Distro)
1, Poison Idea – Calling all ghost 12”
2, Problems - No Solution 12”
3, Brutal Kuk/ Data Morgana: Maltrakter nazisvina
4, Lucky Malice / Danger!Man: Handicap
5, Violent Arrest - Authors Of Our Own Demise
6, Negativ: Automatic Toys
7, Hondartzako Hondakinak - Ep
8, Mørkt Kapittel: Mørkt Kapittel 7”
9, Faensmakt: Faensmakt 12”
10, Internt Oppgjør/Discunt
11, Concrete Steps - Seven Song E.P.
12, Suicidas / Pox (9) - Suicidas / Pox Split EP
13, Kronofogden / Massgrav – Split 7”
14, Forræderi - A Monument To Misery lp
15, Witchface - Alt Gaar I Svart
Micke Ström, Tragedi Fanzine
1, Blanks 77 / The Parasitic
2, Burnt Cross - Midwinter
3, Sir Reg - Modern day disgrace
4, Liberty - No more asking
5, Millencolin - True Brew
6, Rancid - Honor is all we know
7, Gråsuggorna - Ett staket
8, Krimtänk - Avbrott EP
9, Massmilicja / Protestera
10, De Venerias - Monarki
Gråsuggorna
2016
Läsarna
listar
sina
favoriter
Malin Sjöstrand, P3 Rock
1, Suicidal Tendencies – World Gone Mad (album)
2, The Baboon Show – The World Is Bigger Than
You (album)
3, NOFX – First Ditch Effort (album)
4, The Interrupters – Say It Out Loud (album)
5, Black Tusk – Pillars of Ash (album)
6, Discharge – End of Days (album)
7, Gamla Pengar – Ingen kan allt – men alla kan dra
åt helvete (EP)
8, Victims – Sirens (album)
9, Mörbultad – När broar bränns (album)
10, Charta 77 – Trodde vi skulle ändra världen…
(album)
11, Terror – Other Worlds (singel)
12, Västerbron – Till vilket pris som helst (album)
13, Guttermouth – New Car Smell (singel)
14, Hyrda Knektar – Vi Kommer Dö men Först Ska
Vi Leva (EP)
15, Viagra Boys – Consistency of energy (EP)
16, Ursut – Köp Dig Lycklig (album)
17, Comminor – Let’s Call It ART (album)
18, Death By Horse – This Too Shall Pass (album)
19, Moment 23 – Män med starka ideal (album)
20, Djävulen Möblerar Om – Djävulen Möblerar Om
(album)
21, Achilles – Pestbringaren (EP)
Roine Lundström, Psychotic Youth
1, Troublemakers – Totalradio
2, Bäddat För Trubbel – Två Sjundedelar Av Ett Liv
3, Entombed A.D – Dead Dawn
4, City Saints – Guns Of Gothenburg
5, Pelotan – Lucky Old Sun
6, Discharge – End Of Days
7, Ursut – Köp Dig Lycklig
8, Hyrda Knektar – Vi kommer dö men först...
City
Saints
Rick Titrö, vispunkare
1, Roger Karlsson - Nästan som på riktigt
2, Charta 77 - Svett
3, Dalaplan - Det blir inte bättre än så här
4, Västerbron - Till vilket pris som helst
5, Sista Brytet – Livet inglasat
6, Sista Bossen - Se upp för!
7, Mimikry - Alla sover
8, De Lyckliga Kompisarna – Bara tiden är ny
9, Tuk Tuk Rally - Samlade örhängen och andra
artifakter
10, Charta 77 - Trodde jag
skulle ändra världen, förändrade
bara mig själv
Bubblare:
Diverse artister – Turist
i Tillvaron 9
(Jokkmokks)Ante, Astream
Arms Race - New Wave Of British Hardcore LP
Haymaker - Taxed... Tracked... Inoculated... LP
Isotope Soap - Frontal Disorder... kassett
Avvikelsse - s/t 7”
Chaos UK - Shit Man Fucker 7”
Enzyme - Demo kassett
Esperanza - Choice 7”
Warthog - s/t 7”
Fractured - Dilapidated 7”
Haram - What Do You See? 7”
Korrosive - Syövyttävä Laji 7”
The Rusted - Verkligheten 7”
Toxic Womb - s/t kassett
Death Church - Betrayal/Inside Struggle 7”
Pandemix - Pathological Culture kassett
Chaos U.K.
Per Eriksson, punkfilmare
Interrupters - Say It Out Loud
Dödsbabs - All kan dra åt helvete
The Baboon Show - Me and myself and I
The Baboon Show - The World Is Bigger Than You
Asta Kask - Upphittat 2003-2016
Mimikry - Alla sover
Troublemakers - Totalradio
Nej - Nej
City Saints - Guns of Gothenburg
Civillains - A Voice for the
Voiceless
Prins Carl - Bow To No
One
Comminor - My Dad
Dropkick Murphys -
Blood
Booze & Glory - Blood
From A Stone
Aganst Me - Shape
Shift With Me
The Baboon Show
Krister Nilsson, ex Mind Of Hate
1, The Swans - The glowing man
2, Gevurah - Hallelujah!
3, Dinosaur JR - Give a glimpse of what yer not
4, Almyrkvi - Pupil of the Searing Maelstrom
5, Nick Cave & The Bad Seeds - Skeleton tree
6, Baptism - V: The Devil’s Fire
7, New Model Army - Winter
8, Nox Formulae - The Hidden Paths to...
9, Le Culte du Crâne - S/T
10, Cantique Lépreux - Cendres célestes
Trots det obefintliga utbudet av skinnbrallor i Ängelholm:
Lyckan var total
Jag var helt tagen. Jag hade aldrig sett ett
coolare band. Året var 1985 och jag höll i
en samlingsskiva med den finska gruppen
Hanoi Rocks. När Jimmy, som var ägare till
skivan, la nålen på den svarta vinylen och
”Two steps from the move strömmade” ut ur
högtalarna i det lilla källarrummet visste jag
att jag hittat hem. Det här var ”min” grupp.
De talade till mig. Låt efter låt gick rakt in i
min själ: ”Don’t you ever leave me”, ”Tragedy”,
”Back to mystery city”, ”Million miles
away”. Varje låt var ett litet mästerverk.
Lyckan var total. Tyvärr skulle det visa sig
att Hanoi Rocks karriär redan var i spillror
då deras trummis Razzle hade omkommit
i en bilolycka med Vince Neil från Mötley
Crüe som chaufför, men den nyheten hade
inte nått Munka-Ljungby än.
När jag gick hem den kvällen efter att
bandat samlingsskivan på kassett
började jag leta efter artiklar om
Hanoi Rocks i gamla OKEJ-tidningar. Det var
så man googlade 1985. Till slut hittade jag
en liten notis som handlade om ingenting,
men jag fick i alla fall namnen på bandmedlemmarna:
Michael Monroe, Andy McCoy,
Sami Yaffa, Nasty Suicide och Razzle. Deras,
i mina 14-åriga ögon, supertuffa namn fick
mig att börja fundera på
ett eget artist-namn till
min framtida rock and roll
karriär. Att jag kom fram
till Mickey Steel, som mer
påminner om en porrskådis
än en rockstjärna, får
jag väl skylla på min ringa
ålder. Det som kanske är än
mer anmärkningsvärt är att
jag inte vid något tillfälle
i mina rockdrömmar funderade på att lära
mig spela ett instrument och starta ett band.
Hursomhelst, Hanoi Rocks-tapen
spelades om och om igen på min lilla
freestyle. Jag började också klä mig
som om jag var en medlem av Hanoi Rocks.
Armband i mängder, färgglada scarfsar, en
mörkblå Stetsonhatt, en vit kråsskjorta och
jag hade dessutom hittat ett par svarta boots
med en löjligt hög klack, de var nästintill
omöjliga att gå med, men de såg coola ut.
Eftersom utbudet på
svarta skinnbrallor var
obefintliga i Ängelholm
med omnejd fick jag
nöja mig med blåjeans,
tyvärr. Jag minns faktiskt
inte om jag visade mig
ute med den här klart
udda kollektionen eller
om jag bara stod framför
spegeln och sjöng med i
Hanoi Rocks låtar. Jag hoppas på det senare.
Innan året var över hade Hanoi Rocks
splittrats och medlemmarna påbörjade
diverse soloprojekt. Jag köpte upp alla gamla
skivor med Hanoi Rocks och även varenda
skiva där någon av medlemmarna i Hanoi
Rocks var med. Besattheten var ett faktum.
”Det här var ’min’
grupp. De talade
till mig. Låt efter
låt gick rakt in
i min själ.”
När jag var i London 1989, för att
köpa punkplattor och för att leta
efter Andy McCoys första soloskiva
”Too much ain’t enough” som hade kommit
året innan, hände det osannolika. Jag och
en kompis gick längs en av gatorna i South
Kensington på väg mot vårt hotell när vi
mötte en person som hade på sig en stor leopardpäls,
svarta skinnbrallor, stora solglasögon
och en svart Stetsonhatt. Jag stannade
och stirrade på honom. Han tittade på mig,
märkbart irriterad, medan han passerade
oss. Det var ingen mindre än Andy McCoy.
Nordvästra Skånes största Hanoi Rocks fan
var överlycklig. Man skulle kunna tro att jag
bad om en autograf, skakade hand med honom
eller tog ett foto på oss, men det satte
min enorma blyghet stopp för. Dagen efter
hittade jag till och med samma guldkavaj
som Michael Monroe hade på sig på samlingsskivan,
fast den köpte jag inte. Det
behövdes liksom inte, jag hade ju träffat
Andy McCoy. Typ.
Nåväl, det händer än idag att
jag tar på mig min Stetsonhatt
och ställer mig framför
spegeln när jag lyssnar på Hanoi
Rocks fantastiska liveskiva ”All those
wasted years” och inbillar mig att jag
är Michael Monroe eller Andy Mc-
Coy, och när Michael säger: ”You’re
all gonna be stars in Japan”, så tror
jag honom. Fortfarande.
Mikael Ekström
Michael
Monroe.
Skivor och kassetter
Aggrenation
A thousand suns cd
(Egen)
Mustigt mangel.
Jag har raderat den
korta meningen
sjuttioelva gånger,
för det låter ju lite halvfånigt – mustigt
mangel. Men ändå är det som
återkommer så fort jag drar igång
Aggrenations ”A thousand suns” – det
är mustigt mangel, fett också. 80
procent crust, 20 procent black metal.
Jag tänker förutom mustigt mangel på
Wolfpack, Moment Maniacs, Marduk
och The Exploited när jag lyssnar.
Mustigt mangel. Gillar’t. (3)
Anatomi -71
Distansen tilltar cd
(Halvfabrikat)
Det hade ju varit
coolt om Anatomi
-71 lirat in en platta
som bara lät som
Glo/Rukorna-covern ”Ruset”, jag
tycker de får till ett jävla maxat fett
sväng där jag gärna hade hört mer av.
Det betyder dock inte att de nio egna
kompositionerna på ”Distansen tilltar”
skulle vara ointressanta. Tvärtom. Jag
gillar verkligen den lekfulla hardcorepunken
som rör sig i samma landskap
Svart Snö och Totalitär en gång huserade
i, och jag gillar de oftast intelligenta
och snyggt formulerade texterna. Och
jag gillar verkligen ”Krossa kidsen” och
”Genial idiot”. (3)
Aoouh!
The lost tape…
(Ghost Highway)
Stockholmsbandet
Aoouh! Spelade
in två spår till en
samlings-lp 1978,
plattan gavs aldrig ut och låtarna
”Napalm” och ”Center of lies” föll med
åren i glömska. 2012 gick bandets
gitarrist Stellan Hemringe bort i cancer.
Året efter arrangerade Aoouh! och
Stellans vänner en konsert för att dra
in pengar till Cancerfonden.
Sångaren Matte Cavonius hittade
inspelningen från 1978 och bestämde
sig för att ge ut den på skiva, där allt
överskott går till just Cancerfonden. På
b-sidan fästes två låtar som spelades
in på stöd-giget 2013.
Jag tycker det är kul att få följa med
Aoouh! till studion den där decemberdagen
för 38 (!) år sedan och ta del av
den glöd som brann. Låtarna får mig
att tänka på främst Heartbreakers och
jag kan ana att Johnny Thunders var
en av favoriterna hos Aoouh!
Annars gillar jag faktiskt b-sidan
mer. Det är mer stuns i låtarna, mer
aggro – och ingen kan säga annat än
att stockholmarna brinner fortfarande.
Här tycker jag det är mer Pistols och
Damned över ”Lost my legs” och den
briljanta ”Napalm”. Jag skulle gärna
höra hela konserten. (3)
Mary’s
Kids
Bad Dreams Always
Inavelns maktkorridor
(Höhnie)
Fagerstas BDA har
terroriserat världen
i drygt 20 år nu
och jag tycker det
är imponerande att de fortfarande
resolut vänder trender ryggen och
manglar som de alltid gjort. ”Inavelns
maktkorridor” består av åtta hyggligt
feta råpunkattacker som bara gamla
thrashpunks kan avfyra, och det är
framför allt ”Kristus missbrukar sex”
och ”Bruna tungor” som känns lite
extra. (3)
Belta 53
Ingen vinner cd
(egen)
Belta 53 var en ny
bekantskap för mig
under 2016 och jag
kommer i fortsättningen
lätt hålla mig uppdaterad om
vad som händer med smålänningarna,
för ”Ingen vinner” har verkligen gett
mersmak.
Jag tycker Jojo Wadensten skriver
låtar med stort hjärta som värmer
och med detaljer som håller dig alert
när du lyssnar. ”Annas ligister” som
handlar om hur det är att hitta rätt
i tillvaron är fenomenal, jag vet inte
hur många gånger jag lyssnat på den.
Eminenta fanzinet Flyktsoda nämnde
Tant Strul som referens till Belta 53,
och det är ingen dum beskrivning
egentligen för Jojo påminner lite om
Kajsa Grytt. I övrigt hade Belta 53
känts gjutet på någon av de totalgalor
som Birdnest och Beat Butchers
arrangerade en gång i tiden. (3)
The Branded
Untamed
shameless party
crashing rock
& roll too hot
for hippies 7”
(Beluga)
Näe, det här är inte acceptabelt
The Branded, så jävla oschysst.
Här upptäcker jag sist av alla detta
ljuvliga garagepunkband och ser
fram emot att få ta del av dem i sitt
rätta element - live, då lägger de ner
verksamheten.
Nej, det går jag inte med på.
Och fram tills att The Branded
kommer på bättre tankar tänker jag
fortsätta att injicera rikliga doser av
bandets avskedssingel, vars titel ”Untamed
shameless party crashing rock
& roll too hot for hippies” förklarar i
detalj vad det handlar om.
Ett av de ballaste Malmöbanden
jag hört på länge, och det finns ju en
del... (4)
Du har aldrig tråkigt när du umgås med
Mary’s Kids singelsamling ”Crust soup”
eller tiotummaren ”Death in suburbia”.
Days Of Desolation/Social
Crisis
Split 7” (Halvfabrikat)
Okej, jag erkänner
– jag har också
fördomar. När en
splitplatta med belgiska grindcrustare
och polska crustare dök upp var det
inte så att jag jublade direkt. Jag la
den längst ner i recensionshögen med
hopp om att den skulle försvinna. Det
gjorde den inte. Och det var tur det.
För det här en förtjusande uppvisning
i råjävlapunk. Days of desolation
lägger feta lager med mangel över
varandra så det blir aldrig ointressant
att lyssna, tvärtom. Jag känner att
jag vill höra mer. Snygg tolkning av
Nasums ”Fear of the China syndrome”
dessutom.
Social Crisis har gjort scenen osäker
i drygt tjugo års tid och de senaste
inspelningarna med bandet är riktigt
jävla bra, tänk Skitsystem och Disrupt
alltså. I den skolan, på den nivån.
Lysande! (4)
Djävulen Möblerar
Om/The Hip
Priests Split-7”
(Beluga)
En trevlig splitsjua
perfekt för dig
som inte tidigare
smakat på Djävulen möblerar om eller
brittiska The Hip Priests.
DMO gav ifjol ut ett album proppad
med upprorisk energi, singelspåret här
”Som en maskin” pratar samma språk.
Eldigt och intensivt.
Jag är inte lika begistrad av The Hip
Priests bidrag ”All’s well in hell” som
är lite småsaggig rock’n’roll-punk, lite
sådär dagen efter-känsla. (3/2)
Distress
S/t 7” (Halvfabrikat)
Jag gillar det här.
Rysk d-takt ganska
finurligt utförd och
genomtänkt. Jag
gillar hur de jobbat med trummorna
– hur de ibland får dominera, men
också att gitarren får kännas giftig i
kortare sekvenser. Sångaren har bra
klös i strupen, men det hade varit plus
om han vrålat på ryska. Fem låtar,
varav en Chimera-cover, landar på den
här självbetitlade utgåvan. Har du inte
skaffat den än så gör det nu. (3)
Diverse Artister
Fyrtal i punkrock
Vol 1 lp (Second
Class Kids)
Jag är väldigt förtjust
i den här idéen
som Second Class
Kids presenterar på Fyrtal i punkrock.
Fyra band får dela utrymme på vad
som klockar in på varsin singel är ett
bra grepp, som får mig att tänka på
Birdskit-samlingen som kom 1984 och
5 Klassiker 4 Utmärkt 3 Bra 2 Godkänt 1 Inget vidare
Samtliga skivor och kassetter som jag har tyckt till om här är sådant som skickats till mig.
OBS! Det här är egentligen inga recensioner utan mer lite löst och slappt tyckande.
innehöll Bizarr, Slam, The Past och
Carisma Kaos. Som sagt så gillar jag
tanken och ser fram emot fler volymer
i den här serien.
Men jag är inte supertänd på
banden som medverkar här: Hata som
lejon, Bendel & CO, Björnarna och
Underhund. Det rör sig av olika former
av trall, som emellanåt är och fiskar i
popvatten. Och nog för att jag har en
ganska bred musiksmak… men här går
gränsen för vad jag klarar av.
Dock: Underhund är i sammanhanget
ganska tuffa och de lyssnar jag
gärna på igen. (2)
Diverse Artister
War is business 7”
(Halvfabrikat)
Fyra mangelgäng
utspridda över
världen delar
utrymmet på den
här snorgröna sjutummaren. Social
Crisis (Polen), Ultimo Rausea (Japan),
Matka Teresa (Nederländerna/Usa)
och Controlled Existence (Tjeckien)
vevar sig genom sammanlagt 13 spår
och det är inte direkt upphetsande
att ta del av dem.
Jag tycker i och för sig att Social
Crisis crustcore är ganska cool och att
Ultimo Rausea på något obskyrt sätt
är ganska goa.
Men det andra är förfärligt dåligt.
Grindgossarna Matka Teresa kan vara
2000-talets sämsta band. (1)
Grebol
Fyrtio års slit 12”
(PST)
Jag har ju anat att
Grebol skulle ha
några dunderlåtar i
bakfickan att slänga
ut på vinyl, men att de skulle vara så
här in i bomben jävla bra hade jag nog
inte räknat med.
Fem låtar välklädd skinheadpunk
i samma anda som Gatans Lag och
Contemptuous, som de gör en cover
på. Rått och i-ditt-ansikte med ett
snett leende.
Välskrivna texter och hyllningen
till bröderna Lobergs pappa ”Fyrtio
års slit” är forumlerad på klassisk
arbetarförfattarmanér och får mig att
tänka på namn som Folke Fridell, Moa
Martinsson och Erik Johansson.
Briljant.
Det enda som stör - bara fem låtar.
Sluta slappa! (4)
Gråsuggorna
Ett staket cd (egen)
Dalarnas Gråsuggorna
har de senaste
åren stormat fram
och växt för varje
inspelning. Det
gäller i alla högsta grad senaste plattan
”Ett staket”, som ståtar med sex
punkattacker som i mina öron hamnar
någonstans mellan Ebba Grön och One
Way System. Det som gör att Rättvikspunken
sticker ut är Jörgen Johanssons
säregna sångstämma som ger
ytterligare karaktär åt Gråsuggorna.
Hög standard rakt igenom på låtarna,
men extra plus för ”Aga kvinnor och
spöa män” (om Soldiers of odin-mupparna),
”Ett staket” och ”Perfekta
människor”. (4)
The Jollars
Half cut cd (Aggrobeat)
Jag chattar med
sångaren och
gitarristen Bob i The
Jollars på facebook,
han vill ha en adress så att han kan
skicka ”Half cut” till mig. När Bob ser
att jag bor i Malmö väcks ljuva minnen
till liv. ”Vårt lag Cork City slog dem för
några år sedan” hälsar han med ett
leende och en förhoppning om att IFK
Norrköping ska göra detsamma.
Som ni förstår är jag väldigt förtjust
i det här irländska oi!-gänget som
skriver låtar om livet på jobbet, puben
och läktaren.
Det är ett festglatt sound på ”Half
cut” och allsångsrefrängerna sitter i
var och varannan sång som en Linus
Wahlqvist-pärla i krysset mot Aik.
Jag hade kanske önskat ett lite råare
och skitigare anslag i emellanåt men
överlag är det här en mycket bra
platta, i låtar som ”Rebel bootboys”,
”Terraced heaven” och ”We’re not
leaving” är det ännu bättre. (3)
Krimtänk
Avbrott 7” (Pike)
Krimtänk kan vara
ett av de mest
underskattade
banden scenen har
att uppbringa. För
råpunken den här kvartetten bjuder på
borde fler prata om.
”Avbrott” ståtar med inte mindre än
elva hits som landar någonstans mellan
Rea Respirator och Huvudtvätt.
Skivsamlaren
Diagnos: ST RD
Vi har sett så kallade ”Hoarders”
– extrema samlare – på tv. Det anses
vara en diagnos som psykiatrin ger
inom ramen för tvångssyndrom. Okey, som
skivsamlare är jag skyldig till anklagelserna,
men försvarar mig med att jag har en
fungerande sinnessjukdom. Vi har i förra
numret fastställt att det är en skillnad på
att samla på skivor och äga skivor, det förra
innefattar någon systematik och mål. Denna
artikel kommer att handla om det maniska
samlandet.
För många börjar samlandet oskyldigt i
unga år – man köper lite plattor med band
man gillar. Det är lättsamt och ofarligt,
lite folköl över det, ruset är det viktigaste,
märket på ölen är sekundärt. Efter en stund
går man över på lite lättare droger, klart man
ska ha allt som allt som Totalitär eller Black
Flag har gett ut. Vad det är för pressning
spelar egentligen ingen roll – är det inte
jävligt snobbigt och elitistisk att bry sig om
pressningar. Många stannar här och är rätt
nöjd med samlingen. Samlaren är till viss del
medveten att ett par av plattorna egentligen
inte är något vidare – men ”jag har ju allt de
har givit ut”.
Det är nu vissa samlare går över till tyngre
droger, de lättare ger inte den kick de vill ha.
Långsamt och plågsamt inser man att samlingen
är långt från perfekt och det gnager
bak i huvudet. Black Flags ”Damaged” på
röd återpress, va fan är det? Unicornpressen
är ju den äkta pressen – den första som gavs
ut. Dessutom stämde Unicorn Black Flag på
grund av albumets texter, tidiga omslag hade
dessutom ett ”Anti-parent” klistermärke på
baksidan för att varna potentiella köpare av
albumet. Långsamt inser den tunga narkomanen
att samlingen måste uppgraderas till
första utgåvor. Från och med nu ska det inte
finnas några fula jävla återpressar i samlingen.
Plötsligt säger polaren...
Illusionen om den perfekta samlingen har
nu bytt ansikte. Om jag bara ser till att allt
byts ut till första pressar så kommer lugnet
att infinna sig.
Samlaren drömmer om den dag samlaren
kan sitta med en öl framför stereon omsluten
av harmoni. Samlaruppdraget är klart
– skivor från golv till tak – förstapressar…
mmm, sweet. Men plötsligt säger polaren
”du vet väl att din Necros ’I.Q. 32’ tekniskt
är andra utgåvan, de gjorde ju ett specialomslag
för att ha något att sälja eftersom
tryckeriet var sena med omslaget. Sen ska
ju splitten med Missbrukarna/Panik ha ett
textblad, de första exen hade det, har du
inget textblad så är det en senare version…”
Skivsamlaren
”Raped ass” är
ett mästerverk
Jag är en notorisk samlare av kassetter
och vinylskivor… med runt
5 000 skivor och 1 000 kassetter i
samlingen så här långt så har man
hamnat i dialog med sambo huruvida
mina barn eller min musiksamling
är det viktigaste i livet.
Under åren har jag lyckats hitta en bra balans
mellan ett ”osunt” intresse för musik
och min familj. Men detta fokuserade samlande
av punk, hardcore, grindcore och
extrem metal så kan man frågan om vilken
platta som har betytt mest för mig.
Faktum är att det man lyssnade mest
på när man var typ 15–17 är det som har
format en mest. Det är därför Coca Cola
mest gör reklam för kids, får man kidsen
hooked så kommer de att blanda spritgroggarna
med Cola senare i livet.
terverk, musiken och soundet är fullständigt
Anti Cimex andra EP ”Raped Ass” är ett mäs-
brutal och texterna är en logisk konsekvens
Musik ska kännas
av musiken. Som skivsamlare har jag jagat
Mitt Coca Cola är Anti Cimex
reda på alla pressar, alla omslagsversioner
som gavs ut un-
och där föddes i mitt tycke ”Som skivsamlare
har jag
den svenska råpunken eller
der 80-talet och har helt plötsligt
alla åtta kända varianter av
vad som utanför landet kalllas
för Swedish D-beat. jagat reda på detta mästerverk (testpressar
Jag har haft inställningen alla pressar, oräknade). Vissa så ovanliga
att musik ska kännas, det
att jag nött ner kompisar under
ska vara primitivt, skapad alla omslagsversioner
som
många år för att få köpta dem.
för hjärtat och inte hjärnan.
Även om jag är sjukt gavs ut under Bejkade råheten
förtjust i det nihilistiska i
Efter Anti Cimex fortsatte jakten
efter hårdare band och Anti
77-punken med ”No Future” 80-talet.”
som fanbärare, så attraherades
jag även av Anti Cimex med tydligt dess efterföljare. Medan delar av hardcores-
Cimex hade plogat vägen för
anti-krigs tema men inga pekpinnar. På det vängen lallade och trallade eller hivade moralkakor
runt sig bejakade jag råheten ch
sättet skilde de sig mot den tidigare svenska
punken, där de flesta bara var proggare med nihilismen i band som Merciless, Nihilist och
nytt hårdare sound.
Dismember, band som inte skulle funnits om
det inte hade varit för ett gäng produktiva,
Elitism och pekpinnar
supande, anti-sociala punkare från Göteborg
Och de skilde sig i synnerhet mot den senare runt 1982–1983.
hardcorerörelsen där elitism och pekpinnar Och vill Ni ”argumentera” om Anti Cimex,
var rotat i kulturen.
träffa mig vilket kväll som helst med
Inte fan vill man lifta till Umeå för att se ett Shitlickers i stereon, norrlänsk hembränt i
nytt hardcoreband på tidigt 90-tal bara för blodet och en krossad kirflaska i handen så
att bli utkastad av någon jävla 14-åring för ska jag övertyga Er.
att man tycker det är gott med öl.
Cod, swedishpunkfanzines.com
Anti Cimex live Helsingborg 1984.
Aargh!!! – illusionen rasar samman som ett
korthus. Va fan, jag har letat arslet efter denna
version och nu är den inte förstautgåva.
Galenskapen eskalerar
För vissa går galenskapen ett steg till. Det
finns mer saker att samla på, klart man
skall ha testpressarna, udda omslagsversioner
som gjordes för turnéer eller de mest
omöjliga prylarna, testpressar som endast
finns som testpressar eftersom skivan inte
gavs ut.
Och förresten, borde inte skicket på plattorna
vara bättre. Är inte den där revan på
omslaget och knäppet och spraket på vissa
skivor. Man kan gå så långt som ”Metal-Erik”
som snackar om sina referensexemplar och
sina spelexemplar. Karln har två exemplar
av alla plattor, ett att spela och ett i perfekt
ospelat skick. Det är inte hittepå, han finns
på riktigt.
Mörkret infinner sig
Efter 20 till 30 år vittrar illusionen om den
perfekta samlingen sönder – mörkret infinner
sig. Du inser att du aldrig kommer äga
den perfekta skivsamligen”. Vissa dagar vill
du bara sälja allt och vissa dagar fortsätter
samlandet för du kan helt enkelt inte sluta.
Det är nu du har blivit en äkta ”recordjunkie”
– din hela tillvaro handlar om skivor.
Skivsamlaren
Äkta samlare har skit
Enligt Oxford Dictionary är en
samlare ”någon som eftersöker,
lokaliserar, anskaffar, organiserar,
katalogiserar, uppvisar, lagrar och
underhåller saker som är av individuellt
intresse”.
Att äga skivor är dock inte samma sak som
att samla. Av och till har jag hamnat på en
fest och flippat igenom värdens ”skivsamling”.
Ofta rör det sig om en brokig blandning
av plattor med syfte att spela på fester och
att spela cool. I sådana ”samlingar” hittar
man skitfula 180 grams pressar med Black
Sabbath, motbjudande bildskivor med Iron
Maiden, en Beatles box
i mono (naturligtvis
har puckot i fråga ingen
mononål på skivspelaren)
och någon nyinköpt
Asta Kask platta. När jag
ser det måste jag i ett
elitistisk och föraktfullt
tonfall endast påpeka
att detta inte rör sig om
någon form av samling
eftersom det fullständigt
saknar logik och struktur.
Att äga skivor och samla
på skivor är helt två olika ting, liksom att jag
har massor av verktyg
i min källare, men jag skulle inte kalla mig
en ”verktygssamlare”. Man kan notera att
dessa ”samlare” kallar skivor för ”vinyler”.
Idioter!!! Det heter skivor!!!
En riktig samlare har någon form av logik
i sitt samlande. Kanske samlar på ett skivbolag,
typ Dischord, plattor med Ramones,
eller en specifik genre eller ett land, modell
japansk hardcore.
Olyssningsbara skivor ett måste
Att kliva in hos någon som tydligt säger ”Jag
samlar på Ramonesplattor” (notera att de
inte samlar på Ramonsvinyler) imponerar.
Att sedan med några öl bli orienterad i udda
Born for slaughter/Myteri -
Split 7” EP. HALVEP097.
Social crisis/Days of desolation
- Split 7” EP. HALVEP096.
Anatomi-71 - Distansen tilltar.
CD. HALVCD092.
www.halvfabrikat.net
Anarchopunk since 1999
”Att äga skivor och
samla på skivor är
helt två olika ting,
liksom att jag har
massor av verktyg i
min källare, men jag
Japanska pressar eller bootlegs från Thailand
tillhör de finaste stunder jag känner till.
Det är i dessa stunder Ramonessamlaren
plockar fram någon liveinspelning och torrt
konstaterar ”den här är ju fan helt olyssningsbar,
men kolla vilket coolt omslag”.
Nu vet du att du är hos en en skivsamlare!
Olyssningsbara skitinspelningar måste ju
finnas i varje seriös Ramonessamling.
skulle inte kalla mig
en ’verktygssamlare’.”
Genuint musikintresse
Många av de stenhårda samlarna är kompletistsamlare.
Den innebär att de vill ha allt,
typ varje norsk svartmetalplatta som någonsin
har gjorts i varenda tänkbar pressning.
De ägnar timmar att lista
ut skillnader i pressningar
och blir helt bananas
när de inser att det finns
minimala skillnader i
skivans etikett eller jagar
efter någon mystisk
brasiliansk bootleg. Det
innebär också att lugnt
hälften av skivorna har
spelats högst en gång.
Respekt.
För den senare kategorin
av samlare finns
det mycket förakt. Få gillar en skivnsnobb
som ältar huruvida en viss pressning ska ha
ett textblad eller inte och de får utstå kritik
för att vara ”frimärkssamlare” och därmed
helt ointresserade av musik. Frimärkssamlardelen
må vara sann men musikintresset
är genuint. Jag har aldrig träffat någon som
samlar skivor som inte gillar musik.
Inom vissa smala områden så kan vissa
plattor vara rätt dyra, i synnerhet i bra skick.
Det finns tidiga punksjuor som kan säljas
från 1 000 till 10 000 kronor.
En samlare som köper en sådan platta får
räkna med feta spottloskor och glåpord att
denne inte är någon riktigt punkare och inte
respekterar idén med DIY. Här är det dags
för lite uppsträckning. De flesta som hostar
upp sådana pengar tillhör de mest lojala till
musik scenen jag träffat. De går på spelningar,
köper t-shirts, en del ger ut skivor
själva eller spelar i band. Det finansierar
sitt beroende med jaga runt på loppisar och
skivbörsen för fynd som
sedan säljs på tradera,
discogs eller eBay (kapitalistsvin
och krämare
således). De jobbar
som lastbilschaffisar,
förskollärare, betongarbetare
eller på kontor.
Varenda jävla krona
går åt att handla skivor,
både nya och begagnade.
Slutligen, de som gnäller på skivnördarna
kan själva skaffa ett spotifyabonnemang
och kränga iväg sina fula jävla 180 grams
hipsterplattor och hålla käften.
Samlar bara på förstapressar
Själv är jag kompletistsamlare, men jag samlar
”bara” förstapressar. Livet är en konstant
jakt efter skivor jag saknar. Ett samlingsområde
är svensk punk fram till 1990. Det
innebär att jag har massor av grymma plattor
som spelas dagligen. Det innebär också
att jag har en hel del skitplattar som är mest
köpta för att ha en komplett samling.
Det senaste skitinköpet var Yoaccim and
the Euros enda EP. Genom detta köp har jag
alla punkplattor för Östergötland som jag
känner till.
När det gäller Svensk punk så är nog en av
de sämsta plattorna som någonsin givits ut
Anti-Avans EP från 1984. Den har jag inte
spelat sedan 1980-talet då jag köpte den, fan
helt olyssningsbar. Men som resultat av denna
artikel så ska skiten spelas – ikväll åker
den på svarven tillsammans med en bärs och
papper och penna, det senare behövs för att
skriva en lista över vilka punkplattor från
Connecticut som saknas.
Garanterat en hel del skit!
Cod
”Livet
är en
konstant
jakt efter
skivor jag
saknar.”
På senare år har skivbolaget, till och med
DIY-bolagen, blivit skickliga på att locka
kunderna i träsket. På samma sätt som
spelsajter på nätet lockar med ”vi dubblar
din första insättning” så lockar skivbolagen
med en ”limited green wax version, only 100
copies”.
Den köps av någon langare för att sedan
säljas svindyr på någon nätauktion. Dessutom
vill skivbolaget, läs knarkbaronen, att du,
läs pundaren, ska köpa den vanliga versionen
på svart vinyl också.
Det är ju som att Marlboro skulle dela ut
cigg på en lågstadieskola.
Fungerande tvångssyndrom
Jag har ett fungerande tvångssyndrom
när det gäller skivor, det ruinerar mig inte
fullständigt, men vissa dagar är det mer
ångestfyllt än rofyllt.
Men om inte jag ska få ihop den perfekta
samlingen så ska ingen annan få det heller.
Jag planerar nämligen att starta ett skivbolag.
För varje utgåva ska det första exet som
kommer ur pressen vara på blodröd vinyl,
resten skall tryckas på svart vinyl. Denna
första super-limited utgåva av exakt ett
exemplar tänker jag behålla själv – kan inte
jag få ihop den perfekt samlingen ska ingen
annan jävel få det heller.
Cod
från gorbiDesign-2016
Skivor och kassetter
Skön old-school sång av C-O och
härligt bas-lir av Ärik. (3)
Laddat Lugn
Dine penge mig
i røven kassett
(egen)
Det här måste ju
vara det första bandet
i världshistorien
som består av tre seriefigurer, bara det
är ju så knäppt att jag inte kan göra
något annat än att älska Laddat Lugn.
När jag sedan sätter på tejpen blir
det svårare att göra det – den instrumentala
sinnesutvidgande musiken
fungerar garanterat på Yoga-träffar
eller New Age-festivaler, aningen
sämre i en punkkällare i Malmö – även
om ”Global hell” låter ganska grym,
synd att tecknaren glömt rita dit en
gaphals. (1)
Lions Law
Faceless Victim 7”
(PST)
Visst, jag tyckte det
var en gnutta coolt
att Lars Frederiksen
skulle gästa favoriterna
Lions Law nya singel.
Men hur kul blev det i verkligheten?
Inte alls.
”Faceless victim” är supersaggig
bakfull streetpunk klädd i mysbyxor
och foppatofflor. Vidrig. B-sidan
svänger bättre och här slipper vi Larsas
medverkan.
Men jag är ändå inte nöjd, det här är
fortfarande mer raggar rock’n’roll än
skinhead-dito. Nu letar jag upp ”Open
your eyes” istället. (2)
Liptones, The/Beat
Bahnhof
S/t (AMTY)
The Liptones fyller
20 i år och inleder
festen med två spår
på den här splitten
med japanska Beat Bahnhof.
Är man svårt förtjust i The Liptones
så är det inte lätt att värja sig mot
glädjen de sprider i de här nya
ska-dängorna, samtidigt är det synd
att de inte fortsatte skriva låtar på
svenska. Det blir en annan klang i
framförandet då och ger en mer spännande
inramning.
Detsamma får gälla Beat Bahnhof.
Jag känner inte till dem sedan tidigare,
men gillar de två låtarna med rejält
blås på den här plattan. Men jag misstänker
att jag tyckt det varit än coolare
att lyssna på om de framföt sina låtar
på japanska.
Jag vill dock poängtera att det här
mest är gnäll i marginalen, den som
är ute efter ska som låter som den ska
behöver inte leta längre än hit. (3/3)
Livet som insats
Check your grind
cd (Everydayhate/
Spela snabbare)
När Faluns grindmästare
Livet
som insats retade
upp Sabaton med briljanta ”Imagine
yourself that your band came from the
same town as Sabaton” på den tredje
volymen av samlingsserien Turist
i tillvaron visste jag att jag fått ett
nytt favoritband. ”Check your grind”
befäster allt jag redan innan tyckte
om dem. 24 låtar på 23 minuter säger
det mesta. Det här är snabbt och i ditt
ansikte hela tiden. Om du gillar Nasum
och Napalm Death kommer du att
dyrka Livet som insats. (3)
Lost Warning
Blod & Eld 7” (PST)
Lost Warning följer
upp den eminenta
självbetitlade sjuan
från 2015 med
en minst lika vass
singel. Denna gången låter gänget
dialekten tala och i min bok är just
dialektpunk oftast bäst. Och skånskan
ger naturligtvis Lost Warnings ettriga
gatupunk ytterligare en dimension,
den kommer närmre – känns mer
relevant. Melodierna är lite vassare,
körerna andas mer kravall. Bra textmaterial,
och framför allt klasstemat
i ”Väl valda ord”. Kan man hoppas att
nästa inspelning landar i fullängdsformatet?
(4)
Lowriders
Latino Wardogs 10”
(Something wicked)
Lowriders är ett av
få band som faktiskt
låter mycket bättre
i sin återförenade
form. Jag vet. För jag var där när
Lowriders härjade sist och jag gillade
den burdusa rock’n’punken redan då.
Men det har gått drygt 20 år sedan
sist, och emellanåt varit ganska tuffa
år för östgötarna. Den livserfarenheten
och det musikaliska kunnandet de
utvecklat formligen exploderar på den
här tiorummaren. Som är så proppad
med störtläcker punkrock att du
knappt vet hur du ska bete dig. Lowriders
är inte rädda för att låta ”Latino
Wardogs” svänga som ettt begravningståg
i New Orleans, eller bara vara
skitigt coola som vilket Detroitgäng
som helst under 1970-talet. Samtidigt
fläskar de på som om de var släkt med
Lemmy ilmister, för att sedan gå på
kalas med Stiv Bators-släktingar. Det
märks också att Mogge i vanliga fall lirar
country i utsökta Trailerpark Idlers.
Till sist - det går ju inte att komma
runt frontfiguren: Coste. Dedikerad
BEAT Butchers Presenterar:
Sista Dansen
Nu åter på vinyl
-Vit Vinyl
-Heavy 175g
-Gatefold
Beställ från www.beatbutchers.se
Skivor och kassetter
sedan han slog upp ögonen för drygt
50 år sedan. En av landets bästa sångare,
sätter sin prägel på allt han företar
sig – du har väl inte glömt bort Jet
Black Gasoline exempelvis – så även
här, med stort hjärta tar han sig an de
fyra spåren och fyller dem med liv. Jag
älskar verkligen Lowriders. (4)
M:40
Bär mig till bikten
7” (Halvfabrikat)
M:40 medverkade
på Turist i tillvaron
vol 7 med ”Bär mig
till bikten”. På den
här finfina tvåspårssingeln återanvänder
de den låten plus ”Vid vansinnets
berg”. Som vanligt är det fett, hårt
svingande, cruströj . Läckert. (3)
Malcontent
A conclave of connivers
7” (Phobia)
Mamma mia, vilken
överraskning. Slår
på den här sjuan
utan några som
helst förkunskaper och blir omedelbart
förförd av det heta hetsiga manglandet
i den gamla skolan. Tre svintuffa
råpunkexplosioner som jag lyssnar på
omochomochomigen. Sedan bestämmer
jag mig för att kolla upp Malcontent,
och det visar sig bestå av gamla
rävar från Makabert Fynd, Avskum och
Kakafoni. Inte så konstigt att kvaliteten
på den här plattan var hög alltså. (4)
Mary’s Kids
Crust soup – the
singles collection
2006-2013 lp
(Beluga)
Death in Suburbia
10” (Beluga)
Vroom vroom,
Mary’s Kids trycker
gasen i botten och
sedan gäller det att
hänga med. Och
det vill du göra. För
det här supercoola
bandet från huvudstaden vet hur man
vräker ut stökig punk’n’roll med yviga
gester. Du har aldrig tråkigt när du
umgås med singelsamlingen ”Crust
soup” eller tiotummaren ”Death in
suburbia” med det läckra omslaget.
Jag tror en av anledningarna till det
är när man ser vilka covers de valt att
sätta sin prägel på. Här finns Depeche
Mode, X-Ray Spex, The Dicks, UK Subs,
Hurriganes och Ike Turner, med den
bredden i sitt musikaliska intag kan det
inte bli smått och trångsynt. Mary är
dessutom en utmärkt frontfigur som
äger sitt utrymme med pondus, och
hon skriver låtar som inte lämnar dig.
(4/4)
Massmilicja/
Protestera
Split 7” (Halvfabrikat/Flyktsoda)
Den polska scenen
har genom åren
haft en hel del att
bjuda på. Under det glada 1980-talet
brevväxlade jag och tejptradade med
flera polska punks, vilket gjorde att jag
lärde känna en massa grymma band
som Dezerter, Armia (älskar Armia),
The Corpse och Siekiera för att nämna
några. Jag har ju förstått att det fortsatte
hända saker i Polen och för något
år sedan köpte jag en rejäl bunt plattor
av Robert Refuse, och gillade mycket
av det jag fick.
Jag tycker om Massmilicja också. Det
här är första gången jag stöter på dem
och deras ettriga hardcorepunk för
tankarna tillbaks till just 80-talet, men
inte Polen utan kanske främst Italien
och band som Crash Box och Kina. Bra
grejor.
Det var inte igår jag lyssnade på
anarkopunkarna Protestera, blev
ganska förbryllad – har de alltid låtit så
här bra? Jag minns att jag inte kommer
ihåg hur deras förra fullängdare lät.
Men jag får nog plocka fram den för
att en noggrannare undersökning, för
musiken på den här splitten är verkligen
toppklass i genren – påminner om
ett mindre snackigt Operation. (4/4)
Monday Suicide/
Social Crisis
Split lp (Halvfabrikat)
Hallå – varför har
ingen nämnt Monday
Suicide för mig
tidigare? Skärpning, ni kan inte hålla
den här typen av enastående band
hemliga för mig. Vitryssarna chockar
mig på den här spliten med sina fyra
genialiska hits. Det låter lite som om
East Bay Ray lirat i Terveet Kädet,
typ. Jag älskar hur gitarristen lägger
sina slingor och därmed ger Monday
Suicide en spännande karaktär jag vill
fördjupa mig i. Ge mig mer. Polska Social
Crisis manglar sin Skitsystem-crust
med bravur. Tajt, brutalt och skitigt
rått. Jag är verkligen förtjust i Izkas och
Malwinas kräksång. (4/3)
Myteri
S/t cd (Halvfabrikat/Everydayhate/
Fight for your
mind)
Myteri? Jag ställer
upp på vad som
helst bara jag får
behålla den här skivan. (4)
Peking Punk
Titanics hundar 7”
(Peking studio &
förlag)
Peking Punk
debuterde 2015
med den finfina
sjutummaren ”Långt ner avgrunden”.
I höstas kom uppföljaren ”Titanics
hundar” som fortsätter på den inslagna
vägen. Peking Punk med rötter i
den tidiga östgötska scenen förvaltar
dels det arvet men ser samtidigt till
att de känns väldigt relevanta här och
nu. Välformulerade och intelligenta
texter framförs med kraft, energi och
övertygelse. (3)
Perkele
Best from the past
cd (Spirit of the
streets)
Det har gått drygt
tre år sedan Perkele
sist hörde av sig
via fullängdsformatet. Jag lyssnar
emellanåt väldigt mycket på det här
bandet eftersom de skriver formidabla
sing-a-long-anthems som fyller mig
med energi. Jag vet inte hur många
tusen gånger jag lyssnat på exempelvis
”Confront”, men den gör mig på lika
gott humör som när den kom för elva
år sedan.
”Best from the past” är som titeln
antyder en greatest hits-platta. Bandets
sångare Ron har valt ut sina tjugo
favoriter och de har paketerats väl
med såväl texter som kommentarer till
låtarna. Det är naturligtvis rakt igenom
jävligt bra. Samtidigt kan jag tycka att
själva konceptet med ”greatest hits”
är ganska trist, jag gör ju hellre mina
egna best off-listor/kassetter/skivor
med band jag gillar. (3)
Prins Carl
Bow to no one! Lp
(Noise of Sweden)
Jag hörde Prins Carl
för första gången
för sex år sedan,
jag fastnade direkt
för Västeråsgängets läckra läktarpunk
och deras tidigare album ”New order”
och ”No mercy” åker på med jämna
mellanrum. Jag är dock mer tveksam
till att nya alstret ”Bow to no one”
kommer att snurra särskilt ofta. Det är
egentligen inget fel på låtmaterialet,
det är ganska typiskt Prins Carl-stämpel,
nånstans mellan Perkele och
Dropkick Murphys. Men ljudet på
den här plattan är så jävla mycket
dansband alltså, rent och propert som
en Dressmankostym på Lasse Stefanz.
Prins Carl borde ha släpat den här
inspelningen i smutsen, rispat och
repat och bränt den. Då hade ”Bow to
no one” fått den ljudbild som låtarna i
mitt tycke kräver. (2)
Regimen
Sinnesfrid 12”
(Sista Versen)
Det är ett riktigt
kraftpaket det här
Göteborgsgänget
som vevar hardcore
på ett sådant charmant vis att du
emellanåt får för dig att du står och
hänger framför scenen på Gilman Street.
Jättemånga nämner Hüsker Dü som
referens, jag fattar inte den kopplingen
– var inte de ett popband? Regimen
kvaddar ju allt sånt. (3)
Sabotage
A furore Normannorum
libera nos,
Domine 7” (PST)
Jag har alltid varit
förtjust i Sabotage
och den nya trelåtarssingeln
får mig inte att omvärdera
den uppfattningen. A-sidan är rent
av briljant med två riktiga punk-ess
”Stolt svensk arbetarklass” och ”Näven
i fickan”, glimrande melodier som
bränner sig fast och gitarren är återigen
grädden på moset. Jag tänker att
det franska intresset som framför allt
Robban gett uttryck för genom åren är
genomgående i Sabotages musikaliska
uttryck och det är det som gör dem
speciella på den svenska scenen.
B-sidans ”Nordmäns raseri” sänker
tyvärr helhetsupplevelsen, stabbig
vikingarock har aldrig varit min melodi
– å andra sidan slipper jag byta sida
när jag spelar ”A furore Normannorum
libera nos, Domine.”
Det går ju inte att skriva om Sabotage
utan att nämna texterna. Ifjol
exploderade internet när det skulle
analyseras vad de handlade om. Är
man på humör så går det ju att hitta
en och annan formulering att fundera
över, men att påstå att Sabotage skulle
sprida ett specifikt budskap så drar en
nog för långtgående slutsatser. Texterna
är ju snarare utformade så att det
går att tolkas lite som du själv vill, det
kanske är det som är grejen? (3)
Joel Segerstedt
Ett välsignat helvete
cd (Suicide)
Joel har en gedigen
historia inom scenen,
senast såg vi
honom i Hjärtattack
och nu är han aktuell under eget namn
med det oemotståndliga albumet
”Ett välsignat helvete”, som smakar
Rolands Gosskör, Thåström, Rymdimperiet
och Sixten Redlös – men det
du främst lägger märke till är den
passion som Joel omfamnar låtarna
med. ”Valeries ögon (och en fight club
med mig själv)” och ”Drömmen om att
förgöra en överklassman” glittrar hela
vägen, resten av skivan är nästan lika
bra – och intelligent. (4)
Sekt
S/t 10” (egen)
Det här blir något
för skivsamlarna att
leta efter. Sekts tiotummare
är pressad
i 100 exemplar,
alla med handgjorda omslag. Tjusigt!
Musiken är inte dum heller. Bulldozerhardcore
som ena stunden rör sig fram
sakta och varligt, för att lite senare
explodera för en stund. Jag gillar att
Sekt lagt fokus på framför allt tyngden
och att de vågar hålla tempot nere.
Det blir härligt fett då. Jag skulle kunna
tänka mig att Örebroarna gärna slår på
skivor med Neurosis och Breach när de
vill koppla av, och kanske slänger de på
Disfears ”Live the storm” när de vill ha
lite extra klös. Imponerande debut. (3)
Shaking Heads
Demo 2016 kassett
(egen)
Där satt den. En
av årets allra bästa
inspelningar som
jag har hört. Frejdig
fyndig och lite småfläng garagepunk
med en skön lofi-känsla. Jag gillar
enkelheten i utförandet, det snygga
och peppiga gitarrplocket och den så
satans coola sången. Jag hoppas få
höra betydligt mer från Shaking Heads
under 2017. (4)
Slaggprodukt
Second d-beat
attack cd (egen)
Jag trodde jag
först spelade den
här plattan på fel
varv, reste mig
upp ur soffan för att höja hastigheten
till 45 men kom på att den var en cd
jag fått av Slaggprodukt. Med andra
ord – Motalagänget får gärna lägga i
en växel till nästa inspelning. Och då
också få lite mer tryck i soundet – det
är överlag en väldigt blek ljudbild på
”Second d-beat attack”. Men jag tycker
det är lite småroligt att de emellanåt
påminner om Black Nation samt att
gitarren i inledande ”Lost” är helt briljant.
I övrigt krävs en uppryckning. (1)
Slaktkniv
Kickar som nittonhundraåttiotvå
(egen)
Det är svårt att
Inget
omslag
inte gilla Flens Slaktkniv när de röjer
loss i delikata hardcoreutbrott som
”De Niro” där du redan efter första
lyssningen sjunger med i texten ”Stockholm
city!!! Så fullt med skit. Jag minns
allting men glömmer med flit.”
Där skvallrar Slaktkniv om sin potential,
men då måste de verkligen skippa
halvljumma covers som Teddybears
”Punkrocker” – som dessutom Snutjävel
gjort till sin i och med ”Punksvin”.
(3)
Socialstyrelsen
D-takt för dig som
inte orkar mer cd
(egen)
Varje gång jag satt
på den här plattan
har jag tänk ”shit,
har Dark Funeral börjat lira käng”. Det
finns en atmosfär på den här skivan,
eller harmonier snarare, som direkt
för mig till ”The secrets of the black
arts”-albumet.
Jag vet då inte riktigt hur jag ska omfamna
”D-takt för dig som inte orkar
mer”. För som black metal-platta är
den lite för lam och som d-taktsmangel
tycker jag den är för ren i ljudbilden
– det funkar till metal men eftersom
jag helst vill att mitt punkröj serveras
skitigt, kantig och stött funkar det inte
för mig.
Det blir liksom varken det ena eller
andra. (2)
Svalveldioxid
Ändlös mardröm
12” (Phobia)
Svaveldioxid musikaliskt
är förbaskat
bra – det låter som
det alltid gjort på
de här breddgraderna när vi talar
råpunk. Däremot tänder jag inte på
textmaterialet som behandlar krig
i olika perspektiv. Det som stör mig
är att det blir så distanserat, att det
främst handlar om att formulera sig
rätt i en punkkontext än att berätta
något viktigt som kan beröra. (2)
Twin Pigs
Chaos, baby! Lp
(Luftslott)
Nog för att jag anade
att ett band med
idoler från Tiger
Bell, Inkvisitionen,
Gamla Pengar och Besserbitch troligen
skulle kunna smälla ihop en smått
lysande skiva. Men ”Chaos, baby!”
tog mig ändå på sängen. Jag var inte
beredd alls på att det skulle vara så
HÄR helt-jävla-formidabelt-bäng-bra.
Rått, hårt, snabbt, stökigt, bökigt, vilt
– allt på en och samma gång. Ljuvligt
gap och skrik, snortajt. Lite som om
Dead Kennedys och X-Ray Spex (för
tusan, langa in en saxofon på nästa
platta) hade vuxit upp i Sverige på
2000-talet kryddat med Don’t och
Lost Sounds. Det här är svinbra rakt
igenom, refrängen till ”Give me death”
välter scenen medan ”Sunset fever”
och ”Sex inch car” krossar allt – jag
menar allt. (4)
Waarface
Accepted as truth
7” (Phobia)
Det finns en melodisk
kärna här som
jag inte kan placera,
men som låter
bekant och tilltalande. Men Waarface
jobbar hårt på att dölja den med
ganska muggig sludge och halvkass
inspelning. (1)
Vi heter JA!
Vuxenpoäng cd
(egen)
Banjo, mandolin,
orgel, wurlitzer,
ukulele, cajun och
akustisk bas är bara
några av instrumenten du möts av
på vispunkarna Vi heter JA!s album
”Vuxenpoäng”. En trevlig platta med
nio allsångslåtar om handlar om livet
vi lever här nu, välformulerat och
engagerat. Countrydoftande ”Slagen
hjälte” gillar jag bäst. (3)
OKEJ-DANNY
Jag vet inte vilken plats i Sverige
som är mest punkkreddig, men
jag gissar på att Hjärnarp utanför
Ängelholm är en av de minst kreddiga.
Där växte jag upp. Jag gick
på Söndrebalgs skola upp till sexan
där och det första punkbandet jag
hörde talas om i denna håla var
Ebba Grön. Det stod skrivet på en
tegelvägg på skolan, tillsammans
med ”MUCK 1980”. Allt var väldigt
förvirrande.
När jag var 10 år förstod jag inte riktigt vad
punk var, och namnet Ebba Grön påminde
mest om en karaktär från Elsa Beskows
böcker om tant Grön, tant Brun och tant
Gredelin. Det var först när de tuffa killarna
i sexan som gick under namn som Dacke,
Wulf och Stajle, började använda tygmärke
med The Exploited på sina jeansvästar som
jag började ana vad punk var.
När jag sen köpte ett nummer av tidningen
OKEJ som hade The Exploited på omslaget
trillade polletten ner ordentligt. De fyra
musikerna som tittade in i kameran gjorde
ett starkt intryck på mig. Jag hade aldrig
tidigare sett något liknande. Det var som de
hade kommit från en
annan planet, eller
bara växt upp under
en soptipp. Skulle
de gått på Storgatan
i Ängelholm 1982
hade det varit en
större händelse än
flygplansolyckan
1964.
Rat låg bakom
Först nu känner
jag mig modig nog att våga prata med en av
medlemmarna från det tidningsomslaget,
trummisen Dan Heatley.
− Innan jag blev medlem i The Exploited
var jag med i många lokala band i västra
London, bland annat The Satellites, från
Acton. Vi var vänner med Rat Scabies från
The Damned, som hade producerat vår första
studiosession, och det var Rat som satte
Wattie, Big John och Gary i kontakt med mig.
De testade olika trummisar i Nomis studios
i Shepherds Bush och jag åkte dit, vi spelade
och jag fick jobbet.
Dan var en av många trummisar som lirat
med The Exploited genom åren. Han spelar
på några låtar på det klassiska albumet
Troops Of Tomorrow och på singeln Attack/
Alternative.
USA -83 helt galet
− Mina bästa minnen är från vår USA-turné,
tidigt -83. Det var galet på alla sätt. Vi öppnade
varje kväll på det mest provocerande
sättet med låten ”Fuck USA”, som också var
min favorit att spela live. Bandet var vilt
på scenen och en del av bandet var vilda
utanför också. Det var en hel del energi och
excesser. Jag håller kontakten med alla tre,
men främst med Big John och Gary. Jag har
haft lite sms-kontakt med Wattie nyligen.
Dan berättar att han aldrig slutat spela.
− Nuförtiden spelar jag trummor för de
som vill ha mig. Jag spelar med The Members
lite då och då, och med ett par band
med mina kompisar från Ladbroke Grove
barerna, och jag arbetar alltid med mina
egna projekt i studion.
Dan är en högst sympatiskt människa, lite
av det där omslaget från OKEJ har blivit avdramatiserat,
men Big John känns fortfarande
som om han vill äta upp mig.
Mikael Ekström
Dubbel-lp med svensk punk
och hardcore 1992-2003
200:-
inklusive
porto
http://sorlingssvinstia.blogspot.se
Du kan lyssna på Spotify
SWISHA 0734264716
9 MARS KB, MALMÖ
10 MARS MEJERIET, LUND
11 MARS FLYGELN, NORRKÖPING
14 MARS CIRKUS, STOCKHOLM
17 MARS FRIMIS SALONGER, ÖREBRO
18 MARS FOLKETS PARK, HUSKVARNA
24 MARS LINKÖPING KONSERT & KONGRESS
25 MARS PUSTERVIK, GÖTEBORG
BILJETTER: FKPSCORPIO.SE
MATRIARKATET
Change language