SriLanka - Berättelser från min paradisö

Sri Lanka
Berättelser från min paradisö
Inledning
Brev med vackra frimärken 3
Ahikuntaka
Paradisets barn 25
En oväntad förvandling 47
Ormar i paradiset 87
Bortom paradiset 101
Sri Lanka
Naturfilmarens paradis 113
Besök i paradiset 161
Mitt paradis 177

Inledning
Brev med vackra
frimärken
Livet är fullt av intryck och upplevelser; ibland känns livets vägval lite som att halka
på ett bananskal. Berättelser, personer och upplevelser gör att vi på märkliga sätt ändrar
färdplan längs vägen. Detta är något som jag ofta tänker på och för det mesta gläds åt. Jag
växte upp strax utanför Vårgårda i Västergötland, mitt på den svenska landsbygden med
skogar och åkrar. När jag var i fyraårsåldern minns jag tydligt att min pappa sa till mig:
– Pojk, akta dig för skogen och gå aldrig fram till stenmurar, för där finns det ormar.
Är man bara fyra år kan en sådan varning lika gärna upplevas som en spännande utmaning.
Istället för att akta mig för stenmurar sökte jag som liten ofta igenom stenrösen för att
se om det gömde sig några spännande djur bland stenarna. Själv tror jag min pappas varning
hade stor betydelse för mitt intresse för naturen och de djur som ofta ses som obehagliga eller
mindre värdefulla.
När jag fyllde sju år fick jag en liten kamera för åtta kronor av min morfar. Jag var mäkta
stolt när jag kunde gå till fotoaffären och köpa min första rulle svart/vit film. På den rullen
fick det plats 12 bilder. Ett av mina första fotoobjekt var några prästkragar som växte mitt
i en grupp av vita björkar inte långt från vårt hus. Jag var sparsam med fotograferandet och
tog bara en enda bild av blommorna. Man fick noga planera vad man fotograferade och
hur många bilder man tog, annars blev man snart pank. När filmen någon vecka senare var
framkallad och bilderna kopierade visade jag dem för min mamma. Hon älskade min bild
på prästkragarna och varje gång vi fick besök tog hon fram bilden och visade den. Det var
självklart lite pinsamt för en sjuåring att få så mycket beröm men samtidigt måste jag erkänna
att jag var ganska smickrad. Med mammas beröm i ryggen fortsatte jag att fotografera allt
vackert jag såg.

S R I L A N K A

S R I L A N K A

Ahikuntaka
Paradisets barn
Berättelserna från naturen och beskrivningarna av de fantastiska platserna som fröken
läst ur sin systers brev hade fascinerat mig i skolan. Med tiden, när jag själv fick uppleva Sri
Lanka,var det inte djunglerna eller badstränderna som mest skulle fånga min uppmärksamhet,
utan ahikuntaka, ett kringvandrande folk, som jag kom att kalla ormfolket.
Brittiska äventyrare som utforskade Ceylon i mitten av 1800-talet beskrev ahikuntakafolket
i en av kolonialmaktens jultidningar med orden ”De behandlar sina barn med tillgivenhet
och sina djur med största omsorg.”
Husdjuren som folket ägnade mycket tid åt var i första hand inte hundar eller grisar utan
en av världens farligaste reptiler, glasögonormen eller kobran (Naja naja).
John Hagenbeck (bror till Carl Hagenbeck som grundade Hagenbecks djurpark i Hamburg)
besökte Sri Lanka första gången 1885 och bosatte sig där 1891. Han hade under sina
många år på Ceylon otaliga möten med ahikuntakafolket och skrev många reflektioner om
dessa möten:
“Ett gåtfullt folk är rodiyas [ahikuntaka], ett föraktat och avskytt litet folk, med vilket inget av
Ceylons övriga folkslag vill ha den ringaste beröring. De leva därför för sig själva och gifta sig blott
inbördes. Anmärkningsvärt är att dessa rodiyas och bland dem i synnerhet de unga fl ickorna, ofta
utmärka sig för ädel gestalt och stor skönhet. Förr voro de förbjudna att begagna kläder och även i
övriga avseenden behandlades de med största förakt, och det kunde hända att de utan ringaste anledning
helt enkelt nedskötos. Det var först den engelska regeringen, som efter bästa förmåga sökte
stävja misshandlingen och förolämpandet av dessa stackars människor.”
Ur boken “Tjugofem år på Ceylon”, av John Hagenbeck.

_________ Ahikuntaka
Jag följde med Nartin och Radja
på ett fantastiskt filmäventyr.
När situationen blev alltför svår i byn följde jag istället med Nartin och Radja på ett fantastiskt äventyr runt ön.
Ut på äventyr
Eftersom situationen i byn var svår och tidvis våldsam, följde jag istället med Nartin och
Radja på ett fantastiskt filmäventyr, en resa från Kudagama och upp över bergen med slutdestination
Negombo.
Första dagen övernattade vi vid sjön Galgamuwa. Av några fiskare hyrde vi ett par skrangliga
farkoster – kanoter som tillverkats av urholkade trädstammar. Vi paddlade försiktigt över
till andra sidan sjön där djungeln nådde nästan ända fram till strandkanten. Nartin och Radja
ville ut på elefantsafari, men det enda vi hittade var stora högar spillning som elefanterna
lämnat efter sig. Vi lade oss på stranden den kvällen och natten vid sjön blev lugn och fridfull.
Nästa dag drog vi vidare och jag filmade det mesta pojkarna tog sig för. Ibland stannade
vi utanför mindre mataffärer där pojkarna köpte sig lite mat. Efter maten tog de fram sina
ormar och började spela på sina egenhändigt tillverkade flöjter av kalebass* för att locka folk
till platsen. De mycket gälla tonerna från flöjterna är unika och hörs på långt avstånd. Många
tyckte det var spännande med ormarna och gav pojkarna en handfull rupee för uppträdandet.
En rupee hade på den tiden, 1982, ett värde på ungefär 30-40 svenska ören.
____________
*Kalebass – en hårdskalig frukt från flaskkurbits, en art i familjen gurkväxter.
36

Ahikuntaka
En oväntad
förvandling
Jag producerade flera dokumentärer på Sri Lanka under 1980-talet men först 1995 bestämde
jag mig för att spela in en ny film om ormfolket. 13 år efter att jag första gången
besökte byn återvände jag till Kudagama. Jag hade två personer med mig i filmteamet – min
svärfar Orla från USA som några år tidigare besökt mig under en arbetsperiod på Sri Lanka,
och Nisse, en kollega från Sverige, en duktig fotograf men inte så van vid främmande kulturer.
På grund av mina tidigare upplevelser i Kudagama gick vi noggrant igenom alla detaljer inför
besöket. Vi skulle bara stanna under morgontimmarna och hela tiden hålla ihop; inga egna
utflykter.
Jag måste erkänna att jag var väldigt orolig inför återbesöket i byn. Hade mina onda
aning ar om människorna slagit in? Drack man fortfarande kopiösa mängder av alkohol och
skulle de som jag träffat för 13 år sedan över huvud taget vara vid liv? För säkerhets skull hade
jag i god tid skickat Nartin ett meddelande om att vi var på väg.
Vi lämnade huvudstaden och körde 4-5 timmar norrut. Den sista biten fick vi fråga oss
fram. En man pekade ut den lilla grusvägen som ledde in i djungeln. Åt det hållet låg Kudagama,
försäkrade han. Vi svängde av och fortsatte sakta på den breda stigen som fungerade
riktigt bra som körväg. När vi närmade oss Kudagama förstod jag att mycket hade förändrats.
Den strapatsrika resan från förra gången var mindre påfrestande eftersom det nu bitvis fanns
något som påminde om en väg, även om den sista biten mot byn fortfarande bara var en smal
stig som ringlade in i skogen. Här och var mellan träden skymtade hyddorna och även om
boningarna fortfarande var enkla så verkade de vältrampade jordplättarna framför hyddorna
rena och nystädade, inte alls som jag kom ihåg från första besöket. Ingen av de personer som
vi passerade på vägen in i byn verkade heller påverkad av alkohol och barnen sprang omkring
och lekte. Jag förstod att någonting måste ha hänt...

_________ Ahikuntaka
Det var fantastiskt att vara tillbaka i byn efter 13 år. Först var det bara Nartins familj som samlades men sen
kom folk från hela byn och ställde sig runt oss.
Allt är så annorlunda, vad är
det som har hänt här i byn?
Nyheten om att en bil närmade sig spreds som en
löpeld i djungeln och plötsligt stod Nartin till min stora
glädje mitt på stigen. Med lite hjälp kunde vi snart fortsätta
hela vägen fram till hans föräldrars stora hydda som
var traditionellt byggd av pinnar, lera och palmblad. Det
var ett hjärtligt återseende. Vi satte oss ner på marken
framför hyddan. Människor kom från alla håll och samlades
runt oss i en allt större skara.
Jag började med några hälsningsfraser på telugu:
– Namaskāram, ̇ mīru elā unnāru?
Det betyder, hade jag tidigare lärt mig:
– Goddag, hur står det till?
Människorna som samlades runt oss hade mycket att
berätta. Och det var sannerligen inget fel på deras goda
minne! De började omedelbart berätta om allt som hade
hänt i byn vid mitt första besök 13 år tidigare. De beskrev
kläder som jag och mina medhjälpare haft på oss
och om allt vi sagt och gjort. Hur kunde de komma ihåg
allt detta? Jag själv hade nästan inget minne av det som
berättades för mig.
Efter ett par dagar började jag förstå orsaken. På
kvällstid, eftersom det på den tiden inte fanns någon elström
och belysning, satt man utanför hyddorna i skenet
av elden eller en liten oljelampa och pratade, precis som
man gjorde i Sverige innan strömmen kom till stugorna.
De berättade för varandra om saker som varit spännande
och intressanta; ofta upprepade man samma berättelser.
Historien om de unga vita männen som besökte byn med
en stor kamera, hade säkert upprepats oräkneliga gånger i
Kudagama under åren.
Den levande berättartraditionen hos ahikuntakafolket
har dock på senare år fått stå tillbaka, precis som i så många
andra kulturer där muntligt berättande fått konkurrens av
TV-apparater som gjort sitt intrång i människornas liv.
Efter ett tag var hela gårdsplanen framför Nartins föräldrars
hus full av folk, men ingen bråkade eller verkade
berusad. Till slut var jag tvungen att ställa frågan:
– Allt är så annorlunda, vad är det som har hänt här
i byn?
– Har du inte hört? Det kom hit en man, blev svaret.
48

En oväntad förvandling
"Det är på så här vis vi visar Jesu kärlek."
Livet för familjerna i Kudagama förändrades dramatiskt under Nimals och Anulas arbete i byn.
Under sin pastorsutbildning hade Nimal träffat Jacob
och Anna-Greta Perera som hade startat det svenska
barnhemmet Fridsro i Bokkawala utanför staden Kandy.
Fridsro bidrog bland annat med läkarhjälp och ytterligare
medicin till barnen i Kudagama.
Genom sitt arbete visade också Nimal och Anula att
det gick bra att umgås med de föraktade människorna
från djungeln. Han lade ofta till ahikuntakafolket i sina
böner och bjöd dessutom in dem till sin lilla kyrka som
snart blev full av folk. Nimal var bedrövad över människornas
alkoholproblem och bad om gudomlig hjälp.
– Om jag kunde sluta med droger så kunde ahikuntakerna
sluta med alkohol. Det människorna behöver är
kärlek och respekt, påpekade Nimal.
Det tog inte lång tid innan nästan alla från Kudagama
hade lämnat alkoholen och kommit till kyrkan i stället.
Förr gick de till byledaren i Kudagama när de fick problem
och för hjälpen fick de betala med sprit eller pengar.
Nu när problem uppstod gick de istället till kyrkan och
var de dessutom hungriga erbjöds mat, helt utan kostnad.
– Det är på så vis vi visar Jesu kärlek, förklarade Nimal.
Kyrkan var från början inte stor, kanske 8 x 5 meter.
Uppskattningsvis kunde den kanske rymma omkring
40 personer. När ahikuntakerna började gå till kyrkan
växte församlingen snabbt. Jag frågade Nimal hur många
besök are från ahikuntakafolket som kommer till gudstjänsterna?
– Ja, svarade han, ibland har vi runt 2000 personer.
De flesta får ju stå ute i solen eller regnet. Men vi håller
på att bygga ut kyrkan. Många i Kudagama lägger nu de
pengar som förr gick till sprit i kyrkans byggfond.
– Den nya kyrkan byggs med deras pengar och deras
arbetskraft, det är alla överens om, förklarade Nimal.
61

Ahikuntaka
Ormar i paradiset
Ahikuntakafolket har sedan urminnes tider förstått värdet av att det finns ormar
även i människans livsmiljö. Att avlägsna alla ormar i ett område innebär ofta katastrofala
följder för husägare och jordbrukare. Utan ormar i den tropiska världen exploderar
antalet smågnagare. Råttor, möss och andra smådjur äter upp det mesta i sin väg.
Många människor på Sri Lanka känner väl till värdet av att ha ormar på sin mark
men är ändå försiktiga i handhavandet av reptiler. Det har gett ormfolket fördelar. Ahikuntakerna
som sedan barnsben haft giftormar som sällskapsdjur kan genom sin färdighet
tjäna en bra slant på att avlägsna ormar från jordbruksmark, trädgårdar och hus.
Denna service är något som mark- och husägare kan betala mycket pengar för. Den stora
fördelen med att manuellt plocka bort och flytta ormarna istället för att döda dem är att
ormarna kan fortsätta att kontrollera den långt farligare inkräktaren, råttan.
Människor på Sri Lanka är som de flesta rädda för ormar. Långt ifrån alla har lärt sig
se skillnad på vilka som är giftiga eller helt ofarliga. Inte många andra djur skapar samma
känslor av obehag hos oss människor som just ormen.
Dessa långa och smidiga reptiler är oerhört viktiga för miljön. Ormar är duktiga
jägare med väl utvecklade luktorgan. De har förmåga att avläsa markvibrationer och
genom sin kroppsform tar de sig fram i utrymmen där andra djur fastnar. Ormar är mästare
på att ta sig fram över sand och sten, uppför trädstammar, genom hålor och trånga
sprickor. De är också snabba simmare – allt utan armar och ben.
En del ormar använder gift, ett slags saliv, för att döda sitt byte, medan andra använder
sin starka kropp.

Sri Lanka
Naturfi lmarens
paradis
Under mitt första besök på Sri Lanka 1980 hade jag en stor längtan att få uppleva vilda
ceylonelefanter (Elephas maximus maximus), den största av Asiens elefanter. Jag hade hört att
en av de bästa platserna för att få se elefanter var i sydost, i nationalparken Yala, eller Ruhuna
som är det ursprungliga namnet på området. Jag hyrde en bil med förare, åkte till staden
Kandy som ligger uppe i de höglänta, centrala delarna av ön och fortsatte sedan åt sydost.
Efter några dagar anlände vi i kvällsmörkret till skogarna som utgör Yala nationalpark. När
vi bara var några kilometer från vårt lilla hotell vid havet i national parken, föll plötsligt en
mäktig skugga från bilens strålkastare över vägen. En stor elefant klev rakt ut på vägen mitt
framför vår bil. Vår förare blev förfärad, släckte genast bilens ljus och stängde av motorn. Jag
ville dock inte missa tillfället att få se en livs levande ceylonelefant och ropade därför irriterat
åt honom att omgående starta bilen och slå på ljuset. Efter några sekunders tvekan slog han
på ljuset och vi fick lyckligtvis en kort glimt av elefanten innan den med snabba steg försvann
in bland träden på andra sidan vägen.
På Sri Lanka fick jag flera nya spännande uppslag till filmprojekt. Naturens likhet med
Rudyard Kiplings berömda berättelse Djungelboken är inte överdriven. Den trolska skogen
Ruhuna med sina stora elefanter besöker jag ofta, men det finns många andra fantastiska
national parker med ett högt biologiskt värde på Sri Lanka, t.ex. Bundala, Gal Oya, Wasgamuwa,
Wilpattu, Udawalawe, Kaudulla, Horton Plains, Pigeon Island. Totalt finns idag 26
national parker med en yta av 5734 kvadratkilometer på ön. Det utgör nästan 9 procent av
landets totala yta.

Naturfilmarens paradis
Skadade och sjuka elefanter har berört mig starkt och
de har varit många. Ett tragiskt exempel var tjuren som
tagit sin tillflykt till ett litet djungelområde omgärdat av
ett par byar och stora odlingsmarker. Elefanttjuren som
härjat i området under någon månads tid var fullständigt
ursinnig och anklagades i den närliggande byn för
tio människors död. Det var ett livsfarligt uppdrag att
komma honom tillräckligt nära för att kunna skjuta med
bedövningspil. Sövningen lyckades dock utan att någon
skadades och när vi till slut kom fram till den sovande
elefanten kunde vi räkna till minst 100 skottskador som
troligtvis orsakats av hemmagjorda fällor och skjutvapen.
Att elefanttjuren var ursinnig var inte svårt att förstå.
Det tog sedan hela natten att med långa rep, en traktor
och mycket mankraft dra upp elefanten på lastbilsflaket
innan den kunde transporteras långt bort till en
öde del av Sri Lanka.
The Elephant Team
De riggade hemmagjorda
fällorna är avsedda för mindre
djur som jagas illegalt. När
elefanten går på fällan skadas
den ofta svårt vilket orsakar
långvarit lidande eller död.
127

_________ Sri Lanka
Att röra sig som en krokodil
lät faktiskt inte omöjligt.
Till slut kom jag fram till platsen där de tre krokodilerna
tidigare legat och värmt sig i kvällsljuset. Men
ack vad jag blev besviken, någon krokodil fanns inte att
skåda så långt ögat kunde se.
Jag låg kvar på magen i leran ett par minuter och
tänkte över mitt misslyckande. Men precis när jag sakta
ställde mig upp för att gå tillbaka till jeepen explo derade
buskarna framför mig och tre vettskrämda, stora krokodiler
rus ade fräsande ner mot vattnet precis framför
fötterna på mig. Jag tappade totalt fattningen och hann
vare sig tänka eller hoppa undan innan kroko dilerna
redan var långt ute i sjön. De hade legat i skydd av
några buskar och från min låga belägenhet hade jag helt
missat de bepansrade reptilerna. Men det kändes ändå
som en framgång. Jag hade kommit krypande på krokodilers
vis och lyckats överlista de skygga djuren. Jag
förfinade sedan min teknik på fler ställen med mycket
bra resultat.
Min vän Mike Notway, som bland annat hjälpte mig
under arbetet med filmen Ruhuna – vildmark i Syd asien,
var i sin ungdom krokodiljägare. Han ville visa mig en
bra plats att filma krokodiler. Vi åkte till Bundala som
ligger på kusten i sydöstra Sri Lanka och som då var ett
natur reservat. Här fanns det gott om både sump- och
saltvattenskrokodiler. De två arterna är svåra att särskilja
men den sistnämnda är betydligt mer aggressiv och orsakar
många människors död på Sri Lanka varje år.
Planen att kräla med ett större antal reptiler sattes i
verket. Jag fann en plats vid floden som rinner ner genom
Bundala och där det ganska öppet låg ett flertal krokodiler.
Det var dags att pröva om min nyfunna teknik även
kunde överlista ett större antal djur. På minst 300 meters
avstånd lämnade jag vår jeep och gick först kanske 50
meter innan jag la mig ner i leran för att fortsätta krälande
på magen. Framför mig sköt jag filmkameran på en
metallplatta som skydd mot den våta leran.
142