Stenspåren längs Tipptoppvägen Sven-Inge Windahl 2018

Stenspåren 

längs Tipptoppvägen 

Bild och text: Sven-Inge Windahl, 2018

Bild och Text: 

Sven-Inge Windahl, 2018

Tipptoppvägen i sol

Tipptoppvägen i snö 

Sannolikt bodde en ganska stor fångsfolkgrupp i Stoskogen under slutet av stenåldern. När man ser en 

sådan här vintrig bild från Tipptoppvägen, där den börjar borra sig in i Storskogen så undrar man förstås 

hur man kunde uthärda de kalla och snöiga vintrarna. Men det var naturligtvis inga duvungar som kom 

till Storskogen för drygt 5000 år sedan. Man hade varit med om stränga vintrar tidigare och hade både 

kunskaper och erfarenheter hur man skulle hantera kyla och snö. Kanske var klimatet något varmare 

under sen stenålder än vad det är idag. Men snö och kyla undgick man säkert inte under vinterperioden.

Innehållsförteckning: 

Inledning: s. 6 -15 (inkluderar karta över undersökningsområden längs Tipptoppvägen) 

Kap. 1: Större Block och Blockarrangemang utan inslag av borrteknik s. 16 -71 

Kap. 2: Mindre Block och Blockarrangemang utan inslag av borrteknik s. 72 - 99 

Kap. 3: Troliga bobottnar s. 100 - 125 

Kap. 4: Hyddbottnar s. 126 - 136 

Kap. 5: Groparna: s. 137 - 146 

Kap. 6: Stengroparna vid Tipptoppvägen s. 147 - 160 

Kap. 7: Hällarna s. 161 - 168 

Kap. 8: Blockgravarna s. 169 - 182 

Kap. 9: Blockhögarna s. 183 - 205 

Kap. 10: Små flacka anhopningar av mindre block s. 206 - 220 

Kap. 11: Djurfigurer i sten s. 221 - 233 

Kap. 12: Borrat stenmaterial s. 234 - 266 

Kap.13: Block och Blockarrangemang som Gränsmärken s. 267 - 286 

Kap. 14: Annat s. 287 - 314 

Kap. 15: Områdesbeskrivningar s. 315 - 332 

Avslutning: s. 333 - 338

Inledning

I. Stenarna vid Tipptoppvägen som väckte mitt intresse 

Allting har en början. Och för mig var det block och stensamlingar längs Tipptoppsvägen, som 

utgjorde en början. Men ibland uppstår en början utan att man tänkt sig en sådan. Jag hade aldrig 

tänkt mig att jag en dag skulle betrakta och reflektera över stenar och block på det sätt som jag så 

småningom kom att göra. Fotograferingsturerna längs Tipptoppvägen gjorde mig uppmärksam på att 

de inte bara var senare tiders vägbyggare, som bidragit till stenröran längs vägkanterna. Det verkar 

troligt att nuvarande Tipptoppvägen föregåtts av gångstig som trampats upp av djur och människor 

för drygt 5000 år sedan. Då var det möjligt att gå hela Tipptoppvägens sträckning torrskodd och då 

blev också Storskogen ett attraktivt sammanhängande boplatsområde. Både i tidiga och sena skeden 

har Storskogen dessutom varit arbetsplats för stenhuggare. som lämnat märkliga spår. Ju mer jag 

upptäckte desto mer dokumentärt blev mitt fotograferande och den kreativa sidan i mitt 

fotograferande försvann tyvärr alltmer. Till slut lämnade jag den tyngre proffskameran hemma och 

gick omkring endast med en medelmåttig mobilkamera. Någonting måste man ju offra för en 

amatörarkeologisk karriär. 

Det är ingen komplett bild av märkliga och spännande blockarrangemang, av troliga nedgrävda 

bobottnarna och runda hyddbottnarna eller av det märkliga storskaliga stenhuggeriet i Storskogen, 

som visas i det här avsnittet. Det är egentligen bara det som inledningsvis väckte mitt intresse längs 

själva Tipptoppvägen - och några hundra meter in i skogen på vardera sidan - som här presenteras . 

Och jag tycker nog att det räcker en bra bit. Till det andra får jag väl så småningom återkomma i ett 

annat sammanhang. Det är nog bara bra att jag får mogna lite i min ännu ganska nymornade 

amatörarkeologiska roll innan jag ger mig i kast med en mer omfattade beskrivning av den gamla 

kulturstensfloran i Storskogen.

Storskogen kring Tipptoppvägen (Basketvägen) - 2000 år f. Kr 

Storskogsön har fått 

imponerande 

dimensioner. Ett 

fungerande 

sötvattensystem och 

och ytterst rik marin 

näringszon runt ön 

har nu medfört att en 

ganska stor 

fångsbefolkning 

permanent slagit sig 

ner här. 

© Sveriges geologiska undersökning 

För fyra tusen år sedan (2000 år f. Kr och således i slutet av stenåldern) bildar Storskogen med Fullerö och 

angränsande områden i sydväst en stor ö i en innerskärgård. I nordväst är fortfarande ”Ängebypassagen” öppen. 

I söder och väster är det fortfarande milsvitt öppet vatten. I öster växer en arkipelag ganska snabbt upp. Men än 

så länge är det enkelt att ta sig ut i ytterskärgården i öster. Under vissa perioder av året kan man nog räkna med 

att det fortfarande finns gott om säl i vattnen (och vintertid på isarna) runt Storskogen. Norra delen av havsviken 

mellan Fullerö och Storskogen (fälten där tågen nu rusar fram) har blivit torrlagd och börjar nog producera ett 

bra bete. Där Fyrisån nu rinner drar havsfjärdar fortfarande fram. De flacka slätterna runt ån står alltså under 

vatten och ingen tydlig å-fåra har ännu bildats.

II. Arkeologerna stannade i Vretalund 

Riksantikvarieämbetets fornsök-karta (se bilden nedan) visar en märklig bild. När man från odlingsbygden tar 

sig upp i Storskogen upphör plötsligt de registrerade fornminnena. Storskogen är en enda stor vit fläck. Bilden 

är förstås sann när det gäller registrerade fornminnen. Men det innebär förstås inte att det skulle saknas spår 

efter det fångsfolk, som bodde här under sen stenålder. Det var ju här i den höglänta Storskogen, som 

människorna först kunde slå ner sina bopålar. Och det var ju härifrån som de sedan, följande den vikande 

strandlinjen, tog slätten i besittning och blev boskapsskötare och jordbrukare. 

Skulle ett par tusen år av intensivt samröre med skog, mark och sten inte ha givet några bestående spår? Ingen 

vettig människa skulle väl egentligen vilja hävda det. Snarare är det ju rimligt att hävda att det borde finnas 

minst lika många bevarade spår i den höglänta skogsmarken som på slätten, eftersom den senare i högre 

utsträckning exploaterats genom uppodling, bostadsbyggande och väganläggningar. Storskogen bör i högre 

grad ha fått fortsätta sova sin törnrosasömn efter det att fångstfolket lämnat området och borde alltså ha en 

högre bevaringsgrad. 

Men varför finns då ingenting i fornminnesväg registrerat här? De finns nog åtskilliga förklaringar härtill. En 

förklaring kan säkert vara att arkeologer sällan besiktigar höglänt skogsmark. De trivs av olika anledningar bäst 

nere på slätten. Jag brukar ibland skämtsamt hävda (för att nu travestera en känd italiensk författare) att Kristus 

kom ända till Eboli medans arkeologerna stannade redan i Vretalund. Sedan kan det nog också förhålla sig så 

att arkeologerna, om de nu någon gång skulle befinna sig i skogen, saknar rätt läsart för att kunna tolka det de 

ser. Och inte heller allmänheten är några goda spårhundar i den höglänta skogsterrängen. Dels är ju vegetation 

och oländig terräng ett hinder i sig. Och sedan är det väl så med de flesta av oss att vi faktiskt sällan finner det 

som vi inte förväntar oss att finna. Det är först när vi förväntar oss finna något som vi finjusterar ”sökfiltret” 

tillräckligt för att också hitta det. Att läsa berättelsen nedan som tar oss på bild- och textresa längs 

Tipptoppvägen kan förhoppningsvis vara intressant i sig. Men det kan kanske också hjälpa en intresserad 

allmänhet att ställa in sina sökfilter och själva börja hitta spår efter svunna storskogskulturer. Jag skriver 

kulturer i pluralis. För alla viktiga fynd i storskogen handlar förstås inte bara om stenåldern. Skogens 

törnrosasömn har ju inte varit fullständig. Skogen har väckts av en mängd verksamheter genom århundraden. 

Det har huggits sten, det har framställts kol och tjära och det har bedrivits olika typer av skogsbruk. Och i 

mindre utsträckning har man också då och då byggt vägar. Det finns säkert flera olika verksamheter som skulle 

kunna nämnas. Och alla är viktiga att uppmärksamma och få sin historia nedtecknad.

Plats med registrerat fornminne(n) 

Ovalen avgränsar ett Storskogsområde kring 

Tipptoppvägen, där jag utfört merfarten av 

mina efterforskningar 

Fornsök, Riksantikvarieämbetet (CC0) 

För länge sedan läste jag en bok av en italiensk 

författare med titeln ”Kristus stannade i Eboli” 

(med den underförstådda meningen att här 

upphörde civilisationen och här bakom var 

det bara fattigt och gudsförgätet land). Man 

skulle faktiskt kunna göra en travestering på 

titeln och säga – med tanke på obalansen i 

fornminesregistrering – att Kristus faktiskt kom 

ända till Eboli medan arkeologerna stannade 

redan i Vretalund.

III. Kring Tipptoppvägen 

I Skogsvallsvägens långa böj startar infarten till Tipptoppvägen (eller Basketvägen, som den mer 

officiellt heter). I rak sydöstlig riktning klättrar vägen upp till 45-50 meter höjd och håller sig 

sedan på denna betryggande stenåldershöjd under resten av sin sträckning. Knappt halvvägs 

påbörjar den en utsträckt krökning och fotsätter sedan i sydsydvästlig riktning fram till en 

avslutande vändplan. 

Flera stigar och skogsvägar förenar Tipptoppvägen med järnvägsslätten västerut. Mot nordost 

finns stigförbindelse med Jaktstugevägen. Flera vandringsleder utgår från rastplatsen strax 

ovanför Tipptoppsvägens inledning. Rester av ett större vattensystem finns på flera ställen på 

båda sidor om vägen. På sina håll finns en tydlig bäckfåra. Och här och där kan man faktiskt 

fortfarande se enstaka öppna vattenspeglar. Längs vandringslederna fascineras man ofta av den 

spännande storblockiga terrängen. Men det förkommer också områden med jämn och relativt 

blockfri moränmark. I visa partier av storskogen finner man parallellt löpnade bergsryggar med 

ganska djupa dalsänkor eller svackor emellan. Det är rimligt att räkna med att de höglänta 

områdena kring Tipptoppvägen mottagit den tidigaste bofasta befolkningen i Storvretabygden 

under senare delen av stenåldern. Den marina zonen runt Storskogen var antagligen rik på fisk 

och säl och kanske andra vattenlevande djur. I takt med landhöjningen flyttade fångsfolket nedåt 

efter den vikande strandlinjen. När stenålder går över i bronsålder hade fångstfolket antagligen 

lämnat skogen till förmån för slätten och blivit boskapsskötare och jordbrukare. Även om 

människorna fortsatt att använda sig av skogen på olika sätt så har det inte funnits några senare 

bosättningar här. Spåren efter de första bosättningarna har därför inte beblandats och borde 

ligga oförvanskade kvar. Visst har skogsbruk och vägbyggen förstört en del spår under senaste 

århundradena. Men mycket - antagligen det mesta - finns ännu kvar att upptäcka.

IV. Kort om presentationens upplägg 

Stenfynden längs Tipptoppvägen skulle naturligtvis kunna redovisas i rumslig ordning allt eftersom man stöter på 

dem vid vägen eller i den närliggande skogsmarken. Men det skulle antagligen bli en plåttrig och sönderstyckad 

bild av stenfloran, som då presenterades. Och det skulle bli svårt att få någon överblick av kulturstensfloran och 

de olika kategorier, som den kan indelas i. Jag har därför valt att presentera stenmaterialet i olika kategorier efter 

dess olika kännetecken. Och varje kategori har fått ett eget kapitel. Jag tror det ger en god inblick i vilka typer av 

kultursten man kan förvänta sig att finna i höglänt skogsterräng, där människor varit bosatta för flera tusen år 

sedan och där stenfloran fortsatt att exploateras långt efter det att människorna flyttat från skogen och faktiskt 

långt in i modern tid. Men varje bild, som presenterar ett stenfynd, är dessutom försedd med en siffra, som 

relaterar till ett speciellt geografiskt område kring Tipptoppvägen. På en bifogad karta är det möjligt att se var 

det område, som numret hänvisar till, är beläget. Även om det nog kommer att krävas lite letande kommer det 

att vara möjligt att besöka en viss stenformation, som man upplever som särskilt intressant, och själv bilda sig en 

uppfattning. 

I slutet av presentationen finns också en kort områdesbeskrivning. För varje område presenteras, där så är 

möjligt, också två speciella stenar, som utmärker området - dels en sten som markerar ingångssten från 

Tipptoppvägen och dels den sten som utgör (min bedömning förstås) områdets karaktärssten. 

I några fall har jag varit osäker på i vilket geografiskt område ett speciellt stenfynd är beläget. I stället för att 

chansa har jag då bara noterat ett frågetecken. 

Eftersom jag har den åsikten att stenfloran i Storskogen - inte bara längs Tipptoppvägen - har påverkats för olika 

syften av människor som bott här redan under sen stenålder, så har jag i några avsnitt i presentationen fokuserat 

på boplatser och visar bilder på troliga nedgrävda boplatser, på hyddbottnar och på gropar, som skulle kunna vara 

boplatsrelaterade. 

Jag ansvarar ensam för tolkningen av enskilda fynd och för fyndens indelning i olika kategorier. Jag har inte i 

något avseende konsulterat fackarkeologer eller låtit dem granska mina tolkningar och slutsatser. Varken 

enskilda fackarkeologer eller den akademiska arkeologin i stort har därför något som helst ansvar för faktafel, 

svajande tolkningar eller ogrundade slutsatser.

Sedan är jag naturligtvis glad om mitt presenterade material skulle kunna inspirera fackarkeologer att 

börja intressera sig för den höglänta skogsmarken och att skaffa sig bra läsglasögon för att tolka den 

spännande (och förmodligen mycket gamla) kulturstensfloran där. Kulturstenen kan ju förmodligen 

leda oss till boplatserna och till en bättre förståelse för hur människorna levde och verkade under sen 

stenålder. Utan att avläsa stenspåren går det knappast att skriva det första kapitlet i bygdens historia. 

Det var ju här, i den höglänta skogsmarken, som människor först slog sig ner och levde av vad skogen 

och havsfjärdarna kunde erbjuda - långt innan man fick tillgång till det ur havet uppstigande 

fältlandskapet och kunde ägna sig åt boskapsskötsel och visst begränsat jordbruk. 

För att visa att de stenfynd jag presenterar inte är unika för just för Tipptoppsområdet eller ens för 

Storskogen utan förekommer mer generellt i den höglänta skogsmarken i Storvretabygden, så anför jag 

ibland liknande fynd från andra skogsområden. Varje sådan bild är märkt med ”jämförelseobjekt”.

1 

2 

Karta över 

undersökningsområden 

i längs 

Tipptoppvägen 

3 

6 

5 

4 

7 8 

10 

11 

9 

14 

12 

13 

17 

16 

15

Kort beskrivning av numrerade kartområden på föregående bild 

1. Troligt boplatsområde i kilen mellan 

Innebandyvägen och Tipptoppvägen 

2. Troligt hyddbottenområde 

3. Troligt större boplatsområde kring ”stendösen” 

4. Troligt boplatsområde kring rastplatsen 

14. Område med huggen sten och märkliga 

blockformationer 

15. Området kring ”klyvhålsgraven” 

16. Området bakom släntblocken med mycket 

huggen sten, spektakulära block och troliga 

bobottnar 

17. Området kring det märkligt styckade blocket 

5. Spännande område med gropar, vattenhål och 

blockhög 

6. Område med huggen sten och trolig boplats 

7. Område kring höga berget 

8. Område kring häradsgränsen 

9. Svacka med kultursten 

10. Område bakom borrade blocket 

11. Område kring kluvet block med lång borränna 

12. Område kring stenlejonet 

13. Området på och kring ”badkars”-boplatsen

Kap.1. Större block och blockarrangemang 

utan inslag av borrteknik

Kap.1. Större block och blockarrangemang utan inslag av borrteknik 

Stenmaterial i höglänt skogsmark, som framkluvits och tillformats med traditionell stenhuggningsmetod 

(utan inslag av borrteknik) är på många sätt svårbedömt. Det är svårt att bedöma inte bara vad gäller 

datering och funktion. Det är också många gånger svårt att bestämma vem som varit tillverkare. Är det 

mänskliga stenhuggare som varit i farten? Eller är det naturkrafterna som stått för produktionen av huggen 

sten? Både naturkrafter och människor kan tillverka rätvinkliga block med helt plana stenytor. Båda kan 

stapla block på varandra och palla upp stora stensuggor på mindre stenar. Och båda kan spräcka stora block 

i mindre bitar och åstadkomma stora märkliga blockhögar. 

Men även i de fall då vi med stor säkerhet kan utesluta naturkrafterna som styckmästare så står vi många 

gånger frågande inför både funktion och tillkomsttid. Med stor sannolikhet har det bott människor i höglänt 

skogsmark i Storvretabygden sedan senare delen av stenåldern. Och med lika stor sannolikhet har de 

påverkat, tillformat och arrangerat blockfloran kring sina boplatser. De har huggit fram och tillformat olika 

skyltblock och skyltblocksarrangemang för såväl sakrala syften som för juridiska och profana. Människorna 

har blockskyltat kultplatser och begravningsplatser (sakrala syften). De har också skyltat för boplatser och 

andra större territorier (juridiska syften) och de har också huggit fram och tillformat block för olika hushållsoch 

hantverksaktiviteter (profana syften). Vi måste alltså räkna med att vi kan stöta på kultursten, som är 

mellan 4000 och 5000 år gammal i Storskogen och på andra angränsande skogshöjder. Visst har det 

handlat om stentäktsverksamhet för husbehov. Men inte för att forsla huggen sten ur skogen utan för att 

använda den i skogen, där stenålderns människor bodde och verkade. 

Men det har med säkerhet funnits flera senare stenhuggningsvågor i de höglänta skogsmarkerna långt efter 

det att stenålderns människor lämnat sina boplatser i skogen. När större bygder indelades i mindre 

administrativa områden (exempelvis härader och socknar) tillverkades antagligen block för att markera 

dessa områdesgränser. En del sådan stenskyltning kan vara medeltida och kanske rent av gå tillbaka till 

förkristen tid. Vid sådana gamla gränser i skogen kan man nog hitta flera olika lager av stenskyltning, 

eftersom man antagligen använt olika stenskyltningssystem vid olika tider. Storskogen - som är vårt 

huvudfokus i denna presentation - är särskilt intressant i detta sammanhang, eftersom den gamla 

häradsgränsen mellan Vaksala och Rasbo härad löper genom detta skogsområde och korsar Tipptoppvägen.

I anslutning till skiftesreformerna under 1700- och 1800-talet skedde en omfattande indelning av skogsmarken i 

skogsskiften. I stor utsträckning markerades skiftesgränserna med skyltblock eller olika blockarrangemang. 

Mycket av denna gränsmarkerande skyltning finns fortfarande kvar ute i skogsmarken. Ibland uppstår naturligtvis 

svårigheter att skilja denna relativt sentida kultursten från den gamla kulturstenfloran från sen stenålder. Och 

ibland kan naturligtvis spektakulära block , som haft en funktion redan under stenåldern, ha återanvänts för att 

fullgöra en sentida gränsmarkerande funktion. De block och stenarrangemang, som med stor säkerhet kan antas 

ha haft (och kanske fortfarande har), en relativt sen gränsmarkerande funktion presenteras i ett separat kapitel. 

Den höglänta skogen skulle naturligtvis ibland ha kunnat användas som sentida stentäktsresurs. Man kan ha kluvit 

fram lämplig sten i skogen för att forsla hem och använda till stengrunder, jordkällare, grindstolpar m.m. på 

slättbygdens gårdar. Frågan är om man verkligen dragit ända upp i den oländiga och svårforcerade Storskogen för 

att hämta hem tung och svårtransportabel sten. Det är svårt att tro att rationellt tänkande slättbönder skulle göra 

sådana insatser, som kostade mycket tid och arbete, när de oftast hade lämplig sten att tillgå runt den egna 

stugknuten. Att det i Storskogen finns åtskilliga stenbrott och klyvplatser, där sten huggits på traditionellt sätt, kan 

dock inte förnekas. Förutom gamla huggningar från stenåldern rör det sig då troligen om uppdragshuggning, där 

specialiserade huggarlag huggit sten för uppdragsgivares räkning. I sammanhanget bör man komma ihåg att 

Uppsala Universitet förfogar över en hel del skogsmark i Storskogen. Kanske har Universitetet under lång tid använt 

sin skogsmark för att få fram lämplig sten till olika byggnationer. Även i det här fallet måste man ju räkna med att 

tung sten skulle transporteras över långa avstånd. Men en stor resursstark institution som Uppsala Universitet bör 

ha förfogat över bättre och effektivare transportmedel än vad enskilda slättbönder kunde uppbringa. Märkliga och 

spektakulära stenformationer kan ibland uppstå spontant och oplanerat efter stentägt. Och de kan vara svåra att 

skilja från medvetet anlagda skyltblocksarangemang. Men ibland får man en känsla av att stenhuggare vid sina 

klyvplatser medvetet skapade ett stenmonument för att markera sin arbetsplats och kanske uttrycka något i stil 

med ”Kilroy was here”. 

Någon gång under stenhuggeriets långa historia i den höglänta skogsmarken dyker en annorlunda klyvmetod upp, 

där klyvning sker med hjälp av borrade klyvhål. Det är svårt att veta när borrklyvningsmetoden når 

Storvretabygdens höglänta skogsmarker. Men att den nya metoden når hit står alldeles klart, utifrån en stor 

mängd klyvplatser med borrat material, som jag kunnat identifiera i bl.a. Storskogen. Men den traditionella

stenhuggningen (utan stenborrning) trängdes inte undan av borrklyvningstekniken. Den kom att leva kvar 

långt in i modern tid – särskilt i sådant stenhuggeri, som inte krävde någon högre grad av precision. För en 

tid sedan undersökte jag en smal hög stengärdsgård i Lillvreta-trakten. Så gott som all sten i stenmuren 

utgjordes av huggen sten som kluvits fram på traditionellt sätt. Mindre än en procent av stenmaterialet 

utgjordes av sten som kluvits fram med borrteknik. Och den här stenmuren har en ålder som nog inte 

nämnvärt överstiger 100 år. Och då är vi ju framme vid en tidpunkt då borrklyvningsmetoden sedan länge 

var väletablerad. 

I det här kapitlet begränsas beskrivningen till den storskaliga kulturstensfloran, som tillformats med hjälp av 

enbart traditionell stenhuggningsteknik (utan inslag av stenborrning). Det handlar om större block, som 

huggits fram, ställts upp och arrangerats på ett sätt som knappast för tankarna till sena och relativt 

oansenliga gränsmärken i skiftesreformernas spår under 1700- och 1800-talet. Det för inte heller tankarna 

till sentida husbehovshuggning. Det handlar snarar om block och blockarrangemang, som huggits fram och 

ställts upp för att med sin monumentala framtoning skylta för något mycket väsentligt. Det skulle kunna röra 

sig om skyltning för boplatser, kultplatser och begravningsplatser under sen stenålder. Men det skulle också 

kunna röra sig om en skyltning för mycket gamla och viktiga bygdegränser. En del block skulle rentav ha 

kunnat fungera i båda rollerna. Ett skyltblock från sen stenålder kan långt senare ha omformats till ett 

spektakulärt bygdegräns-markerande stenmonument.

Område 12 

I ett lågt liggande skogsparti vid Tipptoppvägen har ett märkligt tillhugget block lagts upp på ett hugget blockfundament. Blockformationen 

verkar medvetet komponerad. Och för en nutida betraktare påminner den mycket om ett ståtligt lejon. En gång har kanske stenlejonet 

fungerat som ett entrémonument till ett boplatsområde från yngre stenåldern. En stor nedsänkt, rundoval yta i närheten tyder på att det kan 

ha funnits en nedgrävd bobotten här. Visserligen vet man aldrig vad senare tiders stenarbetare i skogen kunnat hitta på. Jag har förstått att 

de gärna skyltade för sin verksamhet genom att skapa olika monument. Men frågan är om inte det här monumentet var en för stor uppgift 

för dem - eller för ev. gräns-arbetare, som skapade gränsmonument i skogsmarken. Kanske hade vi också i så fall sett en användning av 

borrade klyvhål. Men sådana saknas helt. Jag tror mer på stenspecialisterna under yngre stenåldern. Märk också det märkliga bandet runt 

nacke och hals. Man kan tolka det som en antydning av manen på en lejonhanne eller som en illustrering av att djuret är fjättrat med en 

kedja. Men naturligtvis skulle det kunna vara en oavsiktlig defekt, som uppkommit vid blockets hantering.

Område 16 

Den uppallade stensuggan, som djärvt skjuter ut över en bergsbrant i området bakom slänt-blocken, utgör ett 

av de intressantaste blockarrangemangen i Storskogen. Antagligen hör den till det äldsta kulturstensskiktet 

och har placerats här som skyltblock redan under sen stenålder.

Område 16 

Område 16 

Här framgår det tydligare hur djärvt blocket (samma som på föregående bild) skjuter ut över klippbranten. Det är 

egentligen svårt att förstå hur blocket kan undgå att tippa över bergskanten. Men troligen ger ett mindre 

bakomliggande block ett baktryck som tvingar blocket att ligga kvar i sitt djärva, uppallade läge. I området finns 

nedsänkta ytor, som kan ha fungerat som bobottnar under sen stenålder. Och den uppallade stensuggan kan ha 

fungerat som skyltblock för en boplats. Alternativt skulle det kunna handla om ett gränsmarkerande block från 

betydligt senare tid. Men det rör sig i så fall om en mycket ovanligt utformad gränsmarkering. 

Av den här bilden framgår än tydligare hur djärvt och skickligt den stora stensuggan placerats över 

bergsbranten. Det är ett stenarbete som utförts på marginalen. Och det krävs inte mycket för att 

stensuggan skulle tippa framåt. Antagligen har det mindre blocket bakom placerats för att ge ett 

visst baktryck, som hindrar stensuggan att falla framåt. I närheten finns en stor bergränna. Det kan 

mycket väl vara så att stensuggan huggits fram här.

Område 7 

Vid uppgången till ”Höga berget” (min beteckning) står det här svagt pyramidformade blocket. Högre upp 

på berget finns en märklig stenflora och även små ringar av utlagda små block. Det är egentligen få block 

- om något - i skogsmarken runt Tipptoppvägen, som har synliga rester av bemålning. Men det här blocket 

utgör nog en av de hetaste kandidaterna.

Område 8 

Oj, vad det uthuggna blocket har lagts fram djärvt över kanten på det större undre blocket! Är det ett stenhuggargäng, som 

gjort sig en glad en glad kväll - snarare med flaskan än med flickan - och raljerat med sin stenhuggarkonst. Eller är det månne 

ett relativt sentida gränsmonument. Visst skulle det här kunna fungera som gränsmarkering. Men jag tror snarare att det är 

ett boplatsmarkerande monument från den tid (sen stenålder) då fångsfolk hade boplatser i Storskogen. Jag tycker mig ha sett 

en hel del troliga boplatsmarkerande block av den här typen under mina vandringar i Storskogen.

Område 11 

Stort kluvet block med släthuggna vertikala sidor i höglänt område ovanför Tipptoppvägen i kanten av en trolig boplatsyta. Många 

gånger ser man mycket skrotstensmaterial framför släthuggna blocksidor. Men här verkar allt borthugget material ha transporterats 

bort. Det kan ju antyda att platsen använts på något speciellt sätt – t.ex. som kultplats under sen stenålder. På nästa bild kan vi se 

blockets motsatta, ohuggna sida.

Område 11 

Från det här hållet ser man tydligare att blocket verkligen styckats i två delar. I den stora sprickan finns mindre 

block som antagligen fungerat som kilstenar eller som låsstenar för att hindra sprickan att sluta sig. 

Huggningsinsatserna tycks till största delen ha begränsats till motsatta sidan. Från den här mer opåverkade 

sidan får man en bättre uppfattning om blockets ursprungsform

Område 5 

Tillhugget större block med platt ovansida, där två tillhuggna block ligger upplagda. Det är nog ingen tvekan 

om att blocket utformats för att fylla en skyltfunktion av något slag. Märk den tydliga uthuggningen längst 

fram på blocket.

Område 5 

Närbild av en mindre yta från blocket på föregående bild. Mitt i den vanliga gråstensytan finns partier i vitt och 

rödbrunt, vilka skvallrar om en spännande mineralsammansättning. Kanske är det av det skälet som blocket fått 

en speciell skyltfunktion.

Område 13 

Stor huggen blockdel med platthuggen topp placerad i ett mindre röse av huggna block. Det skulle kunna röra sig om ett stort 

gränsmonument i skogsmarken. Men i närheten finns ett stort troligt boplatsområde med flera nedsänkta bobottnar och flera stora 

aktivitsytor med huggen sten och märkligt tillformade block. Man kan därför inte utesluta möjligheten att det rör sig om ett 

boplatsmarkerande block från sen stenålder.

Område 8 

Den här stenformationen kan man ju välja att bara uppfatta som vacker stenkonst . Men man kan ju ändå inte låta bli att 

fundera över hur det kommer sig att stenen spruckit. Klyvningen kan ju ha tillkommit på flera sätt. Det kan vara en skicklig 

stenmästare, som kluvit det halvcirkelformade blocket i två lika stora delar. Men man kan ju också tänka sig att någon form 

av hantverk utförts på den cirkelformade ytan och framprovocerat en oavsiktlig spräckning. Man kan naturligtvis också 

tänka sig att blocket spontant spruckit. Ett halvcirkelformat block har en liten stödyta och det ganska stora nedtyngande 

krafter genereras ut mot periferin. Minsta lilla spricka i mitten kan lätt leda till att blocket spricker upp i två delar. Men 

oavsett hur det gått till så måste väl halvcirkeln först ha tillskapats på något sätt?

Område 17 

Bilden visar Storskogens största överhangsblock, som kan ha inspirerat kreatörerna bakom överhangsblocket med 

den långa borrännan (se kap. 12). Mycket talar för att ett stort block styckats och att ena halvan fått stå kvar i 

upprätt läge för att fylla en skyltfunktion - förslagsvis markering av boplats. Det är svårt att tro att naturkrafterna 

skulle ha åstadkommit en så selektiv inverkan på blocket så att en blockhalva fått stå orörd kvar medan den 

andra styckats i större bitar, som ligger på marken framför.

Vinterbild av samma blockformation 

Område 17

Område 3 

Den här uppallade stensuggan är kanske den mest imponerande blockanläggningen längs Tipptoppsvägen. Jag har 

haft ögonen på den under många år och försökt fotografera den många gånger. Men jag har egentligen aldrig 

lyckats få en bra bild. När jag först såg den tyckte jag den påminde om skolböckernas stendösar. Jag tror 

fortfarande att det är en anläggning från yngre stenåldern. Men jag är inte säker på att det verkligen handlar om 

en grav. Det kan mycket väl vara ett entrémonumnet till en boplats - eller varför inte bådadera. Ett ytterligare 

alternativ är att det rör sig om ett relativt sentida skyltblocksarrangemang som skyltar för en skogsgräns - men i så 

fall rör det sig om en mycket ovanlig typ av gränsmarkör.

Område 13 

Storskogen har avsevärt fler stora och spektakulärt uppallade block än ”stendösen” (se föregående bild) och 

stensuggan i bergsbranten (se s.21-22). Den här mäktiga uppallade blocket finns i utkanten av en trolig gammal 

boplats (Badkarsboplatsen).

Jämförlseobjekt 

Skogsmarken längs Tipptoppvägen utgör inte enda stället i Storskogen där man kan finna stora uppallade 

stensuggor. Vid ett troligt boplatsområde långt från Tipptoppvägen kan man finna denna vackra stenskapelse, 

som förmodligen är ett skyltblocksarrangemang från sen stenålder. I närheten finns både troliga boytor (varav en 

med en tydlig ovalformad nedsänkning i marken) och aktivitetsytor, där stenhuggning bedrivits. Alldeles nära 

ligger också en stor blockhög.

Område 4 

Den här imponerande pyramidformade stenen står på andra sidan Tipptoppvägen nära ”stendösen”. Jag lade 

tidigt märke till stenen, eftersom den hade en märklig form. Jag har senare, utifrån andra liknande fynd, 

dragit slutsatsen att stora pyramidformade (eller koniska) stenar utgjorde standardsättet att utmärka 

boplatsområden i Storskogen.

Pyramidstenen – vintern 2013 

Område 4

Pyramidblock vid den märkliga stenhuggningsplatsen nära Norrbovägen 

Jämförelseobjekt

Jämförelseobjekt 


Högt över en blockfri jämn gräsyta på den kalhuggna Fullröslänten står det här vackra pyramidformade blocket. Det är svårt att hitta en 

bild som tydligare visar på pyramidblockets boplatsmarkerande funktion. Runt den låglänta troliga boplatsytan höjer sig blockrika 

bergryggar. I den närmaste kanten av gräsytan finns också några gropar, som kan vara boplatsrelaterade.


Stenspråket är konservativt. Pyramidformen, som antagligen imiterar boplatsernas hyddor under sen stenålder, hänger - som här på 

bilden - med långt ner på impedimenten i bronsålderns fältlandskap. Boplatserna har sedan länge ändrat form, men hyddtecknet i 

sten får nog fortfarande markera boplatsområden. Pyramidformen har också fått en plats bland de stenformer, som relativt sentida 

gränsmarkerare använt för att markera gränser i skog och fält. Men just på det här stora skogsklädda impedimentet i fältlandskapet 

är stenhuggningen inte ytmässigt begränsad till framhuggningen av en gränsmarkerande sten. Hela impedimentet utgör egentligen 

ett enda stort stenhuggnings-område, där i huvudsak traditionell klyvteknik använts. Den tillhuggna pyramidstenen på bilden kan 

således ingå i ett kulturstensskikt som är betydligt äldre än 1700- och 1800-talets gränsmarkeringar.

Område 6 

Översiktsbild över platsen med blocket med det platthuggna taket och den upptagna vertikala sprickan 

- i bäcksluttning i Storskogen.

Område 6 

Närbild på det aktuella blocket. Block med platthugget tak, en vertikal bred, 

upptagen spricka i framsidan och med en losshuggen undersida, så att blocken ger 

sken av att stå på en stensockel, förekommer på åtskilliga ställen i Storskogen och på 

angränsande skogshöjder. De bildar således en särskild typ av blockarrangemang, 

som antagligen haft en speciell funktion - kanske relaterade till kulten - redan under 

sen stenålder.

Samma block sett från sidan. Här syns tydligt att det stora övre blocket faktiskt är 

losshugget från underlaget, så att det ser ut som om det stod på en stensockel. 

Område 6


Märkligt tillhugget block med helt platt tak och stor vertikal spricköppning på Norrbohöjdens sluttning 

nära Norrbovägen


Platthugget block med upptaget vertikal spricka i Fulleröskogen. Som synes har också blocket lösgjorts från underlaget så 

att även en horisontell spricka längst ner bildats.

Område 13 

På badkarsboplatsens stora jämna yta (med några ovala nedsänkningar i marken) hittar man det här märkliga, huggna 

blocket, som liknar ett upp och nervänt gammalt badkar. Det var efter det här märkligt tillformade blocket som 

boplatsområdet fick sitt namn (Badkarsboplatsen).

Jag upplevde tidigt att blocken på övre släntkanten vid Tipptoppvägen var speciella på något sätt - inte bara 

på grund av att åtminstone ett av dem fått en modern målning. Så småningom har jag förstått att stenarna 

markerar en bakomliggande boplats. Stenen till vänster med sin spetsiga topp tillhör en vanlig boplatsmarkerande 

blocktyp i Storskogen. Bakom blocken har jag hittat flera nedgrävda bobottnar, åtskilliga 

märkligt formade block och åtskilliga klyvplatser, där stenhuggeri bedrivits. 

Område 16

Område 16 

Släntblocken har en mycket slående form och placering. De inspirerade mig att som redan nämnts undersöka 

den bakomliggande skogsmarken, som visar sig ha en stor arkeologisk potential. Och utan dessa uppmärksamhetstilldragande 

block hade jag antagligen inte heller hittat den uppallade stensuggan (se sid. 21-22) vid 

bergsbranten en bit bort.

Område 5 

Ett mycket vackert block med stenpackning framför vid Tipptoppvägen. Jag fascinerades redan från början av den distinkta 

uthuggningen i vänster nederkant. Jag har senare förstått att det är ganska vanligt med olika typer av uthuggningar på större 

block. Det kan röra sig, som här, om en uthuggning i ett nedre hörn. Det kan också vara en portliknande uthuggning mitt på 

blocket nedtill eller ett par klyvmärken satta i ena kanten. En tolkning är att uthuggningarna gjorts i någon form av 

skyltningssyfte. En annan tolkning kan vara att uthuggningen helt enkelt gjorts för att skaffa fram material till den stenpackning, 

som finns framför blocket.

Spännande blockformation på stenhuggningsyta mellan ”klyvhålsgraven” (sid. 240) 

och släntblocken (s.47) 

Område 15

Område 8 

Det är svårt att tro att den här speciella blockformationen tillskapats spontant av naturkrafterna - särskilt då det 

finns så mycket av säkerställd huggen sten i de närmaste omgivningarna. .

Område 16 

Troligt stenhuggningsobjekt i Storskogen ( i området bakom släntblocken). En horisontal klyvlinje (längs vilken 

man önska att stenen ska spricka upp) har slagits upp. Och vissa fördjupningar för senare kilning har börjat 

anläggas kring klyvlinjen. Men av någon anledning har klyvningen avbrutits i det här skedet.

Område 3 

Ytterligare ett exempel på gammal traditionell stenhuggning (utan borrteknik). Ett övre stenlager tycks redan ha kluvits bort. Och vi ser den 

uppkomna stol- eller soff-formen, som man återfinner på många klyvplatser. Man har nog avsett att fortsätta klyvningen här, eftersom en 

klyvlinje slagits upp längre ner på blocket. Men klyvningen har av någon anledning inte fullföljts. Eftersom traditionell klyvteknik använts i 

flera tusen år är åldern på klyvningen svår att fastställa. Den skulle kunna vara lika gammal (5000-4000 år) som de troliga nedsänkta 

bobottnarna i närheten. Men den skulle lika väl kunna vara bara några hundra år gammal. Fast möjligen är det något svårare att förklara 

förekomsten av sena klyvplatser - som i likhet med den på bilden fallet – inte ser ut som typiska gränsmarkeringar. Det är svårt att förstå 

varför rationellt tänkande slättbönder för husbehovshuggning skulle ha dragit iväg långt upp i avlägsen och oländig skogsmark för att 

hämta lämplig brukssten, när det oftast fanns gott om användbar sten utanför den egna stugknuten.


En spännande påbörjad klyvning i skogsslänt. Det här blocket är särskilt intressant, eftersom man får en bild av hur stenhuggeri gick till på 

den gamla ”goda” tiden, innan man började klyva med hjälp av borrade klyvhål. Det var tydligen inte alltid som man klöv vertikalt (som ju 

rimligtvis borde vara lättare). Här har man anlagt ett horisontellt klyvsnitt. I den tänkta klyvlinjen har man arbetat upp ett par stora 

klyvhack, där man sedan kan driva in kilar för att slutföra klyvningen. Här har troligen klyvningen avbrutits av någon anledning. Det kan ju 

också hända att man haft en annan avsikt med klyvningen och att den faktiskt är avslutad. Kanske ville man bara öppna upp blocket en 

smula för göra passerhål för förfädernas själar, så att de enkelt skulle kunna passera gränsen mellan denna värden och den hinsides 

belägna. Jag känner inte till något tillförlitligt sätt att datera den här typen av klyvning. Kanske är den flera tusen år gammal med tanke på 

den gamla kulturstensflora, som finns i området.

Område 14 

Vissa områden i Storskogen uppvisar åtskilliga stora block, där branta släta sidor huggits fram. Särskilt 

området nedanför ”stenlejonet” (där bildens block finns) uppvisar många sådana stora branthuggna 

block.

Område 14 

Ytterligare ett stort tillhugget block med slät, vertikal yta från samma område.

Område 10 

När småskaligt stenmaterial huggs bort ur ett ytligt blockskikt bildas en lite cirkelformad avsats. Nedanför blocket 

finns en stenpackning av små huggna stenar. Antagligen är det detta material som huggits fram ur blocksidan. 

Den här typen av uthuggning skulle jag antagligen inte ha noterat om jag inte sett liknande och betydligt 

tydligare uthuggningar på andra ställen. Se nästa bild.


Liknande cirkelformade uthuggningar i skogsparti i Norrbotrakten (nedanför Storskogen) - ett område med 

mycket stor arkeologisk potential, som antagligen var bebott under stenålderns slutskede.

Område 11 

En del huggna block har en form som liknar en ryggåsstuga med brant sluttande tak. Jag kallar därför 

den här typen av block för ”husblock”. Kanske är blocktypen en variant på pyramidblocken. Och kanske 

har de liksom dessa haft en boplatsmarkerande funktion

Stort tillhugget ”husblock” på Fulleröhöjdens kalhygge 

Jämförelseobjekt


Vackert husliknande block på skogshöjden bakom Himmelsvägen. Kanske är det inte en slump att blocket är placerat där två 

skogsstigar korsar varandra. Och kanske är det inte heller en slump att blocket står nära ett stort nedsänkt område (nästan 

ravinliknande) i terrängen. Kanske har det funnits bobottnar där. Och kanske har husblocket haft till uppgift att signalera just 

detta.

Område 11 

Huggen blockformation nära det tidigare presenterade husblocket och den märkligt huggna stenskapelsen på 

nästa bild. Kanske har formationen haft en praktisk funktion. Men sannolikare är nog att det rör sig om en 

skyltning för en gräns - eller kanske rent av för en boplats.

Svårbedömd stenskyltnig i Storskogen. Det kan röra sig om ett boplatsmarkerande monument från sen 

stenålder. En trolig bobotten finns i skogsområdet till höger om bildutsnittet. Men troligare är nog att det 

handlar om en stenmarkering för en bygde- eller skiftesgräns. 

Område 11

Blockytan visar på ett huggmönster, som antyder att småskaligt stenmaterial huggits loss från ytskiktet. 

Antagligen är det detta material som samlats i en liten hög framför blocket. 

Område 16


Ythuggning med vassa hack finner man också på block i bronsålderslandskapet. Det här blocket står mitt 

i en stor hög i skogsparti nära Ärentunaskolan - med vid utsikt över fälten nedanför.

Märkligt block i anslutning till ett troligt boplatsområde. Det ser ut som om ett blockstycke i mitten huggits 

loss ur blockväggen . 

Område 16

Område 3 

I närheten av några stora tillhuggna stenhällar på ett troligt boplatsområde hittar man ett stort block, som 

uppvisar hack efter borthuggna små stenstycken. Vid blockets nederkant finns en del mindre blockstycken 

nedlagda i marken. Kanske har de framhuggits just ur det här blocket.

Område 15 

Område med gammal stenhuggning i Storskogen

Område 3 

Framhuggen stor stenkloss i ett ett senhuggningsområde nedanför ”stendösen”

Område 15 

Stort blockstycke som sannolikt är en rest efter stenhuggning. Märk den märkliga hålrummet 

på undersidan längst fram.

Område ? 

Vacker komposition i Storskogen. Skickliga stenhuggare verkar ha kunnat hugga fram en stenskiva ur ett block lika 

lätt som man skär en skiva ur en julskinka.

Kap. 2. Mindre block och blockarrangemang 

utan inslag av borrteknik

I det här avsnittet ska vi behandla det stenmaterial som består av mindre block och blockarrangemang längs 

Tipptoppvägen. Det finns antagligen åtskilliga som helt skulle bortse från det huggna, tillformade, uppställda och 

arrangerade stenmaterial längs Tipptoppvägen. Stenarna och blockarrangemangen (och även de grävda 

stengroparna) har, skulle man anse, ingenting med arkeologi göra. Det utgör bara rest- och överskottsmaterial 

från vägbygget. Stenmaterialet kan möjligen vara intressant – men bara i så fall för att få en närmare bild av hur 

det gått till att bygga en modern grusväg in i svårtillgänglig skogsmark 

Jag har valt att tolka stenamtaerialet längs Tipptoppvägen på ett annorlunda sätt. Jag tror att det - tillsammans 

med de nedgrävda ytorna i närheten - visar att det funnits boplatser kring Tipptoppsvägens nuvarande sträckning 

redan under sen stenålder. Antagligen har den moderna Tipptoppvägen föregåtts av en urgammal skogstid eller 

led, kring vilken boplatserna varit orienterade. Utifrån en sådan tolkning är det rimligt att anta att en hel del av 

stenmaterialet längs Tipptoppvägen utgörs av boplatsrelaterade skyltblock och skyltblocksarrangemang. 

Men det finns antagligen också andra typer av spännande kultursten - betydligt yngre - längs Tipptoppvägen. 

Långt innan Tipptoppvägen fick sin moderna utformning så har den också korsats av åtminstone en större 

skogsväg. Och en annan ganska stor skogsväg mynnar ut på Tipptoppvägen. Vägar och vägkorsningar kan 

naturligtvis vara skyltade med olika typer av markeringsstenar. Och åtminstone en riktigt stor bygdegräns korsar 

Tipptoppvägen. Jag tänker då på den gamla häradsgränsen mellan Vaksala och Rasbo härader. Man kan nog utgår 

att en sådan viktig byggde gräns varit rikligt stenskyltad redan under medeltiden. Den gamla skyltfloran längs 

gränsen har säkert också senare kompletteras med senare mer standardiserade sätt att skylta häradsgränsen. 

Mindre skogsvägar som gamla Tipptoppvägen kom nog så småningom – i skiftesreformernas spår – att utgöra 

skogsskiftsgränser och fick nog på grund av detta också en kompletterande stenskyltning. På många ställen i 

Storskogen ser vi stora inslag av stenhuggeri. Sådan verksamhet har också bedrivits längs Tipptoppvägen. 

Stenhuggeriet har efterlämnat kultursten, som kan tillhöra kulturskikt av mycket olika ålder –men genomgående 

äldre än det moderna vägbygget. Det vägsystem som finns i området kan ha gynnat stenhuggningsverksamheten, 

eftersom det tillhandahåller transportmöjligheter för den huggna stenen. Också häradsgränsens sträckning kan 

ha gynnat stenhuggeriet.

Häradsgränsen kan ha gynnat stenhuggningsverksamheten på flera sätt. Stenhuggning har genomförts för 

att skylta för gränssträckningen. Och eftersom det rör sig om en större bygdegräns, så kan det ha krävs en 

omfattade stenhuggning för att åstadkomma en ”ståndsmässig” stenskyltning. Till häradsgränser var ofta 

också gränsstigar anknuta, som underlättade olika typer av transporter - även av huggen sten. Kring 

häradsgränser fanns också ofta skogsallmänningar, där det antagligen var relativt lätt för intresserade att få 

tillstånd att bedriva stenhuggeri. Här kunde stenhuggning utövas även av människor, som inte ägde någon 

egen skogsmark. Men skärskådar man de gamla klyvplatserna närmare, så får åtminstone jag intrycket att 

det nog varit sällan som huggningarna gjordes för att transportera användbar brukssten ur skogen. 

Huggningarna verkar mer ha genomförts för att få fram stenmaterial, som använts på plats för syften som 

inte alltid är lätta att förstå. Det räcker knappast att hänvisa till behovet av gravtäckningssten, skyltning för 

boplatser och kultplatser i äldre tider eller till behovet gränsskyltningsmaterial under senare tidsperioder för 

att förklara den stora mängd huggen sten som producerats med gammal traditionell huggmetod. Och det 

räcker inte att hänföra det huggna stenmaterialet till det moderna vägbyggandet. Det finns stora mängder 

huggen sten i områden i Storskogen, som ligger alldeles för lång från Tipptoppvägen för att över huvud taget 

ha något med vägbyggandet att göra.

Område 2 

Den här trekantiga stenen i vägkanten strax efter vägbommen var nog den som först väckte mitt intresse för arkeologin 

längs Tipptoppvägen. Mitt fotografiska intresse hade stenen väckt lång tidigare. I visst ljus antog den en vacker rödaktig 

färg och ytan glänste som om stenen hade putsats. Jag lade också särskilt märke till den lilla runda stenen framför. Jag 

beskriver stenen lite slarvigt som trekantig. Egentligen har den fyra kanter. En kant är nedstucken i marken för att stenen 

ska stå stadigt. Senare lärde jag mig att det var ett mycket vanligt sätt att ställa upp stenar på. Så småningom har jag 

hittat boplatser (hyddbottnar) i skogen innanför stenen. Kanske stenen är en markörsten, som skyltar för en boplats?

Område 2 

Stenen på föregående bild i vinterskrud

Område 3 

Ytterligare en vacker sten i vägkanten i början av Tipptoppvägen. I sin enkelhet - som ett mellanting mellan klot 

och kub - är den här stenen en av de vackraste jag träffat på längs Tipptoppvägen. Stenen är med säkerhet 

tillhuggen. Längst ner till höger syns en tydlig mejselränna. Den här stenen fick mig så småningom att inse att 

vägbyggarna hade gått försiktigt fram och sparat en hel del av den ursprungliga stenfloran nära vägen. Stenen 

har antagligen haft någon markörfunktion i anslutning till ett större boplatsområde, som finns innanför.

Område 5 

Blockarrangemanget på bilden är ett av de vackraste vid Tipptoppvägen. Det handlar inte här om om 

överskottsten som slarvigt dumpats bredvid vägen i samband med vägbygget. Platsen är mycket noggrant 

arrangerad och blocket är medvetet lutat mot en mindre stödsten. Så ett skyltblocksarrangemang handlar det 

säkert om. Sedan är det nog svårt att av göra om det är fråga om en skyltning för en sentida skogsgräns eller en 

skyltsten från sen stenålder.

Område 5 

Den här lutande och uppallade stenen bedömde jag inledningsvis som överskottssten efter vägbygget. Men jag har 

hittat likartat uppallade stenar på åtskilliga ställen i Storskogen lång från anlagda vägar. Så idag lutar jag mera åt att 

det handlar om någon form av markeringssten från yngre stenåldern. Man skulle också kunna tänka sig att det är en 

taksten som rasat ner. Men troligare är att stenen medvetet ställts i lutning från början.

Område 4 

En stensugga placerad på en stenpackning alldeles bredvid Tipptoppvägen. Den här upptäckte jag först när jag 

specifikt letade efter stensuggor. Jag började förstå att det var ganska vanligt att kulliga överdelar till block höggs 

bort och användes som takblock i en stenanläggning. Man ser tydligt märkena efter framhuggningen på 

stensugganss undersida. Det betyder rimligtvis att den inte stått här från början utan forslats hit.

Område 13 

Det här vackra konformade blocket står vid en större skogsväg, som just har korsat Tipptoppvägen. Kanske 

rör det sig om en relativt sentida vägsten eller gränssten. Men längre in i skogen – på båda sidor av vägen 

finns mycket gammal kultursten, som skulle kunna tillhöra det allra äldsta kulturstensskiktet i Storskogen. 

Så kanske har blocket stått på sin plats sedan sen stenålder.

Område 3 

Hugget block i Storskogen, som verkar ha en blockuppbyggd förgård som nästan överglänser 

huvudblocket

Område 3 

Vackert lite fyrkantigt tillhugget block nära ”stendösen vid Tipptoppvägen. I en del andra sammanhang där jag 

lägger mera krut på att skilja ut olika blocktyper från varandra, brukar jag kalla den här typen för huggkubb-block.


Storskogens vackraste huggkubbsten finns inte vid Tipptoppvägen utan i ett skogsparti ovanför 

den fältväg som från den nybyggda villaområdet kring Innebandyvägen leder fram till 

järnvägsbron. Något spontant block är det inte fråga om. Det har medvetet tillhuggits och 

utformats för att fungera som skyltblock för en viktig företeelse i skogsmarken

Område 3 

Vackert hugget block med spetsig topp nära Tipptoppvägen. Antagligen rör det sig om en 

gränssten. Men jag är inte säker. Så här vacker stenhuggning ser man inte ens i anslutning till den 

häradsgräns som löper genom skogen.

Område 13 

Block, som står i kilen mellan Tipptoppsvägen och en korsande skogsväg. Blocken verkar inte spontant placerade 

utan verkar uppställda för att markera något speciellt. Kanske rör det sig om block som har en vägskyltande 

funktion.

Område 16 

Märkligt blockstycke, som ställts i lutande ställning så att en liten stenkammare bildats under blocket. 

I området finns flera aktivitesytor med gammal stenhuggning och några nedsänkta troliga bobottnar. 

På kullen ovanför huserar ett par stora spektakulära block.

Område 9 

Tillhugget block, som står uppställt framför en stor blockhög i Storskogen. Ett stort homogent block har i något 

skede styckats upp och transformerats till en oregelbunden blockhög. Man får intrycket att det uppställda 

skyltblocket hör till samma funktionella sammanhang som blockhögen.

Område 16 

Vacker blockkomposition i närheten av en trolig bobotten i området bakom släntblocken

Område 14 

Det här stenarrangemanget har inte bildats spontant av naturens nycker. Det har med stor säkerhet 

arrangerat av människor. Det skulle kunna vara en gränsmarkering. Men det skulle också kunna vara ett 

monument som stenhuggare anlagt för att skylta för sin verksamhet. Kanske ville de raljera lite med sin 

stenhanteringskonst. Och kanske ville de säga något i stil med: Kilroy was here. Arrangemanget är uppställt 

vid en större skogsväg nära Tipptoppvägen. Och i området innanför finns stora stenhuggningsytor, som 

omfattar både traditionellt hugget material och borrat stenmaterial. Det är sällan jag sett tre stenar som 

arrangerats så kreativt och fantasifullt som i det här fallet.

Jämförelseoblekt 

Blocksamling med en märkligt placerad toppsten, som liksom svävar tyngdlös i luften. Det fantasifulla och lekfulla upplägget påminner om 

det på föregående bild. Vi vet dock inte om toppstenen här (vackert kluven i överänden) verkligen ursprungligen placerades på detta sätt. 

Den kan ha stått upprätt och ramlat eller knuffats ner. Blockarangemanget finns på nedre delen av en höjdrygg som följer Fullerövägen. Det 

finns en hel del stenhuggeri i området. En del tycks vara relaterat till gränsmarkering. En del av den huggna stenen kan också ha tillkommit 

vid anläggningen av runda högformade bronsålders gravar upp på höjdryggens krön. Det har antagligen gått åt åtskilligt med huggen sten 

för att bygga upp högarna.

Område 7 

Den här vackra stenformationen alldeles i kanten av Tipptoppvägen 

brukar jag kalla för lilla ”stendösen” för att skilja den från den stora 

”stendös” som finns i början av samma väg. Vad nu ”dösen” än haft för 

funktion så har den varit starkt hotat av ett upplag med björktimmer, där en 

del björkstammar faktiskt vilade mot dösen. Nära ögat var det! Men den 

höll!

Ett vackert format avlångt block tittar nyfiket fram under granen. Blocket ligger uppallat på en mindre sten 

antingen för att markera något eller bara i avvaktan på att bli avhämtat. I området innanför finns det stora 

”stenlejonet” och troliga bobottnar. Ännu lite längre in finns klyvplatser, där borrteknik använts. Blocket har 

säkert kluvits fram ur ett större block eller en bergknalle. Någon borrklyvningsteknik har dock inte använts, vilket 

öppnar för möjligheten att blockarrangemanget kan ha hög ålder. 

Område 12

Område 14 

Svårbedömd plats med kluvet stenmaterial. I området finns både ett yngre gränsmärke i sten och stora 

mängder tillformad kultursten, som kan vara betydligt äldre.

Vackert block, som förefaller medvetet placerat på slänten till en svacka, som kan ha fungerat som bobotten. 

Område 9

Område 2 

Betraktad framifrån ser den här stenen ut som ett tillformat jordfast block som alltid stått på den här 

platsen. Se dock nästa bild!

Område 2 

Bakifrån ser man dock att blocket har kilats fast i en bergsskreva för att skylta för något. Blocket står på en låg kulle. Det 

finns annan märklig stenskyltning på samma kulle samt en ganska stor jordgrop. Eftersom vi befinner oss mycket nära ett 

stort boplatsområde så skulle det kunna röra sig om en gammal skyltsten från sen stenålder.

Område 2 

Bilden visar en del av den märkliga stenskyltning – med inslag av gammal stenhuggning- som finns på 

samma kulle, som blocket på föregående bild står på.

Område ? 

Ett lite udda arrangemang av huggen sten i skogsmarken bredvid Tipptoppvägen. Det är i och för sig inte 

ovanligt att se block som står lutade mot andra block. Men här har det lutade blocket placerats på ett 

underliggande fundament bestående av ett tillhugget block. Här behöver man inte tveka om att det är en 

mänsklig stenmästare, som varit kreatör. Men det är ändå inte helt lätt att tids- och funktionsbestämma 

stenskapelsen. Det kan röra sig om ett uråldrigt skyltblocksarrangemang eller en ganska sentida gränsmarkering. 

Eller också har kompostionen en helt annan funktion, som jag inte ens kan föreställa mig.

Kap.3. Troliga Bobottnar

Den här presentationen handlar ju främst om den gamla kulturstenen i den höglänt skogsmarken kring 

Tipptoppvägen och hur den huggits fram, utformats och arrangerats. Men människor, som huggit fram och 

använt sten i så stor utsträckning, som den vi kan se i Storskogen, måste rimligtvis ha haft sina boplatser i 

närheten av de aktivitetsytor där stenhuggningen bedrivits. Områden med karaktäristisk gammal 

kulturstensflora utgör således platser där vi rimligen bör finna spår efter boplatser. 

Inledningsvis letade jag efter boplatsområden med spår efter gamla anlagda stengrunder. Jag hittade i stort 

sett ingenting av värde. Jag ändrade då fokus och började undersöka terrängformationer mer systematiskt. 

Jag kunde så småningom se ett tydligt mönster. På många platser med gammal kultursten kunde man se 

ovalformade (både smalovala och rundovala) nedsänkningar i marken. Nedsänkningarna kunde bestå av 

naturliga svackor i terrängen eller av fördjupningar som grävts i marken. Områdena med nedsänkta ytor 

förefaller stenröjda . Allt efter hand har jag stärkts i min uppfattning att det rör sig om bobottnar, över vilka 

boplatsens boningshus var byggda. I anslutning till bottnarna (både i och på långsidor utanför) kan man finna 

gropbildningar, där olika boplatsrelaterade aktiviteter han ha utförts. 

Så vitt jag vet har inga nedgrävda bobottnar kunnat dokumenteras i Uppland eller i mellersta och södra Sverige 

överhuvudtaget. Däremot har åtskilliga sådana upptäckts i Norrland och även i Finland. När Storskogen 

fortfarande var en ö i skärgård kan naturligtvis fångstfolk norr eller öster ifrån ha landat här och tagit skogen i 

besittning. Kanske har de då fört med sig skicket att bygga hus över nedgrävda bobottnar. 

Att de ovala nedsänkningarna är bobottnar från stenåldern får än så länge betraktas som en hypotes. 

Förhoppningsvis blir det en uppgift för fackarkeologer att undersöka ytorna noggrant och klarlägga om 

hypotesen har någon bärighet.

Avslutningsvis bör framhållas att det är svårt att med kamerans hjälp återge djupdimensionen i bobottnarna 

på ett rättvisande sätt. Det som ögat uppfattar som ett mäktigt djup kan kameran återge som ganska platt. 

Och ibland kan faktiskt kameran invertera djupförhållandet och den nedsänkta bottnen framstår som en 

upphöjning i marken. Det skulle antagligen behövas en skickligare fotograf än jag för att korrekt återge 

bobottnarnas djup. Men eftersom ögat med lätthet hanterar djupdimensionen, så föreslår jag att 

intresserade och nyfikna läsare besöker bobottenområdena och bildar sig en egen visuell uppfattning.

Område 1 

Mycket tydligt nedsänkt (troligen urgrävt) område i skogsparti i kilen mellan Tipptoppvägen och Innebandyvägen. 

Blockflora och gropar i anslutning till nedsänkningen ger tyngd åt antagandet att det rör sig om en trolig bobotten av 

rundoval form från sen stenålder.

Nedsänkt röjt område i Storskogen (nedanför en borrad stensugga, som presenteras i 

kap.12. Nedsänkningen är betydligt mer profilerad i verkligheten än vad kameran ger 

intryck av. Det kan mycket väl röra sig om en bobotten från sen stenålder. 

Område 10

Område 3 

I anslutning till den stora stendösen finns några stora ovalformade nedsänkningar i markytan. Det kan röra sig om 

gamla bobottnar från sen stenålder. Sådana djupa bobottnar känner vi till från Norra Sverige och från Finland. 

Eftersom Storskogen länge var en lättillgänglig ö i en skärgård kan man tänka sig att inflyttande fångsfolk fört med sig 

traditionen att bygga hus på nedgrävda bobottnar

Samma bobotten, som på föregåendebild från en annan synvinkel 

Område 3

Sommarbild av samma bobotten 

Område 3

Område 3 

Samma troliga bobotten på vintern

Område 3 

Trolig smal och djup bobotten nära Tipptoppvägen. Alternativt skulle det kunna röra sig om en grop, där moränjord hämtats för 

uppbyggnad av vägbanken till Tipptoppvägen, som drar förbi strax utanför. I området finns dock andra troliga bobottnar, som 

ligger alltför långt från Tipptoppvägen för att ha utnyttjats till väggbygge. Det kan mycket väl vara så att Tipptoppvägen följer 

en gammal vägsträckning, som existerat i många tusen år och att den sena stenålderns boplatser varit orienterade mot denna 

kommunikationsled.

Område 6 

Oval nedsänkning i marken nära bäck och nära Hundboplatsen. I svackans vänstra kant (vall) finns en stor grop 

(ovanför tallen till vänster) I närheten finns också en spektakulär, genom stenhuggning påverkad stenflora. Bl.a. är 

blockformationen med platthugget tak och bred upptagen spricka framtill (presenterad i kap. 1) belägen i närheten.

Område 16 

Stort nedsänkt rundovalt område bakom släntblocken (se Kap.1). Den röjda boytan är kantad av märkliga 

blockformationer. Och i omgivningen finns stora inslag av gammal traditionell stenhuggning.

Område 16 

Bild av en del av den förmodade bobottentyta som visades på föregående bild. Lite längre bort 

skymtar en ganska vid men grund grop. Det är inte ovanligt att bobottnar visar spår efter 

gropstrukturer. Men minst lika ofta återfinner man groparna på utsidan av bobottnens kanter.

Område 12 

Trolig nedsänkt bobotten i området nära stenlejonet, som presenterades i kap. 1.

Område 16 

Smaloval nedsänkt yta i området bakom släntblocken

Område 16 

Nedsänkt röjd yta av rundoval form i område nära släntblocken och den uppallade stensuggan

Område 3 

Uppställda skyltblock kantar sluttningen ner mot ett lägre markparti som leder fram till en bäck. Det 

lägre området har kanske fungerat som boplatsyta under sen stenålder. Boplatsområdet karaltäriseras 

av flera stora plana hällar, som presenteras i kap. 7.

Område 10 

Oval, stenröjd och nedsänkt markyta -trolig bobotten - nära Tipptoppvägen

Område 13 

Badkarsboplatsen, en bit från Tipptoppvägen, består av en glesbevuxen mindre höjdplatå där flera 

ovalformade och blockfria nedsänkningar i markytan finns. Antagligen rör det sig om bobottnar från sen 

stenålder. Den spektakulära, huggna blockfloran i området stärker det antagandet.

Ytterligare en ovalformad nedsänkning (trolig bobotten) på badkarsboplatsen 

Område 13

Ännu en stenröjd, lite nedsänkt yta på badkarsboplatsen 

Område 13

Trolig bobottenyta nära vildmarksleden 

Jämförelseobjekt


Trolig bobotten i Adolfsbergsskogen


Trolig nedsänkt bobottenyta i kalhygge ovanför SkogsÅrby


Troliga spår efter en nedsänkt bobotten i Lyckeboområdet – nära Mänskensvägen, där jag bor.


Nedsänkt markområde som kan ha fungerat som bobotten under sen stenålder – höglänt skogspart i 

Lälundatrakten.

Kap.4. Hyddbottnar

I anknytning till områden med gammal kultursten kan man ibland – förutom de ovala nesänkta bottnarna – 

finna små stenröjda ytor som är runda eller fyrkantiga. Dess mindre ytor, som inte är nedgrävda i marken, är 

ofta belägna på bergssluttningar med terrasser. De ovala troliga bobottnar, som man nästan alltid hittar i 

närheten ligger oftast lägre i terrängen. De små ytorna kan ibland ha ett område med stenpackning i mitten 

och en gropbildning nära en ytterkant. Jag har tolkat dess ytor som hyddbottnar från sen stenålder. I 

hyddorna har kanske olika hushålls- eller hantverksaktiviteter utförts. En del har kanske fungerat som bostad 

- i vart fall under sommarperioden.

Område 2 

Ganska nära Tipptoppvägen i höjdläge ovanför bäcken hittar man den här runda ytan med upplagda 

mittstenar. Kanske är det ändå lite hyddbottenvarning här. Kanske är det något för arkeologerna att ta 

sig en närmare titt på när de förhoppningsvis så småningom hittar fram till Storskogen

Område 2 

Samma troliga hyddbotten som på föregående bild, sedd från en annan vinkel

Område 2 

Trolig hyddbotten nära Tipptoppvägen

Område 3 

Ytterligare en trolig hyddbotten – från Hällenboplatsen i Storskogen

Område 16 

Trolig hyddbotten med lite oregelbunden hålighet (hushållsgrop eller stolphål?) nära några större nedgrävda 

bobottnar bakom släntblocken vid Tipptoppsvägen.

Område 2 

Trolig hyddbotten nära Tipptoppvägen

Område 3 

Trolig hyddbotten på höjd bakom Hällenboplatsen

Skålformad grop i anknytning till en trolig hyddbotten på bergssluttning - bakom Hundboplatsen.

Ytterligare en trolig hyddbotten på bergssluttningen bakom Hundboplatsen

Kap.5. Groparna

Jag har tvekat ganska mycket huruvida jag överhuvudtaget skulle ta med ett avsnitt om groparna längs 

Tipptoppvägen. Gropar är svårbedömda och kan uppstå av en rad olika orsaker. En del kan uppstå helt utan 

mänsklig inblandning. Vi kan ju bara tänka på spontant fallande träd i skogen, vars rotsystem åstadkommer 

håligheter i marken. I andra fall kan visserligen människor ha varit inblandade – men utan intention att tillverka 

en grop. Gropen har mera tillkommit som en bieffekt av annan verksamhet. Så kan exempelvis en stor 

skogsmaskin ha kolliderat med stenar och oavsiktligt dragit upp dem ur jorden så att håligheter bildats. Gropar 

kan ju också ha uppkommit genom att människor baxat upp stenar ur jorden för att använda som markörstenar. 

En del skyltblock uppställda redan under sen stenålder kan ha efterlämnat gropar. Och även relativt sentida 

gränsstenar i skogen kan ha efterlämnat gropar, när de baxats upp ur jorden. I vissa områden i Storskogen kan 

man se mängder med gropar med placerade stenar nära kanten. Stenarna tycks oftast vara uppbaxade ur 

marken, eftersom grop och sten har matchande form och storlek. Vad dessa grop-/blockkomplex haft för 

funktion känner jag inte till. Och det är svårt att veta om det är gropen eller det uppbaxade blocket som utgjort 

huvudobjekt. Stentägt verkar inte ha bedrivits i anslutning till denna typ av gropar. Annars finns det gott om 

gropar, som är relaterade till stentägtsverksamhet. Sådana gropar kan naturligtvis variera mycket i ålder. De 

kan ha åstadkommits redan under sen stenålder. Men de kan också ha tillkommit bara för något hundratal år 

sedan. 

Sedan finns det naturligtvis gropar, som medvetet skapats för att fylla vissa speciella syften. Man kan tänka på 

kokgropar, förrådsgropar, avfallsgropar, garvniningsgropar och tjärgropar. Typer av gropar som är relaterade till 

aktiviteter vid boplatser är naturligtvis mycket gamla. En del hantverksrelaterade gropar i skogen (typ 

tjärgropar) behöver kanske inte ha någon högre ålder. 

Trots stor tvekan väljer jag här att presentera ett antal gropar, som anknyter till ytor, som sannolikt fungerat som 

bobottnar under sen stenålder. De skulle således kunna utgöra boplatsrelaterade hushålls- eller 

hantverksgropar. Men det är långt ifrån självklart. Olika fyndtyper som hör till samma närkontext kan ju ibland 

representera helt olika funktionella och tidsmässiga sammanhang.

Område 1 

Stensatt grop (möjligen en kokgrop) med markerande sten ovanför en nedsänkt bobotten 

ovanför Innebandyvägen

Område 2 

En vacker skålformad grop finns lite längre ut mot vägbommen på Tipptoppvägen- men ganska nära ett troligt 

hyddbottenområde. Det skulle kunna vara en hushålls- eller hantverksgrop relaterad till en forntida boplats. Men gropen 

skulle ju kunna vara mycket yngre och kanske relaterat till det moderna vägbygget. Den ligger ju inte så långt från vägen. 

Det är svårt att få arkeologer intresserade av gropar. Jag har frestat skogstyrelsens arkeologenhet med stora 

trattformade gropar funna långt inne i storskogen. Men jag har aldrig lyckat få arkeologerna så intresserade att de velat 

komma ut och titta. Och på plats måste man nog vara för att kunna säga något bestämt. Svårlästa gropar måste ju tolkas 

i sin kontext.

Område 2 

Avlång, ganska djup grop framför block nära Tipptoppvägen

Grop vid Hällenboplatsen 

Område 3

Område 11 

Jag har sett många olika typer av gropar i Storskogen och på angränsande skogshöjder. Men det är bara denna (och 

ytterigare en) som har en rektangulär form med helt lodräta kanter. Svårbedömd både till ålder och funktion. Men jag 

tror att man kan utesluta rotvältegrop, stubbtäcktgrop, grop för hämtning av vägmaterial, fångstgrop och 

boplatsrelaterad kokgrop. Möjligen någon typ av förvaringsgrop eller hantverksrelaterad grop. Vad bra om det fanns en 

jourhavande arkeolog, som snabbt kunde komma och göra en besiktning!

Område 16 

Grop i nedsänkt, trolig,bobotten nära släntblocken vid Tipptoppvägen

Område 6 

På sluttningen till ett kägelformat berg finns flera stora trattformade gropar, varav 

en visas på bilden. Spår efter både hyddbottnar och nedsänkta bobottnar finns i 

området.

Ytterligare en stor djup grop med en blocksamling bredvid - vid roten av det kägelformade 

berget

Kap.6. Stengroparna längs Tipptoppvägen

Det finns också en annan typ av gropar längs Tipptoppvägen. Det handlar om stora smalovala (ibland mer 

rundade) gropar, som oftast är fyllda - ibland överfyllda - med stenblock av ganska stora dimensioner. 

Stenblocken verkar förpassade till groparna av något särskilt skäl. Groparna ligger både längs med och vinkelrätt 

mot vägen. Mestadels är groparna fyllda med mellanstora och stora block – stenar av små dimensioner 

förekommer nästan inte alls. I en del fall är groparna bara fyllda till en del. Stenblock som tagits upp ur gropen 

ligger då kvar längs kanterna. 

Åtminstone en av de fyllda groparna har en inre del som är helt fri från sten. Man kan vandra omkring på 

gropbotten och betrakta de brant grävda gropkanterna. 

Den mest närliggande förklaringen är nog att det rör sig om gropar som uppkommit i anslutning till anläggandet 

av Tipptoppvägen – en grusväg som relativt sent anlagts för att med lastbil kunna transportera timmer ur 

Storskogen. Man skulle då kunna tänka sig att groparna uppstått när man hämtat moränjord för att bygga upp 

och stabilisera den nya vägbanken. De tomma groparna kan sedan ha använts för att dumpa överskottssten, 

som inte behövdes för vägbyggandet. De gropar som bara till en del är fyllda och som har stora upptagna block 

längs kanterna har rimligtvis inte använts för dumpning av överskottssten. Kanske har man avlägsnat större block 

för att komma åt finare moränmaterial till vägbygget. Blocken har sedan fått ligga kvar på kanterna till groparna. 

Det finns möjligen en del invändningar mot förklaringen att groparna skulle ha använts för att hämta material till 

byggandet av vägbanken. Det har rimligtvis gått åt mycket stora arbetsinsatser för att komma åt användbart 

fyllandsmaterial i vägbanken. Det är många stenblock som måste hanteras för att komma åt mycket lite 

användbar moränjord. Kring en del av de blockfyllda groparna kan man också se små högar och vallar av jord. 

Sådant material borde ju ha varit attraktivt för vägbyggare och borde inte ha fått ligga kvar kring groparna. Inga 

liknande grusvägsbyggen i närheten uppvisar denna typ av stengropar. Det tyder på att det gick alldeles utmärkt 

att bygga stabila grusvägar utan att behöva hämta jordmaterial från stenbemängda markytor närmast vägen.

Kanske har de ovalformade stengroparna längs Tipptoppvägen en helt annan tillkomsthistoria. Med tanke på 

att groparna består av grävda ovala fördjupningar med branta kanter, så skulle de ju möjligen kunna handla 

om nedgrävda bobottnar från sen stenålder. Kanske har Tipptoppvägen förgåtts av en kommunikationsled 

längs vilken de äldsta boplatserna i Storskogen anlagts. Block kan ju ha kastats ner i groparna/bobottnarna, 

när människor flyttade vidare till lägre områden för att ha fortsatt kontakt med en vikande strandlinje. Kanske 

handlade nedläggningen av block i de tomma nedgrävningarna om en rituell stängning av bobottnarna. Men 

det skulle också kunna vara så att bottnarna faktiskt stod tomma ända fram till byggandet av den sentida 

Tipptoppvägen. Kanske fylldes bobottnarna först då med överskottssten från vägbygget. Skulle man således 

via inslag av borrännor och borrhål - några sådana fynd har jag inte hittills kunnat göra - kunna konstatera att 

blockmaterielet i groparna är av ungt datum, så innebär detta således inte nödvändigtvis att själva groparna 

är av ungt datum. En annan boplatsrelaterad tolkning skulle kunna vara att det rör sig om en begravningsplats. 

Men kanske inte vilken begravningsplats som helst. Kanske är det en bobotten som gjorts om till 

begravningspalats genom att förses med en blockhög. Människornas hus kunde då bli ett gravhus för 

anfäderna. 

Vilken förklaringsgrund – det finna kanske flera än dem som jag angivet – som är den korrekta , får rimligtvis 

bli en uppgift för fackarkeologer att bestämma. Men det kommer nog att dröja ganska länge innan vi kan 

förvänta oss arkeologiska undersökningar i Storskogen. Den höglänta skogsmarken i det uppländska 

landskapet är ju inget prioriterat undersökningsområde för arkeologer.

Område 8 

Bilden visar kanten av en djup stengrop, som ligger vinkelrätt mot Tipptoppvägen. Runt gropen anar 

man en upphöjd vall, som innehåller jord och småsten. Nere i gropen finns en stor ansamling av 

större block, vilket dock inte framgår tydligt av bilden.

Område 4 

Nedgävd smaloval gropstruktur, som till större delen är tom på stenblock. I den del av gropen, 

som ligger närmast Tipptoppvägen skymtar dock en blockhög. Gropens hitre kant utgör också 

gräns för ett granbestånd, som växer i gropen.

Område 4 

Bilden visar en del av en stor blockhög i en oval stengrop vid Tipptoppvägen

Tom del av en grävd stengrop

Tydlig vall av mindre block och jord med en gropbildning innanför. Utanför 

bilden, till vänster, finns en en avlång blockhög , som tycks vara nedlagd i en 

grävd oval grop.

Område 5 

Stengropen på bilden är bara delvis fylld med block. Upptagna block tycks ha ställts i en lite oregelbunden 

blockvall runt gropkanten. Markvegetationen framför gropen tycks dölja en intressant blockstruktur.

Område 8 

Rundoval stengrop med en ansamling av större block på botten. I närheten 

finns ytterligare en stengrop, som har en mer smaloval form

Område 8 

Spännande röjd yta nära en stengrop. Mittpartiet verkar ha en rundad blockstruktur

Område 5 

ilden visar en stengrop som avviker från övriga stengropar på flera sätt. Den har en rundad form – och är alltså inte oval eller 

undoval som övriga stengropar. Den skiljer också ut sig på så sätt att det inte ligger några block nere i gropen. Den är alltså helt 

om. Och till skillnad från andra stengropar så ansamlas mycket vatten i den här gropen. Det är bara under de torraste 

ommarmånaderna som gropen saknar vatten. Till skillnad från övriga stengropar ligger dessutom de upptagna blocken i en 

rydlig hög vid blockkanten. Av stengroparna vid Tipptoppvägen är har den här gropen minst sannolik koppling till vägbygget. 

ropanläggningen har varit en alltför stpr insats för att få ut några få spadar med moränjord. Och även om det är sannolikt att 

ägsträckninge följer skogsgränser så är det svårt att tänka sig att grop och hög skulle utgöra ett gränsmonument. Konstruktionen 

örekommer, så vitt jag vet inte i gränsmarkeringssammanhanget. Jag tror inte heller att det rör sig om en viltvårdande insats. Den 

åller ju inte vatten under de torarste somarmånaderna. Och för övrigt finns det gott om sanka marker i Storskogen som är rika på 

atten även sommartid.

Område 5 

Ingenting tyder på att det (samma grop som på föregående bild) skulle röra sig om en stentägtsgrop. Allt tyder på att 

gropen konstruerats genom att block i marken baxats upp och lagts i en prydlig hög Inget öppet eller täckt dike leder från 

vägen till gropen, så någon konstruktion för vägdränering är det med största sannolikhet inte. Kanske 

gropanläggningen är så gammal att den haft en funktion kopplad till de troliga boplatserna från sen stenålder i närheten 

och/eller till den stor blockhögen i samma område (se sid. 186).

De stora ovala stengroparnas läge längs Tipptoppvägen

Kap. 7. Hällarna

Då och då stöter man i skogsmarken kring Tipptoppvägen på vackra plana hällar, som verkar skapade genom 

stenhuggning av gammal traditionell modell (utan inslag av borrännor). Det är dock inte alltid lätt att avgöra om 

hällarna huggits fram av naturkrafter eller av mänskliga stenmästare. Och även i de fall där man kan vara ganska 

säker på att stenhuggningen utförts av människor kan det vara svårt att specificera hällens funktion. Vissa hällar 

kan också ha tillkommit utan någon som helst avsikt att tilldela dem en funktion. De kan helt enkelt vara 

stentäktsrester, där attraktiva stenöverstycken huggits loss. Vissa hällar verkar dock vara medvetet tillhuggna för 

att fylla en speciell funktion. Det skulle då kunna röra sig hällar, som använts i ett sakralt syfte för att offra till en 

gud. Man kan naturligtvis också tänka sig att släta fina hällar haft en funktion i vissa hushålls- och hantverksaktiviter, 

som utfördes på eller i anslutning till boplatserna. Man kunde kanske använda dem för skinnberedning 

eller som underlag vid tillverkning av stenredskap. Kanske har också en slät häll - särskilt om den försetts med en 

upplagd sten - kunnat användas som gränsmarkering i skogsmarken. 

Jag har i presentationen nedan valt ut några hällar, som jag tror tillverkats av människor och som dessutom skulle 

kunna vara mycket gamla, eftersom de anknyter till troliga boplatser nära Tipptoppvägen.

Område 15 

Vacker uthuggen fyrkantig stenhäll nära Tipptoppvägen. Hällen har huggits ut så att en ränna bildats - i alla 

fall på några sidor. Det är svårt att veta vad hällen använts till. Kanske den utgjort underlag vid utförandet av 

någon sorts hantverk? Eller kanske har den utgjort golv i ett mycket litet hus? Eller kanske har den något med 

den gamla stenålderskulten att göra? Bilden har i vänsterkanten skurit av en större tillhugget stenstycke så att 

bara den högre delen skymtar fram. Man kan naturligtvis tänka sig att stenstycket en gång stått på hällen, 

som då kan ha utgjort en gränsmarkering i skogen. I avsnittet ”Annat” (sid. 309) visas en bild på stenstycket.

Område 3 

En mycket stor tillhuggen stenhäll i ett boplatsområde nära Tipptoppvägen. I närheten av hällen finns ett stort 

spektakulärt block. Hällen kan ha haft någon profan funktion, som relaterat till hushålls- eller hantverksaktiviteter vid 

boplatsen. Den kan ha använts för slakt eller fiskrensning eller kanske vid skinnberedning. Det finns flera märkliga hällar 

i området varför jag bestämt mig för att kalla området för Hällen-boplatsen. För att få en hanterbar kognitiv karta över 

hela Storskogsområdet var jag tvungen att benämna platser efter karaktärsstenar, som förekommer där. Jag antar att 

det var en liknande namngivningsstrategi som fångstfolket en gång använde när de kom till Storskogen som nybyggare.

Område 3 

Den vackra hällen högst upp på en kulle vid Hällenboplatsen kan mycket väl ha använts som offerhäll.

Område 15 

Spännande huggen häll i skogssluttning. I området finns mycket gamal stenhuggning. Det finns 

också små anhopningar av huggen sten som antyder att det sluttningen kanske använts som 

gravfält under sen stenålder.

Ytterligare en stor tillhugen häll i samma område som hällen på föregående bild. 

Område15

Område 6 

Bilden visar en rundad, huggen häll. I närheten finns flera spektakulära block som inte syns på bilden. 

Hällen finns nära ett troligt boplatsområde i närheten av Tipptoppvägen.

Kap. 8. Blockgravar 

- större block med en hög av mindre block framför-

Man kommer ganska osökt in på blockgrav-spåret, när man ser ett större block med en mindre 

blocksamling framför. Kompositionen motsvara ju ganska väl den bild vi gör oss av en mycket gammal 

gravplats. Det större blocket fungerar som ett skyltblock – en gravsten. Och högen av mindre block 

framför skulle kunna uppfattas som täckmaterial över en gravgömma. 

Men skulle blockarrangemangen kunna tolkas på något annat sätt? Nära till hands ligger naturligtvis 

att tolka dem som stentäktplatser, där man hämtat husbehovssten. Skrotstensmaterial efter stentägter 

uppvisar dock sällan prydliga stenhögar framför block. Stenmaterialet ligger mera kringspritt och har 

en större variation i storlek. I storskogen kan man ju också jämföra med utformningen av säkerställda 

stentägtsplatser - sådana som kluvits fram med borrteknik. Man finner aldrig blockgravsformen i 

skrotstenens utformning på dessa klyvplatser. Det finns därför mycket som talar för att block/hög - 

arrangemangen inte bör uppfattas som husbehovsstentäkter, där sten huggits för användning på annat 

håll. Däremot handlar det nog fortfarande om stentäkter – men mycket gamla stentäkter, där 

stenmaterial huggits bort för användning på plats som gravtäckningsmaterial. 

Blockarrangemangen skulle naturligtvis också kunna tolkas som gränsmarkeringar i skogsmarken. Jag 

har vandrat längs en del kända skogsgränser i Storskogen och sett många olika typer av 

gränsmarkeringar i sten. Blockgravstypen har jag dock aldrig stött på. Enstaka uppställda block möter 

man ofta (exempelvis som visarstenar) . Likaså stöter man ofta på gränsröse- typen med en större 

markerande sten i eller ovanpå röset och närliggande stenar som anger gränsriktning. Men 

huvudstenarna i sådan rösen är nästan alltid uppställda och är inte markfasta som huvudstenarna i 

blockgravsanläggningarna. De sistnämda har inte heller några speciellt tillformade eller placerade 

stenar som anger gränsriktning. Vi kan nog således på goda grunder avfärda hypotesen att 

anläggningarna skulle göra en form av relativt sentida gränsmonument. 

Avslutningsvis kan man ju naturligtvis tänka sig möjligheten att blockgravsformen har uppstått kring 

Tipptoppvägen på grund av att vägbyggaran i relativt sen tid dumpat mindre block fram större block 

längs vägsträckningen. De flesta av blockgravsanläggningarna ligger dock så långt bort från 

Tipptoppvägen att den förklaringen måste uppfattas som mycket osannolik.

OM BLOCKGRAVAR 

Den yngre stenåldern har en mycket rik flora av olika typer av gravanläggningar. Det finns inte bara ett stort 

antal gravtyper . Det förekommer också en stor variation inom varje gravtyp och dessutom svårplacerade 

övergångsformer mellan olika gravtyper. Flaggskeppet bland gravformerna utgörs dock av blockgraven. 

Standardtypen utgörs av ett stort rundat block, som på ena sidan - eller på flera sidor - har en mindre samling 

stenar sammanlagda - antingen i en hög eller som en stenpackning eller som en rundad stenkrets (gravgård). 

Ibland kan man se blockkompositioner där en enda blockbit huggits ut och ställts framför blocket som ett 

bord. Kanske är detta en variant på blockgravstemat. 

Det framförliggande blockmaterialet kan ha samlats ihop från den närmaste omgivningen. Men oftast har det 

huggits ut ur originalblocket på platsen. Många blockgravar är således gamla stentäkter. I Storskogen och 

omgivande skogshöjder tycker jag mig se en variant på blockgravar, där täckmaterialet utgörs av en ganska 

stor hög med ganska finkrossat stenmaterial som huggits ut ur originalblocket. Ibland kan nästan hela 

originalblocket ha massakrerats så att resterna knappast synts under det krossade stenmaterialet. Ibland kan 

gravtäckningsmaterialet framför blocket ha en mycket slarvig komposition. Man tvivlar nästan på att det kan 

ha utgjort platsen för en ordnad permanent gravanläggning. Kanske har det ibland rört sig om tillfälliga 

gravläggningar inom ramen för ett komplicerat och långdraget begravningsritual. Det skulle ju i vart fall kunna 

förklara det tillfälliga och slarviga draget i den här typen av gravanläggningar. 

De blockgravar som nedan visas på bild måste betraktas som hypotetiska – till dess att man genom utgrävning 

hittat benrester eller artefakter som kan kopplas till begravning. Men även om man inte hittar något sådant, 

så kan kanske blockgravshypotesen ändå vara korrekt. Det kan ju –som nämnts ovan- ibland röra sig om 

tillfälliga begravningsplatser, som senare tömts på både mänskliga rester och ev. gravgåvor. Det är ju möjligt 

att de slutliga begravningsplatserna inte alls är så spektakulära och storskaliga som de ev. tillfälliga 

blockgravarna varit. Sedan vet vi ju förstås inte i vilken utsträckning blockgravskonstruktioner kan ha varit 

kenotafer – från början tomma gravar som antagligen fungerat som någon form av minnesplats. Man kan ju 

förstå att blockgravarna inte är någon lätt nöt att knäcka för arkeologerna. När man inte har exakt koll på

dåtidens begravningsriter (och det kan ju dagens arkeologer rimligtvis inte ha) så kan det antagligen vara svårt 

att avgöra ens efter en mycket noggrann utgrävning, om en blockgravsliknande konstruktion verkligen varit en 

blockgrav. Och lika svårt är det antagligen att bevisa att den inte varit det. 

Hur som helst så är det antagligen bara ett fåtal personer som fått sin slutgiltiga (eller tillfälliga) begravning i 

prydliga och välordnade blockgravar. Det skulle ju kunna förklara varför jag hittat ganska få trots ett omfattande 

letande. Många fick nog sina sista viloplatser i bergskrevor, i håligheter mellan block eller i en grävd hålighet 

under ett block. En del personer begravdes antagligen i en hålighet i jorden utan någon form av stenmonument 

ovan jord. Det innebär naturligtvis inte nödvändigtvis att dessa flatmarksgravar saknade monument. Det kan 

naturlitvis ha rest monument av ett förgängligt material (t.ex. trä), av vilka spåren sedan länge är borta.

Område 6 

Man måste lämna Tipptoppvägen och bege sig något 100-tal meter in i skogen för att hitta den här blockanläggningen. Att 

det är en slags stentägt där stenmaterial har huggits bort från ett större huvudblock är nog de flesta överens om. En del 

skulle nog hävda att det rör sig om en ganska sen stentägt trots att vi här inte kan påvisa några spår efter borrteknik. Själv 

lutar jag mera åt att det rör sig om en blockgrav från sen stenålder. Man har inte alls varit ute efter lämpligt stenmaterial 

för hemtransport till någon slätttgård nedanför skogen. Det material, som här huggits fram, har i stället använts som 

täckmaterial över en grav. Det är sannolikt Storskogens vackraste blockgrav som vi ser framför oss.

Område 4 

Ytterligare en blockgravsliknande anläggning bestående av ett huvudblock med en förgård bestående 

av en låg och platt, rundoval blockhög på rastplatsområdet i början av Tipptoppvägen.

Område 4 

I det höglänta rastplatsområdet nära Tipptoppvägen i Storskogen finns flera andra blockarrangemang som en gång 

kan ha byggts som blockgravar. Just den här anläggningen har ett centralblock uppställt i en låg blockhög.

Blockgravsliknande blockarrangemang i höglänt skogsmark nära Tipptoppvägen 

Område 6

Block med stenpackning av mindre blockstycken framför - nedanför den stora 

blockhögen vid Tipptoppvägen 

Område 5

Område 13 

Block med stenpackning framför vid Badkarsboplatsen

Stort block med en hög av huggna block framför 

Område 6

Block med en framförliggande blockhög av ganska små huggna stenar – vid Badkarsboplatsen 

Område 13

Område 6 

Större block med en ansamling mindre block framför i bergssluttning. I närheten kan man finna flera stora trattformiga groper 

och även spår efter troliga hyddbottnar. I lite lägre terräng kan man också skönja spår efter troliga nedgrävda bobottnar. 

Utifrån fyndkontexten skulle man kunna tänka sig att det rör sig om en blockgrav.

Område 3 

Block med framförliggande blockstycken (sannolikt medvetet 

placerade) vid Hällenboplatsen

Kap.9. Blockhögar

Blockhögar 

Blockhögar finns på åtskilliga ställen i både i Storskogen och på andra höglänta skogshöjder i närheten. Det 

rör sig om större block eller bergknallar som blivit uppstyckade i blockstycken (oftast av ganska stora 

dimensioner). Blockbitarna har sedan lagts - eller kanske bara blivit liggande - i högar, som kan vara 

regelbundna, men som ofta kan ha en oregelbunden och kaotisk form. Ibland har originalblocken eller de 

ursprungliga bergknallarna helt styckas upp så att bara blockhögarna återstår. Ibland kan en del av 

originalblocket ha sparats med blockhögen liggandes alldeles bredvid. Sådana formationer kan uppvisa 

likheter med blockgraver, som ju har en mindre stenhög alldeles framför huvudblocket. Men här är 

blockhögen oftast betydligt mindre. När det gäller blockhögar med kvarstående rester av huggna block så kan 

blockhögsmaterialet vara mycket omfattande och sträcka sig åtskilliga meter ut från blocket. Till skillnad från 

de små, stenlagda och flacka ytor som vi kan finna på många ställen i Storskogen så har blockhögarna en tydlig 

välvning och en större blockvolym. 

Det är inte alltid lätt att skilja blockhögar som Vår Herre och naturkrafterna skapat från sådana som 

människor producerat genom stenhuggning. Viss hjälp kan man dock få av den omgivande kontexten. 

Befinner sig blockhögarna i markområden där det finns säkerställd huggen sten, så ökar ju sannolikheten att 

också blockhögarna producerats med mänskligt stenhuggeri. Ibland kan man också hitta klyvhack efter 

upptagna klyvhål, vilket antyder att stenhuggning skett med gammal traditionell metodik. I enstaka fall kan 

man också i blockhögar hitta konstruktioner , som antyder att människor varit på plats och arrangerat 

högarna. 

Men även i de fall där vi ganska säkert kan fastslå att högarna har tillverkats av människor, kan det vara svårt 

att fast ställa vilken funktion - om någon - de haft. Högarna kan ju bara vara slarvigt hopplockad skrotsten 

efter stentäkter och behöver ju egentligen inte ha haft någon speciell funktion. Men de skulle ju också kunna 

utgöra gränsmarkörer eller ha fungerat som skyltblock - eller haft någon annan funktion i anslutning till 

boplatserna under sen stenålder. Oftast uppvisar blockhögarna ett grovhugget stenmaterial, där inga resurser 

använts för att precisionsklyva fram lämpligt rätvinkligt stenmaterial för hemforsling och användning på 

gårdarna i slättlandskapet nedanför den höglänta skogen. Nej, tanken har nog hela tiden varit att det

framkluvna materialet skulle användas på plats i skogen - och användas på ett sådant sätt att formen 

och kvalitén på det framhuggna materialet inte var särskilt avgörande. Men om det huggna materialet 

har använts för att bygga gränsmonument eller för att fylla någon funktion relaterad till de gamla 

boplatserna, vet vi således inte. Eftersom det rör sig om ganska stora ansamlingar av sten så kan man ju 

tänka sig möjligheten att högarna spelat en roll i ett begravningsritual under sen stenålder - ett ritual 

som kan ha varit både komplext och utdraget i tid. Ingenting hindrar naturligtvis att dessa blockhögar 

senare kunnat utnyttjas av dem som långt senare märkt ut gränser i skogsmarken. Förhoppningsvis 

kommer fackarkeologerna att så småningom få ett ökat intresse för blockfloran i den höglänta 

skogsmarken. Kanske får vi då veta vilka hemligheter blockhögarna ruvar på. 

Det var egentligen inte skogsmarken runt Tipptoppvägen eller Storskogen i övrigt som väckte mitt 

intresse för blockhögarna. Jag upptäckte dem först i områdena kring Norrbo och på Fulleröhöjdens 

kalhygge (och även den innanförliggande skogen). Här kan man se mäktiga och märkliga blockhögar i 

en betydligt större omfattning än i Storskogen. Blockhögarna ligger oftast i anknytning till stora 

aktivitetsytor med gammalt stenhuggeri. Det var först när jag upptäckt blockhögarna i dessa områden, 

som jag började lägga märke till samma företeelse också i Storskogen.

Område 5 

Nära tipptoppvägen finns en blockhög, som har en del arrangerade drag och som alltså skulle kunna vara anlagd. Den har 

stora garnerande block högst upp och det finns annan intressant stenskyltning i närheten. På baksidan finns dock en öppning i 

högen, som antyder att den troligen vid något tillfälle använts som stentäktg. Ingreppet gör det svårt att bedöma hur högen sett 

ut i ograverat skick.

Område ? 

Blockhög i Storskogen i Storskogen nära Tipptoppvägen

Område 13 

Blockhög (med ett markerande hugget block lite längre bort) - nära Badkarsboplatsen

Område 13 

Blockhög med markerande block

Område ? 

Blockhög i Storskogen nära Tipptoppvägen

mråde ? 

Välvd överväxt blockhög i Storskogen

Område ? 

Bergknalle som verkar ha förvandlats till en blockhög genom mänsklig 

stenhuggning

Stor blockhög i gammalt stenhuggningsområde nära ”stenlejonet” på s. 20 

Område 12

Område 12 

Rund, välvd blockhög av ganska små block, som är överväxta av markvegetation - nära ”stenlejonet”.

Område 2 

Blockhög med en trolig markösten till vänster - ganska nära Tipptoppvägen

Område 3 

Liten blockhög, som bara består av några få huggna blockstycken

Område 16 

Blockhög med kvarstående rest av ett större originalblock. Större delen av ett större block har styckats 

i mindre bitar, som bildar en en långsträckt blockhög. Till höger om högen står en ursprunglig del av 

blocket kvar.

Område 16 

Samma blockhög som på föregående bild ur en annan synvinkel

Område ? 

Oregelbunden blockhög nära Tipptoppvägen

Område 6 

Block med en blockhög av oregelbudet tillhuggna block framför ett större block

Typisk blockhög i Skogsmark nära Tipptoppvägen 

Område ?

Spännande stenhög med kluvna stenar precis bredvid Tipptoppvägen. Jag har 

ägnat årskillig tid till att leta efter borrännor på stenmaterialet. Till slut – när jag 

var på väg att ge upp - hittade jag en (se lilla bilden). Borrännan är så otydlig att 

man behöver verifiera synintrycket genom att känna på den glatta borränneytan 

med pekfingret. Gå gärna till platsen och försök själv identifiera den. Man vad 

säger egentligen borrännan om stensamlingens ålder? 

Område 10

Område 15 

Svårbedömd blockhög relativt nära ”klyvhålsgraven”(se sid. 240). Det är tveksam om man över huvud taget skall kalla denna anläggning för 

en blockhög. Det verkar mera handla om att ett ursprungligt block med traditionell stenhuggningsteknik splittrats upp i mindre blockstycken, 

som fått ligga kvar i sina ursprungspositioner. Anläggningen liknar ett lagt stenpussel med lite dålig passform. I en spricka på 

ovansidan har en liten spetsig stenflisa satts fast. Det är svårt att veta om anläggningen hör till det äldsta kulturstenkiktet från sen stenålder 

eller om det rör sig om ett relativt sentida gränsmonument. Den lilla flisan kan ju tala för gränsmonumenttolkningen. Men samtidigt har 

anläggningen en utformning som är helt unik bland Storskogens gränsmonument. Den omsorgsfulla stenstyckningen förbryllar. Det 

förefaller som en överarbetning. Det hade ju räckt med att bygga ett litet gränsröse ovanpå det solida blocket, något som man kan se på en 

del andra ställen i skogsmarken. Kanske är det trots allt en blockhög, som hör till ett betydligt äldre kulturstensskikt och som kanske haft en 

funktion inom dödskulten eller kanske bara fungerat som en skyltanläggning för en boplats


Det finns åtskilliga blockhögar av den här monumentala typen på Skogshöjderna runt Storvreta. Det är inte 

alltid lätt att säga om det rör sig om spontana bildningar eller om det är skapelser av människohänder. Just 

den här i gränsen mellan hagmark och skog vid Norrbo har dock tydliga inslag av människopåverkan. Den 

märkliga blockhögen stimulerar vår fantasi. Men det är svårt att generera konstruktiva tankar, som gör den 

tolkningsbar. Jag skulle nog gissa att den anlagts för åtskilliga tusen år sedan och att det rör sig om ett 

boplatsskyltande monument eller någon form av rituell stenhuggning. Vad skulle det väl annars kunna vara?


Märklig blockhög i märkligt gammalt stenhuggeriområde i Norrbotrakten. Anläggningsmässigt står den här högen 

inte isolerad. Framför den finns på flera ställen små platta högar av skärvig sten. Det är mycket möjligt att de mindre 

högarna har en både tidsmässig och funktionell anknytning till den stora blockhögen.

Kap.10. Små flacka anhopningar 

av mindre block

I skogsområdens längs Tipptoppvägen hittar man (liksom på många andra ställen i Storskogen) små högar av 

ganska småskaligt huggen sten. Egentligen bör man nog undvika att tala om högar i det här fallet, eftersom de 

oftast helt saknar välvning. De är snarare uppbyggda av ett ganska tunt lager av mindre, huggna block som täcker 

en ganska begränsad yta och som kan ha regelbunden eller oregelbunden form. Kanske bör man hellre tala om 

små blockansamlingar eller stenpackningar. Oftast saknas någon tydlig markörsten. Men ibland kan ett eller annat 

block ha lagts upp på den flacka stensamlingen för att fungera som markörsten. 

De flacka ansamlingarna av huggna mindre block är svårtolkade. Det skulle kunna röra sig om gränsmarkeringar i 

skogsmarken. Men just småskaligheten – som gör att de lätt undgå upptäckt eller förväxlas med spontana små 

blocksamlingar- talar nog mot ett sådan tolkning. Blocken är oftast alltför prydligt och omsorgsfullt sammlanagda 

för att det skulle kunna röra sig om en mindre stentägt för framtagning av husbehovssten. Här finns ingen 

kaotiskt spridd skrotsten och här finns heller inga spår efter stentäktsgropar. Skrotstenssamlingar uppvisar 

dessutom material av mycket olika storlekar, medan stenmaterialet i de flacka stensamlingarna är av ganska 

enhetlig storlek. Det är då mera sannolikt att det rör sig om täckmaterial över smågravar, som anlagts redan 

under sen stenålder – under den tidsperiod (kanske något tusental år), då en fångstfolkgrupp bodde i 

Storskogsområdet. Det skulle kunna vara ett gravskick, som utgjorde ett alternativ till de blockgravar och ev. 

också till de blockhögar, som redovisats i de två närmast föregående kapitlen. Antagligen har det funnit ett 

mycket varierat gravskick under den sena stenåldern. Och vi måste nog också räkna med gravläggningar, som inte 

fått någon som helst stenmarkering.

Område 11 

Blockstycken har huggits fram ur det intilliggande berget och lagts i en flack hög. I skogsområdet till höger 

på bilden finns spännande stenskyltningar och flera exempel på både traditionell stenhuggning och klyvning 

med borrteknik.

Område 11 

Flack liten blocksamling i anslutning till högt berg. Sannolikt har blocken huggits fram i bergskanten ovanför.

Svårbedömd flack blocksamling i Storskogen. 

Område 3

Område 4 

Liten flack stensamling vid Rastplatsen nära Tipptoppvägen

Intressant rektangulär stensättning med mindre block i höglänt skogsmark. 

Område 11

Område 3 

Hällenboplatsen, som jag placerar i sen stenålder, bjuder på många överraskningar. Här ser vi en fyrkantig 

stensättning med ett lite större markeringsblock i ena kanten. Den här typen av platta fyrkantiga 

stenpackningar är inte vanliga i Storskogen.

Område 6 

Huggna block i skreva mellan större block på mindre bergshöjd nära Tipptoppvägen

Område 11 

En flack, oregelbundet formad, stenhög packad med mindre, huggna block i bergssluttning i storskogen

Område? 

Arrangerad platt oregelbunden blockhög i Storskogen eventuellt med ett par markerande block

Område 4 

Mindre rundad blocksamling i kanten av rastplatsområdet

Område 11 

Anlagd platt blockhög i krönläge i Storskogen

Område 13 

Finhugget skärvigt stenmaterial framför block i kanten av Badkarsboplatsen

Anhopning av block i en grop med ett uttrycksfullt block stående på kanten 

Område 5

Kap.11. Djurfigurer i sten

Jag har valt att ta med ett avsnitt om block som tillformats (spontant av naturens krafter eller genom 

medvetna stenhuggarinsatser av människor) så att de får oss att associera till kroppsformer hos olika 

djur. 

Man kan nog på ganska goda grunder anta att människor under sen stenålder hade en både tät och 

komplex relation till en rad olika djur. Kanske gudar och andar kunde framställas som djur för att 

understryka deras specifika egenskaper. Och kanske stod olika människogrupper i någon form av totemförhållande 

till olika djurarter. Kanske beundrade man vissa djurs egenskaper särskilt mycket. Och 

kanske försökte man få del av dessa egenskaper genom att klä sig i djurpälsar eller genom att rent av 

göra en stenkopia av djuret. 

Om vi idag kan se tydliga likheter mellan olika blockformer och djurkroppar, så kan vi nog utgå ifrån att 

också stenålderns människor kunde göra detta. Så även om dåtidens människor inte alltid gjorde 

stenfigurer som likade djurkroppar så kunde de säkert mycket väl använda sig av spontana stenformer 

som liknade djur. Och sådana stendjur kunde naturligtvis utnyttjas i rituella samanhang. 

På en bild nedan återger jag en blockformation i Storskogen som påminner om en stor kraftig visent. 

Visenten fanns vild i Sverige under det skede då människor bodde i Storskogen. Men frågan är väl om 

den fanns så långt norrut som i Uppland. Men de kunde mycket väl ha hört talas om det vilda och starka 

oxdjuret genom kontakter med människor söder ifrån. 

Vi vet också att kärrsköldpaddan fanns i Sverige under detta skede. Men också här är det osäkert om 

den nordliga utbredningsgränsen gick så högt upp som i Uppland. Men genom kontakter hade man 

säkert vetskap och kärrsköldpaddans existens och märkliga utseende. Antagligen hade man hört talas 

om hur den under en vinterperiod bara försvann för att åter dyka upp när våren kom. Den kunde nog

uppfattas som en gränsöverskridare som kunde röra sig mellan dödens och livets riken. Om en stenåldersmänniska 

sett den märkliga sköldpaddestenen i Storskogen, så skulle hon antagligen inte ha haft några 

svårigheter att upptäcka dess sköldpaddform. Ock kanske är det rent av så att det är just stenåldersmänniskor 

som försett sköldpaddkroppen med det lilla framförliggande stenhuvudet 

Att vandra omkring i Storskogen och angränsade skogshöjder ger många möjligheter att studera 

återkommande likheter i blockflorans utformning. Blocktemat ”sittande kattddjur” som vi återfinner i 

Storskogen återkommer nästan identiskt i ett skogsparti i Norrbotrakten (se bilderna nedan). Om temat ingår i 

den sena stenålderns skyltstensflora eller om det är en vacker variant på senare tiders gränsskyltning i 

skogsmarken är svårt att säga. Men likheten har sannolikt inte uppstått av ren slump. Man kan se spår av 

gammal stenhuggning och medveten blockarrangering på båda ställena. Antagligen har ett tema i ett befintligt 

blockform-program realiserats på båda ställena.

Område 6 

När jag letande efter troliga gamla boplatser i Storskogen var jag tvungen att ge de olika platserna ett namn för att över huvud 

taget kunna göra mig en kognitiv karta över hur boplatserna var spridda över området. En av boplatserna fick heta 

Hundboplatsen efter den här ”stenhunden”, som ligger och vaktar i en kant av boplatsområdet.

Område 7 

Här på en platå i bergssluttningen spanar och vakar en magisk stenfågel. Jag skulle tro att det rör sig om en korp. Mer 

vaksamma och uppmärksamma fåglar finns nog inte. Sedan jag blev ovän med korparna har jag aldrig lyckats smyga 

mig in i skogen utan att de upptäckt mig och givit uttryck för sin missbelåtenhet med mitt intrång i Storskogen. Inte att 

undra på att de blev Odins favoritfåglar.

Område 16 

Den här stenfiguren har drag av det vilda oxdjur, visenten, som fortfarande levde i Sveriges skogar under Storskogsfolkets 

tid. Frågan är väl om visentens nordgräns gick så långt norr ut som i Uppsalatrakten. Men att Storskogsfolket (under sen 

stenålder) hade hört talas om det mäktiga djuret behöver man nog inte betvivla.

Område 16 

En spännande stensugga möter oss långt inne i Storskogen. Stadig och stabil har den kanske stått här i tusentalsår. 

Men som all stenkonst i Storskogen har suggan en speciell exponeringssida. Det är inte fråga om någon rundskulptur. 

Från andra sidan påminner kanske det här blocket om något helt annat djur.

Område 3 

Kärrsköldpaddan fanns vild i Sverige under stenåldern. Det är därför inte omöjligt att även en storskogsbo från stenåldern 

skulle ha kunnat känna igen sköldpaddans form i den här märkliga stenformationen. Kanske är det rent av en stenåldersmänniska, 

som lagt dit den lösa huvudliknande stenen för att fullborda sten-konstverket.

Område 8 

Nedanför den lilla bergsryggen med en djupt nedgrävd bobotten hittade jag denna stenform, som har en 

slående likhet med en igelkott. Storskogsfolket var säkert bekanta med igelkotten. Eftersom den går i 

vinterdvala, betraktades den kanske som en gränsöverskridare mellan liv och död och var därmed kanske 

särskilt intressant för Storskogsfolket.

Område 2 

Nedanför en kulle med en uppställd sten och en grop (och flera spektakulära stenblock) står det här ”urtidsdjuret” 

på plats.

Område 6 

Tillhugget stenblock som har formen av en ko eller en visent. Om vi antar att blocket tillhör det äldsta kulturstensskiktet är 

antagligen visenten den rimligaste jämförelsen. Kon kom nog inte till Storvretabygden förrän något tusental år senare, 

när landhöjningen hade trollat fram frodiga betesängar nedanför Storskogen.

Område ? 

Uppställt block, som liknar en sittande katt - i Storskogen nära Tipptoppvägen


Uppställt block i närheten av den långa bergrännan och den stora stenkolossen – i skogsparti nära Norrbo. Man kan här 

lätt få en association till ett sittande kattdjur.

Kap.12. Borrat stenmaterial

Någon gång under stenhuggeriets långa utvecklingshistoria sker en viktig teknisk innovation. Block börjar 

klyvas med en helt ny metod, som innebär att man kilar i upptagna borrhål. Stenborrningsmetoden har 

säkerligen inte introducerats just i Storvretabygdens höglänta skogsmarker. Och vi vet inte med säkerhet när 

metoden börjat användas i skogsmarken. Borrännor avslöjar inte utan vidare sin ålder. Med samma manuella 

borrningsteknik har naturligtvis borrännorna sett likadana ut i hundratals år. Enligt fackarkeologerna är 

stenborrbningstekniken relativt ung och har bara några hundra år på nacken. Möjligen har de rätt. Men de kan 

mycket väl ha fel. Man måste naturligtvis skilja tydligt på stenborrning för klyvning och stenborrning för 

sprängning. Borrning av klyvhål har rimligtvis använts betydligt längre än borrning av spränghål, eftersom den 

senare typen förutsätter tillgång till relativt sent uppfunna sprängämnen. Visserligen behöver man för 

borrning av klyvborrhål tillgång till järnredskap av hårt järn (stål). Men så vitt jag vet har man haft möjlighet att 

tillverka redskap av stål sedan äldre järnåldern. Och själva det praktiska borrningsarbetet (där ett slagmoment 

och ett vridmoment kombineras) är så enkelt att det kunnat utvecklas vid vilken tidpunkt som helst – och på 

flera platser oberoende av varandra. Dessutom förekommer två olika typer av klyvning med borrhål: 

enkelhålsklyvning och radklyvning. Enkelhålsklyvningen innebär att endast ett enda djupt borrhåll anläggs och 

att klyvning sker genom kilning i borrhålet. Vid radklyvning anläggs däremot flera grunda borrhål i rad ( i en 

tänkt spricklinje) och klyvning sker genom kilning i de grunda borrhålen. De grunda borrhålen är sällan djupare 

än 10 cm. På en del klyvplatser uppträder endast den ena typen av borrklyvning. På andra finns båda typerna 

representerade –ibland t.o.m. på ett och samma block. Men det kan mycket väl vara så att de båda 

borrklyvtyperna har utvecklats ur helt olika sammanhang och först lång senare förenats i den profana 

stenhuggeriet. Kanske har båda typerna sina rötter i förkristet eller i vart fall medeltida stenhuggeri. 

Det stenmaterial som kluvits fram med borrteknik uppvisar flera egenheter som är svåra att tolka. Det har 

ibland kluvits i så storskaliga bitar att det är svårt att förstå vad de kan ha använts till och möjligen ännu 

svårare att förstå hur de kunnat forslas ut ur skogen. Många klyvplatser visar också en stor överhuggning i den 

meningen att det ligger kvar en mycket stor mängd hugget material på klyvplatserna. Ibland får man faktiskt 

intrycket att inget hugget material över huvud taget avlägsnats från klyvplatsen. Vissa klyvplatser ser

dessutom arrangerade ut. Stenmaterialet har utformats på ett sätt som påminner om spektakulära 

stenmonument, som har till uppgift att skylta för något viktigt. Eftersom stenmonumenten uppvisar 

borrännor så kan de ju rimligtvis inte tillhöra den gamla skyltblocksfloran från sen stenålder. Men vilken 

funktion kan senare anlagda skyltblocksarrangemang ha haft i den höglänta skogsmarken? Den enda riktigt 

rimliga funktion, som jag kan komma på, är att de utgjort gränsmarkerande block. Det har tiderna igenom 

funnits olika sätt att markera block för att visa att de är speciella och därmed skiljer ut sig från den spontana 

blockfloran. Kanske var borrännorna i de kluvna blocken långt borta i avlägsen skogsmark ett sätt att visa att 

blocken hade en viktig gränsmarkerande funktion. Kanske är det rent av så att stenborrning tagit sin in i den 

profana stenhuggeriet genom att först haft en exklusiv användning i ett gränsmarkerande sammanhang. 

Borrännemonumenten är ofta stora stenskapelser, som krävt mycket tid och arbete att anlägga. Man kan 

knappast räkna med att de skyltat för små skiftesgränser i skogsmarken. Det krävs nog större och viktigare 

gränser för att motivera denna typ av stenmonument. Det rör sig antagligen om viktigare bygdegränser, som 

kan ha fått sin stenskyltning betydligt tidigare än de skogsgränser, som tillkommit i anknytning till 1700 - och 

1800-talets skiftesreformer.

Område 14 

Jag har egentligen aldrig lyckats förstå mig på det här mäktiga överhangsblocket i Storskogen vare sig till funktion eller konstruktion. 

Det är naturligtvis en mästerlig stenhuggarprestation att få det mycket tunga och långt utskjutande överhanget att ligga kvar. En 

mycket långt borrhål har anlagts på överhangets översida och fortsätter som en borränna långt ner på den urhuggna framsidan. Det är 

inte säkert att borrännan hör till ursprungskonstruktionen. Den kan ha lagts till betydligt senare. Det kan således vara ett 2-fas – 

monument, där ett skyltblock från stenåldern flera tusen år senare gjorts om till ett gränsmarkerande, borrännemärkt monument. 

Överhangsblocket är kanske Storskogens mest intressanta och spännande objekt både ifråga om arkeologi och konst - och kanske också 

det mest osannolika. Det borde helt enkelt inte finnas!

Område 14 

Den uppställda stenskivan med klyvhålsmärken runt kanterna har tillhuggits bara något hundratal meter från överhangsblocket 

i Storskogen. Det är egentligen en lika stor sevärdhet som överhangsblocket, som ovan presenterades, och ingår kanske i samma 

sammanhang. En fråga inställer sig ganska spontant: ett sådant här resurskrävande och proffsigt stenalster, som den uppställda 

stenskivan, glömmer man väl bara inte i Storskogen? Och en följdråga: om man inte glömt den, vad handlar uppställningen i så

Område 11 

Bilden visar den vackra uppallade stensuggan, uppställd på en kulle ute i Storskogen. Undersidan är pepprad med borrade klyvhål. 

Jag har försökt tala om för stensuggan att den inte får stå här ute i skogen om den inte tydligt motiverar sin existens. Ännu har den 

inte sagt något. Den fortsätter bara att stå här på en helt osannolik plats för borrade stensuggor. Om det nu är konstens signum att 

förvåna och skaka om, så har verkligen den här stensuggan uppträtt som ett utsökt stycke stenkonst.

Område 15 

Nära Tipptoppvägen finns den här vackra stenuppsättningen. Det rör sig inte här om en slarvigt kringslängt restmaterial efter en stentäkt. 

Det är en mycket välkomponerat skyltmonument som vi ser. Det vackert formade huvudblocket har i ena kanten pallats upp på tre mindre 

rundade stenar. Och två stenstycken har medvetett placerats strax framför. Det är alldeles uppenbart att den här kompositioen vill 

kommunicera något mycket speciellt. Men vad? Framför finns en stor grop, som på ena sidan är kantsatt med block. Framför gropen finns 

märkliga uppställningar med stenmaterai som kluvits med borrteknik. Huvudstenen är verkligen placerad så att vänstra ovansidans 

klyvhålsrand blir maximalt exponerad. Kanske är de grunda borrade klyvhålen rentav tänkta som en sorts dekoration. Den välarrangerade 

uppställningen för tankarna till en förkristen gravplats samtidigt med stenborrningsförfarandet antyder en betydligt senare tidsperiod. Det 

är kanske den inbyggda tvetydigheten ifråga om datering som gör monumentet så spännande.

Område 15 

I närheten av det vackra blockarrangemanget på föregående bild finns flera andra block som också 

franhuggits med borrteknik. Bilden visar ett långsträckt rektanguläret bort, som till formen påminner om 

en grindstolpe. Blocket har tätt satta klvborrännor längs överkanten. Längs till vänster ligger ett 

klubbliknande skrotstensblock som har borrännor längs en underkant.

Område 8 

Stort platthugget block med huggna vertikala sidor. På olika ställen i blocket finns åtskilliga klyvborrhål, 

som av någon anledning aldrig utnyttjats till fullgången klyvning (se också nästa bild).

Område 8 

Exempel på klyvborrhål, där klyvning aldrig slutförts. Till höger om borrhålsraden löper en vertikal borränna. 

Det är verkligen inte lätt att förstå syftet med klyvningsaktiviterna här! (Samma block som på föregående bild).

Område 12 

Svårbedömd blockformation där stenborrning använts. Det kvarstående blocket har en lång lodrät borrännas 

som motsvaras av en borrännerest på det större framförlagda blocket. . De borthuggna bitarna har inte 

transporterats bort eller slarvigt lämnats på marken. Det har prydligt ställts framför det större blocket som en 

medveten skyltning. Skyltning för vad? Kanske rör det sig om ett gränsmarkeringsblock. Och trots den tydliga 

borrännan är det kanske inte helt lätt att åldersbestämma blockarrangemanget.

Område 12 

Stor blockkloss i skogsparti i Storskogen. Klossen ser inte naturlig ut utan verkar ha utsatts för stenhuggning. 

På klossens översida löper en längsgående spricka, som tagits upp genom kilning i ett stort antal grunda 

klyvhål. I ett av klyvhålen sitter det faktiskt kvar en järnkil. Det är ett unikt fynd. Jag har gått igenom många 

hundra klyvplatser där borrteknik använts. Och det här är den andra järnkil, som jag hittat! (se nästa bild!)

Område 12 

Mitt i klyvsprickan finns en kvarsittande järnkil. Kring kilhuvudet sitter några sidjärn, 

som fördelar trycket på ett effektivt sätt.

Område 12 

I ett litet sankt område uppe på högplatån har stora blockstycken huggits loss och efterlämnat en slät 

vertikal blockvägg. Klyvningen här har skett med borrteknik, där flera grunda borrhål anlags i rad. De 

stora borthuggna stenhuggorna ligger kvar framför huvudblocket och har således aldrig avhämtas. 

Vad funktionen beträffar är det en svårbedömd klyvplats. Varför lägga ner arbete på att hugga bort 

stora blockbitar och sedan bara låta dem ligga kvar på klyvplatsen?

Område 12 

Stor släthuggen blockvägg med klyvborrännor. En bit framför blockväggen (syns ej på bilden ) 

finns några stora borthuggna blockstycken med borrännor placerade på marken.

Område 12 

Några klyvborrännor syns i den kvarstående blockväggen. För ovanlighetens skull 

sitter inte borrännorna i rad utan bildar en rundel.

Område 12 

Stort blockstycke med borrännor längs den hitre överkanten

Område 12 

Stor borthuggen stensugga med klyvborrännor på undersidan. 

Stensuggan står framför en stor släthuggen blockvägg.

Ytterligare en stor bortkluven stensugga med klyvborrännor på undersidan 

Område 12

Område? 

Mindre block i Storskogen med en tydlig lång klyvborränna längs ena kanten.

Område 8 

Trekantigt block, som tillhuggits med hjälp av långa klyvborrännor i de främre parallella kanterna. 

Troligen ett gränsmarkerande block. Blocket är placerat i ett område där häradsgränsen korsar 

Tipptoppvägen.

Område 11 

Fullständiga klyvborrhål på blockets framsida 

Det spräckta blocket sett bakifrån 

Granen framför blocket hade hittills dolt borrhåls -mynningarna 

på den lodräta ytan. Men en dag valde min blick rätt vinkel och 

trängde fram till de vågrätt satta borrhålen. Det var varken de 

första eller sista borrhål som jag skulle upptäcka längs 

Tipptoppens väg -sträckning. Men det är ändå ovanligt att få se 

hela klyvborrhål. Vanligtvis ser man bara en del av ett borrhål 

(en borränna) efter en genomförd klyvning. Men här har 

klyvningen visserligen påbörjats men av någon anledning 

avbrutits och därför finns de runda borrhålen kvar. Av märkena 

vid själva borrhålen kan man se att man antagligen börjat kila i 

borrhålen. Vid sidan av blocket har ett mindre block med tydliga 

borrade klyvhålsmärken i underkanten prydligt uppställts 

Bredvidstående mindre block med klyvhålsmärken i 

underkanten

Vackert blockstycke som kluvits fram med borrteknik 

Område 14

Område 16 

Man blir förvånad över hur mycket storskaligt och vackert hugget stenmaterial som ligger kvar på vissa klyvhålsplatser långt inne i 

Storskogen Det är knappast husbehovshuggande bönder som haft behov av så storskaligt material. Kanske har det beställts av någon 

myndighet eller institution i Uppsala stad för att ingå i någon form av byggnadsverk (Akademiförvaltningen äger ju sedan gammalt 

skogsmark i Storskogen). Förvånansvärt nog har dock Inte ens de allra läckraste stenklossarna forslats bort. Eftersom 

Akademiförvaltningen äger (och länge har gjort) Ekeby kvarn, så skulle man ju också kunna tänka sig att man här huggit material som 

skulle ingå i den mäktiga gråstengrunden till kvarnbyggnaden. Eller också var de här vackra stenklossarna tänkta att användas på

Område 12 

Man har naturligtvis hört uttrycket ”hugga i sten”. Och det har ju stenhuggarna här gjort i dubbel bemärkelse. Att de verkligen 

huggit i stenen och kluvit den förstår man av ett par borrade grunda klyvhål längst upp. Och samtidigt verkar de ha huggit i sten i 

den bemärkelsen att de varit missnöjda med klyvningen och bara lämnat blocket åt sitt öde. Men hur exakt klyvning har man väl 

rätt att förvänta sig, när man är så lat att man bara sätter ett par små klyvborrhål högst upp? Det är något som inte stämmer här. 

Kanske stenen sprack innan man ens hann anlägga alla klyvborrhål som man tänkt sig. Eller kan det faktiskt vara så att 

stenhuggarna var helt nöjda med sitt klyvarbete. Och hur ska man då uppfatta klyvningen?

Område 12 

En bit in från Tipptoppvägen har ett stort stycke av en bergsklippa huggits loss med hjälp av borrteknik. En lång djup 

borränna sitter i den inre vassa kanten av det borthuggna stycket (syns ej på bilden). Men efter den inledande klyvningen 

verkar man ha lämnat klippan åt sitt öde. Någonting har helt enkelt kommit i vägen – som det ofta gör i livet. Eller också 

har berget inte spruckit upp på det sätt man velat. Men vad kan man egentligen begära om man bara använder sig av ett 

enda klyvborrhål? Eller också var man helt enkelt inte nöjd med stenkvalitén. Stenkvalité är tyvärr ingenting som jag kan 

bedöma. Stenhuggarna har säkert lämnat in för gott och vi kan inte fråga dem. Men antagligen sitter de i sin 

stenhuggarhimmel och planerar för sin återkomst till platsen. Och då djävlar i mig ska det huggas!

Tillhugget fyrkantigt block i närheten av en större klyvplats. Det verkar nästan som om blocket 

dumpats här en bit från klyvplatsen.

Område 16 

Välhugget stenstycke i nederkanten av slänten (mot Tipptoppvägen). Blocket har huggits fram med 

borrteknik

Område 16 

Under det stora vackra flyttblocker vid Tipptoppvägen hittar jag en litet stenstycke med en tydlig borränna. Ålder? Kanske 

är det en stenrest efter ett sentida vägbygge eller kanske är borrännan mycket äldre än så?

Område 16 

Stenarrangemanget här (på samma kulle som släntblocken) liknat mycket det som vi möter vid en blockgrav. 

Men undersöker man stenmaterialet lite närmare så ser man att flera av stenarna har borrade klyvhålsmärken. 

Någon form av stentäkt har alltså ägt rum här även om syftet med stentäkten är okänt. Ingenting hindrar 

förstås att en blockgrav av senare tiders stenhuggare kan ha utnyttjats som stentägt. Det är kanske därför 

man får den lite dubbla känslan.

Område 16 

Märkligt placerat hugget block i övre delen av en sluttning ner mot en klyvplats. Blocket har flera 

grunda klyvborrännor på undersidan

Område 12 

Klyvplats vid ingången till Badkarsboplatsen. Här finns flera blockstycken som bär borrännespår efter klyvning med 

borrteknik. Mycket klyvmaterial ligger kvar på klyvplatsen och det är osäkert hur mycket (om ens något) som verkligen 

avlägsnats.

Område 12 

Tydliga spår efter klyvning med borrteknik. Samma klyvplats som på föregående bild.

Kap.13. Block och Blockarrangemang 

som Gränsmärken

Människor har med stor sannolikhet bott i Storskogen under något tusental år i sen stenålder. Utifrån boplatser 

utanför skogen har de sedan fortsatt att utnyttja skogsmarkens resurser in i modern tid (och gör så fortfarande). 

Det finns därför anledning att tro att olika typer av gränser i den höglänta skogsmarken upprättats och utmärkts 

under många tusen år. 

Under sen stenålder har man antagligen skyltat för boplatsområden och kultplatser med skyltblock och olika 

typer av blockarrangemang. I kap. 1 ovan har vi presenterat en del exempel på den gamla skyltstenensfloran 

som hör till det äldsta kuturstensskiktet i Storskogen. Redan under medeltiden (eller kanske ännu tidigare) har 

antagligen administrativa områden (typ härader och socknar) fått gränsmarkeringar av sten - även om nog 

främst naturformationer som sjöar, åar, berg och åsar främst utnyttats får gränsmarkeringar. Och mycket gamla 

bygdegränser har antagligen omskyltats flera gånger under sin långa existens. Och det kan finnas spår av flera 

olika typer av skyltsystem. Runt sådana gränser ser man ofta stora aktivitetsytor med huggen sten. Bara en liten 

del kan rimligen ha huggits för att upprätta olika typer av gränsmonument av sten. Det mesta måste ha huggits 

av helt andra syften. Kanske har en del av aktivitetsytorna tillkommit redan under sen stenålder. Och kanske är 

det bara en slump att bygdegränserna går genom dessa områden. Men stora bygdegränser har antagligen haft 

stora skogsallmänningar knutna till sig (både härads och sockenallmänningar). Det har här varit möjligt för 

personer, som inte ägde egen mark, att ägna sig åt stenhuggning och på så sätt förtjäna sitt uppehälle. 

Huggningarna befrämjades också av att det längs större gränser fanns både huggna trädgator och stigar som 

underlättade transporterna av huggen sten. I storskogen finns mycket omfattande stenhuggning längs 

häradsgränsen mellan Rasbo och Vaksala härader - en gräns som korsar Tipptoppvägen. Men huggningarna i 

Storskogen finns på många platser och är således inte specifikt relaterade till häradsgränsen. 

Under 1700- och 1800-talets skiftesreformer delades inte bara åker- och ängsmark upp. Också skogsmarken 

delades upp i olika skiften. Och även skogsskiftenas rågångar behövde utmärkas med stenskyltning. Också i

Storskogen upprättadess många nya skogsgränser. Det fanns tydliga instruktioner från Statens 

lantmäteriverk hur sådan utmärkande stenskyltning skulle utformas. Men det var inte alltid som dess 

instruktioner följdes. Och vid sedan av gränsstenar och gränsrösen av standardiserat snitt ser man 

också många märkliga - och ibland mycket fantasifulla - hemmabyggen. 

På en del ställen i Storskogen - även längs Tipptoppvägen - finns klyvplatser där stenhuggningen skett 

med stenborrningsteknik. På dessa platser kan man ibland finna märkliga monument, som är 

uppbyggda av block med klyvborrännor. Jag brukar ibland benämna dessa skapelser för 

borrännemonument. Eftersom borrningsteknik använts så är det rimligt att anta – även om man inte 

kan vara helt säker – att stenmonumenten tillkommit ganska sent. Kanske rör det sig om relativt 

sentida gränsmonument. Det är svårt att hitta någon annan rimlig förklaring för sentida 

stenmonument i skogsmark. Och det känns nästan som om en intressent utanför bygden kommit in i 

bilden och utmärkt gränser med borrteknik – något som annars inte är vanligt. Det man då kommer 

att tänka på är att Uppsala Universitet (Universitetsförvaltningen) sedan gammalt äger skogsmark i 

Storskogen. Kanske har denna mäktiga institution valt att markera gränserna runt sina skogsägor med 

sten, som kluvits med borrteknik. Och kanske har rent av Universitetet haft tillgång till 

stenborrningsspecialister mycket tidigt - kanske rent av före skiftesreformernas tid. Och kanske utgör 

borränneblocken i Storskogen de tidigaste spåren, som vi har efter stenborrningsteknik i 

Storvretabygden. Det behövs ett närmare studium av skogsskifteskartor över Storskogen - och 

skogsgränsernas relation till borrännemonumenten - för att klargöra om det finns någon substans i en 

sådan hypotes. Borrännemonumenten redovisas inte med bilder i detta kapitel. Men några exempel 

har presenterats i kap 12 (om borrat stenmaterial) ovan.

Område 8 

Vertikala långa 

klyvborrännor 

En del blockhögar vid Tipptoppvägen kan naturligtvis utgöra dumphögar för 

överskottssten vid bygget av den moderna vägen. Men en del högar har nog 

funnits här före den moderna lastbilsvägen. Högen på bilden uppvisar ett 

vackert hugget trekantigt block. Längs båda de främre gavelkanterna löper en 

klyvborränna. Det bör ju tyda på att blocket tillskapats och placerats i ganska 

sen tid. Men vi ska kanske inte vara alltför säkra. Vi vet inte när borrännetekniken 

kom till Storskogen. Kanske är det tidigare än vi tror. Med stor 

sannolikhet är blockanläggningen ett gränsmonument, eftersom häradsgränsen 

mellan Vaksala och Rasbo härader korsar Tipptoppvägen just här.

Område 8 

Blockhögen på bilden ligger mycket nära blockanläggningen på föregående bild. Och liksom denna har den 

antagligen fungerat som en gränsmarkör för häradsgränsen. Notera särskilt den spetsiga trekantiga stenen 

i ena kanten. Ibland, när man ser spridningen av troliga gränsmarkerande blockanläggningar längs 

häradsgränsen, får man en känsla av att gränsen inte betraktats som en teoretisk smal linje utan mera som 

en bredare gata i skogen.

Område 3 

De här två stenarna –den stora rundade och den lilla spetsiga – hör med stor sannolikhet ihop. Med tanke på form 

och storlek så skulle man ju med lite fantasi kunna tänka sig att det är en moder med sin lille son som här har fått sin 

begravningsplats. Och så tänkte jag också från början. Men jag har efter hand blivit lite tveksam när jag under 

sommaren 2013 hittat två likartade stenar på höjderna bakom Himmelsvägen. (se nedan). Kanske handlar det 

snarare om en gammal typ av gränsmarkeringar?


Dubbelsten med samma utformning som den vid Tipptoppvägen – på skogshöjd bakom Himmelsvägen.


Ytterligare en dubbelsten från skogshöjd bakom Himmelsvägen. Här har den lilla spetsiga stenen på ett 

raffinerat sätt huggits ut ur den större och utgör en del av denna.

Område 15 

Jag höll på att skriva att bilden visar ett typiskt gränsröse med en mittplacerad markörsten. Men den här typen av stora 

pampiga gränsrösen är egentligen inte typiska för Storskogen. Inte ens längs häradsgränsens sträckning i Storskogen hittar man 

så stora och välgjorda gränsrösen. Kanske har det här röset - på östra sidan om Tipptoppvägen - markerat utmarksgränsen 

mellan byarna Ekeby och Fullerö. Varken större bygdegränser eller mindre skiftesgränser stoppas upp av Tipptoppvägen utan 

fortsätter österut genom skogen ända fram till Gamla Uppsalas sockengräns.

Område 7 

Gränssten i en liten blockhög i Storskogen. Någon som kan mera om gränsstenar än jag kan kanske berätta vad (om något) de två 

vågräta inristade strecken på huvudstenen betyder. Jag vet det inte.

Område 7 

Då och då kan man i den höglänta skogsmarken hitta block som påverkats av en stenhuggningsaktivitet i något speciellt syfte. I 

närheten - om inte nödvändigtvis precis bredvid - kan man då ofta hitta mera standardiserade –och ofta mindre – gränsmarkeringar. 

Uthuggningarna i blocken kan ju utgöra en äldre typ av gränsmarkering innan ett rikstäckande lantmäteri uppstått och kunnat 

lansera ett standardiserat gränsmärkningssystem. Men man kunde nog även ganska långt fram i tiden använda uthuggningar ur 

större block som gränsmarkeringar. De små och bräckliga standardiserade markeringarna behövde kanske ibland säkras upp genom 

att ett spektakulärt block i närheten markerades. Oftast använde man en kvadratisk uthuggningsform. Inte så sällan var kvadraten - 

som här på bilden – vriden.

Område 11 

Ofta kan man ha användning för en tagen bild flera år efter fotograferingstillfället. Den här bilden togs för flera år 

sedan när jag fotograferade märkliga block i ett höglänt område nära Tipptoppvägen. Det var blockets spetsiga form 

som jag då fäste mig vid. När jag nu inför sammanställningen av gränsstenar vid Tipptoppvägen, återigen synar 

bilden, så ser jag ju blocket på gavelsidan, längst ner, har kvadratiskt formad ythuggning, som antagligen ska 

uppfattas som en gränsmarkering. Se nästa bild för en förstoring av den huggna markeringen.

Område 11 

En närbild av den uthuggna gränsmarkeringen på blocket på föregående bild

Område 11 

Det finns stor variation på gränsmarkeringar i Storskogen. Här är en av de mest intressanta. Antagligen befinner vi 

oss långt fram i gränsmakeringens historia, eftersom gränsen här utmärks med ett järnrör, som satts ner i ett borrat 

hål i berget. Den lilla tillhuggna stenflisan har nog tillfogats både för att tydliggöra markering och för att skydda 

järnröret. Om jag inte misstar mig så kan man skönja en liten inhuggen kvadrat vid överkanten nära urfasningen.


Det här stora spektakulära gränsblocket befinner sig precis i kanten av Fulleröskogen - just där det stora kalhygget tar vid. 

Placeringen i relation till skog och kalhygge antyder att det rör sig om ett gränsmarkerande block. Den kvadratiska 

uthuggningen, som kanske gjorts av ett stenhuggningskunnigt lantmäteribiträde, styrker den tolkningen.

Område 7 

Stort, rundat block, som tycks vara uppställt på ett mindre stenfundament. Blocket ligger nära en skogsgräns, som går fram till 

häradsgränsen. Skogsgränsen har en mindre typ av standardiserad gränsskyltning av sten. Men i närheten finns uppställda 

skyltblock som tycks komplettera och förstärka gränsskyltningen. Blocket på bilden skulle kunna inkluderas i den grupp av 

stenhälluppställda block som jag brukar benämna podieblock. Egentligen vet vi väl inte med säkerhet tillkomsthistorien bakom den 

här typen av förmodade gränsblock. Det kan ju röra sig om skyltblock från en betydligt äldre kulturstensskikt, som senare utnyttjats 

som gränsmarkörer.

Område 6 

Det här rundade blocket, upplagt på en stenhäll, stöter vi på längs med häradsgränsen en bit efter det att den korsat 

Tipptoppvägen. Blocket står ett 10-tal meter från själva gränsstigen. Det kan ha ingått i en äldre skyltning av häradsgränsen, som 

föregått en senare mer standardiserad skyltning. Men naturligtvis kan skyltblock av den podieblocktypen, ha tillkommit redan 

under sen stenålder. Just i det här området finns spår efter annan spektakulär stenskyltning och efter troliga nedgrävda 

bobottnar. Och naturligtvis kan ett äldre skyltblock ha återanvänts för senare gränsskyltning.


Skulle jag gå förbi det här blocket i blockrik skogsmark, där jag inte lagt märke till något speciellt i blockfloran så 

skulle jag nog betrakta det som ett vanligt ”ofunktionellt” block i den naturliga stenfloran. Men nu vet jag lite 

granna om kontexten. Jag vet att en häradsgräns löper förbi bara ett hundratal meter bort. Jag vet att blocket 

ligger vid en skogsstig, som sammanfaller med Vildmarksleden. Och jag ser också att blocket är av podietyp – 

placerat på en stenhäll – av en typ som finns på andra ställen vid eller nära häradsgränsen. Kanske är också detta 

block en medvetet uppställd gränssten, som antingen skyltar för häradsgränsen eller troligare kanske för en gräns 

som mynnar ut på häradsgränsen. Men så vet jag ytterligare en sak. Bara 50 meter från podieblocket så finns 

Storskogens märkligaste stenkoloss. (Se nästa bild).

Kompletterande bild till jämförelseobjekt 

I närheten av podieblocket på föregående bild står den här märkliga och spännande stenkolossen. Det finns gott om 

stenkolosser både i storskogen och på angränsande skogshöjder. Men de flesta är liggande. Den här är upprättstående och 

reser sig mot himlen med branta sidor, varav åtminstone två verkar huggna, och med ett stenröjt område framför. Är det ett 

skyltmonument som skyltar för en gammal kultplats eller boplats? Eller är det ett gränsmonument som anknyter till den 

näraliggande häradsggränsen? Och vilken relation har föregående bilds podieblock till den här upprättsående kolossen? Det 

är många frågor som jag inte vet svaret på. Och dessutom har vi i våra gränsstensundersökningar kommit alldeles för lång 

bort från Tipptoppvägen. Och det är hög tid att ta oss tillbaka till vägen.

Område 6 

Om man inte visste att den här stensamlingen låg vid en gränsstig, så skulle man antagligen inte lägga märke till den. Men när man 

nu vet att en viktig gräns drar fram här så justerar man sökfiltret extra noggrant och tar sig lite extra tid. Och då kan man hitta den 

här typen små gränsmarkeringar som naturen nästan helt slukat.

14. Annat

Kategorin ”Annat” inkluderar en heterogen grupp av fynd längs Tipptoppvägen, som inte riktigt passar in i de 

kategorier som ovan presenterats. Det kan röra sig om märkligt formade stenfynd eller enstaka högar, som har 

en sammansättning och utseende, som gör att de inte kan hänföras till blockhögskategorin. Det kan också röra 

sig om speciella detaljer i stenytor, som relaterar till stenhuggeriet som hantverk. Här presenteras också en del 

runda stenkretsar, som tydligt skiljer ut sig från såväl de flacka små stensamlingarna som de välvda blockhögarna 

. Några bilder ägnas också åt enstaka fyrkantiga utläggningar av block, vars funktion är svårtolkad. En 

större rektangulär blockstruktur är särskilt iögonfallande. Den liknar en husgrund. Men om den nu tillhör det 

äldsta kulturstenskiktet så har den antagligen inte utgjort underlag för ett hus för levande människor.

Område 9 

Jordblandad rund stenhög med inväxta rotsystem av barrträd i kanten av svackan vid Tipptoppvägen

Område 8 

Hög (av jord och mindre stenar) i vallen till en stor djup stengrop (till vänster om bilden) med stora 

stenblock nere på botten. De djupa ovala stengroparna med kantvallar och småhögar av jord och 

småsten är svårtolkade.

Område 12 

Inget vanligt gråstensblock. Kanske rör det sig om ett block där man redan under sen stenålder hämtade stenstycken av 

kvarts för tillverkning av olika typer av redskap.

Område 10 

Möjligen målade man skyltblock i det äldsta kulturstensskiktet från sen stenålder. Jag har inte hittat något säkert belägg 

för detta. Men just det här blocket i närheten av den uppställda borrade stensuggan är nog en av de bästa kandidaterna 

till bemålade block

Område 6 

Möjligen ett exempel på inknackad djurfigur (kanske en säl) i den högjänta skogsmarken. Men något 

säkerställt exempel rör det sig inte om.

Område 14 

Bredvid ett stort tillhugget block med branta sidor står ett långsträckt block med trekantig gavelform uppallat. Kanske har en djurfigur 

inristats i gavelns stenyta. Jag har undersökt mängder av stora släta stenytor i det höglänta skogslandskapet. Det här är det mest troliga 

figurfynd jag gjort. Och då förstår säkert läsaren att jag inte funnit särskilt mycket intressant vad gäller inknackade figurer på stenytor.

Område 3 

Tre grunda hål i ytan på ett block som står alldelses bedvid den stora ”stendösen” vid Tipptoppvägen. Hålen tycks 

upptagna med någon form av redskap – dock inte ett stenborr.

Område 15 

Detaljbild på den huggna, spetsiga stenflisa, som placerats in i en grund uthuggning på toppen av en välstaplad 

blockhög, som presenterats under avsnittet blockhögar(Kap.9) ovan. Möjligen rör det sig om en gränsmarkering. Men 

vissa blockhögar kan naturligtvis vara mycket gamla och tillhöra det äldsta kulturstensskiktet i Storskogen.

Område 3 

Det är synd att den här rektangulära stenkonstruktionen inte syns från Tipptoppvägen. Den är nämligen helt unik i de 

höglänta obebodda delarna av Storskogen. Fångstfolket som antagligen bodde här för mellan 5000 och 4000 år sedan 

byggde inte hus (i vart fall inte boningshus) med den här typen av stengrunder. Möjligen då att man byggde 

kulthus/dödshus på stengrund. Det är egentligen få hus som man skulle bygga på en så här stadig stengrund ens i senare 

tid. Den stabila grunden kan ju tyda på att man sysslade med någonting eldfarligt - kanske järnframställning. Kanske var 

det en lämplig placering här, eftersom bäcken/myren nedanför innehåller myrmalm. I vart fall är det väl något som en 

fackarkeolog borde ta sig en titt på.

Område 8 

I närheten av det stora borrade blocket med platt översida - en bit från häradsgränsen - står ett märkligt format 

stenstycke lutat mot ett block. Med stor sannolikhet är det utformat och uppställt av en människohand. Men 

både tillkomsttid och funktion är för mig okänd.

Område 7 

Bilden visar en av de större stenringarna uppe på höga berget.Det finns en hel del märkligt 

formade block på och kring berget. Antagligen hör stenringarna till samma gamla 

kulturstensskikt.

Område 7 

Vissa stenringar på Höga berget består av sten av så små dimensioner att man måste treva i mossa för 

att kunna identifiera dem. En spetsig liten stenflisa sticker dock tydligt fram ur marken.

Område 7 

Ännu en stencirkel –lite slarvig och ostrukturerad – på Höga berget

Område 7 

Ytterligare en stenring uppe på Höga berget. Den tillhör inte självklart det äldsta kulturskicktet. 

Kanske är det en relativt sentida härd eller kanske rent av en sorts gränsmärke i skogen.

Område 3 

Blockcirkel i Storskogen - antagligen i området nedanför stora ”stendösen”.

Större blockcirkel i området nedanför Stora ”stendösen” 

Område 2

Område 3 

En senhöstdag gick jag längs det sanka området (där 

ibland en bäckfåra kunde urskiljas) nedanför 

Hällenboplatsen. Trots det gråmulna vädret lyste det 

plötsligt rött i vattnet på några ställen i den vattensjuka 

marken. Det fanns ingen himmel som kunde spegla sig 

i vattnet och åstadkomma den här färgprakten. 

Med stor sannolikhet indikerar färgen att ett 

järnhaltigt lager av myrmalm avsatts på botten i det 

lilla vattendraget. I Storvretabygden har 

järnframställning skett mycket tidigt. Men om 

råvaran kommer från myrmalmen just i det här 

området har jag ingen närmare kunskap om-

Ringformad stenstruktur i kanten till en större oval stengrop 

Område ?

Område 16 

Liten fyrkantig stenstruktur i nederkanten av området bakom släntblocken

Område 1 

Härdliknande struktur i området, som befinner sig i kilen mellan Tipptoppvägen och Innebandyvägen 

– alltså i Storskogen sluttning ner mot järnvägen. I närområdet finns även en grop och även en 

nedgrävd ovalrund yta (antagligen en gammal bobotten).

Vackert hammarliknande stenstycke uppställt bredvid stenhällen i området kring klyvhålsgraven. 

Område 15

Område 15 

Ett speciellt stenstycke har nog tillformats på blocket ovan, eftersom både större och mindre avslagsbitar ligger kvar här. 

Kanske har det hammarliknande stenstycket (föregående bild), som står uppställd vid stenhällen, huggits fram här?

Område 11 11 

Del av hugget och uppställt block med mycket vacker yta både färg- och strukturmässigt

Område 9 

Troligen ett gammalt klyvhack i ett stort block, som till stor del omformats till en blockhög

Troligt klyvhack i större, tillhugget block 

Område 3

Område 12 

I en liten rundad stensamling nära Tipptoppvägen finns en mycket vacker tecknad sten. Man kan förstå att den 

som anlagt den här lilla (troliga) graven har varit mycket angelägen om att få med just den här stenen.

Kap. 15 

Områdes- 

beskrivningar

Område 1 

Markeringssten: Vid infarten till Motionsvägen tar man till 

vänster upp på den steniga kullen. Uppe på krönet möter man 

först en mindre grop (kokgrop?) markerad av ett litet stenblock. 

Lite längre fram möter man en rund härdliknande struktur (se 

bilden) uppbyggd av mindre stenar. Både gropen och den runda 

vällagda stenstrukturen är kanske funktionellt relaterad till en 

trolig nedsänkt bobotten, som finns i närheten. 

Karaktärsobjekt: Nedanför den härdliknande strukturen breder 

en ganska stor, rundoval, nedsänkt (troligen grävd) botten ut sig. 

Nedsänkningen är så tydligt markerad i markytan att det med 

största sannolikhet rör sig om en struktur, som skapats av 

människor. Det kan mycket väl röra sig om en bobotten från sen 

stenålder. Man kan naturligtvis inte utesluta att moränjord 

hämtats här för vägbygge eller möjligen för uppbyggnad av den 

närliggande järnvägsbanken. Men nedgrävningens flacka 

symmetriska form styrker knappast den typen av tolkningar. 

Områdesbeskrivning: Området är en del av Storskogens 

utlöpare ner mot järnvägen. Från fyndplatsen leder en stenig 

sluttning ner till Motionsvägen, som idag skär in i skogsområdet. 

Tänker man bort dagens moderna bebyggelse 

så har storskogens utlöpare kontinuerligt sträckt sig ända ner till 

fältlandskapet och på sina ställen ända ner till Fyrisån. Det har 

varit en långsträckt attraktiv skogsluttning, som säkert 

attraherade människor under sen stenålder och bronsålder 

och som antagligen hyst en hel del boplatser.

Område 2 

Markeringssten: Alldeles bredvid vägen står ett vackert 

format block, som tydligt avviker från den spontana 

blockfloran. Det trekantiga, lite trubbspetsiga blocket, var ett 

av de första jag lade märke till vid Tipptoppvägen. I visst ljus 

blänker stenytan som vore den polerad. Med stor sannolikhet 

är blocket tillformat genom stenhuggning och uppställt här för 

att fylla en skyltfunktion. Om blocket tillhör den tidigaste 

kulturstensforan eller om det betydligt senare ställts här för att 

skylta för väg eller gräns, har jag svårt att uttala mig om. 

Karaktärsfynd: På en höjd som ganska brant sluttar ner mot 

ett sankt område med en bäckfåra finns några runda stenröjda 

ytor (någon med en låg mittuppbyggnad med mindre block). 

Det kan mycket väl röra sig om hyddbottnar från sen stenålder. 

Områdesbeskrivning: Höglänt område, som brant sluttar ner 

mot en liten bäck. Området gränsar till det större område (3) 

som inkluderar ”Stendösen” och ”Hällenboplatsen”. I detta 

större område finns flera nedsänkta ovala bobottnar. Det är 

möjligt att hyddbottnarna kompletterar bobottnarna och hör 

till samma större boplatsområde.

Område 3. 

Markeringsblock. Alldeles ute vid Tipptoppvägen står en 

imponerande stensugga (”stendösen”) upplagd på några 

stödstenar så att en stenkammare bildas under toppblocket. 

Funktionen är okänd. Det kan röra sig om ett boplatsmarkerande 

skyltarrangemang från sen stenålder – eller ett 

gränsmonument från betydligt senare tid. Eller varför inte 

bådadera? Spektakulära blockanläggningar har säkert kunnat 

fullgöra flera olika funktioner under vitt skilda tidsepoker. 

Någon undanröjd överskottssten från vägbygget rör det sig 

med största sannolikhet inte om. 

Karaktärssten . Bilden visar en av de spektakulära hällar, som 

finns i det den nedre delen av området nära bäcken. Eftersom 

mycket talar för att den här delen av området utgjort en boplats 

under sen stenålder, har jag kallat platsen för Hällenboplatsen. 

Just den här hällen förefaller ha haft en kultfunktion. 

Med lite fantasi så kan man tänka sig att det faktiskt är sälguden 

själv, som är på väg upp till sitt kutaltare. Andra och större 

hällar i området har nog haft en profan funktion inom ramen för 

hushålls- och/eller hantverksaktiviteter. 

Områdesbeskrivning. Flackt, glest skogsbeväxt område, som 

sluttar svagt ner mot en sankt område, där en mindre bäck 

rinner fram. Området är ganska blockrikt (men ändå ganska lätt 

att vandra i) med flera spektakulära block och en del blockhögar. 

I området finns några ovalformade nedsänkningar i markytan, 

vilka kan vara rester efter bobottnar. I nedre delen av området 

finns spektakulära stenhällar, som givit upphov till beteckningen 

”Hällen-boplatsen”.

Område 4 

Markeringssten: I sänkan nedanför rastplatsområdet står en stor 

(sannolikt tillhuggen) pyramidsten. Runt stenen finns en mindre 

röjd yta. I Storskogen och även på angränsande skogshöjder 

finns åtskilliga pyramidstenar. De finns ofta i gamla boplatsområden 

och tycks utgöra en standardskyltning för boplatser. 

Också i anknytning till bildens sten finns boplatsområden. Nära 

den stora”stendösen” på andra sidan vägen finns ovalformade 

nedsänkningar. Och även på rastplatsområdet finns jämna röjda 

ytor, där hus kan ha varit placerade. 

Karaktärssten: På rastplatsområdet finns flera 

blockarrangemang som sannolikt utgör blockgravar. 

Anläggningen på bilden består av en liten hög med mindre block i 

markytan och ett större centralt toppblock. Anläggningen utgör 

ett mellanting mellan en kal blockhög (som Storskogen har 

åtskilliga av) och en jordtäckt bronsåldershög med markerande 

block. 

Områdesbeskrivning: Strax efter Tipptoppen (alldeles efter 

infarten på Tipptoppvägen) vidtar ett höglänt område, som sakta 

sänker sig ned mot en sänka, där pyramidstenen står. På 

rastplatsområdets terrass (också utgångspunkt för vandringsleder) 

finns flera jämna (och röjda) ytor, som kan ha hyst hus 

under sen stenålder. I anknytning till dessa ytor finns flera troliga 

blockgravar och även en del vida grunda fördjupningar i marken. 

På olika ställen i den höglänta marken finner man små flacka 

anhopningar av mindre block

Område 5 

Markeringsobjekt: Bland flera stengropar i området fäster jag mig särskilt vid 

en alldeles ute vid vägen. Den har ingen avlång form (som de andra) utan är 

närmast rund. Den djupa gropen är tom. Och blocken som tagits bort när 

gropen anlagts ligger samlade i en blockhög på sidan om. Med tanke på 

blockhögens storlek har nog knappast någon sten i gropen fraktats bort och 

använts till andra ändamål. Möjligen kan finare moränmaterial ha grävts upp 

ur gropen för att användas vid vägbygget. Men med tanke på alla de block 

som baxats upp ur gropen är det knappast troligt att man gjort så stort arbete 

bara för att få tag i några skovlar jord. Just den runda och djupa formen tyder 

nog också på att gropen inte uppkommit vid jordtäkt. 

Det är svårt att förstå sig på gropens funktion. Och lika svårt är det att datera 

tillkomsten. Gropen är fylld med vatten (mer eller mindre) under större delen 

av året. Det är bara under de heta sommarmånaderna, som den är torrlagd. 

Men att gropen skulle ha med vägdränering att göra och samla upp 

överskottsvatten har jag svårt att tänka mig. Vägbanan, ligger ju i det här 

området ganska högt i förhållande den markyta där gropen är placerad. Och 

det finns inte heller något grävt dike mellan väg och grop 

Karaktärssten: Särskild prägel på området sätter en stor stenkulle som tycks 

vara uppbyggd av stora block. Det är svårt att avgöra om det är en naturlig 

stenkulle eller om det rör sig om en uppbyggd blockhög. Hur som helst är 

kullen skadad på den sida som vetter bort från vägen. Det ser ut som om man 

vid någon tidpunkt använt högen som stentäkt och efterlämnat en stor 

hålighet. Närheten till ”stendös” (område 3) och pyramidsten (område 4) 

antyder att högen kan vara en mycket gammal anläggning från sen stenålder. 

Men jag är långt ifrån säker. Högen gränsar till ett sankt område, i vars kant 

det finns ett stort platthugget block med några mindre, huggna block 

placerade på ovansidan. 

Områdesbeskrivning: Stenigt område med stor rundad grop och med en stor 

blockkulle, som antagligen inte enbart byggts av naturkrafter. Stora skikt av 

block ligger också på marken nedanför blockhögen. Till området hör också 

några typiska ovalformade stengropar, som ligger något längre bort från vägen 

än den runda gropen.

Område 6 

Markeringssten: Nära Tipptoppvägen finns ett större block med en 

slät vertikal stenyta, som vetter mot vägen. Ibland (nästan beroende 

på dagsformen) uppfattar jag att det finns en figur inknackad i 

stenytan. Till formen påminner den om en knubbig säl. Det kan 

förstås vara en helt spontan bildning i stenytan. Men det är i vart fall 

bland det närmaste jag kommit en inknackning/ristning i Storskogen. 

Karaktärsblock: I det här stora området finns åtskilliga intressanta 

och imponerande block och blockarrangemang. Det är därför svårt 

att välja karaktärssten för området. Jag har dock slutligen fastnat för 

den huggna anläggning (ett hundratal meter in i skogen), som 

troligen utgör en blockgrav. Det är i särklass den vackraste blockgrav 

jag funnit i Storskogen. Man har inte bara slarvigt huggit loss 

stenmassa för att åstadkomma en hög som täcker gravgömman. Stor 

möda har verkligen lagts ner för att åstadkomma en vackert huggen 

framsida på huvudblocket. Det är stenkonst när den är som allra 

bäst. 

Områdesbeskrivning: Det vidsträckta området sträcker sig 

över en arkeologiskt intressant höjd och vidare över en lågt liggande 

bäck till ett ganska högt kägelliknande berg på andra sidan. I området 

ingår också den s.k. ”Hundboplatsen”, som fått sitt namn efter en 

tillhuggen sten som har formen av en vaktande hund. Både före och 

efter bäcken finner man spår av runda hyddbottnar och ovalformade 

nedsänkta bobottnar. Ett antal större gropar finns i anslutning till 

dessa bottnar.

Område 7 

Markeringssten: Vid uppgången till höga berget möter vi ett större 

block med lite oregelbunden pyramidform. Min magkänsla säger mig att 

blocket är tillformat och att det inte alltid haft den här formen. Men jag 

kan ha fel. Jag tycker mig ofta se en figur i brunrött avteckna sig mot 

stenytan, som vetter mot vägen. Men det är inte alltid jag uppfattar det 

så. Det beror till stor del på hur ljuset faller över stenytan. Det ser ut 

som om figuren håller ett någon form av redskap i ena handen – ett 

redskap som avtecknar sig i vitt mot den rödbruna ytan. Men jag är 

långt ifrån säker. 

Karaktärsten: Uppe på den kulliga toppen av berget kan man i mossan 

finna ringar av utlagda block i mossan. Några ringar är lagda av så små 

stenar att de nästan helt försvinner i mossan. I närheten finns också en 

mycket vällagd mindre ring av stenar. Jag är osäker om den verkligen hör 

ihop med de andra - och troligen mycket gamla - stenringarna. Någon 

kan ju i ganska sen tid ha avgränsat en plats här för att tända en brasa. Vi 

skapar ju än idag sådana platser ute i naturen. Eventuellt - men mindre 

troligt - skulle det kunna handla om en gränsmarkering. Den större 

blockring som bilden visar har dock knappast fungerat vare sig som 

eldplats eller som gränsmärke. En av ringens stenar (vid tallens fot) har 

fått en storlek och form som gör att man uppfattar den som markörsten 

för anläggningen. 

Områdesbeskrivning: Höga berget är ett lite kägelformat berg som 

ganska symmetriskt sluttar ned mot lägre områden. Sluttningarna är 

ganska branta - men inte värre än att man ganska lätt kan ta sig upp till 

toppen från vilket håll som helst. Ovanför blocket med den ev. målade 

figuren finns en liten mossbeklädd platå med ett spektakulärt större 

block stående på platån. Bakom finns en mindre pyramidformad sten 

- med stor sannolikhet tillhuggen. Lite högre upp, i närheten av 

stenringarna, finns en större grop, som verkar anlagd. Höjden här är nog 

mellan 60 och 65 meter. Och den räcker gott och väl till för att 

möjliggöra någon form av mänsklig verksamhet här under sen stenålder.

Område 8 

Markeringssten: Nära Tipptoppvägen står ett vackert hugget block med 

bred bas och spetsig topp. Två långa borrännor löper parallellt ner längs 

de kanter, som vetter mot vägen. Den typen av parallella och långa 

borrännor kan rimligtvis endast uppstå vid klyvning. Stenhuggningen har 

alltså planerats för att åstadkomma ett block av en viss form. Kring 

huvudblocket finns en mindre blockhög utan särskilt tydlig struktur. Vi 

står alltså inför ett medvetet utfört skyltarrangemang och alltså inte 

inför en slarvig hög av överskottssten från vägbygget. Frågan är bara vad 

blockarrangemanget skyltar för. Precis i det här området korsar 

häradsgränsen (mellan Vaksala och Rasbo) Tipptoppvägen Det är således 

rimligt att anta att det rör sig om en skyltning för just denna gräns. 

Karaktärssten: Bara något knappt hundratal meter från vägen stöter vi 

på ett större block med platthuggen ovansida och släta vertikala sidor. 

På den platta ovanytan har ett mindre block placerats i en mycket djärv 

och utmannade position så att det rejält skjuter ut över kanten. Också 

här rör det sig om ett medvetet planerat skyltblocksarrangemang. Det 

ser faktiskt ut som om det upplagda blockstycket huggits fram i den 

blockkant som vetter mot kameran. Eftersom det finns åtskilliga spår 

efter bobottnar i området, så kan man tänka sig möjligheten att 

blockarrangemanget skyltar för ett boplatsområde från sen stenålder. 

Men det skulle också kunna handla om ett betydligt senare gränsmonument, 

som skyltar för häradsvägen. Nu behöver ju nödvändigtvis 

inte dessa båda tolkningsförslag utesluta varandra. Relativt sentida 

gränsmarkerare kan ju ha omformat ett gammalt boplatsskyltande 

monument till ett gränsmonument. 

Områdesbeskrivning: Blockrikt område, som delvis sammanfaller med 

häradsgränsens sträckning. Både ute vid vägen och på andra sidan en 

höjdrygg finns boplatsspår. Ute vid vägen finns också två stora 

blockfyllda, långsträckta gropar, som är svårtolkade. På andra sidan 

bergryggen finns också ett stort märkligt block, som utsatts för intensiv 

stenborrning (både vertikalt och horisontellt anlagda borrhål), vars syfte 

är svårtolkat.

Område 9 

Markeringsten: I kanten av en svacka i terrängen står ett 

ganska stort rundat block uppställt. Blocket står isolerat 

och vidrör marken så lätt och ytligt att man får intrycket att 

att blocket ställts här för att skylta för något viktigt - kanske 

en boplats nere i svackans botten. 

Karaktärsobjekt: Ovanför svackans motsatta kant finns en 

mycket ovanlig hög. De flesta högar jag stöter på i 

Storskogsområdet längs Tipptoppvägen är otäckta 

blockhögar som består av ganska stora block. Den här 

högen verkar uppbyggd av ganska små block och blocken 

verkar blandade/täckta med jord. Högen är mindre och mer 

symmetriskt uppbyggd än de vanliga blockhögarna. Jag har 

inte undersökt högen. Men det är inte alls osannolikt att 

det kan röra sig om en hushållsrelaterad hög med 

anknytning till en boplats under sen stenålder. 

Områdesbeskrivning: Området utgörs av en tydlig svacka i 

marken. Längs ned i svackans ena kant finns ganska 

finhugget stenmaterial. Högt upp på svackans ena sida står 

ett större rundat block uppställt, som troligen skyltar för en 

boplats. Ovanför svackans andra kant finns en hög av 

mindre block uppblandade med jord. I området har ganska 

mycket stenhuggning bedrivits.

Område 10 

Markeringssten: Längst ut vid Tipptoppvägen ligger en egendomlig 

blockhög, där block staplats på ett lite slarvigt och spretigt sätt. 

Efter vad jag kan bedöma består högen av kluvna block (alltså inte 

sprängstenar). Man får dock leta länge efter en klyvborränna. På 

ett block baktill i högen hittade jag slutligen en klyvborränna. Den 

är så vag att man knappast kan upptäcka den med ögat utan måste 

identifiera den genom att dra pekfingret över stenytan. Om högen 

haft någon funktion utöver att vara blockhög är svårt att uttala sig 

om. Min magkänsla säger mig att blockhögen inte har något med 

själva vägbygget att göra – troligare då att den har en koppling till 

en gammal bygdegräns. 

Karaktärssten: En bit in från vägen, bakom blockhögen, glesnar 

skogen. Vi når fram till kanten av ett höglänt område, där vi finner 

en stor ovalformad nedsänkning i marken. På en liten höjd ovanför 

nedsänkningen står en uppallad stensugga. Platsen skulle ju kunna 

vara idealisk för ett boplatsmarkerande skyltblock. Men vid 

närmare granskning så ser man att stensuggan är pepprad med 

små grunda borrännor längs undersidans kanter. Så något 

skyltblock från sen stenålder rör det sig inte om. Det ligger en 

klyvplats i närheten på betydligt lägre nivå. Det har således krävts 

en avsevärd arbetsinsats för att baxa upp den borrade stensuggan 

på höjden. Stensuggan är inget oavsiktligt placerat skrotstensstycke. 

Den har medvetet placerats här som någon sorts 

stenmonument. Vad funktionen beträffar är den enda rimliga 

gissningen, som jag kan göra, att det handlar om ett 

gränsmonument. 

Områdesbeskrivning: Blockrikt område med mycket 

stenhuggningsverksamhet. Både traditionell teknik och borrteknik 

har använts. Nere vid vägkanten finns ett block, där klyvning i 

upptagna borrhål påbörjats men inte avslutats av någon anledning. 

I området finns flera troliga boplatsytor. I området finner man 

också något så ovanligt som ett litet lärkträdsbestånd.

Område 11 

Markeringssten: Nära Tipptoppvägen står en märklig blockformation, som 

tillhör kategorin borrännemonument. I det här fallet har framsidan av ett 

stort block kluvits loss genom kilning i ett långt vertikalt borrhål. Efter 

klyvningen finns den ena halvan av borrhålet kvar på huvudblockets 

framsida. Och den andra halvan sitter i ryggen på det block som huggits loss 

och välvts något framåt. Vid sidan av det bortkluvna blockstycket står ett 

mindre block uppallat på några ännu mindre stenar. Det verkar röra sig om 

ett planerat blockarrangemang - ett stenmonument, som skyltar för något 

viktigt - kanske en gräns som drar fram genom skogen. När det gäller att 

förklara större monumentala blockarrangemang (med inslag av borrännor) så 

fastnar jag nästan alltid för en gränsmonument-hypotes. Det kan upplevas 

tjatigt att alltid komma dragandes med denna hypotes. Men jag har svårt att 

tänka mig en annan förklaring till byggandet av stora blockarrangemang i 

höglänt skogsmark under de senaste århundradena. 

Karaktärsten: På en högplatå ovanför Tipptoppvägen hittar man åtskilliga 

stora block, som utsatts för stenhuggeri. Blocket på bilden har fått sin 

baksida skickligt tillhuggen så att släta, vertikala och vinkelräta sidor uppstått. 

Ingen borrteknik har använts här. Det går alltså att hugga fram så här vackra 

släta ytor utan att använda borrteknik. Ibland kan man undra varför 

borrtekniken över huvud taget togs i stenhuggningens tjänst. Det gick ju lika 

bra utan stenborrning. Redan under sen stenålder kunde fångstfolket i 

Storskogen hugga sten. Den här blockformationen kan således vara mycket 

gammal. Men traditionell stenhuggningsteknik användes tillsammans med 

borrteknik långt fram i tiden. Så kanske är den bara ett par hundra år 

gammal. 

Områdesbeskrivning: Från vägen kan man via ett lägre skogsparti ta sig upp 

på en jämn höjdplatå som på sina ställen nästan uppvisar ett glesbevuxet 

parkliknande landskap. Ett idealiskt område för boplatser kan man tycka även 

om man just här inte ser några spår efter nedsänkta ovala bobottnar. Stora 

block har här påverkats av stenhuggning både med traditionell teknik och 

borrteknik. Storskaligt och oformligt stenamaterial har huggits loss och ligger 

kvar på platsen. Någon vanlig husbehovshuggning har det nog inte varit fråga 

om här.

Område 12 

Markeringsblock: Stort hugget långsträckt block ute vid 

Tipptoppvägen. Blocket står uppallat på ett mindre block precis 

i gränsen mellan lågt liggande skogsparti och högre liggande 

kalhygge. Det tittar nyfiket fram under en gran. Det verkar ha 

huggits fram ur ett stort block (eller bergknalle), vars 

skrotstensrester döljs av tättväxande granar. Huggningen har 

helt genomförts med traditionell metod utan borrteknik. 

Karaktärsblock: Stort tillhugget toppblock uppställt på stora 

understenar. Sett utifrån den närliggande Tipptoppvägen 

påminner toppblocket om ett stort liggande lejon. Formationen 

är ingen kaotisk skrotstenshög utan ett medvetet skapat och 

arrangerat stenmonument. Det kan röra sig om ett boplatsmarkerande 

block från sen stenålder eller möjligen ett gränsmonument 

från en avsevärt senare tidsperiod. 

Områdesbeskrivning: Området omfattar både ett högre liggande 

kalhyggeparti och ett lägre liggande skogsparti, som sträcker sig ända 

ner till en större skogsväg. Det finns spår efter omfattande stenhuggning 

- både av äldre oborrad typ och yngre där stenborrning 

använts. Både i skogspartiet och på kalhygget finns nedsänkta 

ovalformade ytor, som kan ha fungerat som bobottnar under sen 

stenålder. Tyvärr håller kalhygget på att växa igen med rasande fart. 

Om några få år är det knappast möjligt att längre inspektera.

Område 13 

Markeringssten: Området ligger en bit in i skogen på en liten 

högplatå. Ute vid Tipptoppvägen finns inget spektakulärt block, som 

skulle kunna signalera ingång till området. En bit in i den glesbeväxta 

skogsmarken finns dock en märklig klyvplats med ett större block, 

från vilket ett stort blockstycke kluvits bort. Klyvningen har genomförst 

genom kilning i grunda borrhål, som anlagts i en lång rad. Som 

vanligt vid klyvplatser i Storskogen är det tveksamt om något kluvet 

stenmaterial tagits från platsen. 

Karaktärssten: På den jämna högplatå-ytan finns flera tillhuggna, 

spektakulära block även om merparten av det storskaliga, huggna 

stenmaterialet finns på lägre nivåer kring högplatån. Ett av blocken på 

platån har en stor urgröpning på ena sidan och liknar ett omkullvält 

badkar. Det är efter den här blockformationen som platsen har fått sitt 

namn: ”Badkarsboplatsen”. Formationen har tillformats genom 

traditionell stenhuggning (utan borrteknik) och kan vara mycket 

gammal – kanske samtida med de troliga, ovala bobottnarna från sen 

stenålder. 

Områdesbeskrivning: Ca 100 m från vägen leder en blockrik slänt 

(där ett omfattande stenhuggeri bedrivits) upp till en jämn, 

glesbevuxen högplatå. I platåns markyta finns flera ovala 

nedsänkningar, som kan ha utgjort bobottnar under sen stenålder. Vid 

en del av bobottnarna finns stora spektakulära boplatsmarkerande 

block.

Område 14 

Markeringssten: Nära skogsvägen, i kanten av ett stort stenhuggeriområde, 

står en stor fyrkantig blockskiva uppställd mot en bakomstående blockvägg, 

varur den antagligen framhuggits. Alla framsidans kanter uppvisar grunda 

borrännor efter borrade klyvhål, som anlagts tätt i rad. Den använda 

klyvtekniken är ett tecken, så gott som något, på att det framhuggna 

stenskivan betraktats som ett viktigt objekt och att man lagt ner mycket 

arbete på att få god precision i klyvprocessen. Varför står då den vackra 

stenskivan kvar här? Eller har den kanske från början varit avsedd att 

användas på just den plats, där den huggits fram? 

Karaktärssten: En bit längre in från skogsvägen står ett av Storskogens 

märkligaste block. Blocket har ett mycket stort markerat överhang, under 

vilket mycket blockmassa huggits bort. Från överhangets översida har ett 

långt vertikal borrhål borrats, som fortsätter som en tydlig borränna i stenytan 

under överhanget. Den borthuggna stenmassan ligger som blockklossar 

framför huvudblocket. Blockbitarna uppvisar spår av borrade grunda 

klyvhål satta i rad. Med all säkerhet rör det sig inte om en märklig stentäktrest. 

Snarare handlar det om ett medvetet planerat stenmonument 

- med svårbestämd funktion. 

Områdesbeskrivning: Stort stenhuggningsområde med flera tydliga centra i 

skogsparti längs större skogsväg. Både traditionellt stenhuggeri och klyvning 

med borrteknik förekommer inom samma större område och även inom 

samma klyvplatser. En del av det huggna materialet har hög kvalitet och är 

mycket storskaligt. Det är knappast fråga om vanlig husbehovshuggning 

utförd av bönder. Snarare rör det sig om en uppdragshuggning utförd av stenhuggningsspecialister.

Område 15 

Markeringssten: Stort liggande block alldeles i kanten av 

Tipptoppvägen. Längs blockets överkant finns åtskilliga korta 

borrännor satta i rad. Om blocket har något med det moderna 

vägbygget att göra är osäkert. Klyvning med borrteknik har ju 

åtminstone ett par hundra år på nacken. Och klyvningen här kan 

alltså ha tillkommit långt före vägen. Borrhålsdiametern här är 

dock ganska stor, vilket nog indikerar att klyvningen här inte är så 

gammal. 

Karaktärssten: Ett knappt 100-tal meter in i skospartiet stöter vi 

på ett märkligt blockarrangemang bakom en större grop i marken. 

Bakom gropen har ett långsträckt -lite bågformigt - block ställts 

upp. I ena underkanten är det uppstöttat av några mindre stenar. 

Framför blockskivan har två mindre blockstycken lagts upp 

prydligt. Det större bågformade blocket har grunda borrännor 

längs halva överkanten. Blocket har alltså kluvits fram med 

borrteknik. Om dessutom borrännorna ska signalera något viktigt 

är naturligtvis svårt att säga. Också ett av de mindre blocken 

framför har klyvborrännor. Runt en del av gropkanten nedanför 

blockarrangemanget har ett par block ställts så att de stöttar 

varandra. Också ett av dessa block har borrrännor. Det vi ser är ett 

mycket prydligt uppställt blockarrangemang och definitivt inte 

något slarvigt kringspritt skrotstensmaterial. Också en del huggna 

block i närheten har uppställts och arrangerats på olika sätt. 

Arrangemangets funktion är svårbedömd. Kanske rör det sig om en 

ovanlig form av gränsmarkering. 

Områdesbeskrivning: Höglänt och blockrikt område med ett stort 

inslag av stenhuggning (både av traditionell typ och med 

borrteknik). Lite längre in öppnar sig en stor glänta, som bl.a. 

rymmer en märkligt konstruerad blockhög med en liten stenflisa 

fastsatt högst upp. I området finns spår efter nedsänkta 

bobottnar.

Område 16 

Markeringssten: Längst upp på slänten mot Tipptoppvägen finns två block, 

som medvetet tycks ha placerats på plats för att markera något viktigt 

bakom blocken. Kanske har blocken markerat aktivitets- och boplatsytor 

längre in i området. Ett av blocken har en toppig form, som påminner om 

de pyramidformade block, som under sen stenålder markerade boplatsområden. 

Karaktärsblock: En bit in i skogspartiet över en bergsbrant står en 

stor och spektakuär stensugga uppallad. Det har krävts både stor 

teknisk skicklighet och ett omfattande uppbåd av arbetskraft för att 

få den tunga stensuggan på plats i sin djärvt utskjutande position 

över bergsbranten. Den finns tydliga spår efter stenbrytning på 

berget alldeles i närheten. Antagligen har stensuggan huggits fram 

här. Troligen rör det sig om ett skyltblock från sen stenålder. 

Uppställningssättet är inte typiskt för sentida gränsmonument i 

skogsmarken. 

Beskrivning av området: Stort stenhuggningsområde där klyvning skett 

med både traditionell metodik och mer modern stenborrningsteknik. 

Framför allt imponeras man av de stora kvarliggande stenklossar, som 

huggits fram med borrteknik. Flera nedsänkta ytor, som kan ha fungerat 

som bobottnar under sen stenålder, finns i området. Området har flera 

stora och spektakulärt tillformade block, som ibland påminner om 

djurkroppar

Område 17 

Markeringssten: Oansenlig block (förmodligen hugget) 

alldeles i vägkanten. 

Karaktärssten: Stort block, som antagligen vid något 

tillfälle utsatts för en stenhuggningsinsats och styckats 

upp. Halva blocket, med en tendens till svagt överhang 

upptill, står fortfarande kvar och påminner om en stor 

Buddagestalt i sten. Andra hälften av blocket har 

styckats i mindre blockstycken, som ligger framför den 

upprättstående blockhalvan. Antagligen rör det sig om 

ett skyltblock. Det kan röra sig om ett mycket gammalt 

boplatsmarkerande blockarrangemang eller en 

betydligt senare gränsmarkering i sten. Man kan 

naturligtvis inte helt utesluta att blocket spontant fallit 

sönder så att den märkliga blockformationen 

uppkommit. Men den kvarstående blockhalvan har en 

så speciell och märklig form att det är rimligt att tro att 

den utformats av människor för något speciellt syfte. 

Områdesbeskrivning: Blockformationen står i ganska 

blockrik och svårforcerad mark nära Tipptoppvägen. 

Några andra intressanta blockfynd finns inte här. Det 

finns inte heller några spår, som tyder på att det har 

funnits en gammal boplats här.

Avslutning

Storskogen ett arkeologiskt friluftsmuseum och Tipptoppvägen en arkeologisk stig 

Jag välkomnar naturligtvis en ambitiös inventering och kartläggning av fackarkeologer i Storskogen. Först och 

främst skulle jag vilja att man närmare studerade bosättningsstrukturen här under stenåldern och att man om 

möjligt identifierade olika åldersskikt under de förmodligen mer än 1000 år som fångstfolket bodde här. Det 

skulle också vara spännande att se om man ur arkeologiska data kunde utröna vad som hände med 

Storskogsfolket när området tappade sin ö-karaktär och marina prägel. Lämnade fångstfolket sin skog för att ta 

slätten i besittning. Eller blev man utkonkurrerade och kanske bortkörda av en invandrande folkgrupp, som 

bosatte sig på slätten och ägnade sig åt boskapsskötsel och jordbruk? 

Den känsla jag får när jag vandrar runt i Storskogen runt Tipptoppvägen är att Storskogsfolket ganska plötsligt 

bröt upp från sina boplatser i skogen utan att ersättas av andra folk. Storskogsfolket var alltså den sista grupp 

som storskaligt bodde i Storskogen. Den yngre stenålderns kulturlager har alltså inte blandats samman med 

andra och senare kulturlager. Och spåren efter boplatserna har inte täcks av ett lager fet åkermylla som nere på 

slätten. Och kulturstenen kring boplatserna har inte röjts undan för att lämna plats för senare tiders åkerbruk så 

som antagligen skett nere på slätten. Förutom lite vägbyggande och inslag av stentäkt har spåren från det 

förflutna lämnats kvar tämligen orörda och väntar bara på att bli återupptäckta. 

Storskogen har alltså karaktären av ett stort arkeologiskt friluftsmuséum. Och det går i det här området ganska 

lätt att göra repor i tidens spindelväv och kika in och upptäcka spåren efter det gamla fångstfolket. 

Jag har ibland funderat kring möjligheten att skapa arkeologiska stigar som går in till de mest sevärda och 

spännande fynden i Storskogen. Fyndplatserna längs sådana stigar skulle naturligtvis vara försedda med skyltar 

som informerade om platsen ifråga. När jag nu själv kan studera min sammanställning av fynd kring 

Tipptoppvägen så har jag kommit på andra tankar. Fynden längs Tipptoppvägen är så många och så 

representativa för hela fyndområdet att det kanske skulle räcka med att använda just Tipptoppvägen som

en arkeologisk stig. Storskogens marker är sannerligen inte lättillgängliga och det skulle verkligen inte 

vara lätt att ta sig fram längst steniga och branta skogsstigar. För äldre personer eller för 

rörelsehindrade utgör ju Tipptoppvägen en relativt lättframkomlig sträckning. Och för att ytterligare 

underlätta framkomligheten skulle det säkert gå att ordna så att man kunde köra in med olika fordon. 

Det som behövs för att göra Tipptoppvägen till en intressant och lärorik arkeologisk stig är att förse den 

med lämpliga informationsskyltar och att utarbeta en översiktskarta, där intressanta fyndplatser 

prickats in.

Avslutande kommentar som handlar om gränser och som tar sikte mot en 

uppföljningsundersökning. 

I föreliggande undersökning har inte utstakade gränser i skogsmarken ägnats någon större uppmärksam 

även om åtskillig kultursten tiderna igenom säkert har tillformats, arrangerats och positionerats för att markera 

sådana gränser. Kulturstenen längs Tipptoppvägen har inventerats helt oberoende av förekomsten av äldre 

bygdegränser och även av yngre skiftesgränser, som etablerats under senare århundraden i skiftesreformernas 

spår. Inventeringen har alltså inte styrts till delområden med kända skogsgränser. Och det har säkert inledningsvis 

varit hälsosamt för att få en första generell och täckande bild av kulturstensfloran i området. 

Under inventeringsarbetets gång har jag dock knappast kunnat undgå att samla på mig en del information om 

förekomsten av skogsgränser i området. Även om Storskogen kan upplevas som svårtillgänglig och avlägsen 

skogsmark så handlar det ingalunda om gränslös mark. Det finns faktiskt åtskilliga bygdegränser som berör 

området kring Tipptoppvägen. Särskilt bör förstås omnämnas den häradsgräns (mellan Vaksala och Rasbo 

härader) som korsar Tipptoppvägen. Häradsgränsen stärker sina aktier som viktig gräns, eftersom den också är 

sockengräns och även bygräns mellan Ekeby och Storvreta. En så stor och viktig bygdegräns kan naturligtvis 

förväntas ha en särskilt intressant och spektakulär stenmarkering. Här kanske man också tänka sig en 

differentierad stenskyltning, eftersom gränsen har flera särskiljande funktioner (mellan härader, mellan socknar 

och mellan byar). En bit längre in i skogen korsar även bygränsen mellan byarna Fullerö och Ekeby Tipptoppvägen. 

Även här kan det finnas en både gammal och intressant stenskyltning – en stenskyltning som möjligen kan följa 

lite olika stråk, eftersom gränsens sträckning kan ha förändrats något genom århundraden. Och möjligen berör 

även Fullerö bys södra utmarksgräns Tipptoppvägens slutdel längst i söder inom området. I området finns 

slutligen ett skogsskifte kopplat till ett hemman med kvarn i Ekeby by, vilket av kungamakten donerats till Uppsala 

Universitet redan under första hälften 1600-talet. Det är dock inte särskilt troligt att ett visst skogsparti, som en 

följd av donationen bröts ut ur byallmänningen och fick en särskild stenmarkering. Troligare är då att Uppsala 

Universitet kan ha varit uppdraggivare för åtminstone en del av den omfattande stenhuggning, som onekligen 

bedrivits i den skogsmark, som hört till Ekeby bys utmarker. Ytterligare ett skogsområde tillhörigt Uppsala 

Universitet ligger i anslutning till Tipptoppvägen – men på Fullerö bys gamla utmark (förmodligen tillkommet 

genom ett liknande donationsförfarande på 1600-talet).

Naturligtvis är det både intressant och viktigt att undersöka hur den identifierade kulturstenen kan vara 

relaterad till de bygdegränser, som drar fram genom undersökningsområdet i Storskogen. De riktigt gamla 

bygdegränserna kan ha existerat i närmare tusen år och kan ha blivit föremål för olika typer av stenskyltning 

under århundraden. Kanske finns det spår av riktigt gammal stenskyltning, som markant avviker från senare 

tiders standardiserade gränsrösen. Bygdegränserna kan också ha ändrat sträckningar genom terrängen både 

en och flera gånger under tidernas lopp. Ock kanske är det möjligt att identifiera stenstråk,som tyder på 

tidiga alternativa sträckningar av bygdegränserna, vilka inte det relativt sentida kartmaterialet fångar upp. 

Men att koppla kultursten till gränssträckningar kan nog vara en både knepig och trixig sysselsättning. 

Kultursten kan naturligtvis finnas i gränslinjer av ren tillfällighet. Och spektakulär kultursten, som inte låter 

inplacera sig i kända bygdegränser kan ändå ha varit gränsmonument, som ingått i gränslinjer, som är 

betydligt äldre än de bygdegränser, som vi känner till. Och en del av den kultursten som vi kanske med 

säkerhet kan föra till kända bygdegränslinjer kan vara återanvända skyltblock och skyltblocksarrangemang 

från en betydligt tidigare period (sen stenålder), då en jägarbefolkning med stor sannolikhet bodde och 

verkade i Storskogen, som då fortfarande var en ö i ett skärgårdslandskap. Med stor sannolikhet kan vi räkna 

med ett sådant återanvändande av kultursten förekommit. Det måste ha varit mumma för relativt sentida 

gränsläggare att kunna utnyttja block , som redan tidigare utformats på ett spektakulärt sätt för att få en 

tydlig skyltkaraktär. Och slutligen har vi naturligtvis problemet att kunna skilja kultursten 

(människopåverkad sten) från sådan som naturkrafterna utan människans hjälp producerat. I slutändan 

kokar ju detta ner till frågeställningen om mitt inventerade stenmaterial i undersökningsområdet längs 

Tipptoppvägen är tillräckligt ”kulturstenssäkrat” för att över huvud taget kunna utgöra ett användbart 

basmaterial för att undersöka kulturstens relation till kända gränssträckningar. 

Men svårigheterna behöver naturligtvis inte hindra oss från att göra ett försök att undersöka kopplingen 

mellan kulturstenen och bygdegränserna. Men då räcker det nog inte att bara studera det lilla 

undersökningsområdet runt Tipptoppvägen. Då gäller det nog att försöka dra ut de långa bygdegränslinjerna. 

Kanske måste vi, när det gäller bygränsen mellan Fullerö och Ekeby, vandra genom skogen till 

Norrbo för att studera kulturstenen i områden, där bygränsen lämnar odlingsbygden och letar sig in i 

Storskogen. Och när det gäller häradsgränsen skulle vi kanske behöva leta kultursten nordväst genom

skogen ända fram till Vretalundsområdet. Och när det gäller Fullerö bys södra gräns så borde vi kanske 

försöka etablera kontakt med gränslinjen i Tvärmyran- och Tistelvallentrakten. Och kanske skulle vi 

behöva följa alla nämnda gränslinjerna ner i Fyrisåns dalgång. För säkert är att alla gränslinjerna förr eller 

senare slinker ner i Fyrisåns vattenspegel. 

Det blir en hel del vandringar, en hel del kulturstensinventerande i nya områden, en hel del letande efter 

bygdegränser i gamla kartor och dokument – och kanske också en hel del GPS:ande för att göra 

positionsbestämningar. Vi får se vad tid och ork räcker till. Jag upptäcker medan jag skriver att jag 

använder ”vi” i stället för ”jag”. Antagligen rör det sig om ett omedvetet ”slip of the hand”, eftersom jag 

nog någonstans inser att det är ett för stort uppdrag för en ensam gammal man. Någon form av 

uppföljning där kultursten relateras till kända gränser vill jag ändå försöka prestera. Det är jag ju 

egentligen skyldig den vackra, intressanta och spektakulära kulturstenen - även om den låtit mig få den 

stora äran att inventera den utan att den ställt några som helst krav på motprestation. 

Och skulle det i slutändan visa sig att merparten av den spektakulära kulturstenen i undersökningsområdet 

måste avfärdas från gränssammanhanget så är det knappast att betrakta som ett misslyckande, 

Tvärtom! Det öppnar ju för möjligheten att det rör sig om en ännu finare kulturstensfamilj från sen 

stenålder. Det är inte ofta som man önskar sig ett negativt utfall av en planerad undersökning. Men här är 

väl ett sådant tillfälle, där ett negativt utfall bara gör undersökningsobjekten ännu mer intressanta. 

Så kanske vi ses vid någon Storskogsgräns till sommaren! Ta gärna med en termos med kaffe. Jag brukar 

ofta glömma det! 

Adderat till presentationen i januari 2019 

Sven-Inge Windahl

Vacker vriden torrfura i Storskogen nära Tipptoppvägen

En del dagar var det tungt att vandra längs Tipptoppvägen. Jag minns särskilt en dag som kändes särskilt tung. 

Jag skulle snart fylla 70 och kände mig lika gammal som stenarna jag undersökte längs vägen. Men så kom solen 

och lade några ljusstrimmor över vägen. Och ut ur ljuset kom plötsligt en nyfödd älgkalv stapplande rakt emot mig. 

Han var nog bara ett 10-tal meter från mig när han vinglade ner bland granarna vid vägkanten. En gammal man 

bland gamla stenar fick möta ett nytt liv i dess första skälvande födelseminuter. Och allt kändes plötsligt mycket 

lättare!

Stenspåren längs Tipptoppvägen

Stenspåren 

längs Tipptoppvägen 

Sven-Inge Windahl, 2018

Stenspåren längs Tipptoppvägen Sven-Inge Windahl 2018

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?