Georges Feydeau (1862-1921) när han skrev Förlovningen (1894). Feydeau beundrades för sin eleganta mustasch. Den fick till och med illustrera ordet Mustasch i det franska uppslagsverket Larousse. KUNGLIGA DRAMATISKA TEATERN: REPERTOAR <strong>2018</strong>/2019 24
Farsmästaren Feydeau. 14 ingångar till författaren bakom Förlovningen. 1. Georges Feydeau brukade säga: ”Livet är så kort, och ändå har man långtråkigt.” 2. Född 1862. Pappan författare, tidningsdirektör och börsmäklare. Mamman polsk judinna, ryktbar för kärleksaffärer i höga kretsar. Hon sade till sonen att hans egentliga pappa var Napoleon III. 3. Feydeau prövade in som skådespelare, men kom för sent till mötet med direktören på Palais Royal-teatern: ”Den dagen förstod jag fördelen med brist på punktlighet – och sedan dess har jag kommit för sent under hela livet.” 4. Den berömda författaren Colette mindes: ”Plötsligt tystnar han, liksom slagen av ett olycksöde. Vacker, spirituell, skicklig dramatiker och skådespelare. Han har fått mer än någon annan. Också smärta.” 5. Ekonomin var alltid katastrofal. Giftermålet med Marie-Ann, dottern till en uppburen porträttmålare, gav viss stadga, men äktenskapet blev kortvarigt. Feydeau levde ett nattliv med både kvinnor och män som älskare. När han insåg att hustrun själv höll sig med en älskare, lämnade han hemmet och skaffade sig en våning. Då våningen skulle renoveras tog han tillfälligt in på Grand Hôtel Terminus. Där blev han kvar i tio år. 6. Han tyckte mycket om att gå på bio och älskade Chaplin. Han fantiserade om att skriva ett stumfilmscenario till en Chaplinfilm. 7. Varje kväll vid stambordet på Café Napolitan beställde han en apéritif – ett glas mineralvatten av märket Vittel, smaksatt med svartvinbärssaft. Ur den av cigarrer fyllda bröstfickan valde han helst en tjugofyra centimeter lång Grand Corona. Gästerna beundrade hans mustasch, som ledde tankarna till en ung musketör. Därefter middag vid stambordet på restaurang Maxim – mittpunkt för det nöjeslystna Paris, med en mix av prostituerade, politiker, finansmän, teaterfolk, journalister och falska grevar. Alkohol lät han bli, men försummade inte en smula kokain då och då. I gryningen drog han sig för reträtt till hotellet. Han lät gumman i tidningskiosken få en paus, och han tog över försäljningen av nytryckta Le Figaro. 8. De minutiöst konstruerade pjäsintrigerna har liknats vid både högre matematik och Johann Sebastian Bach. Han krävde att de precisa scenanvisningarna följdes mycket noga. Vid en föreställning på Palais Royal-teatern blev han så upprörd av skådespelarnas avvikelser att han ställde sig upp och busvisslade. 9. Feydeau var 58 år när den unge framtida dramatikern Marcel Achard bjöds in till mästarens hotellrum. Han såg rummet översvämmat av en väldig porslins samling och en parfymkollektion i tvåhundrafemtio små glaskrus. På väggarna trängdes inköpt samtida konst – Pissarro, Monet, Degas, Utrillo. På en spetsduk låg hundrafemtio slipsnålar. Över golvet låg travar av böcker. I ett hörn stod en järnrustning. När Marcel Achard tog avsked tyckte han att Feydeaus handslag uttryckte stor sorg. 10. Feydeau var spelare på baccarat, roulett och poker, även på aktiebörsen. Han förlorade stora summor och skulderna blev kopiösa. Undan för undan tvingades han avyttra sin konstsamling. 136 målningar auktionerades bort. 11. Under de tio åren på Grand Hôtel Terminus blev hans farser svartare. Vissa av dem har liknats vid Strindbergs Dödsdansen och Albees Vem är rädd för Virginia Woolf?. 12. Feydeau var farskungen i La Belle Epoque – de vackra, glada och slösande rika decennierna mellan fransk-ryska krigets slut 1871 och första världskrigets utbrott 1914. En tvetydig era. Cancan och nervläkare, järnvägar och hypnos, elektricitet och dekadens, tävlingscyklister och anarkistbomber, flygpionjärer, börsrekord och antisemitism. Glänsande yta, ruttnande inre. 13. Länge föraktades hans farser. Men existentialismens femtiotal innebar ett skifte. Jean-Paul Sartre beskrev människan som utkastad i tillvaron, dömd att välja sitt liv. Albert Camus skildrade det absurda livsvillkoret att söka mening i en värld som inte svarar med mening. Dramatiker som Eugène Ionesco och Samuel Beckett uttolkade tiden i Den skalliga primadonnan (1950) och I väntan på Godot (1953), och Feydeau tycktes vara deras föregångare. Var inte också hans farsfigurer brutalt utkastade på en obarmhärtigt öde scen ? Var inte också de fångade i en lika logisk som grym mekanik, glömda av en bortvänd Gud ? Nu syntes brustenheten, vansinnet och mardrömmen hos Feydeau. Trettio år efter sin död återuppstod han och blev samtalsämne på kaféerna i Paris. Prestigefulla Comédie Française spelade honom och bokhandeln skyltade med hans samlade verk i tio band. 14. De sista åren på Grand Hôtel Terminus blev i tilltagande grad depressiva, och han fick slutligen diagnosen psykisk sjukdom till följd av syfilis. Sista två levnadsåren tillbringade han på mentalsjukhus, där han – i egenskap av son till Napoleon III – presenterade sig som kejsare. Han avled 1921 vid 58 års ålder. Magnus Florin är dramaturg på Dramaten. KUNGLIGA DRAMATISKA TEATERN: REPERTOAR <strong>2018</strong>/2019 25
Change language