Views
4 months ago

Turist i tillvaron fanzine 5

”Människor var rädda

”Människor var rädda för oss” 1977 gav Johnny Thunders and The Heartbreakers ut sitt debutalbum; L.A.M.F. (Like a mother fucker), det skulle inte bli fler album. Droger och interna strider om pengar satte stopp för det. Johnny Thunders, gitarr och sång, dog 1991, Jerry Nolan, trummor och sång, dog 1992, Billy Rath, bas, dog 2014, vilket gör att Walter Lure är den medlemmen kvar från Johnny Thunders and The Heartbreakers. L.A.M.F. gavs ut på Track Records och redan från början led den av ett muddigt ljud. De försökte mixa om den, men slutresultatet hade mycket mer att önska. Jerry blev så pass frustrerad att han vid ett tillfälle hoppade av bandet. Det var som om en förbannelse vilade över vinylutgåvan, som genom åren nu blivit utgiven med olika försök att få en bättre ljudbild, vilket till slut har lyckats. Vad det dåliga ljudet berodde på verkar ingen veta, för kassettutgåvan som Track Records gav ut 1977 lät bra, faktiskt bättre än någon mix efter det, och som dessutom hade en annan låtordning. Walter var inte en helt lätt person att få tag på, han spelar fortfarande då och då med sitt band The Waldos, men han tog sig tid att besvara några frågor för Turist i Tillvaron. Vilka är dina musikaliska influenser? – Mina stora influenser var de brittiska gitarrspelarna från 1960-talet som Eric Clapton, Jeff Beck, Jimmy Page och speciellt då Mick Taylor som var min personliga favorit. Även Peter Green från tidiga Fleetwood Mac var en stor inspiration. Jag växte upp på 60-talet och de brittiska banden var alltid mina favoriter, särskilt The Rolling Stones och Yardbirds. Senare så fick New York Dolls mig att vilja starta ett eget band och bli en del av punkscenen. Då visste jag att jag skulle spela med två av New York Dolls medlemmar i The Heartbreakers. Hur kom du i kontakt med Johnny Thunder, Jerry Nolan och Billy Rath? – Jag brukade se Johnny på varje konsert jag gick på i New York. Han var alltid på Fillmore och de andra konsertställena, vi var alltid på samma konserter och hade ganska likartad musiksmak. När jag gick med i The Demons 1974 var sångaren en vän till New York Dolls och han brukade även sälja droger till dem. Vi hade senare dessutom samma replokal. Efter The Demons första konsert så kom Johnny fram till mig och frågade om jag skulle vilja spela i ett nytt band med honom, Jerry Nolan och Richard Hell. Självklart sa jag ja och gick senare på en audition för dem. Cirka två månader efter det fick jag frågan att gå med i bandet. Billy Rath kom in i bandet sex månader senare efter att vi sparkade ut Richard Hell som försökte ta över bandet. Vi testade flera basister, men Billy var bäst. L.A.M.F. är nu ett ikoniskt album och omslaget, med den spraymålade logotypen, är verkligen en klassiker. Vad tyck- Walter Lure – den siste hjärtekrossaren ”Efter The Demons första konsert så kom Johnny fram till mig och frågade om jag skulle vilja spela i ett nytt band med honom, Jerry Nolan och Richard Hell. Självklart sa jag ja. turist i tillvaron fanzine 58 nummer 5 januari 2018

te du om omslaget då och vad tycker du om det idag? – Jag gillade omslaget då och jag tycker fortfarande om det idag. Det ser ut som några killar blickar ut från en mörk bakgård och som utmanar alla som vågar komma dit. Hade ni för avsikt att spela in några låtar som inte kom med på albumet? – Nej. Vi spelade in ganska exakt allt vi hade vid den tiden. Det fanns andra låtar senare som ”Too much junkie business” och ”London boys” som skulle ha varit bra tillägg, men de hade inte skrivits ännu när vi spelade in albumet. Var det någon annan albumtitel som diskuterade, eller var det L.A.M.F. från dag ett? – L.A.M.F. var den enda titeln vi någonsin tänkt på. Ingen i Storbritannien visste vad det betydde. De trodde det betydde ”Let´s all make friends”! Vad tycker du om albumet när du ser tillbaka på det idag? Finns det något som du skulle vilja ändra? – Jag gillar fortfarande albumet idag, särskilt efter att de löst de ursprungliga ljudproblemen på 80-talet. Det fanns andra låtar jag skulle ha velat ha med, men vi hade som sagt inte skrivit dem ännu när vi gjorde inspelningen. Hade ni någonsin några juridiskt namnproblem med Tom Petty and The Heartbreakers? – En gång när vi var i Storbritannien och Tom Petty turnerade där någonstans så skickade vårt management ett brev till hans management som bad honom att sluta använda vårt namn. Självklart lyssnade de inte och Tom Petty and The Heartbreakers blev mycket större medan Johnny Thunders and The Heartbreakers långsamt tynade bort. Vad är din åsikt om L.A.M.F. revisited, som Johnny Thunders och Tony James mixade i mitten av 80-talet? – Den versionen var mycket bättre ljudmässigt än den ursprungliga vinylversionen. Det enda jag inte tyckte om var att Johnny använde Jerrys sång på ”Can’t keep my eyes on you”. Jag sjöng på originalet. Du har spelat och turnerat mycket med Johnny, Jerry och Billy, hur förberedde ni er inför en turné? – Vi gjorde inte något speciellt, utom kanske att försöka få tag på tillräckligt med droger som förhoppningsvis skulle vara hela turnén. Vi turnerade aldrig riktigt i flera månader i taget som många band. De flesta av våra turnéer varade bara en vecka eller två. Hur var det att turnera med The Heartbreakers? – Jag kunde bli ganska galen ibland med alla droger och sånt. Jag delade rum med Jerry ibland och med Billy ibland. Vi var alla vanligtvis i tid för konserterna när vi var på turné, men om Johnny eller Jerry träffade en lokal droghandlare kunde de bli försenade när de försökte fixa mer droger. Johnny var vanligtvis den av oss som var värst med det där, men det hände inte så ofta. Det var faktiskt värre i våra hemorter som New York och London. Där kände vi alla droghandlare så blev vi lätt distraherade. Jag såg er aldrig live, men från bilder och videoklipp såg ni alla ut som väldigt tuffa killar som ingen muckade med. Har jag rätt? – Inte riktigt. Människor var så rädda för oss på grund av vårt rykte som knarkare och galningar, men den ende som verkligen kunde slåss var Jerry. Faktum är att Johnny brukade bli ohanterlig när han var i New York Dolls. Han kunde uppföra sig som en idiot och vara allmänt otrevlig, då brukade bandet säga till Jerry att ta hand om honom. Jerry tog då Johnny till ett rum och bankade skiten ur honom, efter det var Johnny trevlig och ödmjukt i några månader. I The Heartbreakers såg jag bara Jerry hota att göra det en gång och Johnny skärpte sig genast. Johnny kunde också vara aggressiv, men han brukade ha vänner eller livvakter som avslutade fighterna för honom. Jag kom aldrig i slagsmål om jag kunde undvika det. Precis som Billy. Jag tror att du alltid spelat på Gibson-gitarrer, vad är det bästa med det gitarrmärket? – Ja, jag spelade alltid en Les Paul och har alltid tyckt att de låter bäst. Innan The Heartbreakers använde jag en Gibson SG i några år, men när jag väl fick en Les Paul så spelade jag aldrig på någon annan gitarr. För mig så har den gitarren det bästa ljudet trots att det är en rätt otymplig gitarr. Jag gillade aldrig Fendergitarrerna, men ”Jag gillade omslaget då och jag tycker fortfarande om det idag. Det ser ut som några killar blickar ut från en mörk bakgård och som utmanar alla som vågar komma dit.” massor av gitarrister får bra ljud från dem som Jeff Beck och Eric Clapton. Enligt legenden så drog Johnny upp alla kontrollerna på förstärkaren till 10 och så fick han sitt ljud. Jag har försökt det. Jag låter inte som alls som Johnny. Hur fick han och du ert sound? – Johnnys ljud var ganska unikt och jag har sällan hört någon komma nära att reproducera det. Mycket av det soundet kom på det sättet han spelade och han brukade mest använda Gibson Les Paul Junior. Hans förstärkare var vanligtvis en Fender eller en Marshall eller en kombination av båda precis som jag använde. Den enda skillnaden var att jag vanligtvis använde den vanliga Les Paul, min är från 1972, och han använde äldre Junior-modeller eller tv-modeller. De hade gamla pickuper som var en betydande faktor, men han hade också något helt unikt i sin spelstil. Några gånger under våra konserter när jag skulle bryta en sträng så gav Johnny mig hans gitarr att spela på medan han sjöng. Även med hans gitarr och hans förstärkare så kunde jag fortfarande inte komma i närheten av att få samma ljud som han fick. Jag tror att det var något om hur han pressade strängarna eller något. Ingen av oss använde några pedaler, vi hade våra gitarrer och våra förstärkare. Dessa dagar kommer gitarrister på scen med 20 olika ljudlådor som de spelar igenom. Vi använde aldrig sådana saker. Vad gör du idag? – Jag har precis avslutat ett nytt Waldos album som borde vara ute tidigt nästa år, 2018, och jag har några L.A.M.F. jubileumskonserter i slutet av detta året i New York och i Kalifornien. Det är med en punksupergrupp med mig, Clem Burke från Blondie, Glen Matlock från Sex Pistols och Mike Ness från Social Distortion. Jag ska också spela i Tyskland i en vecka någon gång i slutet av maj nästa år. Mikael Ekström turist i tillvaron fanzine 59 nummer 5 januari 2018

LOCKAR BYBOR OCH TURISTER - Lantmännen
Håverud/Upperud (sv/eng) - Dalslands Turist AB
Go tur i tanum 2011 - Tanum Turist
Turist i egen bygd - Kumla kommun
Samverkan skapar utveckling! - Dalslands Turist AB
No 1 September 2011 - Dalslands Turist AB
go tur i tanum 2010 - Tanum Turist
10 turer och utflykter för turister som reser på egen hand ... - Prag Info
Säljbrevet hittar du HÄR - Dalslands Turist AB
Konst och Hantverk 2013 (svensk) - Dalslands Turist AB
Sätt färg på tillvaron - Framsidan
Turistfolder2013 - Kalmar kommun
Hållbar och innovativ turismutveckling - swedishcleantech.se
Nummer 5 1999 - Contra