Spännande stenplatser i Storvretabygden. Galmmal kultursten och stenhuggning. Del 2 Borrkluvet stenmaterial. Sven-Inge Windahl 2018

Det är ofta så här vi ser stenhuggeriet skildrat: en slags förädlingshuggning av stenblock
som brutits i stora stenbrott. Det finns bilder både från stenbrotten och från den fortsatta
förädlingshuggningen. Men vi hittar sällan eller aldrig arbetsbilder från klyvplatser ute i
skogsmarken eller från hag- och betesmark runt gårdar och byar. Det småskaliga
stenhuggeriet ute i bygderna där sten klövs fram för husbehov (och sannolikt också för andra
syften) - och som totalt sett hade en mycket stor omfattning - har inte fastnat på bilder.
Mycket av det kluvna stenmaterialet är naturligtvis så gammalt att kameran inte fanns. Och
även om den fanns, så var det knappast något föremål som man släpade med sig ut i oländig
skogsmark.
På ett foto (av Ulf Anderssson 1977) ser vi hur en man är på väg att klyva ett stort block genom kilning
(radklyvning). Fotot visas med tillstånd från Bohusläns Muséum.
Jag är inte säker på om bilden verkligen illustrerar en borrklyvning. Stenhuggningsspecialisterna på
västkusten och i Blekinge använde nog ofta en pikmejsel för att slå upp kilhålen i det stenblock som skulle
klyvas. Jag tror knappast ett sådant specialverktyg existerade hos de lekmän och tillfällighetshuggare som
var verksamma vid klyvplatserna de uppländska skogs-och hagmarkerna. Här var det nog uteslutande
borrade kilhål som gällde vid klyvningen - så länge man nu haft järnborr att tillgå, förstås.