Spännande stenplatser i Storvretabygden. Galmmal kultursten och stenhuggning. Del 2 Borrkluvet stenmaterial. Sven-Inge Windahl 2018

Text och Bild: 

Sven-Inge Windahl 

2018 

Spännande stenplatser 

i Storvretabygden 

Del 2: Borrkluvet stenmaterial 

Gammal Kultursten och Stenhuggning

Del 2: Borrkluvet stenmaterial, Sven-Inge Windahl, 2018

Borrat block 

på bergshöjd vid Fullerö

Information om presentationen 

Denna presentation av gammal kultursten och stenhuggning är en arbetsversion. Det ingående materialet kan 

komma att förändras inför en slutlig publicering. Jag tar givetvis tacksamt emot synpunker från läsare inför 

sammanställandet av slutversionen. Synpunkterna kan sändas till min e-postadress: 

sveningewindahl@hotmail.com 

Ingen fackarkeolog har varit inkopplad som informatör, rådgivare eller fackgranskare. Varken någon enskild 

arkeolog eller den akademiska arkeologin i stort har således något ansvar för tolkningar och slutsatser som 

framläggs i presentationens textdel. Jag bär själv det fulla ansvaret för tolkningar och slutsatser. Eventuella 

felaktigheter och svajiga resonemang kan jag bara själv lastas för. Ev. förtjänster med arbetet kan bara skrivas på 

mitt eget pluskonto. 

Där inte annat anges är det presenterade bildmaterialet helt igenom en egen produkt. De ingående bilderna får 

endast användas för privat bruk. 

Jag föreslår att presentationen i e-boksformat på yumpu.com läses i dubbelsidig vy, så att både bildtext och bild är 

samtidigt synliga: texten på jämn sida och tillhörande bild på nästföljande udda sida. 


Februari, 2018

Andra presentationer 

Eftersom jag under ett antal år genomströvat ganska stora arealer av fält- och skogsmark (framför allt skogsmark) i 

Storvretabygden på jakt efter kultursten och andra fynd från äldre tidsepoker så utgör naturligtvis materialet i denna 

presentation bara en liten del av totala fyndmängd, som jag kommit i kontakt med. Jag har försökt redovisa det 

omfattande fyndmaterialet i ett antal text- och bildpresentationer (med olika vinklingar och tyngdpunkter) i digitalt 

bokformat på yumpu.com. Förutom den aktuella presentationen finns följande presentationer uppladdade där: 

Från skogsklädd höjd till å-nära fält. På jakt efter gammal kultursten i fältlandskapet, Sven-Inge Windahl, 2016 

Gammal kultursten och Stenhuggning i Storvretabygden. Spännande stenplatser, Del 1: Huggen sten utan borrteknik, 

Sven-Inge Windahl, 2017 

Huggen sten i Storvretabygdens höglänta skogsmarker, Del 2: Borrat stenmaterial, Sven-Inge Windahl, 2016 

Konsten i den gamla kulturstenen, Del 1: Oborrat stenmaterial, Sven-Inge Windahl 

Konsten i den gamla kulturstenen, Del 2: Borrat stenmaterial, Sven-Inge Windahl, 2016 

Konsten i den gamla kulturstenen, Del 3: Block och Blandat, Sven-Inge Windahl, 2016 

Röjsten och annan sten på Åkerholmar och fältkanter, Sven-Inge Windahl, 2016 

Stenmonumenten i Storvretabygden, Sven-Inge Windahl, 2016 

Vandring och Mål. Gammal kultursten i och kring ett skogsparti, Sven-Inge Windahl 2016 

Genom att gå in på yumpu.com och skriva namnet Windahl i sökfältet (inställning SV), så kommer Du åt samtliga 

uppladdade presentationer för gratis läsning i e-boksformat. Jag hoppas att Du som är intresserad av gammal kultursten 

ska finna en hel del intressant och matnyttigt där. Det är viktigt att notera att samtliga uppladdade presentationer på 

yumpu.com är arbetsversioner, som kan komma att förändras i större eller mindre utsträckning inför en ev. slutlig 

publicering 

För att få en mer komplett bild av den huggna kulturstenen i Storvretabygden rekommenderas särskilt läsning av Del 1 av 

”Gammal kultursten och stenhuggning i Storvretabygden”, där det stenmaterial som kluvits med traditionella metoder 

(utan borrteknik) redovisas. 

Bästa Hälsningar! 

Sven-Inge Windahl

Innehållsförteckning 

Om innehållet s. 9 - 11 

1. Allmänt om stenborrning och borrteknik s. 12 - 43 

2. Borrännor på kluvna block – exempel från olika kyrkogårdsmurar s. 44 - 73 

3. Svåridentifierade borrännor s. 74 - 97 

4. Exempel på klyvplatser i skog och mark - där borrteknik använts s. 98 - 219 

4.a. Klyvplatser i skogsmark s. 100 -183 

4.b. Klyvplatser i hagmark och på impediment s. 184 - 219 

5. De borrkluvna sprickstenarna s. 220 - 247 

- Klyvplatser men knappast stentägter för husbehov 

6. Borrännor och dubbla gränsmarkeringssystem s. 248 - 299 


7. Stenkaos med enstaka borrännor s. 300 - 367 


8. Borrännemonumenten - med en trolig gränsmarkerande funktion s. 368 - 451 


9. Enstaka borrännor i ansamlingar/högar av traditionellt huggen sten s. 452 - 477 

- Troligen varken klyvplats eller stentägt - de ensamma borrännorna 

10. Märkliga borrhål och borrännor s. 478 - 559 

11. Om borrännors ålder s. 560 - 683 

Avslutande kommentar: mer fokus på användningsområden i en ev. nästa del s. 680 - 683

Block i Storskogen med grunt borrhål till 

vänster och uthuggning till höger

Kvarsittande järnkil i i borrat klyvhål 

på Fulleröhöjdens kalhygge

Om innehållet

Om innehållet 

I den första delen av Spännande stenplatser i Storvretabygden ägnade vi särskild uppmärksamhet åt det 

traditionella stenhuggeriet som inte hade något inslag av borrtekniker. I denna den andra delen ska vi i 

stället fokusera på det borrkluvna stenmaterielet där borrtekniker använts i stenklyvningens tjänst. Ett 

ganska vitt spektrum av klyvplatser kommer att redovisas i bild och text. Eftersom klyvplatserna är så 

olika, så finns det skäl att anta att framhuggningen av det borrkluvna stenmaterialet kan ha haft flera 

olika syften. På flera ställen i presentationen återkommer vi till frågor om det borrkluvna stenmaterialets 

funktion. Och vi kommer flera gånger att utmana den ganska vanliga föreställningen att det 

uteslutande handlar om husbehovshuggningar, där stenmaterialet forslades från klyvplatsen för att 

användas till husgrunder, jordkällare, portstolpar, stentrappor etc. i närliggande byar och gårdar. Vi 

kommer naturligtvis kort att stanna till inför själva borrteknikens användning i stenklyvningens tjänst. 

Det rör sig egentligen inte om en teknik, utom om åtminstone två olika tekniker (radklyvning där flera 

grunda klyvhål anläggs tätt i rad och enkelhålsklyvning, där klyvning sker utifrån ett enda djupt borrhål). 

Vi lär oss att känna igen de båda teknikerna genom att beskriva kluvet stenmaterial i bl.a. olika 

kyrkogårdsmurar. 

Så vitt jag känner till är frågan om borrklyvningens ålder inte närmare utredd. I presentationen gör vi 

ett försök att undersöka förekomsten av borrkluvna block i olika daterbara stenanläggningar för att den 

vägen åtminstone närma oss den bortre tidsgränsen för stenborrningens användning i stenklyvningens 

tjänst.

Det är fortfarande mycket som är outforskat, när det gäller borrkluvet stenmaterial. Delvis kanske 

beroende på att fackarkeologerna hittills inte visat något större intresse för det borrade stenmaterialet. 

Och delvis kanske också beroende på att klyvplatserna är äldre än vi tror. Det finns inga utövare av det 

gamla stenhuggeriet, där borrtekniker användes, och heller inga ögonvittnen kvar i livet. Och 

stenhuggarna har sällan lämnat några skriftliga berättelser efter sig. Det finns visserligen berättelser av 

typen: min far berättade att man förr, när jordbruksarbetet så tillät, gick ut i skogen och högg sten för 

framtida behov. Men hur länge sedan var det egentligen och i hur många generationer har fäder sagt så 

till sin barn? Och varför infann sig inte det där framtida behovet, eftersom det vimlar av överhuggningar 

(material som aldrig avhämtats)? Och varför högg man egentligen så långt ute i skogen, när man oftast 

hade lämpliga block för huggning kring stugknuten? Och varför ser vissa klyvplatser inte ut som 

kaotiska skrotstenshögar utan mera som avsiktligt byggda stenmonument, som tycks skylta för någon 

viktig företeelse? 

Jag skulle naturligtvis bli mycket glad om min presentation kunde bidra till att höja intresset för det 

borrkluvna stenmaterialet i hag- och skogsmarker och även på stenrika impediment i fältlandskapet 

både hos fackarkeologer och hos den stora allmänheten. Omfattningen av klyvplatser med borrkluvet 

stenmaterial i våra marker behöver närmare inventeras. Merparten av klyvplatserna är bortglömda och 

skulle behöva återidentifieras både för att förbättra kunskapsläget allmänt, men också för att ges ett 

lagligt skydd (som fornlämningar eller som övriga kulturhistoriska lämningar) så att de så långt som 

möjligt skulle kunna skyddas vid skogsavverkning och markberedning och vid exploatering av mark för 

anläggning av vägar och bostäder. 

Så förhoppningsvis ses vi nästa gång i skogen vid några borrännor vid någon vacker klyvplats. Jag 

bjuder på kaffe!

1. Allmänt om stenklyvning 

med borrteknik

Allmänt om stenklyvning med borrteknik 

Beskrivningen nedan är helt begränsad till gamla manuella borrtekniker i stenklyvningens tjänst. Det 

är det gamla manuella hantverket som vi är intresserade av. Det industriella produktionen av huggen 

sten i större stenbrott, där mängder av stenarbetare var verksamma, tas inte upp här. Och den 

tekniska utvecklingen som lett till en automatisering av borrtekniken berörs inte heller. Det är det 

bygdelokala perspektivet på borrklyvning som anläggs här: hur sten huggits fram och använts från 

borrklyvningens introduktion i bygden (som vi tidsmässigt ännu inte helt kan fastställa med säkerhet 

men som antagligen kan ligga åtminstone 500 år tillbaka i tiden) fram till 1900-talets början. Det 

som presenteras här - och i följande avsnitt - gäller i första hand Storvretabygden - en bygd i Uppland, 

som balanserar mellan åkerfält och skogsmark. Antagligen kan mycket av det presenterande 

materialet också ha bäring för andra bygder. Men i vilken utsträckning är naturligtvis svårt att säga 

förrän mer omfattande inventeringar genomförts i olika bygder i Sverige.

Bilden på motstående sida visar en kort och tydlig klyvborränna från Storskogen. För att få precision i 

klyvningen anlades flera grunda borrhål efter varandra i en rad. Klyvning skedde sedan genom att järnkilar 

slogs ner i borrhålen. Rester av borrhålen syns efter klyvningen som borrännor i de framkluvna stenytornas 

kanter. Parallellt med denna klyvmetod tillämpades också en annan metod där ett enda djupt borrhål 

borrades. Och klyvning skedde sedan genom att kila i det djupa, upptagna borrhålet. Den metoden 

användes nog främst för grovklyvning, där det inte var så viktigt att ha god kontroll över klyvprocessen. På 

en del framkluvna block kan man se att båda metoderna använts i nära samverkan. (Se exemplet på nästa 

siduppslag).

Två klyvtekniker med borr, som samsas på en och samma sten: enkelhålsklyvning 

(med ett enda djupt klyvhål) till höger och radklyvning med flera tätt satta klyvhål i 

rad till vänster (skogsmark i Stenhemstrakten).

Ett block har här kluvits så att en typisk stenstol-formation uppkommit. Klyvborrännan syns i 

”stolsryggen”. Förmodligen rör det sig om en oproblematisk stentägt för husbehov. Men skulle 

det visa sig att stenen framför stenstolen verkligen är det stenstycke, som huggits bort, så 

uppstår ju en problematisering. Varför lämnar man kvar det borthuggna stenstycket, när man nu 

ägnat ganska mycket tid och arbete åt att hugga loss det? Klyvningen här har skett med hjälp av 

ett enda djupt borrhål (enkelhålsklyvning). 

Som den uppmärksamme läsare säkert noterat så stavar jag ordet stentägt på mitt eget sätt: 

med g i stället för k. Jag vet egentligen inte varför. Det känns bara bättre så. Förlåt alla 

normativt inriktade språkvetare! Möjligen har ”stavfelet” att göra med att jag egentligen vill 

reducera användningen av ordet, eftersom det ofta leder tankarna fel. Det är som vi senare ska 

se långt ifrån alltid som borrhugget stenmaterial hämtas från platsen och forslas hem till någon 

närliggande gård för användning till husbehov. Jag föredrar i stället den mer neutrala 

beteckningen klyvplats på den stenplats där stenmaterial kluvits fram - vare sig klyvningen 

skett med traditionella metoder eller med borrteknik och vare sig det handlar om husbehovsanvändning 

hemmavid eller om något helt annat användningsområde.

Ett vackert hugget portstolpe-liknande block med stora tydliga klyvborrännor samt ett mer 

oregelbundet skrotstensstycke vid klyvplats i Storskogen. Borrklyvningen här har skett med 

radmetoden, där flera grunda klyvborrhål satts tätt i rad.

Instruktionsfilmer på Internet 

På internet kan man hitta flera instruktiva sidor som visar hur stenhuggning med och utan 

borrteknik går till. Den kanske allra bästa kan man nå via följande adress: 

http://www.musicamoviles.com/-AFBAnpjy5c/dodekalit-1-stone-1-splitting/ 

De redskaps som använts i instruktionsfilmerna är naturligtvis modernare än de som användes 

för flera hundra år sedan. Men själva klyvningsprinciperna är fortfarande desamma.

Exempel på olika instruktionsfilmer kring stenhuggning på den 

rekommenderade Internetsidan

Det gick naturligtvis att sköta det manuella borrandet ensam, som mannen på 

motstående sida. Och man hade då bara sig själv att skylla om släggan råkade träffa 

fingrarna. Men vanligtvis var man två personer som samarbetade: en som vred på 

borret och en som slog med släggan. Många av oss äldre har antagligen sett manuell 

stenborrning utföras på riktigt. Jag minns att jag (född 1944) i förskoleåldern nyfiket 

betraktade två gubbar, som borrade manuellt i ett stenblock på grannens tomt. Men 

det rörde sig nog inte om borrning för klyvning utan borrning för sprängning. 

Borrningshantverket är detsamma i båda fallen. Men borrning för klyvning är betydligt 

äldre än sprängborrning. Klyvborrning sysslade man med antagligen redan i slutet av 

medeltiden – kanske tidigare (se avsnitt 11 nedan). Sprängborrning har bara några 

hundra år på nacken. 

På motstående sida visar Alf Eriksson hur det gick till att borra för hand vid Linsellborrens dag 2008. 

Foto: Ann-Margret Wolff. Tillstånd för bildens visning har inhämtats genom Göran Östh.

Fotot på motstående sida illustrerar stenborrningshantverket - kanske någon gång kring förra 

sekelskiftet. Här är det emellertid två personer som växelvis slår med släggor på borrhuvudet. 

Här var det förstås viktigt att hitta en bra och jämn slagrytm så att man inte kom i vägen för 

varandra. Det är svårt att avgöra om man på fotot borrar för sprängning eller kilning. Men 

borrningshantverket är ju i princip detsamma 

Fotot ingår i Lerbäcks hembygdsförenings samlingar och visas med tillstånd från föreningen. Fotograf: David Karlsson

Bakom stenhuggningshantverket finns förstås människor och människoöden, som är intressanta 

och viktiga att skildra. Men i den här presentationen får människor och livsöden stå i bakgrunden. 

Och vi fokuserar inte heller särskilt mycket på de stenhuggningsprodukter (grundstenar, 

portstolpar, stentrappor, block i kyrkogårdsmurar, etc.) människorna skapat med borrteknikens 

hjälp. Vi koncentrerar oss i stället på klyvplatserna i skog och mark, där råmaterialet hämtades. 

Idag ligger de bortglömda och gömda av mossa, lavar och buskage. Det är på tiden att vi 

återupptäcker dem. När vi väl gör det träder ett bygdelokalt stenhuggeri fram med så rik variation 

och så stor omfattning att vi knappast förmår greppa om det och riktigt förstå vad all denna 

huggna sten skulle användas till. 

Och ända utgör det borrkluvna stenmaterialet bara en bråkdel av allt hugget stenmaterial, som till 

största delen tillhuggits med äldre traditionella metoder (utan borrteknik). 

Bilden på motstående sida visar Alfred Johansson, Raskebo. Alfred arbetade med stenborrning. Han sitter på 

fotot med borrhammare och stenborr - de arbetsverktyg som troget följt honom genom hela hans arbetsliv. 

Bilden finns i fotosamling hos Unnaryd-Jälluntofta Fornminnes- och Hembygdsförening och visas med 

tillstånd från föreningen.

Det är ofta så här vi ser stenhuggeriet skildrat: en slags förädlingshuggning av stenblock 

som brutits i stora stenbrott. Det finns bilder både från stenbrotten och från den fortsatta 

förädlingshuggningen. Men vi hittar sällan eller aldrig arbetsbilder från klyvplatser ute i 

skogsmarken eller från hag- och betesmark runt gårdar och byar. Det småskaliga 

stenhuggeriet ute i bygderna där sten klövs fram för husbehov (och sannolikt också för andra 

syften) - och som totalt sett hade en mycket stor omfattning - har inte fastnat på bilder. 

Mycket av det kluvna stenmaterialet är naturligtvis så gammalt att kameran inte fanns. Och 

även om den fanns, så var det knappast något föremål som man släpade med sig ut i oländig 

skogsmark. 

På ett foto (av Ulf Anderssson 1977) ser vi hur en man är på väg att klyva ett stort block genom kilning 

(radklyvning). Fotot visas med tillstånd från Bohusläns Muséum. 

Jag är inte säker på om bilden verkligen illustrerar en borrklyvning. Stenhuggningsspecialisterna på 

västkusten och i Blekinge använde nog ofta en pikmejsel för att slå upp kilhålen i det stenblock som skulle 

klyvas. Jag tror knappast ett sådant specialverktyg existerade hos de lekmän och tillfällighetshuggare som 

var verksamma vid klyvplatserna de uppländska skogs-och hagmarkerna. Här var det nog uteslutande 

borrade kilhål som gällde vid klyvningen - så länge man nu haft järnborr att tillgå, förstås.

Foto: Ulf Andersson 1977 

Bohusläns muséum

Stenkonst med klyvborrännor i Strängnäs. Klyvborrännorna här berättar nog inte bara om 

vilken huggteknik som använts. Här har de nog medvetet komponerats in för att förstärka det 

konstnärliga intrycket. Men också långt inne i Storskogen i Storvretabygden kan man ibland 

hitta klyvplatser där borrkluvet material placerats i vacker skyltposition och där den anonyme 

stenhuggaren tänkt på att placera blocken så att just de kantsatta borrännorna särskilt skulle 

uppmärksammas. Se nästa siduppslag!

Gulli Gustafsson och sonen Tomas Windahl vid 

borrännemärkt stenkonst i Strängnäs, sommaren 2015

Bilden visar en mycket vackert arrangerad klyvhålsplats från Storskogen, nära Tipptoppvägen. 

Den stora stenen har ställts upp så att överkantens borrännor tydligt exponeras. Klyvhålsblocket 

understöds i ena kanten av tre små rundade stödstenar. Blockarragemanget är ställt ovanför en 

stor grop i marken. Och mycket övrigt klyvhålsmaterial finns uppställt runt omkring gropen . 

Platsen är arrangerad på ett sådant sätt att den vill kommunicera något speciellt. Men det är 

förstås svårt att i efterhand avgöra vad. Någon kaotisk stentägtsplats, där skrotsten ligger huller 

om buller, är det definitivt inte fråga om här.

Återigen en klyvplats där borrkluven sten lämnar hantverket bakom sig och kliver in i en ny 

dimension: konstdimensionen. Man skulle kunna tro att stenmästaren här gått en kurs i 

modernistisk stenkonst. Det är spetsigt, släthugget och uppfläkt. I skogen skulle stenskapelsen 

inte ha kommit till sin rätt. Men här mot den öppna fältvidden gör sig konstinstallationen mycket 

bra. Och det tog nog konstnären med i beräkningen. Det är han som gjort den sista insatsen här 

genom att klyva fram den släta vertikala ytan. En lång klyvborränna i ytan vittnar om det. Och 

han visste antagligen att det här aldrig skulle klyvas fram någon mera sten. Så mycket viktigare då 

att sätta punkt för ett gammalt stenhuggeri med ett mästerligt konstverk. 

Historien ovan om en stenhuggare med konstnärliga ambitioner, som ville avsluta ett gammalt 

stenhantverk med ett mästerligt konstverk är naturligtvis uppdiktad. Vi vet egentligen inte med 

säkerhet hur gammal klyvplatsen med sin klyvborränna är. Klyvborrhål i sten har antagligen 

borrats i 500 år. Och hur avgör man egentligen åldern på en borränna ute på en klyvplats? Det 

manuella borrnings- och klyvningshantverket har sannolikt lämnat samma typ av spår efter sig 

under många århundraden. Mer forskning behövs, som man brukar säga.

I ett höglänt skogsparti ganska långt inne i Storskogen upptäckte jag det här klossliknande blocket, 

som skickligt tillhuggits med borrteknik. Jag letade länge förgäves efter någon stentägtkälla i 

närheten. Se nästa siduppslag!

Så småningom hittade jag en övervuxen plats - en svag upphöjning med en klyvspricka i mitten. 

Vissa klyvplatser har således naturen nästan helt återerövrat. Och de kan vara mycket svåra att 

upptäcka. Även om vi lite längre fram i presentationen ska ägna ett avsitt åt svåridentifierade 

borrännor, så måste jag ändå erkänna att detta inte varit något särskilt stort problem vid mina 

efterforskningar i Storvretabygdens höglänta skogsmarker. Problemet har snarare varit att kunna 

förstå och förklara den stora mängden klart synliga klyvplatser i skogsmarken.

Bilden på motstående sida visar lite av svårigheterna med att fotografera borrännor. 

Särskilt vid starkt solljus är det knepigt att få borrännorna att gå fram. De utplånas av det 

starka ljuset, som träffar stenytan. Vid det här tillfället försökte jag vara kreativ och 

dämpa solljuset genom att låta min egen kroppsskugga falla över stenytan med 

borrännorna. Jag vet inte om det blev någon särskilt informativ bild. Men det blev en kul 

och oväntad effekt. Några borrännor kom faktiskt att avteckna sig som vore de revben i 

högra delen av bröstkorgen. Och så fick också fotografen/författaren en chans att komma 

med på en bild.

2. Borrännor på 

kluvna block 

exempel från olika 

kyrkogårdsmurar

Borrännor på kluvna block – exempel från olika kyrkogårdsmurar 

Man kan hitta många exempel på de båda borrklyvningsteknikerna i blockrika skogsmarker, i 

steniga hagar och på åkerholmar i fältlandskapet. Men vill man göra det lätt för sig när det gäller 

att hitta lämpliga exempel så kan man ju helt enkelt cykla runt och undersöka kyrkogårdsmurar 

kring landsortskyrkor i Uppsalatrakten. Många av dagens kyrkogårdsmurar har byggts ganska 

sent (under de senaste århundradena) och tidsmässigt ligger de gott och väl inom det tidsspann, 

då borrteknik använts i stenklyvningens tjänst. Nedan följer ett axplock från olika kyrkogårdsmurar.

Vackert huggna stenar i kyrkogårdmur vid Ärentuna kyrka. Just i den här mursträckningen finns 

många skickligt tillhuggna stenar. De grunda närliggande borrännorna vittnar om att flera klyvhål 

borrats på rad. En del av mursträckningen stenar är så vackert borrkluvna att man undrar om 

stenarna tidigare haft en annan och viktigare funktion. Stenarna kan således var äldre än 

kyrkogårdsmuren.

Ännu en vackert huggen sten i samma mursträckning vid Ärentuna kyrka. Också här har radklyvning 

med flera grunda borrhål tillämpats

Markblock i kyrkogårdsmur vid Ärentuna kyrka. Här har borrklyvningen genomförts genom kilning i ett 

enda längre borrhål. Under ett par timmars genomsökning kunde jag hitta ca 100 borrkluvna block i 

kyrkogårdsmuren vid Ärentuna. Man kan kanske räkna med att jag missade lika många, som jag 

egentligen borde ha kunnat identifiera. En del borrännor kan vara mycket svåra att identifiera. Sedan 

måste man ju dessutom komma ihåg att merparten av blocken inte går att inspektera, eftersom 

blocksidorna döljs av andra block. Det skulle kunna innebära - mellan tummen och pekfingret - att vi 

kanske har ca 500 borrkluva block i kyrkogårdsmuren vid Ärentuna kyrka.

Borrännor efter radklyvning i kyrkogårdsmur vid Lena kyrka.

Borränna efter enkelhålsklyvning i block i kyrkogårdsmuren vid Lena kyrka

Borrännor i block som utsatts för enkelhålsklyvning - i kyrkogårdsmur vid Rasbo kyrka

Långt blockstycke med många grunda borrännor efter radklyvning - i kyrkogårdsmur vid Rasbo kyrka.

Borränna efter enkelhålsklyvning tillsammans med en järnring för att binda fast hästar. Järnringen 

visar på en annan användningsområde för stenborrning: att sätta fast föremål. I en del kyrkogårdsmurar 

kan man se tomma borrhål. Förmodligen är det ofta fråga om järnringar som fallit bort.

Borränna efter klyvborrhål (enkelhålsklyvning) på block i kyrkogårdsmur vid 

Rasbo kyrka

I ett parti av kyrkogårdsmuren vid Funbo kyrka hittar man det här stora rektangulära blocket, 

som kluvits fram genom borrhål satta på rad.

Ytterligare ett block i kyrkogårdsmuren vid Funbo kyrka som kluvits fram genom kilning i klyvborrhål 

satta på rad.

I ett parti av kyrkogårdsmuren vid Tensta kyrka hittar vi ett block som kluvits genom kilning i ett enda 

lite djupare borrhål. En hel del block här är så vasskantade och oregelbundna att man kan undra om 

inte sprängblock använts här. Men i sådant material brukar man hitta bitar med intakta sprängborrhål 

och även borrännor som inte följer kanter och större släta ytor. Sådant sprängrelaterat material hittar 

man inte här. Troligtvis handlar det om grovkluvet material, där traditionella klyvmetoder använts. 

Möjligen skulle man kunna tänka sig att sprängning (i sprängningens tidigaste barndom) kunde 

genomföras utan borrhål. Men det är nog mycket ovanligt.

Klyvborränna på block i kyrkogårdsmur vid Tensta kyrka. Förmodligen har blocket flera 

klyvborrännor, som döljs av bredvidliggande block. En sådan här liten och oansenlig 

borränna hittar man rimligtvis inte bara genom att allmänt betrakta en kyrkogårdsmur. 

Här måste man antagligen ställa in hjärnans sökfilter för borrännor för att ha en chans 

att upptäcka den. Sökfilterinställningen gäller förstås inte bara borrännor. Vanligtvis 

hittar man det som man systematiskt och fokuserat letar efter.

Tensta

Block som kluvits genom kilning i ett enda lite djupare klyvborrhål - troligen kyrkogårdsmur 

vid Vaksala kyrka. En del borrännor, som utsatts för tidens tand, blir naturligtvis 

mycket svåra att identifiera. Det är mycket möjligt att blocket ovanför också har en 

borränna i nedre kanten. Men för att avgöra detta måste man gå fram och känna efter 

med pekfingret, som är betydligt effektivare än ögat.

?

3. Svåridentifierade borrännor

Svåridentifierade borrännor 

Det kan många gånger vara mycket svårt att identifiera borrännor på kluvna block. Och det innebär 

naturligtvis att åtskilliga (kanske t.o.m. de flesta) klyvplatser i hag- och skogsmark förblir oupptäckta. 

Även i de områden i Storvretabygden där jag ”skannat” av terrängen extra noga genom att skrapa bort 

mossa och lavtäcken från blockkanter och noga känt efter med de känsliga pekfingrarna (effektivare 

identifierare än ögonen) har jag sannolikt missat hälften av befintliga klyvplatser där borrteknik använts. 

Det är inte bara växtskikt av mossor och lavar, som hindrar borränneidentifiering. Många blocksidor med 

borrännemärken kan ligga nedåtvända eller dolda av andra block. Och dessa borrännor kommer man inte 

ens åt genom systematisk användning av fingertopparna. Och vissa mindre block med borrännor kan 

ligga kringspridda i grannskapet medan de kvarstående resterna av det huggna originalblocket helt kan 

sakna borrännor. Man behöver således ha en ganska stor sökradie för att identifiera ev. borrännor. Både 

borrännor och kluvna stenytor har initialt ofta en färg som avviker från blockets originalyta. Men många 

gånger sker efter hand en homogenisering, som innebär att huggytor och borrännor antar samma färg 

som originalblockets yta. Och då försvåras naturligtvis identifieringsarbetet avsevärt. När man skaffat 

sig lite mer erfarenhet om klyvplatsers utseende kan man ibland identifiera troliga sådana genom att titta 

på blockformer, vasskantighet, släta ytor och blockens placering i förhållande till varandra. Men sådana 

besiktningar leder lång ifrån alltid rätt. Som vi ska se längre fram har åtskilliga platser där borrteknik 

använts i stenklyvningens tjänst inget typiskt ”klyvplatsutseende”. Det kan röra sig om oansenliga stenar 

som bara spräckts mitt itu. Och med den mosspålagring som skett ser man i många fall inte ens 

klyvsprickan med ett eller flera borrade klyvhål. För att hitta nya klyvplatser med borrännor lönar det sig 

att leta i närområdet runt identifierade klyvplatser. Ofta har stenhuggare gjort flera nedslag i samma 

område. Men inte heller detta är någon helt tillförlitlig regel.

Nedan redovisas klyvplatser, där den använda borrrtekniken varit mycket svår att belägga. Vanligtvis 

upptäcker man inte dessa klyvplatser med borrännor under vandringar i skog och mark . Det är tur 

och tillfälligheter i kombinatiom med förhöjd uppmärksamhet pga förekomsten av klyvplatser med 

tydliga borrännor i närheten, som möjliggjort upptäckterna. Har man hittat en tydlig borränna i 

närheten så ställer man in sökfiltret extra noga för att hitta flera. 

Avslutningsvis i avsnittet visas några bilder på klyvplatser där traditionell stenhuggning (utan 

borrteknik) använts. De är många gånger betydligt svårare att upptäcka än klyvplatser med 

borrkluvet stenmaterial. Alla är inte lika spektakulära och ögonfägnande som de, som visas på 

slutbilderna i avsnittet. Och många håller kanske inte ens med om att det rör sig klyvplatser utan om 

platser där naturkrafterna haft sin egen huggsexa. 

Vill Du veta mera om det traditionellt kluva stenmaterialet så kan Du gå in på Yumpu.com och läsa 

Del 1 av Gammal kultursten och stenhuggning i Storvretabygden. 

Svårupptäckt klyvborränna





Svagt markerad klyvborränna på mossigt block i skogsparti före kolonilottsområdet i 

Lyckebo. Den här typen av svårupptäckta borrännor upptäcker man inte enbart genom 

inspektion. Inspektion är förstås alltid bra för att identifiera platser där stenen ser huggen 

ut. Men sedan måste man leta runt och skrapa bort mossa (särskilt runt vassa kantpartier) 

och helst känna med pekfingret för att upptäcka borrännorna. Hur mycket borrkluven sten 

finns det egentligen i våra skogsmarker? Jag har hittat massor utan att egentligen leta 

särskilt systematiskt. Men jag har säkert också missat åtskillig klyvplatser.

Studiet av stenar kluvna med borrklyvhål gör oss nog bättre lämpade att också hitta stenar, som kluvits 

med traditionell klyvmetod. På bildens sten finns inga borrännor. Men jag skulle ändå våga sätta en slant 

- kanske inte så stor - på att det här är en sten, som kluvits av människor - kanske rentav för flera tusen år 

sedan, eftersom den står i höglänt skogsmark och inom ett troligt boplatsområde från sen stenålder. Det kan 

finnas skäl att avsluta det här avsnittet med några ytterligare stenplatser, där sten kluvits med gamla 

traditionella metoder. Ute i markerna är detta traditionellt kluvna stenmaterial antagligen 10 ggr så vanligt 

som det borrkluvna. Och det är kanske inte så konstigt med tanke på det mycket långa tidsspann som det 

tillverkats inom. En hel del av stenmaterialet har säkert kluvits fram för olika syften (sakrala, juridiska och 

profana) redan under sen stenålder och bronsålder.

En av de vackraste oborrade klyvplatser, som jag känner till (skogsmark i Norrbotrakten). Som 

stenkonst kan blockformationen här väl mäta sig med motsvarande borrade på siduppslag 184-185. 

Hur gammal är den egentligen? Och har den överhuvudtaget rätt till något lagenligt skydd? Och håller 

alla med om att det faktiskt rör sig om mänsklig stenhuggning och inte en stenhuggning utförd av 

naturkrafterna? Borrännor är naturligtvis en välsignelse! De klargör utan minsta tvekan att det är 

människor som utfört stenhuggningsarbetet. Ännu har naturkrafterna inte lärt sig att klyva 

stenmaterial med hjälp av klyvborrhål.

Kanske både det vackraste och skickligast tillhuggna blocket (med traditionell klyvteknik) i den höglänta 

skogsmarken. Blocket står på en bergshöjd ovanför Tipptoppvägen i Storskogen. Man slutar aldrig att 

förundras över hur man med traditionell huggteknik kunnat klyva fram så släta och vertikala blocksidor 

sammanbundna med perfekt rätvinkliga hörn. För mig känns det som att huggningen här har sprängt 

gränserna för en vanlig husbehovshuggning och fått en monumentskapande karaktär. Men när vi inte har 

borrännor att tillgå så krävs det oftast mycket spektakulära huggningar för att vi ska uppmärksamma det 

gamla traditionella stenhuggeriet. Egentligen har traditionellt stenhuggeri funnits i tusentals år och avsatt 

mängder med stenspår i våra marker. Förmodligen finns det tio gånger fler traditionella klyvplatser än 

klyvplaser där borrklyvning skett. Men vi går oftast förbi utan att uppmärksamma dem eller också uppfatta 

vi dem felaktigt som spontanklyvningar utförda av naturkrafter.

Stenkonst i Storvretabygden när den är som allra bäst! Vi har lämnat den höglänta skogen och 

befinner oss på en stor gravhög i ett fältnära skogsparti mellan Ärentunaskolan och badplatsen. 

Antagligen har högen anlagts vid ett stort block. Originalblocket har säkert fått släppa ifrån sig 

stenmassa till högens uppbyggnad och resten har man sparat till en vacker markörsten på högen. 

Blocket tar utan vidare plats på min 10-i-topp - lista över de vackraste huggna blocken i 

Storvretabygden. Och då har jag ändå sett och fotat flera tusen intressanta, vackra och konstfulla 

block i bygden. Och på varje sådant här spektakulärt och traditionellt hugget block går det 

antagligen hundratals oansenliga blockhuggningar som vi över huvud taget inte uppmärksammar.

Den här spektakulära klyvplatsen i Fulleröskogen inspirerar oss naturligtvis att leta efter andra 

mer oansenliga klyvplatser i närheten, där också traditionell klyvteknik använts. Och vi hittar 

naturligtvis åtskilliga.

4. Exempel på klyvplatser 

i skog och mark

Exempel på klyvplatser i skog och mark 

Vi avslutade föregående avsnitt med några bilder från klyvplatser där traditionella klyvmetoder 

använts. Vi gjorde det för att uppmärksamma ett gammalt stenhuggeri som varit mycket omfattande 

- av betydligt större omfattning än det stenhuggeri som utförts med borrteknik. Men nu kommer vi 

raskt att återgå till det borrkluvna stenmaterialet och redovisa några exempel från de hundratals 

klyvplatser, som jag stött på i skog och mark i Storvretabygden. 

Vi börjar med klyvplatser i skogsmark och fortsätter sedan med klyvplatser i hagmark och på 

impediment i fältlandskapet. Borrkluvet stenmaterial finns i alla terrängtyper. Och inte ens den vilda 

höglänta och blockrika Storskogen utgör ett undantag. Storskaligt hugget stenmaterial av särskilt god 

kvalitet finns representerat där. Vi återkommer till denna märkliga omständighet i ett senare avsnitt, 

som behandlar borrännemonumenten.

4.a. Klyvplatser i skogsmark 

Klyvplats (motstående sida) på kalhygge i Fulleröskogen. På kalhygget avtecknar sig den här 

klyvplatsen ganska tydligt. Omgiven av träd skulle naturligtvis den här klyvplatsen vara betydligt 

svårare att få ögonen på.

Idag markbereds 90 % av landets föryngringsavverkade skogsareal. Och det säger sig självt att både 

fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar lever ett farligt liv i skogsmarken. Inte minst 

gäller det mindre klyvhålsplatser, som har svårt att stå emot skogsmaskinernas framfart. De ger ofta 

inte heller några tydliga signaler till skogsavverkare och markberedare om att de utgör viktiga 

lämningar. Borrännor ser man inte på avstånd. Och de kan många gånger vara svåra att finna även 

när man undersöker platsen mycket noggrant. Och än värre är det naturligtvis med det ännu större 

antal klyvplatser, där stenen huggits med traditionella metoder och alltså inte uppvisar borrännor. Här 

kan det nog vara svårt även för fackarkeologerna att avgöra om det rör sig om stenhuggning eller om 

blocket/blocken formats eller spruckit spontant. Är det över huvud taget någon av dessa äldre 

klyvplatser i skogsmarken som kommer att överleva ett radikalt skogsbruk med markberedning? Den 

här klyvplatsen, som skymtar fram i mitten av bilden, hade tur som uppmärksammades och fick en 

utmärkande och skyddande kulturstubbe. Att den uppmärksammats hade nog mycket att göra med att 

den uppvisade klyvborrännor.

I ett skogsområde vid Fullerö hittar man det här vackert tillhuggna blocket, där mängder av 

grunda klyvborrhål satts i rad för att garantera stor precision i klyvprocessen. Det avlånga 

blocket sträcker sig långt in under mossa och ris. Och det har kanske en gång tillverkats för 

att forslas hem och användas som portstolpe. I området har en radikal och aggressiv 

skogsavverkning skett. Och jag vet inte hur blocket var placerat innan det hamnade under en 

rishög. Mängder av klyvplatser i skogsmarken körs naturligtvis sönder av de tunga 

skogsmaskinerna. Och förstörelsen av skogens kulturlämningar är mycket omfattande.

Klyvborränna på block på kalhygge i Fulleröskogen.

Klyvplats i skogsparti nära bron över järnvägen i Norrbotrakten (se också 

nästa siduppslag).

Klyvborrhål i blockdel vid den klyvplats som visades på föregående bild

Klyvplats ute i Storskogen (se också nästa siduppslag).

Klyvspricka med uppspruckna klyvborrhål vid klyvplatsen på föregående sida. Allting tyder på att 

klyvplatsen är så gammal att borrningen av klyvborrhålen gjorts manuellt. I klyvsprickan på bilden sitter 

åtminstone ett 10-tal borrade klyvhål. Två personer(eller möjligen 3) måste ha avsatt mycket tid och 

arbete för att åstadkomma hålen. Och trots den stora arbetsinsatsen har klyvningen här inte fullföljts. 

Det kan naturligtvis vara så att man tänkt sig att senare komma tillbaka och fortsätta klyvningen. Men 

att det av någon anledning aldrig blev av. Det kan ju förstås också handla om en misslyckad klyvning. 

Resultat blev inte det förväntade. Och man beslöt att inte fullfölja klyvningen. Vi måste nog också tänka 

oss möjligheten att det inte rör sig om en stentägt för avhämtning av sten. Kanske rör det sig i stället om 

en klyvplats som markerar en skogsgräns?

Liten klyvplats på kalhygge i Fulleröskogen

Klyvplats i skogsområde vid Hemringe. När man samlat på sig en viss erfarenhet av hur 

klyvplatser, där borrteknik använts, ser ut, så kan man redan på avstånd med ganska stor 

säkerhet identifiera dem. Sedan är det inte alltid en enkel sak att hitta de avgörande 

bevisen: borrännorna (se också nästa siduppslag).

Efter mycket letande hittade jag ändå till slut en borränna på ett block tillhörande den klyvplats, 

som visades på föregående bild.

Liten klyvplats i Hemringeskogen. Här är det på intet sätt självklart att man ska hitta klyvborrännor. Klyvningen 

här skulle lika gärna ha kunnat genomföras med traditionella klyvmetoder. Se dock nästa siduppslag!

På en blockkant hittar jag till slut en tydlig klyvborränna. Längs samma kant sitter det med 

stor sannolikt flera grunda borrännor under mossan. En grund klyvborränna av den här typen 

säkerställer alltid att det rör sig om en borrklyvning. I enstaka fall kan man nog tänka sig att 

större block har kunna styckas upp genom sprängning där sprängladdningar stoppats i 

borrade spränghål. Men den här typen av radsatta grunda borrännor kan aldrig ha tillkommit 

genom spränghålsborrning.

Blockformation i Storskogen (bakom vattentornet i Storvreta) , som ser ut att vara en misstänkt klyvplats. 

Bara den lilla stenbit, som satts fast mellan två blockdelar, väcker misstanke. Se också nästa siduppslag!

På ett blockstycke syns flera grunda klyvborrännor satta i rad längs en kant. 

Se också nästa siduppslag!

Även blocket översida har utsatts för stenhuggning. Längs klyvsprickans kant finns flera ganska 

intakta borrhål, som jag markerat med pinnar. Många klyvplatser i skogsmarken ser ut på det här 

sättet: stora klyvinsatser har gjorts utan att motsvarande mängd sten forslats från platsen. Många 

gånger får jag uppfattningen att så gott som all huggen sten ligger kvar på klyvplatsen. Varför? Kan 

det möjligen vara så att klyvningen haft något annat syfte än att producera husbehovssten för 

närliggande bygder?

Liten klyvplats i Storskogen (bakom vattentornet)

Ytterligare en klyvplats där klyvning skett med borrteknik. Klyvplatser av den här typen kan 

mycket väl vara husbehovsstentägter, där borthuggna stentycken forslats bort för 

användning vid någon närliggande gård (skogsparti i Årbytrakten).

Det här blocken vars framsida kluvits med borrteknik (se den djupa borrännan i mitten) skulle 

mycket väl kunna vara en husbehovsstentägt. Men blocket finns i skogspartiets norra del, där en 

ägogräns drar fram. Det skulle således kunna röra sig om ett gränsmarkerande block. 

Borthuggen sten tycks ha fraktats från platsen. Det talar antagligen för husbehovshypotesen. 

Skulle borrklyvningen enbart markera en gräns hade nog det borthuggna materialet fått ligga 

kvar på platsen.

Vackert block placerat i norra delen av skogspartiet. Redan på långt håll ser man att det 

utsatts för stenhuggning. När man kommer närmare så ser man också att borrteknik 

använts vid stenklyvningen. Husbehovsstentägt eller gränsmarkör? Det är nog hugget som 

stucket. Men också detta block ligger i skogspartiets norra del, där en ägogräns drar fram. 

Det borthuggna blocket ligger inte kvar på platsen, vilket antagligen talar för 

husbehovshuggning. Sedan kan man förstås alltid fråga sig vad man kunde ha för 

användning av grovt uthuggna blockbitar. Se också nästa siduppslag!

Bilden visar den långa vertikala borrännan i en kluven sida på det 

block, som visades på föregående siduppslag.

Stort block, som använts som stentägt i skogsparti vid Östa. Den här typen av stora block med 

uthuggningar ser man ofta i närheten av gravfält. Antagligen har block huggits fram för uppbyggnad av 

gravhögarna. Här vid Östa finns det flera gravhögar. Men en del av huggningarna här kan nog inte 

förknippas med gravhögarna. I kanten av en blockyta ser man nämligen en vertikal klyvborränna. 

Möjligen har man i ganska sen tid huggit fram sten här för husbehovsanvändning vid någon 

närliggande gård. En annan möjlighet är att blocket tillhuggits för att markera en skogsgräns.

Även långt inne i storskogen hittar man märkliga platser, som inte verkar spontant anlagda 

av naturens krafter. Så här välformade avlånga stenstycken skapar sällan naturkrafterna. På 

sådana platser kan det löna sig att leta efter klyvborrännor (se nästa siduppslag).

Letar man lite noggrannare runt den märkliga blocksamlingen på föregående bild så hittar 

man ett uppställt (t.o.m. uppallat) block, som framhuggits med borrteknik. Står det här i 

avvaktan på hemtransport? Eller har det ställts här för att markera något speciellt? 

Troligtvis det senare! Det här är nog inget stenstycke som man skulle satsa resurser på att 

frakta hem från skogen. Och om nu avsikten ända varit hemtransport, så är det ju ytterst 

märkligt att man sedan glömt kvar det i skogen, trots att man satsat stora arbetsinsatser 

på att hugga fram blockstycket.

Klyvplats i Fulleröskogen, där ett större block kluvits med borrteknik. Se 

också nästa siduppslag!

Samma block i Fulleröskogen som på föregående bild. Trots att vi krupit 

närmare med kameran ser vi fortfarande inga klyvborrännor.

När vi kryper ännu närmare ser vi - om än otydligt- klyborrännor efter klyvhål, som 

satts på rad längs överkanten och som delvis skyms av mossa. Se också nästa siduppslag!

Spricka på ovansidan av blocket i Fulleröskogen. Sprickan har uppstått genom 

kilning i klyvborrhål, som man fortfarande kan se (ganska så intakta) i klyvlinjen. 

Man kan finna ganska många klyvplatser där klyvborrhålen är relativt intakta och 

där klyvningen inte riktigt fullföljts. Det är svårt att riktigt förstå varför 

klyvplatser övergavs, innan man fått full utdelning på den klyvningsinsats man 

redan utfört. Blocken är väl utvalda och mycket arbete är nedlagt. Sådana 

ofärdiga huggningar glömmer man nog inte bara bort i skogen. 

Alternativt kan man förstås tänka sig att det inte rör sig om en husbehovsstentägt 

utan om markering av ett gränsblock. Kanske tyckte man att den klyvning som 

genomförts räckte för att markera blocket.

Klyvplats i skogsmark (nära Stenhem) där borrteknik använts. Se 


Klyvborränna vid samma klyvplats som på föregående bild. Se också nästa bild!

Borränna efter centralt anlagt djupt klyvborrhål – samma klyvplats 

som ovan.

Ytterligare en klyvplats nära Stenhem, där borrteknik använts. På blocket längs fram ser 

man flera grunda klyvborrännor sittande i rad längs kanten. På det större blocket i 

bakgrunden finns också en längre enstaka klyvborränna. Se nästa siduppslag!

Lång klyvborränna på huvudblockets ena sida. Borrännan är så harmoniserad 

med blockets färg att den knappast går att se i det här formatet. 

Förhoppningsvis har läsaren möjlighet att förstora upp bilden. Och då kommer 

den vertikala klyvborrännan att avteckna sig tydligare. Se också nästa bild!

Märklig uthuggning på huvudblockets baksida på klyvplatsen vid Stenhem. Uthuggningen 

har skett med traditionell huggteknik (utan klyvborrhål). Troligen har olika huggtekniker 

använts vid samma klyvplats vid samma tillfälle. Men det skulle också kunna vara flera 

tusen år mellan de olika huggningarna. Se också nästa siduppslag!

Framför klyvplatsen står ett märkligt block format som ett djur. Uthuggningen på föregående 

bild samt uppställningen av det djurliknande stenstycket gör att man blir osäker 

på vilken sorts klyvplats det handlar om här.

Block i Fulleröskogen där stenhuggning med borrteknik bedrivits. Se också nästa 

siduppslag!

Borränna efter stenklyvning på det block, som visades på föregående bild

Inte så långt från klyvplatsen, som presenterades på förra siduppslaget, finns en 

mycket vacker stenplats, som antagligen är ett gränsmärke. Möjligen ligger 

klyvplatsen i samma gräns linje. Och kanske ska också den uppfattas som ett 

gränsmärke.

Stenhuggning med borrteknik i Fulleröskogen (ganska långt ner mot järnvägen). I den 

närmaste sidan syns en lång, vertikal borränna. Inga borrännor kan noteras på övriga 

sidor av blocket, vilket rimligtvis innebär att också traditionell stenhuggning använts 

vid stenklyvning här. Kanske har stenamterial härifrån använts vid järnvägens anläggning 

på 1870-talet. Se också nästa bild!

Närbild av borrännan på blocket på föregående bild. Klyvborrhålet här tycks ha haft en 

ganska liten diameter att döma av den smala borrännan.

Liten klyvborränna på block i skogsmark

Spetsigt tillhugget block med borrännor efter borrade klyvhål längs ena kanten. Jag hade hoppats att 

trädet som, som böjer ner sina grenar över stenen, skulle ha varit ett lärkträd. Nu fick vi i slutändan 

nöja oss med en gran. Men här finns faktiskt ett litet lärkträdsbestånd insprängt bland granar och 

tallar (se den lilla bilden). Hur och när lärkträdsbeståndet kommit till Storskogen känner jag inte till. 

Möjligen kan det finnas en koppling till Kungl. Domänverkets experiment med frösådd av sibirisk lärk i 

slutet av 1800-talet.

Lärk på vintern

4.b. Klyvplatser i i hagmark och på fältimpediment. 

Vackert block (motstående sida) kluvet i två delar med borrade klyvhål satta tätt i rad. Så här ser det ofta 

ut på klyvplatser i Storvretatrakten. Block har kluvits - men de kluvna stenstyckena ligger kvar. Vad har 

egentligen stenhuggningen haft för syfte? Och hur gammal kan den vara? Hur länge har vi egentligen 

kunnat klyva sten med borrteknik? Kanske betydligt längre än vad vi vanligtvis tror.

Att det här är en husbehovsstentägt, där sten huggits fram med borrteknik för att användas på den 

närbelägna gården, behöver man nog inte tvivla på. Men det är också fråga om vacker stenkonst, 

som skapar en nästan sakral stämning i det vackra haglandskapet i Lillvretatrakten.

En del klyvhålsplatser blir man inte klok på. Det kan se slarvigt och kringspritt ut. Men så upptäcker 

man ändå något sorts struktur i de huggna stenstyckena. Här ser man ju faktiskt att merparten 

av de framhuggna stenstyckena bildar en krets kring en rundad mittsten. Är det slump eller 

medveten planering? Också här är det nog tveksamt om något framkluvet stenmaterial tagits från 

platsen.

Man skulle gärna ha velat vara med och se rallarna bygga järnväg mellan Uppsala och Storvreta på 

1870-talet. Kanske det här klyvhålsblocket (i Lälundatrakten) kan få stå som monument över 

järnvägsbyggnads-epoken. Antagligen gick det åt åtskilligt med sten när järnvägsbanken skulle 

byggas upp. Kanske har blocket fått släppa till några av de stenar, som ligger inbakade i banvallen 

ute på slätten. Framklyvningen av sten här är ganska sen, eftersom den gjorts med borrteknik. Det 

skulle nog tidsmässigt kunna stämma ganska väl med järnvägens tillkomst. Men borrännors ålder 

är svårbedömda. Klyvborrännorna här kan vara betydligt äldre. Och har då förstås ingenting med 

järnvägen att göra.

Om man leker med tanken att man här försökt hugga ut en enda långsträckt sten, vad skulle man då ha 

kunnat använda den till? Kanske ett minnesmonument hemma på gården, en imponerande gravsten på 

kyrkogården eller kanske en mäktig grindstolpe. Svaret beror ju delvis på hur gammal vi anser att 

tekniken med klyvborrhål är. Tänker vi oss att borrtekniken är mycket gammal, så skulle ju faktiskt den 

imponerande sten som huggits ut här kunna pryda ett förkristet gravfält. Inte så långt från Lillvreta, där 

den här klyvhålsplatsen finns, ligger Vallby. I ett fältnära skogsparti där hittar man en rest sten, som 

nästan kan mäta sig med den långsträckta sten, som kan ha huggits ut här. Men den stenen har inga 

borrännor.

Rest av ett större block, där stenklyvning med borrteknik ägt rum. Blocket finns i stenig hagmark vid 

Ärentuna kyrka. Det är mycket möjligt att sten här huggits för användning i kyrkobyggnader eller 

kyrkogårdsmurar. Där så varit möjligt har man säkert använt sig av närhetsprincipen och huggit sten i 

kyrkans närhet. Sten var ju ett tungt och otympligt material att frakta längre sträckor.

Borrkluvet block nära entrén till Fullerö naturreservat. Se också nästa siduppslag!

Närbild på en del av en lång klyvborränna på det block som visades på 

föregående siduppslag

Block med klyborränna i bortre fårhagen nära Norrbovägen. Det är 

inte alltid lätt att avgöra om ett block med borränna är ett medvetet 

iordningställt skyltblock (exempelvis för en gräns) eller bara en 

oavsiktlig rest efter en liten stentägt. Se också nästa siduppslag!

Närbild på borrännan på blocket på föregående bild

Block som klyvits med borrteknik i hagmark vid Ärentuna kyrka.

I hagmarken vid Ärentuna kyrka hittar vi också klyvplatser, där huggning genomförts med 

traditionella metoder. Det är inte ovanligt att traditionell stenhuggning och huggning med 

borrteknik pågått i samma område vid samma tidpunkt. Traditionell huggning upphörde inte när 

borrklyvningen introducerades utan teknikerna levde sida vid sida ända in på 1900-talet. Sedan 

kan man förstås inte utesluta att stenrauken på bilden kan ha formats vid tidiga stenhuggningsinsatser, 

innan borrklyvningsmetoderna nått fram till bygden. Huggen sten har ju behövts för olika 

anläggningar i anknytning till kyrkbygget. Och sten har ännu tidigare behövts för olika gravanläggningar.

Anläggningen här i hagmarken vid Ärentuna kyrka påminner om en blockgrav. Men nästa siduppslag visar 

att så knappast kan vara fallet.

I mitten av närbilden ser man rester av ett klyvborrhål. Det innebär förstås att stenklyvning med 

borrteknik någon gång bedrivits här. Småblocken framför blocket får väl därför uppfattas som en 

skrotstenshög även om stenmaterialet lagts ut på ett prydligt sätt.

Klyvborränna i block på skogsklätt impediment nedanför Storvretaskolan

Framskrapad klyvborränna på snötäckt block i stenkulle i fårhagen nära Fullerövägen.

I kanten av en stenkulle nära kolonilottsområdet i Lyckebo ligger en ganska låg splittrad sten. Stenen 

har inte spruckit sönder spontant. Det kan vi förstå av märken (borrännor) efter ett borrhål som finns 

i mitten av stenen. Den har alltså först borrats och sedan kilats sönder i bitar. Inget stenmaterial tycks 

dock ha förts bort i det här undre lagret. Men stenen kan naturligtvis ha haft ett övre lager som tagits 

bort. Både i skogsmark, hagmark och på olika impediment i fältlandskapet hittar vi ofta block som är 

kluvna genom kilning i ett enda mittställt klyvborrhål. Allt kluvet stenmaterial ligger ofta kvar på 

platsen. Och många gånger har klyvningarna skett i ganska oansenliga block som rimligtvis inte 

lämpar sig för framhuggning av användbara stentsstycken. Kanske har huggningarna skett utifrån 

helt andra syften än att producera husbehovssten. Ärligt talat är det många - förvånansvärt många - 

klyvplatser, som har problematiska inslag, som talar mot deras användning som husbehovsstentägter. 

I nästa avsnitt ska vi uppmärksamma en sådan kategori av kluvna block, som knappast varit 

husbehovsstentägter.

Detalj av borrännan i föregående bild. Ett tydligt vegetationsskikt återfinns idag i borrännan, 

så det måste rimligtvis ha gått ett ansenligt antal år sedan borrhålet anlades. Hur många år kan 

jag inte uttala mig om. Men borrhålet är sannolikt anlagt före 1900-talet. Någon bortre 

tidsgräns för stenborrning i stenklyvningens tjänst är svår att ange. Man behövde antagligen 

tillgång till hårt järn (stål). Men möjligen hade man tillgång till sådant järn redan på äldre 

järnåldern. Men några bevis för så tidig borrklyvning finns mig veterligt inte. I mina egna 

efterforskningar dyker borrännor (se Avsntt 11 nedan) upp först under sen medeltid. Man kan 

naturligtvis också utifrån efterlämnade borrännor bestämma den borrdiameter som använts 

och låta den ligga till grund för en åldersbestämning. Men det är nog svårt att bedöma 

klyvningen ålder utifrån det använda borrets diameter. Man skulle ju kunna hävda att särskilt 

små klyvhål (åstadkomna med relativt tunna borr) skulle vara äldre och kanske antyda en 

begränsad tillgång på järn. Jag brukar ibland själv göra den bedömningen. Men man skulle 

antagligen på lika god grund kunna hävda att det var betydligt svårare att tillverka ett hållbart 

tunt borr än ett tjockt och robust. Det behövdes kanske särskilt skickliga smeder för detta. Och 

det var kanske bara vissa stenhuggarspecialister som hade möjlighet att hålla sig med sådana, 

medan de ordinära husbehovshuggarna fick hålla till godo med bysmedernas betydligt tjockare 

borr. Tunna borr representerade i så fall mera specialisering än särskilt hög ålder.

5. De borrkluvna sprickstenarna 

Klyvplatser - men knappast stentägter för husbehov

De borrkluvna sprickstenarna 

I ett antal avsnitt framöver kommer vi att behandla ett borrkluvet stenmaterial som tycks ha kluvits av andra skäl 

än att hemtransporteras för att användas till husbehov: till husgrunder, jordkällare, portstolpar, trappor etc. Vi 

kommer alltså att problematisera stenhuggning med borrteknik och visa att det långt ifrån alltid rör sig om 

husbehovshuggning. 

I det här kapitlet kommer vi att ägna oss åt en speciell kategori av block (sprickblock), som kluvits med borrteknik – 

men bara så pass att en mittspricka uppstått. Och mitt i sprickan sitter ett enda uppspräckt borrhål. 

I Storvretabygden finns en uppsjö av block, där en mittspricka framproducerats genom kilning i ett mittplacerat 

borrhål. Men kilningen har aldrig fullföljts. Det verkar som om stenhuggaren nöjt sig med att spräcka blocket och 

sedan vänt på klacken och gått sin väg, som om uppdraget (viket de nu var) varit slutfört. Det skulle naturligtvis 

kunna röra sig om oavslutade klyvplatser, dit stenhuggaren senare skulle återvända för att slutföra arbetet. Men 

sprickblocken är ofta oansenliga och oformliga och verkar knappast lämpa sig för framställning av användbar 

husbehovssten. Troligare är då att blocken genom mittklyvningen tilldelats en gränsmarkerande funktion. Och 

kanske skulle rent av mittsprickans längdriktning ange gränsens löpriktning. I vissa områden (exempel 

stensluttningen ner mot Fullerövägen i Lyckebo) förekommer dock sprickblocken så rikligt och så oregelbundet 

att man nog måste sätta ett stort frågetecken för gränsmarkeringshypotesen. Ibland har jag faktiskt funderat över 

om möjligen sprickstenarna iordningsställts för att ge fäste åt någon form av stängselstolpar. Men förklaringen 

verkar långsökt. Det finns också sprickstenar i stenmaterial som tillhuggits på gammalt traditionellt sätt – utan 

borrteknik. Här har jag varit inne på tolkningen att sprickor i block upptagits för att öppna en kommunikationsport 

mellan de dödas och levandes värld. Och kanske har de haft en en funktion inom anfäderskulten. Men tidsmässigt 

rör vi oss då i förhistorisk tid – och kanske rent av flera tusen år tillbaka i tiden. Och att borrkluvet stenmaterial 

skulle vara så gammalt låter inte särskilt sannolikt. Eller …? Nej, jag får väl avslutningsvis erkänna att jag inte har 

någon riktigt bra förklaring till de borrkluvna sprickstenarnas funktion. Kanske kan någon intresserad läsare komma 

upp med en sådan?

På ett impediment i fältlandskapet nära Skogs Årby upptäckte jag ett block med en genomgående 

spricka. På avstånd reflekterade jag över möjligheten att björkens svällande stam fått blocket att 

spricka upp. När jag kom närmare upptäckte jag rester av ett klyvborrhål, där kilning skett. Här har vi 

återigen en klyvplats som knappats använts som stentägt. Det verkar som om stenmästaren här varit 

nöjd med att endast klyva blocket. Men varför klyver man då block med borrteknik utan att forsla bort 

och använda de huggna blockstyckena? I inledningen till detta avsnitt antydde vi att det kunde röra 

sig om gränsmarkering. I nästa avsnitt kommer vi att utveckla den tanken ytterligare. Se också nästa 

siduppslag!

Bilden visar en del av det uppspruckna klyvborrhål, som borrats i mitten av det block, 


Bred mittspricka i block i stenig slänt mot Fullerövägen. Sprickan är så bred och distinkt att 

man kan misstänka att en borrklyvning ägt rum - vilket också besannades vid närmare 

besiktning (se också nästa siduppslag).

I klyvsprickan mitt upptäcker man ett klyvborrhål, som splittrats i två hälfter genom kilning. 

Nedstuckna pinnen markerar klyvhålet.

Oansenligt block i fårhagen vid Norrbovägen, vilket kluvits genom kilning i ett mittställt 

klyvborrhål. Se också nästa siduppslag!

Bilden visar en del av det uppspräckta klyvborrhål, som borrats i mitten av det block, 


Bildens block (i stenkullen vid Fullerövägen) uppvisar en märklig mittspricka, som 

närmare behöver undersökas. Se också nästa siduppslag!

Mitt i sprickan och i det vackra lövtäcket sitter ett uppspräckt borrklyvhål.

Ytterligare ett block i den stenrika sluttningen vid Fullerövägen, där klyvning skett med 

borrteknik. Ingen ansats har gjorts för att sära på de två blockhalvorna eller att ta bort 

en blockdel. Det verkar som att stenhuggaren varit nöjd med att åstadkomma en 

mittspricka. Se också nästa siduppslag!

Mittsprickans klyvhål omgiven av vackra höstlöv.

Borrkluven mittspricka i block på stenkulle vid Ärentunaskolan. Se också 

nästa siduppslag!

Klyvsprickan döljs av gröna blad. Men en närbild avslöjar ändå en distinkt 

borränna mitt i sprickan

Lång in i Storskogen – nära Tipptoppvägen – hittar vi det här märkligt kluvna blocket. Ibland är 

det svårt att förstå hur stenhuggarna egentligen tänkte. Inskränker man sig till att endast borra 

ett par grunda och tätt ställda borrklyvhål högst upp, så kan väl resultatet knappast bli bättre 

än så här? Men någon fortsatt klyvning har inte ägt rum på platsen. Stenhuggarna har bara 

vänt på klacken och gått vidare. Kanske har de inte varit ute efter huggen husbehovssten? 

Kanske har de haft ett helt annat syfte och varit helt nöjda med det resultat de åstadkommit. 

Men vad skulle det i så fall handla om? Jag gissar att det rör sig om en gränsmarkering. Men 

jag är långt ifrån säker. Se mera om borrkluvet stenmaterial och gränsmarkering i nästföljande 

avsnitt.

6. Borrännor och gränsmonument 

- en hypotes 


Borrännor och gränsmonument – en hypotes 

Idag tar vi en vandringstur i de höglänta partierna i kilen mellan Fullerövägen och väg 290. Strax efter infarten 

på grusvägen mot Norrbo tar vi oss upp för sluttningen till höger. Några meter från en större stensamling står 

ett ensamt mindre block uppställt på marken. Man kan notera att det här fortfarande är betesmark. Och det är 

faktiskt lite konstigt att blocket inte röjts undan. Något särskilt är det nog med det här blocket. Det har en tydlig 

borränna i den lite skålformade framsidan och en mindre tydlig dito på baksidan. Stensamlingen bredvid 

upplevs också lite märklig. Stenarna ligger inte slängda hur som helst. En märkligt formad sten är placerad på 

ett djärvt och uppmärksamhetstilldragande sätt högt upp mellan två andra stenar. Så placerar man inte ett 

mindre block om man inte är ute efter att skylta och väcka uppmärksamhet. Det är en djärv och lite provocerande 

placering, som måste kommunicera något speciellt. Kanske har den borrade stenen och den djärvt 

upplagda stenen något gemensamt. Kanske pekar de ut en gräns, som drog fram här för mycket länge sedan - en 

sorts dubbelmonument alltså. Några av blocken här har dessutom grunda borrade hål högst upp. Om blocken 

legat närmare fältkanten så skulle det ha kunnat röra sig om röjblock med dubbhål, som stenröjarna borrade för 

att transportera block bort från åkermarken. Det skulle det fortfarande kunna vara. Men då får man tänka sig 

att blocken forslats hit för att få en ny funktion som gränsmarkörer. Eller också har man helt enkelt borrat hål i 

blocken för att signalera att det rör sig om gränsmarkerande block. Det är möjligt att både block och borrännor i 

äldre tider haft funktionen att signalera att block och blocksamlingar tilldelats en gränsmarkerande funktion. 

Kanske fungerade borrännor och borrhål helt enkelt som någon form av stenstämpel? 

Lite längre upp uppmärksammar vi ett vackert block i fältkanten. Den låga jordfasta hällen framför har en 

längsgående spricka. Vid närmare inspektion visar det sig att den är tillverkade med klyvhålsteknik. Flera 

grunda borrännor kan konstateras på sprickkanterna. Eftersom man använt denna teknik har det tydligen varit 

viktigt att stenen skulle spricka upp på ett kontrollerat och planerat sätt. Det är svårt att förstå funktionen med 

den upptagna sprickan. Någon stentägt kan det sannolikt inte ha varit, efter som det knappast gått att få fram 

något användbart stenmaterial ur denna sten. Möjligen skulle det kunna röra sig om ett gränsmonument.

Det låga stenen med sprickan verkar vara för oansenlig för att ensam kunna fungera som gränsmärke. 

Men om man tänker sig att det lilla blocket utgjort en gränsmarkering tillsamman med det stora blocket 

bredvid - förmodligen från början ett gravmarkerande block eftersom en gravhög ligger precis intill - så 

blir gränsmonumenthypotesen ganska rimlig. Egentligen är det då det stora blocket som är 

markeringsblock. Men av vördnad för gravplatsen har gränsutmärkaren kanske valt att i stället sätta den 

gränsutmärkande klyvhålsmarkeringen i det lilla låga stenen framför. När man närmare studerar det stora 

blockets baksida så ser man dock att det tidigare påverkats av stenhuggningsinsatser. Små blockstycken 

har här huggits bort ur stenytan och efterlämnat små fördjupningar. De huggna ytorna har fått en annan 

avvikande vegetationsdräkt och märks därför mycket tydligt. Kanske blockets gränsmarkerande funktion 

först markerades genom uthuggningar i stenytan. Senare gränsmarkerare (som använt andra sätt att 

markera) har förstärkt gränsmarkeringen genom att borrklyva en liten stenhäll framför blocket. 

Vi vandrar vidare för att se om vi här uppe på höjden skulle kunna hitta ytterligare någon 

klyvhålsmarkering, som skulle kunna stödja gränsmonumenthypotesen. 

Bara ett 20-tal meter upp stöter vi återigen på en klyvplats. Det handlar om en större sten, som står 

framför ett ännu större block. Överdelen av stenen är avhuggen så att en platt hals uppstått. Runt denna 

hals finns en rad av tätt sittande klyvhålsmärken. Längre ner på stenen kan man skönja en lite längre 

ensam borränna. Blocket alldeles bakom stenen är ett mycket vackert block med ena sidan tydligt 

urhuggen. Återigen stöter vi på ett gränsmonument, som antagligen kan vara ett dubbelmonument. 

Ytterligare ett 20-tal meter längre bort upprepas konstellationen med ett mindre block med borrännor 

och ett större block bredvid.

Ännu längre bort hittar jag ytterligare två block med borrännor. Men dessa block är så stora och 

spektakulära och borrännorna så märkliga - att jag väljer att presentera dem i avsnittet om 

borrännemonumenten längre fram (se kap. 8). 

Det är inte bara här på höjdryggen i kilen mellan Fullerövägen och väg 290 som kombinationsmarkeringar 

av gränser använts. Avslutningsvis i detta avsnitt redovisas tre andra gränsmarkerande 

kombinationsplatser : två från ett skogsparti i Norrbotrakten och den tredje från ett skogsparti nära 

kolonilottsområdet i Lyckebo.

I slänten upp mot höjdryggen i kilen mellan Fullerövägen och väg 290 hittar vi en liten huggen 

sten placerad vid kanten av en märklig liten blockhög. Blocket har en tydlig borränna i den lite 

inåtbuktande stenytan. Även baksidan har en borränna – men inte lika tydlig.

Alldeles bredvid den utplacerade lilla borrännestenen på föregående siduppslag finns en liten 

blockhög med en märkligt huggen och egendomligt placerad toppsten. Det tycks som om den svagt 

hjärtformade stenen liksom svävar fram i luften. Det är nog knappast en slump att toppstenen 

placerats på detta spektakulära sätt. Några av blocken i blockhögen uppvisar grunda borrade hål 

högst upp. Hålen liknar dubbhål, som man ibland finner på block som röjts bort från åkermark. Men 

det är ganska lång väg ner till fältkanten. Och det är knappast troligt att man dumpat röjstensblock 

så högt upp i slänten. Kanske är det rimligare att tänka sig att borrhålen helt enkelt borrats för att 

markera att det rör sig om en gränspunkt. Längst ner i bildens högerkant skymtar en del av det 

tidigare presenterade borränneblocket. Kanske är stenplatsen här ett kombinationsgränsmärke, där 

flera karaktäristiska inslag samverkar för att uttrycka en tydlig gränsmarkering: den lilla stenen med 

sin borränna, blockhögen med borrhål och den spektakulära toppstenen.

I sluttningen upp mot stenkullen (från Norrbovägen) möter vi ett vackert gråstensfärgat block med en 

liten låg häll framför. Till höger om blocket skymtar en gravkulle fram. Det kan inte uteslutas att den 

här homogent färgade blocksidan och den vänstra synliga gaveln någon gång utsatts för stenhuggning. 

Men det måste i alla fall ha varit så länge sedan att alla synliga ytor hunnit återta en homogen 

gråstensfärg. Framför blocket finns en låg ganska oansenlig stenhäll. Se också nästa siduppslag!

Det stora blockets baksida har mängder av ytliga uthuggningar. De gulvita ytorna, som starkt 

avviker från blockets murriga gråstensfärg i övrigt antyder att uthuggningarna kanske inte är 

särskilt gamla. Men det ska man nog inte vara tvärsäker på. Uthuggningen här kan ha stimulerat 

tillväxten av andra lavarter än den vanliga gråstenslaven, vilket för all framtid förändrat 

färgsättningen på ytan. Uthuggningarna kan ha gjorts i samband med den närliggande 

gravhögens byggnad. Eller det uthuggna materialet skulle ha kunnat användas till täckning av en 

liten grav vid blockets fot.. Om jag inte tar miste så finns det en liten stenpackning på marken intill 

blocket. Men sannolikare är nog att det rör sig om en gammal gränsmarkerande uthuggning. Man 

har helt enkelt märkt blocket för att signalera att det fått en gränsmarkerande funktion. Den 

tolkningen stämmer också väl med det fynd som vi kommer att göra, när vi nu återgår till att 

studera vad som finns på blockets framsida.

Bakom gravkullen - till vänster - skymtar det aktuella blocket. Man får intrycket att 

framsidan med sin raka kant och sin inåtlutning kan vara huggen.

Den låga oansenliga hällen framför blocket har spräckts mitt itu med hjälp av 

flera borrade grunda klyvhål. Se också nästa bild!

Närbild som visar hur stenhällen spräckts med hjälp av grunda klyvborrhål, som vid kilningen 

spruckit upp i halvor. Det är knappast troligt att den här lilla hällen skulle ha kunnat leverera 

någon användbar husbehovssten. Troligare är då att den borrade hällen (kanske tillsammans det 

stora blocket bakom) markerat en gräns som dragit fram över höjdryggen. En ytterligare förklaring 

(men nog mindre sannolik) skulle möjligen kunna vara att den borrade sprickan tagits upp 

för att ge stöd för någon stängselkonstruktion. Kanske har gränsmarkerare ganska sent i tiden 

kompletterat den äldre gränsmarkeringen: uthuggningen i blocket. Eftersom stenhällen och dess 

borrännor inte är särskilt iögonfallande så har säkert gränsmarkerarna sett det som en fördel att 

den gamla mer spektakulära markeringen (blocket med sin uthuggning) fått stå kvar. Man hade 

naturligtvis kunnat klyva en del av det stora blocket och fått vackra iögonfallande borrännor i 

själva blockytan. Men kanske hade man ändå respekt för ett block, som var placerat så pass nära 

en gravhög. Återigen således en klyvplats med borrännor, som det luktar gränsmarkering om.

En bit högre upp på samma höjdrygg (i kilen mellan Fullerövägen och väg 290) hittar vi ytterligare en 

klyvplats, där klyvning skett med flera grunda klyvhål på rad. Också här är det svårt att säga varför just 

metoden med flera grunda borrhål tätt i rad använts. Tekniken brukar ju användas vid 

precisionshuggning, när man vill ha ut särskilt välformade stenstycken. Något välformat stenstycke 

verkar man inte ha fått ut här. Kanske är det rent av inte klyvningen utan borrännorna vi ska 

koncentrera oss på. Kanske vill de signalera att klyvplatsen har med gränsmarkering att göra. Se också 

nästa siduppslag!

Klyvplatsen (samma som på föregående bild) står alldeles bredvid ett större block . Blocket har 

märkliga uthuggningar (se nästa siduppslag), som antyder att plocket påverkats av människor i 

något mycket speciellt syfte. Kanske handlar det om att borrad klyvplats och större block 

gemensamt markerat en gräns, som dragits fram över höjdryggen. Klyvplatsen verkar avgränsad 

utåt av blockbitar, som verkar lagda kant i kant.

Det finns en märklig uthuggning på det större blocket vid den borrade klyvplatsen. Helt säkert är 

uthuggningen mycket medvetet gjord. Kanske rör det sig om en gränsmarkering. Precis som 

man i alla tider markerat gränser med ythuggningar i trädstammar har man kanske också 

markerat gränser genom ythuggningar i block. Kanske uthuggningen i blocket och den borrade 

klyvplatsen på andra sidan markerar samma gräns. Kanske rör det sig bara om två olika 

gränsmarkeringssystem av olika ålder, av vilka ythuggningen i blocket rimligtvis är den äldsta.

Lite längre bort på samma höjdrygg - men fortfarande i början - stöter vi på en vacker klyvplats där borrteknik 

använts. Så vitt jag kan se har radhuggning med flera klyvhål satta på rad inte använts här. Det rör sig således 

om enstaka ganska djupa borrhål, som anlagts ganska glest. Framför de upprättstående blocken ligger en 

märklig, fyrkantig, huggen stenhäll. Det är svårt att bedöma hur mycket kluvet stenmaterial (om ens något) som 

forslats bort från platsen. Ganska många blockbitar finns kvar runt omkring klyvplatsen. Hällen skulle kunna 

var bottenplanet av ett borthugget block. Men hällen skulle också kunna vara hämtad från den sluttande sidan 

på blocket bredvid.

Bilden visar en del av föregående block. Borrännan (resten efter klyvborrhålet) syns tydligt på bilden. Inte så 

sällan antar kluvna block en stolformation, där borrännor ofta sitter just i eller i anknytning till själva stolsryggen. 

Man kan ju undra varför man behövde klyva fram sten i just det här området - bara några meter från en blockvall i 

fältkanten, som ju innehåller block av alla möjliga former och storlekar. Det hade väl bara varit att ta för sig? Det 

kan finnas flera svar på den frågan. Ett svar skulle kunna vara att blockvallen ännu inte skapats - och att således 

klyvningen här är äldre än blockvallen. Men det kanske inte nämnvärt förbättrar våra möjligheter att datera vare 

sig klyvplats eller blockvall. För har vi verkligen full koll på hur gamla borrade klyvborrännor kan vara? Och så vet 

vi förstås inte om klyvningen verkligen haft till syfte att ta fram husbehovssten. Kanske handlar också den här 

klyvplatsen om gränsmarkering, där ett större block och närliggande borrkluvet stenmaterial tillsammans utgör 

ett gränsmonument.

På översiktsbilden ser vi tydligt att den borrade klyvplatsen befinner sig i omedelbar närhet till 

ett större (troligen tillformat) block. Man kan tänka sig möjligheten, som vi redan antytt, att 

det rör sig om en kombinativ gränsmarkering, där den borrännemärkta klyvplatsen tillsamman 

med det större blocket markerat en gräns. Men det finns naturligtvis massor av större block på 

vår höjdrygg. Det går således nästan alltid att hitta ett större block som ligger nära en 

identifierad klyvplats, där borrteknik använts. Rumslig närhet behöver naturligtvis inte tyda på 

något funktionellt samband. Men trots den stora blockträngseln här på höjdryggen finns det 

kanske ändå ytterligare ett block i närheten som vi särskilt borde lägga märke till. Se nästa 

siduppslag!

Blocket på bilden ligger mycket nära klyvplatsen, som visades på de föregående bilderna. Blocket ser ut 

att ha styckats genom sprängning. Och det är i sig inget förvånande, eftersom det finns ett stort område 

med sprängsten nedanför blocket mot fält och betad inäga. Märkligare då är blockets placering i 

”splendid isolation” - som om det ville skylta för något. Jag letade länge efter ett sprängborrhål eller en 

sprängborränna på blocket. Jag hittade tillslut en lavöverväxt, nästan osynlig borränna. Men jag är inte 

så säker på att det verkligen rör sig om en sprängborränna. Placeringen l kanten och den lilla 

borrhålsdiametern (uppskattad) får mig att tro att det snarare rör sig om en klyvborränna. Blocket kan 

ha kluvits fram vid den närliggande klyvplatsen och av någon anledning ställts upp här. Se också nästa 

siduppslag!

Det är kanske inte lätt att upptäcka den lavöverväxta borrännan även när man vet 

att den finns inom den inplacerade ovalen.

I det öppna och lite höglänta området nära vägen som fortsätter över järnvägsbron (i Norrbotrakten), 

stöter vi på en klyvhålsmärkt sten – bara ett 50-tal meter upp från vägkanten. Det är ingen 

monumental sten och långt ifrån den storlek som utmärker många andra klyvplatser med borrkluvet 

material i skogsområdena runt omkring. Något storskaligt borthugget skrotstensmaterial ligger inte 

kvar på platsen omkring blocket. Och tacka för det! Blocket har inte varit av den storleken att det skulle 

kunna gå att få ut särskilt mycket stenmaterial här. Här har det inte varit möjligt att hämta 

stenmaterial till en stengrund för ett hus eller till grindstolpar eller vad det nu kunde vara. Man frågar 

sig om någon skulle ha kunnat välja den här stenen som stentägt över huvud taget. På ytan framför 

stenen ligger några mindre stenar. Och under dessa, gömd under vegetationen, anar man en lite större 

stenflisa. En bit bort står en stor pyramidformad sten av en typ, som återfinns på många boplatsområden 

i Storskogen och närbelägna skogspartier. Letar man lite närmare så hittar man också en stor 

nedsänkt bobotten lite längre bort nedanför bergkammen. Boplatsen är omgiven av större tuktade 

block. I det höglänta området finns mindre block av olika former uppställda. Marken i området har 

många små gropar med en del stenar både i och kring gropen. Jag hade inledningsvis svårt att tolka 

dessa gropar. Men några fornminnesrelaterade gropar är det säkerligen inte. Det rör sig helt enkelt om 

stora gropar, efter en aggressiv skogsavverkning där stubbtäckt genomförts. Man skulle naturligtvis ha 

kunnat klaga på det slarviga och ovarsamma skogsbruk som bedrivits här. Men det tjänar ingenting till. 

Området - troligen ett av Storvretabygdens intressantaste stenåldersbygder - kommer inom kort att 

vara helt utraderat av de markberedningsarbeten som föregår byggandet av ett nytt stort 

bostadsområde här.

För att förstå stenhuggarens avsikt med stenklyvningen just i det här fallet så kan det antagligen vara 

meningsfullt att utgå från att klyvningsresultatet blivit positivt och att han fått ut det han velat av projektet 

– ingen misslyckad huggning alltså!. Någon användbar sten att använda till husbehov hemma på någon 

närbelägen gård har förmodligen inte gått att få fram. Vid klyvningen löpte nämligen sprickbildningen inte 

lodrätt ner i stenen utan stenen sprack i stället upp på sidan. Men med klyvhålsteknikens hjälp hade 

stenen fått en lång lite bågformig överkant som var märkt med tydliga och dekorativa klyvhålsmärken. 

Stenen skilde därmed tydligt ut sig från andra stenar i grannskapet. Den hade blivit speciell. Det var 

märkningen, som var det viktigaste och resultatet hade verkligen blivet lyckat. Varför skulle någon vilja 

märka ut en sten med klyvhålsmärken utan att lägga någon vikt vid form och storlek hos det bortkluvna 

stenmaterialet? Jag kan egentligen bara finna en rimlig anledning: att blocket skulle fungera som en 

uppmärksanhetstilldragande gränsmonument. Då spelade det naturligtvis ingen roll hur det borthuggna 

stenmaterialet såg ut. Det skulle ju ändå inte användas som någon husbehovssten vid någon näraliggande 

gård eller by. Men kanske har de stenhuggande gränsmarkerarna ändå haft viss koll på den närliggande 

blockfloran. Se nästa siduppslag!

Bredvid klyvplatsen finns den här pyramidformade stenen. Jag har i olika sammanhang bl.a. 

i del 1 av Gammal kultursten och stenhuggning (som handlar om traditionellt hugget 

stenmaterial) framfört åsikten att dessa märkligt formade stenar kan ha haft en 

boplatsmarkerande funktion under sen stenålder. Och det förhållandet att den aktuella 

stenen står i en område där det funnits troliga bobottnar från sen stenålder stärker ju det 

antagandet. Det är fullt möjligt att den gamla spektakulära kulturstenen långt senare 

utnyttjats som gränsmarkerande sten. Gränsmarkeringen kan ännu senare, vid en översyn 

av gränserna i området, ha kompletterats med ett borränneblock. Sättet att markera 

gränser har säkerligen varierat över tid. Många gånger kom nog äldre stenmarkörer att leva 

kvar sida vid sida med yngre markörer. Systemen kom att förstärka varandra. Och det var 

antagligen det som också var tanken. Några borrännor i sten hade nog varit tämligen 

ineffektiva som gränsmarkörer på den här platsen om de inte förstärkts av det spektakulära, 

pyramidformade blocket. Man bör nog också notera att det finns ytterligare ett märkligt 

block vid den här stenplatsen. Bredvid pyramidblocket står nämligen ett sprickblock, där 

sprickan antagligen framprovocerats genom stenhuggning. På mycket gamla stenplatser, 

som jag tidsmässigt placerar i sen stenålder, stöter man ofta på den här typen av sprickblock. 

Möjligen kan de också ha haft en funktion i gränsmarkeringssammanhanget.

Knappt två hundra meter från den ovan beskrivna stenplatsen med borränneblock och 

pyramidformad sten stöter vi på ytterligare en märklig stenplats, där olika gränsmarkerande inslag 

från olika tidpunkter kombineras och förstärker varandra. Det stora märkligt tillhuggna blocket har 

antagligen haft en skyltfunktion redan under sen stenålder. Så småningom har en gränsröse med 

sin karaktäristiska hjärtsten anknutits till platsen. Antagligen har man valt just den här platsen som 

gränspunkt p.g.a. det spektakulära blocket. På platsen finns också ett sprickblock, som inte tycks ha 

spruckit spontant utan medvetet spräckts. Dessutom finns också en rödfärgad sten på platsen. 

Många olika markörtecken från olika tider kombineras således på denna spännande plats. Jag hade 

bara hoppats att man här också skulle hitta en gränssignalerande borrränna. Men någon sådan har 

jag tyvärr inte funnit. 

Bilden på motstående sida visar det stora spektakulära blocket på platsen, vilket troligen stått här som 

skyltblock redan under sen stenålder. Det kan var senare gränsmarkerare, som gett blocket en 

spektakulär utformning. Men jag tror snarare att det är stenålderns stenhuggare som svarat för 

utformningen. Hur som helst har det spektakulära blocket medvetet utnyttjats vid anläggandet av en 

gränspunkt längs en viktig gräns i skogsmarken.

Nära det spektakulära blocket hittar vi ett anlagt gränsröse med sin karaktäristiska hjärtsten 

i mitten. Förmodligen markerar röset ingen mindre skiftesgräns utan en viktig bygdegräns. 

Det innebär att röset kan vara åtskilliga hundra år gammalt.

Då och då händer det att man ute i skogsmarken stöter på uppställda stenar som är rödmålade 

helt eller delvis. Det är naturligtvis också ett sätt att markera stenen som viktig gränsmarkör. 

Ett sådant rödmålat block står uppställt vid den aktuella stenplatsen. Det finns i och för sig 

stenlavar, som kan ge en röd lyster. Men här handlar det nog om rödmålning.

Bilden på motstående sida visar sprickstenen, nära gränsröset och det stora spektakulära blocket. 

Sprickstenar är ganska vanliga i områden med boplatser från sen stenålder. Men om de också kan ha 

haft någon funktion i anknytning till senare anlagda gränspunkter låter jag vara osagt. Sprickan i 

stenen har i vart fall inte upptagits med borrteknik efter som inga spår efter borrännor kan 

upptäckas. Men en liknande kluven sten vid ett stängsel i Fårhagen i Lyckeboområdet har faktiskt 

borrännor efter en mittklyvning. (Se nästa siduppslag).

Den här mittkluvna stenen (i fårhagen nära kolonilottsområdet i Lyckebo) har spräcks genom kilning i ett 

borrklyvhål. Borrännorna längs överkanten på de båda stenhalvorna vittnar entydigt om detta. Det är 

nog svårt att tänka sig att klyvningen skulle ha någon annan funktion än att gränsmarkera eller 

avgränsa. Någon husbehovsstentägt rör det sig i vart fall inte om.

Också i skogspartiet vid kolonilottsområdet i Lyckebo hittar man en märklig stenplats, som kan 

tolkas som en kombinativ gränsmarkering. Längst fram ser man en slarvig samling block som i 

vart fall välvilligt kan tolkas som ett slarvigt gränsröse med en liten uppstickande mittsten. 

Bakom röset har ett block splittrats i två delar så att en ganska vid mittspricka bildats. I 

mittsprickans kanter sitter flera grunda borrännor efter splittrade klyvborrrhål. Inte heller den här 

klyvplatsen ser ut som en stentägt, där man hämtat husbehovssten. Antagligen har det äldre 

gränsröset vid något tillfälle kompletterats med en ny gränsmarkering i form av ett sprickblock 

med klyvborrännor.

7. Stenkaos med enstaka borrännor 


Stenkaos med enstaka klyvborrännor 

På vissa stenplatser råder ett märkligt stenkaos. Stora block kan ligga huller om buller eller slarvigt 

staplade på varandra. Är det naturkrafterna själva som huggit sten här eller är det mänskliga stenhuggare 

som varit framme och kluvit stora block i blockbitar av olika former? I sådana miljöer har det hänt att jag 

ibland funnit någon enstaka borränna, som tyder på att också stenhuggning med borrteknik bedrivits på 

platsen. Borrännor är ju tacksamma, eftersom de så tvärsäkert informerar oss om att det rör sig om 

mänsklig stenhantering. Än har naturkrafterna inte kommit underfund med hur man tillverkar borrännor. 

Men eftersom det oftast i sådana stenkaos-miljöer handlar om enstaka lite djupare borrännor (alltså 

ingen radklyvning) så är det inte alltid lätt att avgöra om det rör sig om sprängning eller stenklyvning. 

Oftast landar jag ändå i bedömningen att det rör sig om klyvborrännor. Jag grundar då bedömningen på 

att borrännorna sitter i släta ytor eller i kanter och att borrännorna är intakta längs hela sin sträckning. 

Oftast finns inga mindre blockbitar med genomgående intakta borrhål. Det typen av blockbitar med 

genomgående borrhål bildas bara vid sprängning - aldrig vid klyvning. Dessutom finns det nästan alltid 

typiska (säkerställda) klyvplatser i närheten, vilket gör det sannolikt att borrännorna också på det kaotiska 

stenplatserna är av samma typ. Men det vimlar inte av borrännor på dessa kaotiska stenplatser. Man 

hittar bara någon enstaka - eller högst några få. Rimligen kan det förklaras av att borrklyvningen varit 

begränsad och bara berört något enstaka block. Har det rört sig om en husbehovshuggning, så kan ju 

också en del av det huggna stenmaterialet (med sina borrännor) ha avlägsnats. Att den här typen av 

kaotiska stenplatser är så svårtolkade har nog delvis att göra med att tre olika klyvtyper antagligen 

förekommer inom samma kaotiska stenområde: borrklyvning, traditionell stenklyvning och spontan 

klyvning som naturkrafterna stått för. Och så är det ju dessutom svårt att förstå varför man just skulle 

hugga sten på dessa kaotiska och svårtillgängliga platser, när det rimligtvis fanns lämplig sten att hugga 

på mer närliggande och lättillgängliga platser. Jag har nog bara haft tur som lyckats springa på 

borrännor i dessa kaotiska stenmiljöer. Jag skulle antagligen aldrig ha kommit på idén att systematiskt 

leta efter dem just i dessa miljöer.

I stenkaos-miljöer förekommmer borrklyvning med enstaka borrännor tillsammas med eller i nära 

anslutning till klyvplatser med traditionell stenhuggning. Inte sällan finns också gamla boplatser 

och stensättningar/gravhögar i närheten. Möjligen har det äldre stenhuggeriet en tidsmässig och 

funktionell relation till förkristna boplatser och gravplatser. Rimligtvis är det borrkluvna stenmaterialet 

i dessa kaotiska områden betydligt yngre. Allt annat vore väl näst intill en vetenskaplig 

sensation. Det finns inte sällan uppställda borrkluvna block och även andra block i närheten av 

de stenkaosplatser som hyser enstaka borrännor. Men borrännorna i dessa stenkaos kan nog inte 

över lag på något självklart sätt kopplas till gränsmarkering. 

Stenkaoset i stenkullen i Fårhagen 

I Fårhagen - nära kolonilottsområdet i Lyckebo - finns en märklig kaotisk stenkulle, där stora 

blockstycken ligger staplade på varandra på ett slarvigt sätt. På motstående bild ser vi stenkaosplatsen 

på långt håll. Se också nästa bild!

Det är mycket storskaligt huggna blockbitar som ligger här kaotiskt slängda över varandra. En 

del av blockbitarna är så stora att de knappats kunnat forslas hit och dumpats här – inte ens 

med hjälp av de motoriserade stenröjningsvagnarnas vinschar vid mitten av förra århundradet. 

Och några dubbhål (eller för den delen spränghål) finns inte i materialet. Under de 

större blocken upptäcker vi ett mindre block med klyvborränna. På något märkligt sätt har de 

större blocken (som saknar spår efter borrklyvning) hamnat över ((och klämmer fast) ett 

borrkluvet block. Det är svårt att förstå de krafter som varit verksamma här och som nästan 

bollat med de tunga blocken. Och borrännan på det undre lilla blocket vittnar ju om att det 

måste vara människor som rört om i denna röra av stora tunga block. Se också nästa 

siduppslag!

Bilden på motstående sida visar klyvborrännan på det undre blocket i den kaotiska 

blocksamlingen. Någon sprängborränna är det sannolikt inte fråga om här. Klyvtolkningen 

stöds också av flera närliggande klyvplaser (se nästföljande siduppslag) uppvisar 

klyvborrännor.

Flera klyvsprickor på det stora platta blocket i Fårhagen (bara något hundratal meter 

från stenkullen med sitt stenkaos) har åstadkommits genom vertikala klyvborrhål.

Klyvborränna på mindre block nära stenkullens stenkaos.

Vid sidan av stenkullen med sitt blockkaos står en betydligt mer välordnad stenplats och försöker 

dra till sig några strålar av vårvinterns sol. Det skulle mycket väl kunna röra sig om en 

flertusenårig gravkulle med sin blockmarkering. Det är troligt att det i Fårhagsområdet funnits 

en bebyggelse som spänt över flera tusen år.

Men om nu stenkullens framsida kännetecknas av ett stenkaos så gäller märkligt nog motsatsen för 

baksidan. Här möter vi i stället en arrangerad stenplats med en märklig, nästan helt osannolik, 

huggen stenskapelse . Ett stort block har utsatts för mycket omfattande stenhuggningsinsatser (med 

traditionella metoder). Slutresultatet är svårt att beskriva. Det liknar egentligen ingenting av det 

rikliga och varierade huggna stenmaterial, som jag stött på i Storvretabygden. 

Med det bredare utskjutande bakre partiet liknar stenskapelsen en drake eller en urtidsödla, som har 

sina vingar till hälften utfällda. Jag har sett åtskilliga block, som tillhuggits med ett utpräglat 

överhang. Men knappast något som också har ett tydligt hugget underhang (fotpall), som det här 

blocket. Uthuggningen liknar en nisch, där man kan föreställa sig att något mycket viktigt föremål 

varit placerat. 

Man tappar fokus på det borrkluvna stenmaterialet, när man upptäcker det här konstverket i sten. Och 

man blir samtidigt förvirrad - i vart fall tillfälligt- över det borrkluvna stenmaterialets datering. För 

runt omkring den här troligen mycket gamla förkristna stenskapelsen (som man anar kan ha haft en 

sakral funktion) finns åtskilliga klyvplatser med borrkluvet stenmaterial. Är kanske borrklyvning som 

teknik mycket äldre än vad vi vanligtvis föreställer oss. Och har möjligen den kaotiska stenklyvningen 

(med sitt borränneinslag) på stenkullens framsida någon koppling till den vackert huggna 

”urtidsödlan” på baksidan?

I en klyvspricka på ett block nära ”urtidsödlan” hittar jag en kvarsittande klyvkil av sten. Hur 

förhåller sig klyvningen med stenkil tidsmässigt till det borrkluvna stenmaterialet runt 

omkring? Är de olika klyvningssätten samtida eller skiljer det möjligen flera tusen år mellan 

dem? Och om de är samtida: är det klyvningen med stenkil eller borrklyvningen, som ska vara 

styrande ifråga om dateringen? Nåja, man kan naturligtvis leka med den spännande tanken 

att klyvning med borrteknik kan vara avsevärt äldre än vad vi hittills trott. Men samtidigt 

måste vi ju försöka hålla oss nyktra och konstatera att i områden, som utnyttjats intensivt av 

människor under flera tusen år, säger rumslig närhet mellan olika kulturstenstyper mycket 

litet om tidsmässig närhet.

I Fårhagens kant ner mot de lägre liggande fälten, möter vi ett märkligt uppstyckat block. 

Överdelen av ett stort block har styckats upp i mindre blockstycken. Det är osäkert varför 

uppstyckningen skett, eftersom samtliga blockstycken tycks finnas kvar. Och mitt i detta 

uppspräckta stenkaos finns åtminstone en vertikal klyvborränna.

Blockkaos i hödryggens sluttning ner mot Fullerövägen 

Kaotisk stenplats i höjdsluttningen ner mot Fullerövägen. En del block ser ut som om de 

styckats med traditionella klyvtekniker. Men man kan naturligtvis inte utesluta att det är 

naturkrafterna själva som skött om styckningen här - i alla fall till en del. Inte så sällan rör 

det sig om ett samarbetsprojekt, där mänskliga stenhuggare tar över ett klyvarbete som 

påbörjats av naturkrafterna.

Den kaotisk stenplatsen vid Fullerövägen sedd från en annan vinkel. Många av blocken här 

verkar huggna. Men som ofta är det svårt att skilja ut vad som kan vara mänsklig 

stenhuggning och vad naturkrafterna själva åstadkommit. Men just här i den nedre delen av 

blockhögen fick jag ett infall att börja leta efter ev. borrännor.

Efter mycket letande hittade jag faktiskt en borränna (troligen en klyvborränna) på 

undersidan av ett block. Alltså har människor vid något tillfälle kluvit fram sten här.

Längre ner i stensluttningen finns en rund låg hög, som tycks bestå av jord blandad med 

mindre blockstycken. Ovanpå högen finns flera mindre block uppställda i skyltpositioner. Ett av 

blocken verkar uppallat på mindre stenar.

På motstående sida visas ytterligare en bild på den flacka högen i kullsluttningen. Troligen rör det sig 

om en mindre gravanläggning. Högre upp på kullens krön - ovanför den kaotiska stenplatsen - ligger 

ett par större gravhögar.

Nedanför den runda flacka blockhögen stöter vi på en klyvplats där borrteknik använts. Ett block 

har huggits loss och ställts upprätt lutande mot blocket bakom. Blocket har placerats som om det 

skulle skylta för något. Och i den närmaste kanten ser man en tydlig klyvborränna. Kanske 

handlar det om en gränsmarkering. Det är väl den rimligate förklaringen, när ett borrkluvet block 

ställs i en så tydlig skyltposition. Däremot är det inte lika självklart att borrännan i stenkaoset 

längre upp i kullen har någonting med gränsmarkering att göra.

Bilden på motstående sida visar en närbild på borrännan på det uppställda blocket.

Ytterligare en arrangerad plats med ett upplagt borrkluvet block (med tydligt exponerad 

borränna) bara något hundratal meter från det ovan presenterade blocket. Antagligen rör det 

sig om ännu en gränsmarkering här i den lägre delen av stenkullen. Det gäller naturligtvis att 

utnyttja gränsmarkeringstolkningen med viss försiktighet när det gäller borrkluvet 

stenmaterial. Förekomsten av två uppställda/upplagda borrkluvna block med 100 meters 

mellanrum skulle ju mycket väl kunna var förenlig med gränsmonumenthypotesen. Men skulle 

vi hitta ännu flera inom samma begränsade område så minskar rimligtvis sannolikheten för 

att det i alla fallen skulle kunna handla om gränsmarkering. Nu hittar jag i och för sig inte 

mer än två skyltande borrkluvna block med tydligt exponerade borrännor. Men ändå börjar 

det på något sätt att brännas. I avsnittet om oansenliga block som kluvits med ett mittsatt 

klyvborrhål (avsnitt 6) redovisade vi flera stycken just i det här området i kullens sluttning ner 

mot Fullerövägen. Och vi tolkade försiktigtvis också dessa klyvningar som gränsmarkörer. 

Det känns redan som vi ligger på gränsen till ett överutnyttjande av gränsmonumenthypotesen.

Kaotisk blockhög i den trädbevuxna delen av Fårhagen nära de lägre liggande fälten 

Vi förflyttar oss nu till ett stenrikt och trädbevuxet område nära fårhagen vid kolonilottsområdet. Bland 

buskar skymtar en märklig blockhög fram, där några stora blockstycken står märkligt lutande mot 

varandra. Så här kan nog naturkrafterna hantera block utan inblandning av mänskliga stenhuggare. Hade 

jag hittat motsvarande blockkonstellation ute i vildaste Storskogen, så hade jag nog betraktat den som ett 

spontant naturfenomen och knappast brytt mig om att närmare undersöka den. Men eftersom jag redan 

visste att stenhuggare varit i farten i andra närliggande områden av fårhagen, så tog jag mig tid att 

undersöka blockhögen lite närmare.

Jag letade förgäves igenom kanterna på de stora släta ytorna på jakt efter klyvborrännor. Det 

verkade som om huggningen här helt genomförts med traditionella tekniker - om nu människor 

över huvud taget varit inblandade. I närområdet finns dock några ganska stora gravhögar. Och 

rimligtvis har det huggits åtskilligt med sten här för att bygga upp gravanläggningarna.

Bilden på motstående sida visar överdelen av en stor gravkulle alldeles nära de lägre 

liggande fälten. På gravkullens krön finns en ganska sparsam blockgarnering.

Jag fortsatte emellertid att undersöka de mindre blockstycken, som finns på marken runt de 

större blocken. Och här hittar jag faktiskt några korta klyvborrännor på ett mindre block. 

Så här har stenhuggare en gång gjort en insats och styckat ett stort originalblock i mindre 

(men fortfarande mycket stora) blockbitar. Och till viss del har de använt borrteknik. Men 

vad har stenhuggningen här haft för syfte? Vi kan knappast räkna med att borrklyvning är 

så gammal att den använts för att hugga fram sten till gravhögarnas anläggning. Möjligen 

skulle man här ha kunnat hugga sten till en stenmur som löper förbi ganska nära blockhögen. 

Men i stenmuren finns inga block med klyvborrännor. Kanske rör det sig om 

husbehovshuggning , där man hämtat hem lämplig sten till någon närliggande gård , eller 

kanske rent av om en gränsmarkering även om det verkar långsökt. Det är inte säkert att vi 

någonsin kommer att få reda på det korrekta svaret.

Den blockrika skogshöjden i Hemringeskogen 

På en skogshöjd i Hemringeskogen ser vi en samling block, som verkar helt naturliga och 

opåverkade av stenhuggning. Så här ser det ut på många ställen i skogsmarken utan att det 

ringer några larmklockor om förekomst av hugget stenmaterial.

När jag skrapar bort mossan på en blockkant så hittar jag förvånansvärt nog en 

klyvborränna. Jag minns nu inte varför jag över huvud taget började leta efter borrkluvet 

material här. Men kanske var det den uppställda stensuggan på nästa siduppslag, som 

inspirerade mig till det.

Alldeles i närheten av blocket med borrännan hittar jag den här vackra uppallade 

stensuggan. Det är mycket sannolikt en konstruktion som byggts av människohänder. Och 

kanske ska både borrännnan på den föregående bilden och det uppallade blocket 

tillsammans markera något - kanske en skogsgräns?

Den pyramidformade blockhögen med borränna vid Norrbovägen 

Alldeles ute vid Norrbovägen finns en märklig blockhög som ger ett kaotiskt eller arrangerat 

intryck beroende på från vilket håll man betraktar den. På ena sidan har stora block 

placerats i en märklig pyramidliknande form. Blocken vilar mot ännu större blockstycken, 

som skapats genom att en bergknalle eller ett mycket stort originalblock styckats upp. 

Blockens välordnade form talar mot att det skulle röra sig om en dumpning av röjstenblock 

eller överskottsblock från vägbygget. Blocket har inte några dubbhål eller borrhål. Blocken 

har inte heller några borrännor efter sprängning eller kilning – utom ett enda block som 

uppvisar en borränna (troligen en klyvborränna) i en kant. På bilden är klyvborrännan 

markerad med en vit cirkel.

Blockhögens motstående sida ger ett betydligt mer kaotiskt intryck. Och här finns ingenting av 

pyramidarrangemang. Ett mycket stort block eller kanske en upptickande bergknalle har helt 

styckats i stora blockstycken utan någon inbördes ordning. Jag har funderat på om blockhögen 

möjligen skulle kunna vara konstruerad av hitforslade block och möjligen utgöra en dumpning av 

röjblock. Men en del styckade blockstycken är så stora att de inte ens kunnat flyttas med de 

hjälp av de vinschförsedda motoriska stenvagnar som stenröjarna använde vid mitten av förra 

seklet. Och inget av de ingående blocken uppvisar borrade dubbhål, som stenröjarna borrade för 

att kunna lyfta upp och transportera bort röjblock från åkermarken. Och vad har egentligen 

syftet varit med att stycka upp ett jätteblock eller en bergknalle i stora blockbitar, varav många 

fått ligga kvar i ursprungliga positioner medan andra använts för att på ena sidan bygga ett 

pyramidliknande blockarrangemang? Stenplatsen blir än mer gåtfull genom den märkliga 

stenskyltningen i närområdet (se nästföljande bilder). Och vad gör en ensam borränna i detta 

märkliga stenkaos?

Bara ett hundratal meter bort - på andra sidan skogsvägen - börjar ett märkligt 

stenhuggningsområde, där block huggits (med gamla traditionella metoder) till märkliga 

former, där huggna block ligger staplade på varandra, och där både kaotiska blockhögar 

och mera prydligt arrangerade sådana finns i stort antal. Bilden visar några stora block, 

som kluvits så att märkliga former uppstått. Blocken som syns på mycket lång håll, kan 

ses som en introduktionsport till hela det stora stenhuggarområdet, vars ålder är svårbedömd. 

Och kanske hör den kaotiska blocksamlingen med den ensamma borrännan till 

samma gamla stenhuggningsområde. Men det gör det kanske inte lättare att tolka och 

datera borränneinslaget. Och för all del, borränneblocket, som smälter så väl in i den 

övriga blockmiljön, skulle ju kunna vara senare inplacerat i blockhögen - kanske rent av 

för att markera den stora blockhögen som ett gränsmonument. Eller är det kanske rent av 

ett sprängstensblock , som senare adderats, då den gamla Norrbovägen (som nu inte 

längre används för biltrafik) en gång anlades (eller förbättrades).

Mycket nära den stora kaotiska blocksamlingen finns en mindre blocksamling, som i vart fall 

delvis verkar arrangerad. De huggna blocken i toppläge verkar vara ställda på ett hugget 

stenpodium. Jag får intrycket att den mindre blockhögen är relaterad till den större och 

placerats för att flankera denna.

Ibland upptäcker man inte intressanta saker i motivet när man fotograferar. Det är först när jag 

kommer hem och tittar på bilden i storformat på datorn som jag noterar den märkliga smala 

vertikala randen på toppblocket i den flankerande blockhögen, som visades på föregående bild. 

Blockytan , där den vertikala ljusare randen finns, tyder i sig på att blocket någon gång kluvits 

eftersom ytan helt saknar den mossdräkt som blocket i övrigt har. Ibland kan borrännor synas 

som en smal rand i avvikande färg på stenytor. Det händer särskilt om större delen av det 

kluvna borrhålet hamnar på den matchande stenytan, som tagits bort. Då måste man fram och 

känna med pekfingret för att avgöra om det rör sig om en borränna. Det har jag inte gjort i det 

här fallet, eftersom jag inte upptäckte den ljusa randen medan jag var på plats. Så läsaren 

kommer sannolikt aldrig att få reda på om det är en borränna eller inte. Men även om det inte 

rör sig om en borränna så är det troligen en defekt i stenytan som åstadkommits med något 

verktyg. Det kan röra sig om någon form av järnredskap. Järnredskap användes antagligen i 

stenklyvningens tjänst långt innan järnborr introducerades.

Ännu närmare blockhögen står en toppig stensugga placerad på några mindre block. 

Också denna verkar uppställd som någon form av flankering till den stora blockhögen.

På andra sidan av den kaotiska blockhögen står en huggen sten med en lite inåtbuktad, 

helt slät framsida. Ytan är så slät som om den vore slipad. Den har också en märklig 

rödbrun färg som om den en gång varit målad. Möjligen har också denna vackert 

bearbetade sten ingått i något skyltningsarrangemang, som anknyter till den stora kaotiska 

blockhögen.

Det finns åtskilliga ”blockhögar” av monumentalt format i skogs- och hagmark runt Storvreta. Det 

är inte alltid lätt att säga om det rör sig om spontana bildningar eller om det är skapelser av 

människohänder. Just den här i hagmarken vid Norrbo (bara något hundratal meter från blockhögen 

med borrännan) har dock tydliga inslag av människopåverkan. Det ser nästan ut som om de 

uthuggna blocken (genomgående med traditionell metodik) återlagts lite slarvigt i sina ursprungliga 

positioner - som ett stenpussel med dålig passform. Också den här blockhögen har en pyramidform, 

som påminner om den sena stenålderns pyramidblock, som skyltade för boplatser. Men några 

borrännor hittar jag inte här.

Vid ingången till det stora stenhuggningsområdet nära Norrbovägen står det här vackra blocket 

(närmast av huggkubbstyp) med en huggen stenkloss framför. Kultursten av den här typen hittar man 

ofta som skyltning på naturliga(?) kullar i höjdlägen, som motsvarar sen stenålder eller tidig 

bronsålder. De människor som anlagt den här vackra stenplatsen kan mycket väl ha genomfört 

huggningarna på det stora stenhuggningsområdet i närheten, i vars utkant den kaotiska blockhögen 

är belägen.

8. Borrännemonumenten med trolig gränsmarkerande 

funktion 


Borrännemonumenten med trolig gränsmarkerande funktion 

I ett antal avsnitt ( 5-7) har vi ovan presenterat olika stenplatser, där borrkluvet stenmaterial ingår, 

utan att platserna för den skull varit förknippade med stentägter, där husbehovssten hämtats. 

Stenplatserna kan nästan alltid betraktas som klyvplatser, eftersom borrkluvet stematerial huggits 

fram här i åtminstone begränsad omfattning. Ett undantag utgör antagligen de platser (avsnitt 9) där 

enstaka borrkluvna block verkar ha slängts in i en mer eller mindre arrangerad blocksamling, där 

övriga block tilhuggits med traditionella metoder. Antagligen ligger ett gränsmarkeringssyfte bakom 

skapandet av de stenplatser med borrkluvet material som vi redovisat i avsnitten 5-7 ovan. Möjligen 

är det klyvborrännorna i kaotiska blocksamlingar ( avsnitt 7) som är svårast att passa in i gränsmarkerings-sammanhanget, 

eftersom dessa blocksamlingar saknar tydlig monumentkaraktär. Det 

gäller i och för sig även de borrkluvna ganska oansenliga block kluvits genom ett mittsatt vertikalt 

klyvborrhål. Men här kan man i vart fall tänka sig att att klyvsprickan skulle kunna ange en 

gränsriktning. Och möjligen kan också de ganska intakta borrhålen en gång innehållet en markerande 

gränspinne. 

I detta avsnitt (8) ska vi däremot ägna oss åt klyvplatser, där borrkluvet stenmaterial arrangerats till 

storskaliga, spektakulära - och ibland mycket märkliga - stenmonument. Några stentäkter för att 

hugga fram och hämta hem lämplig sten till husbehov har det definitivt inte varit fråga om här. Här 

verkar alla huggningsinsatser ha underordnats syftet att skapa ett storslaget monument. Vi möter 

denna typ av monument i nästan alla terrängtyper i Storvretabygden. Vi stöter på dem i det höglänta 

hag- och beteslandskapet ovanför Fyrisåns dalgång och även i små skogspartier nära åkerfälten. Och 

även långt inne i den höglänta och otillgängliga Storskogen exponerar de sig – ibland med mycket 

häpnadsväckande former. Det rör sig genomgående om klyvplatser där borrteknik använts i större 

eller mindre utsträckning. Och ofta finns tydliga, och ibland mycket långa borrännor, exponerade på 

på monumentens stenytor - som om de placerats här för att särskilt uppmärksammas. Jag har därför 

valt att kalla dessa stenmonument för borrännemonument.

Om det inte funnits inslag av borrteknik i form av borrännor så skulle man kunna gissa att det rört 

sig om boplats- eller kultplatsskyltande blockarrangemang från sen stenålder eller tidig bronsålder. 

Men borrännor efter klyvborrhål har rimligtvis inte mer än 500 år på nacken. Och borrännorna på 

stenmonumenten kan förstås vara betydligt yngre än så. Men varför har man då under senare 

århundraden skapat monument av borrkluvet stenmaterial ute i markerna och till och med långt 

inne i den avsides liggande Storskogen? Det rimligaste svaret är att det måste röra sig om 

gränsmarkerande stenmonument. Och kanske ska borrännorna inta bara uppfattas som en bieffekt 

av det använda klyvhantverket. Kanske har de också ett signalvärde, som anger att monumentet 

markerar en viktig gräns (bygdegräns eller ägogräns) som upprättats och garanteras av en mäktig 

myndighet. Vi har ju redan tidigare stött på en sådan trolig funktion hos borrännor i föregående 

avsnitt, där vi beskrev kombinationsplatser, där borrännor tillsammans med andra spektakulära 

block antagligen markerade gränser i landskapet. Den tolkningen stärks av att borrännorna sitter 

tydligt exponerade på släta sidor, som drar till sig uppmärksamheten. Det finns naturligtvis 

ingenting som hindrar att spektakulära skyltarrangemang, som varit funktionella för flera tusen år 

sedan, återanvänts och omformats till gränsmarkörer med hjälp av borrteknik. Det måste ju rimligvis 

ha varit mumma för gränsmarkerare att kunna utnyttja spektakulära skyltblock i gränsmarkerande 

syfte. Skyltarrangemang, som varit funktionella i två vitt skilda tidsepoker, brukar jag ibland 

benämna som 2-fas - monument. 

Vi vet ju inte med säkerhet hur borrtekniken kunnat etablerat sig inom den profana stenhuggningen. 

(se avsnittet 11 om borrännornas ålder nedan). Möjligen kan det vara så att borrklyvning initialt 

användes bara i gränsmarkerande syfte. Och kanske har den därifrån spridit sig till den profana 

stenhuggningen. Det skulle ju kunna innebära att borrännemonumenten i Storskogen och på andra 

platser skulle kunna vara äldre än de klyvplatser, som vi ser i närområdet kring gårdar och byar och 

som vi tolkar som husbehovsstentägter.

Det bör understrykas att jag hittills aldrig gjort några systematiska undersökningar om hur 

borrännemonumenten följer viktiga gränser i skog och hagmark. Att jag uppfattar dem som 

gränsmarkörer har till största delen att göra med att jag inte kan komma på någon annan rimlig anledning 

till att man skapat stora spektakulära stenmonument ute i markerna (och till och med långt inne i 

Storskogen) under senare århundraden. Resonemanget bygger naturligtvis på att jag bedömer att 

stenmonumenten med borrkluvet stenmaterial tillkommit relativt sent. Men skulle framtida 

efterforskningar visa sig att borrtekniken går tillbaka till förkristen tid, så öppnas rimligtvis dörren för 

andra tolkningsalternativ.

Det uppställda blocket med den långa klyvborrännan i höjdryggens sluttning 

På höjdryggens sluttning ner mot Fullerövägen och Fyrisån står flera vackra skyltblock uppställda. Men det här 

vackert formade blocket tar antagligen hem skönhetspriset. Det ruvar dessutom på en hemlighet. Betraktar 

man bilden mycket noga, så kan man faktiskt upptäcka hemligheten: en lång vertikal borränna på vänster sida. 

Märk för övrigt den tydliga skillnaden i lavbeväxning mellan höger och vänster del av det tillhuggna blockets 

framsida. Det är möjligt att också vänster sida haft ett vitaktigt ytskickt, som försvann vid borrklyvningen. Se 


En lång smal borränna löper vertikalt långt ner på blockets exponeringssida. Det väcker många 

frågor kring stenborrningen ålder och funktion, när det gäller stenklyvning. Sannolikt måste man 

skilja tydligt på borrning för klyvning och borrning för sprängning inte bara funktionellt utan också 

tidsmässigt? Borrännan på blockväggen ser mycket gammal ut. Antagligen har man borrat klyvhål 

många århundraden innan man började borra spränghål.

Den borrade stensuggan uppallad på kulle i Storskogen 

Bilden visar den vackra uppallade stensuggan, uppställd på en kulle ute i Storskogen. Undersidan är pepprad med 

borrännor efter borrade klyvhål. Jag har försökt tala om för stensuggan att den inte får stå här ute i skogen, om 

den inte tydligt motiverar sin existens. Ännu har den inte sagt något. Den fortsätter bara att tigande stå här på en 

helt osannolik plats för borrade stensuggor. Om det nu är konstens signum att förvåna och skaka om, så har 

verkligen den här stensuggan uppträtt som ett utsökt stycke stenkonst. 

Klyvplatsen finns en bit längre ner i terrängen. Vid något tillfälle har ett antal personer släpat upp stensuggan på 

på den lilla kullens topp och placerat den på en liten stödsten i ena kanten. Det är troligt att det rör sig om en 

gränsmarkering. Om det mot förmodan skulle visa sig att det inte rör sig om gränsmarkering så blir ju 

tolkningsläget med en gång mycket förvirrat. För vad gör i så fall en borrad stensugga ute i Storskogen - och 

dessutom i nära rumslig anknytning till en ovalformad nedsänkning som skulle kunna vara en bobotten från sen 

stenålder? Se också nästa siduppslag!

Närbild som visar klyvborrännorna på undersidan och uppallningen i ena kanten.

Den stora blockhögen med den märkliga borrännan 

I Storvretabygden är det inte ovanligt att finna stora block, som med traditionell stenhuggning 

styckats i stora bitar, som sedan samlats i ett slarvigt blockarrangemang med tydlig skyltblockskaraktär. 

Bildens blockarrangemang i höjdryggens mittparti (i kilen mellan Fullerövägen och väg 

290) nära fältkanten verkar tillhöra denna kategori. Men tolkningen försvåras av att en av de 

styckade bitarna (den i förgrunden) har en borränna i överkanten (se markeringsovalen). 

Klyvborrhålet har knappast varit möjligt att borra med blockbitarna i det nuvarande läget, 

eftersom den större övre blockbiten skulle ha förhindrat detta. Man får nog tänka sig att borrhålet 

upptagits när den mindre blockbiten stått i ett helt annat läge. Efter borrklyvningen har blockbiten 

förflyttats till sin nuvarande läge. Uthuggningen har knappast gjorts för att få fram lämplig 

husbehovssten. Snarare har den gjorts för att markera blockformationen - kanske som ett 

gränsmonument.

Det klyvborrhål som givit upphov till borrännan på bilden kan knappast ha borrats med 

blockstycket i nuvarande läge. Den utskjutande delen av det större blockstycket skulle 

rimligtvis omöjliggöra en sådan hantering. Blockstycket har nog uppställts efter 

borrklyvningen för att markera att blockformationen fått en gränsmarkerande funktion.

Det borrkluvna skyltblocket i Adolfsbergsskogen 

På en stenfylld verksamhetsyta i anknytning till en trolig stenåldersboplats finns en märklig klyvplats. 

Både huvudblocket och en kvarliggande huggen sten har tydliga och kraftiga borrade klyvhålsmärken. 

Rimligen har originalblocken inte varit särskilt högt och någon större mängd hugget stenmaterial har nog 

inte forslats bort - om ens något. Det framkluvna block som ligger kvar har ingen hög kvalitet - i vart fall 

inte formmässigt. Det är svårt att förstå varför man utfört ett så omfattande borrarbete med tät 

klyvhålsteknik utan att få fram kluven sten av hög kvalitet för användning på annat håll. En förklaring 

skulle naturligtvis kunna vara att det inte rör sig om en stentägt i vanlig mening utan i stället om 

skapandet av ett gränsmonument. Stenkvaliteten spelade i det avseendet ingen roll. Det var i stället 

monumentets form och kanske den tydliga borrännemärkningen, som var avgörande.

Närbild på de övre blockdelarna i stenmonumentet på föregående bild. Borrännorna efter de 

anlagda klyvhålen syns tydligt i överkanten.

Stora borrkluvna block med borthuggna stensuggor i Storskogen 

På motstående sida visas en bild av storskaligt borrkluvet stenmaterial vid en klyvplats, som befinner sig 

på en höjdrygg ovanför Tipptoppvägen i Storskogen. Vid åtminstone två stora block har flera stora 

blockstycken huggits loss från blockväggen och placerats på marken som stora stenklossar. Och här har de 

stått sedan dess lite slarvigt uppallade. Utifrån blockens borrännor kan vi se att borrklyvhålen 

genomgående varit mycket grunda. Och många borrhål har satts tätt i rad. Man har således eftersträvat 

god precision i stenhuggningen trots att det är tveksamt om något hugget stenmaterial verkligen förts 

bort från platsen. Se också nästa siduppslag!

På ena sidan av den stora blockväggen ser man klyvborrännor efter ett stort block 

(uppskattningsvis två meter långt och 1 meter brett och kanske en dryg halvmeter tjockt) som 

huggits bort. Hur kan man över huvud taget lyfta och transportera så stora och tunga block i 

svårtillgänglig skogsmark. Kanske har man inte heller gjort det. Flera stora blockklossar står 

kvar på marken nära blockväggen. Och vad kan då meningen med uthuggningarna vara? 

Någon sorts gränsmarkering eller …? Se också nästa siduppslag!

På motstående sida visas en närbild av en del av den blockvägg, som presenterades på föregående 

uppslag. Vid klyvningen (med järnkilar) har vart och ett av de grunda klyvborrhållen spruckit upp i två 

halvor. Den ena halvan har hamnat på det borthuggna blockstycket medan andra halvan sitter kvar i 

den höga och branta blockväggen. 

Det är som vi redan tidigare noterat lätt att missa borrännor på stenblock. De kan vara överväxta med 

lavar och mossor. Borrännorna har dessutom ofta samma färgdräkt som stenpartierna runt omkring. 

Och man måste ha lite tur med ljuset för att upptäcka dem med ögat. Känseln är ojämförligt det bästa 

sinnet för att identifiera borrännor på block. Genom att svepa med fingertopparna över blockkanterna 

klarar man av att identifiera även de mest osynliga borrännorna. Men då måste man ju först ha 

tillägnat sig förmågan att av avläsa blockfloran så att man vet var det kan löna sig att känna efter. För 

man går väl knappast runt i skogsmarken och ”palperar” varje block man stöter på? Eller… ? Jag har 

faktiskt gjort så några gånger - i begränsade områden. Och tänk vilka mängder av borrännor jag 

hittat!

Det stora överhangsblocket med långa borrännan i Storskogen 

Jag har egentligen aldrig lyckats förstå mig på det här mäktiga överhangsblocket i Storskogen vare 

sig till funktion eller konstruktion. Det är naturligtvis en mästerlig stenhuggarprestation att få det 

mycket tunga och långt utskjutande överhanget att ligga kvar. En mycket långt borrhål har anlagts 

på överhangets översida och fortsätter som en borränna långt ner på den urhuggna framsidan. Det 

är inte säkert att borrännan hör till ursprungskonstruktionen. Den kan ha lagts till betydligt senare. 

Det kan således vara ett 2-fas – monument, där ett skyltblock från stenåldern flera tusen år senare 

gjorts om till ett gränsmarkerande, borrännemärkt monument. Överhangsblocket är kanske 

Storskogens mest intressanta och spännande objekt både ifråga om arkeologi och konst - och 

kanske också det mest osannolika. Det borde helt enkelt inte finnas! (se också nästa siduppslag!)

Den långa borrännan – från överhanget och 1.5 m. ner på blockets framsida – 

uppdelad i tre delar. Med tanke på borrhålets djup har, att döma av den smala 

borrännan, ett förvånansvärt tunt borr använts. Möjligen antyder den smala 

borrännan att det rör sig om en borrklyvning av hög ålder. Bilden på bottendelen 

av borrännan antyder att slutdelen av borrhålet kan ha borrats med ett tunnare 

borr. Men det måste man nog fastställa genom en noggrann undersökning på 

plats. Se också nästa siduppslag!

Bottendel 

Toppdel 

Mellandel

Den uppstickande pinnen på blockets översida markerar den plats där borrhålet anlagts. Men 

någon kilning kan naturligtvis inte ha ägt rum i borrhålet. Då skulle man knappast ha kunnat 

bevara det mäktiga överhanget. Det finns inga flera klyvborrännor på det kvarstående 

blocket. Så antagligen har man huggit bort stenmassan under överhanget med traditionella 

metoder – hur man nu kunnat lyckas med det? Se också nästa siduppslag!

Man kan kanske inte utesluta att blocket varit ett flertusenårigt skyltblock som redan haft en 

uthuggen yta under överhanget. Kanske har man - när blocket omformades till en gräsmarkör - 

anlagt borrhålet mycket nära uthuggningen ytskikt och sedan enkelt kunnat hugga fram en synlig 

borränna. Ingen av de förklaringar som jag lyckats komma upp med verkar självklar. Kanske finns 

det någon läsare som kan hjälpa till med att förklara hur de skickliga stenhuggarna gick till väga. 

Och sedan återstår naturligtvis ändå frågan varför man ägnat så avancerade specialistinsatser till 

att skapa just den här formen. Kanske måste vi tänka oss att det är några lärlingar som för sin 

stenhuggarexamen utfört sitt gesällprov genom att leverera den här stenskapelsen. Den examen 

måste de väl i så fall ha av avlagt med högsta betyg. 

Framför överhangsblocket ligger på flera ställen blockstycken, som uppvisar borrännor. Men inget av 

dessa stycken verkar ha en borränna som matchar den kvarsittande långa borrännan i överhangsblocket.

Den märkliga stenskivan i Storskogen 

I hård konkurrens med det ovan presenterade överhangsblocket är den upprättstående blockskivan på 

nästa siduppslag antagligen Storskogens mest avancerade stenhuggningsobjekt, som framhuggits med 

borrteknik. Det kanske inte är en slump att båda borrännemonumenten står i samma skogsparti. Längs 

framsidans kanter sitter korta borrännor tätt i rad. Och man förstår att stenhuggarna här bemödat sig 

om stor precision i stenhuggningsprocessen. Blockskivan står inte direkt lutad mot det bakomstående 

större originalblock, varur den antagligen huggits. Ett litet stenstycke har ställts mellan original blocket 

och skivan, så att den fått en mer upprätt ställning. Vi vet inte om stenskivan är ett beställningsverk, 

som ställts här för avhämtning eller om den varit avsedd att stå på just den här platsen som någon form 

av skyltobjekt. Hur som helt kan man nog vara säker på att det är uppdragshuggande stenhuggarspecialister 

som framställt den stora stenskivan. Stenskivan är inte ett helt perfekt utförd. 

Framsidan är inte helt jämn utan skevar lite. Men det är ett tillräckligt bra stenhuggningsarbete för att 

avhämtas från platsen, om det nu var meningen. Det har gått åt en försvarlig mängd av både tid och 

arbete att färdigställa stenskivan. Och ett sådant påkostat arbete glömmer man nog inte bara i skogen. 

Det mesta talar nog trots allt för att stenskivan redan från början var tänkt att stå just här som någon 

form av vackert och konstfullt skyltobjekt. 

Det är möjligt att bildens mäktiga stenskiva (i likhet med många andra borrännemonument i samma 

skog) ska uppfattas som ett gränsmonument. Uppsala Universitet äger sedan gammalt skogsmark i 

Storskogen. Kanske valde Uppsala Universitet att redan mycket tidigt (kanske redan i samband med 

donationen på 1620-talet) att förse sina skiftesgränser med gränsmonument, som förfärdigats med 

borrteknik. Som en resursstark institution förfogade kanske Universitetet tidigt över stenhuggarspecialister, 

som kunde utföra gränsmarkeringsuppdraget. Kanske skulle rent av de i klyvprocessen 

uppkomna borrännorna uppfattas som stenstämlar, som intygade att en mäktig institution hade 

upprättat och fortsättningsvis skyddade gränsen och skulle beivra varje försök till olaga intrång. 

Kanske är de märkliga borrrännemonumenten i Storskogen det tidigaste exemplet på stenborrning i 

stenklyvningens tjänst i Storvretabygdens skogsmarker. Och kanske är det rent av flera århundraden

äldre än de husbehovsstentägter med borrännespår, som finns i riklig mängd i skogsmark och 

hagmark nära slättbygdens gårdar. Än så länge handlar det dock om spekulationer. Några 

vetenskapliga studier av det märkliga borrkluvna stenmaterialet inne i Storskogen har inte 

genomförts. Och fackarkeologer och kulturhistoriker vet nog inte ens om dess existens.

Den uppställda stenskivan med klyvhålsmärken runt kanterna har tillhuggits bara något 

hundratal meter från överhangsblocket i Storskogen. Det är egentligen en lika stor sevärdhet 

som överhangsblocket, som ovan presenterades, och ingår kanske i samma sammanhang. En 

fråga inställer sig ganska spontant: ett sådant här resurskrävande och proffsigt stenalster, som 

den uppställda stenskivan, glömmer man väl bara inte i Storskogen? Och en följdråga: om man 

inte glömt den, vad handlar uppställningen i så fall om?

Den skeppsliknande blockhögen vid kolonilottsängen i Lyckebo 

I stenkullens sluttning vid kolonilottsängen i Lyckebo finns en märklig människobyggd blockhög. På långt 

håll ser den båtliknande ut med sin ovala form och lite högre stenar fram och bak. Högen ser ut som ett 

ståtligt skepp, som seglar fram här i sluttningen. Kommer man närmare löser regelbundenheten upp sig och 

blir till ett milt stenkaos - men inte mer än man anar att högen byggts utifrån någon slags plan. 

När jag granskat platsen lite närmare, har jag kommit fram till slutsatsen att det på platsen funnits en liten 

bergknalle, som vid något tillfälle massakrerats och huggits upp i mindre, oregelbundna blockstycken. Att 

bergknallen spontant skulle ha spruckit upp på det här sättet är uteslutet. Varken gud eller spontana 

naturkrafter bygger blockhögar på det här målmedvetna sättet. Enstaka blockstycken i högen uppvisar 

dessutom borrännespår. Och det bekräftar naturligtvis att det rör sig om ett människobygge. Borrännorna 

är inte många. Men de finns på så centrala, bärande delar i blockbygget att de måste ha funnits redan när 

högen byggdes. Det är alltså inte fråga om senare stenhuggare, som i efterhand försett sig på högens 

läckerheter. Även om jag under de senaste åren lärt mig en hel del om olika metoder att stycka upp block 

och bergknallar, så har jag svårt att med säkerhet avgöra hur borrännorna tillkommit. Det skulle kunna röra 

sig om en sprängning. Men blockstyckena är inte så vasskantade och oregelbundna som en sprängning 

skulle ha åstadkommit. Och det finns inte heller några blockbitar med intakta borrhål, som man ofta finner i 

sprängt stenmaterial. Och vem skulle väl i sena tider spränga en bergknalle här bara för att på nytt bygga 

upp den som en imponerande blockhög - och utan att forsla bort något stenmaterial? Så vitt jag förstår har 

aldrig någon väg dragits fram här, så det kan knappast handla om stenröjning för att bereda plats för en 

väg. Och för övrigt tar blockhögen upp lika stor plats som den tidigare bergknallen, så ur friläggningssynpunkt 

har man inte vunnit något alls. Att någon skulle ha letat efter en malmfyndighet här och gjort en 

provsprängning verkar inte särskilt troligt. På andra sidan kolonilottsängen finns visserligen ett ganska 

stort stenbrott. Så stenhuggare kanske ändå kan ha rört sig i området. Kanske har man gjort en 

provsprängning för att testa verkningskraften på sprängmedlet. Och kanske stenhuggarna också ville

imponera på bygdens flickor. Och det har man nog i så fall lyckats med. För det måste ha blivit en riktig 

stjärnsmäll här i stenkullens sluttning. Men varför har man så snyggt och prydligt lagt ihop det sprängda 

materialet i en blockhög, som närmast liknar ett stenmonument? Nej, man måste nog hitta någon mer rimlig 

förklaring än provsprängning. Och antagligen måste vi dra slutsatsen att sprängning - oavsett syfte - inte 

förekommit. 

Den troligaste förklaringen är nog att det rör sig om någon form av gränsmonument. Kanske har någon viktig 

ägo- eller bygdegräns dragits fram över kullen här? Själva gränsdragningen har nog genomförts för mycket 

länge sedan. Men gränsen kan ha skyltats om relativt sent - och behöver således inte nödvändigtvis störa 

arkeologernas sena datering av stenborrningstekniken. Men det skulle ju också kunna vara så att 

stenborrningen har sina äldsta rötter i just stenskyltningen för äldre bygdegränser. Kanske hade 

gränsmarkeringsspecialister tillgång till stenborrningstekniken långt innan bönder började klyva sten för 

husbehov och långt innan man började borra hål i sten för nedläggning av sprängmedel?

I sluttningen ner mot kolonilottsängen står den märkligt uppbyggda blockhögen. Den seglar 

fram här som om den vore ett stenskepp från förkristen tid. Men blockrännorna på bärande 

blockstycken vittnar om att stenkonstruktionen nog är betydligt yngre. Troligen rör det sig om 

en gränsmarkerande blockhög. Långt efter det att jag undersökt blockhögen har jag kommit till 

insikt om att den gamla häradsgränsen (mellan Vaksala och Rasbo härad) på sin väg ner mot 

Fyrisån bör ha löpt fram här. Kanske är det just denna en gång så viktiga gräns, som blockhögen 

markerar. Se också nästa siduppslag!

På motstående sida visas borrännor på en del blockstycken i den skeppsliknande blockhögen i 

stenkullen vid kolonilottsområdet.

Den upprättstående Stenkolossen md långa borrännan i skogspartiet nära Norrbo 

Bilden på motstående sida visar en stor upprättstående stenkoloss i ett skogsparti i närheten av 

Norrbo. Borrännesidan är vänd mot kameran. Men tyvärr syns inte den långa borrännan särskilt bra 

på bilden. Den löper i högerkanten av det mossiga fältet. Som synes har en hel del stenhuggeri ägt 

rum på stenkolossens tak. Det är troligt att den ursprungligen kan ha varit betydligt högre. Formen 

och den platta undersidan, som står liksom ovanpå underlaget, får mig att misstänka att kolossen, 

trots sina 50 ton eller mer, kan ha placerats här av människor - kanske tusentals år innan den fick sin 

långa borränna. Kanske är det ett 2-fas - monument, som haft vitt skilda funktioner i två vitt skilda 

tidsepoker. Från att ha varit ett magnifikt boplatskyltande block har det långt senare fått en gränsmarkerande 

funktion, vilket kanske den långa borrännan har varit avsedd att signalera. På några block 

i stenkolossens närhet finns klyvrännor med skarpa kanter, som nog tyder på att klyvhålen en gång 

huggits med en järnmejsel och alltså ej borrats. Det är ett unikt fynd - åtminstone i min fotosamling 

över klyvplatser i Storvretabygden. Jag har bara funnit den typen av klyvmärken på ytterligare en 

klyvplats i bygden. Se också nästa siduppslag!

Man tror knappt sina ögon när man ser den här mäktiga stenkolossen spöklikt skymta 

fram bland barrträden på höjdryggen. Se också nästa siduppslag!

Stenkolossen sedd från en annan vinkel. Märk hur märkligt platt och ytligt stenklossen 

står på underlaget. Det ser faktiskt ut som om bottendelen preparerats så att kolossen 

kunnat placeras upprättstående på platsen. Se också nästa siduppslag!

Detaljbild som visar slutdelen av den flera meter långa borrännan. Under borrännan finns ett grunt 

bortslaget parti. Det är således möjligt att borrännnan en gång varit ännu längre. Det finns ett 

långsträckt mosstäckt område på den helt lodräta, slätkluvna ytan. Mosstäcket följer borrännan 

längst hela dess längd. Mossor är inte alls förtjusta över att skicka utlöpare utför släta branta 

blockväggar. Och det tar i regel mycket lång tid för mossa att etablera sig i sådana lägen. Jag tror 

därför att borrklyvningen här är mycket gammal. Borrningen måste därför ha utförts med gammal 

manuell teknik. Jag har svårt att förstå hur man med manuell teknik kunde borra så djupa borrhål. Till 

slut måste ju friktionen i borrhålet ha varit omöjlig att behärska. Och det avslag som bildades vid 

borrningen måste ju ha varit svårt att avlägsna ur borrhålet. Kanske slog man successivt bort 

stenmaterial utanför borrhålet, Och kanske bytte man så småningom till ett smalare borr. Strax 

ovanför det bortslagna stenstycket ser faktiskt borrännans sista synliga del lite smalare ut. Det kan ju 

tyda på att ett smalare borr använts i slutskedet. Men fotografier kan man inte alltid lita på! Det krävs 

en undersökning på plats för att avgöra om borrhålsdiametern ändrats. Hur som helst så kanske jag 

inte ska fastna i svårigheterna att borra riktigt djupa borrhål med manuell teknik. Stenborrarna verkar 

ha varit väl rustade för uppdraget. Och klarade uppgiften utan problem - hur de nu än bar sig åt!

Klyvhål har inte alltid tillverkats genom uppslagning av stora V-formade hack eller 

genom borrning. Man kunde också hugga klyvhål med hjälp av en mejsel. 

Huggöppningarna fick då en kantig profil. Mejselklyvhålen är nog sällan lika 

tydliga som borrade klyvhål. Men just här på det lilla blocket uppställt i kanten av 

den släta yta, där den stora stenkolossen står, är klyvhålen mycket tydliga. Som 

tidigare nämnts är mejselhuggna klyvhål mycket ovanliga vid klyvplatser i 

Storvretabygden. Förutom här vid den stora stenkolossen har jag bara funnit 

mejselhuggna klyvrännor på ytterligare en plats. Möjligen kan klyvningen med 

hjälp av mejselhuggna klyvhål vara äldre (kanske rent av betydligt äldre) än 

borrklyvningen. Rimligen användes mejselverktyg av järn i stenklyvningens tjänst 

långt innan järnborren introducerades. Men något ovedersägligt belägg för detta 

har jag inte.

Trekantig, tjockväggig skärva (kanske från ett stort lerkärl) upphittad under ett av de block som 

flankerar den stora stenkolossen på höjdryggen. Jag vet inte hur skärvan hamnat här. Och jag 

vet inte vilken typ av kärl den utgjort en del av - och inte heller hur gammal den är. En gissning 

skulle kunna vara att skärvan lagts under blocket vid kolossen för att markera stenplatsen som 

en gränspunkt längs en viktig gränslinje. Jag har förstått att det inte var helt ovanligt att man 

förr lade rester av tegel och lerkärl vid gränsmonument för att just understryka deras status av 

gränsmarkör. Så kanske ska vi uppfatta hela stenplatsen här med den tillformade stenkolossen 

och den långa borrännan, som ett enda stort gränsmonument. Det hindrar förstås inte att den 

märkliga stenkolossen långt tidigare - i stenålderns slutskede - kan ha utgjort ett spektakulärt 

block, som skyltat för en boplats eller en kultplats.

Alldeles nedanför den stora stenkolossen har en stor tillhuggen stensugga hivats upp i 

luften och placerats på ett märkligt podium av blockstycken. Det måste betraktas som 

högst imponerande prestation att kunna placera det stora tunga toppblocket på ett 

blockunderlag, som verkar allt annat än stabilt. Den spektakulära blockformationen 

är kanske tänkt att flankera den stora stenkolossen med den långa borrännan. Nu 

liknar inte stensuggan med sin blockhögsplacering några sentida gränsmonument. 

Den verkar snarare tillhöra den tidigaste kulturstenskicktet i skogspartiet, som tillkommit 

under sen stenålder. Och om vi tänker oss att stenkolossen är ett 2-fasmonument, 

som haft en funktionell skyltningsuppgift flera tusen år innan den blev 

förvandlad till ett gränsmonument, så kan den märkliga stensuggan på sin blockhög 

ha utgjort en flankeringsskyltning redan då. Hur som helst står vi här inför en stenplats 

där gammal och ny stenhuggning och olika stenklyvningstekniker möter 

varandra på ett både häpnadsväckande och svårtolkat sätt.

Det stora borränneblocket vid Tipptoppvägen 

Alldeles intill Tipptoppvägen (formellt Basketvägen) i Storskogen hittar vi ett stort block som 

utsatts för borrklyvning. En bit av det större blocket har kluvits bort med borrteknik 

(enkelhålstyp) och ställs upp framför. Huvudblock och uppställt block har matchande borrännor. 

Svårbedömd blockformation, som verkar ha arrangerats för att skylta för något - kanske för en 

bygdegräns eller skogsgräns. Om blocken framför huvudblocket utgjort en slarvig skrotstenshög 

kunde nog bedömningen ha blivit en annan. Men här verkar borthugget stenmaterial ha 

sammanställts till ett skyltarrangemang. Redan på 1600-talet donerades, som tidigare nämnts, 

skogsmark i Storskogen till Uppsala Universitet. Med en så mäktig intressent i skogen kan säkert 

gränsmonument, som avviker från det vanliga mer beskedliga mönstret, ha tillverkats. Tyvärr 

vet jag i dagsläget inte hur gränserna för de donerade skogsskiftena löper. Men skulle det visa 

sig att de stora spektakulära borrännemonumenten i Storskogen ligger nära de donerade 

skogsskiftenas gränser, så får vi ju därmed en rimlig förklaring till förekomsten.

Stort borränneblock med markant överhang i skogsparti nära Årby 

När stenhuggningen skapar storskaligt stenmaterial av närmast monumental karaktär, så finns det 

goda skäl att tro att den har utförts för andra syften än att hämta hem brukssten till närbelägna 

gårdar. Den här märkliga stenskapelsen, som kluvits fram med borrteknik, står i skogspartiets 

östra del (nära Årby-vägen). I en klyvspricka har man slagit ner en ganska stor sten. Stenen har 

ingenting med klyvningen att göra eftersom den skett med borrteknik. Möjligen har den satts in 

för att staga och räta upp den höga monument-stenen, som har ett märkligt utskjutande överhang 

upptill. Det är svårt att tro annat än att det rör sig som ett spektakulärt gränsmarkerande 

monument - märkliga monument av en typ, som man då och då finner i höglänt skogsmark ända 

upp i Storskogen. Kanske markerar stenen och den vidgade sprickan just den linje, där en 

ägogräns drar fram. Antagandet stärks av Fornsök-kartan, som anger att en ägogräns drar fram 

just i det område, där det här märkliga stenmonumentet finns.

Bilden visar en del av den långa borränna, som löper längs kanten på ett av de stenstycken, som 

avgränsar sprickan.

Det spruckna, upplagda borränneblocket vid klyvplats i skogsparti nära Årby 

I höglänt mark i mellersta delen av skogspartiet vid Årby upptäcker vi på håll ett större block 

vars ena gavel är släthuggen och helt vertikal. Och bakom blocket skymtar upplagt hugget 

material. Sannolikt närmar vi oss en lite större klyvplats i skogspartiet. Det går inte på det här 

avståndet att säga om det är en klyvplats, där klyvning skett med äldre traditionella 

klyvmetoder eller med yngre borrteknik. Se också nästa siduppslag!

Framför det kluvna originalblocket med sin släta vertikala yta ligger flera långsträckta 

huggna blockstycken. Blocket närmast kameran bör uppmärksammas särskilt. Det har 

en vacker avlång form och smalnar i ena änden av till en trubbig lite böjd spets. 

Formmässigt skulle den kunna passa som portstolpe, minnessten eller rent av som rest 

järnålderssten. Man har lagt ner mycket arbete på att hugga fram detta blockstycke, 

eftersom man längs flera kanter ser grunda klyvborrännor i täta rader. Se också nästa 

siduppslag!

Någon vanlig stentägt för husbehovshuggning är det nog inte fråga om här. Troligen har man haft 

för avsikt att tillverka ett stenmonument antingen för hemforsling eller också för resning på platsen. 

Rör det sig om en skyltsten som skulle forslas hem, så har det naturligtvis varit katastrofalt att den 

spruckit av på mitten. Har det däremot handlat om tillverkning av ett monument som skulle skylta 

för en gräns i skogspartiet, så har skadan inte varit lika stor. Det har gått nästan lika bra att skylta 

med stenen liggande som rest. Jag har inte närmare studerat gamla gränsdragningar i skogspartiet. 

Men redan Fornsök-kartan avslöjar att en ägogräns drar fram i skogspartiets norra del. Klyvplatsen 

ligger antagligen på eller nära den gränsen och det stärker väl åtminstone något gränsmonumenthypotesen. 

Den ligger också i linje med det borrännemonument som presenterades på 

siduppslagen 428/429 och 430/431 ovan och som troligen också är ett gränsmonument. Se också 

nästa siduppslag!

Det är tydligt att blocket längst fram spruckit i två delar. Jag kan inte avgöra om det skett vid tillverkningen, 

i väntan på resning eller avhämtning eller vid själva resningstillfället eller avhämtningstillfället. Se också 

nästa siduppslag!

Bilden på motstående sida visar en av de många korta klyvborrännor, 

som finns längst blockets kanter. Se också nästa siduppslag

Bilden visar den djupa klyvborrännan på originalblocket. Genom en kilning i ett enda djupt 

borrhål har man kluvit bort ett stort stenstycke, som sedan bearbetas och kluvits ytterligare. 

Lite förvånande kanske att man inte redan här i den första viktiga grundklyvningen använt sig 

av flera grunda klyvborrhål i rad som man sedan gjort i den fortsatta klyvningen. Man har 

nöjts sig med ett enda lite djupare borrhål och litat på att klyvsprickan skulle hamna precis 

där man ville ha den. Och det har man ju också lyckats med. Antagligen kunde erfarna 

stenhuggare läsa stenen mycket bra och kunde därmed reducera klyvningsarbetet till ett 

minimum.

Den mindre upprättstående stenkolossen med borrännor i skogsparti vid Norrbo 

I skogspartiet vid Norrbo har vi redan presenterat den stora stenkolossen med långa borrännan 

(se exempelvis siduppslag 412/413). I samma skogsområde finns en mindre stenkoloss, som, 

trots att det är betydligt mindre, har många likheter med den stora stenkolossen. Bilden visar 

den lilla stenkolossens uthuggning upptill. Lägst in i vinkeln mellan klyvytorna finns en svårupptäckt 

vertikal borränna. Den infällda bilden visar motsvarande uthuggning med borränna 

på den stora stenkolossen ett hundratal meter längre in i skogspartiet.

Dold 

Borränna

Två av den lilla stenkolossens sidor har en mer rundad form utan skarpa 

huggkanter. Samma skillnad mellan sidorna kan vi också se på den stora 

stenkolossen. Se också nästa bild!

På åtminstone två av sidorna har den lilla stenkolossen borthuggna blockbitar. Det liggande blocket 

längst fram i bilden har grunda radsatta klyvborrännor längs den främre underkanten. Se nästa 

siduppslag!

Grund klyvborränna i underkanten på ett borthugget block, som ligger nedanför den lilla stenkolossen

9. De ensamma borrännorna i flacka högar/ansamlingar 

av traditionellt huggen sten 

Troligen varken klyvplatser eller stentägter för husbehov

De ensamma borrännorna i flacka högar/ansamlingar av traditionellt 

huggen sten 

Man stöter, särskilt i hag-och betesmark, på åtskilliga mindre högar eller avgränsade flacka 

anläggningar, som består av mindre block tillhuggna med traditionell teknik. Dessa ansamlingar av 

mindre block är ofta svårtolkade. Det kan röra sig om gravanläggningar, röjstensrösen eller 

gränsrösen. I merparten av dessa hittar vi aldrig några block som kluvits med borrteknik. Men ibland 

hittar vi sådana anläggningar, där vi efter en del sökande, faktiskt kan hitta ett borränneblock bland 

alla andra block som traditionellt tillhuggits. Den oväntade förekomsten av ett enstaka 

borränneblock gör knappast anläggningarna mer lättolkade. Det kan naturligtvis vara så att jag helt 

enkelt slarvat i min undersökning och missat åtskilliga andra block med borrännor. Skulle det förhålla 

sig så kan man ju försiktigtvis dra slutsatsen att en stor del av den sten som bygger upp de små flacka 

anläggningarna tillverkats med borrteknik och att de således inte kan vara särskilt gamla. Men om 

jag nu genomfört min undersökning noggrant och att det faktiskt handlar om enstaka isolerade 

borränneblock, så måste vi rimligen dra en annan slutsats. Då verkar det rimligt att anta att ett 

borrkluvet block , efter att anläggningen tillskapats, tillförts för att markera att stenplatsen har 

tilldelats en viss funktion. Kanske har ett litet block med borränna fått signalera att en redan 

befintlig anläggning (ett gravröse, ett odlingsröse eller någonting annat) tilldelats en ny funktion som 

gränsmarkör. Man har ju ibland förstärkt den gränsmarkerande funktionen genom att förse 

gränsrösen med keramikskärvor eller tegelrester. Och det är möjligt att ett placerat block med 

borränna fyllt samma förstärkande funktion. Några exempel på stenplatser med inlagda borrkluvna 

block med en trolig gränsmarkerande funktion visas nedan.

Här trodde jag väl ändå att jag funnit ett förkristet gravröse. Allt var ju upplagt för det. För i 

höjdlägen på åkerholmar runt omkring exponerar sig åtskilliga bronsåldershögar. Men antagligen 

är jag helt ute och cyklar. Se nästa siduppslag !

När jag granskar den symmetriska stenhögen lite närmare så hittar jag faktiskt ett mindre block med en tydlig 

borränna. Så särskilt gammal är nog inte den vackra stenhögen här på den låga delen av åkerholmen. För 

inte klöv man väl sten med borrteknik redan i förkristen tid? Vill man ändå rädda gravtolkningen, så kan man 

ju tänka sig möjligheten att en förkristen gravhög i ganska sen tid omformats till ett gränsröse genom att ett 

block, som kluvits fram med borrteknik, lagts in i den låga stenhögen. Kanske var det rent av meningen att 

borrännan skulle synas för att tydligt signalera att det nu rörde sig om ett gränsröse.

I beteslandskapet nära väg 290 hittar vi småskaligt klyvmaterial, som framställts 

av mellanpartiet av ett större block. I huvudsak en oborrad klyvplats. Men se 

nästa siduppslag!

På ett mindre blockstycke i blockhögen finns en tydlig borränna. Jag tror dock inte att det rör sig om 

en borränna efter ett sprängborrhål. Man har istället borrat hål för klyvning med hjälp av en kil som 

slogs ner i borrhålet.

Stenar utlagda i en lite oregelbunden triangel i kanten av ett skogsparti 

nedanför Storvretaskolan. Alla stenar här saknar borrännor utom … (se nästa 

siduppslag!). Kanske har stenen senare lagts in i stensamlingen för att markera 

den som gränsröse.

Bilden visar den lite pyramidformade mittstenen i I stensamlingen. Undersidans kant 

uppvisar en tydlig klyvborränna

På höjdryggen i kilen mellan Fullerövägen och väg 290 hittar jag det här blocket med 

mycket intressant stenmaterial runt omkring. Se nästföljande siduppslag!

I närheten av det stora blocket finns på kanten mot fältet en vall av ganska stora blockstycken. Jag 

hade just börjat undra - om det nu rörde sig om röjsten utifrån fälten - varför man inte inte valt att 

stycka upp de stora blocken i mindre delar för att lättare kunna transportera dem till stenkullens 

kant, när jag upptäckte det här området- precis nedanför blocket- med mängder av småskaligt 

huggen sten. Här plötsligt, framför det stora blocket, byter alltså blockmaterialet karaktär. 

Ganska märkligt! Se nästa siduppslag!

Det småskaligt huggna (med traditionell teknik) stenmaterialet ligger utlagt som ett 

platt golv framför blocket. I detta stenhav hittar jag efter en stunds letande ett enda 

block, som har en borränna. Stenplatsen här är svår att tolka. Men en rimlig tolkning är 

att det rör sig om en gränsmarkering, där det stora blocket (som säkert också utsatts för 

stenhuggning) är huvudmarkör. Vid något tillfälle kan ett litet borränneblock ha lagts in 

centralt i den flacka stensamlingen framför blocket för att ytterligare understryka 

platsens funktion av gränsmarkör.

I ett skogsparti nedanför Storvretaskolan täcks ett stort markområde av märkliga flacka blocksamlingar. 

Blocken här ligger till största delen utlagda i endast ett tunt lager på marken. Samtliga block här saknar helt 

borrhål och borrännor – med ett undantag! Centralt i blocksamlingen på en röjd yta (eller snarare ofylld yta) 

står detta vackra block med en tydlig borränna på ena sidan. Det enda borränneblocket bland tusentals 

utlagda block här!

Bilden visar den röjda blockytan centralt i blocksamlingen. Egentligen är det väl fel att benämna den som röjd. 

Sannolikt har man helt enkelt undvikit att placera några block här. Den fria ytan visar hur marken runt omkring 

sett ut innan blocken placerades här. Det är svårt att förstå varifrån stenen i de flacka utlagda stensamlingarna 

här kommer. Dumpad sten är det nog fråga om. Men det handlar knappast om vanlig röjsten från närliggande 

fält. Kanske handlar det om rester efter en borttagen stenmur, eller varför inte efter en borttagen gravhög. Det 

finns flera sådana bevarade i närheten. Eller kan det trots allt röra sig om en husgrund till en byggnad. Jag vet 

verkligen inte! Det är svårt att greppa varför inte block läggs i högar eller vallar (som på många andra ställen) 

utan i ett ganska slarvigt tunt lager, som tar upp mycket markplats. Men samtidigt är blocken känsligt utlagda 

så att de inte blockerar det stigsystem som går genom området. Det här är en av de många märkliga stenplatser 

i Storvretabygden som jag inte förstår mig på. 

Och mitt i detta stenhav - på en fri yta - står alltså ett ensamt block med en klyvborränna! Kanske har den här 

stenplatsen ansett så märklig och spektakulär att den fått tjänsgöra som gränsmarkör. Och kanske skulle det 

ensamma borränneblocket just signalera platsens status som gränsmarkör. Ganska nära den här stenplatsen 

finns flera klyvplatser där borrteknik använts. Det kan man också fundera över. Varför skulle man hugga sten 

här, när det i närheten fanns hur mycket utlagd sten som helst, som rimligtvis kunde användas? Kanske är 

svaret att klyvplatserna i närheten faktiskt är äldre än de flacka och märkliga stensamlingarna, som kanske 

anlagts här i ganska sen tid.

Bilden på motstående sida visar en typisk del av det stora flacka 

blocksamlingsområdet

10. Märkliga Borrhål och Borrännor 

I Storvretas skogar kan man, om man har tur, se månen dansa på lina.

Märkliga Borrhål och Borrännor 

I det här avsnittet har jag samlat bilder på märkliga stenplatser, där borrännor och borrhål ingår i lite 

udda och ibland svårtolkade sammanhang. Ibland rör det sig inte om klyvningar över huvud taget. Och 

ibland är klyvningsprodukterna så speciella att det är svårt att förstå vilken funktion de kan ha haft. 

Och ibland blir vi förvirrade när vår tidigare tolkning och datering av en stenplats plötsligt utmanas av 

en nyupptäckt borränna. Är det stenanläggningens ålder som ska senareläggas och anpassas till en 

borränna som bara har några hundra år på nacken. Eller ska vi möjligen låta anläggningens troligen 

höga ålder påverka borrännorna och därmed tilldela borrklyvningstekniken en betydligt högre ålder än 

vad man vanligvis gör. Eller har platsen tidigare sett annorlunda ut. Och kanske har borränneblocket 

ganska sent tillförts en äldre anläggning. Helt säkert behöver vi fackarkeologernas hjälp med att reda 

ut oklarheterna. Men de har mycket annat viktigt att uträtta. Och det lär nog dröja innan vi kan få 

deras hjälp. Till dess kan kanske läsaren försöka hitta egna lösningar på svåra borrhåls- och 

borränneproblem genom egen hjärngympa. Och det finns skäl att minnas att hjärngympan har en 

mycket viktig egenskap: den intellektuella stimulansen är bara knuten till den kognitiva ansträngning 

vi lägger ner. Den har ingenting att göra med om vi hittar den korrekta lösningen eller inte. Sympatiskt 

eller hur?

I ett glesbevuxet och plant skogsparti i Storskogen hittar vi en ytterst spännande stenplats. Ett stort 

block har behandlats på ett mycket märkligt sätt. Högra delen av blockets framsida har fått en stor 

del av ytskicktet bortslaget Kanske har materialet använts för att bygga upp den lilla stensättning, 

som syns till vänster i bilden. Svårbedömd blockplats som skulle kunna vara ett relativt sentida 

gränsmonument. Men den skulle också kunna tillhöra et betydligt äldre kulturskikt i Storskogen. 

Nästa siduppslag visar ytterligare ett märkligt fynd i stenytan

Till vänster i den ohuggna delen av blockväggen sitter faktiskt ett ca 5 cm djupt borrhål. Att 

det verkligen är ett borrhål har jag kunnat avgöra genom att känna med pekfingret. Men jag 

kan inte avgöra hur gammalt borrhålet är och med vilken teknik det framställts. Möjligen kan 

det ha borrarts upp av en relativt sentida lantmätare för att markera en skogsgräns. En 

annan möjlighet skulle naturligtvis kunna vara att det grunda hålet borrats för att genom 

kilning i hålet slå bort ett ytskikt av blocket för att markera det på något sätt. Av någon 

anledning har man kanske inte fullföljt utan nöjt sig med den upphuggning i ytan som gjorts 

till höger. Om borrhålet haft ett sådant syfte kan det naturligtvis vara av mycket hög ålder ock 

kanske rent av ansluta till det äldsta kulturskiktet i Storskogen.

Ett myckert vackert block står uppställt på ett flerdelat stenodium på en stenkulle i 

Årbytrakten. Det är ett av de vackraste skyltblocksarrangemang, som jag har i min 

fotosamling. Men blocket kan man inte riktigt lita på. Det har faktiskt en baksida med 

ett grunt borrhål. Se nästa siduppslag!

Blockets baksida är släthuggen och helt vertikal. Och i stenytan sitter ett tydligt borrhål - helt glatt på 

insidan. Djupet är ca 10-12 cm. Och det stämmer precis med djupet på röjstenarnas dubbhål. Men det 

finns inte en chans - inte ens i modern tid - att man skulle ha släpat upp ett så här stort och tungt röjblock 

från åkerfälten. Vi talar nämligen om en av fältlandskapets mest svårtillgängliga stenkullar. Men 

nedanför blocket finns en mindre röjd terrass som någon gång kan ha hyst ett hus. Kanske har blocket för 

att lämna plats på terrassen dubbats och förts till sin nuvarande plats. Alternativt kan det ha funnits 

någon installation (t.ex. en ledningsstolpe) på stenkullen. Och man kan då ha borrat i blocket för att sätta 

fast ett stag. En tredje möjlighet är att borrhålet borrats för att markera att just den här stenplatsen är ett 

gränsmonument. 

Med hjälp av våra tre förklaringsförsök har vi faktisk identifierat tre olika borrhålsfunktioner, som inte har 

det minsta med sprängning eller klyvning att göra: för dubbning i samband med stenröjning, för 

fastsättning av olika föremål (t,ex. en låsanordning i en portstolpe) och för gränsmarkering.

Det intressanta borrhålet i närbild.

På en höjd långt inne i Storskogen finns ett stort block, som utsatts för en rad olika typer av 

stenhuggning både med traditionell teknik och med borrteknik. Inga uthuggningar är särskilt lätta att 

förstå utifrån ett sent husbehovshuggningsperspektiv. Men särskilt svårt att tolka är det ganska stora 

och djupa borrhål, som anbragts vågrätt in i blocket i nivå med markytan. Det måste ha varit oerhört 

svårt att genomföra borrningen så långt ner mot marken. Och någon grop tycks inte ha upptagits för 

att underlätta borrningen. Borrhålet bara stirrar mot en med sitt mörka kalla öga och vägrar lämna 

något svar på varför det över huvud taget finns till. Och de vackra gröna bladen framför hålet verkar 

inte bry sig. Kanske ska borrhålet med sin ovanligt stora diameter uppfattas som en markering av en 

gränspunkt. Och möjligen har den märkliga stenhuggningen i närheten (både traditionell klyvning och 

borrklyvning) ingått i samma gränsmarkerande sammanhang.

Det finns stor variation på gränsmarkeringar i Storskogen. Här är en av de mest intressanta. 

Antagligen befinner vi oss långt fram i gränsmakeringens historia, eftersom gränsen här utmärks 

med ett järnrör, som satts ner i ett borrat hål i berget. Den lilla tillhuggna stenflisan har nog tillfogats 

både för att tydliggöra markeringen och för att skydda järnröret. Om jag inte misstar mig så kan man 

skönja en liten inhuggen kvadrat vid överkanten nära urfasningen. 

Det är möjligt att både borrhål i block och borrännor i borrkluvet stenmaterial använts som 

gränsmarkerande inslag innan lodräta borrhål i berg med islaget järnrör började användas.

Då och då kan man i den höglänta skogsmarken hitta block som påverkats av en stenhuggningsaktivitet i 

något speciellt syfte. I närheten - om inte nödvändigtvis precis bredvid - kan man då ofta hitta mera 

standardiserade gränsmarkeringar. Uthuggningarna i blocken kan ju utgöra en äldre typ av 

gränsmarkering innan ett enhetligt och rikstäckande lantmäteri uppstått och kunnat lansera ett 

standardiserat gränsmärkningssystem. Men man kunde nog även ganska långt fram i tiden använda 

uthuggningar ur större block som gränsmarkeringar. De små och bräckliga standardiserade 

markeringarna behövde kanske ibland säkras upp genom att ett spektakulärt block i närheten 

markerades. Oftast använde man en kvadratisk uthuggningsform. Inte så sällan var kvadraten - som här 

på bilden - vriden.

Ofta kan man ha användning för en bild flera år efter fotograferingstillfället. Den här bilden togs för 

flera år sedan när jag fotograferade märkliga block i ett höglänt område nära Tipptoppvägen. Det var 

blockets spetsiga form som jag då fäste mig vid. När jag nu, inför en sammanställning av gränsstenar 

vid Tipptoppvägen, återigen synar bilden, så ser jag ju att blocket på gavelsidan, längst ner, har en 

kvadratiskt formad ythuggning, som antagligen ska uppfattas som en gränsmarkering. Se nästa 

siduppslag för en förstorad bild av den huggna markeringen. Se också nästa siduppslag!

En närbild av den uthuggna gränsmarkeringen på blocket på föregående bild

Det här stora spektakulära gränsblocket befinner sig precis i kanten av Fulleröskogen - just där det stora 

kalhygget tar vid. Placeringen i relation till skog och kalhygge antyder att det rör sig om ett 

gränsmarkerande block. Den kvadratiska uthuggningen, som förmodligen gjorts av ett 

lantmäteribiträde, styrker den tolkningen.

Ett exempel på märklig klyvning med övre delen av klyvborrhålet intakt. 

Vissa klyvplatser är svåra att förstå. Man har svårt att begripa hur klyvningen tekniskt gått till. Det gäller till 

exempel det kluvna block som redovisas på bilderna på motstående sida. Vanligtvis spricker det borrade 

klyvhålet upp i två delar (någon enstaka gång i flera bitar beroende på hur många blockstycken som uppstår vid 

klyvningen). Klyvhålsresterna kan man avläsa som borrännor i de kluvna stenytorna. Vid enkelhålsklyvning 

(som bildexemplet på motstående sida visar) så klyvs ju borrhålet längs hela sin vertikala sträckning. Det är ju 

borrklyvningens hela idé att klyvsprickan ska gå genom borrhålet längs hela dess vertikala längd. Vid 

radklyvning, där flera klyvborrhål sitter i rad kan det naturligtvis hända att klyvsprickan vid kilningen kommer 

att löpa snett och inte passera ett eller ett par klyvhål, som då förblir intakta och okluvna. Men om man som vid 

enkelhålsklyvning bara har ett hål att kila i (och där kilningen dessutom görs högt upp i klyvborrhålet ) så borde 

inte överdelen av klyvhålet lämnas intakt medan borrhålet längre ner delas upp på två borrännor, som återfinns 

på de kluvna stenytorna. 

Jag har ingen självklar förklaring till det märkliga fenomenet med en intakt klyvborränna högst upp. Jag har 

dock stött på företeelsen så pass många gånger att det finns skäl att använda lite tankemöda för att förstå hur 

den uppkommit. En möjlighet skulle ju kunna vara att det block som utsatts för klyvning, redan innan haft en 

spontan svaghetszon. Kanske har det redan räckt med det våld som själva borrandet medförde för att utlösa en 

spricka i den försvagade zonen, vilket gjorde att blocket sprack upp på ett oväntat sätt och där klyvsprickan kom 

att gå utanför klyvborrhålet högst upp i blocket. Men det kan ju också hända att det maximala trycket vid 

kilningen låg en bit ner i borrhålet där svaghetszonen fanns och därmed åstadkom en klyvspricka som gick vid 

sidan av den övre delen av klyvborrhålet. 

Vid ett senare tillfälle har jag konstaterat att det sitter en liten järnbit kvar inne i själva det intakta klyvborrhålet 

högst upp. Förmodligen är det ingen kil utan rester av ett borr. Kanske har borret fastnat i slutet av borrningen. 

Och kanske har man varit tvungen att klyva upp stenen med traditionell teknik. Ock kanske har man då inte 

lyckats få klyvsprickan genom klyvhålsöppningen. Under alla förhållanden så har man inte lyckats rädda borret. 

Kanske tog man hem de sönderbrutna delarna för återanvända genom omsmidning.

Bilden visar de två kluvna blockhalvorna, som alltså en gång 

tillhört samma originalblock. På det mindre blockstyckets 

kluvna sida löper en borränna ner från en intakt bit av ett 

klyvborrhål. 

Bilden visar den intakta överdelen av klyvborrhålet. 

Längre ner har borrhålet kluvits och löper längs stenytan 

som en borränna 

På det närmaste mindre blockstycket skymtar man en intakt 

övre del av ett klyvborrhål 

Här ser vi den matchande borrännan på det större 

blockstycket.

Man tror nästan inte det är sant när man upptäcker att det lilla hålrummet här inte är en spontan skreva utan 

en uthuggning. Man har till om med lagt ner mycket tid och resurser på att anlägga flera tätt satta klyvborrhål i 

ena kanten för att hugga bort det lilla oregelbundna stenstycket ur den nästan lodräta bergssidan. Varför har 

man gjort sig så stor möda? I branten ligger mängder av stenstycken (både huggna och spontant formade) som 

skulle passa bättre till allt vad man kan använda sten till än den lilla ynkliga, oregelbundna bit, som man här 

huggit fram. Uthuggningen finns i ett stenhuggningsområde mellan Idrottsplatsen och Vattentornet i 

Storvreta.

Alldeles i närheten av uthuggningen på föregående siduppslag hittar vi en uthuggning uppe på det plana 

berget. Men här finns inga borrhål. Återigen ställs man inför frågan varför man lägger ner resurser på 

att hugga ut ett block i berget när det redan finns så många lämpliga stenstycken nedanför berget. 

Möjligen är frågan felställd. Kanske de andra stenstyckena är yngre än den här uthuggningen. Kanske 

var det här på berget man började hugga ut block. Och kanske är uthuggningen här mycket äldre (kanske 

tusentals år äldre) än skrotstenshögarna (där åtskilliga klyvborrännor finns) nedanför berget? Eller är 

det rent av så att också det borrade klyvmaterialet är mycket äldre än vad vi hittills trott? Många frågor 

blir det! Och för att göra det ännu mer komplicerat, så vet vi ju inte om man varit intresserad av att 

hugga fram sten här. Det kanske inte är den borthuggna stenmassan som är intressant. Kanske har syftet 

i stället vara att framställa en stengrop för något viktigt syfte, som vi idag har svårt att förstå.

Vi stannar till en stund vid ”stentråget” i Fårhagen med en kort klyvhålsränna i ena kanten. 

Det är nog osäkert om stentråget haft någon funktion. Jag trodde ett tag att det konstruerats 

för att samla upp regnvatten. Men lutningen är nog för stark för att det ska samlas upp 

särskilt mycket vatten här. I hugget stenmaterial kan det ibland vara svårt att avgöra vad 

som varit det tilltänkta målobjektet. Har fokus varit på det kvarstående huggna blocket eller 

på det toppstycke, som huggits bort?

Jag kunde ha presenterat det här blocket (upphittat på en åkerholme bland röjsten) i samband med att jag 

redovisade block som kluvits med borrteknik. Men någonting säger mig att det här inte handlar om en 

regelrätt klyvning. Borrännorna i det här blocket täcker de två synliga sidorna av blocket och är anlagda 

bara med ett par centimeters mellanrum. Visserligen var det vanligt att man förr borrade flera klyvborrhål 

i rad och sedan kilade i borrhålen för att klyva blocket. Det har vi sett många bildbevis på tidigare i 

presentationen. Men klyvborrhålen var aldrig djupare an 10 -12 cm (på bildens block är borrdjupet minst 

det dubbla) och avståndet mellan borrhålen var nästan aldrig under decimetern. Rimligtvis har man borrat 

så tätt för att de uppkomna borrännorna (efter klyvningen) ska fylla någon specifik funktion. Kanske 

handlar det om att få till en effektiv avrinning. Men jag är långtifrån säker. Det finns också (nedanför en 

borränna) ett intakt borrhål som är över 20 cm djupt (knappast ett borrat dubbhål). Om ingen läsare hjälper 

till med att lösa borränne-problemet, så kommer det antagligen att förbli olöst för all framtid.

Klyvborränna på ”stentråget” i Fårhagen. 

Det verkar som att man eftersträvat god precision vid stenhuggarinsatsen på stentråg-blocket. Man kan nämligen 

identifiera en ränna efter ett borrat klyvhål.

Svårbedömd klyvplats i ett skogsparti vid Årby (i partiets norra del ganska nära fälten). Stenen på 

bilden ligger till hälften dold under vegetation i ett blockrikt område (med några forngravar) ovanför 

en brant. Ytterligare småskaligt hugget stenmaterial, där också borrteknik använts, finns i närheten. 

Det liggande blocket har kluvits fram med stor noggrannhet, vilket framgår av att grunda borrännor 

sitter tätt i rad längs flera långsidekanter. Möjligen kan det röra sig om en rest sten som fallit 

omkull. Men eftersom det inte finns någon fästanordning i marken så är det troligt att den ligger vid 

klyvplatsen antingen för att senare resas eller för att transporteras hem. I så fall har den naturligtvis 

fått vänta väldigt länge. Äldre portstolpar (se exempelvis siduppslag 648/649) kan ibland ha den 

här formen med bred bas och avsmalning uppåt. Men det gäller också för en del stenar, som i 

skogsmark fungerar som gränsmärken. Det är således svårt att med säkerhet uttala sig om stenens 

tilltänkta funktion. Det är osannolikt att stenen skulle ha någon funktionell koppling till närliggande 

förkristna gravar med tanke på att den tillhuggits med borrteknik. Men kanske måste man alltid, när 

det gäller borrkluvet stenamaterial, kasta in en brasklapp. Det finns nog ingen som med säkerhet 

vet hur långt tillbaka i tiden stenborrning (i stenklyvningens tjänst) har sina rötter.

I skogspartiet vid Norrbo finns egentligen bara (förutom de tidigare redovisade borrännemonmenten) 

en enda större klyvplats där borrrteknik använts. De stora framhuggna blockklossarna ligger lite 

nedsänkta i en vid stentägtsgrop. Båda stenklossarna på bilden har var sin lång borrränna i en av 

blocksidorna. Det är ovanligt att se så storskaligt borrkluvet stenmaterial. Man undrar förstås vad man 

skulle ha dessa jättestenklossar till. Det är mycket hög kvalitet på det framkluvna stenmaterialet här. 

Men ändå har stenmaterialet inte bortforslats eller huggits upp i mindre bitar. Kanske ska vi lämna 

stentägtstanken därhän och i stället uppfatta de kluvna blocken med exponerade borrännor som ett 

gränsmonument? Men samtidigt är det viktigt att inte överdriva användningen av gränsmonumenthypotesen. 

Den kan lätt bli en slasktratt där vi stoppar in alla klyvplatser som vi inte förstår oss på. 

Och gränsmonumenten blir då orimligt många och oerhört varierande i form. Se också nästa 

siduppslag!

Under löv och mossa skymtar en borränna fram, som löper tvärs över stenytan på 

blocket nere i den grunda gropen på klyvplatsen

Det ser faktiskt ut som om man ansträngt sig att palla upp ett av de borrkluvna blocken på en 

mindre stödsten i kanten av stentägtsgropen. Det är inte första gången jag ser block kluvna med 

borrteknik uppallade. Uppallningarna gör att man blir än mer tveksam på borrklyvningsteknikens 

ålder. Uppställningssättet påminner ju om stenålders uppallade skyltblock. Se också nästa 

siduppslag!

Tydlig, lång klyvborränna i det uppallade blockets stenyta.

Bilden på motstående sida visar en klyvplats långt in in i Storskogen där borrteknik använts. Man blir förvånad över hur 

mycket storskaligt och vackert hugget stenmaterial som ligger kvar på denna och flera andra klyvhålsplatser i 

Storskogen. Det är knappast husbehovshuggande bönder, som haft behov av så storskaligt material. Kanske har det 

beställts av någon myndighet eller institution i Uppsala stad för att ingå i någon form av byggnadsverk 

(Akademiförvaltningen äger ju sedan gammalt skogsmark i Storskogen). Förvånansvärt nog har dock inte ens de allra 

läckraste stenklossarna forslats bort - om det nu är så förvånande med tanke på deras stora tyngd. Eftersom 

Akademiförvaltningen äger (och länge har gjort) Ekeby kvarn, så skulle man ju också kunna tänka sig att man här 

huggit material, som skulle ingå i den mäktiga gråstengrunden till kvarnbyggnaden. Eller också var de här vackra och 

mycket skickligt huggna (och säkert mycket svårtransporterade) stenklossarna tänkta att användas på plats. Eftersom 

de ligger utspridda på marken, så har de nog knappast varit tänkta att utgöra ett gränsmonument längs en 

skogsgräns. Om blocken huggits i gränskyltande syfte så hade de rimligtvis lagts samman till ett spektakulärt 

monument. Eller är det möjligen så enkelt att gränsmonumentbyggandet av någon anledning aldrig kom att 

genomföras trots att det huggna råmaterialet fanns på plats? Och om nu blocken verkligen skulle användas på platsen, 

där de huggits, så är det svårt att tänka sig något annat syfte än just det gränsmarkerande. Jag märker, medan jag 

skriver, att jag har svårt att värdera hur tunga stenblock man kunde frakta i oländig skogsmark och på smala steniga 

skogsvägar för några hundra år sedan. Vintertid - med hjälp av stora kraftiga kälkar- kunde man kanske forsla 

stenblock på åtskilliga ton. Men det måste nog i så fall handla om en resursstark myndighet, som kunde tillhandahålla 

både specialfordon och en stor arbetsstyrka. 

Svårigheten att värdera det borrkluvna stenmaterialet i Storskogen och på angränsade skogshöjder hänger naturligtvis 

samman med dateringsproblematiken. Jag brukar i regel räkna med att man kluvit sten med hjälp av järnborr i högst 

några hundra år. Men vissa efterforskningar, som jag gjort, tyder på att borrtekniken kan vara betydligt äldre (se nedan 

under avsnitt 11). Kanske använde man borrteknik i stenklyvningens tjänst redan i slutet av medeltiden? Och kanske 

förlorar sig tekniken rent av in i en dimhöljd förkristen tid? Och kanske har man rent av använt blockstentägter i 

skogsmarken för att framställa sten med borrteknik till våra medeltida kyrkor. Men har man i så fall verkligen hämtat 

hugget stenmaterial ända uppe i den avlägsna och oländiga Storskogen?

Vackert block i det kulliga beteslandskapet vid Fullerö. Blocket har utsatts för massiva 

klyvinsatser. Och det finns skäl att syna det närmare för att se om klyvytorna bär spår av 

klyvborrännor. Se nästa siduppslag!

Samma block sett från ena gavelsidan. 

Se också nästa siduppslag!

Till slut hittar jag ändå en borränna i en stenyta på blocket. Borrännan (som knappast går 

att se med blotta ögat) löper förvånasvärt nog diagonalt över stenytan. Hur har egentligen 

klyvningen gått till här? Och har möjligen ursprungsblocket haft ett annat läge än den 

kvarstående blockbiten?

Inne i Storskogen stöter man på den här jätteklossen, som tillhuggits - i alla fall delvis - med hjälp 

av borrteknik (se hitsidans överkant). Det tillformade jättebordet ser uråldrigt ut. Och man 

associerar lätt till de liggande stenkolosser, som jag presenterat i andra sammanhang (se 

exempelvis del 1 av Spännande stenplatser). Men borrännorna vittnar om att det sannolikt 

handlar om en betydligt yngre konstruktion. Kanske är det rent av ett sentida jaktlag, som 

tillverkat en funktionell slaktbänk just här? Vad funktionen än är så har det blivit till en vacker 

konstinstallation ute i vildaste Storskogen.

Bilden visar en liten högformad anläggning (troligen en gravplats) med ett markerande, rest 

toppblock just där skogen möter fälten i övre delen av Fyrisåns dalgång. Under det yttre torv- och 

jordskiktet finns antagligen en uppbyggnad av huggna stenblock. Jag brukar ofta säga att 

höggravarna börjar dyka upp just där den höglänta skogen slutar och fältlandskapet tar vid. Men 

det stämmer nog inte helt. Jag skulle nog kunna lista flera sannolika höggravar också i de höglänta 

skogarna bakom fälten. För att återgå till den resta blocket så var min första tanke att det rörde sig 

om en ursprunglig gravhögsmarkör. Kanske får jag släppa den tanken, eftersom jag vid en senare 

besiktning faktiskt upptäckt ett grunt borrhål (sannolikt ett dubbhål) högst upp på stenen. Det rör 

sig således antagligen om en röjsten, som troligen ganska sent placerats på högen. Men ingenting 

hindrar förstås att stenen kan ha fungerat som gravhögsmarkör eller gränsmarkör nedanför högen 

innan den förflyttades till sin upphöjda plats för att ge bättre plats för det moderna maskindrivna 

jordbruket. 

Stenröjare har inte alltid förfulat landskapet med sina vallar och högar av röjsten. Ibland har de 

faktiskt agerat som skickliga landskapsarkitekter och skapat nya vackra stenplatser. 

Min tolkning bygger förstås på att det upptäckta borrhålet verkligen är ett dubbhål. Det är väl den 

sannolikaste tolkningen. Men man skulle naturligtvis kunna tänka sig att stenen i oborrat skick stått 

på högen alltsedan den anlades. Och kanske har det resta blocket långt senare utsatts för 

stenborrning för att märka ut det som ett gränsmarkerande block. Men helt lätt att borra i blocket 

på dess nuvarande plats har det säkert inte varit.

Öster om Tipptoppvägen (Basketvägen) - helt nära den socken och häradsgräns som skär genom Storskogen och 

korsar vägen - ligger ett märkligt block som utsatts för stenklyvning med borrteknik. Blocket har mängder av 

ganska intakta klyvborrhål anlagda både horisontellt och vertikalt. Och man kan också i stenytorna upptäcka 

några borrännor, som blivit kvar när blockstycken kilats bort. Framför blocket ligger ett stort bortkilat 

blockstycke, som har en klyvborränna i ryggen som helt matchar borrännan i den kvarstående blockväggen. 

Också en del av omkringliggande block (skrotsten) har tydliga borrännor efter klyvning. Det är inte helt lätt att 

förstå den stora mängden av anlagda klyvborrhål här. Man får lätt känslan av att en stenhuggarmästare haft 

med sig ett antal lärlingar, som ganska ohämmat fått träna på att borra djupa klyvhål. Eftersom blocket är 

placerat mycket nära häradsgränsen så kan man ju tänka sig att man här huggit fram ett gränsmarkerande 

block. Det fyrkantiga blockformen och det platta taket skulle ju kunna uppfattas som en gränsmarkering i 

sten. Men samtidigt har man ju inte nöjt sig med att hugga fram denna karaktäristiska form. I denna 

fyrkantiga platta blockkropp har man sedan anlagt massor av vågräta och lodräta borrhål. Man har tydligen 

tänkt sig att fortsätta klyvningsinsatsen och helt radera ut den fyrkantiga blockkroppen. Vi vet naturligtvis inte 

om alla klyvinsatser här gjorts vid ett och samma ställe. Kanske har det platthuggna blocket tidigare fungerat 

som gränsmarkör. Och kanske har det senare - när det ersatts av andra mer standardiserade gränsmärken - 

blivit ett legitimt mål för stenhuggare. Under en del av blocket skymtar man en sten av treuddsform, som 

möjligen en gång varit placerad på blocket som gränsmarkör. När blocket förlorade sin gränsmarkerande 

funktion gömdes antagligen treudden undan. 

Avslutningsvis finns skäl att påpeka att det var ganska vanligt att stenhuggning förr bedrevs i anslutning till 

häradsgränsernas häradsallmänningar. Jag tror inte att stenklyvningen vid det aktuella blocket ingått i ett 

sådant sammanhang . Men det finns andra områden i Storskogen längs häradsgränsen där stenhuggning ägt 

rum både med traditionella metoder och med borrteknik och där klyvningarna skulle kunna vara relaterad till 

områdenas karaktär av allmänning. 

Den första bilden visar hur ett stort blockstycke kilats bort från blockväggen med hjälp av borrteknik. 

Blockvägg och blockstycke har matchande borrännor. Se också nästa siduppslag!

Närbild på en del av den vertikala borrännan. Se också nästa siduppslag

På den sida som vetter mot kameran finns en spricka i blockväggen. Den har inte uppkommit 

spontant. Följer man sprickan på blockets tak så finner man här flera borrade vertikala 

klyvborrhål. Se också nästa siduppslag!

Överdelen av en klyvborränna på blocket. Den gömmer sig under ett blockskickt och visar sig 

sedan längre ner på blocket igen. Se också nästa bild!

Till vänster syns en vertikal klyvborrhålsrad och i mitten finns en vertikal klyvborränna. Av någon 

anledning har klyvningen medelst klyvborrhålen inte fullföljts. Se också nästa bild!

Borränna på block som kluvits bort från huvudblocket. 

Se också nästa bild!

Blockrester nedanför blocket och delvis täckta av en gran verkar intressanta. Särskilt skulle 

man vilja titta närmare på det spetsiga trekantiga stenstycke, som finns här. Kanske har den 

trekantiga stenflisan och en del andra block stått ovanpå blockets platta tak och utgjort 

någon form av markering. Man skulle ju kunna tänka sig att häradsgränsen vid något tillfälle 

fått en ny stenskyltning och att det här materialet då blev överflödigt och gömdes undan. 

Se också nästa bild!

Ett stycke ifrån det stora blocket med borrhål och borrännor finns ett mindre block, mot 

vilket en märklig stenflisa - formad som en rosett- står lutad.

I kanten av kolonilottsvägen –alldeles där den mynnar ut på kolonilottsområdet - finns en klyvplats, 

där det kvarstående blocket har radsatta klyvborrännor längs ”halsen” högst upp. Ibland när jag 

känner mig extra svag brukar jag lägga fingrarna i borrännornas fördjupningar och känna hur 

stenens energi överförs till min kropp. Men även på baksidan har blocket ett uppsprucket klyvborrhål, 

som går vågrätt in i stenen. Just de här borrännorna och klyvborrhålen har jag sedan länge 

haft koll på. 

Men för en tid sedan upptäckte jag långt ner på sidan vänd från vägen en klyvborränna tvärs över 

ytan. Det som särskilt överraskade mig var att borrännan sitter så långt ner – egentligen under det 

ursprungliga markplanet. Antagligen har man varit tvungen att gräva ut jord runt stenen för att 

kunna anlägga klyvborrhålet. De jordgropar som man ibland ser vid klyvplatser har nog inte bara 

bildats av det hålrum som uppstått efter den bortkluvna blockdelen, eller av den grävning som 

behövts för att kunna baxa upp den losshuggna blockdelen. Ibland har man antagligen behövt 

gräva före klyvningen för att kunna anlägga ett klyvborrhål mycket långt ner på stenen. 

På den vågräta blockkanten högst upp ser (och ännu tydligare känner) man spår av grunda tätt anlagda 

borrännor. Det är rester av borrade klyvhål, som användes för att få särskilt god kontroll över hur stenen 

sprack upp vid klyvningen. Ville man ha fram rätvinkliga block med släta ytor så var det här en utmärkt bra 

metod. Se också nästa siduppslag!

På samma block ser man också användning av en annan stenborrningsteknik för klyvning. Man borrade ett 

enstaka djupt borrhål i blocket och klöv sedan stenen genom att kila i borrhålet. Borrhålet här (i kanten av 

sprickan inom den vita cirkeln) är nog ca 50 meter djupt. Egentligen har jag svårt att förstå hur man kunde 

borra vågräta hål - och dessutom så nära marken. Det måste ha varit synnerligen obekvämt att borra 

manuellt i ett sådat läge - både för den som höll i borret och den (dem) som slog med släggan. Ibland talar 

man om stentägtsgropar - ofta i betydelsen av kvarlämnade hål efter borttagen stenmassa. Men kanske 

behövde man också de här groparna för att kunna stå längre ner och få en bättre arbetsställning vid 

borrningen.

Närbild på den del av klyvsprickan där klyvborrhålet anlagts. Vid klyvningen (som skett med kilning i 

borrhålet) har den högra blockdelen glidit något nedåt så att den högra borrännehalvan ligger några 

centimeter längre ned och nästan döljs av mossa. Ganska nära denna borränna - till höger- finns ytterligare 

ett borrhål, vars funktion jag inte med säkerhet kan bestämma. Men kanske har det hålet ingått i en fortsatt 

klyvplan, som av någon anledning inte fullföljts.

Längst ner mot marken upptäcker jag faktiskt ytterligare en horisontell borränna. Det måste rimligtvis 

ha varit mycket besvärligt att anlägga ett djupt vågrätt klyvborrhål så nära markytan - om nu inte 

stenytan haft ett helt annat läge före klyvningen. Man har behövt gräva ordentligt för att kunna 

anlägga ett klyvborrhål här.

Under en cykeltur i Lälundatrakten stötte jag på denna häpnadväckande konstruktion. Av stenformationer 

som jag stött på i Storvretabygden är det nog bara den stora stenkolossen med den långa borrännan 

(siduppslag 412/413) och det mäktiga överhangsblocket (siduppslag 394/395), som skakat om mig mera. 

Innan jag nådde fram till högen diskuterade jag företeelsen med några idisslande kor. Vi var rörande 

överens om att det var en jordkällare. Men när jag kom fram upptäckte jag att det krävs en hel del för att 

ta sig in i och ut från den jordkällaren. Allt för mycket för att dag efter dag hämta potatis till middagen. 

Nej, det är nog en förkristen gravhög med en imponerande stenöppning. Här kunde den döde ta sig ut och 

ta sig en tur i sina gamla omgivningar och inspektera hur de efterlevande skötte gården. Och här kunde de 

levande gå (åla sig) in för att få goda råd av den avlidne anfadern. Ett praktiskt arrangemang och en 

tilltalande kommunikationslänk mellan döda och levande släktgenerationer. Fast min tolkning motsägs 

nog av senare upptäckta borrännor på överliggaren framför ingången. 

Alltid dessa klyvborrännor, som ska trassla till saken!

11. Om borrännors ålder

Om borrännors ålder 

Hur länge har vi då kunnat klyva sten med borrteknik? För att kunna framställa effektiva borr 

behövde man järn med ganska hög kolhalt. Hårt järn (stål) har man kunnat tillverka redan under vår 

järnålder för ett par tusen år sedan. Den tekniska kunskapen för att framställa ett fungerande 

järnborr fanns således mycket tidigt. Och själva stenborrningshantverket, där två personer samverkade 

kring ett snurrmoment och ett slagmoment, verkar inte särskilt avancerat utan kunde nog 

utvecklas när behov av att använda stenborrning överhuvud taget förelåg. Några uppfinnargenier 

behövdes nog knappast för den sakens skull. Behovet av huggen sten har funnits genom årtusenden. 

Så rent teoretiskt borde man ha kunnat borra i sten redan före Kristi födelse. Men bara för att det 

fanns behov av huggen sten fanns inte nödvändigtvis något behov av stenklyvning med borrteknik. 

Genom årtusenden har man kluvit sten med traditionella metoder (utan borrinslag). Och metoderna 

har successivt förfinats så att man i princip kunde hugga fram vilken stenform som helst, åstadkomma 

helt släta ytor och helt rätvinkliga stenklossar. Hur kunde borrtekniken överhuvud ta sig in i den 

profana stenhuggningens tjänst och ta marknadsandelar från de traditionella stenhuggningsteknikerna? 

Ja, det framstår nästan som en gåta. Det skulle väl i någon mån ha varit förståeligt om 

om borrtekniken förbättrat kvalitén på den huggna stenen, underlättat klyvningsarbetet eller 

reducerat den nödvändiga arbetstiden. Åtminstone så länge borrklyvningen genomfördes manuellt 

(åtminstone fram till förra sekelskiftet) så gav den nog egentligen inga arbetsfördelar. Okey, man fick 

kanske en något bättre kontroll över klyvningsprocessen. Men skulle väl denna lilla fördel ha kunnat 

föra in borrtekniken på banan? Så egentligen - blir nog slutsatsen - borde vi inte ha något borrkluvet 

stenmaterial över huvud taget uti i våra marker. 

Men likväl är det ju ett oomkullrunkeligt faktum att borrtekniken verkligen har introducerats - och 

inte bara introducerats utan även etablerats. I både hagmark och skogsmark (och även på 

impedimenten i fältlandskapet) hittar vi mängder med klyvplatser, där just borrteknik utnyttats. Vi ser 

borrännorna och även en del ganska intakta klyvborrhål. Men vi kan inte bedöma deras ålder. Vi tror 

oss möjligen veta att de riktigt smala borrännorna efter järnborr med mycket liten diameter är de 

äldsta.

Men vi vet fortfarande inte hur gamla de är. Är de möjligen bara något hundratal år gamla? Går de 

möjligen tillbaka till sen medeltid? Eller förlorar de sig rent av ner i förkristen tid? Vi måste således konstatera 

att klyvplatser är dåliga informatörer om hur gamla deras borrännor är. Om man använt samma 

stenborrrningshantverk i tusen år så har borrännorna antagligen sett lika dana ut i tusen år. För att hitta 

tidiga daterbara borrännor måste vi således vända oss åt annat håll. 

Ur dateringssynpunkt måste det rimligtvis vara betydligt mer givande att undersöka olika typer av äldre 

stenanläggningar, där anläggningstiden är daterbar än att undersöka själva klyvplatserna. Kan vi datera 

stenanläggningarna så bör vi också kunna datera ev. borrkluvet stenmaterial, som vi träffar på. Så skulle vi 

exempelvis kunna undersöka murverken i gamla försvarsanläggningar, medeltida kyrkväggar av gråsten, 

kyrkogårdsmurar och gravvalv, gamla kvarn- och husgrunder av sten och kanske gamla masugnsruiner och 

varför inte ålderdomliga bruksföremål av sten, t.ex. gamla stentrappor och port/grindstolpar. 

Jag har inte genomfört några systematiska undersökningar av gamla stenanläggningar i jakt på gamla 

daterbara borrännor. Men jag har ändå besökt flera daterbara stenanläggningar under senare år. Och 

nedan kommer jag att ange en del exempel på gjorda borrännefynd. Efter en genomgång av bildmaterialet 

gör jag en kort summering av resultaten.

Husgrunder 

Genom att studera ålderdomliga husgrunder kan vi säkert följa borrännor och borrkluvet 

stenmaterial ganska långt tillbaka i tiden. Genom gamla dokument och kartor är det ofta 

möjligt att datera när hus uppfördes och vi får därmed också en datering på det ev. borrkluvna 

stenmaterialet i grunden. Jag presenterar nedan ett antal husgrunder (både med och utan 

huskroppar) som förefaller ålderdomliga (någon närmare utforskning av åldern har jag inte 

gjort) och som har ett borränneinslag. Stengrunderna är säkerligen inte medeltida. Men kanske 

kan det borrkluvna materialet i grunderna ha i vart fall ett par hundra år på nacken. Det är nog 

inte så stor risk att vi här skulle förväxla klyvborrännor med sprängborrännor. Så vitt jag 

förstått det undvek man förr att använda sprängsten vid husbyggen, eftersom förrädiska 

sprickor kunde uppstå i materialet, vilka kunde leda till sättningar och ras.

Ovanför kvarnen - på Östaåsen mellan fält och Fyriså - finns tydliga spår av en mycket 

gammal byggnad. Det bör ha varit en ganska stor mangårdsbyggnad, som stått här en gång 

i tiden uppe på kullkrönet. Två pampiga gjutna stentrappor står fortfarande kvar och 

markerar ingångar till huset. Hur länge har man egentligen gjutit stentrappor? Jag vet 

faktiskt inte. Och kanske skulle ett korrekt svar inte hjälpa oss nämnvärt med att bestämma 

tidpunkten, då huset på platsen uppfördes. Stentrapporna kan ju ha tillkommit långt efter 

husbygget. Se också nästa siduppslag!

Bilden visar den mindre, gjutna stentrappan, som förmodligen markerar var husets 

köksingång varit. Varför skulle det vara viktigt att bestämma den ungefärliga tidpunkten när 

det här huset uppfördes? Jo, för att åtminstone två av husets hörnstenar har kluvits fram med 

hjälp av borrteknik ( se nästa siduppslag!)

Bilden visar en av hörnstenarna i grunden till det nedrivna huset. Det framgår tydligt att 

hörnstenen kluvits fram med borrteknik, eftersom borrännor efter klyvhålen syns i hitsidans 

överkant. Kanske vi vågar gissa att huset uppfördes för ca 200 år sedan? Träden i den 

gamla husgrunden är idag säkert 100 år gamla. Förvånande nog finns inga andra 

grundstenar här än just hörnstenarna. Antingen har de bortförts eller också har boningshus 

saknat en kontinuerlig stengrund under hustet. Kanske var det inte särskilt vanligt att 

boninghus för några århundraden sedan hade kontinueliga stengrunder under huskroppen.

I skogen i Stenhemstrakten - just innan Storskogens utlöpare möter slätten - hittade jag den 

här låga, mycket vällagda, stengrunden. Jag gluttade lite under mossan på hörnstenen 

närmast kameran. Jag fann genast en borränna på stenen. Kanske större delen av grunden 

består av stenar, som kluvits med borrteknik? Antagligen skulle det kunna gå att via gamla 

kartor och andra handlingar ganska exakt bestämma, när huset här uppfördes och när 

stenen i området klövs med borrteknik. Grunden här är så tät och vällagd och välbevarad 

att jag knappast tror att den kan vara mer än 200 år gammal.

Under en cykeltur mellan Årby och Ängeby stannade jag till vid det här lilla uthuset med den kraftiga 

stengrunden. Grunden kan vara mycket gammal och det var därför en lämplig plats att leta efter 

tidiga borrännor. Se nästa siduppslag?

Och visst hittade jag en klyvborränna! Underkanten på den stora stenen uppvisar en tydlig 

sådan. För säkerhets skull kände jag längs rännan med fingret för att försäkra mig om att det 

verkligen var en borränna.

Vackert uthus med hög (troligen gammal) stengrund helt nära Hemringevägen. Ev. borrännor här 

borde kunna ha ett par hundra år på nacken. Se också nästa siduppslag!

Stengrundspartiet på bilden innehåller en klyvborränna. Men vi behöver nästan förstora upp 

bilden ytterligare för att upptäcka den. Se nästa siduppslag!

Och visst hittade jag en borränna! Underkanten på den stora stenen uppvisar en tydlig sådan. För 

säkerhets skull kände jag längs rännan med fingret för att försäkra mig om att det verkligen var en 

borränna.

Med den här förstoringsgraden är det lättare att se borrännans rundning. Även om vi inte 

upptäckt rundningen så kanske vi ändå kunde ha upptäckt borrännan. Borrännan verkar ha 

stimulerat inväxningen av en gråaktig lavart. Och det långsträckta smala lavmönstret följer 

borrännan ganska exakt.

Kyrkogårdsmuren vid Rasbokils kyrka 

Merparten av Upplands kyrkogårdsmurar är antagligen relativt sena - kanske bara några hundra 

år och ibland ännu yngre. De borrkluva murstenar, som vi visade i avsnitt 2 ovan överstiger därför 

knappast 300 år. Även där gamla mursträckningar bevarats så kompliceras bilden av genomförda 

restaureringar och påbyggnader. Och nytt borrkluvet stenmaterial kan ha tillförts relativt sent. 

Med kyrkogårdsmuren vid Rasbokils kyrka kan det möjligen förhålla sig annorlunda. Kyrkan är 

byggd i slutet av medeltiden och dagens gamla kyrkogård kan vara identisk med den ursprungliga- 

Och dagens kyrkogårsdsmur kan ha varit på plats redan vid kyrkobygget. Hittar man borrännor i 

den här muren så är antagligen utsikterna goda att de kan ha en ålder av 500 år. 

Borrännnan på motstående bild finns på norra kyrkogårdsmuren vid Rasbokils kyrka. Kyrkan är byggd kring 

1500 och kyrkogårdsmurens kan vara lika gammal. Muren har säkert kvar sin ursprungliga sträckning men 

den kan naturligtvis ha renoverats eller byggts på senare i tiden. Men tillhör borränneblocket den 

ursprungliga muren så måste det rimligtvis innebära att klyvning med borrteknik tillämpats redan under 

1500-talet.

I hela kyrkogårdsmuren vid Rasbokils kyrka har jag bara funnit en borränna - den som visades på 

föregående bild. Kanske är det ett gott tecken på att det kan röra sig om en gammal originalmur. Skulle 

det ha skett en relativt sen större omläggning av muren så skulle jag antagligen ha hittat åtskilliga 

klyvborrännor.

Stengrunden till Ekeby kvarn i Storvreta 

Den nuvarande tegelkroppen byggdes först på 1790-talet. Men det finns uppgifter om att det nya 

kvarnhuset byggts på en medeltida stengrund, från tidigt 1500-tal. Jag vet inte om dessa uppgifter 

stämmer med det verkliga förhållandet. Men om så skulle vara fallet måste ju ev. påträffade 

borrännor i grundens stenblock (särskilt i grundens lägre delar) ha tillkommit genom borrklyvning, 

som ägt rum på slutet av medeltiden. 

Det kan ju hända att man vid tegelbygget 1791 byggt på den tidigare stengrunden med några 

ytterligare varv. Jag visar därför här några borrännemärkta stenar i de lägre stenlagren, som 

sannolikt tillhör den äldsta stengrunden. Det är samma typ av mittplacerad enkelhålsklyvning, som 

vi kan se på många block i kyrkogårdsmurar. I kyrkogårdsmurar ser man också ofta block, som 

kluvits med radklyvning, där flera grunda borrhål satts tätt en rad. Den typen av klyvning hittar vi 

inte på blocken i kvarngrunden.

Längs ena sidan av Fyrisåns huvudfåra finns vid kvarnen en mycket kraftig och ganska hög 

uppbyggnad av staplade block. Merparten av stenmaterialet förefaller vara tillhugget. 

Har stenborrningsteknik använts för klyvning av stenen här? I så fall borde man hitta 

borrännor.

Strömstaren är en trogen gäst vid kvarnen varje vinter. Ingen känner bättre än honom stenvallen längs 

åfåran. Varje hålighet i vallen har han säkert undersökt och stenarnas borrännor borde han ha full koll på. 

Men någon information har han inte velat lämna. Så här får man själv gå ut på den lilla landtungan 

mellan kvarnfåran och huvudfåran och leta efter borrännor.

Klyvborränna på en av de upplagda stenarna i stenvallen längs åfåran

Ovanför kvarnbyggnaden finns flera mycket kraftiga stenvallar. I dessa vallar hittar man flera 

stenar, som kluvits med borrteknik. Utan fortsatt efterforskning är det naturligtvis svårt att veta 

om vallarna hör till nybyggnadsperioden på 1500-talet eller till den omfattande ombyggnationen i 

slutet av 1700-talet - eller rent av till en ännu senare epok.

Bastionen Gräsgården vid Uppsala slott 

Gamla försvarsanläggningar kan ibland ha undgått nedrivning. Och här finns naturligtvis möjlighet att söka efter 

tidiga borrännor. Hittills har jag bara gjort ett nedslag vid bastionen Gräsgården, som var en del av det försvarsverk, 

som tillhörde den gamla Vasaborgen i Uppsala. Bastionen uppfördes i mitten av 1500-talet och är byggd 

som en utskjutande spetsig vinkel så att det inte skulle uppstå döda punkter, som var svåra att försvara. 

Vasaborgen kom så småningom att rivas för att ge plats åt Uppsala slott. Men själva bastionen blev kvar. 

Bastionen är uppbyggd av gråsten. Men det är svårt att veta hur omfattande restaureringar, som genomförts 

fram till vår tid. Det är också svårt att bedöma hur originaltrogna restaureringar var i gamla tider. Idag skulle 

man antagligen inte vid ett restaureringsarbete lägga in en ny sten framhuggen med borrteknik i en gammal 

originalanläggning, som uppförts med sten som kluvits med traditionell metod (utan borrteknik). Men kanske 

var man inte alltid lika nogräknad förr i tiden. Hittar man stenar med borrännor i gamla försvarsverk är det 

således svårt att veta om det är originalstenar i sin ursprungliga positioner eller om det är en senare tillverkade 

stenar som tillförts vid restaureringen. För att komplicera saken ytterligare så kan det ju faktisk också vara 

originalstenar, som återanvänts både i gamla och nya positioner i murverket. 

Den första bilden nedan togs på ett borrännemärkt block, som jag hittade vid en hastig, nästan minutkort, 

besiktning sommaren 2015. Det var denna enstaka upptäckt, som grundade för den försiktiga skrivningen ovan. I 

december 2015 gjorde jag en mer ingående besiktning och hitta en ganska stor mängd block med klyvborrännor i 

olika delar av bastionens murverk och i olika höjdlägen. Även mycket små stenar utan någon rimlig bärande 

funktion uppvisar borrännor. De nya upptäckterna har gjort att jag blivit mer styrkt i min uppfattning att det kan 

röra sig om ursprungliga klyvborrännor från bastionens uppförande vid mitten av 1500 - talet. 

_______________________ 

Borrännor på kluven sten i stenmur på bastion Gräsgården, Uppsala slott. Bastionen uppfördes vid mitten av 

1500-talet. Men det är svårt att veta i vilken utsträckning stenmurarna senare har renoverats. Det behövs 

antagligen en hel del forskningsarbete för att reda ut vilka stenmurpartier som tillhör 1500-talsbygget och vilka 

som ev. senare rekonstruerats. Sedan är saken antagligen mer komplicerad än så. Även i ett rekonstruerat parti 

kan ju gamla kluvna stenar från originalbygget ha återanvänts.

Det här rektangulära blocket har borrännor, som löper horisontellt in i blockets undersida. Vi 

ser inte själva borrännorna utan bara ingångshålen i underkanten. (Gräsgårdens murverk)

Gilleshus/tiondebod vid Vaksala kyrka. 

Det vackra tegelhuset på hög synlig stengrund vid Vaksala kyrka är förmodligen ett gilleshus från 1400- 

talet. Under 1700-talet användes den under en period som sockenmagasin. Det är ovanligt att gilleshus, 

som ofta låg i anknytning till kyrkornas kyrkogårdsmurar, bevarats till vår tid. Oftast finns endast spåren 

efter stengrunderna kvar som exempelvis vid Gärdlösa kyrka på Öland. Skulle vi hitta klyvborrännor i 

gilleshusets stengrund vid Vaksala kyrka så bör ju konklusionen bli att borrtekniken var introducerad i 

stenklyvninges tjänst redan på 1400-talet. Helt säker kanske man ändå inte kan vara. Borränneblock kan ju 

ha placerts i stengrunden vid senare ev. restaureringsarbeten. 

Gilleshuset från 1400-talet vid Vaksala kyrka

Bakom bänkryggarna på Gillehusets stengrund anar man en liten 

klyvborränna i nedkanten av ett stenblock.

Närbild av borrännan i stenblockets nedkant

På den tillhuggna hörnstenen närmast porten i kyrkogårdsmuren hittar vi en lång vertikal 

klyvborränna.

En hög stentrappa leder upp till en av ingångarna på västra sidan av gilleshuset. De flesta 

av trappans stenar uppvisar klyvborrännor på rad och har alltså huggits fram med 

borrteknik. Nu är trapporna sannolikt inte lika gamla som tegelhuset. Trapporna , som 

ursprungligen var av trä, har så vitt jag förstår, ganska sent flyttats från andra sidan.

Närbild på klyborrännor på rad i en av trappans stenar.

Strävpelare vid Gamla Uppsala kyrka 

Strävpelarna i Gamla Uppsala kyrka byggdes för att ta upp en del av trycket från valvbågarna 

då högkyrkan valvslogs på 1450-talet. Om de nuvarnde stenfundamenten till strävpelarna är de 

ursprungliga så borde ev. borrännor på de kluvna stenarna ha tillkommit redan på 1450-talet. 

Strävpelarna renoverades visserligen vid mitten av 1600-talet och ev. borrännor kan alternativt 

ha tillkommit då - eller rent av ännu senare. Som vanligt uppstår således problem med 

att avgöra om ev. klyvborrännor härrör från den ursprungliga anläggningen eller tillkommit vid 

senare restaureringar. Sedan finns det kanske anledning att understryka att senare 

restaureringar inte nödvändigtvis utesluter förekomsten av ursprungliga borrännor. Gamla 

stenar kan ju rimligtvis ha återanvänts vid restaureringen. Och gamla stenar kan ha placerats i 

nya lägen vid restaureringar som medför att ursprungliga klyvborrännor först då blivit synliga. 

Men hur som helst så medför senare restaureringar alltid osäkerhet om det borrkluvna stenmaterialets 

ålder. Och den osäkerheten kan sällan helt reduceras. 

Strävpelare, som tar upp en del av trycket från högkyrkans valv - norra kyrkväggen vid 

Gamla Uppsala kyrka. Se också nästa siduppslag!

Borränna på stenblock i strävpelaren på norra sidan. Borrännan skulle ha kunnat tillkomma i 

samband med valvslagningen vid mitten av 1400-talet eller i samband med den renovering av 

strävpelarna som genomfördes på 1650-talet. Att borränneblocket kan ha tillhört en ännu senare 

renoveringsfas kan naturligtvis inte uteslutas. Det som möjligen talar för hög ålder här skulle kunna 

vara att borr med två olika diametrar tycks ha använts. Man verkar ha borrat grunt med det större 

borret och sedan fortsatt borrningen med det mindre borret. Den typen av klyvborrning förekommer 

så vitt jag vet inte i yngre borrkluvet stenmaterial.

Klockstapeln vid Funbo kyrka 

Klockstapeln vid Funbo kyrka - uppförd 1685 och ombyggd 1814. 

Utan ytterligare forskning är det naturligtvis svårt att avgöra om ombyggnaden 

skedde på befintlig grund eller om stengrunden förändrades på ett sådant sätt att 

nya kluvna stenar tillfördes.

Klyvborrännor på grundblock till vänster om stentrappan

Lång, tydlig klyvborränna i klockstapelns stengrund

Klyvborrännor på de stenar som bygger upp stentrappan framför ingången till 

klockstapeln. Jag har ingen uppgift på stentrappans ålder. Den kan ju ha byggts 

antingen vid klockstapelns uppförande 1685 eller vid ombyggnaden 1814.

Närbild av klyvborrännor i stentrappan vid Funbo 

klockstapel

Gravkammare från 1700-talet vid Aspö kyrka 

Erik Wrangels och Elisabeth von Rosens gravkammare med gravkulle på Aspö kyrkogård. Elisabeth dog 

1751 och gravkammaren iordningsställdes sannolikt för hennes begravning. Erik dog 1765.

Gravhögen med det kallmurade gravvalvet

Borrännor på trappsteg och sidstenar i stentrappan ner till valvet

Borränna på block vid nedgången till gravkammaren

Gravstenar och klyvborrännor 

Stora och höga gravstenar, som ser gamla ut, finns på flera uppländska kyrkogårdar. Det krävdes stor 

skicklighet och stor precision att hugga fram dessa vackra och högresta stenar. Och man kan naturligtvis 

lite mer systematiskt än vad jag hittills gjort leta efter gamla gravstenar med klyvborrännor längs 

kanterna. Tyvärr är äldre gravstenar svårlästa (ibland omöjliga att läsa) och därmed svårdaterade. Och 

sannolikt är denna typ av gravstenar inte så gamla som de ser ut - sannolikt sällan mer än ett par 

hundra år. Så även om vi finner åtskilliga stenar med klyvborrännor, så hjälper det oss knappast i vår 

strävan att finna de äldsta klyvborrännorna. Jag lämnar dock nedan några bildexempel. 

Gammal gravsten Funbo kyrkogård, som jag tyvärr inte lyckats datera. Men jag tror knappast att 

den här typen av stora gravstensmonument är äldre än ett par hundra år.

Borrännor på överdelen av gravstenen på föregående bild - Funbo kyrka

Ytterligare en gammal gravsten med borrännor på Funbo 

kyrkogård – oläslig inskription

Fam. v. Dübens gravplats på Rasbo kyrkogård med en ståtlig rest sten med inskrift

På motstående sida visas stenens inskrift, som fortfarande är fullt läslig

Trots den dåliga bildkvaliten kan vi ändå se de grunda klyvborrännorna längs en av gravstenens 

kanter. Att döma av stenens text är klyvningen utförd ganska sent. Men kan vi lita på det? Det 

skulle ju kunna röra sig om en äldre sten som återanvänts. Sådant förekom säkert. Och då skulle 

naturligtvis stenens klyvborrännor kunna vara betydligt äldre än vad stenens gravtext antyder. Men 

det är nog inte troligt att en så aktad man i samhället som H. von Düben ville ha en redan använd 

gravsten. Han ville nog ha en nytillverkad sten av form och storlek som han själv bestämde.

Ibland blir man så betagen i ett motiv att man glömmer bort att hämta in relevant information. 

Jag missade helt enkelt att undersöka om den här vackra och högresta gravstenen, som kluvits 

fram med borrteknik, hade någon daterbar inskrift på den sida som är vänd in mot kyrkan. Jag får 

väl till sommaren cykla över till Tensta kyrka och titta efter. Men någon särskilt gammal gravsten 

rör det sig sannolikt inte om. Jag tror snarare att den här typen av ganska grovt huggna, höga och 

rustika stenar (utan någon slipad yta) är ett ganska sent nationalromantiskt inslag i gravstenskonsten.

Gamla grindstolpar 

Exempel från Lillvreta, SkogsÅrby och BiskopsArnö 

Gamla stenföremål, som existerat över lång tid och som bildar en typologisk serie, där de 

enskilda typerna kan dateras med stor säkerhet, skulle naturligtvis kunna undersökas för att 

finna de tidigaste spåren efter borrännor. Kanske skulle grindstolpar i sten kunna vara 

lämpliga studieobjekt? Jag har fotograferat ett antal olika grindstolpar, varav åtminstone 

några ser mycket ålderdomliga ut och alltså skulle kunna generera mycket gamla borrännor. 

Grindstolpe på Biskops Arnö, som ser mycket ålderdomlig ut och som har klyvborrännor 

längst den närmaste kanten.

Ännu en grindstolpe från Biskops Arnö med ålderdomligt utseende och med tydliga borrännor. Med sin 

spetsiga överdel påminner den faktiskt en del om de medeltida gotländska grindstolparna i kalksten från 

Vamblingbo (www.vamlingbosocken.se/wp-content/uploads/2014/10/Grindstolpar.jpg) . Man får naturligtvis 

komma ihåg att granit är betydligt mer svårarbetat material än kalksten. Avståndet mellan successiva 

borrännor längs grindstolpens vänsterkant varierar kraftigt. Det största avståndet är mer än dubbelt så 

stort som det minsta. Det är mycket anmärkningsvärt och avviker från nästan allt annat borrat 

stenmaterial, som jag studerat, där borrhålsavstånden är nästan exakt lika längs hela klyvlinjen. Det är 

möjligt att man efter att ha anlagt ett antal glesa borrhål, bestämt sig för att lägga till ytterligare några 

klyvhål för att försäkra sig om att stenen skulle spricka på det sätt som man önskade. 

En låsmekanism av järn sitter fastkilad i två borrhål på portstolpen. Det skulle antagligen vara möjligt 

att fastställa låsanordningen ålder med hjälp av kol 14 -metoden. Men frågan är om man skulle ha så 

stor nytta av en sådan bestämning. Portstolpen skulle ju i princip kunna vara betydligt äldre än den 

låsmekanism som idag sitter fastsatt i de borrade hålen.

Ytterligare en gammal grindstolpe med borrännor från Biskops Arnö. Med hjälp av det 

stora trädet, som nästan växt in i grindstolpen, kan man kanske våga sig på att göra 

någon form av åldersbestämning av stolpen. Så länge grindstolpen var funktionell har 

nog inget träd tillåtits växa upp i dess absoluta närhet. Och trädet har kanske ett eller 

högst två hundra år på nacken. Antar vi dessutom att grindstolpen efter uppställning 

varit funktionell i ett eller ett par hundra år, så skulle vi ju kunna få en grindstolpeålder 

(och ålder på borrännorna ) på mellan 200 och 400 år.

Grindstolpe med spetsig topp i Lillvretatrakten. Klyvborrännorna syns tydligt längs 

högerkanten.

Grindstolpe med avhuggen topp och ganska tydliga rännor efter borrade klyvhål längs ena kanten. I 

Lillvretatrakten behöver inte alla tillhuggna stenstolpar nödvändigvis fungera som grindstolpar. Man 

kan ibland se långa rader av stenstolpar, vilket antyder att det rör sig om stängselstolpar.

Grindstolpe med klyvborrännor i skogsparti ovanför Skogs Årby.

Analys av digitala bilder på Internet 

I jakten på de äldsta borrännorna är det naturligtvis möjligt att använda sig av tillgängligt 

bildmaterial på internet. Genom att förstora upp bilder på gamla stenanläggningar så kan man 

åtminstone identifiera troliga borrännar på block som använts vid byggandet av anläggningen. 

Sedan måste man naturligtvis alltid gå vidare och på plats förvissa sig om det verkligen rör sig 

om klyvborrännor. 

Jag exemplifierar på motstående sida med en bild på latrinen vid Utö hus. Längst ner i den högra 

latrinöppningen finns ett inmurat block, som har en misstänkt borränna i kanten. Det är långt 

ifrån säkert att det rör sig om en borränna. Men bilden illusterar ändå en enkel metod att utan 

större arbetsinsats vaska fram intressanta undersökningsobjekt. 

http://kmb.raa.se/cocoon/bild/show-image.html?id=16000300025090

santikvarieämbetet: Kmb 

Foto: Bengt A Lundberg - 199

Summering av resultaten från en undersökning om borrännors ålder 

En summering av efterforskningarna så långt - utifrån daterbara stenanläggningar - tyder på att 

borrtekniken var känd i Uppsala-området åtminstone i slutskedet av medeltiden. Om man kan föra 

borrteknikens introduktion i bygden ännu längre tillbaka återstår att se. Det genomgångna 

materialet tyder på att båda borrteknikerna (enkelhålsklyvning och radklyvning) var kända i slutet av 

medeltiden. Det går alltså inte utifrån det studerade underlaget att avgöra vilken av teknikerna (om 

någon) som är äldst. 

Resultaten får tills vidare bedömas som preliminära. Det är svårt att ha fullständig kontroll över hur 

äldre daterbara stenanläggningar restaurerats och ev. påbyggts. Men jag skulle bli mycket förvånad 

om inte någon av de undersökta stenanäggningarna innehöll borrkluvna block från anläggningstiden 

i slutet av medeltiden. 

Resultaten säger naturligtvis inte något mer specifikt om enskilda klyvplatsers (med borrkluvet 

stenmaterial) ålder ute i skog och mark i Storvretabygden. De anger bara en trolig bakre tidsgräns för 

klyvplatserna. Det är i vart fall inte troligt att någon av klyvplatserna är äldre än 500 år. Och 

sannolikt är de flesta betydligt yngre. 

Det förtjänar kanske att påpekas att det inte finns någonting i det undersökta materialet, som tyder 

på att borrklyvningarna från sen medeltid skulle ha gjorts med en outvecklad teknik, som befunnit 

sig i initialskedet. Det innebär rimligtvis att borrklyvningen som hantverk i sort sett redan var färdigutvecklad 

i slutet av medeltiden. Den bör således ha introducerats flera århundraden tidigare. Men 

det är möjligt (kanske t.o.m. troligt ) att borrklyvningens tidiga utvecklingsfas ägde rum utanför 

Uppsalabygden och antagligen utanför Sverige. Och spår efter borrklyvningens tidiga utvecklingsfas 

måste således antagligen spåras på annat håll.

Datering genom järnverktygen 

Undersökningar av olika stenanläggningar ger i bästa fall en säker datering av det använda borrkluvna 

stenmaterialet. Men det ger egentligen ingen datering av själva klyvplatserna. Det finns dock en 

möjlighet att datera vissa klyvplatser där borrteknik använts. Om man hittar rester av järnredskap 

(kilar eller borr) som använts vid borrning och kilning, så skulle man antagligen kunna ta reda på 

klyvplatsens ålder genom kol 14-analys. Det är dock verkligen inte lätt att hitta sådana rester efter 

använda järnredskap. Antagligen tog man hand om trasiga och uttjänta verktyg och använde dem för 

omsmidning. Man behöver verkligen ha tur för att hitta en kvarsittande redskapsrest i ett klyvborrhål 

eller en klyvborränna. Under de fem år som jag i Storvretabygden undersökt klyvplatser (kanske totalt 

något tusental ) har jag bara hittat rester efter järnverktyg tre eller möjligen fyra gånger. Kvarsittande 

redskapsfragment är med andra ord så sällsynta att det knappast lönar sig att systematiskt söka efter 

dem. De utgör mera en bonus, som man av en tillfällighet stöter på när man undersöker klyvplatser. 

Nedan redogörs kort för de klyvplatser där jag hittat rester av järnredskap. Om fackarkeologer i sin 

forskning skulle vara betjänta av att analysera redskapsresterna, så visar jag gärna vägen till de 

aktuella klyvplatserna. Det är möjligt att fackarkeologerna redan anser sig ha bra koll på dateringen av 

borrkluvet stenmaterial i skog och mark och att man där för inte tycker att det är befogat att 

genomföra dyra kol 14-analyser. Men för lekmän intresserade av bygdehistoria kunde det kanske ändå 

vara intressant. Det betyder rimligtvis en hel del för beskrivningen av bygdens stenhuggningsnäring om 

en del av klyvplatserna skulle visa sig vara 500 år gamla i stället för 200 år. Och skulle de visa sig (eller 

åtminstone någon av dem) vara äldre än så. Ja, då skulle kanske även fackarkeologernas intresse 

vakna!

Klyvplats i skogsparti nära åkerfält i Lyckeboområdet i Storvreta. Den vertikala klyvborrännan i den 

kluvna blockväggen innehåller i sin övre del söndervittrat rostbrunt järn efter ett kvarsittande 

verktyg (borr eller kil?). Se också nästa siduppslag.

Det kvarsittande söndervittrade redskapet i borrännan avtecknar sig som en 

avlång rostbrun plugg.

Bilden på motstående sida visar en klyvplats i Storskogen (nära Tipptoppvägen). Idag 

återstår av originalblocket en mittkärna med branthuggna kanter och platt tak. På 

gavelsidan ser man en sprickbildning, som löper långt ner på blocket. Sprickan fortsätter 

ovanpå taket. Och här finner man flera borrade klyvhål satta i en rad. Klyvhålen är något 

uppsplittade, vilket innebär att kilning påbörjats. Av någon anledning har klyvningen 

avbrutits - kanske bedömde man att slutresultatet inte skulle bli det önskade. Fortfarande 

sitter en järnkil kvar i ett av takets klyvhål. Se också nästa siduppslag!

När jag upptäckte klyvplatsen var blockets ovanyta täckt med ett moss- och lövtäcke. Det 

var först efter en del sopande, som jag upptäckte klyvsprickan med de borrade klyvhålen 

(se nästa siduppslag).

Som synes sitter fortfarande en järnkil (med sina sidjärn) kvar i klyvhålet. Kanske 

betraktades kilen som uttjänt. Och man ansåg det inte mödan värt att försöka ta loss 

den.

På Fullerösluttningens kalhygge har omfattande stenhuggning bedrivits - antagligen under 

mycket lång tidsperiod. Men det är här inte särskilt vanligt med klyvplatser där borrteknik 

använts. I ett höglänt läge hittade jag emellertid en klyvplats (se bilden på motstående 

sida) där traditionell klyvteknik varvats med borrteknik. I underkanten av blocket längst ner 

på bilden finns en rad med borrade klyvhål. De flesta klyvhålen har spräckts upp vid 

klyvningen. Men klyvsprickan tog en lite oväntad väg och gick vid sidan av det klyvhål, där 

det fortfarande sitter en järnkil kvar. Och av någon anledning brydde man sig inte om att ta 

loss kilen. Kanske var kilen redan uttjänt och knappast värd det merarbete det skulle 

innebära att ta loss den. Bildens inlagda oval ringar in den klyvrad där de borrade 

klyvhålen anlagts. Se också nästa siduppslag!

Bilden visar den kvarsittande järnkilen i en blockdel i stenhuggarmarkerna på Fulleröhöjden. I 

kilhuvudets över- och underkant ser man också de använda sidjärnen.

Den här bilden anknyter till en klyvplats som redan pretesenterats på siduppslag 502 - 503 

ovan. Det ena blocket uppvisar ett borrat intakt klyvhål upptill, som längre ner fortsätter i 

en borränna, vars matchande borränna finns på en närliggande blockdel. En klyvning har 

onekligen skett eftersom vi har två matchande borrännor på två matchande blockdelar. 

Men ändå har vi ett intakt klyvborrhål längst upp på ena blockdelen. Något oväntat måste 

ha inträffat här som påverkade klyvningsarbetet. Kanske har det gått till så att järnborret 

fastnade i slutskedet av borrningen. Man har då bestämts sig att klyva blocket på traditionellt 

sätt för att få loss borret. Man lyckades nästan. men klyvsprickan gick upptill vid 

sidan av borrhålet och borret satt fortfarande fast. Man lyckades tydligen inte ta ut borret i 

helt skick. En liten järnbit sitter fortfarande kvar i hålet. Och den skulle möjligen kunna 

användas för att datera klyvplatsen. 

Den märkliga klyvplatsen kan ha uppstått på det sätt som jag ovan beskrivit. Men man kan 

också tänka sig andra händelseförlopp. Exakt hur det gick till får vi kanske aldrig veta. Hur 

som helst så sitter en järnklump - troligen efter ett järnredskap - kvar i hålet.

Avslutande kommentar: mer fokus på användningsområden i en ev. nästa del 

I föreliggande presentation har vi nästan uteslutande uppehållit oss vid klyvplatser, där klyvning skett 

med borrteknik. De olika användningsområdena för det hemforslade och husbehovsrelaterade 

stenmaterialet från olika stentägter har knappast fått någon uppmärksamhet - förutom möjligen det 

som hamnat i kyrkogårdarnas murar för att lära oss känna igen olika klyvtekniker och förutom det som 

förekommit i olika stenanläggningar, som vi använt oss av för att spåra borrklyvningens bortre 

tidsgräns. Om tid och ork räcker till kommer de framhuggna stenprodukterna och deras olika 

användningsområden att ägnas särskild uppmärksamhet i nästföljande presentation. Det känns 

nästan som ett måste att hitta ett vitt spektrum av användningsområden med en sammalagd stor 

volym med tanke på den befintliga stora mängden av klyvplatser i skog och mark. Annars går 

ekvationen inte ihop - även om nu inte alla klyvplatser - vilket vi ovan tydligt pekat på - är stentägter. 

Nedan ger jag avslutningsvis på två siduppslag ett oväntat exempel på användning av borrkluvet 

stenmaterial. 

Utanför västra kyrkogårdsmuren vid Litslena kyrka i Uppland står en rad stenstolpar uppställda. 

Stenstolparna finns på båda sidor om stigluckan. Och det finns luckor i raden, som antyder att det 

ursprungligen funnits flera stolpar. Stolparna har försetts med järnringar. Och det är troligt att det 

rör sig om parkeringsplatser för kyrkobesökarnas hästar. Men varför har man valt att binda 

hästarna invid speciella stenstolpar? Vanligen sattes ju järnringarna fast i större och lågt liggande 

block i själva kyrkogårdsmuren. Inte alla uppsatta stenstolpar - men åtskilliga - har klyvborrännor 

längs kanterna och har alltså huggits fram med borrteknik. Se också nästa siduppslag!

Det är kanske inte helt korrekt att kalla de uppställda stenarna för stenstolpar. De har 

egentligen mycket varierade former och storlekar. Kanske har stenarna använts för något 

annat syfte tidigare? Kanske är det rent av återanvända gravstenar? Och kanske har i så fall 

borrännorna tillkommit långt innan stenarna ställdes upp utanför kyrkomuren för att binda fast 

kyrkobesökarnas hästar?

Spännande stenplatser 


Del 2: borrkluvet stenmaterial 

Gammal kultursten och stenhuggning 

Bild och Text: Sven-Inge Windahl 

2018

Klyvborränna i kyrkogårdsmur, Gamla Uppsala

Klyvborränna i kanten av litet block 

- i betesmark nära Fulleövägen

Bild och Text: 


2018

Spännande Stenplatser 


Del 2: Borrkluvet stenmaterial

Spännande stenplatser i Storvretabygden 

Text och Bild: Sven-Inge Windahl, 2018 

Gammal kultursten och stenhuggning

Spännande stenplatser i Storvretabygden. Galmmal kultursten och stenhuggning. Del 2 Borrkluvet stenmaterial. Sven-Inge Windahl 2018

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?