Turist i tillvaron zine 3

turistitillvaronfanzine

Boken blev Darias revansch

Alla

löper

amok till

Urban

Savage

Disfear

Filmtips

Mad Nanna

Lowriders

GBG Punk

84

SIDOR

PUNK

Lädernunnan

Belta 53

Micky Fitz

Crime City Clothing

Ia listar bästa gigen

Hårdgnissel

Klubb Sthlm Sonny Vincent

Jutte om bupp-u-dupp-u-du

Megafett reportage från Puntala

Thunders och Kramers Gang War

Papa Franz om alienation i stereon


Svensk punk

2011-

2016

Suicide Syndicate, Glidslem, Dick Tracy, Epidemics,

Snutjävel, E.A.T.E.R, Varsel, Black Feet,

Kronofogden, Strindberg som tortyr, Bäddat

för trubbel, Spotlicks, Prins Carl, Beyond Pink,

Abjekt, Slöa Knivar.

Allvaret, Bittra Miner, Brottskods 11, Nars, Headons,

Trubbel, Thurneman, Tomma Händer, The

Baboon Show, Kaffekatt, Vindicate This!, Fru

Dörr, Mimikry, Fubbix, Striker, Insidious Process

Scarlet Radio, Moralens Väktare, Ticking Bombs,

Vervain, Uppgång & Fall, Total Aggression,

Håll käften vad vill du!?, The Negatives, Hyrda

Knektar, Oldfashioned Ideas, Thräshers, Livet

som insats, Gråsuggorna, The Flints, Antipati,

Vånna Inget

Desperat, Din Skevf, Burning Kitchen, Rännstensorkestern,

Le Muhr, Crash Nomada,

Kapitano, Gamla Pengar, The great german

re-research, Tiger Bell, Makabert Fynd, Våldsamt

Motstånd, Bombfors, Nobelkommittén,

Va!?, Aggrenation

Angelpiss, Blåslampa, Brottsvåg, Fredag den 13e,

Math and the Blah Blah Blahs, UX Vileheads,

Spiknykter, Gatans Lag, Lurken Boogie Band,

Vinnarcirkeln, Sub Alert, The Volcano, Hjärtattack,

Nedslagsplats, Utbrott, Jealous Cowards

Svart Städhjälp, Utanförskapet, Dobermann

Cult, Ligisterna, Planet Trash, Alison Blaire, The

Sweetshow, The Guilt, Knivderby, Svartlistad,

Psykbryt, Pusrad, Lysande Utsikter, Inkvistionen,

Kaos Kris & Helvete, Söderberg

Nervgift, Solanas Cunts, Ein zwei die, KlartgrabbenskahaenEPAmedsilvertjep&Uffe,

Lyckliga

Idioter, Miss Behave and The Caretakers, Åtgärdsprogrammet,

Contorture, The Bombettes,

Kafferep, Marys Kids, Könsförrädare, Korsfäst,

Körsbärsfettera, City Saints, The Headlines,

M:40, Ursut

Motvilja, Svin, Vet Hut, Benmjöl, Matriarkatet,

Urban Savage, Ilandsproblem, Stry & Stripparna,

Hellre Vargen, Nya Given, Senap, Låt dom hata

oss, Min mammas klimax, Sista Dansen, Trots,

Idiot Ikon, Dråp, Slomarp, Stick & brinn, Knægt,

The Judas Bunch

Beat up Betty, Distraktion, No Recede, Sista

Försöket, Comminor, Nackskott, BDA, Fuck

Frankie, Lycka Till, Giftgas, Perkulator, Toxo,

Dtakters, Shitfucks, Grid, Groteskha, Snake

Tongue, The Liptones


1

19

svenska

utgåvor som

jag gillade

extra mycket

under 2016.

4, Mimikry

”Alla sover” cd

Oemotståndliga.

1, Ursut

”Köp dig lycklig” lp

Alltid bäst i klassen.

5, Crash Nomada

”Ljuset som du sökte” 7”

Slutar aldrig att lyssna.

2, Twin Pigs

”Chaos, baby!” lp

Kaxigt debutera så här.

6, Lastkaj 14

”Från botten till...” 7”

När trall är mer än trall.

3, Lowriders

”Latino wardogs” 10”

Lyckopiller!

7, Oldfashioned Ideas

”Another side to...” lp

Streetpunk deluxe.

Malmö, januari 2017

Det var ett på många sätt väldigt

bra år 2016. Naturligtvis var

det en hisnande känsla att hålla

första numret av Turist i tillvaron

fanzine i handen, det var ju trots allt

en sisådär 25 år sedan jag sist gjorde

ett fanzine (Profit Blaskan). Det som

dock varit roligast med att göra zinet

är alla schyssta människor som hjälpt

till på alla möjliga sätt. Jag säger det

igen, poängterar verkligen, utan er

hade det inte blivit någon tidning.

Jag är också nöjd över att jag satte

punkt för vinylserien Turist i tillvaron

med en fantastisk nionde volym där

The Liptones fick avrunda projektet

med raderna om att vara stolt över

den du är.

Den svenska punkscenen har i mina

öron aldrig låtit bättre än den gjort de

senaste 10 åren, aldrig tidigare har

det funnits så många grymma band

där ute – det var det jag ville uppmärksamma

med Turist i tillvaron.

Jag tycker jag lyckades bra med det.

8, Utanförskapet

”S/t” lp

Aggression utan pardon.

12, Shaking Heads

”Demo 2016” kassett

Skrammel är kärlek.

16, Strul

”7-låtars ep” 7”

Retrohardcorebomb.

9, The Baboon Show

”The world is...” cd

Hits, hits, hits!

13, V/A

Turist i tillvaron vol 9

Självklart årets samling.

17, Lost Warning

”Blod & eld” 7”

Oslagbar dialektpunk.

10, Glorious

”Who are they to...” lp

Mangel as fuck.

14, Ska’N’Ska

”A-team” 7”

Pur glädje.

18, Perkulator

”S/t” 12”

Desperationsmanual.

11, Remiso

”S/t” kassett

Trashmangelhardcore.

15, Grebol

”40 års slit” 12”

Working class pride!

19, Aldrig Ensam

”Dö fort Europa” cd

Glöder hela vägen.

Jag valde att bara lista svenska

utgåvor härintill, men det har ju

kommit så sjukt mycket annat

bra också: Sub Rosa ”For this we

fought the battle of ages” (cd), Neurosis

”Fires within fires” (cd), Generacion

Suicida ”Bombras” (lp), Komintern

Sect ”D’une meme voix” (12”), Swans

”The glowing man” (cd), The war goes

on ”S/t” (lp), Monday Suicide/Social

Crisis ”Split” (12”), Crown Court ”Capital

offence” (lp), Discharge ”End of

days” (cd), Iggy Pop ”Post pop depression”

(cd), G.L.O.S.S. ”Trans day of

revenge” (7”), Polio & Julie ”S/t” (7”),

Rixe ”Les nerfs a vif” (7”), Noi!se ”The

real enemy” (cd) och så klart, Vanhelgds

”Temple of phobos” (cd).

Dessutom var det ett enastående bra

gig-år här i Malmö.

Spelningar mest hela

tiden och roligast var

det att se Dick Tracy,

Skizophrenia, Sex

Dwarf, Peluqueria

Canina, Dtakters,

Rixe, Urban Savage

och Kent – Kent va

faan bäst!

Skribenter:

Ante Blomberg

Cod

Dunder The Dirt

Mikael Ekström

Martin Franzén

Flyktsoda

Mika

Mattias Grenholm

Ia Hammar

Mattis Loberg

Johan Malm

Patrik Södling

Yxan

Fotografer:

Elisabeth Jensen Bünger

Emmy Etie

Staffan Fagerberg

Anna Gullberg

Ia Hammar

Ann-Helen Hoaas

Roine Lundström

Hugo Nabo

Michael Sebastian Porali

Canan Rosén

Tallee Savage

Martin Wilson

Yxan

Foto omslag:

Hugo Nabo

Facebook:

sök efter Turist i tillvaron

Citera oss gärna, men

glöm inte att ange källan.

januari 2017

500 exemplar

OBS: Skicka inga lyssningslänkar eller downloads. Turist i tillvaron lyssnar gärna på er, men bara på fysiska skivor . Mejla för adress: turistitillvaronfanzine@gmail.com


45 prm

A message to you är ett skivbolag, konsertfixare och postorderföretag. AMTY startade

1991 i samma format som du finner denna annons, dvs som ett fanzine. Redan tidigt

sysslade vi med postorderförsäljning. Då sålde vi skivor med banden som vi hade med i

tidningen för att klara tryckkostnaden av densamma. Första spelningen ordnas 1992 och

vårt första skivsläpp kom 1997. Dagens gäng i AMTY har varit med sedan samma år och

är Stefan, Rikard och Henrik.

WWW.AMTY.SE

Bryggd sedan 1991

oberoende postorder och skivbolag

AMTY är störst i Norden på Reggae,

Ska, Punk, Oi! & mod. Hos oss finner

du musik, böcker, pins, tröjor,

kuriosa, brutus, harringtons &

mycket mer...

www.facebook.com/

amessagetoyou/

www.amty.se

info@amty.se


Micky Fitz 1959-2016

Ett stort hjärta

har slutat att slå

Min första bekantskap med The Business var på ”Carry

on Oi!”-samlingen, och det var början till en kärlek som

aldrig rostade. 1988 lade de ner, efter att ha släppt sitt

mästerverk ”Welcome to the real world”. Därefter återuppstod

bandet sex år senare med fullträffen ”Keep the faith”, där de

till skillnad från många samtida lyckades återförenas med

äran i behåll och energin intakt.

The Business var Oi!-bandet som även gick hem i

belackarnas hemvister. Om det var för att de var häften

punk, hälften skins i sättningen, eller om det var

covern på Crass ”Do they owe us a living?” som gav

dem cred i anti-Oi! kretsar låter jag vara osagt.

Kanske var det bara så att de var ett jävligt bra

punkband, med ärliga jordnära texter och en

politik som var gatans politik, inte pamfletternas.

De var ett av tre band som skulle

spelat på Hambrough Tavern i Southall.

De andra två, The 4-Skins och The Last

Resort, drogs länge med en svart stämpel

som var svår att sudda bort. The

Business reste sig dock snabbt efter

det, och få associerade gruppen med

den händelsen efteråt.

Och mycket av det som gjorde The

Business till det de var, tillskriver jag frontmannen Micky

Fitz. Det var hans distinkta stämma och träffsäkra texter som

ramade in punkdängorna som gitarristerna Steve Whale och Steve

Kent snidade till. Det var hans svarta galghumor som fick låtar som

”Drinking and driving” och ”Handball” att funka, trots en och annan

rad som i en annan mun skulle låtit smaklös.

Bandet tappade visserligen fart efter den lysande ”The truth the

whole truth and nothing but the truth”, och originalmedlemmarna

försvann en efter en, tills bara Micky stod ensam kvar. Hans

problem med alkoholen och senare även hans kamp mot cancern

bidrog givetvis till bandets sparsamma produktion i studion, men

som liveakt höll de stilen till slutet. 2012 gästsjöng han på Booze &

Glorys EP ”Back where we belong” och det var en inspelning med

herr Fitz i fornstora dagars glans. En singel jag håller som bland

det bästa han medverkat på, helt i klass med de bästa plattorna The

Business själva gjort.

Micky Fitz

– för alltid

loud proud

and punk

Jag hade aldrig äran att träffa eller lära känna Micky, men vad jag

sett och hört av andra de senaste åren verkar han varit en ”diamond

geezer”. Jordnära och med ett stort hjärta. Det är en bild

jag gärna har med mig i framtiden när jag hör The Business. Loud,

Proud & Punk! Få band och punkvokalister har väl förkroppsligat

det bättre än just Micky och The Business. Jag hoppas han omfamnas

däruppe i punkhimlen, och att han inte glömmer att kasta ett

getöga ner mot Stratford för att hålla sig up-to-date med sitt älskade

West Ham. Vila i frid mister Fitzsimons.


Patrik Södling



Hallå Tobias Sjöstrand

i Vindicate

This?, hur står det

till?

– Jo tack bra, det

knallar och går, fast lite

så där på halvfart. Men

det är så det brukar

fungera. Vi tar oss i kragen

inför spelningar.

Hur går det med inspelningen?

– Jo det var ju det där med halvfarten... Vi

spelade in fyra låtar i somras, där några

ligger ute på Youtube om man skulle vara

sugen på att avnjuta dem. Men sen blev

det ett litet avbrott i skapandeprocessen,

med hus, radhus, ungar, valpar och en del

av våra medlemmars andra bandåtaganden

som behövde komma före. Vi vet att

vi lunkar på när det går. Dessutom har vi

faktiskt varit väldigt effektiva när vi ses.

När kommer skivan?

– Den kommer så fort den är klar. Men

som det svarades tidigare så är den

fortfarande i ugnen så att säga, vi måste

värka ut den.


Mikael Sörling

Just 4 Fun

presenterar

Tjena mosh,

här kan du

påga!

Det finns en hel del coola spelningar

att se fram emot under första

halvan av året.

n Malmö Oi drar igång det nya året

med Gatans Lag, R.A.S. och Hard Skin,

på Plan B i Malmö den 21 januari.

n Gaki-fest bullar upp med mangel

den 3 februari. Stress SS, Honnör SS,

Svaveldioxid och Sex Dwarf kommer

röja på Snövit i Stockholm.

n Den 4 februari sätter Dead Rhythm

punkt med en helt galen uppsättning

band på Cyklopen Stockholm. Asocial

gör sitt första gig på nästan 20 år.

Dessutom: Avskum, TST, Mob 47, Kvoteringen

och Paranoid. Lycka till att få

biljett. Dagen efter fortsätter festen, då

spelar Asocial igen – tillsammans med

G.B.H., Misantropic och Feral Brain,

som gör sitt debutgig.

n Norrköpings Club Peking spakar

igång året med musikfest i dagarna

två, 24 och 25 februari. Första kvällen

spelar Nya Given, Grå Vardag och John

Chopper Harris. Tova (Klubb Antisocial,

In Defiance) spelar plattor. Dagen

efter är det dags för East End Badoes,

On The Job och Agent Bulldogg.

n Nya klubben Capital ordnar fest i

Stockholm den 4 mars, då lirar The

Last Resort, Oldfashioned Ideas och

Sabotage.

n Årets Punk & Disorderly i Berlin går

av stapeln den 7 till 9 april. Bland bokningarna

märks Sham 69 (med Pursey,

Parsons och Tregunna), Cockney Rejects,

Discharge, Argy Bargy, Bishops

Gren och Legion 76.

Matriarkatet

längtar till våren

Kontaktnätet fyllde ifjol 40 år och

det firade de bland annat med en

turné i Norrland med Matriarkatet

och Hårdgnissel.

– Det här är en turné vi gör för att hylla

punken som genre och rörelse, berättade

Kontaktnätet i ett pressmeddelande.

Matriarkatet var mycket nöjda med resan

i norr.

– Vi tyckte att turnén gick jättebra, det var

kul att få köra lite gigs utanför Stockholm i

städer vi inte besökt tidigare.

Och att spela med Hårdgnissel gav extra

energi.

– Vi har tyckt det varit hur roligt som helst

att ha med dem. De är så grymma på det de

gör. Ingen av oss hade hört dem tidigare och

vi blev så peppade när de klev på scenen och

körde igång. Vi hoppas på att få se mer av

dem framöver.

Matriarkatet ser nu fram emot våren och

den turné de ska göra med KSMB och 6/10

Redlös.

– KSMB är ett band som funnits med oss

sen vi i tonåren upptäckte punken, så det ska

bli väldigt kul att få vara med på den turnén.

Dessutom avslöjar Matriarkatet att de har

en del nya låtar på gång som ska bli inspelade

så snart det går.


Mikael Sörling

Foto: Anna Molarin Ericsson

P.R.O.B.L.E.M.S.

”Enemy Spy” 7”

Ute 28 februari

www.j4f.dk

n Klassiska anarkopunkbandet

Conflict är bokade till ”Drenched in

beer”-festivalen i Stockholm den 28

och 29 april. Och det blir mer punk i

Stockholm då. Den 29 och 30 april är

det dags för Rebel Days på Cyklopen.

Produzenten der froide, Nucleo Terco,

Bombfors, Fuck Frankie och The Bristles

är några av bokningarna.

n Punkfest 14 blir det i Umeå den 5

till 7 maj. Surge, Gaze, Raivoraittius,

Perkulator, Päästö, Misantropic och

Mascara Snakes spelar bland annat.

n Den 30 och 31 juli arrangeras

Halmsta’punken. City Saints, Knægt,

Headlines och Hoppstylta är bokade.

I mars blir det extra mycket Lastkaj

14, då ger Second Class Kids ut

inte bara det nya albumet ”Becksvart”

utan också tolvtummaren

”Spelevinkeln”. Lastkaj 14 beskriver

det nya albumet som att ”tonen

blev mörkare” och ”varenda låt bär

på mörker och förtvivlan”. Spännande,

tycker Turist i tillvaron.


Nu känns det

rätt för Disfear

I april är det dags för den traditionella

Roadburnfestivalen i Nederländerna.

Bland alla feta bokningar

är det ett namn som sticker ut

– Disfear är äntligen tillbaka. Den

20 april är det dags för det kanske

bästa svenska råpunkbandet

genom tiderna att ställa sig på

scenen igen, sex år efter att basisten

Henrik Frykman förlorade kampen

mot cancern. Disfears senaste

album var hyllade ”Live the storm”

som gavs ut 2008.

– Det har egentligen varit på gång i flera år

men har inte passat med andra aktiviteter

förrän nu. Viljan har funnits men det har

helt enkelt inte gått att få ihop på ett sätt

som känts bra för alla. Ska vi göra något är

det 100 procent fokus som gäller, annars är

det bättre att låta det vara, berättar gitarristen

Björn Pettersson

Efter Henrik Frykmans bortgång,

trodde du att ni någonsin

skulle stå på scen som

Disfear igen?

– Vi bestämde direkt efter Frykmans

begravning att vi inte skulle

lägga ned bandet. Det var ett enhälligt

beslut, inget nedläggande och ingen

senare re-union. Allt skulle få ta sin tid, när

det kändes rätt igen skulle vi fortsätta.

När Roadburn hörde av sig kändes det rätt.

Disfear hade hört mycket gott om festivalen

och tyckte att den låg helt rätt i tiden.

– På eget initiativ kommer vi att spela på

en mindre scen där det blir mer intimt och

nedtonat än på den största scenen. Det kommer

att bli väldigt speciellt att stå där igen

utan Henrik, därför vill vi göra det på våra

villkor och på det sätt som vi förhoppningsvis

kommer att känna oss nöjda med efteråt.

Vi har tänkt mycket på

det ”första” officiella

giget efter det som hände, den här helgens

aktiviteter känns i nuläget rätt.

På Roadburn kommer Disfear främst

fokusera sitt live-set på låtar från de senaste

släppen, men även en del äldre material

kommer att repas in

– Det är väldigt viktig del av vår historia,

det enkla och råa.

Spelade på fest

Björn avslöjar att Disfear redan för drygt två

år sedan gjorde ett inofficellt gig på en väns

40-års fest.

– Tanken var väl att vi då skulle känna oss

lite för och därefter fortsätta rulla igång lite

smått igen. Av olika anledningar blev det

inte så, livets pussel gick inte att lägga just

då. Det finns en del låtskisser och fragment

men inga färdiga låtar.

Kommer ni att spela in något nytt?

– Det hoppas jag verkligen. Det får dock bli

när det blir och känns rätt.

”Kännas rätt” är det som vägleder

Disfear idag. Inga fler gigs är bokade,

men Björn avvisar inte tanken

– samtidigt måste det...

– kännas rätt, skrattar Björn. Just

nu är det fullt fokus på april, dyker

det upp något annat som känns bra

är det dock inte omöjligt att vi gör

något mer framöver.

Och vi, det vill säga Disfear 2017, är förutom

Björn, Tomas Lindberg (sång), Andreas

Axelsson (bas), Marcus Andersson (trummor)

och Ulf Cederlund (gitarr).

”Live the storm”

Det har gått åtta år sedan Disfear gav ut det

formidabla albumet ”Live the storm”, ett

mästerverk i den svenska hardcorepunkhistorien.

Björn har en lite mer ödmjuk

hållning till skivan och tycker den håller

hygglig klass.

– Jag lyssnar sällan på det jag själv medverkat

på. Men jag gjorde det dock för en tid

sedan och jag tycker nog att ”Live the storm”

Björn Pettersson röjer på Kafé 44

den 19 oktober 2007.


Foto: Staffan Fagerberg

håller ganska bra fortfarande. Vi lade ned

väldigt mycket tid och energi på de låtar som

är med där. Orginalomslaget var inte vårt

första val, och inte heller andra. Vi gjorde

senare ett eget omslag, till de limiterade

turnépressarna av vinylen, som var mer i

linje med hur vi ville ha det från början.

Lyssnar inte så mycket på musik

Björn säger att han har dålig koll på hur

dagens punk- och hardcorescen låter, däremot

håller sig han uppdaterad om vad som

händer.

– I ärlighetens namn så lyssnar jag faktiskt

inte så mycket på musik överhuvudtaget. Det

är inte av ointresse, men jag vet inte riktigt,

det prioriteras inte i nuläget. Ser dock fram

emot den dagen när man hittar något som

man verkligen tycker är bra och bara vill

sluka allt som finns utgivet.


Mikael Sörling

Cockney Rejects spelade

sist i Sverige på PSK

för fem år sedan. I höst

kommer de tillbaka till

Stockholm för att förgylla

ytterligare en kväll med

några av punkens allra

vassaste klassiker. Klubb

Capital arrangerar det

hela den 26 augusti.

DMU:s texter i bokform

Den Mediterande Uttern ger ut

sina samlande skrifter i en ny bok

TEXTER 1989-2016. ”Eftersom vi

anser att våra låt-texter har samma

kulturhistoriska värde som Lord

Byrons poesi så har vi nu gett ut en

diktbok.” säger Ekis. ”Och då Svenska

Akademin nu öppnat dörren till

rocklyrik genom att ge Nobelpriset

i litteratur till Bob Dylan, bör det

inte vara en högoddsare att DMU

erhåller nämnda pris 2017. Glöm

inte var ni läste det först.”


114

Året runt på

Ajax

spelningar

Strul

Negative Approach


Frank Carter & The Rattlesnakes

I Stockholm, där jag

bor, finns det hur mycket

spelningar som helst

att gå på. Det vimlar av

arrangörer som ordnar

högklassiga konserter

och ibland kan det till

och med vara flera på en

och samma kväll. Dagens

i-landsproblem, jag vet...

Under 2016 har jag varit

på 114 gig. Här listar jag,

i datumordning, de gig jag

personligen klassar som

mest minnesvärda.

(Arrangör inom parentes.)

8 maj, Cyklopen (Dead

Rhythm)

7 Power Face , Halshug, Ajax.

Tre fantastiska band på samma

kväll, från Stockholm, Köpenhamn

och New York.

28 maj, Cyklopen (Sicksound)

7 Knaegt, Vicious Irene. Fler

band spelade den här kvällen

men det här var de två som

hamnar på min årsbästalista.

Toppklass!

10-11 juni, Punx 44 festival,

Cyklopen

7 Drygt 20 toppenband på en

helg. Störst för mig var Avskum

som gjorde en kanonspelning inför

ett tokfullt Cyklopen. Finska

Juggling Jugulars var det band

man blev gladast av att se och

norska Terrorstat luktade minst

gott, hade mest ihopvikbara

sångaren och snorade äckligast,

men var grymt bra. Andra favoriter

var Korp, Sex Dwarf och

Crutches.

Ia Hammar listar

fjolårets 10 bästa gig

24 juli, Vielle Montagne (Push

My Buttons)

7 Mean Jeans är från Portland

och låter som ett nutida

Ramones. De spelade även två

dagar innan med australienska

Ausmuteants men passade på

att köra ett extra gig denna

kväll, på väg hem från Finland.

Ett mycket bra gig det med men

eftersom Radioactivity, också

från Texas, är med denna kväll

är det den som hamnar på listan.

Radioactivity gör fantastiska

punkpopmelodier som klistrar

sig fast i huvudet. Spelade gjorde

även Svart Katt, ett Stockholmsband

som kör melodisk punk på

svenska och Real Tears, också

Stockholmsband, som påminner

en hel del om Dickies.

2 augusti, Cyklopen

(Sicksound)

7 Gadget och God Mother i all

ära men det var Negative Approach

som gjorde min kväll.


Killing Joke

Discharge

Idiot Ikon

Terrorstat

Sist de spelade här stod jag

väldigt långt bak och såg knappt

nånting, det blir liksom aldrig

lika kul då. Så nu positionerade

jag mig tidigt vid scenkanten och

blev helt blowned away.

4-7 augusti, Rebellion Festival,

Blackpool

7 Premiär för mig på denna

”gubbpunkfestival”, som i år firade

20-årsjubileum. I princip alla

gamla band från 80-talet som du

kan tänka dig spelar på den här

festivalen som går varje år i den

gamla semesterorten Blackpool

i norra England. Jag har passerat

den tiden när jag tyckte det var

kul att tälta så den här festvialen

passar mig rätt bra. Man bor på

hotell och festivalar mestadels

inomhus så det gör inget om

det regnar, vilket det ofta gör i

England… Höjdpunkterna (och

krockarna av band man ville

se som spelade samtidigt) var

många: Damned (såklart!), GBH,

Jello Biafra, Discharge (nya

sångaren är ett fynd!), Subhumans

(och Dick Lucas andra

band Culture Shock och Citizen

Fish. Hur han håller en sån

hög klass år efter år är en gåta.

Han ser ju knappt ut att åldras

alls), Lost Cherrees, Buzzcocks,

MDC acoustic (missade deras

”vanliga” set men det var säkert

lysande det med, hade sett dem

i Köpenhamn i juli), Stiff Little

Fingers och Restarts.

30 september-1 oktober, Dead

Rhythm Fest, Cyklopen

7 Stans bästa punkklubb firar 10

år och det firades i dagarna två.

Ett fullpackat Cyklopen, hög stämning

och kalasbra band. Bäst i min

värld var: Voidfiller, Martyrdöd,

Utanförskapet, Strul, Meanwhile,

Ursut och Raw Power (!).

8 oktober, Cyklopen (One Eyed

Punks)

7 Två udda band som presenterades

som noise/post rock

havoc (NYOS) och post punk

monolith (NEJ), beskrivningar

som inte säger mig nå’t men jag

är såå glad att jag gick! Hade

lyssnat en del på NEJ innan och

tänkte att de skulle vara bra

live. Och det var de med råge!

Så mörkt, så tungt, så stenhårt,

så finskt, love it! Och sen var det

NYOS som jag inte visste nå’t om

alls. De spelade en trappa upp i

den lilla baren som inte rymmer

många människor. NYOS är

en instrumental duo med en

trummis och en gitarrist och en

helvetes massa pedaler. De bygger

fantastiska ljudväggar som


Barcelona

Fler

grymma

gig

Fick-inte-plats-pålistan

men-varsjukt-bra-de-med:

* DS13/Dahmers/

Damaged Head/

Utanförskapet/

Dissober/Terrible

Feelings, Bankiren

Västerås, 160116

(Dead Rhythm)

Powerface

* Trubbel/Dahmers/Marys

Kids,

Debaser Strand,

160311

Allvaret

Vicious

Irene

* Kovaa Rasvaa/

Myteri/Rov/Demerit,

Cyklopen,

160324 (One Eyed

Punks)

* Perkulator/

Raivoraittius, Kafé

44, 160402 (Punx

44)

* Sex Dwarf/Barcelona,

Gula Villan

160506 (Clueless

Punx)

* Axe Rash (såg

dem fyra gånger

under året men de

var som bäst på

Kafé 44 14 juni)

kränger åt olika håll, stegras och

mattas av, väldigt explosivt och

överaskande. Liknar inget jag

har sett innan.

26 november, Debaser Medis

7 Jag hade aldrig sett Killing

Joke innan. De har tydligen inte

spelat i Stockholm på 33 år och

då hade jag förmodligen inte

åldern inne. Med så gamla band

(i originalsättning dessutom) är

det alltid en chansning, en del

kan vara sevärt, annat är det

inte. I det här fallet var det definitivt

sevärt! Det var tajt, tungt,

hårt och fantastiskt bra.

16-17 december , Skjul Fyra

Sex i Göteborg (Filler och

Fredag den 13:e)

7 Det var två så makalöst bra

dagar i rad på Skjul Fyra Sex i

Göteborg så jag klumpar ihop

dem i en punkt. På fredagen

körde lokala arrangören Filler

en stödfest för sig själva. Kvällen

bjöd på en varierad skara band

av hög klass. Missade tyvärr

det första men kom lagom till ascoola

duon Cherokee Death Cat,

som jag inte riktig kan beskriva.

Sen fortsatte det med Strul, som

var det enda band jag sett innan

och en av anledningarna till att

jag åkte till Gbg överhuvudtaget.

De spelar galen hardcore och

är extremt kul att se live. The

Inseminoids var nästa band, de

är nån slags korsbefruktning

av Misfits och Cramps (hur

coola som helst de oxå). Allvaret

spelar ösig melodisk punk och

har en fantastisk sångerska. Sist

körde det ”hemliga” bandet The

Dahmers från Bromölla som i

ärlighetens namn gjorde en vassare

spelning på Sticky kvällen

innan men de har en väldigt hög

lägstanivå. Ett riktigt partyband

som spelar rock’n’rollpunk.

På lördagen hade Fredag den

13.e tioårskalas med gäster:

Gust, Highrider, Painted Wolves,

Dissober och Allvaret (tror faktiskt

de var, om möjligt, snäppet

bättre än på fredagen). Inte lika

stor variation på banden som

kvällen innan (och tyvärr inte

lika bra fördelning kvinnor/

män) men bra ös på alla. Men

det var ju ändå Fredag den 13:es

kväll och jäklar vad de levererade!

Gamla och nya medlemmar

turades om på scenen,

stämningen var hög och det var

alldeles alldeles underbart. Som

bonus spelade Gamla Pengar

och The Dahmers på Sticky på

torsdagen, sämre spelställe men

guldband.


Ia Hammar

* Kronofogden

(spelade i Stockholm

sex (!) gånger

under våren men

peakade på Kafé 44

4 juni)

* Frank Carter &

the Rattlesnakes,

Kafé 44, 161013

* Pissjar, Idiot

Ikon/Warchild/Bad

Year, Gula villan,

161111 (Clueless

Punx)

* Call Cat/Vicious

Irene, Hangaren,

161119 (Sthlm

SXE)

* Fireside, Debaser

Strand, 161214


SVEKET

som sved

Att komma som punkare till en ny

stad i ett nytt land gör att det kan

vara lätt att få nya vänner. Men det

kan finnas en baksida också, om

man kommer i konflikt med någon

som andra ser upp till. Daria Bogdanska

vet precis hur det är att

bli utfrusen efter att ha pekat på

Malmöpunkarnas dubbelmoral. I

höstas gav hon ut en seriebok om

sina erfarenheter av löneslaveriet

på krogen – Wage Slaves.

På Möllevången finns Häng bar, en krog som

Malmöpunkare har hängt på i flera år. Den

ligger mitt bland hipsterhak och smådyra

restauranger och fram till i höstas hade de

regelbundna punk- och metalkonserter. Det

har de dock fått sluta med efter att grannar

klagat.

Stället är en del av ett litet krogimperium

i Malmö. I samma kvarter ligger den indiska

restaurangen Curry hut, med samma ägare.

Där fick Daria jobb som servitör när hon

var nyinflyttad till Malmö. Samtidigt som

hon gick på Kvarnby serieskola, som var den

egentliga anledningen till att hon flyttat till

Malmö.

– Jag är en highschool-dropout, har aldrig

vetat riktigt vad jag vill göra. I Warszawa där

jag växte upp var jag aktiv i fanzinekretsar

och jobbade på ett kafé med en liten bokhandel

med anarkolitteratur. Jag har alltid

tecknat men tänkte inte på att det skulle

kunna ge mig jobb.

Det är svårt att klara sig i Polen utan

utbildning och därför har Daria försökt hitta

sin plats både i England och i Spanien. Det

var när hon bodde i Barcelona som hon fick

höra om Kvarnby serieskola i Malmö. Hon

kände några svenskar och bestämde sig för

att söka till skolan. Hon kom in, delvis för att

hon påstod att hon kunde svenska.

– Det var kämpigt i början. Ny stad, nytt

språk, skolan, inga pengar. Men jag är priviligierad

som europé och EU-medborgare,

jämfört med andra invandrare. Och som

”Men jag kände inte

att jag vunnit något.

Jag ville berätta den

här historien, därför

började jag på boken.”

punkare hade jag en del koll på svensk punk,

jag menar den är känd i hela världen. Hade

lyssnat mycket på allt från Anti Cimex till

Masshysteri. Och så är punkkulturen solidarisk,

man får lätt nya kompisar. Jag hade inte

klarat mig om det hade varit på annat sätt.

Genom de nya vännerna fixade hon ett rum

i ett kollektiv men hon måste snabbt få en

inkomst för att betala hyran. Genom en ny

vän som jobbade på Häng bar tipsades hon

om den indiska restaurangen. Hon gick dit,

presenterade sig, och kunde börja nästa dag.

Lättnad.

Lön efter ursprung

Efter ett tag fattade hon att det fanns en

lönehierarki på restaurangen. Svenskar fick

mest, 60 kronor i timmen. Invandrare från

Europa, som hon själv, fick 50, och längst ner

på lönetrappan fanns de som kom från länder

utanför Europa, mestadels Bangladesh,

och som inte kunde få andra jobb. De kunde

få 40 kronor i timmen och jobbade oftast

i köket. Pengarna delades ut i kontanter i

slutet av veckan. På systerkrogen Häng bar


Daria Bogdanska tog strid mot

sin arbetsgivare – och vann.

Sedan berättade hon hela

historien i boken Wage Slaves.


jobbade de med fräcka kläder och frisyrer

– utom i köket där en med “bangladesh-lön”

stod.

Daria skrev aldrig på något anställningskontrakt

fast hon bad att få ett. Ägaren

påstod senare att han hade betalat skatt

och sociala avgifter men eftersom Daria

inte hade något personnummer, och ägaren

heller inte bad om att få det, så kan han inte

ha gjort det.

– Jag började fatta hur ihålig bilden av det

ordnade, rättvisa Sverige är. Här finns ingen

speciell myndighet som ser efter arbetarnas

rättigheter. Facket har den rollen men det

känner många invandrare inte till. Om de

jobbar svart, eftersom de inte kan få vita

jobb utan personnummer, kan de inte få

hjälp av facket ändå.

– Och alla migrationslagar i Sverige verkar

skapade för att förhindra migration och att

invandrare kommer in i samhället.

Fick hjälp av reporter

Daria började försiktigt prata med en kollega

om att göra något åt orättvisorna på jobbet.

När hon var hemma letade hon på nätet

om arbetsrätt och hittade en artikel om den

svarta arbetskraften på krogarna i Malmö.

”Och många

Malmöpunkare

går på det!

Förlåt, men

det är ett

jävla

trams.”

Hon kontaktade

reportern och fick en

del råd om hur hon

kunde göra.

Samtidigt hade hon

förstått att de flesta

fackförbund inte

kunde göra något för

henne och hennes

arbetskamrater

eftersom de jobbade

svart. Men inom

Syndikalisterna fanns

de dom som ändå försökte organisera de

papperslösa så med hjälp av den lokala fackavdelningen

Malmö LS och en invigd kollega

började hon skaffa bevis för hur situationen

var på jobbet.

När hon och kollegan tog mod till sig vid

ett tillfälle och pratade med alla anställda

på krogen om att göra något åt orättvisorna

fick de höra att det var meningslöst att ens

försöka. Sedan dröjde det inte länge innan

chefen ville prata med henne och plötsligt

skriva kontrakt. Men det gick ju inte utan

personnummer.

Sparkades via sms

Några dagar senare fick Daria ett sms: “Du

behöver inte komma till jobbet mer”

– Skulle det sluta så? Det var ju inte bara

mig själv jag hade kämpat för, utan alla på

jobbet och dom var ju kvar med samma

villkor. Jag blev deprimerad men kände efter

ett tag att detta måste få konsekvenser.

Med hjälp av facket kallade hon chefen till

förhandling.

– Han är inte dum, han kom till förhandlingen

i en “Kämpa Malmö”-tröja och hade

med sig en punkare som jobbar på Häng bar.

“Vad ska ni göra på första maj, då”, sa chefen,

och “Jag vill bara hjälpa henne”.

Daria och facket vann förhandlingen och

ägaren fick betala henne det han var skyldig

henne enligt kollektivavtalet – 43 000 kro-

Utdrag ur Wage Slaves.

nor. Saken blev känd genom en stor artikel i

en tidning.

– Men jag kände inte att jag vunnit något.

Jag ville berätta den här historien, därför

började jag på boken. Jag

kan bara skriva ner min egen

berättelse, och inte tala för

alla invandrare i samma

situation, men historien kan

säga något om hur verkligheten

ser ut.

”Inte så enkelt”

I boken Wage slaves går

Daria förbi ett falafelhak

en kväll efter jobbet. Hon tittar in genom

fönstret och ser massor av människor som

äter fyllemat och bakom disken stressade

arbetare. “Vissa måste arbeta så andra kan

festa” säger hon till sig själv och hon anar

hur lite betalt falafeljobbarna får.

– Det är inte så enkelt

det här. Alla vill ju äta

billig falafel och dricka

billig öl. Men när man får

reda på varför falafeln och

ölen är så billig så borde

fler tänka efter.

– Jag är förstås emot

dåliga arbetsvillkor men

om det inte var som

det är så skulle många

inte ens kunna få jobb. Egentligen är det

ju kapitalismen som är grundproblemet,

”Men när man får

reda på varför

falafeln och ölen

är så billig så

borde fler tänka

efter.”


Daria tipsar om

grym polsk punk

SIEKIERA - demo 1984

Första riktig råpunken i Polen, musiken är

så enkel att den inte kan bli enklare. Noll

produktion, spelade in i repan, brutalt, och

alla texter handlar om kriget. Men det är inte

som Discharge som inte vet vad dom skriker

om, Siekiera kommer från en överbliven liten

post-industri/post-kriget-stad i Polen. Det

var riktigt hopplöst där på 80-talet. De vet

vad mörker är PÅ RIKTIG och det hörs.

Daria spelar bas i Två Krig och sjunger i Snor.

SIEKIERA - Nowa Alexandra

Två år senare kom samma band med en ny

skiva men i totalt ny stil. Det blev en new

wave-skiva med syntar och allt, men bandet

behöll sitt mörker och det är definitivt den

bästa postpunkskivan i världen. Man lyssnar

på den och känner sig som om man går

ensam mitt i natten i en snöstorm i samma

överblivna stad med gamla fabriksskorstenar

och fyrkantiga sovjetiska betongblockbostäder

– och man vet att man aldrig kan

fly därifrån.

och regler som gör att invandrare inte får

andra jobb.

– Så vad kan man göra? Man kan bojkotta

ställen om man vill känna sig god men det

ändrar ingenting. Samtidigt tycker jag att

punkarna i Malmö borde vara mer solidariska

med kompisar som de vet jobbar under

dåliga förhållanden.

Brist på solidaritet

Det Daria syftar på är att det blev allmänt

känt att hon fick sparken och sedan vann

tvisten med ägaren till Curry hut och Häng

”Det gör

mig ledsen

när folk

gör så

mot en

punkkompis”

bar. Punkarna visste

hur ägaren till deras

favorithak behandlade

sina anställda

- ändå fortsatte de

att gå dit. Och den

punkare som hade

följt med ägaren på

förhandlingen blev

intervjuad i media

där han påstod att

Daria ljög om hur det var på krogarna.

– Om någon inom punkkretsar säger

något rasistiskt eller sexistiskt skulle folk

reagera. Men här verkar Malmöpunks

tänka “Vem vill man hänga med? Vem kan

man ignorera?”. Jag har försökt få folk

att fatta att det jag påstår är sant och att

Häng bars ägare utnyttjar arbetare men få

lyssnar. När krogens grannar inte ville ha

konserter där längre körde Häng bar med

diskrimineringskortet, att de stod för den

fria kulturen på Möllan och var “oönskade

kriminella” i folks ögon. Och många Malmöpunkare

går på det! Förlåt, men det är

ett jävla trams.

Daria har känt sig ignorerad men har fått

stöd från sina bästa vänner. Men hon hade

önskat initiativ eller uttalanden från andra

arrangörer av punkkonserter i Malmö. Hon

har mejlat till vissa och undrat hur de kan

fortsätta att samarbeta med Häng bar men

inte fått svar.

– Det känns personligt, folk väljer sida.

Det gör mig ledsen när folk gör så mot en

punkkompis.

Boken Wage slaves har varit ett terapiarbete

för Daria. Hon har varit deprimerad efter

händelserna men mår bättre nu. Boken har

också fått stor uppmärksamhet.

– Konstig känsla men jag är också jätteglad.

Det har känts viktigt att visa mitt perspektiv

som invandrare, men också min generations

perspektiv. Många unga har sådana här

osäkra arbetsvillkor.

Spelar i två band

I dag har Daria det tryggare. Hon har fått uppehållstillstånd,

har ett personnummer och

jobbar. Dels med att reparera cyklar och dels

som serietecknarlärare på en folkhögskola

utanför Malmö.

Hon har sina vänner bland punkare i Malmö,

spelar i banden Två krig och Snor och

kommer att fortsätta skriva böcker.

– Det blir om mitt liv. Jag är inte så bra på

att hitta på utan tecknar och skriver helst

om egna erfarenheter.


Mattias Grenholm

BRYGADA KRYZYS

Band bildat 81, blandning av tidigt punk,

lite postpunk med dubinfluenser. Så jävla

bra band, även om de har lite trumpetpartier

då och då (men ingen happy-trumpet).

Bandet blev bannlyst från olika musikfestivaler

i kommunistiska Polen för att texterna

var för politiska.

MOSKWA

Ett band till som började på tidiga 80-talet.

Snabb, aggressiv punk, nästan hardcore men

med mycket sorg och den typiska polska

hopplöshetskänslan. Och lite coola gitarrsolon.


oo

Olof Berg

Jag känner ändå

ingen i Norrköping

Du är sugen på lite

feelgood-läsning, något

behagligt att slappna

av till – då ska du inte

plocka upp Olof Bergs

”Jag känner ändå ingen

i Norrköping”. Det är

sannerligen inga färgglada

skildringar med

lyckliga slut i den här

novellboken - nej, nej,

det här är motsatsen,

raka motsatsen. Vilket då naturligtvis gör läsupplevelsen

så mycket mer kännbar.

Jag gillar verkligen hur Olof Berg skickligt väver

ihop ett antal olika livsöden runt ett Thåström-gig

i Norrköping och hur trovärdigt människorna

gestaltas. Det är ett bra driv i berättandet vilket

jag tror beror på det lediga språket.

Men jag var inte alls förberedd på att novellerna

skulle vara så här mörka – för att inte säga rent

ut, jävligt ruskiga. När karaktären Peter avslutar

den första novellen med en obehaglig misshandel

är det som om jag själv får mitt huvud insparkat.

Jag är bättre rustad i de andra novellerna – tror

jag. För när jag i sista novellen, som handlar om

den coola bruden Emelie, förstår vad som är på

väg att hända vill jag kliva in handlingen och skrika

STOPP, NU RÄCKER DET!

”Jag känner ändå ingen i Norrköping” berättar

om en verklighet som faktiskt är på riktigt för

många, det är det som faktumet som gör den

extra obehaglig.


Mikael Sörling

Per Granberg

Trodde jag skulle ändra världen

förändrade bara mig själv

Jag såg Charta 77 första gången

på Grottan i Linköping 1984 som

förband till Subhumans. Redan där

och då var det något som väckte

min nyfikenhet på trion från Köping.

Jag inhandlade ganska strax efteråt

debut-lp:n ”Välfärdens avfall”, som

under många år blev en god vän

jag gärna spenderade tid med. Och

det gällde egentligen inte bara den

skivan. För efter varje ny inspelning

växte min sympati eftersom Charta

77 alltid vägrade att stå still och

hänga vid samma punkt, de skulle

hela tiden vidare – det gillade jag.

När bandets frontfigur bokdebuterar

är det med stor nyfikenhet

jag läser den från pärm till pärm.

Boken är uppbyggd kring ett antal

av Per Granbergs texter och utifrån

dem berättar han historien om

Charta 77 och sin egen utveckling

som människa under de dryga 30

åren som bandet varit en stor del

av hans liv. Det bjuds på många roliga

anekdoter, men Granberg värjer

inte för de svåra ämnena heller och

berättar naket om hjärnblödningen

som förändrade hans liv för ett par

år sedan.

De är en mycket läsvärd bok, även

för dem som inte gillar Charta 77s

musik – vi som gör det belönas

extra med en exklusiv cd.

Journalisten Erik Niva skriver i

förordet: ”Världen blev aldrig mer

enklare och mer okomplicerad för

oss som lyssnade på Per Granberg,

men den blev rörigare, brokigare

och lite mer spännande. Jag tror att

den blev sannare, jag vet att den

blev större.”

Just så!


Mikael Sörling

Joakim Becker

I sällskapsrummet på en psykiatrisk klinik

Jag har geonom åren läst poesi från och till,

främst Pär Lagerqvist och Bruno K. Öijer men

också Johan Jönsson och Athena Farrokhzad. Jag

skulle säga att jag har en ganska nyfiken utgångspunkt

och tyckte därför det var roligt när Tranåspoeten

Joakim Beckers senaste verk landade i

brevlådan. Joakim målar med enkla medel upp

världen så som Becker ser den, och han gör det

på sätt som väcker intresse. Jag gillar de bilder

som tecknas i exempelvis ”God natt!”

Om en stund

kommer John Blund

efter honom

kommer alla monster

eller ”Fjärilar i magen”

Jag andas

in,

och blåser

ut vackra fjärilar

När jag senare i Peter Nybergs efterord får

berättat om Joakim Beckers livsresa läser jag

”I sällskapsrummet på en psykiatrisk klinik” på

nytt med nya ögon. Då blir betydelsen en annan.


Mikael Sörling


FESTPLATS

PUNTALA

Yxan och Mika drog till Finland och Puntala.

Exklusivt för Turist i tillvaron

kommer här deras feta festivalrapport.


Vi drog ett gäng om fyra i bil från

Göteborg till Stockholm vid 01-tiden

på torsdagsmorgonen för att ha gått

om tid att hinna med M/S Viking Grace som

avgick 07:45 från Stadsgårdskajen.

En timme innan avfärd blev vi påsläppta

och gick raka vägen till baren. Några öl

senare blev det en sväng till taxfree innan

det här tappra gänget gick till hytterna för

att knoppa några timmar. Resan över tar typ

tolv timmar så att åka utan hytt är inte att

rekommendera. Strax innan 20.00 rullade

vi i land i Åbo. Därifrån är det en tvåtimmars

bilfärd till Tampere (Tammerfors), där en

kompis till Mika hade varit så snäll så att

hon hade lånat ut sin lägenhet till oss. Denna

lägenhet ligger på gångavstånd till Vastavirta

Klubi, där det alltid är förfest inför

Puntala på torsdagskvällen.

Bra stämning på förfesten

Det var massa folk såväl inne som utanför.

Det var bra stämning och tiden gick fort när

vi hängde med folk utanför men till sist gick

vi i alla fall in. Det var sex band som

lirade denna kväll inne på

klubben och inträdet

var helt acceptabla

sex euro!

Vi såg bara ett band men det var också ett

förjävla bra band: Interrobang från England

som vi senare på festivalen även gjorde en

intervju med. Klart värda att kolla upp om

du är open minded, för till skillnad från

många av banden på förfester och

festivalen så snackar vi inte råpunk

och nitar utan mer revoltpunk

och kostymer. Vi rekommenderar

att du kollar upp dem:

http://interrobangband.

co.uk/ (Det finns flera band

med detta namn så kör

på länken hellre än att

googla).


KYLMÄNVIHA

”När allt praktiskt

var fixat

så var det bara

att njuta av två

dagar med bra

band, god mat,

schysst stämning

och bra väder!”


Framåt småtimmarna var det läggdags

och tidigt på fredag eftermiddag styrde vi

skutan mot Puntala Rock.

Festivalen ligger på en gammal klassisk

camping några kilometer utanför

Lempäälä. Kommer du med bil så kan

du passa på att köpa förnödenheter i

Lempäälä och har du druckit upp all sprit

du köpte på färjan så finns det även ett

Alko (Systembolag) där.

Smarta kommer tidigt

Det kan vara smart att komma tidigt till

festivalen på fredagen om man åker bil

för det finns ingen parkering för besökare

så man får parkera längs den landsväg

som går precis utanför entrén. Kommer

man sent så kan det bli ett par kilometer

att gå från bilen.

Området öppnar vid 16 för besökare

och då är det bara att knalla in och slå

upp tältet och knäcka några lonkero. Campingområdet

ligger bakom stora scenen

och det finns inga jobbiga stängsel mellan

camping och festivalområde. Det är ett

område, tänk Emmaboda ni som har varit

där.

Man får ha med sig egen alkohol så länge

det inte är glasflaskor. En sjukt bra grej är

att vid entrén finns det gratis enlitersflaskor

med kork som du kan ha vad fan du

vill i. Dessa flaskor kan med fördel användas

för att hämta vatten inne på området.

Dags att njuta

När allt praktiskt var fixat så var det bara

att njuta av två dagar med bra band, god

mat, schysst stämning och bra väder.

På fredagen såg vi bland annat: Kylmänviha,

Dispair, Pertti Kurikan Nimipäivät,

Duke Nukem, Anti – Corpos, och Interrobang.

Givetvis någon låt här och var med

andra band också. Oavsett om det var på

lilla eller stora scenen och oavsett härkomst

och inriktning på banden så fanns

det en behållning med allt! Kvällen/natten

avslutades med att vi gjorde en intervju

med Interrobang som bjöd på många glada

skratt innan vi rundade av denna första

festivaldag.

Även lördagen bjöd på gött väder så när

som på en regnskur på eftermiddagen.

Mika hade köpt ett nytt tält med stort

förtält som kom väl till pass under regnet

då det bjöds på grogg i detta förtält.

Partytält är förbjudna på Puntala på grund

av campingens storlek så ta med paraply

eller presenning om väderrapporten innan

avfärd skvallrar om nederbörd.

En riktig långkörare

Puntala Rock arrangerades första gången

1982 och körde av och till fram till 1991


LOS CRUDOS

DISPAIR

NITAD

RIISTETYT

LONKERO

när de dåvarande arrangörerna la festivalen

på hyllan.

Vi passade på att ta ett snack med Mikko

Koivuluoma som är en av arrangörerna

sedan nystarten 2000 och de har kört

varje år sedan dess och de kommer att

fortsätta. De har inga planer på att lägga

ner. Festivalen är volontärsbaserat, vilket

är helt avgörande för festivalens framtid.

Det bidrar till att hålla inträdet lågt.

Vi undrade hur de kan boka utländska

band med tanke på hur tight budget de

måste ha. Svaret är att förfesterna gör

att de internationella banden får betalt

två gånger samt att de försöker snappa

upp band som är på turné för att hålla

ner kostnaderna.

Många band frågar om de får

spela. Utländska band kan få stå

för delar av resekostnaden just

för att Puntala är en DIY festival

och arrangörerna vill att inträdet


LOS CRUDOS

DUKE NUKEM

ska vara på en bra nivå. Framtidsplanerna:

fortsätta med festivalen på samma ställe,

vill gärna få tillgång till en parkering på

åkermark i närheten. Mikko berättade att de

har som mål att alltid göra förbättringar för

varje år efter erfarenhet och feedback.

Många bra band

På lördagen så spelar fler band än på fredagen

eftersom de drar mycket tidigare då. Vi

såg en hel del och de stora behållningarna

var: Riistetyt, Los Crudos, Stress SS, Tetsu

Arrey och The System men precis som

föregående dag så såg man en hel del annat

som också var bra men av olika anledningar

så stannade man inte till för mer än ett par

låtar.

Angående Los Crudos så var det en av favoritgigen

varför en intervju med den mycket

sympatiska sångaren Martin Sorrondeguy

var en självklarhet. Han tyckte att det var en

schysst atmosfär på festivalen.

INTERROBANG

MIKA OCH TRUMMISEN

I PERTTI KURIKAN NIMIPÄIVÄT

På söndagen vaknade vi av att solen

värmde på ordentligt i tälten så det var bara

att plocka ihop sitt pick och pack och åka till

Tampere.

På vägen köpte vi en present till Sylvi

vars lägenhet vi åter fick använda. Det var

efterfest på Vastavirta där man kunde se

Tetsu-Arrey, The System, Selfish, Kamat Lujilla

plus ett band till för endast åtta euro.

Ordningsmakten kom på besök

Vid 05-tiden på måndag morgon packade vi

ihopp, åkte till Åbo och tog färjan till Stockholm

vid 09-tiden. På resan över så sovs det

en hel del, och någon i sällskapet utlöste

brandlarmet i sin hytt när han duschade så

att de fick påhälsning av en ordningsvakt

– men förutom det så gick det hela lugnt till.

Runt 01 tidig tisdag så rullade fyra nöjda

men trötta festivalare in i Göteborg och

äventyret var över för denna gång.

Yxan och Mika

Några band

som spelat på

Puntala-Rock:

Diskonto

Kansalaistottelemattomuus

Discharge

Wolfbrigade

Juggling Jugulars

Rattus

Subhumans

Skitsystem

Asta Kask

Inner Conflict

Driller Killer

Fleas and Lice

Los Dolares

Uncurbed

Varukers

Kohu-63

Extinction of Mankind

Extreme Noise Terror

Massacre

Riistetyt

The Adolescents

Pisschrist

Totälickers

Terveet Kädet

Campus Stermin

Masshysteri

Ratos De Porão

Tampere SS

Dezerter

Dodeskaden

Kylmä Sota

Nailbiter

The Riot Gang

Angelic Upstarts

Mastodontti

Avengers

Doom

La Fraction

Hääräys

Identiteettikriisi

Poison Idea

Civil Olydnad

Visions of War

Lapinpolthajat

Adaptatsiya

Chaos UK

Rotten Sound

Jätä Jämät

MDC

The War Goes On

Força Macabra

Eristetyt


Välklädd

revoltpunk

Vi såg er i går på Vastavirta Klubi och det

var förbannat bra. Hur tyckte ni att det

gick?

– Det var vårt tredje gig någonsin i Finland.

Det var andra gången vi lirade på Vastavirta

och båda gångerna har det varit riktigt

grymt. Det finska publiken är välkomnade

och diggar med även om de aldrig har hört

oss innan. Responsen är bra och det känns

som att vi är bland vänner när vi kommer till

Finland.

Vad tycker ni den stora skillnaden är om

du jämför gårdagens spelning på en liten

klubbscen och dagens spelning på stora

scenen på Puntala Rock?

– Vi är vana med små scener eftersom

bandet är ganska nystartat (Bildades 2012

men har inte släppt något album än. /red) så

vi känner oss bekväma på de små scenerna

men det var givetvis spännande att spela på

en stor scen inför en större publik. Vi vill att

fler människor ska få höra vad vi har att erbjuda.

Vi har aldrig spelat för så här mycket

människor tidigare.

Vilka av er var med i Chumbawamba?

– Bruce (sång) och Harry (trummor) var

med i Chumbawamba. Griffin (gitarr) var

med i The London Louts och Regular Fries

Vi gjorde vårt sista gig med Chumbawamba

2012 i Leeds.

Hur kändes det att spela för en publik

som är väldigt råpunkig såväl i musiksmak

(förmodligen) som i klädstil

(nitjackor etcetra) medan er ”image” är

någonting helt annat?

– Vi är ju i 40-50-årsåldern och idén med

bandet är att nå ut till dem som är i den

åldern men som kanske var väldigt politiskt

aktiva i punkscenen när de var i 20-årsåldern.

När man blir äldre så får man andra

prioriteringar men vårt budskap är ändå att

oavsett hur gammal man är, eller hur man

väljer att klä sig så vill vi att man fortfarande

ska ha känslan att man kan förändra saker i

världen. Att man fortfarande kan göra saker

och att man inte skall ge upp. Vi tänker på

hur vi ser ut som band och hur det visuellt

tar sig uttryck på scenen.

Vad gjorde ni när ni var i 20-årsåldern?

– På den tiden så bodde man tillsammans i

olika squats. Chumbawamba var i sin linda

på den tiden och vi levde tillsammans och

delade på allt: mat, pengar och så vidare.

Vi turnérade mycket och gjorde många

välgörenhetsgig och försökte helt enkelt lista

ut vad det vad som vi ville göra med bandet

och med våra liv, hur vi ville utrycka oss

politiskt.

Vad gör ni nuförtiden utanför bandet?

– Bruce jobbar mest med en dokumentär om

Chumbawamba så det tar upp det mesta av

hans fritid. Harry spelar i några andra band,

bland annat i en orkester där de flesta är

över 60 år. De spelar på äldreboenden och

liknande och försöker försörja sig på det.

Vad är era planer med Interrobang?

– Vi håller på att sammanställa vårt debutalbum

som borde vara klart om några veckor.

Sedan skall vi se om vi kan få ut albumet på

något sätt och sedan turnéra och fortsätta

med den plan och idé som vi har för bandet.


”Vårt budskap

är ändå att oavsett

hur gammal

man är, eller

hur man väljer

att klä sig så

vill vi att man

fortfarande ska

ha känslan att

man kan förändra

saker i

världen”

Bandarn: ”: Jag har varit här sex gånger.

Det är alltid väldigt trevligt och avslappnat.

Tycker absolut att man skall åka hit

om man inte har varit här innan!”

Hur har responsen varit på Interrobangs

i England?

– Den har varit bra men vi har också börjat

från början med det här bandet, så vi har

gjort flera pay to play-gig där vi har fått

spela för 20 personer. Så kan det vara men

vi tror verkligen på det vi gör. Hade vi inte

gjort det så hade vi lagt av för länge sedan.

Det är viktigt att ha en kanal för sin politik

och för sin kreativitet.

Hur bildades bandet och hur ser resan

ut?

– Bruce och Griffin började skissa på bandet

2012 och något år senare kom Harry med.

Vi började med att spela in demos och sedan

tog vi med låtarna ut på vägarna och gjorde

cirka 25 gig andra året där låtarna har fått

ta form till vad de är idag och målet har hela

tiden varit albumet som förhoppningsvis

kommer ut snart.

Hur går det till när ni gör låtarna?

– Vi gör det tillsammans. Vi utgår alltid från

Bruces texter. Vi skapar sedan musiken tillsammans

och vi har använt internet mycket

för att skicka låtidéer fram och tillbaka

mellan varandra vilket har varit väldigt

praktiskt eftersom vi bor ganska så långt

ifrån varandra i England.

Några smarta sista ord till läsarna av

Turist i tillvaron?

– Nej vi har inget smart att tillägga. Det vi

kan säga är att detta är som sagt andra gången

vi är i Finland och det är ganska mycket

jobb med resorna och planerandet men väl

på plats så känner alla i bandet att det är så

värt det eftersom vi känner oss så välkomna

och responsen är så bra. Det är också väldigt

kul att se nu när vi har ett band igen och vi

är ute och spelar att det fortfarande finns

så många engagerade människor i scenen

som fortfarande vill göra skillnad och bidra

på det sätt de kan eller vill: boka spelningar,

ge ut tidningar och så vidare. Det är väldigt

inspirerande för oss och det ger oss mer

energi till det vi håller på med!

Yxan & Mika

Yxan: ”Första gången, positivt överraskad.

Påminner lite om Emmaboda

om man ser till storlek och upplägg.

Ovanligt fräsch när man kommer hem

från festivalen. Kan rekommenderas

även till punx över 40. Jävligt schysst att

se att besökarna respekterar festivalen

genom att inte klottra och förstöra, de

flesta använder de plåttunnor som är

till för fimpar när de har rökt klart och

slänger sitt skräp och sina burkar där

det är anvisat.”

Mika: ”Familjefest och kul att få prata

finska, sover tryggt om natten. Bra festival.

11 år i rad och åker nästa år också

om inget märkvärdigt händer.”


Martin Sorrondeguy, Los Crudos:

”Coolt att vara

Ni har inte spelat än, men ni ska spela

imorgon. Vad tycker du om festivalen

Puntala Rock?

– Jag kom hit för fyra, fem timmar sedan och

jag tycker det verkar grymt. Jag gillar hur

det är organiserat, det är en väldigt avslappnad

stämning och man känner att det är en

schysst vibe. Folk festar och har kul men

ingen tappar det helt så jag tycker det är riktigt

kul att vara här. Cool festival helt klart!

Hur ser historien ut med Los Crudos?

– Vi startade för 25 år sedan i Chicago och

vi höll på fram tills 1998. Vi gjorde några

ströspelningar då och då efter 98 men för

fyra, fem år sedan så började vi lira ihop

igen mera regelbundet.

Martin Sorrondeguy,

sångare i Los Crudos,

gillar inte kravallstaket

men är mycket förtjust i

skandinavisk punk.

Känns det bra?

– Ja, det känns jättebra. Alla i bandet tror

fortfarande på allt det som Los Crudos står

för så vi har inga problem med att fortsätta

skrika ut de ord som vi skrev för länge

sedan. De känns fortfarande relevanta idag i

allra högsta grad.

Ni gjorde ett fantastiskt gig i Göteborg

och nu är ni här. Var har ni varit mer på

den här turnén?

– Vi började i London och sedan Köpenhamn,

Göteborg, Örebro, Oslo och igår var

vi i Stockholm. Det har varit askul. Det är

första gången vi är i Skandinavien och jag är

jätteglad över att få vara här.

Hur har responsen varit?

– Den har varit väldigt positiv. Jag visste

inte vad vi skulle förvänta oss. Jag vet

att historiskt sätt så har det varit en

fantastisk punkscen men jag visste

inte om folk skulle vara inne på det

vi gör men som sagt, responsen

har varit grym och vi har haft en

riktigt bra turné. Publiken har röjt

som fan och vi har känt att de

har uppskattat oss och vi har

uppskattat dem.

Har ni haft några problem med tullen på

den här turnén?

– I Europa har det inte varit några problem

men vår bassist fastnade i tullen i Kanada

och blev hemskickad till USA. Vi fick köpa en

ny flygbiljett till honom så att han fick flyga

direkt till London. Han fick inte komma in

i Kanada eftersom han hade druckit några

öl och kört bil i USA. I Kanada är de väldigt

hårda med det.

Så, imorgon ska ni spela på stora scenen

på Puntala. Vad har du för förväntningar

på spelningen?

– Det är en väldigt hög sen och jag gillar inte

att vara så långt ifrån publiken. Dessutom

är det ett kravallstaket som är ganska långt

från scenen vilket ökar avståndet till publiken

ytterligare vilket jag inte är så bekväm

med. Vi får se hur jag löser det. (Han löste

det genom att hoppa ned från scenen och

genomförde stora delar av giget framme

vid kravallstaketet. /red) Jag ser fram emot

spelningen och jag såg att vi inte skall spela

allt för sent och det uppskattar jag.

Vad är den stora skillnaden mellan att

spela i Skandinavien kontra USA?

– Det är en stor skillnad. Människorna är

väldigt annorlunda. Det beror också på vilka

städer du spelar i. Vissa scener är väldigt

aggressiva som till exempel i Los Angels

där du har en ung och aggressiv punkpublik

som samtidigt är väldigt energisk och

entusiastisk och i exempelvis San Fransisco

är scenen äldre och mer avslappnad. Vissa

scener är jävligt coola medans vissa städer

har en väldigt liten eller obefintlig punkscen.

Att jämföra med Skandinavien är svårt, det

beror också på vart man är men som här i

Puntala gillar jag verkligen känslan och häromdagen

spelade vi på Blitz i Oslo vilket är

en historisk punksquat och vi har ingenting

liknande hemma i staterna. Så det är jävligt

coolt att få resa runt och besöka andra

ställen i andra länder och se vad de håller på

med, vad de har för aktiviteter och så. Det är

riktigt grymt att få uppleva det.


Puntalatips

för rookien

här”

Vad gör ni hemma i USA när ni inte håller

på med bandet?

– Alla har någon typ av jobb och jag var till

exempel lärare på High School tidigare men

jag slutade med det och nu driver jag en

liten silkscreen shop. Jag släpper också lite

plattor och fotograferar. Jag gillar att vara

kreativ.

När ni sticker ut på en sådan här turné

är det som en rolig grabbresa eller är ni

superseriösa?

– Först och främst så är vi ju ett gäng punkare

och vi är inget professionellt band men

vi vill ju självklart göra bra ifrån oss. Vi har

jävligt kul tillsammans och vi har känt varandra

länge, men sen är det som i alla band

att ibland har någon en dålig dag och surar

över något och man får säga till snubben att

okej så idag är du ett rövhål.

Vilket är ditt favoritpunkband från Skandinavien?

– Oj, det är svårt! Jag måste dela upp det.

Norge: Svart Framtid. Sverige: Disarm,

Strebers första tolva, E.A.T.E.R, Anti Cimex,

Missbrukarna, de tre första Really Fast-samlingarna

är fantastiska. Jag gillar också band

som Asta Kask, för de var bland de första

svenska banden jag hörde tillsammans med

Ebba Grön. Finland: Terveet Kädet, Mellakka,

Kaaos, Eppu Normaali, Varaus och Nolla

Nolla Nolla. Jag har säkert missat några band

men det här är de jag kommer på just nu.

Är det något du vill tillägga?

– Jag försöker alltid ha ett väldigt öppet

sinne för vad som ska kunna ske men jag

måste säga att jag var väldigt exalterad över

att få komma till Skandinavien och spela.

När vi turnérade i Europa 1996 så gjorde vi

90 spelningar på 90 dagar men vi var aldrig

i Skandinavien och för mig är det en stor sak

att få vara här. Jag har följt punkrörelsen i

många länder under åren och då framförallt

Finland, Sverige och Norge så det är väldigt

coolt att få vara här, träffa alla människor

och spela för den Skandinaviska publiken.

Jag tycker att det är fantastiskt!

Yxan och Mika

• Billigaste sättet att ta sig hit från

Sverige: Viking Line från Stockholm.

Fixa medlemskort (gratis) så får du

rabatt på hytt och resa samt poäng när

du drar kortet när du handlar ombord.

• Förfester i Tammerfors, Åbo, Helsingfors.

• Efterfest i Tammerfors.

• Buss stannar precis utanför festivalentrén.

Bussarna går till och från Tampere

och Lempäälä under fredag och lördag

flera gånger.

• Det går att ta sig till festivalen med

buss från Helsingfors.

• Närmaste flygplats: Tampere-Pirkkala

(en mil från festivalen).

• Vanliga festivalpriser på mat och öl

inne på området.

• Gratis vattenflaskor vid entrén. Möjlighet

att fylla på vatten på campingen.

• Badmöjligheter: var uppmärksam när de

släpper ut och in folk från badet så du

inte missar din chans. Detta sker från

campingens stängsel närmast vattnet.

• Parkering: längs vägen på ena sidan

av en landsväg. Kom i tid om du vill ha

bekvämt avstånd till bilen under festivalen.

• Alkohol: köp på båten, det sparar du

massor på. Alko (Systembolag) samt butiker

som säljer öl och cider finns i

Lempäälä.

• Förbjudet att ta med in: hundar och

andra djur samt glasflaskor. Givetvis

är det inte tillåtet med vapen och/eller

droger.

• Två scener: Mainstage och Campstage.

Gigen på de två scenerna krockar sällan.

• Snittålder: Något högre än till exempel

Hultsfred

• Åldersgräns: Ingen.

• Störiga ordningsvakter: Inga.




Jan ”Jutte” Jutila är en av punkscenens

allra färgstarkaste profiler och

har så varit under en herrans massa

år. Jutte har ordnat gigs, spelat

i band, gett ut skivor och spelat in

andra. Han är också lite lätt besatt

av Discharge-tolvan ”Why – exempelvis

reste han en gång på pilgrimsfärd

till Discharges hemstad

Stoke – en annan gång spelade han

upp sin favoritskiva för Sveriges

dåvarande statsminister Olof Palme.

Nu har Jutte och jag bestämt

att han ska skriva i Turist i tillvaron.

Det kommer att bli sjukt bra. Men

först en liten intervju.

Hej Jutte, för dom som inte vet – vem är du?

– En Disgubbe med dyssig uppväxt som

räddades av musiken och bytte ut eget

spelande mot inspelning. Jag hade en

riktigt knäpp ide om inspelning i slutet av

1980-talet, utbildade mig till tekniker. Jag

har verkligen älskat detta med musik och är

glad att jag fått ha det som yrke, bland annat

som tekniker på Sveriges Radio. På senare år

ville jag fördjupa kunskaperna och pluggade

vidare några år på universitet.

Hur upptäckte du punk?

– Det började när det begav sig -1977-78.

Och det är ju det jag uppskattar mest, att ha

fått uppleva och vara med när det begav sig.

Jämför jag med min son som har allt i datorn

(eller pappas skivsamling) så inser jag hur

mycket det betydde att Ny Våg spelade

”Visions of War” från ”Why ”eller Bad Brains

tre första låtar från demon. De flesta hade ju

aldrig hört något liknande förut, det var som

en käftsmäll varje gång. Ny Våg var tvungna

att spela Bad Brainslåtarna en gång till, med

uppmaningen att slå på bandspelaren så redaktionen

slapp alla dessa brev med önskan

om att spela låtarna igen.

– Eller när jag smällde på Gang Greenlåtarna

från ”This is Boston, not L.A.”-samlingen

på ett kafé och vi blev så peppade så stolarna

flög omkring därinne. Va fan är det här? Kan

man spela så här jävla fort?

Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp


”För att inte tala

om lajnade guror

som punkas till

via”stärkarsimulatorer”

– noll stök,

helt dött. Blir så

arg så jag kokar.”

– Ett starkt minne är när jag står i en

skivaffär i Stockholm och har 15 spänn och

vill köpa en sjua. Killen brevid säger ”köp

den här, den är bättre”. Men den kostade 25

spänn så han gav mig en tia så jag kunde

köpa Poison Idea ”Pick your king” (första

press). Den plattan sålde jag till någon i

England nu i november – det sved, minnet är

symboliskt för den tiden.

– Det var en pionjäranda, upptäckarglädje

och nytt sätt att ta del av musiken. Dischordplattorna

(Minor Threat, S.O.A. Necros med

flera) köpte man via annons i Gula tidningen.

Det var en helt annat sammanhållning. Scenen

hade inte splittrats i olika åsiktsfalanger.

– Kalla kriget var i högsta grad närvarande

så musiken ”var på riktigt” även om texterna

kan låta töntiga idag.

Just detta att ha fått vara

med i utvecklingen av

musiken så som den

speglade samhället då,

är en obetalbar erfarenhet.

Jag kan tycka att

mycket av musiken som

produceras idag, oavsett

genre känns så jävla

menlös – och det kanske

är en spegling av att allt känns så jävla ytligt

och meningslöst idag.

– Okej, nu svävade jag ut lite men det här

har varit viktigt för mig. Åter till frågan. Jag

kom i kontakt med musiken tack vare att

syrran var gift med AIK-Kenta. Han introducerade

mig till massa musik. Det var ju -77

punk då men Stiff Little Fingers och Clash

hade ju reggaelåtarna som jag gillade.

– Den andra tuffa musiken kom till mig via

radion (Ny Våg) och att jag sommarpraktiserade

på Woolfis recordshop, där fick jag

skivor som lön (bland annat Huvudtvätt).

Ägaren trodde aldrig vi skulle bli av med

sånt oljud som Hüsker Dü ”Land speed

record” lp:n men den är superbra. Då var det

”Jag kan tycka att

mycket av musiken

som produceras

idag, oavsett

genre känns så

jävla menlös.”

oljud även för de flesta punkare men idag

en väldigt stillsam platta. Musiken utvecklas

hela tiden.

– Sen kom ju oi:en. Jag sommarjobbade

och en jobbarkompis spelade in en platta på

kassett han nyss köpt. Utifrån hans beskrivning

anade jag vad det kunde vara för musik,

hade ju hört något liknande på radion en

gång tidigare. Jag pallade inte spola hela

vägen tillbaka utan lyssnade en bit in och det

lät jävligt likt det där makalöst braiga dom

spelat på Ny Våg. Dagen efter bytte jag bort

”Carry on Oi” mot hans platta. Det var ju

”Why”. Sen var jag garanterat fast.

Vad fick dig att fastna?

– Inte en aning. Då när jag lyssnade på

jobbarkompisens kassett

(”Why”) för första gången

så bara hoppade jag omkring

och ylade av glädje på

mitt rum. Jag har förklarat

reaktionen med ”enormt

stark identifikation till

musiken”. Någon hade satt

musik till mina känslor. Det

här var jag. Då hade jag

nyligen blivit fosterhemsplacerad

efter att morsan dragit kniven in i

min plastfarsas mage. Min farsa hade supit

ihjäl sig. Det var kaos, misär, spräckta skallar,

droger och all upptänklig skit ni kan tänka

er. Jag var skitförbannad och kände mig som

ett offer (fast det där med offer förstod jag

inte förrän 30 år senare). Allt detta fann sitt

uttryck i musiken.

– Jag har alltid haft nära till ilska och

frustration. Jävligt förbannad med andra

ord. Jag har liksom haft en ”ilskekonverter”

i mig, den omvandlar alla känslor till ilska,

blixtsnabbt och automatiskt. Då passar arg

musik perfekt. Det svårgreppbara är att jag

absolut inte pallar med black och death – för

mig är det helt väsensskild musik. Det enda

gemensamma är att det kan gå fort, men

attitydmässigt skiljer det sig väldigt mycket.

Vad har fått dig att stanna kvar?

– Det är 100 procent musiken. Jag är

fortfarande jävligt förbannad ibland, så då

blir musiken ett bra sätt att kanalisera den

ilskan. Det roliga är att jag fortsatt att följa

med den musikaliska utvecklingen genom

åren mot det mer och mer extremförbannade,

snabbare. Jag gillar ju till exempel väldigt

mycket fastcore (entaktsrens) och grind,

men det måste vara punk, inte metal. Skiljelinjen

mellan vad som tilltalar eller ej är

hårfin. Det måste vara äkta ilska och frustration,

inget ploj eller macho. Men framförallt

stökigt och käftsmäll, inget jävla tillrättalagd

välpolerad perfektion (det får hårdrockarna

syssla med).

– Sen har jag märkt att jag D-taktar snabbare

nu än för 20 år sen. Tekniken är ju sämre

men tempot och känslan finns där mer än

någonsin. Fort, argt och stökigt.

– Det där är så jävla skumt: en punkinspelning

är fortfarande en av de grejer i livet

jag gillar mest, det är något väldigt speciellt

flow och intuitivt i det arbetet. Ren kärlek

och inspiration. Det är väl därför jag har en

speciell punktaxa i studion. Jag får låna en

reggaebasists uttryck för det bästa sättet att

beskriva det hela – musikos (musikpsykos).

Varför låter 80-talsinspelningarna bättre

än dagens inspelningar?

– Bra fråga – och för mig en väldigt viktig

fråga. Tycker du det eller är det något du

hört mig tjöta om?

Jag har främst hört dig tjöta om det.

– Nåväl, finns många orsaker. Dels dåtidens

samhällsklimat, men då borde ju folk

göra ännu argare musik idag tycker jag, men

så är ändå inte fallet. Då kanske det fortfarande

fanns en gnutta hopp om förändring

-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-


”Alla som avgudar Discharge men håller

på något annat lag än Stoke hädar.”

”Tekniken

har tagit

kontrollen

över punken.

Nu är det ett

jävla fixande

och trixande

för att få till

det perfekt

musikaliskt

och med en

död ljudbild.”

”Det måste vara äkta

ilska och frustration,

inget ploj eller macho.”

kvar, nu är det bara bara hopplös meningslöshet

som speglar sig i dagens musik. (gäller

inte bara punken) Få orkar vara riktigt

förbannade.

– Upptäckarglädjen: Det var nytt och

fräscht, formen för hur råpunk skulle låta

var ej klar än. Det lät olika mellan japansk,

brasiliansk, holländsk, UK, US, svensk, finsk

råpunk. Nu är formen stöpt och man försöker

återskapa utifrån den stöpta formen.

– Sen vill jag ju peka på tekniken och

därmed inspelningsmetodiken. Hemstudion

var inte riktigt uppfunnen än, man gick till

riktiga studios. Det var dyrt så man hade

inte råd att ta om och ta om, vara petig. I

studion fanns riktiga mickar, kompressorer,

mixerbord, bra akustik mm och en professionell

tekniker. Det var ju ofta band som

repade någorlunda regelbundet. Bandet spelade

in det mesta live i studion, åtminstone

grunderna. Nu är det lite väl mycket triggers,

editering, spela in ett instrument i taget,

kanske till och med skicka filerna över halva

jordklotet. Tekniken har tagit kontrollen

över punken. Nu är det ett jävla fixande och

trixande för att få till det perfekt musikaliskt

och med en död ljudbild.

– I princip alla inspelningssessioner

jag haft så har det varit soundcheck/rep

fredag kväll, inspelning lördag, på söndagen

mixning och ibland även mastring. Vare sig

det är en lp eller singel. Man får helt enkelt

anpassa petighet utefter tid. Ibland har det

gått betydligt snabbare, mika upp allt åsså

tjoff pang rakt ner på två kanaler. Det soundet

gillar jag.

– Sen är det så att i många fall var musikerna

på 1980-talet bättre (ja, jag vet att

det finns undantag), det har liksom blivit

inflation på utgivningar, det är lätt att spela

in och ge ut något idag – förr var det få

förunnat. Detta märker jag när jag jobbar

med riktigt bra musiker, dom får vilken jävla

kartongbit som helst att låta bra och vilket

skit-beat som helst att svänga.

Vi byter ämne, visst skrev du en

B-uppsats om Discharge?

– Nja, så var det inte riktigt men visst var

Discharge på ett sätt utgångspunkten för

mitt examensarbete. Jag tog avstamp hos

Mike ”Clay” Stone, producent åt Discharge

och ägare till Clay records. Alldeles för lite

fokus har riktats mot producenter och tekniker

genom åren. Soundet har stor betydelse

för hur en punkplatta upplevs.

– Nåväl, Mike Stone hade ju varit tea boy

under Beatlesinspelning, tekniker vid olika

inspelningar med Genesis, Frank Zappa,

Jeff Beck, Queen (vilka han även proddade

mot slutet) med flera. Riktigt bra tekniker

med andra ord. Cv:t med tydligt fokus på

sent 60-, tidigt 70-tal. (efter Discharge

fortsatte han ju med jättestora artister

under 90-talet).

– Jag undrade ju hur mycket den bakgrunden

färgade honom vid inspelningarna av

Discharges plattor. Inspelningsmetodiken då

skiljer sig jävligt mycket från idag. Ska man

ge ut det på vinyl så måste man ju ta hänsyn

till vinylens begränsningar och göra rätt avvägningar

redan vid uppmikning av trumset

u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bu


”Jaja, tillbaka till ”Why”. Ställer

jag den mot de tidiga singlarna

och debut-lp:n så är riffen mer

kromatiska, lokriska och

dimskaliga. Rytmen i riffen är

mer ”pounding”, det vill säga

energiska och intensiva (inte så

SLAKa, Spela Länge på Ackorden

Käng). De är liksom stake i riffen.”

till exempel, sånt har ju fan inte många koll

på idag. Relativt nyligen experimenterade

jag lite med ”Why”-plattan och fick ju ut nästan

bara gitarrer för sig och sen kunde jag

jobba mig bakvägen fram till att trummorna

var väldigt 60-talsuppmikade, decaytider på

reverben betydligt kortare än idag.

– Utifrån ljudvågornas form kunde jag

utesluta vissa arbetsmetoder och anta vilken

dubbningsteknik för gitarren som använts.

Överallt luktade det 60-70 tal. Det är ju

väldigt långt ifrån hur punk spelas in idag.

Allt ska va så jävla cleant. Hårdrockarna

har kidnappat punken även produktionstekniskt.

(Det var ju inte så ovanligt med

trummisar fick spela in cymbalerna separat

inom hårdrocken, helt sjukt)

– Mitt examensjobb

hette nåt i stil med:

Uppmikning av elgura

för hardcorepunk inspelning.

Om det nu var

så mycket 60-70 talsmetodik,

hur har Mike

Stone spelat in gitarrerna?

Jag ville undersöka

eventuell förekomst av

ambiensmikar, vilket

ju var väldigt vanligt

under 60-70 talet.

Förr mikade man ju

stärkaren längre ifrån,

nu tar man ju bort tyget

för att komma ännu

närmare. Återigen cleant ljud som eftersträvas.

För att inte tala om lajnade guror som

punkas till via ”stärkarsimulatorer” – noll

stök, helt dött. Blir så arg så jag kokar. Resultatet

då? Jo, jag fick en viss signifikans på

blindtesterna kopplat till angiven preferens

(om man kunde lita på paneldeltagarna som

bestod av tunga känggitarrister, och dylikt).

Resultatet var en öronöppnare. Numera

lägger jag aldrig på digitalt reverb på solon,

bara ambiensmikar.

Varför denna fascination för Discharge?

– Alltså, jag vet inte om Discharge är så

jävla bra men ”Why” är och förblir ett riktigt

jävla mästerverk. Discharge var ju först, även

om de hämtade inspiration från Motörhead

så var dom först med att mangla på detta

sätt. Som sagt, musiken träffade mig rakt

”Sen så fick jag höra

när jag gjorde min

pilgrimsfärd till

Stoke att Cal glömt

texterna hemma så

han skrev dem i studion.

Det verkar ganska

rimligt för textformatet

skiljer sig

en del från tidigare

utgivningar.”

in i själen. ”Why” var Janne Jutila i tonsatt

form (nu är det betydligt jiddrigare och mer

komplex musik som tagit den rollen).

Du har varit inne på det lite innan, men vi

släpper inte frågan för det. Vad gör ”Why”

så speciell?

– Jag vet inte riktigt, svårt att sätta fingret

på. Jag gillar verkligen Bambis sätt att spela

D-takt. Notera att det bara är D-taktlåtarna

jag gillar. Jag hatar 4-takt. Det var ju det som

var så befriande med ”hardcore”, det var

ingen 4-takt som i den där jävla 77-punken.

Har jag suttit på skithuset och kunnat slänga

något på skivspelaren så att nålen hoppar så

jag slipper lyssna på 4-taktarna – då har jag

gjort det.

– Sen så fick jag höra

när jag gjorde min

pilgrimsfärd till Stoke

att Cal glömt texterna

hemma så han skrev

dem i studion. Det

verkar ganska rimligt

för textformatet skiljer

sig en del från tidigare

utgivningar. En sådan

grej tror jag kan ha

stor inverkan på hur en

skiva blir i slutändan.

– Apropå Stoke. Finns

bara ett fotbollslag

att hålla på i Premier

League – Stoke. Just

av den anledningen att Discharge kommer

från Stoke. Alla som avgudar Discharge men

håller på något annat lag än Stoke hädar.

– Jaja, tillbaka till ”Why”. Ställer jag den

mot de tidiga singlarna och debutlp:n så är

riffen mer kromatiska, lokriska och dimskaliga.

Rytmen i riffen är mer ”pounding”, det

vill säga energiska och intensiva (inte så

SLAKa Spela Länge på Ackorden Käng). Det

är liksom stake i riffen. Och sen så är ju basgångarna

fantastiska som vanligt, men basen

är starkare mixad på ”Why” så den får en

mer bärande roll och färgar därmed tonen

mer. Annars har det ju varit så jävla mycket

gitarrer. Det är soundet, mixen, känslan i

D-takslåtarna som är oslagbara. Men visst

fan spelar det in att det var första mötet med

något sådant. Första käftsmällen känns mest

liksom.

Stämmer det att

du har spelat upp

Discharge för Olof

Palme?

– Ja, fast det var

inte så att jag talade

om att detta var

Discharge. Han var

hemma hos mina

fosterpäron och

gick husesyn. Jag

”Alldeles för

lite fokus

har riktats

mot producenter

och

tekniker

genom åren”

slängde på ”Why” och förklarade senare att

det var väldigt antikrigs-aktiga texter och

politiskt engagerade musiker. Ja, jag trodde

ju faktiskt på det, hahaha.

Du ska skriva i Turist i tillvaron. Vad kan

vi förvänta oss?

– Kan ju bli en del anekdoter. Till exempel

hur många plattor folle Jallo sög i sig

första kvällen vid inspelningen av ”Sin egen

motståndare” med Tottis. Eller hur många

gånger trummisen däckade bakom trumsetet

vid Diskontos första inspelning och

hur vi fick göra för att dom skulle byta från

vers till refräng och vice versa. Fast sånt

skit intresserar väl ingen. Kanske förklara

vad en fettplatta är. Uttrycket är genialt och

myntades under en Tottisinspelning. Fast en

massa anekdoter och episoder är tröttsamt i

längden – som jobbigt fyllesnack.

– Kanske något om sound och inspelningsfilosofi

av punk/HC. Många som läser denna

tidning spelar säkert själva i något band

och har haft funderingar kring inspelning,

mixning och mastring. Personligen så tycker

jag det avhandlas alldeles för sällan hur

inspelningen av senaste plattan gick till. Till

exempel så har alla Tottisinspelningar jag

gjort gått till på samma sätt. Det behöver inte

vara så jävla tekniskt beskrivet men det kan

åxå vara det: millisekundrar och millimetrar

hit å dit om så önskas. Men jag tar ju gärna

det mer filosofiska perspektivet. Det handlar

ju om att fånga en känsla – inte teknisk perfektion.

För mig är – som sagt – punk, stökigt,

rått, kraftfullt och frustration – då kanske

man ska anpassa inspelningen därefter.

– Så, jag vet inte riktigt. Läsarna kan väl

höra av sig till redaktionen med önskemål.

Jag är en riktig dilletant och kan pladdra om

det mesta. Jag är öppen för förslag.


Mikael Sörling

pp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du


Foto: Canan Rosén

Helt plötsligt fanns de bara där

– Hårdgnissel från Sundsvall. Ett

übercharmigt ungt punkband

som visar den något äldre generation

var skåpet ska stå.

Hej Hårdgnissel, vilka är ni?

Vera: Inom Hårdgnissel känd som ”mystiska

Vera,” arg, spenderar den mesta av hennes

tid sovande. Även fast hon är frontman så

kan hon ingenting och fattar ungefär 25

procent om vad folk pratar om. Lägger

ibland till fula kommentarer som inte passar

i sammanhanget.

Annie: Sur, arg, kränkt, pretentiös, allt som

allt en vidrig människa.

Manfred: Spelar bas. Dålig humor som smittar

av sig. Om man är smittad kallas det för

att man är Manfred-skadad. Det finns inget

känt botemedel.

När upptäckte ni punk?

M:Nån gång i sjuan?

V: Vad är en punk?

A: Jag upptäckte punk genom att öka gainen

på gitarren. Sen är resten historia...

Hur upptäckte ni punk?

V: Min mamma lyssnade på Ebba Grön när

jag var liten. Började lyssna på ett band som

inte var punk, och läste att de tyckte om Misfits

så lyssnade på dom och gillade det.

A: Sex Pistols var ju söta och så.

M: Jag hörde ”God save the queen” en gång

och tyckte den var rätt kass då, sen gick jag

runt och nynnade på den nån vecka senare

och sen har det utvecklas sen dess.

Vad var det som gjorde att ni fastnade för

punk?

A: Alla sög så hårt, dom var arga oxå

M: Relaterbart dåliga på att spela.

V: Det var ba bra, varför måste man säga

varför, jag fick faktiskt precis jullov >:((((((

Vad är ni influerade av?

– Massmedia, borgarungar, mimerskolan,

kvinnor i allmänt, Misfits, KSMB, vi vill

skriva en massa coola band som The Stooges

men vi är inte direkt inspirerade av dom.

Vad säger era kompisar om att ni spelar

punk?

– Vi har inga kompisar.

Angry Hudik ska ge ut en livekassett med

er, berätta!

– Gör de? Det var en snubbe som ville spela

in oss när vi spelade i Sandviken, vi sa visst.

Sen frågade han om han kunde trycka kassetter

och då sa vi ja. Lät som en cool grej

Ni var nyligen på turné med Matriarkatet.

Hur var det?

V: Förjävligt.

Bandet kommenterar

Turist i tillvarons favoritlåtar

med Hårdgnissel

Kvinnomys

XDen handlar om att det är förjävligt

att va tjej. Och mysigt.

Morfar lurade Hitler?

XPolitiker som pratar utan att göra

något. Annie såg en tidningsartikel

som hette ”Morfar lurade Hitler”. Den

handlade typ om att prinsens morfar

lurade Hitler.

Järnrör mig inte

XJärnrör och rasister.

Deprimerad i Sundsvall

XHur det är att bo i Sundsvall.

Indyfucker

XIndiefuckers kan va löst baserad på

ett band...? Men det handlar om indie

rock stereotypen.

Godisregn

XNär pedofiler går in på skolgårdar

och säger att dom har kattungar i

bilen.


Foto: Canan Rosén

A: Söta små Stockholmsflickor.

V: Dom är så små o gulliga, vi är så stora o

mogna. Om man är 15 1/2 är man storbarn.

Vad hände på turnén?

– Vi åt chips o spelade musik.

Vad fick ni för respons från publiken?

– Det var fulla gubbar och tomma tanter.

Canan i Twin Pigs berättade att ni gav

publiken fingret när de skrek efter extranummer.

Varför gjorde ni det?

Vera - En snubbe ville spela ”Touch me I’m

sick” med oss, och vi gjorde det som sista låt.

Tänkte att det var ett extranummer typ, men

publiken ville att vi skulle spela ännu mer

och då blev jag sur och sa åt dom att dra åt

helvete. Det var gulligt.

Är texterna viktiga för er? Hur tänker ni

när ni skriver texter?

– Texterna är viktiga för annars vet vi inte vart

i låten vi är. Låtskrivarprocessen är typ: ”Oj det

här lät efterblivet” ”Kör på det” Hitta ord som

rimmar, skrik dom. - Vera Ördell 2k16

Vilka andra band/personer tycker ni

skriver bra texter?

Vacum, (Alla raggare ä inte svin, bara för att

nåra ä de)

Är ni många unga punkare i Sundsvall?

– Hur unga då exakt? Känner inga bebisar

som är punkare. Dom är så tråkiga och mainstream,

inte special snowflakes alls. Annars

tre, Annie, Manfred och Vera.

Vad tycker ni om att det är så många gamlingar

som fortfarande är punks?

–Det är många som verkar tro det i alla fall.

Hur ser planerna ut för Hårdgnissel i vår?

– Vi ska försöka skriva klart våra låtar och

sen spela in

Något att tillägga?

– Hej hej Ylva! Hej hej Klara Li! Som ni märker

är vi socialt retarderade och har svårt att

besvara simpla frågor.


Mikael Sörling

Aoouh! (började som Mob -77)

tillhörde den första vågen av svensk

punk och spelade i Stockholm

1978-1979. Den 13 december 1978

spelade de in två låtar i Polyvox Studio

som var tänkta att ges ut på en

samlingsplatta, men den kom aldrig.

– Vi hade mycket problem med

inspelningen eftersom teknikern ej

visste hur rätt distade punkgitarrer

skulle låta, minns sångaren Matte

Canvious.

2012 gick bandets gitarrist Stellan

Hamringe bort i cancer. Hans gamla

vänner anordnade en spelning med

bland annat Mob -77, Aoouh! och

Warheads året efter. Alla pengarna

som drogs in gick till Cancerfonden.

När Matte ifjol hittade ett kassettband

med låtarna från 1978 bestämde

han sig för att ge ut dem på platta

till förmån för Cancerfonden. På

b-sidan hamnade två låtar från giget

2013, då The Nomads Hans Östlund

spelade gitarr.

Så vill du stödja Cancerfonden och

samtidigt få lite klassisk punk på

köpet inhandlar du ep:n ”The lost

tapes” bums!


Mikael Sörling

Hej Johan i Kronofogden, varför ger du ut Hårdgnissel?

– För att jag tyckte att de var så jävla bra när vi spelade med

dem på Skogsnäs i somras. Det fanns inga bra inspelningar

att lyssna på så jag tog saken i egna händer och liveinspelade

dem på Kungen i Sandviken.

Angry

Hudik

ger ut

kassetten.


Cecilia Hammarlund upptäckte punken som 11-åring.

Det satte outplånliga spår. Efter gymnasiet stack hon

utomlands och var borta i fem år. Hon bodde i London,

Amsterdam, Berlin, Grekland och gick en intensivutbildning

i dreads och hårförlängning i Los Angeles. Hon kom tillbaka

till Malmö, öppnade butik och skapade efter ytterligare

några år Crime City Clothing

-ett klädmärke med ekologiska och fairtrade-principer.

Cecilia Hammarlund är en färgstark person i

Malmös subkulturella miljö. Hon driver egna

klädmärket Crime City Clothing, designar

och dj:ar på punkgig under namnet Siv Saliv.

För sju år sedan ritade hon det första motivet

– men tanken var aldrig att det skulle

resultera i ett klädmärke. Hon drev butiken

Bad Reputation i centrala Malmö från 2006

till 2012 som sålde coola kläder, skivor och

där man kunde göra dreads.

Crime City Clothing-gänget

på London Edge hösten 2016.


Foto: Anna Gullberg


– Jag ville skapa en

butik som hade unika

prylar, något som jag

själv saknade som tonåring,

säger Cecilia.

Butiken lade hon ner

för fem år sedan. Dels

hade hon tröttnat, dels

hade hyrorna skjutit i

höjden. Men det egna

klädmärket finns kvar

och namnet – Crime City Clothing, som kom

till genom att vänner och bekanta röstade

fram det på Facebook.

En skitig industri

Vi sitter på restaurangen Rawfood house,

som ligger mellan Möllan och Triangeln i

Malmö. De serverar ekologisk, närproducerad

vegansk mat. Cecilia käkar en dagens

som ser god och nyttig ut. Jag dricker kaffe

och äter morotskaka. Det är ingen slump att

vi sitter på Rawfood med sin gröna profil.

Miljö är viktigt när Cecilia producerar sina

kläder. Hon anlitar ett litet företag i Belgien

som verkar tillsammans med lokalbefolkning

i Bangladesh, för att ingen ska utnyttjas.

– Visst, jag har inte varit på plats och

kontrollerat, men belgarna kom till mig här i

Malmö för att se vem jag var och om de ville

jobba med mig. Klädbranschen är en skitig

industri. Och är kläderna billiga betyder det

att någon inte fått betalt. Det är dyrt om du

ska ha ett klädmärke som är ekologiskt och

fairtrade – men då vet du

att folk inte kommer att

utnyttjas genom dåliga

löner eller usla arbetsförhållanden.

Crime City Clothing

trycker mellan 50-100 exemplar

av varje tröja. Hon

använder sig av det enda

företaget i Sverige som arbetar

med discharge-tryck

(OBS: inte bandet).

– De bleker in färgen, så trycket blir gammalt

med tröjan – det spricker inte.

Idag har hon 32 olika motiv som hon

designat, det är viktigt att designen bär en

historia. Hon lyssnar när människor hon

håller kära berättar om upplevelser.

– Det får inte bli massproducerat. Mina

motiv görs tillsammans med min vän Vince

Ruarus. Det är mina idéer och skisser men

det är Vince som gör slutmotivet. Alla motiven

är på vänner och familj.

– Min vän Brunos mormor var med i

motståndsrörelsen mot Pinochet i Chile.

Hon kämpade och slogs, torterades på

fotbollsstadion. Innan hon greps var hon och

hennes vänner ute och målade fasader med

slagord. Hon var bra på att vissla, så hon fick

stå på lastbilens flak för att hålla utkik. Kom

polisen signalerade hon till de andra så de

snabbt kunde ta sig därifrån. Den tröjan är

en hyllning till min bästa vän Bruno, hennes

mormor och alla andra som kämpar mot

förtryck världen över.

Mässa i London

I höstas åkte Cecilia med tio goda vänner

till klädmässan London Edge. En mässa för

”Den tröjan är en

hyllning till min

bästa vän Bruno,

hennes mormor

och alla andra som

kämpar mot förtryck

världen över.”

alternativt mode, som punk, rock’n’roll, goth

och metal.

– Det var många Gandalf-liknande personer

som knallade omkring där, minns Cecilia

med ett leende. Det var väldigt roligt, men

vi inte fick jättemånga beställningar. Men

bra respons och knöt nya fina band. Bland

annat med ett finskt hårfärgsföretag som

heter Hermans Professional, skapat av två

skitroliga pantertanter som också brinner

för eko och fairtrade.

Mässan är ingen gratis tillställning, för att

kunna hyra ett bås hade hon sparat pengar

i ett år.

– Det är en stor risk om du inte säljer något.

Det är inga privatpersoner som kommer

dit, utan butiker från hela världen och de

vill veta om du kan leverera för att de ska

våga satsa på dig. Jag åker

tillbaka i höst.

Att träffa kollegor från

andra delar av världen

är inspirerande, men det

finns fula fiskar därute

också som inte drivs av

någon DIY-etik precis.

Cecilia berättar att hon

var på London Edge för

några år sedan och att

ett företag som omsätter

cirka 130 miljoner kronor om året då kopierade

hennes idéer.

– Det är tråkigt, men det händer hela tiden.

Stora företag stjäl från små när de visar upp

sina designer eller idéer. Sedan ändrar de

bara några detaljer och börjar massproducera.

Vice Squad öppnade ögonen

Cecilia är uppvuxen i en liten skånsk håla,

Barsebäck By. Det var där hon som 11-åring,

mitt under DiaPsalma/DLK/Refused-vågen,

upptäckte punken. Hon gillade Imperiet,

men det var ett annat band som sög tag i

henne.

– När jag var 11 fick jag ett kassettband

med Vice Squad, stavat med s. Jag kommer

aldrig att glömma när jag satte på kassetten,

det var det absolut coolaste jag någonsin

hade hört och dessutom var det en tjej som

sjöng.

– Det fanns inget internet då, det var sjukt

svårt att få tag i musik i den lilla håla jag

bodde i och jag minns inte hur den kassetten

lyckades ta sig fram till mitt lilla flickrum i

Barsebäck By. Det var ingen annan som lyssnade

på sådan här musik. Jag kommer ihåg

att jag och en kompis skulle ha en cabaret i

sexan som Sex Pistols, men det fick vi inte

för läraren sa att pensionärerna skulle dö då.

Men punken har hon blivit trogen sedan

dess och ser det fortfarande som ”en känga

mot samhället”.

– Jag vill visa att jag inte håller med. Jag

tänker väl inte på att jag ser annorlunda ut,

jag har ju i princip sett ut så här sedan jag

var 14. Jag gillar musiken mycket och gemenskapen.

Den är väldigt fin inom punken,

det här globala nätverket – att en hjälps åt,

det är så jäkla fint. När jag går på konserter

ensam i Berlin eller Amsterdam känner jag

mig alltid hemma, alla är välkomna – om du

inte är nazze så klart.

Och det där med nazzar minns Cecilia väl.

När hon gick på högstadiet i Löddeköpinge,

någon mil bort från Barsebäck by, var det

1990-tal med lasermannen, rasism och vit

makt-musik.

– Skolan jag gick på var en av de mest

rasistiska i hela Sverige, majoriteten sa sig

sympatisera med sverigedemokraterna. Det

var en tuff miljö om du stack ut med ditt utseende.

Vi var två tjejer som höll ihop. Samtidigt

tyckte vi det var kul att djävlas tillbaka

med killarna som spelade vit makt-musik i

uppehållsrummet.

Cecilias uppväxt präglades av möten med

människor från andra kulturer, hon tror att

det var en viktig ingrediens till varför hon

stod emot och inte följde med strömmen.

– Vi hade alltid människor på besök

hemma från andra kulturer. Mina föräldrar

var socialarbetare som jobbat på ungdomsgårdar

i Rosengård. Det har satt sin prägel.

Jag dömer ingen utifrån var du kommer.

Mångkultur är viktigt, det berikar. Det

berikade mig som liten, gjorde världen mer

spännande.

Vägra vara menlös

I mitten på december ifjol arrangerade hon

Vägra vara menlös-galan för att dra in pengar

till Refugees welcome under parollerna:

Vägra bli dömd efter din livssituation eller

livsstil.

Vägra vara tyst när det blir otäckt.

Vägra vara osynlig när det blir mörkt!

Kvällen drog in nästan 20 000 kronor. ”Så

jävla grymma vi är”, skrev Cecilia några

dagar efteråt på facebook.

Det ringar väldigt bra in vem Cecilia Hammarlund

är och hur hon ser på världen.


Mikael Sörling


Tja Gubbjävlers, ni gör en cover på Kents

”La Belle Epoque”? Varför det?

– För det är en grym låt, med en grym text

men aldrig spelad som den borde. Ebba

Grön gjorde cover på Blå Tågets ”Staten och

Kapitalet”, nu är Ebbas version spelad mer

än Blå Tågets. Det betyder ingenting, men så

kan det gå.

Finns det några andra Kent-låtar ni skulle

kunna tänka er att tolka?

– Nej. Vi kommer med all säkerhet att göra

cover på andra artister. Men Kent är vi klara

med. Och vi är inget coverband.

Hur ser ni på

saken, var Kent

bäst med No

Security-Harri

eller utan?

– Vi visste inte

att Harri Mänty

spelat i Kent.

Vi vet inget om

Kent. Vi har

bättre koll på

Fjodor, Dregen,

Martin Maskin,

Lennart Senap,

Stig Vig och

Onkel Kånkel.

Harri Mänty,

No Security

och Kent.

Twin Pigs är superpunkbandet som består av Inkvisitionen-Erik

sång, Tiger Bell-Canan sång och gitarr, Besserbitch-Klara

på synthbas och sång/körning, och Gamla

Pengar-Andreas trummor. De drog igång bandet för drygt

ett år sedan och debuterade året senare med ett fullängdsalbum,

”Chaos, baby!”. En av fjolårets allra bästa skivor.

Ni debuterar med ett album, kaxigt.

Hur tänkte ni?

Erik: Det gick så himla fort med allting

med att skriva låtar och sådär och när vi

hade ett gäng kändes det som att det var

lika bra att släppa en skiva direkt. Vi tyckte

låtarna vi hade var för bra för att bara

pissa iväg på en bandcamplänk.

Canan: Hur ska man annars debutera?

Med en EP? Zzzzzz

Vad kan ni berätta om skivan?

Erik: Det är en punkskiva på tolv låtar,

inspelad och mixad hos Stefan Brändström

på Dustward i Stockholm och mastrad av

Tommy Tift i Malmö. Vi spelade in den live

ihop, det var en enkel och svinrolig process

som var färdig bara på

några dagar. Tanken

med Twin Pigs var

enkel, vi ville vi

spela nån sorts

punk men den

beskrivningen

jag tycker passat bäst in på vad vi gör myntades

av vår skivbolagsboss Fredrik: ”Hard

Core Punk Rock”. Men vi brukar mest säga

att vi spelar punk. Drivig punk.

Klara: Vi har aldrig brytt oss om är att definiera

genre mer än så, genrer är så jävla

tråkiga. Twin Pigs låtar är egentligen både

pophits i punkförpackning och punkikga

rockhits med hardcoreskrik, wao wao

körer och dansiga inlag.

Vad influerar er?

Erik: Jag kan bara tala för mig själv, men

när jag skriver texter har jag några förebilder

jag alltid hittar inspiration hos. Oftast

från folk som har väldigt lite eller ingenting

med punk/hc att göra. Jag jobbar

mycket utifrån vad jag inte gillar hos

en text och försöker undvika de

greppen. Jag har en filmvetenskaplig

bakgrund så det

är lätt att hitta mycket

inspiration därifrån, men

gärna ta det nåt varv

Det ryktas om att ni ger ut erat debutalbum

efter nyår. Berätta.

– Ja, det stämmer. Skivan är under mixning

just nu men kommer att släppas så fort den

är klar. Vi drar av tretton låtar på en kvart.

Tanken är att vi ska släppa den på kassett.

Vilka är förresten Gubbjävlers?

– Vi startade efter långa ”skulle vara kul

att starta ett band” diskussioner mellan

Pastorn, Boman och St Hellvis. Ur den fortfarande

rykande askan av bandet Syster Ingrid

reste sig en idé. Av nån anledning gjorde vi

vår Fejsbok-sida innan vi ens hade repat. Vi

gick ut med ”100 likes så repar vi!”, det tog

tre dagar. När första basisten tog slut tog

vår gubbkärring Snakedolly över. Hon klär

dessutom bättre i mustasch än oss andra.

Nyårslöfte för 2017?

– Vi lovar inget! Nyårslöften är borgerligt

och bryts för ofta. Politiska löften, löften

om evig trohet, om att hålla kontakten med

gamla polare. Man lovar så jävla mycket.

Vi lovar inget, men kommer göra en jävla

massa grejer nästa år.


Mikael Sörling

Foto: Elisabeth Jensen Bünger


längre än att bara ”yo yo yo jag gillar/ogillar

verkligen Stanley Kubrick”. Jag har ofta undrat

vart Canan får sin inspiration från när

hon skriver låtar, så hon får svara på det!

Canan: I och med jobb, familj, utbildning och

annat så är jag tvingad till att skriva

hits under väldigt begränsad

tid i vardagen. Jag måste tvinga

fram bra skit på en kvart ibland.

En kanske kan kalla det jag gör

för tvångspunk. Då tar man det

som kommer till en liksom.

När jag intervjuade Al Barr

(Dropkick Murphys) så sa

han att hans text- och låtskrivande

förändrats sedan han blev förälder,

är det samma sak för dig?

Canan: Min tillgång till att skriva låtar har

kraftigt krympt så jag är extremt mycket

mer effektiv! Samt att de låtar/hookar som

ungen går runt och nynnar på efter att jag

har skrivit/spelat de hemma är oftast de

som blir singlar. De kan det där med hits de

där barnen.

Vilken roll i scenen har ni?

Erik: Extremt svårt att säga. Vi kommer alla

från olika delar av den större punkscenen

känns det som. Med olika förhållningssätt

till den. Oftast, för mig, så känns det som

att det är andra som bestämmer om man är

med i ”scenen” eller inte. Alltid nån annan

som säger vad som är punk, vad som är HC

eller inte och har väldigt tydliga kriterier för

vad som ska uppfyllas för att få kunna

kalla sig detta.

Klara: Det kan kanske kan vara

svårt att sätta in Twin Pigs i något

supertydligt fack. Men det har varit

väldigt kul med den fina responsen

vi fått från så olika håll. Shug-shug

hc-folk, crustare och rockenroll-rockare

som kommit fram efter

spelningar och tyckt att vi var svinbra,

eller folk som ”inte brukar gilla

punk” säger att de lyssnar på singlarna om och

om igen och blivit peppade på mer punk.

Erik: Jag hoppas vår roll i scenen är att vi är

sympatiska och lätta att ha att göra med.

Vad händer 2017?

Klara: Och vi håller på förfullt med album

nummer 2, Canan är ett punkhitsgeni som

inte vilar.


Mikael Sörling

20

Hej, Henrik Bromander i The

Liptones. Ni firar 20 år som

band i år. Hur håller man igång

så länge?

– Det gör en genom att bo i två hyfsat

tråkiga städer. Inte läsa vidare

eller göra yrkeskarriär som är i

vägen och sist men inte minst: vara

så fnissiga och dumma så ingen

orkar umgås med oss. Eller så är vi

bara oss själva och har helt enkelt

så jävla skoj ihop att vi inte vill sluta.

Vi har blivit bröder på riktigt.

Hur kommer ni att fira?

– Vi hoppas kunna dra ihop ett gig

någonstans med massa gästartister

från band som vi träffat på

genom åren. När vi firade 10 år

så gjordes en dokumentär om oss

som blivit rätt populär av olika anledningar

på Youtube. Det vore ju

kul med en del 2! Fast kanske med

textning denna gång så folk förstår

vår härliga västgötska.

Vad händer annars i år?

– Vi släpper en splitsingel nu i

januari. Sen har vi massa låtar till

en fullängdare som vi hoppas börja

spela in. Dessutom ser det ut som

vi ska till England, Österrike och

kanske Ryssland på gig. Men vi vill

ha mer gig så hör av er på liptones@mail.com

för fan!

Berätta en anekdot som förklarar

vilka The Liptones är.

– Sist vi spelade i Örebro satt en

person i rullstol längst fram och

det gick rätt vilt till så vår sångare

Mo uppmanade folk strängt att

ta det lite försiktigt för dennes

skull. Nästa låt drar igång och det

slutar med att Mo själv ramlar

stenhårt och blir liggande över den

rullstolsburne med gitarren i hens

mun. Bara för att Mo skulle leka

Paul Stanley.


Mikael Sörling


Foxfire.

STOCK

KLUBB

Du ska åka till Stockholm. Du gillar punk. Du vill planera din resa

och du funderar över vad du ska hitta på när du har kommit hit. Du

tänker att det i en stor punkstad som Stockholm borde finnas ett och

annat punkhak eller åtminstone ett par alternativbarer dit du

enkelt kan snubbla ner för att dricka kir och lyssna på punk.

Well, det gör det inte. I alla fall om man med punkhak menar ett fast

ställe som har bar och spelar punkmusik. Naturligtvis kan du

alltid gå till Nortons (Folkungagatan 57) eller Dovas (Ringvägen 104)

men inte fan är det punk, även om det då och då hänger lite punkkids

där. Det är sunk. Men dessbättre, och möjligtvis lite paradoxalt med

tanke på stadens relativa brist på lagom stora spelställen, så arras

det mängder av spelningar i Stockholm, och det finns massor av

återkommande klubbar. Det här är några som du bör kolla upp.


Text: Mattis Loberg

Smäll Estelle har kört på ett

tag nu och har visat sig vara

riktigt flitiga med täta och

bra arrangemang. De har på

senaste tiden lyckats dra upp

både gamla klassiska band

som The Past och Rövsvett

på scen såväl som mer nutida

Midnight Stalkers och Suicide

Syndicate. Smäll Estelle kör

ibland på Staybar (Götgatan

99, T-bana Skanstull), ibland

på Göta Källare (Folkungagatan

45, T-bana Medborgarplatsen)

och ibland på King’s

Table (Sveavägen 64, T-bana

Rådmansgatan eller Hötorget).

Klubb Antisocial är ni redan

bekanta med sedan Turist i tillvaron

#2. De bokar coola band

som du knappt har en aning om

att de finns eftersom de bara

har släppt en demo. I Frankrike.

Ingen har mer koll på Oi!/skinhead-scenen

än Klubb Antisocial.

Förutom att gå hit för att se

banden som du inte visste att du

ville se så kombinerar bokningarna

ofta både nya mindre band

och större band. Du går hit för

att se franska PMS och spanska

La Inquisición eller mer kända

band såsom The Ejected eller

The Snipes. Staybar eller King’s

Table är det oftast som gäller.

Pretty Shitty Kjell är

Sveriges kanske största

DIY-festival och årets största

punkhappening. Två dagar

med punk i olika former

på Fryshuset (Klubben,

Mårtendalsgatan 2-8, T-bana

Gullmarsplan) och dessutom

även en förfest på EnArena

(Palmfeltsvägen 1, T-bana

Globen). På förfesten spanar

du bland annat in Devotchkas

och Lost Warning. På

huvudfestivalen kollar du

exempelvis Cock Sparrer,

Gatans lag och The Beltones.

Det händer nu i maj och du

vill vara där.

En riktig institution är

Club Probation som kör i

princip varje helg i källaren

på Restaurang Snövit (Ringvägen

147, T-bana Skanstull).

Hit går du om du vill

se band som till exempel

Zero Zero, Terror 77 eller

Fuck Frankie. Det handlar

mestadels om stockholmsband,

både nya, nygamla

och gamla, även om det

förekommer undantag från

stockholmsregeln. Det kan

dock lika gärna stå såväl

proggrövar och pretentiösa

countrykillar som punkare

på den svettiga lilla källarscenen.

Generellt sett är det

en ganska gubbrockig klubb

men arrangören Zäta är

engagerad, har koll, satsar

på bredd och är fullständigt

opretentiös. Restaurang

Snövit passade för övrigt

på att stänga för renovering

halva sommaren med lapp

på dörren och täckpapp för

fönstren. När de sedan väl

öppnade igen spanade man

nyfiket in utan att se någon

skillnad alls. Trodde man.

Tills man blev kissnödig.

Då visade det sig nämligen

att man lagt ALLA sina surt

intjänade sunkhakspengar

på att renovera toaletten

– genom att byta ut den

mot en tron av trä. Ändå

ganska punk.


Snövits

trätron.

HOLM

Klubb Död kör både det ena

och det andra men mest olika

former av deppigheter. Den ena

dagen kan arret innebära Kai

Martin & Stick! och den andra

dagen luktar det Brända Barn.

Klubb Död håller ibland till på

King’s Table men mer ofta på

Bröderna Ohlssons Garlic &

Shots (Folkungagatan 84, T-bana

Medborgarplatsen) eller någon

annanstans.

Riktig Punk & Oi är en ny

förmåga bland stockholmsarrangörerna

även om personerna

bakom klubben är gamla

rävar. Du går hit om du inte gillar

Stilett. Däremot tycker du att On

File, Agent Bulldogg och Haircut

är på riktigt. Riktig Punk & Oi

har tidigare kört på Staybar, men

nästa gång blir det på King’s

Table. Och apropå nya arrangörer

så kör spritt språngande nya

Klubb Capital sitt premiärgig på

EnArena Globen (Palmfeltsvägen

1, T-bana Globen) nu i mars. På

scen står Last Resort, Oldfashioned

Ideas och Sabotage.

PSB (Skånegatan 80, T-bana

Medborgarplatsen) är en annan

klassisk scen även om den inte bara

förknippas med punk (den är mest

känd som Hannas källare under

90-talet och dess indiepopboom).

Ibland arrar PSB egna spelningar,

och ibland är det andra som gör

det. Kolla upp till exempel Klubb

Bonewrecker på FB.

Kafé 44/Scen 44 (Tjärhovsgatan 46, T-bana Medborgarplatsen)

har arrangerat spelningar i över tjugofem år. En

riktig institution och den mest klassiska stockholmsscenen

av dom alla. Här har nästan alla band spelat, även de riktigt

stora. Det är så jävla sympatiskt. Ingen åldersgräns och ingen

alkohol. Tisdagar och torsdagar arrar Scen 44 själva. På helgerna

kan andra arrangörer få låna lokalerna, kolla upp till

exempel Punx 44 på FB.

Om du istället känner för att

ta dig utåt förorten så kan du

med fördel sätta dig på tricken

och hoppa av i klassiska

punktrakten Högdalen. Du

skiter naturligtvis i tradiga

Skebokvarnsvägen 209 och

tar istället en promenad ner

till kulturhuset Cyklopen

(Magelungsvägen 170, T-bana

Högdalen). Här samsas

diverse kultur, mat, politik

och musik. Hit går du till

exempel för att kolla hardcore,

allmän DIY och anarko.

Ett virrvarr av arrangörer

huserar i huset, men kolla

till exempel upp SickSound,

Klubb Knivskarpt eller

Dead Rhythm på FB. Vill du

åka ännu längre från stan så

kan du sätta dig på pendeltåget

hela vägen till ytterligare

ett kulturhus, nämligen Gula

villan i Handen (Folkparken

17, Pendeltågsstation

Handen). Här kan du se såväl

internationella DIY-hardcoreband

på lågpristurné som till

exempel. Hyrda Knektar och

Psykbryt. Liksom även betydligt

mer okända förmågor.

Restaurang Snövit,

Ringvägen 147,

T-bana Skanstull

Staybar,

Götgatan 99,

T-bana Skanstull

Göta Källare,

Folkungagatan 45,

T-bana Medborgarplatsen

King’s Table,

Sveavägen 64,

T-bana Rådmansgatan

eller Hötorget

Bröderna Ohlssons

Garlic & Shots,

Folkungagatan 84,

T-bana Medborgarplatsen

EnArena Globen,

Palmfeltsvägen 1,

T-bana Globen

Cyklopen,

Magelungsvägen 170,

T-bana Högdalen

Gula villan,

Folkparken 17,

Pendeltågsstation Handen

Kafé 44,

Tjärhovsgatan 46,

T-bana Medborgarplatsen

PSB,

Skånegatan 80,

T-bana Medborgarplatsen

Fryshuset/Klubben,

Mårtendalsgatan 2-8,

T-bana Gullmarsplan


Ante Blomberg: Det fick bära eller brista

Trots att det var så många år sedan kan

jag fortfarande för min inre blick se

den blåsiga kvällen när jag för första

gången skulle till Ultra.

Jag hade redan varit på några konserter

som arrangerades av kulturföreningen Ultra

på gamla Folkets hus, men jag hade aldrig

beträtt tomten eller gått in genom dörren.

Detta i sin tur berodde på att jag är rullstolsburen

och att jag med färdtjänsttaxins hjälp

varit inne på tomten för att få information

om var gamla Folkets hus låg, eftersom jag

och min kompis Larsa och hans brorsa Janne

konstaterade att det var dit vi skulle när

vi kom fram till Ultra.

Så jag hade rent fysiskt varit 40 centimeter

Ante 1986.

ovanför marken, men som sagt aldrig beträtt

marken på egna hjul. Men nu var jag alltså

på väg att rulla in genom grinden och uppför

stigen mot äppelträden. Buskarna och träden

på tomten var vildvuxna så det kändes

som att komma hem till Pippi Långstrump

och Villa Villerkulla.

Som jag hade kämpat för att överhuvud

taget komma hit.

Som ung punkare med funktionshinder

och boendes ute i Vallentuna kändes

det som att man bodde två veckor från

allting. Jag slukade allt som hade med punk

att göra och bevarade det mesta som skatter.

Oavsett om det var tidningsurklipp, en bild,

ett radioreportage eller som i det här fallet

tv-programmet ”Magasinet” som tog upp

ämnet punken fyller 10 år.

I det programmet hade man åkt ut till

Ultra och gjort ett reportage i samband med

en direktsändning som skulle göras både i

studion och i vardagsrummet på Ultra. Jag

blev helt ”hooked” och tur i oturen så hade

jag bandat in nästan hela programmet på en

videokassett.

Jag bara måste dit, det fick bära eller

brista! Men hur förklarar man en brinnande

känsla av uppror och längtan för ett par då

överbeskyddande föräldrar?

Mamma hade gått med på att klippa tuppkam

på mig, även om hon högljutt protesterade

samtidigt som hon höll i saxen.

De hade även vant sig sen ett antal år

tillbaka att Ebba Grön, Grisen Skriker,

Bitch Boys, Rolands Gosskör, KSMB

och samlingar som Bakverk 80 samt

Sex Pistols spelades högt och ofta

på stereon i mitt rum. Jo, vägen

blev lång och kantad med både

gråt, skrik och gap, misstro, uppgivenhet,

mothugg och nästan

rumsarrest.

Det fick ske i små doser även

om de då tycktes enorma från

mina föräldrars synvinkel. Den

första anhalten var en spelning

på Vita Huset på Stationsvägen

8 i Täby. Jag hade försökt tona

ner hur viktigt denna spelning

var för mig och därför bara

hintat lite vagt om att jag

hade tänkt åka med taxi till

spelningen. Mamma hade då

ifrågasatt hur jag skulle ta

mig in och ut ur huset där

spelningen var och sagt att om jag nu nödvändigtvis

måste dit så skulle någon av dem

skjutsa mig.

Jag lät det då vara någon dag för att inte

piska upp stämningen ännu mer och sedan

försiktigt frågat samma kväll, om någon av

dem hade tänkt att de skulle köra mig till

spelningen. Ja, om jag har tid, svarade pappa

lite vagt framför tv-sporten.

Detta triggade igång mig och jag blev

jättearg. Jag kunde åka dit med taxi (sen

fick det väl gå som det gick) och hem skulle

jag kunna ta mig, det hade jag på känn, men

här satt han och drog på tiden och morsan

initierade att jag inte klarade av det. Det

slutade med jättegräl och med stela miner sa

de: Okej, då åker vi då...

Väl framme lät de mig inte gå ur fast jag såg

ett antal kompisar komma och gå in. Och sen

brakade det loss. Frågorna formligen haglade

över mig där jag satt i framsätet. Ska du

verkligen gå in på det där konserten? Ser du

inte hur de ser ut? Det är säkert knark och

skit. Och vad händer om du börjar med det?

Jag kunde se huset, jag kunde se mina

kamrater och andra jättecoola tuffa punkare.

Jag var där på plats, men jag fick inte gå ur

bilen. Där satt vi säkert i 20 minuter, tills jag

uppgivet och med tårdimmiga ögon sa: Okej,

jag vill gå in här, men då så, så åker vi hem.

Då öppnade mamma som satt i baksätet

sin dörr och med tårar i ögonen sa hon: Ja,

om det här är det du vill så... Vi har försökt,

men du får som du vill...

Jag öppnade bildörren och slängde ut fötterna.

Den vinsten och den frihetsluften jag

andades in är obeskrivbar. Det enda ord jag

får i huvudet när jag tänker på situationen är

”hög”. Jag hade lyckats...

Redigt tog pappa tag i rullstolen och rulllade

fram mig till huset och började dra upp

mig för trapporna.

Han behövde faktiskt inte slita för tre par

händer greppade tag i rullstolen: Tja, AB,

va kul att du kom! I ett svisch var jag uppe

och hade rullats in genom dörrhålet. Pappa

tittade in genom dörrhålet och frågade lite

räddhågset om någon skulle kunna hjälpa

mig ner när konserten var slut. Det är väl

självklart, svarades det från flera håll. Han

kan inte sitta här och ruttna!

Jag antar att alla människor har varit med

om det och vet hur ömt man vårdar ett

visst minne hur töntigt det än må vara.

Jag har nu varit på ett antal spelningar


på Vita huset och det är lugnt hemma. Dom

förstår att de inte kan hindra mig ifrån det,

vad de än tycker. Jag har börjat gilla Vita

huset, Buddha och ett antal band. Trots att

jag var ny så hade jag lärt mig hur saker och

ting brukade vara. Just den här kvällen hade

det varit ”nytt” folk för mig och jag kände

mig både lite uttittad och nervös. Kvällen

hade ändå flytit på och jag var på väg ut mot

farstun för att vänta på min ankommande

taxi.

Till vänster låg trappan upp till övervåningen

och jag visste att det var några kvar

där, trots att de flesta hade åkt hem. Helt

plötsligt brakar det till från den övre delen

av trappan vilket gör att jag tittar åt det

hållet.

Ner för trappan flyger det en punkare med

dubbla tuppkammar, mc-jacka, tighta jeans

och Dr. Martens. Han landar på stjärten med

utsträckta ben framför mig. Trots att han

är omtöcknad sträcker han fram sin hand

och säger: Tja! Sanslös! Vi började prata och

han tycker att det är ”jääävligt coolt” att jag

trots rullstolen är där och den jag är. I

fyllan och villan tycker han att

vi ska skriva våra namn på

väggen, så att det här blir

ett minne som kommer

att finnas kvar. Med en

ganska tjock spritpenna

skriver han över

halva väggen ”Sanslös

och AB var här”.

Under den tiden vi

har språkat har jag

försökt memorera hans

utseende och studerat

både knappar och klotter på

jackan. Han berättar på sin stockholmska

att ”Vi Ultrapunkare har uppvikta

skinpajsarmar så att det röda fodret syns.”

När jag sedan är på Ultraspelningarna så

märker jag att flera har det, vilket jag förstås

apar efter och fortfarande har. Ni får tycka

vad ni vill, men jag tycker fortfarande att det

är snyggt.

En av dom knappar jag fastnar för kommer

att betyda en hel del för mig genom kontakten

med Ultra, men det förstår jag inte då

utan först senare. Jag suger åt mig allt, som

ett utsvultet barn. Detta ser han och berättar

att knappen är en bild av Ultrakåkens

taknock. ”Jag ser att du tittar på knapparna,

men Ultraknappen kan jag inte ge dig för jag

måste ha Ultra med mig hela tiden liksom.”

och när taxin har kommit tar han av sig en

knapp med Sid Vicious och säger ”men den

här ska du ha lill-punkaren”.

Det är här det lite töntiga kommer in. Hur

många knappar jag än må ha tappat genom

årens lopp, har jag kvar den där lilla gröna

Sid Vicious-knappen.

Sanslös har under vårt samtal även pratat

om en spelning mot rasism i Norrtälje, där

hans band Odör och bland annat Tredje

Könet skulle spela. Nu påminner han mig

om det och sticker till mig en lapp med hans

telefonnummer. Jag kom, trots att jag var

nervös för vad mina föräldrar skulle säga,

iväg på den spelningen. Förutom att Tredje

Könet var asbra live blev tillställningen bombhotad

av nazister så att vi fick stå ute i snön

och frysa i över en timme.

Nu var jag alltså på väg in på tomten

till mina drömmars mål. Skulle de

låta mig få vara med eller skulle de

skratta åt mig så att man var heck-veck-våtfläck

och helst bara krypa in i något hörn

och inte märkas? När jag försöker ta mig

genom den kupperade trädgården

kommer Martin och My fram

och frågar om jag behöver

hjälp.

Jag svarar ja och de

välkomnar mig. Väl

inne får jag nu i verkligheten

se den rosaröda

hallen, den smala

passagen till källaren

och köket, köket där de

legendariska bullarna

bakas, vardagsrummet med

den öppna spisen där en eld

nu sprakar muntert. På huk framför

spisen sitter Tompa. Men tja! Säger han

på sitt karakteristiska vis. Jag har inte börjat

med bullarna än, men nu är du äntligen här..

Ja, jag var äntligen där.

Jag var på Ultrahuset i vardagsrummet

framför en trasig, men sprakande, öppen

spis. Människor ler mot mig och har hälsat

mig välkommen. Jag har rullat igenom

dörrhålet och rört vid dörren så nu är jag

dessutom medlem i kulturföreningen Ultra.


Ante Blomberg

Du kan lyssna på Ante på Pop och politik - avsnittet

identifikation samt Tendens på p1 Jag

räknas inte som fullvärdig man – del 2 av 3 http://

sverigesradio.se/sida/avsnitt/718085?programid=3381

Sanslös

Ante i Ultraköket.

Ultra.

Foto: Annika Hellström


I don’t need any reason – fight to win fight to lose

this world just lit my fuse – fight to win fight to lose

got one thing on my mind – fight to win fight to lose

my destiny I choose – fight to win fight to lose

And on it goes this war inside my head – it never stops until I’m dead.

I don’t need any reason – fight to win fight to lose

this world ain’t got no rules – fight to win fight to lose

no peace found in surrender – fight to win fight to lose

so there’ll never be a truce – fight to win fight to lose

ALLTID

BÄSTA

RÖJET


När Malmös Urban Savage drar igång en av världens

bästa löpa-amok-anthems ”Fight to win

fight to lose” kan du räkna med kaos. Turist

i tillvaron har pratat med scenprofilerna Pippi

och Chilli om varför de alltid exploderar under

låten. Och med sångaren Viktor – om vad som

inspirerade dem att skriva den här dunderhiten.

Foto: Hugo Nabo


I don’t need any

reason – fight to

win fight to lose

This world just lit

my fuse – fight to

win fight to lose

My destiny I choose

– fight to win fight to lose

Got one thing on my

mind – fight to win

fight to lose


No peace found

in surrender

– fight to win

fight to lose

This world ain’t

got no rules

– fight to win

fight to lose

”Det är en megahit

helt enkelt, står man

stilla när den spelas

live så är man stendöd

på insidan, och

uppenbarligen lika

stendöd på utsidan.”


Pippi Melkersson

So there’ll never

be a truce – fight to

win fight to lose


”Fight to win fight to lose”

Pippi

Chilli

Viktor

”Fight to win fight to lose”


Det finns låtar och sedan finns det Låtar.

Ni vet de där utbrotten som sätter ditt hjärta

i brand, som får dig att bara vilja löpa amok

här och nu. Det finns ett par sådana mästerverk

som skapar kravall i min kropp – exempelvis

”Fuck authority” med italienska Raw

Power. Världens bästa. 92 sekunder chockterapi

och bultande desperat jävla galenskap.

Urban Savages ”Fight to win fight to

lose” live är precis en sådan upplevelse.

När jag hör ”Fight to win, fight to lose” vill

jag inget annat än slita micken från Viktor,

gapa versen så högt jag bara kan tillsammans

med helt gäng andra galningar som känner

exakt likadant. Det finns några fantastiska klipp

på tuben som enklare förklarar det jag menar, där

Urban Savages publik går helt jävla bananas under

just den låten. Den som sett bandet här i Malmö

har inte kunnat undgå att upptäcka att exempelvis

Bouncing Sole Club-profilen Pippi Melkersson

oftast ger sig in kaoset.

– Det är en fulländad låt, musikaliskt och textmässigt,

konstaterar han. Rå och tung! Dessutom

pryder mitt blodiga ansikte ”Fight to win fight to

lose” t-shirten (tack Linus US/HT för nio stygn)

vilket gör att jag känner ett visst ansvar att ge allt

när den spelas live.

Chili, en annan profil, som också alltid är på plats

när facklan tänds håller med. Låten är i hans öron

perfekt, såväl till uppbyggnad som text – och den

väcker starka känslor till liv.

– Vanligtvis så fastnar jag först för musiken och

sedan lyssnar jag närmare på texten (när det inte

sjungs på svenska). Men här var det nog texten

som satte sig först, enkel och bara rakt in i hjärtat

med kriget i huvudet som aldrig tar slut... igenkänning

rakt av! Får plötsligt upp textraden ”Skrika ut

mitt hat” i huvudet och inser att det är ”Klockan 8”

med KSMB som är en utav de starkaste texterna

jag kan höra, ännu mer igenkänning på den!!! Jag

känner väl det som en riktigt bra punklåt brukar få

mig att känna.., hat och extrempepp! Hur kan man

inte löpa amok till den?

Pippi känner ungefär samma sak när han hör

”Fight to win fight to lose”.

– Jag känner lika delar pepp som frustration,

kämparglöd som uppgivenhet. Vad vi än gör så

kommer allt att skita sig, men vägen dit kan göras

mindre plågsam. Det är en megahit helt enkelt,

står man stilla när den spelas live så är man stendöd

på insidan, och uppenbarligen lika stendöd på

utsidan.

Urban Savages sångare Viktor berättar att

sången är inspirerad av livets bergochdalbana

och överlevnadsstrategier. Men han

nämner också låtar som Black Flag ”My war”, Blitz

”Fight to live” och Suicidal Tendencies ”War inside

my head” som ingredienser.

– Linus hade riffet klart och spelade det i replokalen

och Ruben och Peter hakade på och det

kändes direkt i magen, minns Viktor. Jag spelade

in den på mobilen och sen gick jag hem. Jag satte

mig med papper och penna och skrev ner hela

texten i nån slags febermani. Nästa gång vi repade

hade jag med texten och visade vart de skulle

köra ”Fight to win fight to lose” och så körde vi

den. Direkt efteråt nickade alla tyst gillande till

varandra och så körde vi den en gång till.

– Hela texten med verser och refräng skrevs

i en enda sittning och den satt direkt på nästa

repning. I efterhand så märkte vi att vi i stressen

och hetsen glömt lägga körer på slutet i refrängen

på lp:n men live brukar folk ta i och hjälpa till så

det låter som den ska.

Vad handlar den om?

– Egentligen handlar den väl om flera saker som

går in i varandra, men grunden för texten är väl

viljan att försöka förstå sin vrede, att inte sålla sig

till fåraskocken, att inte acceptera sakers tillstånd

och våga välja sin egen väg. Det är en önskan och

en inre konflikt som gör sig påmind genom hela

livet.

Det har gått två år sedan Urban Savage gav

ut debutalbumet ”Let thunder roar”, under

tiden har de medverkat på Turist i tillvaron

vol 8 med ”Stomp it out” och gett ut en fyralåtars

vinyl-ep.

– Vi gjorde också en 8-minuters post-mortemremix

av ”The End” från ep:n tillsammans med

Kristian Olsson/Alfarmania , den gavs ut på

kassett av Blood & Döner records. Förutom det

där har vi slamrat vidare och spelat live mer än vi

egentligen tänkt.

Förhoppningen är nu att den splitsjua det länge

talats om med franska Syndrome 81 ska ges ut i

början av året, annars jobbar de hårt med att skriva

nya låtar för en kommande platta – i dagsläget

oklart om det handlar om en ep eller en lp.


Mikael Sörling


Jag försöker läsa så många

fanzines jag kan komma över,

och om du gör en tidning så

hör gärna av dig. Jag tänkte

tipsa om några av mina favoriter

i dagens zineflora.

Först ut är Piteås stolthet Hunden

som vägrade dö. En tidning

jag är mycket förtjust i eftersom

redaktören Jonas Juuso inte låter

något stå i vägen för sin kreativitet.

I ett tidigare nummer

dokumenterade han alla kojor

han upptäckt i skogarna runt

Piteå, det är helt lysande i min

mening. I senaste numret som

jag läst (#16) skriver Jonas i förordet:

”Jag har alltid varit mån

om att Hunden ska handla om

vad som helst, med fokus på underjordisk

och plebejisk kultur i

största allmänhet. Men under de

senaste åren har det i allt högre

utsträckning förvandlats till en

ganska personlig blaska”. Jag

tycker den programförklaringen

ramar in det sextonde numret

bra och det tar sig främst

uttryck i det långa samtalet med

konstnären Magdalena Nordin,

som är en spännande läsresa.

Missa inte!

Landets flitigaste fanzinemakare

är utan tvekan Flyktsodaredaktionen.

Du hinner knappt

läsa ett nummer förrän ett nytt

har landat. När jag skriver dessa

rader (den 31 december 2016)

är 13 nummer gjorda, säkert fler

när du läser detta. #13 var ett

litet tunnare nummer än vanligt

men hade ett inspirerande

”Starta band”-tema och artiklar

med hyggligt nya band som

Kalla Händer, Shaking Heads

och Gestures. Medan #12 var

omfångsmässigt mer rejält, där

du bland fick lära känna Marko/

Levande Begravd och Danne/

Halvfabrikat lite bättre – tillsammans

med gamla godingar som

MDC. Flyktsoda är alltid nyfiket

och inspirerade, en tidning som

inte tar slut bara för att du läst

klart.

Tova Halling, känd från bland

annat Klubb Antisocial, debuterade

under hösten med sitt

In Defiance och hann ganska

snabbt göra två nummer med

ett underhållande material. Tova

fokuserar främst på oi!- och

skinheadscenen och det är här

du läser artiklar om band som

R.A.S., Outreau, La Incuisicion

samt scenprofiler som Jansson

(Club Peking och mycket

annat) och tatueraren Jessica

Sörensson. Jag gillar främst det

personliga tilltalet och glädjen i

fanzinemakandet. Ett nytt nummer

(#3) ska vara ute i slutet av

januari.

Om du är ute efter obskyrt

punkstök kan det vara en idé

att börja bläddra igenom Marko

Gillingsmarks utsökta Levande

Begravd. Här får du långa initierade

och intressanta intervjuer

med exempelvis Thomas

Savage, eller en fetingartikel om

svensk ”oddball”-punk eller en

artikel med Terveet Kädets Läjä

Äijälä samt snack med Mascara

Snakes. Dessutom mängder med

recensioner av de där skivorna

du inte trodde fanns.

I slutet av januari ska ett nytt

nummer av Keyböard Warrior

finnas ute, med punkochhardcore

från Italien, Usa, England

och Sverige.

Avslutningsvis så borde Marching

On tänka om, dra igång

zineverksamheten igen. Kom

igen nu Tommy, så roligt kan det

inte vara i Västerås!

Frank Bergsten

Fet punkfest

i Småland

I småländska Eksjö kör man

”Punk & general mayhem 2017”

den 11 mars. Arrangörerna har

lyckats få ihop en riktigt bra

uppsättning band, eller vad sägs

om Suicide Syndicate (bilden),

Peking Punk, The Bratz, Lowriders

och Oldfashioned Ideas.

Låter helt galet bra.


Foto: Ann-Helen Hoaas

Jojo, sångare och låtskrivare i Belta 53:

”Jag

en

känsla

måste ”

Småländska Belta 53 gav i höstas utan plattan

”Ingen vinner”. Turist i tillvaron gillade det vi

hörde och ville veta lite mer om bandet med det

mystiska namnet, så vi bad frontfiguren Johanna

”Jojo” Wadensten att svara på några frågor.

Hej Jojo, berätta allt jag som jag inte visste

om Belta 53!

– Vad vill du veta? Att vi tagit vårt bandnamn

efter en ko som bodde i lagården där vi har

vår replokal. Att det från början var jag och

en tjej jag träffade på ett babycafé som pratade

om att starta band, men hon hoppade

av efter första repet. Att Anders egentligen

bara skulle va trummis tills vi hittade någon

annan. Att en av dom första låtarna vi repade

var ”Zombie” med The Cranberries. Första

gången vi var med i en musiktävling kom

vi trea. Det var tre band med i den tävlingen.

Andra gången var Livekarusellen 2014, där

vi faktiskt kom till Smålandsfinalen. Men där

var det bara en i juryn som gav oss poäng,

lägsta möjliga, så vi kom sist där också. Med

ganska så stor marginal. Vi brukar säga att

vi spelar för dom som är där och för dom

som vill höra. Våran fantastiska trogna lilla

skara med fans är viktigare för oss än alla

jurymedlemmar i alla musiktävlingar. Alla

gånger.

Du, vad är Belta 53 för något?

– Belta 53 är tre personer som råkade hamna

i ett band tillsammans. Vi drar åt olika

håll men går ändå i samma riktning. Belta


Kajsa och Jojo har ett band tillsammans – Hoppstylta, de ska medverka

på en internationell samlingskassett som Tom Bombo ligger bakom.

Hoppstylta kan du se live den 30 juli på Halmstapunken.

Belta 53 spelar i Köpenhamn

den10 februari och i Stockholm

den 29 april.

Foto: Ann-Helen Hoaas

53 är inte ett punkband sa jag en gång. Men

sen är frågan vad som egentligen är punk.

Och vem som bestämmer det? Oavsett så

är vi nog mer punk nu än vi var när bandet

startade.

Och vem är Jojo?

– Jag är en konstnärssjäl.

Och jag är punkare. Ganska

trevlig om jag får säga det

själv. Jag är sjukt spontan

men älskar fasta rutiner.

Jag hatar människor men

älskar personer. Är lugn och

sansad men också ganska

galen. Det jag brinner för är

musiken och allas rätt att få

vara den dom är. Jag jobbar

som fritidspedagog och har

en man och två barn.

Jag läste att du skrivit all

musik och text på senaste

skivan ”Ingen vinner”.

Vad blir du inspirerad av?

Vilka band och textförfattare

gillar du?

– I stort sett allt av det jag

skriver kommer av att jag

har en känsla som måste

ut. Att skapa musik är den

största anledningen till

att jag inte går under av

min ångest. Min största

inspiratör när det gäller

låtskrivande är Thåström.

Jag är också väldigt svag

för Veronica Maggio och hennes sätt att

uttrycka känslor i text och toner. Annars är

mina favoritband just nu The Baboon Show,

Matriarkatet, Lastkaj 14, Psykofant och Fuck

Frankie.

Jag gillar ”Annas ligister” jättemycket,

kan du berätta om den?

– Annas Ligister handlar om mina kompisar

från högstadiet. Det var första gången i mitt

”Min största

inspiratör när

det gäller

låtskrivande

är Thåström.”

liv jag kände en grupptillhörighet där jag

kunde vara mej själv och bli accepterad för

det. Vi var inte bästisar, vi var ett gäng som

gjorde saker tillsammans, ställde upp för

varandra och hade kul. Det var med dom jag

upptäckte den svenska punken och det var

då jag bestämde mej för

att aldrig döma människor

efter utseende eller status

i samhället.

Foto: Mikael Sörling

Vad händer med Belta

53 i vår?

– Vår singel som spelades

in i slutet av december

släpps och så hoppas vi på

att få spelningar runt om i

Sverige och kanske i Danmark.

Vi kommer också

att anordna en vårfestival

i vår replokal/ festlokal.

Då kommer vi bjuda in

vänner och bekanta och

spela tillsammans med lite

andra band från närområdet.

Jo, förresten – jag såg

att du också var med i

Hoppstylta. Vad är det

för ett band?

– Jag träffade Kajsa,

en fantastiskt trevlig

punkbrud, när Belta 53

var med i Livekarusellen

2016. Vi klickade direkt

och bestämde oss för

att starta band ihop. Hon spelar trummor

och jag akustisk gitarr. Vi vet inte än hur

Hoppstylta kommer utvecklas men kanske

kommer vi ta med en basist och en elgitarrist

framöver. Vår första spelning gjorde

vi helt själva och det funkade rätt bra det

med. Vi har spelat in två låtar som kommer

släppas till våren och en av dom kommer att

finnas med på Tom Bombo-kassetten.


Mikael Sörling


Turist i tillvarons cineast

Patrik Södling har den senaste

tiden botaniserat i sitt filmotek

och tipsar om en mängd punkfilmer

som är värda att kolla

på – samt några du bör undvika.


Lord of the Rings-klass

Football Factory-klass

Terror på Elm Street-klass

Star Wars, episode 1-klass

”En av

de bästa

musikdokumentärer

jag

sett!”

East End babylon

n En fullständigt enastående dokumentär

om Cockney Rejects karriär. Förvisso är

gruppen ett av mina absolut största favoritband

i punkhistorien, men det är inte bara

det som gör filmen så lysande.

Hyllade filmmakaren Richard England har

jobbat mycket med kontext, vilket gör historien

om Cockney Rejects även till historien

om Londons East End, från senaste världskriget

fram till idag.

De dragen på färgpaletten ger filmen ett

helt annat liv än den genomsnittliga rockdokumentären.

Producentteamet har även

fått loss arkivmaterial som bandets framträdanden

på Top of the Pops, vilket är kul.

Mick och Jeff lotsar oss genom historien på

ett fängslande sätt, och filmens 104 minuter

rasslar på i en visslande takt. En av de bästa

musikdokumentärer jag sett!

Staffan Hildebrand-nivå

Cock Sparrer

”What you see… is what you get”

Sex Pistols

”There’ll always be an England”

n Två katter bland hermelinerna, och två

discar som egentligen inte borde vara med

här, då bägge i huvudsak är konsertfilmer.

Men här gör jag ett undantag och sätter

fokus på det intressanta (och extremt snarlika)

bonusmaterialet.

I Sparrer-filmen är Colin och Steve Bruce

våra ciceroner när de berättar bandets historia

genom att ta oss genom sina ungdomskvarter

i East End. Riktigt underhållande när

kameran tar oss med till alla dessa landmärken

i dag.

På samma sätt har producenterna bakom

”There’ll always be an England” jobbat när

de släpper lös Steve, Paul och Glen i Soho,

Chelsea och Hammersmith för att berätta

Pistols historia. Grymt kul när de återvänder

till sitt HQ på Denmark Street, idag

kontorslokaler men med bandets klotter på

väggen inne på lagret intakt!

Norra London får John guida oss genom,

och efter åker vi turistbuss med herr Rotten

där han kommenterar dagens glas- och

stålklädda skyline på sitt eget speciella

sätt. Två sevärda filmer ur dessa aspekter

och som ”bonus” får du ju även en brilliant

konsert med respektive band. Helt okej, eller

hur?!

The filth and the fury

n Julien Temples fullträff där historien om

Sex Pistols berättas som den ska berättas,

och som ger honom lite upprättelse efter

spektaklet ”The Great Rock’n’Roll Swindle”.

Förmodligen har ni alla sett den, så jag ska

inte orda för mycket om filmen som sådan,

utan mer plussa för att den svenska dvdutgåvan

tacknämligt lagt med Stig Larssons

kortfilm ”Punkrock” som bonus. En liten

aptitretare en kan roa sig med att se innan

själva huvudfilmen.

Punk attitude

n En Don Letts-film, vilket alltid borgar för

bra kvalité. Här berättas punkens historia

från ett avstamp i femtio- och sextiotalen,

via New York Dolls till detonationerna i New

York respektive London.

Och till skillnad från de flesta andra

dokumentärer om genren tar historien inte

slut med att Blondie blir mainstream 1979,

utan här berättas vidare om de kommande

decennierna också. Via hardcore och band

som Sonic Youth och Fugazi tas vi igenom

berättelsen fram till dags dato (eller i alla fall

2005 då filmen gjordes).

Enda vita fläcken på kartan är att såväl

UK82/Oi! som anarkopunken utesluts helt

från historieskrivningen. Själv har jag svårt

att kalla en dylik historieskrivning heltäckande

när varken Sham 69, Crass eller Cockney

Rejects dyker upp. Och det är en nackdel

så stor att den drar ner helhetsbetyget. Dock

en mycket sevärd dvd.


The day the country died

Burning Britain

n I förra Turist i tillvaron kunde du läsa om

Ian Glaspers böcker som ringar in anarkopunken

respektive den övriga punkscenen

mellan 1980 och 84. Dessa följdes upp av

Cherry Red med två dvd:er, två filmer med

mycket skillnad i innehåll och resultat.

The Day The Country Died sammanfattar

anarkoscenen med mycket värme, kunskap

och substans. Ian Glasper själv intervjuas

liksom profiler inom scenen, såväl från stora

namn som Crass och Conflict till mindre kända

akter som Zounds och Inner Terrestrials.

Historien förs framåt via olika teman, inramat

av snabba klipp från såväl bandfoton

och artwork som nyhetsklipp på krig, kravaller

och djurförsök. Här skulle jag gärna

att tempot varit lite lägre när skivomslag och

posters flimrar förbi, annars är filmen en

riktig fullträff som gör scenen full rättvisa.

Sorgligt nog är detta inte fallet med Burning

Britain, som falskt marknadsförs som

”The history of UK punk 1980-84”. Någon

historieskrivning får vi inte vara med om,

inte några intervjuer eller någon som helst

bakgrundsfakta.

Vad vi får är 30 filmklipp från band ur

boken, mycket inspelat under nittotalet med

trötta, tempofattiga återförenade upplagor

av banden som en gång brann med en så

klar låga.

Det mesta är förbannat trist med andra

ord, och inte ens den underbara upptagningen

med Newtown Neurotics från 1983 kan

rädda det här bräckliga bygget.

The story of The Undertones

– teenage kicks

n Kan du inte motstå underbara Undertones,

kan du näppeligen motstå denna

dokumentär heller.

Legendariske DJ’n John Peel (bandets

skyddsängel, om du så vill) tar oss på en tur

till Derry på Nordirland för att sammanstråla

med bandet. Minus Feargal tyvärr,

men han är intervjuad separat så hans bit av

historien är även den med.

Bandmedlemmarna berättar bandets

historia med mycket värme och en hel del

roliga anekdoter, och speltiden på en dryg

timme känns väl kort. Minus i min bok

är att vi gärna kunde fått mer om scenen

kring dem när punken kom, och att större

tyngdpunkt borde lagts vid tiden kring

första albumet (det är trots allt den eran de

hamnat i historieböckerna för). Annars är

denna dvd enklast sammanfattad som en

trivsam timme som kunde gett mer.

Dom får aldrig mig

Glöden slocknar aldrig

n Två av tungviktarna, och två av mina personliga

favoriter, ur den svenska punkhistorien

föräras varsin dokumentärfilm. Bägge

är genomarbetade verk av hög klass som gör

respektive band full rättvisa. Bra intervjuer

med såväl Asta Kask-killarna som herrarna

i Attentat, nedslag i bägge bands respektive

nutid varvat med en hel del kul arkivmaterial

tar dessa timmars gottande i svenskt

punkgodis mig till stadiet då jag bara vill ha

mer, mer, mer.

Punk’s not dead

n Punken är inte död, den sitter på sitt kontor

och räknar pengar. Liksom Susan Dynner

säkert skrattade hela vägen till banken efter

att ha gjort detta hafsverk till film.

Den tar avstamp i punkens tidiga år i USA,

i efterdyningarna av

”Och när

filmens

eftertexter

rullar

på undrar

jag fortfarande

vad syftet,

meningen

och den

röda tråden

var. ”

att Sex Pistols självdött

på en scen i San

Fransisco. Hur band

som Black Flag fick

jobba och streta i

ett underground

som verkligen var

underground. Tuffa

tider, serru!

Sedan berättas

det, förvisso rätt

underhållande, hur

bolag som Epitaph

växte och växte, för

att fullkomligen

explodera av succéerna

med band som

Offspring, Green

Day och Rancid.

Och helt plötsligt

är vi på Warped-turnén

och filmen handlar om konflikten

mellan punkens idealism versus företagssponsring

på punkkonserter (!). Och innan

vi hinner få några svar eller djupare analyser

hamnar vi hemma hos Charlie Harper, som

tillsammans med Dick Lucas får symbolisera

idealisterna som står benhårt fast vid sina

punkideal trots decenniers slitande under

allmänhetens radar.

Och när filmens eftertexter rullar på undrar

jag fortfarande vad syftet, meningen och

den röda tråden var. Visst, vissa filmklipp är

riktigt intressanta, och det är alltid underhållande

när Henry Rollins och Jello Biafra

dyker upp i rutan, men som film betraktat är

det här ett riktigt stolpskott.


End of the century

n Ännu en i raden av pricksäkra dokumentärer.

Ramones story berättas grundligt och

ramas snyggt in av massor med arkivmaterial

och intervjuer. Essensen i banden ringas

också in; den oerhörda energin och det

jättelika avtryck de gjorde i musikhistorien,

liksom bilden av den dysfunktionella familj

detta band var.

Musiken inspirerar till att sätta sig med en

Ramonesplatta direkt när eftertexterna rulllar

på. Men samtidigt måste du ha ett hjärta

av sten för att inte gripas av slutet när de

först blir invalda i Rock’n’Roll Hall of Fame i

efterdyningarna av Joeys död, varpå DeeDee

lämnar oss en kort tid senare. En film som

gör avtryck på flera plan.

The future is unwritten

n Historien om Joe Strummer, berättad på

ett väldigt rakt och ärligt sätt. Massor av folk

är intervjuade på vägen, från gamla bandkompisar

i 101’ers

via gamla flickvänner

till skådespelare

och musiker. Och

vi får en bild av en

man med två olika

sidor. En med ett

stort hjärta och idealism,

och en mindre

smickrande om

”Vi får en

bild av en

man med

två olika

sidor.”

en person som kunde vara väldigt kall och

hård mot sin omgivning när det skulle tas

vidare steg i karriären. Mycket härliga klipp,

inte minst av tidiga The Clash, lyfter den här

filmen rejält, och jag summerar dvd:n med

en varm rekommendation att se den.

Looking for Johnny

n Jag älskar New York Dolls. Jag älskar The

Heartbreakers. Och jag älskar allt Johnny

Thunders namn satts på, från obskyra demosamlingar

till vingliga halvofficiella liveplattor.

Däremot älskar jag inte denna film! Jag

kan inte sätta fingret på vad som tar emot;

den innehåller hur mycket arkivmaterial

som helst (inte minst av New York Dolls)och

berättar egentligen Johnnys historia på ett

rappt och effektivt sätt. Men kanske är det

all misär, alla droger och den bortkastade talangen

som gör att det bara blir för mycket.

En film jag så gärna skulle velat tycka om,

men som bara blir ett stort ”jaha?!”.


Lädernunnan, eller The Leather Nun, behöver ingen

närmare presentation. Jonas Almquist, bandets

sångare, låtskrivare och konstnärlige ledare, tog sig

tid att besvara några frågor och uppdatera oss på

vad Nunnan håller på med nu.

”Bra musik

uppstår i

mötet mellan

musiker”

Var kom namnet Lädernunnan ifrån?

− Jag kom på namnet på väg till vår första

spelning. Vi hade inget namn och hade inte

tänkt på det. Vet inte var jag fick det ifrån.

Det bara dök upp i huvudet – Lädernunnan.

Du har under åren träffat på en massa

musiker och säkert upplevt en beskärd

del av galenskap. Finns där någon händelse

du vill dela med dig?

− Varje band har sina historier. De flesta

är väl mest roliga internt. Men en av mina

favorithistorier är vårt allra första framträdande,

som skulle vara en del av ett litet

punkinslag på Sprängkullens 5-årsjubileum.

Efter vårt framträdande blev alla punkare

utslängda. Fast vi hade redan åkt därifrån

och fick inte veta förrän dagen därpå. Då var

vårt ”skandalframträdande” känt över hela

Göteborg.

Jag tror att jag läste någonstans att du

håller på med en bok om din karriär och

om ditt liv. Stämmer det?

− Vi får se. ”För samtal” som det så vackert

heter. Om det leder fram till något vettigt,

så kör vi. ”Självbiografier” är oftast ganska

tråkiga och det skulle jag inte vilja utsätta

mig eller läsarna för. Man vill inte hamna i

reabacken på Lidl, som Dregen.

Vad hände egentligen innan Sticky Fingers-spelningen

2009 när du skrev att du

upplöst bandet?

− Nunnan Re-loaded var ett tributeband

som Mappe i Candlemass satte ihop till Nunnans

30-årsjubileum. Bara gamla Nunnanfans

i bandet och med mig på sång. Vi gjorde

några hysteriskt bra spelningar bland annat

på Peace & Love. Sedan gick det pengar i

bandet. Respekten för Nunnan och skälet till

att bandet sattes ihop kom i andra rummet.

Folk såg att man kunde göra en massa

pengar för egen del och började göra planer

för framtiden.

– Det som skulle vara en hyllning, fick ett

eget liv. Både bandet och arrangörerna såg

det som ”nya” Nunnan och med en creddig

line-up. Då var det inte roligt längre, så jag

klev av.

Ni gav nyligen ut en grym liveplatta, enbart

på vinyl, respekt! Vad var anledningen?

Hur mottogs den idén av skivbolaget?

− De var bara positiva. Jag är uppväxt med

vinyl och en schysst och klassiskt snygg

live-lp vill man ju ha i cv:t.

Musikindustrin har förändrats dramatiskt

de senaste åren och musikvärlden

har förlorat många fantastiska musiker

den senaste tiden: David Bowie, Alan

Vega, Freddie Wadling. Tror du att vi

kommer att se någon som kan axla deras

roller?

− Tveksamt. Inte på samma sätt. Musikbranschen

ser helt annorlunda ut. Skivförsäljningen

gick stadigt uppåt mellan 1960-

2000. Majorbolagen skapade en ekonomisk

bubbla, som sedan sprack. Radion gav upp

sitt Public service-uppdrag. Istället för att bli

ännu bättre på det man var bra på tog man

efter kommersiell radio. Idag spelas väldigt

lite ny och kommersiellt oetablerad musik.

Det musikaliska eko-system som försörjde

oss med musikalisk kreativitet finns inte


”Folk ska veta att vi alltid levererar live. Och

att spelningarna därför är få och unika. Vi åker

inte runt och gör billighets-gig och holkar ur

Nunnans goda namn.”

längre. Band får inte växa och utvecklas,

varken musikaliskt eller karriärmässigt.

Och artister som slår kommersiellt, som till

exempel Icona Pop, lever en skör ekonomisk

tillvaro med en sjusiffrig ryggsäck att släpa

på. Skivbolag skriver 360-avtal och har

procent på såväl skivor, merch och turnéer.

Samtidigt ger strömmad musik väldigt lite

pengar till artisterna. Digital skivförsäljning

har nästan upphört. Vinyl är fortfarande en

marginell intäktskälla som huvudsakligen

försörjs av 40–50-åringar. Så förutsättningarna

för kreativa begåvningar med integritet,

är oändligt mycket sämre idag. Bowie,

Vega och Freddie W var produkter av ett

musikaliskt blomstrande sent 1960-tal. Lätt

att glömma bort.

– Sedan finns en annan viktig aspekt: bra

musik uppstår i mötet mellan musiker i en

replokal och i en studio. Idag sitter allt fler

och skapar musik i datorerna. Filer skickas

på nätet och folk gör pålägg hemma. Det gör

att man missar den kreativa process som

uppstår när man formar musik tillsammans.

Det är både lärande, utvecklande och

Foto: Tallee Savage

skapande i en och samma process. Utan den

processen blir musiken fattigare och mer

steril.

Lädernunnan / The Leather Nun är synonymt

med dig. Hur ser bandet ut idag? Är

du ägare av licensavtal etcetra?

− Jag sitter på de juridiska rättigheterna.

Musikbranschen är fylld av lurendrejare

både på major- och indienivå. Nunnan, som

många andra band, har blivit blåsta. Som

band är du beroende av dem du jobbar med.

När allt fungerar, är det okej. Men när det

slutar fungera är du rökt. Därför skriver

jag bara korta licensavtal. Alla intäkter från

merch och skivor går in i bandet.

– Det kostar svinmycket att göra konserter

med sju personer på scenen, inte minst när

folk är spridda över landet. Ett par dagars

repande (eller en veckas repande, som inför

Södra Teatern) är svindyrt. Men vi vill göra

något riktigt bra live. Folk ska veta att vi

alltid levererar live. Och att spelningarna

därför är få och unika. Vi åker inte runt och

gör billighets-gig och holkar ur Nunnans

goda namn. Därför är det också viktigt att

ha örnkoll på alla avtal och rättigheter.

Det känns som om man som musiker

fortfarande idag måste vara om sig och

kring sig och ha koll på pengarna, jag

läser hela tiden om band som blivit

lurade på stålar. Har du något råd att

ge till unga musiker som ger sig in och

rock and roll-branschen?

− Vill man spela musik idag på lite högre

nivå än bara kompis-/hobbynivå, måste

man både ha kunskaper i ekonomi och

marknadsföring. Det finns inga managers,

bokare eller skivbolag som kommer att

hjälpa till – om de inte kan tjäna pengar

på er. Och de kommer alltid att göra så

lite som möjligt för er eftersom de kör

på taxameter och utgifter äter upp deras

vinstkaka – såvida de inte känner att de

kan tjäna ännu mer pengar. Då kommer

de att skjuta till precis så mycket resurser

som behövs. Sedan ska allt betalas tillbaka

innan vinsten delas – 20 procent till er, 80

procent till dem. Fairtrade, någon? Public

service-radion (Sveriges Radio, BBC)

spelar till 96 procent musik från majorbolagen.

De övriga procenten musik kommer

från indiebolagen. Adele (en av de bäst

säljande artisterna i världen) räknas som

indieartist. Ditt band ska inte konkurrera

med andra små indieband om radioutrymmet

– ni ska konkurrera med artister som

till exempel Adele. Vill man gå in i det här

systemet måste man göra det med öppna

ögon. Det krävs mycket mycket mer än

en schysst låt och att kompisarna tycker

att ni är bra. Går man i plugget ska man

definitivt gå med i Musikerförbundet.

Studerandemedlemskapet kostar inget,

och Musikerförbundet har massor av kunskaper

man behöver som ett ungt band för

att undvika de värsta smällarna eller ren

dikeskörning. Att jobba i musikbranschen

är alltid dubbelt – ju glassigare och framgångsrikare

framsida, desto större skuldsatt

baksida. Heter man inte Jay Z, Adele

eller Rolling Stones – är musik en karriär

på kredit med ständigt ökad belåning.

Vad händer med Nunnan under 2017?

− 2017 bli förhoppningsvis ett mycket

aktivt år. På försommaren skrev vi ett

globalt avtal med Universal för vår gamla

katalog. Den ska nymastras och sedan

promotas på olika sätt. Den uppmärksamheten

kommer att spilla över på det

nya material vi släpper och vice versa.

Förhoppningsvis en synergieffekt som

kommer att ta oss ut i Europa på livesidan.

I vinter jobbar vi tillsammans med Universal

på promostrategierna för det gamla

materialet. Vi skriver på nytt låtmaterial

och det kan bli två albumsläpp 2017. Vi

diskuterar också ett antal låtsamarbeten

med andra artister. Det kan bli ett mycket

produktivt år.

Jag försökte hålla mig ifrån de vanliga

frågorna, hoppas jag lyckats.

− Nä, men jag gillar dig ändå.


Mikael Ekström


Australiens Mad Nanna väcker starka känslor

”Folk blir arga

och upprörda”

Det är inte ofta jag blir imponerad

av nya band, men när det händer är

det desto roligare. Det australienska

bandet Mad Nanna har ett helt

eget sound, de vågar låta annorlunda,

vågar gå emot strömmen.

De är helt klart det mest

intressanta bandet jag hört

sedan jag kom i kontakt

med Les Rallizes Dénudés

för ett par år sedan. Mad

Nanna låter som om Velvet

Underground fått ett utomäktenskapligt

barn med

Syd Barrett och lämnat det

i skogen för att uppfostras av vargar. Mad

Nanna har funnits sedan 2010 med Michael

Zulicki (gitarr och sång), Ian Wadley (trummor),

Karl Von Bamberger (keyboard) och

Patrick O´Brien (gitarr) som fasta medlemmar.

Patrick berättar:

− Mad Nannas första spelning var i min

gamla butik, Sunshine & Grease, någon gång

2010. I själva verket tror jag att Michael

redan hade gjort en spelning eller två under

det namnet med några andra musiker, men

det hade inte funkat. Han bad mig spela

gitarr i bandet 2010. Inga repetitioner, och

inte speciellt många diskussioner om vad

vi skulle spela vad jag minns. Ian berättade

i går kväll att vi hade ett litet jam med den

australienska synth-gurun Matthew Brown

innan vi började.

− I början av Mad Nanna hade vi ofta olika

människor med i bandet. Michael hade en

idé att låta bandet ha en roterande line-up,

men jag tror att det som hände var att

Michael, Ian och jag spelade väldigt bra tillsammans.

Något speciellt hände mellan oss

tre helt olika människor. Vi hade också en

kille som heter Jesse som spelade elektrisk

fiol och sax, och en riktigt bra basist som

heter Samaan Fieck vid olika tidpunkter i

bandet. Och sedan Karl som gick med i Mad

Nanna för att spela keyboard och var en permanent

medlem tills han dog i januari 2016.

Det har varit ett mycket svårt år. Michael har

omgett sig med en ganska anpassningsbar

grupp människor. Vi gillar osäkerheten.

Mad Nanna låter som om Velvet Underground fått ett utomäktenskapligt

barn med Syd Barrett och lämnat det i skogen för att uppfostras av vargar.

Vad inspirerade er till att skapa musik

tillsammans?

− Michael var definitivt katalysatorn. Så

jag antar att Michael är den som inspirerat

oss. Jag hade faktiskt inte för avsikt att spela

i ett band. Det handlade mest om att göra

något som jag trodde skulle vara kul, och

utmana föreställningen om att ifrågasätta

vad musik är och införa ett inslag av fara och

instabilitet till vers-refräng-vers-strukturen.

Det finns en strukturlöshet i Mad Nanna

som tillåter alla att uttrycka sig och detta

resulterar ibland i stor subversion. Jag gillar

att spela långsamt så omvägar kan tas efter

behag. Det ska finnas tid att lukta på blommorna

liksom. De tillfällena då allt faller isär

för att sedan på något sätt plockas ihop igen

är de bästa.

Vilka är dina influenser?

− Jag gillar allt möjligt, mest egenproducerad

musik, utgivningarna på bolagen

Breakdance The Dawn och Black Petal,

icke-skolade musiker, nytänkande, misstag,

ljuden som publiken gör, fientliga människor,

improvisation i allmänhet och folkmusik och

rock’n’roll. Musik obefläckad av musikindustrin

helt enkelt. Musikindustrin är ett

jävla gift. Mad Nanna, eller åtminstone min

uppfattning om Mad Nanna, är till stor del

en reaktion på musikindustrin och traditionell

estetik.

Vilken av era skivor är du mest stolt

över?

− Jag vet inte. Jag tror att jag har en soft

spot för dem alla. De är så trevliga att hålla,

och jag är fortfarande i ett tillstånd av

förvåning när jag håller dem i mina händer.

De flesta av våra inspelningar är live. Lyssna

noga så kan du höra publiken. Mad Nanna

ska helt klart upplevas live, någon får gärna

flyga oss till Sverige.

Vad har varit er största utmaning i Mad

Nanna?

− Aggression från publiken. Folk blir väldigt

arga och upprörda över denna musik. Vi

finner i allmänhet detta underhållande. Vi

vill göra något vackert och vi vill att folk ska

njuta av det, men vissa människor kan helt

enkelt inte. Vissa människor blir genuint

förolämpad.

Spelar du i fler band?

− Jag spelar i Galah Galah Galah, ett band

som gör att jag måste åka till Sydney varje

gång vi ska repa. Det består av mig, Anthony

Guerra och Nick Dan. De två spelar i några

av mina favoritband: Xnobbqx, Anti-pan,

Your Intestines, Love Chants, Mysteries Of

Love och Vavenge för att nämna några.

Vad lyssnar du på hemma för tillfället?

− Träd, Gräs Och Stenar, Nico, Philemon

Arthur and the Dung, Graham Lambkin,

Jonathon Coleclough, Tommy Jay, Flipper,

3 Toed Sloth, Korea Undok Group, Vitrine

tapes.

Vad är dina planer för framtiden?

− Jag antar att fortsätta arbeta med

musiken. Det finns mycket att göra. Resa så

mycket som jag kan och försöka att inte låta

de galna människorna trycka ner mig.


Mikael Ekström


Försöker sparka uppåt - men akta din lårbenshals

Tråd efter tråd med åsikter om vad som är punk eller ej

Men var är du när det är gig på stället nära dig?

Sitter med andra gubbar, skryter om de gig ni sett

En nostalgisk ring av runka bulle kring en gammal Damned-biljett

Jurassic Punx på Facebook försöker hålla samma stil

Men du är gammal, ful och rynkig nu och börjar bli senil

PRO-PUNX

FUCK OFF!

Bandet som får psykbryt på nostalgikerna

Psykbryt fick nog av gamlingarna

som härjar i Facebookgrupper. De

skrev en kravallhård punkrökare

om företeelsen – ”Jag minns

min punk”. Turist i tillvaron

bad dem att sjunga ut.

– Vi gör ju mest låter där vi gnäller

över olika saker som vi stör oss på så det

var väl mest på tiden att vi gjorde en låt om

gamla nostalgiska föredettingar också. Man

blir så jävla trött på alla överviktigpettrar

som ”minsann var med då” och därför vet

mycket bättre än oss ”unga” vad punken

innebär och ska predika om vad som är

punk och vem som ”är” punk.

– En sak som inte är punk är att vältra sig

i nostalgiska dödsryckningar med nån jävla

ramoneskaffekopp i ena handen och peka

på en 15 årig nyfrälst med den andra och

säga att den har fel.Såna här efterlämningar

har vi stött på lite här och där under de sju

åren vi lirat med Psykbryt men i och med

grupper som ”Jag minns min punk” har

irritationsmomentet blivit större eftersom

reliker utanför vår egen bubbla kan predika

över nätet också.

– Vi kräver inte att de ska gilla allt nytt

men om man dissar nåt bara för att det inte

är tillräckligt gammalt är man fan dum i

huvudet.

– Och när ett tips om ett nytt band i princip

ignoreras medans en bild på nån gubbe som

står och grillar iklädd en ramones-tröja får

stående ovationer och ryggdunkar från

hela Sveriges är nåt åt helvete fel. Upproret

lever än. Not. Hur fan kan en bild på

ett ölglas med Sex Pistols-logga på få fler

likes än en replokalsinspelning av ett gäng

13-åringars första låt?

Hur känns det att alla gamlingar på Facebook

gillar låten?

– Det är väl trevligt när folk gillar en låt man

gjort. Köp en t-shirt.Låten vänder sig ju inte

till alla ”gamlingar” i världen. Det finns en hel

del gamla fossiler som inte bara går på trötta

återföreningar utan faktiskt gör bra grejer.

De som lirar i band och gör låtar om vad som

händer idag. De som arrar gig och klubbar

där både nya och gamla band får lira ihop. De

som recenserar plattor och de som bara går på

gig och stöttar banden och scenen den vägen.

Låten är inte till dem och att vissa som kanske

borde ta åt sig inte gör det kan vi leva med.


Mikael Sörling


Gubbpunkarna tar död på scenen

Kidsen har ingen chans

Jag minns min barndom... sommardagarna

på landet, när det var sommarlov och

DIY. Ett gäng gubbar som hänförs av idoldyr-

punkungdom och nu har råd med att köra

man kände sig fri på riktigt. Man fick

kan, berömmer varandra och utser sig själva

göra vad fan man ville och man behövde

inte umgås med idioter som hämmade ens

kreativitet till att faktiskt vilja bli något

annat än en inskränkt bonde.

Jag var musiknörd redan då, trots det

skrala utbudet av musik som nådde ut dit på

landet där jag bodde, flera mil från närmaste

skivbutik. Jag fick suga i mig via statlig

tv och radio och lyckades väl få en hyffsad

koll på läget. Dock så var det ju inte särskilt

mycket underground som nådde fram till

en liten Dunder The Dirt där ute på landet

i början av 1980-talet, så det var väl mest

hårdrock som snurrade i bandaren.

så var det något som gjorde att det var just

punk jag hängde kvar i, det var det där med

texterna och att det hela tiden handlade om

att skapa sin egen identitet.

Nu vet jag vad de gamle lär säga och jag har

till punklegender helt baserat på att de är

gamla.

Om punkscenen ska se ut såhär så är den

stendöd! Finns inga kids som kan förvalta

en sådan scen om de ens inte blir insläppta.

Den dagen som Asta Kask plockar med sig

Lobotomerad i den flådiga turnébussen så

anser jag att vi är på rätt väg igen. Den dagen

Strebers verkligen gör sin sista spelning och

dessutom gratis kommer vi att se att gubbpunken

i Sverige inte har med pengar att

göra. För det som händer nu dödar kidsens

chans från alla håll.

De pengar som generellt skulle kunna

När 1980-talet gick in i sina sista andetag hört det till leda redan.

finansiera att kids spelar

så flyttade jag äntligen från landet. Eller jag Punk är inte musikstil, det ”Den dagen som och får skäligt betalt går

flyttade till bruksorten Karlskoga. Här kunde är en attityd! Jo, förvisso är Asta Kask plockar till några få utvalda ”punkidoler”

som bara gör det

man i alla fall gå till skivbutiker sex dagar det ganska rätt, men punk

med sig Lobotomerad

i den flådiga Så med andra ord: star-

i veckan och det fanns för en gångs skull är ändå musik. Sen att det

för att ”publiken vill”.

någon att utbyta tankar och drömmar med är en väldigt bred scen är

som inte kretsade kring traktorer, gödsel och en annan sak. Att säga att turnébussen så

tade du ditt band innan

att ta över gården.

punk bara är en attityd

anser jag att vi är

1990 så är du grön. Du

Snart hade jag en ny bästis. Han hette är att göra det lätt för sig

kan ta feta gage och klara

Magnus och hade en storebrorsa som

samtidigt som man ofta på rätt väg igen.” dig undan med att du bara

lyssnade på olika musikstilar varje dag typ.

Vi lånade hans kassettband och lyssnade på

några som hette Dead Kennedys. Just där

och då hade jag nog tamigfan aldrig hört något

så bra! Första låten ut var ”Kill the poor”

och den är fortfarande

spårar ur och ska analysera

allt och hitta punk i det

mest korkade jävla dynga som finns.

Om det överhuvudtaget ska vara punk så

måste tanken ha funnits där från början…

När ett gäng unga killar alternativt gubbar

spelar för att publiken vill

och att du fan inte tänker

en personlig favorit.

Och med de orden och

den lilla beskrivningen

skulle jag kunna säga

tack för mig och det här

var en något förenklad

och förkortad version

om hur jag började lyssnade

på punk.

”Vi bygger upp en

punkscen som

består av medelålders

män med

hyffsad inkomst

och alldeles för

mycket fritid.”

Men nu är det

inte det som är

anledningen till att jag skriver. Jag

ska ju en gång för alla reda ut begreppet

punk. När jag och Magnus hade lyssnat in

oss rejält på punk så stod vi snart inför ett

dilemma, om man lyssnade på punk så skulle

man hata hårdrock. Det var en regel utan

undantag. Som de flesta andra tonåringar så

var vi väl ganska lättledda och så fick det bli.

Hårdrockströjorna hängdes undan och jag

sålde de flesta av mina plattor.

I slutet av högstadiet hade jag och Magnus

gått skilda vägar både i vänskap och musik.

Jag var fortfarande punkare men Magnus

hade sadlat om och blivit zynthare istället.

Idag tycker jag att det är så naivt och

barnsligt med de där etiketterna, men då

köpte man det med hull och hår. Däremot

provocerar med glimten

i ögat så är det punk. När

Jimmie Åkesson ber folk

dra åt skogen är det inte

punk och det kommer aldrig

att bli det heller. Att leta

punk i det som inte är det

är ungefär lika meningsfull

kreativitet som att spela

vinylplattor baklänges för

att få höra Rob Halford be

dig ta livet av dig. Punk är

ingenting du letar upp eller analyserar fram.

Sen kommer ju den där jävla diskussionen i

nästa steg då INGENTING är punk helt plötsligt.

Först var allt punk men ingenting som

DU tycker är punk är det... För helt plötsligt

är punk en politisk agenda där du ska lyssna

till massa moraliska regler, se allt i svart/

vitt och inte äta djur, inte tjäna pengar och

blablablablabla... Sen ska allt vara DIY där

du inte får tjäna en spänn om du inte är godkänd

via någon form av punkelit, för då får

du ta en hel månadslön i gage och fan vet allt.

Vi bygger upp en punkscen som består

av medelålders män med hyffsad

inkomst och alldeles för mycket fritid.

Ett gäng gubbar som minns tillbaka till sin

gå back på det.

Startade du ditt band efter 1990 så bör

du ha en fast anställning, schysst lön och en

jävla massa fritid. Då kan du få giga, absolut,

men du tjänar inte en spänn, men vad då, det

behöver du ju inte i alla fall.

Är du dock 19 bast, arbetslös och pank.

Ja, då är fan punk ingenting för dig. För du

får inte tjäna en spänn! Fatta om du skulle

börja kräva ett par tusen i gage, arma tanke.

Å glöm att få dra runt på vägarna med

nåt större band. De gör det ju bara för att

publiken vill det, de har nog inte plats för

några som faktiskt hungrar och jagar efter

spelningar själva… såna som vill bjuda in sig

själva till fetsen, nä bevare mig väl…

Jag minns min barndom, sommardagarna

på landet, när det var sommarlov och

man kände sig fri på riktigt. Man fick

göra vad fan man ville och man behövde

inte umgås med idioter som hämmade ens

kreativitet till att faktiskt vilja bli något

annat än en inskränkt bonde… Idag inser jag

att jag var punk redan från början. Det är ju

liksom det som allt handlar om att få vara

den man är och slippa umgås med folk som

bara drar en åt fel håll. Men punk är även att

sticka ut hakan och jag tror att jag gjorde det

precis… ganska långt!

Dunder The Dirt


GÖTE B

Foto: Michael Sebastian Porali

Hej alla

glada

människor

från

staden...

Här i Göteborg runt sekelskiftet befann

vi oss i något slags vakuum, det var

väldigt sporadiskt med spelningar,

det fanns inget fast ställe där vi kunde ordna

spelningar. Följaktligen var det svårt för

band, i den mån de existerade, att synas och

höras. Det fanns några ställen som arrangörsgrupper

kunde hyra men inget som fungerade

jättebra eller blev något mycket mer

än bara sporadiska arrangemang. Det var i

alla fall så jag upplevde det. Som tur är har

vi nu en blomstrande, varierad punkscen

där det nog finns något för de allra flesta.

I skrivande stund har jag precis fått

veta att punkscenen i Skandinavien

drabbats av ett hårt bakslag, en av

de viktigaste autonoma spelställena,

128(A) i Göteborg, har

blivit vräkta i gentrifieringens

fotspår. 128(A) har under flera år

fungerat som en av de viktigaste

DIY-spelställena i Skandinavien,

stället har framför allt bjudit på

punk och hardcore och sett till

att vi fått se mer än bara killar

på scenen.

Annars har Göteborg de

senaste tio åren haft en

blomstrande punkscen men

arrangörer på flera håll som haft den

goda smaken att ha koll-, och respekt,

för varandras arrangemang och då det

varit möjligt, försökt se till att spelningar

inte krockar.

Förutom nämnda 128(A), har vi hardcoregänget

bakom Filler som ordnat spelningar

på lite olika håll i stan, med väldigt

trevlig inramning, de gånger jag haft tillfälle

att avlägga visit på deras arrangemang.

Truckstop Alaska kör ett lite bredare koncept

med allt ifrån punk och sludge till mer

renodlad hårdrock och death metal, liksom

tidigare nämnda arrangörer så drivs stället

av ett riktigt engagerat gäng med hjärtat på

rätta stället. Vi har även Klubb Punkterad,

som kör punkspelningar på lite olika krogar

och spellokaler, liksom övriga arrangörer så

är det ändå ganska brett musikspektrum de

kör med men alltid med rötterna fastvuxna

i punken. TTHC är ett annat superengagerat

gäng som anordnar spelningar framför

allt med inriktning på feminist-, queer- och

transcorepunkband.

För den yngre och inte alltid ölhalsande

publiken finns en mycket underskattat

och trevlig garagelokal på Hisingen

som heter Skriket där det arrangeras spelningar

för alla åldrar och med trygghet

för alla som vill undvika berusade

människor med allt vad det innebär.

Vi har även Koloni som arrar spelningar

med de mest obskyra

band ni bara kan tänka

er! Dessa personer sliter

verkligen och lägger ner

hela sin själ i sina arrangemang,

har ni inte hört talas

om banden de bokar så gå

ändå! De har verkligen stenkoll!

De använder sig av olika

lokaler runt om i stan men är

lätta att hitta på det där internet.

Levande Begravd måste

naturligtvis också nämnas i

detta sammanhang, såvitt

jag förstår så är det en person

som ordnar spelningar

under detta namn, och det

är framför allt punk med

garagedoft och originalitet

som utlovas. Jag bryr mig inte

om att räkna upp några kommersiella

ställen som drivs av

profit istället för engagemang,

dessa för alltför mycket oförtjänt

uppmärksamhet ändå.


Själv tycker jag att livescenen i Göteborg är

väldigt kompletterande, det finns något för

nästan alla.

På bandfronten tycker jag det ser bättre

ut än någonsin, det finns ett gäng band

som nu är riktigt rutinerade och som

vi ofta tar för givna som snabba, hårda och

stämsjungande Vicious Irene, kängiga Contorture,

Insidious Process, Swordwielder,

hardcoreensemblen Regimen, röjmästarna

Strul och Anatomi -71, varav sistnämnda

spelar konserter alltför sällan. Mitt eget

anarkopunkband Protestera har även vi

snart 20 år på nacken. Band du bara måste

se live för att verkligen få känsla för är peppiga

Svärta och neucrustisarna Myteri – när

jag nämner dessa band så garanterar jag en

liveupplevelse utöver det vanliga. Undertecknad

delar även replokal med hypersnabba

skrikorkestern Gamla Pengar som också

de hållit på ett tag. Lite mer postpunkaktiga

Svart Magi har släppt ifrån sig en del mörka

alster att avnjuta med levande ljus och kajal

runt ögonen. I samma division vill jag också

nämna pretentiösa Sista Dansen som är ett

relativt ungt band med hejdlösa ambitioner.

Många med mig har varit oroliga för

återväxten på punk/hc-banden här i

stan, eftersom de flesta är sprungna

ur mer eller mindre samma generation (mer

än möjligt att det varit jag som haft dålig koll

också) men detta ser vi nu äntligen är på väg

att förändras!

I vintras var jag på en konsert på 128(A)

för att se Anatomi -71, när de nu äntligen

skulle ge en konsert. Stället var, trots snö och

kyla, fullt till bristningsgränsen och då fick

jag se ett band som jag föll pladask för direkt

– Degenerationen! Äntligen ett ungt band

som vågade ta plats och som hade något

att säga och inte var rädda för att göra det!

De röjde på och hade låtidéer av det mer

originella slaget så jag tror inte jag hört dess

like sedan jag hörde Raped Teenagers första

gången (inga mer likheter där, förutom

originaliteten). Har sett dem efter det och

de har verkligen gått från klarhet till klarhet

och är nu inte bara röjiga utan även tighta

som sillar! (Måste ju dra ett fiskskämt, det

här skrivs ju ändå i Göteborg).

Det dyker ju även upp andra nyare band

såklart såsom Dåligt Rykte, Shaking Heads,

Provocera och vispunkarna Odengatan 1B.

På Straight Edge-fronten har vi ett riktigt

bra band som hållit fanan högt under

längre, men som jag är osäker på om de

fortfarande är aktiva, jag talar här om hårtslående

Spiknykter. Ett relativt nytt band på

Straight Edgehimlen röjiga Waste som snart

torde vara aktuella med sin debut-7”. Såvitt

jag vet så finns det än så länge i alla fall en

demo i cyberrymden väl värd att kolla upp.

Säkerligen finns här en hel uppsjö nya

band som jag inte hunnit med att få koll

på och därför inte kunnat nämna här. Men

jag vill än en gång poängtera vikten av att

så många olika personer som möjligt får

chansen att stå på scenen, det innebär ju

en enorm pepp för andra och kan inspirera

många andra att starta band, arrangera spelningar,

ge ut fanzines – det ska inte finnas

några gränser för vad vi kan göra tillsammans

med våra vänner!

Som tur är dyker det upp fler nya band än

gamla hinner lägga ner som i fallen med radikala

Solanas Cunts och Groteskha, som ju

båda sorgligt nog lagt ner. Så den ljusnande

framtid är vår!


Flyktsoda red

Svart Magi

Svärta

Degeneration

Odengatan 1B

O

R

G


Kaiser Franz aka Papa Franz tipsar

aLieN

A

Svenskan gav

City Saints

blodad tand

City Saints hade på sin senaste platta

”Guns of Gothenburg” med en låt på

svenska, ”Passa dig”, som de spelade in

med Arild och Christer från Troublemakers.

Låten blev den mest uppmärksammade

på skivan och även lyssnare utanför

Sverige tyckte den var en av höjdpunkterna

på ”Guns of Gothenburg”. Därför tänker

Göteborgsbandet nu spela in fler låtar på

svenska.

– Resonemanget var att vi kunde våga

ta ut svängarna lite mer än vad vi tidigare

gjort, säger Stefan Johansson. Jag har

lyssnat en hel del på Exploited, Discharge

och GBH den senaste tiden och kände att

det kunde vara kul att göra en lite mer

aggressiv och snabb platta. Men självklart

kommer vi inte lämna våra rock’n’rollrötter.

Och eftersom vi pratat med Chips

Kiesbye om att producera kommer säkert

hans rötter också lysa igenom. Chips kan

det här med punk och rock’n’roll. Det lättaste

är väl att få till texterna, men det får

inte bli buskis av det hela. Och eftersom

vi är från Göteborg vill vi heller inte bli en

kopia på Troublemakers.

Målet är en ep med sex låtar till sommaren.


Mikael Sörling

Ny platta med

Psychotic Youth

Klassiska Kramforsbandet

Psychotic

Youth återbildades

för något

drygt år sedan och

ifjol firade bandet

30-årsjubileum.

Kvartetten som

lämnande Norrland

för Göteborg var

ett av de stora på den svenska indiescenen

uner 1990-talet tillsammans med

exempelvis The Nomads och Sator. Nu ger

man ut en sprillans ny platta ”The voice of

summer”, japanska Waterslide ger ut cd:n

och tyska Screaming Apple lp:n.

Har du också känt ibland hur hel jävla skiten känns helt meningslöst och

ju mer man anstränger sig och förbättrar sig ju värdelösare blir man? Ta

det lugnt – det är helt normalt. Det är bara den där lilla alienationen som

den unge Karl Marx beskrev för oss. Hur det kapitalistiska samhället och

dess arbetsdelning förfrämligar oss från vårt arbete, produkten av det,

våra medmänniskor och till och med oss själva och hela vår art. Well på

nätt jävla sätt förhåller vi oss alla till detta antingen genom att förneka,

fly eller fäktas emot av bara fan. Och som tur är finns där litta goa låtar på

temat.

Dan Berglund - Våren i Backadalen

Säg den fest som inte avslutats med

allsång till nån av hans mer givna

klasskampsanthems. Och personligen

börjar det stå mig ganska mycket upp

i halsen, särskilt om lokalen är full av

äckliga medelklassvin, karriärister och

rena flummare som inte löneslavat på

allvar i hela sitt liv eller lyft ett finger i

konkret solidaritet (eftersom de aldrig

behövt det). Men vi får inte detta låta

skymma faktumet att gamle Danny boy

när han är som bäst fångar the struggle

and strife of da ordinary fölks på ett

jävligt vackert sätt. Våren i Backadalen

handlar kanske mer om stolthet och

gemenskap (trots att man har oddsen

emot sig) än om bitterhet och främlingskap

men jag tyckte på nätt sätt den

passade in här ändå. All bosses ARE

bastards kidz!

Those Unkown - Darker hours

Det här är en av de vackraste låtar jag

vet. Nä nu överdriver jag som fan men

den är fett bra och fin och handlar om

att stå inför att skiten är på väg att

spåra än värre men ändå härda ut typ.

Ebba Grön - Flyktsoda

Okej det känns ju för jävla

dumt att ”tipsa” om en låt som

varenda jävel redan känner till

och, om rimligheten fick råda,

gillar. Men det är förmodligen

en av de bästa låtar som finns

när det kommer till att beskriva

känslan (den där känslan?)

av att inte kunna känna

sig som sig själv när man är

sig själv, inte kunna ses sig själv i andra och att dricka för att man måste och man bara

kan känna på riktigt när man egentligen inte riktigt är i kontakt med sitt vanliga själv.


om bästa låtarna på temat:

TiO

Broder Daniel - Burn heart burn

BD skriver ungefär likadana texter som

Perkele, nästintill infantilt simpelt och direkt.

Det är väl därför så många skinheads gillar

dom också (JO det gör ni). ”Work” hade passat

lika bra, om ekorrhjulet som löneslaveriet

är och vad det gör med oss. Vi föds som

original men dör som kopior. Sussed!

Monster - No factory

Monster är kanske det bästa bandet

som någonsin funnits i gamla Svärje.

Här med en ganska okomplicerad

och rak ska-punkdänga om att inte

vilja rätta in sig i ledet och bli en just

another kugge i den satans fabrikajäveln

(eftersom det är helt jävla meningslöst

precis som allting annat).

Finns en jävla massa

bubblare men jag

antar att jag får runda

av här så det finns

plats för lite av all den

där andra skiten Micke

brukar ha i blaskan.

Men om ni kom i

alienation-supa mode

så youtuba gärna

även: Oldfashioned

Ideas ”Teambuilding”,

Det anda alternativet

”Namn och adresser”w,

Troublemakers

”Johan på prippen”,

Vindicate this! ”For

what” (kanske den

bästa låten på temat

av alla när jag tänker

på det...)

Läs Marx, lyssna på

Oi! och skjut din chef!

Kaiser Franz

Templars -

Carry on

Baksidan

på en singel

som jag

inte pallar

rota fram ur

backen och

enligt mig en

av bandets

allra bästa

låtar. Sitta

ensam på

luckan och dricka och undra va fan det

är för mening med alltihopa men med

beslutsamhet att jubba på ändå. Sätt på

denna och knäpp upp en öl och känn hur

priden tjocknar i rummet.

N

Foto: John Jabez Edwin Mayall

Posso Kongro

om tiden som

”ÖSD skins”

Örebros Posso Kongro rundade

av 2016 med att bjuda på en

aptitretare från den kommande

singeln ”063-019” som Noise

of Sweden ger ut. Låten ”ÖSD

skins” fick snabbt bra respons

och rejäl spridning.

– Eliaz och Tobbe skrev låten runt Jämtlandssångens

melodier, som en hyllning

till sin hemstad. Låten var från början

tänkt att bara handla om vilka vi var i vår

ungdoms glans hemma i Östersund. På

ena kanten fanns de som kallade sig ösd

punx och lirade någon form av metalhybrid

i haschdimmorna ute på Bageriet. På

andra sidan stan stod landsbygdens stolthet

på busstorget och heilade och drack

folköl. Där i mitten fanns ett tappert litet

gäng som kallade sig ösd skins, där istället

billig bärs och bra musik låg i fokus

Skivan innehåller fyra låtar och ges ut

under våren.

New Model Army

till Sverige i vår

New Model Army kommer till Sverige

i mars. Den 22 är det Stockholm som

får besök, dagen efter spelar britterna i

Göteborg och den 25 är det dags att riva

av ”51:st state” i Malmö.

Asocial

återuppstår

Den 4 och 5 februari ställer sig återigen

überklassiska Asocial på scenen igen, det

är nästan 20 år sedan sist. Och sångaren

TB menar det inte blir sista gången

heller.

– Vi repar regelbundet och är taggade

som fan inför gigget. Vi planerar att köra

vidare efter sedan, inga kristallklara planer

men ni kommer att höra av oss mer...

det är ett löfte.

Plats för återfödelsen är Cyklopen, Högdalen,

på Dead Rhythms avskedsfest.


Under en kort tid i slutet av 1970-

talet bildade Johnny Thunders

Gang War tillsammans med Wayne

Kramer från MC5. På pappret en

supergrupp som hade alla förutsättningar

att bli hur stora som helst,

men så blev det naturligtvis inte.

Vad hände egentligen de månaderna

Gang War existerade? Bandets

trummis John Morgan hjälper oss

att rekapitulera Gang Wars korta

historia.

Vilka band spelade du med innan Gang

War?

– Jag spelade med Vantage Point och framträdde

bland annat med Weather Report

och Willie Bobo i Montreux Jazz Festival i

Schweiz 1979. Jag spelade även med min

bror Scott Morgan från the Rationals och

Sonic’s Rendezvous Band. Vi hade ett band

som hette Brothers of the Road.

Hur hamnade du i Gang War?

– Ron Cooke från Sonic’s Rendezvous Band

kontaktade mig när jag kom tillbaka från

Europa med Vantage Point. Han sa att Johnny

Thunders och Wayne Kramer letade efter

en trummis. Johnny och Wayne hade precis

flyttat till Detroit från Chicago där de hade

spelat ett av sina första gig på Hueys som

Gang War. Ron berättade att deras trummis

inte höll måttet och frågade mig om jag ville

provspela. Johnny var nästan skrämmande

att se. Han var den första människa jag

träffat som hade tatueringar längs armarna.

Jag var bara en enkel förortsgrabb, han var

från de tuffa områdena i New York. Hur som

helst, Gary Burmele, en lokal återförsäljare

av marijuana och kokain och en av Scotts

vänner, finansierade sessionerna. Gary hade

tagit Johnny och hans familj till Dexter (Michigan)

för att bli ”ren” eftersom han hade

sett hur Johnnys familj levde i misär i New

York. Jag var fortfarande tidigt i min karriär

när jag spelade med Johnny och Wayne, jag

var 24 och de var närmare 30.

Vem bestämde vilka låtar ni skulle spela?

– Johnny och Wayne valde låtarna. Vi lirade

en del låtar från Johnnys skiva ”So alone”

som han precis hade släppt då, och Wayne

hade precis varit i London där han hade

spelat in ”The harder they come”. Det var

grunden till Gang Wars repertoar. Vi spelade

även en del låtar med MC5, New York Dolls

och The Heartbreakers, och Johnny och Wayne

skrev dessutom nya låtar.

Hur var Johnny och Wayne att arbeta

med?

– Det var roligt att jobba med Johnny och

Wayne, tills Johnny började uppföra sig som

en smågangster och började stjäla saker

eller blev för hög för att kunna spela. När

Johnny var hyfsat nykter och bara rökte marijuana

eller tog några drinkar var han kul

att hänga med, men när han tog heroin förvandlades

han som Dr. Jekyll och Mr. Hyde.

Wayne ville verkligen jobba hårt för att Gang

War skulle lyckas. Han blev förbannad på

Johnny när han blev för hög för att kunna

spela och sparkade bokstavligt Johnny från

scenen eller så bara lämnade Wayne scenen

själv. När vi omlokaliserade bandet till New

York insåg Wayne hur omöjligt det var att

arbeta med Johnny och samtidigt försöka

vara professionell.

Låten ”Crime of the century” är i mitt

tycke en av Johnnys bästa låtar, vad kan

du säga om den?

– ”Crime of the century” spelades in i

Morgan Sound Studios, Ann Arbor hösten

1979. Vid den sessionen spelades även ”Hey

Thanks”, ”MIA” och ”Call me gypsy” in samt

ett par instrumentala spår som var skrivna

av Wayne. Jag nämnde för Johnny vid ett

tillfälle när vi åkte i bandets husbil att jag

kände mig som en rom (gypsy). Det var då

han fick idén till den låten.

Hur kom det sig att ni aldrig gav ut någonting?

– Vi spelade in fyra demolåtar och en live-cd

i Toronto. När vi flyttade till New York var

Johnny upptagen med att bli hög och i för

dålig form för att spela in. Vi förhandlade

med ett Londonbolag om ett skivkontrakt,

men det strandade när Gary Burmele insisterade

på att vara vår producent. Jag har

för mig att det var Slash Records. Det finns

bara en officiell live-cd inspelad i Toronto.

Resten är bootlegs med dålig ljudkvalitet

inspelad av soundkillen eller av en kille med

en walkman i publiken. Johnny gjorde några

av hans bästa framträdande på liveinspelningen

i Toronto på Larrys Hideaway för en

direktsändning på en radiostation. Han var

lysande då.

Första svenska

texten någonsin

om Johnny Thunders

och Wayne Kramers

Gang War.

Johnny blivit lite av en legend sedan han

dog 1991. Hur var han som människa?

– Han kunde vara en mycket trevlig kille. Vi

brukade bo på 4th Street, mitt emot varandra

på Manhattan. Jag sprang ofta på honom

i den lokala affären. Jag köpte några Heinekens

och vi gick tillbaka till hans lya och tittade

på maffiafilmer. Det hände att vi rökte

lite marijuana. Johnny var en skön kille. När

han blev hög kunde vara en riktig skitstövel

om han ville, men jag älskade honom. Det

var bara så jobbigt att se honom förstöra sig

själv och sin karriär. Jag hade läst om Jim

Morrison och hans förhållande med resten

av hans bandkamrater, Jim påminde en del

om Johnny. Jag tror Johnny saknade sina

barn och han ville vara en bra far.

Hur kunde en typisk dag med Gang War

se ut?

– Först och främst, det fanns inget som kunde


Foto: Sue Rynski

kallas en typisk dag med Gang War. Varje dag

var unik. Det var det som gjorde det roligt och

intressant. Dagarna blev värre mot slutet och

jag är glad för tiden jag fick tillbringa med

Johnny hur kort det än må ha varit.

Varför splittrades ni?

– Vi splittrades på grund av att Johnny

gigade med The Heartbreakers parallellt

med Gang War och Wayne gillade inte det.

Sedan var det för mycket ”junkie business”.

Jag var den enda som inte tog tunga droger

i bandet och jag såg hur allt försämrades så

jag lämnade New York innan jag själv hade

gått under.

Vilka är dina bästa minnen från denna

tid?

– Johnnys triumferande återkomst till

Mud Club när vi träffade Willy DeVille

och David Johanson där, när vi öppnade

för The Clash i Worcester, Massachusetts

och blåste dem från scenen medan

publiken stod och skrek hela tiden, första

kvällen på Boys Night Out på ett fullpackat

The Ritz i New York när Lenny Kay spela

med oss och Iggy Pop hoppade upp på

scenen och sjöng ”Around and around”. Det

var Gang Wars sista konsert. En livstid av

minnen inpressat på nio månader. Du skulle

ha varit där!

Idag jobbar John som testförare för Audi

och njuter av livet med sin fru och två pojkar

i Ventura, California. Det händer att han

hoppar in spelar enstaka gig med lokala band

i Los Angeles. Skivan du ska leta upp är Gang

War – Crime of the century, Sonic Records.


Mikael Ekström


Sonny Vincents son, svärdotter och barnbarn brännskadades svårt i en

fruktansvärd olycka den 2 januari 2016. Huset de bodde i exploderade

och brann ner till grunden. Sonny Vincent har sedan den dagen kämpat

för sin familjs överlevnad och för Turist i tillvarons Mikael Ekström berättar

han öppenhjärtligt om den svåra tiden – som är långt ifrån över.

Punkikonen

ber om din

HJÄLP

Punklegenden Sonny Vincent från New

York har haft en, minst sagt, turbulent

karriär. Han har suttit i fängelse, varit

inlagd på mentalsjukhus, blivit bannlyst från

ett college, utvisad från Kanada, nitat Lenny

Kaye under en radiosändning, haft den undre

världen i Minneapolis efter sig och tagit

sin beskärda del av illegala substanser.

Däremellan har han, sedan han bildade sitt

första band Testors 1976, outtröttligt turnerat

världen över, spelat in skivor och samarbetat

med bland annat bröderna Asheton

från The Stooges, Cheetah Chrome från Dead

Boys, Rocket From The Crypt, Bob Stinson

från The Replacements, Moe Tucker från

The Velvet Underground, Wayne Kramer

från MC5 och han var en av Joey Ramones

favoritartister. Sonny hade planer på en ny

skiva och ännu en turné när han nåddes av

ett fruktansvärt besked.

− Folk tror att jag fortfarande bor i New York

men jag bor i Holland, nära Amsterdam, och

det var där jag var och förberedde mig för

en Europaturné när beskedet om olyckan

nådde mig.

Vad hade hänt?

− Min son Rob, min svärdotter Sarah och

mitt 10-åriga barnbarn Cayden var med om

en förödande brand. Sarah tände en cigarett

runt 02:00 och hela huset exploderade

och brann ner till grunden. De fick tredje

gradens brännskador över större delen av

sina kroppar och flögs med helikopter till ett

sjukhus i Winston-Salem i North Caroline,

som hade en specialavdelning för brännskador.

Flera månader hölls de vid liv med hjälp

av maskiner. Jag flög direkt över för att ta

hand om dem.

Hur har ni det nu?

− Olyckan inträffade för nästan elva

månader sedan, Sarah är fortfarande på

sjukhuset, 90 procent av hennes kropp var

brännskadad, min son Rob är här med mig

liksom Cayden, mitt barnbarn. Jag flög från

Amsterdam och sov på sjukhuset bredvid

Cayden i fyra månader. Sedan hyrde jag ett

hus i närheten. Situationen är mycket utmanande.

Deras kroppar är väldigt skadade

och förstörda.

Hur ser ditt liv ut idag?

− När det gäller min typiska dag så ägnar jag

mig bara åt att ta hand om dem. Det är ett

24/7 åtagande. Jag gör sjukgymnastik hemma

på deras kroppar. Ju mer sjukgymnastik

de gör desto färre operationer behövs. Cayden

har redan haft tio handoperationer. Min

son Rob har även han genomgått flera operationer

samt djupa känslomässiga depressioner.

Han förlorade allt han hade byggt upp

under hela sitt liv och hans hustru, hans livs

kärlek, kommer att vara i rullstol för alltid.

Rob är vid hennes sida nu och det är inte

lätt, hon läker inte ordentligt.

− Jag ger all omsorg till Cayden, jag matar

honom, badar honom, håller honom när han

gråter eftersom han ibland får nog av allt detta.

Det är en tuff väg vi är på och systemet här

i USA är inte mycket till hjälp. Röda korset gav

oss ett presentkort på tvåhundra dollar. Jag

var tacksam, men systemet här är dålig och

hjärtlöst på så många vis. Utan välsignelsen

av donationer från mina fans och vänner hade

jag inte kunnat hjälpa min familj. Sjukförsäkringen

här i USA täcker inte mycket.

Det måste vara svårt att beskriva smärtan

som ni alla upplever, hur orkar du?

− Jag fokuserar på min familj, men ibland

känns det som jag inte vet vem jag är längre.

Jag gör gärna det jag gör, att ta hand om dem

är nummer ett, det är så jag funkar, men jag

känner mig ibland vilsen utan mina turnéer

och skivinspelningar.

− Jag hyrde ett hus för att vara med dem

även om jag fortfarande betalar min hyra i

Holland också. Det här är något som aldrig

skulle kunnat planeras på rätt sätt. Jag låste


Foto: Emmy Etié

”Min son

Rob, min

svärdotter

Sarah och

mitt 10-åriga

barnbarn

Cayden var

med om en

förödande

brand. Sarah

tände en

cigarett och

hela huset

exploderade

och brann

ner till

grunden.

De fick

tredje gradens

brännskador

över

större delen

av sina

kroppar”


Huset brann ner

till grunden.

”När det gäller min

typiska dag så ägnar

jag mig bara åt

att ta hand om dem.

Det är ett 24/7 åtagande.

Jag gör sjukgymnastik

hemma

på deras kroppar. Ju

mer sjukgymnastik

de gör desto färre

operationer behövs.

Cayden har redan

haft tio handoperationer.”

Sonny tillsammans med barnbarnet Cayden, som fick svåra brännskador

över hela kroppen.

dörren till min lägenhet, flög hit till USA för

att ta hand om dem, min gitarr och alla mina

tillhörigheter är fortfarande i Holland. Jag

vet inte hur jag ska lösa denna situation. Jag

vet bara att Rob, Sarah och Cayden behöver

mig och jag är här för dem.

Tror du att du kommer

att stå på scen

igen?

− Jag vill verkligen,

men jag får nöja mig

med att jag köpte

några billiga trummor

och en gitarr

till Cayden. Han kan

inte bilda ett ackord

eftersom hans händer

är stela och vridna,

det är även svårt för

honom att hålla en

trumstock, men vi arbetar på det.

Hur är dina tankar och förhoppningar för

dig och din familj för framtiden?

− Jag vill hjälpa dem att återhämta sig så bra

som möjligt. De kommer aldrig att bli helt

”Jag har alltid varit en

ensamvarg och aldrig

bett om något. Jag har

alltid ordnat allt för

mig själv och stått på

egna ben, men den här

situationen gör att jag

måste be om hjälp.”

återställda. För tillfället har jag sömnlösa

nätter där jag oroar mig för Sarah. Jag vill

inte tänka tanken att jag ska behöva berätta

för Cayden att han har förlorat sin mamma.

Denna situation är som att stå på kanten av

en klippa.

− Jag har också många sömnlösa nätter

då jag oroar mig för

pengar. Jag kan inte

turnera eller spela

in skivor så min inkomst

har avstannat

helt. Vänner har

hjälpt oss, men nu

är vi utan resurser.

De medicinska

räkningarna hopar

sig. De skickar brev

på brev som kräver

oss på pengar. Det är

så svårt, för var och

en av dem har en räkning på 59 000 dollar,

tre gånger 59 000 dollar, för helikoptertransporten.

Och det är bara en liten del av

de räkningar och utgifter jag har. Jag måste

få matkuponger för att få mat till oss. Jag är

tacksam, men detta får mig ner på knä och

det känns sorgligt, men det är så här det

fungerar i USA. Mina vänner i Europa tycker

att det är avskyvärt och har svårt att föreställa

sig hur icke-stödjande systemet är.

Till sist, vad kan Turist i tillvarons läsare

göra?

− Jag behöver hjälp, om någon någonsin inspirerats

av min musik vänligen stöd mig nu.

Jag har alltid varit en ensamvarg och aldrig

bett om något. Jag har alltid ordnat allt för

mig själv och stått på egna ben, men den här

situationen gör att jag måste be om hjälp.

Gofundme är en plats där människor kan

donera pengar. Alla pengar som kommit in

där har redan gått till medicinska räkningar,

vår hyra etcetra. Så snälla hjälp genom att

skicka in en donation. Det är en bra officiell

plats där jag gör uppdateringar och berättar

vår historia. Gofundme tar dock tio procent.

https://www.gofundme.com/xnvynbcc

Mina vänner och fans kan också skicka pengar

direkt till mig, till mitt PayPal-konto:

sonnyvincentpersonalmail@gmail.com

Tack alla, tack för att NI tänker på oss. Utan

er är vi förlorade.


Mikael Ekström


Planen: Kaxig punk

i Dead Boys-anda

Lowriders började egentligen 1983 när Tomas ”Coste” Eriksson ringde upp sin vapendragare

Morgan ”Mogge” Hellman från Norrköpingsbandet Peking SS. Bandet började som

en sista reinkarnation av hardcorebandet Destroy. Några ledsnade och några fortsatte

under namnet Modern Outlaws, men det var först när Mogge kom med och de döpte om

sig till Lowriders som festen var igång på riktigt. Lowriders la ner efter tio år men har

sedan en tid tillbaka spelat ihop igen.

Sedan återföreningen har bandet fått mer

att göra än vad de räknat med. De har

skrivit nytt material och varit land och rike

runt och spelat. 2017 kommer vi få höra och

se mer av Lowriders.

– Folk har varit jävligt uppskattande och

tagit emot oss på ett fantastiskt sätt, det

värmer. Det får oss att tro att vi är något på

spåret, säger Coste.

”Latino Wardogs” är namnet på den

tiotums vinyl som bandet släppt. Precis i tid

för att hinna med på 2016 års årsbästalistor.

Den är inspelad i studio Fredriksson med

den eminenta Magnus Bonum Hedin bakom

rattarna, mastrad av

densamma och Lowriders

som producerat det

hela, eller ja Mogge om

vi ska vara ärliga! Skivan

innehåller två låtar

från1983 och två nyare!

– Gamla låtar är det

mer eller mindre slut

med efter denna skiva,

men de två ligger oss varmt om hjärtat! Mats

Engesten ritade omslaget efter en idé från

mig! Och Mats är ju fett grym på det han gör!

Vi ligger ihop med en skara band han gjort

grymma prylar är, så det är en ära! Nästa skiva

blir det uteslutande nytt material på och

kanske, kanske nån cover?

”Folk har varit jävligt

uppskattande

och tagit emot oss

på ett fantastiskt

sätt, det värmer.”

Idag är det jävligt vanligt att folk har en

vision och en plan när de startar ett band,

man vill låta som det gjorde i Stoke-ontrent

1979 eller New York 1980. Så jag blev

nyfiken på om Lowriders hade en plan och

vision när de drog igång och om det blev

som de tänkt sig? Planen var såklart att de

skulle lira högljudd och kaxig punk i Dead

Boys anda.

– Kul och skramligt men sen kan man ju

säga att sånt utvecklas över tid och att det

blir som det blir också. En del blir bra, annat

inte så mycket. Nu har vi väl sorterat ut det

hela och är glada att göra det vi gör! Hyfsat

nära grundplanen alltså”!

Jag frågar vad som är största skillnaden

mellan att spela i The Lowriders nu och då?

Till svar får jag att paradoxalt nog är skillnaden

monumental och samtidigt rätt liten.

– Idag är de alla bättre musiker. Sen har

ju internet och hela den biten kommit in

i bilden och det gör ju allt lättare. Sen har

ju åldern och allt möjlig skit man gjort och

varit med om sedan dess satt sin prägel.

Samtidigt är vi samma polare då som nu och

är inte särskilt olika eller förändrade så det

är väl mest ”Same old shit & dance”!!!”.

grunden är influenserna samma som

I när Lowriders började. New York Dolls,

Stooges, Ramones, Gun Club, Motörhead,

Hank Williams med mera.

Sen har det ju kommit till

nya på vägen. Coste själv

säger att han fortfarande

lyssnar till största delen på

punkrock. Sen kan man väl

ana att det finns rätt sprida

skurar inom bandet om man

kollar på vilka

andra band som

har medlemmar från Lowriders

i laguppställningen.

Till exempel spelar Mogge

country i Trailer Park

Idlers, Hippa rockabilly i

Chris & the Goosebumps

och Steffe Surfpunk i

Sonic Surf City. Även

Peter Lindström från

det sistnämnda ingick

i den gamla versionen

av Lowriders.

Ni som lyssnat på

skivan eller sett

dem live fattar ju att

ni bör hålla ögonen

öppna efter nytt

material från The

Lowriders. Så var inte

sist med att upptäcka

Sveriges äldsta och

best bevarade rock’n’roll

hemlighet.


Johan Malm

Foto: Staffan Fagerberg


Jag har alltid varit en sucker

för årsbästalistor (ja, listor

över huvud taget), och främst

för att jag alltid brukar få en

massa bra tips på sådant jag

missat och kan kolla upp i

efterhand. Jag bad Turist i tillvarons

följare (!) på Facebook

att skicka in sina årsbästalistor

– och här är ett axplock av

det som skickades in.

Bäst

Mattias Persson, Ursut, Uhna och Larm

Erik Lundin - Suedi

40 Watt Sun - Wider than the sun

Anatomi 71 - Distansen Tilltar

Glorious? - Who are they to impose restrictions

Pyramido - Vatten

The War Goes On - s/t

Bombus - Repeat Until Death

Hurula - Vapen till de hopplösa

Venerea - Last Call for Adderall

Kartellen - Slutpläderingen

Sabotage - Boken

Pallbearer - Fear & Fury

Trap Them - Crown Feral

Triumvir Foul - s/t

Chelsea Wolfe - Abyss

Russian Circles - Guidance

Mantar - Ode to the flame

Maligner - Demo

Erik Lundin

Trevor, Beluga Records

Dalaplan - Det Bli inte bättre än så här

The Reverberations – Mess Up Your Mind.

Arvidson & Butterflies - S/T

Baby Woodrose - 21 Century

slave

Pat Todd & The Rankoutsiders

- Blood and Treasure

The Britemores - S/T

The Monkees - Good Times

Fezz - and now...

Alloy six - Turn out the Lights

Tommy and The Rockets - beer

and fun and rock n roll

The Dahlmanns - Play it

Martin Wilson, konsertfotograf

1, Twin Pigs – Chaos, Baby!

2, Frank Carter & The Rattlesnakes – Snake Eyes

3, Hurula – Vapen till de hopplösa

4, Against me! – Shape Shift with Me

5, Zack de la Rocha – Digging For Windows

6, Mia Maria Johansson – Hunt

7, Charta 77 – Svett – Live in Trondheim

8, Kvelertak – Nattesferd

9, Nick Cave & The Bad Seeds - Skeleton Tree

10, True Moon – True Moon

11, Nightmen - Fifteen minutes of pain

12, Gamla Pengar – Ingen kan allt – men alla kan...

13, Hyrda Knektar – Vi kommer att dö...

14, Pascal – Revy

15, Del III – Guds Dotter (EP)

PJ Harvey

Sick Vic, Gestures

1, Urochromes – Urochromes

2, Honningbarna – Goldenboy

3, Beta Boys – Real Rockers EP

4, Pascal - Revy

5, Lumpy & the Dumpers – Huff My

6, Soda Boys – Soda Boys

7, Ex-Cult – Negative Growth

8, PJ Harvey – The Hope Six Demolition

Project

9, Goggs - Goggs

10, Guitar Wolf – T-Rex From A Tiny

Space Yojouhan

Kjelli (X- Progress Records/Ivar Matlaus

Bokkafe/ DD&B Distro)

1, Poison Idea – Calling all ghost 12”

2, Problems - No Solution 12”

3, Brutal Kuk/ Data Morgana: Maltrakter nazisvina

4, Lucky Malice / Danger!Man: Handicap

5, Violent Arrest - Authors Of Our Own Demise

6, Negativ: Automatic Toys

7, Hondartzako Hondakinak - Ep

8, Mørkt Kapittel: Mørkt Kapittel 7”

9, Faensmakt: Faensmakt 12”

10, Internt Oppgjør/Discunt

11, Concrete Steps - Seven Song E.P.

12, Suicidas / Pox (9) - Suicidas / Pox Split EP

13, Kronofogden / Massgrav – Split 7”

14, Forræderi - A Monument To Misery lp

15, Witchface - Alt Gaar I Svart

Micke Ström, Tragedi Fanzine

1, Blanks 77 / The Parasitic

2, Burnt Cross - Midwinter

3, Sir Reg - Modern day disgrace

4, Liberty - No more asking

5, Millencolin - True Brew

6, Rancid - Honor is all we know

7, Gråsuggorna - Ett staket

8, Krimtänk - Avbrott EP

9, Massmilicja / Protestera

10, De Venerias - Monarki

Gråsuggorna


2016

Läsarna

listar

sina

favoriter

Malin Sjöstrand, P3 Rock

1, Suicidal Tendencies – World Gone Mad (album)

2, The Baboon Show – The World Is Bigger Than

You (album)

3, NOFX – First Ditch Effort (album)

4, The Interrupters – Say It Out Loud (album)

5, Black Tusk – Pillars of Ash (album)

6, Discharge – End of Days (album)

7, Gamla Pengar – Ingen kan allt – men alla kan dra

åt helvete (EP)

8, Victims – Sirens (album)

9, Mörbultad – När broar bränns (album)

10, Charta 77 – Trodde vi skulle ändra världen…

(album)

11, Terror – Other Worlds (singel)

12, Västerbron – Till vilket pris som helst (album)

13, Guttermouth – New Car Smell (singel)

14, Hyrda Knektar – Vi Kommer Dö men Först Ska

Vi Leva (EP)

15, Viagra Boys – Consistency of energy (EP)

16, Ursut – Köp Dig Lycklig (album)

17, Comminor – Let’s Call It ART (album)

18, Death By Horse – This Too Shall Pass (album)

19, Moment 23 – Män med starka ideal (album)

20, Djävulen Möblerar Om – Djävulen Möblerar Om

(album)

21, Achilles – Pestbringaren (EP)

Roine Lundström, Psychotic Youth

1, Troublemakers – Totalradio

2, Bäddat För Trubbel – Två Sjundedelar Av Ett Liv

3, Entombed A.D – Dead Dawn

4, City Saints – Guns Of Gothenburg

5, Pelotan – Lucky Old Sun

6, Discharge – End Of Days

7, Ursut – Köp Dig Lycklig

8, Hyrda Knektar – Vi kommer dö men först...

City

Saints

Rick Titrö, vispunkare

1, Roger Karlsson - Nästan som på riktigt

2, Charta 77 - Svett

3, Dalaplan - Det blir inte bättre än så här

4, Västerbron - Till vilket pris som helst

5, Sista Brytet – Livet inglasat

6, Sista Bossen - Se upp för!

7, Mimikry - Alla sover

8, De Lyckliga Kompisarna – Bara tiden är ny

9, Tuk Tuk Rally - Samlade örhängen och andra

artifakter

10, Charta 77 - Trodde jag

skulle ändra världen, förändrade

bara mig själv

Bubblare:

Diverse artister – Turist

i Tillvaron 9

(Jokkmokks)Ante, Astream

Arms Race - New Wave Of British Hardcore LP

Haymaker - Taxed... Tracked... Inoculated... LP

Isotope Soap - Frontal Disorder... kassett

Avvikelsse - s/t 7”

Chaos UK - Shit Man Fucker 7”

Enzyme - Demo kassett

Esperanza - Choice 7”

Warthog - s/t 7”

Fractured - Dilapidated 7”

Haram - What Do You See? 7”

Korrosive - Syövyttävä Laji 7”

The Rusted - Verkligheten 7”

Toxic Womb - s/t kassett

Death Church - Betrayal/Inside Struggle 7”

Pandemix - Pathological Culture kassett

Chaos U.K.

Per Eriksson, punkfilmare

Interrupters - Say It Out Loud

Dödsbabs - All kan dra åt helvete

The Baboon Show - Me and myself and I

The Baboon Show - The World Is Bigger Than You

Asta Kask - Upphittat 2003-2016

Mimikry - Alla sover

Troublemakers - Totalradio

Nej - Nej

City Saints - Guns of Gothenburg

Civillains - A Voice for the

Voiceless

Prins Carl - Bow To No

One

Comminor - My Dad

Dropkick Murphys -

Blood

Booze & Glory - Blood

From A Stone

Aganst Me - Shape

Shift With Me

The Baboon Show

Krister Nilsson, ex Mind Of Hate

1, The Swans - The glowing man

2, Gevurah - Hallelujah!

3, Dinosaur JR - Give a glimpse of what yer not

4, Almyrkvi - Pupil of the Searing Maelstrom

5, Nick Cave & The Bad Seeds - Skeleton tree

6, Baptism - V: The Devil’s Fire

7, New Model Army - Winter

8, Nox Formulae - The Hidden Paths to...

9, Le Culte du Crâne - S/T

10, Cantique Lépreux - Cendres célestes


Trots det obefintliga utbudet av skinnbrallor i Ängelholm:

Lyckan var total

Jag var helt tagen. Jag hade aldrig sett ett

coolare band. Året var 1985 och jag höll i

en samlingsskiva med den finska gruppen

Hanoi Rocks. När Jimmy, som var ägare till

skivan, la nålen på den svarta vinylen och

”Two steps from the move strömmade” ut ur

högtalarna i det lilla källarrummet visste jag

att jag hittat hem. Det här var ”min” grupp.

De talade till mig. Låt efter låt gick rakt in i

min själ: ”Don’t you ever leave me”, ”Tragedy”,

”Back to mystery city”, ”Million miles

away”. Varje låt var ett litet mästerverk.

Lyckan var total. Tyvärr skulle det visa sig

att Hanoi Rocks karriär redan var i spillror

då deras trummis Razzle hade omkommit

i en bilolycka med Vince Neil från Mötley

Crüe som chaufför, men den nyheten hade

inte nått Munka-Ljungby än.

När jag gick hem den kvällen efter att

bandat samlingsskivan på kassett

började jag leta efter artiklar om

Hanoi Rocks i gamla OKEJ-tidningar. Det var

så man googlade 1985. Till slut hittade jag

en liten notis som handlade om ingenting,

men jag fick i alla fall namnen på bandmedlemmarna:

Michael Monroe, Andy McCoy,

Sami Yaffa, Nasty Suicide och Razzle. Deras,

i mina 14-åriga ögon, supertuffa namn fick

mig att börja fundera på

ett eget artist-namn till

min framtida rock and roll

karriär. Att jag kom fram

till Mickey Steel, som mer

påminner om en porrskådis

än en rockstjärna, får

jag väl skylla på min ringa

ålder. Det som kanske är än

mer anmärkningsvärt är att

jag inte vid något tillfälle

i mina rockdrömmar funderade på att lära

mig spela ett instrument och starta ett band.

Hursomhelst, Hanoi Rocks-tapen

spelades om och om igen på min lilla

freestyle. Jag började också klä mig

som om jag var en medlem av Hanoi Rocks.

Armband i mängder, färgglada scarfsar, en

mörkblå Stetsonhatt, en vit kråsskjorta och

jag hade dessutom hittat ett par svarta boots

med en löjligt hög klack, de var nästintill

omöjliga att gå med, men de såg coola ut.

Eftersom utbudet på

svarta skinnbrallor var

obefintliga i Ängelholm

med omnejd fick jag

nöja mig med blåjeans,

tyvärr. Jag minns faktiskt

inte om jag visade mig

ute med den här klart

udda kollektionen eller

om jag bara stod framför

spegeln och sjöng med i

Hanoi Rocks låtar. Jag hoppas på det senare.

Innan året var över hade Hanoi Rocks

splittrats och medlemmarna påbörjade

diverse soloprojekt. Jag köpte upp alla gamla

skivor med Hanoi Rocks och även varenda

skiva där någon av medlemmarna i Hanoi

Rocks var med. Besattheten var ett faktum.

”Det här var ’min’

grupp. De talade

till mig. Låt efter

låt gick rakt in

i min själ.”

När jag var i London 1989, för att

köpa punkplattor och för att leta

efter Andy McCoys första soloskiva

”Too much ain’t enough” som hade kommit

året innan, hände det osannolika. Jag och

en kompis gick längs en av gatorna i South

Kensington på väg mot vårt hotell när vi

mötte en person som hade på sig en stor leopardpäls,

svarta skinnbrallor, stora solglasögon

och en svart Stetsonhatt. Jag stannade

och stirrade på honom. Han tittade på mig,

märkbart irriterad, medan han passerade

oss. Det var ingen mindre än Andy McCoy.

Nordvästra Skånes största Hanoi Rocks fan

var överlycklig. Man skulle kunna tro att jag

bad om en autograf, skakade hand med honom

eller tog ett foto på oss, men det satte

min enorma blyghet stopp för. Dagen efter

hittade jag till och med samma guldkavaj

som Michael Monroe hade på sig på samlingsskivan,

fast den köpte jag inte. Det

behövdes liksom inte, jag hade ju träffat

Andy McCoy. Typ.

Nåväl, det händer än idag att

jag tar på mig min Stetsonhatt

och ställer mig framför

spegeln när jag lyssnar på Hanoi

Rocks fantastiska liveskiva ”All those

wasted years” och inbillar mig att jag

är Michael Monroe eller Andy Mc-

Coy, och när Michael säger: ”You’re

all gonna be stars in Japan”, så tror

jag honom. Fortfarande.


Mikael Ekström

Michael

Monroe.


Skivor och kassetter

Aggrenation

A thousand suns cd

(Egen)

Mustigt mangel.

Jag har raderat den

korta meningen

sjuttioelva gånger,

för det låter ju lite halvfånigt – mustigt

mangel. Men ändå är det som

återkommer så fort jag drar igång

Aggrenations ”A thousand suns” – det

är mustigt mangel, fett också. 80

procent crust, 20 procent black metal.

Jag tänker förutom mustigt mangel på

Wolfpack, Moment Maniacs, Marduk

och The Exploited när jag lyssnar.

Mustigt mangel. Gillar’t. (3)

Anatomi -71

Distansen tilltar cd

(Halvfabrikat)

Det hade ju varit

coolt om Anatomi

-71 lirat in en platta

som bara lät som

Glo/Rukorna-covern ”Ruset”, jag

tycker de får till ett jävla maxat fett

sväng där jag gärna hade hört mer av.

Det betyder dock inte att de nio egna

kompositionerna på ”Distansen tilltar”

skulle vara ointressanta. Tvärtom. Jag

gillar verkligen den lekfulla hardcorepunken

som rör sig i samma landskap

Svart Snö och Totalitär en gång huserade

i, och jag gillar de oftast intelligenta

och snyggt formulerade texterna. Och

jag gillar verkligen ”Krossa kidsen” och

”Genial idiot”. (3)

Aoouh!

The lost tape…

(Ghost Highway)

Stockholmsbandet

Aoouh! Spelade

in två spår till en

samlings-lp 1978,

plattan gavs aldrig ut och låtarna

”Napalm” och ”Center of lies” föll med

åren i glömska. 2012 gick bandets

gitarrist Stellan Hemringe bort i cancer.

Året efter arrangerade Aoouh! och

Stellans vänner en konsert för att dra

in pengar till Cancerfonden.

Sångaren Matte Cavonius hittade

inspelningen från 1978 och bestämde

sig för att ge ut den på skiva, där allt

överskott går till just Cancerfonden. På

b-sidan fästes två låtar som spelades

in på stöd-giget 2013.

Jag tycker det är kul att få följa med

Aoouh! till studion den där decemberdagen

för 38 (!) år sedan och ta del av

den glöd som brann. Låtarna får mig

att tänka på främst Heartbreakers och

jag kan ana att Johnny Thunders var

en av favoriterna hos Aoouh!

Annars gillar jag faktiskt b-sidan

mer. Det är mer stuns i låtarna, mer

aggro – och ingen kan säga annat än

att stockholmarna brinner fortfarande.

Här tycker jag det är mer Pistols och

Damned över ”Lost my legs” och den

briljanta ”Napalm”. Jag skulle gärna

höra hela konserten. (3)

Mary’s

Kids

Bad Dreams Always

Inavelns maktkorridor

(Höhnie)

Fagerstas BDA har

terroriserat världen

i drygt 20 år nu

och jag tycker det

är imponerande att de fortfarande

resolut vänder trender ryggen och

manglar som de alltid gjort. ”Inavelns

maktkorridor” består av åtta hyggligt

feta råpunkattacker som bara gamla

thrashpunks kan avfyra, och det är

framför allt ”Kristus missbrukar sex”

och ”Bruna tungor” som känns lite

extra. (3)

Belta 53

Ingen vinner cd

(egen)

Belta 53 var en ny

bekantskap för mig

under 2016 och jag

kommer i fortsättningen

lätt hålla mig uppdaterad om

vad som händer med smålänningarna,

för ”Ingen vinner” har verkligen gett

mersmak.

Jag tycker Jojo Wadensten skriver

låtar med stort hjärta som värmer

och med detaljer som håller dig alert

när du lyssnar. ”Annas ligister” som

handlar om hur det är att hitta rätt

i tillvaron är fenomenal, jag vet inte

hur många gånger jag lyssnat på den.

Eminenta fanzinet Flyktsoda nämnde

Tant Strul som referens till Belta 53,

och det är ingen dum beskrivning

egentligen för Jojo påminner lite om

Kajsa Grytt. I övrigt hade Belta 53

känts gjutet på någon av de totalgalor

som Birdnest och Beat Butchers

arrangerade en gång i tiden. (3)

The Branded

Untamed

shameless party

crashing rock

& roll too hot

for hippies 7”

(Beluga)

Näe, det här är inte acceptabelt

The Branded, så jävla oschysst.

Här upptäcker jag sist av alla detta

ljuvliga garagepunkband och ser

fram emot att få ta del av dem i sitt

rätta element - live, då lägger de ner

verksamheten.

Nej, det går jag inte med på.

Och fram tills att The Branded

kommer på bättre tankar tänker jag

fortsätta att injicera rikliga doser av

bandets avskedssingel, vars titel ”Untamed

shameless party crashing rock

& roll too hot for hippies” förklarar i

detalj vad det handlar om.

Ett av de ballaste Malmöbanden

jag hört på länge, och det finns ju en

del... (4)

Du har aldrig tråkigt när du umgås med

Mary’s Kids singelsamling ”Crust soup”

eller tiotummaren ”Death in suburbia”.

Days Of Desolation/Social

Crisis

Split 7” (Halvfabrikat)

Okej, jag erkänner

– jag har också

fördomar. När en

splitplatta med belgiska grindcrustare

och polska crustare dök upp var det

inte så att jag jublade direkt. Jag la

den längst ner i recensionshögen med

hopp om att den skulle försvinna. Det

gjorde den inte. Och det var tur det.

För det här en förtjusande uppvisning

i råjävlapunk. Days of desolation

lägger feta lager med mangel över

varandra så det blir aldrig ointressant

att lyssna, tvärtom. Jag känner att

jag vill höra mer. Snygg tolkning av

Nasums ”Fear of the China syndrome”

dessutom.

Social Crisis har gjort scenen osäker

i drygt tjugo års tid och de senaste

inspelningarna med bandet är riktigt

jävla bra, tänk Skitsystem och Disrupt

alltså. I den skolan, på den nivån.

Lysande! (4)

Djävulen Möblerar

Om/The Hip

Priests Split-7”

(Beluga)

En trevlig splitsjua

perfekt för dig

som inte tidigare

smakat på Djävulen möblerar om eller

brittiska The Hip Priests.

DMO gav ifjol ut ett album proppad

med upprorisk energi, singelspåret här

”Som en maskin” pratar samma språk.

Eldigt och intensivt.

Jag är inte lika begistrad av The Hip

Priests bidrag ”All’s well in hell” som

är lite småsaggig rock’n’roll-punk, lite

sådär dagen efter-känsla. (3/2)

Distress

S/t 7” (Halvfabrikat)

Jag gillar det här.

Rysk d-takt ganska

finurligt utförd och

genomtänkt. Jag

gillar hur de jobbat med trummorna

– hur de ibland får dominera, men

också att gitarren får kännas giftig i

kortare sekvenser. Sångaren har bra

klös i strupen, men det hade varit plus

om han vrålat på ryska. Fem låtar,

varav en Chimera-cover, landar på den

här självbetitlade utgåvan. Har du inte

skaffat den än så gör det nu. (3)

Diverse Artister

Fyrtal i punkrock

Vol 1 lp (Second

Class Kids)

Jag är väldigt förtjust

i den här idéen

som Second Class

Kids presenterar på Fyrtal i punkrock.

Fyra band får dela utrymme på vad

som klockar in på varsin singel är ett

bra grepp, som får mig att tänka på

Birdskit-samlingen som kom 1984 och


5 Klassiker 4 Utmärkt 3 Bra 2 Godkänt 1 Inget vidare

Samtliga skivor och kassetter som jag har tyckt till om här är sådant som skickats till mig.

OBS! Det här är egentligen inga recensioner utan mer lite löst och slappt tyckande.

innehöll Bizarr, Slam, The Past och

Carisma Kaos. Som sagt så gillar jag

tanken och ser fram emot fler volymer

i den här serien.

Men jag är inte supertänd på

banden som medverkar här: Hata som

lejon, Bendel & CO, Björnarna och

Underhund. Det rör sig av olika former

av trall, som emellanåt är och fiskar i

popvatten. Och nog för att jag har en

ganska bred musiksmak… men här går

gränsen för vad jag klarar av.

Dock: Underhund är i sammanhanget

ganska tuffa och de lyssnar jag

gärna på igen. (2)

Diverse Artister

War is business 7”

(Halvfabrikat)

Fyra mangelgäng

utspridda över

världen delar

utrymmet på den

här snorgröna sjutummaren. Social

Crisis (Polen), Ultimo Rausea (Japan),

Matka Teresa (Nederländerna/Usa)

och Controlled Existence (Tjeckien)

vevar sig genom sammanlagt 13 spår

och det är inte direkt upphetsande

att ta del av dem.

Jag tycker i och för sig att Social

Crisis crustcore är ganska cool och att

Ultimo Rausea på något obskyrt sätt

är ganska goa.

Men det andra är förfärligt dåligt.

Grindgossarna Matka Teresa kan vara

2000-talets sämsta band. (1)

Grebol

Fyrtio års slit 12”

(PST)

Jag har ju anat att

Grebol skulle ha

några dunderlåtar i

bakfickan att slänga

ut på vinyl, men att de skulle vara så

här in i bomben jävla bra hade jag nog

inte räknat med.

Fem låtar välklädd skinheadpunk

i samma anda som Gatans Lag och

Contemptuous, som de gör en cover

på. Rått och i-ditt-ansikte med ett

snett leende.

Välskrivna texter och hyllningen

till bröderna Lobergs pappa ”Fyrtio

års slit” är forumlerad på klassisk

arbetarförfattarmanér och får mig att

tänka på namn som Folke Fridell, Moa

Martinsson och Erik Johansson.

Briljant.

Det enda som stör - bara fem låtar.

Sluta slappa! (4)

Gråsuggorna

Ett staket cd (egen)

Dalarnas Gråsuggorna

har de senaste

åren stormat fram

och växt för varje

inspelning. Det

gäller i alla högsta grad senaste plattan

”Ett staket”, som ståtar med sex

punkattacker som i mina öron hamnar

någonstans mellan Ebba Grön och One

Way System. Det som gör att Rättvikspunken

sticker ut är Jörgen Johanssons

säregna sångstämma som ger

ytterligare karaktär åt Gråsuggorna.

Hög standard rakt igenom på låtarna,

men extra plus för ”Aga kvinnor och

spöa män” (om Soldiers of odin-mupparna),

”Ett staket” och ”Perfekta

människor”. (4)

The Jollars

Half cut cd (Aggrobeat)

Jag chattar med

sångaren och

gitarristen Bob i The

Jollars på facebook,

han vill ha en adress så att han kan

skicka ”Half cut” till mig. När Bob ser

att jag bor i Malmö väcks ljuva minnen

till liv. ”Vårt lag Cork City slog dem för

några år sedan” hälsar han med ett

leende och en förhoppning om att IFK

Norrköping ska göra detsamma.

Som ni förstår är jag väldigt förtjust

i det här irländska oi!-gänget som

skriver låtar om livet på jobbet, puben

och läktaren.

Det är ett festglatt sound på ”Half

cut” och allsångsrefrängerna sitter i

var och varannan sång som en Linus

Wahlqvist-pärla i krysset mot Aik.

Jag hade kanske önskat ett lite råare

och skitigare anslag i emellanåt men

överlag är det här en mycket bra

platta, i låtar som ”Rebel bootboys”,

”Terraced heaven” och ”We’re not

leaving” är det ännu bättre. (3)

Krimtänk

Avbrott 7” (Pike)

Krimtänk kan vara

ett av de mest

underskattade

banden scenen har

att uppbringa. För

råpunken den här kvartetten bjuder på

borde fler prata om.

”Avbrott” ståtar med inte mindre än

elva hits som landar någonstans mellan

Rea Respirator och Huvudtvätt.


Skivsamlaren

Diagnos: ST RD

Vi har sett så kallade ”Hoarders”

– extrema samlare – på tv. Det anses

vara en diagnos som psykiatrin ger

inom ramen för tvångssyndrom. Okey, som

skivsamlare är jag skyldig till anklagelserna,

men försvarar mig med att jag har en

fungerande sinnessjukdom. Vi har i förra

numret fastställt att det är en skillnad på

att samla på skivor och äga skivor, det förra

innefattar någon systematik och mål. Denna

artikel kommer att handla om det maniska

samlandet.

För många börjar samlandet oskyldigt i

unga år – man köper lite plattor med band

man gillar. Det är lättsamt och ofarligt,

lite folköl över det, ruset är det viktigaste,

märket på ölen är sekundärt. Efter en stund

går man över på lite lättare droger, klart man

ska ha allt som allt som Totalitär eller Black

Flag har gett ut. Vad det är för pressning

spelar egentligen ingen roll – är det inte

jävligt snobbigt och elitistisk att bry sig om

pressningar. Många stannar här och är rätt

nöjd med samlingen. Samlaren är till viss del

medveten att ett par av plattorna egentligen

inte är något vidare – men ”jag har ju allt de

har givit ut”.

Det är nu vissa samlare går över till tyngre

droger, de lättare ger inte den kick de vill ha.

Långsamt och plågsamt inser man att samlingen

är långt från perfekt och det gnager

bak i huvudet. Black Flags ”Damaged” på

röd återpress, va fan är det? Unicornpressen

är ju den äkta pressen – den första som gavs

ut. Dessutom stämde Unicorn Black Flag på

grund av albumets texter, tidiga omslag hade

dessutom ett ”Anti-parent” klistermärke på

baksidan för att varna potentiella köpare av

albumet. Långsamt inser den tunga narkomanen

att samlingen måste uppgraderas till

första utgåvor. Från och med nu ska det inte

finnas några fula jävla återpressar i samlingen.

Plötsligt säger polaren...

Illusionen om den perfekta samlingen har

nu bytt ansikte. Om jag bara ser till att allt

byts ut till första pressar så kommer lugnet

att infinna sig.

Samlaren drömmer om den dag samlaren

kan sitta med en öl framför stereon omsluten

av harmoni. Samlaruppdraget är klart

– skivor från golv till tak – förstapressar…

mmm, sweet. Men plötsligt säger polaren

”du vet väl att din Necros ’I.Q. 32’ tekniskt

är andra utgåvan, de gjorde ju ett specialomslag

för att ha något att sälja eftersom

tryckeriet var sena med omslaget. Sen ska

ju splitten med Missbrukarna/Panik ha ett

textblad, de första exen hade det, har du

inget textblad så är det en senare version…”

Skivsamlaren

”Raped ass” är

ett mästerverk

Jag är en notorisk samlare av kassetter

och vinylskivor… med runt

5 000 skivor och 1 000 kassetter i

samlingen så här långt så har man

hamnat i dialog med sambo huruvida

mina barn eller min musiksamling

är det viktigaste i livet.

Under åren har jag lyckats hitta en bra balans

mellan ett ”osunt” intresse för musik

och min familj. Men detta fokuserade samlande

av punk, hardcore, grindcore och

extrem metal så kan man frågan om vilken

platta som har betytt mest för mig.

Faktum är att det man lyssnade mest

på när man var typ 15–17 är det som har

format en mest. Det är därför Coca Cola

mest gör reklam för kids, får man kidsen

hooked så kommer de att blanda spritgroggarna

med Cola senare i livet.

terverk, musiken och soundet är fullständigt

Anti Cimex andra EP ”Raped Ass” är ett mäs-

brutal och texterna är en logisk konsekvens

Musik ska kännas

av musiken. Som skivsamlare har jag jagat

Mitt Coca Cola är Anti Cimex

reda på alla pressar, alla omslagsversioner

som gavs ut un-

och där föddes i mitt tycke ”Som skivsamlare

har jag

den svenska råpunken eller

der 80-talet och har helt plötsligt

alla åtta kända varianter av

vad som utanför landet kalllas

för Swedish D-beat. jagat reda på detta mästerverk (testpressar

Jag har haft inställningen alla pressar, oräknade). Vissa så ovanliga

att musik ska kännas, det

att jag nött ner kompisar under

ska vara primitivt, skapad alla omslagsversioner

som

många år för att få köpta dem.

för hjärtat och inte hjärnan.

Även om jag är sjukt gavs ut under Bejkade råheten

förtjust i det nihilistiska i

Efter Anti Cimex fortsatte jakten

efter hårdare band och Anti

77-punken med ”No Future” 80-talet.”

som fanbärare, så attraherades

jag även av Anti Cimex med tydligt dess efterföljare. Medan delar av hardcores-

Cimex hade plogat vägen för

anti-krigs tema men inga pekpinnar. På det vängen lallade och trallade eller hivade moralkakor

runt sig bejakade jag råheten ch

sättet skilde de sig mot den tidigare svenska

punken, där de flesta bara var proggare med nihilismen i band som Merciless, Nihilist och

nytt hårdare sound.

Dismember, band som inte skulle funnits om

det inte hade varit för ett gäng produktiva,

Elitism och pekpinnar

supande, anti-sociala punkare från Göteborg

Och de skilde sig i synnerhet mot den senare runt 1982–1983.

hardcorerörelsen där elitism och pekpinnar Och vill Ni ”argumentera” om Anti Cimex,

var rotat i kulturen.

träffa mig vilket kväll som helst med

Inte fan vill man lifta till Umeå för att se ett Shitlickers i stereon, norrlänsk hembränt i

nytt hardcoreband på tidigt 90-tal bara för blodet och en krossad kirflaska i handen så

att bli utkastad av någon jävla 14-åring för ska jag övertyga Er.

att man tycker det är gott med öl.

Cod, swedishpunkfanzines.com

Anti Cimex live Helsingborg 1984.

Aargh!!! – illusionen rasar samman som ett

korthus. Va fan, jag har letat arslet efter denna

version och nu är den inte förstautgåva.

Galenskapen eskalerar

För vissa går galenskapen ett steg till. Det

finns mer saker att samla på, klart man

skall ha testpressarna, udda omslagsversioner

som gjordes för turnéer eller de mest

omöjliga prylarna, testpressar som endast

finns som testpressar eftersom skivan inte

gavs ut.

Och förresten, borde inte skicket på plattorna

vara bättre. Är inte den där revan på

omslaget och knäppet och spraket på vissa

skivor. Man kan gå så långt som ”Metal-Erik”

som snackar om sina referensexemplar och

sina spelexemplar. Karln har två exemplar

av alla plattor, ett att spela och ett i perfekt

ospelat skick. Det är inte hittepå, han finns

på riktigt.

Mörkret infinner sig

Efter 20 till 30 år vittrar illusionen om den

perfekta samlingen sönder – mörkret infinner

sig. Du inser att du aldrig kommer äga

den perfekta skivsamligen”. Vissa dagar vill

du bara sälja allt och vissa dagar fortsätter

samlandet för du kan helt enkelt inte sluta.

Det är nu du har blivit en äkta ”recordjunkie”

– din hela tillvaro handlar om skivor.

Skivsamlaren

Äkta samlare har skit

Enligt Oxford Dictionary är en

samlare ”någon som eftersöker,

lokaliserar, anskaffar, organiserar,

katalogiserar, uppvisar, lagrar och

underhåller saker som är av individuellt

intresse”.

Att äga skivor är dock inte samma sak som

att samla. Av och till har jag hamnat på en

fest och flippat igenom värdens ”skivsamling”.

Ofta rör det sig om en brokig blandning

av plattor med syfte att spela på fester och

att spela cool. I sådana ”samlingar” hittar

man skitfula 180 grams pressar med Black

Sabbath, motbjudande bildskivor med Iron

Maiden, en Beatles box

i mono (naturligtvis

har puckot i fråga ingen

mononål på skivspelaren)

och någon nyinköpt

Asta Kask platta. När jag

ser det måste jag i ett

elitistisk och föraktfullt

tonfall endast påpeka

att detta inte rör sig om

någon form av samling

eftersom det fullständigt

saknar logik och struktur.

Att äga skivor och samla

på skivor är helt två olika ting, liksom att jag

har massor av verktyg

i min källare, men jag skulle inte kalla mig

en ”verktygssamlare”. Man kan notera att

dessa ”samlare” kallar skivor för ”vinyler”.

Idioter!!! Det heter skivor!!!

En riktig samlare har någon form av logik

i sitt samlande. Kanske samlar på ett skivbolag,

typ Dischord, plattor med Ramones,

eller en specifik genre eller ett land, modell

japansk hardcore.

Olyssningsbara skivor ett måste

Att kliva in hos någon som tydligt säger ”Jag

samlar på Ramonesplattor” (notera att de

inte samlar på Ramonsvinyler) imponerar.

Att sedan med några öl bli orienterad i udda

Born for slaughter/Myteri -

Split 7” EP. HALVEP097.

Social crisis/Days of desolation

- Split 7” EP. HALVEP096.

Anatomi-71 - Distansen tilltar.

CD. HALVCD092.

www.halvfabrikat.net

Anarchopunk since 1999

”Att äga skivor och

samla på skivor är

helt två olika ting,

liksom att jag har

massor av verktyg i

min källare, men jag

Japanska pressar eller bootlegs från Thailand

tillhör de finaste stunder jag känner till.

Det är i dessa stunder Ramonessamlaren

plockar fram någon liveinspelning och torrt

konstaterar ”den här är ju fan helt olyssningsbar,

men kolla vilket coolt omslag”.

Nu vet du att du är hos en en skivsamlare!

Olyssningsbara skitinspelningar måste ju

finnas i varje seriös Ramonessamling.

skulle inte kalla mig

en ’verktygssamlare’.”

Genuint musikintresse

Många av de stenhårda samlarna är kompletistsamlare.

Den innebär att de vill ha allt,

typ varje norsk svartmetalplatta som någonsin

har gjorts i varenda tänkbar pressning.

De ägnar timmar att lista

ut skillnader i pressningar

och blir helt bananas

när de inser att det finns

minimala skillnader i

skivans etikett eller jagar

efter någon mystisk

brasiliansk bootleg. Det

innebär också att lugnt

hälften av skivorna har

spelats högst en gång.

Respekt.

För den senare kategorin

av samlare finns

det mycket förakt. Få gillar en skivnsnobb

som ältar huruvida en viss pressning ska ha

ett textblad eller inte och de får utstå kritik

för att vara ”frimärkssamlare” och därmed

helt ointresserade av musik. Frimärkssamlardelen

må vara sann men musikintresset

är genuint. Jag har aldrig träffat någon som

samlar skivor som inte gillar musik.

Inom vissa smala områden så kan vissa

plattor vara rätt dyra, i synnerhet i bra skick.

Det finns tidiga punksjuor som kan säljas

från 1 000 till 10 000 kronor.

En samlare som köper en sådan platta får

räkna med feta spottloskor och glåpord att

denne inte är någon riktigt punkare och inte

respekterar idén med DIY. Här är det dags

för lite uppsträckning. De flesta som hostar

upp sådana pengar tillhör de mest lojala till

musik scenen jag träffat. De går på spelningar,

köper t-shirts, en del ger ut skivor

själva eller spelar i band. Det finansierar

sitt beroende med jaga runt på loppisar och

skivbörsen för fynd som

sedan säljs på tradera,

discogs eller eBay (kapitalistsvin

och krämare

således). De jobbar

som lastbilschaffisar,

förskollärare, betongarbetare

eller på kontor.

Varenda jävla krona

går åt att handla skivor,

både nya och begagnade.

Slutligen, de som gnäller på skivnördarna

kan själva skaffa ett spotifyabonnemang

och kränga iväg sina fula jävla 180 grams

hipsterplattor och hålla käften.

Samlar bara på förstapressar

Själv är jag kompletistsamlare, men jag samlar

”bara” förstapressar. Livet är en konstant

jakt efter skivor jag saknar. Ett samlingsområde

är svensk punk fram till 1990. Det

innebär att jag har massor av grymma plattor

som spelas dagligen. Det innebär också

att jag har en hel del skitplattar som är mest

köpta för att ha en komplett samling.

Det senaste skitinköpet var Yoaccim and

the Euros enda EP. Genom detta köp har jag

alla punkplattor för Östergötland som jag

känner till.

När det gäller Svensk punk så är nog en av

de sämsta plattorna som någonsin givits ut

Anti-Avans EP från 1984. Den har jag inte

spelat sedan 1980-talet då jag köpte den, fan

helt olyssningsbar. Men som resultat av denna

artikel så ska skiten spelas – ikväll åker

den på svarven tillsammans med en bärs och

papper och penna, det senare behövs för att

skriva en lista över vilka punkplattor från

Connecticut som saknas.

Garanterat en hel del skit!

Cod

”Livet

är en

konstant

jakt efter

skivor jag

saknar.”

På senare år har skivbolaget, till och med

DIY-bolagen, blivit skickliga på att locka

kunderna i träsket. På samma sätt som

spelsajter på nätet lockar med ”vi dubblar

din första insättning” så lockar skivbolagen

med en ”limited green wax version, only 100

copies”.

Den köps av någon langare för att sedan

säljas svindyr på någon nätauktion. Dessutom

vill skivbolaget, läs knarkbaronen, att du,

läs pundaren, ska köpa den vanliga versionen

på svart vinyl också.

Det är ju som att Marlboro skulle dela ut

cigg på en lågstadieskola.

Fungerande tvångssyndrom

Jag har ett fungerande tvångssyndrom

när det gäller skivor, det ruinerar mig inte

fullständigt, men vissa dagar är det mer

ångestfyllt än rofyllt.

Men om inte jag ska få ihop den perfekta

samlingen så ska ingen annan få det heller.

Jag planerar nämligen att starta ett skivbolag.

För varje utgåva ska det första exet som

kommer ur pressen vara på blodröd vinyl,

resten skall tryckas på svart vinyl. Denna

första super-limited utgåva av exakt ett

exemplar tänker jag behålla själv – kan inte

jag få ihop den perfekt samlingen ska ingen

annan jävel få det heller.

Cod


från gorbiDesign-2016

Skivor och kassetter

Skön old-school sång av C-O och

härligt bas-lir av Ärik. (3)

Laddat Lugn

Dine penge mig

i røven kassett

(egen)

Det här måste ju

vara det första bandet

i världshistorien

som består av tre seriefigurer, bara det

är ju så knäppt att jag inte kan göra

något annat än att älska Laddat Lugn.

När jag sedan sätter på tejpen blir

det svårare att göra det – den instrumentala

sinnesutvidgande musiken

fungerar garanterat på Yoga-träffar

eller New Age-festivaler, aningen

sämre i en punkkällare i Malmö – även

om ”Global hell” låter ganska grym,

synd att tecknaren glömt rita dit en

gaphals. (1)

Lions Law

Faceless Victim 7”

(PST)

Visst, jag tyckte det

var en gnutta coolt

att Lars Frederiksen

skulle gästa favoriterna

Lions Law nya singel.

Men hur kul blev det i verkligheten?

Inte alls.

”Faceless victim” är supersaggig

bakfull streetpunk klädd i mysbyxor

och foppatofflor. Vidrig. B-sidan

svänger bättre och här slipper vi Larsas

medverkan.

Men jag är ändå inte nöjd, det här är

fortfarande mer raggar rock’n’roll än

skinhead-dito. Nu letar jag upp ”Open

your eyes” istället. (2)

Liptones, The/Beat

Bahnhof

S/t (AMTY)

The Liptones fyller

20 i år och inleder

festen med två spår

på den här splitten

med japanska Beat Bahnhof.

Är man svårt förtjust i The Liptones

så är det inte lätt att värja sig mot

glädjen de sprider i de här nya

ska-dängorna, samtidigt är det synd

att de inte fortsatte skriva låtar på

svenska. Det blir en annan klang i

framförandet då och ger en mer spännande

inramning.

Detsamma får gälla Beat Bahnhof.

Jag känner inte till dem sedan tidigare,

men gillar de två låtarna med rejält

blås på den här plattan. Men jag misstänker

att jag tyckt det varit än coolare

att lyssna på om de framföt sina låtar

på japanska.

Jag vill dock poängtera att det här

mest är gnäll i marginalen, den som

är ute efter ska som låter som den ska

behöver inte leta längre än hit. (3/3)

Livet som insats

Check your grind

cd (Everydayhate/

Spela snabbare)

När Faluns grindmästare

Livet

som insats retade

upp Sabaton med briljanta ”Imagine

yourself that your band came from the

same town as Sabaton” på den tredje

volymen av samlingsserien Turist

i tillvaron visste jag att jag fått ett

nytt favoritband. ”Check your grind”

befäster allt jag redan innan tyckte

om dem. 24 låtar på 23 minuter säger

det mesta. Det här är snabbt och i ditt

ansikte hela tiden. Om du gillar Nasum

och Napalm Death kommer du att

dyrka Livet som insats. (3)

Lost Warning

Blod & Eld 7” (PST)

Lost Warning följer

upp den eminenta

självbetitlade sjuan

från 2015 med

en minst lika vass

singel. Denna gången låter gänget

dialekten tala och i min bok är just

dialektpunk oftast bäst. Och skånskan

ger naturligtvis Lost Warnings ettriga

gatupunk ytterligare en dimension,

den kommer närmre – känns mer

relevant. Melodierna är lite vassare,

körerna andas mer kravall. Bra textmaterial,

och framför allt klasstemat

i ”Väl valda ord”. Kan man hoppas att

nästa inspelning landar i fullängdsformatet?

(4)

Lowriders

Latino Wardogs 10”

(Something wicked)

Lowriders är ett av

få band som faktiskt

låter mycket bättre

i sin återförenade

form. Jag vet. För jag var där när

Lowriders härjade sist och jag gillade

den burdusa rock’n’punken redan då.

Men det har gått drygt 20 år sedan

sist, och emellanåt varit ganska tuffa

år för östgötarna. Den livserfarenheten

och det musikaliska kunnandet de

utvecklat formligen exploderar på den

här tiorummaren. Som är så proppad

med störtläcker punkrock att du

knappt vet hur du ska bete dig. Lowriders

är inte rädda för att låta ”Latino

Wardogs” svänga som ettt begravningståg

i New Orleans, eller bara vara

skitigt coola som vilket Detroitgäng

som helst under 1970-talet. Samtidigt

fläskar de på som om de var släkt med

Lemmy ilmister, för att sedan gå på

kalas med Stiv Bators-släktingar. Det

märks också att Mogge i vanliga fall lirar

country i utsökta Trailerpark Idlers.

Till sist - det går ju inte att komma

runt frontfiguren: Coste. Dedikerad

BEAT Butchers Presenterar:

Sista Dansen

Nu åter på vinyl

-Vit Vinyl

-Heavy 175g

-Gatefold

Beställ från www.beatbutchers.se


Skivor och kassetter

sedan han slog upp ögonen för drygt

50 år sedan. En av landets bästa sångare,

sätter sin prägel på allt han företar

sig – du har väl inte glömt bort Jet

Black Gasoline exempelvis – så även

här, med stort hjärta tar han sig an de

fyra spåren och fyller dem med liv. Jag

älskar verkligen Lowriders. (4)

M:40

Bär mig till bikten

7” (Halvfabrikat)

M:40 medverkade

Turist i tillvaron

vol 7 med ”Bär mig

till bikten”. På den

här finfina tvåspårssingeln återanvänder

de den låten plus ”Vid vansinnets

berg”. Som vanligt är det fett, hårt

svingande, cruströj . Läckert. (3)

Malcontent

A conclave of connivers

7” (Phobia)

Mamma mia, vilken

överraskning. Slår

på den här sjuan

utan några som

helst förkunskaper och blir omedelbart

förförd av det heta hetsiga manglandet

i den gamla skolan. Tre svintuffa

råpunkexplosioner som jag lyssnar på

omochomochomigen. Sedan bestämmer

jag mig för att kolla upp Malcontent,

och det visar sig bestå av gamla

rävar från Makabert Fynd, Avskum och

Kakafoni. Inte så konstigt att kvaliteten

på den här plattan var hög alltså. (4)

Mary’s Kids

Crust soup – the

singles collection

2006-2013 lp

(Beluga)

Death in Suburbia

10” (Beluga)

Vroom vroom,

Mary’s Kids trycker

gasen i botten och

sedan gäller det att

hänga med. Och

det vill du göra. För

det här supercoola

bandet från huvudstaden vet hur man

vräker ut stökig punk’n’roll med yviga

gester. Du har aldrig tråkigt när du

umgås med singelsamlingen ”Crust

soup” eller tiotummaren ”Death in

suburbia” med det läckra omslaget.

Jag tror en av anledningarna till det

är när man ser vilka covers de valt att

sätta sin prägel på. Här finns Depeche

Mode, X-Ray Spex, The Dicks, UK Subs,

Hurriganes och Ike Turner, med den

bredden i sitt musikaliska intag kan det

inte bli smått och trångsynt. Mary är

dessutom en utmärkt frontfigur som

äger sitt utrymme med pondus, och

hon skriver låtar som inte lämnar dig.

(4/4)

Massmilicja/

Protestera

Split 7” (Halvfabrikat/Flyktsoda)

Den polska scenen

har genom åren

haft en hel del att

bjuda på. Under det glada 1980-talet

brevväxlade jag och tejptradade med

flera polska punks, vilket gjorde att jag

lärde känna en massa grymma band

som Dezerter, Armia (älskar Armia),

The Corpse och Siekiera för att nämna

några. Jag har ju förstått att det fortsatte

hända saker i Polen och för något

år sedan köpte jag en rejäl bunt plattor

av Robert Refuse, och gillade mycket

av det jag fick.

Jag tycker om Massmilicja också. Det

här är första gången jag stöter på dem

och deras ettriga hardcorepunk för

tankarna tillbaks till just 80-talet, men

inte Polen utan kanske främst Italien

och band som Crash Box och Kina. Bra

grejor.

Det var inte igår jag lyssnade på

anarkopunkarna Protestera, blev

ganska förbryllad – har de alltid låtit så

här bra? Jag minns att jag inte kommer

ihåg hur deras förra fullängdare lät.

Men jag får nog plocka fram den för

att en noggrannare undersökning, för

musiken på den här splitten är verkligen

toppklass i genren – påminner om

ett mindre snackigt Operation. (4/4)

Monday Suicide/

Social Crisis

Split lp (Halvfabrikat)

Hallå – varför har

ingen nämnt Monday

Suicide för mig

tidigare? Skärpning, ni kan inte hålla

den här typen av enastående band

hemliga för mig. Vitryssarna chockar

mig på den här spliten med sina fyra

genialiska hits. Det låter lite som om

East Bay Ray lirat i Terveet Kädet,

typ. Jag älskar hur gitarristen lägger

sina slingor och därmed ger Monday

Suicide en spännande karaktär jag vill

fördjupa mig i. Ge mig mer. Polska Social

Crisis manglar sin Skitsystem-crust

med bravur. Tajt, brutalt och skitigt

rått. Jag är verkligen förtjust i Izkas och

Malwinas kräksång. (4/3)

Myteri

S/t cd (Halvfabrikat/Everydayhate/

Fight for your

mind)

Myteri? Jag ställer

upp på vad som

helst bara jag får

behålla den här skivan. (4)

Peking Punk

Titanics hundar 7”

(Peking studio &

förlag)

Peking Punk

debuterde 2015

med den finfina

sjutummaren ”Långt ner avgrunden”.

I höstas kom uppföljaren ”Titanics

hundar” som fortsätter på den inslagna

vägen. Peking Punk med rötter i

den tidiga östgötska scenen förvaltar

dels det arvet men ser samtidigt till

att de känns väldigt relevanta här och

nu. Välformulerade och intelligenta

texter framförs med kraft, energi och

övertygelse. (3)

Perkele

Best from the past

cd (Spirit of the

streets)

Det har gått drygt

tre år sedan Perkele

sist hörde av sig

via fullängdsformatet. Jag lyssnar

emellanåt väldigt mycket på det här

bandet eftersom de skriver formidabla

sing-a-long-anthems som fyller mig

med energi. Jag vet inte hur många

tusen gånger jag lyssnat på exempelvis

”Confront”, men den gör mig på lika

gott humör som när den kom för elva

år sedan.

”Best from the past” är som titeln

antyder en greatest hits-platta. Bandets

sångare Ron har valt ut sina tjugo

favoriter och de har paketerats väl

med såväl texter som kommentarer till

låtarna. Det är naturligtvis rakt igenom

jävligt bra. Samtidigt kan jag tycka att

själva konceptet med ”greatest hits”

är ganska trist, jag gör ju hellre mina

egna best off-listor/kassetter/skivor

med band jag gillar. (3)

Prins Carl

Bow to no one! Lp

(Noise of Sweden)

Jag hörde Prins Carl

för första gången

för sex år sedan,

jag fastnade direkt

för Västeråsgängets läckra läktarpunk

och deras tidigare album ”New order”

och ”No mercy” åker på med jämna

mellanrum. Jag är dock mer tveksam

till att nya alstret ”Bow to no one”

kommer att snurra särskilt ofta. Det är

egentligen inget fel på låtmaterialet,

det är ganska typiskt Prins Carl-stämpel,

nånstans mellan Perkele och

Dropkick Murphys. Men ljudet på

den här plattan är så jävla mycket

dansband alltså, rent och propert som

en Dressmankostym på Lasse Stefanz.

Prins Carl borde ha släpat den här

inspelningen i smutsen, rispat och

repat och bränt den. Då hade ”Bow to

no one” fått den ljudbild som låtarna i

mitt tycke kräver. (2)

Regimen

Sinnesfrid 12”

(Sista Versen)

Det är ett riktigt

kraftpaket det här

Göteborgsgänget

som vevar hardcore

på ett sådant charmant vis att du

emellanåt får för dig att du står och

hänger framför scenen på Gilman Street.

Jättemånga nämner Hüsker Dü som

referens, jag fattar inte den kopplingen

– var inte de ett popband? Regimen

kvaddar ju allt sånt. (3)

Sabotage

A furore Normannorum

libera nos,

Domine 7” (PST)

Jag har alltid varit

förtjust i Sabotage

och den nya trelåtarssingeln

får mig inte att omvärdera

den uppfattningen. A-sidan är rent

av briljant med två riktiga punk-ess

”Stolt svensk arbetarklass” och ”Näven

i fickan”, glimrande melodier som

bränner sig fast och gitarren är återigen

grädden på moset. Jag tänker att

det franska intresset som framför allt

Robban gett uttryck för genom åren är

genomgående i Sabotages musikaliska

uttryck och det är det som gör dem

speciella på den svenska scenen.

B-sidans ”Nordmäns raseri” sänker

tyvärr helhetsupplevelsen, stabbig

vikingarock har aldrig varit min melodi

– å andra sidan slipper jag byta sida

när jag spelar ”A furore Normannorum

libera nos, Domine.”

Det går ju inte att skriva om Sabotage

utan att nämna texterna. Ifjol

exploderade internet när det skulle

analyseras vad de handlade om. Är

man på humör så går det ju att hitta

en och annan formulering att fundera

över, men att påstå att Sabotage skulle

sprida ett specifikt budskap så drar en

nog för långtgående slutsatser. Texterna

är ju snarare utformade så att det

går att tolkas lite som du själv vill, det

kanske är det som är grejen? (3)

Joel Segerstedt

Ett välsignat helvete

cd (Suicide)

Joel har en gedigen

historia inom scenen,

senast såg vi

honom i Hjärtattack

och nu är han aktuell under eget namn

med det oemotståndliga albumet

”Ett välsignat helvete”, som smakar

Rolands Gosskör, Thåström, Rymdimperiet

och Sixten Redlös – men det

du främst lägger märke till är den

passion som Joel omfamnar låtarna

med. ”Valeries ögon (och en fight club

med mig själv)” och ”Drömmen om att

förgöra en överklassman” glittrar hela

vägen, resten av skivan är nästan lika

bra – och intelligent. (4)

Sekt

S/t 10” (egen)

Det här blir något

för skivsamlarna att

leta efter. Sekts tiotummare

är pressad

i 100 exemplar,

alla med handgjorda omslag. Tjusigt!

Musiken är inte dum heller. Bulldozerhardcore

som ena stunden rör sig fram

sakta och varligt, för att lite senare

explodera för en stund. Jag gillar att

Sekt lagt fokus på framför allt tyngden

och att de vågar hålla tempot nere.

Det blir härligt fett då. Jag skulle kunna

tänka mig att Örebroarna gärna slår på

skivor med Neurosis och Breach när de

vill koppla av, och kanske slänger de på

Disfears ”Live the storm” när de vill ha

lite extra klös. Imponerande debut. (3)

Shaking Heads

Demo 2016 kassett

(egen)

Där satt den. En

av årets allra bästa

inspelningar som

jag har hört. Frejdig

fyndig och lite småfläng garagepunk


med en skön lofi-känsla. Jag gillar

enkelheten i utförandet, det snygga

och peppiga gitarrplocket och den så

satans coola sången. Jag hoppas få

höra betydligt mer från Shaking Heads

under 2017. (4)

Slaggprodukt

Second d-beat

attack cd (egen)

Jag trodde jag

först spelade den

här plattan på fel

varv, reste mig

upp ur soffan för att höja hastigheten

till 45 men kom på att den var en cd

jag fått av Slaggprodukt. Med andra

ord – Motalagänget får gärna lägga i

en växel till nästa inspelning. Och då

också få lite mer tryck i soundet – det

är överlag en väldigt blek ljudbild på

”Second d-beat attack”. Men jag tycker

det är lite småroligt att de emellanåt

påminner om Black Nation samt att

gitarren i inledande ”Lost” är helt briljant.

I övrigt krävs en uppryckning. (1)

Slaktkniv

Kickar som nittonhundraåttiotvå

(egen)

Det är svårt att

Inget

omslag

inte gilla Flens Slaktkniv när de röjer

loss i delikata hardcoreutbrott som

”De Niro” där du redan efter första

lyssningen sjunger med i texten ”Stockholm

city!!! Så fullt med skit. Jag minns

allting men glömmer med flit.”

Där skvallrar Slaktkniv om sin potential,

men då måste de verkligen skippa

halvljumma covers som Teddybears

”Punkrocker” – som dessutom Snutjävel

gjort till sin i och med ”Punksvin”.

(3)

Socialstyrelsen

D-takt för dig som

inte orkar mer cd

(egen)

Varje gång jag satt

på den här plattan

har jag tänk ”shit,

har Dark Funeral börjat lira käng”. Det

finns en atmosfär på den här skivan,

eller harmonier snarare, som direkt

för mig till ”The secrets of the black

arts”-albumet.

Jag vet då inte riktigt hur jag ska omfamna

”D-takt för dig som inte orkar

mer”. För som black metal-platta är

den lite för lam och som d-taktsmangel

tycker jag den är för ren i ljudbilden

– det funkar till metal men eftersom

jag helst vill att mitt punkröj serveras

skitigt, kantig och stött funkar det inte

för mig.

Det blir liksom varken det ena eller

andra. (2)

Svalveldioxid

Ändlös mardröm

12” (Phobia)

Svaveldioxid musikaliskt

är förbaskat

bra – det låter som

det alltid gjort på

de här breddgraderna när vi talar

råpunk. Däremot tänder jag inte på

textmaterialet som behandlar krig

i olika perspektiv. Det som stör mig

är att det blir så distanserat, att det

främst handlar om att formulera sig

rätt i en punkkontext än att berätta

något viktigt som kan beröra. (2)

Twin Pigs

Chaos, baby! Lp

(Luftslott)

Nog för att jag anade

att ett band med

idoler från Tiger

Bell, Inkvisitionen,

Gamla Pengar och Besserbitch troligen

skulle kunna smälla ihop en smått

lysande skiva. Men ”Chaos, baby!”

tog mig ändå på sängen. Jag var inte

beredd alls på att det skulle vara så

HÄR helt-jävla-formidabelt-bäng-bra.

Rått, hårt, snabbt, stökigt, bökigt, vilt

– allt på en och samma gång. Ljuvligt

gap och skrik, snortajt. Lite som om

Dead Kennedys och X-Ray Spex (för

tusan, langa in en saxofon på nästa

platta) hade vuxit upp i Sverige på

2000-talet kryddat med Don’t och

Lost Sounds. Det här är svinbra rakt

igenom, refrängen till ”Give me death”

välter scenen medan ”Sunset fever”

och ”Sex inch car” krossar allt – jag

menar allt. (4)

Waarface

Accepted as truth

7” (Phobia)

Det finns en melodisk

kärna här som

jag inte kan placera,

men som låter

bekant och tilltalande. Men Waarface

jobbar hårt på att dölja den med

ganska muggig sludge och halvkass

inspelning. (1)

Vi heter JA!

Vuxenpoäng cd

(egen)

Banjo, mandolin,

orgel, wurlitzer,

ukulele, cajun och

akustisk bas är bara

några av instrumenten du möts av

på vispunkarna Vi heter JA!s album

”Vuxenpoäng”. En trevlig platta med

nio allsångslåtar om handlar om livet

vi lever här nu, välformulerat och

engagerat. Countrydoftande ”Slagen

hjälte” gillar jag bäst. (3)


OKEJ-DANNY

Jag vet inte vilken plats i Sverige

som är mest punkkreddig, men

jag gissar på att Hjärnarp utanför

Ängelholm är en av de minst kreddiga.

Där växte jag upp. Jag gick

på Söndrebalgs skola upp till sexan

där och det första punkbandet jag

hörde talas om i denna håla var

Ebba Grön. Det stod skrivet på en

tegelvägg på skolan, tillsammans

med ”MUCK 1980”. Allt var väldigt

förvirrande.

När jag var 10 år förstod jag inte riktigt vad

punk var, och namnet Ebba Grön påminde

mest om en karaktär från Elsa Beskows

böcker om tant Grön, tant Brun och tant

Gredelin. Det var först när de tuffa killarna

i sexan som gick under namn som Dacke,

Wulf och Stajle, började använda tygmärke

med The Exploited på sina jeansvästar som

jag började ana vad punk var.

När jag sen köpte ett nummer av tidningen

OKEJ som hade The Exploited på omslaget

trillade polletten ner ordentligt. De fyra

musikerna som tittade in i kameran gjorde

ett starkt intryck på mig. Jag hade aldrig

tidigare sett något liknande. Det var som de

hade kommit från en

annan planet, eller

bara växt upp under

en soptipp. Skulle

de gått på Storgatan

i Ängelholm 1982

hade det varit en

större händelse än

flygplansolyckan

1964.

Rat låg bakom

Först nu känner

jag mig modig nog att våga prata med en av

medlemmarna från det tidningsomslaget,

trummisen Dan Heatley.

− Innan jag blev medlem i The Exploited

var jag med i många lokala band i västra

London, bland annat The Satellites, från

Acton. Vi var vänner med Rat Scabies från

The Damned, som hade producerat vår första

studiosession, och det var Rat som satte

Wattie, Big John och Gary i kontakt med mig.

De testade olika trummisar i Nomis studios

i Shepherds Bush och jag åkte dit, vi spelade

och jag fick jobbet.

Dan var en av många trummisar som lirat

med The Exploited genom åren. Han spelar

på några låtar på det klassiska albumet

Troops Of Tomorrow och på singeln Attack/

Alternative.

USA -83 helt galet

− Mina bästa minnen är från vår USA-turné,

tidigt -83. Det var galet på alla sätt. Vi öppnade

varje kväll på det mest provocerande

sättet med låten ”Fuck USA”, som också var

min favorit att spela live. Bandet var vilt

på scenen och en del av bandet var vilda

utanför också. Det var en hel del energi och

excesser. Jag håller kontakten med alla tre,

men främst med Big John och Gary. Jag har

haft lite sms-kontakt med Wattie nyligen.

Dan berättar att han aldrig slutat spela.

− Nuförtiden spelar jag trummor för de

som vill ha mig. Jag spelar med The Members

lite då och då, och med ett par band

med mina kompisar från Ladbroke Grove

barerna, och jag arbetar alltid med mina

egna projekt i studion.

Dan är en högst sympatiskt människa, lite

av det där omslaget från OKEJ har blivit avdramatiserat,

men Big John känns fortfarande

som om han vill äta upp mig.


Mikael Ekström


Dubbel-lp med svensk punk

och hardcore 1992-2003

200:-

inklusive

porto

http://sorlingssvinstia.blogspot.se

Du kan lyssna på Spotify

SWISHA 0734264716


9 MARS KB, MALMÖ

10 MARS MEJERIET, LUND

11 MARS FLYGELN, NORRKÖPING

14 MARS CIRKUS, STOCKHOLM

17 MARS FRIMIS SALONGER, ÖREBRO

18 MARS FOLKETS PARK, HUSKVARNA

24 MARS LINKÖPING KONSERT & KONGRESS

25 MARS PUSTERVIK, GÖTEBORG

BILJETTER: FKPSCORPIO.SE

MATRIARKATET

More magazines by this user
Similar magazines