01.12.2018 Views

Vandring längs Höga kusten

I augusti 2018 vandrade jag längs Höga kusten. Jag startade i söder, vid Höga kustenbron, och avslutade segetvisst i Örnsködsvik 13 mil senare. Jag trotsade förkylning, torka, eldningsförbud och för trånga skor, liftade de värsta sträckorna där smärtan annars riskerade att ta överhanden, blev smockad av fantastiska utsikter och kände – det här vill jag ha mer av. Följ med på min resa!

I augusti 2018 vandrade jag längs Höga kusten. Jag startade i söder, vid Höga kustenbron, och avslutade segetvisst i Örnsködsvik 13 mil senare. Jag trotsade förkylning, torka, eldningsförbud och för trånga skor, liftade de värsta sträckorna där smärtan annars riskerade att ta överhanden, blev smockad av fantastiska utsikter och kände – det här vill jag ha mer av. Följ med på min resa!

SHOW MORE
SHOW LESS

Create successful ePaper yourself

Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.

Uppför, nerför.

Sen upp igen.

Vandring längs Höga kusten

Augusti 2018


Höga kustenleden

4–11 augusti 2018

Hornöberget – Örnsköldsvik

13 mil, 13 etapper

Lite buss och lite liftande

Se kartor i slutet

Förord

I augusti 2018 vandrade jag längs Höga kusten. Jag startade i söder, vid

Höga kustenbron, och avslutade segetvisst i Örnsködsvik 13 mil senare.

Jag trotsade förkylning, torka, eldningsförbud och för trånga skor, liftade

de värsta sträckorna där smärtan annars riskerade att ta överhanden, blev

smockad av fantastiska utsikter och kände – det här vill jag ha mer av.

Följ med på min resa!

Foto & fotarbete: Pernilla Lindblom


Efter en resa med nattåget till

Härnösand och taxi därifrån

till hotell Höga kusten var jag

bara en frukost ifrån att starta

äventyret.

Strax före klockan åtta på

morgonen hade jag ätit min

frukost på hotellet och förväntansfullt

anträtt leden.

Den allra första skylten

pekade mot Sör-Lövvik, första

etappens slutmål. Ännu halvvägs

dit kunde jag blicka bakåt

och se den karaktäristiska

hängbron.


Längst in i det här utbyggda vindskyddet

fanns plats att sova för en person. Det funkade

utmärkt för en tupplur vid lunchtid.

Sommaren 2018 var Sverige så varmt att även vi nordbor så

småningom längtade efter regn och svalka. Skogsbränder uppstod

överallt och tillslut rådde totalt eldningsförbud i nästan hela

landet. Militäriska värmepåsar fick bli min kemiska lösning för att

ändå få lite varm mat om dagarna.

Tips till den som aldrig använt dem förut: få det rätt direkt – het

ånga väller ut på bara några sekunder!


Om utsikten naturen bjuder på inte känns tillräcklig

kan man alltid gå ut här. Självklart gjorde jag det.


Toppstugan på Valkallen. Det

regnade fortfarande lätt när jag

började traska dit upp och jag var

inte sugen men ville inte ge mig.

Efter en lunchpaus i gästhamnen

i Sör-Lövvik riktade

jag fokus mot toppstugan på

Valkallen, 240 meter över havet.

Med en sömnlös natt på

Norrlandståget, en mils vandring

bakom mig och en förkylning

i kroppen gav jag mig på

den branta och blöta stigningen

uppåt.

Resten av vandringen blev

den här stigningen mitt peptalk

när något kändes jobbigt:

“Inget är i alla fall jobbigare än

Valkallen!”


Där nere i viken ligger

gästhamnen i Sör-Lövvik.


Vägen ner från toppen av Valkallen

var betydligt enklare än vägen upp.


Höga kusten har fått sitt namn efter landhöjningen som man kan

se spår av överallt i naturen.

Ett exempel är de klapperstensfält som dyker upp lite då och då.

De är egentligen gamla havsnivåer där stenar som tidigare legat på

botten och slipats runda av vattnet idag ligger blottade i skogen

sedan landet höjts och havet dragit sig tillbaka.


Mitt fina röda tält: Hilleberg

Niak. Stort nog för två personer,

som ett palats för en. Jag funderade

länge och väl innan jag

till slut hade fattat mitt beslut

och köpte detta mobila hem.

Under min vandring var en del

av nöjet definitivt att använda

och lära känna tältet lite bättre.

Första natten sov jag vid Halsviken, 15 kilometer

från starten vid Höga kustenbron. Här fick jag

även sällskap av två systrar som kom från andra

hållet och tvärtom sov sin sista natt här.


När jag gick över det här fältet hade

jag precis lyckats hitta vatten och fyllt

på min tre liters behållare. Hetta och

torka kombinerat med vandring längs

havet gjorde onekligen det här till ett

lite mer ansträngande äventyr än det

hade behövt vara.

Även om torkan lyser med sin

frånvaro på just den här gröna

bilden...


Nipstugan. Här kan den som vill övernatta och jag hade planer på

det först men när jag kom fram var det bara mitten på dagen så jag

vandrade vidare.

En sak jag kunde konstatera med den här vandringen var att det

finns gott som små stugor att övernatta i nästan överallt. Om man

hade velat hade man kunnat vandra utan tält. Såklart kan man

inte räkna med att få en plats men med utgångspunkt i hur få jag

mötte på min vandring hade det definitivt funkat.


Andra natten skulle visa sig bli den kanske mest minnesvärda. Jag var trött, hade letat lägerplats rätt länge men

inte hittat något passande. Efter 18 kilometer samlade jag min sista energi och tog en avstickare upp till Älgberget

där ett vindskydd skulle finnas. Det gjorde det men framför allt: en helt fantastisk utsikt och solnedgång.


På andra sidan av sjön Vågåsfjärden skymtar byn Nordingrå.


Under den tredje dagen började

en alltjämt växande smärta i

fötterna göra sig till känna

ordentligt och jag beslutade

mig för att ta en halvdag.

Vid Lappudden gick det att

hyra billig tältplats och dessutom

få tillgång till varm dusch,

vattentoalett och dricksvatten

ur kranen. Jag hade även flyt

och lyckades köpa in mig på en

tvårättersmiddag trots att det

egentligen inte var möjligt.


Lyxtransport upp på Skuleberget efter en regnig natt i

Friluftsbyn; en slags familjecamping som jag gärna aldrig

besöker igen, iallafall inte som ensamvandrare.

Liften kittlade lagom mycket i magen. Efter ett snabbt

lunchbesök i resturangen på toppen drog jag vidare, bort

från alla turister.


Det tog mig över en timme att gå från toppen av

Skuleberget och ner – det var brant, varmt, mina

fötter smärtade och ryggsäcken var tung.

Nästa delmål var Skuleskogens

nationalpark och Slåttdalsskrevan

som jag läst så mycket

om. Jag var rädd att denna

naturliga spricka i berget skulle

vara överskattad.

Det var den inte.

Att efter någon timmes vandring

i en murrig och dämpad

urskog komma fram till denna

enorma öppning var en mäktig

upplevelse.


I en stuga med fyra bäddar och madrasser tillbringade jag

min näst sista natt. Planen var att fortsätta en bit till men här

vid Tärnättvattnen var det så fint att jag inte kunde med att

gå vidare. Morgonen efter låg dimman tät.


Det skulle egentligen vara näst

sista natten ensam i en storstuga.

Istället blev det sista natten med

gänget, i tält.

Redan när jag kom fram till

Bodviken och dagens etappmål

var det två killar där.

Strax trillade ytterligare fem

yngre män in; tyskar som

hade varit ute på en kort utflykt

och redan bott en natt i

stugan.

Min plan att bo i nämnda

stuga försvann omgående.

Men det gjorde inget, jag sov

gärna i mitt tält.

Några timmar senare dök

oväntat en kvinna upp som

jag mött av och till under

vandringen.

Ytterligare en stund senare

anlände en svensktalande

tysk med övernattningsplaner.

När han fick veta hur

många landsmän som redan

slagit läger vid stugan valde

han att gå vidare.

– Too many germans, sa

han.

Som om inte det räckte

kom slutligen ytterligare

två tyskar och de valde att

stanna.

Allt som allt var vi elva

personer som övernattade

vid Bodviken. Jag som hade

räknat med en ensam natt

i storstugan fick istället

uppleva vandringens mest

sociala afton.

Nästa dag hankade jag mig

framåt på smärtande fötter

till Småtjärnarna.

Jag kom dit redan tidigt

på eftermiddagen och fick

inte riktigt ro i kroppen.

En motocrosscykel som

helt plöstsligt susade förbi

två decimeter framför näsan

fällde avgörandet: jag ville

inte vara kvar.

Snabbt packade ihop jag

det jag hunnit packa upp

och gick i rekordfart de sist

åtta kilometrarna ner till

målet i Örnsköldsvik. Där

tog jag in på hotell, tog en

skållhet dusch och kunde

ambivalent konstatera att

äventyret var slut.

För den här gången...


2: Söör-Lövvik – Fjärdbotten 9,6 km

5: Lappudden – Ullånger 15 km

4: Gavik – Lappudden 11,5 km

START

1: Hornöberget – Söör-Lövvik 10 km

3: Fjärdbotten – Gavik 12,8 km

12: Svedje – Örnsköldsvik, 4,7 km

MÅL


7: Skovved – Skuleberget 6,8 km 8: Skuleberget – Entré Syd 9,7 km

11: Köpmanholmen – Sandlågan 12,7 km

12: Sandlågan – Svedje 11,6 km

10: Entré Nord –

Köpmanholmen 7 km

9: Entré Syd – Entré Nord 6,9 km

Skuleskogens nationalpark

6: Ullånger – Skovved 10,5 km


Älgberget

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!