Blockhögar och annan Kultursten i Storvretabygden Del 2 Sven-Inge Windahl 2018

Blockhögar och annan Kultursten 

i Storvretabygden 

Del 2: Skog och mark nedanför Storskogsområdet 

Text och bild: Sven-Inge Windahl, 2018

Del 2: Skog och mark nedanför Storskogsområdet

Text och Bild: 

Sven-Inge Windahl, 2018

Information om presentationen 

Denna presentation av den fascinerade och mångfacetterade kulturstenskategorin Blockhögar är en arbetsversion. 

Det ingående materialet kan komma att förändras inför en slutlig publicering. Jag tar givetvis tacksamt emot 

synpunker från läsare inför sammanställandet av slutversionen. Synpunkterna kan sändas till min e-postadress: 

sveningewindahl@hotmail.com 

Ingen fackarkeolog har varit inkopplad som informatör, rådgivare eller fackgranskare. Varken någon enskild 

arkeolog eller den akademiska arkeologin i stort har således något ansvar för tolkningar och slutsatser som 

framläggs i presentationens textdel. Jag bär själv det fulla ansvaret för tolkningar och slutsatser. Eventuella 

felaktigheter och svajiga resonemang kan jag bara själv lastas för. Ev. förtjänster med arbetet kan bara skrivas på 

mitt eget pluskonto. 

Där inte annat anges är det presenterade bildmaterialet helt igenom en egen produkt. De ingående bilderna får 

endast användas för privat bruk. 

Sven-Inge Windahl 

September, 2018

Inledning 1 

- Svårtolkade blockkomplex, som genererar 

mer frågor än svar 

- Från förvetenskap mot vetenskap

Svårtolkade blockkomplex som genererar mer frågor än svar 

”Blockhögar av olika storlek och utformning stöter vi ofta på i höglänt skogsmark i Storvretabygden. Som alla 

goda konstobjekt utmanar de oss på en rad olika sätt. Vem är egentligen konstruktören bakom dessa märkliga 

blockhögar? Finns det en mänsklig kreatör eller är det naturens egna spontana krafter, som släppt loss sin 

kreativitet? Och handlar det bara om stenkaos rakt igenom eller kan vi åtminstone här och där uppmärksamma 

tydliga och arrangerade strukturer inom den kaotiska ramen? Och om nu blockhögarna är 

människotillverkade: använde man dem till något speciellt eller är det bara oavsiktligt tillkomna 

skrotsenshögar efter stentägt? Och när har blockhögarna skapats? Är de bara några hundra år gamla eller går 

de rent av tillbaka till sen stenålder när människor bodde och verkade i skogslandskapet? Några borrännor som 

möjligen skulle kunna underlätta dateringen finns sällan i dessa högar. Det är traditionella stenklyvningsmetoder 

som tillämpats. Och de kan ha sett likadana ut i tusentals år. 

Vi kan stå mycket länge och undrande iaktta en märklig blockhög. Och vi kan gå därifrån utan att egentligen ha 

förstått någonting alls - möjligen har vi fått lite mer att fundera kring. 

Nästa gång vi besöker den märkliga blockhögen är vi kanske inte lika förvirrade utan har möjligheter att titta 

efter fynd i den närmaste omgivningen - fynd som förhoppningsvis skulle kunna ge någon ledtråd till 

blockhögen tillkomst och funktion. Men fynden i den närmaste kontexten kan vara lika svårtolkade som själva 

blockhögen. Och fysisk närhet borgar inte alltid för likhet tidsmässigt och funktionellt. Kanske får vi även denna 

andra gång vandra hem utan att vi kunnat föra vetenskapen framåt. Men vi har i alla fall fått en ganska 

omskakande konstupplevelse. Och den kan vi säkert leva länge på. 

Om det blir något tredje besök? Tja, det är nog osäkert. Kanske då för att blockhögarna har en märklig 

primitiv tjuskraft och framstår som spännande konstinstallationer i naturen - men inte för att vi skulle bli så 

mycket klokare. ” 

Citat från min presentation Konsten i kulturstenen, Del 1, kap.8, s. 186 -187 (yumpu.com)

Från förvetenskap mot vetenskap 

Ja, så där missmodig och resignerad var min inställning till blockhögarna, när jag för flera år sedan 

började uppmärksamma dem och så smått började fundera över deras tillkomst och funktioner. Det 

var nästan så att jag hade gett upp när det gällde att vaska fram någon mer tillförlitlig vetenskaplig 

information . Det kändes nästan som att enda sättet att närma sig dem var subjektivt genom att 

betrakta dem som konstinstallationer i naturen. Så mycket klokare har jag förmodligen inte blivit 

med åren. Men jag har i vart fall inte givet upp. Man kan se fortsättningen i denna presentation som 

en slags grundläggande inventering av blockhögarna i Storvretabygden. Man kan ju då fram ett 

basmaterial, som man kan fundera vidare kring. Man kan studera kopplingar till terrängtyper och 

höjdläge och till andra kulturstensfynd. Och kanske kan man utifrån formmässiga och 

utseendemässiga drag placera in blockhögarna i olika underkategorier, som kanske kan ge ingångar 

till tillkomsthistoria, datering och funktion. Men, som sagt, så mycket klokare blir vi nog trots allt inte 

av det redovisade materialet i denna presentation. Men vi har förhoppningsvis ändå börjat förflytta 

oss i en mer informativ riktning – och kanske har t.o.m. arkeologin fått något meningsfullt att arbeta 

vidare med. Och man behöver kanske inte alltid ha rätt i sina spekulationer och slutsatser för att ett 

område ska hamna i vetenskapligt ljus. Det räcker kanske långt med att väcka uppmärksamt 

- som i det här fallet för en kulturstenskategori, som hittills knappast fått någon uppmärksamhet alls. 

När jag var liten och tjatade på min farmor att hon skulle berätta för mig hur saker och ting låg till, 

så utbrast hon ibland: ”va förveten du ä pöjk!” Och därmed menade hon (i alla fall tolkade jag 

henne så) att jag var extremt nyfiken - ibland lite väl påträngande nyfiken även om hon nog i 

grunden gillande min vetgiriga attityd. Att vara ”förveten” betyder således att ha nyfikenhet och en 

drift att skaffa sig kunskaper om saker och ting. Och kanske kan man se förveten-skap som ett 

hälsosamt förstadium till vetenskap. Om jag visat mig förveten kring blockhögar, så kan ju detta 

förhoppningsvis ha genererat kunskaper (om än osystematiska) som fackarkeologer och forskare i 

arkeologi skulle kunna använda för att utveckla en vetenskap inom området. De orden får ju gärna 

uppfattas som en liten försynt passning till den akademiska arkeologin.

Inledning II 

En liten ingång till Blockhögar, som handlar om 

- definitioner och avgränsningar 

- om några speciella undergrupper av blockhögar 

- om blockhögarnas funktioner

Ett försök till definition och avgränsning mot andra kulturstenskategorier 

och mot de naturskapade blockhögarna. 

I föreliggande avsnitt skall vi försöka oss på att ge en definition av blockhögarna som 

kulturstenskategori. Och vi ska också försöka oss på att göra avgränsningar mot andra 

kulturstenskategorier och även mot blockhögar, som åstadkommits av naturkrafter utan människans 

inverkan. 

Förslag till definition: 

En anlagd , otäckt, högliknande ansamling av relativt storskaliga block med tydlig avgränsning mot den 

naturliga markytan och där ingående block bildar minst två tydliga lager lager på höjden. 

Det ingående stenmaterialet: 

Blockstyckena som bygger upp högen kan bestå av opåverkad sten som samlats upp på marken eller 

som brutits upp ur jorden. Men den kan lika gärna bestå av huggen sten (både sådan som framställts 

genom gammal traditionell stenhuggning och sådan som tillkommit genom yngre borrklyvning). Den 

kan förstås också bestå av sprängsten eller av block som röjts bort från åkermarken och som då ofta 

uppvisar borrade dubbhål. 

Stenmaterialet är oftast storskaligt och varierar ofta kraftigt både i storlek, form, och positionering. 

Blockhögarna ger ofta ett oregelbundet och kaotiskt intryck. De saknar ofta symmetri och höjer sig ofta 

i abrupta ojämna steg mot en toppunkt. Blockhögarna kan ha ett tydligt markerat topplock. Men det är 

inte särskilt vanligt. Det ingående stenmaterialet saknar täckning av ett yttre jord eller torvlager.

Blockhögarnas kreatörer - människor eller naturkrafter? 

Naturkrafter kan skapa blockhögar, som i vissa fall kan vara svåra (för att inte säga omöjliga) att skilja ut 

från dem som anlagts av människor genom endast en yttre inspektion. Viss hjälp i särskiljanden kan man 

ibland få genom att undersöka förekomsten av andra mark- och kulturstensfynd i den närmaste 

omgivningen. Andra fynd kan göra det sannolik att blockhögen och de övriga fynden hör till samma 

kulturstenskomplex och har en både tidsmässig och funktionell anknytning till varandra. Men rumslig 

närhet mellan fynd garanterar sällan tidsmässig och funktionell anknytning. Ofta kan också övriga fynd i 

närheten vara minst lika svårtolkade som själva blockhögen och ger därmed få användbara ledtrådar för 

bedömning av blockhögen. Ofta kan man nog få viss hjälp i bedömningen genom att ta hänsyn till 

blockhögens storlek. Enormt stora blockhögar (över 5 meter höga och med en diameter på kanske ett 20- 

tal meter) är nog sällan människoskapade även om jag har stor respekt för människors förmåga i gamla 

tider - även här i Storvretabygden - att skapa mäktiga stenbyggen. Och är de stora blockhögarna 

kopplade till rasbranter så borde ju rimligtvis naturkarafterna vara självklara kreatörer. Det utesluter 

ändå inte att de naturskapade blockhögarna kan ha ett kulturhistoriskt intresse. Även om vi utgår ifrån 

att vissa blockhögar skapats av naturkrafterna, så kan de ända ha varit av intresse för människor. 

Kanske har de attraherat människor utifrån sitt utseende och utformning. Kanske har blockhögarna 

motsvarat viktiga ingredienser i människornas kosmologiska föreställningar. Människor kan därför ha 

sökt upp blockhögarna, påverkat dem och utnyttjat dem för sina syften. Blockhögarna kan således ha 

blivit ett samarbetsprojekt mellan naturkrafter och människor. Människor har exempelvis anlagt 

boplatser i närheten av stora blockhögar. Och ofta har de använt stenmaterial från högarna för att 

bygga skyltarrangemang och stensträngar. Och även i sen tid kan de ha använts som stentäkter. Som 

amatörarkeolog får man lita till att man efter år av efterforskningar i blockrik terräng så småningom 

ökat på sin kompetens att avgöra vilka blockhögar, som är byggda av människor och vilka naturkrafterna 

skapat. Förhoppningsvis lär man sig att ta hänsyn till allt fler viktiga parametrar för att avgöra vem som 

varit kreatör. Men, eftersom man i de svårbedömda fallen sällan får tillgång till facit, så finns ju faktiskt 

risken för felbedömningar, som inte låter sig korrigeras utan snarare ökar i omfattning över tid. Och att 

få tillgång till en specialiserad fackarkeolog eller en geolog är en lyx som sällan infrias. Och kanske skulle 

inte heller dessa specialister kunna uttala sig med absolut säkerhet.

Medvetet planerade eller oplanerade blockhögar 

Merparten av befintliga anlagda blockhögar har säkerligen tillkommet på ett medvetet planerat 

sätt och med avsikten att högen skulle fylla en speciell funktion. Men det finns säkert blockhögar 

(som matchar den ovan givna definitionen) som tillkommit på ett mindre övertänkt, nästan 

slummässigt sätt. Sådan högar har ofta uppstått genom olika dumpningsaktiviteter. Det kan röra 

sig om dumpning av sten som röjts bort från åkerfält, dumpning av överskottssten vid vägbyggen 

eller dumpning av uppgrävd sten vid dikesgrävning. Skrotstenshögar, som uppstått efter 

stenhuggning, skulle kunna vara ytterligare ett exempel på oplanerade blockhögar, som uppstått 

som en mer eller mindre automatisk biprodukt av andra aktiviteter. 

Blockhögarnas ålder och höjdlägen i naturen 

Blockhögar förekommer i den höglänta storskogen i höjdlägen kring 50-60 meter över havsytan. 

De förkommer också i andra höglänta skogar som exempelvis Fulleröskogen. De förekommer 

också i låglänt skog nära fältlandskapet . Och vi möter dem i på fältkanter och på impediment i 

fältlandskapet och även i hagmarksbältet mellan skog och fält. Blockhögarna förekommer 

således i snart sagt alla terrängtyper och höjdlägen i Storvretabygden. Det är kanske inte så 

förvånande med tanke på att blockhögarna kan ha mycket varierande ålder och säkerligen fyllt 

helt olika funktioner i olika tidsperioder. Spannet sträcker sig mellan stenröjarnas dumpningshögar 

längs ett låglänt fält nära Fyrisån (från mitten av 1950-talet) till välbyggda blockhögar i 

Storskogen, som skulle kunna tillhöra det äldsta kulturskiktet från sen stenålder( för mer än 4000 

år sedan). Förutom läge (och spår efter andra kulturlämningar i närheten) ger oss naturligtvis 

stenspår på de blockstycken, som bygger upp blockhögarna mer eller mindre säkra åldersindikationer. 

Förekommer exempelvis sprängsten eller sten med klyvborrännor, så har 

blockhögarna sannolikt inte en ålder som överstiger 200 år. Fast helt säkra kan vi nog inte vara 

när det gäller det borrkluvna stenmaterialet. Här råder det nog fortfarande viss osäkerhet om den 

bortre tidsgränsen. När det gäller blockhögar med borrade dubbhål (röjblock från åkermarken) 

så överstiger åldern knappast 100 år.

Blockhögar och andra kulturstens- och fornminneskategorier 

Hur kan vi då använda blockhögsdefinitionen för att särskilja blockhögar från andra 

fornminnes- och kulturstenskategorier? Kravet på att blockhögar ska vara otäckta 

utesluter naturligtvis merparten av gravanläggningar med högform. Och just kravet på 

högform utesluter en hel del av låga anhopningar av sten som skärvstensflak och 

stenpackningar och en hel del gravar av stensättningstyp. Kravet på storskaliga stenblock 

utesluter otäckta anläggningar med högform som har småskalig och skärvig sten såsom 

skärvstenshögar och åtskilliga gravrösen. En del gravrösen kan dock vara uppbyggda av 

ganska storskaliga block och skulle därmed kunna platsa som blockhögar enligt given 

definition. De har dock oftast en mer symetrisk och regelbunden form än vad merparten av 

blockhögarna har – och kanske också en mer likartad blockstorlek helt igenom än vad 

blockhögarna har. Men vi får nog leva med den irriterande omständigheten att ett mindre 

antal av befintliga gravrösen skulle kunna platsa som blockhögar. Likaså får vi kanske leva 

med det förhållandet att ett antal gränsmarkerande rösen matchar blockhögsdefinitionen. 

Det kan troligen också förekomma att en del spektakulära blockhögar fungerat som 

skyltarrangemang lång tidigare och först senare omformats till ett gränsmarkerande 

blockarrangemang. Att vi således kallar den typen av gräsmarkerande stenmonument för 

blockhögar är ju då fullt i sin ordning.

Kommentar till definitionen 

Syftet med att införa en bred väldefinierad blockhögskategori i kulturstensfloran har naturligtvis 

inte varit att konkurrera eller rent av utplåna redan kända och använda kategorier, som är väl 

dokumenterade både till form, funktion och ålder. Jag har därför försökt definiera 

blockhögsbegreppet på ett sådant sätt att det exkluderar (inte inbegriper) redan välfungerade 

kategorier ifråga om fornminnen och kulturshistoriska lämningar. Syftet är ju att rikta 

uppmärksamhet mot intressanta ansamlingar av block i skog och mark, som uppförts av människor 

och som ännu inte uppmärksammats av den akademiska arkeologin. Men det är naturligtvis svårt, 

för att inte säga omöjligt, att göra en meningsfull blockhögsdefinition, som helt utesluter alla 

andra kända och väletablerade kulturstenskategorier till hundra procent. Ett visst överlapp 

kommer vi att få lära oss att leva med. Och på sikt kommer vi antagligen också att få lära oss att 

leva med att den heterogena blockhögskategorien utifrån form och karaktäristika hos det 

ingående stenmaterial kommer att differentieras i ett antal underkategorier ju mer information 

som kommer fram om blockhögarna. Kanske kommer vi så småningom inte att ha något behov 

längre av en övergripande blockhögsdefinition. Men för att insamla mer information om 

förekomsten av blockhögsanläggningar i skog och mark i kommande arkeologiska inventeringar 

kommer den nog ändå att vara värdefull under lång tid framöver.

Om några speciella undergrupper av blockhögar 

Ofullständigt styckade block 

Det finns en märklig typ av förstadie till blockhög, där ett större block (eller en bergknalle) genom 

mänsklig stenhuggning spräcks upp i ett antal blockbitar med omfattande sprickbildningar mellan 

bitarna. Uppstyckningen har dock inte gått så långt att blocket helt förlorat sin form och att en 

oregelbunden blockhög bildats. Inför sådana halvfärdiga blockstyckningar får man ofta intrycket att 

någon form av rituell huggning förekommit i en mycket avlägsen forntid. (Se exempelvis bild på s.176) 

Frilagda blockstycken i (nästan) ursprungliga positioner 

Ibland har blockstyckningen gått så långt att de enskilda blockbitarna helt frilagts från varandra. Men 

de enskilda blockbitarna ligger ändå kvar i sina ursprungliga positioner – om än ibland med lite dålig 

passform. 

Blockbitarna kan således inte betraktas som oberoende bitar i ett blockhögsbygge. Att stå inför den 

typen av blockarrangemang, som närmast liknar ett stenpussel, där bitar med lite dålig passform lagts 

tillbaka i sina ursprungliga platser, väcker starka känslor av fascination och förundran. (Se exempelvis 

bild på s. 210) 

Blockbyggen 

Ibland låter man inte de styckade blockbitarna ligga kvar i ursprungslägen. Och man blandar dem inte 

heller i byggandet av en slarvig oregelbunden blockhög. Man använder i stället de ingående 

blockbitarna för att göra ett nytt blockbygge - ett spektakulärt stenmonument. Man måste rimligtvis 

betrakta den nya konstruktionen som en blockhög. Men det är en speciell typ av blockhög - ett 

blockbygge med ambitioner att åstadkomma ett spektakulärt stenmonument. (Se exempelvis bild på 

s. 303).

Blockhögarnas funktioner 

Gränsmarkerande funktion 

Sammanförandet av blockstycken i blockhögar har ibland gjorts för att skylta för olika typer av gränser i 

landskapet. Det kan röra sig om såväl äldre bygdegränser som yngre skiftesgränser som uppstått i 

skiftesreformernas spår först under de senaste århundradena. Eftersom höglänt skogsmark i Storvretabygden 

(särskilt i strandnära lägen) har varit bebodd sedan sen stenålder - för mer än 4000 år sedan - så kan man 

naturligtvis inte utesluta - snarare framstår det som sannolikt - att viss stenskyltning för gränser och territorier 

(även boplatsområden) kan ha uppförts redan då. Och en del av stenskyltningen kan ha haft blockhögskaraktär. 

Även bronsålderns och järnålderns fältlandskap kan mycket väl ha haft olika stenskyltningar för 

gränser och territorier, som inte har någon motsvarighet i dagens (eller ens gårdagens) landskap. 

Man måste i sammanhanget vara medveten om att äldre skyltarrangemang som inte nödvändigtvis haft någon 

ursprunglig gränsskyltande funktion senare kan ha omformats (genom olika typer av stenhuggningsinsatser) för 

att fylla gränsmarkerande syften. 

Man kan nog räkna med att Storvretabygdens landskap kan ha en del märklig och spännande stenskyltning av 

gränsmarkerande karaktär. Dels har Uppsala Universitet ( Akademiförvaltningen) genom donation ägt 

skogsskiften här sedan 1600-talet, vilket kan ha påverkat utformningen av skiftesgränsernas stenskyltning. Och 

dels drar en gammal häradsgräns genom storskogen och fortsätter ned mot Fyrisån. Rimligtvis bör det finnas 

intressant och gammal stenskyltning längs en sådan viktig bygdegräns (liksom vid de gamla bygränserna i 

området), som kanske avviker väsentligt i karaktär från stenskyltningen av senare skiftesgränser. 

Gränsmarkering med olika typer av stenskyltningar har nog alltid varit viktig i skog och mark. Men det är 

kanske lätt att överskatta deras förekomst. Så fort man i skogsmark hittar märkliga och svårtolkade 

stenskapelser, som troligen uppförts eller påverkats av människor, är det lätt att förlita sig på gränsmarkeringshypotesen. 

Den blir således lätt en slasktratt dit alla svårtolkade blockarrangemang - inklusive blockhögar - förs. 

Vi måste naturligtvis räkna med möjligheten att människobyggda blockhögar och andra blockarrangemang 

även i avlägsen skogsmark kan ha byggts för andra syften. Det som idag betraktas som avlägsen och oländig 

höglänt skogsmark var antagligen centrala platser för människors boende och aktiveter under sen stenålder.

Dumpningsfunktion 

Stenblock har som följd av olika röjnings- och rensningsinsatser dumpats i blockhögar på platser, där de inte 

varit i vägen för viktiga mänskliga aktiviteter. Under mitten av 1900-talet genomfördes i Storvretabygden 

(och även i stora delar av övriga Sverige) omfattande stenröjningsinsatser. Mängder av sten röjdes undan 

från åker och fält och dumpades i i högar och vallar längs fältkanter och på impediment i fältlandskapet. En 

del av dessa röjstensdumpar matchar vad gäller form och blocktyp den blockhögsdefinition, som ovan givits. 

Blockhögar från 1900-talets stora röjningsvåg innehåller ofta block med grunda borrade dubbhål, där en 

järndubb med ögla fästes för att blocken skulle kunna lyftas och transporteras bort. Med effektiva 

lyftanordningar kunde man lyfta och förflytta block upp mot 7-8 ton. Det är alltså riktiga ”blockbamsingar” 

som man kan finna i sådana röjstenshögar. En del block har dock varit så stora att man behövt spränga dem 

(eller spräcka dem genom kilning i mindre bitar) för att kunna forsla bort dem. Man kan således ibland finna 

både spränghål och klyvborrännor på block i dessa blockhögar av röjsten. 

Under åkerbrukets långa historia har säkerligen många röjningsvågor förekommit. Vissa odlingsrösen har 

säkerligen flera tusen år på nacken. Och vissa av dem (om de innehåller relativt storskaliga block och inte 

uppvisar någon tydlig kallmurning) skulle säkert kunna inrangeras i blockhögskategorin. 

Dumpningshögar kan naturligtvis uppstå av andra skäl än röjning av/för åkermark. Överskottsten från 

vägbyggen kan naturligtvis generera blockhögar. Dikesgrävning kan leda till blockhögar av bortrensad sten. 

Jordtäkt och grustäkt kan efterlämna högar av oanvändbara block. Röjning av ytor för iordningsställande av 

boplatser likaså. Borttagning av stensträngar/stenmurar och av blockstinna gravanläggningar kan förstås 

också skapa blockhögar. 

Och så får vi naturligtvis inte glömma bort att de blockhögar som bildas vid olika typer av stenhuggning. 

Ansamlingar av skrotsten, som bildas vid såväl äldre, traditionell stenhuggning (utan borrteknik) som vid 

yngre borr-relaterad stenhuggning kan åtminstone ibland bilda högar, som uppfyller blockhögsdefinitionens 

kriterier. 

Blockhögarna, som bildats vid äldre stenhuggning, kan naturligtvis vara flera tusen år gamla. Men på grund

av den traditionella stenhuggningens långa kontinuitet så kan sådana blockhögar i tid överlappa 

motsvarande blockhögar med borrkluvet stenmaterial. Borrklyvning är naturligtvis en betydligt yngre 

stenhuggningsform. Men det är svårt att fastställa en bortre tidsgräns för användning av stenklyvning med 

borrteknik. Den information vi har idag visar att borrklyvning förekom i slutet av medeltiden. Det gäller 

båda klyvmetoderna: klyvning med flera radställda grunda borrhål (flerhålsmetoden) eller den med ett 

centralt djupare borrhål (enkelhålsmetoden). Men möjligen har borrtekniken i stenklyvningens tjänst sina 

rötter i en dimhöljd förkristen tid. Vi vet helt enkelt inte. Mer forskning behövs som man brukar säga. 

Det bör kanske sägas att både stenröjare och stenhuggare ibland gått utanför sitt standarduppdrag och 

uppfört dumphögar, som vittnar om kreativitet och fantasi. Man har tillfört ett konstnärligt drag till 

skapandet av dumphögarna trots att det medfört en extra arbetsinsats. Kanske har man inte bara haft behov 

av att använda sin inre skaparkraft. Kanske har man också velat skapa uppmärksamhet kring sin 

arbetsinsats. Och kanske har man velat uttrycka något i stil med: ”Kilroy was here”. Hur som helst så har 

”stendumparna” - särskilt de som sysslat med stenröjning och haft tillgång till effektiva lyftanordningar - 

inte bara skapat fula dumphögar utan faktiskt också åtskilliga nya vackra stenplatser i fältlandskapet. 

Vi gör naturligtvis stenhuggningen stor orättvisa om vi bara betraktar den som skapare av oanvändbara 

blockhögar av skrotsen , som en biprodukt av stenhuggning av husbehovskaraktär. Stenhuggning har 

naturligtvis genom alla tider använts för att skapa olika typer av blockarrangemang för såväl sakrala som 

juridiska och profana ändamål. Stenhuggningen har varit målfokuserad och syftat till att skapa användbara 

produkter både i skogsmark och fältmiljö. Det innebär, om vi inskränker oss till att endast tala om 

blockhögar, att vi, vid sidan av oplanerade blockhögar av skrotsten, som endast tillkommit som en 

bibprodukt av stenhuggeriet, också har välbyggda och spektakulära blockhögar som avsiktligt byggts av 

huggna block för att uppmärksammas och fylla en speciell funktion i skogs- eller fältlandskapet. Vi kommer 

nedan tydligast att se det när vi presenterar underkategorin Blockbyggen, som inte kan uppfattas som 

annat än mäktiga och imponerande stenmonument även om vi inte tvärsäkert kan tolka deras specifika 

funktion. Även den yngre borr-relaterade stenhuggningen har ibland använts för att skapa imponerande 

monument med tydliga klyvborrännor. Ibland har nog yngre stenhuggning använts för att omforma äldre 

spektakulära monument från tidigare epoker till senare gränsmarkerande monument. Och kanske har rent 

av klyvborrännor och enstaka borrhål rent av varit avsedda att signalera gränsmarkeringsfunktionen.

Sakrala funktioner 

En del blockhögar i Storvretabygden förekommer i områden med spår efter boplatser från sen stenålder och 

från bronsåldern. Vi kan således inte utesluta möjligheten att vissa blockhögar haft en funktion inom ramen 

för ett (kanske både utdraget och komplext) begravningsritual . Och kanske har de därmed också haft en 

funktion inom en anfäderskult. Och kanske har de också utgjort en realisering av någon viktig ingrediens i 

dåtidens kosmologiska föreställningar. Kanske har uppstyckningen av block och bergknallar i blockhögar 

utgjort ett försök att öppna kommunikationsportar mellan de levandes och de dödas värld. Och kanske har 

blockens uppsplittring i blockhögar utgjort ett sätt att frigöra i stenen inneboende krafter- krafter som 

behövdes i kampen att upprätthålla en rådande världsordning och garantera människosläktets fortlevnad 

och för att undvika kaos och död. Det här är naturligtvis enbart spekulationer. Men ett visst stöd för sådana 

tankegångar kan kanske erhållas i den omständigheten att viss stenhuggning har ett mycket ofunktionellt 

inslag, som är svår att koppla till profan funktionell stenhuggning. Det talar för att det skulle kunna röra sig 

om stenhuggning med ett rituellt syfte. 

Vi kan naturligtvis inte heller utesluta möjligheten att vissa skyltarrangemang av blockhögskaraktär från sen 

stenålder/bronsålder långt senare återanvänts (kanske med viss omformning) med syfte att markera gränser i 

landskapet. Den typen av blockarrangemang, som troligen haft olika funktioner i vitt skilda tidsperioder, 

brukar jag ibland kalla för ”2-fas – monument”. Vi kommer att stöta på en hel del troliga ”2-fas – monument” 

både i text och bild i presentationen nedan.

Områdesvis redovisning av blockhögar och annan 

intressant kultursten i närområdet (Del 2) 

Som redan konstaterats (inledningsvis i Del 1) kommer presentationen av Blockhögar i Storvretabygden att 

redovisas i två olika delar: en del (Del 1) som fokuserar blockhögarna i den höglänta Storskogen och en del (Del 

2), som redovisar blockhögsfynden i skogsmark och hagmark - och även till en del på impediment i 

fältlandskapet - nedanför Storskogsområdet. Uppdelningen beror inte främst på att blockhögsmaterialet 

uppvisar stora olikheter utan mera på dess ansenliga omfattning. Det skulle helt enkelt ha blivit ha blivit 

ohanterligt och svåröverblickbart att presentera så mycket material i en enda sammanhållen volym. Att 

materialet blivit så omfattande så att en uppdelning blivit nödvändig kan dock inte helt skyllas på enbart den 

stora blockhögsförekomsten. Jag har valt att i de olika avsnitten om blockhögar också presentera exempel från 

andra kultusstenskategorier i närområdet - både sådana som har och som inte har tidmässig och funktionell 

koppling till blockhögarna. Syftet med denna utvidgning har varit dels att sätta in blockhögarna i ett större 

kulturstenssammanhang och dels att stimulera läsaren till egna utflykter i särskilt intressanta 

kulturstensområden i Storvretabygden. Och det har naturligtvis gjort att materialet vuxit i omfattning och 

kräver en presentation i två olika delar. Möjligen kan läsaren tycka att de två presentationsdelarna fortfarande 

är överlastade och svåröverblickbara. Men man ska då komma ihåg att det rör sig om arbetsversioner, som inför 

en ev. slutlig publicering antagligen kommer att utsättas för materialsållning och få en mer koncentrarad och 

profilerad utformning. 

Med detta sagt så övergår vi till den områdesvisa presentationen indelad i olika avsnitt, som vart och ett 

beskriver olika områden med blockhögar och annan spännande och intressant kultursten i skogsmark och 

hagmark nedanför Storskogen:

1. Block och Blockhögar i skogsmarken bakom Lilla Huseby. 

Vi började Del 1 av denna presentation med att gräva ”där Du står” - i mitt fall bergrumskullen vid 

Månskensvägen i Lyckebo för att sedan snabbt flytta oss upp till Storskogen för att undersöka den gamla 

kulturstensfloran där. Del 2 ska vi inte inleda med något grävande på hemmaplan. Vi sätter oss i stället på cykeln 

och landar (efter ca en kvart) i ett skogsparti bakom Lilla Husby. Fast cykeln fick jag lämna i hagmarken strax 

utanför. 

Det verkar som om arkeologernas imponerande expertkunskap i det närmaste helt upphör att existera så fort de 

lämnar fältlandskapaet och tar sig in i den bakomliggande höglänta skogen - vilket de i och för sig sällan gör och 

vilket kan vara en orsak till kunskapsbristen. I april 2018 besökte jag för första gången ett skogsparti strax bakom 

Lilla Husby i kanten av fältlandskapet strax norr om Storvreta. I randzonen mellan fält och skog ligger åtskilliga 

gravanläggningar (kända gravtyper) från bronsålder och järnålder. Och de har förstås inventerats och registrerats 

på Riksantikvarieämbetets Fornsök-karta. Men så fort vi lämnar randzonen (hagmarken) och tar oss in i den 

bakomliggande skogen sker något märkligt. Här finns en riklig förekomst av stora stenmonument, anlagda 

blockhögar, spännande skyltblock och stora stenröjda markytor – men ingenting av denna gamla kultursten (eller 

övriga lämningar) finns dokumenterade och registrerade. Kartan över skogspartiet bakom är tom på tecken för 

fornlämningar eller övriga kulturhistoriska lämningar. Det verkar inte som den akademiska arkeologin över huvud 

taget kunnat tänka sig att det redan under sen stenålder fanns en jägarbefolkning, som av religiösa/kosmologiska, 

juridiska och profana skäl starkt påverkade block och mark i skogspartier, som då omgavs av havsfjärdar. 

De tidiga - och ofta ganska tydliga stenspåren, som avslöjar vår tidigaste bygdehistoria innan boskapsskötare och 

jordbrukare tar över, har inte dokumenterats och registrerats. Visst har man då och då inventerat skogsmarken. 

Men man har så vitt jag förstår - inte haft inventeringskategorier, som fångat in de gamla kulturstensspåren – hur 

mäktiga och spektakulära de än varit. 

Den tidigaste kulturstensfynden i vår bygd finns med stor sannolikhet i den höglänta skogsmarken. Och för att 

kunna upptäcka dessa krävs en tydlig blockfokusering, där människans uråldriga påverkan på stenfloran i 

skogsmarken studeras. Och om nu fackarkeologerna inte har en sådan fokusering så får väl vi amatörarkeologer 

hjälpa till med att utveckla en sådan fokusering och ett sådant studium. Det är väl i så fall ett bra exempel på vad 

man brukar kalla ”citizen science”. På sikt kommer förhoppningsvis fackarkeologerna att inspireras och ta en 

större ansvar för den gamla kulturstensfloran i skogsmarken.

Nedan presenteras olika typer av kultursten från skogspartiet bakom den ibland ganska smala randzon, som 

skiljer skogen från fälten och där bronsålderns och järnålderns höglandskap breder ut sig. De blockformer, 

som vi kan identifiera i skogspartiet återkommer till en del i höglandskapet utanför. Det verkar finnas en 

kontinuitet mellan den sena stenålderns kulturstensflora och den som skyltar för gravhögarna utanför. Och 

kanske är t.o.m. högarna en efterbildning av skogslandskapets blockhögar. Högarna är ju laddade med 

mycket sten och består ju egentligen av blockhögar - dolda blockhögar eftersom de täckts med jord och torv. 

Högformen kommer således inte nödvändigtvis in som ett nytt element i bronsålderns begravningsskick. De 

nya är kanske bara själva täckningen av dem. Och kanske är inte heller detta en sedvänja som en ny 

invandrande kultur för med sig. Kanske täckningen mera har att göra med möjligheten att kunna gräva fram 

löst material ur marken. Konsekvensen av en sådan kontinuitet innebär rimligtvis också att mycket av den 

gamla kulturstenen i skogspartiet kan vara relaterat till det senneolitiska gravskicket. Kanske har vi inte bara 

boytor och kultplatser här utan också rikligt med stenmarkerade gravplatser. Skogsmarken bakom fälten här 

vid Lilla Husby ligger så pass högt ( 40 - 45 m.ö.h.) att en jägar- och fiskarbefolkning kan ha bott och verkat 

här under kanske så mycket som tusen år, innan hagmark och fält började användas för boskapsskötsel och 

en del jordbruk. Sedan vet vi förstås inte om skogsbefolkningen fick vara med och dela på de nya 

näringszoner som dyker upp ur vattnet med landhöjningen. Kanske var det invandrare som tog över dessa 

näringszoner. Men det gamla sättet att hantera stenfloran verkar dock till stor del ha överlevt. Det är 

naturligtvis inte självklart att det funnits en jägarbefolkning som tidigt rumsterat om i skogspartiets 

stenflora. Det kan ju inte uteslutas att det är en invandrande bronsåldersbefolkning som använt en 

obefolkad skogsmark, som en stenhanteringsresurs av såväl sakrala (religiösa/kultiska) och juridiska 

(territoriella/boplatsmarkerande) skäl som profana (relaterade till hushålls-och hantverksaktiviteter) skäl. 

En tredje hypotes skulle möjligen kunna vara att stenhanteringen i skogapartiet är av relativt sent datum och 

relaterat till husbehovshuggning. Det är kanske den minst troliga hypotesen. Huggningarna verkar inte 

utformade på ett praktiskt sätt för att hämta hem lämplig sten till närbelägna gårdar. Och det finns heller 

inget inslag av borrkluvet stenmaterial, som rimligtvis borde finnas här om det rört sig om sentida 

husbehovshuggning.

Blockhög i skogspartiet vid Lilla Husby, som kröns av ett kluvet block med en vackert avlångt 

rundat block framför, upplagt på ett stenpodium. Om stenplatsen i stället befunnit sig ute i den 

trädfria hagmarken skulle säkert många ha beundrat den vackra blockkompositionen. I skogsmarken 

är det förstås få - och definitivt inte arkeologerna - som uppmärksammar den. Snett 

infallande solljus i trädrik skogsmark är naturligtvis en mardröm för fotografer. Så den här bilden 

behöver man kanske inte ens be om ursäkt för.

Troligt klyvhack på block i den blockhög, som visades på föregående bild.

Vacker blockhög med markerande toppblock i skogsmarken bakom Lilla Husby.

Omfångsrik men ganska flack blockhög med toppblock i skogsmarken ovanför Lilla Husby.

Blockhög med vackert hugget skyltblock i skogsmark bakom Lilla Husby

Stenplats med spektakulärt hugget huvudblock i skogsmark nära fält vid Lilla Husby

Utanför skogen, alladeles i fältkanten, hittar man ofta (som här på bilden) högar eller vallar av röjsten, som röjts undan från åkerjorden. 

Fast just här blir man inte riktigt klok på röjstenen. Blocken har inga dubbhål och verkar således inte ha transporteras undan av någon 

stenvagn under mitten av 1900-talet. Det finns inte heller några inslag av borrhål eller borrännor, som antyder att stenmaterialet 

sprängts eller kilats. Man sprängde och kilade ibland för att dela upp stora block i mindre transportabla bitar. Men man kunde ibland 

lyfta block ur åkerjorden med hjälp av stubbrytare och en gripklo av järn. Materialet kan också ha lagts upp ganska sent av starka 

maskinarmar. Men skulle det inte i så fall - eftersom det verkar styckat - visa spår efter sprängning eller kilning? En annan möjlighet är 

förstås att blocken i bildens blockhög huggits fram ur ett större block, som stått i fältkanten med traditionell stenhuggning (utan 

borrinslag). En ytterligare möjlighet är förstås att det rör sig om gammal kultursten som tillhör en anläggning ute på fälten – och som 

redan var huggen - och som bara flyttats till fältkanten. Det här blev svårt - nästan för svårt. Det är bara att bryta ihop och gå vidare!

Anhopningar av småskaligt stenmaterial hittar man sällan i skogsmarken. Och det beror sannolikt inte bara på 

att det är överväxt av en kraftig markvegetation. På ett ställe, ganska nära de utanför liggande fälten, hittade 

jag dock en flack ansamling (knappast blockhög) av mindre blockstycken).

Här i skogsmarken vid Lilla Husby är det inte ovanligt att även mycket stora block står i anknytning till en blockhög. 

Det kan nog ofta vara så att både det större blocket och blockhögen bredvid skapats ur ett och samma originalblock.

Ett av de större stenmonumenten i skogsmark bakom Lilla Husby - på kanten till en stor, stenröjd yta. Trots sin storlek 

är nog blocket medvetet positionerat här för att troligtvis skylta för ett boplatsområde. På nästa bild ser vi också att 

blocket har en släthuggen sida.

Här ser vi samma block med sin släthuggna sida. Möjligen har det vackra blockstycke, som ligger snett framför blocket, huggits loss från det 

stora blocket. Mosskikten på de olika blocksidorna ser verkligen olika ut. Här på den släthuggna vertikala blocksidan har mossan verkligen 

haft svårigheter att ta sig in. Huggningen här kan vara flera tusen år gammal och ändå saknar den i stort sett mossvegetation. Kanske har 

den huggna vertikala ytan under lång tid varit målad (eller i vart fall hållits ansad) vilket hindrat mossinväxt. Den släthuggna stenytan 

saknar säkert inte vegetation. Antagligen har ytan täckts av ett lager med stenlavar. Kanske har stenlavar konkurrensfördelar framför 

stenmossor, när det gäller att ta sig in på stora släthuggna vertikala stenytor. Och har dessa väl etablerats så kanske de aktivt motverkar 

mossans inträngande på samma yta. Möjligen skulle man kunna tänka sig att det stora stenmonumentet i relativt sen tid omformats till en 

gränsmarkerande monument och att framhuggningen av den släta ytan först då ägt rum. I så fall behöver vi kanske inte förvånas över att 

mossan ännu inte lyckats invadera stenytan. Men det finns alldeles för många stora monument med släthuggna mossfria ytor i området för 

att det ska vara en rimlig genomgående förklaring.

I en viss vinkel har det stora blocket nära den jämna stenröjda ytan en form som påminner om en pyramid, 

kon eller bikupa. Det är blockformer som man ofta återfinner i höglänt skogsmark i närheten av troliga 

boplatser. Antagligen har dessa - ofta imponernde block - haft en boplatsmarkerande funktion.

Blockhög med två huggna block med upptagna mittsprickor helt nära det tidigare presenterade stora skyltblocket.

Troligen stenröjt , stort och plant markområde i början av skogspartiet ganska nära hagmarken. I kanten av detta 

område står det stora skyltblock, som vi ovan presenterat.

Troligen ett block, som spräckts upp genom mänsklig stenhuggning. Men helt säker kan man inte vara bara genom att 

betrakta just det här blocket. Det finns naturligtvis anledning att studera blockfloran i närheten för att kunna göra en 

mer säker bedömning. Verkar också dessa block medvetet huggna och tillformade, så stärks rimligtvis aktierna för att 

också det här blocket påverkats av mänsklig stenhuggning - även om naturligtvis fysisk närhet inte alltid borgar för likhet 

ifråga om funktion och tillkomsttid.

Troligen hugget block nära det uppspräckta stora blocket på föregående bild.

Blockhög med ett rundat och ett ett spetsigt block högst uppe i högen - nära det uppspräckta blocket

Huggen ”blockstubbe” nära det uppspräckta blocket. Det är rimligt att dra 

slutsatsen att just det här blocket och de två andra stenplatser, som ovan 

visats, genom sin närhet hör till samma skyltkomplex som det stora 

uppspräckta blocket och att de alla formats genom mänsklig stenhuggning

Stor uppallad stensugga - troligen ett skyltblock - i samma skogsområde.

Bilden visar en av många sprickstenar i skogspartiet. En del sprickstenar har en inslagen sten i sprickan. Det 

kan röra sig om en kilsten som använts för att spräcka blocket. Alternativt skulle det kunna röra sig om en 

låssten som slagits ner för att hindra sprickan att sluta sig. Men den kan också ha satts dit för att utmärka 

blocket som en särskild typ av skyltblock.

Bilden visar den inslagna stenen i den upptagna blocksprickan. Jag brukar ibland benämna sprickblocken med 

inslagna stenar för indikationsblock, eftersom de nästan alltid signalerar förekomst av andra typer av kultursten i 

närheten (jämför exempelvis Avsnitt 6 s. 149).

Just det här sprickblocket saknar inslagen sten. Och jag är inte säker att just de här två blockbitarna en gång suttit 

tillsamams och drivits isär genom kilning. Eftersom båda blockdelarna går långt ner i marken har det kanske inte 

varit möjligt att driva isär dem med hjälp av allt större kilstenar. Kanske är det så att ett mellanparti faktiskt 

huggits loss och avlägsnats. Blockdelen till vänster uppvisar också ett mycket speciellt klyvmärke. Märket har nog 

ingenting med stenklyvning att göra utan har nog huggits upp för att markera att stenplatsen här haft en mycket 

speciell status.

Vacker blockhög med två två vackert formade block på krönet. Vi vet inte vad de tillformade blocken vill 

kommunicera . Men att blockhögen en gång varit en stenplats med en speciell funktion kan vi nog utgå ifrän.

Stort block som utsatts för stenhuggning (utan borrteknik) i skogsmarken 

bakom Lilla Husby.

Stort block (möjligen placerat av människor) i branten ovanför den lägre delen av skogsmarken bakom Lilla 

Husby. Den släthuggna ytan vetter ner mot den röjda jämna yta, där en boplats kan ha funnits under sen 

stenålder. Blocket kan ha skyltat för den nedanförliggande boplatsen. Märk att den släta stora stenytan är 

nästan helt fri från mossa. Men det behöver nog inte betyda att framklyvningen av den här mäktiga 

stenytan genomförts under senare århundraden.

Samma block som på föregående bild, sett från sidan. Även blocktaket verkar ha 

utsatts för stenhuggning. Inte alla tillformade block kring troliga boplatser i 

skogsmarken har standard-utformningar, som återkommer från boplats till boplats. 

De stora stenkolosser, som skyltade för boplatsområden, är ofta mycket individuellt 

utformade. De förenande dragen mellan dessa kolosser är nog egentligen bara att 

de har stora dimensioner och är spektakulärt huggna – och möjligen också att de 

står i sluttningar en bit från boplatsen - kanske för att markera boplatsens yttersta 

gräns.

Ytterligare en bild av samma block

På bergskrönet en bit ovanför blocket i sluttningen hittar vi en flack ringformad anläggning. Den har ingen välvning 

och kan knappast kallas blockhög enligt den definition som jag inledningsvis givit. Troligen rör det sig om en 

topplacerad stensättning. Om det är en medvetet täckt stensättning vet jag inte. Möjligen har den under årens lopp 

täckts av markvegetation. Här i skogsmarken är stensättningarna inte särskilt vanliga trots att det finns många 

utmärkta höglänta lägen. Stensättningen kan vara en senare inslag bland kulturstenen i området. Kanske är det 

bronsålderns jordbrukare och boskapsskötare, som anlagt en ensam grav här uppe på krönet.

Ytterligare ett stort block i skogspartiet som med stor sannolikt fått en sida släthuggen genom mänsklig stenhuggning. 

Flera block i närheten har också spår efter mänsklig stenhuggning.

Baksidan av samma block som på föregående sida. Även denna sida har nog till viss del utsatts för 

stenhuggning - men inte i lika stor omfattning som framsidan.

Spännande blockhög, där blockbitar huggits loss men fått ligga kvar i sina ursprungsfunktioner.

Vacker huggen blockkomposition nära det stora blocket.

Det finns naturligtvis inte en chans i världen att det här lilla märkliga blocket skulle ha tillformats av naturkrafterna! Då 

och då stöter man på den här typen av ideosynkratisk stenhuggning, där det är svårt att förstå hur stenhuggaren ifråga 

tänkt med sitt verk. Hur som helst har det blivit vacker och suggestiv stenkonst. Och blocket har antagligen haft en 

kompletterade skyltfunktion i relation till det större blocket i närheten

Ytterligare en huggen blockkomposition nära det stora blocket.

Spännande stenkloss nära det stora blocket. Blocket tillhör närmast den kategori av kultursten som jag brukar benämna 

”huggkubbar”Jag tror inte den är markfast på platsen. Den har antagligen ställts här i skyltsyfte efter det att den tillhuggits. 

Märk det stora hålet på undersidan som antagligen är ett klyvnärke.

Hugget block i skogskanten ner mot hagmarken. 

Blocket har mycket tydlig skyltkaraktär.

Mycket vacker och imponerande pyramidformad sten i skogsmarken bakom Lilla Husby. I närheten av dessa 

sannolikt boplatsmarkerande block brukar man ofta se stenröjda jämna (troliga) boplatsytor Just här hade 

jag dock svårt att upptäcka någon sådan. Man kan kanske inte utesluta möjligheten att boplatsens hus kan 

ha legat ute i dagens åkermark. Det är ju ganska nära till åkerkanten.

Samma block som på föregående sida, sett ur en annan synvinkel.

Hugget block, som mynnar ut i en spets - i samma skogsparti.

Ytterligare ett hugget block som mynnar ut i en lite trubbig spets.

Vackert block i hög/stensättning ute i hagmarken. Skogsmarkens blockformer används som markörer på 

bronsålderns/järnålderns gravanläggningar i hagmarken. Och här uppfattar vi dem utan svårighet som skyltblock. 

Det gör vi sällan i den träd- och blockrika skogsmarken.

Vacker stenplats på den lilla höjdryggen ute i hagmarken med troliga gravplatser från bronsålder/järnålder. Sättet att forma och ställa 

upp block överensstämmer väl med vad vi sett i den bakomliggande skogsmarken. Just den här stenskyltningen skulle mycket väl ha 

kunnat stå inne i skogsmarken. Sedan vet vi förstås inte om den här vackra stenplatsen skapats av människor på bronsåldern/järnåldern. 

Kanske bredde skogsmarken ut sig ända hit en gång. Och kanske är det människor redan under sen stenålder, som står för kompositionen 

här.

Podieblock vid gravanläggning på kulle ute i hagmarken - se föregående sida

Klyvborränna i block i den smala hagmarkszonen mellan skog och fält vid Lilla Husby. I 

skogen bakom hittar jag dock inga block som utsatts för borrklyvning. Det var nästan 

lite oväntat. I vissa andra skogsområden finns det gott om borrkluvet stenmaterial. 

Skogsområden kan således skilja sig åt rejält när det gäller förekomst av klyvplatser 

där huggning skett med den yngre borrtekniken. Det kan naturligtvis finnas åtskilliga 

orsaker till detta. Men dem lämnar vi därhän i den här presentationen.

Det känns bra att få avsluta avsnittet från Lilla Husby med det här vackra blocket. Det är ingen komplicerad form som huggits fram här. 

Ett större lite kulligt block har, som det verkar, delats i två halvor. Och den ena halvan har fått stå kvar med sin släthuggna - och 

fortfarande mossfria sida. Det är en tydlig skyltkaraktär över det här blocket. Och vacker stenkonst är det naturligtvis också. Det är väl 

egentligen på tiden att någon tar sig an uppgiften att presentera den gamla kulturstenen i skogsarken ur ett konstperspektiv. Jag har 

försökt göra det (lite nyvaket och amatörmässigt) i mitt arbete Konsten i den gamla kulturstenen, Del 1 (finns för gratis läsning på 

yumpu.com). Men det vore naturligtvis bra om någon med gedigen konstvetenskaplig bakgrund (och arkeologisk dito) skulle vilja åta sig 

en sådan uppgift. Bilden visar också hur på sina ställen hagmarksbältet är reducerat. Och skogen går nästan ända ner till fältkanten.

2. Den märkliga blockhögen i skogspartiet vid kolonilottsområdet 

i Lyckebo – en av många spännande blockhögar i området 

I ett skogsparti vid gångvägen mellan Himmelsvägen och kolonilottsområdet i Lyckebo finns en av bygdens 

märkligaste och mest storslagna blockhögar. Som tre stora ägg ligger tre tillhuggna block upplagda på toppen av 

ett stort blockfundament, som splittrats i stora bitar. Två av blocken är dessutom uppallade på mindre stenar. I 

stenfundamentets högra kant skymtar också ett block som har formen av en stenkub. Det är med all sannolikhet 

ett medvetet hugget block, som antagligen ska kommunicera något viktigt. Det är samma blocktyp som vi senare 

kommer att uppmärksamma på blockhögens krön i skogspartiet vid Norrbo (Avsnitt 12, sid. 252). Framför högen 

står ett vackert stenstycke uppställt i tydlig skyltposition (se sid. 75 nedan). När det gäller blockhögens funktion 

har jag gissat på antingen ett boplatsmarkerande monument från sen stenålder eller ett gränsmarkerande 

monument från betydligt senare tid. Det ena behöver naturligtvis inte utesluta det andra. Det är möjligt att gamla 

monument från stenålder och bronsålder kom att återanvändas i gränsmarkerande syfte. Den gamla 

häradsgränsen mellan Vaksala och Rasbo härader bör rimligtvis ha löpt fram just i det här området på sin väg ner 

till Fyrisån. Kanske har blockhögen markerat denna gräns (och gör kanske så än idag).* Blockhögen är så märklig 

både till storlek och utformning att den snarast borde underkastas en arkeologisk granskning. 

Det höglänta området som sträcker sig längs fältkanten ut mot Norrbovägen innehåller flera stora blockhögar. På 

åtskilliga ställen kan vi konstatera förekomsten av stora blockhögar, som nog bildats naturligt 

av rasbranter och sönderspruckna bergknallar. Det innebär naturligtvis inte att de varit ointressanta för människor 

i deras närhet. Det finns en ganska tydlig stenskyltning med enstaka uppställda block vid de flesta 

av blockhögarna och ibland finns små stensträngar med koppling till högarna. Områdena mellan de stora 

blockhögarna består ofta av utplanade sluttningar (terrasser) som rimligtvis varit lämpliga boplatser under sen 

stenålder eller tidig bronsålder. Och även om nu människorna inte anlagt blockhögarna så kan de naturligtvis ha 

spelat en viktig roll i exempelvis begravnings- och kultsammanhang. Och kanske var det inte bara de jämna 

utplanade platåerna som förde människorna hit. Kanske var det i lika stor utsträckning de mäktiga blockhögarna 

som lockade. 

* Senare efterforskningar har dock visat att häradsgränsen - om inte sträckningen ändrats under århundradenas lopp - bör ha 

passerat längre österut.

De upplagda blocken påminner om tre stora stenägg upplagda på ett mäktigt uppbrutet stenfundament. Det är 

ingen tvekan om att blockhögen skapats av människor för att fylla ett viktigt skyltande syfte.

Blockhögen i skogspartiet vid Kolonilottsvägen vintertid. Jag brukar ibland framhålla att 

blockhögens fundament består av ett uppspräck block eller en bergknalle. Men när man ser den här 

bilden så förefaller det troligt att flera stora block också hämtats från den närmaste omgivningen

Det är uppenbart att den här blockhögen (trots sin storlek) lever farligt. Ett stort träd har ganska nyligen 

fallit mellan blockhögen och det markerande blockstycket framför högen utan att skada varken blockhög 

eller block. Men ett stort fallande träd skulle nog, om oturen var framme, kunna rubba läget på de 

topplagda blocken.

På takblockets gavel finns tecknade figurer som är svåra att tolka. Möjligen är dessa av äldre datum 

än teckningarna i det underliggande stenrummet (se nästa bild).

Klotter i det uppbyggda stenrummet. Jag antar att det rör sig om teckningar av ganska sent datum. Men jag 

är inte helt säker.

Detaljbild på den vackra men bräckliga uppallningen av det stenblock, som utgör stenrummets tak.

Uppallning av ett annat av de tre toppblocken i den stora blockhögen vid kolonilottsvägen.

Uppställt stort stenstycke vid den övre delen av stora blocksamlingen 

i skogspartiet vid kolonilottsområdet. Allt tyder på att det placerats 

här i skyltsyfte.

Stor blockhög (troligen naturlig) något hundratal meter från den ovan presenterade blockhögen och nära 

fälten, som skymtar nedanför. Framför högen står ett skyltblock, som antagligen hämtats från blockhögen.

Mindre men mycket storblockig blockhög mycket nära blockhögen med skyltblocket. Det är svårt att veta om det är 

människor eller naturkrafter som anlagt högen. Det kan ju vara bådadera i en sorts samverkansprojekt, där 

människor påverkat och förändrat sådant som naturen redan skapat. Att människor tidigt utfört aktiviteter i området 

framgår tydligt av nästa bild.

Låg och kort kallmurad stensträng mellan två blockpartier.. Stenmuren ligger så långt från och högt över 

fältnivån att den knappast har någon anknytning till odlingslandskapet nedanför. Stensträngen är tillverkad 

av sten som huggits med traditionell klyvteknik. Stenmurens skulle därmed kunna vara mycket gammal och 

t.o.m. betydligt äldre än de stensträngar vi ser i järnålderns odlingslandskap. Stensträngens funktion känner 

vi inte till. Den kan ha haft en praktisk funktion. Men kan lika väl ha haft en symbolisk dito.

Samma stensträng på vintern

Ytterligare en stor - troligen naturligt uppkommen - blockhög längre bort i samma skogsparti. Fast 

jag undrar verkligen om naturkrafterna fabricerat och placerat den skickligt huggna, rätvinkliga 

blockklossen till höger ( se pilen).

Svårbedömnd blockhög i mellanformatet – människobyggd eller naturligt skapad?

Stor spontanskapad blockhög i det höglänta skogsområdet ovanför fälten

Det är svårt att redovisa de jämna utplanade ytorna (ev. gamla boplatsytor) på bild. Men här görs i alla fall ett 

försök. I bakgrunden ser vi de lägre liggande fälten skymta fram.

Ytterligare en mäktig blockhög i skogspartiet, vilken säkert inte skapats av människor, men som mycket väl kan ha 

utnyttjats för olika syften.

Det här uppallade och skickligt huggna blockstycket står vid sidan av blockhögen på föregående bild. Människor 

kan vid något tillfälle ha hämtat blocket från blockhögen, huggit till det och placerat det vackert i sluttningen. 

Men den skickliga huggningen kan nog likaväl ha utförts av naturkrafterna, som ibland visar sig vara mycket 

skickliga styckmästare. Placeringen och uppallningen har dock troligen utförts av människor. Ett lyckat 

samarbetsprojekt skulle man kunna säga.

Samma vackert tillhuggna block i sommardräkt

Förutom den inledningsvis presenterade blockhögen vid Kolonilottsvägen är nog den här mindre blockhögen i samma skogspart den som 

mest sannolika kanditaten att ha tillverkats av människor. Förutom den ganska symmetriska formen verkar den ha ett topplacerat 

markeringsblock. Blocken kan ha tagits från en stor närliggande naturlig stenhög. Den är vackert placerad i ett höglänt bergsparti i 

skogsområdet. Plockar man bort träden framför så skulle den här högen kunna vara synlig från mycket långt håll. Till skillnad från den 

betydligt större människogjorda blockhögen vid Kolonilottsovägen, så verkar den här högen verkligen ha varit mån om att synas. Jag leker 

ibland med tanken att högen har exponerat sig mot en havsfjärd, som täckte dagens fält nedanför. Höjdläget räcker gott och väl till för att 

möjliggöra ett sådant scenario.

Märkligt nog är det först i efterhand, när jag studerar den tagna bilden, som jag upptäcker att det faktiskt finns en av 

en stensträng inhägnat yta i blockhögen ena sida. Det gör förstås blockhögen ännu intressantare. Men räcker det 

med en vinterbild för att säkerställa den här stenmurskonstruktionen ? Sannolikt inte. En grundlig utforskning 

sommartid måste nog till.

Utplanad och troligen röjd yta mellan stora blockhögar i sluttningen ner mot fälten

Intressant blockformation i kanten av en röjd utplanad yta (kanske en gång en boplatsyta) mellan två 

blockhögar i skogspartiets sluttning. Jag har sett den här typen av tillformade block på många ställen i 

höglänt skogsmark, där troligen gamla boplatser varit placerade. Jag brukar kalla blockkategorin för 

husblock, eftersom blocken påminner om ryggåsstugor med sluttande tak.

Ibland behövs det kanske inte så mycket för att skapa en vacker stenplats för skyltning. Man klyver ett 

block - eller kanske rent av hämtar det färdigkluvet i en närliggande blockhög. Man placerar det högt 

upp i en sluttning. Man ställer det på den breda basen med spetsen riktad upp mot himlen - och gärna 

med några andra låga stenar poserande framför. Och förstås låter man den vackra huggna ytan 

exponera sig mot en trolig aktivitetsyta nedanför. Svårare än så är det inte att skapa vacker stenkonst. 

Prova själv!

Vackert skyltblock i sluttning strax bredvid en blockhög. Blocket har erhållet en särskild skyltstatus genom 

att utsättas för stenhuggning. Det är möjligt att blockstycket bredvid utgör den borthuggna delen. Någon 

husbehovshuggning i sen tid är det säkert inte fråga om här. Syftet har nog istället varit att ordna till en 

vacker stenplats som skulle skylta för någon viktig företeelse.

Vackert uppställt block i kanten av en låg stenkulle och nära en ganska stor blockhög. Det är svårt 

att veta om det uppställda blocket utgör gränsskyltning eller skyltar för stenkullen som möjligtvis 

kan innehålla en påbyggd gravanläggning. Det är inte troligt att just den här stenen har någon 

anknytning till blockhögen en bit bort.

3. Blockhögen med ett intakt oborrat klyvhål i ett spännade 

kulturlandskap i skogen bakom Himmelsvägen 

Skogen bakom Himmelsvägen har förmodligen hyst åtskilliga boplatser under sen stenålder. Höjdläget är sådant 

att det stöder ett sådant antagande. Och så stöter vi här på åtskilliga röjda ytor, som kan ha fungerat som 

bobottnar under denna period. Vi stöter på flera stora och märkligt huggna flyttblock med röjda ytor framför. Vi 

hittar också några tydliga ovalformade svackor i markytan, som kan vara boplatsrelaterade. I området finns 

också en ravin med branta, blockrika kanter och en jämn stenröjd (nåja, inte helt) bottenyta, som kan ha använts 

för boende. Och inte långt härifrån möter vi kraftledningsbergets vackra terrasser som antagligen också tagits i 

bruk för boplatser. 

Det är egentligen inte konstigt att man i den här ganska blockrika terrängen med troliga gamla boplatser också 

finner åtskillig intressant kultursten. Här finns flera större skyltblock, som antagligen inbjudit till boplatsanläggningar 

och som sedan utsatts för stenhuggning. Här finns också uppställda block med ganska primitiv 

huggning (ofta bara på en sida). Jag kallar ofta den typen av block för uppställda stenstycken. De är inte 

fastgjorda i marken som senare epokers resta stenar utan har helt enkelt ställts direkt på markytan. Antagligen 

har dessa uppställda block utgjort stenskyltning för boplatser. 

Inte långt från en trolig boplats står ett ensamt, uppställt block på en naturlig kulle. Det är nog ingen tvekan om 

att det rör sig om en naturlig kulle och ingen anlagd hög. Vi rör oss ju i ett höglänt skogslandskap som knappast 

berörts av bronsålders och järnålderns begravningsskick. Men redan under sen stenålder var det vanligt att 

naturliga kullar i skogslandskapet erhöll stenskyltningar av olika slag. Om den typen av stenskyltning främst har 

en relation till territoriemarkering eller till någon form av kult låter jag vara osagt. Vi möter denna typ av 

stenskyltning redan i den höglänta Storskogen. Och vi har också beskrivit den i avsnittet som handlar om 

kultursten i skogspartiet vid Norrbo ( Avsnitt 12). De huggna skyltblocken på de naturliga kullarna kan vara 

markfasta eller huggna på annan plats och transporterade upp på kullen. Blocket på kullen i skogen bakom 

Himmelsvägen hör nog till den sistnämnda kategorin. Det verkar nämligen stå ”lätt” direkt på markytan och 

underkanten verkar skadad av klyvhack. Helt kan man naturligtvis inte utesluta att det rör sig om ett gräns-

markerande block. Men i så fall får man nog tänka sig att sentida gränsmarkerare använt sig av ett gammalt 

befintligt skyltblock och tilldelat det en ny funktion. Jag tror knappast att sentida gränsmarkerare skulle ha 

tillhuggit ett block för att sedan baxa blocket upp på kullkrönet bara för att skapa ett gränsmärke för en 

relativt obetydlig gräns mellan skiften i skogsmarken. 

Bara något hundra tal meter från skyltblocket på kullen möter vi, i nederkanten av en liten bergsbrant en 

märklig blockhög. Blockstyckena är lagda i en slarvig hög. Men de enskilda blocken är skickligt tillhuggna och 

har nästan formen av rätvinkliga klossar. De är så skickligt huggna att jag inte kan låta bli att leta efter 

klyvborrännor längs blockkanterna. Men jag hittar inga. Blockstyckena är således tillhuggna med gammal 

traditionell teknik. Alldeles bakom blockhögen finns ett stort upprättstående blockstycke, som vidgar sig 

uppåt. Med största sannolikhet hör blocket funktionellt samman med blockhögen och markerar att det rör sig 

om en viktig och speciell stenplats. Högst upp i skyltblockets stenyta finns ett upptaget hål ca 2 cm i diameter 

och knappt 5 cm djupt. Jag uppfattade inledningsvis det uppslagna hålet som ett lite nyare klyvhål (jämfört 

med de gamla klyvhacken) upptaget med en järnmejsel och med samma håldiameter längs hela djupet. Jag 

började spekulera kring att det kunde röra sig om en mellanform av klyvhål, som i tiden låg mellan de gamla 

trekantiga hacken och den nya borrteknikens klyvborrhål. Men vid närmare besiktigande så handlar det nog 

ändå om ett gammaldags klyvhål. Diametern är störst vid mynningen och minskar successivt med håldjupet . 

Och längst in avslutas hålet med en spets så att hålet närmast får formen av en upp och ner vänd pyramid. 

Hålet är distinkt hugget och det finns inga skador runt själva mynningen. Det talar mot att det skulle vara en 

spontant skada utan koppling till planerad hålupptagning. Det är ovanligt att se den här typen av intakta äldre 

klyvborrhål. Vid klyvningen spricker ju klyvhålen upp och bildar V-formade hack de kluvna stenytornas kanter. 

Om det nu verkligen rör sig om ett klyvhack, så får man väl anta att klyvprocessen antagligen avbrutits av 

någon anledning. Tanken från början var nog att placera ut flera klyvhål under det befintliga för att få kontroll 

över klyvprocessen. Men av någon anledning har klyvprocessen avbrutits på ett tidigt stadium. Kanske 

upptäckte man att det block man var i färd att klyva bättre lämpade sig skyltblock här vid blockhögen. 

Kanske har vi ägnat för mycket utrymme ovan åt det förmodade klyvhålet. Vi vet ju inte med säkerhet om det 

faktiskt är ett klyvhål. Troligen kunde både borrännor och borrhål i stenytor förr användas för att markera 

vissa stenplatser som gränsmonument. I sådana fall kan man kanske betrakta spåren efter stenborrningen 

som en sorts stämpel, som bekräftade att det handlade om ett i laga ordning upprättat gränsmonument.

Jag kan inte svära på att det förhållit sig så. Men mycket talar för detta. Och det kan naturligtvis vara så att också 

att upptagna hål i stenytor med äldre huggteknik var avsedda att uppfattas som ett inslag som förstärkte 

gränsmärkets skylteffekt. Ett enstaka mindre hål i en blockvägg skulle knappast uppmärksammas. Men 

tillsammans med en skickligt huggen blockhög kunde det säker understryka stenplatsens viktiga funktion. Jag har 

sett enstaka borrhål i block långt ute i Storskogen, som knappast kan tolkas på annat sätt än att styrka en 

gränsmarkering. 

Upptagna hål i stenytor kan ju också användas för att sätta fast olika föremål, t.ex. en låsanordning av järn i en 

grindstolpe eller ett trähandtag i en handkvarn. Men för att fästningen ska vara effektiv behövs i regel djupare hål, 

som dessutom har samma håldiameter längs hela djupet. Det är knappast troligt, således, att det upptagna hålet i 

stenytan på blocket här i skogen bakom Himmelsvägen används för att fixera något föremål. 

Det nämndes inledningsvis att området hyser en ravinliknande struktur med blockrika kanter och med en ganska 

jämn och troligen stenröjd bottenyta. Det skulle inte förundra mig om människor tidigt använt ravinområdet som en 

skyddad boplats. Man kan vandra omkring länge här nere på botten, spana upp mot branterna och leta spår efter 

tidig mänsklig stenhantering. Men några blockarrangemang som otvetydigt bär spår av mänsklig stenhantering 

hittar jag inte. Det närmaste jag kommer är ett tillhugget och uppallat block i en brant blockrik del av 

ravinsluttningen. Men människor har alltid haft tuff konkurrens av naturkrafterna när det gäller såväl stenhuggning 

som vackra uppställningar av block. Ovanför ravinbranten hittar jag däremot en stenstruktur som utan tvekan har 

mänskliga konstruktörer. Ett block, skickligt hugget till en rätvinklig kloss, har pallats upp på några understenar. 

Och mitt emot blockklossen har ett block spräckts upp och en mindre sten sitter inslagen i klyvsprickan. Och under 

markvegetationen bakom blocket döljer sig antagligen en låg huggen stenhäll. Det är en underbar människoskapad 

stenplats mitt i blockröran ovanför ravinkanten. Det är för många kulturstensindicier samlade på en och samma 

plats för att vi ska kunna betrakta naturkrafterna som kreatörer: mycket skicklig tillhuggning, flerpunktsuppallning, 

stenhäll, sprickupptagning och inkilning av sten. Man blir förstås glad när man hittar en sådan ”konglomeration ” av 

tecken på mänsklig stenhantering. Men det förhållandet att vi med hundra procents säkerhet kan bestämma 

stenplatsen som ett mänskligt verk hjälper oss inte att säkert bestämma stenplatsens funktion. Det skulle kunna 

röra sig om en stenskyltning för en gammal boplats eller i vart fall en tillskapad plats, som har någon funktion 

kopplad till boplatsen. Men det skulle möjligen kunna vara fråga om en gränsmarkering. Men jag tror knappast att 

det i så fall handlar om en sentida skiftesgräns.

Iordningsställandet av den här stenplatsen har krävt resurser, som man knappast lägger på en ganska 

obetydligt gränsmärke i en skiftesgräns. Men det kan ju förstår handla om en viktig äldre bygdegräns – en 

gräns som kanske är så gammal att den inte har några motsvarigheter i dagens –eller ens gårdagens – 

bygdegränser i Storvretabygden. Jag har hittat den här typen av flerpunktsuppallade stensuggor långt uppe i 

den höglänta och ganska otillgängliga Storskogen - och då alltid i lägen som kan kopplas till troliga gamla 

boplatser. Jag tror således att boplatsskyltning är det rimligaste tolkningsalternativet. Det hindrar förstår inte 

att den här typen av spektakulära stenplatser senare kan ha använts i gränsmarkerande syfte. Så vi behöver 

kanske inte gå lottlösa vilken häst vi än håller på.

På en moränkulle i skogsmarken har ett blockstycke placerats. Så mycket annat finns egentligen inte på kullkrönet. Och blocket dominerar 

därför landskapsbilden. Det är naturligtvis inte helt enkelt att avgöra om ett markfast block tillhuggits på platsen eller om ett blockstycke, 

som huggits fram på en annan plats, flyttas upp på en naturlig kulle. Men ibland (som i det här fallet) kan man se att blockets undersida 

vilar mycket lätt mot markytan och att basytans kanter är sargade och inte sluter tätt mot markytan. Det är nog ett ganska gott tecken på 

att blockstycket blivit placerat här genom människokraft. Att blocket vägt åtskilliga ton har säkert inte utgjort något hinder. Både under sen 

stenålder och tidig bronsålder har det varit vanligt att placera block i skyltpositioner på naturliga kullar. Formen på toppblocket kan variera 

mycket från plats till plats. Ibland kan blocken ha en rundad form. Ibland kan de ha en avhuggen topp och påminner om huggkubbar. Det 

förekommer också block med triangulär form som mynnar ut i en trubbig spets. Just bildens block har en närmast huggkubbsliknande form. 

En av sidorna har en tydligt huggen stenyta som avviker i färg och som nästan helt saknar mossbeklädnad. Förmodligen har denna sida 

utgjort skyltblockets klyvyta, som fick bli den exponeringssida, som i första hand skulle betraktas av förbipasserande.

Samma block sedd ur en annan vinkel. Att det här blocket tillformats genom stenhuggning kan vi nog utan vidare slå 

fast. Sett från det här hållet tappar blocket lite av sin huggkubbsform och antar en mer konisk form med trubbig spets.

Fotografering ur en mängd olika vinklar kan ge upphov till andra tolkningsalternativ. På bilden ser man mycket 

tydligt att att det uppställda skyltblocket (se pilen) faktiskt inte står på på den högst belägna kullen. Bakom 

finns faktiskt en större välvd stenkulle. Och jag kan faktiskt inte garantera att den är naturlig. Den skulle kunna 

var uppbyggd av block och alltså utgöra en stor blockhög. En sådan tolkning skulle ju faktiskt kunna generera 

ytterligare en tolkning för det uppställda blocket: som stenskyltning för en blockhögsanläggning.

Redan på långt håll förstår man att blockhögen här i skogspartiet bakom Himmelsvägen inte är en vanlig 

skrotstenshög efter stenhuggning. En stor blockdel med vacker huggen yta mot blocksamlingen framför tyder på att 

stenplatsen anlagts i skyltsyfte.

I blockhögens stora skyltande block har jag hittat ett hål, som slagits upp utan borrteknik. Hålets ingång är lite kantig och hålets insida är 

skrovlig - inte så slät och glatt som vid borrning med stålborr. Man kan ju tänka sig att det här är ett upptaget klyvhål, som skulle följas av 

flera längre ner på blocket. Av någon anledning har klyvningsarbetet inte fullföljts. Det här intakta klyvhålet kan vara ett unikt fynd, som 

kanske tar oss tillbaka ända till den sena stenålderns stenhantering.

Klyvhålet, som presenterades på föregående bild, är placerat mitt i den inritade vita cirkeln högst upp på det 

upprättstående blocket. Som synes har redan en hel del stenhuggning (utan borrteknik) bedrivits på platsen. 

Flera huggna block ligger i en slarvig hög vid sidan av det upprättstående blocket. Men någon skrotstensrest 

efter sentida stentägt är det troligen inte fråga om här. Formationen har en tydlig karaktär av skyltblock och 

kan ha arrangerats redan under sen stenålder. Alternativt skulle det kunna röra sig om ett gränsmonument från 

betydligt senare tid. Stenmonumentet är dock så storslaget och klyvningen här så omfattande att det knappast 

är troligt att det rör sig om skyltning för en mindre skiftesgräns i skogen. Det är inte ofta ens som den häradsgräns, 

som löper genom Storskogen, har en så imponerande stenskyltning..

Då och då hittar vi block som blivit så uppsplittrade av någon form av mänsklig stenhuggning att de bildar en variant 

på blockhögstemat. Det ser ut som ett tredimensionellt färdiglagt stenpussel med lite dålig passform. Bildens 

stenplats finns nära en trolig boplats från sen stenålder i skogspartiet bakom Himmelsvägen. Härifrån är det bara ett 

50-tal meter till skyltblocket på stenkullen, som presenterades på de inledande bildsidorna i detta avsnitt.

Stort flyttblock med en del spännande uthuggningar i stenytan. Man kan mycket väl tänka sig att blocket 

skyltat för en boplats strax nedanför. Förekomsten av en röjd yta framför och annan kultursten i närheten 

tyder på det. Den sena stenålderns boplatser i skogsmarken markerades ofta av stora block, som kunde 

ges en mycket individuell prägel genom stenhuggning. Det fanns ofta ett samspel mellan stora block och 

människor under sen stenålder. Stora block, som naturkrafterna genom spontan stenhuggning gjort 

särskilt spektakulära, drog ofta till sig boplatser. Och boplatsernas människor påverkade sedan 

ytterligare de stora blocken genom stenhuggning.

Uppställd blockdel med vacker huggen exponeringssida - i Skogsområde bakom Himmelsvägen vid en trolig 

gammal boplats.

Ytterligare ett troligen uppställt stenstycke vid en trolig boplats i skogspartiet bakom Himmelsvägen.

Block med losshuggen överdel så att en variant av podieblock bildats.

Klyvhack i den losshuggna stensuggan, som ligger på stenfundamentet (podiet).Se föregående bild! 

Det är, som påpekats i avsnittets inledning, sällan som man hittar helt intakta klyvhål. Men det här 

är så nära man kan komma. Blockhalvorna har efter klyvningen inte flyttats nämnvärt utan ligger i 

stort sett kvar i sina originallägen.

Huggen stensugga uppallad på två stödstenar i kanten av en djup ravin i skogsparti bakom 

Himmelsvägen. Troligen ett människobygge - fast helt säker är jag inte.

Bilden visar den skickligt huggna och uppallade 

stensuggan strax ovanför ravinkanten - helt 

säkert ett människobygge.

Block med upptagen spricka och inslagen sten bara några meter från den uppallade stensuggan. Sprickblocket 

hör antagligen till samma skyltkomplex som stensuggan.

Man får naturligtvis inte glömma bort det uppallade blockets baksida. Jag ville inte förstöra den vackra 

markvegetationen här. Men jag tror mig ändå kunna utskilja en låg plan stenhäll bakom stensuggan. Och det gör 

naturligtvis att den här stenplatsen blir ännu mer intressant och konstfull.

Sommarens bländande solljus ger inte några bra förutsättningar för fotografering. Men här har jag ändå försökt 

fånga en lite bastant stensugga uppallad på en understen. Förts tyckte jag att den var bakvänt uppallad där den 

står i sluttningen. Med tanke på den vackra och utplanade terrass som öppnar sig nedanför borde den rimligtvis ha 

sin uppallade skyltsida riktad neråt mot terrassen, där antagligen en gammal boplats funnits. Men så gör inte den 

här stensuggan. Den exponerar sig i stället upp mot bergskrönet, där den klossliknande stensuggan står uppallad 

bara ett 20-tal meter högre upp. De båda uppallade stensuggorna hör sannolikt till samma skyltdomän. Så är det 

ofta med gamla kulturstensfynd: de står sällan ensamma utan förekommer i mindre grupper, där de kompletterar 

och förstärker varandra.

Dubbelsten på en höjd nära kraftledningsberget och mycket nära det uppställda skyltblocket på den naturliga 

kullen. Den här typen av dubbelstensmonument är antagligen mycket lätta att missa i skogsmark med ymnig 

markvegetation. Här har jag före fotograferingen skrapat undan mossa på den mindre stenen. Och fortfarande 

är den inte helt lätt att upptäcka.

Ytterligare ett exempel på en dubbelsten (möjligen med gränsmarkerande funktion) i skogspartiet 

bakom Himmelsvägen

Ännu en dubbelsten från skogshöjd bakom Himmelsvägen. Här har den lilla spetsiga stenen på ett 

raffinerat sätt huggits ut ur den större och utgör en del av denna. Här har en verkligt kreativ stenhuggare 

varit i farten. Vid skapandet av ett (troligen) gränsmarkerande dubbelstensmonument har han också 

passat på att skapa vacker stenkonst. Jag vet egentligen inte när den här typen av gränsmonument 

skapats. Med de är alla skapade utan inslag av borrteknik, vilket i och för sig möjliggör en hög ålder. Men 

samtidigt har den äldre stenhuggningstekniken levt kvar parallellt med borrtekniken långt in i modern tid.

Vi tar och avslutar avsnittet med ytterligare en blockhög - bara några hundra meter från det uppställda blocket på kullen (sid 98) och nära 

en svacka i marken som kan ha fungerat som bobotten. Här finns inget dominerande skyltblock som kan föra tankarna till gränsmarkering. 

Den tillhör inte heller den kategori av mycket stora blockhögar som naturkrafterna skapat och som vi såg exempel på i Avsnitt 2 ovan. Den 

här blockhögen ser mera ut som om ett större block eller en liten bergknalle huggits ner i mindre blockstycken, som bildar en slarvig men 

ändå tydligt avgränsad hög. Jag skulle sätta en ganska stor slant på att det rör sig om en människotillverkad hög under sen stenålder. 

Blockhögarna kan möjligen ha en funktion som anknyter till begravning och anfäderskult. Och kanske utgör de jägarkulturens motsvarighet 

till jordbrukarnas och boskapskötarnas högar och rösen under senare tidsepoker. Steget från den här typen av blockhög till bronsålderns 

rösen är nog inte så stort. Men återigen: vi känner inte till blockhögarnas funktion. Och jag kan förstås ha helt fel. Kanske är det trots allt 

naturkrafterna som är kreatörerna bakom blockhögarna. Men visst finns det anledning för fackarkeologerna att ägna ett större intresse åt 

det höglänta skogslandskapets blockhögar. Vi kan ju inte avfärda dem med att de är svårbedömda.

4. Ringformad blockhög och annan kultursten på och kring 

Kraftledningsberget 

För den som verkligen vill besöka en blockhög som är vackert komponerad, skickligt byggd och som utan 

minsta tvivel har anlagts av människor, så är den ringformade blockhögen i kanten av kraftledningsberget en 

het kandidat. De enskilda blockstyckena har säkert huggits loss från bergsbranten alldeles i närheten. Trots 

att blocken i sig är ganska grovhuggna så har de lagts ut i en välformad symmetrisk ringstruktur. Blockringen 

är fylld med andra block och högst upp - väl centrerat i högen - tronar ett toppblock, som mycket medvetet 

placerats i markörposition. Blockhögen är inte bara välbyggd. Den kan också gott betraktas som vacker 

stenkonst - en konstinstallation ute i naturen. Några klyvborrännor går inte att hitta på de ingående 

blockstyckena. Blockhögen skulle därmed kunna vara ett skyltarrangemang med flera tusen år på nacken. 

Men den skulle alternativt kunna utgöra en gränsskyltning från senare århundraden. Vare sig det nu är det 

ena eller andra , så förvånas man något över att det här monumentet inte anlagts på bergskrönet (bara ett 

50-tal meter bort) där det skulle ha fångat uppmärksamheten på ett betydligt starkare sätt. Här nere i kanten 

av berget försvinner nästan blockhögen i den blockrika och trädrika terrängen. Och vet man inte att den finns 

här, så måste man faktiskt ha lite tur för att upptäcka den. 

Det är ingalunda så att blockhögen ligger ensam och isolerad i öde skogsmark utan sällskap av annan 

gammal kultursten. Liksom Norrboberget har Kraftledningsberget mycket intressant kultursten på sina 

sluttningar - och nog faktiskt också uppe på bergskrönet. Åtminstone en del av denna kultursten verkar 

tillhöra ett så tidigt kulturstenskikt att den kan ha producerats redan under sen stenålder eller tidig 

bronsålder. 

Och på och kring berget finns också spår som antyder att gamla bobottnar kan ha legat här. Vill vi göra 

blockhögen gammal så har den säkert många andra gamla kulturlämningar att umgås med.

En av blockhögens kulturstenskompisar och en av de vackraste stensuggorna i Storvretabygden har 

placerat sig på kanten av kraftledningsberget i ett skogsparti bakom Himmelsvägen. Stensuggan är 

upplagd på ett stenpodium (en stenhäll) och har samma uppställningssätt, som exempelvis stensuggan i 

skogspartiet vid kolonilottsområdet i Lyckebo (se Avsnitt 6, s.144). Men ett likartat uppställningssätt 

behöver förstås inte medföra att stensuggorna haft samma skyltfunktion eller att de skulle ha tillkommit 

under samma tidsperiod. Och vi vet inte med säkerhet om stensuggan på sitt podium är ett 

skyltarrangemang från sen stenålder eller ett gränsmarkerande arrangemang från de senaste 

århundradena - eller något annat som jag har svårt att tänka ut. Men om det nu är ett gränsmonument så 

har det säkerligen skyltat för en viktig gräns (kanske en bygdegräns)och knappast för en mindre 

betydelsefull skiftesgräns, eftersom det avsatts ganska stora resurser ifråga om tid och arbete för att 

framställa monumentet. Stensuggan är ovanlig såtillvida att den undertill är urnupen. Den har en huggen 

längsgående fördjupning i undersidan så att det nästan bildas ett hålrum under suggan och så att den 

samtidigt får ett lite uppnosigt utseende. Det är möjligt att den här längsgående fördjupningen på 

blockets undersida ska markera en gränsriktning. Men det är i vart fall inget standardsätt att markera 

gränsriktning. Jag har egentligen bara sett något liknande vid ytterligare en skyltplats i Storvretabygden: 

nära den stora branthuggna kolossen i Storskogen (se Avsnitt 20 sid. 148). 

Till skillnad från blockhögen ligger den urnupna stensuggan placerad högt i terrängen på samma sida av 

Kraftledningsberget. Möjligen är de två vackra - men mycket olika - blockarrangemangen gränsmarkörer 

längs samma gräns i skogsmarken. Men det är bara en spekulation från min sida - och i så fall rör det sig 

antagligen inte om någon obetydlig skiftesgräns utan om en betydligt viktigare bygdegräns, som kan vara 

betydligt äldre. Om så här pass imponerande och resurskrävande anläggningar senare skulle visa sig ligga 

längs en obetydlig skiftesgräns så måste vi nästan räkna med att de, som markerat gränsen, använt sig av 

äldre kulturstensarrangemang. 

Utöver de två nämnda blockarrangemangen redovisas nedan i text och bild ytterligare några intressanta 

fynd placerade på Kraftledningsberget.

Ringformad blockhög av huggna block - med tydligt markerat toppblock - nedanför Kraftledningsberget. Typiskt mänskligt 

hantverk - men med svårbedömd funktion. Antagligen är det ett skyltblocksrrangemang, som skyltar för en bygdegräns 

(mindre troligt en skiftesgräns). I Hemringeskogen har jag funnit en liknande blockhög. Men där finns en tydlig 

klyvborränna på en av grundstenarna, som indikerar att blockhögen rimligtvis inte är särskilt gammal. Men några 

klyvborrännor hittar jag inte i den här högen. Så alternativt skulle det kunna röra sig om ett skyltarrangemang från sen 

stenålder. Hur som helst är det mycket ovanligt med den här typen av smakfullt arrangerade, ringformade blockhögar 

med tydligt markerad toppsugga. Och bara det väcker förstås nyfikenhet.

Vacker, urnupen stensugga upplagd på en stenhäll. Skyltblock av den här typen, upplagda på en jämn 

stenyta, brukar jag ibland benämna ”podieblock”.

Samma stensugga sedd från sidan. Längst ner ser man ett kraftigt klyvhack, som nog tillkommit när suggan höggs loss från ett 

block eller en bergsbrant i närheten. I avsnittets inledning velade vi mellan två helt olika funktionstolkningar: ett skyltblock från 

sen stenålder eller ett gränsmonument från senare århundraden. Det är kanske inte helt nödvändigt att göra ett tolkningsval. 

Gamla spektakulära stensuggor, som stått på plats i flera tusen år, kan naturligtvis ha utnyttjats som gränsmonument i långt 

senare tidsperioder. Kanske är vår urnupna stensugga ett exempel på vad jag ibland brukar kalla för 2-fas - monument.

Den skyltande stensuggan i vinterdräkt

Trolig blockhög på Kraftledningsbergets sluttning - möjligen med en markerande mittblock. Svårbedömt!

På några ställen i det höglänta skogspartiet på bergssluttningen hittar man små sensträngar. Strängarna är så små och 

låga att de knappast kan ha tjänat någon mer praktisk, avgränsande funktion. Kanske har de i ställer haft en symboliskt

Tillformat block med en mindre ansamling blockbitar framför. Antagligen har blockbitarna styckats loss 

från huvudblocket. Det rör sig säkerligen om en medvetet anlagd anläggning. Med den kan knappast 

inkluderas i blockhögskategorin. Snarare handlar det om ett blockgravsliknande arrangemang.

5. Blockhögen vid Vintergatsvägens förlängning - ett märkligt 

blockbygge 

Det uppspräckta blocket i skogsdungen vid kolonilottsområdet (se sid. 129) skulle väl knappast ge 

några stensugge-vibbar om det inte hade formats på ett ytterst märkligt sätt genom traditionell 

stenhuggning. Blockets mycket stora överdel har på ett egendomligt sätt lösgjorts från 

blockunderlaget och ger intrycket av en stor stensugga, som balanserar på ett fundament. Jag tror 

inte att överdelen huggits fram någon annanstans för att senare lyftas upp på fundamentet. Den har 

nog bara lösgjorts - möjligen för att det ska se ut som om den lyfts upp. Illusionen av upplyfta block 

har skapats på flera stenplatser i bygden (se t.ex. sid. 304). På ena sidan har överdelen/stensuggan 

spräckts upp. Längst ner i den vertikala sprickan sitter en blockflisa, som ger ifrån sig ett dovt 

vibrerande ljud, när man slår på den. Det är först efter det att kommunen nyligen genomfört en 

skogsröjning i området som blockarrangemanget framstår i all sin prakt. Röjningen har också 

synliggjort en låg men ganska omfångsrik hög ca 20 meter längre bort i skogspartiet. Kanske 

blockarrangemang och hög har ett funktionellt och tidsmässigt samband. Kanske rör det sig om en 

stenskyltning för höganläggningen. Stenhuggningen här är så märklig att den knappast kopplar vare 

sig till sentida stentägt eller sentida gränsskyltning. Möjligen kan man också ha huggit sten här för 

att avvända vid högens uppförande. Den som gräver får se! 

Ja, ungefär så här beskriver jag det märkliga blockarrangemanget vid kolonilottsområdet i 

presentationen Stensuggorna i Storvretabygden, 2018 (finns att läsa gratis i e-boksformat på 

yumpu.com). Och det är klart att man kan uppfatta den mäktiga och märkliga överdelen som en 

stensugga. Men hela blockarrangemanget med sin märkliga uppstyckning i stora blockbitar kan också 

uppfattas som en blockhög ( i den underkategori som vi benämner blockbyggen). Ett homogent block 

har här omformats till ett märkligt blockbygge så till den milda grad att det är nästan omöjligt göra 

sig en korrekt bild av hur det stora homogena blocket en gång såg ut.

Den märkliga stensuggan på sitt stenfundament i skogsparti vid kolonilottsområdet i Lyckebo

Stensuggan (samma som på föregående bild) visar här upp sin mittspricka med inslagen stenflisa längst ner.

Det märkliga blockbygget vid kolonilottsområdet i Lyckebo visar upp sig i vinterdräkt

Jag har försökt fotografera den här stora , men ganska platta, högen bredvid blockbygget åtskilliga gånger sommartid. Jag har aldrig 

lyckats att återge högens försiktiga välvning på ett tydligt sätt. Men vinterbilden lyckades faktiskt bättre. Högens välvning avtecknar 

sig nu mycket tydligare. Snö, som ju oftast har utsuddande och döljande egenskaper, kan faktiskt ibland lyfta fram och förtydliga 

konturer i landskapet.

6. Blockhögar i ett skogsparti nära kolonilottsområdet – och ett 

podieblock som slår det mesta 

Från det märkliga blockbygget vid Vintergatsvägens förlängning mot kolonilottsområdet vandrar vi vidare 

i in i skogspartiet. Vi når snart en märklig blockhög av huggna och slarvigt arrangerade block. Att blocken 

verkligen är huggna (traditionell stenhuggning utan borrteknik) behöver vi nog inte tveka om. Men om det 

är mer än ett skrotstenshög är svårt att säga. En viss skyltkaraktär uppvisar i vart fall högen. Det skulle 

kunna innebära att det är en gravanläggning i sig eller att den dekorerar en låg gravhög. Förutom några 

ytterliga blockhögsbildningar hittar vi några grovhuggna blockstycken, som bara verkar ha ställts på 

marken i någon form av skyltsyfte. 

Strax nedanför de uppställda blockstyckena möter vi en överväldigande syn: en utsökt vacker stensugga 

upplagd på ett skickligt hugget stenpodium. Utan tvekan är blockarrangemanget ett av de vackraste som 

jag över huvud taget kommit i kontakt med i Storvretabygden. I min prestentation Stensuggorna i 

Storvretabygden (2018) har jag beskrivit det på följande sätt: 

I ett skogsparti nära kolonilottsområdet i Lyckebo möter vi en av de allra vackraste podielagda stensuggorna i 

Storvretabygden – kanske den vackraste. Podiet är skickligt tillhugget och har längst fram en märklig utvidgning som liknar 

ett huvud. Man kan nog inte utesluta att det är en medveten utsmyckning av stenhällen. På podiet har ett vackert format 

block placerats. Diagonalt genom blocket löper en ganska bred spricka. Möjligen indikerar sprickan att blocket kluvits i två 

bitar för att lättare kunna lägga upp det på podiet. Det konstfulla blockarrangeanget spränger arkeologins lite trånga 

gränser och för oss in i en konstdimension, där vi glömmer tid och rum och blir sinnesnjutare i nuet. Det är nästan ofattbart 

hur svensk konsthistoria kunnat undvika att uppmärksamma den vackra podielagda stensuggan och dess många nästan lika 

konstfulla kolleger i bygden – och förmodligen i landet i stort. En kommande generation av konsthistoriker måste naturligtvis 

se till att suggorna introduceras i svensk konsthistoria. 

Tills helt nyligen har jag uppfattat skyltarrangemanget (det är möjligt att man strikt kriteriemässigt skulle 

kunna uppfatta anläggningen för en blockhög - men det känns nästan lite förklenande ) som ett gammalt

skyltmonument, som helt varit tillverkat med traditionell stenhuggning och som mycket väl skulle kunna ha 

uppförts redan i förkristen tid. Men helt nyligen upptäckte jag en klyvborränna i stenpodiets framsida, vilket 

påverkar tolkningsläget en del - men knappast gör det mindre komplicerat. Fyndet av borrännan ökar rimligtvis 

sannolikheten för att det skulle kunna röra sig om ett skyltmonument från de senaste två hundra åren. 

Och, kommer vi så långt fram i tiden, så är det svårt att tänka sig att resurskrävande skyltmonument i skogsmark 

skulle kunna ha någon annan funktion än just gränsmarkering. Men det skulle ju faktiskt kunna vara så att 

skyltarrangemanget uppförts långt tidigare (kanske för flera tusen år sedan) som ett boplatsmarkerande 

monument. Att tala om en gammal boplats här är nog inte helt fel eftersom det finns både gravhögar och 

skärvstenshögar i närområdet. Först några tusen år senare har kanske det gamla skyltmonumentet utsatts för en 

borrklyvning för att omformas till ett gränsmonument. Anläggningen blir enligt denna tolkning ett 2-fas – 

monument som haft helt olika funktioner i vitt skilda tidsperioder. Men det finns förstås en tredje tolkning: att det 

faktiskt rör sig om ett mycket gammalt skyltmonument, som delvis uppförts med stenhuggning, där borrteknik 

använts. Det skulle förstås innebära att stenborrningtekniken i stenklyvnings tjänst måste vara avsevärt äldre än 

vad vi vanligtvis föreställer oss. En så hög ålder verkar inte sannolik – men kan inte heller uteslutas, eftersom vi i 

nuläget inte med säkerhet kan fastställa stenborrningens bortre tidsgräns. Så mycket klokare, tolkningsmässigt, 

blev vi nog inte av fyndet av klyvborrännan. 

Tolkningen av anläggningen som ett 2-fas -monument bedömer jag dock som rimligast. Att monumentet har en 

hög ålder förklarar varför det till övervägande del tillverkats genom traditionell stenhuggning. Hade man vid 

tillverkningstillfället haft tillgång till borrteknik så hade vi antagligen sett åtskilliga klyvborrännor i stenytorna. 

Det är först när anläggningen långt senare tas i bruk som gränsmonument, som borrklyvningen kommer in i 

bilden. Och egentligen är man nog då inte ute efter att göra en formförändrande stenklyvning. Man klyver nog 

bara bort en liten bit från stenpodiet för att kunna exponera en klyvborränna. Tanken är nog att borrännan ska 

uppfattas som en stenstämpel som tydligt visar att skyltarrangemanget fått status som gränsmonument. 

Funktionen som gränsmonument behövde nog understrykas med en borränna, eftersom anläggningen i sig inte 

formmässigt påminde om gränsmonument av standardtyp. Den här typen av 2-fas-monument, där äldre 

skyltarrangemang långt senare tas i bruk för gränsmarkering genom märkning med en klyvborränna förekommer

nog ganska ofta i Storvretabygden. Ett exempel är antagligen det gamla blockbygget med borränna i kilen 

mellan Fullerövägen och väg 290 (Avsnitt 18 s. 348). Även den stora upprättstående blockkolossen med den 

långa borrännan i skogspartiet nära Norrbo (Avsnitt 12, s. 258) kan vara ett sådant exempel). 

Vi vandrar vidare genom resterna av ett gammalt landskap med gravhögar, skärvstenshögar och ett och 

annat stensträngsparti, som gränsar mot ett modernt bostadsområde. Hur mycket kultursten som schaktats 

bort från markytan inför anläggningen av bostadsområdet får vi rimligtvis aldrig veta. Inventeringar som 

görs inför planerade exploateringar begränsas oftast till några få kulurstenskategorier: gravhögar, 

stensträngar och skärvstenshögar. Men de uppställda stenarna, de uppallade blocken, de podielagda 

blocken, de stora skyltarrangemangen av blockbyggestyp, blockhögarna, stenhuggningen i block och 

bergknallar och rasbranterna, som kan ha påverkats avsevärt av mänsklig stenhantering, uppmärksammas 

inte och registreras följaktligen inte i den typen av inventeringar. Vi vet således inte vilken kulturstensförlust 

vi råkat ut för när vi markberett skogs-och hagmark för bostadsområden, industriområden och vägar. De 

inventerande arkeologernas nät är så stormaskiga att merparten av kulturstenen inte fastnar. * 

Finns det någon mening med den kulturstensinventering i bygden som jag försöker ägna mig åt (förutom att 

erbjuda en intressant och stimulerande hobbyverksamhet) så är det ju främst att ge en röst åt den kultursten, 

som försvinner utan att vi känt till dess existens. Och de tidigaste kapitlen i vår bygdehistoria blir förstås 

mycket magra, om vi inte väljer att väva in information från människopåverkade och mångfacetterade 

kulturstenen. Men de som beslutar om, planerar och hanterar exploateringen av kulturstensområden vill 

kanske inget veta. Exploateringsprocessen skulle förstås bli ännu segare än vad den idag är. Det räcker 

kanske att man måste ta hänsyn till grupper, som vill värna om skyddsvärda växter och djur. Tänk så segt 

och svårhanterligt allt skulle bli om man också skulle behöva ta hänsyn till en stor grupp stenkramare som 

började värna den intressanta och spännande kulturstenen i våra marker! 

*Just i det här relativt nya bostadsområdet kanske man ändå inte kan skylla merparten av kulturstens-förstörelsen på senare 

tiderns exploatering av mark för anläggning av vägar och bostäder. Här har nog redan jordbruket under lång tid förstört det 

mesta av det som går att förstöra i kulturstensväg.

När vi kommer vandrande från det märkliga blockbygget i Vintergatsvägens förlängning, så får vi syn på bildens 

blockhög, som verkar intressant och som vi bör ta en närmare titt på.

Det är helt tydligt att det bedrivits gammal traditionell stenhuggning på platsen. Men om de huggna blocken ligger kvar som enbart 

en dumphög av skrotsten eller om blocken möjligen har staplats här (lite slarvigt) för att fylla någon funktion (t.ex gravplats) är 

svårt att uttala sig om. Hur som helst så matchar anhopningen av huggna block vår definition av blockhög. Och oavsett funktion så 

utgör naturligtvis blockhögen intressant - och förmodligen mycket gammal - kultursten. Det finns inga spår av klyvborrännor, som 

skulle tala för att det rörde sig om yngre stenhuggning med borrteknik.

Samma blockhög med utplånade drag en vinterdag i februari 2018

I kanten av skogspartiet nära bostadshusen hittar vi den här anläggningen: en ganska stor hög av småskalig skärvig sten. Om det rör sig om 

det är en dumphög efter hushållsaktivet (matlagning) eller efter någon hantverksprocess låter jag vara osagt. Det småskaliga materialet 

kvalificerar hur som helt inte högen för blockhögskategorin. Men den har sannolikt ett par tusen år på nacken. Och det innebär naturligtvis 

att andra typer av kultursten i området skulle kunna vara av samma höga ålder. Men närhet i det fysiska rummet betyder naturligtvis inte 

alltid likhet ifråga om datering – särskilt inte i områden (som det här) där människor levt och verkat under flera årtusenden.

Inne bland granens täckande grenar anar vi en samling av block, som är svåra att bedöma form och utseendemässigt, eftersom både 

träd och snötäcke döljer detaljer. Med en barmarksbild kan vi antagligen göra en bättre bedömning (se nästa sida).

En sommarbild av blockhögen visar ett mindre hugget block som 

har både uppallning och stora klyvmärken. Sprickan längs ner verkar 

framprovocerad genom stenhuggning. Men blockhögen är 

svårbedömd. Och det finns risk för övertolkning.

Sedd från andra hållet antar den här blocksamlingen en tydlig blockhögsform. Troligen är högen en konsekvens av 

mänsklig aktivitet. Men om det bara är en dumphög efter stenhuggningsaktivitet eller ett blockbygge med en specik 

funktion är svårt att avgöra. Det skulle naturligtvis kunna vara en hög skapad av naturkrafter . Men de sannolikt 

huggna blocken i högens andra ända talar mot detta.

Märkligt stenstycke uppställt snett ovanför det vackra skyltarrangemanget som visas på nästa sida. Det verkar 

inte ha huggits på platsen utan verkar ha ställs här i något skyltsyfte. Det får räknas till den kulturstenskategori, 

som jag brukar benämna uppställda stenstycken. Man hittar dem här och där i skogsmarken. Oftast är de 

primitivt huggna och har bara en huggen sida. Den här typen av block är aldrig fastgjorde i marken utan står 

direkt på markytan.

Bilden visar den vackra , podielagda stensuggan i skogspartiet vid kolonilottsområdet. Det är ett av de vackraste 

blockarrangemangen (alla kategorier) i min numera ganska omfattande fotosamling. Blocket är spräckt i två halvor - kanske 

medvetet för att underlätta uppställningen på podiet. Kompositionen förstärks av det uthuggna huvudet längst fram på 

podiet. Inför det här vackra blockarrangemanget glömmer man lätt bort aspekter, som har med datering och funktion att 

göra. Och det är väl så stor konst alltid gör: frigör oss från det tidsbundna och funktionsmässiga och gör oss till 

sinnesnjutare i nuet. Jag brukar ofta begeistrat utropa ”kors i all sin dar” när jag ser någon märkligt tillhuggen 

blockformation i skogsmarken. Men här skulle man lika gärna kunna utbrista: ”konst i all sin dar”!

Från andra sidan ser man tydligare att monumentet består av två olika blockstycken: ett långsmalt längst 

bort och ett mera fyrkantigt blockstycke närmast kameran. I den här vinkeln ser blocksammansättningen ut 

som någon slags monster med stort huvud.

Skyltarrangemanget sett från andra sidan. Den stora stensuggan ligger bara delvis på stenfundamentet (podiet) och lutar lite 

granna. Det skulle naturligtvis ha varit minst lika effektfull om stensuggan helt och hållet flyttats upp på podiet och kanske pallats 

upp med en mindre sten baktill. Men här har man valt en annan lösning.

En nyfunnen borränna på skyltarrangemangets stenfundament. Frågan är om borrännan hjälper oss att tolka 

anläggningen. Den komplicerar nog mera än den hjälper (se avsnittets inledande text).

Bilden är tagen vintern 2018 - en av många vintrar som podieblocket genomlevt. Hur många är svårt att säga. Med tanke på annan 

kultursten i området så skulle det kunna röra sig ett par tusen vintrar. Och kanske har den skyltat för samma boplats, som producerat 

högen med den småskaliga skärviga stenen alldeles i närheten. Men även om det nu bara rör sig om en gränsskyltning så kan den 

ändå ha upplevt flera hundra vintrar. Nog har det varit ganska enformigt att stå här år ut och år in. Antagligen var det lite uppiggande 

för podieblocket, när ett bostadsområde växte upp inför dess ögon för några decennier sedan och det blev liv och rörelse i 

omgivningarna igen.

Bara några meter från podieblocket står det här vackra sprickblocket med en inslagen sten (eller möjligen kvarsittande 

kilsten) i sprickan. Nu tror jag inte att det här handlar om en oavslutad stenhuggning. Spricka och inslagen sten markerar att 

blocket fått en förändrad status och upphöjts till skyltblock. Vad det exakt skyltar för vet vi inte. Men möjligen är det en 

flankerande skyltning för podieblocket. Sprickstenen här är inget unikt kulturstensinslag. Man hittar typen på många ställen i 

blockrik skogsmark i Storvretabygden - ofta tillsammans med annan gammal kultursten. Hittar man ett sprickblock med 

inkilad sten så skulle man bli ganska förvånad om man inte hittade annan intressant kultursten i närheten.

Sprickblocken senvintern 2018

Ev. uppallat block i rasbranten ovanför kolonilottsvägen. Det tycks finna en uppbyggnad av mindre block 

framför det stora blocket, vilken skulle kunna vara anlagd för att få till ett effektivare skyltläge. Men för mig 

säger det inte KLICK! Det är hugget som stucket. Det här skulle naturkrafterna faktiskt spontant ha kunnat 

åstadkomma. Annars finns det verkligen anledning att undersöka rasbranter noggrant. Här fanns ju oerhört 

mycket intressant stenmaterial, som människor med relativt små insatser kunde förvandla till effektiva och 

imponerande stenskyltningar.

Ev. uppallat block ovanför bergsbranten vid kolonilottsvägen. Svårbedömt.

Årstiderna växlar kraftigt här i skogspartiet i kilen mellan kolonilottsvägen och kanten av kolonilottsängen. Här stöter vi på en uppställd 

sten, framhuggen med traditionell stenhuggning. Möjligen rör det sig om en relativt sent uppsatt gränssten. Traditionell stenhuggning 

användes långt efter det borrtekniken introducerats. Om det inte var fråga om ett precisionsarbete var det nog många gånger både 

snabbare och enklare att använda den gamla tekniken. Egentligen hade den gamla traditionella stenhuggningen, utvecklad genom 

tusentals år, nått en sådan grad av effektivitet att det det är svårt att förstå hur den yngre borrtekniken kunde tränga sig in och vinna 

marknadsandelar, vilket den bevisligen gjorde.

Samma uppställda block som på föregående bild. Man kan naturligtvis inte utesluta att det rör sig om ett skyltblock med några tusen 

år på nacken. Men blocket tycks i vart fall inte koppla till någon hög.

Blockhög efter traditionell stenhuggning nära kolonilottsvägen. Det behövs nog ett tränat öga för att se att det rör sig om en gammal 

klyvplats. En del skulle antagligen bara uppfatta den som en naturlig, spontan blockkonstellation - och de flesta skulle säkert inte lägga 

märke till den över huvud taget.

Så här vintertid med ett döljande snötäcke är det inte lätt ens för en stenhuggningsexpert att se att den här blockformationen (samma 

som på föregående bild) är en gammal klyvplats.

Nedanför rasbranten mot Kolonilottsvägen står i blockröran en stensugga, som under mossan i en kant har en klyvborränna. 

Den var helt överväxt av mossa - och det var rena turen att jag skrapade bort mossan just här. Hur många klyvborrännor 

missar vi inte ute i skogsmarken - även då vi systematiskt letar efter dem? Och åldern på klyvborrännan här? Ja, det vete 

fåglarna! Och vad skulle man egentligen ha det huggna stenmaterialet till. Ja, det vete också fåglarna!

7. Blockhögen vid kolonilottsängen – ett stenskepp i 

en stensluttning 

I stenkullens sluttning vid kolonilottsängen i Lyckebo finns en märklig människobyggd blockhög. På långt håll ser 

den båtliknande ut med sin ovala form och lite högre stenar fram och bak. Högen ser ut som ett ståtligt skepp som 

seglar fram här i sluttningen. Kommer man närmare löser regelbundenheten upp sig och blir till ett milt stenkaos 

- men inte mer än man anar att högen byggts utifrån någon slags plan. 

När jag granskat platsen lite närmare, har jag kommit fram till slutsatsen att det på platsen funnits en liten 

bergknalle, som vid något tillfälle massakrerats och huggits upp i mindre, oregelbundna blockstycken. Att 

bergknallen spontant skulle ha spruckit upp på det här sättet är uteslutet. Varken gud eller spontana naturkrafter 

bygger blockhögar på det här målmedvetna sättet. Enstaka blockstycken i högen uppvisar dessutom 

borrännespår. Och det bekräftar naturligtvis att det rör sig om ett människobygge. Borrännorna är inte många. 

Men de finns på så centrala, bärande delar i blockbygget att de måste ha funnits redan när högen byggdes. Det är 

alltså inte fråga om senare stenhuggare, som i efterhand försett sig på högens läckerheter. Eftersom jag inte är 

någon större expert på olika metoder att spräcka berg, så har jag svårt att med säkerhet avgöra hur borrännorna 

tillkommit. Det skulle kunna röra sig om en sprängning. Men blockstyckena är inte så vasskantade och 

oregelbundna som en sprängning skulle ha åstadkommit. Och det finns inte heller några blockbitar med intakta 

borrhål, som man ofta finner i sprängt stenmaterial. Och vem skulle väl i sena tider spränga en bergknalle här 

bara för att på nytt bygga upp den som en imponerande blockhög - och utan att forsla bort något stenmaterial? 

Så vitt jag förstår har aldrig någon väg dragits fram här, så det kan knappast handla om stenröjning för att bereda 

plats för en väg. Och för övrigt tar blockhögen upp lika stor plats som den tidigare bergknallen, så ur friläggningssynpunkt 

har man inte vunnit något alls. Att någon skulle ha letat efter en malmfyndighet här och gjort en 

provsprängning verkar inte särskilt troligt. På andra sidan kolonilottsängen finns visserligen ett ganska stort 

stenbrott. Så stenhuggare kanske ändå kan ha rört sig i området. Kanske har man gjort en provsprängning för att 

testa verkningskraften på sprängmedlet. Och kanske stenhuggarna också ville imponera på bygdens flickor. Och 

det har man nog i så fall lyckats med. För det måste ha blivit en riktig stjärnsmäll här i stenkullens sluttning. Men 

varför har man så snyggt och prydligt lagt ihop det sprängda materialet i en blockhög, som närmast liknar ett 

stenmonument? Nej, man måste nog hitta någon mer rimlig förklaring än provsprängning. Och antagligen måste 

vi dra slutsatsen att sprängning - oavsett syfte - inte förekommit.

Jag tror då mera på att den ursprungliga bergknallen styckats upp med traditionella klyvmetodermetoder och 

med ett mindre inslag av stenborrning. Man har då delvis spräckt upp berget genom att först borra och sedan 

kila i borrhålen. Men det är endast enstaka långa klyvrännor vi ser. Det finns i blockhögen inget inslag av 

klyvhålsteknik, där flera grunda borrhål satts i rad. Med andra ord har man inte varit intresserad av att med god 

precision och kontroll ta fram användbara blockstycken. Det har räckt att spräcka berget i grova bitar, som man 

sedan byggt en skeppsliknande blockhög av. 

Jag har också då och då snuddat vid en förklaring, som har med sakral förstöring att göra. Kanske har katolska 

kyrkan (möjligen i liering med kungamakten) givit destruktionsexperter i uppdrag att förstöra gamla hedniska 

kultplatser? Kanske har det på bergknallen funnits en kultplats, som kyrka och världslig myndighet ansett böra 

förstöras? Kanske förfogade sådana destruktionsspecialister tidigt över stenborrningstekniken - långt innan den 

var spridd i bygderna? Kanske byggde man efter destruktionen ett moment på platsen för att demonstrera den 

nya religionens makt och för att visa vad som kunde hända om man inte valde att dyrka den nye kristne guden. 

Sakral förstörelse får väl närmast betraktas som en lös och lite långsökt hypotes. Jag känner i skrivande stund 

inte till i vilken utsträckning (om alls) som katolska kyrkan och den lierade kungamakten ägnade sig åt sådan 

verksamhet. 

Den troligaste förklaringen är nog att det rör sig om någon form av gränsmonument. Kanske har någon viktig 

ägo- eller bygdegräns dragits fram över kullen här? Själva gränsdragningen har nog genomförts för mycket 

länge sedan. Men gränsen kan ha skyltats om relativt sent - och behöver således inte nödvändigtvis störa 

arkeologernas sena datering av stenborrningstekniken. Men det skulle ju också kunna vara så att 

stenborrningen har sina äldsta rötter i just stenskyltningen för äldre bygdegränser. Kanske hade 

gränsmarkeringsspecialister tillgång till stenborrningstekniken långt innan bönder började klyva sten för 

husbehov och kanske också långt innan man började borra hål i sten för nedläggning av sprängmedel. 

Ovanstående text är ordagrant hämtat från min presentation Stenmomumenten i Storvretabygden (Yumpu.com, 2016) 

Det har gått några år sedan jag gjorde ovanstående beskrivning av blockhögen i stenkullens sluttning ner mot 

kolonilottsområdet. Man påminns om att man faktiskt efter pensioneringen haft ett halvdecennium av ett liv 

bland stenar, som man absolut inte hade förväntat sig. Beskrivningen skedde i början av mitt nya stenliv. Och jag

hade inte så stora erfarenheter av kultursten och inte så många andra blockhögsfynd att jämföra med. 

Idag, 5 år senare, har jag förstärkts i min uppfattning om att vi här har att göra med ett mäktigt gränsmonument. 

Och gränsmonumentet hänger antagligen samman med den häradsgräns (mellan Vaksala och Rasbo härader) som 

bör ha löpt igenom det här området på sin väg ner mot Fyrisån. Det är rimligtvis ingen obetydlig skiftesgräns som får 

en så här imponerande utsmyckning. Att det rör sig om ett gränsmonument kan man antagligen också resonera sig 

fram till utifrån logiska grunder. Eftersom blockhögen uppvisar borrännor på bärande delar så är det rimligt att anta 

att den tillkommit under senare århundraden. Och i sådan sen tid har det väl knappast byggts blockhögsmonument 

av andra skäl än just gränsmarkerande? 

Skulle man däremot anta att borrklyvning använts redan i förkristentid, så kan ju högen ha haft andra funktioner. 

Men det är nog inte särskilt sannolikt. Inte heller hypotesen om sakral förstörelse verkar särskilt sannolik även om 

den är lite lockande i och med att denna kan föra borrännornas datering ner i tidig medeltid. Särskilt mycket evidens 

för den hypotesen finns nog knappast att hämta någonstans. 

Man bör slutligen notera att blockhögen i stenkullens sluttning inte på något sätt är ensamt stenmonument i 

närområdet. Vi har tidigare nämnt både det mäktiga blockbygget i Vintergatans förlängning och det den mäktiga 

blockhögen (med tre upplagda stenägg) vid kolonilottsvägen en bit bort. Och vi får inte heller glömma att vi har en 

stor klyvplats (med en stor blockhalva med borrkluvet stenmaterial framför) med skyltkaraktär och även ett mindre 

stenmonument (se bilder nedan) i samma stenkulle. Möjligen har samtliga dessa en skyltrelation till häradsgränsen.* 

Kanske ska vi inte uppfatta häradsgränsen som en smal teoretisk linje i landskapet utan snarare som en bred gata. 

Förhåller det sig på det sättet, så kan flera olika gränsskyltande monument få plats utan att nödvändigtvis stå i rät 

linje. Slutligen bör vi erinra oss att vi på andra sidan kolonilottsängen faktiskt har ett ganska stort stenbrott där 

block kilats loss med borrteknik. I den kvarstående trappstegsformade branten finns åtskilliga vertikala borrännor, 

Till skillnad från många andra klyvplatser i bygden så behöver vi inte här sväva i tvivelsmål om att åtskilligt med 

stenmaterial tagits från platsen. Kanske är det rent av så att den mäktiga och skeppsliknande blockhögen ett stenkast 

bort delvis byggts med blockstycken härifrån? 

*Senare studium av relevant kartmaterial från mitten av 1800-talet (exempelvis Häradsekonomiska kartan) ger dock inget stöd för 

en rumslig koppling till häradsgränsen. Denna gräns anges löpa ett gott stycke öster om kolonilottsområdet. Datering och 

funktionsanknytning av den skeppslika blockhögen - och för delen av åtskilliga andra märkliga blockhögar och stenmonument 

kring kolonilottsområdet - är därmed en helt öppen fråga. I den mån det rört sig om en gränskoppling så rör det sig antagligen om 

så gamla gränser att de inte finns dokumenterade i äldre dokument och kartmaterial. Om det nu inte är så att häradsgränsen 

tidigare haft en mer västlig sträckning?

Blockhögen som liknar ett skepp - i stenkullen ner mot kolonilottsängen

Blockhögen i vinterdräkt. Stenen längst fram (till vänster) skulle kunna betraktas 

som ett markerande skyltblock.

Ytterligare en vinterbild på blockhögen i stenkullens sluttning vid kolonilottsängen

Block från ”stenskeppet” som uppvisar borrännor

Stort block i stenkullens kant som utsatts för stenhuggning. Blocket verkar ha delats i två halvor med traditionell 

stenhuggning. Den på marken liggande blockdelen har sedan splittrats ytterligare med borrteknik, eftersom 

flera blockstycken här uppvisar klyvborrännor. Det är svårt att säga, om de två stenhuggningsaktiviterna utförts 

ungefär samtidigt inom samma projekt eller om de utförts vid olika tillfällen med helt olika syften. Det är inte 

ovanligt att forntida skyltblock och skyltblocksarrangemang senare omformats och återanvänts i gränsskyltande 

syfte. Stenkullens krön är stenröjt och tilljämnat. Man får intrycket att det i förkristen tid kan ha stått en ganska 

stor byggnad här.

Vinterbild på blocket i stenkullens kant, vilket antagligen någon gång delats i två delar. Blockdelen på marken har sedan delats 

i flera blockstycken med borrteknik.

Den stora, jämna och vackra platån uppe på stenkullen

Ett litet vackert stenmonument nära det stora blocket. Flera av blockbitarna har klyvborrännor. Förmodligen rör det 

sig om ett gränsskyltande monument.

Stenbrott i bergknalle vid kolonilottsängen i Lyckebo. Huggningarna här har genomförts med borrteknik, vilket de många 

vertikala borrännorna i brottytorna vittnar om. Det innebär att huggningarna här sannolikt skett under senare 

århundraden. Till skillnad från många andra klyvplatser framgår det tydligt att ganska mycket hugget stenmaterial forslats 

bort för användning på annat håll. Det kanske rent av är möjligt att en del stenmaterial tagits härifrån för uppbyggnaden 

av blockhögen på andra sidan av kolonilottsängen.

8. Skogspartiet från Stenkullen vid Kolonilotterna till ICA-Solen 

med ett block som nästan blivit en blockhög 

Det rör sig om ganska kort vandring på den skogsklädda höjden från stenkullen vid kolonilottsområdet till Icasolen. 

Och marken är täckt av ett tjockt snötäcke. Men ändå lyckas vi identifiera en hel del intressant kultursten 

på vägen. Märkligast av allt är det stora blocket alldeles bredvid skogsstigen. Det har en märkligt sönderstyckad 

baksida medan andra sidor fortfarande är ganska intakta. Man undrar ett ögonblick om det möjligen är en 

smärre naturkatastrof, som styckat upp blockets baksida på ett märkligt sätt. Men det är knappast troligt att en 

naturkatastrof skulle ha kunnat verka så selektivt på en enda sida. Vi måste nog utgå ifrån att blockets baksida 

styckats upp i bitar av mänskliga stenhuggare. En del mindre stenstycken, som troligen använts som kilar, sitter 

fortfarande inkilade mellan blockstyckena. Och som vanligt står ett stort spektakulärt block inte ensamt. Det är 

flankerat av en spricksten, där sprickan upptagits med gammaldags stenhuggning. Det sitter en mindre sten 

inslagen i sprickan. Förmodligen är den lite rundade stenen ingen kilsten utan snarare en låssten, som håller 

blocksprickan öppen. Någon spännande blockhög kan vi inte räkna in här. Men hade huggningen i det stora 

blocket drivits vidare - och djupare - så hade naturligtvis hela blocket till slut kollapsat och bildat en slarvig 

blockhög. Det är knappast troligt att den arrangerade stenplatsen här har någon koppling till vare sig till den 

stora blockhögen i stenkullens sluttning vid kolonilotten eller till det stora blocket, som kluvits i en annan del av 

stenkullen. Båda dessa stenplatser har ju tydliga spår av borrteknik. Och hade samma stenhuggare varit i farten 

även vid det här blocket så hade de nog använt borrteknik. Mer sannolikt är nog att bearbetningen av det här 

stora blocket är betydligt äldre och jämnåriga med bronsålderns gravanläggningar i närområdet- Kanske har den 

märkliga blockhuggningen markerat ett viktigt territorium eller ett kultområde och alltså fungerat som 

skyltblock. 

Alternativt skulle blocket med sin märkliga huggning och flankerande spricksten ha haft en skyltfunktion i 

relation till den gamla häradsgränsen mellan Vaksala och Rasbo härader, som bör ha löpt fram i närheten.* Och 

så kan det naturligtvis också förhålla sig med de märkliga blockhögsformationer kring kolonilottsområdet som vi 

beskrivit i avsnitten 2, 5, 6 och 7. Men då får man nog tänka sig att häradsgränsen inte utgjorts av en smal 

gränslinje i landskapet utan av en tämligen bred gränsgata, vilket kanske inte är helt osannolikt. 

* Se dock anmärkningen på sid. 160

Letandet efter fullgångna blockhögar gav väl knappast några lysande resultat i just det här området. 

Men i närheten av vandringens utgångspunkt (vid stenkullen på kolonilottsområdet) hittar vi i alla fall 

några som vårvinterns snö gjort extra dekorativa. De utgörs antagligen av huggen sten 

(gammalhuggning utan borrteknik). Men med tanke på de vackra döljande snötäcket avstår jag från 

vidare analys. 

Intressantare då är det kluvna block, som står närmare ICA-solen. Jag plockar fram en snöfri bild för att 

vi tydligt ska kunna se den del av ett järnredskap, som fortfarande, mycket söndervittrat, sitter kvar i 

klyvborrännan. Det kan röra sig om en järnkil eller möjligen om en del av ett järnborr som gått sönder 

och fastnat. Verktygen efter stenhuggningen hittar man verkligen inte ofta på klyvplatserna. 

Åtminstone de som var av järn återanvändes från klyvplats till klyvplats. Och inte ens när de tjänat ut 

kastades de bort utan smiddes förmodligen om till nya redskap. De är först när en smärre olycka inträffar 

i stenhuggningsarbetet och ett redskap fastnar i ett klyvhål, som vi har möjlighet att finna några 

redskapsrester. Av tusentals klyvplatser, som jag undersökt (där borrteknik används) har jag bara funnit 

kvarsittande redskapsrester på fyra. Och här, nära Ica-solen, har vi således en sådan klyvplatsraritet.

Markeringsblock på en förmodligen anlagd liten gravhög på en naturlig kulle.

Samma markerande block i vinterskrud. Längre bort i i sluttningen till den kulle som syns till höger på bilden, står den 

blockhög, som beskrevs i föregående avsnitt.

Översiktsbild av kullen med den anlagda högen (eller snarare stensättningen) och det markerande uppställda blocket 

bredvid.

Borrkluvet blockstycke på samma kulle som det markerande blocket står på. Det är inte ovanligt att finna 

klyvplatser, där borrteknik använts, mycket nära forntida gravanläggningar. Men det finns gott om såväl 

forngravar som klyvplatser med borrkluvet stenmaterial i många skogsområden i Storvretabygden. Så det 

kan vara en slump att de ofta delar samma närrum. Men lite fundersam och brydd blir man allt ibland och 

börjar undra hur länge vi egentligen klyvborrat i sten.

Det är inte självklart att det rör sig om en stentägt där sten framhuggits för avhämtning. Stenhuggeriet kan lika väl (och egentligen 

troligare) ha handlat om att skapa en stenplats för något specifikt - men idag svårfångat - syfte. Runt omkring ligger ganska mycket 

huggen sten. Och det är svårt att avgöra om något stenmaterial över huvud taget tagits från platsen. Det är bara när man betraktar 

blocket från baksidan som man ser den här märkligt upphuggna strukturen. Andra sidan av blocket uppvisar helt släta sidor utan 

sprickbildningar. Med tanke på sid-olikheten kan knappast blocket ha erhållit sitt märkliga utseende genom endast naturkrafternas 

inverkan. De skulle knappast ha kunnat verka så selektivt och avgränsat att de drabbat endast en sida av blocket. På sätt och vis kan 

man kanske säga att det är ett förstadium till blockhög. Det skulle inte behöva särskilt mycket ytterligare stenhuggning för att 

förvandla blocket till en blockhög

Närbild av det uppspräckta blockets baksida (kanske framsida).

Det spektakulärt uppspräckta blocket den snörika senvintern 2018

Nära det uppspräckta blocket står ett sprickblock med inslagen sten. Jag tror inte att det rör 

sig om en kilsten inom ramen för en profan stenhuggning. Snarare markerar sprickan och 

den inslagna stenen att blocken har en skyltande funktion. Sannolikt ingår det i samma 

skyltkomplex som det uppspräckta stora blocket bredvid. Man kan faktiskt använda sig av 

sprickblocken med inslagna stenar som indikationsstenar. De anger nästan alltid att det 

finns annan intressant kultursten i närheten. Se exempelvis sprickstenen med den inslagna 

stenen bredvid den uppallade stensuggan i Avsnitt 3, s. 111-112.

Klyvplats i skogsparti nära åkerfält i Lyckeboområdet i Storvreta. Den vertikala klyvborrännan i den kluvna 

blockväggen innehåller i sin övre del söndervittrat rostbrunt järn efter ett kvarsittande verktyg (borr eller kil?). Se 

också nästa siduppslag.

Det är mycket ovanligt att träffa på rester av ett järnverktyg i ett klyvborrhål. Jag har gjort det 4-5 ggr. Och då 

har jag ändå under årens lopp säkert besökt flera tusen klyvplatser, där borrteknik använts. Det är ju nästan 

uteslutande när något gått fel i själva klyvprocessen som man kan göra dem här typen av fynd

Vi stöter i området på en del blockhögsbildningar, som är svåra att bedöma: spontant tillkomna eller anlagda av människor? Hur som 

helst så är de en fägnad för ögat när de klätt sig i vinterdräkt.

Ytterligare en svårbedömd blockhög i vinterdräkt

9. Norrbobergets spännande kultursten – och 

blockhögarna nedanför berget 

Mellan Himmelsvägens avslutning och Norrbovägen finns ett stort höglänt skogsområde. Och alldeles 

innan Norrbovägen stöter vi på ett högt berg med vacker utsikt mot bebyggelsen i Norrbo. Både uppe på 

bergskrönet och i sluttningarna runt omkring stöter man på mycket gammal kultursten som antagligen 

hör till flera olika tidsskikt. Människor har bott och verkat i omgivningarna i flera tusen år och avsatt 

åtskilliga spår i blockfloran. 

Nedan redogörs för den intressanta och spännande blockflora som finns på Norrbobergets sluttningar 

- men också uppe på själva det utplattade bergskrönet. Det är oftast inte så vanligt med blockskyltningar 

och olika anläggningar av sten i extrema höjdlägen. Men här uppe på Norrboberget hittar vi faktiskt en 

del sådana. Vanligast är annars att kulturstenen är placerad på bergssluttningarna ner mot jämnare 

mark. Även många gränsskyltningar är faktiskt placerade i sluttningar, där de är svåra att upptäcka än 

uppe på bergskrönen. En hel del storslagna gränsmonument ligger undanskymda bland träd och block i 

en sluttning i stället för låta sig exponeras och uppmärksammas i topplägen. Varför det ofta förhåller sig 

så har jag ingen klar uppfattning om. 

I ensamt majestät uppe på Norrboberget (synlig på mycket långt håll) vilar en lite toppig stensugga direkt 

på bergunderlaget. Den står lite djärvt placerad alldeles i kanten av bergsbranten ner mot Norrbovägen. 

Läget och storleken gör att den äger sin plats utan att behöva förbättra sin framtoning med en 

uppallning eller uppläggning på ett stenpodium. Man förstår ändå att den stora och tunga stensuggan 

inte alltid stått här utan att det åtgått mycket tid och arbete att få den på plats. Sedan är det förstås inte 

alltid lätt att veta om det rör sig om en skyltning för en gammal bygdegräns eller ett skyltblock som 

markerar ett viktigt territorium redan under sen stenålder. Någon markering för en sentida obetydlig 

skiftesgräns är det knappast fråga om här. Både själva stensuggan och den omgivande blockskyltningen 

är för storslagna och för resurskrävande stenhanteringsprojekt för att utgöra skyltning för en skiftesgräns 

av mindre betydelse. Sen kan det naturligtvis vara så att äldre kultursten ibland utnyttjats när nya 

skiftesgränser skulle markeras.

Nedan sker i text och bild även en presentation av spännande inslag i den kulturstensflora som finns 

på bergssluttningarna nedanför den topplacerade stensuggan. 

Vi avslutar med att presentera några blockhögar. Det är ju ändå det som är presentationens 

huvudsyfte. Men för att hitta sådana får vi faktiskt ta oss ner för berget till den blockrika terrängen 

nära Norrbovägen (den norra av de två vägar som leder till Norrbo). Här hittar vi faktiskt flera 

blockhögar. Det är möjligt att just det här blockhögsområdet är en utlöpare från den 

stenhuggningsområde vid Norrbo, som vi senare kommer att beskriva (Avsnitt 11).

På det höga berget strax norr om Norrbovägen har den här vackra stensuggan placerats alldeles framme vid 

kanten till branten. När lövverket inte täcker sikten syns den på långt håll, där den ligger på bergskanten i 

”splendid isolation” och formligen dominerar sin omgivning. Stensuggan har lagts direkt på berget. I sitt 

upphöjda läge behöver den varken uppallning eller stenpodium. I närheten på bergssluttningarna finns 

intressant stenskyltning, ett par blockgravar och även några troliga nedsänkta bobottnar.

Stensuggan vid bergsbranten på Norrboberget en vinterdag

Högt upp i Norrbobergets brant finns flera imponerande blockuppställningar. Den här vackra, sidupppallade stenkolossen 

har inte dumpats här av inlandsisen. Långt senare har den huggits ut ur bergavsatsen strax nedanför och lyfts upp till sin 

nuvarande plats. Stenmaterialet här tonar ganska mycket i rött, något som antagligen tilltalat den stenmästare, som varit 

verksam här.

Vacker blockgravsliknande arrangemang i ett ovanligt höglänt läge på Norrbohöjden. Det kan ibland 

löna sig ofta att leta efter olika typer av mindre blockformationer på karga bergsytor. Inte av det skälet 

att de förekommer oftare där, men för att överväxten ofta varit mindre i denna terrängtyp. Jag kan inte 

gå i god för att det verkligen rör sig om en blockgrav. Det skulle kunna röra sig om en betydligt senare 

gränsmarkering. Men tänk om det ändå är det! Och tänk om den begravda personen här har haft något 

att göra med placeringen av den imponerande stensuggan vid bergsbranten en bit bort. Fascinerande 

tanke!

Samma blockgravsliknande arrangemang i vinterskrud

Bild som visar på trolig gammal stenhuggning på Norrbobergets sluttning.

Ytterligare en trolig gammal klyvplats på bergssluttningen.

Vacker stenrad framför mindre block nedanför Norrboberget. Som det nu ser ut rör det sig bara 

om en liten stensträng (nog den minsta jag sett) . Men möjligen skulle man hitta liknande rader 

på sidorna in mot blocket om man skrapde undan mossan. I så fall får vi en vacker förgårdsbildning 

framför blocket.

Blockgravsliknande skapelse längst ner på Norrbobergets sluttning mot skogspartiet före Himmelsvägen. I ett första 

läge så skulle man kunna uppfatta stenarna framför blocket som röjningssten. Men tittar man närmare på 

blockbitarna så är de tillhuggna - antagligen från det större blocket bakom. Det var ju ett effektivt sätta att skaffa 

fram nödvändigt gravtäckningsmaterial. Och med tanke på att större block ofta uppvisar spontana sprickbildningar 

var det antagligen inte förknippat med några större ansträngningar att hugga loss det stenmaterial som behövdes. Vi 

kan knappast betrakta den här anläggningen som en blockhög. Dels är stenmaterialet framför blocket alltför 

småskaligt och dels består anläggningen av två sammankopplade element, där det ena (huvudblocket) har en 

dominerande storlek.

Samma blockgravsliknande arrangemang som ovan i vinterskrud. Det stora markerande blocket har även baktill 

(syns ej på bilden) utsatts för stenhuggning. Och man ser en påbörjad klyvning i blockets längdriktning. I 

klyvsprickan sitter en mindre sten inslagen. Stenen kan ha koppling till den använda klyvningstekniken. Det skulle 

kunna vara en klyvsten (stenkil) eller en låssten för att hålla klyvsprickan öppen (tills klyvningen senare skulle 

återupptas. Man kan naturligtvis inte utesluta att sprickan och den inslagna stenen har något med föreställningar 

kopplade till religion och folktro att göra. Ev. kan det vara ett sätt att bara markera en viktig stenplats.

Märkligt hugget block med skrovlig yta och med lite rundad topp – höglänt skogsparti bakom Himmelsvägen. Helt säkert är 

det här blocket format av en mänsklig stenhuggare. Blocket är branthugget runt omkring. Och överst har en del av det 

ursprungliga blockets naturliga rundning sparats. Jag tror faktiskt inte att jag sett någon liknande tuktad blockformation i 

Storvretabygden. Det skulle möjligen kunna röra sig om en relativt sen stenskyltning. Men mera talar nog för att det rör sig 

om ett skyltblock från ett betydligt tidigare kulturstensskikt. Det finns en del ovalformade nedsänkta ytor i närheten. Dessa 

ytor, som kan ha fungerat som bobottnar, talar för , tillsammans med många kulturstensfynd av ålderdomlig karaktär, att 

bildens block kan ha tillformats redan under sen stenålder.

Samma block som ovan sett från den branthuggna gavelsidan.

Mindre blockhög nära det stora stenhuggningsområdet vid Norrbo (nedanför berget). Det rör sig om en 

ganska slarvig hög av huggna block med ett fyrkantigt större block i toppläge. Det finns en betydligt större 

hög i närheten (se exempelvis s. 206), där ett stort block (eller en bergknalle) styckats i stora blockstycken. 

Möjligen ingår den mindre blockhögen i den större högens skyltarrangemang.

Samma skyltarrangemang sett ur en annan vinkel. Det mindre blocket står på en låg släthuggen häll. 

Och blocket är också uppställt på en liten understen. Så blocket är således uppallat och podieställt på en 

och samma gång.

Nära den större blockhögen, som skymtar till höger, och den mindre blockhög som presenterades på föregående 

bild ser vi ytterligare en mindre blockhög, där en stor toppig stensugga placerats på ett slarvigt fundament av 

mindre block. Antagligen ingår också denna blockhög i det större skyltarrangemang, som hör till den stora 

blockhögen (se nästa sida).

Blocken i den här stora blockhögen är mycket märkligt placerade i en pyramidform. De är upplagda mot en fond av 

ännu större block, som verkar ha styckats fram ur en bergknalle eller större block. Dessa bakomliggande 

blockbitar (som inte syns på bilden) är så stora att de i vart fall aldrig kan ha forslats till platsen. Vare sig de 

pyramidbildande blocken huggits fram på platsen eller forslats hit så är den naturligtvis en bedrift att stapla dem 

så skickligt på varandra. Och staplingen måste ha krävt tid och resurser. Och bara det antyder att det nog rört sig 

om en viktig stenplats. Det skulle t.o.m. krävas en hel del för att skapa en så prydlig blockpyramid även om man i 

sen tid använt en motoriserad stenvagn med vinschanordning. Ibland inbillar jag mig att skaparna av den här 

blockhögen har haft den pyramidformade blockhögen på andra sidan inägan som förebild (se Avsnitt 10 sid. 210).

Allting var egentligen upplagt för man att skulle tolka block och stenpyramid som en stenskyltning från sen stenålder - eller i vart fall från 

tidig bronsålder - på samma sätt som vi i näst avsnitt kommer att tolka den pyramidformade högen på andra sidan inägan. Men i en 

blockkant upptäcker jag en bit av en borränna (troligen en klyvborränna – se den vita ovalen). Jag har gått igenom övriga block i blockhögen 

ganska noga utan att hitta vare sig borrhål eller borrännor, som skulle kunna antyda att antingen sprängning eller borrklyvning ägt rum. 

Några dubbhål, som skulle antyda att det rör sig om röjstensblock, finns inte heller. Det är den här typen av fynd av enstaka borrännor som 

gör en fundersam. Vi har ju stött på stora märkliga blockhögar(som ser ut att vara av hög ålder) med enstaka borrännot tidigare i 

presentationen. Och vi kommer att stöta på såda högar även längre fram i presentationen. Man börjar fundera över om stenborrning tidigt 

(kanske redan i förkristen tid) använts i något speciellt syfte. Det rimliga är väl trots allt att låta borrännan datera blockhögen till de 

senaste århundradena. Om det nu inte är så att borränneblocket helt enkelt ställts in en gammal blockhög för att tydliggöra att den fått en 

ny funktion som gränsmarkör. Och kanske har blockhögen tidigare utgjort ett stort spektakulärt skyltblock, som skulle kunna höra ihop med 

de anlagda blockhögarna av skyltkaraktär på föregående bilder. Men man blir fundersam. Inte minst fundersam blir man över de styckade 

stora blockstyckena som bakom stöttar pyramiden. Vi ser i och för sig liknande styckningar på stenhuggningsområdet en bit längre bort. 

Men det är svårt att förstå varför styckningarna gjorts. Ingen framhuggit stenmaterial har nog avlägsnats från platsen. Så någon 

husbehovshuggning i sen tid kan vi nog utesluta.

På endast ett av blocken här återfinner man en borränna. Det är svårt att veta om det rör sig om en 

klyvborränna eller en sprängborränna.

När man ser den här bilden, så framstår det som sannolikt att den stora blockhögen byggts av block som huggits ut 

ur en bergknalle, av vilken en stor rest finns bevarad. Blockhögen har då ingenting att göra med röjsten från fälten 

eller överskottsten fråg en väganläggning. Kanske har den huggits för flera tusen år sedan av skäl son vi har svårt 

att räkna ut. Eller är det trots allt en sentida imponernde gränsskyltning. Eller har den möjligen tillskapats inom 

ramen för ett malmletningsprojekt? Man kan naturligtvis inte undgå att notera likheten med den märkliga, 

pyramidformade blockhögen på Norrbos inäga bara något hundratal meter bort (se nästa avsnitt). Kanske har de 

två stora blockhögarna ett tidsmässigt och funktionellt samband?

Blockhögen ur en annan vinkel

Blockhögens uppbyggnad är väl något lättare att förstå om man utgår från att blocken inte förts hit utifrån utan 

huggits loss (eller sprängts loss) från en bergknalle. Men ändå verkar blocken medvetet placerade för att skapa 

en bestämd form.

Någonting speciellt är det med platsen kring den stora stenpyramiden. Helt nära står ett skyltblock med vagt inbuktande 

framsida, som dessutom verkar slipad. Möjligen har blockets slipade sida varit målad. Men några figurativa inslag kan i 

vart fall inte skönjas idag. Blocket är nog inte markfast utan har sannolikt ställts upp här för att skylta för något viktigt. 

Blockhögar i alla ära, men det här blocket kan vara den äldsta skyltningen på platsen.

10. Den pyramidformade blockhögen vid Norrbo och annan 

intressant kultursten i närområdet. 

Norrbo-området 

Innan vi presenterar den intressanta blockhögen ska vi ge en kort beskrivning av Norrbo-området, där den 

har sin hemvist: 

Idag ligger Norrbo vackert inplacerat mellan höga berg i norr och söder och mellan järnvägsslätten i öster och 

fältlandskapet i väster ner mot Fyrisåns dalgång. Jag tror nog man kan räkna med att området varit bebott redan 

när stenåldern övergick i bronsålder för knappt fyra tusen år sedan - åtminstone är det ett intryck man får när 

man försöker tyda kulturstensspåren i området. Högt på ena berget övervakade den topplacerade stensuggan 

(se sid. 186) vad som hände i bygden. Och på berget i väster - mot Fullerö hage - tronade en vackert upprättad 

stenplats, som kanske redan då fungerade som kultplats. Jag skriver tronade för platsen finns inte längre kvar. 

Den vackra ”helgedomen” - dit vi ofta vandrade för att njuta av vacker miljö och en alldeles speciell stämning - 

finns inte längre kvar. Den ingick inte i planeringen för det nya bostadsområdet och har därmed gått in i 

stenhimlen - som så mycket annan vacker och intressant kultursten i området. Och dagens järnvägsslätt med 

järnvägsbank och uppodlade åkrar fanns förstås inte. Den höglänta Storskogen sträckte sig hela vägen ner mot 

fyrisåns dalgång. Och då fanns naturligtvis inga fält och uppodlade åkrar här och inte ens Fyrisåns å-fåra hade 

ännu utbildats. Dåtidens strandlinje för fyra tusen år sedan följde nog ganska väl den tvärväg som förenar 

Norrbovägen med den väg som från från fälten söker sig upp över järnvägsbron. Och på Norrbos inägor - just i 

vinkeln mellan de två vägar, som leder fram till Norrbo, kan vi som sagt ha haft en bebyggelse redan då - i 

strandnära läge förstås som merparten av dåtidens boplatser. Men just här hände kanske något mycket speciellt. 

En ny näringszon, som främjar boskapsskötsel och lite jordbruk, stiger upp ur vattnet. Och människor kan välja att 

bli permanent bofasta i området. Den tidigare regelmässiga boplatsförflyttningen i takt med standlinjens 

förskjutning nedåt kunde därmed upphöra. Fast så enkelt och fridfullt skedde kanske inte övergången. Kanske 

fick den gamla befolkningen inte behålla sina nyvunna näringszoner särskilt länge. Eller kanske de inte ens 

försökte. Kanske trängde andra befolkningsgrupper in och tog över de nya näringszonerna. Och det är kanske 

inte så lätt att säga om de gamla kulturstensspåren vi ser i området anknyter till den gamla befolkningen eller till 

inkräktare, som satsade på boskapsskötsel och jordbruk.

Blockhögen vid Norrbo och annan kultursten i närområdet 

Blockhögen (eller snarare blockpyramiden) i kanten av inägan vid Norrbo är en av de märkligaste 

blockhögarna i Storvretabygden - och betydligt mer spektakulär än den blockpyramid vi stötte på i föregående 

avsnitt. Blockstyckena (åtminstone på framsidan) är med stor sannolikt uthuggna ur ett stort homogent block. 

Blocken har efter uthuggningen fått ligga kvar i sina ungefärliga ursprungliga positioner. Blockhögens yta 

liknar ett stort stenpussel, där uthuggna bitar återlagts med lite dålig passform. Baksidan uppvisar en 

uppspräckning i betydligt större blockstycken och är inte lika spektakulär. Stenhuggningen har genomförts 

med gammal traditionell teknik utan inslag av vare sig kilning eller sprängning. Det är knappast troligt att 

uppsprickningen skett medelst upphettning genom eldning. Styckningen i ungefär jämnstora bitar verkar ha 

skett under god kontroll. En sådan kontroll över sprickbildningen skulle knappast ha kunnat åstadkommas 

genom eldning. Trots att själva anläggningen har en mycket gammal (egentligen urgammal) prägel ser ända 

brottytorna förvånansvärt fräscha ut. Det är svårt att tänka sig någon sentida profan funktion för den här 

märkliga blockhögen. Det verkar troligare att den haft en kultfunktion och att huggningen haft en rituell 

funktion. 

I andra sammanhang har jag presenterat en grupp pyramidformade block i höglänt skogsmark, som 

antagligen haft funktionen att skylta för boplatser under sen stenålder och tidig bronsålder. 

Sådana skyltblock har dock alltid varit solida och alltså utförda i ett enda stycke. Möjligen har blockhögen vid 

Norrbo tagit pyramidskyltningen till en ny nivå och byggt upp den av flera blockstycken . Men det är 

naturligtvis bara en spekulation. 

Blockhögen här vid Norrbo kan ha ingått i en gammal stenskyltning för en bygdegräns. Det finns en hel del 

spektakulär stenskyltning i det närbelägna skogsparti, som gränsar till inägan och även i den kalhuggna 

sluttning som sträcker sig upp mot Fullerö Park. Men ingenting hindrar naturligtvis att dessa stora och 

spektakulära skyltarrangemang i sten haft en annan funktion innan de långt senare kom att utnyttjas för 

gränsskyltning. För hårt arbetande gränsskyltare måste det rimligtvis ha varit mumma att kunna utnyttja 

gamla stenmonument i befintligt skick eller med mindre omformning - i alla fall innan vi fick ett rikstäckande 

lantmäteri, som krävde standardskyltning av gränser.

Det finns åtskilliga ”stenhögar” av den här monumentala typen på skogshöjderna runt Storvreta. Det är inte 

alltid lätt att säga om det rör sig om spontana bildningar eller om det är skapelser av människohänder. Just den 

här i hagmarken vid Norrbo har dock tydliga inslag av människopåverkan. Blocken verkar huggna och tycks ligga 

kvar i ursprungliga positioner – men bara nästan. Blockuppbyggnaden liknar ett färdiglagt stenpussel med dålig 

passform. Det är också värt att notera att blockhögen har en pyramidliknande form. Kanske har den här 

blockhögen haft en boplatsmarkerande funktion liksom de pyramidblock, som nedan presenteras på sid 306 och 

329. Se också min beskrivning av pyramidstenar i Spännande stenplatser i Storvretabygden, Del 1 eller Konsten 

i kulturstenen, del 1. Båda presentationerna kan läsas gratis i e-boksformat på yumpu.com.

Bilden visar tydligt att det framför allt är den främre sidan (vänd mot inägan) som visar en märklig 

form av stenhuggning. Ett stort originalblock har alltså någon gång (förmodligen för mycket länge 

sedan) utsatts för stenhuggning, vars funktion vi inte känner.

Blochögen vid Norrbo i vinterskrud - betraktad från andra sidan inägan

I inägans kant reser sig en låg, platt hög eller möjligen husgrundsplatå. Möjligen kan det ha rört sig om 

bådadera. Kanske har en större och mera välvd hög plattats ut för att fungera som husgrundplatå

I inägans trädbevuxna kant mot grusvägen till Norrbo möter vi denna vällagda blockhög av medelstora block. Det skulle kunna 

vara så enkelt att det rör sig om överskottssten från byggandet av Norrbovägen. Men det skulle också kunna röra sig om 

reststenar från en avgränsande stenmur som kanske en gång drog fram här. I blockhögens förlängning till höger finns ett 

grunt dike, som rimligtvis inte haft någon dränerande funktion. Möjligen har diket någon gång täckts med en stenmur, som 

senare tagits bort. Hur som helst är den här högen troligtvis inte bara en vanlig dumphög. Blockstyckena är så vackert lagda 

att högen nog varit avsett att skylta för något.

Det finns en del som talar för att anläggningen har planerats som en gravhög med ett stort skyltblock ovanpå. Idag har högen en stor 

hålighet med kallmurade väggar på baksidan. Möjligen har högen i senare tid omformats till en stenkällare. Men ursprungligen har 

det sannolikt rört sig om en höganläggning (gravhög). Det är ju här - i kanten av det relativt höglänta fältlandskapet, som sänker sig 

ner mot Fyrisåns dalgång - som de första högravarna dyker upp.

Stort block (samma som på föregående bild), som har placerats på en hög uppbyggd av mindre block. 

Bakom blocket finns en stor hålighet med kallmurade kanter. Jag tolkar den kallmurade håligheten som 

rester efter en senare anlagd stenkällare. Andra tolkningar är förstås möjliga. Under sen stenålder 

placerades ibland stora grovt huggna block på spontana kullar i landskapet. Under bronsåldern förekom det 

ibland att större block placerades uppe på eller i kanten av gravhögar. Även om stenblocket på högen är av 

avsevärd storlek och tyngd (så stort att till och med de motoriserade stenröjningsvagnarna vid mitten av 

1950-talet skulle ha haft svårt att lyfta det) så har det säkerligen inte varit någon match för bronsålderns 

höganläggare, som vara vana vid tung stenhantering) att baxa den här stenen på plats. Det syns nästan på 

blockundersidans anläggning mot underlaget att det här blocket inte alltid stått här. Och det var kanske 

också det som gravanläggarna ville visa.

På inägeområdet hittar man flera små blockgrupperingar. Den här är särskilt intressant, eftersom den innehåller ett 

block med ett borrat hål i mitten. Det är troligen inget sprängborrhål eller klyvborrhål. Hålet har nog borrats för att 

fästa något i stenen.

Bilden visar en intressant stenplats av huggna block på inägan.

På inägeområdet strax före Norrbo finns flera flacka och vida gropar, som kan ha haft en 

boplatsrelaterad funktion för flera tusen år sedan.

11. Blockhögar och annan kultursten på det stora stenhuggningsområdet 

vid Norrbo 

En del boplatser är svåra att tolka. Och handlar det egentligen om boplatser? Nära vägen till Norrbo ( innan 

man från järnvägsslätten kommer fram till vägbommen) finns ett stort område (säkert mer än ett hektar) 

med mängder av huggen sten i olika storlekar (dock ingen i riktigt litet format) och former. Mycken av den 

huggna stenen ligger i högar eller staplar. En del av de styckade stenarna liknar nästan klossar och har 

rätvinkliga och släta sidor. Man vill nästan tro att de tillverkats med borrteknik men så är inte fallet. De 

saknar nästan genomgående borrännor efter borrade klyvhål. Det är bara på ett par mycket begränsade 

ställen i det stora stenhavet, som jag kunnat konstatera inslag av stenborrning. Den övervägande merparten 

av stenen har alltså kluvits fram ur antagligen stora block och ur en eller annan bergknalle utan användning 

av stenborrningsteknik. Men är det verkligen bara en arbetsplats för stenhuggare? Troligen är det betydligt 

mer än så. I en del fall har enskilda stenar ställts upp eller medvetet arrangerats i grupper på ett sätt som 

jag känner till från den yngre stenålderns stenkultur i Storskogen och på skogshöjderna i närheten. Här finns 

exempel på vackra block med urhuggen framsida och vackra vågformade kanter och med några mindre 

stenar framför. Här finns uppställda huggna stenar med eller utan stenpackning runt sig. Här finns också 

fyrkantiga stenar som kilats fast mellan andra stenar med en kant ställd neråt så att de mera liknar 

trekantiga stenar med spetsen uppåt. Det är ett sätt att placera stenar som var mycket vanligt i 

stenåldersmiljön uppe i Storskogen. Och vid en av entréerna till området står ett stort och spektakulärt 

pyramidblock – den typ av block som nästan alltid indikerar att det finns rester av en boplats i närheten. På 

en kulle närmare vägen finns ett större rundat uppallat block med en mindre sten framför. Och i 

bergsluttningen i områdets kant finns flera uppallade block. I det stora stenhavet kan man skönja flera 

röjda jämna ytor, som kan ha varit platser för bobottnar. Också utanför kanten av området finns släta röjda 

ytor där hus kan ha stått. Några nedgräva bobottnar (som gör boplatserna lätta att upptäcka) förekommer 

inte här. Både i skogen och på det höga berget bakom boplatsen finns tydliga spår av kultursten. 

Antagligen rör det sig här om en mixad etablering (troligen daterbar till sen stenålder eller möjligen början 

av bronsåldern) där såväl boplatsområde som gravfält och verksamhet för stenhuggeri förekommer 

tillsammans. En sådan mix är ganska vanlig på de flesta boplatser från denna tidsperiod. Med det avvikande 

här är den enorma satsningen på stenhuggeri, som antagit helt häpnadsväckande proportioner.

Omfattningen av styckningen och omfördelningen av stenmaterialet har varit så omfattande att det knappast går 

att förklara med en sentida stenbrottsverksamhet där man utvunnit och forslat bort framhuggen sten. Sten verkar 

inte ha tagits från platsen utan har istället omfördelats. Den har lagts i stora högar eller arrangerats i grupper 

eller ställts upp som enstaka block. Det måste rimligtvis finnas en stark religiös drivkraft bakom en så 

arbetsslukande och tidsödande stenhantering. Kanske är det inte de första bebyggarna på platsen som 

åstadkommit detta stenhav. Kanske bestod stenmiljön i början mera av stora homogena flyttblock och släta 

opåverkade bergknallar. Kanske är det en andra inflyttningsvåg som rumsterat om i stenmiljön och styckat sönder 

den. När nya invånare tog över behövde kanske den gamla stenmiljön destrueras innan plats på nytt kunde tas i 

bruk som boyta. Kanske är det således någon form av sakral förstörelse som gått fram över boplatsen. Det skulle 

ju möjligen kunna förklara vara stenhanteringen fått en så överdriven omfattning. 

Man kan naturligtvis tänka sig att en mer ordinär stenkultur på en stenåldersplats utsatts för en omfattande 

stenbrottsverksamhet under de senaste seklerna. Men vad skulle man i så fall ha använt stenen till? Och varför 

skulle i så fall så mycket huggen sten fortfarande ligga kvar? Och skulle man i så fall inte ha hittat ett betydligt 

massivare inslag av spår efter stenborrning? Jag lutar således åt att både boplats och stenhantering går tillbaka 

till sen stenålder eller tidig bronsålder. Det är dock svårt att förklara den omfattande stenhanteringen. Det rör sig 

ju om en enorm överskottsinsats i förhållande till den ordinära storleken på själva boplatsen. Det är möjligt att 

stenhuggningen varit kopplad till religiösa och kosmologiska föreställningar Och man man kan åtminstone tänka 

sig möjligheten att uppstyckningen av stenen handlade om att frigöra krafter som var instängda i stenen. Eller 

kanske fungerade de slarvigt staplade stenhögarna som dödshus eller som tillfälliga begravningsplatser inom 

ramen för en komplicerad och långdragen begravningsprocess. Alternativt kan man ju tänka sig en profan 

förklaring innebärande att någon boplats redan på stenåldern var specialiserad på stenhuggeri och försörjde 

övriga boplatser med lämpligt stenmaterial. Men jag tror inte att man flyttade stor och tung sten några längre 

sträckor förr i tiden – och särskilt inte när boplatserna runt omkring redan hade sten i överflöd som kunde 

användas. Däremot kan man nog tänka sig att en viss boplats kunde vara specialist på utförandet av 

begravningsriter och tillhandahöll en lämplig stenmiljö på sitt markområde som kunde utnyttjas också av andra 

boplatser i bygden. Tidigt när jag vandrade i den här typen av ofta mycket kaotiska stenhuggningsområden så fick 

jag intrycket att det handlade om en medveten rasering: att en efterföljande kultur helt enkelt totalt raserat och

förstört den kultursten som varit kopplat till en tidigare kultur. En slags medveten sakral förstöring 

alltså! Jag har till största delen övergivit dessa tankar. Jag finner dem långsökta. Men de bör kanske 

ändå omnämnas . Vi behöver nog fundera på den här typen av kaotisk stenhantering utifrån en rad 

olika synvinklar. 

Området har en så omfattande mängd av kulturstensfynd att det knappast går att redovisa alla fynd 

inom ramen för ett enda sammanhållet avsnitt - inte ens om vi skulle begränsa oss till att endast 

redovisa blockhögar. Vi väljer därför att dela avsnittet i två delar: en som redovisar det nordvästra 

området med gräns mot fälten och Fyrisåns dalgång och en som redovisar den sydöstra området med 

gräns mot den skogsstig som löper mellan Himmelsvägen och Norrbovägen. Med innan vi startar den 

tudelade beskrivningen redovisar vi här några viktiga blockformationer och blockarrangemang, som 

tycks avgränsa området i nordväst och sydost:

A. Kultursten vid Stenhuggningsområdets gränser. 

På en kulle i nordväst bildar den här intressanta blockhögen gräns för stenhuggningsområdet.

Den här vackra blockskyltningen på en bergknalle i nordväst (nära Norrbovägen) framstår som tydligast 

vintertid utan någon skymmande vegetation.

I sydost nära skogsstigen mellan Himmelsvägen och Norrbovägen står den här vackra pyramidstenen (just i den här fotovinkeln närmast 

konformad). Stora och spektakulära pyramidstenar skyltar antagligen för boplatser under sen stenålder. Jag möter dem ofta i höglänt 

skogsmark på platser där troligen gamla boplatser funnits. Också här på stenhuggningsområdet vid Norrbo finns märkliga röjda ytor, 

som kan ha fungerat som boplatsytor.

Spänannde storskalig stenskyltning i områdets sydöstra gräns. Med största sannolikhet rör det sig om någon 

form av mänsklig stenhuggning. Någon spontan stenhuggning av naturkrafter tror jag inte på i det här fallet.

Naturliga kullar i höglänt skogsmark har ibland en mycket vacker stenskyltning. Det antyder antagligen att 

de haft en koppling till kult och/eller begravning långt innan konstgjorda högar (gravhögar) dyker upp i 

landskapet under bronsåldern. Den här kullen nära Norrbo (i stenhuggningsområdets sydöstra gräns nära 

Norrbovägen) har en särdeles vacker skyltning bestående av ett skickligt tillhugget huggkubbsliknande 

block med en mindre, rätviklig blockkloss ställd framför. Vackrare än så här går det knappast att smycka en 

liten kulle i skogslandskapet. Utan grävning är det naturligtvis inte lätt att avgöra om det endast rör sig om 

en naturlig kulle eller om det möjligen finns en påbyggd mindre hög/stensättning på toppen.

B. Blockhögar och annan kultursten i stenhuggningsområdets nordvästra del 

Blockhögen med mycket kaotiskt och osymmetriskt utseende. Det är i förstone 

svårt att tro att den skapats för att utgöra ett skyltblocksarrangemang. Men 

samtidigt finns det framför blockhögen flera små flacka högar av småskalig 

huggen sten. Kanske har de små högarna och den stora blockhögen en både 

tidsmässig och funktionell relation. Kanske rör det sig om en kult- och/eller 

begravningsplats under sen stenålder.

Blockhögen i vinterdräkt

Bilden visar en av flera arrangerade mindre stenhögar bredvid blockhögen i Norrbotrakten. Vad kan dessa 

små arrangerade stenhögar säga om den stora blockhögen i närheten? – och vad kan de berätta om sig 

själva?

Parallella blockrader nedanför den stora kaotiska blockhögen, som presenterades ovan

Den här vackra stenplatsen skulle kunna vara spontanskapad av naturkrafterna. Den skulle t.o.m. kunna vara en 

oplanerad blockrest efter mänsklig stenhuggning. Men formationen talar ett tydligt stenspråk, som jag tycker mig känna 

igen från många andra områden i höglänt skog. Man stöter ofta på – i områden som kan förknippas med boplatser från 

sen stenålder - pyramid- eller bikupeformen. Kanske ska man rent av uppfatta den stenformen som ett stentecken för en 

bostad av hyddtyp med spetsig topp. Det kar röra sig om en urgammal boplatssymbol, som kanske (i stenspråkets 

konservativa värld) fick hänga med långt ner i senare epoker, då bostäderna hade börjat utformas på andra sätt. Bildens 

stenplats ligger alldeles nedanför blockhögen på kullen . Och det är möjligt att både stenplatsen och blockhögen 

funktionellt och tidsmässigt anknyter till ett boplatsområde, som en gång troligen funnits här.

Ytterligare en blockhög i närheten av den tidigare presenterade

Ytterligare en blockhög – eller kanske bättre beskriven som en stenrauk efter stenhuggning - i samma område.

C. Blockhögar och annan kultursten i stenhuggningsområdets sydöstra del 

Det vackert konformade blocket nära skogsstigen i sydöst. Blocket har inte placerats på plats utan har huggits fram 

ur större markfast block på platsen (se även sid. 225 ovan).

Nu, när ett tjockt snötäcke lagt sig, blir de olika individuellt formade blockhögarna mer anonyma och 

likformade. Och det finns förstås mängder av snöklädda blockhögar liknande den på bilden inom 

stenhuggningsområdet.

Egentligen behövs det ju bara torv och jord för att förvandla den här ganska välbyggda blockhögen till en 

hög. Kanske är blockhögarna (eller i vart fall en del av dem) någon form av gravhus, som så småningom 

tranformeras till högar, där blocken döljs av torv och jord. (Från den sydöstra delen av den stora stenhuggningsytan 

i Norrbotrakten). Från den här blockhögen är det bara några hundra meter till kanten av 

odlingslandskapet, där de första högarna dyker upp. Men kan lätt tro att blockstyckena här med sina 

rätvinkliga klossliknande former huggits fram med borrteknik. Men några klyvborrännor hittar man inte här. 

Och det öppnar ju för möjligheten att att högen skulle kunna ha åtskilliga tusen år på nacken.

Större block som utsatts för stenhuggningsaktiviteter har ibland former och uppbyggnad som gör att man blir tveksam huruvida det 

rör sig om en oplanerad skrotstenshög eller ett medvetet blockbygge i någon form av skyltsyfte. För egen del lutar jag åt att det är 

en stenplats, som medvetet arrangerats . Men en sådan oprecis bestämning kan ju innefatta det mesta från en relativt sentida 

gränsskyltning till en begravningsplats under sen stenålder.

Stenformationen på föregående bild består säkerligen av huggna block. Men det är ända svårt att hitta några 

klyvmärken längs stenkanterna. I kanten av en lång stenyta hittar jag dock ett V-format klyvmärke. Längs en lång 

kant borde det rimligtvis ha funnits flera klyvmärken. Men det är kanske möjligt att skickliga stenhuggare, som 

kunde läsa stenmaterialet bra, kunde åstadkomma en perfekt klyvning genom att kila i ett enda upptaget klyvhål. 

Kanske klarade man rent av att klyva stenar på önskat sätt utan att ta upp klyvhål och genom att bara slå på stenen 

med en tung stenhammare eller genom att slå på en vasseggad stenhammare med en större stenslägga.

Bilden visar en märklig, stenröjd yta inom ett område, som i övrigt nästan helt upptas av markfasta 

block och huggna blockstycken i flera lager. Kanske rör det sig om en yta, som använts som bobotten.

Klyvplats (med yngre stenhuggning, där borrteknik använts) på en liten höjd inom stenhuggningsområdet vid Norrbo.

Kort klyvborränna i block på stenbrottsboplatsen. Det finns flera liknande borrännor längs den övre blockkanten. Flera 

grunda klyvborrhål sattes ofta i rad i yngre stenhuggning för att få god kontroll över klyvprocessen vid kilningen.

Blocket, som bearbetats med borrteknik, betraktat från den snöiga baksidan. Ibland händer det naturligtvis 

att man tappar blockfokuseringen hur intressanta blocken än kan vara. Se den vackra snöpelaren på 

trädstubben vid blocket!

Det här är en av få klyvplatser inom stenhuggningsområdet där borrteknik använts vid klyvningen. Men även denna 

relativt oansenliga klyvplats är komplex stenhuggningsmässigt. Blocken längst till vänster har kluvits med borrteknik 

medan blocken till höger har kluvits med gammal, traditionell teknik. Kanske har gamla och nya klyvtekniker använts 

parallellt vid ett och samma klyvningstillfälle. Men det skulle naturligtvis kunna vara så att det skiljer flera tusen år 

mellan huggningen till vänster och motsvarande till höger. Egentligen är det ju inget konstigt att stenhuggare, som 

använt borrteknik, i senare tid utnyttjat det stenmaterial, som äldre stenhuggare lämnat efter sig. Mer förvånande är 

nog att det i just det här området tycks ha gjorts i mycket liten utsträckning, trots att det här funnits mycket läckert 

stenmaterial att utnyttja.

Alldeles bredvid klyvplatsen, där borrteknik använts, finns en annan klyvplats där traditionell stenhuggning bedrivits. 

Ett borthugget block har ställs lutande mot ett annat block med två blockklossar som mellanled. Vi ser den här 

uppställningen med blockklossar både i äldre och yngre huggningar. Jag är osäker på klossarnas funktion. Det kan 

vara ett skyltande, dekorativt, inslag. Men det skulle kunna ha en praktisk funktion , så att blocket ska ligga stilla och 

dikt inför en fortsatt stenhuggning.

Vacker blockkomposition – säkert medvetet arrangerad – på en naturlig kulle (möjligen upptill påbyggd) i kanten av 

stenhuggningsområdet.

Troligen uppställt skyltblock på stenhuggningsområdet.

Vackert ruterformat stenblock som placerats på två andra stenar

Uppställd fyrkantig sten, där ett hörn körts ned mellan två andra stenar - ett vanligt sätt att placera stenar 

under yngre stenåldern – men nog också under senare perioder.

12. Några spännande blockhögar och deras kulturstenskompisar 

i Skogspartiet vid Norrbo 

I denna bild-och textpresentation ska vi besöka ett mycket speciellt skogsparti i Storvretabygden - strax ovanför 

Fyrisåns dalgång i randzonen mellan höglänt skog och fältlandskap och särskilt fokusera på en undersökning av 

blockfloran i området. Det är antagligen det enskilda skogsparti i bygden, som har den största potentialen i 

arkeologisk bemärkelse. Trots att det ytmässigt är ganska begränsat så hyser det ända en mycket stor mängd 

arkeologiska fynd, eftersom de ligger mycket tätt sammanträngda i terrängen. Av SGU:s strandlinjekarta (för 

4000 år sedan) framgår tydligt att skogspartiet var ett strandnära område i slutet av stenåldern. Grov sett, kan 

man säga att dagens tvärväg mellan Norrbovägen och den grusväg som löper upp över järnvägsbron följer 

dåtidens strandlinje. Skogspartiet innanför bör således ha utgjort en mycket lämpligt boplatsområde för en mindre 

fångstfolkgrupp under sen stenålder. På båda sidor om en central, längsgående höjdrygg finns jämna, röjda och 

lågt liggande ytor, som kan ha fungerat som bobottnar. Skogspartiet uppvisar också en naturlig (ev. påbyggd) vall 

mot fältlandskapet, vilken kan ha utgjort ett bra skydd mot den dåtida havsfjärden utanför. 

Och i den här randzonen mellan skog och fält har nog människor kontinuerligt bott allt sedan dess - även om de 

kanske flyttat runt en del inom området. Det medför rimligtvis att skogspatiet tiderna igenom kan ha hyst många 

olika boplatslager och många olika kulturstensskikt. Det blir då naturligtvis inte helt lätt att skilja de äldsta 

kuturstensskikten i området från yngre kultursten. 

Så där beskrevs det aktuella skogspartiet inledningsvis i en tidigare presentation (Vandring och Mål, 2016), när vi 

beskrev ett tidigare besök hos skogspartiet med den imponerande och mångfacetterade kulturstensflora. Den som 

vill ha en mer inträngande skildring av kulturstenen inom området hänvisas till denna presentation, som finns 

uppladdat i e-boksformat för gratis läsning på yumpu.com. Men idag blir det bara ett fingerat besök där vi väljer 

ut och presenterar några särskilt intressanta och spännande blockhögar samt lite annan kultursten (kanske minst 

lika spännande) inom närområdet). Den blockhögsintresserade kan sedan följa med oss till nästföljande avsnitt 

där vi fortsätter på blockhögsstemat och presenterar en blockhögskavalkad i snö - för om det är något område i 

bygden som är förtjänt av en sådan kavalkad, så är det förstås just det här området, där det vimlar av märkliga 

och svårtolkade blockhögar, som den akademiska arkeologin knappast fått ögonen på ännu.

Skogspartiet vid Norrbo hyser mängder av stora blockhögar. Men ingen har en så symmetrisk högform som 

den på bilden. Och ingen har heller en så tydlig markering med ett upprest toppblock. Det är inte lätt att utan 

vidare undersökningar kunna fastställa blockhögens funktion. Det skulle kunna vara en gravhög från sen 

stenålder eller tidig bronsålder. Men det skulle kanske också kunna röra sig om ett ambitiöst gränsröse från 

betydligt senare tid. Naturligtvis kan man undra varifrån det grovhuggna blockmaterialet, som bygger upp 

högen, kommer. Det kan komma från en nedhuggning av stora flyttblock i närheten. Men vi ska kanske inte 

glömma bort att vi har en tom bergränna (se sid. 253) bara ett 100-tal meter bort. Kanske har högen byggts 

med stenmaterial från bergrännan.

Bilden visar samma blockhög (som på föregående sida) i vinterskrud. I just den här fotovinkeln ser man också att 

blockhögen har ytterligare ett intressant block på sitt krön. Det huggna blocket har formen av en kub. Vad blockkuben 

vill kommunicera och hur den ev. är tänkt att relatera till toppblocket vet jag inte. Möjligen skulle den kubformade 

stenen (tillsammans med blocket) kunna ange riktningen för en viktig gräns, som löpt fram i landskapet. Men det är 

bara en gissning. Några säkerställda gränsmarkerande blockhögar av den här typen finns så vitt jag vet inte i 

Storvretabygden. Och topografiska kartan eller den betydligt äldre häradsekonomiska kartan ger heller ingen 

indikation om att någon skiftesgräns eller bygdegräns skulle löpa fram genom det aktuella skogspartiet. Så 

gränshypotesen är långt ifrån styrkt.

Den märkliga upphuggna (med äldre traditionell huggteknik) bergrännan, som går rakt igenom en liten bergshöjd 

nära blockhögen med markeringsblocket. 

Den som vill ha en närmare beskrivning av bergrännan hänvisas till min presentation Stenmonumenten i 

Storvretabygden, 2016. Den finns för gratis läsning på yumpu.com.

Bilden visar den lilla stenkolossens uthuggning upptill. Lägst in i vinkeln mellan klyvytorna finns en svårupptäckt vertikal borränna. Den 

infällda bilden visar motsvarande uthuggning med borränna på den stora stenkolossen ett hundratal meter längre in i skogspartiet (se 

den inlagda bilden samt sid. 258). Det är möjligt att de kluvna vinkelställda ytorna inte bara är en oplanerad konsekvens av den 

använda stenhuggningstekniken utan också en eftersträvad form, som skulle kommunicera något speciellt. Vad vet vi inte.

Det är inte ovanligt i det här skogspartiet att se blockformationer, där ett större block spräckts 

upp så att mittdelen frilagts från originalblockets siddelar. Här blir arrangemanget extra 

spektakulärt, eftersom mittpartiet så tydligt skilts från blocksidorna. Mittblocket tycks 

dessutom stå på huvudet med den bredare basen uppåt - liksom nedkilat. Arrangemanget 

påminner om en blomma och utgör vacker stenkonst

Spännande tillhuggen blockformation, som lagts upp på en uthuggen stenhylla i ett större block. En detalj är 

särskilt intressant att studera i den här märkliga blockhögen. Man ser tydligt hur toppblocket passats in i en 

uthuggning i det vänstra underliggande blocket

Det måste betraktas som högst imponerande prestation att kunna placera det stora tunga toppblocket 

på ett blockunderlag, som verkar allt annat än stabilt. Den spektakulära blockformationen är kanske 

tänkt att flankera den stora stenkolossen med den långa borrännan (se nästa sida), som står en bit högre 

upp i terrängen.

På höjdryggen i skogspartiet står en märklig stenkoloss med branthuggna sidor. Längs högra sidan ( i kanten av det 

mossiga partiet) löper en lång vertikal borränna flera meter ned på stenytan. Man skulle kunna tänka sig att det är 

ett äldre skyltblock (från senneolitisk tid) som långt senare gjorts om till ett gränsskyltande monument genom 

stenhuggning, där stenborrning ingått. Men då borde man rimligtvis kunna visa att en gräns löper fram genom 

området. Den topografiska kartan ger dock inga sådana indikationer. Samtidigt uppvisar stenkolossen en tydlig 

skyltkaraktär, så någon sentida profan klyvplats (blocktäkt) är det knappast fråga om. Stenkolossen är egentligen en 

lika stor tolkningsmässig utmaning som den tidigare presenterade (se sid. 253) bergrännan en bit längre bort på 

samma höjdrygg.

Vacker blockhög i stenröjt, nästan parkliknande område i skogspartiet. Till vänster upp mot bergryggen 

finns en intressant blockskyltning.

Flera blockarrangemang har bildats genom att blockbitar har huggits bort från originalblockets sidor. Bitarna har 

sedan lagts eller ställs runt huvudblocket, som ett flankerande arrangemang (se också s. 255).

Naturlig kulle med ganska mycket skyltande blockgarnityr på krön och sidor. 

Nära krönet ser man ett uppställt blockstycke och längre ner finns bl.a. ett 

uppallat block.

Naturlig kulle med blocköverbyggnad, bl.a. ett toppmarkerande huggkubbliknande block

I skogspartiet vid Norrbo finns denna märkliga blockformation, där en losshuggen överdel är nedkilad mellan 

blockväggar. I glipan på den högra sidan finns en stoppsten insatt så att toppblocket inte ska glida för långt 

ner. Det rör sig om en typ av uppallningar, som jag brukar kalla för skrevuppallningar, eftersom toppblocket 

ställs över en bergsskreva eller i mellanrummet mellan två blockhalvor. Men visst skulle man kunna kalla 

anläggningen för en blockhög - men i så fall en ytterst välarrangerad blockhög.

Nära bergrännan finns en en blocksamling med ett stort, lite lutat, markerande mittblock. Mittblocket ser faktiskt ut som ett 

sittande kattdjur. Man kan se liknande skyltkompositioner (sittande kattdjur) också på andra ställen i Storskogen. Att 

blockkompositionen haft en skyltfunktion kan man nog lugnt utgå ifrån. Den specifika funktionen (liksom tillkomsttiden) är 

dock svår att uttala sig om. Också kopplingen till bergrännan är svårbedömd.

Blockskyltningen i skogspartiet är fantasifull och mycket varierad till form. Just den här skyltningen har en mycket enkel (och kanske inte 

särskilt resurskrävande) konstruktion. Ock kanske är det därför som det blivit så vacker stenkonst. Överdelen av ett lite toppigt block har 

huggits loss. Kanske har det inte varit så svårt. Kanske har det funnits spontana sprickor i blocket som kunnat utnyttjas. Slutligen har man 

nog kilat med en mindre sten under det lösgjorda blocket. Man kan se att det faktiskt ligger en stenbit under spetsen på toppblocket. På så 

sätt har man fått överdelen att höja sig en aning - precis så mycket så att toppblocket fått en vacker markerande funktion utan att blockets 

ursprungliga form går förlorad. Enkel, gammal och tidlös stenkonst, som många borde få ta del av. Det är en underbar hälsning från gamla 

förfäder - vilka de än var och i vilken tid de än levde. Om man nu väljer att betrakta arrangemanget som en blockuppallning så är den 

närmast av skrevuppallningstyp.

Då och då stöter man på i det gamla stenhuggeriet på ”rundhuggningar”, där cirkelytor huggits ut i relief. Antagligen har 

rundhuggningen inte tillkommit av en slump. På nästa bild visas ytterligare ett rundhugget block helt i närheten av detta.

Rundhuggningen är sannolikt ingen slumpföreteelse. Också det här mindre blocket - bara ett tiotal meter från det 

större blocket - har en rundhuggning.

13. Blockhögskavalkad i snö – från Skogspartiet vid Norrbo 

Skogspartiet vid Norrbo är unikt på mänga sätt vad gäller gammal kultursten. Fynden är många och spänner 

över många olika kulturstenskategorier. Det är nog det skogsparti i Storvretabygden som jag helst skulle rädda 

undan exploateringens förbannelse om jag nu bara fick välja ett enda område. Redan i föregående avsnitt 

presenterades några intressanta blockhögar och en del annan intressant kultursten från området. 

Inför presentationen av Blockhögarna i Storvretabygden så slog det mig att merparten av mitt bildmaterial var 

tagit under sommartid - eller i vart fall under barmarkstid. En vårvinterdag 2018 bestämde jag mig därför att 

pulsa igenom det snötäckta skogsområdet och fotografera blockhögar. Efter en knapp timme gick jag belåten 

hem med snöbilder på ett 20-tal olika snöklädda blockhögar. Man blir nästan hög av en sådan upplevelse! 

Blockhögarna framträdde nu betydligt tydligare än vad jag minns att de gjorde sommartid, då markvegetation 

och lövverk skymde sikten. Men det mest fascinerande var att jag blev stärkt i min uppfattning att så gott som 

samtliga blockhögar här rimligtvis måste vara resultatet av mänskliga insatser. Men vad är då syftet (syftena) 

med det frekventa blockhögsbyggandet här? Är det bara skyltande arrangemang? Och i så fall skyltning för 

vad? Eller är blockhögsområdet ett enda stort gravfält och de enskilda blockhögarna slarviga 

gravanläggningar? Eller är det en intensiv stenhuggningsvåg med rituella förtecken, som någon gång 

(antagligen då i förkristen tid) drabbat området? Någon sentida profan husbehovshuggning rör det sig 

sannolikt inte om. Man får sällan intrycket att hugget stenmaterial forslats från platsen. Det ligger kvar på 

platsen men har omfördelats från homogena block till blockhögar med stora grovhuggna blockstycken. Vi ser 

heller inte något stort inslag av borrkluvet stenmaterial. Det finns visserligen på några platser. Men det 

dominerar inte på det sätt som det borde göra om vi hade ett stort inslag av yngre stenhuggning i området. 

Den stora omfattningen av gammalhugget stenmaterial över huvud taget och de märkliga blockhögarna i 

synnerhet utgör gåtor som någon gång kanske kommer att lösas. Förhoppningsvis kanske fackarkeologerna 

kan inspireras av denna presentation att utforska området och börja formulera svar på kulturstenens gåtor. 

Idag (vårvintern 2018) tror jag knappast de känner till området. 

Nedan presenteras bilderna från vårvinterns fotoraid i området. För ovanlighetens skulle gör jag ingen 

textkommentar till bilderna. Var och en får själv läsa in eller läsa ut saker utifrån sin egen erfarenhet och 

magkänsla.

14. Blockhögar och andra kulturstensklenoder, som en gång 

fanns i Fullerö Hage 

I det här avsnittet ska vi redovisa kultursten ( såväl blockhögar som andra kategorier) som inte längre finns. 

På några få år har ett rikt kulturstensområde (Fullerö hagar) förvandlats till ett bostadsområde. Och hela det 

gamla markskiktet med troliga bobottnar från sen stenålder och med gammal kultursten från troligen samma 

tidsepok är utsuddat. När man kommit ner från Norrboberget (som vi lärde känna i avsnitt 9) kan man följa 

grusvägen mot Norrbo. Alldeles innan man kommit fram till bebyggelsen i Norrbo viker man av till höger och 

följer en stig upp på ett högt berg. Här kunde man stå (med ryggen mot Norrbo) och blicka ut över ett 

kalhygge, som ledde blicken nedför en långsamt sluttande terräng till en stor gräsbevuxen jämn yta som 

avgränsades av grusvägen, som leder vidare upp över järnvägsbron. Och höjer man blicken (och har god 

sikt) så kan man följa hela den kalhuggna Fulleröslänten upp till Fullerö Park. Ännu bättre utsikt över 

området skulle vi antagligen ha om vi i stället valde att gå upp en bit i Fulleröslänten sluttning på andra sidan 

vägen och blicka tillbaka mot den gräsbevuxna stora ytan och sluttningen som reser sig upp mot det 

bergskrön, där vi först stod. Inom det blickfånget är (var!) nästan all kultursten, som vi ska beskriva i det här 

avsnittet, placerad. Jag vandrade ofta omkring här tidigare. Numera går jag nästan aldrig hit. Det är klart, 

är man intresserad av att följa hur ett nytt bostadsområde växer fram, så finns det säkert mycket att titta på. 

Men för mig känns det för tungt att veta att framväxten av det nya skett på bekostnad av en radikal 

utplåning av alla spåren efter en gamma stenålderskultur och förstås också alla senare kulturstensspår i 

området. 

Vi börjar presentationen med en bild över området, som jag tog uppifrån Fulleröslänten för några år sedan. 

Merparten av den kultursten, som redovisas nedan, finns just inom det här området. Därefter redovisas 

några intressanta blockhögar. Men blockhögarna kommer ändå ofrånkomligen till korta mot en enastående 

blockuppallning i bergsslänten och ett utsökt vackert blockarrangemang uppe på bergskrönet. Var så god 

och njut av kulturstenen på bilderna. Idag finns de vackra blocken och blockarrangemangen bara som bilder. 

Några fysiska stenplatser att besöka finns inte längre.

Uppifrån Fulleröhöjden ser man tydligt vilken storslagen blockomgiven gryta, som bildats på andra sidan vägen, 

som går över järnvägsbron. Det är mycket troligt att här funnits en boplats från sen stenålder. På detta tyder 

också det stora uppställda blocket på sin stödfot (inom den markerade cirkeln) på andra sidan om den röjda 

bobotten - lite till vänster om ledningsstolpen (se också närbilden på sid. 297). Längre upp i skogskanten (syns ej 

på bilden) tronar det vackra block-arrangemanget (”helgedomen”).

Blockarrangemang med ett hugget toppblock på höjdparti i gränszonen mellan skogsparti och kalhygge. 

Formationen står i ett område av Fullerö, som nu förbereds för bostadsbyggande. Så när läsaren ser bilden 

kan blockhögen ha gått in i stenhimlen. Vanligtvis kallar jag den här typen av blockupplägg, där toppblocket 

lite på sniskan är nedkilat mellan två sidoblock, för skrevuppallning. Men visst är det samtidigt en blockhög 

enligt den definition som vi inledningsvis givet – men en mycket välordnad sådan.

Nära det spektakulära blocket (se nästa sida) hittar vi ett anlagt gränsröse med sin karaktäristiska hjärtsten 

i mitten. Förmodligen markerar röset ingen mindre skiftesgräns utan en viktig bygdegräns. Det innebär att 

röset kan vara åtskilliga hundra år gammalt. Vanligtvis benämner vi den här typen av blockansamlingar 

med tydlig koppling till gränser för gränsrösen. Och det finns väl alla anledning att fortsätta med det. Men 

enligt vår ovan givna definition är gränsröset förstås en blockhög.

Bilden visar det stora spektakulära blocket som står mycket nära gränsröset. Det har troligen stått här som skyltblock 

redan under sen stenålder. Det kan var senare gränsmarkerare, som gett blocket en spektakulär utformning. Men jag 

tror snarare att det är stenålderns stenhuggare, som svarat för utformningen. Hur som helst har det spektakulära 

blocket medvetet utnyttjats vid anläggandet av en gränspunkt längs en viktig gräns i skogsmarken. Det är inte ovanligt 

att viktiga gränspunkter har en kombinationsskyltning bestående av ett stort spektakulärt block och en mindre 

sammanläggning av stenar eller kanske t.o.m. en klyvplats med borrännor (se de två nästföljande bilderna).

I det öppna och lite höglänta området nära vägen, som fortsätter över järnvägsbron (i Norrbotrakten), stöter vi på en 

klyvhålsmärkt sten - bara ett 50-tal meter upp från vägkanten. Det är ingen monumental sten och långt ifrån den storlek som 

utmärker många andra klyvplatser med borrkluvet material i skogsområdena runt omkring. Något storskaligt borthugget 

skrotstensmaterial ligger inte kvar på platsen omkring blocket. Och tacka för det! Blocket har inte varit av den storleken att 

det skulle kunna gå att få ut särskilt mycket stenmaterial här. Här har det inte varit möjligt att hämta stenmaterial till en 

stengrund för ett hus eller till grindstolpar eller vad det nu kunde vara. Man frågar sig om någon skulle ha kunnat välja den 

här stenen som stentägt över huvud taget. På ytan framför stenen ligger några mindre stenar. Och under dessa, gömd under 

vegetationen, anar man en lite större stenflisa. Det är möjligt att det kluvna blocket med sina tydligt exponerade borrännor 

var avsett att fungera som gränsmarkering. En bit bort står en stor pyramidformad sten av en typ, som återfinns på många 

gamla boplatsområden i Storskogen och närbelägna skogspartier. (se nästa bild). Stenplatsen är nu borttagen.

Vackert pyramidformat block nära klyvplatsen på föregående sida. Blocket kan ha fungerat som boplatsmarkör under sen 

stenålder. Det finns flera troliga nedsänkta bobottnar i omgivningen. Kanske har det här spektakulära blocket utnyttjats som 

förstärkande skyltning när det borrännemärkta blocket bredvid tillskapades för att markera en skogsgräns – återigen således 

en medveten kombinationsskyltning. Att just den här platsen är viktig förstår vi också av sprickblocket vid sidan av 

pyramidstenen. Det är knappast en spricka som uppstått spontant. Den är med största sannolikt framprovocerad för att 

signalera någonting viktigt. (Numera borttagen stenplats).

Vi ägde under en tid - min fru och jag - en vacker stenplats, som vi ofta besökte. Nåja, vi ägde den inte. Det bara kändes 

så. Vi gick ofta hit och småpratade med det vackra blockarrangemanget här på ett högt berg i Norrbotrakten. Den 

vackra stensuggan stod direkt på bergytan och omgavs på baksidan av en en liten blockkrans av ”småkultingar”. 

Blockarrangemanget omgav sig med en alldeles speciell - nästan sakral stämning. Utan att vara särskilt religiösa av oss 

hade vi börjat kalla stenplatsen för ”helgedomen” . Vi kom som sagt ofta hit för att småprata med stensuggan, beundra 

den vackra naturen, dricka en kopp kaffe - och för att samla krafter. Men vi ägde inte stensuggan och de små 

blockkultingarna här på berget. Det blev vi sannerligen varse! En dag var hela den arrangerade stenplatsen borta. Det 

blir på något sätt särskilt olyckligt när stenar försvinner. De ska ju alltid finnas där och ge stabilitet och kontinuitet åt 

våra liv. Det kändes som om hela tillvaron började svaja en aning när stensuggan tvingades lämna in.

Det vackra blockarrangemanget i sin vinterdräkt - sista vintern !

Vackrare och konstfullare än så här blir knappast en blockuppallning. Blocket skyltar antagligen för en forntida boplats, som legat nedanför 

blocket på en stor, jämn och stenröjd yta. Med sitt stora tekniska kunnande i stenhantering och med tillgång till ett stort arbetsuppbåd var 

det ingen omöjlighet för människor att under sen stenålder transportera och ställa upp block på ett 30-tal ton. Men varför ställa det just så 

här svårt så att man till och med behövde använda uppallning med ett stödblock? Kanske just den här platsen ägde en speciell energi som 

man ville fånga upp och förstärka med hjälp av blocket. Eller också hade två stenmästare under sen stenålder slagit vad om möjligheten att 

genomföra projektet. En av dem vann tydligen valet! Idag lever det här imponerande blocket mycket farligt. Det befinner sig i ett område, 

som förbereds för bostadsbyggande. 

PS. Texten ovan skrevs för något år sedan. Idag dag finns inte kungen av uppallade block i Storvretabygden kvar på sin plats. Och inte heller 

platsen finns kvar. Markytan är helt omformad för att passa in som underlag för det bostadsområde, som här växer fram.

15. Blockhögar med huggen sten i Fulleröskogen – och annat 

stenintressant i samma skogsområde 

Ett stort block verkar ha utsatts för traditionell stenhuggning i Fulleröskogen. En hel del av de tillhuggna 

blocken ligger kvar och bildar en välordnad blockhög. Ganska många block ligger också på marken framför och 

döljs idag av tjockt mosslager. Det är svårt att säga hur mycket stenmaterial - om ens något - som tagits från 

platsen. Med tanke på den stora hugginsats, som utförts här, är det nog ett förvånansvärt litet uttag av sten 

som gjorts. Det kan möjligen tyda på att det inte handlar om stentägt för avhämtning av sten utan om 

skapandet av en viktig stenplats (ett monument). Blockhögen (se sid. 300) har vissa likheter med den tidigare 

presenterade pyramidformade blockhögen vid Norrbo (se Avnitt 10 sid 210) . Många klossformade ganska stora 

block ligger kvar i sina ungefärliga ursprungsfunktioner. Och något småskaligt stenmaterial förekommer över 

huvud taget inte. Liksom vid denna blockhög finns inte heller här något inslag av borrteknik i stenhuggeriet. I 

anslutning till Norrbo-blockhögen öppnade jag för möjligheten att det skulle kunna röra sig om en rituell 

huggning. Och samma spekulativa tolkningsalternativ skulle kunna framföras här. 

Hur som helst är blockhögen - liksom de flesta andra blockhögar - svår att bestämma både till funktion och tid. 

Naturligtvis skulle jag vilja undersöka den här högen närmare och utforska den noggrant från flera olika håll 

och ta flera bilder. Tyvärr har jag inte gps:at den. Och den kan bli ett tufft jobb att återfinna den. En tröst är i 

alla fall att det idag är lättare att ta sig fram i skogsmarken här än på Fullerösläntens kalhygge utanför, som 

fullkomligt håller på att ”slya” igen. 

Fulleröskogen har en mycket intressant och storslagen gammal stenhuggning, som går långt utanför 

blockhögarnas standardram. Jag har i introduktionskapitlet flaggat för förekomsten av en underkategori/specialkategori 

till blockhögar, som jag benämnt blockbyggen. I Fulleröskogen har vi kanske det mest 

storslagna och märkliga exemplaret (se sid. 303 – 304) i denna underkategori. Oavsett var man vill placera 

detta blockbygge tidsmässigt och funktionsmässigt så rör det sig om ett så enastående och gigantiskt 

stenhuggningsmoment (skapat med äldre, traditionell teknik) att det borde ha ett intresse långt utanför den 

snäva bygdekretsen.

Det är först när man ser detta storslagna monumentet som får en uppfattning om vilka storverk mänsklig 

stenhuggning och stenhantering kunde åstadkomma för sannolikt flera tusen år sedan - kanske redan under 

sen stenålder. Men att betrakta märkliga gamla stenplatser genererar ofta flera frågor än svar - och så är 

det också med blockbygget i Fulleröskogen. 

Den är rimligt att tänka sig att flera stora skyltarrangemang av sten kunde finnas samlade runt gamla 

boplatser som boplatsmarkörer. Avslutningsvis visas i avsnittet en blockhög, som tillsammans med annan 

stenskyltning i Fulleröskogen markerar en ovalformad nedsänkning i markytan, som kan ha fungerat som 

bobotten under sen stenålder. Både stenskyltningen och den troliga nedsänkta boplatsytan presenteras med 

bilder.

Svårbedömd blockhög i Fulleröskogen. Någon form av stenhantering har sannolikt bedrivits här. Men vi vet egentligen 

inte när och varför ett stort block styckats upp på det här sättet. Så vitt jag kunnat bedöma rör det sig genomgående av 

äldre stenhuggning utan inslag av borrteknik. Olika stenhuggningsaktiviteter har bedrivits i Fulleröskogen under 

sannolikt många tusen år. Och skogen har antagligen inte legat i någon törnrosasömn sedan människor under sen 

stenålder bodde och verkade i skogen. Inte så långt från den här stenplatsen har ett jätteblock använts som stenbrott (se 

nästa sida).

Stentäkt i ett jätteblock i Fulleröskogen. Förmodligen rör det sig om ett krosstensbrott. Det liknar mycket det krosstensbrott som finns i 

anknytning till reservatet vid Fullerö Backar. Och det behöver inte vara särskilt gammalt även om det, så vitt jag kan se, inte uppvisar 

några borrännor efter utförd kilning. Möjligen kan det ha använts för att förse järnvägsbyggandet med lämpligt stenmaterial. Från 

Fulleröskogens nedre del är det ju inte särskilt långt till järnvägsspåret, som förenar Storvreta med Uppsala och som byggdes under 

1870-talet. Men både att det rör sig om ett krosstensbrott och att det finns en koppling till järnvägsbyggandet är bara obekräftade 

hypoteser från min sida.

I Fulleröskogen stöter vi på den här ganska välstrukturerade blockhögen med stora blockbitar. Det skulle ev. kunna 

röra sig om en gränsmarkering. Men blockhögen skulle också kunna tillhöra ett betydligt äldre kulturstensskikt i 

skogen. Man kan naturligtvis inte utesluta att blockhögen spontant skapats av naturkrafterna. Men det är för mig 

ingen högprioriterad tolkning. Fulleröskogen och den kalhuggna slänten utanför har nämligen mängder av 

odisputabla stenplatser, där mänsklig stenhuggning bedrivits. Och den här högen faller väl in i ett sådant mönster.

I Fulleröskogen bakom Fullerösläntens stora kalhygge möter vi ett av Storvretabygdens märkligaste blockbyggen, där byggdelarna består av 

stora blockdelar från ett stort originalblock, som medvetet tycks ha splittrats både vertikalt och horisontellt. Det stora monumentet får 

onekligen lite av Stonehenge-karaktär genom att en stor överliggare förbinder de båda blockhalvorna. Troligtvis rör det sig om ett 

boplatsmarkerande monument från sen stenålder. Alternativt (men mindre sannolikt) rör det sig om ett gränsmarkerande betydligt yngre 

monument. Helt kan man naturligtvis inte utesluta att det kan röra sig om bådadera. Ett spektakulärt boplatsmarkerande block från sen 

stenålder kan senare ha återanvänts som gränsmarkerande monument. Ett så här imponerade och påkostat stenmonument har naturligtvis 

inte nyuppförts i skogsmarken bara för att markera en mindre skogsskiftesgräns i anslutning till de senare århundradenas skiftesreformer. 

Men om ett spektakulärt stenmonument redan låg på lämplig plats i förhållande till en skiftesgräns, som drogs fram genom skogen, så 

kostade det naturligtvis inget att utnyttja det för gränsmarkering - tvärtom så måste det ha varit en stor bonus.

Monumentet i Fulleöskogen har verkligen många ansikten beroende på från vilken vinkel det betraktas. I en viss 

vinkel ser det ut som ett mycket stort tillhugget block lagts ovanpå ett ännu större block. Det är inte lätt att veta om 

det övre blocket verkligen lagts upp. I äldre stenhantering har det nämligen varit ganska vanligt att block huggits 

loss från underlaget så att det såg ut som om de varit upplagda.

Blockhög bestående av huggna block nära en trolig bobottnen i Fulleröskogen. Nedan redovisas i 

ett antal bilder andra intressanta stenplatser (och även ett hög-fynd!) som kan ha koppling till 

boplatsen.

Alldeles nedanför bobottenområdet (se sid. 308) finns ett tillhugget pyramidformat block. 

Det är faktiskt det mest imponerande pyramidblock, som jag över huvud taget sett i 

Storvretabygdens höglänta skogsmarker.

Stor oregelbundet tillhuggen stenkoloss i ganska jämn skogsmark i nedre delen av 

Fulleröslänten. Hög (se sid. 310) och stenkoloss ligger på var sin sida om den ovala nedsänkta 

bobottnen (se nästa sida).

Trolig bobotten i nedsänkt område mellan stenkoloss och hög

Vackert uthugget och uppallat block framför större block, där det antagligen huggits fram. 

Blocket har inte slarvigt placerats här i avvaktan på borttransport. Det har medvetet 

pallats upp och placerats med det större blockets släthuggna vertikala sida som vacker 

bakgrund. Ett mycket genomtänkt stenarrangemang, som blivit till vacker stenkonst.

Ibland gör man fynd, som man kanske inte riktigt vågar tro på: en människotillverkad hög högt uppe i 

Fulleröskogen långt ovanför fältlandskapets bronsåldershögar. Men är det någonstans den skulle kunna finnas så 

är det ju här där det troligen funnits en boplats under sen stenålder. Många viktiga boplatsingredienser finns 

egentligen på plats här. Vi har ett imponerande pyramidblock (boplatsmarkerande) i närheten. Vi har en 

nedsänkt yta, som kan ha utgjort en bobotten. Vi har en kaotisk blockhög mycket nära. Och vi har inte minst en 

oregelbundet tillhuggen stenkoloss inom synhåll. Här finns också uppställda block och annan vacker 

stenutsmyckning. Verkligen en spännande skogsmiljö med mycket intressant gammal kultursten!

16. Den kalhuggna Fulleröslänten: ett kulturstenseldorado, där 

blockhögarna inte alltid spelar första fiolen 

Fulleröhage (som tidigare beskrivits i avsnitt 14) är naturligtvis ingen slutstation för kulturstenen vare sig det 

nu rör sig om blockhögar eller andra kategorier av människoanlagda stenplatser. Efter Fullerö hage tar hela den 

långa och kalhuggna Fulleröslänten vid och sträcker sig ända upp till nyanlagda Fullerö Park. Hör öppnas sig 

ett verkligt kulturstenseldorado. Här har människor bott och verkat - och producerat kultursten - sedan sen 

stenålder. Området har visserligen (till skillnad från den innanför liggande Fulleröskogen ) sargats av ett 

intensivt och aggressivt skogsbruk, som här skapade ett stort kalhygge för ett 10-tal år sedan. Men samtidigt är 

det ju därigenom, som vi fått en verklig chans att skärskåda kulturstensfloran på ett mer avslöjande sätt än 

vad någon annan kunnat göra på hundratals ja kanske tusentals år. Jag har verkligen passat på att njuta av den 

vackra och många gånger märkliga kulturstenen här. Och de blockrika markerna här är inte alls så svårtrampade 

som motsvarande i Storskogen. Här har man alltså i något decennium kunnat vandra och öva sig på 

att skilja mellan blockformationer, som naturkrafterna skapat och sådana som formats och arrangerats av 

människor. Vi blir nog aldrig riktigt fullärda i den svåra skilje-konsten. Men vi kan bli hyfsat bra. För att bli 

riktigt bra skulle vi behöva ett odisputabelt facit. Och vem skulle väl kunna tillhandahålla ett sådant? 

På långt håll ser det ut som om Fulleröslänten är ganska platt. Men kommer man närmare så märker man 

tydligt att här finns flera parallella höjdryggar med svackor emellan. I svackorna har det förmodligen funnits 

bobottnar under sen stenålder. Och runt svackorna på sluttningarna finns också den mest spektakulära 

kulturstenen, som förmodligen skyltat för just boplatserna. 

Stenlandskapet har här en helt annan och mer varierad färgskala än i de flesta andra områden i bygden, där det 

gråstensmurriga så tydligt dominerar. Stenmaterialet här på Fulleröslänten lyser och gnistrar i en rad olika 

färger: vitt, gult, olika ockratoner och rött. Det är lätt att förstå att stenhuggare i alla tider varit förtjusta i 

stenmaterialet här. Och man ser också på åtskilliga ställen - faktiskt nästan överallt - spåren efter 

stenhuggarna, även om det, som ovan påpekats, inte alltid är lätt att skilja stenhuggarnas arbetsplatser från de 

platser där naturkrafterna haft sin egen huggsexa.

Men, när det gäller kulturstensexkursioner, så har området starkt dalat i betydelse under senaste åren. 

Området förslyas med rasande fart. Och det blir allt svårare att hitta och njuta av de långsiktiga vyerna 

och den vackra - och ibland mycket märkliga - kulturstenen här, som täcker en tidsrymd och ett omfång 

från den sena stenålderns boplatsskyltningar till stenhuggning med borrteknik i näst intill modern tid. 

Just i den här presentationen, som ju ska fokusera på blockhögar, blir det naturligtvis inte mycket 

utrymme för att presentera andra typer av kultursten från Fullerösläntens kalhygge. Men några exempel 

på kulturstensläckerheter ska vi ändå bjuda på i slutet av bild/text - delen. Och skulle vi tvingas välja ut de 

10 mest intressanta kulturstensfynden från området så blev det nog inte plats för så många blockhögar. 

Men hur som helst så ska vi först leverera några blockhögar. Det är naturligtvis klart att ett så 

kulturstensrikt område som Fulleröslänten har blockhögar att erbjuda – och även av flera olika sorter.

Lite ostrukturerad blockhög på Fulleröhöjden - men vacker form och vacker placering. Jag får intrycket att 

den större blockbiten medvetet placerats på toppen av högen för att fungera som markering. Det är svårt 

att tro annat än att högen skapats av mänskliga stenhuggare. Men man kan aldrig helt räkna ut 

naturkrafterna. Några borrännor, som skulle antyda klyvning med borrteknik, finns inte här. Det skulle 

naturligtvis, i så fall, ha avgjort saken till människornas fördel. Naturkrafterna kan åstadkomma många 

märkliga avtryck i sten. Men några borrännor har de ännu inte lyckats åstadkomma.

På Fulleröhöjdens kalhygge upptäcker vi en blockhög, som placerats på en lite lutande stenhäll. De huggna blockstyckena varierar 

mycket både till storlek och färg. Här på Fulleröhöjden har man haft stora möjligheter att också variera stenfärgen. Det är sällan man 

stöter på blockrika terränger, där blocken varierar så mycket i färg, som just här på den kalhuggna Fulleröslänten. Förutom de murriga 

gråstensblocken finner man block som framträder i vitt, gult och rött - och dessutom i en mängd olika ockra-nyanser. Det måste 

egentligen ha varit ett eldorado för stenhuggare ända från sen stenålder fram till modern tid. Den som vill se de vackert formade och 

färgade blocken på den stora kalhyggesytan bör skynda sig på. Området växer igen med sly i en rasande fart.

På Fulleröhöjdens kalhygge hittar vi den här märkliga blockhögen, som förmodligen skapats av människor - kanske redan under sen 

stenålder, då det höglänta området befolkades av jägare och fiskare. Jag har valt att betrakta anläggningen som en blockhög. Men man 

skulle naturligtvis kunna se den som en blockgravsliknande formation. Blockstyckena till vänster har ju betydligt större dimensioner än 

övriga blockdelar. Förmodligen fanns redan under stenåldern ett utarbetat stenprogram, som gav instruktioner om hur olika stenplatser 

skulle utformas för att skylta för viktiga företeelser i markerna. Vi kan identifiera flera olika typer av sådana blockarrangemang. Men 

det är inte alltid vi kan förstå deras funktion och vad de specifikt har skyltat för. Just de slarviga och ganska ostrukturerade 

blockhögarna av ganska stora blockstycken i höglänt skogsmark är kanske de allra svårast blockanläggningarna att förstå sig på.

Till synes oordnad blockhög på Fulleröhöjden. Men se nästa bild!

Betraktad framifrån antar blockhögen en helt annan skepnad. Man ser att platsen utsatts för gammalt stenhuggeri. 

Men man kan också notera att platsen är planerad och arrangerad för något specifikt syfte. Möjligen är det tillhuggna 

blocket en variant på pyramidstenar. Just den här typen med långsträckt takås brukar jag benämna husblock. Man 

stöter på dem då och då på platser, som troligen en gång fungerat som boplatser. Kanske skulle husblocket helt enkelt 

informera om att det fanns en boplats med hus i närheten - ett enkelt, tydligt och konkret stenspråk.

På Fulleröhöjdens kalhygge nära skogskanten finns ett slätt och ganska låglänt område, som är fritt från större block. Det 

I Fulleröskogen ser nästan bakom ut Fullerösläntens som om området stora blivit kalhygge stenröjt. möter I kanten vi ett av av den Storvretabygdens stora ytan (in mot märkligaste ett mera höglänt blockbyggen, och blockrikt där byggdelarna område), består av 

stora blockdelar står en från märkligt ett stort arrangerad originalblock, blockhög. som Lager medvetet på lager tycks av ha stora splittrats block både har staplats vertikalt på och varandra. horisontellt. Och Det på några stora monumentet mindre block får 

onekligen högst lite av upp Stonehenge-karaktär har ett större utskjutande genom att block en placerats. stor överliggare Det här förbinder blockarrangemanget de båda blockhalvorna. har med all Troligtvis säkerhet rör skapats det sig av om ett 

boplatsmarkerande människor. monument Det måste från rimligtvis sen stenålder. röra sig om Alternativt någon form (men av mindre stenmonument, sannolikt) som rör det människor sig om ett byggt gränsmarkerande för att skylta för betydligt något yngre 

monument. viktigt. Helt kan Frågan man är naturligtvis bara vad den inte märkliga utesluta att blockformationen det kan röra sig varit om bådadera. avsedd att Ett skylta spektakulärt för? Kanske ett boplatsmarkerande block från sen 

stenålder monument kan senare från ha återanvänts sen stenålder som eller gränsmarkerande bara ett gränsmonument monument. från Ett senaste så här imponerade århundradena och eller påkostat kanske stenmonument rentav bådadera? har naturligtvis 

inte nyuppförts Man kan i skogsmarken väl närmast bara räkna för blockhögen att markera till en undergruppen mindre skogsskiftesgräns ”blockbyggen”. i anslutning Flera losshuggna till de senare blockstycken århundradenas byggs medvetet skiftesreformer. 

Men om ett upp spektakulärt till en planerad stenmonument form, som ska redan fylla låg ett på specifikt lämplig skyltsyfte. plats i förhållande Det är också till en värt skiftesgräns, att notera den som spetsiga, drogs fram pyramidformade 

genom skogen, så 

kostade det blockdelen naturligtvis vid inget sidan att av utnyttja monumentet. det för Det gränsmarkering är vanligt att - man tvärtom ser den så måste typen av det formade ha varit block en stor vid bonus. troliga gamla boplatser.

Samma blockhög/monument i frostnupen dräkt en förvinterdag. Så här nära ser man ju att det är en ganska 

slarvigt byggd blockhög, där de enskilda blocken har ganska dålig passform till varandra Man kan nog nog inte 

utesluta att ett markerande toppblock ganska sent (kanske i gränsskyltande syfte) lagts upp på en redan befintlig 

slarvig skrotstenshög. Och den kreativa placeringen av toppblocket har då gett hela anläggningen ett nytt liv och en 

magnifik utstrålning. Ibland är det lite som gör det.

En del blockhögar tycks ha bildats genom att ett större originalblock styckats upp i mindre stycken. Efter 

uppstyckningen tycks bitarna ha fått ligga kvar i ungefärligen de positioner de hade före styckningen. Man får 

nästan intrycket att uppsplittringen och bildandet av stora sprickor varit ett mål i sig.

Ytterligare ett mäktigt hugget skyltmonument på Fullerösläntens kalhygge. Det är visserligen fråga om stenhuggning, Men den är inte 

kopplad till senare tiders husbehovshuggning. Kanske rör det sig om ett boplatsmarkerande monument från sen stenålder.

Frostbitet podieblock på ett utsökt vackert tillhugget stenhällspodium på Fulleröhöjden 

(nära monumentet med det upplagda blocket).

Ett vackert tuktat block i kanten av en bergrygg och med utsikt över en trolig bobotten längre ner. Blocket har en vacker 

rödbrun färg som avviker från den vanliga gråmurriga blockfloran. Blocket har splittrats i stora stående ”tårtbitar”. 

Antagligen har det skyltat för en lägre liggande boplats eller för en plats, som haft en speciell roll i dåtidens kult och 

kosmologi. Stenhuggningen här har naturligtvis inte det minsta med sentida husbehovshuggning att göra. Den har helt 

inriktats på att skapa ett stenmonument. Här är det inte vad man hugger loss och kan ta med sig som är det viktiga. 

Här är det den stenform som i slutändan står kvar som är avgörande. Här står vi inte bara inför ett viktigt arkeologiskt 

fynd. Det handlar också om stenkonst av hög kvalitet! Och formen ”den avhuggna konen” har relevans i vilken tidsepok 

som helt.

Mellan den avhuggna konen och en lägre liggande röjd yta (trolig bobotten) är en stor, tung, huggen stenskiva placerad. 

Den står inte på marken utan balanserar på en understen (syns tyvärr inte på bilden). Den liknar en stor fågel, som med 

utbredda vingar flyger fram tätt över marken - eller kanske ett flygplan, som är på väg att lyfta. Stenskivan har antagligen 

inte placerats här, märkligt balanserande på en sten, i väntan på avhämtning. Snarare rör det sig om en medveten 

stenskyltning, som troligen relaterar både till den avhuggna konen ovanför och den troliga bobottnen nedanför.

Vy nerifrån en trolig bobotten. I slänten ovanför står det vackra blockflaket uppställt. Så här på håll 

liknar det nästan ett reaplan på sin startbana. Och lite längre upp tronar det vackra uppsplittade blocket 

med sin märkliga form av en avhuggen kon. Den märkliga stenmiljön fortsätter även ovanför blocket. 

Till höger om det skymtar den spetsiga toppen av ett tillformat block.

Vackra block ser man ofta på Fulleröslänten. Det här blocket är särskilt intressant, eftersom det tydligt framgår hur det går för även de 

vackraste stenytor, när de exponeras för väder och vind och kanske viss vegetation i form av lavar. De blir efterhand ganska gråmurriga. 

Den yta som senare huggits (och kanske också täckts av skyddande jordlager) har behållet sin rena starka färg. Det skulle faktiskt inte 

förvåna mig om forntidens människor, som omgav sig av vackra stenskyltningar, då och då valde att att hugga om stenytor för att 

återskapa den ursprungliga färgen och lystern i stenytorna.

Vacker huggen blockformation på Fulleröslänten. Man skulle nog kunna tänka sig att det är en variant på 

pyramidblockstemat och att det följaktligen kan ha skyltat för en närbelägen boplats. Utifrån vad vi kunde lära oss av 

föregående block, så kan man nog tänka sig att också det här blocket, efter huggningen, haft en oerhört vacker 

marmorvit yta, som så småningom blivit allt gråare och murrigare.

Det intressantaste här är inte blockets form eller uppställning. Tillhuggna block uppställda som skyltblock på ett stenpodium finns det 

åtskilliga av såväl här på kalhygget som på många andra ställen i den höglänta skogsmarken. Intressantast är de tydliga klyvmärkena 

i underkanten. De är alltså inte ett spontanblock som stått här sedan Inlandsis och vattenmassor drog sig tillbaka. Det har långt 

senare (kanske för drygt fyra tusen år sedan) huggits loss från ett större block eller bergknalle, vänts på och ställt upp här som skyltblock.

Högt över en blockfri jämn gräsyta på den kalhuggna Fullröslänten står det här vackra pyramidformade blocket. Det är svårt att 

hitta en bild, som tydligare visar på pyramidblockets boplatsmarkerande funktion. Runt den låglänta troliga boplatsytan höjer sig 

blockrika bergryggar. I den närmaste kanten av gräsytan finns också några gropar, som kan vara boplatsrelaterade.

17. Kullen vid Fullerövägen - Blockhögar och annat 

Höjdryggen vid Fullerövägen delar fältlandskapet i två nivåer: den övre som sträcker sig bort mot Norrbo och 

järnvägsslätten och den nedre som bildar Fyrisåns dalgång. Nära uppfarten till Norrbo finns en vacker 

kulliknande del av höjdryggen Utsikten från krönet ut mot fältlandskapet kring Fyrisån är bedårande vacker. 

Och det är förstås inte konstigt att platsen använts för boplatser – i vart fall de dödas boningar, eftersom här 

finns ett gravfält med några imponerande höggravar i krönläge och några stensättningar längre ned. . Bästa 

utsikten skulle naturligtvis de döda ha. Men en svacka en bit ner på den utplanande kullsluttningen antyder att 

det kanske också här funnits ett hus även för levande människor. 

Det finns rikligt med gammal kultursten i den vackra sluttningen ned mot Fullerövägen. En del ligger förstås 

dold i högarna och stensättningarna. Synliga för ögat däremot är de stora block, som står i en grupp i 

kullslänten och vänder sina släthuggna ytor ner mot Fyrisåns dalgång. Ett av blocken ser nästan ut att trilla 

nedför branten och det är nog tur att del ligger ett stoppblock på marken framför. Det är spännande med de 

släthuggna stenytorna, som ser så egendomligt fräscha ut. Det måste vara tusentals år sedan blockytorna 

klövs fram och ändå har praktiskt taget ingen mossa tagit sig in på de huggna ytorna. Det finns kanske flera 

olika omständigheter som förklarar avsaknaden av mossvegetation. Mossor har ju över huvud taget svårt att ta 

sig in på vertikala stenytor. Men så småningom brukar de dock göra detta - nästan alltid med början ovanifrån. 

En annan omständighet kan vara att blockens huggna ytor kluvits fram på ett mycket skickligt sätt så att de 

blivit nästan helt släta utan inslag av skrovliga partier där mossa kunnat fästa. Kanske har man t.o.m. slipat 

ytorna för att ge dem en extra stark skylteffekt. Och det har naturligtvis ytterligare försvårat mossinvasionen. 

Man kan kanske inte heller utesluta att ytorna varit målade, vilket kanske ytterligare försvårat för mossan att 

expandera. Sedan bör ju i sammanhanget sägas att ytorna ser fräscha ut. Det betyder ju inte att de är helt 

opåverkade av vegetation. Sannolikt finns här – även på de helt vertikala partierna- en lavbetäckning, som ger 

ytan den lite gulvita färgen, och som täcker ytan på ett så vältäckande sätt att vi knappt observerar den utan 

tolkar den som stenyta. I vissa typer av mikroklimat kanske släthuggna stora vertikala ytor ger lavar en 

konkurrensfördel framför mossor. De invaderar då först ytorna (kanske får de en extra stor konkurrensfördel om 

huggytorna varit målade) och hindrar sedan mossorna att tränga in. Och så länge lavarten behåller sitt grepp

över stenytan (kanske i tusentals år) så kan mossan bara stå och avvakta vid sidan om. Det handlar här 

naturligtvis inte om att blocken ifråga skulle ha en mineralsammansättning som gynnade lavar framför mossor. 

Blocken med de mossfria huggna sidorna (exponeringssidorna) har mycket tydligt mossa på andra sidor. Och 

man ser hur mossan gjort halt alldeles i överkanten av den huggna stenytan. Och det handlar inte heller om 

väderstreck. Det finns ohuggna block i närheten, som har riklig mossbeklädnad i samma riktning som de 

huggna mossfria stenytorna exponerar sig. Och så länge som de stenskyltade gravfälten och boplatserna var 

aktiva så kan man nog räkna med att människor då och då rengjorde de släthuggna ytorna så att de kunde 

upprätthålla sin skyltande effekt. Det är väl egentligen inte konstigare än att vi ännu idag då och då skurar och 

rengör gravstenar på våra kyrkogårdar. Och så länge som sådana rengöringsinsatser upprätthålls så har 

förstås både mossor och lavar svårt att få grepp om stenytorna. Men, hur som helst, det är säkert länge sedan 

sådan rengörinsinsatser riktades mot de vackert huggna stenytorna här i kullslänten. 

Lite längre ner i sluttningen står ett vackert uppställt block - också med en slät ”omossad” exponeringsyta. 

Kanske blocket skyltar för höggravarna på krönet eller för någon mindre stensättning nedanför krönet. Eller 

stenen har kanske skyltat för en ev. boplats, som stått i svackan i den utplanade delen av kullen. På ett par 

ställen i kullsluttningen finner vi klyvplatser, där block kluvits med den yngre borrtekniken. En av klyvplatserna 

står ganska högt upp i kullslutningen - inte långt från de krönplacerade höggravarna. De kluvna blockstyckena 

här (egentligen bara två) bildar en mycket vacker (möjligen medvetet arrangerad) komposition. Klyvplatsen har 

blivit till vacker stenkonst. Möjligen har det borrkluvna blocket ursprungligen utgjort stenskyltning för 

höggravarna upp på krönet. Klyvningen har utförts lång senare - kanske ett par tusen år senare. Det är i vart 

fall den rimligaste förklaringen. För skulle borrklyvningen vara ursprunglig och höra till gravskyltningen här. Ja, 

då rasslar det plötsligt till och borrklyvningen blir i ett huj tusentals år äldre än vad vi vanligtvis håller för 

troligt. Det ska erkännas att jag har dokumenterat åtskilliga platser i Storvretabygden, där borrklyvet 

stenmaterial finns mycket nära gravhögar. Men fysisk närhet medför naturligtvis inte nödvändigtvis tidsmässig 

och funktionell anknytning. Men när exemplen blir många, så måste man givetvis lägga dem i en särskild hög 

för närmare begrundan.

Stor intressant (röseliknande) blockhög i nedkanten av kulle alldeles nära cykelvägen. Jag har egentligen ingen 

deciderad uppfattning om högens tillkomsttid och funktion. Den kan ha koppling till gravhögarna (och den troliga 

boplatsen) i sluttningen ovanför. Men den kan förstås vara betydligt senare. Det finns tecken på att en stenmur löpt 

fram i kanten nedanför kullen. Det skulle således kunna röra sig om en dumphög efter den borttagna stenmuren. 

Stenmaterialet i högen är genomgående tillhugget med traditionell stenhuggningsteknik. Men någon skrotstenshög 

efter stenhuggning är det sannolikt inte fråga om.

Här ser vi blockhögen, när vårsolen avslöjat lite mer av det ingående stenmaterialet. Det går kanske 

inte att utesluta att högen fungerat som gränsröse eller som en röse med röjsten från fälten. Det finns 

som bilden visar åkerfält på nära håll. Men hur marken här nyttjades när röset anlades har jag 

egenligen ingen koll på. Ett sådant här röse står öppet för många olika tolkningar. Kanske skulle vi 

komma lite närmare ett svar genom en undersökning av högen. Vi kanske åtminstone då kunde 

utesluta en del tolkningsalternativ även om vi inte nådde ända fram.

I sluttningen ner mot fälten stöter vi på en mardrömshög. Med mardrömshög menas helt enkelt att det är svårt och kanske näst intill 

omöjligt att tolka högens funktion på ett korrekt sätt. Sådana komplicerade blockhögar vill man helst undvika. De kan helt förstöra nöjet 

med en fridfull stenvandring en vacker sommardag. Det mesta jag kan säga om den här högen handlar om förnekanden. Det handlar inte om 

relativt sentida röjsten från åkerfälten, eftersom inga blockdelar här har borrade dubbhål. Men naturligtvis skulle det kunna handla om 

röjsten från en tidigare röjningsperiod. Och det behöver inte nödvändigtvis handla om ofunktionell sten. Det kan vara fråga om sakral sten 

från gravanläggningar eller kultplatser, som stått ute på fältet. I samband med olika stenröjningsvågor har säkert mycket sakral sten 

hamnat i fältkanternas sopstationer. Det finns inga borrännor, som antyder att det är stenmaterial, som kluvits fram med borrteknik. Och 

det finns inte heller några borrhål, som indikerar stensprängning - även om några av blocken uppvisar oregelbunden form och vasskantighet. 

Bland de stora blockdelarna finns även mindre blockbitar. Och högt upp finner man ett nästan perfekt rundat stenklot (se nästa sida), som 

dock inte verkar ha någon skyltposition. Till råga på allt finns ju naturligtvis risk för att jag läser stenmaterialet fel och att jag missar något 

väsentligt. Så kan ju exempelvis borrännor och borrhål finnas utan att jag hittat dem. När det gäller tolkningar här är det nog bara att 

bryta ihop och försöka gå vidare. Kanske kan man ändå avslutningsvis konstatera att blockhögen ändå har viss charm och ett visst 

skönhetsvärde

Blocket är kanske inte helt perfekt rundat. Men det är ändå sällan som man hittar så här vackert rundade block i Storvretabygdens 

blockhögar. I den här blockhögen har det ingen topposition. Men kanske har klotet haft en mer statusfylld plats innan det röjdes 

undan och hamnade här

Det här är en både typisk och otypisk liten klyvplats i Storvretabygden (i kullen vid Fullerövägen), där borrteknik använts vid klyvningen. Till 

det typiska hör att block ofta delas i två (eller flera) delar utan att någon del avhämtas från platsen. Här har klyvningen dessutom ansetts 

som extra viktig, eftersom den genomförts med flera klyvborrhål satta i rad för att få särskild god precision i klyvningen. Och ända har inget 

stenmaterial avhämtats. Till det otypiska hör, vilket ju bilden ovan visar, hur vacker stenkonst i enstaka fall kan skapas genom en enkel 

delning, där en del intar en ny spännande position i förhållande till den del som står kvar statiskt i sin gamla position. Både dynamik och 

stabilitet får plats i kompositionen. Kanske var det så stenhuggaren vid den här platsen upplevde det. Det som var ämnat som en 

husbehovshuggning resulterade i så vacker stenkonst att han medvetet avstod från att hämta hem det liggande blockstycket. Eller också var 

avsikten att skapa en vacker och speciell plats från första början. I all sin enkelhet är nog denna en av de vackraste stenbilder jag har i min 

numera ganska stora fotosamling.

Det finns flera ganska stora gravhögar på kullkrönet – och möjligen några mindre längre ner i sluttningen. 

Det har gått åt åtskilliga stenblock till högarnas uppbyggnad. Blockfloran i närmiljön har nog tidigt utsatts för 

stenhuggning för att få fram stenmaterial till högarnas/stensättningarnas uppbyggnad.

I kullens utplanade terrass ner mot Fyrisåns dalgång finns en tydlig, grävd nedsänkning i marken. Den 

regelbundna rektangulära omkretsen tyder knappast på att jord tagits här bara för uppbyggnad av gravhögarna 

högre upp – eller för något annat syfte. Det är mer sannolikt att nedsänkningen utgjort bobotten för ett hus. 

Vilken typ av hus som än stått här och vilken tidsålder det än varit uppfört i, så måste utsikten härifrån ned mot 

fälten (eller en ev. havsfjärd) ha varit vidunderligt vacker.

Den gulvita släthuggna vertikala 

sidan på bildens block ser färsk ut 

som om den nyligen huggits fram, 

eftersom den saknar 

originalblockets gråstensmurriga 

färg. Men skenet bedrar nog. 

Huggningen här kan vara mycket 

gammal. Den kan ha givit 

konkurrensfördelar till andra typer 

av lavar (än gråstenslavarna)med 

just gulvit färg. Och på stora 

släthuggna ytor har också mossor 

svårt att ta sig in och få fäste och 

klara sin vattenförsörjning. Den 

lilla mosskolonin på taket på det 

avbildade blocket kommer nog att 

göra ett försök att ta sig in på den 

vertikala huggna ytan och utbreda 

sig nedåt. Men det är tveksamt om 

den kommer att lyckas. Under 

rådande klimatförhållanden 

kommer det nog i så fall att ta flera 

tusen år. Antagligen kommer det 

här blocket aldrig mer att få en 

enhetlig gråstensfärg med 

mossinslag över hela ytan. 

Huggningen kom i grunden att 

förändra mikromiljön här. Man kan 

också fundera över möjligheten att 

släthuggna vertikala blockytor en 

gång varit målade med färger, som 

inte uppskattats av vare sig 

gråstenslavar eller mossor, men 

som kanske rent av triggat inväxten 

av andra lavar med de vita och gula 

färger, som vi ser på stenytorna.

Vackert skyltblock med skickligt huggen yta i kullsluttningen

Det här vackra skyltblocket i kullsluttningen har en stor släthuggen vertikal yta vänd ner mot Fyrisåns dalgång. Mitt i 

ytan finns ett märkligt stort klyvhack. Det kan röra sig om ett olycksfall i klyvarbetet. Men det skulle kunna vara ett 

medvetet ytdekorativt inslag. Eller det skulle rent av kunna ha någon signalfunktion. Det ligger ovanligt lite borthugget 

klyvmaterial kvar framför den släthuggna sidan. Kanske har man vid huggningen här slagit två flugor i en smäll. Förutom 

att tillskapa en vacker stenyta (som möjligen kan ha varit målad) har borthugget stenmaterial troligtvis använts för att 

bygga upp de ganska ansenliga gravkullarna högre upp i kullen. På så sätt kan man naturligtvis uppfatta huggningen här 

som en stentägt. Men det är ingen stentägt, som anknyter till en relativt sentida husbehovshuggning.

Alla stenar under block är naturligtvis inte i skyltningsuppallningar. Det större blockstycket under blocket här är nog 

snarare att betrakta som en funktionell stoppkloss. Utan denna stoppkloss skulle det stora blocket med en lätt knuff ha 

kunnat sättas i rullning utför kullsluttningen. Kanske ett exempel på bronsålderns barnsäkerhetstänk?

Nära kullen möter vi en imponerande stor blockhög - eller snarare blockvall - som innehåller sten som röjts bort från 

fältet utanför och dumpats här i fältkanten. Jag har inte undersökt blockmassorna här särskilt noga. Men åtminstone 

några block uppvisar dubbhål. Och det finna anledning tro att det handlar om röjsten som förts hit vid mitten av 1900- 

talet, då omfattande stenröjninginsatser gjordes i Storvretabygden (och för den delen i stora delar av övriga Sverige). 

Omfördelningen av stenmassa från åkrar och fält till fältkanter och impediment var enorm vid den här tidpunkten

Ytterligare en blockhög med röjsten i fältkanten nedanför kullen. I det här intressanta läget kan man förstås inte utesluta att 

äldre kultursten ligger dold under röjstenen. Men för att undersöka detta måste man förstås mer handgripligt undersöka 

högen. De unga träd som växt på och kring blockhögen har på ett mycket märkligt sätt vräkts över ända (se också nästa sida).

Ytterligare ett ställe nedanför kulle där, där träden på ett mycket märkligt sätt vräkts över ända. Träden verkar 

omkullagda utan att vara vare sig avhuggna eller avsågade. Jag måste nog åka hit ytterligare en gång, när snön 

försvunnit, och undersöka hu den här märkliga avverkningen gått till – och fundera över vad den kan ha haft för syfte.

18. Höjdryggen i kilen mellan Fullerövägen och väg 290. 

I det höglänta område som ligger i kilen mellan Fullerövägen och Väg 290 hittar man - vid sidan 

av annan mycket intressant kultursten - flera olika typer av blockhögar. Den undertyp av 

blockhögar som jag brukar kalla för blockbyggen har många nedslag i det här området. Det 

handlar här om stora block som styckats upp i mindre bitar (fortfarande ganska stora) och som 

kombinerats till olika blockkonstruktioner, som sannolikt haft en viktig skyltfunktion. Vi vet inte 

säkert hur gamla dessa monumentliknande blockhögar är. De förekommer i närheten av 

gravhögar från troligen bronsåldern och kan ha samma höga ålder. Det förhållandet att 

åtminstone ett av dessa blockbyggen uppvisar en tydlig klyvborrränna behöver inte 

nödvändigtvis motsäga antagandet om en hög ålder. Klyvning med borrteknik kan ha genonförts 

senare (kanske t.o.m. betydligt senare) för att omforma stenplatsen till ett gränsskyltande 

monument. De märkliga blockbyggena kan ha fungerat som skyltning för boplatser, kultplatser 

eller gravfält. Ofta finns också andra typer av gammal kultursten i närheten: blockgravsliknande 

arrangemang, pyramidformade (eller konformade) block och högar eller flak av skärvig sten.

Med stor sannolikt är det inte fråga om en blockformation, som skapats spontant av naturkrafterna. Styckning 

och uppställning verkar ha skett för att åstadkomma en skyltblocksarrangemang. Kanske skulle det skylta för en 

boplats eller kultplats redan under bronsåldern - eller för en viktig gammal gräns i landskapet. Den här typen av 

av blockhög, som avsiktligt skapats i skyltsyfte, kallar jag för ”blockbygge”.

I Storvretabygden är det inte ovanligt att finna stora block, som med traditionell stenhuggning styckats i stora bitar, som sedan samlats i ett 

slarvigt blockarrangemang med tydlig skyltblockskaraktär. Bildens blockarrangemang (samma som på föregående sida) i höjdryggens 

mittparti, nära fältkanten, verkar tillhöra denna kategori. Men tolkningen försvåras av att en av de styckade bitarna (den i förgrunden) har en 

borränna i överkanten (se markeringsovalen). Klyvborrhålet har knappast varit möjligt att borra med blockbitarna i det nuvarande läget, 

eftersom den större övre blockbiten skulle ha förhindrat detta. Man får nog tänka sig att borrhålet upptagits när den mindre blockbiten stått i 

ett helt annat läge. Efter borrklyvningen har blockbiten förflyttats till sin nuvarande läge. Uthuggningen har knappast gjort för att få fram 

lämplig husbehovssten. Snarare har den gjorts för att markera blockformationen - kanske som ett gränsmonument. Bygränsen mellan byarna 

Fullerö och Ekeby drar fram ganska nära blockformationen. Kanske har gränsen tidigare dragits något annorlunda och inkluderat det här 

märkliga stenmonumentet?

Närbild på klyvborrännan i den blockformation, som visades på föregående bild. Borrännan är ovanlig så till vida att den 

längdmässigt befinner sig i ett mellanläge. Den är längre än de korta klyvborrännor, som bildas när fler klyvborrhål anläggs i 

rad. Och den är betydligt kortare än flertalet enstaka klyvborrännor, som bildas vid klyvning från ett enda djupt borrhål. 

Skulle det visa sig att borrännan inte ingår i ett relativt sentida gränsmarkeringssammanhang, så kan det bli dateringsmässigt 

kritiskt. Någon vanlig stentägt för produktion av husbehovssten har det inte varit fråga om här. Och då finns ju 

möjligheten/risken att klyvning med borrteknik förlorar sig ner i förkristen tid.

Märkligt blockbygge i i kilen mellan Fullerövägen och och väg väg 290. 290. I I kanterna på på stora blockstycken ser ser man man ofta ofta (som 

här här på på bilden inom ovalen) V-formade klyvhack. Det Det är är sannolikt rester av av de de klyvhål, som som man man använts sig sig av av vid vid 

klyvning inom det det traditionella stenhuggeriet. I I området finns mycket egendomlig stenhuggning, som som knappast 

verkar ha ha någon praktisk med sentida förankring stentäkt utan att snarare göra utan för tankarna snarare för till tankarna rituell stenhuggning. 

till stenskyltning eller rituell huggning.

Man tror kanske att större stenskyltningar alltid utgörs av ett homogent block, som tillformats på olika sätt. Men så är det långt 

ifrån alltid. Vid första påsyn ser det här vackra skyltblocket (på höjdryggen ovanför Fullerövägen) ut att var tillhugget ur ett enda 

homogent stenstycke. Men vid närmare undersökning ser man tydligt att det rör sig om en stenformation uppbyggd av flera 

blockbitar (se nästa bild).

På bilden ser vi tydligt att att det rör sig om ett blockarrangemang, där en tillformad blockbit ställts ovanpå en blockbit, 

som är markfast och en blockbit som verkar ligga löst på marken. Det vackra skyltmonumentet kan ha bildats då ett större 

block styckats i mindre bitar, som sedan arrangeras till en vacker stenskyltning.

Blockhög med en märkligt placerad toppsten, som liksom svävar tyngdlös i luften. Vi vet dock inte om toppstenen här (vackert kluven i 

överänden) verkligen ursprungligen placerades på detta sätt. Den kan ha stått upprätt och ramlat eller knuffats ner. Blockarangemanget 

finns på nedre delen av en höjdrygg som följer Fullerövägen. Det finns en hel del stenhuggeri i området. En del tycks vara relaterat till 

gränsmarkering. En del av den huggna stenen kan också ha tillkommit vid anläggningen av runda högformade bronsåldersgravar uppe på 

höjdryggens krön. Det har antagligen gått åt åtskilligt med huggen sten för att bygga upp högarna.

Ett blockupplägg (antagligen medvetet arrangerat) sett från gavelsidan. Blockhögen ligger i en 

kaotisk blockvall nära fälten. Blockvallen är svåranalyserad. Det är möjligt att här förekommer 

inslag av både sprängsten och skrotsten från gammal stenhuggning och kanske rent av enstaka 

röjstensblock från fälten utanför. Nedanför vallen finns ett lågt (aningen nedsänkt) område, 

som kan ha fungerat som bobotten. I närheten finns en hög med småskalig sten och flera flak 

med skärvig sten.

Det upplagda blockstycket sett från ena sidan

Blockupplägg (samma som ovan), där huvudblocket uppvisar en borränna, som troligtvis är en 

klyvborränna. Fyndet vittnar om att stenklyvning med borrteknik ägt rum i ett sprängstensområde. Kanske 

har den första grova stenklyvningen skett genom sprängning, varefter en finare klyvning skett med 

borrteknik.

Blockupplägg(samma som ovan), där huvudblocket uppvisar en borränna, som troligtvis är en klyvborränna. 

Konformat Fyndet block, vittnar som om verkar att stenklyvning medvetet uppställt med borrteknik och har skyltblockskaraktär ägt rum i ett sprängstensområde. - på skogsklätt Kanske impediment, har den som första gränsar till 

höjdryggen. grova Själva stenklyvningen blocket avslöjar skett genom inga borrhål spränging, eller varefter borrännor. en finare Men block klyvning med skett (troliga) med borrteknik. 

sprängborrhål finns i närheten.

Ythuggning i större block på det skogsklädda impedimentet i blockvallen ovanför en trolig gammal boplats. Blockets 

uthuggning (som påminner om ett ansikte) har säkerligen inte utförts inom ramen för relativt sentida profan husbehovshuggning. 

Troligen har uthuggningen skett i skyltningssyfte. Och kanske har det längs fältkanten stått flera stora block, 

som vid något tillfälle och i något svårtolkat syfte huggits ner i stora blockstycken. Kanske är rent av merparten av 

blockstyckena i blockvallen rester av stora nedhuggna block som inte längre syns ovanför vallen? Det är verkligen inte lätt 

att här på impedimenten i det övre fältlandskapet (ovanför Fyrisåns dalgång) hitta orörda stenmiljöer, som bara formats av 

naturkrafter utan människans inblandning.

Man ser ibland block, från början homogena, som utsatts för en stark sidokraft (kanske kilning med ett mindre block) så att 

blocket styckats upp i mindre stycken. Det här blocket har först och främst styckats upp i två halvor, där den ena halvan 

ytterligare tycks ha spräckts på mitten. Om styckningen gått ytterligare lite längre så hade vi stått inför något som skullle 

kunna kallas blockhög

19. Blockhögar och annat i den blockrika sluttningen ner 

mot Fullerövägen 

Är man intresserad av gammal kultursten så finns det all anledning att bege sig till blockrika höjdsluttningar. 

Idag ska vi göra ett besök i det höglänta området ovanför Fårhagen. Men vi ska inte granska slänten ner mot 

Fårhagen utan i stället slänten, som på mottsatta sidan löper ner mot Fullerövägen. Bland uppspräckta 

bergknaller och större markfasta block finns mängder av löst blockmaterial, som tillformats och utplacerats av 

både naturkrafter och människor. Rimligtvis har människor bott och verkat i området långt innan höggravarna 

började anläggas uppe på höjdryggens krön. Och kanske använde de rent av den blockrika terrängen här som 

gravfält. Med det finns också en hel del stenmaterial här som huggits med borrteknik. Det framgår mycket tydligt 

eftersom åtskilliga blockstycken har klyvborrännor i sina kanter. En del kluvna blockstycken med borrännor har 

arrangerats på ett uppmärksamhetstilldragande sätt. Antagligen utgör den typen av stenskyltningar gränsmarkeringar 

för en (eller flera) gränser, som drar fram över sluttningen. Borrteknik har här också används för att 

spräcka en del medelstora block i två halvor. Halvorna ligger dock kvar i sina ursprungliga positioner. Och något 

stenmaterial har alltså inte tagits från platsen. Det är inte lätt att förstå skälet för denna stenhuggning. Någon 

regelrätt stentäkt (husbehovshuggning) är det sannolikt inte. Och det är nog inte så troligt att det rör sig om 

gränsmarkeringar. Den här typen av människotillverkade sprickblock är dessutom så många i ett begränsat 

område att det är osannolikt att var och ett av dem skulle peka ut en gräns. Samtidigt är det svårt att hitta någon 

annan rimlig funktion för sprickstenarna, om vi håller fast vid tanken att de tillverkats under senare århundraden. 

Tänker man sig däremot att man borrat i sten redan under förkristen tid, så finns det naturligtvis möjligheter att 

koppla sprickstenarna till föreställningar inom religion och folktro. Så småningom kommer förhoppningsvis den 

akeologiska forskningen att intressera sig både för stenborrning och sprickstenar. Och då får vi antagligen svaret 

både på borrklyvnings ålder och på sprickstenarnas ålder och funktion. 

Men vi lägger för tillfället sprickstenarna åt sidan. Vi kom ju faktiskt hit med specialuppdraget att hitta en 

intressant och spännande blockhög. Det finns visserligen en del mindre bergknallar här, som spräckts upp en del. 

Men knappast så mycket att vi kan säga att den övergått till en blockhög. Det finns dock en bergknalle här i 

sluttningen som är mer sönderstyckad än övriga. Blockstycken har lösgjorts och staplats på varandra.

En del blockstycken är vasskantade och rätvinkliga. Men det är svårt att veta om huggningen utförts av 

människor eller naturkrafter. Förvandlingen från bergknalle till uppstyckade bitar har gått så långt att vi 

kan tala om en blockhög (se bild på nästa sida). Innan jag lämnar blockröran här så letar jag igenom de 

enskilda blockstyckena för att ev. hitta några huggmärken. På ett av blocken längst ner i kanten hittar jag 

mycket överraskande en klyvborränna. Långt ner bland block som kan ha kluvits av naturkrafter och/eller 

av stenhuggare med traditionell teknik finns alltså ett block som uppvisar en klyvborränna. Jag har 

upplevt det här scenariot flera gånger tidigare : att ett enstaka block med en enstaka klyvborränna 

återfinns i en större blocksamling där övrigt stenmaterial framställts med ”gammalhuggning” - eller 

tillverkats av naturkrafterna. Olika huggtekniker kan visserligen förekomma parallellt och kan ha växelvis 

använts beroende på vilken metod, som för tillfället var effektivast. Men ibland får man intrycket att 

block, som kluvits med borrteknik, medveten ställdes upp eller kastades in i en blockhög som framställts 

med gammalhuggning (utan borrteknik) för att göra en markering. Rimligast är väl då att tänka sig att det 

rör sig om en markering för en gräns. Genom denna markering med ett borränneblock skulle ju äldre 

anläggningar som blockhögar och rösen kunna få en ny gränsskyltande funktion. Kanske har det förhållit 

sig så här vid blockhögen i sluttningen ner mot Fullerövägen. 

Men min gränsletning i tillgängligt kartmaterial ger inget omedelbart resultat. Varken någon mindre 

skiftesgräns eller någon större gräns (bygräns eller socken/häradsgräns) tycks ha löpt fram i det här 

området. Jag kan således inte finna något stöd för den framkastade gränshypotesen vare sig när det gäller 

den stora blockhögen eller de uppställda blockstyckena med borrännor eller de sprickstenar som tidigare 

nämnts. Möjligen skulle en expert med tillgång till ett äldre kartmaterial kunna finna något gränsrelevant 

här . Vi får avvakta och se. Man får i sammanhanget naturligtvis inte bortse från möjligheten att 

stenmarkerade gränser i Storvertabygden antagligen existerat under mer än ett helt millennium och att 

gränssträckningar naturligtvis avsevärt kan förändras under en så lång tidsperiod.

Stor blockhög, som uppkommit genom styckning av en bergknalle eller större block. Det är rimligt att anta att människor vid något tillfälle 

fortsatt det styckningsarbete, som naturkrafterna lång tidigare påbörjat. Man kanske här skulle kunna tala om ett samverkansprojekt. Det 

är svårt att veta varför människor utfört styckningsinsatserna här. Platsen liknar knappast en husbehovsstentäkt. Kanske är den rent av så 

gammal att den bildats genom någon form av rituell huggning. Det finns i sammanhanget skäl att notera att det rakt nedanför den här 

kaotiska blockhögen finns en flack högbildning (se sid. 366/367), som kan vara tidsmässigt och funktionellt relaterad till blockhögen.

En del av den stora kaotiska blockhögen, sedd nerifrån sluttningen. Det finns inslag här som tyder på att gammal 

stenhuggning kan ha bedrivits här. Så verkar exempelvis ett mittparti vara borthugget. Ett V-format hack (klyvhål) syns 

också i sprickans vänsterkant. Den inkilade stenen under den högra blockhalvan skulle också kunna vara ett tecken på 

mänsklig stenhuggning. Man ser ganska ofta sådana inslagna stenar på gamla klyvplatser.

Blockhögen i sluttningen sedd från ena sidan. Här ser man tydligare hur hela blockstycken huggits loss och staplats på 

varandra.

Överraskande klyvborränna på block i blockhögens nederkant. En klyvinsats med borrteknik har alltså genomförts här ganska sent – kanske 

flera tusen år efter det att blockhögen skapats med gammal traditionell stenhuggningsteknik. Helt säker på tidsförloppet kan man naturligt 

inte vara. Borrklyvning kan vara betydligt äldre än vad vi tror. Och gammal traditionell klyvteknik har använts långt in i modern tid.

Längre ner i stensluttningen finns en rund låg hög/stensättning, som tycks bestå av jord blandad med mindre 

blockstycken. Ovanpå högen finns en låg stenpackning av små block samt några lite större block uppställda i 

skyltpositioner. Ett av blocken verkar uppallat på mindre stenar.

Samma låga högbildning, som på föregående bild. Jag kan inte avgöra om det rör sig om en förkristen gravanläggning eller 

en betydligt yngre gränsskyltning. Möjligen kan den vara bådadera. Gravhögarna uppe på höjdryggens krön ser 

annorlunda ut. De innehåller mycket jord, har en tydligare välvning och har inga synliga block i ytan.

Nedanför den runda flacka blockhögen stöter vi på en klyvplats där borrteknik använts. Ett block har huggits loss 

och ställts upprätt lutande mot blocket bakom. Blocket har placerats som om det skulle skylta för något. Och i den 

närmaste kanten ser man en tydlig klyvborränna. Kanske handlar det om en gränsmarkering. Det är väl den 

rimligaste förklaringen, när ett borrkluvet block ställs i en så tydlig skyltposition. Däremot är det inte lika 

självklart att borrännan i stenkaoset längre upp i kullen har någonting med gränsmarkering att göra.

Närbild på borrännan på det uppställda block, som visades på föregående sida.

Ytterligare en arrangerad plats med ett upplagt borrkluvet block (med tydligt exponerad borränna) bara något hundratal meter från 

det på föregående bild presenterade blocket. Antagligen rör det sig om ännu en gränsmarkering här i den lägre delen av stenkullen. Det 

gäller naturligtvis att utnyttja gränsmarkeringstolkningen med viss försiktighet när det gäller borrkluvet stenmaterial. Förekomsten av 

två uppställda/upplagda borrkluvna block med 100 meters mellanrum skulle ju mycket väl kunna var förenlig med gränsmonumenthypotesen. 

Men skulle vi hitta ännu flera inom samma begränsade område så minskar rimligtvis sannolikheten för att det i alla fallen 

skulle kunna handla om gränsmarkering. Nu hittar jag i och för sig inte mer än två skyltande borrkluvna block med tydligt exponerade 

borrännor. Men ändå börjar det på något sätt att brännas. I samma område återfinns flera oansenliga block som kluvits genom kilning 

i ett mittplacerat klyvborrhål (se ett exempel på nästa sida). Och jag brukar också försiktigtvis tolka dessa klyvningar som 

gränsmarkörer. Det känns som om vi börjar närma oss gränsen till ett överutnyttjande av gränsmonument-hypotesen.

Bilden visar ett av flera block i stensluttningen, som spräckts mitt itu genom kilning i ett uppborrat klyvhål. Sprickblocken är inte 

unika för just det här området. De återkommer på många andra ställen i skogsmarken. Det är knappost fråga om vanlig husbehovshuggning 

från senare århundrade. Det skulle möjligen kunna röra sig om gränsmonument. Men egentligen vet vi inte vad 

avsikten med att producera sprickblock varit. Det behövs mera forskning för att klargöra deras funktion

Det är lätt att missa mindre block - särskilt i områden som har många stora och spektakulära skyltarrangemang. Här i stenkullen 

sluttning hittar jag det här ganska oansenliga blocket. Men intresset stegras när man upptäcker en halvcirleformad struktur av små 

blockstycken framför, som nära följer huvudblockets lite rundade framsida. Jag har stött på samma typ av arrangemang på gravfält från 

järnåldern som uppvisar många olika gravformer. Jag antar således att det rör sig om en grav. Men jag är långtifrån säker.

Vacker hugget block nära sluttningen krön med några gravhögar. Helt säkert är det fråga om ett skyltblock. Men om det skyltar för 

högarna ovanför eller för en gräns eller för något helt annat är inte lätt att uttala sig säkert om. Man stöter på den här 

karaktäristiska formen (avhuggen kon) på åtskilliga ställen i skogsmarken – även uppe i den avlägsna Storskogen. Märk också den 

stolformade huggningen i blocket bakom stenen. Man stöter ofta på den här typen av stolhuggningar i block nära viktiga platser 

som gravanläggningar eller gamla boplatser. Oftast handlar det nog om en gammal skyltande huggning – och mer sällan om block, 

som utsatts för sentida profan husbehovshuggning.

20. Blockhögsröran på impedimentet i Fårhagen och 

intressant kultursten i närheten 

En del stenplatser har en fullkomligt kaotisk karaktär. Stora blockstycken ligger huller om buller eller 

osymmetriskt staplade på varandra. De liknar egentligen inga kända kategorier av fornminnen eller övriga 

kulturhistoriska lämningar. Så är det något som man ändå skulle kunna kalla dessa kaotiska blocksamlingar för så 

är det väl just ”blockhögar”. Blockhögskategorin är ju förlåtande och inkluderande. Här platsar kaotiska och 

oformliga ansamlingar av stora blockstycken. Blockstyckena är tillräckligt stora för att blockhögsdefinitionen ska 

vara uppfylld - med råge. Och blockrörorna har ändå - trots sin dramatiska och kaotiska karaktär en viss 

avgränsning och välvning som ju blockhögar bör ha. Det är svårt att förstå att människor över huvud taget skulle 

ha någonting att göra med skapande och utformning av dessa märkliga blockröror. Man vill gärna i förstone 

betrakta dem som ett verk av spontana naturkrafter som här haft sin egen orgie eller huggsexa. Och så är det 

naturligtvis i många fall. Men när man börjar undersöka dessa kaotiska blockhögar så blir ofta bilden mer 

komplex. Då och då finner man ett otvetydigt inslag av klyvborrännor, som indikerar att stenhuggning med 

borrteknik ägt rum på platsen. Det innebär således att människor påverkat och kanske till och med skapat en hel 

del av dessa kaotiska blocksamlingar. Ibland kan man faktiskt finna borrkluvna block , som nästan ligger helt 

dolda under flera stora blockstycken, vilka inte uppvisar sådana klyvspår. Och man står faktiskt ganska frågande 

till hur den kaotiska stenplatsen egentligen kommit till. Det kan ju då inte röra sig om senare tiders stenhuggare, 

som med hjälp stenborrning och kilning försett sig på ett ytligt liggande block i utkanten av en urgammal 

blockhög. 

På Fårhagsområdet (nära kolonilottsområdet i Lyckebo) möter vi ett sådant blockkaos - med borränneinslag - på 

ett impediment i kanten av en stor plan (och förmodligen stenröjd) yta, som kan ha utgjord en boplatsyta under 

årtusenden. Åtskilliga kulturstenslager kan här ha bildats - och blandats - under tidens gång och genom 

människors verksamhet. Och det är sannerligen inte lätt att anknyta impedimentets blockhögsröra till något 

speciellt kulturstenslager. Blockhögsanalysen kompliceras också av den omständigheten att kaoset långt ifrån 

upptar hela impedimentet. På impedimentets baksida övergår blockröran till en vackert ordnad stenplats med en 

märkligt formad stenformation – en stenskulptur eller stenmonument - som formats genom traditionell 

stenhuggning utan något som helst inslag av borrteknik. Den vackra stenskulpturen med sin skickligt uthuggna 

nisch leder tankarna till en stenplats, som använts för kultiska syften under förkristen tid. Blockhögens

orränneinslag leder förstås tankarna till en betydligt senare tidsepok. Vanligtvis brukar man väl inte räkna 

med att man borrkluven sten för husbehov i mer än ett par hundra år. Vid uppförandet av stenhus och olika 

försvarsverk har nog tekniken använts tidigare - antagligen sedan sen medeltid. Men möjligheten finns 

förstås att vi underskattar den tidrymd under vilken borrklyvning ägt rum. Kanske har borrklyvningen rötter, 

som försvinner långt ner i en dimhöljd förkristen tid. Och i så fall kan naturligtvis impedimentets båda 

sidor - med helt olika stenkaraktär - ändå ha en både tidsmässig och funktionell koppling till varandra. 

Hur som helst så måste vi ju utgå ifrån att människor vid ett tillfälle eller vid flera tillfällen helt förändrat 

impedimentets ursprungliga miljö. Antagligen har det ursprungligen stått några stora homogena block på 

impedimentet - block som av antagligen flera olika anledningar helt styckats till formationer, som har föga 

likheter med sitt ursprung. 

Nedan presenteras i bild och text det mäktiga blockhögskaoset på fårhagens impediment. Även exempel 

på övrig kultursten i området presenteras.

Det är mycket storskaligt huggna blockbitar, som ligger här kaotiskt slängda över varandra. En del av 

blockbitarna är så stora att de knappats kunnat forslas hit och dumpats här – inte ens med hjälp av de 

motoriserade stenröjningsvagnarnas vinschar vid mitten av förra århundradet. Och några dubbhål (eller för 

den delen spränghål) finns inte i materialet. Under de större blocken upptäcker vi ett mindre block med 

klyvborränna. På något märkligt sätt har de större blocken (som saknar spår efter borrklyvning) hamnat 

över ((och klämmer fast) ett borrkluvet block. Det är svårt att förstå de krafter som varit verksamma här och 

som nästan bollat med de tunga blocken. Och borrännan på det undre lilla blocket vittnar ju om att det 

måste vara människor, som rört om i denna röra av stora tunga block. Se också de tre följande sidorna.

Bilden visar klyvborrännan på det undre blocket i den kaotiska blocksamlingen. Någon sprängborränna är 

det sannolikt inte fråga om här. Klyvtolkningen stöds också av flera närliggande klyvplatser (se t.ex. sidorna 

385 - 387) uppvisar klyvborrännor.

Ytterligare en bild på impedimentets blockröra

Impedimentets framsida med blockhögskaoset vintertid

Egentligen är det nog fel att kalla den här mer välordnade delen av impedimentet för baksidan. Och särskilt mycket fel blir det när 

man tar den här märkliga stenkulpturen i beaktande. Den ser nästan ut som en vaksam urtidsödla med vingarna till häften 

utbredda för att snabbt kunna flyga iväg. Vi känner inte till stenmonumentets funktion. Men det kan vara mycket gammalt och 

bottna i förkristen tid. Ett är i alla fall säkert. Den som väljer att betrakta ”stenödlan” som en oavsiktlig skrotstensrest efter 

stenhuggning vet inte vad stenhuggning handlar om! Stenhuggaren här har haft en klar och fokuserad målbild i huvudet under 

stenhuggningen. Det är ett av de märkligaste målfokuserade stenhuggningsobjekt som jag över huvud taget stött på i 

Storvretabygdens marker.

Stenödlan i Fårhagen i sommardräkt

Nej, det här rör sig inte om en blockhög. Det handlar i stället om en stenmur (eller stensträng) i kanten mellan fårhagen och en 

blockrik inäga. Det är fascinerande att se hur man vid myggandet av stenmuren utnyttjat redan befintliga stora block för att spara 

på både arbete och stenmaterial.

Det här uppställda (lite gubblika eller kycklinglika) blocket står på en trolig boyta, som kan ha utnyttjats 

ganska långt fram i tiden. Det är inte ovanligt att finna uppställda - eller upplagda - stenar i sådana områden. 

Den här typen av uppställda block är svåra att datera. Det här blocket skulle rent av kunna ha ställt upp av 

någon av de första bosättarna här för flera tusen år sedan.

Vid sidan av stenkullen med sitt blockkaos står en betydligt mer välordnad stenplats och försöker dra till sig 

några strålar av vårvinterns sol. Det skulle mycket väl kunna röra sig om en flertusenårig gravkulle med sin 

blockmarkering. Det är troligt att det i Fårhagsområdet funnits en bebyggelse som spänt över flera tusen år. 

Den vackra stenplatsen ligger kriteriemässigt på gränsen att kunna benämnas blockhög - men det räcker nog 

inte riktigt ända fram - eller också gör det det?

Nedan för den vackra stenplatsen (i kanten mot fältet) står ett block med en helt sönderstyckad topp. Styckningen har gått så 

långt att man nog kan benämna stenplatsen som en blockhög. När man betraktar blocket på lite håll så är väl första tanken att 

blocket spontant spruckit sönder. Men kan nog också möjligen fundera över om blixten slagit ner här och åstadkommit en 

styckning av blocket. Men ingenting av detta har faktiskt inträffat. Vid närmare skärskådan så hittar man flera vertikala 

klyvborrännor högst upp i blockhögen. Någon gång har alltså blocket ovantill styckats med borrteknik utan att - och det är väl 

det som är det särskilt mysteriösa - något stenmaterial tycks ha tagits från platsen. Man ska naturligtvis ha i åtanke att en 

kraftledning drar fram ovanför det styckade blocket. Men jag tror knappast att stenklyvningen med borrteknik har något med 

kraftledningen att göra. Klyvningen med hjälp av stenborrning är nog mycket äldre än så.

Vi stannar till en stund vid ”stentråget” i Fårhagen med en kort klyvhålsränna i ena kanten. Det är nog 

osäkert om stentråget haft någon funktion. Jag trodde ett tag att det konstruerats för att samla upp 

regnvatten. Men lutningen är nog för stark för att det ska samlas upp särskilt mycket vatten här. I hugget 

stenmaterial kan det ibland vara svårt att avgöra vad som varit det tilltänkta målobjektet. Har fokus varit på 

det kvarstående huggna blocket eller på det toppstycke, som huggits bort?

Det verkar som att man eftersträvat god precision vid stenhuggarinsatsen på ”stentråg”-blocket. Man kan 

nämligen identifiera en ränna efter ett borrat klyvhål.

Bild på det märkliga stentråget vintertid. Eftersom vi ovan sett sommarbilderna av samma formation, 

så ser vi förstås annorlunda på vinterbilden än vad vi annars skulle ha gjort.

21. Observationer och tankar kring en blockhög i ett område 

mellan fårhage och fält 

Det trädrika och blockrika områden i kanten av fårhagen (vid kolonilottsområdet) och nära de nedanför liggande 

fälten uppvisar flera intressanta och spännande blockformationer. I området finns ett mindre antal täckta 

höggravar (en av dem av imponerande storlek). Och det är möjligt att en del iögonfallande block och 

blockarrangemang ska tolkas som stenskyltning för höggravarna. Även utanför högarnas närområden tycks det ha 

förekommit mycket stenhuggning. En del markfasta block uppvisar huggna ytor och åtskilliga huggna block ligger 

huller om buller på marken - dock sällan i tydliga blockhögar. En mycket märklig blockhög kan dock tydligt 

urskiljas. Ett stort homogent block verkar någon gång ha styckats upp i stora blockbitar, som ligger slarvigt 

staplade på varandra i en blockhögsformation (se de två första bilderna nedan). Har man vandrat omkring i 

blockrik mark under många år och studerat blockfloran så får man så småningom en känsla för vilka blockhögar, 

som kan vara värda att närmare undersöka. Ögat identifierar nästan spontant och oreflekterat sådana 

blockformationer, där naturkrafterna inte självklart varit huggmästare utan där mänsklig stenhuggning - antingen 

av äldre traditionell typ eller av yngre snitt med inslag av stenborrning - kan ha förekommit. Just den här 

blockhögen gav tydliga varningssignaler om att någon form av stenhuggning kan ha ägt rum på platsen. När jag 

kom närmare blockhögen uppfattade jag först att blocket styckats genom traditionell stenhuggning, eftersom jag 

inte kunde hitta några klyvborrännor i de stora kluvna blockytorna - vare sig enstaka djupa (enkelhålsklyvning) 

eller flera grunda satta på rad längs en kant (radklyvning). Så småningom hittade jag dock några få grunda 

klyvrborrännor på ett mindre block. Klyvning med borrteknik har således förmodligen förekommit här tillsammans 

med äldre stenhuggning. Kanske har man grovkluvit med äldre teknik och sedan finkluvit (med ökad kontroll över 

klyvprocessen) med yngre borrteknik. Det är ju fullt möjligt att det ursprungliga blocket innehållit spontana 

sprickbildningar, som kunnat utnyttjas vid klyvningen genom kilning med stenkilar eller järnkilar. Några 

klyvborrännor finns då förstås inte i de stora stenytorna. Och om man utfört klyvningsarbetet på ett skickligt sätt så 

hittar man kanske inte ens några andra klyvmärken. 

Som vanligt i sådana här sammanhang är det svårt att uttala sig om hur mycket - om ens något - stenmaterial som 

tagits från klyvplatsen för att användas på annat håll. Klyvinsatserna här liknar faktiskt inte dem som man ser vid 

en vanlig sentida husbehovshuggning. Och vi kan inte utesluta möjligheten att klyvningen här haft ett helt annat

syfte. Och man kan inte heller utesluta att borrklyvning som metod kan vara betydligt äldre än vad vi 

vanligtvis förställer oss och ha rötter som letar sig ned i förkristen tid. Vi vet således inte säkert om 

borrklyvningen här utförts sent och tillämpats tillsammans med gammal stenhuggning som ju använts i 

tusentals år och in i modern tid eller om det rör sig om mycket gammal borrklyvning som använts 

tillsammans med ännu äldre stenhuggning för mycket länge sedan i helt andra än profana 

sammanhang. 

Det återstår förstås åtminstone en ytterligare tolkning av kombinationen av äldre och yngre 

stenhuggning här vid blockhögen. Stenhuggare kan ju under senare århundraden ha utnyttjat en 

blockhög, som för tusentals år sedan tillverkades genom gammal traditionell stenhuggning. De sentida 

stenhuggarna kom ju i så fall till dukat bord. Och det var kanske inte så konstigt att man tog för sig av 

högens läckerheter. Och det finns förstås ytterligare en sak som komplicerar tolkningarna. Efter 

besiktningen gör jag tolknigen att den ursprungliga styckningen av blocket skett genom äldre stenhuggning 

utförd av människor. Jag kan ju göra fel bedömning. Och kanske är det rent av naturkrafterna 

som haft huggsexa här och ordnat till blockhögen. Då har vi ett samspel mellan äldre ”omänsklig” 

stenhuggning och yngre mänsklig stenhuggning, där borrteknik använts. Och då behöver vi kanske inte 

blanda in äldre mänsklig stenhuggning i bilden över huvud taget. 

För tillfället är det alltså inte möjligt att besvara de frågeställningar som blockhögen och det huggna 

stenmaterialet genererat. Korrekta svar skulle kanske ganska snart kunna levereras om den akademiska 

arkeologin visade ett större intresse och bestämde sig för att inom sin forskningsram inkludera ett 

ämnesområde, som handlade om blockfloran och dess påverkan av stenhuggningsinsatser genom 

årtusenden. Gamla stenplatser, som påverkats av människor, brukar inte sällan omges av ett starkt 

kraftfält. Jag hoppas att fackarkeologerna ska känna av vibbarna från den presenterade blockhögens 

kraftfält och inspireras att fördjupa sig i blockhögarnas förmodligen mycket fascinerande tillkomsthistoria.

Bland buskar skymtar en märklig blockhög fram, där några stora blockstycken står märkligt lutande mot varandra. Så här 

kan nog naturkrafterna hantera block utan inblandning av mänskliga stenhuggare. Hade jag hittat motsvarande blockkonstellation 

ute i vildaste Storskogen, så hade jag nog betraktat den som ett spontant naturfenomen och knappast brytt 

mig om att närmare undersöka den. Men eftersom jag redan visste att stenhuggare varit i farten i andra närliggande 

områden av fårhagen, så tog jag mig tid att undersöka blockhögen lite närmare.

Jag letade förgäves igenom kanterna på de stora släta ytorna på jakt efter klyvborrännor. Det verkade som om 

huggningen här helt genomförts med traditionella tekniker - om nu människor över huvud taget varit inblandade. 

I närområdet finns dock några ganska stora gravhögar. Och rimligtvis har det huggits åtskilligt med sten här för 

att bygga upp gravanläggningarna. Kanske har också block härifrån använts till gravhögarnas anläggning. Och 

kanske kan vi således ha en gammal klyvplats från bronsålder eller järnålder här.

Blockhögen i vinterskrud - sådan den såg ut i slutet av februari 2018 från den lilla gångvägen i områdets kant.

Vid undersökning av de mindre blockstycken, som finns på marken runt de större blocken hittade jag 

faktiskt några korta klyvborrännor på ett mindre block. Så här har stenhuggare en gång gjort en insats 

och styckat ett stort originalblock i mindre (men fortfarande mycket stora) blockbitar. Och till viss del har 

de använt borrteknik. Men vad har stenhuggningen här haft för syfte? Vi kan knappast räkna med att 

borrklyvning är så gammal att den använts för att hugga fram sten till gravhögarnas anläggning. Eller…? 

Möjligen skulle man här ha kunnat hugga sten till en stenmur som löper förbi ganska nära blockhögen. 

Men i stenmuren finns inga block med klyvborrännor. Kanske rör det sig om husbehovshuggning, där man 

hämtat hem lämplig sten till någon närliggande gård , eller kanske rent av om en gränsmarkering även om 

det verkar långsökt. Det dröjer kanske innan vi får veta stenhuggningens ålder och funktion på den här 

klyvplatsen. Den akademiska arkeologin verkar för närvarande inte särskilt intresserad av gamla 

blockhögar och klyvplatser.

Ganska stor gravkulle bara ett stenkast från den aktuella blockhögen. Egentligen är nog också denna 

höganläggning en sorts blockhög, eftersom det antagligen krävs åtskilliga blockstycken för högens uppbyggnad. 

Antagligen kan det vara därför som en hel del av den omgivande blockfloran verkar påverkad av gammal 

stenhuggning. Men stenmaterialet är övertäckt med ett jord- och torvlager och platsar därför inte in i vår 

inledningsvis redovisade definition av ”blockhög”. Högen här vinner verkligen på att fotograferas i snö. Den vackra 

långsträckta välvningen framgår här mycket tydligare än under sommaren, då bladverk och markvegetation döljer 

mycket av den vackra formen.

Stort troligt skyltblock i högens nedkant. Troligen skyltar blocket för högen. Det är inte ovanligt att stenskyltningen 

står en bit ifrån själva höganläggningen.

Ytterligare ett troligt skyltblock i det träd-och blockrika området

Till vänster om hasselbusken (i fårhagens kant mot kolonilottsområdet) ligger en låg blockhög (möjligen 

en gravanläggning). Till höger om denna skymtar ett block, där åtskilliga blockstycken huggits bort. Det 

är möjligt - men långt ifrån säkert - att blockhögens blockstycken hämtats härifrån.

Det huggna blocket på föregående bild har en vacker stenstolsformad uthuggning. Block 

med en så vacker skyltkaraktär har nog inte enbart fungerat som blocktäkt utan har nog 

också haft en skyltfunktion. Stenhuggaren har slagit två flugor i en smäll och använt 

blocket för två olika funktioner.

Är det en spontant styckning av naturkrafter som delat upp ett originalblock i två delar så att en ny imponerande och 

spännande tudelad komposition bildats? Eller är det en medveten mänsklig stenhuggningsprestation inspirerad av 

dåtidens religiösa och kosmologiska föreställningar. Man blir onekligen fundersam - särskilt när man hittar liknande 

tudelade blockkompositioner på flera ställen i det den höglänta delen av landskapet, som rimligtvis var befolkad 

redan under sen stenålder och tidig bronsålder. Ibland står de tudelade blockstyckena tätt intill varandra, ibland är 

blockdelarna särdragna från varandra med en stor glipa emellan och ibland, slutligen, är en del snedlagd och lutad 

mot den andra. Vi behöver bara gå till den närbelägna fårhagen vid Norrbovägen för att hitta en liknande tudelad 

blockkomposition (se nästa sida). Det är viktigt att vi i olika inventeringar också dokumenterar osäkra 

kulturstensfynd, som vi sedan kan forska vidare kring - finna olika mönster i och göra rimliga tolkningar av.

Den tudelade blockkompositionen i bortre fårhågen nära Norrbovägen klädd i sommarskrud. Antagligen en av de vackraste 

stenplatserna i Storvretabygden. Här är det lätt (och helt naturligt) att tappa den arkeologiska skärpan och släppa fokus på 

datering och funktion och helt gå in i konstdimensionen och bli sinnesnjutare i stunden. Vackrare stenkonst (oavsett kreatör) 

hittar vi knappast i Storvretabygden. Vad kan en sådan här vacker stenplats vara värd när det gäller att förhindra exploatering 

av mark för nya bostadsområden? Den ingår ju inte i någon känd och etablerad kulturstenskategori och har förstås inget 

lagenligt skydd. Kanske måste vi skapa nya kulturstenskategorier för att rätt kunna bedöma hur skyddsvärt ett visst 

markområde är. Men det är knappast något som dagens fackarkeologer sysslar med. Kanske behövs det en medborgarinsats på 

gräsrotsnivå för att inspirera den akademiska arkeologin att skapa en större mångfald av kulturstenskategorier.

22. Bortre Fårhagen (Nära Norrbovägen). 

Det är något speciellt med kuperade och blockrika impediment och hagmarksområden som gör kontakt med 

fältlandskapet utanför. De har aldrig varit uppodlade men sannolikt betats så länge det funnits 

boskapsskötande människor i området. Och under de senaste tusen åren har de oftast stått obebyggda (bortsett 

kanske för något enstaka torp, en eller annan backstuga eller kanske t.o.m. någon enstaka utflyttad gård) och 

har således inte fått kulturstensskikt förstörda och omblandade. I ett visst skede tycks människor ha lämnat 

denna typ av markomåden och helt och hållet lämnat över den till betande djur, som visat stor skonsamhet mot 

de kulturlämningar som människorna lämnat efter sig. Människorna har bara tillfälligt återkommit för att sköta 

om betesdjuren , ägna sig åt lite stenhuggning och för att dumpa röjsten längs kanterna. 

Men en gång måste det ha sjudit av liv och mänskliga aktiviteter i dessa hagmarksområden. Det skyltades för 

viktiga platser med vackra block och blockarrangemang, som fortfarande står kvar. Vi ser stenröjda ytor som 

sannolikt hyst olika typer av byggnader. Och vi lägger märke till högar och flak av skärvig sten, som sannaolikt 

haft anknytning till hushålls- och hantverksaktiviter. Och framför allt lägger vi märke till de ofta högt placerade 

höggravarna och stensättningarna från bronsålder/järnålder. Det var en landskapstyp som passade lika bra för 

de döda som de levande. Ofta hittar vi i sådana områden också många spår efter gammal stenhuggning. Till 

stor del har nog stenhuggningen bedrivits för att ta fram stenmaterial till gravanläggningarna. Många av de 

större gravhögarna är verkligen stenstinna. Och vore det inte för att de var täckta så skulle vi mycket väl kunna 

kalla dessa gravanläggningar för blockhögar. 

Människor har då och då återkommit till hagmarksområdena Men de tycks ha inriktat sina insatser mot 

kantpartierna. Röjsten har naturligtvis dumpats här. Och både äldre och yngre stenhuggning har förekommet i 

dessa områden, eftersom stora block är brandskattade eller t.o.m. helt massakrerade. Även ett visst inslag av 

sprängsten förekommer. Blockhögar och långsträckta vallar längs kanterna har således inte bara producerats av 

röjsten från åkrarna. Även block i randzonen tycks ha bidragit med stenmassa på ett svårförklarligt sätt.

De inre delarna av hagmarksområdena (eller de stora trädbevuxna impedimenten i fältlandskapet) har 

fungerat som oaser som bevarat gammal kultursten under tusentals år. I den expansiva Uppsalaregionen 

har dock dessa terrängavsnitt, som fungerat som friluftsmuseer för gammal kultursten och andra 

kulturhistoriska lämningar, hamnat i riskzonen för exploatering. Den intensiva markberedningen för nya 

bostadsområden lämnar inget kvar av gamla kulturskikt - inte ens de delar som består av hårt stenmaterial. 

Nedan presenteras exempel på gammal kultursten från ett hagmarksområde nära Norrbovägen - ett 

område som fortfarande undgått exploatering. Men bebyggelsen kryper allt närmare. Och snart har vi 

kanske bara bilderna kvar. Liksom i tidigare avsnitt börjar vi presentationen med några blockhögar.

Den bortre fårhagen (vid Norrbovägen) bjuder på många olika typer av kultursten. Vid fältkanterna möter man ofta både 

blockhögar och blockvallar. Stenmaterialet här är inte lättanalyserat. Antagligen är det långt ifrån alltid som det handlar om 

röjsten från åkerfälten utanför. Enstaka borrhål och den ofta vasskantiga formen på blockstyckena talar snarare för 

sprängning. Och inslag av både äldre och yngre stenhuggning kan förekomma. Ibland får man intrycket att det faktiskt är 

större stenblock i fårhagens utkant, som sprängts eller huggits ner till blockstycken, som lagts i högar eller vallar i fältkanten 

av skäl som i vart för mig verkar mycket svårförståeliga.

Blockstycke i en blockhög med en trolig klyvborränna.

Bilden visar visserligen en blockhög - men ingen slarvig blockhög av skrotsten. Den här blockhögen har en 

mycket välplanerad struktur och har med all sannolikt byggts upp i skyltsyfte. Ett stort blockstycke har vänts lite 

på sniskan och kilats in mellan andra blockstycken. Det är ett fin exempel på den uppallningstyp, som jag brukar 

benämna ”skrevuppallning”.

Här ser vi samma blockformation som på föregående bild - men från sidan. 

Det syns tydligt hur det stora huvudblocket är lagt mot stöttande sidblock.

Bilden visar blockhögen med den skrevuppallade stensuggan i vinterskrud. Man kan också notera att blocket 

snett framför blockhögen också utsatts för stenhuggning. En stor trädstam har fallit ner mellan block och 

blockhög. Här har ingen skada inträffat. Men stora fallande träd kan åstadkomma avsevärd kulturstensförstörelse 

och till och med slå sönder även ganska stora blockarrangemang.

Som vi tidigare nämnt är det ingen självklarhet att blockhögarna i fältkanterna i det bortre 

fårhagsområdet är dumphögar av röjsten. En del av högarna (som den på bilden) har antagligen 

tillkommit genom stenhuggning av större block i fältkanten.

Bilden visar samma blockhög som på föregående sida. Men den förändrade fotovinkeln avslöjar att det 

större blocket till höger har en intressant vitskimrade branthuggen sida. Se också de två fölande 

sidorna.

Här ser vi den släthuggna yttersidan på blockhögens nedersta block. Det är inte ovanligt att större 

släthuggna sidor får en överväxt av en vitaktig stenlav i stället för den vanliga gråstenslaven. Kanske 

stenhuggningen i kombination med det dåtida mikroklimatet gett den vita laven konkurrensfördelar 

framför gråstenslaven.

Närbilden visar tydligt att stenytan har en klyvborränna i kanten. Kanske klyvborrännan markerar att 

blockhögen är ganska sen och upplagts i gränsskyltande syfte. Men tänker vi oss möjligheten att klyvborrännor 

kan vara betydligt äldre, så kan naturligtvis blockhögen skylta för helt andra saker. Vi får naturligtvis inte heller 

utesluta möjligheten att blockhög och borrkluvet block kan vara två olika storheter, som uppstått vid olika 

tidpunkter. Det är lätt att tro att fysisk närhet alltid borgar för tidsmässig närhet och gemensam funktion. Men så 

behöver det förstår inte vara. En blockhög kan naturligtvis läggas på baksidan av ett större block utan att blocket 

behöver ha någon funktionell anknytning till högen.

Bilden visar en låg stenhäll, som tycks ha utsatts för en stenhuggningsinsats, på en höjd i fårhagsområdet. Från 

den här vackra steplatsen ser man tydligt hur ny bebyggelse börjar närma sig det kulturstensunika 

fårhagsområdet.

När man skrapar bort snön från ett parti av hällen så upptäcker man ett uppsplittrat klyvborrhål. Kilning har 

genomförts så att hällen spruckit upp i ett antal mindre bitar. Men ingen av desssa bitar har avlägsnats från 

platsen utan ligger kvar i sina ursprungliga positioner.

Backar man några steg från stenhällen så förefaller det som om hällen står i en låg stensättningsliknande anläggning. 

Det är möjligt att hällen redan från början inkomponerats i gravanläggningen. Det skulle naturligtvis vara en arkeologisk 

sensation om det skulle visa sig att också stenhuggningen med borrteknik hör till anläggningstiden. Betydligt troligare är 

förstås att stenhuggningen genomförts åtskilligt senare. Men osvuret är bäst.

Kanske en blockhög. Det beror nog på om det finns ytterligare ett stenlager under de större blocken.

Samma ”blockhög” men utan snötäcke. Ett av blocken har spräckts genom kilning i ett borrat klyvhål (se också nästa sida).

Del av klyvborrhål, som splittrats vid kilningen

I en skogsbevuxen och kuperad beteshage (vid Norrbovägen) en bit nedanför Storskogen dyker de tidigaste 

gravhögarna upp. Den övertorvade högen är byggd ovanpå krönet av en stor naturlig kulle. Men det har säkert 

behövts en försvarlig mängd huggen sten för att bygga upp den. Mängder av block i den här hagmarken bär spår 

av stenhuggning. Och anläggningen av gravhögarna utgör antagligen en del av förklaringen. Att vandra omkring 

i bronsålderhögarnas stenlandskap ger således mycket kunskap om gammal stenhuggning.

Samma gravkulle i vinterskrud

På en av kullens sidor syns ett stort område med en låg ansamling av blockstycken. Kanske rör det sig om 

en sekundär begravning eller ett gammalt gränsröse.

Märklig anhopning av block utlagda i cirkelform i ett enda lager (i stort sett) på ett kullkrön i bortre fårhagen. Det 

är svårt att avgöra om blocken förts hit eller huggits fram ur en låg bergknalle, som kanske funnits på platsen. 

Anläggningen är svår att tolka. Kanske rör det sig om ett utlagt fundament till en storhög, som av någon anledning 

aldrig kom att byggas - eller är det rent av en färdig gravanläggning eller en grund för någon form av byggnad?

Ännu en bild på den märkliga blockanläggningen på en kulle i Bortre Fårhagen. De stora styckade blocken ligger utlagda i ett enda 

lager och bildar därför inte en blockhög i strikt mening.

Det finns ett fåtal inslag av yngre stenhuggning med borrteknik i den Bortre Fårhagen. Bilden visar en stor kluven blockyta med en 

lång rad korta klyvborrännor längs överkanten . Frågan är om man ska uppfatta klyvningen här som vilken sentida 

husbehovshuggning som helst. Stensträngen med fem stenar i rad komplicerar tolkningen. Klyvplatsen befinner sig dessutom bara 

några meter från den märkliga blockcirkel, som beskrevs på föregående sidor. Möjligen kan det röra sig om någon form av 

gränsmarkering här på kullkrönet. Klyvningen med borrteknik talar för en relativt låg ålder. Men, vilket påpekats åtskilliga gånger i 

denna presentation, vi har nog ännu ingen säker koll på hur länge vi kluvit sten med borrteknik.

Man skulle kunna betrakta den vackert huggna stensuggan som ett podieblock uppställt på ett tudelat 

stenpodium. Men sannolikt hör stensuggan och podiet organiskt samman och har hört till samma 

originalblock, som utsatts för stenhuggning för att åstadkomma ett skyltande stenmonument. Det verkar 

som om stensuggan helt enkelt huggits loss från fundamentet. Någon remarkabel lyftprestation för att ställa 

toppblocket på plats har det således inte varit fråga om.

Den vackra stensuggan på sitt podium sedd från sidan. Stenmaterialet framför kan mycket väl 

komma från det ursprungsblock, som stensuggan huggits fram ur. I omgivningen finns flera 

mindre gravanläggningar, som avtecknar sig som små kullar i marken. Möjligen skyltar 

stensuggan här för en sådan grav eller kanske för hela gravfältet.

Vackert huggen pyramidsten ovanför stenröjd jämn nedsänkning i marken, som kan ha hyst en forntida byggnad. 

Pyramidstenarnas koppling till forntida boplatser har behandlats bl.a. i min presentation Konsten i kulturstenen, 2016, Del 1 

(finns för gratis läsning på yumpu.com).

Ytterligare en bild på det vackra pyramidblocket

Samma pyramidblock i snö, vårvintern 2018

Ett skickligt kluvet block bildar ett utsökt vackert skyltarrangemang på ett krönparti i fårhagsområdet 

(se också sid. 401).

Någon form av anläggning (kanske en gravanläggning) med ett välhugget markerande block. Anläggningen finns på en 

låg kulle med ett stort block, som huggits ur på ena sidan så att ett ganska stort överhang bildats

Vackert format block i sluttningen nedanför gravhögen på stenkullen. Blocket kan ha tillhört högens 

ursprungliga stenskyltning.

Egendomlig uppställning av tre tätt ställda block på kullsluttning upp mot en gravhög i krönläge. 

Blockraden kan ha en tidsmässig koppling till anläggningen av graven. Men de skulle också kunna ha en 

koppling till en betydligt senare gränsskyltning.

Blockrester efter stenhuggning i kullsluttning ned mot fälten. Det är möjligt att stenhuggningen här 

är lika gamma som höggraven på krönet ovanför och att stenamterial härifrån tagits till 

anläggningen av graven

Uppspräckt block i den bortre fårhagens kant mot fälten. Hit till fältkanten har inte bara röjstensblock förts. Här i 

fältkanten har också stora block styckats sönder i större bitar.

Huggen blockyta med en vackert huggen blockkloss uppställd framför 

(jämför sid. 309).

Vacker stenplats i fårhagskanten ned mot fälten. Och den välformade enbusken gör den ännu vackrare. Men blocken här 

har antagligen inte alltid befunnit sig på de nuvarande platserna. Det förstår man när man betraktar blocken till höger 

om enbusken på närmare håll (se nästa sida).

Närbild på det block som visades på föregående sida. Blocket är uppställt på några mindre blockstycken. Både 

uppställning och form ger blocket en viss skyltkaraktär. I högerkanten ser man också spår av ett klyvhål i form av en 

liten borränna (se också nästa sida).

Klyvborränna på blocksidan vänd mot fälten.

Block som uppvisar spår av traditionell stenhuggning i fårhagens östra del.

23. De flacka blocksamlingarna i Skogspartiet nedanför 

Storvretaskolan – utan inslag av blockhögar 

”I skogspartiet nedanför Storvretaskolan - ganska långt från fältkanten - finns ett mycket märkligt 

blockområde på ca 30 x 30 meter belagt med större och mindre block – en del mera rundade, andra mer 

skarpkantade och antagligen framhuggna ur större originalblock. Marken täcks till största delen av endast 

ett lager block och liknar alltså inte någon av de stora blockhögar, som vi kan se på många andra ställen. På 

några ställen har ytterligare block placerats på det undre lagret på ett sätt som ger intryck av någon form av 

skyltning eller markering. Inne i det blockbelagda området finns ett mindre rektangulärt blockfritt område. 

Bredvid denna fria yta finns en liten låg hög som verkar bestå av jord blandad med mindre stenar. Här finns 

också i högens kant ett mindre rätvinkligt block. Blocken bildar ingen tydlig och precis stenrektangel. 

Formen bryts upp på flera ställen och blockarrangemanget verkar lite slarvigt hopkommet. Tittar man på de 

närmaste omgivningarna i skogen så verkar området inte ha haft någon större spontan blockrikedom från 

början. Det verkar som att allt blockmaterial någon gång forslats till platsen och att blockarrangemanget 

lagts ut i ett speciellt syfte. Vad som ligger bakom just det här speciella blockarrangemanget är svårt att 

säga. I Storvretatrakten har jag bara stött på ytterligare ett liknande blockområde - på ett impediment nära 

ett öppet fält. Förmodligen har det ursprungliga blockarrangemanget (kanske en kultplats eller 

begravnings-plats eller en kombination av båda) stått ute på det öppna fältet. Så länge trycket efter ny 

åkermark inte var särskilt stor bodde säkert människorna (som flyttat ner från stenåldershöjderna) ute på 

fälten och byggde sina olika stenanläggningar (såväl profana som sakrala) här i anknytning till sina 

bostäder. På sina ställen var säkert dåtidens fält, som mest användes som betesmark, belamrade med olika 

blockarrangemang. De var ingenting som störde var sig människorna eller de betande djuren. Under 

järnåldern ökade förmodligen behovet av åkermark betydligt. Bostäderna flyttades därför bort från den 

fältmark som skulle bli åkerjord. Och marken började också röjas från sten. Det finns mycket som tyder på 

att den utspridda blocksamlingen i Skogspartiet nedanför Storvretaskolan ursprungligen stått ute på slätten 

och relativt tidigt röjts undan och fått en ny uppställningsplats här i skogspartiet. Bortröjningen har kanske 

skett redan under järnåldern när gamla sakrala anläggningar (begravningsplatser och kultplatser) 

fortfarande åtnjöt en sådan respekt och vördnad att de vid bortröjning inte kunde förstöras utan måste ges 

en ersättningsplats, där blockarrangemangen kunde byggas upp på ett sätt som liknande de ursprungliga.

För en tidig datering av bortröjningen och iordningsställandet av ersättningsplatsen talar den omständigheten 

att inget av de ingående hundratals blocken uppvisar spår av borrteknik i form av borrhål eller borrännor. Om 

block flyttats under det senaste århundradet så skulle vi antagligen ha sett många block (åtminstone de större) 

som varit försedda med grunda borrade dubbhål . Om blockmaterialet skulle ha tillskapats genom 

sönderstyckning av större block, som antingen stått ute på fältet eller här i skogspartiet, under senaste 

århundradena så skulle de sannolikt haft ett stort inslag av borrännor och borrhål. Eftersom det finns ett stort 

inslag av huggna block i materialet så måste man nog räkna med att blockstyckningen genomförts innan 

borrtekniken togs i användning. Kanske blocken styckades redan under bronsåldern, när de skulle ställas ut på 

fälten för att ingå i olika profana och sakrala anläggningar. Slarvigheten vad gäller att exakt återskapa den 

ursprungliga blockstrukturen kommer sig kanske av att motivationen var otillräcklig eller att man inte längre 

riktigt förstod att tolka de gamla blockstrukturerna – eller att blockmaterialet varit så storskaligt att man för 

att flytta det var tvungen att stycka det i mindre bitar, som sedan inte pusslats ihop. Vid återutläggningen av 

blocken har man tagit hänsyn till det existerande stigsystemet i skogspartiet. Det ligger exempelvis 

blockmaterial på båda sidor om den övre stigen (nära fältkanten). Men inga block har lagts direkt på stigen. 

Hänsynsfullheten mot det befintliga stigsystemet säger antagligen inte särskilt mycket om när blocken 

transporterades till den nya uppläggningsplatsen. Stigarna här har säkert funnits ända sedan bronsåldern och 

blocken kan ha placerats i anknytning till stigarna redan då eller långt senare. Respekten för de befintliga 

stigsystemet tyder möjligen på en tidig datering, när framkomligheten på stigarna var betydligt viktigare än 

vad den kanske varit under senare århundraden. 

Blockansamlingen i skogspartiet skulle således kunna utgöra resultatet av en mycket tidig stenröjningsinsats. 

Röjningsarbetet har varit förknippat med en återskapning på ett nytt ställe av de ursprungliga blockanläggningarna 

ute på fältet, som antagligen varit förknippade med kulten. Blockens ganska småskaliga 

dimensioner kan bero på en ursprunglig styckning innan anläggningarna fordom byggdes upp på fälten eller 

en senare styckning för att underlätta transporten till skogspartiet. Platsen har rimligtvis inte skapats genom 

någon sentida röjningsinsats. Sentida röjningsarbetare lägger blocken i högar eller vallar längs fältkanterna. 

Utläggningen av block i ett lågt lager över en stor yta är mycket ovanligt och måste rimligtvis antyda att 

röjningen gjorts mycket tidigt och varit kopplad till en flyttning av en begravningsplats eller kultplats.” 

Citat från min presentation Röjsten och annan sten på Åkerholmar och Fältkanter i Storvretabygden, 2016, xx- xx (finns för 

gratis läsning som e-bok på yumpu.com.)

Det är svårt att presentera en så stor och utspridd blocksamling som den i Skogspartiet nedanför Storvretaskolan på ett 

rättvisande sätt. Här visas den del av blocksamlingen, som ligger nedanför den övre stigen. Men även på andra sidan stigen 

(mot fotografen) finns mycket stora markytor belagda med block. När man ser block - materialets form på fotografiet så kan 

man få vissa associationer till en stor kallmurad husgrund. Men det är ingenting som man spontant kommer att tänka på när 

man väl är på plats och upplever den oregelbudna och slarvigt utlagda blockmassan.

Bilden visar den röjda blockytan centralt i blocksamlingen. Egenligen är det väl fel att benämna den som röjd. Sannolikt har 

man helt enkelt undvikit att placera några block här. Den fria ytan visar hur marken runt omkring sett ut innan blocken 

placerades här.

Ytterligare en bild på den blockfria ytan med den omgivande låga blocksamlingen

På några ställen har lite större block ställts upp på det undre blocklagret i positioner, som om de varit avsedda att skylta 

för något viktigt - osäkert vad.

Typiska blockformer från en del av blocksamlingen.

I närheten av den blockfria ytan finns en mindre välvd jordhög med ett rätvinkligt hugget block liggande i kanten.

Ytterligare ett exempel på uppställda block som någon form av stenskyltning

Blocken i blocksamlingen saknar helt borrhål och borrännor – med ett undantag! Centralt i blocksamlingen står detta vackra 

block med en tydlig borränna på ena sidan.

Avsaknaden av blockhögar förbryllar (forts. Avsnitt 23) 

Avsnittets inledning ovan (sid 441 -442) skrevs för ett par år sedan i presentationen Röjsten och annan sten på 

Åkerholmar och Fältkanter i Storvretabygden, 2016. En del skulle jag väl skriva fram annorlunda idag. Men 

avsnittet kan ändå duga som en översiktlig beskrivning av området och mina funderingar kring det märkliga 

stenmaterialet utlagt i i stort sett ett enda lager på marken. Den avgörande frågan (med koppling till den här 

presentationens tema)kan ju kanske faktiskt vara: varför har stenmaterialet inte lagts på höjden och varför har 

inga blockhögar bildats. Och det är nog också relevant att ställa följdfrågan varför inte stenmaterialet som annan 

röjsten lagts bekvämt i fältkanten. Blockhögar (eller t.o.m. blockvallar) är ju en vanlig syn när röjsten från 

fältmiljön dumpades kring impediment och fältkanter. Det är ju faktiskt bara ett 50-tal meter från den här 

märkliga blockutläggningen till en sådan blockhög av röjsten - med block som innehåller såväl dubbhål som 

klyvborrännor. Men rör det sig om en gammal dumpning av röjblock innan effektiva lyftanordningar utvecklats, 

så kanske man valt att lägga ut tunga stenblock i ett lager på marken för att spara på kroppskrafterna och slippa 

lyfta. Men mot detta talar att en hel del av blockstyckena här är ganska små och borde lätt ha kunnat staplas på 

höjden. Stenmaterialet ligger i rätt stora avgränsade flak på området . Och stenmaterialet i de olika flaken har 

också lite olika karaktär. Här finns exempelvis större rundade block i vissa flak medan andra har en mer småskalig 

och vasskantad, huggen, karaktär Möjligen skulle det kunna innebära att materialet kommer från olika 

röjningsobjekt från fältområdet utanför impedimentet. Jag har ovan utvecklat tanken att det skulle kunna röra 

sig om kultursten som stått utanför impedimentet och som av pietetsskäl på nya platsen lagts ut i former som 

motsvarade de ursprungliga. Det är väl möjligt men förefaller långsökt. Alternativt skulle det kunna röra sig om 

röjstensmaterial från en nedmonterad stenmur eller rent av en borttagen storhög (eller kanske flera mindre 

högar), som innehållit mycket block av varierande storlek och form. Det finns ju åtskilliga ganska stora och 

blockstinna gravhögar i närheten på samma impediment. Man skulle ju t.o.m. kunna tänka sig att man här 

samlat olika typer av stenmaterial för att bygga en ytterligare stor hög – ett bygge som i så fall aldrig kom att 

påbörjas – eller ett husbygge med en kraftig stengrund. Att stenmaterialet i sin nuvarande utläggningsform skulle 

vara rester efter en gammal byggnad byggd på en massiv stengrund är knappast troligt. Stenmaterialet är nog 

lite för olika i sin karaktär för att kunna bygga upp en enhetlig husgrund. Och skulle man verkligen anlägga en 

byggnad i den här ganska starkt sluttande terrängen? 

Och varför finns det i samma område flera tydliga spår efter stenhuggning med borrteknik? Här skulle man väl 

egentligen inte behöva producera ny sten. Det måste ju redan ha funnits hur mycket sten som helst av olika

format och kvalitet att hämta bland de flacka stensamlingarna. Kanske är det enkla svaret att de flacka 

stensamlingarna inte fanns vid det laget. Kanske har de rent av placerats här långt efter det att 

stenborrningen gjort sin debut inom stenhuggningen. 

Vissa arkeologiska material är svåra (kanske t.o.m. omöjliga) att tolka enbart genom att avgränsat 

studera materialet. Det behövs olika typer av tilläggsinformation. Vi behöver veta höjdläget i terrängen, 

vilka gränser som går genom området, vilka andra fornlämningar som finns i närområdet eller 

vilka muntligt traderade berättelser som ev. finns (och förstås mycket annat) för att kunna ge en korrekt 

talkning av materialet ifråga. För egen del har jag nog ofta en övertro på vad som går att få ut i 

tolkningsväg av det avgränsade stenmaterialet (blocken och blockarrangemangen). Jag frågar varken 

ortsbefolkningen eller fackarkelogerna om ev befintlig tilläggsinformation. Jag vill själv söka svaret i 

stenmaterialet – eller, om det går, gärna hålla det kvar i en spännande spekulationsfas. Och mycket av 

stenmaterialet kommer då att förvisas till spekulationsplanet. Och ibland kan det kännas riktigt tomt och 

avslaget när en korrekt tolkning uppnåtts och ”mission completed” Stenplatsen dör då en smula och 

fantasin falnar, när vi vet svaret. 

För mig är det då viktigare att de stenplatser, som har mänskliga kreatörer, uppmärksammas och 

genererar spekulationer (och grovt inkluderas i bygdens historia) än att de får en exakt tolkning och en 

exakt inplacering i bygdehistorien. Det handlar då förstås om ett stenmaterial som är ego-relaterat och 

som används för att trigga igång den egna fantasin och för att få upplevelsekickar. Men behandlas ett 

sådant material något så när tydligt och systematiskt så kan det ändå bli ett värdefullt arbetsunderlag, 

som kan inspirera fackarkeologerna och användas av dem på ett strikt vetenskapligt sätt. Mitt arbete kan 

väl således uppfattas som en ”citizen science”-verksamhet, som uppmärksammar arkeologerna på en 

märklig människopåverkad blockflora i skog och mark, som man hittills behandlat mycket perifert- eller 

oftast inte alls 

Men just när det gäller det märkligt utlagda stenmaterialet på det skogsklädda impedimentet nedanför 

Storvretaskolan så skulle jag faktiskt vilja ha ett slutgiltigt svar på funktion och tillkomstsätt. Jag har 

ägnat så många timmar åt att studera materialet utan att kunna kasta något avgörande tolkningsljus över 

det, så jag skulle vilja veta hur det exakt förhåller sig med stenmaterialet genom att utnyttja 

tilläggsinformation som andra kan tänkas ha. Min uppfattning är att stenmaterialet i vart fall är så

gammalt att ingen idag levande Storvretabo kan ha någon egen minnesbild av hur det hamnat på den 

nuvarande platsen. Men jag kan förstås ha fel. Troligare då att det skulle kunna finnas någon muntligt 

traderad berättelse om hur stenmaterialet uppstått. Jag tar naturligtvis tacksamt emot information från 

den ortsbo som ev. vet något om det märkliga stenmaterialet- och förstås även från fackarkeologerna. Jag 

skulle bli tacksam att kunna avbörda mig en del långsökta lösningsförslag, som jag här presenterat och 

som jag egentligen inte känner mig vidare bekväm med.

Blockhög (eller kanske snarare blockvall) av röjstensblock på det skogkädda impedimentet 

nedanför Storvretaskolan - och ganska nära de flacka blocksamligarna

Det finns en del överraskande små block med dubbhål i den här blockhögen av röjblock 

(samma som på föregående sida). En del block är så små att de borde ha kunnat fraktas bort 

med handkraft utan någon dubbningsprocedur. Men antagligen är blockhögen här ganska 

ung. Den har nog tillkommit under den senaste stora röjningsvågen på 1940- och 1950-talet. 

Då hade man förstås tillgång till borraggregat som borrade ett dubbhål på några minuter. 

Det var förstås inte fråga om någon tidsödande manuell borrning.

En av många ganska imponerande gravanläggningar, som finns i närheten av den flacka stensamlingen nedanför 

Storvretaskolan. Röjer man undan sådana högar för att bereda plats för åkermark så skapas förstås mängder med 

överskottssten som måste dumpas någonstans. Med det förklarar i sig inte varför blockstyckena i skogspartiet lagts 

ut i ett enda lager på marken.

Det skulle naturligtvis vara spännande att veta hur klyvplatsen här för håller sig tidsmässigt till de flackt utlagda stensamlingarna, som 

ovan presenterats. Ovanför klyvplatsen ser vi svagt några högliknande gravanläggningar skymta fram på impedimentets höjdrygg. 

Klyvplatsen kan rimligtvis inte mäta sig med dessa gravanläggningar ifråga om ålder. Skulle borrkluvet stenmaterial visa sig ha samma 

höga ålder som gravarna, så skulle det naturligtvis vara en arkeologisk knallsensation. Men det måste ändå medges att klyvplatsen här 

verkar välordnad och har skyltkaraktär. Det behöver förstås inte innebära att det är en förkristen skyltplats. Vissa stenhuggare - säkert inte 

alla - hade nog en konstnärssjäl längst där inne. Det bar dem nog emot att lämna skrotstenen hur som helst. Man ordnade gärna till ett 

vackert arrangemang av skrotstenen bara för att det kändes bra så. Ibland kunde förstås klyvningar genomföras för att skapa ett vackert 

och spektakulärt gränsmonument och då kunde stenhuggaren få en mer fokuserad användning av sin konstnärliga ådra. Men jag tror 

knappast att just den här klyvplatsen ska uppfattas som en gränsmarkering.

24. Den vackra blockhögen av rösetyp vid Vittulsbergsvägen 

och annan kultursten i samma område. 

Det är sällan som man hittar en så vacker , symmetrisk och välbyggd blockhög (av rösetyp) som den på den öppna 

gräsytan vid Vittulsbegsvägen. Ytan fortsätter sedan in i ett fantastiskt, lite böljande haglandskap med gles 

trädväxt - nästan parkliknande. Efter haglandskapet öppnar sig den vida slätten, där den bakomliggande skogen 

skickar ut vackra trädbeväxta uddar i fältlandskapet. Blockstyckena i blockhögen är ganska småskalig och av 

ganska jämn storlek. Hade blockstyckena varit av ytterligare något mindre dimensioner så hade det väl varit 

tveksamt om man kunnat tala om en blockhög över huvud taget. Då hade vi väl fått tala om ett skärvstensröse i 

stället. Det finns ju rimligtvis en dimensionsgräns under vilken små stenstycken inte längre kan kallas block. Men 

det är kanske inte helt lätt att exakt säga var den gränsen bör ligga. Röset beskrivs ganska väl i den 

bildkommenterande texten på nästa sida. Det räcker kanske här att slå fast att vill man besöka en vacker och 

välbyggd blockhög/röse så ska man definitivt bege sig till den vackra gräsytan vid Vittulsbergsvägen - bara en 

kort sträcka efter det att kraftledningen korsar vägen när man svängt av från väg 290. Och så får man, som redan 

nämnts, också tillgång till ett alldeles underbart - nästan parkliknande - haglandskap, där man kan vandra omkring 

i alla oändlighet utan att få nog. 

Några ord måste väl sägas om den flacka kulle i slutet av den jämna öppna gräsytan. Det kan förstås röra sig om en 

naturlig kulle. Men i en del av nederkanten tittar ganska stora blockmassor fram. I så fall kanske det rör sig om en 

gravkulle eller ännu troligare om en flertusenårig husgrundsplatå. Kanske är det också sten från den välröjda öppna 

gräsytan, som hamnat i den anläggning, som ev. bygger upp högen. 

Avslutningsvis kan nämnas att det är ganska vanligt att man finner klyvplatser, där borrteknik använts, i nära 

anknytning till större anlagda högar. Vi ser det också här - även om vi inte med säkerhet vet om högen är anlagd. 

Vi har stött på samma förhållande i anslutning till de med säkerhet anlagda högarna vid Fullerövägen (se Avsnitt 

17). Och många andra exempel skulle kunna anföras. Förmodligen handlar det om att relativt sentida stenhuggare 

utnyttjat block som en gång placerats som skyltning för gravhögarna. Men det är klart att man blir fundersam. 

Och det finns åtminstone två skäl till att vara just fundersam. Dels liknar klyvplatserna mer stenskyltning än 

skrotstenshögar efter profan husbehovshuggning. Och dels vet vi ju inte med säkerhet hur länge borrteknik använts 

inom stenhuggningen.

Vackrare än så här blir knappast en blockhög. Och det beror förstås på att det är rör sig om ett symmetriskt uppbyggt nästan runt röse 

med en mycket vacker välvning. Mycket arbete har lagt ner på att skapa den jämna välvda formen. Sedan bryts förstås välvningen mot 

toppen av en ganska stor krater. Det kan ju tyda på att det rör sig om en gravanläggning med en inre gravkonstruktion som med tiden 

rasat ihop. Kratern skulle ju alternativt ha kunnat uppkommit genom gravplundring eller rent av genom stentäkt. Men även kratern är 

så symmetrisk att jag tror mera på att den tillhör den ursprungliga gravanläggningen. Stenmaterialet är hugget i ganska jämnstora 

bitar. Så jämna blockstycken får man säkerligen inte genom enbart eldpåverkan. Om nu stematerialet utsatts för eldpåverkan så måste 

nog i efterhand ha styckats upp i mindre bitar. Både den vackra uppbyggnaden och den jämna blockstorleken talar emot att det enbart 

skulle röra sig om ett odlingsröse. Men naturligtvis kan man ha slagit två flugor i en smäll och passat på att röja ordentligt på den 

jämna ytan, när man ändå bestämt sig för att bygga ett gravröse här.

Nära den vackra symmetriska blockhögen (röset) finns en mindre och lite mer slarvigt hopkommen blockhög av huggna blockstycken. Till 

skillnad från den större anläggningen har dock denna ett tydligt skyltblock i bakre kanten.

Jag har verkligen svårt att tolka den här vackra kullen bakom blockhögarna och i slutet av den stora öppna gräsytan. Är det bara 

en naturlig kulle? Eller är det en flack gravhög? Eller är det rent av någon form av husgrundplatå? Kanske finns det en anledning 

till att hela den stora gräsytan framför är fri från sten så när som på de ovan beskrivna blockhögarna? Kanske har den bortröjda 

stenen använts till att bygga den kulliknande anläggningen bakom?

I den här vinkeln ser man tydligt hur i vart fall en del av högens nederkant är uppbyggd av 

stenblock.

Märklig blockhög alldeles bakom kullen. Den täcks upptill av småskalig skärvig sten

I nedre delen av den svårtolkade stenkullen, hittar vi en stenplats, som ser ut som en mindre klyvplats. Det är på håll svårt att säga 

om klyvplatsen tillkommit genom traditionell stenhuggning eller genom kilning, där borrteknik använts. Möjligen har det en gång 

stått ett större skyltblock här, som varit kopplat till kullen. Någon gång har sedan skyltblocket utnyttjats som stentäkt. Men man 

blir ändå inte riktigt klok på dessa små klyvplatser i skog och hagmark. Det är svårt att veta om någon huggen sten över huvud 

taget forslats bort från platsen. Och många av klyvplatserna - även sådan där borrteknik använts - ser arrangerade ut, vilket ger 

dem lite skyltkaraktär.

Närbilden här visar tydligt att det rör sig om en klyvplats, som bearbetats med borrteknik och som efterlämnat borrännor efter kluvna 

klyvborrhål.

Låg blockhög av rösetyp i ett nästan parkliknande haglandskapet vid Vittulsberg.

Blockhög med dubbade röjstensblock på skogsudde, som sticker ut i fältlandskapet.

Vacker stenskyltning på en skogsudde som sticker ut i fälthavet i Vittulsbergstrakten. Undersöker man blocksidan närmare, så hittar 

man ett dubbhål, som använts för att forsla röjstensblocket till den nuvarande platsen. Det innebär inte nödvändigtvis att det rör 

sig om ett block som legat i marken. Det kan mycket väl röra sig om ett block som ingått i någon kulturstensanläggning ute på fälten. 

På så sätt har ju fältkanterna och impedimenten blivit sopstationer för allehanda kultursten. Att fältytorna i idag i så stor utsträckning 

saknar kultursten har förstås att göra med den stenröjning, som genomförts i samband med jordbrukets utveckling och 

effektivisering.

Den här vackra uppallade stensuggan har visserligen inget dubbhål - om den nu inte döljer ett sådant på den oåtkomliga magen. Men 

eftersom den den står i ett område med dubbad röjsten, så får nog slutsatsen bli att det rör sig om en vacker stenskyltning, som 

stenröjare skapat för mindre än hundra år sedan. Jag tycker mig också se en färgskiftning på blocket, som antyder att det inte för så 

länge sedan låg med undersidan nere i jorden. Men samma typ av uppallade skyltningar hittar man faktiskt högt uppe i Storskogen, 

vilka kan vara 4000 år äldre än bildens skyltarrangemang. Det finns antagligen arketypiska formprogram inbyggda i våra hjärnor. De 

gör sig till känna närhelst det är fråga om att ställa upp block på ett vackert sätt oavsett vilken tidsperiod det än är fråga om.

25. Blockhögar och annan kultursten i hagmarksområdet vid 

Lilla Ånge. 

Det vidsträckta hagmarksområdet vid Lilla Ånge har mycket att erbjuda för den som är intresserad av arkeologi, 

gammal kultursten och stenhuggning. Flera mycket stora block har påverkats och fått ett ännu mer spektakulärt 

utseende . Och vart man vänder sig på det blockrika området stöter man ofta på block, som tydligt påverkats av 

antingen äldre stenhuggning eller yngre sådan, där borrteknik använts. Inne i området finns flera stora röjda ytor 

som kan ha fungerat som bottnar för boplatser. Och runt omkring dessa finns åtskilliga - både små och stora - 

täckta gravhögar. Också i det höglänta området ovanför fälten finns flera blockstinna gravhögar, som syns på 

långt håll. Och blocken runt omkring , som kraftigt påverkats av stenhuggning, har antagligen fått lämna ifrån sig 

åtskilliga blockstycken till gravhögarnas uppbyggnad. På ett område där haglandskapet skjuter ut i fältlandskapet, 

finner vi flera mindre blockhögar (kanske gravanläggningar) och även ett par mycket stora gravrösen. Och så har 

vi förstås den märkliga blockrika skogen, som gränsar mot hagmarken. Det är svårt att tro annat än att de 

märkliga blockformationer, som man stöter på i skogsmarken här, har åstadkommits genom människans påverkan 

på blockfloran. Det är egentligen inte särskilt förvånande. Det är nämligen ofta som vi hittar aktivitetsytor med 

gammal stenhuggning i närheten av forntida boplatser. 

Ja, den här hagmarken, med sin tydliga anknytning till både skogsmark och fältlandskap, har egentligen allt för den 

som är intresserad av gammal kultursten. Några smakprov på kulturstensläckerheter från det här området ska vi 

förstås presentera i det här avsnittet. Eftersom denna presentations huvudtema är blockhögar, så börjar vi 

naturligtvis med att presentera (och fundera kring) några sådana.

I en hög med småskalig skärvig sten hittar vi några större blockbitar, som kanske senare lagt till den ursprungliga högen. 

Det kan vara dumpade skrotstensblock efter stenhuggning. Men eftersom åtminstone ett block uppvisar en tydlig 

borränna så skulle man kunna tänka sig att det tillförde blockmaterialet är tänkt att markera den lilla högen som 

gränsskyltning.

En av de tillförda blockbitarna i i den lilla högen uppvisar en tydlig (kanske ändå inte så tydlig om man inte 

är van att uppmärksamma borrkluven sten i markerna) klyvborränna.

Blockstyckena i den här högen är lite slarvigt hoplagda i en låg blockhög. Men det finns några spetsiga stenflisor, som 

verkar uppställda på ett avsiktigt och planerat sätt. De har skyltningskaraktär och kommunicerar att den här högen är 

särskilt värd att lägga märke till. Eftersom den ligger så nära det stora gravröset ( se nästa sida) så kan man kanske 

anta att det rör sig om en gravanläggning. Borrkluvet stenmaterial finns inte i den här anläggningen, så den kan ha en 

hög ålder. Det finns ett mindre antal liknande anläggningar i närheten.

Det är ett mycket spännande och storslaget röse vi har framför ögonen här i hagmarken vid Lilla Ånge - strax innanför fälten. 

Det är ju inte bara ett äreminne över gravskick och stenhuggning i ett bronsålders- eller järnålderssamhälle. Det är ju också 

ett äreminne över taggtrådens användning i odlingslandskapet. På 1940- och 50-talet, när jag växte upp, var väl taggtråd 

det vanligaste hägnadsmaterialet.. Nu är dess storhetstid förbi. Och den används nästan aldrig. Heder åt den markägare som 

skapat det här spektakulära äreminnet över taggtråden! Just det förhållandet att han skapat ett så vackert minnesmonument 

- en spektakulär museal installation i uterummet - gör väl att vi gärna ursäktar honom för att ha skändat ett vackert gravröse. 

Egentligen uppfyller det här röset alla kraven för att kunna benämnas blockhög. Men låt oss inte krångla till saken i onödan. 

Det räcker med att helt oreflekterat njuta av det vackra gravröset med taggtrådsmössan.

Ytterligare en liten blockhög i området runt det stora gravröset. Man får här intrycket att blockhögen 

tillverkats av ett eller flera medelstora block. Blocken har inte helt huggits ner. Rester står kvar i ena 

blockhögskanten.

Spännande och vacker stenplats i haglandskapet vid Lilla Ånge. Märk den intressanta huggningen i 

det stora blockets högra kant - längst ner: ytan bildar här någon form av rutmönster.

En av de täckta gravhögarna på höjdryggen med utsikt mot de närliggande fälten

Stort block i hagmarksområdet, som utsatts för stenhuggning

Ytterligare ett stort block som utsatts för stenhuggning av äldre modell (utan inslag av stenborrning). Så här i efterhand, 

när man betraktar bilden, så verkar faktiskt blocket stå i en hög.

Stort block som utsatts för en märklig stenhuggning upptill.

En del av dessa topphuggningar tycks ha utförts med borrteknik. Det är faktiskt ingen vertikal spricka vi ser mitt i 

bilden utan en klyvborränna. Klyvningen här är anlagd så märkligt att det är svårt att tro att det rör sig om 

husbehovshuggning för att få ut användbar sten, som kunde användas på annat håll. Jag skulle gissa att blocket 

används för gränsmarkering och att blocket tillhuggits för att få en effektiv gränsskyltning. Alternativet är förstås att 

klyvningen här är lika gammal som gravanläggningarna i närheten. Men det är svårt att tro att stenborrning i 

stenklyvningens tjänst existerat så tidigt. Fast osvuret är bäst.

Vacker stenplats på hagmarksområdet med inslag av stenhuggning - nära nuvarande bebyggelse. 

Konstruktionen till höger om trädet skulle kunna uppfattas som ett podieblock - ett block upplagt på en låg 

stenhäll i skyltsyfte. Men det kan vara en fejkad uppläggning. Det hände ganska ofta att överdelen av block 

lösgjordes från underdelen genom stenhuggning och fick ligga kvar i sin ursprungsposition med en tydligt 

markerad spricka mot underlaget.

Spricksten i hagmarken i Lilla Ånge med en inslagen sten i sprickan. Stenen skulle kunna vara en kilsten - eller en låssten för att hålla 

sprickan öppen inför fortsatt stenhuggning. Men det skulle lika gärna kunna handla om en gränsmarkering. Eller, eftersom ingen 

borrteknik använts här, så skulle sprickan med stenen kunna anspela på förkristen religion och folktro och kanske vara lika gammal som 

gravhögarna i området. Sprickstenen här är inte unik på något sätt. På platser, där det utifrån andra fynd verkar troligt att människor 

bott och verkat för mycket länge sedan, hittar man ofta den här typen av sprickstenar.

Stort, spektakulärt block med en märklig uthuggning högst upp. Blocket är vänt mot ett gravfältsområde (kanske också ett 

boplatsområde) något 100-tal meter längre bort och är sannolikt ett skyltblock.

Den främre överdelen av blocket har huggits bort (utan borrteknik) och ligger kvar på 

marken framför. Huggningen har säkerligen inget med sentida husbehovshuggning 

att göra. Den har troligen genomförts för att förhöja blockets skyltningseffekt.

En av de vackra, välmodulerade gravhögarna i närheten av det boplatsmarkerande blocket på föregående 

sida.

Svårbedömd märklig stenplats i skogspartiet vid Lilla Ånge. Men troligen är det ett uttryck för tidig mänsklig stenhantering 

anknuten till boplats- och gravområdet i närheten.

Ytterligare ett stort block uppställt lutande mot ett mindre block. Varken vår Herre eller naturkrafterna ställer nog stora block i så här 

märkliga lutande ställningar.

Flertalet gamla boplatser från stenålder/bronsålder tycks ha haft en närliggande aktivitetsyta, där omfattande stenhuggning 

bedrivits. Bilden är tagen på en stenhuggningsyta i skogsmark vid Lilla Ånge utanför Storvreta, där en märklig form av gammal 

stenhuggning (utan borrteknik) bedrivits.

t är inte alltid lätt att säkert bedöma vem som gjort vad ifråga om stenhuggning: människor eller naturkrafter. Här verkar dock de uppstyckade 

ckbitarna så regelbundna och rätvinkliga att man nog ganska säkert kan ge företräde åt mänsklig stenhuggning. Jag hade väntat mig att finna 

rrkluvna block här. Men så är inte fallet. Det kan således röra sig om en mycket gammal klyvplats. Och samtidigt uppfyller den nog kravspecifika 

r en blockhög.

26. Blockhögar och annan kultursten på höglänt kalhygge i 

Östa-trakten. 

Vi började vår presentation i ett skogsparti nära fälten i Lilla Husby. Så här i slutet av vår presentation gör vi ännu 

ett besök i samma trakter. Vi förflyttar oss bara någon halv kilometer längre söder ut på väg 290 och besöker ett 

skogsparti nära fälten mellan Gränby och Östa. Det är något visst med de här fältnära skogspartierna, som ligger 

på en höjd av mellan drygt 30 m och drygt 40 meter över havet. Kanske levde och verkade människor i dessa 

skogsområden redan innan fälten stigit upp ur vattnet och skapat bronsålderns beteslandskap? Kanske skapades de 

mäktiga skyltblocken och skyltblocksarrangemangen redan då? Och kanske var det meningen att dessa 

imponerande anläggningar skulle ses av dem som färdades på fjärdarna utanför? Och kanske begravde man sina 

döda i blockhögar och kummel mitt bland de storslagna stenmonumenten? Och kanske var skogsmarken inte så 

tätt beväxt med träd som den idag är? Kanske liknande den mera överlag de kalhyggen som vi idag kan se på en 

del ställen i området med bara enstaka kvarstående träd och med en synlig markterräng, som böljar fram och 

avslöjar en del kullar, varav åtminstone en del kan vara anlagda eller påbyggda. I sådana områden verkar större 

delen av blockfloran vara utsatt för någon form av stenhantering. Och inslaget av gammal stenhuggning (utan 

borrteknik) är enormt. Och vackert huggna stenmonument (här kan man verkligen tala om megalitkonst!) samsas 

med ganska slarvigt hopkomna blockhögar. Det är en enorm omfördelning av stenmassa som skett i dessa fältnära 

men ganska höglänta skogsområden. Det är verkligen ingen anonym och av människor opåverkad skogsmark, som 

vi befinner oss i. 

Nu är det förstås bara en hypotes att det de fältnära och höglänta skogspartierna innehåller en storskalig 

stenhantering med ett stort inslag av stenhuggning just från senneolitisk tid (sen stenålder). Man skulle ju 

möjligen som alternativ kunna tänka sig att bronsålderns fältnära människor (som ägnade sig åt boskapsskötsel 

och lite jordbruk i det öppna fältladskapet ) också hade en stark dragning åt skogen. Denna ”skogssida” hör man 

sällan talas om. Men kanske mycket av mänsklig aktivitet under bronsåldern var skogsbaserad. Och kanske man 

inte bara använde skogen som en näringsresurs. Kanske var det här som man begravde en merpart av sina döda 

och ägnade sig åt olika typer av kult. Och kanske var det här som man anlade sina imponerande skyltmonument – 

kanske både för att blidka gudarna och imponera på människor. Och kanske handlade mycket av den imponerande

hanteringen om att i sten realisera viktiga inslag i dåvarande kosmologiska föreställningar. Den helt 

osannolika stenhanteringen blir mera sannolik om vi tänker oss att den upplevdes som nödvändig för 

att säkra värdens fortbestånd och för att garantera människosläktets fortlevnad. På så sätt kanske 

stenhanteringen och stenhuggningen handlade mycket om en kamp på liv och död. 

Nu behöver man ju nödvändigtvis inte se de två hypotesera ovan som antagonistiska. Det kunde 

naturligtvis vara så att den neolitiska stenhanteringen i den fältnära skogen fortsatte ganska 

oförändrad lång ner i bronsåldern - och kanske rent av järnåldern. Skogen och aktiviteterna där förblev 

sig ganska lika under tusentalsår. Och om man tänker sig att skogsmarkens blockflora påverkats av 

sakrala, juridiska och profana skäl under tusentals år så är det kanske lättare att förstå att stenhantering 

och stenhuggning har en så stor omfattning. 

Naturligtvis kan man tänka sig en tredje hypotes för att förklara den omfattande stenhanteringen och 

stenhuggningen i de fältnära skogarna. Gammal stenhuggning (utan borrinslag) har inte bara bedrivit 

långt tillbaka i en avlägsen forntid. Den har också bedrivits under senare århundraden parallellt med 

yngre stenhuggning, där stenborrning använts för upptagning av klyvhål. Man skulle naturligtvis kunna 

tänka sig möjligheten att mycket av den stenhuggning vi ser i de fältnära skogarna skulle kunna vara 

husbehovsrelaterad och härröra från de senaste århundradena. Det synsättet anser jag dock knappast 

rimligt. Stenmaterialet här har genomgående huggits för att användas på platsen för anläggning av 

slarviga blockhögar eller för att iordningställa skyltblock eller skyltblocksarrangemang - eller för andra 

anläggningar som idag är svåra att tolka. Dessutom tycks allt hugget stenmaterial ligga kvar på de 

flesta klyvplatser. Ingenting (eller ytterst lite) har således fraktats bort för användning på annat håll. 

Dessutom finns det skäl att påpeka att överhuggningen är enorm i förhållande till det behov av sten, 

som man kan förväntas ha haft i närliggande bygder under senare århundraden. Och dessutom har i 

stort sett varje bonde haft lämpliga block att hugga fram sten ur helt nära stugknutarna. Rationellt 

tänkande bönder drog säkert inte långt ut i oländig skog för att hugga svårfraktad sten när de kunde 

hugga likvärdig sten hemmavid.

Man skulle naturligtvis kunna anföra en fjärde hypotes, som handlade om om att kulturstenen i 

skogsmarken till allra största delen består av gränsmarkeringar. Både blockhögar, enskilda skyltblock och 

större skyltblocksarrangemang skulle då ha anlagts för att markera gränser i skogsmarken. Men det skulle 

i så fall innebära att de fältnära skogsmarkerna skulle vara totalt nedlusade med gränsmarkeringar. Och 

det är knappast rimligt. En så osannolik mängd av gränsmarkeringar av sten skulle förstår bara leda till 

förvirring och oreda. Möjligen skulle gränsmonumenthypotesen kunna gälla storslagna borrännemonument 

(tillverkade med borrteknik) som finns på en del platser uppe i Storskogen - men knappast här 

på det kulturstensrika kalhygget. 

Låt oss njuta en stund av den intressanta och spännande (och ibland mycket vackra) kulturstenen i skogen 

bakom Östa: både av slarviga blockhögar och av konstfulla stenmonument.

På lägre mark - nära fältkanten och innan man kommer upp i det höglänta kalhygget - hittar vi små gravanläggnigar av 

standardtyper. Här ser vi en liten gravkulle med en mittkrater. På följande två sidor ser vi två mera stensättningsliknande 

anläggningar. Rimligtvis hör dessa gravanläggningar till en senare period än kulturstenen uppe på kalhygget. Det är rimligt 

att tro att människor i takt med den successiva landhöjningen flyttat allt längre ner i terrängen. Fältlandskapet har nog 

först kunna användas för bosättningar en bit in i bronsåldern. Kalhyggesområdet ovanför fälten ligger dock så högt att det 

säkert kunnat användas för permanenta boplatser redan under sen stenålder – och antagligen är merparten av den 

kultursten vi kommer att stöta på uppe på kalhygget från denna tidsepok.

Stensättningsliknande anläggning i det lägre området nedanför kalhygget och nära fälten. 

Tillhöger i kalhyggessluttningen skymtar det välhuggna och vackert uppställda skyltblock som 

nedan ska beskrivas (se sid. 529 – 531).

Anhopning av block med en tendens till kantkedja. Troligen en gravanläggning från bronsålder/järnålder.

I det kalhuggna skogsområdet finns enstaka flacka kullpartier, som liknar låga gravkullar. Kullarna verkar röjda på 

sten. En del av den sten, som ligger långt ner i sluttningen, har antagligen röjts undan från högre delar. Om det 

verkligen rör sig om en tidig, täckt gravhög från sen stenålder låter jag vara osagt. Det skulle kunna kunna röra sig 

om en uppbyggd ramp (eller en spontan kulle), som utgjort underlag för någon kultrelaterad anläggning.

Vackert urhugget skyltblock i en blockhögsliknande bildning nedanför den stenröjda kullen. Skyltblock 

av den här typen - med en kraftig uthuggning nedtill och ett kraftigt tungt överhang upptill - befinner 

sig nästan på gränsen att tippa framåt. Men stenhuggarna har varit skickliga i att balansera dem så 

att tyngdpunkten ligger rätt. Någon enstaka gång kan man faktiskt se att urhuggna block som skjuter 

ut över bergsbranter kan ha en påbyggnad baktill av andra block, som ger ett baktryck så att blocket 

ifråga inte ska tippa över brantkanten.

Blockhög med ett huvudblock med klass. Huvudblocket här har utsatts för avancerad stenhuggning. 

Huggningen på taket är så avancerad att man undrar om man verkligen kunnat åstadkomma den medvetet 

eller om det är slumpen som spelat ett spratt. En märklig huggning blev det i vart fall. Blocket med sin hög 

ligger ganska nära den stora blockkoloss, som nedan presenteras (sid. 501 -502), och har kanske anlagts för 

att skyltningsmässigt komplettera denna.

Bilden visar samma block som på föregående bild. Blocket är så speciellt hugget och uppställt att man 

kan tala om ett stenmonument. Kanske är det tänkt att flankera den stora stenkolossen i närheten (se 

nästa sida).

Vacker blockkoloss som tonar lite i rött. Stenfärgen är så unik att man kanske rent av kan spåra blockstycken, som 

huggits loss och placerats i närheten. Det huggna uppställda blockstycket, som visades på föregående bild och som 

också syns till vänster på denna bild, kan ha haft sin hemvist i den här stora blockkolossen innan det utplacerades 

som flankerande skyltblock.

Ytterligare en bild på stenkolossen , där den vackra stenfärgen verkligen kommer till sin rätt. Huggna blockkolosser 

förekommer ofta i anslutning till platser där man anar gamla boplatser och gammal mänsklig aktivitet. Jag har ibland 

frågat mig om inte dessa stenkolosser kan ha utgjort en viktig (sakral) basresurs av sten från vilken man hämtade en 

uthuggen sten till nya anläggningar för att markera att allt hörde ihop och hade samma ursprung – en rent fysisk 

organisk samhörighet. Jag har egentligen inget belägg för detta. Men det är i all fall en vacker tanke. Blocken omkring 

oss är inga passiva objekt. De påverkar oss och skapar tankar och ideer hos oss. Och det har de alltid gjort. Och dessa 

föreställningar slår i sin tur tillbaka och påverkar blockflorans utformning. Det är antagligen därför vi ser en så 

märklig och spännande blockflora här i det kalhuggna skogspartiet.

Också det här blockstycket med sin avvikande färg nära den röjda kullen kan härröra från den imponerande 

blockkolossen. Det stora klyvmärket längst ner på blocket har nog inte uppstått av en slump utan har nog mycket 

medvetet huggits in för markera att blocket är specifikt och markerar en viktig plats. Bara några 10-tal meter 

längre bort står det vackra urhuggna skyltblocket (se sid 498) som också skymtar i högerkanten. Kanske båda 

blocken skyltar för kullen ovanför och för det som en gång kan ha funnits på kullen.

Blockhögsröra i nederkanten av en kulle, som verkar stenröjd. Ur blockhögsröran skiljer några större 

block ut sig. Antagligen utgör de skyltblock framför kullen.

Den här låga blockhögsbildningen på en ganska jämn yta ser inte naturligt ut. Det verkar handla om en anlagd stenplats. 

Om det rör sig om en begravningsplats eller något helt annat är svårt att säga. Men vi måste nog lära oss att 

tidiga gravplatser i skogsmark kan ha ett slarviga och mindre arrangerat utseende än senare anlagda, som hör till 

fältlandskapet. Begravningsplatserna är inte heller lika fysiskt avgränsade från varandra som i senare perioder. 

De kan överlappa varandra på ett svåröverblickbart sätt. För ögat syns då bara ett grötig blockröra.

Vacker stenplats på en jämn yta i det kalhuggna skogspartiet. Det vackert formade skyltblocket i bakgrunden 

är säkert ett medvetet placerat skyltblock - ett av de vackraste i området med en tydlig uthuggning framtill. 

Men kameran ljuger en del om avstånden här. Det är inte säkert att den stensättningsliknande låga 

stenplatsen i förgrunden är direkt kopplad till skyltblocket, som har en separat stensättning framför sig. Men 

den kan förstås ha anlagts här för att få del av det spektakulära blockets skyltkraft.

Det spektakulära blocket (som visades på föregående sida) sett från baksidan.

I höglänt skogsmark ser man ganska ofta stora block, som placerats i lutande ställning stödda på 

underliggande block. Det är ingen tvekan om att just det här blocket medvetet placerats här för att skylta för 

någon viktig företeelse. Det står dessutom mycket nära den vackra stenplats, som vi presenterade på 

föregående sidor och kan höra till samma skyltsammanhang.

I ett gytter av kultursten är det ofta svårt att hitta stenplatser, som hör till ett gemensamt anläggningssammanhang. 

Men den här vackra stenplatsen verkar var enhetligt anlagd. Men vad den haft för funktion 

(relaterad till begravning, kult eller något annat?) kan vi inte veta. Möjligen skulle en utgrävning av 

platsen kunna ge visst besked.

Vackert hugget skyltblock, som kan ha skyltat för en forntida boplats på det stenröjda lite nedsänkta området framför.

Antagligen har det på platsen funnits ett ganska stort block, som vid något tillfälle huggits ned så att det bara 

blivit en märkligt formad stenrauk kvar Till skillnad från de flesta klyvplatser här på kalhygget verkar det 

mesta av det borthuggna stenmaterialet ha tagits bort från platsen. Antagligen har det hamnat i någon av de 

flertaliga blocksamlingar, som finns i närheten. Det är knappast troligt att den huggna stenen tagit hem för 

användning på någon närbelägen gård. Klyvplatsen saknar inslag av klyvborrännor och den kan vara från en 

tidsperiod innan byar och gårdar anlagts nere vid fältkanten.

Stort vackert skyltblock med tydligt klyvmärke i kanten placerat över bergsbranten vid Östa. 

De styckade blockbitarna nedanför bildar någon form av skrotstensblockhög.

Stor konformad (och svårfotograferad) stensugga placerad på 

bergsbranten ovanför Östa.

Svårbedömd blockhög nedanför bergsbranten mot Östa. Blocken är slarvigt och primitivt huggna. 

Men någon spontan rasbrantshög är det ändå inte fråga om. Blocken har definitivt sammanlagts 

av människor till en hög. Men om det rör sig om en gammal gravanläggning eller helt annan typ av 

anläggning är svårt att uttala sig om.

En av få klyvplatser i skogspartiet som har karaktär av liten husbehovsstentäkt med en håla i marken. Men vi har 

nu nästan lämnat skogen och närmat oss husen i Östa. Man skulle här kunna förvänta sig klyvning med 

borrteknik. Men några klyvborrännor kunde jag inte upptäck här.

Bilden visar ett blockbygge, där olika blockstycken, styckade från samma originalblock, byggts 

samman till ett vackert och spektakulärt skyltblocksarrangemang.

Stor stenkoloss med märkligt uthuggen sida i närheten av blockbygget på föregående sida.

Blockhög av blockbygge-typen, där ett stort block styckats i mindre (ändå ganska stora) stycken som 

medvetet arrangerats i förhållande till varandra.

Vackert block med en uthuggning på framsidan. Blocket är förmodligen medvetet uppställt som skyltblock och har 

en låg blockhög framför sig.

Vackert uppställt hugget block, flankerat av mindre block, i den höglänta skogen ovanför Östa.

I närheten av uthusen i Östa möter vi hugget material utlagt i flacka anhopningar - svårbedömt. Längre till höger i hagmark nära 

fälten möter vi (när vi kommer nedvandrade från den höglänta skogen för första gången stenhuggning, som utförts med borrteknik. 

Det stenmaterialet (vars datering är osäker - men troligen sentida -) visas inte här.

Låg blockhög av ganska stora block (röse-karaktät) nära det stora block som nedan presenteras (sid. 524).

Alldeles bredvid det stora blocket på nästa sida, har ett mindre block utsatts för stenhuggning. En stor blockbit har 

huggits loss från det medelstora blocket. Och en del av det borthuggna stycket har placerats på en liten understen så att 

blockstycket höjer sig en aning över blockytan. Antagligen flankerar stenhuggningen och uppställningen här det stora 

blocket som står i närheten. Det var mycket vanligt att stora och spektakulärt tillhuggna block flankerades med mindre 

block, som utsatts för olika typer av stenhuggning.

Stort block, som utsatts för stenhuggning, i skogspartiets kant mot ett mindre fält nära väg 290. Blocket har en 

genomgående spricka som delar blocket i två hälfter. Sprickan har sannolikt medvetet upptagits. Spricköppningen har 

här och där utvidgningar, som antyder att den utsatts för våld. Se nästa bild!

Bilden visar en utvidgning i sprickan, som antyder att den medvetet upptagits genom stenhuggning.

Trots att bilden tagits med blixtljus har ljuset ändå inte nått fram till de mindre stenar som är fastkilade i mellan blockväggarna. Vi 

skymtar dock svagt stenarna inne i sprickan. Det var vanligt att man i gammal stenhuggning kilade fast stenstycken inne i upptagna 

blocksprickor. Kanske var det bara ett sätt att hindra upptagna sprickor att sluta sig. Det kan förstås också röra sig om en sedvänja som 

på något sätt kopplar till dåtidens kosmologi, religion och folktro. Blockväggarna, som bildar sprickan, är i vart fall helt släta och intakta, 

så de inkilande stenarna har med säkerhet inte spontant hamnat här.

Huggen ”stenrauk” med en kort stensträng helt nära den nedan beskrivna skyltblocket 

(sid 529 - 531).

Svårbedömd blockhög av huggna block i närheten av skyltblocket. 

Det finns åtskilliga flacka blockhögar av den här typen i 

skogspartiet. Och alla är egentligen svårbedömda. Det enda man 

kan säga är att det rör sig om en sammanläggning av block, som 

utförts av människor - troligtvis för mycket länge sedan. Men om 

det rör sig om en relativt primitiv gravanläggning eller något 

annat är förstås svårt att säga endast utifrån en yttre inspektion.

Det här vackert huggna blocket i kullsluttningen har säkert inga naturkrafter kreerat. Det är ett medvetet 

uppställt skyltblock, som exponerar sin skickligt huggna stenyta mot det lägre liggande landskapet. Främre delen 

av undersidan står på ett plant block, så att skyltblocket något liknar ett podieblock.

Skyltblocket uppvisar en mästerligt tillhuggen stenyta med mycket få ojämnheter. I högerkanten finns en 

rispad linje, som kan ha uppkommit i samband med stenklyvningen. Den smala skåran är dock ingen 

borränna efter en borrklyvning. Blocket har kluvits med traditionell, gammal stenhuggningsteknik. Det 

innebär att blocket kan ha ställts upp här för mycket länge sedan - kanske redan i slutet av stenåldern. 

Kanske har blocket rent av skyltat ut mot en nedanför liggande havsfjärd.

Skyltblocket är baktill upplagt på två blockstycken så att den släthuggna stenytan får en nästan vertikal 

position. Ett sådan här bräckligt placerat block kan naturligtvis inte ha tillhuggits efter uppställningen. Det 

har tillhuggits i förväg med målsättningen att placeras just här i kullsluttningen. Det är vanligt i den här 

typen av skyltningssammanhang att man hittar ett eller flera kluvna sprickblock i närheten. Det gör man 

även här. Se det kluvna blocket framför det uppställda skyltblocket. Och till sist: vackra än så här blir 

knappast den senneolitiska (?) stenkonsten!

Trots den ganska oansenliga storleken tar nog den här blocket hem skönhetspriset och övertrumfar till och med de 

allra största och mest spektakulära skyltblocksarrangemangen i det kalhuggna skogsområdet nära Östa. Förutom den 

enkla och vackra tillhuggningen har blocket integritet och värdighet, som det visar genom att stå på en egen yta 

nedanför den blockrika sluttningen. Gammal stenkonst när den är som allra bäst! Jag vet faktiskt inte hur jag ska 

kategorisera det här blocket. Det är egentligen alltför bearbetat för att kallas uppställt stenstycke. Och det är kanske 

inte tillräckligt bearbetad för att kallas uppställd sten. Och samtidigt har blocket drag som påminner om block som 

ingår i huggkubbskategorin. Men så är det kanske med stor konst. Konstverken spränger gränser och går inte att 

enkelt placera i någon speciell kategori. Se för övrigt mitt försök till blockkategori-indelning i min presentation Konsten 

i den gamla kulturstenen, 2016. Presentationen finns för gratis läsning i e-boksformat på yumpu.com.

Här har det vackra uppställda blocket hamnat lite i bakgrunden av ett annat vackert block, som är uppallat i ena 

kanten. Det är lätt att koppla ihop blocken och föra dem till samma funktionella och tidsmässiga sammanhang. Men 

så behöver det förstås inte vara i ett skyltblockstätt område som detta, där människor bott och verkat under lång tid 

- kanske rent av något tusental år.

På ett litet fältimpediment nedanför det kalhuggna skogspartiet möts vi inte bara av gullvivor utan 

även av en vacker stenmur. Det är inte utan att man blir lite fundersam över murens konstruktion. 

Den högra och vänstra delen består av två olika typer av bearbetad sten. Stenen i murens högra parti 

är småskalig och skärvig har kanske producerats genom eldpåverkan och sedan utsatts för viss 

stenhuggning. Möjligen har det tidigare legat ett röse med skärvig sten här, som använts till 

murbyggandet. Den vänstra delen består av huggen sten av lite större dimensioner. Och den har 

antagligen huggits i anslutning till murbyggandet.

I det högra murpartiet finns åtminstone ett block, som visar att en del sten till muren huggits fram med borrteknik (se 

klyvborrännan i blockets högerkant). Det indikerar att muren sannolikt inte är så gammal – om nu inte stenborrning i 

stenklyvningens tjänst är betydligt äldre än vad vi vanligtvis tror.

I ena kanten av stenmuren finns en blockhög. Förmodligen rör det sig om röjstensblock från fältet utanför som 

dumpats här. Åtminstone ett par av blocken uppvisar borrade dubbhål. Men det behöver för den skull inte röra sig 

om block som legat nere i jorden. Det kan röra sig om kultursten som tidigare stått ute i fältmarken och senare 

flyttats in till fältkanten.

Vacker gravanläggning (fylld stensättning) med ett markerande block alldeles innanför muren. Just den här 

anläggningstypen ser man aldrig uppe i på det kulturstensrika kalhygget. Gravplatserna där består oftast 

av slarviga konstellationer av storskaliga block, som man nog inte lika självklart förknippar med 

gravplatser

I kalhyggets kant mot hagmarken nedanför löper en stenmur av grovhuggna eller helt ohuggna block (på sina 

håll ganska stora) in i den täta granskogen. Den löper fram i ett brant parti . Och man kan följa den i vart fall 

fram till en större skogsväg inne i den täta skogen. Jag skulle tro att den här stenmuren (kanske hellre 

stensträngen) har anlagts betydligt tidigare än den stenmur som vi tidigare besiktigade på fältimpedimentet.

Åverkan på den här stenen kan ha gjorts för att anskaffa lämplig sten till byggandet av den närliggande 

stensträngen. Av någon anledning kom just den här stenen inte till användning.

Det måste ha gått åt mycket arbete och mannakraft att bygga den här muren av ibland 

mycket stora och tunga block. Men det har inte saknats lämplig sten i närheten. Man har inte 

behövt söka sig många meter bort för att hitta lämpliga block. Stenmurens funktion är 

okänd. Men den kan mycket väl gå tillbaka tusentals år i tiden och vara jämngammal med 

kulturstenen ute på kalhygget.

Alldeles bredvid stenmuren finns en blockhög med ett större markerande block. Det är definitivt ett 

mänskligt verk. Men det är inte lätt att säga vilken funktion högen haft (eller kanske rent av fortfarande 

har). Det kan röra sig om ett gränsmärke från relativt sen tid. Men man kan inte utesluta att det rör sig 

om kultursten (t.ex. en blockgrav) som kan vara tusentals år äldre. Formen med ett lite huggkubbliknande 

huvudblock och med mindre block samlade i en halvcirkel framför ena sidan, stöter man på då 

och då i höglänt skogsmark. Och den kan förstås ha använts i vitt skilda tidsepoker och för att markera 

mycket olika funktioner. Vi fastnade länge – kanske alltför länge i det kalhuggna och höglänta 

skogsområdet vid Östa. Men nu är avsnittet i alla fall slut.

27. Blockhögar kopplade till stenröjning av åkermarken 

I det här avsnittet släpper vi kravet på områdesindelning. Vi redovisar blockhögar relaterade till 

röjningsinsatser från flera olika håll i Storvretabygden. 

Och vi tappar helt naturligt en del av kontakten med skogsmark, efter som vi nu förflyttat oss ut och 

ned i odlingslandskapet. Men skogen försvinner naturligtvis aldrig helt ur bilden. Åtminstone i det 

höglänta fältlandskapet är skogen aldrig långt borta. Och ibland händer det nog att de block som 

stenröjarna avbördar sig hamnar i skogsmark och helt döljs av träd. Att skilja äldre röjningsrelaterade 

blockhögar från yngre dito är förstås inte alltid en lätt uppgift. Flera olika röjningsvågor har säkert 

gått fram över fältlandskapet redan under förkristen tid. Och vissa odlingsrösen kan säkert ha flera 

tusen år på nacken. Hittar vi spränghål eller dubbhål i de blockhögar som dumpats längs fältkanter 

och kring inpedimenten i fältlandskapet, så kan vi vara säkra på att vi att vi har att göra relativt 

sentida röjningshögar. Dubbhålen är ju främst kopplade till 1900-talets motoriserade stenvagnar och 

automatiserad borrning. Och sprängning har vi väl inte ägnat oss i just mer än 150 år. Röjningsblock 

som uppvisar tydliga klyvborrännor tillhör sannolikt samma tidsspann - men skulle kunna vara äldre, 

t.o.m. mycket äldre, eftersom vi inte riktigt vet hur länge man använt sig av borrklyvning. Äldre 

blockmaterial i högar längs fältkanter (eller i åkermark och betesmark) kan naturligtvis vara svåra att 

bestämma till funktion. Det kan vara äldre röjningshögar. Men det skulle alternativt kunna vara 

förkristna gravhögar. Och en och annan skulle till och med kunna vara gränsmarkör. Och ingenting 

hindrar väl egentligen att en och samma blockhög över tid kan ha inkorporerat alla tre funktionerna. 

Blockstycken som täckmaterial och markering i en gravanläggning måste ju rimligtvis hämtas 

någonstans. Och då var det väl rimligen så att man tog blocken från platser, som behövde röjas. En 

sådan blockhög skulle ju åtskilliga sekler senare kunna utnyttjas för gränsmarkering. Fundersam blir 

man ofta när relativt stora block ligger högt upplagda i blockhögskomplex utan att ha spår som tyder 

på dubbning, sprängning eller borrklyvning. Det kan finnas många förklaringar härtill. Men en som 

man kanske ofta glömmer att beakta är utvecklingen av maskintekniken under senare årtionden.

Idag är det förstås ingen konst att med skopa och starka maskinarmar lyfta upp block på åtskilliga ton ur 

marken och placera dem högt upp på gamla högar och blockanläggningar eller på översidan av stora 

block. 

Och vi måste naturligtvis räkna med att vissa blockhögar i fältmiljön inte är enhetliga. Det finns 

naturligtvis många exempel på att röjblock relativt sent lagt upp i högar som utgjort gamla 

gravanläggningar. Det har rimligtvis inte varit tillåtit att täcka fornminnen med röjblock. Men när det väl 

ändå gjorts så kan man väl ändå ibland tillåta sig rätten att tycka att pålagringen har gjort de gamla 

gravhögarna mer spektakulära och omvandlat dem till vackra förankringspunkter för den mänskliga 

blicken i ett annars ganska monotont fältlandskap. Det är viktigt slutligen att påpeka att stenröjarna inte 

bara förfulat fältlandskapet med sin slarviga dupmhögar av röjsten. De har också många gånger med en 

känslig blick (som många landskapsarkitekter kan avundas) skapat åtskilliga vackra nya stenplatser i 

fältlandskapet

Bilden visar ett spektakulära röse, som sticker upp som en valrygg (med pucklar) i fältlandskapet. I bakgrunden skymtar husen i 

Ängeby. En ganska lågt gravröse har vid mitten av förra århundradet försetts med ett lager av ganska stora stensuggor av 

röjsten. En stark vinsch kopplad till en motoriserad stenröjningsvagn har placerat suggorna på toppen. Den slutsatsen kan vi 

dra, eftersom alla stensuggorna i övre lagret är dubbade (har ett borrhål, där en lyftanordning applicerats). Jag antar att det var 

en lagöverträdelse att placera röjstensuggorna på toppen av gammal kultursten. Men brottet är preskriberat. Och lite måste 

man väl ändå berömma stenröjarna, som lyckats vässa till formen på det gamla röset ganska så rejält och skapat en spektakulär 

förankringspunkt för blicken i det annars ganska så monotona fältlandskapet.

Man vill naturligtvis inte att hela fältlandskapet ska täckas av granar. Men någon enstaka vacker gran här och där sätter 

verkligen piff på landskapet. Granen har antagligen skyddats från avverkning, eftersom den står i kanten av en röjstenshög. Och 

röjstenen har nog lagts här, eftersom berget troligen går i dagen här. Men den kan mycket väl ha tillåtits växa ifred, eftersom 

markägaren sett på trädet och landskapet med en landskapsarkitekts känsliga ögon. Också blockhögen, som skymtar till höger, 

består av röjstensblock. De flesta av de blockhögar, som hyser block av större dimensioner och som ger en speciell karaktär åt 

fältlandskapet, har skapats sent (mitten av 1900-talet) och tillhör således inte det gamla kulturlandskapet.

Ytterligare en blockkrans av dubbade röjstensblock

Man kan undra varför blocken i bildens mittparti lagts ut i en lång smal sträng i stället för att placeras på höjden i 

en blockhög. Svaret är antagligen att det redan fanns ett impediment här av den långsträckta formen. Eftersom 

det inte var möjligt att odla jorden här och eftersom den inte ens kunde växa gräs till bete här så kunde man lägga 

ut stenen på det här sättet utan att behöva använda arbete och energi på att stapla block på höjden. Samtliga 

större block i den här stensträngen är röjstensblock. Röjblocken behöver dock inte vara den enda typen av 

kultursten på den här typen av små impediment, där berget går i dagen. På flera ställen finns småskaligt - ibland 

skärvigt - stenmaterial, som helt eller delvis döljs av röjstensblocken. Det kan förstås röra sig om kultursten, som 

går tillbaka ända till bronsåldern. Sedan behöver man naturligtvis inte anta att alla röjstensblock varit 

ofunktionella och legat nere i jorden, innan de förts bort. En del kan ha ingått i anläggningar och monument, som 

restes på fälten redan under bronsålder/järnålder. Så en del av den moderna röjstenen kan mycket väl vara 

gammal kultursten.

Här ser vi hur ett stort block avslöjar sitt borrade dubbhål genom att låta några grässtrån växa upp ur hålet.

Vacker stenplats i fältmiljön vid Årby. Man skulle ju kunna tro att det är en litet blockarrangemang från bronsåldern. 

Men samtliga större block i den här blockhögen uppvisar dubbhål och utgör således relativt modern röjsten. Också 

stenröjarna kunde alltså skapa vackra platser. Och skönhetsvärdet har ytterligare förhöjts av en liten buske.

Typisk samling av röjstensblock i sluttningen upp mot vägen till Årby. En del blockbitar ser sprängda ut. Och det 

kan mycket väl röra sig om sprängblock. Vissa block behövde ibland styckas genom sprängning för att kunna 

lyftas och transporteras bort från fälten.

De större blocken vid rönnbärsbusken är alla röjstensblock med dubbhål. De har forslats hit från åkermarken 

under 1900-talet. Högen till höger därom har antagligen befunnit sig här i flera tusen år. Kanske har det legat 

ett större block på platsen, som styckats upp i ganska stora stenstycken antingen genom eldpåverkan eller genom 

traditionell stenhuggning (eller både ock). Det är förmodligen inte helt enkelt att avgöra om stenmaterialet 

framställts genom eldpåverkan eller om den utsatts för värme efter det att det att det huggits fram.

Lite närmare skogskanten står en ganska stor hög (en av flera i en rad) byggd av mindre block och täckt av jord och torv. Hur 

mycket jordtäckning högen haft från början är kanske svårt att fastställa. Vegetationsskiktet i ytan kan ju ha byggts upp successivt. 

Till skillnad från de andra högarna här i betesmarken vid Årby uppvisar den här högen ett stort toppblock med platt ovansida.

Övergångszonen mellan skogsparti och fält utgörs av ett blockrikt ganska kaotiskt område. Men i kanten mot det nedre fältet 

ser man några ganska välordnade gravanläggningar med fria, röjda ytor runt. Högarna är lätta att upptäcka, eftersom de så 

distinkt avtecknar sig mot den platta markytan. Andra gravanläggningar i området utgörs av ganska flacka och överväxta 

stensättningar på naturliga kullar och dominerar inte landskapsbilden så tydligt som de här båda högarna gör.

Stor blockhög sedd på avstånd i betesmark vid Årby. Man ser flera stora block placerade högt 

upp i högen.

Många stora block ligger ganska slarvigt lagda högst upp i högen. I blockhögens 

kant till höger skymtar mer småskaligt och skärvigt stenmaterial.

Uppifrån högen får man intrycket att de större blocken bildar en oregelbunden krans runt det småskaliga och skärviga stenmaterialet.

Ytterligare en intressant hög med stora odubbade block tillsammans med mer finskaligt stenmaterial. Bakom åkerfältet ser 

man en stenig slänt, som höjer sig upp mot skogskanten. Det är nog inte så lätt att avgöra om det rör sig om en enhetlig 

anläggning eller om en gammal låg hög med finskaligt material senare påbyggts med röjstensblock, som nog i så fall inte 

tillhör 1900-talets röjningsperiod.

Bilden visar samma blockhög som på föregående bild. Tillsammans med större block finns svårbedömt småskaligt material. Det enda jag 

är riktigt säker på här är att det inte rör sig en blockhög med dubbade röjstensblock från mitten av 1950-talet.

Det finns en hel del röjsten (med dubbhål) i det här blockhögsmaterial vid en fältkant i Lyckebo. Men det 

utesluter förstås inte att det kan finnas äldre kultursten under röjstensblocken. Intressant trädröjning med 

nedvikning av ungträd!

Röjstenshög - eller snarare vall - längs fältkant i den övre fältnivån i Lyckeboområdet.

Ett konstfullt avskedsmonument till en stenröjningsepok – fältkant vid Årby

Det vackra röjstensmonumentet ligger på ett litet och lågt fältimpediment, som knappast syns på långt håll. 

Man får intrycket att monumentet växer upp direkt ur slättens mylla.

Konstinstallation i fältmiljö vid Lilla Ånge utanför Storvreta. Andra material än sten funkar också för att bygga konstverk i naturen.

Ytterligare en konstinstallation i naturen - vackra rullar!

27. Höglänt Hagmark i Lälundatrakten - med blockhögar, en 

märklig jordkällare och mycket annat i kulturstensväg. 

Det är en fröjd att få vandra fram i olika hagmarksområden i Lälundatrakten. Vi stöter förstås på flera 

blockhögar (av många olika typer) som testar vår tolkningsförmåga till det yttersta. Vi möter intressanta 

inslag av både äldre och yngre stenhuggning - och särskilt den senare är representerad med många 

spännande klyvplatser, där borrteknik använts. Vi håller utkik efter större röjda ytor som kan ha utgjort 

bottnar för gamla boplatser - och hittar också en del troliga boplatsytor. Vi hittar stensträngsspår efter 

stenhägnader, som naturen nästan helt återvunnit. Och som lite grädde på moset hittar vi också en 

runsten. 

Den mäktigaste och intressantaste upplevelsen står nog trots allt ett märkligt stenbygge till större delen 

inskrivet i en jordhög med ett pampigt portalblock upplagt över ingången. Är det en sentida jordkällare 

eller gravhög/hällkista från en avlägsen forntid - eller kan det möjligen vara bådadera? Vi ett cykelbesök 

på platsen för några somrar sedan passade jag på att fråga några lojt idisslande kor vad de trodde om 

anläggningen. De var egentligen inte särskilt intresserade men trodde nog ända att det rörde sig om en 

jordkällare. Nåja, korna får tycka vad de vill. Men jag har svårt att hålla med dem, efter att ha kontrollerat 

öppningshålet in i anläggningen. Det måste ha varit ett styvt jobb för gårdens pigor att åla sig in 

här varje dag för att hämta rovor eller potatis till bondefamiljens måltider. Jag har sett bilder på hällkisteanläggningarna 

i Bäreberga och Skogsbro. Och det finns definitivt likheter mellan dessa anläggningar 

och ”jordkällaren” i Lälunda. Det har dock dykt upp ett fynd, som starkt komplicerar hällkiste-tolkningen. 

För något år sedan upptäckte jag att portalblocket över ingången hade klyvborrännor satta i rad längs 

överkanten. Den var alltså framhuggen med borrteknik och borde därmed rimligtvis inte vara särskilt

gammal. I alla fall knappast så gammal att de skulle kunna tillhöra en förkristen gravkonstruktion. Men 

kanske har portalblocket ställts dit betydligt senare för att stänga av öppningen in i högen . Kanske har någon 

äldre Lälundabo kunskap om vad det är för slags anläggning? Men jag tänker i vart fall inte ställa några 

frågor till ortsbefolkningen. Den typen av forskningsfusk går naturligtvis inte för sig – i alla fall inte inom 

ramen för den amatörarkeologiska forskning som jag bedriver. Det räcker med att jag frågat korna. Resten 

måste jag klara ut själv. Hur det nu ska gå till?! 

Och så kan vi avslutningsvis betrakta ett vackert uthus, som faller med flaggan i topp. In i det sista visar det 

upp spänsten i byggnadsvirket och ser till att de smäckra väggplankorna bågnar med grace. Med den här 

vackra bilden av trähus i förfall känns det som vi är på väg att glidit över från gammal kultursten till ett nytt 

tema som handlar om gamla byggnader. Och då känns det också naturligt att sätta en slutpunkt inte bara för 

det här avsnittet utan för hela presentationen.

Ovalformad blockhög (eller om man så vill röse) i hagmark i Lälundatrakten. Jag har egentligen ingen aning om vilken 

funktion den här relativt låga blockhögen (och flera liknande i samma område) har. Man skulle kunna tänka sig att det rör 

sig om ettt odlingsröse, där röjsten från marken runt omkring lagts upp. Men marken runtomkring ser inte stenröjd ut. 

Och blockhögens blockbitar har en ganska likartad storlek , vilket knappast en röjstenshög skulle ha. Det verkar nästan 

som om blockstyckena här huggits fram med samma metod och för ett gemensamt syfte. Kanske har det stått några större 

block på platsen som helt huggits ner för att få stenmaterial till anläggningen. Kanske är blockhögen trots allt ett 

gravröse. Något gränröse rör det sig troligen inte om, eftersom det finns ett par liknande rösen i närheten. Man bör notera 

den upplagda stenen framför röset. Den kan höra samman med röset. Men den kan också senare ha lagts dit som en 

gränsmarkering.

Bilden visar ytterligare en ovalformd ganska låg blockhög (röse) nära den som ovan presenterats. Marken runt 

omkring är inte stenröjd så något odlingsröse är det nog knappast. Men man kan kanske inte utesluta att att 

det kan vara en uppsamlingsplats för gammalt stenmaterial ( t.ex. stensträngar och husgrunder) som inte 

längre haft någon funktion utan rensats undan. Troligast är nog dock att också den här blockhögen bildats av 

blockstycken som huggits fram ur stora block på platsen - kanske för anläggning av en gravplats. Någon 

sentida stenhuggning har nog inte bedrivits här eftersom det inte finns några borrännespår efter klyvning med 

borrteknik.

En dag kommer naturligtvis den här byggnaden att vara borta. Då återstår bara den kraftiga stengrunden. Vad 

gör man då med grundstenarna. Kanske lägger man ihop dem en i en blockhög och så har ett nytt röse bildats 

här i hagmarken vid Lälunda.

Alldeles nedanför blockhögen vid vägkanten finns en vacker stenplats med en runsten och ett större 

block. Runstenen är det nog många förbifarande som kastar ett öga på. Men blockhögen lite längre 

bort från vägen (se nästa sida) är det nog inte många som märker trots att den kanske kan vara 

kulturhistoriskt lika intressant som runstenen.

I hagmarken vid Lälunda verkar ett mycket stort block ha huggits ner i ganska stora blockbitar. En större blockrest har 

dock lämnats kvar längst bort mot vägen. Blockstyckena har samlats i en slarvig - men ändå ganska välavgränsad - 

hög framför den kvarstående blockresten. Man blir förvånad över hur mycket borthuggen blockmassa, som ligger 

kvar på platsen. Frågan är väl om något hugget material över huvud taget tagits från platsen. Och i så fall är det 

osannolikt att det rör sig om en husbehovshuggning. Men vad handlar det i så fall om?

När man betraktar den kvarstående blockresten från andra hållet så ser man ju tydligt att den har en lång 

klyvborränna i den vertikala sidan. Klyvning med borrteknik har alltså skett här. Borrklyvningen här kan ha 

skett samtidigt med blockhögens tillkomst på baksidan för att skapa en effektiv blockskyltning till högen. 

Men den kan naturligtvis ha skett senare för att markera att en tidigare blockhög nu fått funktionen av 

gränsmarkör.

Blockhögen här vid Lälunda är särskilt intressant, eftersom den verkar bortkopplad från en praktisk stenhuggarverksamhet. 

Det verkar som om den skapats för att bilda någon form av skyltande stenmonument. Eftersom 

blockstyckena huggits med äldre stenhuggningsteknik så skulle ju blockhögen kunna vara från förkristen tid och äldre än 

den uppställda runstenen nere vid vägkanten. I så fall skulle det ju kunna röra sig om någon form av gravkummel 

- eller stenmaterial till ett framtida sådant, som aldrig kom att utföras. Troligare är väl ändå att det rör sig om ett 

gränsmarkerande monument från ganska sen tid. Ingenting hindrar naturligtvis att en äldre anläggning från 

förkristentid kan ha gjorts om till ett sentida gränsmonument i samband med borrklyvningen på framsidan.

Klyvplats, där borrteknik använts, strax nedanför den stora blockhögen. Klyvborrännor finns på båda 

långsidorna av det större rektangulära blockstycket. Se också nästa sida!

Kluven blocksida med en vertikal klyvborränna i mittpartiet.

Liten stensatt fyrkant i den höglänta hagmarken vid Lälunda. Möjligen rör det sig om en 

gravanläggning. Med tanke på anläggningens beskedliga dimensioner är det svårt att tro att det 

skulle kunna röra sig om en husgrund.

Det här är ju knappast en plats som man förknippar med mänsklig stenhuggning - snarare då med 

naturkrafternas spontana stenhuggning. Men trots allt är det nog ändå mänsklig stenhuggning, som bedrivis 

här, även om syftet kanske inte är så glasklart. Se nästa bild.

Ett av blocken har en vag - men ändå säker - klyvborränna i stenytan. Det indikerar att borrteknik använts för att klyva 

bort blockstycken från den uppstickande bergknallen.

Under en cykeltur i Lälundatrakten stötte jag på denna häpnadsväckande konstruktion. Av stenformationer som jag stött på i 

Storvretabygden är det nog bara den stora stenkolossen med den långa borrännan (sid. 258) och det mäktiga blockbygget i Fulleröslogen 

(sid. 303), som skakat om mig mera. Innan jag nådde fram till högen diskuterade jag företeelsen med några idisslande kor. Vi var rörande 

överens om att det var en jordkällare. Men när jag kom fram upptäckte jag att det krävs en hel del för att ta sig in i och ut från den 

jordkällaren. Allt för mycket för att dag efter dag hämta potatis till middagen. Nej, det är nog en förkristen gravhög med en imponerande 

stenöppning. Här kunde den döde ta sig ut och ta sig en tur i sina gamla omgivningar och inspektera hur de efterlevande skötte gården. Och 

här kunde de levande gå (åla sig) in för att få goda råd av den avlidne anfadern. Ett praktiskt arrangemang och en tilltalande 

kommunikationslänk mellan döda och levande släktgenerationer. Fast min tolkning motsägs nog av senare upptäckta borrännor på 

överliggaren framför ingången (se nästa sida). 

Alltid dessa klyvborrännor, som ska trassla till saken!

Överliggaren längst fram uppvisar flera klyvborrännor i främre kanten. Vi ser här en närbild på en av desssa klyvborrännor.

Anläggningen här i hagmarken vid Lälunda har onekligen likheter med hällkistor funna i exempelvis Bäreberga och Skogsbo. En 

sådan tolkning är inte helt oförenlig med förekomstem av ett borrkluvet portalblock längst fram. Man kan ju tänka sig att man i 

något skede velat stänga av ingången till stenkammaren genom att placera ett vackert portalblock framför öppningen. Eller 

också får vi finna oss i att det kanske ändå är en ganska sen jordkällare eller stuka, där det är helt i sin ordning att borrkluvet 

stenmaterial använts. För tolkningen att det skulle finnas borrkluvet stenmaterial i en senneolitisk gravkammare verkar ändå väl 

djärv! Man skulle kanske kunna få fram en hyfsad tolkning genom att krypa in genom öppningen och undersöka innanmätet. Var 

så god den som vill! Jag tänker inte göra det!

Rester efter en gammal stenhägnad i Lälunda-trakten. Hägnaden löper i i kanten av hagmark, 

som gränsar mot dagens järnvägsslätt. I bakgrunden syns vägbron över järnvägen.

Bilden visar ett större block med borthugget stenmaterial som ligger samlat i en slarvig hög framför. Samma typ av 

stenhuggning kan man se på flera ställen i fältnära skogspartier (exempelvis vid Vedergärde).Det kan handla om en slarvig 

gravplats eller enbart en rituell huggning, Eller kanske rör det sig om en depå av block som var tänkta att användas vid 

uppbyggandet av fristående blockhögar (gravrösen) i närheten - eller något annat som jag inte kan tänka ut.

Det är svårt att tänka sig ett vackrare läge för en anlagd stenplats än det som erbjuds 

här vid öppna fältvidden nedanför Lälunda. Och stenplatsen utgörs inte heller av något 

vanligt enkelt odlingsröse. Jag skulle tro att blockhögen huggits fram ur ett stort block 

vars underdel utgör fundament för blockhögen. Det är ett så vackert och genomtänkt 

arrangemang att man gärna vill tro att det handlar om en gravplats - och i så fall med 

den vackraste miljöinramning man kan tänka sig.

Flackt röse av medelstora blockstycken nära fält i Lälundatrakten. Blockstyckena är så flackt utlagda att man fakiskt får anstränga sig för 

att kalla anläggningen för en blockhög. Med tanke på plattheten och den relativt jämna blockstorleken rör det sig med stor sannolikhet 

om en gravanläggning. För denna tolkning talar också ett skyltblock uppställt framför högen (syns ej på denna bild). Det finns också flera 

liknande, flacka anläggningar på den impedimenttunga, som sticker ut i fälthavet.

Ytterligare ett röse med med ganska stora huggna blockstycken på samma impedimenttunga. Här är ändå välvningen något mer 

uttalad. Vi skulle således mycket väl kunna kalla anläggningen för blockhög. Förmodligen rör det sig om en gravanläggning. Inget 

av de anlagda rösena här på impedimenttungan är registrerade som fornminnen.

Många större block är samlare. Ofta samlar de på sig många olika saker och blir till en form av soptippar. Men en del block 

verkar specialisera sig på en viss föremålskategori. Det här imponerande blocket vid Lälunda verkar ha specialiserat sig på 

cykelhjul och har lyckats få till en imponernde samling.

Låg blockhög med markerande mittblock i skogsmark ovanför Lälunda. Ansamlingen av block ska ju egentligen vara otäckt för att kallas 

blockhög. Men blockhögen har nog inte varit täckt från början utan blivit överväxt av ett tjockt mosslager med tiden. Antagligen rör det 

sig om en gravanläggning från bronsåder/järnålder. Men kanske kan den vara ännu äldre. Höjdläget möjliggör en tidsmässig inplacering i 

sen stenålder. Den har ju viss likhet med de blockgravsanläggningar med mittblock som vi i del 1 redovisade i Storskogen. Sedan kan man 

kanske inte utesluta (fast nog ändå mindre troligt) att det rör sig om ett betydligt senare gränsröse. Jag upplever det frustrerande att efter 

så lång tid av blockstudier i skogsmarken inte kunna göra en mer säker bedömning. Men utifrån enbart en yttre besiktning skulle kanske 

inte ens en specialiserad fackarkeolog kunna göra en säkrare bedömning. Utanför skymtar vi en del av järnvägsslätten. Och för 5000 år 

sedan utgjorde nog bergssluttningen här en strandzon som gränsade till en stor havsvik som täckte slätten. Rimligtvis var det en utmärkt 

plats att bo och verka på för dåtidens jägare och fiskare. Och spår har de säkert lämnat i stenfloran. Det gäller bara att hitta dem och skilja 

dem från de stenspår, som senare tiders människor i området skapat – och förstås också från de spår som naturkrafterna åstadkommit.

Här i terrängen vid Lälunda (en blandning av skogsmark och hagmark) hittar man en lite nedsänkt välröjd markyta. Det 

är nog ingen högoddsare att gissa på att tidiga Lälundabor här har haft en boplats.

Vackert skyltblock i Lälunda-trakten. Man behöver egentligen inte säga mer. Den vackra stenkonsten talar för sig 

själv.

På andra sidan grusvägen finns flera blockansamlingar som skulle kunna betecknas som blockhögar. Bildens blockhög 

uppvisat t.o.m. en klyvborränna på ett blockstycke. Högen ligger så nära grusvägen (skymtar i högra övre hörnet) att 

det skulle kunna vara dumpade block i samband ned vägbygget. Men det behöver naturligtvis inte vara det.

Vacker blockhög lite längre från vägen och nära fältkanten. Blocken verkar onekligen arrangerade som om 

de skulle ha en skyltfunktion.

Uthus, som faller både spänstigt och motspänstigt, i Lälundatrakten. En död i skönhet skulle man kanske 

kunna säga.

Andra presentationer 

Eftersom jag under ett antal år genomströvat ganska stora arealer av fält- och skogsmark (framför allt skogsmark) i 

Storvretabygden på jakt efter kultursten och andra fynd från äldre tidsepoker så utgör naturligtvis materialet i denna 

presentation bara en liten del av totala fyndmängd, som jag kommit i kontakt med. Jag har försökt redovisa det 

omfattande fyndmaterialet i ett antal text- och bildpresentationer (med olika vinklingar och tyngdpunkter) i digitalt 

bokformat på yumpu.com. Förutom den aktuella presentationen finns följande presentationer uppladdade där: 

Från skogsklädd höjd till å-nära fält. På jakt efter gammal kultursten i fältlandskapet, Sven-Inge Windahl, 2016 

Gammal kultursten och Stenhuggning i Storvretabygden. Spännande stenplatser, Del 1: Huggen sten utan borrteknik, 

Sven-Inge Windahl, 2017 

Gammal kultursten och Stenhuggning i Storvretabygden. Spännande stenplatser, Del 2: Borrkluvet stenmaterial, 

Sven-Inge Windahl, 2017 

Huggen sten i Storvretabygdens höglänta skogsmarker, Del 2: Borrat stenmaterial, Sven-Inge Windahl, 2016 

Konsten i den gamla kulturstenen, Del 1: Oborrat stenmaterial, Sven-Inge Windahl, 2016 

Konsten i den gamla kulturstenen, Del 2: Borrat stenmaterial, Sven-Inge Windahl, 2016 

Konsten i den gamla kulturstenen, Del 3: Block och Blandat, Sven-Inge Windahl, 2016 

Röjsten och annan sten på Åkerholmar och fältkanter, Sven-Inge Windahl, 2016 

Stenmonumenten i Storvretabygden, Sven-Inge Windahl, 2016 

Vandring och Mål. Gammal kultursten i och kring ett skogsparti, Sven-Inge Windahl, 2016 

Genom att gå in på yumpu.com och skriva namnet Windahl i sökfältet (inställning SV), så kommer Du åt samtliga 

uppladdade presentationer för gratis läsning i e-boksformat. Jag hoppas att Du som är intresserad av gammal kultursten 

ska finna en hel del intressant och matnyttigt där. Det är viktigt att notera att samtliga uppladdade presentationer på 

yumpu.com är arbetsversioner, som kan komma att förändras i större eller mindre utsträckning inför en ev. slutlig 

publicering 

Som inledningsvis påpekats utarbetas ytterligare en del av presentationen Blockhögar och annan kultursten i 

Storvretabygden, som specifikt berör Storskogsområdet. Även denna del kommer att publiceras som arbetsversion på 

yumpu.com under 2018. Under året är avsikten att dessutom publicera ytterligare två presentationer: Stenarna längs 

Tipptoppvägen och Stensuggorna i Storvretabygden. Väl bekomme alla blockälskare! 

Bästa Hälsningar! 

Sven-Inge Windahl

Innehållsförteckning 

Information om presentationen s. 4 

Inledning I s. 5 - 7 

Svårtolkade blockhögar som genererar mer frågor än svar s. 6 

Från förvetenskap mot vetenskap s. 7 

Inledning II s. 8 - 18 

Definitioner och avgränsningar s. 9 - 13 

Om några speciella undergrupper av blockhögar s. 14 

Om blockhögarnas funktioner s. 15 - 18 

Områdesvis redovisning av blockhögar och annan intressant kultursten i närområdet s. 19 - 599 

1. Block och Blockhögar i skogsmarken bakom Lilla Huseby s. 20 - 66 

2. Den märkliga blockhögen i skogspartiet vid kolonilottsområdet i Lyckebo - en av många spännande 

blockhögar i området s. 67 - 93 

3. Blockhögen med ett intakt oborrat klyvhål i ett spännade kulturlandskap i skogen 

bakom Himmelsvägen s. 94 - 118 

4. Ringformad blockhög och annan kultursten på och kring Kraftledningsberget s.119 - 127 

5. Blockhögen vid Vintergatsvägens förlängning - ett märkligt blockbygge s. 128 - 132 

6. Blockhögar i ett skogsparti nära kolonilottsområdet – och ett podieblock 

som slår det mesta s. 133 - 157 

7. Blockhögen vid kolonilottsängen – ett stenskepp i en stensluttning s. 158 - 169 

8. Skogspartiet från Stenkullen vid Kolonilotterna till ICA-Solen med ett block som 

nästan blivit en blockhög s. 170 - 183 

9. Norrbobergets spännande kultursten – och blockhögarna nedanför berget s. 184 - 207 

10. Den pyramidformade blockhögen vid Norrbo och annan intressant kultursten 

i närområdet s. 208 - 219 

11. Blockhögar och annan kultursten på det stora stenhuggningsområdet vid Norrbo s. 220 - 249 

12. Några spännande blockhögar och deras kulturstenskompisar i Skogspartiet vid Norrbo s. 250 - 267 

13. Blockhögskavalkad i snö - från skogspartiet vid Norrbo s. 268 - 287 

14. Blockhögar och andra kulturstensklenoder, som en gång fanns i Fullerö Hage s. 288 - 297 

15. Blockhögar med huggen sten i Fulleröskogen – och annat stenintressant 

i samma skogsområde s. 298 - 311

Innehållsförteckning (forts): 

16. Den kalhuggna Fulleröslänten: ett kulturstenseldorado , där blockhögarna 

inte alltid spelar första fiolen s. 311 - 329 

17. Kullen vid Fullerövägen –Blockhögar och annat s. 330 - 345 

18. Höjdryggen i kilen mellan Fullerövägen och väg 290 s. 346 - 359 

19. Blockhögar och annat i den blockrika sluttningen ner mot Fullerövägen s. 360 - 373 

20. Blockhögsröran på impedimentet i Fårhagen och intressant kultursten i närheten s. 374 - 388 

21. Observationer och tankar kring en blockhög i ett område mellan fårhage och fält s. 389 - 401 

22. Bortre Fårhagen (nära Norrbovägen) s. 402 - 440 

23. De flacka blocksamlingarna i Skogspartiet nedanför Storvretaskolan 

– utan inslag av blockhögar s. 441 - 457 

24. Den vackra blockhögen av rösetyp vid Vittullsbergsvägen och annan kultursten 

i samma område s. 458 - 469 

25. Blockhögar och annan kultursten i hagmarksområdet vid Lilla Ånge s. 470 - 490 

26. Blockhögar och annan kultursten på höglänt kalhygge i Östa-trakten s. 491 - 541 

27. Blockhögar kopplade till stenröjning av åkermarken s. 542 - 564 

28. Höglänt Hagmark i Lälundatrakten - med blockhögar, en märklig jordkällare 

och mycket annat i kulturstensväg s. 565 - 593 

Andra presentationer s. 594

Text och bild: Sven-Inge Windahl, 2018

Del 2: Skog och mark nedanför Storskogen

Blockhögar och annan kultursten 

i Storvretabygden 

Del 2: Skog och mark nedanför Storskogen 

Text och Bild: Sven-Inge Windahl, 2018

Blockhögar och annan Kultursten i Storvretabygden Del 2 Sven-Inge Windahl 2018

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?