Spännande stenplatser i Storvretabygden Gammal Kultursten och stenhuggning Del 1 Huggen sten utan Borrteknik Sven-Inge Windahl 2017

siwan1

Spännande stenplatser i Storvretabydgen

Gammal kultursten och stenhuggning

Bild och Text: Sven-Inge Windahl, 2017


Sven-Inge

Windahl

2017

Del 1: Huggen sten

utan borrteknik


Inledning I

Fokus på Storvretabygden och traditionell stenhuggning

I början av min pensionärsperiod gjorde jag otaliga motionspromenader längs Tipptoppvägen i Storskogen

(Storveretabygden). En dag beslöt jag mig för att lämna vägen och ge mig in i skogen för att fotografera vackra och

spännande stenblock. Jag blev helt fascinerad av den blockvärld som jag mötte och som verkade vara långt mer påverkad

av människor än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag gick helt enkelt in i stenen och kommer antagligen

aldrig mera ut igen.

I föreliggande presentation redovisas i bild och text de erfarenheter jag gjort kring gammalt stenhuggeri och gammal

kultursten medan jag vandrat omkring i Storvretabygdens höglänta skogsmarker (exempelvis Storskogen och

Fulleröhöjden). Nåja, jag har inte enbart gjort observationer i skogen. Jag har också gjort iakttagelser i hagmarksbältet

mellan skog och odlade fält. Och jag har också besökt åtskilliga åkerholmar i fältlandskapet på jakt efter huggen sten.

Presentationen är ett axplock ur det stora fyndmaterial som jag upptäckt. Det har varit svårt att i det stora totalmaterialet

välja ut lämpliga presentationsexempel. Det har också varit svårt att undvika att hamna i en torr, tråkig och ändlös

uppräkning av exempel från olika kulturstenskategorier. Jag har försökt vinnlägga mig om att ställa frågor till materialet,

problematisera och tolka - i stället för att bara räkna upp exempel - för att göra läsandet till en spännande och

intresseväckande resa i stenens värld i Storvretabygden. Sen är det förstås en fråga om i vilken utsträckning jag lyckats.

I denna första del (Del 1) redovisas nästan uteslutande stenmaterial, som framkluvits med traditionella klyvtekniker utan

inslag av borrteknik. I en separat andra del (Del 2) presenteras stenmaterial, där stenborrning använts (se också s. 665 -

682 nedan).


Inledning II

Olika typer av gammal kultursten

Stenhantering är ett mycket omfattande och komplext hantverk som bedrivits i skogsmark, hagmark och på åkerholmar under

många tusen år. Behovet av huggen sten och av uppförande av olika stenanläggningar och blockarrangemang har antagligen

växlat genom tiderna. Det finns både sakrala (kult och begravning) , juridiska (skyltning av boplatser och gränser) och profana

(för hushålls- och hantverksaktiviteter) skäl för en intensiv stenanvändning genom tiderna. Där människor bott och verkat har det

således nästan alltid funnits plats för en omfattande stenhantering.

Långt inne i Storskogen (eller i Fulleröskogen) stöter jag ofta på stora områden där så gått som alla block är påverkade av

gammal stenhuggning. Det rör sig om aktivitetsytor för stenhantering, som bör ha legat nära dåtidens boplatser. Och det är ofta

inte svårt att peka ut i terrängen var de troliga boplatserna legat. Det finns ofta rundovala eller smalovala nedsänkningar i

närheten, som kan ha fungerat som bobottnar under sen stenålder. Och inte sällan hittar man skålformade gropar, som kan ha

varit hushållsrelaterade. På åtskilliga ställen upptäcker man tillhuggna blockarrangemang, som inte består av oavsiktliga

skrotstenshögar utan som formats mycket avsiktligt för att fungera som skyltande monument. Monumenten kan var framhuggna

och tillformade ur ett större markfast block . Men de kan också var byggda av flera ganska stora huggna block. Utöver de större

stenmonumenten finner man ofta i anknytning till boplatsområden olika typer av uppallade block (siduppallning, mittuppallning

eller uppallning på flera stödstenar med eller utan stenkammare under toppblocket). En del block verkar också ha givits särskild

status genom att läggas på olika typer av stenhällspodium. I blockrik skogsmark är det inte lätt att upptäcka fångstfolkets

gravar. Många gravar har kanske varit flatmarksgravar som inte haft någon stenmarkör ovan jord. Då och då har man dock

turen att stöta på större block (ofta tillhuggna), som har mindre, avsiktligt placerade stenhögar och stenpackningar längs ner vid

en eller flera sidor. Det är mycket osannolikt att det rör sig om sena gränsmarkeringar. Och då finns kanske inte så mycket annat

att gissa på ute i vildaste skogen än varianter på blockgravstemat. På naturliga kuller i den höglänta skogsmarken stöter vi ofta

på arrangerade stenskyltningar. Det kan röra sig om blockmarkerade kultplatser och/eller begravningsplatser. Stenskyltningen

här kan vara föregångare till den stenskyltning som dyker upp på eller nära) högar och stensättningar i det lägre liggande

bronsålderslandskapet. I sluttningarna av lite högre berg ser man inte sällan små stenbrott, där mycket småskaligt stenmaterial

har brutits. I vissa bergsytor kan man också se uthuggningar, som efterlämnat höstskoformade mönster. Och så har vi

avslutningsvis de märkliga stora blockhögarna, som man stöter på lite här och var ute i den avlägsna höglänta skogsmarken.

Trots att de rör sig om ganska kaotiska blockhögar så har de ofta ett (lite svårdefinierat) strukturerat drag över sig, som tyder på

att det varken rör sig om spontana blocksamlingar eller vanliga skrotstenshögar efter stenhuggning. Det mesta pekar mot att de

arrangerats av människor för någon speciell funktion. Kanske är de kopplade till dåtidens begravningsskick. Och kanske

förebådar de den jord-och torvbetäckta blockuppbyggnad som finns i bronsålderns högar/stensättningar.


Olika typer av gammal kultursten (forts)

Stenåldermänniskornas fascination för och fokusering på stenhuggning, block och blockarrangemang övertas till stor del av

dem som bosätter sig i bronsåderns betes-och jordbrukslandskap. Förändring i näringsekonomi och begravningsskick kommer

naturligtvis att ha en avgörande inverkan på hur stenfloran påverkas och hur kluvet stenmaterial används. Stora mängder

kluvet stenmaterial krävs naturligtvis för uppbyggnad av bronsålderns rösen, högar och stensättningar. Vi tänker kanske inte

alltid på den omfattande stenhantering och omfördelning av stenmassa, som de nya begravningsskicken medför, eftersom det

huggna stenmaterialet i så stor omfattning täcks av jord och torv. Uppbyggnaden av omfattande stensträngsystem för att

skydda växande gröda från betande tamboskap kräver också stora mängder av grovhuggen sten. Vid bevarande delar av

gamla stenhägnadssystem kan man också se hur den närliggande blockfloran formligen brandskattats på stenmassa.

Seden att skylta för viktiga platser (t.ex. boplatser och kultplatser ) med olika typer av skyltblock och blockarrangemang har

också fortlevt ner i bronsåldern.

Jag ska inte här försöka skriva stenhuggningens historia genom att följa hur stenfloran fortsättningsvis påverkats och utnyttjats

genom årtusenden fram till vår egen tid. Husbehovshuggning har säkert tidigt bedrivits i skogsmark, hagmark och

impediment i fältlandkapet nära bebyggelse. Ett visst uppsving fick säkert stenhuggningen genom de successiva

skiftesreformer som genomfördes under 1700- och 1800-talet. Reformerna medförde ett ökat husbyggande, som krävde sten

till husgrunder, jordkällare etc. Under 1800-talet skedde också en omfattande dränering av jordbruksmark genom

stentäckdikning. Stora mängder relativt småskaligt huggen sten har rimligtvis lagts ner i grävda diken i åkerjorden. Och

stenen kanske fortfarande vilar osynlig uti i åkermarken. Det kan inte uteslutas att många av de svårtolkade och omfattande

huggningar, som man kan stöta på i skogskanter och på impediment i fältlandskapet, kan ha att göra med produktion av sten

för täckdikning. Järnvägens framdragning genom Storvretabygden har nog också på sina ställen påverkat stenfloran och lett

till en omfattande omfördelning av sten. Det gick åt stora mängder av sten för uppbyggande av järnvägsbankarna. Och en del

av råmaterialet hämtades säkert från de närliggande markerna. Och slutligen måste vi ju också omnämna den omfattande

stenröjning som utfördes i bygden på 1940- och 1950-talet, där, totalt sett, en enorm stenmassa omfördelades från åkermarken

till fältkanter och åkerholmar. Men dessa sena typer av stenhantering (liksom det moderna vägbyggandet) har nog inte haft så

mycket med traditionell stenhuggning att göra. Här har stenborrning, sprängning och motoriserade vinschar utgjort viktiga

inslag. Och det är inget som den gamla traditionella stenhuggningen befattat sig med.

För mer information om stenröjningsinsatserna i Storvretabygden se exempelvis presentationen:

Röjsten och annan sten på Åkerholmar och fältkanter, Sven-Inge Windahl, 2016 (uppladdad på Yumpu.com).


Inledning III

Idéerna väljer och formar stenlandskapet

Jag vet inte varför just jag tilldelats den stora ynnesten att få vandra omkring i de storblockiga skogsmiljöerna i Storskogen

eller i andra angränsande höglänta skogsområden (särskilt då den fantastiska Fulleröslänten). Men så är det i alla fall. När

man vandrar omkring här i den vildaste skogen eller på öppna kalhyggen, så upplever man att man befinner sig så lång bort

från stora vatten och stränder som det över huvud taget går att komma. Men så har det förstås inte alltid varit. För ca 6000

år sedan var Storskogen en liten uppstickande ö i en ytterskärgård . Så småningom växte den till i storlek och blev en större ö

i en innerskärgård - en ö som så småningom växte ihop med fastlandet i väster. När Storskogsön växt till sig så pass att den

kunder erbjuda permanenta bosättningsmöjligheter gjorde säkert många olika fångsfolkgrupper försök att etablera sig här.

Främst har de nog kommit från norr eller öster. De som lyckades etablera sig här var fiskare, jägare och samlare. Och de

förde med sig många olika kulturella inslag och traditioner, som så småningom integrerades i en gemensam bygdekultur,

som balanserade mellan skog och vatten. Säkerligen hade det invandrande fångsfolket med sig väletablerade föreställningar

om religion, om liv och död och om världen och kosmos. Det var inget passivt mentalt innehåll av tankar och idéer, som man

förde med sig. Tankarna behövde omsättas och materialiseras i landskapets fysiska strukturer. Och över århundraden

(kanske årtusenden) byggde man upp en speciell landskapsarkitektur, där centrala idéer i tankeinnehållet ger landskapet en

speciell utformning. Stenhantering i olika former tycks ha varit viktiga konsekvenser av den ide- och tankeöverbyggnad, som

man förde med sig. Det ursprungliga spontana stenlandskapet skulle påverkas och utformas på ett speciellt sätt för att

bringas i överensstämmelse med de bärande idéerna. När fångstfolket en gång slogs sig ner i Storskogen eller på

närliggande skogshöjder så var det säkerligen inte ett landtagande som skedde av rena tillfälligheter. Man valde naturligtvis

aktivt och medvetet sina bosättningar. Boplatserna skulle helst vara marint placerade (strandnära) och ha tillgång till flera

olika näringszoner, där fiske, jakt och insamling av växter och bär kunde bedrivas. Men man valde nog också utifrån andra

kriterier. Att bosättningsvalet kom att falla på Storskogen och en del angränsande höglänta skogsmarker hade nog till stor

del att göra med det speciella storblockiga stenlandskap som fanns här. Stenlandskapet hade antagligen en god fysisk

passform till det mentala innehåll av tankar och idéer om religion och kosmos, som fångstfolket bekände sig till. Dessa

tankar och idéer krävde en materialisering genom en omfattande påverkan av markens stenflora. Och den storblockiga

terrängen erbjöd verkligen förutsättningar för en sådan materialisering.


Inledning IV

Stenhuggning på liv och död

Gång på gång förvånas jag över att hitta nya stenspår efter den gamla fångstkulturen i Storvretabygdens höglänta och

avlägsna skogstrakter. Men egentligen borde man nog inte bli förvånad. Det var ju här som fångstfolket först bosatte

sig. Och det var här som den sena stenålderns människor levde och verkade i mer än 1000 år. Och man behövde hugga

fram, tillforma, placera och arrangera stenblock av flera olika skäl. Man behövde sten av sakrala skäl (för byggande

och skyltning av kultplatser och begravningsplatser), av juridiska skäl (för att skylta för boplatser och andra territorier),

och av profana skäl (för olika hushålls och hantverksaktiviteter). Stenhuggning och annan stenhantering verkar ha varit

så omfattande att det förefaller som att människor ägnade lika mycket tid åt dessa stenrelaterade sysselsättningar som

åt att fiska och jaga. Stenhantering verkade vara en viktig grundläggande verksamhet som gällde liv eller död. Sten

måste styckas, tillformas, ställas upp och arrangeras i enlighet med rådande föreställningar om religion och kosmolologi

för att garantera människosläktets fortlevnad och väldens fortbestånd.


Inledning V

Den tidiga och den sena husbehovshuggningshypotesen

Det finns två olika sätt att uppfatta husbehovshuggning. Enligt det första sättet rör det sig om huggningar, som har utförts

mycket tidigt - under sen stenålder, bronsålder och järnålder - för att på plats (eller i vart fall inom närområdet) användas för

sakrala, juridiska och profana syften. En hög av huggna block framför ett större block i Storskogen skulle kunna tolkas som en

blockgrav representerande ett sakralt syfte. Ett spektakulärt hugget block vid en trolig bobotten i Fulleröskogen skulle kunna

representera det juridiska (boplatsmarkerande) syftet. Och en hög med skärvig sten i bronsålderns fältlandskap vid Årby, som

innehåller restprodukter efter en hushållsaktivitet, skulle kunna få representera det profana syftet. Enligt den tidiga

husbehovshuggningshypotesen rör det sig om stenhuggning, som utförts i förkristen tid och som kan gå tillbaka ända till sen

stenålder.

Enligt det andra sättet att uppfatta husbehovshuggning rör det sig om huggningar, som genomförts relativt sent (under de två

till tre senaste århundradena) och där det huggna stenmaterialet varit avsett att hämtas hem till en närbelägen gård/by för

användning till stengrunder, jordkällare, trösklar, portstolpar osv.

Ingen av hypoteserna kan naturligtvis anses vara heltäckande. I varje enskilt fall av stenhuggning måste de vägas mot varandra.

Rimligheten för den ena eller andra hypotesen ökar eller minskar förstås med avståndet mellan bebyggelse och klyvplats. Det är

knappast rimligt att tänka sig att husbehovshuggande slättbönder skulle hugga fram sten för hemtransport lång upp i den

avlägsna och svårforcerade Storskogen. Däremot kan de säkert ha hämtat sten för husbehov i närliggande skogs- och hagmarker.

Men om samma klyvplatser också ligger nära några stenstinna bronsåldershögar så kan det givetvis bli svårt att välja mellan

hypoteserna. Och så måste vi förstås hålla ögonen öppna för att det kan finnas huggna stenmonument, som inte går att placera

in under någon av de två hypoteserna. Vi pratar här om de stenmonument som markerar skiftesgränser eller större bygdegränser.

Ett hugget gränsmonument i Storskogen behöver inte vara särskilt gammalt för att vara tillverkat på plats. Och ett hugget

gränsmonument nära beyggelse har tillverkats av huggen sten, som aldrig varit avsedd att hemforslas. Så vi behöver antagligen

också räkna med en tredje hypotes, när vi bedömer huggen sten: gränsmonumenthypotesen. Kanske måste vi rent av också räkna

med en fjärde hypotes: uppdragshuggningshypotesen. Den skulle då innebära att stenhuggningsspecialister utfört stenhuggning

på uppdrag av någon resursstark institution/myndighet i Uppsala. Tänker man sig en sådan möjlighet så har det kanske funnits

resurser att hugga fram och frakta bort även storskaligt hugget stenmaterial från de inre delarna av Storskogen.

I min presentation nedan understryker jag ofta möjligheten att det traditionellt huggna stenmaterielet tidsmässigt anknyter till

gamla bosättninsområden i Storskogen, Fulleröskogen och andra höglänta skogsområden under sen stenålder. De omfattande

och märkliga klyvplatserna här skulle alltså kunna tillhöra det äldsta kulturstensskickten i Storvretabygden. Det finns naturligtvis

alltid ett utrymme för sen husbehovshuggning. Men det utrymmet är antagligen inte så stort som man vanligtvis föreställer sig.


Inledning IV

Att rädda kulturstenen undan glömska och anonymitet

De block, som fångstfolket under stenåldern ägnade mycket tid åt att särskilja från den vanliga spontana stenfloran och åt att

tillforma och tilldela platser i det idéstyrda arkitektoniska lanskapet, behöver rimligtvis få sin gamla status återupprättad och

räddas undan glömskan och anonymiteten. Blocken är inte en oväsentlig och ofunktionell stenmassa i skogslandskapet. De

utgör kultursten, som berättar om såväl viktiga abstrakta idéer som konkreta mänskliga handlingar för flera tusen år sedan.

Låt vara att vi ofta har svårigheter att tolka berättelserna. Men det är ändå en god start att inse att blocken förmedlar

intressanta berättelser om hur människor bodde och verkade i skogsmarken långt innan de stora tunga och okänsliga

skogsmaskinerna började sina förstörelsebringande härjningståg (och med stubbtägter och markberedning i sitt släptåg). Idag

tas också den gamla höglänta steåldernsbygderna vid Fullerö och Norrbo alltmer i bruk för anläggning av nya vägar och

bostadsområden. Här sprängs det och schaktas just i det skrivande nuet. Jag kan faktiskt höra ljudet från sprängsalvorna

genom fönstret, när jag sitter i mitt lilla datarum i Lyckebo och skriver dessa rader. Och här sparas ingen kultursten över huvud

taget - utom möligen något enstaka spektakulärt block för samvetets skull och för att förgylla det nya landskap som

landskapsarkitekterna bygger upp.

Nedanstående framställning, där block presenteras i text och bild, får bli mitt sätt att försöka rädda de gamla kulturblocken

och de vackra stenplatserna undan glömskan och anonymiteten. Men att ta det därifrån och också rädda dem som fysiska

stenplatser är näst intill omöjligt. När fastställda exploateringsplaner väl börjat realiseras finns det ingenting som kan stoppa

kulturstensförstörelsen. Och eftersom det inte från början gjorts fullvärdiga kulturstensinventeringar i området, så kommer vi

aldrig någonsin att få kännedom om merparten av kulturstenslämningarna i området . De (liksom andra kulturlämningar som

bobottnar och hyddbottnar) kommer att vara borta innan vi ens upptäckt dem. Kanske lika bra det, så slipper vi att bära den

tunga bördan av sorg och dåligt samvete!


En krans till fruktbarhetsgudinnan !

Ensam på den stora öppna platsen med kultplats och skyltblock runt omkring sitter fruktbarhetsgudinnan själv

med ett belåtet leende på läpparna. Självfallet kan hon känna sig nöjd. Hon har gjort Storskogsfolket fruktsamt

och gett skogen en talrik befolkning. Och som sig bör är hon yppig både bak och fram. Jag hade inga som helst

problem med att uppfatta henne som fruktbarhetsgudinna. Men betydligt större problem hade jag att tillverka

en värdig krans av blommor. Det här var mitt första besök hos gudinnan och jag hade ingen vana (kanske inte

heller någon fallenhet) att binda kransar. Det första försöket i gudinnekransbindning blev därför inte så bra. Det

är nu några år sedan bilden togs. Och jag har gjort det till en årlig tradition att besöka platsen och hedra

gudinnan med en krans. De kransbindningsförsök som hittills gjorts har dock inte överträffat det första försöket

som bilden visar. Men man måste ha tålamod - och öva. Om 10 år kanske det sitter en värdig krans av

sommarblommor på gudinnan. Under tiden kan jag passa på att dedicera den här presentationen av gammal

kultursten till den gudinna, som uträttat så mycket gott för människorna i Storskogen för 5000 år sedan.


Pyramidstenar, som markerar boplatsområden

1

Bland boplatsernas mycket omfattande blockflora finns stenformer som ofta återkommer. Att tillhugga och forma stora

block var säkert ingen ögonblicklig, spontan ingivelse. En sådan insats planerades nog noggrant. Och det fanns antagligen

en uppsättning stenmodeller (ett formprogram) att välja bland, när boplatsens stenmiljö skulle utformas. De realiserade

stenformerna skulle antagligen representera olika viktiga ingredienser i stenåldersmänniskornas föreställningsvärld. Vi

saknar ju tyvärr flertalet nycklar till denna föreställningsvärld och har därför svårigheter att tolka de olika stenformernas

budskap. Stenfloran varierar ganska mycket från plats till plats - kanske beroende på den befintliga stenmiljön och de

traditioner som fanns inom den trängre släktkretsen, som bodde på platsen. Men det finns åtskilliga blocktyper som nästan

alltid återkommer. En sådan är den pyramidformade stenen. Den har oftast 3 eller 4 sidor, som från en bred bas löper

samman i en trubbig spets. Ibland kan de enskilda sidorna vara mindre markerade och blocket får då en rundad koniskt

avsmalnande form. Den pyramidformade stenen markerar sällan en enskild bobotten utan oftast ett större boplatsområde

med en grupp av bobottnar. Blocket står därför sällan bredvid en enskild bobotten (här finns i stället andra bobottenmarkerande

stenar) utan mer centralt i området eller vid en utkant som utgör entréport till området. I enstaka fall kan

pyramidblocket ha tillverkats någon annanstans och forslats till uppställningsplatsen. Men oftast har man tillformat ett

större markfast block på platsen. Blocken har genomgående en avsevärd storlek men överglänses ofta av andra block, som

har en ännu mer monumental framtoning.

Pyramidblocket representerar den kollektiva, kulturgemensamma, aspekten på stenfloran vid boplatserna. Det återskapas

på samma sätt från boplats till boplats inom en större bygdegemenskap. Det sammanför boplatserna i en gemensam

stenkultur. I ett följande avsnitt kommer jag att redogöra för en annan typ av stenmonument, som verkar vara ett uttryck

för en mer individualistisk aspekt. Jag kallar dem för entrémonument till boplatser. De kan sinsemellan vara mycket olika och

tillhör alltså den del av stenfloran där varje boplats uttrycker sin egen individualitet. Den här typen av monument är ofta

mer monumentala och spektakulära än pyramidstenarna. Man får en känsla av att olika boplatsområden konkurrera med

varandra om att utforma det pampigaste och mest uppmärksamhetstilldragande monumentet. Antagligen har all

kultursten på boplatserna formats i spänningsfältet mellan den bygdegemensamma konventionens krav och den egna

boplatsens drivkraft mot ett subjektivt och självständigt skapande av stenkonst


Pampig tillhuggen pyramidsten i Fulleröskogen. I stenens närhet finns åtskilliga indikationer

på en gammal boplats från sen stenålder: en nedgrävd ovalformad yta(trolig bobotten), en stor

huggen oliksidig stenkoloss, en högliknande bildning (mycket ovanlig företeelse i höglänt

skogsmark), en blockhög av huggna block samt flera utplacerade skyltblock(se nästa siduppslag).


Pyramidstenar som markerar boplatsområden (forts)

Det finns säkert ett antal lärda spekulationer kring vad pyramidformen skulle kunna representera i forntida människors

föreställningsvärld. Men här är knappast platsen att närmare redogöra för dessa. Men det är ändå värt att omnämna den

märkliga omvandlingen som pyramidformen åstadkommer genom att olika särskiljande sidor förenas i en enda gemensam

punkt. Man kommer osökt att tänka på en skapelseprocess, där olika aspekter av en skapad verklighet utgår från en och

samma skapande urkraft. Eller man kan tänka på en bakomliggande gudom som kan manifestera sig i form av en rad olika

aspekter och skepnader. Eller så kan man tänka sig att pyramidstenen med sin bas nedåt och sin spets uppåt åstadkommer

en förening mellan jord och himmel i ett fruktbart äktenskap som befrämjar boplatsens välstånd.

På ett mer konkret plan kan man naturligtvis tänka sig att pyramidstenen utgör ett stentecken för boningshus.

Fångstfolkets tidigaste bostäder utgjordes förmodligen av hyddor där virke restes från en rundad eller fyrkantig bas och

bands samman i en enhetlig topp så att en konformad eller pyramidformad hydda bildades. Teckenspråket i sten har säkert

varit konservativt och hyddtecknet för boningshus har levt kvar lång efter det att boningshusen började byggas på annat

sätt. Det är därför inte förvånande att man finner pyramidstenar också i skogspartier, som gränsar till slättbygdens fält och

även på större åkerholmar ute på fälten - områden som först under bronsåldern blivit möjliga att tas i bruk för boplatser.


Spår efter andra kulturlämningar i

pyramidstenens närhet i Fulleröskogen


Pyramidsten på Fulleröslänten med tydlig boplatsmarkerande funktion

Högt över en blockfri jämn gräsyta på den kalhuggna Fullröslänten står det här vackra pyramidformade blocket (se bilden

på motstående sida). Det är svårt att hitta en bild, som tydligare visar på pyramidblockets boplatsmarkerande funktion.

Runt den låglänta troliga boplatsytan höjer sig blockrika bergryggar. I den närmaste kanten av gräsytan finns också några

gropar, som kan vara boplatsrelaterade.


Pyramidstenen vid Tipptoppvägen

Just den här stenen - ganska nära en vacker rastplats , som också är utgångspunkt för flera vandringsleder - tilldrog sig tidigt

mitt intresse. Eftersom den ligger bara något 20-tal meter från Tipptoppvägen, kom jag att vandra förbi den åtskilliga gånger

på mina motions- och fotograferingsrundor i Storskogen. Och den var en viktig anledning till att jag mer systematiskt började

studera block och blockarrangemang i Storskogen. Runt blocket finns en mindre stenfri yta, vilket tyder på att marken stenröjts.

I närheten finns många intressanta fynd med arkeologisk anknytning. Fyndrikedomen är så stor att området, arkeologiskt sett,

är ett av de mest spännande i Storskogen. Bara några tiotal meter bort - på andra sidan Tipptoppvägen - finns exempelvis en

mycket stor och vacker stensugga uppallad på stödsstenar så att en stenkammare bildas under blocket. Nedan för stensuggan

finns en märklig långsträck urgrävning som en gång kan ha utgjort en nedsänkt bobotten. I närområdet finns också andra

nedsänkta ovalformade bottnar samt en del mindre rundade plana ytor, som kan ha utgjort hyddbottnar. Här finns också några

troliga blockgravar samt en del flacka stensättningar av lite oregelbunden form, vilka också skulle kunna vara

gravanläggningar. Flera olika typer av gropar, som kan ha varit boplatsrelaterade finns också i området. Här hittar man också

aktivitetsytor där en intensiv stenhuggning bedrivits och där block utformats på märkliga sätt. Här finns egentligen all

nödvändig rekvisita för att man på allvar ska börja fundera över om inte området har utgjort ett stort sammanhängande

boplatsområde under sen stenålder.


Pyramidstenen vid Tipptoppvägen (forts)

Från pyramidstenen och den uppallade stensuggan är det lätt att orientera sig ner mot en liten förbiflytande bäck. I kanten

av bäcken ligger ett mycket ovanligt Storskogsfynd: en husgrund byggd av stenblock (se siduppslag 603/604). Så ser det

oftast inte ut på de troliga boplatser som jag identifierat. Den här husgrunden måste rimligtvis ha hyst ett hus som inte varit

ett boningshus och som haft en mycket speciell funktion. Naturligtvis kan jag ha tolkat blockformationen helt fel. Kanske är

det det en husgrund från betydligt senare tid. Eller kanske är det något annat än en husgrund - men kanske arkeologiskt

minst lika intressant. Vid sådana här tillfällen önskar man sig att det skulle kunna finnas en speciell tjänsteinnehavare inom

arkeologin - en jourhavande arkeolog- som kunde kontaktas och som snabbt kunde vara på plats för att undersöka och

bedöma fynd som amatörarkeologer eller andra intresserade och observanta människor gör ute i markerna. Om man ville

utveckla arkeologin till ett viktigt område för ”citizen science” så kunde ju inrättande av en jourhavande arkeolog vara ett

viktigt första steg.

Bilden på motstående sida visar pyramidstenen vid Tipptoppvägen i snöskrud vintern 2013.


Vackert pyramidblock i skogsparti ovanför järnvägsslätten (kanten av Storskogen).


Pyramidstensvariant på Fulleröhöjdens kalhygge

Vacker blockformation på Fulleröhöjdens kalhygge. Kanske är blocket en specialvariant av

boplatsmarkerande pyramidblock.


Pyramidsten i övre delen av fältlandskapet

På kanten av ett större trädbevuxet impediment (med mycket huggen sten) i den övre delen av fältlandskapet

hittar vi den här vackra pyramidstenen. Stenkonsten här har inte bara skapats av stenmästarnas goda handlag.

Solljus och snö i brytningstiden mellan vinter och vår bidrar avsevärt till att förhöja konstupplevelsen.


Pyramisblock i bronsålderns beteslandskap

Bildens vackra pyramidblock står i bronsålderns beteslandskap - närmare bestämt i bortre fårhagen

nära Norrbovägen.


Pyramidblock i stenhuggningsområde vid Norrbo

Pyramidblock på det vidsträckta stenhuggarområdet nära Norrbo – en av de

intressantaste stenhuggningsytorna i Storvretabygden.


Konformad pyramidsten på åkerholme

Mycket vackert tillhugget, konformigt block på åkerholme i kilen mellan Fullerövägen och väg 290. Också i

bronsålderslandskapet möter man pyramidstenarna, som sannolikt hade kvar sin boplatsmarkerande funktion -

här i en mer konformad variant


Pyramidsten som förstörts vid exploatering av skogsmark

Pyramidblock i kalhugget höglänt område nära järnvägsbron. Bilden togs 2013. Idag (slutet av 2016) finns

här endast ett söndersprängt och sönderschaktat område , som ska iordningställas för anläggning av

vägar och bostäder. Det är givetvis inte enbart det vackra pyramidblocket som fått skatta åt förgängelsen.

Ett helt boplatsområde från sen stenålder med flera bobottnar i svackor och nedsänkningar i marken har

helt förintats.


Uppallad pyramidsten i skogssluttning

Pyramidblock behöver inte alltid vara markfasta och tillhuggna på plats. Det här blocket - i en skogssluttning i

närheten av Fullerö Handel - har nog tillhuggits någon annanstans och ställts upp här med uppallning på några

mindre stenar. Här ser vi också exempel på att de kategorier av block som jag laborerar med, ibland överlappar

varandra. Ett uppallat block (se mera om uppallade block nedan s. 88 - 110) kan också vara en pyramidsten.


Pyramidblock på trolig boplats från yngre stenåldern – på andra sidan bergshöjden bakom Ängeby.


Pyramidblock ovanför en skogsväg som tvärar mellan järnvägsfältet och Tipptoppvägen

i Storskogen


2

De boplatsmarkerande blocken med individuell framtoning (entrémonument till boplatsområden).

I anslutning till stenåldersboplatser i Storvretatrakten finner man ofta spektakulära blockformationer, som ganska tydligt

avviker från den vanliga arsenalen av människohanterade stenar och block. De står oftast inte centralt på boplatserna

utan mera i periferin och har kanske fungerat som entrémonument till boplatserna. De anlades på platser, där de tydligt

skulle synas för människor, som närmade sig boplatsen. Ett spektakulärt entremonument gav säkert hög status till dem

som bebodde platsen och kunde antagligen också användas för att för att markera territoriegräns mot en annan boplats.

Till skillnad från de standardiserade boplatsmarkerande stenarna (pyramidformade eller koniska) hade

boplatsmonumenten ett betydligt mer individuellt utseende och kunde alltså variera kraftigt i utformning från boplats till

boplats. En del boplatser har inte satt upp den här typen av spektakulära monument. Här är det i stället ett större

flyttblock, som fått markera boplatsen. Stenålderns människor hade en stark förkärlek för stora flyttblock. Flyttblocken

hade ju redan från början en individuell karaktär och den kunde säkert utmejslas ytterligare genom uthuggning och

tillputsning. Och det är kanske möjligt att de individuellt utformade blockformationerna vid boplatserna utvecklats ur

dessa boplatsmarkerande flyttblock.

Det boplatsmarkerande monument i Fulleröskogen

Monumentet i Fulleöskogen har verkligen många ansikten beroende på från vilken vinkel det betraktas. I en viss

vinkel ser det ut som ett mycket stort tillhugget block lagts ovanpå ett ännu större block. Det är inte lätt att veta om

det övre blocket verkligen lagts upp. I äldre stenhantering har det nämligen varit ganska vanligt att block huggits

loss från underlaget så att det såg ut som om de varit upplagda.


Det boplatsmarkerande monumentet i Fulleröskogen (forts)

Betraktad från ett annat håll framgår det tydligt att blockformationen i Fulleröskogen är uppdelad i två

olika delar med en stor glipa emellan. I den här vinkeln framgår det än tydligare att det rör sig om ett

uppfört stenmonument. Troligtvis rör det sig om ett boplatsmarkerande monument från sen stenålder.

Alternativt (men mindre sannolikt) rör det sig om ett gränsmarkerande betydligt yngre monument. Helt

kan man naturligtvis inte utesluta att det kan röra sig om bådadera. Ett spektakulärt boplatsmarkerande

block från sen stenålder kan senare ha återanvänts som gränsmarkerande monument. Ett så här

imponerade och påkostat stenmonument har naturligtvis inte nyuppförts i skogsmarken bara för att

markera en mindre skogsskiftesgräns i anslutning till de senare århundradenas skiftesreformer. Men om

ett spektakulärt stenmonument redan låg på lämplig plats i förhållande till en skiftesgräns, som drogs

fram genom skogen, så kostade det naturligtvis inget att utnyttja det för gränsmarkering.


Monumentet vid bäcksluttningen i Storskogen

Som ett monsterliknande stenskepp seglar det här märkligt tillhuggna blocket fram i stensluttningen ovanför bäcken. Eftersom

blocket tycks ha utsatts för stenhuggningsinsatser, så skulle det kunna vara fråga om en relativt sentida stentägtsrauk. Men jag

tror mera på att den är en medveten skapelse som haft funktionen att skylta för en forntida stenåldersboplats. Blocket står idag

mycket bräckligt på underlaget. Det har knappast gått att genomföra stenhuggningen på nuvarande plats. Antagligen har

blocket formats till av ett annat större block och sedan ställts i nuvarande skyltpositionen. I samma skogsområde finns spår

som antyder förekomst av både nedgrävda bobottnar och runda hyddbottnar. I området finns också ett par andra skyltblock

med samma boplatsmarkerande funktion och även många andra typer av tillformade och uppställda skyltblock, som kan vara

av samma höga ålder.


Ytterligare ett troligt, boplatsmarkerande skyltblock från samma skogsområde i Storskogen


Blockhögen med det djärvt upplagda toppblocket

På Fulleröhöjdens kalhygge nära skogskanten finns ett slätt och ganska låglänt område, som är fritt från större block. Det ser nästan

ut som om området blivit stenröjt. I kanten av den stora ytan (in mot ett mera höglänt och blockrikt område), står en märkligt

arrangerad blockhög. Lager på lager av stora block har staplats på varandra. Och på några mindre block högst upp har ett större

utskjutande block placerats. Det här blockarrangemanget har med all säkerhet skapats av människor. Det måste rimligtvis röra sig

om någon form av stenmonument, som människor byggt för att skylta för något viktigt. Frågan är bara vad den märkliga

blockformationen varit avsedd att skylta för.

Egentligen finns det väl bara två skyltfunktioner, som kan komma ifråga. Antingen rör det sig om ett imponerande

boplatsmarkerande monument från sen stenålder, då Fulleröhöjden med stor säkerhet hyste en befolkning. Eller också rör det sig

om ett märkligt gränsmonument, som markerar en viktig punkt längs en betydelsefull gräns. Monumentet är så storskaligt att det

rimligtvis krävs ett omfattande arbete för att uppföra det. Något gränsmonument mellan mindre skogsskiften är det sannolikt inte

fråga om. Det ev. gränsmonumentet måste rimligtvis ha markerat en större och viktigare bygdegräns. Det kan innebära att det

imponerande monumentet är betydligt äldre än de mindre gränsrösen, som uppförts i skogsmark under de senaste århundradena.

Även om spåren efter ett mycket omfattande stenhuggeri (av äldre typ utan inslag av borrteknik) finns i området så är det mycket

osannolikt att blockformationen med den djärvt framlagda stenen skulle vara en oavsiktligt tillkommen ”stentägtsrauk”.

Uppläggningen av toppblocket kräver mycket planering och ett mycket målfokuserat arbete. Sedan kan det naturligtvis vara så att

stenformationen inte i sin helhet byggts av gränsmarkerande arbetare. Kanske har man använt sig av en redan befintlig blockhög,

som tillkommit vid tidigare stenhuggeriarbete. För att omforma blockhögen till ett gränsmonument har man då ”bara” behövt

placera ett lämpligt skyltblock på toppen. Ser man så på saken har ju den erforderliga arbetsinsatsen varit av ett mer beskedligt

slag.


Blockhögen med det djärvt upplagda toppblocket (forts)

Det finns dock en del omständigheter som ifrågasätter gränsmonument-hypotesen. En sådan omständighet är den mycket

speciella utformningen. Det rör sig verkligen inte om någon standardtyp av gränsmonument. Jag har faktiskt aldrig sett

något liknande under mina vandringar i Storvretabygdens skogsmark. Det förekommer inte heller några närliggande

visarstenar som antyder gränsriktningar. Möjligen skulle man kunna tänka sig att spektakulära block något hundratal meter

bort (utanför den röjda ytan) skulle kunna utgöra sådana stenar. Men det är nog att hårdra saken alltför mycket. Dessa

spektakulära stenar är så många och så stora och märkliga i sig att de nästan konkurrerar ut själva den centrala

blockanläggningen. I stället för att tydliggöra gränsdragningen skapar ju dessa andra imponerande block bara en ökad

förvirring kring hur en ev. gräns verkligen löper i det aktuella området. För att utgöra gränsmonument ligger nog också

blockformationen ovanligt lågt i terrängen. Från den röjda ytan sluttar egentligen marken uppåt i alla riktningar. Det är

alltså inte svårt att i närheten hitta betydligt mera högtliggande platser, där ett gränsmonument skulle vara avsevärt mer

synligt och uppmärksamhetstilldragande

Kanske måste vi således återgå till hypotesen att den märkliga blockhögen trots allt är ett boplatsskyltande monument från

sen stenålder. Den märkliga, röjda ytan och de spektakulära blocken runt omkring kan också vara boplatsrelaterade liksom

en skålformad grop framför monumentet. På den här bilden framgår ju också tydligt att blockformationen här är att

betrakta som ett dubbelmonument. Alldeles bredvid står nämligen ett stort tillformat block med pyramidform, något som

rimligvis stärker hypotesen om en boplatsmarkerande funktion. Det hindrar förstås inte att det spektakulära monumentet

skulle ha kunnat återanvändas som gränsmonument betydligt senare.


Det vackra boplatsskyltande blocket i skogspartiet vid Norrbo

Bilden på motsatta sidan visar ett av de vackraste och mest storskaliga stenmonumenten, som över huvud taget rests i

Storskogen eller på angränsande skogshöjder. Ett större block har antagligen kluvits i två delar. En del har ställts på

högkant medan den andra halvan kluvits till småblock, som i huvudsak placerats i en ring på baksidan. Framsidan har

en vacker slät yta. Men i mitt tycke är ryggsidan vackrast. Blocket skulle mycket väl kunna vara ett entrémonument till

ett boplatsområde under slutfasen av stenåldern (från ett skogsområde, som anknyter till övre delen av Fyrisåns

dalgång strax nedanför Storskogen).


Stenlejonet i Storskogen

I ett skogsparti nära ett kalhygge vid Tipptoppvägen står den här vackra lejonfiguren i sten uppställd. Var så god och njut! Tyvärr

har den numera fått en ovälkommen tallgrenspäls av en härjande skogsmaskin. Så den är inte längre så pampig som på bilden

ovan. I annat sammanhang har jag försökt mig på att tolka den lejonliknande figuren som ett entrémonument till ett

boplatsområde från yngre stenåldern. Visserligen vet man aldrig vad senare tiders stenarbetare i skogen kunnat hitta på. Jag har

förstått att de gärna skyltade för sin verksamhet genom att kreera olika monument. Men frågan är om inte det här monumentet

var en för stor uppgift för dem. Kanske hade vi också i så fall sett en användning av borrade klyvhål. Men sådana saknas helt. Jag

tror mer på stenspecialisterna under sen stenålder - även om de nog saknade kunskap om lejon.


Ännu en boplatsmarkerande blockformation i glesbevuxet skogslandskap i Storskogen

Det stora och troligen tillhuggna blocket är placerat på en liten sluttning i ett förvånansvärt öppet och

glesbevuxet skogslanskap. I samma område återfinner man också flera andra ensamstående blockklumpar,

som alla kan betraktas i samma blickfång.


Oliksidig boplatsmarkerande blockformation i Fulleröskogen

Bilden visar ett troligt boplatsmarkerande block i Fulleröskogen. Det har liksom många andra block av den här typen

utsatts för omfattande stenhuggning. Blockens sidor har ofta mycket olika karaktär. Och blockformationernas utseende

varierar därför kraftigt beroende på från vilket håll man betraktar dem.

Det är för övrigt samma block som visats i en liten infälld bild i anslutning till den imponerande pyramidstenen i samma

område (se s. 22).


Oliksidigt boplatsmarkerande blockformation i Fulleröskogen (forts)

Som synes har blocket andra långsida en helt annan utformning. Det framgår t.ex. att

huvudblocket ligger upplagt på ett mindre blockstycke.


Oliksidigt boplatsmarkerande blockformation i Fulleröskogen (forts)

Bilden visar blockets ena gavelsida, där flera borthuggna stenstycken ligger på marken.

Huggningsmetoden är genomgående av traditionell typ.


Boplatsmarkerande block i bronsåldersmiljö

Stort block, som utsatts för stenhuggningsinsatser - i närheten av ett höggravfält vid Ånge (norr om Storvreta).

Blocket kan ha markerat både ett boplatsområde och ett närliggande gravfält från bronsåldern. Traditionen med

stora spektakulära skyltblock för att markera boplatser fortsätter således ner i bronsåldern. All stenhuggning

genomfördes sannolikt inte för att producera lämplig sten till husbehov - eller för att få fram sten till anläggning av

gravhögarna i närheten. Den tydliga huggningen framtill på blocket har nog genomförts för att ge blocket en vacker

och spektakulär yta. Den slutsatsen förstärks ju av att det borthuggna stycket faktiskt ligger kvar framför blocket.


Boplatsmarkerande block i bronsåldersmiljö (forts)

Landskap med gravhögar i Ånge-trakten, som det boplatsmarkerande blocket på föregående siduppslag blickar ut

mot. Högkonstruktionerna med uppbyggda kärnrösen har säkert medfört att blockfloran i närheten skattas hårt på

sten.


Överhangsblocket i Storskogen

Bilden visar Storskogens största överhangsblock, som kan ha inspirerat kreatörerna bakom överhangsblocket

med den långa borrännan, vilket jag kommer att presentera i Del 2. Mycket talar för att ett stort block styckats

och att ena halvan fått stå kvar i upprätt läge för att fylla en skyltfunktion - förslagsvis markering av boplats eller

någon viktig gammal bygdegräns. Det är svårt att tro att naturkrafterna skulle ha åstadkommit en så selektiv

inverkan på blocket så att en blockhalva fått stå orörd kvar medan den andra styckats i större bitar, som ligger på

marken framför. Mitt i överhangsytan finns en märklig ränna (inte en borränna) som kan ha åstadkommits med

något verktyg.


Överhangsblocket i Storskogen (forts)

Vinterbild av samma blockformation


Den imponerande blockväggen i skogspartiet nära Norrbo

Den släta blockväggen erbjuder ett fantastiskt ljusspel när solstrålarna letar sig in mot ytan. Kanske också forntidens

människor i skogen tjusades av ljusspelet på stenytan. Men det var knappast därför som stenmonumentet skapades här.

Funktionen känner vi inte till. Möjligen har blocket skyltat för en boplats eller för en kultplats. Eller också kan det ha

haft en funktion som markör av en viktig bygdegräns. I övrigt kan man notera det märkliga, triangelformade

linjemönstret på den släta sidan.

Man frågar sig naturligtvis om blockstyckningen här kan ha skett utan mänsklig inblandning. Kanske är det naturkrafternas

verk? Frågan är väl om en så stor krafturladdning verkligen skulle ha sparat ena halvan av det stora

flyttblocket intakt och nöjt sig med att bara splittra den andra halvan i stora blockstycken. Och även om så skulle vara

fallet så har sannolikt den märkliga stenplatsen senare utnyttjats av människor. När man vandrar omkring i

Storvretabygdens höglänta skogsmarker så får man en stark känsla av att den sena stenålderns människor starkt

attraherades av stora spektakulära block, som kunde användas inom kulten och för olika typer av stenskyltningar. Och

så har det nog varit här också. Omkring blocket finns en tydlig gammal stenskyltning. I närheten finns också stora röjda

ytor som kan ha fungerat som boplatsytor. Så nog har det tidigt funnits människor här, som utnyttjat blocket för sina

syften.


Den imponerande blockväggen i skogspartiet nära Norrbo (forts)

Mera ljusspel på stenväggen. Man kan egentligen aldrig få nog av det.


Den imponerande blockväggen i skogspartiet nära Norrbo (forts)

Bilden visar samma vackra inåtlutande blockyta, som på föregående siduppslag. I just den här belysningen

får stenytans egna vackra färger komma till tals.


Kategoriseringar och tråkiga uppräkningar

Människan har en högt utvecklad förmåga att systematisera och bilda kategorier av företeelser i vår omvärld, som liknar

varandra. Utan en sådan välutvecklad kategoriseringsförmåga skulle vi säkerligen inte ha kunnat bedriva vetenskap och

ökat på vår kunskapsbank. Och frågan är om vi ens skulle ha kunnat utveckla ett språk. Även när man utforskar blockens

värld så har man förstås stor nytta av att kategorisera blockfloran framför allt efter form, position och uppställningssätt

men även efter andra egenskaper. Jag har själv konstruerat mängder av kategorier - och underkategorier - i min strävan

efter att skaffa mer systematisk kunskap om den gamla kulturstensfloran i de höglänta skogsmarkerna i Storvretabygden.

I presentationens tidigaste avsnitt ovan har vi redan stiftat bekantskap med två viktiga blockkategorier i den gamla

kultursytensfloran: Pyramidstenar och Entremonument till boplatsområden. Och jag märker att presentationen artar sig

till att bli en ändlös och tråkig uppräkning av bilder från de olika blockkategorierna. Det var egentligen inte så jag hade

tänkt mig det hela. Mitt syfte är ju snarare att väcka intresset för den spännande och många gånger gåtfulla och

svårtolkade kulturstenen i den höglänta skogsmarken i Storvretabygdenoch förstås i svensk skogsmark mer generellt.

Jag kommer därför i fortsättningen att göra ett försök att luckra upp kategoristrukturen och att från siduppslag till

siduppslag hoppa friare mellan olika kategorier av kultursten. Jag kommer också att ta upp en hel del block och

blockarrangemang, som egentligen inte hör till någon speciell kategori, men som ändå förefaller intressanta och

spännande. Jag kommer också att närmare ta upp det kluvna stenmaterialet i skogen – framför allt det äldre

traditionellt huggna materialet. Mycket av det materialet låter sig inte fångas i några tolkbara kategorier över huvud

taget. Och här finns ett fält öppet för spekulationer och gissningar, som jag hoppas kunna presentera på ett

intresseväckande sätt i den fortsatta presentationen.

Vi fortsätter nu närmast med att beskriva olika uppställningssätt, som kan förekomma hos skyltblock i den gamla

kulturstensfloran, men vi drar, som ovan antyddes, ned ordentligt på antalet exemplifieringar.


Om Uppallade stenar

3

I litet höglänt terräng, särskilt i sluttningar ovanför boplatser, finns olika former av stenar uppallade på olika sätt. Ofta är stenarna

uppställda på en enda stödsten längst fram så att de får en lutande ställning. Lutningsvinkeln kan variera mycket. Ibland har i stället

stödstenen satts i ena underkanten så att stenen ska stå vågrätt och stabilt. En ytterligare variant innebär att stenen ställs på två

eller flera stödstenar. Och anläggningen får då en karaktär som påminner om en stenkammargrav med en tydlig överliggare. Ofta

har överliggaren en lite rundad översida och en flat undersida. Jag kallar ibland den här typen av överliggare för stensugga. Mellan

dessa huvudtyper finns - som vanligt är man beredd att tillägga - en rad svårbestämda övergångsformer.

I vilken utsträckning de uppallade stenarna markerar gravanläggningar är naturligtvis svårt att säga endast utifrån en ytbesiktning.

En del kan ha haft en rent boplats- eller territoriemarkerande funktion - eller haft flera samtidiga markeringsfunktioner.

Med den regelbundenhet och stora numerär som dessa uppallade stenar förekommer på boplatser och gravfält finns egentligen

ingen anledning att anta att uppallningarna skulle ha uppkommit spontant av naturens krafter genom att lösare och finare material

spolats bort långt innan markområdena blev beboeliga för människor. I vissa blockarrangemang, som med stor säkerhet uppbyggts

av människor, förekommer uppallningar ovan marknivån. Blockarrangemangen måste ha uppförts långt efter det att vattenmassor,

som kunnat ha bortspolande effekter, dragit sig tillbaka från markytan. I vissa fall kan man också se att enstaka uppallade block

baxats upp ur jorden innan de ställts upp på en stödsten. Man kan fortfarande se jordgropen där stenen legat. Andra block, som

uppallats, har en kraftig tillhuggning på en eller flera sidor. Med tanke på uppallningarnas bräcklighet måste rimligtvis stenhuggningen

ha utförts innan blocket ifråga ställts upp.

Förutom att fungera som praktiska åtgärder för att åstadkomma stabilitet och vattring har förmodligen uppallningarna haft till syfte

att särskilja utvalda stenar från andra profana och ofunktionella stenar. Uppallningen var ett sätt att märka ut stenen och göra den

speciell. Stenen markerades som upptagen och sakrosankt och fick inte flyttas eller förstöras eller överhuvudtaget användas för

profana ändamål. Att olika uppallningsarrangemang så ofta förekommer hänger förmodligen samman med att det var ett enkelt

sätt att skilja utvald sten från vanlig natursten under sen stenålder/tidig bronsålder.


Nedan presenteras ett antal uppallade stenar från Storskogen och angränsande skogsområden. Stenarna indelas i fyra

olika kategorier efter uppallningstyp:

• Mittuppallad sten: med stödsten längs undersidans mittlinje så att stenen får en lutande ställning

• Siduppallad sten: med en stödsten under en av toppblockets underkanter så att blocket garanteras ett vågrätt läge

• Flerpunktsuppallning: flera stödstenar under toppblockets undersida - tätt satta så att ingen stenkammare bildas.

• Flerpunktsuppallning: flera stödstenar under toppblockets undersida - glest ställda, stora och höga stödstenar så

att ett stenkammarliknande rum bildas.

Stensuggan vid bergsbranten i Storskogen - exempel på mittuppallning

I Storskogen nära Tipptoppvägen står en stor stensugga uppställd ovanför en bergsbrant. Nästan mitt på undersidan är den

uppallad på ett mindre block. När man ser den från sidan, ser man tydligt att den djärvt skjuter ut över klippkanten. Både läge

och uppställningssätt tyder på att den har en tydlig skyltfunktion. Men exakt vad den skyltar för är svårare att säga. Nedanför

branten finns en stor svacka mellan två bergryggar. Här kan det ha funnits en boplats under sen stenålder. Och det uppallade

blocket kan då ha skyltat för boplatsen. Men säkert är det inte. I grannskapet finns också några rundovala nedsänkta ytor som

kan ha utgjort bobottnar. En närliggande rund, stenröjd yta med en oregelbunden grop i ena kanten kan möjligen ha vara en

gammal hyddbotten.

Om nu det uppallade blocket skyltat för ett boplatsterritorium så kan det ha haft ett viktigt signalvärde för främmade fångstfolkgrupper

som närmade sig området. Kom man i fredliga avsikter så gällde det naturligtvis att agera utifrån en vedertagen

beteendekod, så man inte i onödan retade upp dem som var bosatta här. Kom man i fientliga avsikter, så gällde det ju att försöka

bedöma hur starkt motstånd bebyggarna kunde mobilisera. En stor och tung uppallad stensugga kunde ge besked om att

boplatsen hyste många starka armar och att det kanske inte var värt att satsa på ett anfall. På så sätt kunde stora imponerande

skyltblocksprojekt säkert ha en konfliktreducerande inverkan.

Vill man pressa den uppallade stensuggans ålder ännu längre tillbaka i tiden så kan man ju tänka sig att den inte stod uppallad

ovanför en lågt liggande boplats utan istället över en vattenled. I så fall måste antagligen suggan ha varit på plats för betydligt

mer än 5000 år sedan. För 5000 år sedan var det nämligen möjligt att gå hela den nuvarande Tipptoppvägens sträckning

torrskodd.


Stensuggan vid bergsbranten i Storskogen - Exempel på mittuppallning (forts)

I närheten av den uppallade stensuggan finns åtskilliga spår efter gammal stenhuggning. Förmodligen har den

uppallade stensuggan huggits fram i bergrännan på bilden. På bilden framträder stensuggans djärva utskjutning

över bergsbranten mycket tydligt. Märk det mindre blocket bakom stensuggan. Förmodligen har det placerats här

för att ge ett baktryck så att stensuggan inte ska falla framåt. Uppallningskonstruktionen ser lite bräcklig ut. Men

de gamla stenmästarna visste antagligen vad de gjorde. Stenstuggan kan ha stått stabilt på denna plats i mer än

4000 år.


Det uppallade blocket på kalhygge nära Norrbo - exempel på sidupppallning

Vackrare och mer imponerande än så här blir knappast ett blockarrangemang av siduppallningstyp. Blocket skyltar

antagligen för en forntida boplats, som legat nedanför blocket på en stor, jämn och stenröjd yta. Med sitt stora tekniska

kunnande i stenhantering och med tillgång till ett stort arbetsuppbåd var det ingen omöjlighet för människor att under sen

stenålder transportera och ställa upp block på ett 30-tal ton. Men varför ställa det just så här svårt så att man till och med

behövde använda uppallning med ett stödblock? Kanske just den här platsen ägde en speciell energi som man ville fånga upp

och förstärka med hjälp av blocket. Eller också hade två stenmästare under sen stenålder slagit vad om möjligheten att

genomföra projektet. Den som trodde på idén vann tydligen vadet!

Idag lever det här imponerande blocket mycket farligt. Det befinner sig i ett område, som förbereds för bostadsbyggande (se

nästa uppslag).


Det uppallade blocket på kalhygge nära Norrbo - Exempel på sidupppallning (forts)

Att det imponerande vackra blocket (samma som på föregående bild) överlevt i ett söndersprängt och sönderschaktat

stenålderslandskap är kanske inte så förvånande som det kan tyckas. Det är ofta så vi gör. Vi sparar en liten rest av ett

skövlat kulturarv. Och vi bygger in det i den nya bostadsmiljön för att visa på att vi tar hänsyn till det gamla kulturarvet.

Att blocket får stå kvar hjälper oss förstås att freda vårt samvete. Blocket som väger kring 30 ton blir säkert dubbelt så

tungt med vårt avbördade skuldtyngda samvete på sina axlar. Och själva kan vi lättade fortsätta att skövla vårt kulturarv

- naturligtvis för en god saks skull. Vi är ju inte som IS som i blint raseri förstör kulturarvet. Vi har förstås alltid ett ädelt

syfte!

Det är förstås inte bara vacker och ståtlig kultursten som förstörs här. Säkerligen finns åtskilliga rester efter gamla

boplatser i svackor i terrängen. Ingenting av detta kommer att överleva. Här förintas allt till hundra procent.

Högst upp i skogskanten finns ett vackert och unikt blockarrangemang, som kanske en gång har utgjort en viktig del av en

kultplats. Den har ännu så länge klarat sig. Men framtiden är mycket osäker (se siduppslag 565/566 och 567/568).


Uppallat block i skogsparti bakom Himmelsvägen - exempel på flerpunktsuppallning utan stenkammare

Blocket på motstående sida tillhör den kategori som jag benämner flerpunktsupppallning utan stenkammare.

Stödblocken under det stora toppblocket ligger så tätt att ingen stenkammare kan bildas. Blocket är placerat i

en skogssluttning bakom Himmelsvägen i Lyckeboområdet. Det finns mängder av intressant gammal

kultursten att upptäcka på de skogsluttningar, som sträcker sig hela vägen från kolonilottområdet och ut till

Norrbovägen. Här finns mäktiga blockhögar, spännande blockformationer som haft skyltfunktioner, ett par

mindre stensträngar och röjda stenytor i lägre terasserade områden, där boplatser kan ha varit belägna under

sen stenålder/tidig bronsålder.


Den uppallade stensuggan vid blockhögen långt inne i Storskogen - exempel på flerpunktuppallning med

stenkammare

Den här typen av uppallningskonstruktioner, där ett toppblock är horisontellt placerat på flera stödstenar så att en

stenkammare bildas undertill är inte vanligt förekommande i Storvretabygden. Men man kan ibland stöta på dem i höglänta

skogsmarker. Och särskilt märkligt är det naturligtvis att konfronteras med en sådan stenskapelse långt inne i den otillgängliga

Storskogen (se bilden på motstående sida). Den på ett lågt blockfundament uppställda toppblocket är placerad alldeles nedanför

en stor hög av huggna block. Man får intrycket att en ursprunglig bergknalle här har massakrerats och omformats till en stor

och kaotisk hög av stora huggna block. Möjligen kan det uppställda blocket nedanför högen ha tillverkats av ett stenstycke, som

tillhört blockhögen.

Blockkonstruktionens funktion är okänd. Med sitt lite dös-liknande utseende skulle man kunna gissa att det rör sig om en

gravplats. Det finns dock omständigheter som talar mot detta. Ingen del av blockkonstruktionen är nedgrävd i jorden. Den

verkar helt och hållet vara byggd på markytan. Det finns inte heller någon anknuten jordgrop eller någon uppkastad jordhög.

Det finns inte heller någon synlig stenpackning runt blockkonstruktionen. Det får bli en fråga för framtida arkeologer att

klargöra vad blockkonstruktionen använts till eller skyltat för.


Den uppallade stensuggan vid blockhögen långt inne i Storskogen - exempel på flerpunktuppallning

med stenkammare (forts)

Också den närliggande blockhögen är intressant. Man har svårt att förstå vad de grovhuggna blocken kan ha använts

till långt inne i den oländiga Storskogen. Någon husbehovsstentägt har det med all sannolikhet inte varit fråga om.

Har sten huggits fram här, så måste det rimligtvis ha gjort av människor, som bodde alldeles i närheten och som haft

användning av blocken på just den plats där de huggits fram. Man skulle kunna gissa på att det rör sig om någon form

av ”dödshus” där de dödas kroppar fick en tillfällig förvaringsplats innan de fick en slutgiltig begravningspalts. Man

kan också tänka sig att det rör sig om någon form av medveten sakral förstörelse. Kanske har det under stenåldern

funnits en kultplats här på bergknallen. Kanske förstörde fångsgruppen, som hade sina boplatser i närheten,

kultplatsen i samband med att man avflyttade till en annan plats. En kultplats, som inte användes, fick inte ligga kvar

öppen och sårbar för ondskefulla makter. Den måste helt enkelt destrueras. Eller också kanske man kan tänka att det

handlade om ett aggressivt sätt att få kultplatsens gudar/andar att bryta upp och följa med till den nya platsen. Men

det här är naturligtvis bara spekulationer. Stenhuggningsaktiviteten här har dock med stor sannolikhet utgått från en

närliggande stenåldersboplats. Nästan i anslutning till samtliga stenåldersboplatser i skogslandskapet finns det en

eller flera aktivitetsytor, där blockfloran påverkats och där block huggits och tilltuktats för olika ändamål.

Se mera om blockhögar i kap. 15 längre fram i denna presentation.


Om skrevuppallningar

Vi har nu på några siduppslag bekantat oss med de vanligaste typerna av uppallningsarrangemang. Men så småningom

under min utforskning av den gamla kultustensfloran i höglänt skogsmark, har jag blivit uppmärksam på ytterligare en

typ av uppallning, som jag i brist på bättre benämning kallar för ”skrevuppallning”. Här har ett avlångt toppblock ställs

över en skreva i berget eller över tillverkade blockväggar som ställt i V-formation så att en skreva bildats. Den täckande

stensuggan kan ha en platt undersida. Men mycket ofta är toppblocket kantställt så att en kant pekar ned i skrevan och

ger ett nedkilat intryck. I tidigare presentationer av den gamla kulturstenen har jag inte ägnat någon uppmärksamhet åt

denna uppallningstyp. Jag återger därför fyra olika exempel på var sitt siduppslag.

Stor stensugga nedkilad mellan blocksidor i skogspartiet vid Norrrbo

Vi börjar med att på detta siduppslag presentera ett skrevuppallning från ett skogsområde i Norrbotrakten. För 4000 år

sedan gränsade skogspartiet till en havsstrand. Och det finns åtskilliga stenspår i området som indikerar att området var

bebott under sen stenålder. Har man bråttom på sin skogsvandring så kan man uppfatta stenformationen som en

spontan skapelse av naturkrafter. Men stannar man upp och undersöker närmare så ser man att det måste vara röra sig

om ett ”stenbygge” som uppförts av människor. Ett stor toppsugga, borthuggen från ovansidan av ett stort originalblock,

har kilats in djupt mellan två blockväggar. För att stensuggan inte ska falla för långt ner i skrevan och förlora sitt

mäktiga intryck, har en stoppsten (syns ej på bilden) satts in i sprickan på höger sida. Vi vet inte vad det imponerande

blockarrangemanget är tänkt att skylta för. Men att det rör sig om ett skyltblock är nog tämligen säkert. Stenhuggningen

här har utförts efter en speciell plan för att skapa en viss typ av stenmonument. Någon oavsiktlig skrotstenshög efter

sentida husbehovshuggning är det säkerligen inte fråga om.


Stor stensugga uppallad mellan blockbitar i en blockhög nära huggen stenkoloss

Man behöver bara förflytta sig några hundra meter inom samma skogsparti i Norrbotrakten för att hitta nästa

blockformation med skrevuppfallning. Ett vacket hugget toppblock har placerats (lite på sned) över (och litet

nedstucket i) ett märkligt fundament av stora huggna blockstycken. Det måste nästan betraktas som ett under av

skicklighet att kunna lyfta upp och placera det stora tunga toppblocket på ett så till synes bräckligt stenfundament.

Men kanske är det ändå inte så bräckligt. För uppallningen kan ha funnits här i åtskilliga tusen år. Möjligen

flankerar det märkligt utformade uppallningsarrangemanget en stor tillhuggen stenkoloss på en närliggande

bergshöjd. Det finns också flera andra skyltarrangemang i närheten som också tycks ingå i stenskyltningen runt

den stora blockkolossen på höjden.


Block uppställt över bergskreva i höglänt stenrikt beteslandskap i kilen mellan Fullerövägen och väg 290

Ett ytterligare exempel på ”skrevuppallning” hittar vi i den tidiga bronsålderns beteslandskap i kilen mellan Fullerövägen

och väg 290. En stor och vacker stensugga har placerats över en skreva i berget. Den huggna stensuggan har säkert ställts

här för att skylta för något. Om det nu inte är en relativt sen gränsmarkering (knappast troligt) så kan skyltningen vara

mycket gammal och gå tillbaka till den tid då högarna anlades på höjdryggens krön ovanför. När det gäller uppallningar

av block så brukar jag ofta indela dem i 4 kategorier: siduppallningar, mittuppallning och flerpunktsuppallningar med eller

utan stenkammare. Och exempel på de olika typerna har ju presenterats ovan.

Men det var upptäckten av just den här stensuggan på sin lilla bergknalle som som fick mig att överväga att införa

ytterligare en uppallningskategori: skrevuppallning. Av bara farten hittade jag sedan flera andra exemplar. Det är inte

ovanligt att en speciell upptäckt av en viss blocktyp får kognitiva konsekvenser, som ställer om hjärnans sökfilter så att vi

ganska omgående upptäcker flera exemplar av samma typ.


Blocket som svävar i himlen mellan blockväggar - i kanten av skogsparti i Östatrakten

Ett stort hugget block har här lagts upp i höjden och stöder sig på två blockväggar så att en mäktig skrevuppallning bildas.

När vi betraktar arrangemanget nerifrån ett lågt liggande skogsparti ( i närheten av Östa) så ser det nästan ut som om

blocket svävade fritt i skyn. En av de mest storslagna stenskyltningar, som jag över huvud taget träffat på i Storvretabygden!

Blockarrangemanget finns i anslutning till en stor aktivitetsyta där stenhuggning av traditionell typ bedrivits. Men här finns

också inslag av klyvning med borrteknik. Det är inte självklart att det borrkluvna stenmaterialet har så mycket att säga om

just den här skrevuppallningens ålder. Stenhuggare har givetvis kunnat vara verksamma inom samma område med lämplig

sten under ett tidspann av flera tusen år. Närhet i rummet innebär långt ifrån alltid närhet i tiden. Och om det där med

närhet kanske ändå ibland kan stämma så är det kanske rent av så att det är det äldre oborrade stenmaterialet som ska

utgöra tidsmässigt riktmärke för de borrkluvna materialet och inte tvärtom. Kanske är det senare betydligt äldre än vad vi

vanligtvis tror. Kanske har vi borrat i sten redan när vi fortfarande dyrkade Oden, Tor och deras gudakompisar.

Mer om det borrkluvna kulturstensinslaget kan läsas i Del 2


Om podieblock

4

Som namnet antyder är podieblock (min beteckning) upplagda på ett podium, som ofta består av en jämn

och ganska låg stenhäll. Uppläggningen markerar att blocket brutits ut ur den spontana ofunktionella

stenfloran och tilldelats en särskild funktion och en särskild status. Antagligen markerar podieblocken en

boplats eller en kultplats. De skulle också kunna markera en viktig bygdegräns. Det innebär inte

nödvändigtvis att de behöver ha en låg ålder. Gränser i skogsmark kan ha markerats sedan urminnes tider.

Fångstfolket under sen stenålder bodde och verkade ju i skogsmarken. Och det är mycket troligt att boplatser

och även större territorier markerades med spektakulära block redan då.

Podieblocken saknar speciell uppallning. Och det är kanske inte så märkligt. De är ju på sätt och vis redan

uppallade på ett stenfundament. Ofta är podieblocken upplagda på en homogen - vackert huggen - låg

stenhäll. Men det händer ibland att blocken lagts upp på fundament, som består av flera löst sammanfogade

blockbitar.

Den urnupna stensuggan i skogsparti bakom Himmelsvägen.

Vi börjar med att presentera en vacker, urnupen stensugga upplagd på en stenhäll i ett höglänt

skogsparti bakom Himmelsvägen i Lyckebo. Skyltblock av den här typen, upplagda på en jämn stenyta,

brukar jag ibland benämna ”podieblock”. Både uppställningssätt och tillhuggning indikerar att det inte

handlar om ett spontanblock, som naturkrafterna tillverkat och uppställt.


Podieblocket på stenkullen i Årby

Vackert skyltblock uppställt på ett flerdelat stenpodium på en stenkulle i Årbytrakten. Ett av de

vackraste skyltblocksarrangemang, som jag har i min fotosamling! Men blocket kan man inte riktigt

lita på. Det har faktiskt en baksida med ett grunt borrhål. Se nästa siduppslag!


Podieblocket på stenkullen i Årby (forts)

Blockets baksida är släthuggen och helt vertikal. Och i stenytan sitter ett tydligt borrhål - runt och glatt på insidan. Djupet

är ca 10-12 cm. Och det stämmer precis med djupet på röjstenarnas dubbhål. Men det finns inte en chans - inte ens i

modern tid - att man skulle ha släpat upp ett så här stort och tungt röjblock från åkerfälten! Vi talar nämligen om en av

fältlandskapets mest svårtillgängliga stenkullar.

Även om det är ett oländigt område och svårt att ta sig upp här, så utbreder sig faktiskt en plan liten terrass framför

blocket. Tittar man väldigt noga på bilden, så anar man ett utlagt stenmönster under vegetationslagret - kanske en

stensättning eller en liten husgrund. Är det rent av en boplatsterrass från bronsålder/järnålder här? Och har det vackra

blocket skyltat för boplatsen? Eller har den jämna röjda ytan använts som boplats under de senaste ett eller två hundra

åren. Och har blocket rent av stått på den här ytan och röjts undan och givits en ny och ännu vackrare hedersplats. Då kan

det ju faktiskt röra sig om ett röjblock och då är det ju fullt rimligt att blocket har ett dubbhål för att underlätta

borttransporten. En annan tolkning skulle kunna vara att man relativt sent borrat i blocket för att stadga upp någon form

av anordning, som installerats på kulltoppen – exempelvis en ledningsstolpe. Men frågan är väl om det över huvud taget

går att borra i ett block med så pass bräcklig uppställning. Eller är det rent av ett äkta borrhål från bronsåldern? Många

frågor blir det. Men alla behöver vi inte nödvändigtvis lösa inom ramen för den här framställningen.


Konstfullt podieblock i skogsparti vid kolonilottsområdet i Lyckebo

Medan vi ändå fokuserar på podieblocken - även om det nu blev lite komplikationer med ett borrhål - så finns naturligtvis

anledning att visa det vackraste och mest konstfulla podieblocket av alla. Det är ett av de vackraste blockarrangemangen

(alla kategorier) i min numera ganska omfattande fotosamling. Blocket är spräckt i två halvor - kanske medvetet för att

underlätta uppställningen på podiet. Kompositionen förstärks av det uthuggna huvudet längst fram på podiet. Inför det här

vackra blockarrangemanget glömmer man lätt bort aspekter som har med datering och funktion att göra. Och det är väl så

stor konst alltid gör: frigör oss från det tidsbundna och funktionsmässiga och gör oss till sinnesnjutare i nuet. Jag brukar ofta

begeistrat utropa ”kors i all sin dar” när jag ser någon märkligt tillhuggen blockformation i skogsmarken. Men här skulle

man lika gärna kunna utbrista ”konst i all sin dar”!


5

Om gammal stenhuggning

Långt innan stenborrningen gjort sitt intåg i stenklyvningens tjänst har man naturligtvis huggit sten i höglänta

skogsområden i Storvretabygden. Inte ens det tidiga fångsfolket i Storskogen för ca 5000 år sedan var obekant med

stenhuggning. När man anlände till Storskogsön hade man redan en mångtusenårig stenhuggningstradition bakom

sig. Det fanns säkert ett tydligt stenprogram, som reglerade hur block skulle tillhuggas, utformas, uppställas och

arrangeras för att fylla en rad viktiga funktioner. Programmet fann givetvis inte i form av något skriftligt dokument.

Men det var fast förankrat i det kollektiva minnet. Stenhuggning och annan stenhantering fyllde en rad olika

funktioner från sakrala över juridiska till rent profana syften. Man behövde producera sten för byggande och

skyltning av kultplatser och begravningsplatser, man behövde sten för att markera och skylta för boplatsgränser och

för större territorier. Och man behövde sten för olika hushålls- och hantverksaktiviteter.

Vackert och märkligt stenhuggningsmonument på den kalhuggna Fulleröhöjden

Blocket på motsående sida står på en höjdrygg på Fulleröhöjdens kalhygge. Det har en mycket egendomligt

tillhuggen form, som inte återkommer någon annanstans inom den höglänta skogsmarken i Storvretabygden.

Blockformationen ser ut som en avhuggen kon, som är uppstyckad i flera mindre tårtbitar. Blocket exponerar sig mot

en nedsänkt yta, som mycket väl kan ha utgjort en bobotten under sen stenålder. Vi har redan presenterat en

kategori av block med mycket individuell framtoning och benämnt den ”entremonument till boplatsområden”. Det är

mycket möjligt att det här märkliga blocket hör till denna kategori. Kanske anknyter den märkliga blockformen till

någon viktig föreställning inom dåtidens religion och kosmologi


Vackert och märkligt stenhuggningsmonument på den kalhuggna Fulleröhöjden (forts)

Mellan den avhuggna konen och den lägre liggande röjda ytan (trolig bobotten) är en stor, tung, huggen stenskiva

placerad. Den står inte på marken utan balanserar på en understen. Den liknar en stor fågel, som med utbredda vingar

flyger fram tätt över marken - eller kanske ett flygplan, som är på väg att lyfta. Stenskivan har antagligen inte placerats

här märkligt balanserande på en sten i väntan på avhämtning. Snarare rör det sig om en medveten stenskyltning, som

relaterar både till den avhuggna konen ovanför och den troliga bobotten nedanför.


Vackert och märkligt stenhuggningsmonument på den kalhuggna Fulleröhöjden (forts)

Vy nerifrån en trolig bobotten. I slänten ovanför står det vackra blockflaket uppställt. Så här på håll

liknar det nästan ett reaplan på sin startbana. Och lite längre upp tronar det vackra uppsplittade blocket

med sin märkliga form av en avhuggen kon. Den märkliga stenmiljön fortsätter även ovanför blocket.

Tillhöger om det skymtar den spetsiga toppen av ett tillformat block.


Gammal monumental stenhuggningsplats i Fulleröskogen

I bakgrunden syns en pyramidformad sten med en stor block med platt tak framför. Framför blocket ligger mindre

tillhuggna blockstycken. Troligen är formationen ett resultat av en gammal stenhuggningsinsats. Det är knappast

troligt att formationen skapats spontant av naturkrafterna.


Tillhuggen jättekloss med borthugget stenmaterial bredvid

Framhuggen jättestenkloss i gränsområdet mellan skog och kalhygge på Fulleröhöjden. Stora rätvinkliga block har huggits bort

från stenkolossen och ligger i en hög framför. Det är svårt att bedöma om något stenmaterial över huvud taget avhämtats för

användning på annat håll - troligen inte. Ett mer sannolikt antagande är då att stenplatsen skapats för att fungera som någon

form av monument i skogslandskapet.


Blockhuggningen som liknar en stenblomma

Strax innan det övre slättlandskapet i Fyrisåns dalgång tar sin början, finns ett intressant skogsparti med

mängder av märkligt framkluvna blockformationer. Det är svårt förstå stenklyvningsinsatserna här i termer av

vanlig profan husbehovshuggning. Det handlar sällan om kaotiska skrotstenshögar, som oavsiktligt bildats vid

stentägt. Klyvningarna verkar till stor del ha genomförts för att skapa olika typer av stenmonument av

skyltande karaktär. På motsående sida presenteras en bild av en av de märkligaste klyvplatserna i

skogspartiet. Det ser ut som om ett stort block har pressats ner mellan andra mindre block med den spetsiga

delen ställd neråt och med den platta basen pekande uppåt. Antagligen har det inte gått till på det sättet. Jag

antar snarare att sidbitar av ett originalblock huggits bort så att endast mittdelen står avskalad kvar.

Huggningen liknar en stor vacker stenblomma. Varför försöker man över huvud taget åstadkomma en sådan

märklig stenskapelse? Det vet vi inte. Men något praktisk profan funktion kan den knappast ha haft. Möjligen

kan den ha haft någon skyltfunktion med sakrala eller juridiska förtecken. Den kan ha skyltat för en kultplats

eller markerat en boplats eller något annan område. Kanske ska den uppfattas som en manifestation av en

gudomlig makt? För ca 4000 år sedan gränsade skogspartiet till en havsstrand. Utanför fanns en mäktig

havsfjärd som täckte hela Fyrisåns dalgång. Kanske var en hel del av den mäktiga stenskyltningen i

skogspartiet uppbyggd för att synas utifrån fjärdens vatten?

Man kan naturligtvis alltid fundera över om den märkliga och rikhaltiga stenskyltningen i skogspartiet kan ha

haft med sentida gränsskyltning att göra. De skulle i så all kunna gälla för några få klyvplatser. Men det finns

en uppsjö av märkliga klyvplatser i skogsområdet och alla kan rimligtvis inte utgöra gränsmonoment. Det

skulle ju i så fall innebära att det fanns ett virrvarr av gränser på en mycket beskedlig markyta. Och det känns

inte rimligt. Det rimligaste är nog trots allt att betrakta de märkliga framkluvna stenmonumenten som ett

viktigt inslag i den sena stenålderns kulturstensflora.


Blocket med de välhuggna stenväggarna på höjdryggen i Storskogen

På en höjdrygg långt in in Storskogen - mellan Tipptoppvägen och en skogsväg, som mynnar ut på järrnvägsfältet - finns en

mycket märklig stenklyvningsplats. Bilden på motsatt sida visar de vackra och skickligt huggna stenytorna på baksidan av

blocket. Här har stora blockstycken huggits bort med gammal traditionell klyvteknik och efterlämnat vackra blockväggar

med perfekta rätvinkliga hörn och med släta helt vertikala stenväggar. Intrycket är så överväldigande att det är lätt att

tappa fokuseringen på den tekniska stenhuggningsanalysen och bara låta sinnena njuta av de vackra stenytorna. Här tas

stenhuggningen till en helt ny dimension: konstdimensionen. När man ser så här tekniskt avancerade huggningar utförda

med enbart traditionell stenhuggningsteknik, så kan det inte hjälpas att man frågar sig vad den senare introducerade

stenborrningstekniken egentligen hade att erbjuda, som kunde göra den konkurrenskraftig.


Blocket med de välhuggna stenväggarna på höjdryggen i Storskogen (forts)

Blockets motstående sida har nästan helt undgått stenhuggning och behållit sin ursprungliga stenyta med sitt

tjocka täcke av mossor och lavar. Men även här syns ändå spår av stenhuggningsinsatser. Vi ser den upptagna

klyvsprickan som löper genom hela blocket. Antagligen startade klyvinsatserna här genom att klyva det stora

blocket i två delar. Det sitter fortfarande en kilsten - eller kanske snarare en drivsten eller låssten - kvar i den

upptagna sprickan.


Vacker stenklyvning i Storskogens kant mot järnvägsslätten

Beskrivningen av den äldre stenhuggningen i Storvretabygden skulle egentligen kunna utformas som ett ode till de vackra

stensuggorna, som står uppställda eller uppallade på natursköna platser i de skogsområden där människor bott under sen

stenålder. En del av suggorna kan nog ha placerats i skyltlägen redan under fångstfolkets tid. Andra kan vara betydligt yngre.

Men oavsett ålder har de huggits fram med samma gamla stenhuggningsteknik och använts för likartade skyltningssyften.

Den här vackra stensuggan, som vilar sig lite mot det huggna blocket framför, står i Storskogens kant mot Järnvägsslätten.


Område med gammal stenhuggning i Storskogen

Det finns mängder av stenklyvningsplatser långt inne i Storskogen där gammal traditionell

huggteknik använts. Bilden på motstående sida visar en av dessa platser. Traditionell stenklyvning

(utan borrteknik) har använts i Storvretabygden även under de senaste århundradena. Men varför

skulle man hämta husbehovsten till omkringliggande byar här uppe i oländig skogsterräng när man

hade lämplig sten att hugga på hemmaplan? Det verkar dessutom röra sig om ganska storskaliga

huggningar, där mycket stora stenstycken huggits fram. Kanske är det troligare att det rör sig om

stenklyvning, som utförts redan under sen stenålder, då människor sannlikt bodde i skogsområdet.

Det finns åtskilliga fynd i området , som indikerar gamla bosättningar.


Spännande blockformation på stenhuggningsyta i Storskogen


Rester av en stenhuggningsinsats bara något 10-tal meter från Kolonilottsvägen i Lyckebo

Den här typen stenhuggningsrester är lätta att missa - särskilt i tät skogsmark och när blockdelarna fått en

tjock mosspäls, som avsevärt dämpar vasskantigheten hos det huggna stenmaterialet. Men om man fått

utveckla sin förmåga att bedöma kluvet stenmaterial och dessutom har en god vetskap om den närliggande

klyvkontexten, så missar man inte en sådan här ”goding”. Naturkrafter kan skapa många märkliga

blockformationer utan mänsklig inblandning. Men för att skapa just den här blockkonstellationen behöver Gud

och naturkrafter hjälp av mänskliga stenhuggare


Block med uppspräckt baksida i Lyckeboområdet

Bilden visar ett stort block i ett höglänt skogsparti i Lyckeboområdet. Hela baksidan är uppspräckt i stora

blockstycken med sprickor emellan. Sannolikt har blocket inte spruckit upp så här spontant. Antagligen har det

bearbetats av skickliga forntida stenarbetare. Längst ner på blocket i en spricka sitter fortfarande en stenkil kvar.

Kanske utgör blocket någon form av stenförråd, där man vid behov kunde hämta sten. Eller också har

sprickupptagningen haft något helt annat syfte. Bakifrån påminner det ganska mycket om de stora blockhögar, som

man kan se på andra sidan kolonilottsvägen.


Block med uppspräckt baksida i Lyckeboområdet (forts)

Det är inte självklart att det rör sig om en stentägt där sten framhuggits för avhämtning. Stenhuggeriet kan lika väl

ha handlat om att skapa en stenplats för något specifikt - men idag svårfångat - syfte. Runt omkring ligger ganska

mycket huggen sten. Och det är svårt att avgöra om något stenmaterial över huvud taget tagits från platsen. Det är

bara när man betraktar blocket från baksidan som man ser den här märkligt upphuggna strukturen. Andra sidan av

blocket uppvisar helt släta sidor utan sprickbildningar. Med tanke på sid-olikheten kan knappast blocket ha erhållit

sitt märkliga utseende genom endast naturkrafternas inverkan. De skulle knappast ha kunnat verka så selektivt och

avgränsat att de drabbat endast en sida av blocket.


Märkligt urhugget block i Fulleröskogen

Stort block i Fulleröskogen som utsatts för stentägt. En stor blockbit motsvarande ungefär en fjärdedel av blockets

stenmassa har huggits bort och efterlämnat ett tomrum. Det är svårt att avgöra om vanlig profan stenhuggning ägt rum

här för att erhålla lämplig sten eller om det i stället handlat om att skapa en märklig och spektakulär stenplats som

kanske haft någon kultrelaterad funktion för en fångstfolkgrupp under sen stenålder. Som vanligt ligger mycket huggen

sten i högar runt omkring. Och det är svårt att avgöra om något stenmaterial över huvud taget hämtats från platsen.


Märkligt urhugget block i Fulleröskogen (forts)

Stentägtsblocket på föregående siduppslag har också en märklig yttre blocksida vänd upp mot höjden.

Blockväggen verkar styckad i tre delar. Och i en av klyvsprickorna sitter en inslagen kil - eller låssten.

Särskilt märkliga är de bågformiga rännor, som återfinns längs ner på samtliga tre blockstycken. Jag har

faktiskt aldrig sett något liknande på block i den höglänta skosmarken i Storvretabygden. Jag har ingen bra

gissning vad det kan röra sig om. Men vågmönstret verkar inte ha uppstått spontant utan mänsklig

påverkan.


Den märkliga bergrännan i skogsparti nära Norrbo

Den breda bergrännan i skogspartiet vid Norrbo skär rakt igenom bergryggen och är baktill tillsluten med

en kallmur. Det är en av de de märkligaste stenhuggningsinsatserna i Storvretabygden. Den generera

många frågor kring funktion och ålder. Och man undrar också vart det urhuggna stenmaterialet tagit vägen

och vad det använts till. Mer om den märkliga bergrännan kan läsas i min presentation ”Stenmonumenten i

Storvretabygden” som finns uppladdad på yumpu.com. Det räcker med att skriva presentationens titel i en

sökmotor på internet för att komma till en e-boksversion där.


Den märkliga bergrännan i skogsparti nära Norrbo (forts)

Bilden visar en närbild på en del av kallmurningen i bergrännans bakre del. Kallmurningen pekar

mot att bergrännan avgränsats som en speciellt rum för att fylla en särskild funktion. Att bergrännan

bara skulle vara en oplanerad rest efter genomförd stentägt är knappast troligt.


5:10


Den märkliga bergrännan i skogsparti nära Norrbo (forts)

Vid bergrännans ena blockvägg finns en liten blockformation uppbyggd i kallmurning. Funktionen är för mig helt

okänd. Jag har inte ens en rimlig gissning. Men den ger onekligen ett mycket märkligt intryck. Skogspartiet där

bergrännan är belägen, har utnyttjats för stenhuggning antagligen ända sedan sen stenålder, då det låg vid en

havsfjärd i en innerskärgård. Vissa andra stenhuggningsarbeten (monumentliknande) torde ha tillkommit under

denna tid. All stenhuggning vid bergrännan har utförts med traditionell huggteknik, vilket innebär att rännan kan

ha tillkommit redan under sen stenålder. Men den kan naturligtvis vara från en betydligt senare tidpunkt.


5:9


Vackert konformat block på skogsklätt impediment i kilen mellan Fullerövägen och väg 290

sten är den vackraste tiden för blockundersökningar. Höstens bladguld breder ut en gyllene matta på

marken. Men mattan är sällan så tät att den döljer stenpackningar och små blockhögar. Bildens vackra block är

hämtat från ett större skogsklätt impediment på en höjdrygg i kilen mellan Fullerövägen och väg 290. Man

märker ganska omgående att det är något speciellt med det här blocket. Blocket är tillformat så att det

avsmalnar uppåt och bildar en trubbig spets. Det ansluter till den pyramidformade kategori av block, som

tidigare presenterats och som ofta skyltar för gamla boplatser. Blocket har ett dominerande läge högst upp på

en stenkulle. Ytan närmast blocket är tydligt stenröjd. Och framför blocket skönjer man en ganska kraftig

stenpackning. Det är inget spontant stenkaos vi har framför våra ögon. Det rör sig om en stenplats som är

arrangerad utifrån en mycket välgenomtänkt plan. Det pyramidformade (eller snarare konformade) blocket

kommunicerar säkert både med höggravar och boplatser i den närmaste omgivningen. På lägre nivåer i samma

område möter vi flera exempel på gammal stenhuggning som utförts med stor skicklighet. Ett exempel stöter vi

på redan på nästa siduppslag. Den huggna och arrangerade blockmiljön här har rimligtvis tillkommit under

tidig bronsålder.


Vacker stenskyltning av huggna block på skogsklätt impediment i kilen mellan Fullerövägen och väg 290

En bit nedanför det vackra konformade blocket, som visades på förgående uppslag hittar vi en märkligt tillhuggen

blockformation, som bildmässigt lyfts fram av höstens marktäckand bladguld på ett underbart vackert sätt. Ett större block

har fått främre delen borthuggen. Och möjligen är det denna del som står lutad mot originalblocket som en stor rätvinklig

blockkloss eller blockskiva. Framför blocket anar man svagt en stenpackning. Och bakom blocket till höger ser man en

skickligt huggen stenhäll. Huggningarna här har genomförts helt med traditionell teknik (således helt utan borrinslag).

Traditionell huggteknik har dock använts i området från sen stenålder till i vart fall sent artonhundratal. Det gör det svårt

att datera huggningen här. Eftersom tydliga spår efter både boplatser och gravhögar finns i närområdet är jag själv

benägen att tro att huggningarna hör till samma tidsepok. Jag tolkar således huggningarna här inte som

husbehovshuggnig för avhämtning av stenmaterial i sen tid utan snarare som led i arrangerandet av en gammal

stenskyltning, som är boplatsrelaterad. Den vackra stenskivan har således enligt min tolkning inte ställts lutad mot blocket

för att senare avhämtas. Den har istället placerats här som ett led i ett skyltarrangemang. Den är snarare en del i ett

sakralt konstverk än en profan, uthuggen sten, som väntar på att bli borttransporterad.


Block med klyvspricka - troligen åstadkommen med en stenkil

Här på det skogsklädda impedimentet där vi redan stiftat bekantskap med ett vackert tillhugget konformat block och

en vackert uppställd stenskiva finns det egentligen hur många intressanta huggna stenformationer som helst att

studera. Vi nöjer oss med att presentera en, som rimligtvis ger oss lite mer inblick i hur själva stenhuggeriet gick till.

Blocket på motstående sida uppvisar en mittspricka som inte ser helt naturlig ut. Mitt i sprickans längdriktning finns

ett tydligt hack, som förmodligen är ett klyvhack. Någon gång - förmodligen för flera tusen år sedan - har antagligen

en stenkil applicerats här i ett upphugget klyvhål. Och med några välriktade slag med en kraftig stenhammare på

stenkilen har hela blocket bringats att spricka upp i två delar. Och ett block av vanlig natursten har plötsligt

förvandlats till kultursten!

Syftet med klyvningen har mestadels förstås varit att utvinna sten för olika ändamål. Men frågan är om det varit

enda anledningen till att block kluvits. Både i skogsmark och lägre liggande hagmark har jag funnit mängder av

sprickblock, som efter klyvningen bara lämnats åt sitt öde och där någon fortsatt stenhuggning aldrig ägt rum. Det

verkar som om sprickupptagningen (och inte stenutvinningen) varit målet med klyvningen. Det är möjligt att

sprickupptagning på något sätt varit kopplad till religion och folktro. Ibland ser man kvarsittande stenkilar i upptagna

sprickor. Ibland verkar man också ha pressat ner andra stenar i sprickar för att vidga dem (drivstenar) och för att

hindra att sprickorna på nytt sluter sig (låsstenar). Vi återkommer till sprickstenarna länge fram i den här presentationen

- både i nästföljande kapitel och särskilt i kapitel 9. Men se också nästfäljande siduppslag.


Kluvet block med kvarsittande stenkil i skogsparti nära Stenhem

I skogsparti nära fälten vid Stenhem hittar vi ett kluvet block med kvarsittande stenkil. Utifrån bilder

kan det ibland vara svårt att skilja stenkilar från stenbitar, som sitter fast i ena blockväggen eller som

lossnat från en av blockväggarna i klyvsprickan. Men här är det inget tvivel. Det rör sig helt säkert om

en stenkil som tillförts utifrån. I gammal traditionell stenhuggning användes ofta stenkilar för att

klyva block. Flera sprickblock med kvarsittande stenkilar redovisas längre fram i presentationen.


Om traditionell stenklyvningsteknik

6

Stenhuggare under förkristen tid har antagligen haft en mycket välfylld verktygslåda av olika stenklyvningsmetoder. Något annat

är knappast att vänta när det gäller ett hantverk, som bedrivits och utvecklats under tusentals år.

Ibland kan nog stenklyvning vara ett tämligen enkelt hantverk. Block och bergknallar spricker ju ofta spontant. Och i gamla tider

har man säkert delvis kunnat arbeta utifrån redan befintliga sprickor, som kunde utvidgas ytterligare till dess att stenen sprack och

stenytorna särade på sig. Man har säkert använt olika typer av stenkilar, för att vidga sprickan ytterligare och spräcka stenen. På

sina ställen verkar man ha slagit ner allt större stenar för att allt mer vidga sprickorna. På en del gamla klyvplatser kan man

fortfarande se stenkilar, som sitter kvar i de upptagna sprickorna. Kanske rör det sig dock inte alltid om stenkilar utan om

”låsstenar” som efteråt slagits in i sprickan så att den inte skulle sluta sig tills man kom tillbaka för att fortsätta klyvningsarbetet.

Man kan naturligtvis inte utesluta att förfaringssättet med inslagna låsstenar har andra förklaringar, som ankyter till religion och

folktro.

Där inte lämpliga sprickor funnits till hands har man åstadkommit sådana genom att kila i uppslagna klyvhål. I kanterna på de

kluvna stenytorna avtecknar sig resterna av klyvhålen ofta son V-formade hack. Ibland förundras man över att de framkluvna

stenytorna är så intakta och opåverkade av själva stenklyvningsförfarandet. Kanske har man då kunnat arbeta utifrån en befintlig

spricka utan att behöva ta upp några klyvhål. Eller kanske har det rört sig om en mycket skicklig stenhuggare, som kunnat ”läsa”

stenen så perfekt att ett eller ett par slag av en stenhammare har räckt för att klyva stenen precis så som man velat. Alternativt har

man kanske använt sig av träkilar, som fått utvidga sig genom bevattning. Såda kilar efterlämnar naturligtvis inga klyvmärken i de

framkluva stenytorna.

Man har säkert också kunnat uppta sprickor i block och berg genom uppvärmning och snabb avkylning - även om det naturligtvis

var svårt att få full kontroll över klyvprocessen med en sådan metod. Antagligen har man också på annat sätt tagit hjälp av

naturens krafter. Man har bara inlett en klyvningsprocess för att sedan förlita sig på att frostsprängningen under vinterhalvåret

skulle fullborda processen.

Klyvhålshack i block nära bergshöjd vid Norrbo

Bilden på motstående sida visar ett typiskt V-format klyvhålsmärke i överkanten på ett kluvet block. Den här typen av klyvteknik

går flera tusen år tillbaka i tiden. Och just den här klyvningen kan ha skett under sen stenålder eller tidig bronsålder. Men

klyvningstekniken var antagligen så effektiv att den - åtminstone för viss grovklyvning - kan ha hängt med långt fram mot modern

tid och långt in i stenborrningseran.


Sprickblock med klyvhack på boplatsområde från sen stenålder i Stenhemstrakten

I Storskogens utlöpare högt ovanför Stenhem hittar vi det här märkliga sprickblocket. Här finns ingen

kvarsittande kilsten. Men vi förstår ändå att stenen utsatts för stenhuggning av traditionell typ, eftersom

vi i ena kanten (se de två följande siduppslagen) kan se ett stort V-format klyvhack. Blocket står på en av

de mest spännande ytorna i Storskogen. Här finns även mängder med andra block som också utsatts för

stenhuggning. I närheten finns troliga nedsänkta bobottnar och en kulle med gropbildningar och någon

form av stenmonument. Antagligen rör det sig om en stor aktivitetsyta anknuten till en boplats under sen

stenålder. För ca 5000 år sedan låg den här boplatsen visserligen i skogen. Men strax nedanför strök en

stor havsfjärd förbi. Och boplatsens innevånare kunde således för sin försörjning också utnyttja en rik

marin näringszon.


Sprickblock med klyvhack på boplatsområde från sen stenålder i Stenhemstrakten (forts)

Samma spricksten som på föregående bild. Från det här hållet syns dock klyvhacket tydligt.


Sprickblock med klyvhack på boplatsområde från sen stenålder i Stenhemstrakten (forts)

Klyvhacket i närbild


Skyltblock i Östa med distinkt klyvhack

Uppställt skyltblock i skogsparti vid Östa på andra sidan väg 290. I blockets högerkant syns ett typiskt

klyvhålshack. Ibland kan man tveka om det rör sig om ett anlagt klyvhack eller en spontant uppkommen skada i

blockkanten. Men just i det här fallet är hacket i kanten både distinkt och djupt och måste rimligtvis vara en rest efter

ett klyvhål, som upptagits vid framklyvningen av blocket. Se nästa siduppslag.


Skyltblock i Östa med distinkt klyvhack (forts)

Närbild av klyvhålshacket på föregående bild


Blockkoloss med stort klyvhack i skogsparti nära Norrbo

Blockkolosserna (en del troligen uppställda trots sin storlek) i skogspartiet bakom den fältväg, som

sammanbinder Norrbovägen med den väg, som leder över järnvägsbron, är många och ska inte här närmare

beskrivas. Den här kolossen uppvisar dock - förutom det stora V-formade klyvmärket - ett speciellt intressant

detalj (se nästa siduppslag).


Samma blockkoloss (som på föregående bild) med upphuggen klyvskåra

Blocket på bilden uppvisar en upphuggen skåra – en uppslagen linje där man tänkt sig att

blocket ska spricka upp. Uppenbarligen har man inte helt lyckats i detta fall.


Kluvet block på kalhygge i Norrbotrakten

På kalhugget utanför skogskanten finner man det här märkliga, tillhuggna blockstycket.


Kluvet block på kalhygge i Norrbotrakten (forts)

Blocket är skickligt hugget. Men tittar man noga så hittar man i alla fall ett troligt klyvmärke i övre kanten


Mindre block med klyvspricka och kvarsittande sten högst upp

Kluvet mindre block med klyvspricka och kvarsittande sten på höjdrygg i kilen mellan Fullerövägen och väg 290


Mindre block med klyvspricka och kvarsittande sten högst upp (forts)

Närbild på klyvspricka och kvarsittande sten


Större block med inkilad sten i upptagen spricka

Även mycket stora block verkar ha kluvits genom kilning. I vissa områden har nästan alla större block utsatts för

stenhuggning. Och det är relativt lätt att hitta inkilade stenar i sprickorna. Sedan är det inte alltid lätt att avgöra om den

kvarsittande stenen varit en stenkil, en drivsten för att ytterligare vidga en upptagen spricka eller möjligen en låssten för

att hindra en upptagen spricka att på nytt sluta sig.


Ytterligare ett stort block med inkilad sten i klyvsprickan


Kluvet block på höjdrygg vid i kilen mellan Fullerövägen och väg 290

Block, som förefaller uppspräckt genom en mänsklig stenhuggningsinsats. Ett mindre block

har antagligen drivits in i ett klyvhål mitt på den sida som är orienterad mot kameran.

Indrivningen har medfört att blocket spruckit upp i två hälfter. Det är svårt att veta om

klyvningen därmed var avslutad eller om avsikten varit att komma tillbaka för att fortsätta

klyvprocessen.


Intakt klyvhål vid gammal klyvplats i Skogspart bakom Himmelsvägen

Vid ett imponerande stenmonument på skogshöjderna bakom Himmelsvägen har jag hittat ett hål, som

slagits upp utan borrteknik. Hålets ingång är lite kantig och insidan är skrovlig - inte så slät och glatt som vid

borrning med stålborr. Man kan ju tänka sig att det här är ett upptaget klyvhål, som skulle följas av flera

längre ner på blocket. Av någon anledning har klyvningsarbetet inte fullföljts. Det här intakta klyvhålet kan

vara ett unikt fynd, som kanske tar oss tillbaka ända till den sena stenålderns stenhantering. Att det rör sig

om ett oborrat klyvhål är förstås bara en gissning - men ändå en ganska rimlig sådan, eftersom det finns block

huggna med traditionell huggteknik alldeles bredvid (se nästa siduppslag).


Intakt klyvhål vid gammal klyvplats i Skogspart bakom Himmelsvägen (forts)

Klyvhålet, som presenterades på föregående bild, är placerat mitt i den inritade vita cirkeln högst upp på det

upprättstående blocket. Som synes har redan en hel del stenhuggning (utan borrteknik) bedrivits på platsen.

Flera huggna block ligger i en slarvig hög vid sidan av det upprättstående blocket. Men någon skrotstensrest

efter sentida stentägt är det troligen inte fråga om här. Formationen har en tydlig karaktär av skyltblock och

kan ha arrangerats redan under sen stenålder. Alternativt skulle det kunna röra sig om ett gränsmonument från

betydligt senare tid. Stenmonumentet är dock så storslaget och klyvningen här så omfattande att det knappast

är troligt att det rör sig om skyltning för en mindre skiftesgräns i skogen. Inte ens den häradsgräns, som löper

genom Storskogen har en så imponerande stenskyltning.


Stor blockflisa på kalhygge utanför skogsparti nära Norrbo

Antagligen är den här stora blockflisan inte skapad spontant av naturens krafter. Troligen har den

framhuggits ur ett större block på platsen eller rent av transporterats hit för att fungera som någon form av

skyltblock. Ett klyvhål i den mossiga stenytan (se nästa bild) stöder antagandet att blocket är en

människoskapelse.


Stor blockflisa på kalhygge utanför skogsparti nära Norrbo

Närbild på klyvhålet i stenytan på det block, som visades på föregående bild.


Block med klyvhål och klyvspricka på sluttning av högt berg i Norrbotrakten

En spännande påbörjad klyvning i skogsslänt. Det här blocket är särskilt intressant, eftersom man får en bild av hur

stenhuggeri gick till på den gamla ”goda” tiden, innan man började klyva med hjälp av borrade klyvhål. Det var tydligen

inte alltid som man klöv vertikalt (som ju rimligtvis borde vara lättare). Här har man anlagt ett horisontellt klyvsnitt. I den

tänkta klyvlinjen har man arbetat upp ett par stora klyvhack, där man sedan kan driva in kilar för att slutföra klyvningen.

Här har troligen klyvningen avbrutits av någon anledning. Det kan ju också hända att man haft en annan avsikt med

klyvningen och att den faktiskt är avslutad. Kanske ville man bara öppna upp blocket en smula för göra passerhål för

förfädernas själar, så att de enkelt skulle kunna passera gränsen mellan denna värden och den hinsides belägna. Jag

känner inte till något tillförlitligt sätt att datera den här typen av klyvning. Kanske är den flera tusen år gammal med tanke

på den gamla kulturstensflora som finns i området.


Block med påbörjad klyvningsinsats i Storskogen

Upptagen blockspricka, som börjat utvidgas på vissa ställen som förberedelse för kilning.


Bearbetad block i Storskogen

Upparbetad klyvspricka i block i Storskogen. Ibland är det svårt att avgöra när stenklyvningen är avslutad. Många

gånger verkar arbetet mera ha handlat om att spräcka upp stenen. Bitarna fick sedan ligga kvar i sina originalpositioner.

Kanske har det således aldrig varit tänkt att överdelen på blocket på bilden skulle lyftas av och användas separat.


Block som utsatts för stenhuggningsinsats i Storskogen nära Tipptopp-vägen

Ytterligare ett exempel på gammal traditionell stenhuggning (utan borrteknik). Ett övre stenlager tycks redan ha kluvits

bort. Och vi ser den uppkomna stol- eller soff-formen, som man återfinner på många klyvplatser. Man har nog avsett att

fortsätta klyvningen här, eftersom en klyvlinje slagits upp längre ner på blocket. Men klyvningen har av någon anledning

inte fullföljts. Eftersom traditionell klyvteknik använts i flera tusen år är åldern på klyvningen svår att fastställa. Den skulle

kunna vara lika gammal (5000-4000 år) som de troliga nedsänkta bobottnarna i närheten. Men den skulle lika väl kunna

vara bara några hundra år gammal. Fast möjligen är det något svårare att förklara förekomsten av sena klyvplatser - som i

likhet med den på bilden - inte ser ut som typiska gränsmarkeringar. Det är svårt att förstå varför rationellt tänkande

slättbönder för husbehovshuggning skulle ha dragit iväg långt upp i avlägsen och oländig skogsmark för att hämta lämplig

sten för eget bruk, när det oftast fanns gott om användbar sten utanför den egna stugknuten.


Block med trekantigt klyvhål

Spektakulärt block med kullig ohuggen baksida och släthuggen framsida med ett trekantigt klyvhål i mitten. Att det trekantiga

klyvhålet slagits upp med hjälp av ett redskap kan nog anses som säkert. Men det behöver inte nödvändigtvis röra sig om ett

klyvhål. Möjligen skulle det kunna röra sig om en inhuggning för att markera blocket som gränsblock.


Klyvplats med uppställd stensugga på stenhuggningsområdet vid Norrbo

På en stor stenhuggningsyta nära Norrbovägen hittar vi den här kluvna blockformationen, där en stor stensugga lagts

upp på mindre blockbitar. Men vem är det som stått för huggningen? Är det verkligen människor som utfört

hugginsatser här? Eller är det naturkrafterna, som spontant åstadkommit en styckning ? Naturkrafterna är duktiga

styckmästare och kan åstadkomma många spännande och spektakulära blockformationer. De kan skapa uppallade

block, uppstaplingar av block, spektakulära blockhögar och fullkomligt perfekta rektangulära stenklossar med släta

sidor och rätvinkliga hörn. Men i Storvretabygden har också människor kunnat skapa den här typen av blockformationer

sedan sen stenålder med traditionella stenhuggningsmetoder. Och människor har kunnat skapa den här typen

av huggna blockformationer med i stort samma traditionella huggteknik ännu in i förra århundradet. Så våra

tolkningar, även om vi bestämmer oss för att det är en människo-tillverkad blockformation, har ett stort tidspann att

arbeta inom. Några borrännor, som skulle kunna hjälpa oss att sätta en ungefärlig bortre tidsgräns för klyvplatsen

här, finns inte. Kanske fynd i närkontexten kan hjälpa oss att komma fram till en rimlig tolkning?


Klyvplats med uppställd stensugga på stenhuggningsområdet vid Norrbo (forts)

Stenformationen på föregående bild består säkerligen av huggna block. Men det är ända svårt att hitta några

klyvmärken längs stenkanterna. I kanten av en lång stenyta hittar jag dock ett V-format klyvmärke. Längs en lång

kant borde det rimligtvis ha funnits flera klyvmärken. Men det är kanske möjligt att skickliga stenhuggare, som

kunde läsa stenmaterialet bra, kunde åstadkomma en perfekt kilyvning genom att kila i ett enda upptaget klyvhål.

Kanske klarade man rent av att klyva stenar på önskat sätt utan att ta upp klyvhål och bara slå på stenen med en

tung stenhammare eller genom att slå på en vasseggad stenhammare med större stenslägga.


Spår av andra järnverktyg

Järnverktyg har nog tagits i tjänst långt innan järnborret introducerades ( för bara några hundra år sedan – om man får tro

fackarkeologerna). I mycket sällsynta fall har jag sett klyvhål med skarpa kanter och rätvinkliga hörn, som tyder på att

någon form av järnmejsel använts. Man är förvånad över att inte stöta på denna mellanform av klyvhålsrest (mellan de V-

formade klyvhacken och borrännorna) oftare. Introduktionen av effektiva järnredskap borde ju ha underlätta klyvhålsupptagningen

väsentligt. Men tydligen kom den traditionella klyvhålstekniken (med efterlämnade klyvhack) att dominera

ända fram till dess att borrtekniken tar över.

Det är svårt att utifrån observationer på enskilda klyvhålsplatser dra slutsatser om vilka verktyg som kan ha använts .

Några enstaka gånger kan man dock hitta avtryck i en kluven stenyta som antyder att något speciellt verktyg (vid sidan av

järnborr) använts. Ett par gånger har jag funnit rester av ett spår eller fals som löper längs kanten på stenstycket, som

rimligtvis måste ha åstadkommits med något metallföremål. Vid några tillfällen har jag också i stenytan funnit spår , som

liknar en borränna, men som verkar vara gjort av ett järnverktyg med en flat yta (kanske någon specialform av tunn kil).

Den traditionella stenklyvningstekniken upphörde inte heller när stenborrningstekniken infördes. I exempelvis sent anlagda

stenmurar (stengärdesgårdar) är oftast fortfarande större delen av stenmaterialet framtaget med traditionell

stenhuggningsteknik. Bara om man anstränger sig riktigt mycket kan man ibland finna en och annan sten som har borränna

och alltspå framkluvits med borrteknik. Och resultate är kanske inte särskilt förvånande. En stengärdesgård ställde ju inga

låntgående krav på de enskilda stenarnas form. Det gick säkert både enklare och snabbare att hugga fram den sten som

behövdes med traditionell teknik.

Planering av klyvningen genom att hugga upp en tilltänkt klyvlinje

Svårbedömd fals som sträcker sig längst överkanten på det på det spräckta blocket. Möjligen är det bara en

förhandsmarkering av en hjälplinje för utplacering av klyvhål eller för placering av en vasseggad klyvhammare (se också

siduppslag 179/180).


Mejselhuggna klyvhål med kantig profil

Klyvhål har inte alltid tillverkats genom genom uppslagning av stora hål i stenytan eller genom

borrrning. Man kunde också hugga klyvhål med hjälp av en mejsel. De kvarblivande

klyvmärkena i stenytorna fick då en kantig profil. Mejselklyvhålen är nog sällan lika tydliga som

klyvhack eller borrade klyvhål. Men just här på det lilla blocket uppställt i kanten av den släta

yta, där den stora stenkolossen står (i skogspartiet vid Norrbo), är de lätta att urskilja.


Ytterligare ett mejselhugget block vid den stora stenkolossen i skogspartiet vid Norrbo

Det är mycket sällan som man hittar den här typen av utmejslade kantiga klyvhål. Det kan ju delvis bero å att

de sällan är lika lätta att se och känna som de borrade klyvhålsrännorna. Förutom på blocket som visas på

nästa siduppslag har jag faktiskt bara stött på de mejslade klyvhålen på några block som flankerar den stora

stenkolossen trots att jag under de senaste åren besökt mängder av klyvhålsplatser både i Storskogen och

angränsande skogshöjder. Jag har ingen klar uppfattning om mejselklyvhålens ålder. Tekniken är ju skäligen

enkel och kan antagligen för precisionsklyvning ha använts från stenåldern och fram till

stenborrningsteknikens utveckling. En expert på att bedöma hur stenytor påverkas av olika redskap kan

kanske bedöma om klyvhålsmärket på bilden gjorts med ett sten- eller järnverktyg


Fyrkantiga mejselhuggna klyvhål i

översida på okluvet block

Motsvarande klyvrännor i

kluven stenhalva


Klyvplats på skogsklätt impediment bakom höjdryggen vid Fullerövägen

På ett skogsklätt impediment bakom höjdryggen vid Fullerövägen finns åtskilliga klyvplatser där stenhuggning med

traditionella tekniker använts. Har man gott om tid kan man ägna sig åt att känna av stenytornas kanter och försöka

identifiera klyvmärken


Klyvplats på skogsklätt impediment bakom höjdryggen vid Fullerövägen (forts)

När man skrapar skrapar bort mossan i kanten av ett hugget block på klyvplatsen som visades på föregående sida

så visar sig ett litet kantigt klyvmärke, för förmodligen skapats med med en huggmejsel


Hugget block med kilformat klyvmärke på Fulleröhöjden

Det större blocket på bilden visar ett tydligt klyvmärke som antagligen åstadkommits med någon form av kilverktyg.


Klyvmärke på större block i stenkulle vid kolonilottsområdet i Lyckebo

Klyvningsmärke i blockyta. Märket verkar ha åstadkommits med något verktyg som har en

ganska tunn och flat yta.


Klyvmärke på block i hagmark nära Lillvreta

Ytterligare en blockyta som där ett ganska tunt och platt kilverktyg använts.


Klyvskåra på block

Huggen skåra mellan två stenytor på ett block. Skåran har sannolikt haft en funktion vid bortklyvningen av ett stenstycke

från blocket.


Klyvskåra på block på höjdryggen vid Fullerövägen

Trolig klyvskåra i ett blockstycke i en blockhög.


Ytterligare en klyvskåra i ett blockstycke

Skåra i blockstycke i blockhög. Skåran är inte en borränna. Men den kan ha

åstadkommits med någon annan typ av järnredskap


7

Om naturliga kullar med stenskyltning i den sena stenålderns höglänta skogslandskap

Det är inte bara det lägre öppna bronsålderslandskapet, som uppvisar kullar med olika stenskyltningar i

krönpositioner (och ibland också i kanter eller vid sidan om). Också i det höglänta skogslandskapet hittar vi kullar

med olika typer av stenskyltningar. Medan det i det lägre bronsålderslanskapet rör sig om kullar som helt igenom

är konstgjorda - eller om naturliga kullar som fått en påbyggnad högst upp - så handlar det i skogslandskapet

troligen helt igenom om naturliga kullar som fått olika typer av stenskyltningar. Vi vet inte hur kullarna med sin

stenskyltning ska tolkas i den sena stenålderns skogslandskap. Kanske handlar det liksom bronsålderns uppbyggda

kullar om begravningspaltser. Eller kanske har de rent av haft en dubbel funktion som både begravningsplats och

kultplats. Kanske är det rent av den sena stenålderns naturliga och stenskyltade kullar i skogslandskapet som

inpirerat bronsålderns människor begrava sina döda i kullar/högar Nedan redovisar vi på några siduppslag ett

antal kullar med stenskyltning från den sena stenålderns skogslandskap.

Naturlig kulle med toppblock av huggkubbstyp

Vid ingången till det stora stenhuggningsområdet nära Norrbovägen står det här vackra blocket (närmast av

huggkubbstyp) med en huggen stenkloss framför. Kultursten av den här typen hittar man ofta som skyltning på

naturliga kullar i höjdlägen, som motsvarar sen stenålder eller tidig bronsålder. De människor, som anlagt den här

vackra stenplatsen, kan mycket väl ha genomfört huggningarna på det stora stenhuggningsområdet i närheten. Det

är svårt att avgöra om små kullar med stenskyltning är helt igenom naturliga eller helt eller delvis uppbyggda

(påbyggda) av människor under sen stenålder/tidig bronsålder. Den här kullen bedömer jag som helt igenom

naturlig. Men jag är inte helt säker.


Naturlig kulle med stenskyltning i skogsparti nära Norrbo.

Naturlig kulle med blocköverbyggnad, bl.a. ett toppmarkerande huggkubbliknande block. Det är först när jag vandrat

länge i det här skogspartiet vid Norrbo, som jag försiktigtvis börjar dra slutsatsen att den naturliga kullen (och flera

andra) har fått en mer eller mindre arrangerad överbyggnad av huggna block under sen stenålder. De naturliga

kullarna med sin blockdekoration är kanske föregångare till konstgjorda högar som under tidig bronsålder dyker upp i

fältlandskapet utanför.


Vackert skyltblock uppställt på naturlig kulle i skogsparti bakom Himmelsvägen

På en moränkulle i skogsmarken har ett blockstycke placerats. Så mycket annat finns egentligen inte på

kullkrönet. Och blocket dominerar därför landskapsbilden. Det är naturligtvis inte helt enkelt att avgöra

om ett markfast block tillhuggits på platsen eller om ett blockstycke, som huggits fram på en annan plats

flyttas upp på en naturlig kulle. Men ibland (som i det här fallet) kan man se att blockets undersida vilar

mycket lätt mot markytan och att basytans kanter är sargade och inte sluter tätt mot markytan. Det är

nog ett ganska gott tecken på att blockstycket blivit placerat här genom människokraft. Att blocket vägt

åtskilliga ton har säkert inte utgjort något hinder. Både under sen stenålder och tidig bronsålder har det

varit vanligt att placera block i skyltpositioner på naturliga kullar. Formen på toppblocket kan variera

mycket från plats till plats. Ibland kan blocken ha en rundad form. Ibland kan de ha en avhuggen topp och

påminner om huggkubbar. Det förekommer också block med triangulär form som mynnar ut i en trubbig

spets.

Just bildens block har en närmast huggkubbsliknande form. Och den breda basen lämnar tydliga glipor

mot underlaget, vilket vittnar om att det transporterats hit och ställts upp. En av sidorna har en tydligt

huggen stenyta som avviker i färg och som nästan helt saknar mossbeklädnad. Förmodligen har denna

sida utgjort skyltblockets klyvyta, som fick bli den exponeringssida, som i första hand skulle betraktas av

förbipasserande.


Det vackra huggkubbblocket i Storskogens kant

Blocken på kullarna på de föregående siduppslagen ansluter närmast till den formtyp av block som jag kallar för

”huggkubbar”, eftersom de är tvärt avhuggna upptill och har släthuggna branta sidor runt om. Bilden på

motstående sida visar ett närmast perfekt huggkubb-block i kanten av Storskogen nära järnvägsslätten. Det är en

av de vackraste stenarna överhuvudtaget i min stora fotosamling från Storvretabygden. Den fyrkantiga formen

skapar lugn och harmoni. Man känner sig trygg och harmonisk, när man vandrar med den här stenen i blickfånget.

Det är gammal stenkonst när den är som allra bäst. Förmodligen rör det sig om ett skyltblock i anslutning till ett

boplatsområde från sen stenålder. Alternativt skulle det kunna vara ett gränsmarkerande block av svårbestämd

ålder.


Naturlig kulle med uppställt stenstycke som skyltning

Större naturlig kulle i Skogsparti i Norrbotrakten med uppställt markerande block och ett uppallat

block i förgrunden. Skyltblocket här är inte av huggkubbstyp utan tillhör närmast den typ, som jag

benämner” uppställda stenstycken” Det är inte ovanligt att kullar av den här typen kan ha flera olika

stenskyltningar. I framkanten ser vi exempelvis en uppallad stensugga. Skulle vi noggrant granska

högen från alla sidor så skulle vi antagligen hitta flera skyltinslag.


Naturlig kulle med uppställt stenstycke som skyltning (forts)

Närbild på det uppställda tillhuggna blockstycket på en naturlig kulle i skogsmark nära

Norrbo.


Ytterligare ett exempel ur kategorin uppställda stenstycken

En blockdel har ställts upp fram för den stora och märkliga blocksamlingen i skogspartiet vid

kolonilottsvägen. Det är ytterligare ett exempel ur kategorin uppställda stensycken. Dessa mindre kyltblock

är ofta mycket primitivt tillhuggna. De hat huggits loss från en större block eller en bergsbrant och ställts rakt

upp och ner direkt på markytan. Det är oftast bara en sida som är huggen. Övriga sidor har kvar den

ursprungliga ohuggna stenytan och uppvisar också följenligt ett betydligt kraftigare vegitationsskikt av

mossor och lavar.


En mindre kulle med småblockigt innehåll och ett större block uppe på toppen alldeles ovanför

kolonilottsvägen

Den här typen av stenkullar är svårbedömda: rör det sig om spontana kullar som naturen själv format eller är de

anlagda av människor för att fungera som exempelvis gravplatser? Eller kan möjligen båda tolkningarna vara

korrekt? Och det rör sig om ett samspel mellan människa och natur. Tänker man sig den här kullen som en

åtminstone delvis anlagd (påbyggd) gravkulle, så kan ju faktiskt den huggna stenformation, som vi nedan ska

presentera (och som skymtar i högerkanten) utgöra en skyltning för anläggningen. I krönläge finns också ett större

block placerat (se näst siduppslag). I närområdet finns också flera uppställda stenar, som rimligtvis haft någon

skyltnings-/markeringsfunktion. Alldeles bakom högen i skogsslänten ner mot fältet vid kolonilottsområdet finns

flera små klyvplatser, där borrteknik avvänts vid klyvningen. I skogsområdet innanför finns också märkliga,

svårbedömda blockhögar.


En mindre kulle med småblockigt innehåll alldeles ovanför kolonilottsvägen (forts)

Krönmiljön på den här kullen avviker från den man skulle förvänta sig på en vanlig naturlig stenkulle. Det

tillhuggna mittblocket med huggna branta sidor står på en plan yta som verkar stenröjd. Det talar för att vi nog har

att göra med en hög som är anlagd (i vart fall delvis).


En mindre kulle med småblockigt innehåll alldeles ovanför kolonilottsvägen (forts)

Det vackert kluvna stenmaterialet har så vassa kanter och släthuggna ytor att man nästan tar för givet att klyvningen har

genomförts med borrteknik. Men här hittar man inga borrännor. Och man måste konstatera att även det traditionella

(oborrade) stenhuggeriet kunde åstadkomma släta ytor och räta vinklar. Det traditionella stenhuggeriet har tidigt haft så

hög effektivitet att det är svårt att riktigt förstå hur borrklyvningsteknikerna över huvud taget kunde ta några

marknadsandelar inom stenhuggeriet. Tittar man mycket noga längs högerkanten så kan man ana små klyvhålsmärken-

Men det kan vara en synvilla. När man känner med pekfingret (det känsligaste verktyget) så känner man inga ojämnheter i

stenytans kant som skulle kunna hänföras till klyvhål.


En mindre kulle med småblockigt innehåll alldeles ovanför kolonilottsvägen (forts)

Den tillhuggna blockformationen ter sig ännu vackrare och konstfullare, när man ser den bakifrån - mot vägen. Kontrasten

mellan det spetsiga pyramidformade blocket, som strävar uppåt, och den kompakta platta och jordnära stenklossklumpen

tillför dynamik och spänning. Det är nästan så att man vill sätta en slant på att blockformationen medvetet komponerats för

att som ett stenmonument skylta för en viktig plats – kanske den lilla stenkullen (gravhögen?) på andra sidan vägen. Kanske

redan under sen stenålder (och med säkerhet sedan tidig bronsålder) har människor bott och verkat i det här området. Och

med säkerhet har de redan från början använt sig av stenhuggning för olika syften. Så den huggna stensformationen här kan

vara mycket gammal. Men samtidigt har traditionell stenhuggning använts i området fram till modern tid, så den kanske bara

har ett eller ett par hundra år på nacken. Någon koppling till byggandet av den moderna väg (kolonilottsvägen) som stryker

förbi bara några meter bort, tror jag dock inte det vackra stenhuggeriet har.


Den märkliga stenkullen vid Tipptoppvägen i Storskogen

Som vi redan påpekat är det inte alltid så lätt att bedöma om det rör sig om en naturlig kulle eller en uppbyggd

kulle/hög. I början betraktade jag bildens hög (nära Tipptoppvägen i Storskogen) som en naturlig kulle -

visserligen med en del intressant stenskyltning i närheten. Men efterhand har jag börjat tvivla. Åtminstone i vissa

vinklar så tycks det ju som om kullen byggts upp kägelformigt av mindre block. På baksidan av högen (syns ej i

bild) finns ett stort upprivet hål som om någon hämtat sten här. Kanske är det sentida vägarbetare som försett sig

med sten här. Men varför skulle dess inte i så fall ha hämtat sten i den främre delen av högen närmast

Tipptoppvägen? Högen/kullen är överväxt med en tunt vegetationstäcke. Men kanske har det från början rört sig

om ett kalt röse av lite större block, där mossa och annan vegetation växt in efter hand. Skyltblocksfloran i

närheten förstärker antagandet att det kan röra sig om en människoskapad blockhög/röse. Bara något hundratal

meter bort finns en präktig pyramidsten ( siduppslag 25/26 ) och ungefär på samma avstånd hittar vi den

imponerande uppallade stensuggan (267/268), som jag lite slarvigt brukar kalla för ”stendösen”. I kanten mot ett

lite sankare område står ett stort och märkligt tillhugget block. På sitt platthuggna tak ligger ett par välhuggna

block upplagda. Och alldeles framför blockhögen finns en prydlig flack hög av mindre block framför ett större

block. Det är svårt att tro att vägbyggare skulle ha arrangerat sin överskottssten så här prydligt. Troligare är att

det rör sig om ett litet blockgravsarrangemang. Några större sådana arrangemang (med blockgravsvibbar) finns

på rastplatsområdet på andra sidan Tipptoppvägen. Alldeles i närheten finns också en stor grävd grop, som håller

vatten en stor del av året och som inte verkar ha något med vägens dränering att göra. Och så har vi förstås ett

antal troliga nedsänkta bobottnar i området. Och så får vi naturligtvis inte glömma de vackert huggna hällarna

vid Hällenboplatsen en bit längre in i området. Ja, i det här området är det lätt att räkna upp fynd. Och jag skulle

lätt kunna göra listan mycket längre. Men varandra närliggande fynd behöver inte nödvändigtvis höra till samma

tidsperiod. En del fynd kan vara relaterade till en sentida vägbyggande - trots min tveksamhet. En del fynd skulle

kunna vara markörer för gränser i skogsmarken. Andra fynd skulle kunna vara spår efter relativt sentida

stenhuggningsinsatser i området. Och några fynd slutligen kanske inte är några fynd alls utan naturliga

terrängformationer. Men jag skulle bli ytterligt förvånad om inte åtminstone några av de uppräknade fynden här

skulle visa sig tillhöra det äldsta kulturskiktet från sen stenålder.


Område 5


Den märkliga stenkullen vid Tipptoppvägen i Storskogen (forts)

Bilden visar en trolig blockgravsanläggning i ett intressant område vid Tipptoppvägen, som bl.a. inkluderar

den stora blockkullen, som beskrevs på föregående siduppslag. Det är alltid svårt att värdera stenfynd i

områden där vägar anlagts. Men det är knappast troligt att det är vägarbetare, som arrangerat sin

överskottssten så här prydligt och avgränsat.


Den märkliga stenkullen vid Tipptoppvägen i Storskogen (forts)

Tillhugget större block med platt ovansida, där två tillhuggna block ligger upplagda. Det är nog ingen tvekan

om att blocket utformats för att fylla en skyltfunktion av något slag. Märk den tydliga uthuggningen längst

fram på blocket.


Den märkliga stenkullen vid Tipptoppvägen i Storskogen (forts)

För mig personligen är kanske den här uppallade stensuggan det viktigaste mänskliga stenbygge, som jag stött på i

skogsmarken. Varje gång jag promenerade på Tipptoppvägen fängslades jag av hennes märkliga posering. Hon - mer än

någon annan sten - inspirerade mig att utforska andra block och blockarrangemang i Storskogen. Utan henne hade det

sannolikt inte blivit någon utforskning av skogsmarkens block överhuvudtaget! Men jag behöver henne inte längre som

bevis på gamla uppallningar från sen stenålder. Det finna andra tydligare bevis. Jag kommer att lämna henne ifred. Vill

hon vara ett bortsprängt block från ett vägbygge eller ett sentida gränsmonument så är det upp till henne. Hur som helst

så befinner hon sig i en oerhört fascinerande arkeologisk kontext med troliga ovalformade bobottnar och runda

hyddbottnar och med troliga boplatsrelaterade gropar och märkligt tillhuggna block - och så förstås den märkliga

blockhögen, som ovan presenterats.


Den märkliga stenkullen vid Tipptoppvägen i Storskogen (forts)

Nära den stora stenkullen - men på rastplatsområdet på andra sidan Tipptoppvägen - stöter vi på det här

vackra blockarrangemanget, som troligen är en blockgrav från sen stenålder.


Den märkliga stenkullen vid Tipptoppvägen i Storskogen (forts)

Bilden visar en stengrop (mycket nära den kulle/blockhög, som tidigare presenterats), som avviker från övriga stengropar i

området på flera sätt. Den har en rundad form – och är alltså inte oval eller rundoval som övriga stengropar. Den skiljer också ut

sig på så sätt att det inte ligger några block nere i gropen. Den är alltså helt tom. Och till skillnad från andra stengropar så

ansamlas mycket vatten i den här gropen. Det är bara under de torraste sommarmånaderna som gropen saknar vatten. Till

skillnad från övriga stengropar ligger dessutom de upptagna blocken i en prydlig hög vid blockkanten. Av stengroparna vid

Tipptoppvägen har den här gropen minst sannolik koppling till vägbygget. Gropanläggningen har varit en alltför stor insats för att

få ut några få spadar med moränjord. Och även om det är sannolikt att vägsträckningen följer skogsgränser så är det svårt att

tänka sig att grop och hög skulle utgöra ett gränsmonument. Konstruktionen förekommer, så vitt jag vet, inte i gränsmarkeringssammanhanget.

Jag tror inte heller att det rör sig om en viltvårdande insats. Den håller ju inte vatten under de torrarste

somarmånaderna. Och för övrigt finns det gott om sanka marker i Storskogen som är rika på vatten även sommartid. Gropen har

inte heller någon dikesanslutning till den närliggande Tipptoppvägen. Någon anläggning för dränering av den byggda grusvägen

rör det sig knappast om. Jag håller det för troligt att gropen har en avsevärd ålder och är jämnårig med det äldsta

kulturstensskiktet i området. Det är alltid lätt att dra på sig fackarkeologers misshag när man som amatör försöker urskilja gammal

kultursten bland blockfloran i skogsmarken. Det finns naturligtvis många fallgropar. Och man sätter sig naturligtvis i ett särskilt

utsatt läge när man väljer att lyfta fram fynd, som ligger nära en väg, som krävt ganska stora anläggningsinsatser med

ofrånkomlig påverkan på marken runt omkring. Så kanske borde jag ha legat lågt och undvikit att lyfta fram grop- och stenfynd så

nära Tipptoppvägen. Men gjort är gjort och kan aldrig göras ogjort!


Kulle i Storskogen - relativt nära Tipptoppvägen - med ett spännande blockarrangemang på krönet

Vi ska på kommande siduppslag närmare bekanta oss med den stenskyltning, som på bilden bara svagt kan

skymtas. Kullen finns nära en trolig stenåldersboplats, som av mig döpts till Hällenboplatsen efter några

märkliga, huggna hällar (se 339/340 och 343/344). I området finns också några nedsänkta ovalformade ytor,

som kan ha fungerat som bobottnar. I ett högt parti i områdets utkant finns också spår efter hyddbottnar.


Kulle i Storskogen med ett spännande blockarrangemang på krönet (forts)

På bilden på motstående sida ser vi den uppställda tillhuggna stenen på kullens krön. Jag trodde inledningsvis att det

rörde sig om en markfast sten. Men nästa siduppslag kommer att visa att stenen medvetet har placerats här.


Kulle i Storskogen med ett spännande blockarrangemang på krönet (forts)

När man betraktar stenen på föregående bild bakifrån, så ser man att den varken är markfast eller ställd

direkt på markytan utan inkilad i en skreva i berget. Markfästet ser bräckligt ut. Men det fungerar tydligen.

Stenen kan ha stått på sin plats i flera tusen år. I närheten på kullen finns också arrangerade stenformationer

och en ganska stor grop.


Kulle i Storskogen med ett spännande blockarrangemang på krönet (forts)

Samma uppställda och fastkilade sten som på föregående bild - men nu i vinterskrud


Kulle i Storskogen med ett spännande blockarrangemang på krönet (forts)

Vinterbild som visar att det också finns andra intressanta blockarrangemang på kullkrönet.

I mitten skymtar ett större block fram med flera mindre (troligen huggna) blockbitar liggande efter

varandra ut från vänstra blocksidan. Och ytterligare till vänster ser vi också ett hugget block som liknar

en stor stenkloss.


Kulle i Storskogen med ett spännande blockarrangemang på krönet (forts)

När snön försvunnit så ser man att stenarrangemanget (samma som på föregående bild) påminner om en stor sugga,

som har en mängd kultingar kryllande vid sin sida. Någon form av gammalt stenarrangemang rör det sig nog om.

Kanske är det rent av en blockgravsvariant. Även om konstruktören kanske inte tänkt på en vildsvinssugga med

kultingar, så finns det ändå skäl att dröja kvar vid djurassociationen. Sedan några år tillbaka är nämligen vildsvinen

tillbaka i Storskogen. Jag ser spår efter deras bökande nästan varje gång jag gör en skogsvandring i Storskogen. En

viss tid på året utspelar sig således många levande scener i Storskogen där suggor dias av sina kultingar - scener som

rimligtvis starkt påminner om stenarrangemanget på kullkrönet. Jag har också förstått att vildsvin har en högt

utvecklad talang för arkeologi. Det finns nog inte en enda intressant arkeologisk plats som jag upptäckt, där inte

vildsvinen varit före mig och bökat. Numera brukar jag väga in vildsvinsnärvaro i den arkeologiska bedömningen av

upptäckta platser i skogen.


Ansamling av huggna block på naturlig kulle i trädbeväxt beteslandskap vid Norrbovägen

I vissa skogsbeväxta områden nedanför Storskogen kan man ibland finna låga blockanhopningar i höjdlägen. Här ligger

blocken helt öppet utan skyddande torv- och jordskickt. Kanske en föregångare till den övertorvade bronsåldershögen ,

som finns på flera närliggande platser i området (trädbeväxt fårhage vid Norrbovägen). Eller rör det sig möjligen om en

plats som förberetts för uppförande av en täckt hög, med där planerna av någon anledning aldrig slutförts.


Bronsåldershög påbyggd på naturlig kulle i beteshage vid Norrbovägen

I en skogsbevuxen och kuperad beteshage (vid Norrbovägen) en bit nedanför Storskogen dyker de tidigaste

gravhögarna upp. Den övertorvade högen är påbyggd ovanpå överdelen av en stor naturlig kulle. Men det har

säkert behövts en försvarlig mängd huggen sten för att bygga upp den. Mängder av block i den här hagmarken bär

spår av stenhuggning. Och anläggningen av gravhögarna utgör antagligen en del av förklaringen. Att vandra

omkring i bronsålderhögarnas stenlandskap ger således mycket kunskap om gammal stenhuggning.


8

Mindre uppställda block för att skylta för viktiga platser och gränser i skog och mark

Mindre block, uppstälda på marken för att skylta för viktiga platser och gränser har säkert förekommit redan när

människor bodde i den höglänta skogsmarken under sen stenålder. Men det har också förekommit senare

skyltningsvågor i samband med olika gränsläggningar. Gränser mellan härader och socknar har nog stenmarkerats

även i skogsmark redan under tidig medeltid. Och under 1700-och 1800-talet skedde i skiftesreformernas spår en

stenmarkering av skiftesgränser i skogen. Uppställda block kan således tillhöra kulturstensskikt av mycket

varierande ålder. Och de olika skiktens block är antagligen mycket svåra att skilja från varandra. Vi har redan i

samband med redovisningen av naturliga kullars blockskyltning bekantat oss med två olika kategorier av uppställda

block: huggkubbsblock och uppställda stenstycke. Både uppställningsplatser och utseende antyder att blockkategorierna

kan tillhöra de äldsta kulturskickten i skogsmarken. Men vi möter också andra uppställda block i

skogsmarken, som inte har huggkubbform och som har en betydligt mer avancerad tillhuggning än de grovhuggna

stenstyckena. Jag brukar kalla dem för uppställda stenar. Jag återger en del av dessa block på detta och några

följande siduppslagen. Jag har i sammanhanget bemödat mig om att redovisaa block som hör till mycket gamla

kulturskikt. Men det finns ingen garanti för att jag har lyckats. En del kanske rent av markerar relativt nya

skiftesgränser i skogsmarken.

En mer systematisk presentation av utplacerade skyltblock finns i mitt arbete Konsten i den gamla kulturstenen, Del 1

som kan kan läsas som e-bok på yumpu.com genom att ställa in språkfunktionen på SV och skriva windahl i sökfältet.

Utöver kategorierna ”uppställda stenar”, ”uppställda stenstycken” och ”huggkubb-stenar” tas också kategorin resta

stenar (högresta, smäckra stenar förankrade i marken) upp.

Uppställd sten på höglänt kalhygge nära Norrbo

När man under en lång tid studerat mängder av block ute i naturen så får man så småningom en känsla för vilka block,

som är spontant utplacerade av naturkrafterna och vilka som ställts upp av människor för att markera någon viktig

företeelse. Det här blocket bedömer jag vara uppställt av människor. Det kan vara ett relativt sentida gränsmarkerande

block. Men troligare rör det sig om ett skyltblock från ett betydligt äldre kulturstensskikt. Det står också i ett kalhugget

skogsparti nära Norrbo, där det finns många spår efter boplatser från sen stenålder. Blocket finns inte längre kvar.

Området förbereds för bostadsbyggande och i samband med omfattande sprängningar och schaktningar har blocket

nyligen gått in i stenhimlen.


Uppställd sten på Kraftledningsbergets sluttning vid Fullerövägen

Stor tillhuggen sten uppställd på höjd ovanför Fullerövägen nära kraftledningen. Det är en av de större

uppställda stenarna i min fotosamling. Och jag är faktiskt inte till hundra procent säker på att den verkligen är

uppställd. Det kan vara ett markfast block som tillhuggits. Blocket ger ett mycket ålderdomligt intryck. Man

noterar särskilt den märkliga lutningen på blocktaket. På några mindre uppställda stenar har jag kunnat notera

samma takform. Kanske är snedtakshuggningen ett sätt att markera stenen som gränssten. Och kanske är

bildens sten inte så gammal som jag inbillar mig. På nästa uppslag redovisas en vacker mindre sten från

Storskogen med samma snedtakshuggning.


Uppställd sten vid trolig bobotten Storskogen

Vacker och välbearbetad uppställd sten (med snedtak) i anknytning till en trolig bobotten i Storskogen. Men

man kanske inte ska låta sig förledas av den arkeologiska kontexten. Kanske är det en relativt sentida

gränssten. Men vacker stenkonst är det i vilket fall som helst!


Trött sten uppställd på Fulleröhöjdens kalhygge

Ett trött och gammalt hugget block har satt sig att vila på en berghäll på kalhygget utanför

skogspartiet. Det här blocket skulle man kunna räkna som ett uppställt stenstycke. Men den

märkliga sittposen gör att jag hellre väljer att betrakta det som en uppställd sten.


Uppställd sten i närheten av en blockhög med märklig form i Norrbotrakten

Stenen på motstående sida har en form som påminner om huggkubb-blocken. Men den har en märklig

konkav framsida, vars yta så slät som om den vore slipad. Den släta ytan har också en märklig brunröd

färg som om den en gång har varit målad. Vid sidan av stenen står en märklig blockhög ( se nästa siduppslag).


Uppställd sten i närheten av en blockhög med märklig form i Norrbotrakten (forts.).

Det uppställda blocket på föregående bild står alldeles intill en märklig blockhög, där huggna block har placerats i en

egendomlig pyramidform. Allting är upplagt för man att skulle tolka block och stenpyramid som en stenskyltning från sen

stenålder - eller i vart fall från tidig bronsålder. Men i en blockkant upptäcker jag en bit av en borränna (troligen en

klyvborränna). Jag har gått igenom övriga block i blockhögen ganska noga utan att hitta vare sig borrhål eller borrrännor

so skulle kunna antyda att antingen sprängning eller borrklyvning ägt rum. Det är den här typen av fynd av enstaka

borrännor som gör en fundersam. Man börjar fundera över om stenborrning tidigt (i förkristen tid) använts i något

speciellt begränsat syfte. Det rimliga är väl trots allt att låta borrännan datera blockhögen till de senaste århundradena.

Och kanske har blockhögen tidigare utgjort ett stort spektakulärt skyltblock, som skulle kunna höra ihop med det

uppställda blocket på föregående bild. Men man blir fundersam. Vi får återkoma till märkliga enstaka borrännor på

blockformationer, som verkar ha hög ålder, när vi i Del 2 behandlar stenklyvning med borrteknik.


Vacker uppställd sten på kalhygge ovanför Skogs Årby

Uppställd sten på kalhygge ovanför Skogs Årby och nära en trolig nedsänkt bobotten. Trots sin enkla utformning

är kanske det här blocket den vackraste uppställda stenen i min fotosamling - och en av de vackraste, som jag över

huvud taget fotat. Gammal stenkonst när den är som allra bäst!


Vackert litet skyltblock på kalhygge nära Norrbo

Det finns många vackert huggna stenar i området (både markfasta och uppställda). Det här är en av de

vackraste. Jag har svårt att avgöra om den är uppställd eller markfast. Gränsen mellan huggning och

originalyta är mycket tydlig. Det skulle inte förvåna mig om en så här vacker skapelse en gång varit målad.

Men att hugga fram en fräsch yta med vacker lyster och färg kan nog jämställas med att måla. Också det

här blocket på kalhygget vid Norrbo - nära järnvägsbron - har utsatts för ”sprängattentat” och gått in i

stenhimlen.


Uppställd sten med vacker form i Storskogen

Skyltstenar i Storskogen utgörs inte bara av klumpiga oformliga block. Här ser vi en elegant formad

uppställd sten i anknytning till ett troligt boplatsområde


9

Kort om sprickblocken med kvarsittande stenar

Ibland upptäcker man block - både i skogsmark och mer öppen hagmark - med så breda genomgående sprickor att

man får intrycket att de inte kan ha spruckit spontant. Inte så sällan innehåller sprickorna små blockstycken. Det kan

vara en kvarsittande stenkil, en nedslagen drivsten för att vidga en upptagen spricka eller bara en låssten för att

förhindra att sprickan sluter sig igen. Insatta stenar i blocksprickor är säkert ofta relaterade till olika led i en profan

stenklyvningsprocess. Men ibland får man en känsla av att det kan handla om någonting annat. Kanske har det

handlat om att öppna en port mellan underjorden och dödens rike å ena sidan och de levande människornas värld å

den andra. Kanske tänkte man sig att spricköppningarna kunde lämna fri passage för kraftfulla andar, som kunde

ingripa i människor liv. Och kanske uppfattade man blocksprickan som en port som anfädernas själar kunde

använda sig av för att tillfälligt återvända till människornas värld för att påverka skeenden där. Om sådana tankar

kopplade till religion och folktro funnits under sen stenålder och bronsålder vet vi inte. Men om de funnits så

innebär det ju att man ibland öppnat stenar med våld utan att hämta någon sten. Själva sprickupptagningen var

ett mål i sig. Slutligen kan man kanske inte utesluta att sprickupptagning i block kan ha varit ett tidigt sätt att

markera gränser i skog och mark. Något avgörande belägg för detta har jag dock inte.

Vi har redan stött på några sprickblock med inkilade stenar , när vi redogjorde för stenplatser med traditionell

stenhuggning. På detta och nästföljande siduppslag presenteras ytterligare ett antal block med kvarsittande stenar i

sprickorna. På två därefter följande siduppslag presenterar jag två sprickblock, där det ligger nära till hands att

tänka sig en övernaturlig förklaring till sprickupptagningen.

Sprickblock med kvarsittande sten i Storskogen nära idrottsplatsen i Storvreta

Sprickan på det här blocket (motstårnde sida) drog till sig min uppmärksamhet redan på långt håll. Och min

undersökning av sprickblocket gav snabbt resultat. Läng ner ute i sprickanten sitter nämligen ett mindre

blockstycke indrivet. Indrivningen av detta ganska stora stenstycke har fått blockhalvorna att dela på sig rejält

och orsaka en ganska bred spricka.


Några bilder på sprickstenar med kvarsittande stenar från Storvretabygden

På höjdnivåer som motsvarar sen stenålder och tidig bronsålder är det lätt att finna sprickblock med inslagna stenar.

Sedan är det inte, som ovan nämnts, alltid lätt att avgöra om det rör sig om kilstenar, drivstenar eller låsstenar. Och

det är inte heller lätt att avgöra om det är frågan om vanlig profan stenhuggning eller om det rör sig om enbart

sprickupptagning med något helt annat syfte. Vandrar man omkring i de rätta stenmiljöerna behöver man nog inte

mer än en dag på sig för att samla ihop det antal som motstående bild visar.


Sprickblock med liten blockhög framför i Fullerösläntens kant mot fälten

Det är sällan som man kan koppla en spricksten till en trolig gravplats. Men här (nedanför Fulleröslänten, i kanten mot

fälten) är det kanske möjligt. Men tanke på den mindre hög av små blockstycken, som ligger framför huvudblocket,

skulle det kanske kunna röra sig om en blockgrav. Och medan den dödes kropp ligger i graven bereds själen tillfälle att

lämna platsen genom den kommunikationsport, som i sprickstenen öppnats mellan de dödas och de levandes världar.

Det är naturligtvis bara en spekulation. Men en vacker tanke - som man gärna skulle vilja att den var sann. Bilden

illustrerar också det förhållandet att vilka objekt som fotograferas - och hur de avbildas - många gånger beror mer på

vad som rör sig i fotografens hjärna än vad som finns i själva objektet och dess faktiska historia.


Sprickblock på gravhög på impediment i fältlandskapet vid Årby

I fältlandskapet vid Årby, nära skogskanten, finns en ganska stor övertorvad hög - antagligen från bronsåldern.

Högst upp finns ett stort toppblock med platt översida. Blocket har spräckts upp i tre delar. I båda sprickorna finns små stenar

inslagna. Bilden på motstående sida visar den inslagna stenen i en av sprickorna. Någon stentägt har sannolikt inte bedrivits

på högen i sen tid. Sprickupptagningen har antagligen skett i anslutningen till gravläggningen och avspeglar sannolikt de

föreställningar som fanns kring döden och nästkommande liv.


Sprickblock på gravhög på impediment i fältlandskapet vid Årby (forts)

I sprickorna sitter fortfarande kilstenar eller möjligen låsstenar för att hålla sprickorna

öppna. Bilden visar blocksprickan längst ner mot det lägre åkerfältet.


Om stenkolosserna

10

I vissa blockrika områden kan man finna fyrkantiga stenkolosser som med sina släta, vertikala sidor, sina räta vinklar och

sina platta tak liknar jättestora stenklossar. På Fulleröhöjdens stora kalhygge kan man se flera sådana fyrkantiga

stenkolosser med nakna sidor, som lyser i vackra stenfärger. Det är naturligtvis en stor konstupplevelse att kunna vandra

omkring i ett kalhygges kolossmiljö. För att komma till sin rätt behöver ju de stora stenkolosserna ljus och rymd. Och det

får de ju på ett stort kalhygge. Just när jag vandrar omkring här och njuter av de vackra jättestenklossarna så kan jag

faktiskt för en stund försona mig med det våldförande på både natur och kulturarv som ett kalhygge för med sig.

I vilken utsträckning som kolossernas utformning påverkats av mänskligt stenhuggeri är naturligtvis svårt att säga.

Eftersom det finns så många andra spår av mänskligt stenhuggeri just på Fulleröhöjdens kalhygge är det naturligtvis svårt

att tänka sig att just stenkolosserna skulle ha gått fria från ingrepp. Särskilt inte med tanke på att de tillhandahåller läckert

stenmaterial på ett relativt lättbrutet sätt. I närheten av flera kolosser finns också stenstycken på marken som antagligen

huggits bort från kolosserna. Men i sammanhanget måste vi komma ihåg att också naturkrafterna – utan minsta hjälp av

människan - är duktiga stenhuggare, som kan producera rätvinkligt blockmaterial i storformat.

Hur det än förhåller sig med konstruktörskapet så har säkert människor som bott på Fulleröhöjden sedan stenåldern

förundrat sig över och imponerats av jätteklossarna i landskapet. Det är mycket möjligt att de tilldelats en funktion inom

dåtida religion och väldsåskådning. Kanske byggde man in dem. Kanske byggde man en plattform ovanpå. Eller kanske

utförde man någon viktig rit uppe på det platta stentaket.

När vi således vandrar omkring i Fulleröhöjdens kolosslandskap så befinner vi oss mitt bland stora konsinstallatioer av sten,

som helt eller delvis utformats av mänskliga stenhuggare för flera tusen år sedan - eller kanske bara för något hundratal år

sedan - eller bådadera. Och vissa områden i Storskogen står inte Fulleröhöjden långt efter. Från vissa utsiktspunkter i det

öppna jämna skogslandskapet kan man se flera kolosser samtidigt som likt stora finlandsfärjor stävar fram i terrängen.

Den vackra stenkolossen i jämn, glest bevuxen terräng i Storskogen

Vacker stenkoloss i öppet och slätt skogslandskap i storskogen. I det öppna ladskapet tycks kolossen glida fram

som vore den en stor maklig finlandsfärja.


Den märkliga upprättstående och tillformade stenkolossen i Storskogen

Det finns åtskilliga märkliga block i den höglänta skogen i Storvretabygden, som överraskat och näst intill chockat mig.

Blocket på motstående sida är definitivt ett sådant block!

En bit från vildmarksleden i Storskogen kan man skymta den här märkliga blockgiganten som reser sig som en ”menhir” -

sten rakt och brant upp i luften. Den har en oregelbunden fyrkantig form. Två av sidorna har en mycket avvikande

vegetationsbeklädnad. Och det tyder på att de vid något tillfälle utsatts för stenhuggning. Det är också värt att notera att

området runt den upprättstående kolossen verkar stenröjt. Genom skogen är det bara några hundratal meter till en sannolik

boplats från sen stenålder. Det kan således röra sig om ett mycket gammalt boplatsmarkerande block. Alternativt kan det

röra sig om ett betydligt senare gränsmarkerande block. Den gamla häradsgränsen mellan Vaksala och Rasbo härader löper

förbi bara ett femtiotal meter bort. Men båda tolkningsförslagen kan i och för sig vara rätt. Det kan mycket väl röra sig om

ett 2-fas - monument, där ett skyltblock från sen stenålder betydligt senare kommit att användas som gränsmonument. Som

kontrast till de tunga, liggande stenkolosser, som trycker sig ner mot markytan, ger den här uppåtsträvande blockgiganten

en annorlunda och mycket ovanlig konstupplevelse. Visserligen är Storskogens blockflora på sina ställen mycket spektakulär

och formrik. Men just den här uppåtsträvande formen hade i vart fall inte jag väntat mig att finna här. Och det ska mycket

till för att övertyga mig om att det enbart är naturens spontana krafter, som agerat stenhuggare här. Megalitkonst som

verkligen imponerar!


Den skickligt huggna, liggande stenkolossen i Skogsparti bakom Himmelsvägen

Som vi noterade på föregående siduppslag är det ovanligt att finna upprättstående stenkolosser i storvretabygden.

Betydligt vanligare är det då att finna liggande stenkolosser som pressar sig tungt mot marken. Att just bildens stenkoloss

valts ut för presentation här har att göra med att den tillkommit genom ett synnerligen skickligt stenhuggeriarbete. Det

är mycket imponerande att man lyckats få till så jämna och släta sidor utan sprickor och utan stora grova klyvhål och

andra oregelbundenheter. Man har arbetat med stor precision och noggrant följt en upplagd stenhuggningsplanplan.

Den här typen av regelbundna välgjorda jättestenklosser har knappast kunnat skapas vid sentida husbehovshuggning.

Det känns som om de tillkommit för att, långt tidigare, fylla någon mycket speciell och viktig funktion i området. Den

liggande kolossen är placerad inom ett en stor aktivitetsyta, där gammalt stenhuggeri bedrivits. Inom samma område

finns också ett stort tillhugget blockstycke som placerat på en naturlig kulle (se sidup-slag 243/244 ovan). Det finns också

exempel på röjda ytor, som kan ha varit bebyggda med hus under sen stenålder.


Stenkoloss på Fulleröhöjdens kalhygge

Det stabila fyrkantiga kolosserna påminner ibland om stora klumpiga djurkroppar - här har vi kanske en klumpig

godmodig ko.


Rödtonad stenkoloss på Fulleröhöjden

Vacker rödtonad stenkoloss på Fulleröhöjden. Det rödtonade stenmaterialet är inte särskilt vanligt i

Storvretabygdens skogsmarker. Men här på Fulleröhöjden går stenmassan ofta i rött. Oavsett om det varit

ganska sentida stenhuggare i farten här eller om huggningarna genomförts, när en havstrand fanns

nedanför höjden, så verkar det rödtonade materialet ha varit mycket attraktivt.


Nästan kubformad koloss på Fulleröhöjden


Stenkoloss på Fulleröhöjden med egendomlig uthuggning

Block på Fullerösluttningen med uthuggen port och mindre block framför. Jag tror att uthuggningen här är mycket gammal

och rimligtvis kommunicerat något viktigt. En sentida stenhuggare skulle knappast ha gjort sig besväret att skylta för sin

stenhuggningsverksamhet på det här energikrävande sättet. Inga spår efter borrteknik finns.


Om stenstolarna

11

Både i höglänt skogsmark och i hagmark i anknytning till fältlandskapet finner man ofta uthuggningar i block, som till formen

påminner om stenstolar. Det är inte självklart att betrakta dem som en kvarstående rest efter en husbehovsstentägt under senare

sekler. Huggningarna har knappast anpassats för att optimera uttaget av sten. Och det borthuggna materialet tycks oftast ligga kvar

framför stentägtsblocket. Det verkar snarare som om syftet med huggningen varit att tillskapa just stolformen. Klyvningen har gjorts

med traditionell metod (oborrat) och kan vara flera tusen år gammal. Framklyvningen av nya fräscha stenytor verkar ibland, som i

det här fallet (se nästa bild), trigga tillväxten av vissa lavarter, som ger huggytorna en gräddvit vegetationsdräkt.

I bronsålderns fältlandskap ser man ofta stenstolsformer i anslutning till högar/stensättningar. Det är ju egentligen inte särskilt

överraskande . Mycket huggen sten behövdes naturligtvis för att anlägga gravarna. Och stenstolarna kan betraktas som

stentägtsplaser där man hämtade sten till gravarnas uppbyggnad. Sedan kan man naturligtvis tänka sig att stenstolarna samtidigt

också genom sin vackra form fick utgöra skyltblock för den uppförda graven. Det ena förskjuter naturligtvis inte det andra. Närheten

till graven kan leda till en helt annan hypotes om stenstolarnas funktion. Kanske konstruerades de för att den dödes själ i högen

under vackra sommarkvällar skulle kunna lämna högen, förkroppsliga sig och sätta sig i stolen, och njuta av det vackra landskapet och

samtidigt hålla ett vakande öga över hur det gick för de anförvanter som fortfarande kämpade sig fram i livets jämmerdal och många

gånger säkert kunde behöva en hjälpande hand. Jag kan naturligtvis inte bevisa att hypotesen är sann. Men det är i vart fall en

vacker tanke.

Stenstolen i fårhagen i Lyckeboområdet

Klyvningen har gjorts med traditionell metod (oborrat) och kan vara flera tusen år gammal. Framklyvningen av nya fräscha stenytor

verkar ibland, som i det här fallet, trigga tillväxten av vissa lavarter, som ger huggytorna en gräddvit vegetationsdräkt.


Ytterligare en stenstol-huggning i fårhagen i Lyckeboområdet.

Man ser ofta olika typer av stenstol-huggningar i hugget stenmaterial vare sig det rör sig om klyvningar med traditionella

metoder (som blocket på motstående bild i början av Fårhagen) eller med borrteknik. I anslutning till stenstolen på bilden

finns en mindre blocksamling, som möjligen täcker en låg höganläggning. Kanske har borthuggna block från stenstolen

använts för uppbyggnad av blockhögen och kanske ska själva den tillformade stolen uppfattas som en skyltning för

blockhögen. Man behöver således kanske inte alltid välja mellan en stentägtsförklaring och en monument-skapande

förklaring. Båda kan vara samtidigt giltiga. Stenstolshuggningens koppling till en ev. gammal fornlämning måste

naturligtvis betraktas som hypotetisk. Traditionell oborrad stenhuggning har tillämpats långt fram i modern tid så det kan

röra sig om en ganska sen oavsiktlig stentägtsformation. Fast man kan nog betvivla att de stenstycken, som här

framkluvits, varit lämpliga för sentida husbehovsanvändning. Då hade man hellre kunnat använda redan huggna block i

närliggande blockhögar.


Vacker stenstol i beteslandskap nära åkerfält

Vacker stenstol i vacker miljö nära kanten av höjdryggen i kilen mellan Fullerövägen och väg 290 - nära de

lägre liggande fälten. Stenstolarna följer alltså med från den höglänta skogen ned till bronsåderns

fältlandskap.


”Stensoffan” i Fulleröskogen

Vi avslutar kapitlet med den vackraste stenstolen av alla. Eller är det möjligen en stensoffa med hög gavel -

eller kanske något helt annat, som vi kanske aldrig kommer att kunna tolka? Men så är det nog med stor

konst. Den gäckar hela tiden våra tolkningsförsök. Och vi står kvar och betraktar både med fascination och

frustration.


Kort om huggna hällar

12

och då stöter man i höglänt skogsmark på huggna hällar - eller i vart fall hällar som ser tillhuggna ut. Det är nämligen

inte alltid lätt att skilja på vad naturkrafterna själva skapat och vad människor åstadkommit genom stenhuggning. Och

även när man bestämt sig för att det rör sig om en häll som huggits fram av människor så återstår naturligtvis att fastställa

hällens funktion. Ibland kan en häll naturligtvis ”bara” vara en rest efter en utförd stenhuggning, där den ovanpåliggande

stenmassan huggits bort. Och hällen har egentligen ingen funktion alls. Ibland kan det ligga ett spektakulärt block upplagt

på hällen. Och då ligger det nära tillhands att tro att det rör sig om ett skyltblocksarrangemang, där hällen i ordningsställts

för att utgöra ett stenpodium för blocket. Det är väl näst intill ett arketypiskt sätt att uppföra skyltblocksarrangemang,

som kan ha förekommit såväl under sen stenålder som under betydligt senare tider för att markera viktiga platser och

gränser. En del plana låga hällar förekommer i en fyndkontext, som gör det troligt att de kan ha haft en boplatsrelaterad

funktion under sen stenålder. Större hällar kan ha utgjort ett praktiskt underlag för djurslakt och fiskrensning eller för

hudberedning. Hällar i upphöjda positioner kan ha haft en sakral funktion och fungerat som offerhällar.

Den skickligt huggna hällen på en stenkulle vid Hällenboplatsen i Storskogen

Små klyvplatser i skogsmarken där husbehovshuggning ägt rum, skapar sällan sådana här vackra och helt plana, låga hällar.

Kanske är det i stället en medveten hugginsats under sen stenålder för att skapa en vacker offerhäll eller ett fundament för en

gudastaty i trä. I närkontexten finns många fynd av gamla skyltblock och troliga nedgrävda bobottnar från sen stenålder. Vi

kan också finna blockgrav-fynd och ansamlingar av småskaligt stenmaterial. Tar vi kulturstenen i närkontexten i beaktande, så

är offerhällstolkningen minst lika rimlig som en sentida stentägtstolkning. Men tidspannet mellan kultutövning under sen

stenålder och senare århundradens stentägtverksamhet är förstås synnerligen långt och svåröverblickbart. Kanske är hällen en

restprodukt av någon aktivitet som jag inte ens kunnat föreställa mig. Hur som helst så måste stenhällskreatören (oavsett

hällens datering och funktion) ha haft mycket goda kunskaper i stenhuggning. Det är en skicklig stenmästare, som arbetat här

och skapat den kanske vackraste och skickligast huggna stenhällen i Storskogen.


Den skickligt huggna hällen på en stenkulle vid Hällenboplatsen i Storskogen (forts)

På motstående sida finns en bild på samma skickligt huggna stenhäll sedd från andra hållet. Blocket i förgrunden har en

märkbar likhet med en sälkropp. Kanske är det sälguden själv som är på väg till det heliga kutaltaret på kullens topp för att

motta offergåvor. Man kan nog hur som helst räkna med att sälen (t.o.m. även grönlandssälen, som idag inte finns i Östersjön)

varit ett mycket viktigt bytesdjur för fångstfolket för 5000-4000 år sedan när Storskogen fortfarande utgjorde en ö i en

utskärgård. Det är därför inte osannolikt att sälen hade en stark ställning inom fångstkulturens religion och att det offrades till

en sälgud på särskilda tillhuggna offerhällar. Den presenterade hällen i Storskogen ligger inte heller isolerad. Runt omkring den

finns åtskilliga boplatsindikatorer i form av nedgrävda bottnar, spektakulära skyltblock, flacka blockanhopningar och

åtminstone en trolig blockgrav. Att människorna på boplatsen här, som säkert låg strandnära, ägnat sig åt en omfattande

säljakt kan man nog nästan betrakta som en självklarhet. Men hällen ifråga har ju en rätt beskedlig yta. Möjligen kunde den

räcka till för placera offergåvor på - kanske i form av sälskallar. Men den kunde knappast fungera, som praktisk häll, där

sälkropparna slaktades och styckades. För det ändamålet behövdes säkert en betydligt rymligare stenhäll. Och faktum är att vi

faktiskt kan hitta en sådan rymlig, huggen häll inom samma boplatsområde. Se nästa siduppslag.


Stor boplatsrelaterad häll för hushålls- och hantverksaktiviteter vid Hällenboplatsen

På boplatsen i Storskogen finns som synes en låg huggen stenhäll som är mycket rymlig och påminner om ett mindre

stengolv. Det är inte osannolikt att sälar (och förstås även andra djur och fiskar) kan ha slaktats på den här hällen. Eller

kanske var hällen en praktiskt underlag för hudberedning. De märkliga hällarna tilldrog sig tidigt mitt intresse. Och jag

använde dem när boplatserna behövde namnges. Det visade sig omöjligt att skapa en fungerande kognitiv karta över

boplatsområdena i Storskogen utan att ge boplatserna specifika namn, så att de blev lätta att hitta till och rumsligt

relatera till varandra. Boplatsen här vid de märkliga hällarna fick helt enkelt hitta Hällen-boplatsen. En annan boplats

benämndes Hund-boplatsen efter ett tillhugget skyltblock som liknande en hund etc. Hällenboplatsen ligger i en

sluttning ner mot ett sankt område, där man ännu idag faktiskt kan se en liten bäck rinna fram. Det är möjligt att det

här fanns en inskjutande havsvik, på den tiden då en mindre fångstgrupp bodde här.


Fyrkantig stenhäll med ränna i Storskogen

Vacker uthuggen fyrkantig stenhäll nära Tipptoppvägen. Hällen har huggits ut så att en ränna bildats - i alla

fall på några sidor. Det är svårt att veta vad hällen använts till. Kanske den utgjort underlag vid utförandet av

någon sorts hantverk? Eller kanske har den utgjort golv i ett mycket litet hus? Eller kanske har den något med

den gamla stenålderskulten att göra? Bilden har i vänsterkanten skurit av en större tillhugget stenstycke så att

bara den högre delen skymtar fram. Man kan naturligtvis tänka sig att stenstycket en gång stått på på hällen,

som då kan ha utgjort en gränsmarkering i skogen. I kap. 23 (593/594) visas en bild på stenstycket.


Stenhäll som blockpodium på Fulleröhöjdens kalhygge

Frostbitet podieblock på ett utsökt vackert tillhugget stenhällspodium på Fulleröhöjden.


Rundhuggen häll i Storskogen

Bilden visar en rundhuggen häll. I närheten finns flera spektakulära block som inte syns på bilden.

Hällen finns nära ett troligt boplatsområde i närheten av Tipptoppvägen.


Huggen häll i skogssluttning i Storskogen

Spännande huggen häll i skogssluttning. I området finns mycket gammal stenhuggning. Det finns

också små anhopningar av huggen sten som antyder att det sluttningen kanske använts som

gravfält under sen stenålder.


Om blockgravar

13

Den yngre stenåldern har en mycket rik flora av olika typer av gravanläggningar. Det finns inte bara ett stort antal gravtyper .

Det förekommer också en stor variation inom varje gravtyp och dessutom svårplacerade övergångsformer mellan olika

gravtyper. Flaggskeppet bland gravformerna ( i vart fall här i Storvretabygden) utgörs dock av blockgraven. Standardtypen

utgörs av ett stort rundat block, som på ena sidan - eller på flera sidor - har en mindre samling stenar sammanlagda - antingen

i en hög eller som en stenpackning eller som en rundad stenkrets (gravgård). Ibland kan man se blockkompositioner där en

enda blockbit huggits ut och ställts framför blocket som ett bord. Kanske är också detta en variant på blockgravstemat.

Det framförliggande blockmaterialet kan ha samlats ihop från den närmaste omgivningen. Men oftast har det huggits ut ur

originalblocket på platsen. Många blockgravar är således gamla stentägter. I Storskogen och omgivande skogshöjder tycker

jag mig se en variant på blockgravar, där täckmaterialet utgörs av en ganska stor hög med ganska finkrossat stenmaterial,

som huggits ut ur originalblocket. Ibland kan nästan hela originalblocket ha massakrerats så att resterna knappast synts under

det krossade stenmaterialet. Ibland kan gravtäckningsmaterialet framför blocket ha en mycket slarvig komposition. Man

tvivlar nästan på att det kan ha utgjort platsen för en ordnad permanent gravanläggning. Kanske har det ibland rört sig om

tillfälliga gravläggningar inom ramen för ett komplicerat och långdraget begravningsritual. Det skulle ju i vart fall kunna

förklara det tillfälliga och slarviga draget i den här typen av gravanläggningar.

De blockgravar som nedan visas på bild måste betraktas som hypotetiska – till dess att man genom utgrävning hittat benrester

eller artefakter, som kan kopplas till begravning. Men även om man inte hittar något sådant så kan kanske

blockgravshypotesen ändå vara korrekt. Det kan ju - som nämnts ovan - ibland röra sig om tillfälliga begravningsplatser, som

senare tömts på både mänskliga rester och ev. gravgåvor. Det är ju rent av möjligt att de slutliga begravningsplatserna inte

alls är lika spektakulära som de tillfälliga.

Trolig blockgrav på bergssluttning nära Norrbovägen

Huvudblock med lite kilformad förgård av mindre block – nedanför Norrbohöjden. Blockarangemanget är

placerat bara något tiotal meter från en stenkoloss med platt tak och bred vertikal spricka ( se siduppslag 367/368).


Trolig blockgrav med stenpackning av mindre block

Trolig blockgrav bestående av huvudblock med en stenpackning av tätt lagda mindre block framför - nära

kraftledning i ett höglänt skogsparti bakom Himmelsvägen.


Trolig blockgrav i Storskogen med vackert tillhugget huvudblock

Blockgrav där från huvudblocket borthugget material ligger i en stenhög framför blocket.

Man har inte bara kluvit bort gravtäckningsmaterial här. Man har samtidigt gett huvudblocket en

mycket vacker huggen yta. Kanske Storskogens vackraste blockgrav?


Trolig blockgrav i anknytning till ett boplatsområde ovanför Adolfsbergsvägen

Kanske en blockgrav trots de rätvinkligt huggna blocken framför. Jag har flera gånger varit framme och förvissat mig om

att blocken verkligen saknar borrännor efter borrade klyvhål. Blockarrangemanget finns i höglänt skogsmark ovanför

Adolfsbergsvägen inom en aktivitetsyta, där stenhuggning bedrivits, och i vars kant det finns nedsänkta ytor, som kan ha

fungerat som bobottnar under sen stenålder.


Trolig blockgrav i skogssluttning ovanför Adolfsbergsvägen

Vacker blockgravsanläggning i sluttningen upp mot en trolig gammal boplats i Adolfsbergsskogen.

I närheten finns små svårtolkade högar med kluvet stenmaterial


Trolig blockgravsanläggning på höjdrygg i naturlig betesmark i Lyckeboområdet

Även i bronsålderns beteslandskap i närheten av torvtäckta välvda gravhögar, kan man ibland se

blockgravsanläggningar, där täckmaterialet över en trolig gravgömma består av huggna blockstycken.

Det kan röra sig om en gravtradition, som förts vidare från sen stenålder. Men samtidigt verkar

blockgraven vara en så arketypisk gravform att den kanske ganska otvunget kan nykonstrueras i vitt

skilda tidsepoker.


14

Huggna blockformationer med platt tak och bred vertikal spricka.

Vid ett troligt boplatsområde i Storskogen - i en sluttning ner mot en bäck - hittade jag en märklig blockformation (se

motstående sida). Den befann sig visserligen i ett område med mycket huggen sten. Men det var ändå svårt att uppfatta

den som en oavsiktlig rest efter stentägt. Det såg snarare ut som om formationen avsiktligt skapats för att fungera som

någon form av stenmonument. Med sitt platta tak och med sin breda vertikala spricköppning och sina branthuggna

sidor såg den både strukturerad och kaotisk ut. Den liknade inte de symmetriska liggande kolosserna, som ser ut som

stora homogena blockklossar. Och även om den upptagna, breda sprickan gav formationen ett uppbrutet och lite

kaotiskt drag så skilde den sig väsentligt från de betydligt mer ostrukturerade och kaotiska blockhögarna. Möjligen

skulle det kunna vara en blockformation, som skulle kunna inrymmas i de individuellt utformade boplatsmarkerande

blockens kategori, som ovan beskrivits i kap 2. Men så småningom hittar jag flera liknande formationer i den höglänta

skogsmarken och då finns det nog anledning att föra dem till en egen kategori.

De här ”platt-takade” sprickblocken (som ibland har blockpartier, som lösgjorts från underlaget så att det ser ut som om

delar av formationen står på en stensockel), är svåra att bedöma både funktionsmässigt och tidsmässigt. Med tanke på

deras närhet till troliga bobottnar och till andra typer av skyltblock och även till stenhuggningsområden (där traditionell

stenhuggning bedrivits), så kan de möjligen vara relaterade till fångstfolkets kultplatser under sen stenålder eller till

någon fas i ett utdraget begravningsritual. Att det skulle röra sig om blockarrangemang, som markerade sentida

skiftesgränser i skogsmarken är knappast troligt. Det är ju inte heller säkert att de stenformationer som vi idag ser ens

utgör merparten av den dåtida anläggningen. Blockformationen kan ju ha varit både påbyggd och omkringbyggd med

olika strukturer i trä, som gett anläggningen ett helt annat utseende. Oavsett hur man nu än ska tolka dessa märkliga

blockformationer så utgör de oftast mycket vackra konstinstallationer i den höglänta skogen. Och just det för hållandet

att de är så svårtolkade och gåtfulla gör dem nästan än mer konstfulla.

Blockformationen med platt tak och upptagen vertikal spricka vid bäcken i Storskogen

Närbild på det aktuella blocket


Den platt-takade blockformationen med bred vertikal spricka nära Norrbovägen

Bilden på motstående sida visar det märkligt tillhuggna blocket med helt platt tak och stor vertikal

spricköppning på sluttningen av bergshöjd nära Norrbovägen. Här syns också tydligt hur de övre blocken

verkar losshuggna och bildar märkliga sprickfogar mot det underliggande stenfundamentet. Både på

bergskrönet och i branten en bit bort finns en spektakulär stenskyltning.


Blockformation med platt tak och vertikal bred spricka i Fulleröskogen

Platthugget block med upptagen vertikal spricka i Fulleröskogen. Som synes har också blocket lösgjorts från underlaget så

att även en horisontell spricka längst ner bildats.


Om Blockhögar

15

Blockhögar av olika storlek och utformning stöter vi ofta på i höglänt skogsmark i Storvretabygden. Som alla goda konstobjekt

utmanar de oss på en rad olika sätt. Vem är egentligen konstruktören bakom dessa märkliga blockhögar? Finns det en mänsklig

kreatör eller är det naturens egna spontana krafter som släppt loss sin kreativitet? Och handlar det bara om stenkaos rakt

igenom eller kan vi åtminstone här och där uppmärksamma tydliga och arrangerade strukturer inom den kaotiska ramen? Och

om nu blockhögarna är människotillverkade: använde man dem till något speciellt eller är det bara oavsiktligt tillkomna

skrotsenshögar efter stentägt? Och när har blockhögarna skapats? Är de bara några hundra år gamla eller går de rent av tillbaka

till sen stenålder när människor bodde och verkade i skogslandskapet? Några borrännor som möjligen skulle kunna underlätta

dateringen finns sällan i dessa högar. Det är traditionella stenklyvningsmetoder som tillämpats. Och de kan ha sett likadana ut i

tusentals år.

Vi kan stå mycket länge och undrande iaktta en märklig blockhög. Och vi kan gå därifrån utan att egentligen ha förstått

någonting alls - möjligen har vi fått lite mer att fundera kring.

Nästa gång vi besöker den märkliga blockhögen är vi kanske inte lika förvirrade utan har möjligheter att titta efter fynd i den

närmaste omgivningen - fynd som förhoppningsvis skulle kunna ge någon ledtråd till blockhögen tillkomst och funktion. Men

fynden i den närmaste kontexten kan vara lika svårtolkade som själva blockhögen. Och fysisk närhet borgar inte alltid för likhet

tidsmässigt och funktionellt. Kanske får vi även denna andra gång vandra hem utan att vi kunnat föra vetenskapen framåt. Men

vi har i alla fall fått en ganska omskakande konstupplevelse. Och den kan vi säkert leva länge på.

Om det blir något tredje besök? Tja, det är nog osäkert. Kanske då för att blockhögarna har en märklig primitiv tjuskraft och

framstår som konstinstallationer i naturen - men inte för att vi skulle bli så mycket klokare.

Den välordnade blockhögen med stenflisan högst upp vid en glänta i Storskogen

I en öppen glänta i Storskogen stöter man på den här märkliga blockhögen. Stora block – antagligen framhuggna från ett och

samma block - har staplats i en hög. Och i en spricka högst upp har man en liten spetsig stenflisa placerats. En möjlig förklaring

är att det rör sig om en gränsmarkering och att det är den lilla stenflisan på toppen som anger gränsriktningen. Det måste i så

fall ha varit ett mycket tids-och arbetskrävande gränsmonument att tillskapa. Andra gränsmarkeringar av sten i skogsmarkerna

runt omkring är ju betydligt mer modesta. Det finns dock många indikationer på att det funnits stenåldersboplatser mycket när

den här blockhögen. Så kanske hör den i stället till stenålderns kulturstenflora. Det finns många exempel på gamla blockhögar

där block är staplade på ett märkligt sätt. Efter det att blockstyckena framhuggits verkar de ha återplacerats på sina gamla

platser i originalblocket (eller kanske aldrig riktigt lösgjorts) – en slags färdiglagt stenpussel.


Välordad blockhög på stenhuggningsyta nära Norrbo

En symmetrisk och välordnad blockhög på en stor stenhuggningsyta i Norrbo-området. Det är

genomgående ganska välhuggna block som ligger i den här högen. Stenhuggningen har helt

igenom skett med traditionell teknik utan inslag av stenborrning. Är det bara en depå av huggna

block, som varit tänkta att senare avhämtas eller är det en blockhög som täcker och/eller markerar

något viktigt och som i så fall utgör någon form av stenmonument. År det möjligen en blockuppbyggnad

i en bronsåldershög, som av någon anledning inte täckts med torv och jord. Eller är

blockhögen ännu äldre. Terrängen här är så höglänt att människor mycket väl skulle ha kunnat

vara bosatta här under sen stenålder. Här kan människor kontinuerligt - eller i perioder - ha

bedrivit stenhuggning i mer än 4000 år. Och var på stenhuggningens långt utdragna tidsaxel ska vi

placera in blockhögen i Norrbo?


Blockhög med huggen sten i Fulleröskogen

Ett stort block verkar ha utsatts för traditionell stenhuggning i Fulleröskogen. En hel del av de tillhuggna blocken

ligger kvar och bildar en välordnad blockhög. Ganska många block ligger också på marken framför och döljs idag av

tjockt mosslager. Det är svårt att säga hur mycket stenmaterial - om ens något - som tagits från platsen. Med tanke

på den stora hugginsats som utförts här det nog ett förvånansvärt litet uttag av sten som gjorts. Det kan möjligen

tyda på att det inte handlar om stentägt för avhämtning av sten utan om skapandet av en viktig stenplats (ett

monument). Hur som helst är blockhögen - liksom de flesta andra blockhögar - svår att bestämma både till funktion

och tid.


Märklig blockhög i märkligt gammalt stenhuggeriområde i Norrbotrakten

Blockhögen på motstående bild finns på samma stenhuggningsyta som

blockhögen på siduppslag 373/374 ovan. Den här blockhögen har dock ett mer

kaotiskt och osymmetriskt utseende. Det är i förstone svårt att tro att den skapats

för att utgöra ett skyltblocksarrangemang. Men samtidigt finns det framför

blockhögen flera små flacka högar av småskalig huggen sten. Kanske har de små

högarna och den stora blockhögen en både tidsmässig och funktionell relation.

Kanske rör det sig om en kult- och/eller begravningsplats under sen stenålder.


Märklig blockhög i märkligt gammalt stenhuggeriområde i Norrbotrakten (forts)

Bilden visar en av flera arrangerade mindre stenhögar bredvid blockhögen i Norrbotrakten. Vad kan dessa

små arrangerade stenhögar säga om den stora blockhögen i närheten?


Den pyramidliknande blockhögen i hagmarken vid Norrbo.

Det finns åtskilliga ”stenhögar” av den här monumentala typen på skogshöjderna runt Storvreta. Det är inte

alltid lätt att säga om det rör sig om spontana bildningar eller om det är skapelser av människohänder. Just

den här i hagmarken vid Norrbo har dock tydliga inslag av människopåverkan. Blocken verkar huggna och tycks

ligga kvar i ursprungliga positioner – men bara nästan. Blockuppbuggnaden liknar ett färdiglagt stenpussel

med dålig passform. Det är också värt att notera att blockhögen har en pyramidliknande form. Kanske har den

här blockhögen haft en boplatsmarkerande funktion liksom de pyramidblock, som presenterades i kap.1.


Blockhögen med det resta toppblocket i skogsparti nära Norrbo

Skogspartiet vid Norrbo hyser mängder av stora blockhögar. Men ingen har en så symmetrisk högform som den på

bilden. Och ingen har heller en så tydlig markering med ett upprest toppblock. Det är inte lätt att utan vidare

undersökningar kunna fastställa blockhögens funktion. Det skulle kunna vara en gravhög från sen stenålder eller tidig

bronsålder. Men det skulle kanske också kunna röra sig om ett ambitiöst gränsröse från betydligt senare tid.

Naturligtvis kan man undra varifrån det grovhuggna blockmaterialet, som bygger upp högen, kommer. Det kan komma

från en nedhuggning av stora flyttblock i närheten. Men vi ska kanske inte glömma bort att vi har en tom bergränna

bara ett 100-tal meter bort (se siduppslag 351/352). Kanske har högen byggts med stenmaterial från bergrännan.


Blockhögen med det resta toppblocket i skogsparti nära Norrbo (forts)

Bilden på motsatta sida visar samma blockhög (som på föregående bild) i vinterskrud. I just den här fotovinkeln ser

man också att blockhögen har ytterligare ett intressant block på sitt krön. Det huggna blocket har formen av en kub.

Vad blockkuben vill kommunicera och hur den ev. är tänkt att relatera till toppblocket vet jag inte. Möjligen skulle den

kubformade stenen (tillsammans med blocket) kunna ange riktningen för en viktig gräns, som löpt fram i landskapet.

Men det är bara en gissning. Några säkerställda gränsmarkerande blockhögar av den här typen finns så vitt jag vet

inte i Storvretabygden.


Den märkliga blockhögen i skogspartiet vid kolonilottsområdet i Lyckebo

Närbild på blockhögen i skogsparti nära promenadvägen mellan Himmelsvägen och kolonilottsområdet.

Som tre stora ägg ligger tre tillhuggna block upplagda på toppen av ett stort blockfundament som splittrats i

stora bitar. Två av blocken är dessutom uppallade på mindre stenar. I stenfundamentets högra kant skymtar

också ett block som har formen av en stenkub. Det är med all sannolikhet en medvetet hugget block, som

antagligen ska kommunicera något viktigt. Det är samma blocktyp som vi uppmärksammade på blockhögens

krön i Skogspartiet vid Norrbo. Framför högen står ett vackert stenstycke uppställt i tydlig skyltposition (se

siduppslag 351/352). När det gäller blockhögens funktion har jag gissat på antinget ett boplatsmarkerande

monument från sen stenålder eller ett gränsmarkerande monument från betydligt senare tid. Det ena

behöver naturligtvis inte utesluta det andra. Det är möjligt att gamla monument från stenålder och

bronsålder kom att återanvändas i gränsmarkerande syfte. Den gamla häradsgränsen mellan Vaksala och

Rasbo härader bör rimligtvis ha löpt fram just i det här området på sin väg ner till Fyrisån. Kanske har

blockhögen markerat denna gräns (och gör kanske så än idag). Blockhögen är så märklig både till storlek och

utformning att den snarast borde underkastas en arkeologisk granskning.


Stendjuren i Storvretas skogsmarker

16

Jag har många gånger sett stendjur i skogarna kring Storvreta. Åtminstone har jag uppfattat att vissa blockformer starkt

påminner om djur. Om sedan naturkrafter eller människor verkligen haft för avsikt att skulptera fram speciella djurformer är

naturligtvis en annan femma.

Jag tycker dock inte att man kan utesluta att stenålderns människor i de höglänta skogarna kan ha försökt skapa vissa djurformer

i sten. Kanske har man stått i ett totemförhållande till ett visst djur. Och för kultens skulle har man kanske format en kopia i sten.

Eller kanske har man i något sammanhang velat ha tillgång till de kraftfulla egenskaper som ett visst djur besitter och trott sig

kunna komma i besittning av dem genom att skapa en djurkopia i sten. Eller kanske har man skapat ett stendjur bara för att man

haft lust till det.

Hur som helst så har det faktiskt hänt vid två tillfällen att jag utifrån blockformer identifierat djur, som jag först långt senare fått

kunskap om att de funnits i svenska skogsmarker under stenåldern. Och vid ett par tillfällen har jag utifrån blockformen

identifierat ett djur, som då, vid identifieringstillfället, inte längre fanns i området, men som idag återfinns i området i stort

antal. Man kan tala om en verklig invadering, som skett bara på några få år. Så har jag också utifrån en blockformation

identifierat en fågel, som alltid funnits i skogsmarken och som jag tyvärr gjort mig ovän med. Genom ett missöde ställde jag till

med ett trauma för en fågelfamilj för några år sedan, när ungarna skulle flyga ur boet. Efter den incidenten är jag ”persona non

grata” för alla fåglar av det slaget i all skogsmark runt Storvreta. Fågelfamiljen har spritt mitt dåliga rykte till sina grannar, som

i sin tur spritt det vidare etc., etc. Så överallt blir jag attackerad och beskriken. Att fåglar kan vara så långsinta! Men det roar

mig samtidigt en smula. Jag är långsint jag också och lider inte särskilt mycket. Ute i skogen, när fåglarna identifierat mig och

börjat attackera, ropar jag till dem: ”ta det lugnt, det är ju bara jag som kommer”. Det retar dem alldeles vansinnigt mycket. Och

då njuter jag faktiskt litet! Jag tror egentligen inte att någon av parterna lider särskilt mycket. Vi verkar vara ganska jämbördiga

och trivs nog att kivas litet.

Stenhunden som vakar vid ett boplatsområde i Storskogen

När jag letande efter troliga gamla boplatser i Storskogen var jag tvungen att ge de olika platserna ett namn för att över

huvud taget kunna göra mig en kognitiv karta över hur boplatserna var spridda över området. En av boplatserna fick heta

Hundboplatsen efter den här ”stenhunden”, som ligger och vaktar i en kant av boplatsområdet.


Den uppmärksamma stenfågeln på bergssluttningen i Storskogen

Här på en platå i bergssluttningen spanar och vakar en magisk stenfågel. Jag skulle tro att det rör sig om en korp.

Mer vaksamma och uppmärksamma fåglar finns nog inte. Sedan jag blev ovän med korparna har jag aldrig lyckats

smyga mig in i skogen utan att de upptäckt mig och givit uttryck för sin missbelåtenhet med mitt intrång i Storskogen.

Inte att undra på att de blev Odins favoritfåglar!


En visent i sten i Storskogen - kanske har den funnits här på riktigt

Den här stenfiguren har drag av det vilda oxdjur, visenten, som fortfarande levde i Sveriges skogar under Storskogsfolkets

tid. Frågan är väl om visentens nordgräns gick så långt norr ut som i Uppsalatrakten. Men att Storskogsfolket (under sen

stenålder) hade hört talas om det mäktiga djuret behöver man nog inte betvivla.


Stensuggan i Storskogen

En spännande stensugga möter oss långt inne i Storskogen. Stadig och stabil har den kanske stått här i tusentalsår.

Men som all stenkonst i Storskogen har suggan en speciell exponeringssida. Det är inte fråga om någon

rundskulptur. Från andra sidan påminner kanske det här blocket om något helt annat djur. Idag, om vi har tur kan

vi också se levande suggor i Storskogen. De har med besked återtagit den nisch som de en gång levde i.


En sköldpadda i sten nära Hällenboplatsen i Storskogen

Kärrsköldpaddan fanns vild i Sverige under stenåldern. Det är därför inte omöjligt att även en storskogsbo från stenåldern

skulle ha kunnat känna igen sköldpaddans form i den här märkliga stenformationen. Kanske är det rent av en

stenåldersmänniska, som lagt dit den lösa huvudliknande stenen för att fullborda sten-konstverket.


En sten med igelkottens form i Storskogen

Nedanför den lilla bergsryggen med den djupa bobottnen hittade jag denna stenform, som har en slående

likhet med en igelkott. Storskogsfolket var säkert bekanta med igelkotten. Eftersom den går i vinterdvala

betraktades den kanske som en gränsöverskridare mellan liv och död och var därmed kanske särskilt

intressant för Storskogsfolket.


Monsterdjur vid stenkulle i Storskogen

Nedanför en kulle med en uppställd sten och en grop (och flera spektakulära stenblock) står det här urtidsdjuret

på plats.


Vilande stendjur (visent eller ko?) på sluttning av högt berg i Storskogen

Tillhugget stenblock som har formen av en ko eller en visent. Om vi antar att blocket tillhör det äldsta kulturstensskicktet

är antagligen visenten den rimligaste jämförelsen. Kon kom nog inte till Storvretabygden förrän något tusental år senare,

när landhöjningen hade trollat fram frodiga betesängar nedanför Storskogen.


Det sittande kattdjuret i skogspartiet vid Norrbo

Uppställt block i närheten av den långa bergrännan i skogspartiet vid Norrbo. Man kan här lätt få en association till ett

sittande kattdjur.


Ytterligare en stenkatt i skogsmarken – från Storskogen

Uppställt block, som liknar ett sittande kattdjur - i Storskogen nära Tipptoppvägen.

Stenformen överensstämmer i så hög grad med den sittande katten på föregående bild att

jag är tveksam om det bara är slumpens spel. Kanske har blocken tillformats som

stenkatter” för att markera en plats eller gräns i skogen


Småskaligt huggen sten i högar och flak

17

Från den höglänta Storskogen över skogsklädda impediment i det högt liggande fältlanskapen och ner till de lågt liggande fälten

vid Årby stöter vi på små högar av småskalig, huggen sten. Ibland rör det sig inte ens om högar utan mera om flacka låga flak av

utlagd sten. Det småskaliga stenmaterialet varierar också mycket både till form och storlek. I bland utgörs den huggna stenen av

tunna stenskärvor, ibland av huggna små stenbitar. Även högar med ganska stora grovhuggna blockstycken förekommer. Ibland

har också stenmaterialet inslag av mindre rundade stenar, som knappast tillkommit genom huggning. Stenmaterialet ger ibland

ett sotigt och skörbränt intryck. Men långt ifrån alltid. I en del högar verkar det småskaliga stenmaterialet inte ha utsatts för

värme över huvud taget vare sig vid tillverkning eller senare användning. Jag undviker medvetet att använda beteckningen

”skärvstenshög” för dessa högar eftersom en beteckningen ofta används för avfallshögar av sten som upphettats i samband med

matlagnig och blivit skörbränt. Stenmaterial kan ju bli skörbränt av andra skäl, t.ex genom att ingå i olika hantverksprocesser. Och

som vi redan konstaterat så verkar långt ifrån allt småskaligt stenmaterial vara skörbränt. Vi vet inte ens om stenmaterialet

heltigenom är gammalt. Man kan ju ha huggit småskaligt material i ganska sen tid: t.ex som användning vid anläggning av

stentäckdiken. Men det skulle förvåna mig mycket om inte merparten av det stenmaterial, som visas på bilderna nedan, tillhör

gamla kulturstensskikt från stenålder och bronsålder

Hög med småskalig sten i höglänt skogsmark bakom Tipptoppen i Storskogen

Jag letar nästan aldrig systematiskt efter små flacka högar av småskaligt huggen sten i det höglänta skogslandskapet. Men om

blockfloran och olika markformationer i ett område ger indikationer på att en gammal boplats från sen stenålder kan ha legat där,

så händer det att jag ägnar en stund åt att mer systematiskt leta efter sådana högar. Det var under en sådan letning i anslutning

till ett troligt gammalt boplatsområde som jag upptäckte den flacka och oregelbundna hög av huggna blockstycken, som

presenteras på motstående sida. Entusiasm kan visserligen många gånger leda till försmädliga övertolkningar. Och det är lätt att

missta spontana små blockhögar, som naturkrafterna åstadkommit för människotillverkade högar. Men här kände jag mig ända

ganska säker på att jag funnit en hög som konstruerats av människor. Och samtidigt påminde den oregelbundna låga högen

knappast om ett symmetriskt gränsröse, med central markörsten och stenar som anger gränsriktning. Högen påminde inte heller

om en sentida husbehovsstentägt, där lämplig sten hämtades för användning på gårdarna nere på slätten. Men när har högen

skapats? Och vad kan den ha haft för funktion? Bra frågor, som man säger, när man inte har några självklara svar!

För egen del tror jag att den flacka högen av små blockstycken tillverkades redan under fångsfolkets tid i Storskogen under sen

stenålder. Högen har alltså tillverkats av människor, som bott och verkat i skogsmarken, och tillhör alltså det äldsta

kulturstenskicktet i den höglänta skogsmarken. Eftersom det inte tycks röra sig om vare sig ett gränsröse eller en

husbehovsstentägt är det svårt att förstå varför människor under senare århundraden skulle skapa en hög av den här typen. Så

mycket troligare då att det rör sig om en hög som skapats för flera tusen år sedan för ett mycket speciellt syfte: t.ex. som täckning

över en grav eller för användning i någon hantverksprocess.


Flack fyrkantig stenpackning av mindre block vid trolig gammal boplats

Hällenboplatsen, som jag placerar i sen stenålder, bjuder på många överraskningar. Här ser vi en fyrkantig

stensättning med ett lite större markeringsblock i ena kanten. Den här typen av platta stenpackningar är

inte vanliga i Storskogen. Men de förekommer på en del platser där det är troligt att människor bott under

sen stenålder. Hällenboplatsen har fått sitt namn efter några vackra stenhällar, som finns i området (se siduppslagen

339/340 och 343/344). Svårbedömd funktion: kanske stentäckning över en grav.


Röse med skärvig sten vid Årby

Röset (på impediment i fältlandskapet vid Årby) med skärvig sten utgör en mycket vacker

utsiktspunkt mot fälten på båda sidor om Fyrisån. En person som ev. begravts här, borde

verkligen inte ha något att klaga på när det gäller läget. Röset ligger i kanten av en av de

husgrundsplatåer, som byggts upp här under bronsåldern eller järnåldern.


Röse med skärvig sten vid Årby (forts)

Det är kanske ett önsketänkande av mig att placera husgrundsplatåerna i bronsåldern. Men jag vill så gärna att de skall

ligga vid en vacker bred havsvik. Från terrasserna här skulle man då haft en helt formidabel utsikt. Men

boplatsplatåerna kan vara betydligt yngre och tillhöra yngre järnåldern, då vattenleden nedanför hade krympt avsevärt.

Men utsikten var nog fortfarande vacker. Och man hade förstås god uppsikt över åns ganska omfattande båttrafik. Men

det är inte heller något fel på dagens utsikt från en av platåerna. Kanske rent av Årbybygdens vackraste utsikt?!


Röse med skärvig sten vid Årby (forts)

Boplatser i äldre bebyggelseområden lämnar sällan lika synliga avtryck ovan mark som gravplatser gör. Men här på

Årbyfälten ser vi åtminstone två uppbyggda plattformar, som under bronsåldern kan ha hyst boningshus. De ligger på

en långsträckt impedimentrygg, som delar in fälten i två olika nivåer. De lägre fälten täcktes antagligen av en grund

havsvik under bronsåldern. Så plattformarnas hus här kan således ha legat helt strandnära.


Vackert platt röse av mindre block i skogskanten mot fälten nära Stenhem

Vackert röse med mindre (troligen huggna) block, som lagts i en cirkelform i endast ett enda lager.

Ingenting talar för att det skulle röra sig om sentida röjsten.


Hög med småskaligt huggen sten i skogspari nära fält vid Stenhem

I skogen vid Stenhem - ganska nära fälten och det platta röse som visades på föregående

bild – finner vi en hög med ganska småskaligt huggen sten. Stenhögen täcks idag av ett tunt

vegetationslager. Men mosslagret har nog bildats efterhand. Ursprungligen har det säkert

varit en helt kal hög. I närheten finns spår efter mycket gamla boplatser från

stenålder/bronsålder. Men här finns också husgrunder från ganska sen tid.


Hög av lite större huggna block i Storskogen bakom idrottsplatsen i Storvreta.

Högen ligger ganska nära en grusväg. Men har antagligen ingenting med själva väganläggningen

att göra. Det skulle kunna röra sig om ett ganska sent gränsröse. Men varken central

markörsten eller eller stenar som visar gränsriktning finns här. Troligare är nog att högen hör till

Storskogens äldsta kultursstenskikt från sen stenålder. I närheten finns en stor spricksten med

kvarsittande kilsten och en stor grop. Längre bort i samma område finns ett troligt

boplatsområde med nedsänkta ovala ytor, som kan ha fungerat som bobottnar.


Hög av litet större huggna blockstycken på impediment i fältlandskapet vid

Fullerövägen

På ett skogsbevuxet impediment i fältlandskapet - utanför kolonilottsområdet och på andra sidan

Fullerövägen - hittar man den här ganska stora högen av lite större huggna blockbitar. Bakom högen

finns ett mycket stort block, som utsatts för stenhuggning av traditionell typ. I närheten finns också

gravhögar från troligtvis bronsåldern.


Slarvigt arrangerade högar av huggna blockstycken i skogsmark ovanför Johannelund

I sluttningen upp mot en gammal boplats i Adolfsbergsskogen stöter man på den här slarviga högen av huggna

blockstycken. Det finns flera liknande små överväxta blockhögar i närheten. Stenmaterialet finns i en zon

mellan den gamla boplatsen högre upp och ett antal större bronsåldershögar, som tornar upp sig i betesmark

ovanför Johannelund.


Hugget stenmaterial av tunna skärvor utlagda i ett tunt lager på marken

På det skogsklädda impedimentet bakom höjdryggen vid Fullerövägen ligger finhugget material utlagt i en

bred sträng, som är 15- 20 meter lång. En sträng för ju lätt tankarna till ett stenhägnadssystem. Men någon rest

av ett sådant tror jag inte det är fråga om här. De tunna skärviga stenstycken ligger utlagda i ett tunt lager (ett

flak). Det är svårt att veta om de har någon funktion på den plats där de ligger eller om de bara huggits här i

avvaktan på att avhämtas för att användas på annan plats. Det mycket tunna stenskärvorna skiljer tydligt ut sig

från övrigt hugget stenmaterial som redovisas i detta avsnitt.


Hög av små huggna blockbitar på åkerhome i fältområde mellan kolonilotten och Norrbovägen

På vissa större åkerholmar kan man ibland - ganska högt upp - finna prydliga minde högar av småskaligt hugget

stenmaterial. Jag tror inte det rör sig om stenar bortröjda från åkern. De skulle inte ha det här vasskantiga

utseendet och man skulle inte ha burit stenen så högt upp. Det finns inga borrännor i materialet, som indikerar

sprängning eller klyvning med borrteknik. Troligen är det ett block på platsen, som huggits upp i små bitar med

gammal traditionell klyvteknik. Huggytorna verkar mycket fräscha och materialet har inte utsatts för stark värme.

Det vackert kluvna stenmaterialet har nog haft till syfte att täcka och/eller markera något viktigt. Men närmare än

så kan jag inte precisera funktionen.


Det vackert lagda stengolvet på udde i fältlandskapet mellan kolonilottsområdet och Norrbovägen

Märklig skeppsliknande stensättning på en låglänt udde, som från skogen sticker ut i fältlandskapet. Det är mycket

vackert huggen småskalig sten, som omsorgsfullt placerats så att de små stenstyckena bildar ett jämt stengolv. Det

är inte fråga om någon hafsigt dumpad röjsten här inte. Den större uppställda stenen passar som en stävsten till

stenbåten. Men jag tvivlar på att den med sin vassa sprängstensform hör till det ursprungliga arrangemanget. Här

i området har det dumpats mycket röjsten - antagligen i ganska sen tid. Det är ju ett under att den vackra

båtliknande stensättningen klarat sig. Men kanske har stenröjarna uppmärksammat den vackra stenskapelsen och

bestämt sig för att skona konstverket.


Välvd hög av runda stenar på skogsklättt impediment bakom höjdryggen vid Fullerövägen

På ett skogsklätt impediment nära en stor röjd yta upptäcker jag en symmetrisk och välvd hög med ett småskaligt

material som också innehåller en del runda stenar. De runda stenarna har nog funnits naturligt till hands och har rimligtvis

inte huggits fram. Sedan är det förmodligen så att stenarna kan se rundare ut än vad de egentligen är eftersom de omges

av ett mosslager. Det är rimligt att tro att högen hör samman med den närliggande troliga boplatsen och att den är en

avfallshög som bildats i anslutning till matlagning eller till någon hantverksaktivitet.


Småskalig, huggen sten i gravhögarna i fältlandskapet utanför Fullerövägen

Norr om Fullerövägen skjuter bronsåderns gravhögar upp som valryggar i fältlandskapet. Man undrar givetvis vad

vilken typ av sten som döljer sig under torvskiktet. Har vi tur så kanske någon av högarna här redan utsatts för

åverkan så att vi kan titta efter.


Småskalig, huggen sten i gravhögarna i fältlandskapet utanför Fullerövägen (forts)

Bilden visar ännu en ”valrygg i fältlandskapet. Just den här ganska flacka ovalformade högen har ett ett stort

block på krönet. Det är möjligt att det ursprungligen stått ett mycket stort block här innan högen byggdes. En stor

del av blocket har antagligen använts för framställning av det stenmaterial som bygger upp högen, som sedan

byggts runt den kvarstående uppstickande resten av blocket.


Småskalig, huggen sten i gravhögarna i fältlandskapet utanför Fullerövägen

En av högarna här i fältlandskapet vid Fullerövägen har vid något tillfälle ytligt öppnats ovantill så att vi kan se

stenmaterialet som varit täckt av jord och torv. Som bilden visar verkar det i var fall centralt finns att tjockt lager

av skärvig ganska småskalig sten. Runt det småskaliga materialet finns en uppbyggnad av större block. Just den

här högen verkar inte vara byggd som en liten påbyggnad ovanpå en naturligt kulligt impediment. Snarare har

en stor hög byggts på ett lågt ganska platt impediment. Möjligen har det stått ett eller ett par stora block på

impedimentet, vilkas stenmassa genom stenhuggning använts för högens uppbyggnad.


Stenhägnader/stensträngar

18

Stenhägnader av olika typer användes redan under bronsåldern för att utestänga betande djur från åkerfältens gröda.

Vissa stenhägnader återfinns i högravsområden från bronsåldern. Det är möjligt att dessa stensträngar haft en mer sybolisk

avgränsande funktion. Avgränsningar byggda av sten har sedan använts (och byggts) ända in i modern tid. Det kan vara

svårt att avgöra när olika typer av stenhägnader byggts. Höga stenmurar har nog i regel byggts under de senaste

århundradena. Äldre stenhägnader var oftast betydligt lägre (även om de kanske idag verkar ännu lägre genom utrasning).

Förmodligen behövde sådana låga stenhägnader någon form av överbyggnad i trä för att fungera effektivt. Förekomsten av

borrännor (eller enstaka sprängborrrhål) kan användas för att fastställa en något så när säker bakre tidsgräns för

stenhägnadens uppförande. Det är inte troligt att man kluvit sten med borrteknik förrän under senare delen av medeltiden.

Och sprängsten kan knappast ha lagts i stenmurar före 1700-talet.

Svårbedömda är de mindre stensträngar, som är placerade i höglänt skogsmark(ofta på bergssluttningar). Placeringen i

skogsmark gör att de knappast kan ha något att göra med utvecklingen av jordbruksnäringen under bronsålder/järnålder.

De höglänta lägena talar då snarare för att det rör sig om kultursten (med okänd funktion) från sen stenålder, då människor

bodde och verkade i en randzon mellan skog och vatten. En del mycket små stensträngar kan möjligen vara betydligt yngre

och utgöra stenmarkeringar av skiftesgränser.

Även i Storvretabygden händer det att man ser stenmurar uppförda längs järnvägsspåren. Sannolikt har de byggts av

rallare. Men jag är inte helt klar över syftet. Det kan handla om att förebygga eldsvådor i omkringliggande skogsmark

genom att förhindra gnistantändning från förbipasserande tåg. Men troligare handlar det nog om att utestänga betande

djur (och kanske också vilda djur) från järnvägsspåret. Stenmurarna uppfördes nog på strategiska platser efter samråd med

markägare i området. På vissa platser måste säkert järnvägsbyggarna ändå göra sig av med överskottssten . Och då var det

kanske inget större merarbete att placera stenmaterialet i en skyddande stenmur.

Kort och låg stensträng i höglänt skogsparti vid kolonilottsområdet i Lyckebo

I det höglänta skogspartiet mellan kolonilottsområdet och Norrbovägen hittar man flera små uppbyggda stensträngar. Just

den här som bilden visar är ca 5 meterlång och bara någon halvmeter hög. Den sträcker sig mellan två (förmodligen

människopåverkade) blockhögar. Stenmaterialet är genomgående hugget med traditionell teknik (utan inslag av

stenborrning) vilket tyder på att det kan vara mycket gammalt - kanske äldre än de stensträngar som vi ser i bronsålderns

jordbrukslandskap. I närheten finns den märkliga blockhög som beskrivs på siduppslag 387/388..


Kort enkel stensträng av utlagda medelstora block på kraftledningsbergets sluttning

På kraftledningsbergets sluttning finns en ca 10 meter lång stensträng av utlagda block. Det är alltså

en stensträng av enklaste slag utan kallmurning. Då och då hittar man den här typen av utlagda

blocksträngar i höglänt skogsmark. Block läggs säkerligen inte ut på det här sättet utan avsikt. Men

det är svårt att förstå vilken specifik funktion de kan ha haft. Stensträngen ligger också så högt upp i

terrängen att den knappast kan ha haft till funktion att utestänga boskap från åkerjordens gröda.

Stensträngen är dessutom så kort och låg att den knappast kan ha haft någon praktisk utestängande

funktion. Kanske har strängen haft en enbart symbolisk funktion. I samma område finns rikligt med

tillhuggna och uppställda skyltblock och spår efter troliga boplatser på jämna och röjda terasser på

bergsluttningen ner mot fälten (eller kanske mot en dåtida havsfjärd). Vi får nog överlämna åt

fackarkeologerna att funderera vidare kring syftet (eller syftena) med de korta små stensträngarna på

bergsluttningen. Vi kan ju nöja oss med att konstatera att det en gång - för flera tusen år sedan - har

sjudit av mänsklig aktivitet på skogsluttningarna. Och det är det förstås inte bara stensträngarna som

vittnar om.


Den märkliga stensträngen vid Vildmarksleden i Storskogen

Ett ganska långt stycke in på Vildmarksleden (i blockrik och oländig terräng) och ganska nära den

upprättstående blockkolossen (siduppslag 319/320) kan man observera en märklig stensträng uppbyggd av

mindre, oregelbundna block. Stensträngar i Storskogen hör verkligen inte till vanligheten! Jag kan faktiskt inte

påminna mig att jag sett någon mera. På två ställen är strängen ytterligare markerad genom mindre block,

som ställts ovanpå. Stensträngen ligger, liksom stenkolossen, inte långt från det område längs Tipptoppvägen,

där jag tidigare kunnat skönja spår efter gamla boplatser. Den skulle alltså kunna vara mycket gammal. Att

det skulle handla om sten som flyttats för att ge plats för vandringsleden är inte sannolikt. Stenarna ser ut att

ha legat på nuvarande plats mycket länge. Jag känner till att man i skogsmark som betades kunde bygga

skyddsvallar för att hindra betande djur från att störta ned för höga branter eller gå ner sig i sanka områden.

Men just här är terrängen varken särskilt brant eller sank. Så någon skyddsmur är det nog inte fråga om. I

närheten finns ett märkligt blockarrangemang där mindre block ligger sammanpackade framför ett

huvudblock. Arrangemanget liknar mycket de blockgravsanläggningar, som presenteras i kap.13. Kanske är

både mur och blockarrangemang ett verk av människor, som levde redan under sen stenålder.


Den märkliga stensträngen vid Tipptoppvägen (forts)

Trolig blockgrav i Storskogen i närheten av den märkliga stensträng, som visades

på föregående bild.


Märklig stensträng nedanför bergsbrant i Adolfsbergsskogen

På motstående sida visas en märklig stensträng nedanför ett berg i skogsmarken nära Adolfsberg. Strängen är

byggd alldeles nedanför en bergsbrant och bildar en form som är ett mellanting mellan ett U och ett V. Mellan

stensträngen och berget finns en helt stenfri (röjd) yta. Vare sig den vinkelbyggda stensträngen eller den stenfria

ytan innanför skulle ha kunnat åstadkommas genom ett spontant ras i branten. Man behöver knappast betvivla att

det är människor som byggd den korta vinkelformade stensträngen. Och sannolikt har stensträngsbygget

genomförts för flera tusen år sedan. Kanske redan inom den gamla fångsfolkkulturen under sen stenålder. Någon

sentida stentägt för att tillverka lämplig husbehovssten är det inte fråga om här. De block som bygger upp

stensträngen är mycket grovt huggna (sannolikt ur bergsbranten). Och de tycks egentligen inte ha huggits för annat

syfte än att bygga upp en vinkelformad stensträng. Syftet med stensträngen kommer vi antagligen aldrig åt. Vi får

nöja oss med att konstatera att det sannolikt rör sig om ett tydligt stenspår efter människor, som levt och verkat i

skogsmarken för tusentalsår sedan – människor som skrev ett av de första kapitlen i Storvretas bygdehistoria.


Märklig stensträng nedanför bergsbrant i Adolfsbergsskogen (forts)

Bilden på motstående sida visar tydligt hur stensträngen bildar en sluten V-formation nedanför

bergsbranten.


Vaga spår efter en stensträng i Lälunda-trakten

Ibland är spåren efter stenstränagar inte särskilt tydliga. Här ser vi vaga rester efter en gammal

stensträng i Lälunda-trakten. Hägnaden löper i kanten av hagmark, som gränsar mot dagens

järnvägsslätt. Man har svårt att tro att små stensträngar har kunnat utestänga boskap. För att

hindra boskap att ta sig över måste strängen rimligtvis ha haft en överbyggnad av trä. Kanske var

det ursprungligen lika mycket ett trästängsel som en stenhägnad. Eller också handlar det mera om

en symbolisk markering av gräns. En röjd och jämn yta i terrängen ovanför antyder att det kan ha

legat någon form av hus här för mycket länge sedan.


En del av ett hägnadssystem i höstdräkt i Lyckeboområdet.

Det har i gamla tider funnits åtskilliga stenhägnader i Storvretabygden. En del kan gå tillbaka till järnåldern - kanske

rent av ända till bronsåldern. Nästan all sten i den här hägnadsresten har huggits fram. Det finns här inget inslag av

klyvborrännor eller borrhål/borrännor från sprängning. Stenmaterialet har alltså huggits fram på traditionellt sätt.

Materialet kan alltså vara mycket gammalt. Men behöver inte nödvändigtvis vara det. I den här typen av

stenanläggningar har traditionellt hugget stenmaterial använts långt in i modern tid. Åtskilliga stenblock har

brandskattats för att få fram det nödvändiga stenmaterialet. En del block har huggits ned fullständigt. Andra står

förminskade kvar i närheten av stenhägnaderna och exponerar sin huggna ytor.


Yngre stenmur i Lillvreta-trakten

Hög och smal stenmur i Lillvreta-trakten. Merparten av stenen är tillhuggen med traditionell metod. Man får leta länge

för att hitta en sten med klyvborränna. Där stenanläggningar inte krävde någon specifika rätvinkliga stenformer fortsatte

man antagligen att använda traditionella metoder under hela 1800-talet. En stenmur av den här höga typen har nog

tillkommit först på 1800-talet.


Stenhägnad i Fårhage i Lyckeboområdet, vilken blandar stora och små block

Stenhägnade utnyttjar inte sällan större block och bygger på och tätar med mindre block. Bilden visar en

stenhägnad nära en fårhage i Lyckebo. I området finns spektakulära skyltblock och stora torvtäckta gravhögar,

som säkert innehåller stora mängder huggen sten. Både stenskyltningen och högarna kan gå tillbaka till tidig

bronsålder. Och bildens stenhägnad skulle kunna tillhöra samma tidsepok.


Stenhägnad i Fårhage i Lyckeboområdet, vilken blandar stora och små block (forts)

Närbild på stenhägnaden i fårhagen, där uppbyggnaden skett genom blandning av stora och små block.


Stenhägnad som inte längre finns

Ibland får man en känla av någonting saknas i gränslandet mellan åkerfält och hagmark. Här på bilden känns det som

att det en gång i tiden funnits en stengräns (en stenhägnad) mellan de båda markytorna. Någon gång i tiden - kanske

inte för så länge sedan - har stenhägnaden monterats ner. Kanske har en del av stenen använts i stentäckdiken. En del

har kanske bara forslats bort. Men kanske ligger en del kvar i någon dumpningshög i närheten.


Stenhägnad som inte längre finns (forts)

Kanske ligger rester efter en stenhägnad dumpad i stenhögen i kanten av den markyta där hagmark

gränsar till åkerfält


Stenmuren längs järnvägen i Lyckeboområdet.

Alldeles bedvid järnvägen finns på ett ställe i Lyckeboområdet en ca 100 meter lång stenmur. Det är ingen särskilt

gammal mur eftersom en del block uppvisar borrännor. Utifrån några borrännor kan det ibland vara svårt att avgöra

om stenmaterialet till muren tillverkats genom klyvning eller sprängning. Ett block i muren uppvisar dock ett

genomgående intakt borrhål. Något sådant ser man aldrig i borrkluvet material. Materialet har således tillverkats

genom sprängning (sannolikt med svartkrut). Eftersom muren följer järnvägsspåret så är det antagligen

järnvägsbyggarna (rallarna) som skapat den.


Stenmuren längs järnvägen i Lyckeboområdet (forts).

Motstående bild visar stenmurens placering i förhållande till järnvägen. Varför har rallarna byggt en mur

här? Jag har inget självklart svar på den frågan. Den troligaste förklaringen är nog att man velat skydda

betesdjur och/eller vilda djur från järnvägen. Men varför just på en kort sträcka här. Möjligen har det att

göra med att marken till vänster om järnvägen på bilden sluttar uppåt strax före järnvägen. Djur som

kommer från vänster ser alltså inte järnvägsspåret förrän de är precis framme vid det. Och kanske bedömde

man att risken för kollision mellan djur och tåg var överhängande. Stenmurar längs järnvägsspår kunde

ibland också uppföras för att förhindra att gnistor från loket åstadkom bränder i närliggande marker. Men

jag tror knappast att det var orsaken till murens uppförande här. Marken till vänster om stenmuren var nog

knappast mer eldfängd än på andra ställen i närheten. Rallarna var vana stenarbetare. Och med den

överskottsten som erhölls vid sprängningar för anläggning av spåret byggde man nog ganska snabbt upp

stenmuren. Och något noggrant och vackert stenarbete var det ju inte fråga om. Muren är ganska slarvigt

byggd.


Stenmuren vinkelrätt mot järnvägen i skogsparti nedanför Solstrålevägen.

På motstående sida visas en stenmur som bara befinner sig något hundratal meter från järnvägsmuren som

visades på föregående siduppslag. Muren består av slarvigt tillhuggna block. All huggning verkar ha skett

med traditionell huggteknik utan några inslag av borrännor eller spränghål. Den ganska kraftiga stenmuren

går vinkelrätt mot järnvägen och upphör vid järnvägsspåret. Möjligen har muren tidigare passerat över fältet

där järnvägen idag drar fram. I andra riktningen har stenmuren kontakt med en låg stensträng som fortsätter

bakom flervåningshusen vid Himmelsvägen. I det avsnitt där stenmuren är som kraftigast finns en

närliggande välvd hög, vars ytskickt består av jord (se nästa siduppslag).


Stenmuren vinkelrätt mot järnvägen i skogsparti nedanför Solstrålevägen (forts).

Bilden visar en stor jordtäckt hög alldeles i kanten av stenmuren. Om det rör sig om en gravhög från bronsålder/järnålder

eller en betydligt senare dumphög kan jag inte avgöra. Stor påverkan på markytan har gjorts i närheten i samband med

olika anläggningsarbeten, vilket gör den här typen av höganläggnigar mycket svårbedömda. I den kraftiga delen av

stenmuren finns också en ganska stor öppning. Det kan vara ursprunglig. Men troligare är nog att den senare tagits upp

föör att underlätta någon form av transport. Anledningen till att slutpartiet mot järnvägen är mycket kraftigare och högre

än stensträngsresterna längre bort kan möjligen ha att göra med att stenmaterialet som röjts undan för att åstadkomma

en vid öppning har placerats ovanpå lägre ursprungliga delar.


Stensträng i skogsparti nära badplatsen vid Fyrisån

Bildens stensträng finns i ett skogsparti nära badplatsen vid Fyrisån. Skogspartiet rymmer åtskilliga

gravhögar täckta med ett torvlager. Den ca 50 meter långa stensträngen löper fram i en svacka mellan

två höjdryggar, där gravhögarna är placerade. Stenmaterialet verkar genomgående vara tillhugget med

traditionella metoder och har således inga inslag av klyvborrännor eller sprängborrhål. Gravhögarna runt

omkring i skogspartiet är helt intakta och några insatser, som påverkat markytan i området (exempelvis

sentida byggnationer) har inte ägt rum. Det mesta talar således för att stensträngen anlagts för mycket

länge sedan (troligen under bronsåldern) och att den har haft en symbolisk avgränsningsfunktion i relation

till gravhögarna i den höglänta terrängen på båda sidor.


Stensträng i skogsparti nära badplatsen vid Fyrisån (forts)

Bilden visar en av de gravhögar (troligen från bronsåldern) som finns i skogspartiet på båda sidor

om stensträngen


Om ythuggningar/urhuggningar

19

All stenhuggning har antagligen inte syftat till att hugga fram lämpliga stenblock för användning vid olika

anläggningsarbeten. En del uthuggningar i ytan verkar inte ha gjorts utifrån någon stentägtstanke utan för att märka

blocket för något specifikt skyltsyfte. Block kan ha givits en uppmärksamhetstilldragande yta för att skylta för en

begravningsplats, en boplats eller kanske för en punkt längs en gränslinje. Det har kanske i gamla tider inte varit

märkligare att göra uthuggningar i en stenyta för att märka ut territorier och gränser än att med yxa göra

uthuggningar i trädstammar. Och lantmätare har ju, om jag är rätt underrättad, in på 1900-talet gjort inhuggningar i

block, som skulle markera skiftesgränser. Vissa urgröpningar i stenytor kan kanske vara relaterade till hushålls- eller

hantverksaktiviteter. Och då är det inte alltid det borthuggna blockstycket, som varit målet med uthuggningen, utan i

stället den bildade håligheten. Ibland är det naturligtvis svårt att avgöra om ett block ythuggits av märknings- och

skyltningsskäl eller för att erhålla finskaligt stenmaterial för olika syften. Med ythuggningar menar man väl oftast

huggningar, som åstadkommer märkliga oregelbundenheter i ytan. Men även framhuggning av helt släta ytor kan ha

gjorts för att ge block skyltkaraktär med vackra och lysande färger. När man tar upp färska ytor i blocken, så tar man ju

därmed bort det ytskickt, som gjorts ganska grått och murrigt av de gråstenslavar som växt på blocken i hundratals

- kanske tusentals - år. Stenmaterialets egen färg kommer då fram. Och ibland - beroende på stenmaterialets

sammansättning - kan de färskhuggna stora ytorna lysa i vitt, gult och rött - eller i olika ockranyanser. I rätt solljus kan

det riktigt spraka av färger, när man vandrar genom ett område (exempelvis Fulleröhöjdens kalhygge) med många stora

huggna stenytor. Jag har också en känsla av att huggna stenytor ibland kan ge konkurrensfördelar till andra lavarter än

gråstenlavar. Äldre huggna ytor kan alltså vara vackert lavmålade i vitt, gult och rött. Och många gånger är jag osäker

på om det är stenmaterialet eller lavvegetationen, som ger stenytan den vackra färgen. Ibland kanske det kan vara en

kombination. Hur lavinväxningen på stenytorna skulle färga de släthugga stenytorna i framtiden var naturligtvis

ingenting som stenhuggarna här och nu kunde påverka.

Men däremot så kan man ju tänka sig att vissa släthuggna stenytor bemålades för att få en starkare lyskraft och

uppmärksammas mer. Och bemålningen skulle ju fortfarande kunna påverka - trots att det kanske inte går att spåra

några färgrester - stenytans färg än idag genom att färgen hindrat lavinväxt eller givit konkurrensfördelar för andra

lavar med andra färger än de gråmurriga färger som gråstenslavarna ger upphov till.

Cirkelhuggningen i skogspartiet nära Norrbo

och då stöter man på i det gamla stenhuggeriet på ”rundhuggningar”, där cirkelytor huggits ut i relief. Antagligen

har rundhuggningen på bildens block inte tillkommit av en slump. Det skulle ju kunna röra sig om ett praktiskt sätt att

ta fram finskaligt stenmaterial för olika ändamål. Men det skulle också kunna vara ett framhuggit mönster som anknöt

till dåtidens föreställningar om religion och kosmos.


Vackert huggen stenyta på block i gravhög

Stenkonst i Storvretabygden när den är som allra bäst! Vi har lämnat den höglänta skogen och befinner oss på en

stor gravhög i ett fältnära skogsparti mellan Ärentunaskolan och badplatsen vid Fyrisån. Antagligen har högen

anlagts vid ett stort block. Originalblocket har säkert fått släppa ifrån sig stenmassa till högens uppbyggnad och

resten har man sparat till en vacker markörsten på högen. Blocket tar utan vidare plats på min 10-i-topp - lista över

de vackraste huggna blocken i Storvretabygden. Och då har jag ändå sett och fotat flera tusen intressanta, vackra

och konstfulla block i bygden.


Portblock i Storskogen

Block med en portliknande uthuggning i ena sidan. När jag var ”ny” i skogen och hade ett behov av att

kunna orientera mig bland alla märkliga blocktyper jag stötte på, kallade jag den här typen för lite

omväxlande port- eller dörrblock.


Den märkliga ythuggningen på block vid ekbacken nära Fyrisån (nära Årsta).

På ekbacken längst i väster står ett av de mest spektakulära blocken inom undersökningsområdet. Huggytan lyser starkt i olika

ockratoner och man fascineras av den stora sparade blockklumpen längst ner. På blockklumpen har en liten del av den

ursprungliga tråkiga murriga gråstensytan sparats. Huggna ytor i block lockade verkligen fram nya och vackra färger hos

stenmaterialet. Man får utgå ifrån att blocket haft en skyltblocksfunktion. Hela området är egentligen ett enda stort gravfält.

Så kanske markerar det en gravplats - även om det inte står direkt i anknytning till någon hög/stensättning. Vacker stenkonst

med en djärv, unik utformning! Jag har under senare år sett mängder av block - men inget som har just den här mycket speciella

utformningen.


Den märkliga ythuggningen på block vid ekbacken nära Fyrisån (forts)

Ytterligare en bild på blocket med den vackra huggytan


Urhugget block vid husgrundsplatå nära Årby

Block med urhuggen överdel är alltid intressanta att närmare undersöka. Vi skrapar därför lite

i den mossbelagda stenytan.


Urhugget block vid husgrundsplatå nära Årby (forts)

När vi försiktigt skrapar undan lite mossa framträder en vacker ”ros” i mjölkkvarts tydligt. Ojämnheterna

i ytan tyder på att man här karvat eller huggit bort mindre kvartsstycken.


Uthuggen baksida på block på höjdrygg ovanför Fullerövägen

Ytterligare en märklig uthuggning på block på höjdrygg ovanför Fullerövägen. Här har bara en grund ythuggning

skett. Och de huggna ytorna, som har en gulvit nyans, ser ganska fräscha och nya ut. Men man kan naturligtvis lätt

bedra sig. Ytorna kan kanske ändå vara gamla. Kanske har de beväxts med andra lavarter, som ger den gulvita

färgen. Det ser nästan ut som om åtminstone en del av det borthuggna materialet skulle kunna ligga i en liten

överväxt hög nedanför blocket. Om det inte rör sig om en gammal gravplats, där stenmaterial tagits från blocket,

så skulle man kunna gissa på att blocket har påhuggits för att markera någon form av gräns. På samma sätt som

man markerat gränser genom att hugga bort ytskikt i trädstammar, så har man antagligen ibland kunnat hugga

bort ytskikt i stenblock. Innan lantmäteriet införde standardiserade gränsmarkeringar kunde kanske gränser

markeras på ett mycket individuellt sätt.


Block med märklig uthuggning på höjdrygg vid Fullerövägen

Uthugget block med märklig maggördel. Längst ut på maggördeln ser man sparade partier, som fortfarande

har kvar blockets originalfärg. De uthuggna partierna har en helt annan ljusare färg. Uthuggningen verkar

mycket medvetet gjord. Det går knappast att spara ett maggördelparti på det här sättet, om man inte på

förhand haft en målsättning att göra det. I närheten finns gravhögar i krönlägen på en höjdrygg. Bredvid

blocket finns också en ganska djupt grävd grop.


Vacker uthuggning på block i skogsparti vid Östa

Den oregelbundna ytan och avsaknaden av vegetationsskick skvallrar om att blockets framsida tillhuggits. Blocket har

säkert en gång ”huggmarkerats” för skylta för något speciellt. Men det hindrar ju inte att det kan ha funnits en mycket

engagerad konstnär bakom verket. Kanske har konstnären anlagt sina hyggytor så att solen skulle kunna åstadkomma ett

vackert ljusspel över den brutna stenytan. Vi står inför ett vackert konstverk som kan vara medvetet skapat. Och konstinstallationen

i naturen blir naturligtvis inte sämre av den senare kryddats med någon form av järnrörskonstruktion.


Primitivt hugget stenstycke uppställt i skogsparti bakom Himmelsvägen i Lyckebo

Märkligt tillhugget block, som ställts direkt på markytan, Blocket finns vid ett troligt boplatsområde i skogspartiet

bakom Himmelsvägen. Blocket tillhör den kategori som jag ibland kallar för ”uppställda stenstycken”. Den här typen

av block är mycket primitivt huggna (oftast bara på en sida). De drar till sig uppmärksamhet just genom sin primitiva

”look” och tillhör troligen det äldsta kulturstensskiktet i området.


Oregelbundet tillhugget block i fårhage i Lyckeboområdet

Uppställt block som verkar ha fått en medvetet oregelbunden uthuggning.


Uppställt stenstycke med vacker huggen exponeringssida

Uppställt stenstycke med vacker huggen exponeringssida - i skogsområde bakom Himmelsvägen. Att en

mindre sten placerats framför den huggna exponeringssidan är nog ingen tillfällighet. Det är ofta som

vackra skyltblock har en mindre sten placerad längst ner. Förmodligen ingår denna sten i det ursprungliga

skyltarrangemanget.


Spektakulär uthuggning i block på impediment i fältlandskapet utanför Fullerövägen

Block på skogrikt impediment i fältlandskapet utanför Fullerövägen. Blocket står på en hög stenkulle

(antingen helt naturlig eller något påbyggd). Den märkliga uthuggningen har nog syftat till att omvandla

blocket till ett spektakulärt skyltblock.


Kvartsblock ovanför Skogs Årby med huggen yta.

Bilden visar en del av ett stort block som tillstörsta delen består av mjölkkvarts. Ur kvartsytan har mindre bitar

huggits loss. På några stycken liknar uthuggningarna faktiskt märken efter yxhugg.


Kvartsblock ovanför Skogs Årby med huggen yta (forts)

Trolig bobotten i början av kalhyggesområdet ovanför Skogs Årby. Här är det nog inte bara själva den nedsänkta

ovalformade ytan, som indikerar en gammal bobotten. Ytan har också stenröjts och skiljer sig tydligt från de blockrika

högre liggande markområdena. Dessutom noterar man på den stenröjda ytan ett vackert hugget block av

stenstolskaraktär, vilket skulle kunna ha en boplatsmarkerande funktion. Inte långt från den här troliga

stenåldersboplatsen hittar vi det kvartsblock som beskrevs på föregående siduppslag


Små stenbrott på berg

20

Det är inte ovanligt att på kala höga berg långt ute i Storskogen finna små stenbrott, där block huggits loss och

lagts upp på stenhällarna. Det är svårt att veta vad syftet med stenhuggningen kan ha varit. De huggna stenarna

ligger placerade på ett ostrukturerat sätt och bilder oftast inga sammanhållna skyltarrangemang.

Stenbrott på högt berg i Storskogen

Litet stenbrott på berg långt inne i Storskogen. Hur stenen använts framgår inte. Det finns ingen stenanläggning i

närheten.


Flack blocksamling vid bergskant, där stenmaterialet framhuggits

Bilden på motstående sida visar en flack liten blocksamling i anslutning till en hög bergsrygg i Storskogen. Sannolikt har

blocken huggits fram i bergskanten precis ovanför. Här på bergshöjden ovanför ”stenlejonet” ( se bilduppslag 63/64) i

Storskogen sammanfaller nästan stenbrott och anläggning eftersom det huggna materialet använts på framhuggningsplatsen.

Men ofta ser ofta spår efter stenhuggning i berg utan att någon anläggning i sten byggts i närheten.


Stenflisa från stenhuggning på berg i Storskogen

Vid ett litet stenbrott på ett högt berg i Storskogen hittade jag en avslagen stenflisa liggandes

lite avsides, som liknande ett fågelhuvud. Det är en liten stenbit. Men den är ändå ladddad med

mycket information om en stenhantering som bedrivits här för mycket länge sedan - låt vara att vi

inte ännu kan läsa och tillgodogöra oss särskilt mycket av denna information


Hästskoformad uthuggning på bergshöjd vid Fullerö

Liten hästskoformad uthuggning i berg - på Fulleröhöjden nära väg 290. Jag har sett flera hästskohuggningar i

ytskikt på berg i Storvretatrakten. Det måste finnas någon anledning till att just den här formen uppstår vid

uthuggning av stenmaterial. Men jag har inte lyckats lista ut vilken.


Borthuggning av tunt ytskikt på bergyta i Lyckebo

Tunt lager, som huggits bort från bergets ytskickt (från bergrumskullen i Lyckebo).


Stort block i Storskogen, där blockbitar slagits bort från ytskiktet

Stort block i Storskogen, där små blockbitar slagits bort från ytskicktet. Blockbitarna ingår antagligen i den

stenpackning som finns nedanför blocket. Det är inte lätt att få syn på småskaligt hugget stenmaterial i den

höglänta skogsmarken i Storvretabygden. Det betyder inte nödvändigtvis att det har en låg förekomst. Det

har nog snarare att göra med att det lätt täcks av markvegetationen.


Stenbrott i bergknalle på okänd plats i Storskogen

Det är sällan jag blir så irriterad på mig själv, som när jag missar att notera var ett fotografi med ett visst

stenmaterial hat tagits. Jag vet bara att den här bilden tagits vid en bergknalle ute i Storskogen. Och jag

kommer förmodligen aldrig mera att kunna hitta platsen igen. Det är verkligen synd! För här verkar finnas ett

intressant stenhuggeri, som borde studeras närmare.


Vackra stenplatser

21

Avsnittets rubrik talar egentligen för sig själv. Det handlar om anlagda stenplatser som är vackra och spektakulära

och drar till sig vår uppmärksamhet lite extra. Kanske är det i den här kategorin, som block och blockarrangemang

kan få en dignitet som gör att de lämnar det rent arkeologiska och seglar in i en konstdimension, där vi blir

sinnesnjutare i nuet och lämnar funderingar kring funktion och datering bakom oss. Och sedan måste vi också ge

stenmästarna under stenåldern och bronsåldern en särskild eloge: de var oftast utomordentligt skickliga

landskapsarkitekter och förstod att placera sina stenarrangemang på natursköna platser i ett vackert format

landskap.

Vackert block vid bronsåldershög i naturskönt landskap på höjdryggen över Fullerövägen

Bronsåldersfolket i bygden var duktiga lanskapsarkitekter, som kunde skapa vackra rum i natur och terräng. Den

här bilden, tagen i ett höglänt glesbevuxet skogsparti mellan två olika fältnivåer, visar detta tydligt. Och bilden

blir inte sämre av att ljuset håller sig kontrollerat på plats i bakgrunden, så att det imponerande blocket i gläntan

tillåts dominera. Blocket står i anslutning till en ganska stor flack hög. Och blockets uppgift är antagligen att skylta

för gravhögen. Möjligen har blocket också fått släppa till en hel del sten till högens uppbyggnad.


Konstfull stenskyltning på impediment bakom höjdryggen vid Fullerövägen

På bilden ser vi tydligt att att det rör sig om ett blockarrangemang, där en tillformad blockbit ställts ovanpå en

blockbit, som är markfast och en blockbit som verkar ligga löst på marken. Alla tre blockbitarna kan ha bildats

då ett större block styckats i mindre bitar, som sedan arrangeras till en vacker stenskyltning.


Den kluvna halvklotet i Storskogen

Det här vackert kluvna halvklotet i sin genialt enkla skulpturala utformning skulle egentligen kunna utgöra en

prydnad för vilken offentlig plats som helst. Den vackra klyvningen talar direkt och enkelt till betraktaren. Det finns

naturligtvis alla möjligheter att lägga in olika symboliska tolkningar för den betraktare, som skulle vilja fördjupa

studiet av konstverket. Men vackrare, enklare och mer direkt stenkonst än så här finner Du ingenstans i Storskogen!

I närheten av det kluvna blocket finns ett spektakulärt skyltblocksarrangemang och en stenröjd jämn plats. Längre

upp i stenkullen finns en märklig ovalrund nedsänkning i markytan. Alldeles i närheten finns också två ovalformade

stengropar, som är nästan helt fyllda med block. Enligt min bedömning är det inte vilka stengropar som helst. Jag får

intrycket att groparna funnits före blocken och använts till något innan blocken hamnade där. Möjligen rör det sig

om gamla bobottnar, som senare - kanske i anslutning till byggandet av grusvägen (Tipptoppvägen) - fyllts med

överskottssten. Hela området kring blocket verkar vara spännande - men svårtolkad - kulturmark. Här kan en boplats

ha funnits under sen stenålder, här har den gamla häradsgränsen korsat Tipptoppvägen och här har vägbyggare

rumsterat om. Och vilka blockarrangemang och utgrävningar i marken som hör till resp. kulturskikt, är svårt att

bestämma.


Det urhuggna blocket i en fårhage vid Norrbo-vägen

Den som vill titta på vackra och konstfulla block, som bearbetats av människor för flera tusen år

sedan behöver inte ge sig upp i höglänt och svårforcerad skogsmark. Det räcker att bege sig till

fårhagen vid Norrbovägen. Stenåldersfolkets fascination för block och blockformer har nästan

fullt ut övertagits av bronsåldern människor, som skapat vackra blockformer i det naturliga,

blockrika beteslandskapet. Den som tror att det här blocket har fått sin vackra uthuggning genom

naturkarafternas försorg är nog fel ute. Här har sannolikt en skicklig stenhuggare varit framme.


Dubbelkompositionen i fårhagen vid Norrbo-vägen

I fårhagen nära Norrbovägen hittar man en liten kulle med den här vackra konstinstallationen - en

dubbelkomposition, där två vackra blockstycken av olika storlek - men av samma form - står uppställda

bredvid varandra. Man kan tolka det så att ett ursprungligt block delats genom kilning i två delar. Men jag

är inte övertygad om att det lilla blockets huggna vänstersida verkligen matchar det stora blockets huggna

högersida i storlek. Kanske är det så att en mellandel faktisk huggits bort och avlägsnats. Jag måste nog

gå hit ytterligare en gång och mäta.


Det vackra urnupna blocket vid vildmarksleden i Storskogen

Vackert urnupet och uppnosigt block nära stenkolossen vid Vildmarksleden (se siduppslag 319/320).


Vacker stenplats i skogspartiet nära Norrbo

Klyvplats i skogspartiet som efterlämnat en vacker stenkomposition med en liggande litet rundad häll och

ett upprättstående block. Det är mycket möjligt att blockdelarna hört till samma originalblock. Att

stenklyvning ägt rum här blir särskilt tydligt när man betraktar det upprättstående blockets baksida (se

nästa siduppslag).


Vacker stenplats i skogspartiet nära Norrbo (forts)

Det upprättstående blockets baksida med tydliga spår efter hugginsatser


Vackert podieblock vid Vildmarksleden i Storskogen

Vackert block placerat på en jämn stenhäll alldeles ute vid vandringsleden. Det är svårt att veta om den spontant hamnat

här eller om den avsiktligt ställts upp av människor. Man kan nog inte utesluta möjligheten att blocket skyltat för stenkolossen

som står ca 50 meter längre in i skogen. Blocket hör till gruppen ”podieblock” som vi tidigare stiftat bekantskap med

(se kap. 4).


Vacker, huggen stenkloss i Fulleröskogen

Vackert hugget block i Fulleröskogen. Det är inget särskilt märkligt med det här blocket – mer än att det

någon gång tillformats genom stenhuggning. Det står här bara på ett vackert, enkelt och sjävklart sätt.


Dominerande stensugga på Norrbobergets krön

På det höga berget på andra sidan Norrbovägen har den här vackra stensuggan placerats alldeles framme

vid kanten till branten. När lövverket inte täcker sikten syns den på långt håll, där den ligger på bergskanten

i ”splendid isolation” och formligen dominerar sin omgivning. Stensuggan har lagts direkt på berget. I sitt

upphöjda läge behöver den varken uppallning eller stenpodium. I närheten på bergssluttningarna finns

intressant stenskyltning, ett par blockgravar och även några troliga nedsänkta bobottnar.


Uppallat block i Norrbobergets brant nedanför stensuggan på föregående bild

Högt upp i Norrbobergets brant finns flera imponerande blockuppställningar. Den här vackra, siduppallade stenkolossen

har inte dumpats här av inlandsisen. Långt senare har den huggits ut ur bergavsatsen strax nedanför och lyfts upp till sin

nuvarande plats. Stenmaterialet här tonar ganska mycket i rött, något som antagligen tilltalat den stenmästare, som varit

verksam här.


Det vackra snäckskalsformade blocket på kraftledningsberget

Vackert snäckskalsformat block på bergshöjd. Det är svårt att veta om blockets snäckskalsform

åstadkommits genom naturkrafter eller människors stenhuggning. Men det är i vart fall troligt att

människor, som bott i området under sen stenålder, uppmärksammat blocket och använt det för

sina syften. Den typ av samarbete mellan naturkrafter och människor är ganska vanlig i den

äldre kulturstensfloran. Det är däremot sällan som spektakulära stenskyltningar förläggs i

extrema höjdlägen. Det är väl egentligen bara stensuggan på Norrboberget och stenskyltningen

här på kraftledningsberget som befinner sig i extrema höjdlägen. Betydligt vanligare är då att

sten skyltnigen förläggs till låga kullar i skogslandskapet eller till höjdsluttningar ovanför

boplatsterasser.


Blockarrangemang där mindre block lagts i en rundel runt större block

I skogspartiet vid Norrbo stöter vi på det här vackra blockarrangemanget, där mindre block lagts i en rundel

fram ett par större block. Vill man studera vackra blockformationer, som tillverkats genom traditionell

stenhuggning, så ska man definitivt bege sig till det här området. Det är beläget strax ovanför de övre fälten

i Fyrisåns vidsträckta dalgång. I slutet av stenåldern (för ca 4000 år sedan) låg området vid stranden av en

havsfjärd som täckte hela dalgången. De som var bosatta här kunde förstås utnyttja både skogens och

havets näringsresurser, Och här kunde man antagligen också bo kvar och utnyttja de bördiga strandängar

som växte fram när havet drog sig undan. Här någonstans slutar således fångstfolkets ständiga förflyttning i

takt med den vikande strandlinjen. Här kunde man för första gången stanna kvar trots att vattnet drog sig

undan. Och här bor man ännu idag.

PS! Det är väl i vart fall så man skulle vilja ha det: att urbefolkningen (samlarna och jägarna) successivt

anpassat sig till nya näringsresurser och blivit boskapsskötare och jordbrukare och stannat kvar i bygden

ända fram i modern tid. Fast det finns nog ingen garanti för en sådan kontinuitet. Så tycks exempelvis

jordbruket inte ha spritts som en idé från folk till folk. Det verkar ha varit nya människor som kommit

invandrande med jordbruk och boskapsskötsel i släptåg. Och vårt genetiska arvegods efter de gamla

jägarna är nog tämligen tunt. Ska man tro forskande genetiker så finns det ingen svensk man idag, som i rakt

nedstigande far-son - linje är släkt med den gamla jägarbefolkningen.


Blockhög på stor röjd yta i skogspartiet vid Norrbo

Mindre blockhög på stor, jämn stenröjd yta, som antagligen utgjort en boyta under sen

stenålder. Trots att skogsområdet vid Norrbo merendels är mycket blockrikt öppnar sig här och

där stora röjda ytor av en naturskön skogsparkliknade karaktär. Det är säkert på dess röjda

jämna ytor som dåtidens (sen stenålder) boplatser har varit belägna.


Stenägg i skogspartiet nära Norrbo

Två vackra stenägg upplagda på ett större block i skogsparti nära Norrbo. Det är svårt att veta hur länge

stenäggen legat här. Det kan röra sig om många år. För här har det bott människor sedan sen stenålder.


Stenklot nära boplats i Skogs Årby

Vackert stenklot i skogsmarken (kalhygge) ovanför Skogs Årby. Blocket ligger nära en trolig gammal

bobotten från sen stenålder.


Mindre stenklot i en blockhög i höjdryggens nedkant mot fälten vid Fullerövägen.

Blocket är kanske inte helt perfekt rundat. Men det är ändå sällan som man hittar så här vackert rundade block i

Storvretabygdens blockhögar. I den här blockhögen har det ingen topposition. Men kanske har klotet haft en

mer statusfylld plats innan det röjdes undan och hamnade här. Blockhögen är en riktigt mardrömshög (se nästa

siduppslag)!


Mindre stenklot i en blockhög i höjdryggens nedkant mot fälten vid Fullerövägen (forts).

Med mardrömshög menas helt enkelt att det är svårt och kanske näst intill omöjligt att tolka högens funktion

på ett korrekt sätt. Sådana komplicerade blockhögar vill man helst undvika. De kan helt förstöra nöjet med en

fridfull stenvandring en vacker sommardag. Det mesta jag kan säga om den här högen handlar om förnekanden.

Det handlar inte om relativt sentida röjsten från åkerfälten, eftersom inga blockdelar här har borrade dubbhål.

Men naturligtvis skulle det kunna handla om röjsten från en tidigare röjningsperiod. Och det behöver inte

nödvändigtvis handla om ofunktionell sten. Det kan vara fråga om sakral sten från gravanläggningar eller

kultplatser, som stått ute på fältet. I samband med olika stenröjningsvågor har säkert mycket sakral sten

hamnat i fältkanternas sopstationer. Det finns inga borrännor, som antyder att det är stenmaterial, som kluvits

fram med borrteknik. Och det finns inte heller några borrhål, som indikerar stensprängning - även om några av

blocken uppvisar oregelbunden form och vasskantighet. Bland de stora blockdelarna finns även mindre

blockbitar. Och högt upp finner man ett nästan perfekt rundat stenklot (se föregående siduppslag), som dock

inte verkar ha någon skyltposition. Till råga på allt finns ju naturligtvis risk för att jag läser stenmaterialet fel och

att jag missar något väsentligt. Så kan ju exempelvis borrännor och borrhål finnas utan att jag hittat dem. När

det gäller tolkningar här är det nog bara att resignera, bryta ihop och försöka gå vidare. Kanske kan man ändå

avslutningsvis konstatera att blockhögen ändå har viss charm och ett visst skönhetsvärde


Vackert blockarrangemang på bergshöjd i Norrbotrakten

Vackert blockarrangemang på bergshöjd i skogsmark nära Norrbo. Här har vi faktiskt ytterligare en

stenanläggning i ganska extremt höjdläge även om det inte hör till vanligheten. I området finns flera

troliga nedsänkta bobottnar. Här finns också åtskilliga spektakulära skyltblock och spännande

gammal stenhuggning. Det är mycket möjligt att det vackra blockarrangemanget ingått i ett större

kultkomplex här uppe på berget under sen stenålder.


Vackert blockarrangemang på bergshöjd i Norrbotrakten (forts)

Den vackra, troligen urgamla blockformationen på den släta bergytan ligger fortfarande kvar förvintern 2016. . Men den ligger

farligt nära gränsen för det område, som bereds för byggande av bostäder. Framtiden får utvisa om den klarar sig. Kanske har den

en chans. Vi behöver platser, som fredar vårt samvete - som vi kan hänvisa till medan vi fortsätter att skövla vårt kulturarv. Till

vänster om bilden framför och nedanför huvudblocket ligger idag en helt skövlad stenåldersmiljö. Och den kan aldrig återskapas.

Hur gick det då slutligen för den vackra stenplatsen/kultplatsen i kanten mot det blivande bostadsområdet? På s. 687 – 689 (alldeles

i slutet av presentationen) finner Du svaret.


Skickligt tillhuggna ”blockklossar”

22

Ibland är blocken i skogsmarken inte bara tillhuggna - de är dessutom mycket skickligt tillhuggna med släta

sidor och rätvinkliga hörn. Med tanke på det svårbearbetade stenmaterial som stod tillförfogande och de enkla

verktyg som användes inom traditionell stenhuggning är det mycket förnämliga stenhuggningsprestationer.

Det är faktiskt svårt att förstå hur den senare introducerade tekniken med borrade klyvhål skulle ha kunnat

förbättra klyvkvalitén eller åstadkommit arbetsbesparingar. Nedan redovisas några av de skickligt

framhuggna stenklossarna. Det är svårt att bestämma såväl deras funktion som ålder. De välhuggna blocken

verkar oftast medvetet placerade som om de ingick i någon form skyltande blockarrangemang. Och de finns

alla inom områden, där samstämmiga fynd indikerar att boplatser funnits under sen stenålder. Jag håller det

således för troligt att ”stenklossarna” haft en boplatsrelaterad funktion och att de således kan ha tillhuggits

för 4000 år sedan eller mer. En senare datering måste rimligtvis sättas för den stenkloss, som lagts på ett

stenpodium i ett bronsåldersområde i Ånge-trakten.

Traditionell huggteknik har dock använts även under de senaste århundradena och de skickligt framkluvna

stenklossarna skulle således kunna utgöra relativt sen kultursten. Kanske skulle det då kunna handla om

gränsmarkeringar eller bara om block, som huggits till husbehov och bara lagts upp i väntan på hemtransport.

Båda förklaringarna är möjliga men inte särskilt troliga.

Blockkloss på Norrbo-bergets sluttning

På Norrbobergets sluttning mot en inäga har en blockkloss huggits ut ur det närstående blocket. Urhuggningen syns

tydligt i blockets sida. Blockklossen har lagts upp på en sten och pallats upp på en liten stödsten för att stå vågrätt. På

bergskrönet ovanför finns det vackra blockarrangemang som visades på siduppslagen 565/566 och 567/568..


Skickligt huggen blockkloss som en del i ett vackert blockarrangemang i Fulleröskogen

Vackert uthugget och uppallat block framför större block, där det antagligen huggits fram. Blocket

har inte slarvigt placerats här i avvaktan på borttransport. Det har medvetet pallats upp och

placerats med det större blockets släthuggna vertikala sida som vacker bakgrund. Ett mycket

genomtänkt stenarrangemang, som blivit till vacker stenkonst. För andra fynd i närområdet

(troligen relaterade till en boplats under sen stenålder) se s. 22.


Ytterligare en vackert tillhuggen blockkloss i samma område i Fulleröskogen

I samma område finner man ytterligare ett vackert tillhugget rektangulärt block upplagt på en liten

bergshöjd. Möjligen har blocket huggits fram ur det huvudblock, som visades på föregående bild.


Uppallad blockkloss i skogspart bakom Himmelsvägen

Uppallad, tillhuggen block i höglänt skogsparti bakom Himmelsvägen i Lyckebo. Varje gång jag vandrar förbi

den här förunderliga stenskapelsen letar jag förgäves efter borrade klyvhål längs de raka och vassa kanterna.

Jag har svårt att tro att det verkligen varit möjligt att hugga fram sådana här vinkelräta klossar med gammal

traditionell huggteknik. Men hittills har jag inte lyckats hitta några borrade klyvhål.


Huggen blockkloss med välvd översida i Storskogen

Bilden visar en tillhuggen blockkloss med lite rundad översida. Blocken ligger ovanpå några stenar i ett område

som gränsar till ”Hällenboplatsen” nära Tipptoppvägen i Storskogen


Blockkloss som podieblock

Podieblock i hagmark med gamla höggravar - i Ånge-trakten


Ideosynkratisk stenhuggning och anomalier

23

Ibland stöter vi på ett märkligt stenhuggeri i den höglänta skogsmarken. Det rör sig varken om kaotiska

skrotstenshögar efter husbehovshuggning och inte heller om vackert utformade stenmonument - snarare som ett

mellanting mellan de båda ytterligheterna. Det är ingett tvivel om att människor idkat stenhuggning på de

aktuella stenplatserna . Men det är svårt att förstå hur de inblandade stenmästarna egentligen tänkte och vad de

ville åstadkomma. Ibland undrar man om det möjligen varit det kreativa stenhuggandet som stått i centrum och

om själva slutresultatte varit av underordnad betydelse. Och ibland tycks faktiskt inte våra tolkningsmöjligheter

förbättras av att vi upptäcker ett vackert utfört stenmonument, där stenhuggaren ifråga skickligt genomfört sin

huggningsplan till punkt och pricka. Vi står ändå bara och gapar och hjärnan går på tomgång.

Ibland stöter man också på anomalier - typer av kulturlämningar, som man inte riktigt vet hur man

tolkningsmässigt ska hantera. Vad gör egentligen välvda högar av jord och sten i det höglänta skogslandskapet?

Vi är ju vana vid att högarna först ska dyka upp i den randzon där skogen övergår i slättlanskapets betesmarker

och åkerfält. Tillhör dess anomalistiska högar verkligen den sena stenåldern eller har de ”smugit sig in” här långt

senare? Och vad gör en rektangulär stengrund långt ute i Storskogen? Eller är det ingen stengrund utan bara en

”perceptuell fälla” som driver fram övertolkningar? Och vad gör vi med den märkliga plattformen i Hemringe. Är

det en fråga om en husgrund från senare århundraden eller en anläggning från sen stenålder? Eller är det både

och: en sen återanvändning av en mycket gammal plats? Och hur många generationer av hus kan det egentligen

ha stått på den uppbyggda plattformen. Eller har det kanske aldrig stått något hus här?

Märklig stenskapelse i skogsparti nära Norrbo

Bilden visar ett stenhuggeri som resulterat i en mycket märklig stenskapelse. Har verkligen

blockformationen medvetet skapats för att fylla ett skyltsyfte? Eller är den bara ett uttryck för en

stenhuggares kreativa experimentlusta?


Egendomlig huggen formation vid skogsväg i Adolfsbergsskogen

Vid en skogsväg i Adolfsbergsskogen stötter man på det här blocket, som nästan skulle kunna beskrivas som ett

stycke modern stenkonst. Men vad är det egentligen för märkligt blockbygge? Blockformationen har säkerligen

skapats genom mänsklig stenhuggning. Men vad är egentligen funktionen? Är det ett skyltblock från sen

stenålder? Är det en restprodukt efter sentida husbehovshuggning? Är det ett egensinnigt gränsmärke eller en

kreativ vägsten? Eller finns kanske syftet bara i det hemligstämplade kontrakt som upprättats mellan konstnär

och konstverk?


Den märkliga stenformationen i kanten av Adolfsbergsskogen

Stenhuggningsprodukter av den typ som bilden visar är svåra att bestämma både vad gäller datering och funktion. Ibland

kan det också vara svårt att klara ut om stenhuggningen genomförts av människor eller om naturkrafterna spontant

åstadkommit blockskapelsen i fråga. Men just här är det nog inget tvivel om att tillhuggandet skett via mänskliga insatser.

Flera stora tydliga klyvhack (förmodligen efter klyvning med stenkilar) finns på olika blockstycken. Men någon vanlig

stentägtsinsats i sen tid för att få fram lämplig husbehovssten rör det sig knappast om. De kluvna styckena verkar vara

arrangerade på ett mycket avsiktligt sätt. Det verkar således som om stenmästarna här har försökt skapa någon form av

uppmärksamhetstilldragande stenmonument. Jag har inte riktigt klart för mig hur stenmästarna riktigt tänkt här. Men

stenkonst blev det nog ändå till slut – om än mer märklig än vacker.

Just här, där den höglänta Adolfsbergsskogen möter slätten, dyker de första bronsåldershögarna upp. Kanske är den

huggna blockformationen av samma höga ålder som de tidiga bronsåldershögarna. Men jag skulle inte bli förvånad om

blockformationen tillhörde ett ännu äldre kulturskickt. I den höglänta skogen ovanför finns nämligen spår efter

ovalformade nedgrävda ytor, som kan ha utgjort bobottnar under sen stenålder. I anslutning till dessa nedgrävningar

finns en stor aktivitetsyta där gammal traditionell stenhuggning bedrivits. Kanske har den märkliga blockformationen

tillkommit innan fångstfolket bytte arbetskläder (om de nu någonsin bytte arbetsklaäder?) och började bedriva

boskapsskötsel med ett mindre inslag av jordbruk. Och kanske har vi rent av mängder med huggna stenformationer i våra

skogsmarker som hör till samma gamla kulturskikt från sen stenålder. Då öppnar sig förstås en helt ny värld av stenobjekt

för fackarkeologerna att studera.


De upprättstående blocken i stenhuggningsområde i skogsparti vid Norrbo.

I skogspartiet innanför den fältväg, som förbinder Norrbovägen med vägen över järnvägsbron, finns en

gammal stenhuggarverksamhet (kanske rent av från sen stenålder) i kolossalformat. Här verkar ett stort

flyttblock eller en bergknalle fullständigt ha massakrerats. Bildens två block tycks ha ställts upp på högkant

liksom för att skylta för något viktigt. Möjligen skulle mn kunna tolka de upprättstående blocken som ett

resultat av en lokal naturkatastrof. Men flera klyvhack på blocken gör det ända troligt att här bedrivits ett

märkligt mänskligt stenhuggningsarbete


Urtidsödlan i sten i Fårhagen nära kolonilottsområdet i Lyckebo

Med det bredare utskjutande bakre partiet liknar stenskapelsen en drake eller en urtidsödla, som har sina vingar till

hälften utfällda. Jag har sett åtskilliga block, som tillhuggits med ett utpräglat överhang. Men knappast något som

också har ett tydligt hugget underhang (fotpall), som det här blocket. Uthuggningen liknar en nisch, där man kan

föreställa sig att något mycket viktigt föremål varit placerat.


Urtidsödlan i sten i Fårhagen nära kolonilottsområdet i Lyckebo forts)

När man betraktar stenfiguren från sidan stående på sin podiesten, ser man tydligt att vänstra delen av sidan, som

skjuter ut mera mot kameran, har en helt annan vegetationstäckning av lavar och mossor än vad den högra smalare

delen har. Varken mossa eller den vitfärgade laven har tagit sig in på den högra ytan, vilket antagligen tyder på att

denna del huggits till senare. Men också den vänstra delen har blivit föremål för en klyvning eftersom den ligger långt

innanför podiekanten så att en hylla bildas. Man kan undra över det stora trekantiga hålet nedtill mitt på sidan. Kanske

är det här som man drivit in en mycket stor stenkil för att skilja den övre delen från podiedelen. Stenskapelsen passar

väl bäst in den kategori av individuellt utformade block som haft till uppgift att markera gamla boplatser under sen

stenålder och tidig bronsålder (se kap. 2 ovan). Men egentligen har jag ingen kvalificerad gissning. Jag står bara kvar och

iakttar med öppen mun och chockad hjärna.


Stenhammaren - vackert stenstycke vid stenhäll i Storskogen

Vackert hammarliknande stenstycke uppställt bredvid en stenhäll (se siduppslag 345/346 i ett skogsparti vid

Tipptoppvägen i Storskogen.


Egendomlig hög plattform av jord och stenblock vid Hemringe.

I ett skogsparti nära grusväg vid Hemringe upptäcker jag en märklig plattform byggd av stenblock och jord. Jag

har inte mätt plattformsytan. Men rimligtvis är den ca 10 meter bred och 20 meter lång. Plattformsytan ligger ca

två meter över markytan och har mycket höga branta sidor. I ena kanten står rester efter en flaggstång. Möjligen

indikerar denna att det stått ett sommarhus på plattformen. Men rimligtvis har inte den mäktiga plattformen

skapats som underlag för detta - nu försvunna - hus. Vad har plattformen ursprungligen byggts för? Är den en

husgrund eller har den haft något annat syfte? Och hur gammal är den egentligen? Jag har faktiskt inget bra svar.


Egendomlig hög plattform av jord och stenblock vid Hemringe (forts)

Plattformen sedd från andra sidan


Egendomlig hög plattform av jord och stenblock vid Hemringe (forts)

I ett av plattformens hörn tittar stenblocken fram genom det yttre jordlagret


Block med egendomlig huggen form i skogsparti bakom Himmelsvägen

Märkligt hugget block med skrovlig yta och med lite rundad topp – höglänt skogsparti bakom Himmelsvägen


Den rektangulära stengrunden nedanför den uppallade stensuggan vid Tipptoppvägen

Bilden visar den enda större fyrkantiga (rektangulära) stengrund, som jag funnit i Storskogen. Den finns i ett

fornminnesrikt område nedanför den stora uppallade stensuggan vid Tipptoppvägen - och inte så långt från

”offerhällen” som tidigare presenterats (s. 339 – 342). Men med stor säkerhet är det ingen grund till ett

bostadshus från sen stenålder, eftersom man inte använde stengrunder i den typen av byggen. Troligare då att

det rör sig om ett dödshus eller gravhus - om det nu inte handlar om en betydligt senare konstruktion. Så långt

låter kanske resonemanget bra. Men är det verkligen säkert att det rör sig om en husgrund här? Kanske är det

bara en slumpmässig samling av block, som råkat få den här rektangulära formen. Vi människor har nu en gång

för alla en kognitiv och perceptuell utrustning, som driver oss mot att hitta mönster och slutna figurer. Och det kan

förstås spela oss en del spratt.


Stenbrottet på jätteblocket i Fulleröskogen

I Fulleröskogen har ett jätteblock utsatts för stenbryttning så att ett stort ca 5 meter högt stenbrott bildats.

Stenbrottet är av svårbedömd ålder. Några borrännor som skulle kunna antyda kilning med borrteknik eller

sprängning har inte observerats. I den täta barrskogen får man ingen förvarning när man närmar sig blocket. Och

plötsligt står man inför ett stort stenbrott där en stor del av jätteblocket huggits bort. Jag tenderar ofta att sätta en

hög ålder på de huggna formationer, som jag stöter på i skogsmark – även här i Fulleröskogen. Men här är jag

mera tveksam. De kvarstående huggna ytorna ser fräscha ut som om huggningen skett relativt nyligen. Men varför

har man då anlagt ett stenbrott här i den oländiga Fulleröskogen, där transportmöjligheten för huggen sten var

starkt begränsade? Finns det någon anläggning i närheten där sten behövts? Det man närmast kommer att tänka

på är järnvägsbygget mellan Uppsala och Storvreta (och vidare mot Gävle) som genomfördes på 1870 talet.

Brottytorna på jätteblocket här i Fulleröskogen påminner mycket om dem som man återfinner vid krosstensbrottet i

Gamla Uppsala. Kanske har man också här använt den brutna stenen för att göra krossten (makadam) som

behövdes som underlag för järnvägsrälsen. Från stenbrottet är det ju faktiskt inte så många hundra meter till fältet

utanför där järnvägen drar fram. Det är i vart fall min bästa gissning. Men jag kan naturligtvis inte utesluta att

stenbrottet kan vara betydligt äldre - eller yngre.


Spännande välvd hög med jordinslag i Storskogen

Intressant välvd hög i kanten av en svacka i Storskogen. Högen förefaller vara byggd av jord och mindre block och

är mycket välformad med några lite större stenar, som sticker upp över ytskiktet. Det är ovanligt att hitta anlagda

högar i höglänt skogsmark. I Storskogen och Fulleröskogen har jag sammantaget bara hittat tre högbildningar som

verkar anlagda av människor – och som inte verkar vara gränsrösen eller dumphögar i samband med vägbyggen

eller dikesgrävningar.


Anlagd hög i Fulleröskogen

Inte särskilt långt från det oregelbundet tillhuggna blocket, som presenterades på siduppslagen 67/68 och

följande, finner man något som förefaller vara en anlagd hög. Det är i så fall (jämte högen i Storskogen på

föregående uppslag) den högst belägna människotillverkade hög, som jag kunnat observera under mina

skogsvandringar. Högar dyker annars först upp när man kommer ned till de övre delarna av Fyrisåns dalgång .


Härdliknande struktur när storskogens kant vid Tipptoppvägens början

Härdliknande struktur i området, som befinner sig i kilen mellan Tipptoppvägen och Innebandyvägen –

alltså i Storskogen sluttning ner mot järnvägen. I närområdet finns även en grop och även en nedgrävd

ovalrund yta (antagligen en gammal bobotten). Se nästa bild.


Härdliknande struktur när storskogens kant vid Tipptoppvägens början (forts)

Mycket tydligt nedsänkt (troligen urgrävt) område i skogsparti i kilen mellan Tipptoppvägen och Innebandyvägen.

Blockflora och gropar samt härdanlaggningen (se föregående bild) i anslutning till nedsänkningen ger tyngd åt

antagandet att det rör sig om en trolig bobotten av rundoval form från sen stenålder.


24

Märklig stenhuggning i vissa områden, där huggna blockstycken ligger i högar och vallar eller utlagda i

ett lager på marken

I vissa starkt stenhuggningsdrabbade områden är det svårt att riktigt förstå orsaken till stenmassaker som inträffat. Det

verkar i vart fall inte handla om sentida profan husbehovshuggning för att hämta hem lämplig sten till näraliggande gårdar.

En del större blockrika impediment i fältlandskapet är särskilt ddrabbade av denna massakrerande stenhuggning. Det är

lätt att tro att huggen sten i vallar och högar utgör gammal röjsten från fälten runtomkring. Men sannolikt rör det sig om

råhuggna blockstycken (från block som stått på impedimenten) som placerats i högar och vallar längs impedimentens

kanter av i vart fall för mig osäker anledning. I vissa fall har de huggna blocken lagts ut i ett enda lager på marken och

täcker en ganska stor markyta. Här är det om möjligt än svårare att hitta något rimligt användningsområde för

stenmaterialet

Vall av huggna block på impediment nära höjdrygg

Blockvall i södra delen av det impediment som gränsar till höjdryggen ovanför Fullerövägen. Trots blockens storlek finns här

inget inslag av borrade dubbhål.. Många stora block har styckats på åkerholmen. Och antagligen kommer blockmassan i

vallen från en sådan styckning. Sedan kan man naturligtvis fråga sig varför man i vårt höjdryggsområde styckade block i så

stor utsträckning. Här är ju blocken ganska prydligt arrangerade i en blockvall som kanske kan ha haft en hägnadsfunktion.

Men på andra ställen ligger de styckade blocken kvar i ett kaotiskt skikt på marken utan att ge några tydliga fingervisningar

om funktion.


Vall av huggna block på samma impediment som ovan - nära fält och med spår av en trolig boplats

innanför

Längst ut mot fälten i öster finns en märklig blockvall av huggna block. Innanför finns en stor avlång yta, som kan ha

utgjort en bobotten. I botten finns en grund men vid gropstruktur. Vallen består kanske både av blockstycken, som

huggits på platsen men också av block som röjts undan från den stora fria ytan. Kanske har blockvallen konstruerats som

boplatsvall för att skydda boplatsen från väder och vind. Någon röjsten från fälten finns det knappast i denna vall.


Utlagt lager av huggna block fram för Stenkoloss på impediment nära Norrbovägen

Stor blockkoloss som tillhuggits så att den erhållit branta sidor. Framför kolossen (mot söder) ligger ett tunt skikt av

mindre huggna block, som täcker en stor yta. Blockskicktet på marken kanske (åtminstone delvis) härstammar från den

stora blockkolossen. Varför blockmassa huggits loss och lagts ut på marken i ett heltäckande lager är svårt att förklara.

Det marktäckande stenmaterialet verkar ha tillhuggits med traditionell metod utan inslag av borrklyvning eller

sprängning. Och någon röjsten från åkerfälten är det säkerligen inte fråga om.


Märklig blockvall av styckade block på impediment vid Norrbovägens Uppfart från Fullerövägen

Översiktsbilden visar hur en blockvall tornar upp sig i kanten av impedimentet.. Bakom det finns Fullerövägen och

Norrbovägens uppfart. Jag hade faktiskt inte tänkt så mycket på blockvallen och dess tillkomst förrän jag tog just den här

bilden. Mitt intresse hade tidigare fångats av andra intressanta arkeologiska fynd längre upp i stenkullen. När jag först

betraktade den blockbelamrade höjdryggskanten utifrån den maskrosprydda inägan, drog jag helt enkelt slutsatsen att den

oregelbundna stenvallen bildats genom dumpning av röjsten, som tidigare funnits på inägan. När jag granskat vallen lite

närmare så har jag i ställer kommit fram till att bildats genom styckning (åtminstone delvis genom sprängning) av större block,

som stått en bit upp på höjdryggens kant. Men en sådan tolkning genererar en knepig frågeställning. Varför har man styckat

stora block i randzonen mot inägan och lagt upp det styckade materialet i stora oanvändbara blockhögar och blockvallar?

Jag har faktiskt inte något riktigt bra svar. Ovanför stenvallen mot Norrbovägen finns ett mindre antal högar/stensättningar

(troligen från bronsåldern).


Stenmarkering av gränser i skogsmark

25

Gränser i skogsmark har säkert markerats genom olika block och blockarrangemang alltsedan människor

permanent slog sig ner i skogsbygden under sen stenålder. Med skyltblock markerade man tidigt

boplatsområden och olika heliga platser. När bygder växte fram som administrativa enheter (land, härader och

socknar) under järnålder och tidig medeltid så stenmarkerades säkerligen också gränserna för dessa områden i

skogslandskapet. Och när gemensamhetsskog skiftades på 1700- och 1800-talet så delades skogen upp på

enskilda skogsägare, vars skiftesgränser stenmarkerades. Stenmarkeringen var inte alltid särskilt tät. Man

utnyttjade säkert naturliga naturliga terrängföreteelser, som höjder och vattendrag för gränsmarkering. Men

säkert finns det i storvretabygdens skogmarker mängder av gränsmärken av sten som representerar flera olika

tidslager av kultursten. För att tydligöra blockens gränsmarkerande funktion kunde de ibland förses med

inhuggna symboler, t.ex en pil eller en kvadrat. Nedan redovisas ett axplock av gränsmärken i sten som jag

upptäckt i Storvretabygdens skogsmark. Jag har inte alltid koll på gränsmärkenas ålder. Men merparten av dem

som presenteras hör nog samman med de senaste århundradenas skiftesreformer.

Gränsmarkerande dubbelstensmonument i skogspartiet bakom Himmelsvägen

En gränsmarkerande dubbelsten i ett höglänt skogsparti bakom Himmelsvägen. En liten spetsig sten står

tillsammans med en större trubbspetsig sten. Just den här typen av gränsmarkerande stenarrangemang är

inte särskilt vanliga i skogsmarken. Jag har hittills hittat fyra gränsmarkeringar av den här typen i

Storvretabygden. Det allra konstfullaste presenteras på nästa siduppslag.


Konstfullt gränsmarkerande dubbelstensmonument i skogsparti bakom Himmelsvägen

Ytterligare en dubbelsten från skogshöjd bakom Himmelsvägen. Här har den lilla spetsiga stenen på ett

raffinerat sätt huggits ut ur den större och utgör en del av denna. Det måste rimligvis ha varit en skicklig

stenhuggare för att lyckas med bedriften att förvandla en gränsmarkering till ett konstverk


Pittoresk gränsmarkering på högt berg i Storskogen

Pittoresk liten gränsmarkering på högt berg långt inne i Storskogen. När det gäller större och mer spektakulära

stenmonument kan det nog också vara så att de tillhört både det äldre och yngre kulturstensskiktet och att det rör

sig om en form av återanvändning. Men det gäller nog inte det här lilla anspråkslösa monumentet,som nog har

tillverkats relativt sent som markering av en skogsgräns.


Ovanligt pampig gränsmarkering i Storskogen

Jag höll på att skriva att bilden visar ett typiskt gränsröse med en mittplacerad markörsten. Men den här typen av stora

pampiga gränsrösen är egentligen inte typiska för Storskogen. Inte ens längs häradsgränsens sträckning i Storskogen

hittar man så stora och välgjorda gränsrösen.


Gränsmarkering där huvudstenen uppvisar inhuggna streck

Gränssten i en liten blockhög i Storskogen. Någon som kan mera om gränsstenar än jag kan kanske

berätta vad (om något) de två vågräta inristade strecken på huvudstenen betyder. Jag vet det inte.


Uthuggen vriden kvadrat på block i Storskogen

och då kan man i den höglänta skogsmarken hitta block som påverkats av en stenhuggningsaktivitet i något speciellt

syfte. I närheten - om inte nödvändigtvis precis bredvid - kan man då ofta hitta mera standardiserade –och ofta mindre –

gränsmarkeringar. Utghuggningarna i blocken kan ju utgöra en äldre typ av gränsmarkering innan ett rikstäckande

lantmäteri uppstått och kunnat lansera ett standardiserat gränsmärkningssystem. Men man kunde nog även ganska

långt fram i tiden använda uthuggningar ur större block som gränsmarkeringar. De små och bräckliga standardiserade

markeringarna behövde kanske ibland säkras upp genom att ett spektakulärt block i närheten markerades. Oftast

använde man en kvadratisk uthuggningsform. Inte så sällan var kvadraten - som här på bilden - vriden så att den antog

en ruterform.


Område 7


Gränsmarkering med inhuggen kvadrat i block på bergshöjd i Storskogen

Ofta kan man ha användning för en tagen bild flera år efter fotograferingstillfället.

Den här bilden togs för flera år sedan när jag fotograferade märkliga block i ett höglänt område nära Tipptoppvägen.

Det var blockets spetsiga form som jag då fäste mig vid. När jag nu inför sammanställningen av gränsstenar vid

Tipptoppvägen, återigen synar bilden, så ser jag ju blocket på gavelsidan, längst ner, har en kvadratiskt formad

ythuggning, som antagligen ska uppfattas som en gränsmarkering. Se nästa bild för en förstoring av den huggna

markeringen.


Gränsmarkering med inhuggen kvadrat i block på bergshöjd i Storskogen (forts)

En närbild av den uthuggna gränsmarkeringen på blocket på föregående bild


Gränsmarkering med järnrör och stenflisa i Storskogen

Det finns stor variation på gränsmarkeringar i Storskogen. Här är en av de mest intressanta. Antagligen befinner vi

oss långt fram i gränsmakeringens historia, eftersom gränsen här utmärks med ett järnrör, som satts ner i ett borrat

hål i berget. Den lilla tillhuggna stenflisan har nog tillfogats för att tydliggöra markeringen och för att skydda

järnröret. Om jag inte misstar mig så kan man skönja en liten inhuggen kvadrat vid överkanten nära urfasningen,


Inhuggen gränsmarkering i block i Fulleröskogens kant mot kalhygge

Det här stora spektakulära gränsblocket befinner sig precis i kanten av Fulleröskogen - just där det stora kalhygget tar

vid. Placeringen i relation till skog och kalhygge antyder att det rör sig om ett gränsmarkerande block. Den kvadratiska

uthuggningen, som förmodligen gjorts av ett lantmäteribiträde, styrker den tolkningen.


Gränsmarkerande podieblock nära häradsgräns i Storskogen

Stort, rundat block, som tycks vara uppställt på ett mindre stenfundament. Blocket ligger nära en

skogsgräns, som går fram till häradsgränsen. Skogsgränsen har en mindre typ av standardiserad

gränsskyltning av sten. Men i närheten finns uppställda skyltblock som tycks komplettera och förstärka

gränsskyltningen. Blocket på bilden skulle kunna inkluderas i den grupp av stenhälluppställda block som jag

brukar benämna podieblock. Egentligen vet vi väl inte med säkerhet tillkomsthistorien bakom den här typen

av förmodade gränsblock. Det kan ju röra sig om skyltblock från en betydligt äldre kulturstensskikt, som

senare utnyttjats som gränsmarkörer.


Pittoresk gränskyltning i skogsmark bakom Skogsvallens idrottsplats

Storskogen och andra höglänta skogsområden i närheten har utsatts för flera olika stenhanterings-vågor genom

tiderna. En sådan ganska ung våg handlar om uppsättning av stenar och stenarrangemang för att markera gränser

mellan bygder och skiften i skogsmarken. Jag har egentligen inte fokuserat särskilt mycket på det här yngre

inslaget i kulturstensfloran.Men någon gång stöter man på så vackra och pittoreska gränsmarkeringar att man helt

enkelt inte kan undgå att avbilda dem. Här ser vi en av de mest pittoreska gränsskyltningarna. Typen är annars

inte särskilt vanlig i den skogsmark, som jag genomströvat


Hjärngympa i skog och mark

26

Det händer ofta att man under vandringar i skog och mark upptäcker saker, som kräver en förklaring. Och

förklaringarna ligger sällan nära tillhands. Man får gå omkring länge och vrida på tankarna för att komma fram

till en lösning - som man ofta inte vet om den är den rätta. Kanske måste man hitta flera lösningar och ställa dem

mot varandra för att finna den rimligaste - och den rimligaste man hittar är kanske ändå inte den rätta. Vissa

problem, som man stöter på, kräver för sin lösning att man tänker ”utanför boxen”. Ett sådant utanför-boxentänkande

kan exempelvis innebära att man måste föra in en (eller rent av flera) betingelser, som inte längre finns -

men som en gång har funnits på platsen. Även när man funnit en rimlig lösning så kan man för den nyttiga

hjärngympans skull fortsatta att hitta på andra kreativa och fantasifulla lösningar. Och medan man gör det

kanske man faktiskt upptäcker att någon av de andra påhittade lösningarna är mer rimlig än den man först tänkte

sig. Och ofta hittar man nog ingen självklar eller rimlig lösning på det identifierade problemet. Men tiden har inte

varit bortkastad. Hjärngympaeffekten har nämligen ingen tydlig relation till lösningsresultatet. Det är själva den

kognitiva ansträngningen (tankearbetet) oavsett om vi hittar en lösning eller inte och oavsett vilken kvalitét en

uttänkt lösning har - som ger de små grå cellerna en hälsosam gymnastik och motion. Sympatiskt eller hur?

Men man kan naturligtvis vandra genom skog och mark och över stock och sten utan att identifiera ett enda

problem. Det kan vara skönt , vilsamt och avkopplande. Med det ger ingen hjärngympa-effekt.

För att få en sådan måste vi identifiera problem och dessutom vara motiverade att attackera dem och lösa dem.

Men hur blir vi då problemfokuserade? Ja, det var en svår fråga. I viss mån handlar det kanske om att vistas så

mycket ute i naturen och i olika terrängtyper att vi lär oss de normala mönstren. Det är kanske först då som vi kan

identifiera och problematisera avvikelserna när de dyker upp. Och så måste man antagligen ha gott om tid och

inte stressa. Frågan är om inte problemidentifieringen är den kognitiva ansträngning, som ger den bästa

hjärngympan. Så har vi väl lyckats identifiera några problem ute i naturen, så behöver vi ju faktiskt inte lösa dem.

Vi har ändå fått tillräckligt med nyttig hjärngympa. Ännu mera sympatiskt eller hur?

Gissa på järnföremål på åkerholme

Detaljer, som är lösryckta ur sitt sammanhang, är ofta inte lätta att bestämma - även om de förstoras upp så att

de dominerar bilden. Kanske uppförstoringen mera stjälper än hjälper. Men ägna gärna lite nyttig hjärngympa åt

att bestämma i vilket funktionellt sammanhang den här rostiga knoppen ingår. Som en liten ledtråd kan jag ju

nämna att vi lämnat stenåldern bakom oss och hamnat in i järnåldern – ganska modern järnålder.


Gissa hur bildens stigrundel runt en gran i Storskogen uppstått?

En märklig ringformad upptrampad stig går runt granen på bilden. Stigrundeln (bara några meter i diameter) har

kontakt med den större stigen utanför som idag är en del av gula vandringsleden. Är det löpande motionärer som har

sin vändplan här? Eller är det några som har som jultradition att dansa kring granen här? Den större stigen löper

igenom ett område med mycket hög arkeologisk potential. Här har bygdens första människor slagits sig ner för mer än

4000 år sedan. Här finns mängder av troliga boplatsspår (hyddbottnar, olika typer av gropar och intressant

stenskyltning). Kanske är rundeln en kvarleva efter någon forntida ritual? Men i så fall borde det rimligtvis finnas

rester efter någon intressant grop, stenpackning eller märkligt block i stigrundeln. Men några sådana rester har jag

inte kunnat konstatera. Hur som helst är nog rundeln här det märkligaste stigfynd, som jag över huvud taget träffat

på i Storskogen. Med lite ledtrådar från en annan plats har jag till slut lyckats lösa ”stigrundelproblemet”. Få se om

läsaren kan göra detsamma utan hjälp av ledtrådar. Det skadar inte att försöka tänka ”utanför boxen” för att lösa det

här problemet. Den som löser problemet är väl rustad att ta sig an de allra svåraste arkeologiska problem, som man

över huvud taget kan stöta på i skogsmarken.


Mysteriet med det märkliga fordonet som hoppat över åkerns stenröse

Mina tankar återvänder ofta till den här bildvyn över fältet vid Ängeby. Jag har funderat mycket, men jag

har aldrig lyckats lista ut hur traktorn (eller traktorerna) kört. Traktorspåren börjar (eller slutar) så plötsligt.

Antingen föds traktorn ur ingenting eller också upphör den plötsligt att existera. Och visst har en traktor

faktiskt hoppat över ett stort stenröse och sedan gått upp i rök? Det finns säkert mycket nyttig hjärngympa

att hämta för den läsare, som vill ägna tid åt att lösa mysteriet med traktorsspåren.


Besök från yttre rymden ?

En snubbe från yttre rymden blev kissnödig och landade sin farkost för att slå en drill. Och flög sedan lättad

vidare. Det finns hur många förklaringar som helst till de här märkliga spåren efter en farkost, som varken rört

sig framåt eller bakåt men som ändå försvunnit från platsen. Hitta gärna på en egen så får de små grå nyttig

stimulans.


Märkliga nytillverkade träföremål vid foten av stort block i Storskogen – vad handlar det om?

Man blir verkligen förvånad över att finna nytillverkade träsaker vid ett avlägset Storskogsblock. Det här kunde jag inte

förstå. Så jag tog med mig bilden till deltagarna i hjärngympagruppen på Studiefrämjandet och bad dem försöka finna ett

svar på vad trästyckena hade här att göra. Jag tycker att de kom fram till ett par mycket rimligt svar. Få se om läsaren

också kan göra det. Tilläggas bör att när jag nästa gång kom till samma plats - ett halvår senare - så fanns det ytterligare

ett trästycke på plats.


Blocket med barnskorna, som ger dåliga vibbar

Långt inne under ett mäktigt flyttblock vid Vildmarksleden hittade jag ett par barnskor. Vem offrar väl frivillit sina

skor på en vandringsled? Skorna är väl det sista man vill bli av med. Skorna är inte slarvigt inkastade under blocket.

De är medvetet uppställda längst in - undangömda men ända placerade för att synas. Säkert finns det en intressant

berättelse bakom skornas placering. Kanske skornas berättelse skulle gå en smula i moll. Vibbarna runt blocket var

inte alls positiva. När det nu känns så tungt vid det här blocket kan ju läsaren gärna få idka lite hjärngympa för att

konstruera en positiv historia kring de uppställda skorna - en historia som lättar upp stämningen här ute och som tar

kål på de negativa vibbarna.


Ytterligare ett block vars översida erhållit ett lager av små stenar och jord

När jag vid ett tillfälle vandrade på kalhygget (nu exploaterat för bostadsbyggande) nedanför stenmonumentet (se

565/566 och 567/568) uppe på bergshöjden vid Norrbo, hittade jag flera block, som på den platta översidan var

täckta av ett lager bestående av småsten, grus och lite jord. Av alla skogsområden jag strövat igenom i Storvretabygden

är det bara just i det här området, som jag gjort denna typ av fynd. Det tog mig lång tid att räkna ut hur

blocken kunnat få den här typen av huvudbonad. Kanske läsaren räknar ut det betydligt snabbare. Men tiden

spelar egentligen ingen roll. Effektiv hjärngympa blir det i vilket fall som helst - även om svaret skulle visa sig vara

felaktigt


Ytterligare ett block vars översida erhållit ett lager av små stenar och jord (forts)

Bilden på motstående sida visar ytterligare ett block med en avlagring av små stenar och jord. I området har ett mycket

radikalt skogsbruk bedrivits som förstört markytan. Hur har man kunnat få tillstånd att bedriva radikalt skogsbruk i ett område

där det sannolikt funnits flera bobottnar från sen stenålder? Det rör sig antagligen om Storvretabygdens intressantaste

stenåldersområde. Antagligen har beslutsfattare inte känt till områdets arkeologiska potential. Eller också har man inte brytt

sig med tanke på att området antagligen redan låg i plan för exploatering.


Lite hjärgympa kring en emaljerad kaffepanna på bronsåldern

Ibland kommer man av sig i utforskandet av kulturstenen. En vacker emaljerad kaffepanna stående på en sten på en åkerholme

nära Årby tar tillfälligt över uppmärksamheten. Men det kanske inte är så lätt att bestämma det här ”fornminnet” heller. Vad kan

man tänka sig? En gräddfärgad emaljerad kappepanna med grönt handtag och grön rand runt öppningen kan vara en

Kockumsprodukt från 1940-50-tal. I vart fall känner jag igen modellen från min barndom. Nu hittade jag kaffepannan. Men det

är spännande och stimulerande att fundera över om vad som skulle ha hänt, om vi kastar om kronologin och tänker oss att några

personer i Årbyområdet hittat den under bronsåldern. Hur skulle de ha reagerat inför ett sådant anakronistiskt objekt? Skulle de

ha sprunget sin väg? Skulle de ha behandlat det som ett fientligt objekt och krossat det med stora stenar? Eller skulle de ha

betraktat kaffepannan som en gåva av gudarna och upphöjd den till kultobjekt? Eller skulle den ha blivit ett statusobjekt, som

ärvdes från hövding till hövding i generationer? Och skulle kaffepannans design märkbart ha påverkat utformningen av kärl

gjorda av lera och brons? Och skulle den med tanke på sitt metallinnehåll ha påskyndat järnets introduktion i bronsåldersbygden?

Bara att ställa frågorna ger bra hjärngympa. Svaren lär vi aldrig få. Men hjärngympan ger lika god kognitiv effekt ändå.

Någonstans inom mig kan jag ändå förstå bronsåldersmänniskans svårigheter att relatera till den emaljerade kaffepannan.

Mötet med kaffepannan måste ha åstadkommit samma chockartade upplevelse, som drabbade mig, när jag första gången

ställdes inför den märkliga urtidsödlan i sten (med sten-nischen) i fårhagen i Lyckeboområdet (se siduppslaget 589/590 och

591/592 ovan). Den märkliga bergrännan (351/352), den upprättstående kolossen vid Vildmarksleden (319/320 ) den märkligt

formade blockhögen vid Norrbo (381/382) och den egendomliga blockformationen, som liknar en avhuggen kon, på

Fulleröhöjden (119/120) framstår också som ”emaljerade kaffepannor” för mig. Egentligen var inledningsvis varje upptäckt av

varje enskilt block av kultursten i Storskogen (och i andra höglänta skogsområden) en ”emaljerad kappepanna” eftersom jag var

totalt oförberedd på att över huvud taget stöta på något sådant ute i markerna, och eftersom jag inte hade någon som helst

arkeologisk utbildningsbakgrund och eftersom jag dessutom var ovillig att ”läsa in mig” förrän jag först bildat mig en egen

uppfattning. Egentligen har kanske mitt tolkningsarbete rörande skogens block varit knepigare än bronsådersmänniskans

tolkning av den emaljerade kaffepannan. Jag har varit tvungen att avgöra om ett block varit naturens spontana verk eller inte.

Bronsåldersmänniskan som plötsligt ställdes inför den emaljerade kaffepannan kunde säkert direkt avgöra att föremålet inte var

en spontant förekommande naturföreteelse.


27

Kort om den nya borrtekniken i stenklyvningens tjänst - sikte mot Del 2

Det är viktigt att poängtera att allt som ovan sagts om stenhuggning rör stenmaterial som kluvits (styckats) med

traditionella metoder (utan inslag av stenborrning). Någon gång under stenhuggningens långa historia sker en viktig

innovation innebärande att stenborrning introduceras i stenklyvningens tjänst. Enstaka borrhål och mängder av

borrännor återfinns både i närheten av dagens bebyggelse – men även märkligt nog långt ute i Storskogen. Vi vet inte

idag när borrtekniken - eller snarare teknikerna, eftersom det finns flera varianter - introducerades. Det är en ganska

vanlig föreställning att det borrade klyvmaterialet bara är några hundra år gammalt och alltså jämnårigt med de borrhål

och borrännor som man ser i sprängt stenmaterial. Men man måste naturligtvis skilja på borrning för stenklyvning och

borrning för sprängning. Klyvborrningen kan var många århundraden äldre än sprängborrning. Det krävde ju för sin

utövning ingen tillgång till effektiva sprängämnen. Den manuella borrtekniken har knappast förändrats särskilt mycket

under sin tillämpningstid. Det är därför svårt att bedöma hur gammal ett klyvborrhål eller en klyvborränna är. Mina egna

efterforskningar visar att klyvborrännor finns i byggnadsverk från slutet av medeltiden och början av nyare tid. Och

kanske förlorar sig klyvborrningstekniken rent av ner i en dimhöljd förkristen tid. Klart är väl ända att borrkluvet

stenmaterial knappast kan till höra det äldsta kulturskiktet i Storvretabygden. Det skulle vara inget mindre än en

svårsmält vetenskaplig sensation om så skulle vara fallet.

I denna del av presentationen (Del 1) lämnar vi avslutningsvis bara några bildglimtar från stenmaterial som uppvisar

borrhål och borrännor. Vi får återkomma till det borrkluvna stenmaterialet mer ingående i Del 2.

Märkligt borrhål nedtill i blockvägg på höjdrygg i Storskogen

På en höjd långt inne i Storskogen finns ett stort block som utsatts för en rad olika typer av stenhuggning både med

traditionell teknik och med borrteknik. Inga uthuggningar är särskilt lätta att förstå utifrån ett sent husbehovshuggningsperspektiv.

Men särskilt svårt att tolka är det ganska stora och djupa borrhål, som anbragts vågrätt in i blocket i nivå

med markytan. Det måste ha varit oerhört svårt att genomföra borrningen så långt ner mot marken. Och någon grop

tycks inte ha upptagits för att underlätta borrningen. Borrhålet bara stirrar mot en med sitt mörka kalla öga och vägrar

lämna något svar på varför det över huvud taget finns till. Och de vackra gröna bladen framför hålet verkar inte bry sig.


Det flacka stenrösets hemlighet

På de höglänta kullarna ovanför slätten - både i skogskanten och på impediment ute i fälthavet - har årskilliga

högar/stensättningar från bronsåldern placerats. Kanske blickade de nylagda gravarna ut över en grund havsfjärd i stället för

dagens bördiga lerslätt. Men vi ska inte koncentrera oss på gravhögarna uppe på höjderna. Vi ska istället betrakta bildens runda,

flacka stenröse av huggen sten. Bergsknallen till vänster ser ut att ha påverkats av stenhuggare. Och antagliget är det här som

man hugget fram sten till rösets anläggning. Jag hade inledningsvis uppfattningen att röset hörde till samma forntida gravkomplex

som högarna/stensättningarna högre upp i terrängen. Men när jag granskade rösets huggna stenar lite närmare så blev jag

misstänksam. (Se nästa siduppslag!)


Det flacka stenrösets hemlighet (forts)

I rösets mitt låg nämligen ett mindre hugget block som hade en smal borränna på ovansidan. Borrännans

beskedliga diameter antyder att det snarast rör sig om en klyvborränna än en sprängborränna. Jag letade förstås

efter flera block med borrännor i det flacka röset. Men hittade inga. Så här har vi ett vackert rundat röse, som verkar

vara helt komponerat av stenstycken som huggits fram på traditionell väg utan borrteknik - förutom ett enda

mittstycke , som kluvits fram med borrteknik. Men kan det då verkligen handla om ett forntida röse? Enligt de flesta

fackarkeologer har vi ju bara använt oss av stenborrning i stenklyvningens tjänst under bara några århundraden.

Kanske handlar det om ett relativt sentida gränsröse i stället? Eller handlar det både om ett forntida gravröse och ett

sentida gränsröse. Kanske har gravröset någon gång (i relativt sen tid) omformats till ett gränsröse genom att ett

borrkluvet stenstycke placerats i röset. Kanske var det just borrännan, som tydligt skulle indikera att det numera

rörde sig om ett viktigt gränsröse.

Resonemanget ovan bygger förstås på att vi antar fackarkeologernas sena datering av borrkluvet stenmaterial. Men

kan vi leta på fackarkeologerna sena datering? Kanske stenborrningen i stenklyvningens tjänst förlorar sig lång ner i

ett förkristet förflutet. Så vitt jag kan se har både tekniska och kunskapsmässiga förutsättningar funnits i flera

tusen år. Men det räcker förstås inte med kunskaper och tekniska förutsättningar. Det måste förstås finnas en stark

drivkraft mot att utveckla och realisera en teknik inom ett kulturellt sammanhang. Utveckling och användning av

tekniken måste förstås medföra uppenbara fördelar. Hur som helst är nog ännu inte sista ordet sagt vad gäller

dateringen av borrkluvet stenmaterial. Kanske ska vi avvakta med att sätta en definitiv ålder på det lilla borrkluvna

stenstycket i det vackra röset i kanten av den vida slätten?


Borrhålet i den resta stenens översida

Bilden visar en liten högformad anläggning (troligen en gravplats) med ett markerande, rest toppblock. Under det

yttre torv- och jordskiktet finns antagligen en uppbyggnad av huggna stenblock. Jag brukar ofta säga att

höggravarna börjar dyka upp just där den höglänta skogen slutar och fältlandskapet tar vid. Men det stämmer nog

inte helt. Jag skulle nog kunna lista flera sannolika höggravar också i de höglänta skogarna bakom fälten. För att

återgå till den resta blocket så var min första tanke att det rörde sig om en ursprunglig gravhögsmarkör. Kanske får

jag släppa den tanken, eftersom jag vid en senare besiktning faktiskt upptäckt ett grunt borrhål (sannolikt ett

dubbhål) högst upp på stenen. Det rör sig således sannolikt om en röjsten, som troligen ganska sent placerats på

högen. Men ingenting hindrar förstås att stenen kan ha fungerat som gravhögsmarkör eller gränsmarkör nedanför

högen innan den förflyttades till sin upphöjda plats för att ge bättre plats för det moderna maskindrivna jordbruket.

Stenröjare har inte alltid förfulat landskapet med sin vallar och högar av röjsten. Ibland har de faktiskt agerat som

skickliga landskapsarkitekter och skapat nya vackra stenplatser.

Min tolkning bygger förstås på att det upptäckta borrhålet verkligen är ett dubbhål. Det är väl den sannolikaste

tolkningen. Men man skulle naturligtvis kunna tänka sig att stenen i oborrat skick stått på högen alltsedan den

anlades. Och kanske har det resta blocket långt senare utsatts för stenborrning för att markera det som ett

gränsmarkerande block. Men helt lätt att borra i blocket på dess nuvarande plats har det säkert inte varit.


Blocket med borthuggen stenmassa i Storskogen

Spännande blockplats några hundra meter från den stora oregelbundet huggna blockklumpen, som tidigare

presenterats (siduppslag 65/66). Ett stort ytligt område i blockväggen verkar ha huggits bort. Inget av ytmaterialet

ligger kvar nedanför blocket. Kanske har materialet använts för att bygga upp den lilla stensättning, som syns till

vänster i bilden. Svårbedömd blockplats som skulle kunna vara ett relativt sentida gränsmonument. Men den

skulle också kunna tillhöra ett betydligt äldre kulturskikt i Storskogen


Blocket med borthuggen stenmassa i Storskogen (forts)

Till vänster ( i den ohuggna delen av blockväggen) sitter faktiskt ett ca 5 cm djupt borrhål. Att det verkligen

är ett borrhål har jag kunnat avgöra genom att känna med pekfingret. Men jag kan inte avgöra hur

gammalt borrhålet är och med vilken teknik det framställts. Möjligen kan det ha borrarts upp av en relativt

sentida lantmätare för att markera en skogsgräns. En annan möjlighet skulle naturligtvis kunna vara att det

grunda hålet borrats för att genom kilning i hålet slå bort ett ytskikt av blocket för att markera det på något

sätt. Av någon anledning har man kanske inte fullföljt utan nöjt sig med den upphuggning i ytan som gjorts

till höger. Om borrhålet haft ett sådant syfte kan det naturligtvis vara av mycket hög ålder.


Skyltblock med borränna på hödryggen i kilen mellan Fullerövägen och väg 290

På höjdryggens sluttning ner mot Fullerövägen och Fyrisån står flera vackra skyltblock uppställda. Men det

här vackert formade blocket tar antagligen hem skönhetspriset. Det ruvar dessutom på en hemlighet. Betraktar

man bilden mycket noga, så kan man faktiskt upptäcka hemligheten: en lång vertikal borränna på vänster sida.

Märk för övrigt den tydliga skillnaden i lavbeväxning mellan höger och vänster del av det tillhuggna blockets

framsida.


Skyltblock med borränna på hödryggen i kilen mellan Fulleröväge noch väg 290

En lång smal borränna löper vertikalt långt ner på blockets exponeringssida. Det väcker många frågor kring stenborrningen

ålder och funktion, när det gäller stenklyvning. Rimligen måste man skilja tydligt på borrning för klyvning

och borrning för sprängning. Kanske har man borrat klyvhål många århundraden innan man började borra spränghål?


Vacker husbehovsstentägt i Lillvreta-trakten

Att det här är en relativt sen husbehovsstentägt, där sten huggits fram med borrteknik för att användas på den

närbelägna gården, behöver man nog inte tvivla på. Men det är också fråga om vacker stenkonst, som skapar en

nästan sakral stämning i det vackra haglandskapet i Lillvreta-trakten. Man skulle önska att alla stenplatser där

borrteknik använts hade en så här tydlig och lättläst ”stentägt-look”. Men så är långt ifrån fallet. Många

stenplatser med borrhål och borrännor erbjuder svåra tolkningsproblem. Det framgår ju tydligt av de bilder som

tidigare presenterats i detta kapitel.

Med den här vackra klyvplatsen där klyvning skett med borrteknik sätter vi punkt för Del 1 av presentationen om

stenhuggning och gammal kultursten i Storvretabygden. Den som vill veta mer om borrkluvet stenmaterial är

välkommen att ta del av Del 2.


Information om presentationen

Denna presentation av gammal kultursten och stenhuggning är en arbetsversion. Det ingående materialet kan

komma att förändras inför en slutlig publicering. Jag tar givetvis tacksamt emot synpunket från läsare inför

sammanställandet av slutversionen. Synpunkterna kan sändas till min e-postadress:

sveningewindahl@hotmail.com

Ingen fackarkeolog har varit inkopplad som informatör, rådgivare eller fackgranskare. Varken någon enskild

arkeolog eller den akademiska arkeologin i stort har således något ansvar för tolkningar och slutsatser som

framläggs i presentationens textdel. Jag bär själv det fulla ansvaret. Eventuella felaktigheter och svajiga

resonemang kan jag bara själv lastas för. Ev. förtjänster med arbetet kan bara skrivas på mitt eget pluskonto.

Det presenterade bildmaterialet är helt igenom en egen produkt. Den avslutande bilden samt merparten av

bilderna i inledningskapitlet visar inmurade väggstenar i norra kyrkväggen på Gamla Uppsala kyrka. De ingående

bilderna får endast användas för privat bruk.

Vid läsning av presentationen på yumpu.com rekommenderas dubbelsidig vy med texten på vänster sida och

tillhörande bild på motstående högersida.

Sven-Inge Windahl

Maj, 2017


Andra presentationer

Eftersom jag under ett antal år genomströvat ganska stora arealer av fält- och skogsmark (framför allt skogsmark) i

Storvretabygden på jakt efter kultursten och andra fynd från äldre tidsepoker så utgör naturligtvis materialet i denna

presentation bara en liten del av totala fyndmängd, som jag kommit i kontakt med. Jag har försökt redovisa det

omfattande fyndmaterialet i ett antal text- och bildpresentationer (med olika vinklingar och tyngdpunkter) i digitalt

bokformat på yumpu.com. Förutom den aktuella presentationen finns följande presentationer uppladdade där:

Från skogsklädd höjd till å-nära fält. På jakt efter gammal kultursten i fältlandskapet, Sven-Inge Windahl, 2016

Huggen sten i Storvretabygdens höglänta skogsmarker, Del 2: Borrat stenmaterial, Sven-Inge Windahl, 2016

Konsten i den gamla kulturstenen, Del 1: Oborrat stenmaterial, Sven-Inge Windahl, 2016

Konsten i den gamla kulturstenen, Del 2: Borrat stenmaterial, Sven-Inge Windahl, 2016

Konsten i den gamla kulturstenen, Del 3: Block och Blandat, Sven-Inge Windahl, 2016

Röjsten och annan sten på Åkerholmar och fältkanter, Sven-Inge Windahl, 2016

Stenmonumenten i Storvretabygden, Sven-Inge Windahl, 2016

Vandring och Mål. Gammal kultursten i och kring ett skogsparti, 2016

Under 2017 kommer också Del 2 av Spännande stenplatser i Storvretabygden (som handlar om borrkluvet

stenmaterial) att presenteras.

Genom att gå in på yumpu.com och skriva namnet Windahl i sökfältet (inställning SV), så kommer Du åt samtliga

uppladdade presentationer för gratis läsning i e-boksformat. Jag hoppas att Du som är intresserad av gammal kultursten

ska finna en hel del intressant och matnyttigt där. Det är viktigt att notera att samtliga uppladdade presentationer på

yumpu.com är arbetsversioner, som kan komma att förändras i större eller mindre utsträckning inför en ev. slutlig

publicering

Bästa Hälsningar!

Sven-Inge Windahl


Innehåll

Inledning: s. 3 -18

Kap. 1. Pyramidstenar som markerar boplatser: s. 19 - 48

Kap. 2. De boplatsmarkerande blocken med individuell framtoning: s. 49 - 87

Kap. 3. Om uppallade stenar: s. 88 -110

Kap. 4. Om podiestenar: s. 111 – 118

Kap. 5. Om gammal stenhuggning: s. 119 – 164

Kap. 6. Om traditionella stenhuggningstekniker: s. 165 - 238

Kap. 7. Om naturliga kullar med stenskyltning i den sena stenålderns höglänta skogslandskap: s. 239 - 288

Kap. 8. Mindre, uppställda block, som skyltar för viktiga platser och gränser i skog och mark: s. 289 - 306

Kap. 9. Om sprickblocken med kvarsittande stenar: s. 307 - 316

Kap.10. Om stenkolosserna: s. 317 - 330

Kap.11. Om stenstolarna: s. 331 - 338

Kap.12. Om huggna hällar: s. 339 - 352

Kap.13. Om blockgravar: s. 353 - 364

Kap.14. Huggna blockformationer med platt tak och bred vertikal spricka: s. 365 - 370

Kap.15. Om blockhögar: s, 371 - 388

Kap.16. Stendjuren i Storvretas skogsmarker: s. 389 - 408

Kap.17. Småskaligt huggen sten i högar och flak: s. 409 - 442

Kap.18. Stenhägnader/stensträngar: s. 443 - 480

Kap.19. Om ythuggningar/uthuggningar: s. 481 - 512

Kap.20. Om stenbrott på berg: s. 513 - 526


Innehåll (forts)

Kap. 21. Vackra stenplatser: s. 527 - 568

Kap. 22. Skickligt tillhuggna blockklossar: s. 569 - 580

Kap. 23. Ideosynkratisk stenhuggning och anomalier: s. 581 - 614

Kap. 24. Märklig stenhuggning, där huggna blockstycken ligger i högar och vallar

eller utlagda i ett lager på marken: s. 615 - 622

Kap. 25. Stenmarkering av gränser i skogsmark: s. 623 - 646

Kap. 26. Hjärngympa i skog och mark: s. 647 - 664

Kap. 27. Kort om den nya borrtekniken i stenklyvningens tjänst – med sikte mot Del 2: s. 665 - 682

Information om presentationen: s. 683

Andra presentationer: s. 684

En kulturstensförlust att skämmas över: s. 687 - 689


En kulturstensförlust att skämmas över

I den höglänta delen av det skogsparti som gränsar mot det område som förbereds för bostadsbyggande

stod ett av Storvretabygdens vackraste stenmonument (se 565/566 och 567/568). Förmodligen rörde det

sig om en gammal kultplats från sen stenålder och kanske hade den så småningom också kommit att

utnyttjas som gränsmonument. Det vilade en nästan sakral stämning över den vackra stenplatsen. Och hit

kunde man gå för att låta själen få ro och styrka. Men i april 2017 vräktes de vackert arrangerade stenarna

från sin plats.

Varför förintar man en sådan vacker stenplats, som förkroppsligar så mycket av bygdens gamla historia?

Varför låter man den inte ingå som extra krydda i den bostadmiljö som nu skapas här? Varför låter man

inte det nya få kraft och skönhet av det gamla? Varför låter man inte det nya integreras i den gamla

bygdemiljön? Vem bevakar det gamla stenmonumentets rätt att finnas kvar? Vem har lyft sitt finger för att

rädda det? Ingen! Ingen landskapsarkitekt, som borde ha kunnat bygga in de gamla stenmonumentet på

ett finstämt sätt i den nya bostadsmiljön. Ingen fackarkeolog, som rimligtvis borde värna om fornminnenas

bevarande. Ingen allmänhet, som skulle ha kunnat ha en naturskön oas här på den skogskädda höjden

ovanför bostadsområdet. Ingen inflyttare i det nya området, som inte vet vilken vacker stenmiljö de går

miste om. Inte ens jag som känner den vackra stenplatsen väl, som har fotat den och beskrivit den, har

gjort tillräckligt för att rädda den. Alla har vi svikit! Och det gäller inte minst exploatörer och markberedare.

Några meters mindre intag i skogskanten och den vackra stenplatsen hade räddats. Alla får vi gå där

med skammen! Jag vet egentligen inte vem som ska skämmas mest. Vi som visste om den gamla vackra

stenplatsen eller de som inte hade en aning om att den fanns.

Men att bara skämmas leder ju inte till något positivt. Vi måste lära oss av misstagen. Vi måste bli mycket

bättre på att få ny bebyggelse att smälta in i gammal bygdemiljö. I det nya bostadsområdet i Fulleön hade

det ju funnits världens chans att låta ny bebyggelse gifta ihop sig med gammal stenåldersmiljö (när man

nu taget det olyckliga beslutet att använda en av Storvretabygdens rikaste stenåldersmiljöer för bostadsbyggande).

Med rätt integreringstänk hade man kunnat spara mängder av gammal kultursten i området


- inte bara det vackra stenmonumentet på skogshöjden. Det känns inte som om bostadsplanerare,

landskapsarkitekter och arkeologer och för den delen hembygdsentusiaster (och allmänhet) gör ett

tillräckligt bra jobb. Vi måste alla bli mycket bättre (och mer samordnade) så att nytt och gammalt

ömsesidigt kan berika och förstärka vartannat. Vi ska inte ersätta den gamla miljön med den nya. Vi

ska hitta nya kombinationer, som gynnar bådadera.


Kulturstensdöd i Storvretabygden


Spännande stenplatser i Storvretabygden

Bild och Text: Sven-Inge Windahl

2017


Spännande

Stenplatser

i

Storvretabygden

Gammal kultursten och stenhuggning

Del 1: Huggen sten utan borrteknik

Bild och Text: Sven-Inge Windahl

2017

More magazines by this user
Similar magazines