Musen på operan

SWEDISH
EDITION
Musen på operan
Tuula Pere
Outi Rautkallio
W
ickWick

Musen på operan

Musen på operan
Text Tuula Pere
Illustrationer Outi Rautkallio
Layout Peter Stone
Översättning till svenska Angelika Nikolowski-Bogomoloff
ISBN 978-952-325-376-6 (Print)
ISBN 978-952-325-876-1 (ePub)
Första utgåvan
Copyright © 2018 Wickwick Ltd
Förlag Wickwick Ab
2018, Helsingfors, Finland
Tryckt inom EU
The Mouse of the Opera, Swedish translation
Story by Tuula Pere
Illustrations by Outi Rautkallio
Layout by Peter Stone
Swedish translation by Angelika Nikolowski-Bogomoloff
ISBN 978-952-325-376-6 (Print)
ISBN 978-952-325-876-1 (ePub)
First edition
Copyright © 2018 Wickwick Ltd
Published by Wickwick Ltd
2018, Helsinki, Finland
Printed in EU
Originally published in Finland by Wickwick Ltd in 2018
Finnish “Oopperan hiiri”, ISBN 978-952-325-374-2 (Print), ISBN 978-952-325-874-7 (ePub)
English “The Mouse of the Opera”, ISBN 978-952-325-375-9 (Print), ISBN 978-952-325-875-4 (ePub)
All rights reserved. No part of this publication may be reproduced, stored in a retrieval system, or transmitted
in any form or by any means, mechanical, electronic, photocopying, recording, or otherwise, without the prior
written permission of the publisher Wickwick Ltd. The only exception is brief quotations in printed articles and
reviews. For details and written permissions, contact rights@wickwick.fi.
Wickwick books are available at special discounts when purchased in quantity for premiums and promotions as
well as fundraising or educational use. Special editions can also be created to specification. For details, contact
specialsales@wickwick.fi.

SWEDISH
EDITION
Tuula Pere
Outi Rautkallio
Musen på operan
W
ickWick
Children’s Books from the Heart
1

Musfamiljen höll hus i skydd av en rosenbuske invid det stora
operahuset. Om kvällarna iakttog familjens småttingar
nyfiket människorna, som skyndade mot den upplysta byggnaden.
Hundratals människor i klapprande festskor spatserade över
gårdens stenplattor och försvann in i huset genom glasdörrarna.
– Jag skulle också någon gång vilja se, hur det ser ut inne i operahuset,
sade den lilla musen Magnus drömmande.
– Kommer inte på fråga! utbrast musmamman. – Det är alldeles för
farligt! Alla de där fötterna och hårda skorna. Se bara hur det gick
för din kusin.
2

Kusinen viftade snopet på sin svans, eller rättare sagt, på den lilla
stump som fanns kvar av svansen. Den nyfikna musen hade
fastnat mellan dörren under sin dumdristiga upptäcktsfärd.
– Din mamma har rätt. Det är bäst att glömma sådana där tankar,
sade kusinen allvarligt.
– Jag hittar nog ännu på något sätt att lyckas, tänkte lillmusen. Det
är bäst att jag inte knystar om mina planer till någon.
3

När skymningen föll på, klättrade Magnus upp på sitt
favoritställe på en mossbelupen sten. Där hukade han
med dallrande mustasch och beundrade operahuset, som
lyste på andra sidan gräsplanen likt en jättestor lykta.
Operaföreställningen hade precis börjat. Muspojken spetsade
sina stora öron och lyssnade uppmärksamt. Ur husets
djup strömmade musik. Orkesterns många instrument
bands ihop till en så vacker bukett att Magnus nästan höll
andan. Emellanåt överröstades allting av sångarnas röster,
somliga låga, andra höga.
– Jag måste komma in i operahuset,
tänkte Magnus. – Jag vill se med
egna ögon vad som händer i
huset.
4

5

6

Från sin utsiktsplats lyssnade musen Magnus tålmodigt på hela
uppförandet. Till slut tackade publiken sångarna med applåder,
som nådde också musens öron. Det var dags att agera. Genom de
stora fönstren i foajén såg Magnus hur människorna gick mot garderoberna
för att hämta sina ytterkläder.
– Nu eller aldrig, uppmanade musen sig själv. – Jag
börjar få bråttom. Snart öppnas ytterdörrarna.
Magnus skyndade sig med bultande hjärta mot
operans höga dörrar. Han kom ihåg hur det hade gått
med kusinens svans, och aktade sin egen noggrant.
7

8
Området framför ytterdörren var farligt. De starka lamporna
bländade musen Magnus, och det skrämmande ljudet av
trampande fötter ljöd omkring honom. Till sist blev den lilla musen
så skräckslagen att han var tvungen att stanna upp, förstenad av
rädsla.

– Hjälp, en mus! började en uppskrämd dam ropa. – Där är den,
precis bredvid pelaren!
Människorna flyttade sig åt sidan, och rutten mot dörren blev fri.
Magnus slank med vinande svans in genom operans huvuddörr.
Utan att kasta en blick åt sidan fortsatte han rakt genom foajén och
slank slutligen in bakom paraplyställningen för att finna skydd.
9

Operahuset tystnade. Den gamle vaktmästaren Vaktelin gick med
långsamma steg förbi de tomma garderoberna för att låsa dörrarna.
– La donna e mobile..., gnolade han förnöjt.
– Han sjunger så bra så han kunde uppträda på operan, tänkte musen
Magnus, där han kurande i sitt gömställe lyssnade på vaktmästaren
sång. – Tänk om jag skulle
försöka mig på att göra
samma sak?
10

Den lilla musen försökte imitera sången,
men det blev bara pipande. Vaktmästare
Vaktelins hörsel var god. Utan att tveka
styrde han stegen mot paraplystället och
försökte fånga Magnus. Musen tog snabbt
till benen och slank över till kafésidan.
– Låt gå, suckade Vaktelin. – I morgon är
en ny dag. På morgonen gillrar jag en fälla
för den där busen.
11

12
Äntligen blev det helt tyst men lyckligtvis inte helt mörkt. De
matta nattlamporna lyste upp kaféet som låg öde. Det var i
själva verket ett spännande rum. I glasvitrinerna på försäljningsdisken
hade ett och annat intressant lämnats kvar.

Med hjälp av papplådor, hängande handdukar och handtag till
skåpdörrar lyckades Magnus klättra upp på bakelsehyllan.
Förutom smulorna hittade han en riktig skatt, en chokladbakelse.
Muspojken var så hungrig att han började sluka i sig sin godsak.
– I det här huset svälter jag i alla fall inte, tänkte Magnus medan han
klappade sin trinda mage efter att ha ätit upp halva bakelsen. – Nu
måste jag sova ordentligt så att jag orkar fortsätta min upptäcktsfärd
genom hela operahuset imorgon.
Efter att ha letat en stund hittade Magnus en skön sovplats inne i en
kaffepannsmössa. Musen virade svansen om benen och somnade
meddetsamma.
13

Dagen började fartfyllt. Lugnet i kaféet var som bortblåst, när städarna
och kökspersonalen kom in. Musen Magnus blev vettskrämd, då
raska händer tog tag i kaffepannsmössan och skakade den.
– Det kan inte vara sant! En mus i kaféet, skrek städerskan. – Schas,
försvinn!
– Det där smutsiga kräket har huserat i bakelsevitrinen också, noterade
köksbiträdet. – Det blir snabbt slut på det här så snart vi gillrar en fälla
åt den.
Magnus kände sig sårad. Han var minsann inget smutsigt kräk. Varje kväll
putsade muspojken sig noggrant, särskilt framtassarna och svansen.
– Det här tänker jag inte tåla att lyssna på, fnös musen Magnus, och
beslöt sig för att fortsätta sin
färd i det stora huset.
14

I
foajén såg musen en bekant människa.
Vaktmästare Vaktelin var redan på plats.
Ingen annan kunde ha varit en bättre
guide för musen som besökte operan
första gången. Magnus bestämde sig för
att följa efter den gamla vaktmästaren på
betryggande avstånd. Emellanåt kändes
det som om mannen hade sett musen,
som följde efter honom.
– Det här kommer att bli intressant, tänkte
Magnus. – Vart månne mannen går allra
först?
15

16

De två styrde stegen mot nedre våningen. I ändan av en lång korridor
fanns ett stort rum, som gjorde musen helt stum. Det var operans
syateljé. På väggarna fanns bilder och skisser av underbara dräkter.
Mönster och vackra tyger låg utbredda på borden. Saxarna klapprade,
sömnadsmaskinerna surrade och nålarna glimmade.
– Det här är nog något helt annat än vår musfamiljs gråa hem, tänkte
Magnus medan han beundrade allt han såg.
Medan vaktmästaren stannade för att prata med sömmerskorna, klättrade
Magnus snabbt upp på tygpackarna. Hyllorna dignade av sammet,
siden, tyll och allt möjligt. Magnus hade ingen aning vad alla de fina
tygerna kallades. Snabbt byggde han ihop ett skönt bo åt sig av blänkande
trådar och burriga plymer. Den lilla musen blev nästan förblindad
av de blänkande paljetterna och gnistrande smyckestenarna.
Förnöjt tryckte han nosen mot det blankaste sidenet och vilade sig en
stund, innan färden fortsatte i takt med vaktmästarens morgonrunda.
17

Bakom de tunga dörrarna i den långa korridoren hördes konstiga
läten. I rummen pågick repetitioner inför kommande föreställningar.
Instrumenten gnisslade och kved, människorna ropade och
röt. Några av lätena tyckte musen Magnus att var riktigt trevliga att
lyssna till efter att man vant sig litet.
Vaktmästare Vaktelin knackade på en dörr bakom vilken det hördes
en så hög och stark kvinnoröst att musen Magnus helst av allt ville
slinka iväg. Nyfikenheten tog ändå överhanden, och musen följde
efter vaktmästaren in i sopranens repetitionsrum.
– Får jag störa ett ögonblick? frågade Vaktelin den storväxta sångerskan,
som var iklädd en tältliknande klänning.
18

– Såklart, Viktor, du min favoritvaktmästare och föredetta
granne! log kvinnan med hela ansiktet.
– Jag hade säkert aldrig blivit den stjärna jag är idag, om
inte du i min barndom hade uppmuntrat mig att sjunga.
Vaktmästare Vaktelin satte sig för en stund på en stol invid
väggen och lyssnade på operadivans sångövning. Musen
Magnus bestämde sig också för att hitta sig en sittplats
och steg upp på flygelns bänk bredvid
ackompanjatören. Musen hade knappt
hunnit upp på bänken,
när oväsendet bröt ut i
rummet.
– Hjälp – en mus,
en mus! Viktor, gör
nånting! Sångerskan
steg upp på en stol,
och ackompanjatören
flydde in i ett hörn.
19

20

Den vettskrämda musen slank ut ur rummet. Han rusade längs
korridorer och klättrade uppför trappor. Han ålade sig fram
under tyger, över lådor och genom hoprullade rep. Slutligen
hamnade han på den mörka scenen, varefter han trillade från
scenkanten ner i orkesterdiket. Till all lycka föll han ner på en stor
trumma, vars membran dämpade muspojkens fall.
– Det här huset är ganska skrämmande, tänkte muspojken. – Och
det här instrumentet är som en jättetrampolin. Jag är alldeles yr i
huvudet, och det går runt i magen. Jag behöver få sova dagssömn!
Den utmattade musen hittade ett fint gömställe: ett glänsande
valthorn. I hornets rör var det tryggt att kura ihop sig för att vila.
Magnus sov så djupt att han inte märkte hur orkestermedlemmarna
intog sina platser och operasalen fylldes av publik. Föreställningen
skulle strax börja.
21

Musens djupa sömn avbröts först när orkestern började förbereda
sig för föreställningen och valthornisten lyfte sitt instrument
mot läpparna. Magnus vågade inte röra sig ur fläcken. Han
höll i hornets hala väggar allt vad han orkade.
– Hornet piper ju bara! klagade valthornisten. – Vad är det nu för fel
på den här grejen?
22

Hornisten försökte blåsa hårdare och hårdare och blev allt rödare
i ansiktet. Till sist orkade musen Magnus inte längre hålla i sig
utan rutschade längs instrumentets rör med hiskelig fart. Åtföljd av
en mäktig hornfanfar flög muspojken i en båge rakt ut i publiken.
23

24

På ett ögonblick blev musen Magnus
föremål för hela operasalongens
uppmärksamhet. Det blev spännande
i salongen då musen ilade längs de
höga stolarnas ryggstöd, allt medan
den häpna publiken följde med hans
framfart. Ridån steg upp, och självaste
operadivan steg fram på scenen.
– Ta fast den, ylade sångerskan.
– Jag går inte med på att sjunga en
endaste ton innan musen är borta.
Den rentav förföljer mig!
Nu insåg vaktmästare Vaktelin att
situationen hade spårat ur och att
han måste ingripa.
– Ärade publik! Jag ber var och en
att sitta stilla en stund. Annars kan
vi inte fånga musen, och föreställningen
kan inte börja.
25

Mitt i salongen satt en liten pojke med sin pappa. Han hade
varit på operan tidigare, men en såhär rolig föreställning hade
han aldrig sett. Han var inte det minsta rädd för den lilla varelsen
som rusade fram och tillbaka. Han hade ju två möss som husdjur
hemma.
– Den här musen är ännu snabbare än mina dansande möss,
tänkte pojke förtjust, och räckte ut en inbjudande hand mot den
uppskrämda rymlingen.
26

Tacksamt kilade musen Magnus längs den utsträckta handen
rakt in i pojkens ficka. Ingen hann lägga märke till vad som
hände. Pojken lade försiktigt sin näsduk över musen.
– Marodörmusen ser ut att ha avlägsnat sig från salongen, meddelades
det i högtalarna, och föreställningen kunde äntligen börja.
27

I
pojkens ficka var musen i tryggt förvar. Den
lugnade sig så småningom och steg försiktigt
upp för att se en riktig operaföreställning. Så
mycket det fanns att förundra sig över!
På scenen stod ståtliga kulisser. Rosengirlander
slingrade sig runt slottsväggarna, och månen
lyste upp tornet. Och vilka dräkter! Nu
förstod Magnus vad alla de vackra tygerna
och dekorationerna från syateljén använts
till.
Men det bästa av allt var den vackra
musiken. Sångarna skapade konstverk
med sina röster. Stjärnsopranen återfick
sitt mod, när musen inte längre
syntes till. Orkesterns mindre och
större instrument var samspelta
under ledning av kapellmästaren
och hans taktpinne. Också valthornet
ljöd vackert, då Magnus
inte längre täppte till röret.
Efter den här kvällen skulle
muspojken ha en hel del att berätta
hemma.
28

29

Den djurkäre vaktmästaren Vaktelin hade lagt märke till vart
musen hade hamnat. Medan pojken var på väg från operan
med sin pappa, kom Vaktelin fram till dem bärande på en liten bur.
– Jag tycker vi ska sätta musen hit, log vaktmästaren. – Jag lovar att
den här filuren får återvända hem.
30

Pojken betraktade Vaktelin fundersamt. Kunde han lita på
mannen? Men i den vänliga blicken kunde han se att musen
skulle vara i trygga händer.
– Varför ligger det paljetter och glansiga tyger i buren? undrade
pojken. – Och en halv chokladbakelse?
– Jag har varit på rundtur i operahuset med den här lilla musen,
förklarade vaktmästaren. – Jag lade
märke till att han tycker om både
sådant som ser ståtlig ut, och sådant
som smakar sött.
31

Glad i hågen slank musen Magnus in i buren,
och var inte rädd längre. Hans upptäcktsfärd
i operahuset hade varit lyckad. Förutom allt
det fina hade han fått två nya vänner. Till avsked
vinkade Magnus med svansen till den leende
lilla pojken, medan vaktmästare Vaktelin med
sin bur styrde stegen mot parken. Magnus satt
i buren och begrundade sina upplevelser.
– Månne de därhemma kommer att tro på
hurdant kaos en sådan här liten mus kan åstadkomma
i ett stort operahus? undrade Magnus.
– Åtminstone kommer de att bli förtjusta i mina
fina presenter, och den halva chokladbakelsen
räcker till för alla.
Vaktmästare Vaktelin hittade precis den rätta
mossbelupna stenen och precis den rätta
rosenbusken. Där ställde han försiktigt ner
den lilla buren och öppnade dörren. Musen
Magnus var hemma igen.
32

33

Den nyfikna skogsmusen bestämmer sig för att bekanta sig
med operahuset, som lyser mitt i parken likt en jättestor lykta.
Lockad av den vackra musiken slinker han in på en rundvandring till
operans sångövningar och syateljé, till kaféet och orkesterdiket.
Den oinbjudne gästen orsakar stort tumult och en vild klappjakt. Till
all lycka har den vänliga vaktmästaren förståelse också för den lilla
musens musikhunger.
wickwick.fi