Digital VF 2019 - 1

stinarigback

INNEHÅLL Nummer 1. 2019

14

50

6 Aktuellt. Rekordmånga deltog i

årets Vinterfåglar Inpå Knuten.

14 Porträtt. Patrik Olofsson.

18 Artbegreppet, del 3. Per

Alström sätter punkt.

26 Riksinventering. Berguv är

riksinventeringsart 2019–2020.

30 Lappuggleprojekt. Hjälp till att

spana efter lappugglor.

34 Hybrider. Raritetskommittén

reder ut hybridfrågan.

42 Galleriet. Sparvuggla – vår

minsta uggla.

44 Klassiker. Johan Axel Palmén –

en av Finlands stora ornitologer.

26

57

50 Djupdykning. Så hittar du den

iberiske gransångaren.

54 Recensioner. The Ascents of

Birds.

56 Brev. Erik Hirschfeld om att

flyga.

57 Knivigt. Lär dig att skilja på

ormvråk och fjällvråk.

58 Fråga Experten. Har alla fåglar

en kräva?

60 Kåseri. Torsten Green-Petersen

vandrar i ett vinterlandskap.

61 Korsord.

62 Retro. När gransångaren

etablerade sig i Skåne.

REDAKTÖREN:

Inventering

DEN FJORTONDE UPPLAGAN av Vinterfåglar

Inpå Knuten är just i hamn. Allt

pekar på att det är rekordmånga som

har rapporterat – i skrivande stund

är prognosen en bra bit över 20 000

rapporter! En orsak har säkert varit

att vi haft ett gynnsamt vinterväder i

hela landet. Jämfört med 2018 är det

genomsnittliga antalet fåglar vid de

fågelmatningar som har deltagit fyra

fler, 53 mot förra årets 48.

Koltrast, gråsparv och, lite överraskande,

gulsparv är tre arter som

det är fler av än i fjol. Gulsparv har

vikande trender i de flesta inventeringar

och även om det inte går att dra

några långtgående slutsatser om hur

gulsparven mår är det ändå roligt att

det är många individer av arten.

APROPÅ INVENTERINGAR SÅ gör riksinventeringen

comeback på nytt. Det

är sex år sedan den senaste genomfördes,

det var 2013 som föreningens

medlemmar gick man och kvinna ur

huse för att räkna fiskgjusar. Nu är

det berguvarnas tur att bli räknade.

Berguvens population har räknats

flera gånger, senast för tio år sedan.

Det här är åttonde gången som landets

berguvar räknas. Riksinventeringen

av berguv pågår i år och även nästa år.

Mer om hur det går till står att läsa på

sidan 26.

Att vara med och inventera, oavsett

om det är Svensk Fågeltaxerings eller

BirdLife Sveriges inventeringar, är

stimulerande, spännande och tillfredsställande,

och man bidrar verkligen till

fågelskydd.

NIKLAS ARONSSON

REDAKTÖR FÖR VÅR FÅGELVÄRLD

vår fågelvärld | 1.2019 3


LEDARE

Lotta Berg

Vår

Fågelvärld

ges ut av Sveriges Ornitologiska Förening –

BirdLife Sverige.

Forskning för fåglarna!

Föreningens

forskningsengagemang

omfattar

dessutom

olika artprojekt, till

exempel berguv

respektive backsvala,

och vårt nya

Östersjöprojekt ...

BIRDLIFE SVERIGE VILAR på tre ben: fågelskydd, fågelintresse

och fågelforskning. Vad gäller fågelskyddet är detta nära

kopplat till naturskydd och exploateringsfrågor generellt.

Fågelintresset, det är ju själva fågelskådningen, med allt från

fågelmatning i trädgården till vår volontärverksamhet och Fågeltornskampen.

Sedan är det forskningen, som kanske märks

mindre utåt men likväl är en mycket viktig del av föreningens

verksamhet.

De flesta känner nog till att BirdLife Sverige driver Ottenby

fågelstation, där såväl ringmärkning som annan forskning

bedrivs. Men alla känner kanske inte till att föreningen sedan

många år även ger ut tidskriften Ornis Svecica. Detta är en

vetenskaplig tidskrift för forskningsresultat

från såväl professionella forskare

vid universiteten som för duktiga

amatörforskare (”fritidsforskare” vore

kanske en mer rättvis benämning),

som lagt mycket tid och energi på

att studera en viss fågelart, ett visst

fågelbeteende eller en viss fågelbiotop.

Tidskriften håller nu på att gå över i

nästa fas: från att ha tryckts på papper

så kommer den i framtiden att publiceras

digitalt. På så sätt sparar vi papper,

men framförallt ökar vi tillgängligheten!

Från och med nu är det gratis att

prenumerera på tidskriften – den ska vara fritt tillgänglig för

alla våra medlemmar, för forskare världen över, och för alla andra

som är intresserade av modern fågelforskning. Detta tycker

vi är en väldigt spännande utveckling!

Föreningens forskningsengagemang

omfattar dessutom olika

artprojekt, till exempel berguv

respektive backsvala, och vårt

nya Östersjöprojekt som får

bidrag av Postkodstiftelsen. I det

projektet ligger fokus på skräntärnor

och silltrutar, och målet är

att kommunicera fågelskydd till

allmänheten, samt få ett resultat

som sedan kan tillämpas på ett

effektivt sätt i vårt fågelskyddsarbete.

CHEFREDAKTÖR OCH ANSVARIG UTGIVARE

Niklas Aronsson, niklas.aronsson@birdlife.se

Vår Fågelvärld, Flygfältsgatan 16 A, 423 37 Torslanda.

Tel: 0739-15 60 99

ANNONSER

Niklas Aronsson, niklas.aronsson@birdlife.se

Tel: 0739-15 60 99

TRYCK

Exakta, Malmö, 2019

ISSN

2002-8717

OMSLAG

Berguv (foto Niclas Ahlberg)

Nästa nummer kommer av Vår Fågelvärld

kommer 15 april.

Sveriges Ornitologiska Förening – BirdLife Sverige är en

obunden och riksomfattande förening för främjande av

fågelintresse, fågelskydd och fågelforskning. Föreningen

är den svenska grenen av BirdLife International som

arbetar med fågelskydd i hela världen. Vår webbadress är

www.birdlife.se. Vi administrerar grupperna Fåglar inpå

Knuten och Vår Skådarvärld på Facebook och har även en

egen sida. På Twitter heter vi @BirdLifeSverige.

MEDLEMSAVGIFTER

Ordinarie medlemskap: 295 kronor

(inklusive Vår Fågelvärld).

Ungdomar upp till 25: 145 kronor.

Familj – för 50 kronor extra blir alla i familjen medlemmar.

PLUSGIRO 19 94 99-5 BANKGIRO 311-1994

FÖRENINGSKANSLI

Stenhusa gård, Lilla Brunneby 106,

386 62 Mörbylånga. Tel: 0485-444 40

medlem@birdlife.se, www.birdlife.se

FÖRENINGSFRÅGOR

info@birdlife.se

FÅGELSKYDDSFRÅGOR

Daniel Bengtsson, daniel.bengtsson@birdlife.se

NATURBOKHANDELN

Stenhusa gård (adress: se ovan)

Tel: 0485-444 40

info@naturbokhandeln.se, www.naturbokhandeln.se

AVIFAUNA

Stenhusa gård (adress: se ovan)

Tel: 0485-444 40, admin@avifauna.se, www.avifauna.se

OTTENBY FÅGELSTATION

Ottenby 401, 386 64 Degerhamn.

Tel: 0485-66 10 93 ottenby@ottenby.se, www.birdlife.se

Lotta Berg,

ordförande

4 vår fågelvärld | 1.2019


KAZAKSTAN

10 – 25 MAJ

Öken, stäpp, skog och höga berg.

Svarta och vitvingade lärkor, stäpphökar,

gamar och ökensångare.

VALENCIA OCH PYRENEERNA

11 – 19 MAJ

Fina våtmarker, exotiska stäpper och höga

berg. Marmoränder, trappar, murkrypare

och lammgam.

VITRYSSLAND

15 – 23 MAJ

Fuktiga ängsmarker, gammelskog

och jordbruksbygd. Azurmes, hackspettar,

visenter och skrikörnar.

FÅGELKURS SKÅNE NYBÖRJARE

15 – 17 MAR

Kurs för nybörjare, kikare finns att låna.

För dig som vill lära dig mer om fåglar,

fåglars liv och hur man känner igen dem.

NATURUPPLEVELSE!

Mer resor på www.avifauna.se

FÅGELKURS ÖLAND FÅGELSÅNG

10 – 12 MAJ

Nybörjarkurs med fokus på nyanlända

vårfåglar. Vi lyssnar på fåglarnas sång,

spelläten och lockläten. Kikare finns.

0485 – 444 40 | ADMIN@AVIFAUNA.SE | WWW.AVIFAUNA.SE

vår fågelvärld | 1.2019 5


AKTUELLT

VINTERFÅGLAR INPÅ KNUTEN

Koltrasten, Sveriges nationalfågel, är

årets vinnare i Vinterfåglar Inpå Knuten

Rekordmånga personer deltog i året räkning av gästerna inpå knuten.

Bra väder är troligen ett av skälen till det fina resultatet.

För fjortonde gången har BirdLife

Sverige anordnat Vinterfåglar Inpå

Knuten, och för fjortonde gången

segrade talgoxen som den i särklass

vanligaste fågelbordsgästen.

Förklaringen är troligen den jämna

utbredning som talgoxen har i landet.

I övrigt bjöd räkningen på flera överraskningar,

bland annat var koltrast,

gråsiska och gråsparv ovanligt

talrika.

FOTO: EVA GEORGII-HEMMING

Det återstår ännu för många att sända in

sina rapporter. Sammanställningen som

presenteras här gjordes tidigt tisdag förmiddag.

Sedan dess kan mindre ändringar

i ordningsföljden mellan fåglarna ha skett.

Den allra senaste statistiken finns här:

vinterfaglar.se/stats.

Redan innan alla rapporter kommit

in vågar vi påstå att årets deltagande är

rekordartat. Som det ser ut nu kommer vi

att hamna på mellan 22 000 och 25 000

rapporter totalt. En bidragande orsak till

detta är sannolikt att det rådde vinterväder

i nästan hela landet under räkningshelgen.

Det innebar att fåglarna sökte sig

till matningarna i större omfattning än

under föregående år, då det var mildväder

i stora delar av landet.

FÖR DE ALLRA flesta arterna gäller att de

uppträtt i större antal vid fågelmatningarna

i år jämfört med förra året. Ett exempel

är talgoxen. Det genomsnittliga antalet

talgoxar per matning förra året var 6,6. I år

det 6,9, men det kan också jämföras med

genomsnittet för åren 2006–2017 som var

7,8. När det gäller talgoxen, liksom även

blåmesen, är antalen således fortfarande

förhållandevis låga.

Det genomsnittliga fågelbordet har i

år hyst hela 53 individer, jämfört med 48

individer i fjol.

En blandflock med pilfink och gulsparv vid Kvismaren i Örebro under helgen som Vinterfåglar Inpå Knuten

arrangerades. Båda dessa arter fick fina resultat och hamnade på andra, respektive sjunde plats.

TVÅ ARTER SOM uppträder ovanligt talrikt

i stora delar av landet i år är gråsiska och

koltrast. För gråsiskan är det andra året

i rad som den uppträder invasionsartat.

Det är första gången sedan denna typ av

räkning startade (2006) som vi haft stora

mängder två år i rad.

När det gäller koltrasten är årets notering

(räknat i individer per rapport) den

högsta efter 2010. Den vintern fanns det

ovanligt gott om rönnbär kvar och därför

också mängder av björktrast och rödvingetrast.

Så har det inte varit denna vinter,

utan årets stora antal kanske snarare är

en följd av att innevarande vinter inleddes

ovanligt milt. Det kan ha fått betydligt

fler koltrastar än annars att stanna kvar på

våra breddgrader. Men sett över de 14 år

denna räkning pågått har koltrasten också

stadigt utvidgat sitt vinterområde norrut i

landet.

Anders Wirdheim

STÄLLNING ONS. 29 JAN. KL 10:00

1. (1.) Talgoxe 128 018

2. (4.) Pilfink 111 904

3. (3.) Gråsiska 106 236

4. (2.) Blåmes 95 494

5. (5.) Domherre 60 437

6. (8.) Koltrast 57 201

7. (10.) Gulsparv 55 996

8. (7.) Kaja 40 286

9. (6) Skata 39 576

10. (9.) Grönfink 37 321

11. (11.) Gråsparv 37 226

12. (12.) Nötväcka 23 730

13. (13.) Steglits 14 655

14. (16.) Stjärtmes 13 764

15. (17.) Större hackspett 12 901

◗ Antal matningar 18 613.

◗ Antal rapportörer 18 176.

◗ Antal individer 982 996.

◗ Antal individer per matning 53.

◗ Bästa kommun Uppsala med 24 624 fåglar.

◗ Bästa län Västra Götaland med 152 442

fåglar.

◗ Slutstatistik på vinterfaglar.se/stats.

6 vår fågelvärld | 1.2019


FOTO: NIKLAS ARONSSON

TOPP 5

The Great Backyard Bird Count arrangeras av

Cornell Lab. och Audubon (BirdLife-partner) i

USA varje vår sedan 1998.

FOTO: NIKLAS ARONSSON

Röd kardinal.

Röd kardinal (48 956 rapporter)

Nästan 177 000 deltog 2018 i The Great

1

Backyard Bird Count i USA. Av dessa har 48 956

rapporterat röd kardinal på sin tomt. Arten är spridd i

södra och östra USA och är en stannfågel.

Mercedes Alpizar, från Turrialba i Costa Rica, arbetar för att öka kunskapen om fåglar hos

ursprungsbefolkningen.

FÅGELSKYDD

Urbefolkning får lära sig

fåglar av Mercedes

Mercedes Alpizar är fågelguide på

Rancho Naturalista i Costa Rica.

På sin fritid driver hon eget fågelskyddsprojekt.

Syftet är att öka

kunskapen om fåglar hos urinvånare

och bidra till fågelskydd.

Hon är uppvuxen i Turrialba, ett bergigt

område i centrala Costa Rica. Längre upp

i bergen finns det flera olika stammar

av ursprungsbefolkning kvar. De lever

relativt isolerat från samhället i övrigt. De

har sina egna skolor och även regler. Jakt

är förbjudet i Costa Rica för alla, utom för

den som tillhör urbefolkningen.

– Jag upptäckte att det saknades djur i

skogen som omgav deras byar. Det fanns

inga sengångare, apor eller större fåglar

som tinamos.

Hon beslöt sig för att starta ett utbildningsprojekt

för barn i 7-8-årsåldern för

att få dem att öppna ögonen för djuren i

regnskogen.

– Jag vill få barnen att beundra naturen,

och få dem att förstå att de inte måste

jaga för att äta.

Mercedes har valt ut tre skolor som hon

nu regelbundet besöker. När hon är där

berättar hon om fåglar och andra djur.

– Jag har märkt att när barnen får låna

kikare så är det så mycket lättare att få

dem att förstå, men tyvärr har jag bara

några få än så länge. Jag skulle behöva ett

dussin till ungefär, berättar hon.

Mercedes har fått utbildningspaket

från amerikanska Ebird, men inga kikare.

Mercedes läste turism på universitetet i

San José. När hon var klar där jobbade hon

på ett hotell i ett par år, men trivdes inte.

När hon av en tillfällighet kom ut i skogen

igen förstod hon varför.

– Det är i skogen jag är lycklig. Skogen

ger mig allt, och jag ville ge något tillbaka.

Det är därför jag har startat det här projektet,

säger hon.

Niklas Aronsson

Mörkögd junco (43 742)

Mörkögd junco är en

2

art som delvis flyttar. I

mellersta och sydöstra USA

är den en vintergäst, medan

populationer i västra USA

och nordöstra delen av

landet är stannfåglar.

Spetsstjärtad duva (43 412)

3 Spetsstjärtade

duvans utbredning

täcker in hela USA (utom

Alaska) där den är

stannfågel. Den har, liksom

ovanstående art, setts en

gång i Sverige.

Amerikansk kråka (40 959)

Även den amerikanska

kråkan har en

4

utbredning som täcker in

hela USA (utom Alaska).

Det är också en stannfågel.

Den har samma nisch som

vår gråkråka och tillhör

även samma släkte.

Blåskrika (37 549)

Blåskrikan finns i östra

5

USA. Den häckar i

blandskog och parker. I

väster upphör den där

tallskog och buskland tar

över, biotop för närstående

stellerskrikan. Blåskrikan är

känd för sin aggressivitet.

Mörkögd junco.

FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

Spetsstjärtad duva.

Amerikansk kråka.

Blåskrika.

FOTO:TORGNY NORDIN

FOTO: NIKLAS ARONSSON

FOTO: TORGNY NORDIN

vår fågelvärld | 1.2019 7


AKTUELLT

NOTISER

FOTO: BIRDLIFE SVERIGE

Stina Rigbäck,

tillförordnad

föreningschef.

Ny föreningschef på gång

BirdLife Sverige har avslutat Anette Strands anställning

som föreningschef. Rekryteringen av

en efterträdare har nyligen påbörjats, och mer

information om den utlysta tjänsten kommer

på föreningens hemsida www.birdlife.se. Under

tiden fungerar vår kommunikatör Stina Rigbäck

som tillförordnad föreningschef.

Digital Ornis Svecica

BirdLife Sverige kommer att sluta ge ut tidskriften

Ornis Svecica i tryckt form. Tidskriften går

nu in i en ny era där tidskriften kommer att vara

digital och gratis.

En av huvudanledningarna är att Sverige i

internationell mening har tagit ett stort steg

i ledet att göra vetenskapligt material ”Open

Access”, vilket betyder att vetenskap ska vara

gratis och tillgänglig för alla. För just relevant

vetenskap är vad Ornis Svecica publicerar, från

både amatörforskare och forskare knutna till

universitet här i Sverige och utomlands. En del

av er som vill bidra med material och artiklar

till Ornis Svecica blir kanske oroliga för att era

alster inte får samma spridning om tidskriften

inte är tryckt. Vi tror inte att det kommer bli

så, då elektronisk utgivning tvärtom ökar såväl

tillgänglighet som läsekrets. Vi vill påminna alla

läsare att vi ser ett särskilt stort ansvar att stötta

fågelintresserade lekmän att kommunicera

sina fågelstudier och projekt och uppmuntrar

dessa att sända in sina resultat och idéer till

Ornis Svecica! Redaktionen för Ornis Svecica

Läger för unga skådare

Den 19–22 april anordnar BirdLife Sveriges

ungdomskommitté ett läger på Landsort i

Stockholms skärgård. Landsort är en drygt fyra

kilometer lång, och som mest 600 meter bred,

ö med fina friväxande lundar, öppna ängar och

klippiga vikar, som också är naturreservat.

Lägret är förlagt till fågelstationen där vi även

är välkomna att delta i ringmärkningen. Under

bra aprildagar är sjöfågelsträcket intensivt, och

i markerna på ön finns nyanlända småfåglar,

morkullor och ringtrastar. Vi möts den 19 april

i Nynäsgård, dit man tar sig med tåg från

Stockholm C, och tar oss därifrån till Landsort

tillsammans. Är du mellan 12 och 25 år och

vill skåda fågel med andra ungdomar är du

varmt välkommen att skicka en anmälan till

ungdomsskadarna@birdlife.se. Deltagaravgiften

är 200 kronor och vi har plats för tolv

deltagare.

FÅGELSKYDD

Nu ska backsvalan räddas

Det är hög tid att agera för att behålla

de backsvalor som finns kvar.

Idéer och förslag finns redan att ta

del av, men det brådskar, backsvalan

hör till de arter som går mest tillbaka

av alla.

DEN 11 JANUARI anordnade Stockholms

Ornitologiska Förening ett backsvaleseminarium

i Stockholm för cirka 20

deltagare. Bakgrunden är att merparten av

landets backsvalor idag häckar i grustäkter.

Dessa blir allt färre i takt med att man

inte ger lov att bryta naturgrus längre,

utan går över till bergkross, vilket leder till

bobrist. Hur ska problemet kunna lösas?

Bengt Legnell, som fått pengar av

BirdLife Sverige för att inventera backsvalor

i Stockholmstrakten i år och nästa år,

inledde med att berätta om backsvalans

ställning i landet i stort, och särskilt var

den finns i Stockholmsområdet (Stockholm,

Uppland och Södermanland).

Jan Sondell fortsatte med att berätta

om de studier av backsvalans häckning i

Stockholmsområdet som har gjorts, och

delade ut den folder som är ett direkt

resultat av dessa studier. Där beskrivs

bland annat vilka preferenser backsvalan

har vad gäller bomiljö och vilka krav den

har på omgivningarna. Dessutom om

hur man kan skapa en ”evighetshög” för

backsvalan att häcka i, som bara behöver

några timmars omgrävning med traktor

eller liknande inför varje ny häckningsäsong.

Denna folder har skickats till landets

regional- och lokalföreningar, men den går

också att rekvirera från Stenåsa på Öland

på telefonnummer 0484-44440.

UNDERTECKNAD BERÄTTADE OM de erfarenheter

som finns av konstgjorda bon för

Exempel på konstgjort bo för backsvala. Denna

modell kan beställas från England för några

hundra kronor.

FOTO: NIKLAS ARONSSON

Backsvalan minskar och är idag rödlistad i kategorin

Nära hotad.

backsvalor i landet. Vi har dels konstgjorda

bon i form av högar av till exempel

stenmjöl, eller annat lämpligt material.

Dessa högar bearbetas sedan med hjälp

av en grävmaskin så att det hela tiden

finns en brant för backsvalorna att häcka i.

Exempel på sådana backsvalehögar finns i

Spillepeng i Malmö och på Getterön i Varberg.

På båda dessa platser finns häckande

backsvalor. I Spillepeng är kolonin flera

hundra par stor och har funnits i många

år. Den på Getterön togs i bruk i fjol men

redan första året häckade flera par i högen.

Till i år ska ännu mer stenmjöl läggas upp

i en hög, berättar initiativtagaren Mikael

Nord.

Konstgjorda bon i form av så kallade

svalhotell, där man bygger en konstruktion

för svalorna att häcka i är desto

mer sällsynta i Sverige. Det finns endast

något enstaka exempel. Flera är dock på

väg och det finns gott om internationella

erfarenheter från till exempel Norge och

Storbritannien.

I Torslanda, väster om Göteborg,

har bygglov lämnats in för en konstruktion

som förhoppningsvis ska uppföras i

Torslandaviken redan tidigt i vår, intill en

redan existerande backsvalekoloni som

häckar i en gammal hög med fint stenkross.

Förhoppningsvis kommer några av

paren i kolonin att byta upp sig från högen

till de konstgjorda bona.

Mats Gothnier och Stefan Hellmin från

länsstyrelsen i Stockholm avslutade med

att berätta om tillståndsgivning och vilket

ansvar myndigheten har för backsvalan.

Här finns en hel del åtgärder som myndigheten

kan besluta om. Niklas Aronsson

8 vår fågelvärld | 1.2019


INFORMATION OM VÅRA PRODUKTER FINNS

HOS EXKLUSIVA SWAROVSKIÅTERFÖRSÄLJARE

OCH PÅ WWW.SWAROVSKIOPTIK.COM

BTX

#CLOSER 2

NATURE

Den nya BTX-tubkikaren erbjuder en mycket

naturlig observationsupplevelse där du bättre kan

se vad som händer med båda ögonen – kristallklart in

i minsta detalj – och säkerställer god komfort i många

timmar tack vare ett innovativt pannstöd och vinklad sikt.

Njut av ögonblicken ännu mer – med SWAROVSKI OPTIK.

SEE THE UNSEEN

WWW.SWAROVSKIOPTIK.COM


AKTUELLT

NOTISER

ILLUSTRATION: MATSÅKE BERGSTRÖM

FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

MatsÅke Bergströms dalripa som blir dekalfågel.

Dalripa årets fågel 2019

Varje år utser BirdLife Sverige årets fågel, som

också blir avbildad på den dekal som skickas

med i nästa nummer av Vår Fågelvärld. I år är

det dalripan som uppmärksammas lite extra.

Dalripan förekommer i nästan två tredjedelar

av Sverige, från nordligaste Värmland och

norrut. Utbredningen har tidigare sträckt sig

från Norrlands kustland ända upp i fjällens

videregioner. Den senaste beräkningen av det

totala beståndet (2008) gav 190 000 par. Det

innebär att det under sensommaren, när årets

ungkullar är flygfärdiga, kan finnas mer än en

halv miljon dalripor i landet.

Antalet varierar emellertid kraftigt från år till

år. Är det gott om lämlar och andra smågnagare,

inriktar sig rovdjur och rovfåglar på dessa,

medan riporna lämnas i fred. Om gnagarpopulationerna

däremot är på låga nivåer, ökar

rovdjurens tryck på riporna.

Men bakom dessa variationer ses också en

tydligt nedåtgående trend. Det totala antalet

dalripor har minskat markant under senare

årtionden, och arten har även försvunnit från

stora delar av Norrlands kusttrakter. Enligt

Svensk Fågeltaxerings beräkningar har den

årliga minskningstakten varit sex procent, vilket

inneburit att det svenska beståndet mer än

halverats de senaste 20 åren.

Orsakerna till denna tillbakagång är inte

kända, men sannolikt har både skogsbruket

och ett ökat jakttryck spelat in. Det kan inte

heller uteslutas att dalripan påverkats negativt

av klimatförändringarna.

Sänkt straff för äggsamlare

Den 65-årige man som fälldes i Gävle tingsrätt

för grovt jakthäleri och dömdes till åtta månaders

fängelse överklagade domen till Hovrätten.

Hovrätten gör nu samma bedömning som

tingsrätten och dömer honom som skyldig till

grovt jakthäleri eftersom han hade ägg i sin

samling som har tagits från fågelbon. Däremot

sänktes straffet till sex månaders fängelse.

65-åringen var även misstänkt för jaktbrott,

men friades från den åtalspunkten eftersom

tidpunkten för brottet inte kunde styrkas.

KEDJAN

Medlemsantalet ökade

Den så kallade kedjan skulle göra så att

landets regionala föreningar blir en del av

den nationella föreningen BirdLife Sverige.

Men arbetet tar tid och är på vissa

håll i landet också ifrågasatt.

– Det som gör en del oroliga är att de tror

att de ska bli mindre självständiga. Det är

en missuppfattning som är svår att komma

tillrätta med. Den nya strukturen bygger

på att regionalföreningarna styr riksföreningen

och inte tvärtom, säger Dennis

Kraft, ledamot i BirdLife Sveriges styrelse.

Han är en de som var med och lade

fram förslaget om att integrera landets 25

regionala föreningar i BirdLife Sverige.

Genom att de regionala föreningarna

också blev en del av den nationella föreningen

skulle medlemsantalet växa både på

regional och nationell nivå – de personer

som tidigare enbart varit medlemmar i

BirdLife Sverige skulle nu också automatiskt

bli medlemmar i den närmaste

regionala föreningen, och vice versa.

STRUKTUREN SOM INNEBÄR att såväl

lokalföreningar som regionalföreningar

ligger under en nationell förening är inte

ovanlig. Såväl Svenska Fotbollförbundet

som Naturskyddsföreningen är uppbyggda

på samma sätt. I BirdLife Sverige har

stadgarna ändrats. På årsmötena är det

representanter från regionalföreningarna

som är med och fattar besluten.

Trots det fortsätter det att finnas en

viss rädsla för att regionalföreningarnas

självständighet ska bli mindre om de

blir en del av kedjan. En av platserna där

denna rädsla finns är Göteborg, där Morgan

Johansson är ordförande i Göteborgs

Ornitologiska Förening. På årsmötet under

våren kommer frågan att tas upp på nytt.

– Det har funnits en debatt i den här

frågan och oenigheter mellan flera medlemmar.

Nio av tio medlemmar struntar

nog i om vi blir en del av kedjan eller inte.

Bland de som satt sig in i frågan finns det

två ganska jämnstora läger. Men de som

är emot är mer högljudda, och rädda för

att BirdLife Sverige ska fatta beslut över

huvudet på oss. Det ser inte jag som någon

risk, säger Morgan Johansson.

ATT SJÄLVSTÄNDIGHETEN SKULLE bli

mindre genom att integreras i BirdLife

Sverige håller ingen av de fem föreningar

som gått igenom processen med om. I

Östergötlands Ornitologiska Förening var

Kjell Carlsson ordförande under de år när

föreningen tog klivet in i kedjan. Idag är

han vice ordförande i BirdLife Sverige och

ser bara positivt på den nya strukturen.

– Som förening blir vi mer enhetliga

och kan visa upp styrka och samhållighet

i de frågor vi driver. Sedan Östergötland

gick med har medlemsantalet i regionalföreningen

ökat, säger han.

Det senaste året har BirdLife Sveriges

medlemsregister bytts ut. Att det tidigare

medlemsregistret strulat tror Dennis Kraft

har varit en av anledningarna till att en del

regionalföreningar har tvekat. Nu hoppas

han att allt fler ska ansluta.

– Inom en period på fem år hoppas jag

att alla är med, säger han.

Josefin Nilsson

10 vår fågelvärld | 1.2019


Skalfria solroskärnor – vår bästsäljare!

• Inget skräp på backen

• Populär och räcker länge

• Utan skal – dubbelt så mycket mat

Istället för att frakta skal i onödan (halva vikten)

ser vi till att skalet blir biobränsle!

Grönfnk (Chloris chloris) · Foto Magnus Bergvall

Handla med hjärtat

Ge fåglarna mat som är eko

I vår webbshop får du tillgång till Sveriges största utbud av ekologisk fågelmat. Att

beställa är enkelt och du har dina varor inom 2–3 dagar.

Omtanken för fåglarna uppmuntrar oss att välja produkter som gör gott för jordbruk

och djurliv. Genom att handla hos oss bidrar du till den biologiska mångfalden som

fåglarna behöver för att leva och må bra.

Snabb

leverans

Beställ enkelt på

slattergubben.se

3 Sveriges största utbud

3 Leverans 2–3 dagar

3 Fri frakt från 65 kg

Slåttergubben stödjer

Birdlife Sverige.

Slåttergubbens ekologiska fågelmat: 0738-32 25 59

slattergubben.se


AKTUELLT

NOTISER

FOTO: ANDERS LUNDQUIST

FOTO: TOBIAS BERGER

Smutsgam i Georgien.

Var med och inventera

smutsgam i Georgien

Förra året inventerade en grupp svenskar från

BirdLife Sverige smutsgam i Georgien. Själva

inventeringen genomfördes under ledning av

den georgiska BirdLife-partnern SABUKO –

Society for Nature Conservation.

Kända häckplatser besöktes i Georgien för

att söka den alltmer sällsynta gamen. Arten

har stora problem inom sitt europeiska och

centralasiatiska utbredningsområde.

Tillsammans med georgiska fågelskådare

genomförs i år en liknande inventering. Samarbetet

syftar också till utbyte av tankar och

diskussioner om fågelskådning, fågelskydd

och fågelintresse. Georgierna är duktiga på

fågelskydd och har dessutom sin regerings

öra. Däremot är inte fågelskådning som hobby

utvecklat som i Sverige, utan mycket är knutet

till forskning. Förutsättningarna är olika, men vi

kan lära av varandra – det är BirdLife Internationals

styrka.

Logistiken för resan är bitvis tuff med ett

par nätter i tält och spartanska middagar runt

en öppen eld. För övrigt är det trevliga, enkla

boenden. Tält och sovsäck behövs.

Resan bjuder ett äkta äventyr på platser som

normalt inte besöks av västerländska fågelskådare.

Vi gör ett särskilt nedslag i Kazbegi, mitt

i Kaukasus-bergen. Här finns kaukasisk snöhöna,

kaukasisk orre, lammgam, bergrödstjärt,

rödpannad gulhämpling och stor rosenfink,

förutom fantastiska landskapsscenerier. Vi besöker

också alla sjöar på Samtskhe-Javakheti

Volcanic Plateau. Det är alltså inte bara smutsgamar

i fokus, utan i stort sett ”fri” skådning

med stora möjligheter till fotografering.

Resan genomförs till självkostnadspris

(900 euro) plus flygresa som i fjol låg på mellan

1 500 och 2 000 kronor. Alla måltider ingår

i priset, medan man måste ha egen reseförsäkring.

Resan är på tio dagar, och förläggs

preliminärt 10–20 maj.

Förhandsanmälan sker till alt@birdlife.se.

Har du frågor går det också att ringa på 076–

118 53 53. Antalet deltagare är begränsat till

nio. Först till kvarn gäller!

I Vår Fågelvärld nummer 5 2018 finns en

utförligare artikel om förra årets resa, och

du finner en reserapport på vår hemsida

(www.birdlife.se).

Brokhål restaurerades under

hösten 2018. Det är en grund

våtmark just norr om Böda

hamn på nordöstra Öland.

Besök gärna området i vår och

glöm inte rapportera eventuella

fynd på Artportalen!

MYLLRANDE VÅTMARKER

Samarbete bakom nya

våtmarker på Öland

I höstas startade våtmarkssatsningen

Ölandsvatten. Bakom denna står Sveriges

Sportfiske- och Fiskevårdsförbund.

Birdlife Sverige stöttar ekonomiskt.

ÖLANDSVATTEN HANDLAR OM att restaurera

våtmarker längs kustmynnande

vattendrag på Öland. Dessa utgör viktiga

lek- och uppväxtmiljöer för fiskar som

gädda och abborre, två arter som minskat

kraftigt längs ostkusten. Genom vattnets

återkomst i landskapet gynnas även en

lång rad fågelarter, amfibier, däggdjur och

vattenlevande insekter.

I ett historiskt perspektiv – innan

utdikningar satte sin prägel på landskapet

– har våtmarkerna spelat en värdefull

roll för människan. Våtmarken och dess

omgivningar utgör en buffert som kan ge

frodigt bete länge även under torrår, och

ökar också den naturliga grundvatteninfiltrationen,

vilket i sin tur minskar risken

för sinande brunnar. Dessutom fångar

våtmarkerna upp näringen i vattnet och

minskar övergödningen.

UNDER HÖSTEN 2018 har det praktiska

arbetet pågått med restaurering av tre

Tobias Berger,

projektledare.

FOTO: PRIVAT

Projektets logotyp (framtagen av konstnären

Peter Nilsson), visar svarttärnor som matar

sina ungar med gädd yngel. Båda dessa arter

har våtmarker som gemensam nämnare för sin

reproduktion, och är en del av den komplexa

näringsväv som länkar samman Östersjön med

sötvattnet, och fiskarna med fåglarna.

våtmarker på nordöstra Öland. Kommande

år fortsätter arbetet med fler våtmarksrestaureringar.

Ölandsvatten är ett

LONA-projekt (statliga pengar till lokala

naturvårdsprojekt) som genom Borgholms

kommun beviljats närmare 5,5 miljoner

kronor av länsstyrelsen i Kalmar fram till

2021. En nära dialog och samverkan med

markägare utgör kärnan i projektet.

Projektet har utöver stödet från Bird­

Life fått finansiellt stöd från Sparbanksstiftelsen

Öland, Ölands Vattenråd (deltar

också i projektets uppföljningsarbete),

Ölands Ornitologiska Förening och Ölands

Sportfiskeklubb. För mer information,

mejla projektledare Tobias Berger på

tobias.berger@sportfiskarna.se.

Tobias Berger

12 vår fågelvärld | 1.2019


vår fågelvärld | 1.2019 13


PORTRÄTT

Patrik Olofsson

FOTO: PETRA CARLSSON

16 vår fågelvärld | 1.2016


Över okända hav

I fem år har han följt tärnorna - från sydsvenska

öar och småbåtshamnar och vidare ut över

världshaven. Nu sitter Patrik Olofsson med ett

stort material och nya insikter som ska bli film.

text Petra Carlsson

I

en

mörk biosalong, en sensommardag under

Lilla Filmfestivalen i Båstad, visar filmaren och

författaren Patrik Olofsson för första gången

några sekvenser ur sin kommande dokumentärfilm

för publik.

Han har följt Sveriges tärnor, både i deras

häckningsområden och under den långa flyttningen

till vinterkvarteren på andra sidan jordklotet.

Öppningsscenerna är som fotokonst – tärnor som

kretsar över turkosblå isflak i motljus.

Arbetstiteln är poetisk – Över okända hav, på

vingar buren, följt av den mer informativa undertiteln

– en film om tärnor, flyttfågelforskning och våra

hotade hav.

Som man kan förstå är inte alla

bilder lika vackra. Som de på fåglar

som på boklippan blivit hängande

i plastnät ute på något av

Atlantens fågelberg, eller scenerna

på nykläckta tärnungar som ligger

döda, ihjälsvultna i kolonierna på

Island.

En bieffekt av att under fem år ha följt tärnornas

spännande långflygningar och ha intervjuat flyttfågelforskare

i olika länder, är ett ökat medvetande

om hur fågellivet påverkas av miljöförstöring och

globala förändringar som höjda vattentemperaturer,

ändrade strömförhållanden och islägen. Minskad

tillgång på bytesfisk runt de isländska vattnen har

fått till följd att de flesta av silvertärnornas ungar

svälter ihjäl bara några dagar efter de kläckts.

EFTER ATT HA hört Patrik Olofsson berätta en del

om sina upplevelser av det mångåriga tärnprojektet,

som tagit honom bland annat till Island, Namibia

och Antarktis, ökar nyfikenheten.

Många av de

här filmtillfällena

är en-gång-ilivet-upplevelser.

När vi möts igen, i slutet av oktober, är han mitt

uppe i redigeringsarbetet av dokumentären och en

preliminär slutversion börjar ta form. Planen är att

den ska visas i SVT under nästa år.

I stugan söder om Falkenberg, granne med havet,

sandstranden och de ådrade gnejs- och granatamfibolitklipporna

som slipats runda sedan istiden, ska

fem års filmade förvandlas till en timmes film. Det

låter inte helt enkelt.

– Många av de här filmtillfällena är en-gång-ilivet-upplevelser.

Du har lagt ner extremt mycket

förarbete och så kommer själva filmsituationen: Det

är perfekt väder, perfekt ljus. Då tänker jag inte ”Om

jag filmar för mycket nu så kommer det att bli jättejobbigt

att redigera”. Det är bara

att köra och sen får det bli ett senare

problem att välja bland allt material.

Vilket det ju är, säger Patrik med ett

stort skratt.

TÄRNOR VAR INTE något nyväckt

intresse när han gick in i projektet.

Han har jobbat med tärnor i 30 år och följt samtliga

sex tärnarter som årligen häckar i Sverige i olika

ringmärknings- och fågelskyddsarbeten.

Patrik Olofsson ingår som fältarbetare i en

tärngrupp som leds av Thomas Alerstam, professor

Emeritus i Evolutionär ekologi vid Lunds universitet,

en av våra främsta flyttfågelforskare; samt

forskarna Roine Strandberg och Johanna Grönroos,

Högskolan i Kristianstad.

Det tre forskarna ligger bakom tärnprojektets

första vetenskapliga artikel, om silvertärnornas

fantastiska flyttning, som kommer att publiceras

nästa år.

För att kunna kartlägga tärnornas flyttvägar har

PATRIK OLOFSSON

Ålder: 50.

Bor: Långasand, söder om

Falkenberg.

Familj: Sonen Erik 7 år.

Gör: Fotograf, filmare och

författare. Gör även en del

inventeringsuppdrag, senast

”Fältpiplärkan i Skåne

och Halland”.

Det visste du inte: Gillar

längdskidåkning. Brukar

bli Vasaloppet varje år och

ibland även något långlopp

i Alperna.

vår fågelvärld | 1.2019 15


PORTRÄTT

Patrik Olofsson

Patrik Olofsson i Antarktis.

FOTO: PRIVAT

– En fisktärna som var en av få fåglar som fått

logger då den var nyss flygfärdig ungfågel i Krankesjön,

hittades död utanför Kapstaden i Sydafrika.

Trots att det var fem år sedan fågeln försågs med

logger var datan intakt och vi fick för första gången

inblick i vad en fisktärna gör under sina första

levnadsår, då den inte återvänder till Sverige för att

häcka.

Förutom att filma har Patrik jobbat mycket i fält

med att lokaliserat fåglarna och plocka av ljusloggarna.

MINA FAVORITER

◗ Fåglar: ”Svarttärnan. Har studerat tärnorna i Skåne sedan 1992 så det är något extra att

varje år möta dem över näckrosmattor och gungflyn. Med tärnprojektet har vi nu även fått

mer information om svarttärnornas övervintring. Är uppväxt i Åhus med stora sommarstugeområden

och vidsträckta tallskogar så även rödstjärten är en favorit.

◗ Fågellokal: ”Skärgårdsmiljöer och våtmarker.”

◗ Bästa skådning: ”Jag tillbringar en stor del av min arbetstid i gömsle och att få uppleva

det ostörda fågellivet på nära håll, ibland flera dagar i sträck, slår det mesta. ”

Jag

började

göra mina

första filmer

parallellt med

studierna, så

jag har aldrig

haft något

”riktigt” jobb.

forskarna använt sig av så kallade ljusloggar (ljuspositionsmätare)

som registrerar dagens längd, och

med hjälp av tidsförskjutningen får man en position

som visar var i världen fågeln befunnit sig. Fåglarna

måste återfångas och loggen tas av för att tanka ur

informationen.

De har jobbat med tekniken i tio år nu, berättar

Patrik som varit med och försett tärnorna med de

små apparaterna, som bara väger runt ett gram och

som fästs på fågeln med en bensele eller med en

ring på ena benet.

– Det har varit helt fantastiskt att varje år få

en ny pusselbit till tärnornas fascinerande resor.

Förutom flyttvägar, rastområden och övervintringsområden

för våra silvertärnor och fisktärnor har vi

nu även för första gången fått reda på var våra svarttärnor

håller hus på vintern.

Även den kentska tärnans flyttning har studerats

och ifjol fick de för första gången även information

om våra småtärnors flyttning.

I vintras hade tärngruppen extra tur och fick lite

bonusinformation, berättar Patrik.

MYCKET AV DET här arbetet har skett i hans ”hemmamarker”,

dit han räknar Kristianstads vattenrike

med de artrika våtmarkerna längs Helge å och den

lilla skärgården utanför kusten i uppväxtens Åhus.

Även om han har västkustens klippiga uddar och

småöar precis utanför stugknuten här i Långasand,

där han bott i sju år, är det oftast till östkusten han

beger sig när han ska fotografera eller filma.

Patrik Olofssons dokumentär Vingar över Vattenriket,

som sändes i SVT 2004, blev det stora

genombrottet. Men fågelintresset började långt

tidigare. Redan i tioårsåldern började Patrik och

en kamrat bege sig ut på cykelturer runt Åhus med

matsäck, kikare och en fågelbok de fått låna av sin

lärare. Naturskyddsområdet Äspet, med revlar och

fågeltorn, blev ett återkommande mål.

I gymnasieåldern började han fotografera och

dokumentera det han upplevde och efter studenten

reste han mycket, vilket ledde till att han började

hålla föredrag om natur- och reseskildringar. En

dröm väcktes om att kunna livnära sig på detta, men

för säkerhets skull utbildade Patrik sig till gymnasielärare,

något han aldrig jobbat som.

– Jag började göra mina första filmer parallellt

med studierna, så jag har aldrig haft något ”riktigt”

jobb.

Under åren har det blivit böcker om såväl Vattenriket

som om kroknäbbar och ugglor, liksom ett

flertal filmer för SVT.

Fascinationen för fåglarna är den stora variationen

och att det finns så mycket nytt att upptäcka.

– Vi visste ju exempelvis att silvertärnorna rör

sig över stora ytor, men när man väl ser grafiken

över deras årliga flyttning kan man inte låta bli att

häpna.

De flesta av våra silvertärnor flyger inte närmaste

vägen till Antarktis. På vägen dit gör de ofta

stop over i Australien och Nya Zeeland.

– Vi har dock en tärna som gjort en ännu längre

resa. Hur den färden ser ut får ni se när filmen är

klar. Det finns mycket som tyder på att denna skånska

silvertärna gör den längsta flyttning som någon

levande varelse gjort, säger Patrik och ser hemlighetsfull

ut.

16 vår fågelvärld | 1.2019


Facebook “f” Logo CMYK / .eps Facebook “f” Logo CMYK / .eps

Nu med Velbon

Ultrastick Super 8

utan kostnad!

Värde 749:-

PERFEKT PÅ RESAN

CELESTRON Hummingbird Micro ED tubkikare är en kompakt

tubkikare som passar lika bra på resan som på söndagspromenaden.

Vikten och formatet gör att den alltid kan vara

med i fickan eller handbagaget. Hummingbirds förstoringsgrad

gör att den också förtjänstfullt ersätter en handkikare.

Tub och handkikare i ett alltså, med en vikt så låg

som enbart en handkikare.

CELESTRON NexYZ

är marknadens mest

allsidiga digiscopingadapter!

Den passar till

tubkikare, handkikare,

stjärnkikare, mikroskop

samt i stort sett till alla

mobiltelefoner.

Ca. pris: 799:-

Ca. pris: 5.499:-

Komplettera gärna med CELESTRON NEXYZ så

kan du fotografera eller filma dina upplevelser!

www.focusnordic.se

FocusNordic


FORSKNING Fåglarnas släktskap, del 3

Taxonomi

& systematik

Det här är Per Alströms tredje och avslutande

artikel om artbegreppet och fåglarnas systematik.

Den första delen publicerades i Vår

Fågelvärld nummer 4 2018 och den andra i nummer

6 2018.

text Per Alström

Det finns flera olika världslistor i

tryckt eller digital form (se sid.

19). Åtminstone ett par av dessa

har expertkommittéer knutna till

sig för att bistå med uppdateringar i ljuset

av ny kunskap. BirdLife Sverige (före detta

Sveriges Ornitologiska Förening) förvaltar

en lista över alla arter i Västpalearktis

(birdlife.se/tk/vastpalearktislistan-ver-

4-vp-4/vastpalearktislistan-i-webbformat)

som är fastställd av föreningens taxonomiska

kommitté.

Tidigare publicerat i Fauna och Flora

Längre versioner med faktarutor, ordförklaringar

och referenser av Per Alströms

tre artiklar i Vår Fågelvärld har publicerats

i tidskriften Fauna och Flora 4/2014

och 1/2015, och en sammanslagen

version av artiklarna finns på webben på

följande adress: goo.gl/zD7CQn

Vilken taxonomisk lista man väljer att

följa för egen del handlar i realiteten mest

om tycke och smak. Alla listor är i första

hand kompilat och tolkningar av publicerade

artiklar, vilka baseras på listförfattarnas

val av artbegrepp, som ofta inte är

explicit uttryckt. Även i de fall där författarna

säger sig följa ett visst artbegrepp är

detta aldrig särskilt konsekvent genomfört.

Det hittills mest seriösa försöket att

tillämpa artkriterier på ett stringent sätt

har nyligen publicerats i en lista över alla

världens fåglar (del Hoyo & Collar 2014,

2016). Denna lista bygger delvis på de

kriterier som utarbetats av Tobias m.fl.

(2010), som nämnts i tidigare artikel. Dock

har på grund av tidsbrist bara en mindre

del av arterna bedömts enligt dessa kriterier.

Glädjande nog har företrädare för de

stora världslistorna nyligen (augusti 2018)

kommit överens om att enas om en lista.

Detta kommer dock sannolikt att ta ett tag,

Kornsparv placerades tidigare i det monotypiska

släktet Miliaria på grund av morfologiska

karaktärer. DNA-analyser har emellertid visat att

den hör hemma släktet Emberiza.

men måste ses som ett viktigt framsteg.

Undertecknad deltar i detta arbete.

KLASSIFICERING PÅ HÖGRE NIVÅER

Tidigare baserade man klassificeringar på

yttre likhet: arter som liknade varandra

ansågs vara närbesläktade och placerades i

samma släkte, familj, et cetera.

En ny tideräkning inleddes i och med

att det blev allmänt accepterat att de enda

egenskaper som var informativa beträffande

fylogenin var sådana som var unika

för två eller flera arter, och det som en

följd av att de nedärvts från den närmaste

gemensamme förfadern – så kallade synapomorfa

egenskaper (se Figur 1 i Vår

Fågelvärld 4/18). I samband med att DNAanalyser

gjorde entré på scenen startade

18 vår fågelvärld | 1.2019


FOTO: MIKAEL ARINDER/SKANSKABILDER.SE

NÅGRA OLIKA

VÄRLDSLISTOR

Det finns flera olika listor över världens

fågelarter. De skiljer sig beträffande taxonomi

och antalet arter. Vilken man föredrar handlar

mest om tycke och smak.

◗ Gill, F. & Donsker, D. IOC World Bird

List. Denna lista finns endast på nätet

(www.worldbirdnames.org). Version 8.2

(aktuell i jan 2019) omfattar 10 711 nu

levande arter och 158 arter som dött ut under

”modern” tid. Den uppdateras löpande, delvis

med hjälp av en internationell expertkommitté

(i vilken författaren, Per Alström, ingår).

◗ Dickinson, E.C. & Remsen, J.V., Jr. The

Howard and Moore Complete Checklist of

the Birds of the World. 4:e uppl. 2013. Vol.

1. Non-passerines. 2014. Vol. 2. Passerines.

Aves Press, Eastbourne. Denna lista omfattar

totalt 10 135 arter. Finns att ladda hem här:

www.howardandmoore.org.

◗ del Hoyo, J. & Collar, N.J. 2014. HBW and

BirdLife International Illustrated Checklist of

the Birds of the World. Volume 1. Non-passerines.

Lynx Edicions, Barcelona. Listan uppdateras

löpande på nätet (www.hbw.com).

◗ del Hoyo, J. & Collar, N.J. 2016. HBW and

BirdLife International Illustrated Checklist of

the Birds of the World. Volume 2. Passerines.

Lynx Edicions, Barcelona. Listan uppdateras

löpande på nätet (www.hbw.com).

◗ Clements, J. 2007. The Clements Checklist

of Birds of the World. Cornell University

Press. En uppdaterad version (2018) är

tillgänglig via internet (www.birds.cornell.

edu/clementschecklist/august2018). Denna

omfattar 10 585 arter.

en veritabel revolution, som i vissa avseenden

ritade om fåglarnas släktträd högst

avsevärt, men som även bekräftade många

av de tidigare resultaten. Eftersom modern

klassificering endast godtar monofyletiska

grupper, det vill säga sådana vars arter har

en gemensam förfader som de inte delar

med arter utanför denna grupp (Figur 1

i Vår Fågelvärld 4/18), har dessa DNAstudier

resulterat i en mängd taxonomiska

förändringar. Exempelvis placeras numera

jungfrutranan i släktet Grus och inte, som

tidigare, i det monotypiska Anthropoides,

eftersom den enligt genetiska studier

inte skiljer ut sig från övriga tranor, och

fjällugglan har flyttats från det monotypiska

släktet Nyctea till samma släkte som

berguv, Bubo, eftersom den fylogenetiskt

är insprängd bland andra Bubo-arter.

Ett annat fall gäller de fem monotypiska

vadarsläktena Limicola (myrsnäppa),

Tryngites (prärielöpare), Philomachus

(brushane), Eurynorhynchus (skedsnäppa)

och Aphriza (bränningssnäppa), som alla

i en fylogenetisk analys var inbäddade i

släktet Calidris, vilket föranledde sammanslagning

(”lumpning”) av alla dessa

med Calidris. Vidare har det visats att

den vitvingade lärkan Melanocorypha

leucoptera är närmare släkt med arterna i

släktet Alauda (till exempel sånglärka A.

arvensis) än med släktet Melanocorypha

(till exempel kalanderlärka M. calandra),

varför den föreslogs flyttas till släktet

Alauda. I samma studie framkom även

att korttålärka Calandrella brachydactyla

och dvärglärka C. rufescens inte är nära

besläktade (utan att den förra är närmare

släkt med berglärka Eremophila alpestris!),

varför dvärglärkan rekommenderades

placeras i det återupprättade släktet

Alaudala. Ett annat fall rör kornsparven,

som tidigare placerades i det monotypiska

släktet Miliaria, skild från andra

fältsparvar (Emberiza) på grund av storlek

(inklusive könsdimorfism i storlek), näbbform,

ruggningsmönster och beteende,

men som enligt DNA-analyser sitter ”mitt

i Emberiza-trädet”, och följaktligen bör

tillhöra det släktet.

Namnbyten som orsakas av att arter byter

släkte leder tveklöst till en viss förvirring

och frustration. En person som är van

vid att fjällugglan heter Nyctea scandiaca

vår fågelvärld | 1.2019 19


FORSKNING Fåglarnas släktskap, del 3

Ett annat numera

väldokumenterat

exempel är att falkar är

närmre släkt med tätttingar

och papegojor än

med övriga dagrovfåglar.

Med andra ord är pilgrimsfalken

närmare släkt

med domherren än med

duvhöken!

blir naturligtvis brydd av att konfronteras

med namnet Bubo scandiacus. I detta fall

har inte bara släktet ändrats utan även

ändelsen på artepitetet, vilket ytterligare

ökar språkförbistringen (se Faktaruta – att

beskriva nya arter och nomenklaturregler

på sidan 24). Och man kan lätt få för sig att

taxonomerna fått fnatt när det gäller Iduna

caligata, som tidigare hette Hippolais caligata

och som dessutom bytt svenska namn

flera gånger, först från liten gulsångare till

mindre härmsångare, sedan till gråsångare

och slutligen (?) till stäppsångare! Dessutom

har den delats upp i två arter, i och

med att underarten rama brutits ut och

givits artstatus. Om de vetenskapliga namnen

ska spegla släktskap, enligt den binära

nomenklatur med ett släktnamn och ett

artepitet som Linné införde, så är namnförändringar

av detta slag tyvärr oundvikliga

resultat av att släktträd ritas om. Ett

alternativt system utan ranger (släkten, familjer,

ordningar, et cetera) i enlighet med

den så kallade fylokoden (PhyloCode), har

föreslagits men ännu inte implementerats

(www.ohio.edu/phylocode). En fördel

med detta system är att så länge inte en art

delas upp i två eller flera arter ändras inte

namnet som följd av ny kunskap om dess

släktskapsförhållanden.

FOTO: NIKLAS ARONSSON

DET FINNS FLERA anledningar till varför

likheter i yttre och inre egenskaper, såsom

fjäderdräktsmönster och anatomiska

detaljer, kan vara missvisande beträffande

fylogenin. En viktig anledning är att arter

som inte är nära släkt kan uppvisa likheter

på grund av att de lever i likartade miljöer

och/eller äter liknande föda. Detta kallas

konvergent eller parallell evolution. Exempelvis

ansåg man tidigare att lommar och

doppingar liksom flamingor och storkar

var nära släkt med varandra baserat på

generella likheter i struktur, men samstämmiga

DNA-studier har visat att dessa

antaganden är helt fel, och att istället

doppingar och flamingor är varandras

närmaste släktingar!

Dessa genetiska analyser har fått stöd

av förnyade morfologiska studier. Ett annat

numera väldokumenterat exempel är

att falkar är närmare släkt med tättingar

och papegojor än med övriga dagrovfåglar.

Med andra ord är pilgrimsfalken närmare

släkt med domherren än med duvhöken!

Här har falkarnas och de övriga dagrovfåglarnas

gemensamma livsstil uppenbarligen

fått dem att utveckla många yttre

likheter. Detta är måhända något mindre

chockerande om man betänker att de olika

arterna i törnskatesläktet (Lanius), som

ju delvis livnär sig på andra ryggradsdjur,

närmar sig falkar i framför allt näbbform.

Vem vet, kanske kommer törnskator med

tiden att utvecklas till att bli ännu mer

”rovfågelslika” än vad de är idag. Något

mindre uppseendeväckande, men likafullt

fascinerande, är att många av de olika

grupper av sångare som tidigare klassificerades

i familjen Sylviidae representerar

vitt skilda utvecklingslinjer, som grupperades

ihop eftersom de har likheter

som utvecklats genom deras liknande

levnadsförhållanden, i synnerhet föda. Exempelvis

sitter släktena Phylloscopus (till

exempel lövsångare), Acrocephalus (till exempel

rörsångare), Locustella (till exempel

gräshoppsångare), Cettia (i Europa endast

cettisångare), Cisticola (i Europa endast

grässångare) och Sylvia (till exempel ärtsångare)

på spridda grenar i ett släktträd

som även omfattar bland annat fnittertrastar,

glasögonfåglar, stjärtmesar, bulbyler,

svalor och lärkor (sammanfattat i Alström

m.fl. 2013).

Varfågeln är en tätting med levnadsvanor som starkt påminner om hökartade rovfåglars.

MORFOLOGI KAN VILSELEDA

I många fall ger DNA-analyser vid handen

att en viss art eller grupp av arter har

divergerat så kraftigt i utseende (ofta även

i beteende och ekologi) från sina närmaste

släktingar att de verkliga släktskapsförhållandena

förbisetts, som i de ovan nämnda

fallen med doppingar och flamingor,

falkar och tättingar, de fem vadararterna,

fjälluggla med flera. Skäggmesen ansågs

20 vår fågelvärld | 1.2019


FOTO: JOHN LARSEN

Duvhök.

FOTO: JOHN LARSEN

FOTO: THOMAS LUNDQUIST/N

Pilgrimsfalk.

Domherre.

Pilgrimsfalken och domherren är närmare släkt med varandra än vad pilgrimsfalken och duvhöken är, vilket kanske kan förvåna en del. Egentligen borde falkar

återfinnas längre bak i fågelböckerna, om man genom uppställningen vill avspegla släktskap, och inte intill hökartade rovfåglar så som vanligen är fallet.

vår fågelvärld | 1.2019 21


FORSKNING Fåglarnas släktskap, del 3

FOTO: JOHN LARSEN

tidigare vara nära släkt med de asiatiska

papegojnäbbarna (till exempel släktet

Paradoxornis), eftersom den liknar dessa

och har ett likartat levnadssätt. Men

enligt samstämmiga DNA-analyser är dess

närmaste släktingar istället lärkor, och

papegojnäbbarna har enligt samma källor

befunnits vara nära besläktade med ”våra”

Sylvia-sångare. I detta fall föranleder

emellertid den nya insikten ingen ändring

av släktnamnet, eftersom skäggmesen inte

sitter på en gren inuti lärkornas släktträd

utan är deras närmaste nu levande

släkting.

GÅR DNA-STUDIERNA ATT LITA PÅ?

En relevant fråga att ställa sig när DNAanalyser

kullkastar tidigare sanningar

om släktskapsförhållanden är om dessa

studier är tillförlitliga. Detta är inte alltid

så lätt att svara på, och det finns många

tänkbara felkällor.

Det är viktigt att inse att alla fylogenetiska

träd är hypoteser, och man bör därför

betrakta alla nya resultat med en sund

skepsis tills de har bekräftats av oberoende

analyser. Studier som endast baseras på en

gen eller enbart mitokondriella gener ska

aldrig accepteras som en sanning.

Generellt sett gäller att ju fler oberoende

gener som analyseras desto större är

sannolikheten att man lyckas rekonstruera

det korrekta släktträdet. Dock kan det

hända att vissa grenar i ett träd förblir

oklart förankrade oavsett hur mycket

data som analyserats. Exempelvis är vissa

släktskapsförhållanden oklara till och

med i den mest gedigna studien av olika

fågelordningar, som baseras på nära 42

miljoner baspar från 48 arter representerande

34 fågelordningar, vilket är mellan

75 och 8 000 gånger fler baspar än i de

tidigare mest omfattande fågelstudierna.

Exempelvis finns i detta släktträd en

grupp som omfattar trappar, turakoer och

gökar, men det är osäkert vilka två av dessa

som är närmast släkt med varandra.

I många fall har uppseendeväckande

resultat från genetiska studier fått stöd av

förnyade morfologiska studier, som exempelvis

när det gäller släktskapet mellan

doppingar och flamingor.

Skäggmesens närmaste släktingar är lärkorna och inte papegojnäbbar som man trodde tidigare.

GODTYCKLIGA INDELNINGAR

De olika högre kategorierna, såsom släkte,

familj, ordning et cetera, saknar defi-

22 vår fågelvärld | 1.2019


nitioner, bortsett från den hierarkiska

ordningen mellan dem. Med andra ord är

dessa kategorier, eller ranger som de också

betecknas, helt godtyckligt avgränsade och

utgör inte på något vis jämförbara enheter.

Både släkten och familjer kan omfatta

en art (monotypiskt släkte respektive monotypisk

familj) eller hundratals arter, och

ett taxon som av vissa författare betraktas

som en familj kan av andra klassificeras

som en överfamilj eller till och med ännu

högre rang. Oftast grupperas arter i släkten

baserat på allmän likhet, även om ett

huvudkriterium numera är att alla taxonomiska

grupper skall vara monofyletiska

(eller innehålla en art).

Eftersom det inte finns några allmänt

vedertagna objektiva kriterier för avgränsning

av taxonomiska grupper, finns ett

stort utrymme för personliga tolkningar

efter tycke och smak – vilket är huvudanledningen

till att klassificeringen varierar

så mycket mellan olika källor och är så

instabil. Somliga taxonomer föredrar

stora släkten (oftast av praktiska skäl – det

är lättare att minnas ett fåtal namn än

många), medan andra har en förkärlek för

små släkten, som ger mer information om

släktskapsförhållanden.

Med andra ord kan en författare klassificera

en viss grupp som ett släkte, medan

en annan författare delar in samma grupp i

flera olika släkten. De flesta taxonomer baserar

klassificeringar enbart på släktskap,

oavsett variationen i utseende inom dessa

grupper, medan andra föredrar att placera

arter med avvikande utseende i egna

släkten (fjälluggla, brushane med flera har

tidigare nämnts som exempel på detta).

Inget av dessa tillvägagångssätt är

rätt eller fel, och ingen av preferenserna

kan objektivt anses vara bättre än någon

annan – under förutsättning att man inte

skapar släkten som inte är monofyletiska.

Metoder som bygger på standardiseringar

baserade på en tidsskala har föreslagits,

men de har inte slagit igenom än.

Som ett exempel placerades tidigare

alla mesar i släktet Parus, medan de

svenska arterna nu delas in i Periparus

(svartmes), Lophophanes (tofsmes), Poecile

(entita, talltita och lappmes), Cyanistes

(blåmes och den tillfälligt observerade

azurmesen) och Parus (talgoxe). Detta

baseras på äldre analyser med hjälp av

DNA-DNA hybridisering, respektive mitokondriellt

DNA och en nyligen publicerad

studie omfattande samtliga världens arter

baserad på flera gener (se Figur 4).

Uppsplittringen av Parus i flera släkten

syftar i första hand till att spegla fylogenin

i namngivningen men tar även hänsyn till

arternas utseende. Som framgår av Figur

4 finns det många alternativa möjligheter

att klassificera dessa arter på, så länge man

följer grundprincipen att bara namnge

monofyletiska grupper.

Ett annat exempel rör måsar och trutar,

som alla tidigare fördes till släktet Larus,

med undantag för några arter vilka betraktades

som avvikande och därför begåvades

med egna släkten, såsom rosenmås Rhodostethia

rosea, ismås Pagophila eburnea,

tärnmås Xema sabini och tretåig mås Rissa

tridactyla.

Den officiella svenska artlistan delar

ILLUSTRATION: PER ALSTRÖM, EFTER JOHANSSON M.FL. (2013)

Figur 4. Släktträdet för familjen Paridae (mesar). Höjden på varje triangel motsvarar antalet analyserade

arter i varje grupp (det exakta antalet är angivet), medan längden på trianglarna anger den genetiska

variationen inom gruppen. Som synes finns flera olika sätt som de olika grupperna skulle kunna

namnges, till exempel en sammanslagning av Parus och Pseudopodoces eller av Parus, Pseudopodoces

och Machlolophus (i båda fallen med släktnamnet Parus som giltigt namn på grund av att det är det

äldsta av dessa namn).

numera upp släktet Larus i ytterligare

två släkten: Hydrocoloeus (dvärgmås) och

Chroicocephalus (skrattmås och långnäbbad

mås av de europeiska arterna). Detta

grundar sig på en studie av mitokondriellt

DNA från samtliga världens måsar och

trutar, som föreslog ytterligare uppsplittring

av Larus i Ichthyaetus (svarthuvad

trut, rödnäbbad trut och svarthuvad mås

av de europeiska arterna) och Leucophaeus

(de i Europa sällsynta gästerna sotvingad

mås och präriemås) samt, på grund av prioritetsregeln

(se Faktaruta – att beskriva

nya arter och nomenklaturregler nedan),

en sammanslagning av Rhodostethia och

Hydrocoloeus. Den kraftiga uppdelningen

av Larus grundade sig i att författarna ville

spegla släktskapsförhållandena genom att

ge olika namn på samtliga ”väldefinierade”

monofyletiska grupper i trädet. Såsom

vår fågelvärld | 1.2019 23


FORSKNING Fåglarnas släktskap, del 3

ILLUSTRATION: JAN-ÅKE WINQVIST

Fig. 5. Fylogenetiskt träd (kladogram) som visar

släktskapet mellan högre taxa bland fåglarna. Vid

varje förgrening (nod) kan man vrida grenarna

utan att göra våld på gruppernas inbördes släktskap.

Varje gren utgörs av en monofyletisk grupp.

ovan påpekats bör man inte dra några

säkra slutsatser baserade på studier av

enstaka gener, varför den föreslagna uppdelningen

kan betraktas som förhastad.

Alla linjära taxonomier, det vill säga

listor över arter, försöker spegla någon

form av släktskapsförhållanden. Äldre

listor över europeiska fåglar brukade börja

med lommar och doppingar och sluta med

kråkfåglar eller finkfåglar och fältsparvar.

Nyare böcker inleder oftare med andfåglar,

följda av hönsfåglar. Det finns emellertid

ett ”oändligt” antal olika sätt på vilket

ett fylogenetiskt träd kan presenteras i

listform, och det är en av anledningarna

till att presentationsordningen varierar så

mycket mellan olika källor.

Ett enkelt exempel (se Figur 5): De nu

levande fåglarna (Neornithes) delas in i

två huvudgrupper, Paleognathae (”strutsfåglar”,

stubbstjärthöns och kivifåglar) och

Neognathae (övriga). Inom Neognathae

finns två undergrupper, Galloanseres (eller

Galloanserae – namngivningen varierar)

och Neoaves. Galloanseres omfattar de två

kladerna Anseriformes (andfåglar) och

Galliformes (hönsfåglar med flera), medan

Neoaves omfattar alla de övriga.

Eftersom Paleognathae och Neognathae

är ”systrar” är det egalt vilken av dessa

båda grupper som redovisas först. Detsamma

gäller Galloanserae och Neoaves. Inom

Galloanserae är det egalt om man väljer att

presentera Anseriformes eller Galliformes

först, eftersom de också är ”systrar” och

FAKTARUTA

ATT BESKRIVA NYA ARTER OCH NOMENKLATURREGLER

Att beskriva en för vetenskapen ny art är en komplicerad och tidsödande process. Först gäller det

att försäkra sig om att den inte redan är namngiven för länge sedan, eller att namnet inte publicerats

i någon svårtillgänglig tidskrift. Följaktligen måste ett stort antal publikationer genomsökas.

Ibland räcker det att läsa ursprungliga beskrivningar av namngivna arter för att avgöra om den potentiella

nya arten är identisk med någon sådan. Men många gånger måste man studera så kallade

typexemplar, det vill säga utvalda museiexemplar som fungerar som en referens för artnamnet.

Om inget tyder på att arten redan är beskriven får forskaren mynta ett vetenskapligt namn.

Namngivningen måste emellertid följa internationellt överenskomna regler i enlighet med den

”internationella zoologiska koden” (International Code of Zoological Nomenclature, ICZN 1999).

För nya arter krävs bland annat en detaljerad beskrivning, uppgifter om var och när typexemplaret

eller typexemplaren är insamlade och var de är deponerade, samt publicering i en vetenskaplig

tidskrift (elektronisk publicering är numera accepterat med vissa restriktioner).

Det händer att en och samma art av misstag begåvas med olika namn, så kallade synonymnamn,

oftast därför att olika forskare inte är medvetna om varandras upptäckter. Då gäller att det först

publicerade namnet har prioritet (förutsatt att det föreslagits i enlighet med ICZN:s regler), vilket

innebär att det blir det giltiga namnet för arten.

Det kan också visa sig att olika arter råkar få samma namn, så kallade homonymer. Återigen

har det först beskrivna namnet företräde. Den ”zoologiska koden” reglerar namngivningen för alla

taxonomiska kategorier upp till och med överfamilj.

Det finns ingen internationell kommitté som avgör om en ny art är acceptabel eller inte. I första

hand är det upp till tidskriften som artikeln om den nya arten publiceras i att avgöra om forskningen

verkar trovärdig och namngivningen följer reglerna, och i andra hand får tiden utvisa om den nya

arten blir allmänt accepterad eller inte.

FOTO: NIKLAS ARONSSON

Vitkindad honungsfågel hör till Neognathae.

därför ”jämbördiga” (systertaxa är per

definition lika gamla, även om åldrarna

hos de nu levande arterna i två systerlinjer

kan skilja sig). Inom alla dessa grupper har

man samma variationsmöjligheter.

Om man tänker på ett fylogenetiskt

träd som en mobilskulptur, där alla grenar

kan snurras runt noden som utgör den

hypotetiska förfadern (se Figur 5), förstår

man att det finns otaliga möjligheter att

variera ordningen.

De flesta böcker och artlistor redovisar

inte någon specifik metod som de valt att

ordna arter och högre kategorier efter,

men de flesta författare försöker placera

Nandu hör till Paleognathae.

FOTO: NIKLAS ARONSSON

nära släktingar så nära varandra som

möjligt.

DEN INTERNATIONELLA KODEN

Namngivningen av arter och högre kategorier

upp till och med överfamilj styrs av

den internationella koden för zoologisk

nomenklatur, ofta bara kallad ”den zoologiska

koden” (Se Faktaruta ovan).

Avslutningsvis hoppas jag att de tre

översiktsartiklarna om fågeltaxonomi gett

en inblick i hur fåglar klassificeras. En

något mer omfattande artikel, med referenser,

som publicerades i Fauna och Flora

2014 och 2015 finns på goo.gl/zD7CQn.

24 vår fågelvärld | 1.2019


Madagaskar – biologisk ”hot spot”

”Vi vaknar tvärt till genomträngande sirenlika rop genom den dimhöljda

regnskogen. Det är Indrin, den största nu levande lemuren, som har

startat sin stämningsfulla och vittljudande morgonkonsert. Nu svarar

ännu en grupp och därefter en tredje, varefter tystnaden breder ut sig igen”.

MADAGASKARS NATUR ÄR UNIK, det är något av ett ”landet

annorlunda”, nästan som en egen mini-kontinent. Mest kända är alla

lemurer, men majoriteten av alla kameleonter, fåglar och växter är

endemer – de finns bara just här på Madagaskar.

Naturresa till ”Lemurien” med massor av

unika, endemiska djur och fåglar i en smältdegel

När du reser med oss...

av olika kulturer. Över 80% av alla fåglar, kräldjur

n ✔Äventyr

och växter finns bara här och ingen annanstans.

n ✔Nära djur och natur

Både natur-, kultur- och upplevelsemässigt är

Madagaskar något av en sjunde kontinent. Följ

n ✔Noga utvalt boende

med vår färdledare biologen Bo Antberg på en n ✔Alltid i små grupper

upptäcktsresa till ”Landet Annorlunda”.

n ✔Kunniga färdledare

n ✔Grönt engagemang

AVRESA: 8–23 november

RESLÄNGD: 16 dagar

FÖR MER INFORMATION:

Tel 08-5560 69 00 eller

resor@aventyrsresor.se

www.aventyrsresor.se

VI KLIMATKOMPENSERAR

STORA UPPLEVELSER I SMÅ GRUPPER SEDAN 1984

www.aventyrsresor.se

Upplev den arktiska våren på Svalbard

Följ med oss på en veckokryss runt Svalbard och möt de högarktiska arterna

när de återvänder till sina häckplatser på tundran runt ishavet i norr.

På våra fågelskådarresor har vi erfarna fotografer, ornitologer och expeditionsguider som leder resorna.

Vi kan lova dig en vecka med storslagna upplevelser, lite sömn och många minnen.

På våra kryssningar tar vi max 12 passagerare på varje resa.

Specialerbjudande våren 2019 fõr veckokrysser på utvalda avgångar

Priser från 52 000,- pr person i dubbelhytt på följande avgångar 2019:

2-10 juni, 10-16 juni , 16 -23 juni

Välkommen att kontakta oss på mejl eller telefon +47 97785910 eller mail@barentsexpeditions.com

www.barentsexpeditions.com


RIKSINVENTERING Berguv 2019–2020

Var med och

räkna berguvar

De kommande två åren kommer en inventering av

landets berguvar att äga rum. Det är viktigt att få

en så bra bild som möjligt av antalet häckningar

då bilden av en minskande berguvsstam är tydlig

överallt. Det är tio år sedan det senast gjordes en

riksinventering av arten.

text Thomas Birkö, David Rocksén och Andro Stenman

Från flera landskap kommer rapporter

om en kraftig minskning

av berguven. BirdLife Sverige har

därför beslutat att följa upp arten

genom att genomföra en riksinventering

av den under 2019 och 2020. Anledningen

till att inventeringen görs under två år är

att berguven i norra Sverige är beroende

av sorkpopulationernas fluktuationer mellan

olika år.

Berguven har vid sju tidigare tillfällen

varit föremål för riksinventering. Den

första gjordes 1943 till 1948. Berguven

fridlystes 1950 eftersom den uppvisade en

minskande förekomst med endast 455 par.

700

600

500

400

300

200

100

Under 1960-talet drabbades många rovfågelarter,

så även berguv, av förgiftning,

bland annat orsakad av kvicksilverbetat

utsäde. Nya riksinventeringar gjordes därför

under åren 1964–1965 och 1974–1975.

Resultatet från de inventeringarna var

nedslående och visade att berguven hade

minskat kraftigt och beståndet var vid

denna tid under 200 par i landet.

RÄDDNINGSAKTIONER DROGS 1969 igång

av ideella ornitologer. Uppfödning och

utplanteringar av berguv gjordes i flera

projekt i landet. Kring 1980 passerade

totalantalet besatta boplatser 200 och

Berguvspopulationen i Sverige under

Berguvspopulationen riksinventeringarna

i Sverige under riksinventeringarna

0

1943-1948 1964-1965 1974-1975 1984-1985 1994-1995 1998-1999 2008-2009

Götaland Svealand Norrland

Götaland Svealand Norrland

Figur 1. Observera att avståndet mellan varje inventering i diagrammet är detsamma.

Berguven häckar gärna nära vatten.

utvecklingen fram till slutet av seklet innebar

en snabb positiv utveckling. En uppskattning

av besatta revir gjordes genom

en riksinventering i Sverige 1998–1999.

Sammanlagt erhölls under denna period

613 besatta revir.

Ökningen anses bero på minskade miljögifter,

men också på att utplanteringen

av uvar ökade under slutet av 1900-talet.

Fram till 1999 utplanterades sammanlagt

3 400 berguvar i landet. Dödligheten

för dessa utsläppta uvar var relativt hög,

men effekten blev ändå att många nya par

etablerade sig i de tidigare tomma och

övergivna uvbergen i Sverige.

Ytterligare en riksinventering gjordes

därefter år 2009 och då summerades

antalet revir till 474. I Fågelåret 2016 framgår

att berguven minskat markant i flera

landskap sedan år 2000.

I Fågelåret 2017 noteras drygt 215

berguvrevir i Sverige med de tätaste beståndet

i västra respektive östra Götaland.

Hur många revir som missats är svårt att

säga eftersom rapporteringen har varit

bristfällig i flera landskap. Från nästan

alla rapportkommittéer redovisas dock

26 vår fågelvärld | 1.2019


FOTO: MIKAEL ARINDER/SKANSKABILDER.SE

Berguv i Hardeberga i Skåne.

en minskande population. Orsakerna till

denna minskning är osäker, men kan bero

på födobrist, ändrad sophantering (färre

råttor), eldöd, trafikdöd med mera.

Berguvens häckningsperiod är långt

utdragen, från januari ända till början av

september. Berguven är känslig på sin

häckplats så under perioden mars–maj, då

äggläggning och ruvning sker, får själva

bobranten inte avsiktligt besökas, eftersom

uvarna då är lätta att störa och äggen/ungarna

kan komma i stor fara.

INVENTERINGENS HUVUDSAKLIGA MÅL är

att fastställa antalet berguvsrevir, det vill

säga egentligen antalet ropande hannar.

Att höra berguvshonor är svårt – man

måste oftast pricka in rätt tidpunkt när

honan svarar hannen och paret utför sina

bodemonstrationer.

Målsättningen är att alla lämpliga

bolokaler där uv har funnits tidigare, framförallt

under den senaste 20-årsperioden

(sedan riksinventeringen 1998–1999), ska

inventeras. För att göra det mest effektivt

behöver uvlokalerna avlyssnas vid den

optimala tidpunkten under året och under

FOTO: NICLAS AHLBERG

dygnet. Berguven kan börja ropa redan i

januari om det finns gott om föda, men

den viktigaste perioden är februari till

april. Berguvshannen kan också höras ropa

övriga månader och då sker det framförallt

i skymning och gryning.

LARS HEDENSTRÖM HAR följt tolv berguvpar

i Östergötland under en 20 årsperiod

1982–2002 och bokfört 172 lyssningstillfällen

med cirka 4 850 berguvrop.

Resultatet visar att berguven är mycket

skymningstrogen och ropar vid ett visst

skymningsljus, när det blir så mörkt att

det blir svårt att kunna läsa en text i en

dagstidning. Erfarenheten från många

andra håll är också att det är lättast att

kunna konstatera om ett uvrevir är besatt

genom att förlägga arbetsinsatsen till

skymningen. Tidpunkten för den optimala

inventeringstiden förskjuts i takt med att

dagsljuset längd.

UNDER VINTER- OCH vårkvällar från

1 februari till 30 april behöver så många

som möjligt av de gamla uvlokalerna

besökas. Minst två separata besök behöver

göras vid varje lokal. Där behöver man vid

varje besök lägga mellan 30 minuter och

en timme i skymningen för att lyssna efter

uvrop (optimalt är att lyssna från 30 minuter

före till en timme efter solnedgång).

Vid mulet väder i skymningen kan uven

börja ropa tidigare.

Det är alltså viktigt att vara på plats i

tid, det vill säga strax före solnedgången,

och att lyssnandet sker från en plats med

ett avstånd till den undersökta lokalen för

att säkerställa att störning inte sker. Det är

också viktigt att det inte blåser för mycket,

kanske maximalt tre meter per sekund.

Både för att man hör sämre och för att

uven tenderar att ropa mindre då det blåser

för mycket. Uven ropar även sparsamt

runt midnatt och i gryning vid samma

ljusförhållande som i skymningen.

Hannens dova stämma hörs från berg,

men även från skogsmark, skärgårdsöar

et cetera och kan höras långa sträckor.

Vindstilla kvällar är bäst och framförallt

efter dagar när det har varit varmt och det

börjar tina snö från träden och bli dagsmeja

med takdropp. Studier visar också att

månljus påverkar berguvens ropfrekvens.

Under nätter med inget eller svagt månljus

är uven tystare, medan den ropar mer

frekvent och under längre tidsperioder i

månljus kring fullmåne. Uvparet signalerar

då även sin närvaro visuellt genom att

den ljusa hakfläcken exponeras vid revirropen.

De nyttjar då även högre belägna

sittplatser. Ensamma uvhannar kan ropa

betydligt mer och kan hålla på längre tid

under natten och även förflytta sig mellan

olika platser.

Uvens läte är en tvåstavig dov stämma

som hörs med jämna intervall (6–12 sekunder).

”Hoo-åå!” På långt håll hörs bara

vår fågelvärld | 1.2019 27


RIKSINVENTERING Berguv 2019–2020

FOTO: NICLAS AHLBERG

Visst ska även du vara med och inventera landets berguvar!

första stavelsen. Notera tidsintervallen

mellan ropen. Den kan ofta avslöja om det

är en berguv du hör eller någon annan art

som man kan förväxla den med, till exempel

hornuggla eller slaguggla. På BirdLife

Sveriges hemsida finns inventeringstips

där man även kan lyssna på hur berguv,

hornuggla och slaguggla låter.

RAPPORTERINGEN AV BERGUVAR görs till

regionala kontaktpersoner på BirdLife

Sveriges hemsida. Rapportering kan även

göras på Artportalen där ropande hannar/

par läggs in. Det är viktigt att även rapportera

in negativt inventeringsresultat som

eftersökt/ej återfunnen.

Under häckningstid, 1 februari till

31 juli, förändras skyddsklassningen för

berguv så att alla rapporter på Artportalen

döljs för allmänheten.

En sådan ändring bör minska risken för

störning i berguvreviren, och samtidigt bidra

till att rapportörer känner sig tryggare

med att rapportera arten i Artportalen.

Publika lokaler för berguv kan fortfarande

visas, och det är inte är förbjudet

att larma berguv på BirdAlarm, lokallarm

eller liknande, utan detta beslut gäller just

Artportalen. Man bör dock alltid tänka sig

för innan man sprider information om potentiella

häckningar av berguv och andra

känsliga arter.

Rapporter kan också sändas direkt till

projektgruppen som kommer att ha en dialog

med rapportören, lokala inventeringsgrupper

och regionala rapportkommittér i

samband med sammanställning och analys

så att dubbelräkningar inte görs.

UNDER INVENTERINGEN 2019 och 2020

är det önskvärt att få en jämn kvalitet

på de data som samlas in så att det går

att dra långtgående slutsatser. Det är

därför viktigt att data insamlas på ett mer

systematiskt sätt i alla regioner. För det

ändamålet har en inventeringsblankett

tagits fram – Den finns att ladda hem på

www.birdlife.se. Det är bra om så många

som möjligt använder sig av den.

BirdLife Sverige kan betala ut reseersättningar

om 18,50 kr per mil för de riktade

insatser som görs, men det förutsätter

att den framtagna inventeringsblanketten

fylls i och skickas till den regionansvarige

kontaktpersonen eller till projektgruppen.

Även om du inte ansöker om reseersättning

är vi tacksamma om blanketten fylls

i och skickas in eftersom det ger värdefull

kunskap.

VILL DU BIDRA med att besöka en eller flera

uvlokaler under vintern/våren 2019 och

inte har kontakt med din regionalförening

får du gärna mejla nedanstående uppgifter

till riksinventeringberguv@birdlife.se

1. ditt namn, epost och telefonnummer

2. stad du bor i

3. landskap

Projektgruppen kommer därefter att

koordinera arbetsinsatserna, i samarbete

med de regionala kontaktpersonerna i regionalföreningarna

och berguvprojekten.

Gör en insats för en av världens

största ugglor – berguven! Bidra till att få

kunskap om hur många berguvar vi har i

landet. Denna fantastiska fågel behöver

vår insats för att vi långsiktigt ska kunna

skydda den och ha kvar den i vår fauna.

28 vår fågelvärld | 1.2019


Kikare & Tubkikare

LÄS

RECESIONER

opticron.co.uk

/reviews

Traveller BGA ED

“Mindre, lättare, ljusare, skarpare”, Traveller BGA ED bryter

ny grund för 32mm fält kikare riktad mot entusiasten och den

seriösa användaren. Priser från 4350:-

MM4 GA ED Travelscopes

Den nya MM4 GA ED levererar en förbättrad prestanda i

samma lätta kompakta format som du kan ta med varsomhelst.

Kan användas med HDF/SDLv2 okular. Priser från 4495:-

Unit 21, Titan Court, Laporte Way, Luton LU4 8EF, UK. Tel: +44 1582 726522. Vi har svensktalande personal. Web: www.opticron.se

För service frågor var snäll och kontakta oss direct på service@opticron.co.uk

C OUNTRYSIDE B & B | O RGANIC R ESTAURANT

The Natural Spirit of Öland since 1926

- H å l l b a r t & N a t u r l i g t -

- E k o L o g i s k t -

för en hållbar framtid

B e d & B r e a k f a s t

- öppet året runt -

nära Fågelparadiset Beijershamn

Flexibel in & Utcheckning

Ekologiska Frukost- & Picknickpaket

Ett stenkast från havet & strandtallarna bjuder vi på idylliska omgivningar i

utkanten av pittoreska ölandsbyn Stora Frö.

Ekocertifierat bed & breakfast, konferens & möteslokal i avslappnad

trädgårdsmiljö med vackra promenadstigar längs de sluttande Sandbergen

intill Kalmarsund & Beijershamn.

förbokning på www.strandnara.com

10 % rabatt på boende för medlemmar i BirdLife

(gäller perioden 1/9-31/5 2018/2019)

“Njut framför den värmande,

sprakande brasan efter en dag med

vackra naturupplevelser ”

ECO BY STRANDNÄRA

www.strandnara.com

0485-366 00

Anno 1926

vår fågelvärld | 1.2019 29


LAPPUGGLEPROJEKT

Sändarförsedda fåglar

Spana efter

lappugglor

I år finns det skäl att titta extra noga om du ser

en lappuggla. Chansen är nämligen stor att den

är ringmärkt. Kanske har den till och med en

antenn på ryggen? I så fall har du upptäckt en

av mina satellitugglor. Sedan juni 2018 har nio

lappugglor från norska Hedmark försetts med

var sin sändare, som var femte till åttonde dag

berättar var de befinner sig.

text Roar Solheim (r-solhe3@online.no)

FOTO: ROAR SOLHEIM

Figur 1. Antalet konstaterade häckningar

av lappuggla i Hedmarks

fylke i Norge 2009–2018.

SEDAN 2009 ÄR lappuggla en fast häckfågel

i Hedmarks fylke i sydöstra Norge,

ett område som gränsar till Värmland.

Utvecklingen från tillfällig gäst till talrik

häckfågel har varit utan motstycke i

fennoskandisk ornitologisk historia. Ett

lappugglepar häckade i Trysils kommun

1989, men därefter tog det 20 år innan

nästa häckningsfynd gjordes i Hedmark.

Däremellan sågs regelbundet lappugglor

i området, särskilt under gnagarår, men

det saknades kunskaper och erfarenheter

att tro att lappugglan regelmässigt skulle

kunna häcka så långt söderut. Norska fågelskådare

hade länge förknippat lappugglan

med de nordligaste skogsområdena

i Pasvik, på gränsen mellan Finland och

Ryssland. Därför kom fynden av hela tre

häckningar i Elverum 2010 som en total

överraskning, och efter det har antalet

häckningar bokstavligen exploderat.

År 2010 var ett riktigt bra gnagarår.

Under våren 2011 var det fortsatt god

förekomst av åkersork och skogslämmel,

och i Hedmark hittades hela 22 lappugglebon!

Nästan 80 procent av häckfåglarna

var unga fåglar – bara ett år gamla. En

av honorna ringmärktes året innan i ett

bo som byggts på en uppsatt plattform

sydväst om Siljan. År 2010 blev en annan

FOTO: ROAR SOLHEIM

lappuggla, som också ringmärkts i Sverige,

kontrollerad i ett bo i Hedmark där den

häckade. Denna fågel var märkt som bounge

redan 1999, också sydväst om Siljan,

på en plattform som låg endast 440 meter

från platsen där ungen som häckade 2011

ringmärktes som unge 2010. Avståndet till

häckningsplatsen i Elverums kommun är

ungefär 160 kilometer.

Ornitologer i Elverum hade god koll på

var i kommunen det fanns gamla risbon

från duvhök och ormvråk. Därmed visste

vi att alla lappugglor som plötsligt häckade

2011 inte kunde vara en oupptäckt population,

utan var en nyetablering. Sannolikt

kom den största delen av de unga lappugglorna

från Sverige. År 2017 kontrollerade

jag en tredje svenskmärkt hona i Hedmark

där den häckade. Den fågeln märktes

också som bounge 2010, men 325 kilometer

längre bort, nordöst om Östersund i

Jämtland.

DE GODA ÅREN MED lappugglehäckningar

30 vår fågelvärld | 1.2019


FOTO: ROAR SOLHEIM

Lappuggla, 2K-hanne.

FOTO: ROAR SOLHEIM

När en lappuggla lyfter eller landar sträcker

den ofta på benen så att en ring kan synas,

som på denna ungfågel som dök upp väster om

Arendal i mars 2015. Den var ringmärkt som

bounge i Hedmark året innan, 338 kilometer

bort.

2010 och 2011 inspirerade till att sätta

upp konstgjorda häckningsplattformar

för lappugglor, och så gjorde även jag. När

nästa gnagarår inföll, 2013, hade minst 300

plattformar satts upp i de centrala delarna

av Hedmarks fylke, vilket resulterade i 30

konstaterade häckningar av lappuggla där.

Även detta gnagarår sträckte sig in i nästföljande

år, och 2014 konstaterades hela 65

lappugglehäckningar. Därefter följde två

bottenår med inga eller i alla fall mycket

få gnagare. Några enstaka lappugglor

försökte häcka 2016, men alla misslyckades.

Inga ungar registrerades vare sig 2015

eller 2016. Däremot har de två sista åren

varit fullständigt ofattbara med otroliga

120 lappuglehäckningar 2017 och i år 105.

Vad är det som händer?

Orsaken till den snabba utvecklingen

och expansionen mot sydväst är svår

att förklara, kanske till och med omöjlig

att ge ett svar på. Sannolikt beror det på

storskaliga förändringar i ekologin, då

lappugglan också har spridit sig åt sydväst

från Ryssland och ökat som häckfågel i de

baltiska länderna, Vitryssland och Polen.

Det ligger nära till hands att misstänka att

det är förändringar i sorkpopulationernas

dynamik som ligger bakom. Såväl i Finland

som i Sverige och Norge har sorkforskare

noterat färre sorkar under sorkår (toppår)

sedan slutet av 1980-talet. Speciellt släktet

Microtus, där bland annat åkersork hittas,

har saknats under toppåren, men även

gråsiding har gått markant tillbaka i norra

Sverige. Från mitten av 2000-talet ändras

situationen igen när Microtus-gnagarna

dök upp på nytt. Under de tre senaste

sorktopparna i Hedmark har det varit gott

om både skogssork och åkersork.

EFTER GNAGARÅRET 2011 följde ett riktigt

bottenår 2012 över hela Skandinavien.

Det året observerades stora mängder

lappugglor i öppna kulturmarker, ofta

nära kusten. Baserat på rapporter med

foton i Artportalen kunde jag analysera

åldrarna på de lappugglor som sågs och

Roar Solheim med en lappugglehona från 2017.

Honan var en av Ove Stefanssons ungar och blev

ringmärkt 20 juni 2010 nordost om Östersund,

cirka 325 kilometer från häckningsplatsen.

Ornitologer i Elverum

hade god koll

på var i kommunen det

fanns gamla risbon från

duvhök och ormvråk.

Därmed visste vi att alla

lappugglor som plötsligt

häckade 2011 inte kunde

vara en oupptäckt population,

utan var en nyetablering.

vår fågelvärld | 1.2019 31


LAPPUGGLEPROJEKT

Sändarförsedda fåglar

fotograferades (Ornis Svecica 2014). Ungefär

80 procent av samtliga lappugglor

var 2k-fåglar kläckta 2011. Därför var det

spännande att se om det på nytt skulle bli

många observationer av lappugglor 2015,

efter de bägge gnagaråren 2013 och 2014.

Men vad hände? Från Norge kom inte en

enda lappuggleobservation från kustnära

lokaler, så som varit fallet 2012.

Även från Sverige uteblev lappugglorna.

De rapporter som lades in på

Artportalen var antingen lappugglor på

häckningsplats, eller lappugglor i typiska

häckningsbiotoper. Det verkade alltså

som det 2015 fanns gnagare kvar i sådan

utsträckning att ugglorna valde att stanna

i skogslandskapet och jaga i barrskogen

framför att vistas i öppna landskap.

FOTO: INGAR JOSTEIN ØIEN

Lappugglehonan ”Eia” dök upp igen 2018 på sin gamla häckningsplats från 2014. Hon hade sedan

februari 2016 befarats vara död. Antennen syns på bilden, men är svår att se på en flygande fågel.

SOMMAREN 2014 STARTADE jag, tillsammans

med Ingar Jostein Øien (Nors Ornitologisk

Forening) och Geir A. Sonerud

(Universitetet for miljø- og biovitenskap),

ett satellitmärkningsprojekt för lappuggla.

Jag lyckades sätta sändare på två honor

under häckningstid, och dessa fåglar

kunde vi följa med åtta dagars mellanrum.

Båda honorna fortsatte att jaga nära sina

häckningsområden under hela hösten

2014. I februari 2015 började de röra på

sig, den ena bara cirka 30 kilometer åt

söder, medan den andra flög cirka 180

kilometer åt söder för att slå sig ned i ett

skogsområde i Grums kommun. Hela året

uppehöll sig båda inne i skogslandet, innan

den ena av fåglarna lyckades befria sig

från sändaren i slutet av maj 2015. Med tre

korta undantag i form av strövtåg åt öster,

norr och söder uppehöll sig den andra

ugglan på ett begränsat område i Grums,

tills sändaren tystnade i februari 2016. Jag

misstänkte att ugglan måste ha dött på ett

våldsamt sätt, då sändaren tystnade utan

förvarning. Därför blev överraskningen

extra stor när hon dök upp våren 2018 och

häckade på samma plattform som den där

hon hade försetts med sändaren 2014. Kort

efter att ungarna lämnat boet lyckades

vi fånga in ugglan och befria henne från

ryggsäcken som höll fast den overksamma

sändaren.

Tillsammans med Ove Stefansson

analyserade jag det svenska ringåterfyndsmaterial

som finns på lappuggla.

Detta presenterades i Ornis Svecica 2016.

I materialet såg vi att lappugglor som har

märkts eller kontrollerats som häckfåglar,

och som senare kontrollerats på nytt häckande,

bara flyttar kort eller inte alls. Om

ugglorna kontrollerats flera år efter den

första kontrollen så är sannolikheten stor

att de häckar nära sina gamla boplatser.

Här finns en uppenbar felkälla i att man

med stor sannolikhet fångar ugglor inom

ett mindre avgränsat område och därmed

missar ugglor som häckar långt bort. Likaväl

visar materialet att många lappugglor

är mer ortstrogna än vad som ofta har

beskrivits i litteraturen.

DEN STORA FRÅGAN ÄR vad lappugglorna

gör när gnagarna tryter. Sitter de kvar i

FOTO: ROAR SOLHEIM

FOTO: ROAR SOLHEIM

Alla lappuggleungar som ringmärktes i Hedmark 2018 fick färgade ringar. Lappugglor med röd ring är kläckta i Elverums kommun, medan ugglor med gul ring

är kläckta i andra kommuner i Hedmark.

32 vår fågelvärld | 1.2019


FOTO: ROAR SOLHEIM

Roar Solheim med honan Juventa som fick tre

ungar som 2K-fågel 2018. Hon var den första av

de satellitmärkta lappugglorna som drog iväg

på långdistansflyttning under hösten 2018.

En av lappugglan Juventas ungar.

FOTO: ROAR SOLHEIM

sina hemmamarker, som slag- och kattugglor

och väntar på nästa gnagarår, eller ger

de sig iväg för att hitta bättre jaktmarker

som pärl- och fjällugglor gör, för att sedan

återvända till sina gamla häckningsplatser?

Det är den primära fråga jag vill hitta

ett svar på genom att följa de sändarförsedda

lappugglor som nu jagar i Norge

och Sverige. Sommaren 2017 fick två nya

lappugglehonor sändare, och sommaren

2018 blev sju honor och en hanne försedd

med sändare. En av honorna från 2017 flög

under senhösten till Mora, men där tystnade

sändaren i april 2018. Vi misstänkte att

hon hade dött, och letade efter sändaren i

juni utan att hitta den. I oktober kom nya

signaler från sändaren, nu i närheten av

Malung. Det återstår att se om denna hona

faktiskt är i livet fortfarande. Åtminstone

nio lappugglor sänder regelbundet uppgifter

om var de är.

UNDER ALLA ÅR sedan lappugglorna dök

upp i Hedmark, har Elverums kommun

varit ugglornas centrala häckningsområde.

Varför de föredrar det området vet vi inte,

men det har lett till att lappugglan har fått

en särställning i kommunen. De lokala

ornitologerna har gjort en stor insats för

att hitta och kontrollera bon, och ringmärka

ungar och vuxna fåglar. För 2018

tog ringmärkningsgruppen i Elverum

initiativ till ett färgmärkningsprojekt på

årets lappuggleungar. Ungar som kläckts

i Elverum fick röda ringar på vänster tars,

medan ungar som kläckts i andra kommuner

i Hedmark fick gula ringar på höger

tars. Ugglorna har bara en ring, inte två

som pilgrimsfalkar och örnar brukar förses

med. Totalt blev 166 ungar ringmärkta

i Hedmark 2018, medan 70 vuxna fåglar

blev ringmärkta eller kontrollerade som

tidigare märkta fåglar. Vuxna fåglar fick

som tidigare en vanlig blank metallring.

NÄR EN LAPPUGGLA landar eller lyfter

håller den benen utsträckta. Om man då

fotograferar ugglan är det ofta möjligt

att se om den har en ring. Under goda

ljusförhållanden kan det även gå att se om

ringen är röd, gul eller blank. Titta därför

noggrant på alla lappugglor under 2019,

och försök gärna fotografera dem. Bilder

av flygande lappugglor kan användas för

att åldersbestämma fåglarna om bilderna

är skarpa. Bra bilder på vingarnas översida

på en flygande ringmärkt fågel kan också

läggas ihop med bilder på vingarna på infångade

vuxna fåglar från sommaren 2018

för identifiering. En hona som häckade på

en av mina plattformar nära Öje i Sverige

2018, och som kunde fångas in, visade

sig vara samma fågel som häckade på

plattformen 2017. Det året blev hon inte

infångad, men genom att jämföra mönstret

på vingpennorna gick det att slå fast att det

var samma fågel.

LAPPUGGLAN ÄR EN mycket spännande

fågel att studera, samtidigt som hon är

vacker, mystisk och något av det mäktigaste

man kan uppleva i våra nordliga

barrskogar.

Om du vill följa lappugglorna förehavanden

kan du besöka min Facebooksida.

Jag är tacksam för alla som försöker

fotografera lappugglor 2019, och jag

hjälper gärna till med att åldersbestämma

fåglarna.

Figur 2. Aktuella positioner för sex av de lappugglor som

under hösten 2018 gav sig i väg på längre flyttningar. Fyra

av dem befann sig den 17 januar i Sverige. Du hittar aktuella

positioner på www.facebook.com/roar.solheim.10.

vår fågelvärld | 1.2016 47

vår fågelvärld | 1.2019 33


DJUPDYKNING

SÅ GREPPAR RK

HYBRIDERNA

BirdLife Sveriges Raritetskommitté har tagit ett helhetsgrepp på hur

den ska se på de hybrider som förekommer mellan många arter. Så

här resonerar kommittén. I fem exempel visar den också hur detta

kommer att fungera i praktiken. Som ett resultat publiceras den

kända mesen på Öland som hybrid mellan azurmes och blåmes.

text Raritetskommittén (Magnus Corell, Aron Edman, Anders Eriksson, Alexander Hellquist,

Hans Larsson, Björn Malmhagen och Mats Waern.)

Intresset för fågelhybrider har ökat i forskning under de

senaste årtiondena. Hybridisering förekommer sannolikt

mellan fler arter och i större utsträckning än vad dokumenterade

fall visar, och studier av hybrider kan ge värdefulla

ledtrådar i evolutionsbiologiska och taxonomiska frågor.

Ibland har hybridisering också konsekvenser ur bevarandeperspektiv,

och den kan avslöja förändringar i arters utbredning.

Man kanske kan säga att inställningen är mer blandad hos

fågelskådare ute i markerna. Hybrider är ofta svårbestämda, vilket

kan vara både stimulerande och frustrerande. Regelverken för

kryssande baseras fortfarande nästan uteslutande på den rena arten,

vilket dämpar intresset för hybrider. Dessutom kan hybrider

innebära ett gissel för kryssare om gränsen mellan inomartsvariation

och hybridisering är svår att dra. Det här problemet drabbar

också rapport- och raritetskommittéer. I vilka fall ska fåglar med

vissa drag av närstående arter publiceras som avvikande rena

individer, och när ska de publiceras som hybrider?

Problemet bottnar i att kunskapen om hur både hybrider och

rena arter varierar när det gäller utseende, läten och beteende

ofta är bristfällig. I de fall hybrider är fertila måste man beakta

återkorsningar och den besvärliga frågan hur små inslag av främmande

gener en fågel ska ha för att betraktas som ren och inte en

hybrid. Vad ska gälla om hybridiseringen skedde för tre generationer

sedan, eller fem?

GENERELLT UPPVISAR HYBRIDER karaktärer som är blandningar eller

kombinationer av föräldraarternas. De studier som finns visar

att det är rimligt att anta att återkorsningar gradvis blir mer lika

respektive föräldraart. Det finns dock fall där hybrider uppvisar

drag som inte återfinns hos föräldraarterna. Om hybrider gynnas

av sin genblandning kan de till exempel få större mått än föräldraarterna.

I vissa fall är återkorsningar med den ena föräldraarten

mer livskraftiga än återkorsningar med den andra. Det leder till så

kallad ”asymmetrisk introgression” och att en hybridpopulation

uppvisar större likhet med den ena föräldraarten. Även skillnader

i spridningsmönster eller beteende, som aggressivitet, kan göra att

återkorsning främst sker med en av föräldraarterna.

OM HYBRIDER ÄR fertila kan man säga att hybridisering fungerar

som ett filter för spridning av anlag mellan arter. Anlag som

ursprungligen bara fanns hos den ena arten, men som gynnar den

andra arten, tar sig enkelt igenom filtret och kan sprida sig hos

mottagararten. Anlag som inte är utsatta för hårt selektionstryck

sprider sig mer långsamt. Anlag som tvärtom missgynnar mottagararten

stannar i filtret. Det innebär att hybrider inte nödvändigtvis

finns i en sammanhållen geografisk zon där alla karaktärer

hos en art istället gradvis övergår till karaktärer för en annan art,

utan kan finnas utspridda över flera intilliggande zoner där olika

karaktärer skiftar. Detta kallas på engelska ”differential introgression”

och har konstaterats hos exempelvis hybrider mellan

gråvingad trut och västtrut.

Differential introgression innebär också att fåglar som kan

identifieras som hybrider med hjälp av utseendet kan finnas i en

zon, medan fåglar som också har blandade gener men till utseendet

ser ut som den ena föräldraarten finns i en annan zon.

DE HÄR FENOMENEN är kanske i första hand forskningsfrågor, och

sällan något en rapportkommitté (eller en kryssare) kan ta fasta

på. De nämns här för att betona att fältbestämning av hybrider

knappast är någon exakt vetenskap. Varje hybridzon är i viss mån

unik, och när det gäller frågan om huruvida en avvikande felflugen

raritet ska publiceras som en hybrid eller som en ren fågel måste

kommittén därför göra en sammanvägning av flera faktorer:

◗ Hybridkaraktärer. Det viktigaste är naturligtvis i vilken grad

det går att se tecken på hybridisering i dokumentationen av en

raritet. Särskilt handlar det om att slå fast om karaktärerna faller

utanför känd variation hos rena fåglar bland föräldraarterna –

alltså hos fåglar utanför kända hybridzoner.

34 vår fågelvärld | 1.2019


◗ Hybridiseringens frekvens och tendens över tid

mellan de inblandade arterna.

◗ Var hybridzonen ligger i förhållande till Sverige

och till områden med rena fåglar.

◗ Flyttningsmönster och uppträdande hos hybrider

kontra rena fåglar (parkrymlingar kan också ge

upphov till hybrider).

◗ Risken att fyndbilder förvrängs om kraven på

att utesluta hybrider är för höga eller för låga.

Det finns alltså ingen generell formel att tilllämpa,

utan bedömningen måste göras från fall till

fall. Brittiska Rk tog 2017 ett principbeslut om att

alla rariteter som uppvisar evidens för hybridinslag,

oavsett hur svaga, hädanefter ska publiceras som

förmodade hybrider (”Any rarity for which there

is any evidence (however small), will no longer be

regarded as ’not proven’ but will be accepted and

published as a presumed hybrid”). Svenska Rk kommer

i stort att arbeta enligt samma princip, men

konstaterar samtidigt att det ibland finns utrymme

för olika tolkningar av vad som verkligen är evidens

för hybridisering – både utifrån dokumentationen

av en viss raritet och utifrån kunskapsläget kring

naturlig variation hos inblandade arter.

Brittiska Rk konstaterar vidare att hybridkaraktärer

inte alltid går att se trots goda observationer,

eller ens i handen, och att det i sådana fall ofta är

rimligt att publicera en fågel som ren. Svenska Rk

kommer att försöka följa även denna princip. I fall

då det inte är möjligt att dokumentera karaktärer

som kan avslöja hybridinslag bör kraven på vad

som ändå måste framgå spegla sannolikheten för

svenska fynd av hybrider, och risken för att fyndbilder

förvrängs.

Den här kombinationen av principer – att inte

blunda för tecken på hybridisering, men inte heller

ställa orimliga krav på dokumentation av sådana

tecken – skulle kunna ge incitament att inte dokumentera

rariteter noggrant. Rk kan naturligtvis

bara basera sina bedömningar på det material som

rapportörer tillhandahåller, men tror samtidigt att

det här potentiella dilemmat är litet om det ens existerar.

Säkerligen är de allra flesta skådare nyfikna

på om fåglar de ser är rena eller har hybridursprung,

och måna om att rariteter publiceras på ett

så korrekt sätt som möjligt.

För att illustrera hur Rk har resonerat kring

faktorerna i punktlistan ovan redogör kommittén

nedan för fem aktuella exempel.

Jämförelse i vingteckning mellan Falsterbofågeln (A) och tofsbivråkar (övriga) på sträck i

Dalian, Kina, september 2015, samtliga hannar. Normen hos tofsbivråk är som synes en rejält

“välbandad” vinge med en kombination av distinkta band långt ut på handflatan och ett på

armen som sträcker sig ända in till kroppen. Falsterbofågeln avviker i detta avseende och har

dessutom en antydan till knogfläck, vilket skulle kunna tyda på bivråksgener. Tofsbivråk B

är en av en dryg handfull (av 215 fotostuderade hanar från östra Asien) som hamnar närmre

Falsterbofågeln i teckningen och visar att variationen är stor inom arten. Antagligen går det

inte att helt utesluta att den svenska vråken kan vara artren trots avvikelserna.

FOTO: DAVID ERTERIUS

1. 2.

Den troliga hybriden i Falsterbo 26/6 2016, och bivråk, Israel, april 2018, adulta hannar. Lägg

märke till mörkare knogfläckar, avsaknad av mörk inramning av strupen och lite diskretare

vingbandning hos bivråken. Arttypiskt gul iris syns också bra hos bivråken, men tyvärr går

det inte att utröna Falsterbofågelns ögonfärg på något av fotona av den. Hannar av tofsbivråk

har rödbrun iris som oftast ser helmörk ut i fält och om en sådan kunnat konstaterats

hade aktierna för tofsbivråk stärkts i det aktuella fallet.

3. 4.

FOTON: ANNIKA FORSTEN, ANTERO LINDHOLM OCH DAVID ERTERIUS

FOTO: STEVE ARLOW

B

A

FOTO: STEVE ARLOW

FOTO: STEVE ARLOW

Förmodad bivråk x tofsbivråk,

Falsterbo, Skåne, 26/6 2016

DEN HÄR FÅGELN publicerades som förmodad hybrid,

vilket är en ovanligt vag etikett i svenska sammanhang.

Bedömningen grundade sig i första hand

Två troliga hybridbivråkar från Israel i maj 2016, adulta hannar. Vid en snabb anblick är dessa

liksom Falsterbofågeln mycket lika tofsbivråk, men mörkskuggade knogfläckar, mindre

utbredd och något svagare vingbandning, samt inte minst orangegul iris avviker från hur

typiska tofsbvråkar ser ut. Fåglar med i varierande grad av intermediärt utseende anträffas

regelbundet längs bivråkens östliga sträckrutter och indikerar hybridisering mellan arterna.

vår fågelvärld | 1.2019 35


DJUPDYKNING

på en analys av vingteckningen. Denna låg på eller

strax utanför gränsen för variationen hos tofsbivråk

om man tittar på den långflyttande nominatrasen i

de östliga delarna av dess utbredningsområde, bortom

den förmodade hybridzonen. En komplicerande

faktor är att inga säkra blandhäckningar mellan

bivråk och tofsbivråk är publicerade. En stor andel

av de tofsbivråkstyper som ses på sträck i Chokpak

(Kazakstan), Batumi (Georgien) och Eilat (Israel),

liksom övervintrare i Oman, uppvisar dock vissa

drag av bivråk och avviker därmed från fåglar i östra

Sibirien. Det är därför rimligt att anta att hybridisering

förekommer regelbundet i västra Sibirien

(se exempelvis Faveyts m.fl. 2011). Eftersom fåglar

därifrån delvis flyttar åt sydväst är sannolikheten

för att felflygare i Europa har blandade gener stor.

Observationen i Falsterbo är den första i nordvästra

Europa. Sammantaget talar detta för att kraven för

publicering av en ren tofsbivråk i Sverige bör vara

mycket höga, och Rk bedömer alltså att Falsterbofågeln

inte uppfyller dessa. Men eftersom fågeln är

så pass lik en ren tofsbivråk, och eftersom studier av

säkerställda hybrider fortfarande saknas, väljer Rk

att publicera den som en förmodad hybrid, snarare

än som en definitiv hybrid.

FOTO: PETER ADRIAENS

FOTO: JUHO KÖNÖNEN

Juvenil hybrid stäpphök x

blå kärrhök från Falsterbo,

Skåne, 16/9 2016. En

tämligen uppenbar hybrid –

notera bland annat en bred

hand och uppbruten mörk

halsboa till skillnad från ren

stäpphök, och ostreckad

kropp till skillnad från ren

blå kärrhök.

FOTO: HENRIK BLOMMÉ

Stäpphök x blå kärrhök

I SAMBAND MED stäpphökens dramatiska expansion

västerut sedan millennieskiftet, har individer med

vissa drag av blå kärrhök börjat uppträda regelbundet

i landet. Trots att endast en hybridhäckning

är säkerställd någonsin – i Finland 2005 – står det

bortom rimligt tvivel att de flesta av dessa fåglar

verkligen är hybrider. 15 svenska fynd av hybrider är

publicerade till och med 2017, men det finns också

ett antal observationer som inte har rapporterats till

Rk. Det är intressant att fortsätta följa utvecklingen

för att se om antalet hybrider minskar när stäpphökens

expansion västerut avstannar, och/eller om

stäpphöken blir så talrik att det inte finns brist på

artfränder att bilda par med.

Att bestämma hybrider i fält är svårt och det

krävs normalt studier av foton av god kvalitet (se

Forsman & Erterius 2012 för en genomgång av karaktärer).

Därför är hybrider sannolikt förbisedda,

men eftersom stäpphök numera är en talrik genomsträckare

i landet bör andelen hybrider ändå vara

liten i förhållande till rena fåglar. Det är därför inte

rimligt att ställa höga krav på att hybrider ska kunna

uteslutas i samband med publicering av stäpphökar.

Även fåglar som avviker något från typiska stäpphökar,

men som inte är tillräckligt väl dokumenterade

för att hybridkaraktärer ska kunna studeras, bör

kunna publiceras som rena fåglar utan att fyndbilden

blir lidande.

De i texten omtalade hybridtrastarna från Loppem, Belgien, i december 2010, respektive

Överboda, Västerbotten, vårvintern 2017. Notera liknande rostfärgat fält på vingarna, vilket

inte rena svarthalsade trastar bör visa. Den belgiska fågeln har något mer utbredd rostton

på vingen och även svagt rosttonad fläckning på undersidan.

Svarthalsad trast x Turdus sp.

REGELBUNDEN HYBRIDISERING BLAND de fyra

trastarterna svarthalsad trast, rödhalsad trast,

rödtrast och bruntrast är dokumenterad, exempelvis

bland ringmärkta fåglar i Kazakstan och södra

Sibirien. År 2010 observerades en gammal hona

svarthalsad trast i Belgien med tydlig rosttonad

vingpanel och rostton på stjärtpennor och undergump.

Fågeln fångades in för analys av mitokondriellt

DNA och konstaterades ha inblandning

av brun- eller rödtrast. I Sverige sågs en gammal

hanne i Överboda, Västerbotten, 2017 som hade

samma tydligt rosttonade teckningar. Med stöd av

den belgiska DNA-analysen beslöt Rk att publicera

fågeln som en hybrid mellan svarthalsad trast och

röd- eller bruntrast.

Förutom Överbodafågeln har det i Sverige

observerats ett antal fåglar som har uppvisat små

inslag av rosttoner i dräkten men som är publice-

36 vår fågelvärld | 1.2019


ade som svarthalsad trast. Utifrån dokumentation

som Rk har till hands är följande mest uppenbara

(det finns ytterligare några fåglar med mycket svaga

teckningar):

◗ Heden (Dlr), 1999. Rostton på stjärtbas och

undergump.

◗ Östersund (Jmt), 2008. Svag rostton på undergump.

◗ Jönköping (Sm), 2010. Rostton på stjärtpennor.

◗ Kristinehamn (Vrm), 2013. Svagt rosttonad

vingpanel, rostton på stjärtbas och viss rostton i

ansiktet.

◗ Näsby (Öl), 2015. Rostton på stjärtbas.

Skinnstudier indikerar att frekvensen av små

inslag av rostton på stjärtpennor och undergump

hos fåglar som i övrigt ser ut som svarthalsad trast

ökar där artens utbredningsområde överlappar med

röd-, brun- och rödhalsad trast. I dessa områden

tycks andelen fåglar med inslag av rostton ligga på

tio procent eller mer, utöver uppenbara hybrider.

Bland studerade skinn finns även svarthalsade

trastar med rostton på stjärtpennor och undergump

som är insamlade under häckningstid i den västra

Tomskprovinsen, utanför de kända utbredningsområdena

hos röd-, brun- och rödhalsad trast. Bland

övervintrade fåglar i Centralasien ligger andelen

på runt tio procent (7 av 74 undersökta skinn). En

lägre andel fåglar uppvisar också enstaka rosttonade

fjädrar på flankerna, bröstet och i ansiktet. Däremot

tycks tydligt rosttonade vingpaneler vara ovanliga.

Utifrån nuvarande kunskap är det alltså osäkert

om små inslag av rostton på undersidan och stjärtpennorna

hos svarthalsad trast är ett tecken på

hybridisering nyligen, eller om det är mer lämpligt

att betrakta den som inomartsvariation – även om

den har sitt ursprung i hybridisering långt bak i

tiden. Som Lars Jonsson har noterat (pers. komm.)

bör dräkten hos röd- och rödhalsad trast vara en

anpassning till färgskalan hos trädstammar och

gamla barr i häckningsmiljöerna, främst lärkskogar.

Samma sak borde gälla bruntrast, som även häckar i

tundramiljöer med rosttoner. Svarthalsad trast kan

också häcka i lärkskog, och i dessa fall bör viss rostton

i dräkten inte innebära några nackdelar. Trots

att hybridzonerna ur ett nordeuropeiskt perspektiv

mestadels ligger bortanför utbredningsområdet hos

svarthalsad trast uppvisar över tio procent av de

svenska fåglarna små inslag av rostton. Detta skulle

kunna tolkas som en indikation på att det regelbundet

förekommer i en stor del av populationen.

Det kan vara relevant att jämföra med bruntrast,

som kan uppvisa antingen helmörka stjärtpennor

med rostton endast längs kanterna eller mer utbrett

rosttonad stjärtbas. Den sistnämnda teckningen

förekommer också i Tjuktjien, långt från de närmaste

röd- och rödhalsade trastarna, och bör därför

rimligen betraktas som inomartsvariation.

I väntan på mer fullständig kunskap om dräktvariationen

hos svarthalsad trast har Rk beslutat

att låta de publicerade fåglarna med små inslag av

rostton stå kvar. Förhoppningsvis kan ytterligare

skinnstudier av fåglar insamlade i de västligaste

delarna av utbredningsområdet runt Uralbergen

bringa mer klarhet i frågan.

Azurmes x blåmes

DET ÄR SEDAN länge känt att blåmes och azurmes

regelbundet hybridiserar där utbredningsområdena

överlappar i västra Ryssland och Vitryssland. Två

hybrider är publicerade från Sverige (1986 i Falsterbo,

Sk, och 1991 på Landsort, Srm). Azurmesens

häckningsområde har genom historien periodvis

expanderat västerut, delvis kopplat till invasionsrörelser.

En sådan rörelse pågick mellan 1968 och

1979. Då gjordes många fynd i Östeuropa, och en

blandhäckning genomfördes i Finland 1975. Det verkar

som att arten ånyo har expanderat västerut sedan

millennieskiftet. Den har ökat i Moskvatrakten

enligt ryska inventeringar, och häckar nu nära den

polska gränsen i västra Vitryssland, samt i Ukraina

(Lawicki 2012). Det är möjligt att detta har lett till

mer frekventa blandhäckningar, eftersom antalet

fynd av hybrider har ökat i Europa sedan millennieskiftet.

Det går också att spekulera i att blåmesens

starkare flyttningsdrift jämfört med azurmes gör

hybrider mer benägna än rena azurmesar att bege

sig bortom det normala utbredningsområdet utanför

invasionsår, även om det saknas konkret stöd för

en sådan hypotes.

Både svenska och finska Rk har omgranskat

respektive lands publicerade och rapporterade fynd

av azurmes. I samband med detta har kommittéerna

undersökt dräktvariationen hos rena azurmesar

utanför hybridzonen (i princip öster om Uralbergen).

Svenska Rk har gått igenom skinnsamlingen

i Köpenhamn och foton på nätet, medan finska

Rk har gått igenom den större samlingen i Sankt

Petersburg.

Resultaten från studierna är samstämmiga. De

Mesen på Öland

2016 bedöms av

Raritetskommittén

som en hybrid mellan

azurmes och blåmes.

FOTO: NIKLAS ARONSSON

vår fågelvärld | 1.2019 37


DJUPDYKNING

Moskvatrakten

December 1916 (övre

två), samt september

2011 (nederst).

◗ Klassiskt tecknade

azurmesar.

Helsingfors

Vintern 2015–2016.

◗ Azurmeslik individ

med tydliga hybridkaraktärer.*

Grönhögen

Oktober 2016.

◗ Publiceras som azurmes

x blåmes.

Masugnsbyn

Oktober–december

2002.

◗ Publicering som azurmes

kvarstår.

Sörnoret

Februari–april 1996.

◗ Publicering ändras till

azurmes x blåmes.

FOTO: RONI VÄISINEN FOTO: RONI VÄISINEN FOTO: PER LINDQUIST FOTO: THOMAS HULTQUIST FOTO: PETER BERGMAN

?

40,5 mm (32–44,5)

21,5 mm (32–44,5)

Stjärtteckningar: Från vänster en azurmes insamlad i Moskvatrakten 1916, vidare mesarna i Helsingfors 2015–2016, Grönhögen oktober 2016, Masugnsbyn

2002 och Åsele 1996. Notera främst det vitas utbredning hos de yttre pennorna (r4–6). Hos azurmes är normen att större delen (minst 80 procent) av den

yttersta (r6) är vit, liksom något mer än halva r5 och närmare halva r4. Måtten som anges är det vitas början på innerfanet ut till fjäderspetsen hos r6. Inom

parentes värdena för de av finska Rk undersökta exemplaren av nominatrasen C. c. cyanus i Sankt Petersburg (n = 42). Medelvärde hos r6 är 40,2 mm så

Moskvafågeln hamnar strax över detta. Ett flertal bilder på stjärtteckningen finns på fågeln från Grönhögen och vid en jämförelse med den i handen mätta

Helsingforsfågeln är det enkelt att verifiera att mängden vitt ligger helt utanför azurmesens variation. De båda äldre svenska fynden är tyvärr inte lika väldokumenterade

i detta avseende, men på fotot av mesen i Masugnsbyn ses åtminstone en r6 som till övervägande del är vit och även innanliggande fjädrar

ser ut att ha rikligt med vitt och det man ser stödjer en bedömning som en ren azurmes. Åselefågelns stjärtteckning syns mer eller mindre dåligt på samtliga

foton vi har tillgång till, och är svårbedömd, men på fotot här får man intrycket av mörkt långt ut på någon eller några av de yttre pennorna, vilket påminner

om Grönhögenfågelns teckning.

FOTO: RONI VÄISINEN FOTO: RONI VÄISINEN FOTO: BJÖRN DELLMING FOTO: ULF STÅHLE FOTO: TOMMY EKMARK

6,0 mm (4,5–9,0)

2,5 mm

Handtäckare: Jämför mängden vitt hos respektive individ. Moskvafågeln längst till vänster ligger med 6,0 mm strax över medel för C. c. cyanus (5,7 mm, n

= 42). Helsingforsfågelns mått (andra från vänster) hamnar klart utanför värdena hos azurmesar av nominatrasen. Ett ögonmått ger ännu sämre värde för

Grönhögenfågeln (mitten), ett lovande intryck av mesen i Masugnsbyn och återigen smalare vit teckning hos Åselefågeln (längst till höger). Den sistnämda

verka ligga någonstans mellan Grönhögen- och Helsingforsfåglarna i handtäckarteckning och faller med råge under det lägsta angivna måttet för azurmes

av nominatrasen. Märk dock att fotostudier av azurmesar från Centralasien (C. c. tianschanicus och yenisseensis) ger vid handen att en del individer har

smalare vit teckning, i flera fall i paritet med både Grönhögen- och Åselemesarna. Stjärtteckning och tertialmönster hos C. c. tianschanicus och yenisseensis

verkar emellertid inte skilja sig från nominatrasen.

FOTO: ILYA UKOLOV FOTO: RONI VÄISINEN FOTO: PER LINDQUIST FOTO: ULF STÅHLE FOTO: TOMAS CARLBERG

Tertialer: Ytterligare en viktig ledtråd är vinkeln på den vita teckningen hos den mellersta tertialen. Hos alla azurmesar oavsett ras som vi har granskat är

den alltid mer eller mindre snedställd medan den hos flertalet hybrider är i det närmaste 90-gradig. Längst till vänster en azurmes från Moskvatrakten med

typisk sned tertialvinkel, därefter Helsingforsmesen, som liksom fågeln från Masugnsbyn (andra från höger) visar en snarlik teckning. I mitten Grönhögenfågeln

och längst till höger mesen från Åsele som båda uppvisar en rätare vinkel i linje med hur säkerställda hybrider ser ut.

38 vår fågelvärld | 1.2019

* Publicerad i Finland som azurmes med mindre avvikelser.


Grönhögen FOTO: DANIEL ANDERSSON Helsingfors FOTO: MIKA BRUUN Helsingfors

FOTO: RONI VÄISINEN

Moskva FOTO: ANNA GOLUBEVA Kuusamo FOTO: WILLIAM VELMALA Sörnoret

FOTO: TOMMY EKMARK

Vingteckningen hos tre fåglar med hybridkaraktärer jämfört med en typisk azurmes från Moskvatrakten

(nedan till vänster). Notera det starkt begränsat vita på handtäckarna hos Grönhögenfågeln. De båda finska

fåglarna visar något mer vitt i detta avseende, men Helsingforsfågeln hamnar klart under gränsvärdet och

Kuusamofågeln (utan måttuppgifter) möjligen strax under gränsen.

Grönhögen FOTO: FRANK ABRAHAMSSON Moskva FOTO: ANNA GOLUBEVA Moskva FOTO: ILYA UKOLOV

Jämförelse mellan Grönhögenfågeln och adult (mitten) samt juvenil (t h) azurmes från Moskvatrakten. Notera

skillnaden i det vitas vinkel hos mellersta tertialen, mängden vitt på ihoplagd stjärt samt handtäckarteckningen.

Juvenila azurmesar har alltså grå hjässa, men både stjärt- och vingteckning skiljer sig inte nämnvärt

från adulta.

31,5 mm

(20,5–36,5)

6,1 mm (4,5–9,0)

FOTO: ALEXANDER HELLQUIST

Azurmesen som sköts i Säby, Frustuna, (Södermanland) före 1786, bevarad i

samlingarna på NRM. Skinnet är av förståeliga skäl i risigt skick, och tyvärr

saknas hälften av stjärtpennorna inklusive bägge t6:orna men måtten för

de återstående fjädrarna och dräkt är helt inom artens normala variation:

rikligt med vitt på stjärten liksom handtäckarna samt typiskt snedställd

teckning på mellersta tertialen.

Helsingforsfågeln (överst till höger)

kunde i handen konstateras ha en

svag gulton i bröstfjädrarna – ett tydligt

genomslag av blåmesgener. Detta

var svårt att se i fält, men framträdde

bättre framåt våren (William Velmala

pers. komm.). Även Sörnoretfågeln

(ovan) visar på flera foton en liknande

gulton över bröstet. Möjligen kan

man inte utesluta någon annan orsak

till den gula färgen, men i kombination

med den för azurmes avvikande

vingteckningen får det ses som

besvärande.

visar att fågeln vid Grönhögen, Öl, 2016 faller utanför variationen

hos rena azurmesar oavsett ras och ålder. Avvikelserna

gäller den mindre utbredningen av vitt på stjärtpennor, handtäckare

och tertialer. Fågeln publiceras därför som en hybrid.

Fågeln som sågs i Sörnoret, Ås Lpm, 1996 har mindre vitt

på handtäckare och tertialer än rena azurmesar – teckningen

hos dessa fjädrar är lika Ölandsfågelns. Dokumentationen av

Sörnoretfågeln medger inte granskning av samtliga stjärtpennor,

men de foton som finns antyder mindre vitt än hos rena fåglar

på exempelvis stjärtpenna fyra. Det verkar som att mängden vitt

på handtäckare, tertialer och stjärtpennor samvarierar – hybrider

med begränsat vitt på handtäckarna har begränsat vitt även

på tertialer och stjärtpennor och så vidare. På några foton visar

Sörnoretfågeln vidare en svag gulbeige ton på bröstet. Samman-

vår fågelvärld | 1.2019 39


DJUPDYKNING

taget faller den alltså utanför variationen hos rena

azurmesar, och publiceras som en hybrid. Det första

svenska fyndet av azurmes, en insamlad individ i

Säby, Frustuna, Srm, 1786, kvarstår. Skinnet som

finns i samlingarna på Naturhistoriska riksmuséet

är visserligen i dåligt skick, men de tre vitala

detaljerna (stjärt, handtäckare och tertialer) visar

samtliga på en god azurmes.

Finska Rk valde att tillämpa resultaten från

skinnstudierna på ett lite annat sätt, och har

publicerat några fåglar med mindre dräktavvikelser

som azurmesar – dock med kommentaren att

de sannolikt har inslag av blåmes (Väisänen et al.

2018). Bland de publicerade finska fåglarna finns

en individ från Helsingfors 2015–2016 med en

stjärtteckning som var snarlik Ölandsfågelns. Den

hade vidare ett svagt gulstick på bröstet, men något

mer vitt på handtäckare och tertialer än Ölandsfågeln.

En fågel från Kuusamo 2007 blev däremot

publicerad som en hybrid. Den hade mindre vitt än

Ölandsfågeln på stjärtpennorna, men inget gulstick

och något mer vitt på handtäckare och tertialer.

Det främsta skälet till finska Rk:s linje var att en

retroaktiv tillämpning av höga krav på att utesluta

hybriddrag hade lett till att sämre dokumenterade

äldre fynd hade strukits, inklusive observationer

från invasionsår som sannolikt avsåg rena azurmesar.

Den finska linjen innebär ett avsteg från principen

att konsekvent publicera fåglar som hybrider

om dokumentationen visar att de faller utanför

ramen för rena fåglar, vilket brittiska och svenska

Rk alltså strävar efter.

Tallsparv x gulsparv

TALL- OCH GULSPARV hybridiserar frekvent där

deras utbredningsområden överlappar mellan Uralbergen

och Bajkalsjön. Förhållandevis noggranna

dräktstudier av hannar har gjorts i detta område

(bl.a. Panov m.fl. 2003). De visar att förekomsten

av olika hybridtyper varierar geografiskt. Där

hybridisering har pågått under en längre tid tycks

gulsparvslika hybridhannar efterhand bli vanligare

än tallsparvslika hybridhannar – i så fall ett exempel

på asymmetrisk introgression. På platser där studier

har genomförts i den västra delen av hybridzonen,

i södra Uralområdet och övre Ob, är gulsparvar och

gulsparvslika hybrider vanligast, men där förekommer

också rena tallsparvar och en mindre andel

tallsparvslika fåglar med små gula inslag i dräkten

– främst på handpennor och axillarer (att dessa

verkligen bär på gulsparvsgener står bortom rimligt

tvivel eftersom tallsparvar bortom hybridzonens

östgräns vid Bajkalsjön alltid saknar gult). Däremot

är uppenbara hybridhannar med intermediär huvudteckning

och begränsade eller inga gula inslag i

dräkten ovanliga i den västra delen av hybridzonen.

Sådana fåglar har antagits vara förstagenerationshybrider

och är mest frekventa i områden där arterna

tycks ha börjat hybridisera nyligen – främst kring

Altajbergen. Baserat på foton på nätet övervintrar

sådana fåglar i Centralasien och Iran.

Förekomsten av tallsparvshannar och olika typer

av hybridhannar i västligaste Sibirien tycks spegla

uppträdandet i Skandinavien tämligen väl. I Sverige

observeras under vinterhalvåret regelbundet gulsparvslika

hannar med kraftiga rosttonade teckningar

i ansiktet. Dessa har sannolikt små inslag av

tallsparvsgener. I Sverige finns också flera fynd av

till synes rena tallsparvshannar och våra grannländer

har fått några besök av hannar som ser ut som

tallsparvshannar men uppvisar gulstick på handpennorna.

Däremot är uppenbara hybrider av typen

som förekommer i Altaj mycket sällsynta i Skandinavien

– ett fynd finns från Finland. Det kan också

nämnas att hybrider tycks vara mycket ovanliga

bland tallsparvar som övervintrar i Italien och södra

Frankrike. Det har antagits att också dessa härstammar

från västligaste Sibirien (Ullman 2011).

Svenska Rk omgranskade fynden av tallsparvshonor

år 2015, och beslutade då att stryka de flesta

FOTO: ALEXANDER HELLQUIST

FOTO: ALEXANDER HELLQUIST

En gulsparvslik hybridhanne

gulsparv x tallsparv

i par med en obestämd

hona utan synligt gult i

dräkten, möjligen också en

hybrid, Novosibirisk, juni.

Vid Novosibirisk har ryska

forskare följt populationerna

av tallsparv och gulsparv

sedan 1960-talet, och kunnat

konstatera en kraftig

minskning av tallsparvar i

förhållande till gulsparvar

och gulsparvslika hybrider.

40 vår fågelvärld | 1.2019


publicerade äldre fynden. Hos honor tycks avsaknad

av gult i dräkten inte räcka som ensamt kriterium

för att utesluta hybrider, eller extrema gulsparvar.

Fåglar utan synligt gult i dräkten, men med mindre

utbredda rosttoner än typiska tallsparvshonor,

förekommer regelbundet i Skandinavien – troligen

i större antal än tallsparvshannar. Om sådana fåglar

publiceras som tallsparvar finns en risk att den

svenska fyndbilden förvrängs. Därför kräver Rk

dokumentation av såväl utbredningen av rosttoner

som avsaknad av gult i dräkten med undantag för

axillarerna, som är mycket svåra att se i fält och

fotografera.

Rk har nu även gått igenom landets fynd av

tallsparvshannar och diskuterat riktlinjer för

publicering. Den tydliga dräktskillnaden hos rena

hannar gör att förutsättningarna för fyndbedömningar

är annorlunda än för honor. I dokumentationen

av många äldre fynd av hannar saknas

foton eller beskrivningar som indikerar avsaknad

av gult på handpennorna, men det är tydligt att

det handlar om tallsparvar i övrigt. Rk har beslutat

låta dessa fynd stå kvar. Alternativet hade riskerat

att förvränga fyndbilden givet att tallsparvslika

hybridhannar med endast små inslag av gult är mer

ovanliga än rena fåglar i västligaste Sibirien och

Italien, och troligen även i Nordeuropa att döma av

senare års mer väldokumenterade fynd. Beslutet

innebär att fåglar som ser ut som rena tallsparvshannar

också framöver kommer att publiceras som

sådana, även om färgen på handpennorna (eller

axillarerna) inte kan bedömas utifrån av dokumentationen.

I linje med detta har Rk beslutat att

publicera en hanne vid Gröthögarna, Sk, 2016, som

tidigare bedömdes vara otillräckligt dokumenterad

för publicering eftersom handpennorna inte gick

att granska. Likt tidigare kommer tallsparvshannar

med synliga inslag av gult i dräkten att publiceras

som hybrider.

Stort tack till Per Alström, Dick Forsman, Annika Forsten,

Lars Jonsson och Antero Lindholm för granskning av manus.

Ett stort tack även till Roni Väisinen och William Velmala som

ställt finska Rk:s material om azurmesar och foton till vårt

förfogande, till Jan Bolding Kristensen och Jon Fjeldså (Zoologisk

Museum Köpenhamn) och Ulf Johansson (Naturhistoriska

Riksmuseet, Stockholm).

Referenser

Faveyts, W., Valkenburg, M. & Granit, B., 2011. Crested Honey

Buzzard: identification, western occurrence and hybridisation

with European Honey Buzzard. Dutch Birding, 33(3),

pp. 149–162.

Forsman, D. & Erterius, D., 2012. Pallid Harriers in northwest

Europe and the identification of presumed Pallid Harrier x

Hen Harrier hybrids. Birding World, 25(2), pp. 68–75.

Lawicki, L., 2012. Azure Tits and hybrids Azure x European

Blue Tit in Europe. Dutch Birding, 34(4), pp. 219–231.

Panov, E.N., Roubtsov, A.S. & Monzikov, D.G., 2003. Hybridization

between Yellowhammer and Pine bunting in Russia.

Dutch Birding, 25(1), pp.17–31.

Stoddart, A., 2017. From the Rarities Committee’s files:

Hybrids, intergrades and BBRC. British Birds, 110, pp.

109–121.

Ullman, M., 2011. Europakartan ritas om – tallsparv. Vår

Fågelvärld, 70(3), pp. 28–29.

Velmala & Väisänen 2018. Rare birds in Finland in 2017 – Linnut

vuosikirja 2017, Birdlife Finland.

Vill du bli ledamot av Raritetskommittén?

Birdlife Sveriges Raritetskommitté (Rk) söker nya ledamöter. Ett intresse för bestämning och faunistik för sällsynta fågeltaxa

som kan uppträda i eller i anslutning till Sverige hos sökande är en förutsättning då Rk i sitt uppdrag ska:

◗ Kvalitetssäkra fynd av nationellt sällsynta och/eller svårbestämda taxa.

◗ Ansvara för kategorisering av den svenska fågelfaunan.

Samtliga ledamöter i kommittén arbetar löpande med att bedöma inkomna rapporter och analysera och skriva en sammanfattande

text för ett urval av taxa till Fågelåret. Kommittén sammanträder två gånger årligen. Utöver detta bygger kommitténs

arbete på en organisation där respektive ledamot har ett specifikt ansvarsområde.

Mer information om kommittén finns på www.birdlife.se/rk.

Rk söker nu ledamöter som inom sina ansvarsområden kommer att arbeta med bland annat följande:

◗ Administration i Artportalen.

◗ Raritetskommitténs hemsida (adress ovan).

◗ Kommunikation av Rk:s arbete.

Eftersom kommittén i dag uteslutande består av män ser vi gärna kvinnliga ledamöter. Är du intresserad eller kan tipsa om

någon som du tror är intresserad och skulle passa för uppdraget skicka förslag till:

ulrik.lotberg@birdlife.se eller eva.hjarne@birdlife.se.

vår fågelvärld | 1.2019 41


GALLERIET

Sparvuggla

text och foto Hans Falklind

Minstingen bland ugglor

Den är svårupptäckt, den lilla

sparvugglan. Mindre än en trast, och

välkamouflerad. I timmar sitter den

dagtid still intill en trädstam, halvsover,

putsar och sträcker på sig. Den

är en av våra mest talrika ugglor, med

närmare 20 000 par spridda över nästa

hela landet. Sparvugglan trivs i barreller

blandskog där den gärna häckar i

gamla bohål från hackspettar.

Sparvugglan är en mycket skicklig jägare. Smågnagare och fåglar

upp till en trasts storlek hör till bytesdjuren. Man har sett den ta till

och med större hackspett. Upptäcks den av småfåglarna blir det

ett fasligt liv. De djärvaste kan sitta på bara ett par decimeters håll

bakom dess rygg, och mobba den. Oftast behåller ugglan lugnet,

men lite irriterad kan den bli.

Sparvugglan är aktiv och jagar under dagtid, oftast i gryning och skymning. Den är

relativt orädd i likhet med flera av våra andra ugglor. Tack vare sin litenhet och den

gråspräckliga fjäderdräkten smälter den väl in mot trädstammarna och är mycket svår

att upptäcka.

Mellan jakterna går mycket tid åt att vila och halvsova. Efter vilan är

det dags för putsning, som sker mycket noggrant och systematiskt.

Sedan vidtar stretchning.

42 vår fågelvärld | 1.2019


Gnagarna dödas direkt

genom ett bett över nacken.

Sedan bits huvudet av. Mätt

och nöjd efter ett skrovmål

vilar den en stund utanför

att av sina lagringsställen.

De byten som inte äts upp direkt hamstras i håligheter

i träd runt om i reviret men också i trädklykor. Här kikar

sparvugglan ut från ett av skafferierna efter att ha lagrat

en nyfångad skogsork. När jakten misslyckats och hungern

gör sig påmind flyger den in och tar sig en mus, sork

eller fågel.

När fjäderdräkten är i ordning och stretchningen klar börjar jakten.

Småfåglar fångas genom att den från gömd position flyger ut och

tar dem i flykten. Gnagare som möss och skogssork tar den genom

att från en hög utsiktspunkt spana och slå till när bytet visar sig

bland löv och ris på marken.

Den här sparvugglan har inte lyckats fånga några under hela eftermiddagen. I skymningen

dyker den så ner till en grenklyka. Där ligger en skogssork som nu kommer väl till pass.

vår fågelvärld | 1.2019 43


KLASSIKERN

JOHAN AXEL PALMÉN

PIONJÄRARBETE OM

FÅGELFLYTTNING

Den finske ornitologen Johan Axel Palmén satte betydande

avtryck i den ornitologiska historien, inte minst genom sitt verk

om fågelmigration. I år är det hundra år sedan han gick ur tiden.

text & foto Torgny Nordin

44 vår fågelvärld | 1.2019


Att myrspovar från Alaska under nio dagar

flyger drygt tusen mil utan uppehåll

till vinterkvarter på Nya Zeeland var en

upptäckt som överraskade den ornitologiska

världen för drygt tio år sedan.

Satellitmärkningen visade dessutom

att de följer tydliga sträckleder. Fågeln

på bilden har just ankommit till sitt

avlägsna övervintringskvarter i Queensland,

Australien.

Nittonhundratalet

var ett långt

århundrade även

för ornitologin.

Några av de mest

pockande frågeställningarna

och

utmaningarna vilka

upptog fågelforskningen under förra

seklet artikulerades nämligen redan under

det tidiga artonhundratalet. Inte minst

gäller det flyttfågelforskning som stått

i självklart centrum för ornitologin och

fågelskådningen ända sedan dess, alltså i

mer än två sekler.

”Ehuru fenomenet framträder i en enkel

form och i många fall är lätt att iakttaga,

sträcka sig likväl dess rötter in i naturens

hemlighetsfulla inre.” Den träffsäkra

karaktäristiken uttrycktes av finlandssvenske

ornitologen och zoologen Johan

Axel Palmén, av kollegorna kallad JAP, och

återfinns i hans avhandling Om Foglarnes

flyttningsvägar som utkom i Helsingfors

1874.

Om Foglarnes flyttningsvägar var den

första moderna behandlingen av flyttfågelproblematiken

på svenska och tillika den

mest ambitiösa sedan Linnés Migrationes

Avium från 1757. Dagens ornitologer med

Om Foglarnes

flyttningsvägar

var den första moderna

behandlingen av flyttfågelproblematiken


svenska och tillika den

mest ambitiösa sedan

Linnés Migrationes

Avium från 1757.

inriktning på migration och orientering

har kanhända inte så mycket att hämta

i Palméns flyttfågelbok – forskningen

har tagit väldiga kliv framåt sedan dess.

Kunskapsnivån har växt enorm liksom

betoningen på tillämpad forskning, och

teknikutvecklingen har dessutom utmynnat

i enastående genombrott. Att alla

frågor därmed skulle vara lösta vore dock

ett felaktigt påstående och det torde vara

uppenbart att resan in i naturens hemlighetsfulla

inre på inga sätt nått vägs ände.

Dessutom, och nog så viktigt, är Palméns

Om Foglarnes flyttningsvägar en betydelsefull

vetenskapshistorisk länk i den del

av ornitologin som gjort så stora framsteg,

inte minst i Norden.

Johan Axel Palmén (1845–1919)

var finländsk friherre som

gjorde akademisk karriär inom

zoologin, med särskild inriktning

på ornitologi. Intresset för fåglar

inleddes tidigt med exkursioner i Helsingfors

omnejd, österöver till Savolax och ut

på Åland. Hans första publikation gällde

en färd till Enontekis med Finlands enda

högfjällsområde: Ornitologiska iakttagelser

under en resa till Torneå Lappmark år 1867.

Bortsett från ornitologiska fält- och

insamlingsresor till Italien och Österrike

samt studier i tyska Heidelberg var Palmén

trogen Finland och i synnerhet Helsingfors.

Han kom att bli Finlands främste

zoolog under decennierna runt sekelskiftet

och var, förutom professor i zoologi vid

Helsingfors universitet, en drivande kraft i

flera naturvetenskapliga och fosterländska

sammanslutningar.

Till Palméns viktigare insatser inom

ornitologin hör redigeringen av Magnus

von Wrights centrala verk Finlands foglar,

hufvudsakligen till deras dräkter beskrifna

vars andra del publicerades 1873. Året

därpå följde Om Foglarnes flyttningsvägar

vilken två år senare utkom i en utökad, tysk

upplaga under titeln Über die Zugstrassen

der Vögel. Utöver det ornitologiska förfat-

vår fågelvärld | 1.2019 45


KLASSIKERN

Sträckande prutgäss över Östersjön. Prutgåsen var en av Johan Axel Palméns

favoritfåglar och den spelade en viktig roll i hans forskning, inte minst

när det gällde att klarlägga prutgässens sträckleder i Arktis.

tarskapet bör ytterligare två saker framhållas:

dels organiseringen av den omfattande

ringmärkningen i Finland, dels etableringen

år 1902 av den betydelsefulla, biologiska

fältstationen Tvärminne i Nylands

skärgård. Palmén köpte Tvärminne för egna

pengar och testamenterade den senare till

Helsingfors universitet som idag fortsätter

att bedriva forskning, miljöövervakning och

undervisning på platsen.

Flyttfåglar hade en plats i kulturen långt

före ornitologins genombrott. När Johan

Ludvig Runeberg, Finlands nationalskald,

skrev i dikten Flyttfåglarna om ”flyktande

gäster på främmande strand/när söken I

åter ert fädernesland?” förstod naturligtvis

alla vad för slags fåglar som egentligen

avsågs. Men oftare än så var de förbidragande

fåglarnas färd mot sina fjärran mål

ett slags symbol för sökandet efter mening

i tillvaron. I själva verket handlade det

om ett av romantikens favoritteman vilket

skulle komma att förlora sin lyskraft först

med evolutionstänkandets genomslag. I

Finland var det Johan Axel Palmén som på

allvar införde ett darwinistiskt perspektiv

inom zoologin och därmed ornitologin.

Intresset för flyttfåglar försvann emellertid

inte genom att ämnet avmystifierades. Det

blev istället precis tvärtom.

En av de betydelsefullaste fåglarna

för Palmén var prutgåsen.

Han hade nämligen fäst sig

vid att observationer av den

arktiska arten enbart gjorts vid

kusterna, men varför var det så? Prutgåsen

kom att sporra Palmén till att fördjupa

sig i all tillgänglig litteratur samt, nog

så viktigt, att han kom att utveckla sitt

specialintresse för högarktisk ornitologi

vilket bland annat utmynnade i att han fick

ansvaret för det ornitologiska materialet

från Vegaexpeditionen.

Det var frågan om hur arktiska och högarktiska

fåglar flyttar som blev upptakten

till arbetet Om Foglarnes flyttningsvägar.

De arter som stod i centrum var, förutom

prutgås, bland annat vitkindad gås,

kustpipare, brednäbbad simsnäppa, vittrut

och mindre sångsvan. En av Palméns

inledande idéer var att påvisa att fåglarna

inte flyger rakt söderut från sina häckplatser

till vinterkvarteren, utan istället följer

speciella stråk eller sträckleder vilka i sin

tur bestäms av ekologiska förhållanden

och respektive arts särskilda vanor och

önskemål.

Palmén tröskade noggrant igenom

rapporter och fynddata i den ornitologiska

litteraturen, i synnerhet de tyska

tidskrifterna Naumannia samt Journal für

Ornithologie. Den senare är för övrigt äldst

av alla ornitologiska tidskrifter som fortfarande

ges ut. Ja, den tyska ornitologin var

inflytelserik vilket kanske kan överraska

med tanke på dagens totala dominans av

engelsk fågellitteratur och dito tidskrifter

samt, inte att förglömma, hegemonin över

hur ornitologins historia skrivs. I synnerhet

inom flyttfågelforskningen stod dock

tyska ornitologer länge i fronten; under

nästan hela artonhundratalet var frågor

om migration och orienteringsförmåga hos

fåglar i praktiken en tysk paraddisciplin.

Tysk flyttfågellitteratur var således vad

Palmén hade att utgå ifrån. Bland viktiga

verk kan nämnas Der Zug der Vögeln av

46 vår fågelvärld | 1.2019


Fågelflyttning på gång. ”Vi hafva här ett biologiskt fenomen af högst komplicerad natur”, skriver Palmén – ett påpekande som antyder varför

flyttfågelforskning kom att bli den mest centrala delen av ornitologin under nittonhundratalet.

Ludwig Brehm (1828), Über den Vogelzug

mit besonderer Hinsicht auf Helgoland

av Johann Friedrich Naumann (1846),

Grundlagen zur Erforschung der Zugzeiten

und Zugrichtungen der Vögel Russlands av

Alexander von Middendorf (1855). Den

kanske mest betydelsefulla av dem alla

i genren – Die Vogelwarte Helgoland av

Heinrich Gätke – publicerades dock först

1891, alltså efter Palméns bok.

De tyska ornitologernas teorier och

begreppsbildningar rörande fågelflyttning

kom att spela stor roll och gör så

alltjämt. Somliga begrepp och metaforer,

som exempelvis zug (tåg) är lika

tankeunderlättande som träffande, men

spelar lätt spratt för den oförsiktige. På

svenska använder vi ord som sträckleder

och flyttningsvägar, men tågmetaforen

används exempelvis i vårt meståg. Av nyss

nämnda boktitlar framgår att zug är en kär

metafor: zugstrassen, vogelzug, zugzeiten,

och zugrichtungen är bara några exempel

– och fåglars sträckoro kallar till och med

britterna för zugunruhe.

Poängen med denna språkliga kommentar

är att påvisa hur lätt man kan bli

förhäxad av en metafor; att uppfatta fågelsträcket

som ett tåg, kanske rent av ett

fullastat tåg som ger sig av vid en viss tid,

leder lätt tanken vidare till att tåget kör

på en räls. Palmén verkar ha funderat i de

banorna när han drivit tesen att fåglarnas

flyttvägar i någon mening är fastlagda. Det

påståendet är långtifrån invändningsfritt,

vilket förstås inte hindrar att många fåglar

traditionellt följer väldefinierade leder.

Om Foglarnes flyttningsvägar

var i flera avseenden ett

epokgörande arbete eftersom

Palmén, vid sidan av

diskussionen av väldefinierade

flyttstråk, även tog upp en hoper andra

idéer och tankar som skulle komma att

inspirera åtskilliga yngre flyttfågelforskare.

Somligt hade mer karaktären av kvalificerade

spekulationer eftersom de framfördes

utan empiriskt bakgrundsmaterial. Utan

att gå på djupet tar han sålunda upp frågor

om exempelvis vilseflugna fåglars genetiska

betydelse och fåglars förmåga att lära sig

hitta rätt genom att förvärva sig ett slags

kartkännedom om landskapet. Den senare

frågan är kopplad till det perenna problemet

om arv och miljö, en fråga där Palmén

allt som oftast lutar åt det senare.

Palmén var en av de första som påpekade

att ungfåglar lär sig flyttvägarna

genom att följa med vuxna: ”Då sålunda

de gamla och mest erfarna individerna leda

hela tåget, följa de unga blott med; flocken

vet derigenom att hålla sig till den lämpligaste

vägen. Kännedom härom öfvergår

från generation till generation”. Att den

förklaringen inte håller för en majoritet av

världens fågelarter är idag uppenbart, men

sant är att den gäller för en hel del av de

fåglar som Palmén studerade, exempelvis

gäss och tranor.

Den tidiga flyttfågelforskningen talade

återkommande om att fenomenet måste

förklaras, det är emellertid inte uppenbart

för en nutida läsare vad det exakt var

som skulle besvaras. Att fåglar på norra

halvklotet flyttar söderut på hösten för att

spendera vintern i varmare trakter är känt

sedan urminnes tid och torde först ha byggt

vår fågelvärld | 1.2019 47


KLASSIKERN

Prutgässen sträcker över Finlands

karta på Johan Axel Palméns gravsten i

Helsingfors.

på iakttagelser av fågelflockar i Nildalen.

Och att fåglar är skickliga navigatörer

är även det en gammal insikt vilken går

tillbaka på kunskap om brevduvor. Hur

dessa fenomen hänger ihop och om det inte

i själva verket handlar om olika slags frågor

utgjorde bakgrunden till Palméns arbete

om flyttfågelvägarna.

Han talade om ”fenomenets deskriptiva

del”, alltså hur och var och när fåglarna flyttade.

Men han var även införstådd med att

själva mekanismerna ligger djupare. Flera

ornitologer baxade ihop migration och

orientering och förklarade dem med att det

handlade om en medfödd instinkt, ett svar

som i praktiken inte besvarade något. Åter

andra hänvisade till fåglarnas sjätte sinne,

vilket naturligtvis var lika innehållslöst det.

”Vi hafva här ett biologiskt fenomen af högst

komplicerad natur”, skriver Palmén i Om

Foglarnes flyttningsvägar – ett påpekande

som på sitt sätt förklarar varför flyttfågelforskning

kom att bli den mest centrala

och lockande delen av ornitologin under

nittonhundratalet.

Fåglars förmåga att orientera efter

stjärnor, använda solen som

kompass och utnyttja magnetfält

och polariserande ljus visste

Palmén föga eller inget om. När

det gällde ledlinjer i landskapet och vilka

konkreta flyttstråk fåglarna i Arktis följde

var han dock insatt. Arktis var som sagt ett

favoritämne och sommaren 1886 ledde han

en expedition till Kolahalvön som, bortsett

från delar av kusten, då var föga känd vetenskapligt.

Året därpå utkom hans Bidrag

till kännedomen om sibiriska Ishafskustens

fogelfauna som ingick i Vega-expeditionens

vetenskapliga iakttagelser.

Det är nu etthundra år sedan ornitologen

Palmén gick ur tiden. En bitande

kall vinterdag promenerar jag därför ut

till Sandudds kyrkogård i Helsingfors

och överraskas där av en duvhök som

med galen blick slår sig ner i ett träd rakt

ovanför Magnus von Wrights grav. Hökens

ankomst sätter fart på en grupp mindre

korsnäbbar vilka vettskrämda kastar sig

iväg. Jag följer dem en bit – och upptäcker

strax därefter Johan Axel Palmén gravsten

med nordsträckande gäss över konturerna

av Finland karta. Det är naturligtvis flyttande

prutgäss.

48 vår fågelvärld | 1.2019


KOMPLETTA

TUBKIKARPAKET

FÖR ALLA NIVÅER

SWAROVSKI ATX

30-70x95

+ Swarovski ATX okularmodul

+ Swarovski ATX/STX objektivmodul

+ ATX TLS APO fotoadapter

+ Fågelguide

+ Nest NT-767 stativ med

vätskedämpat huvud

ZEISS VICTORY HARPIA

22-65x85

+ Nest NT-767 stativ med

vätskedämpat huvud

DELTA TITANIUM 65 II

15-45x65

+ Vortex Pro GT stativ

+ Digital fotoadapter

info@astrosweden.se

0511 - 79 81 00

www.astrosweden.se

ZEISS VICTORY HARPIA

23-70x95

+ Nest NT-767 stativ med

vätskedämpat huvud

KOWA PROMINAR 883

25-60x88

+ Kowa extravidvinkel zoomokular

+ Allvädersväska

+ Nest NT-767 stativ med

vätskedämpat huvud

MEADE WILDERNESS

20-60x100mm

+ Astro Pro 187 stativ

+ Fågelguide

LEICA APO TELEVID

25-50x82

ZEISS QONQUEST GAVIA HD

30-60x85

+ Zeiss Terra ED 8x42 kikare

+ Vortex Pro-GT stativ

+ Smartphoneadapter

+ Fågelguide

ACUTER ST

20-60x80mm

+ Nest NT-767 stativ med

vätskedämpat huvud

+ Fågelguide

+ Leica vidvinkel zoomokular

+ Leica 1.8x Extender

+ Gitzo Exact Mountaineer kolfiberstativ

+ Gitzo videohuvud

7.729:-

41.990:-

28.654:-

4.995:-

39.995:-

35.995:-

5.950:-

54.370:-

43.995:-

47.835:-

38.890:-

9.290:-

6.950:-

7.995:-

23.995:-

42.595:-

30.995:-

40.995:-


VÅRPROJEKT

UT OCH LETA

IBERISK GRANSÅNGARE

Iberisk gransångare observeras allt mer regelbundet i Nordvästeuropa,

även om det i Sverige bara gjorts fem fynd. Det finns en utbredd allmän

uppfattning om att iberisk gransångare ”mest är ett mellanting mellan

gran- och lövsångare”. Tyvärr kan vi bara konstatera att det är en korrekt

uppfattning – iberisk gransångare är sannerligen en utmaning!

text Magnus Ullman & Mattias Ullman

Iberisk gransångare Phylloscopus ibericus

uppmärksammades från och med slutet av

1990-talet när formen upphöjdes till egen art

från att ha betraktats som en ras av gransångare

Phylloscopus collybita. Den häckar

i ett litet område i sydvästligaste Frankrike,

på Iberiska halvön och längs kusten av Nordvästafrika.

Beståndet på Iberiska halvön har beräknats

till 350 000–850 000 par och i Frankrike till under

5 000 par.

Efter hand upptäcktes arten vara överraskande

regelbunden i Nordvästeuropa, sannolikt beroende

på att den är en långflyttare som övervintrar

i tropiska Västafrika. Förutom i Sverige föreligger

fynd i Finland (3), Polen (4), Danmark (5), Holland

(43, bästa år 2010 med 6 ex.) och Storbritannien (63,

bästa år 2017 med 10 ex.; år 2015 genomförde ett

par två lyckade häckningar). Däremot saknas ännu

observationer i Norge.

En stor majoritet av fynden i Nordvästeuropa

har gjorts under april och maj, i Sverige till exempel

16 april – 20 maj.

FÖRVÄXLING I SVERIGE ligger närmast till hands

med gran- och lövsångare. Generellt påminner

iberisk gransångare i byggnaden mest om gransångare:

lite mer satt än den något mer långsträckta

lövsångaren, och inte heller antytt långstjärtad och

storhuvad som denna.

Vad man förhoppningsvis kan reagera på i fält är

en ”gransångare” som verkar lite mer kontrastrik än

vanligt, med ett ljusare ansikte, en ljusare, vitaktig

undersida och en grönare, renare ovansida med

viss lyster. Med andra ord: en ”gransångare” med

färgsättning likt en lövsångare.

Mattias Ullman

Magnus Ullman

Viktiga karaktärer hos typiska iberiska gransångare:

1. Ögonbrynsstreck citrongult från framkanten

till strax bakom ögat, ofta gulast framför ögat

men ibland gulast ovan ögat (färglöst gråvitt i

bakkanten).

2. Ögonbrynsstrecket går vanligen långt fram i

pannan där det ofta är ganska brett och distinkt.

3. Örontäckarna är ganska ljusa och framför allt

ljusnar de successivt framåt så att det blir endast

en antydd kontrast mot strupens sida eller ingen

kontrast alls.

4. Ögonringen endast svagt tecknad under ögat.

5. Inre delen av undernäbben (cirka 1/3-del) är

ljus (brungul), medan näbbkanterna har samma

ljusa färg nästan fram till näbbens spets.

6. Ger ofta ett mer långnäbbat intryck än gransångare.

7. Handpenneprojektion tämligen lång, ofta

70–80 procent av tertiallängden, det vill säga ungefär

mitt emellan gran- och lövsångare.

8. Slår regelbundet neråt med stjärten likt gransångare.

NEDAN FÖLJER EN utförligare genomgång av dessa

karaktärer. Samtidigt är det viktigt att ha i åtanke att

ingen karaktär är unik för iberisk gransångare

– vilken egenskap som helst kan delas av gran- och

lövsångare. Man bör alltid ta höjd för variationer

hos alla tre arterna.

1. Ögonbrynsstrecket skiljer vanligen ganska tydligt

gentemot gransångare tack vare den citrongula

färgen. Gransångare har ofta ett färglöst ögonbryns-

50 vår fågelvärld | 1.2019


streck men det kan också vara lite varmare färgat,

normalt med en brunaktig ton i det gula, men i vissa

fall tydligare gul likt iberisk. Lövsångare har oftare

ett ögonbrynsstreck som liknar det hos den iberiska.

FOTO: MATTIAS ULLMAN

2. Hos iberisk gransångare är ögonbrynsstrecket

ofta ganska långt och brett i framkanten, ibland når

det pannan och ibland går det (smalt) runt pannan.

Gransångarens ögonbrynsstreck smalnar för det

mesta av i framkanten och ”försvinner” innan det

når pannan. Också när det gäller ögonbrynsstrecket

är lövsångaren oftare mer lik den iberiska.

3. Ljusa örontäckare karakteriserar iberisk gransångare

och bidrar till artens öppna, ljusa ansikte.

Hos de mest typiska individerna är övergången till

strupens sida nästan helt utan kontrast. Liknande

kind kan ses hos löv- och gransångare, men vanligen

är deras örontäckare något men tydligt mörkare än

strupsidan, ibland med en svagt mörkare inramning

av örontäckarna.

4. Gransångaren har som regel en tydlig ögonring

under ögat – ett gott kännetecken för arten. Hos de

båda andra framträder ögonringen betydligt svagare

eller inte alls. Även ovanför ögat har gransångaren

ofta en tydligare ögonring än de båda andra, men

det är ändå så pass vanligt att den är svag även hos

gransångaren att det inte är en pålitlig karaktär.

Iberisk gransångare. En mycket typisk individ. Ögonbrynsstreck tydligast citrongult ovanför

och strax bakom ögat, även viss gulton framför ögat medan den bakre delen är färglöst

gråvit. Ljust brungult löper längs näbbkanterna nästan fram till spetsen. Ögonring framträder

knappt under ögat. Örontäckarna övergår utan kontrast i strupens sida. Rygg med viss

grönaktig ton. Undersida vitaktig med gultonade flanker. Fötter mellanbruna. Handpenneprojektion

78 procent av tertiallängden. Spanien 15 april 2018.

FOTO: MATTIAS ULLMAN

5. Näbben hos iberisk gransångare är karakteristisk:

tämligen mörk med en ljus innerdel av undernäbben

och ett smalt ljust stråk som skjuter fram som

en spets längs näbbkanterna och nästan når näbbspetsen.

En gransångare har vanligen en mörkare

näbb än iberisk: grundfärgen är svartare och det

ljusa partiet är mindre eller saknas. Lövsångare har

vanligen en ljusare näbb än de båda andra arterna

och den gula färgen är dessutom renare och tydligare/djupare

gul.

6. Iberisk gransångare ger ofta ett aningen mer långnäbbat

intryck än gransångare, ibland är näbben

också aningen grövre. Skillnaden är inte stor och

överlappning förekommer, men notera att många

gransångare har en avgjort liten näbb. Lövsångarens

näbblängd är ungefär som hos iberisk.

7. Iberiska gransångarens handpenneprojektion

hamnar någonstans mitt emellan gran- och

Iberisk gransångare. Ögonbrynsstreck citrongult till strax bakom ögat; når dessutom ända

fram i pannan. Ögonring framträder endast svagt/diffust under ögat. Örontäckarna övergår

utan kontrast i strupens sida. Vit undersida, gulaktiga flanker och dessutom ännu lite

varmare orangegul på halsens sida under örontäckarna. Ben och fötter karakteristiskt mellanbruna.

Spanien 15 april 2018.

vår fågelvärld | 1.2019 51


IBERISK GRAN

lövsångare. Även om detta i fält kan vara ett ganska

vanskligt mått att bedöma kan det trots allt vara en

rätt pålitlig indikator och speciellt när det gäller att

fastställa att en misstänkt fågel i själva verket är en

gransångare (påtagligt kort handpenneprojektion)

eller en lövsångare (påtagligt lång handpenneprojektion).

Iberiska gransångare från den södra delen av

utbredningsområdet har dessutom aningen kortare

vinge än nordliga (i snitt drygt en millimeter kortare

hos hannar) med en handpenneprojektion som

närmar sig gransångare.

FOTO: MAGNUS ULLMAN

8. Både gransångare och iberisk gransångare slår regelbundet

lätt neråt med stjärten. Det kan förekomma

också hos lövsångare men är mycket sällsynt.

SYFTET MED DENNA genomgång är mest att uppmärksamma

vad man ska titta efter om man är på

jakt efter iberisk gransångare. För att sammanfatta:

◗ ljust grundutseende på grund av ljus kind, ljust/

gult ögonbrynsstreck och vitaktig undersida,

◗ ovansida med grön eller mossgrön anstrykning,

◗ mellanbruna ben och fötter,

◗ handpenneprojektionens längd mellan löv- och

gransångarens.

Iberisk gransångare. Mer dämpade färger med ögonbrynsstreck citrongult framför till strax bakom

ögat; når ganska långt/tydligt fram mot pannan. Ögonring under ögat knappt synlig. Örontäckarna

övergår utan kontrast i strupens sida. Näbb ganska mörk men ljust parti löper mot spetsen längs näbbkanterna.

Undersida vit (verkar grönaktig på grund av reflex från grönskan) med stort varmgult parti

längs sidan. Handpenneprojektion 72 procent av tertiallängden. Marocko 6 mars 2018.

FOTO: MAGNUS ULLMAN

EFTERSOM LÖV- OCH GRANSÅNGARE kan låna vilken

som helst av dessa karaktärer är det viktigt att den

fågel man misstänker vara en iberisk gransångare

uppvisar så många användbara kännetecken som

möjligt. Ovanstående är bara en början men räcker

knappast för säker artbestämning. För det krävs att

man hör fågeln och helst lyckas spela in den. Både

lockläte och sång är artskiljande.

Locklätet är ett tunt, kycklingpipande, nedåtkrökt

tjeu, så pass väl skilt från vanliga gransångares

lockläte (uppåtkrökt och mer visslande) att det inte

ens är säkert att man associerar till gransångare.

Även lövsångare har ett tydligt uppåtkrökt och

dessutom antytt tvåstavigt lockläte.

Iberiska gransångarens lockläte är aningen utdraget,

inte snärtigt som hos gransångare, dessutom

lite mjukare och kan associera till grönsiska eller

sävsparv. Ibland kan det också påminna om ett iihp

à la halsbandsflugsnappare eller sibirisk gransångare

(tristis).

Sången liknar gransångarens men innehåller fler

element. Dels förekommer gransångarens salt sill

salt sill, även om den iberiska ofta bara sjunger salt

salt salt salt. Dessutom ingår ofta ett hoppande/

hackande i högt tempo som låter lite som trudelutt

eller trudelutt-lutt-lutt och som avviker helt från

salt-delen. Mellan dessa stoppas ibland ett enkelt

eller upprepat, stigande tsí eller tsuí in. En typisk

Iberisk gransångare. En

ganska mörk och mustigt

färgad individ. Ögonbrynsstreck

tydligt gult till strax

bakom ögat. Näbb ovanligt

mörk, ändå gulaktig längs

näbbkanterna nästan till

näbbspetsen. Ögonring

nästan lika tydlig som hos

gransångare. Örontäckarna

övergår utan kontrast i

strupens sida. Ovansida

livligt grönaktig. Undersida

knappast rent vit men

gulaktig längs sidan och

speciellt på undergump och

undre stjärttäckare. Ben

och fötter ganska mörkt

mellanbruna. Marocko 6

mars 2018.

strof kan låta salt salt salt salt salt tsuí tsuí trudeluttlutt-lutt,

men de båda sista elementen kan kastas om

eller utelämnas helt. Båda arterna skjuter då och då

också in ett lite kärvt trr trr i sången.

Speciellt det hoppande/hackande trudelutt-luttlutt

kan vara värt att lyssna efter för den som tror

sig ha att göra med iberisk gransångare.

UTMÄRKTA INSPELNINGAR FINNS på

www.xeno-canto.org. Sök på Phylloscopus ibericus

och mängder av inspelningar av både sång och lockläten

kan spelas upp.

52 vår fågelvärld | 1.2019


FOTO: MAGNUS ULLMAN

FOTO: MATTIAS ULLMAN

Iberisk gransångare. Vackert grön-gul-vit med en färgsättning som kunde

passa för lövsångare. Ögonbrynsstreckets färgsättning bra för iberisk gransångare,

men inte lika långt i framkanten som hos en typisk fågel. Den ljusa

kinden som utan kontrast övergår i strupsidan typisk för iberisk. Ljust mellanbruna

ben kan passa för iberisk och lövsångare. Även i denna vinkel syns

att handpenneprojektionen är för kort för lövsångare. Marocko 6 mars 2018.

FOTO: MAGNUS ULLMAN

Iberisk gransångare. Ganska svagt gul i ögonbrynsstrecket och därför skulle

man förmodligen inte reagera för denna fågel i Sverige trots grönaktig ovansida,

ganska ljusa örontäckare med svag kontrast till stupsidan, vit undersida

med rejäla gula inslag och en handpenneprojektion som stämmer bra för iberisk.

Hörde man den sjunga skulle förmodligen alla bitar falla på plats – men

man ska inte vänta sig att alla iberiska är urtypiska! Marocko 9 mars 2018.

FOTO: MAGNUS ULLMAN

Iberisk gransångare, verkligen en blandning av löv- och gransångare. Denna

fågel är livligt gul med vitaktig undersida och har dessutom ljusa ben – som

en lövsångare. Samtidigt är näbben mörk och handpenneprojektionen kort

– som hos en gransångare. En sådan här fågel i Sverige bör undersökas

närmare, speciellt med tanke på rätt svag ögonring under ögat och ganska

kontrastlös övergång örontäckare–strupsida. Marocko 9 mars 2018.

Gransångare. Ytligt sett lik iberisk gransångare men generellt för murrig i

färgsättningen. Även om de flesta enskilda karaktärer är ok för iberisk bör

tydlig ögonring under ögat samt kort och rätt mörk näbb (verkar lite ljus

eftersom den ses underifrån) mana till försiktighet. Det gulaktiga i ögonbrynsstrecket

och på kroppssidan mer dämpat och mindre citronfärgat än

hos iberisk. Handpenneprojektion cirka 62 procent av tertiallängden, väl kort

för iberisk gransångare. Skåne 6 april 2007.

FOTO: MATTIAS ULLMAN

Lövsångare. En fågel som i denna vinkel vore lätt

att bestämma till iberisk gransångare även om

mycket gulaktigt på näbben och inte minst de

mörka, kontrasterande örontäckarna borde få en

varningsklocka att ringa. Den långa handpenneprojektionen

(88 procent av tertiallängden) och det

stora avståndet mellan de tre längsta handpennornas

spetsar visar emellertid att fågeln är en

lövsångare. Marocko 10 mars 2018.

vår fågelvärld | 1.2019 53


BÖCKER

POPULÄRVETENSKAP

Medryckande om fåglars historia

Professor John Reilly har en bakgrund

inom biokemi och medicin

och har forskat om och publicerat

en lång rad vetenskapliga artiklar

om bland annat leukemi. Vi sidan av sin

karriär inom medicin har han under större

delen av sitt liv varit en hängiven fågelskådare

som besökt över 50 länder och

sett runt hälften av jordens cirka 11 000

fågelarter. Han har även arbetat som fågelguide

i Arktis.

I boken The Ascent of Birds – vilket

ungefärligen kan översättas med fåglarnas

utveckling – berättar Reilly om hur de

senaste decenniernas forskning, mycket

tack vare nya metoder, gett oss fördjupad

kunskap om hur fåglarna uppkommit och

utvecklats till de familjer och arter vi ser

omkring oss idag.

ÄMNET I SIG kräver att en del facktermer

används och det kan låta som en tung och

svårgenomtränglig bok, men Reilly går

aldrig i fällan att gräva ned sig i för mycket

terminologi. Han tar istället oss läsare i

handen och lotsar oss genom en rad spännande

exempel från ett trettiotal olika

fågelfamiljer.

I kapitlet om den förhistoriska vegavis

berättas exempelvis om den misslyckade

svenska Antarktisexpeditionen under

Otto Nordenskjöld i början av 1900-talet,

där deltagarna blev fast i två år efter

att deras skepp brutits sönder av isarna.

De fossil de hittade under sin ofrivilliga

Antarktisvistelse ledde paradoxalt nog till

en av de viktigaste upptäckterna för att

förstå fåglarnas tidiga historia, då vegavis

var det första fossilet från perioden innan

den så kallade K-T-gränsen (krita-tertiärgränsen)

som kunde placeras inom en

idag existerande fågelgrupp. K-T-gränsen

markerar det senaste stora massutdöendet

för drygt 65 miljoner år sedan, då bland

annat dinosaurierna dog ut som en följd

av att jorden drabbades av ett kraftigt

meteoritnedslag.

Titel: The Ascent of Birds. Författare: John Reilly. Förlag:

Pelagic Publishing. Pris: 329 kronor (Naturbokhandeln).

I ETT ANNAT spännande kapitel berättas

om sapayoans historia. Arten är en

tämligen oansenlig grönaktig fågel som

förekommer ifrån Panama till Ecuador,

och vore det inte för dess brokiga taxonomiska

historia skulle den nog inte röna

något större intresse. Men genetiska tester

har visat att den är närmast släkt med

brednäbbar och juveltrastar – familjer som

annars bara finns representerade i Gamla

världen – och hur den troligen koloniserade

Amerika norrifrån för runt 50 miljoner

år sedan när klimatet var mycket mildare

än idag.

I andra kapitel berättas bland annat om

hur pingvinerna förlorade sin flygförmåga,

hur myrspoven utvecklade sin rekordlånga

non stop-flyttning från Alaska till

Nya Zeeland och om hur olika korsnäbbar

utvecklat olika kraftiga näbbar som en

anpassning till att livnära sig på frön från

olika arter av barrträd.

I efterskriften blickar Reilly framåt

och konstaterar att vi förlorat mer än 160

fågelarter under de senaste 500 åren och

att takten vi förlorar arter accelererar.

Idag står vi inför en ny massutrotning av

arter där det talas om att vi gått in en ny

geologisk epok – antropocen. Det är första

gången i planetens historia där en enskild

art, människan, är ansvarig för en massutrotning

av andra arter. Omformningen av

jorden går nu så snabbt att arter inte hinner

anpassa sig till de nya förhållandena,

vilket i framtiden kan komma att leda till

en homogenisering av världens fågelfauna.

SPRÅKET ÄR ÖVERLAG lättillgängligt och

engagerande och upplägget med separata

berättelser gör att man kan läsa ett eller ett

par kapitel i taget över en längre tid utan

att tappa tråden, och bygga ett pussel som

tillsammans ger en omfångsrik mosaik

över fåglarnas fascinerande historia. För

alla som tycker att fåglarnas evolution och

släktskap är spännande rekommenderas

boken varmt!

Markus Lagerqvist

54 vår fågelvärld | 1.2019


Höstfåglar

Österlen & Falsterbo

3–8 september 2019

Liten, exklusiv grupp

5–7 deltagare•Lugnt tempo

Spännande sträck•Pris från: 11 800 kr

Guide:

Magnus Ullman

Boka på:

www.svenskaturistforeningen.se/hostfaglar

vår fågelvärld | 1.2019 55


BREV

Skriv till Vår Fågelvärld!

niklas.aronsson@birdlife.se

AVIFAUNA

”Nedsmutsande flyg är (idag!) tyvärr en förutsättning

för att bibehålla biologisk mångfald”

DET ÄR NOG få av oss som inte förstår att

flyget har en negativ effekt på klimatet.

Men flygfrågan är mer komplex än så

när man beaktar bevarandet av biologisk

mångfald och förbättrandet av artskydd,

två viktiga saker där flygande kan påverka

i positiv riktning. En del har valt ett ställningstagande

där man ropar på bojkott

av flyg eller antyder att BirdLife inte kan

ha en resebyrå som använder flyg. Andra

– däribland jag – överväger nyttan med

att flyga beroende på det enskilda fallet:

Vilket är syftet med resan? Finns andra,

alternativa färdmedel som fungerar med

min tidsbudget? Åker jag med lågprisbolag

utan miljöpolicy eller ett dyrare som visar

proaktivt intresse för miljöfrågor? Och så

vidare. På precis samma sätt som jag går

igenom utbudet av tomater i min lokala

mataffär för att välja de mest ekologiska

och trovärdiga.

Sedan kan man också titta på vem som

tar den där flygstolen i flygplanet som följer

sin tidtabell. Det kan vara en affärsman

som vill pressa priset på odlad teak för att

tillverka billighetsmöbler i Sydostasien

vilka sedan flygs till Sverige. En affärsman

som sedan på kvällen sitter i restaurangen

på ett internationellt ägt hotell, äter oxfile

som flugits in från Brasilien (som kommer

från ett djur som betat på mark som nu

utarmats och blivit till biologisk enfald)

och dricker en Cabernet Sauvignon som

producerats i södra Stilla Havet, innan han

spelar bort sitt traktamente på ett amerikanskägt

kasino. Eller så kan det vara en

grupp fågelskådare som reser på det sätt

jag gjorde i våras.

I MAJ FLÖG jag till Panama på semester för

att fågelskåda i två veckor. Jag bokade min

resa i landet med en lokal operatör som

är känd för att jobba hållbart. Bland annat

var jag i det fantastiska, vilda skogsområdet

Darien på gränsen till Colombia och

skådade fåglar. På den lokalt ägda campen

arbetade ett 20-tal människor från grannbyn,

som städare, kock, servitör, receptionist

och fågelskådningsguider. Avokadon

jag fick till lunch växte i trädgården utanför

mitt safaritält, köttet till middagen kom

Harpyja i Panama.

FOTO: ERIK HIRSCHFELD

från byn intill och hela campen drevs med

solenergi. Till Darien kommer inte många

turister utöver oss som gillar natur och

jag såg själv hur bitar av skogen i de delar

som nåddes av väg gjorts om till teakplantager

eller avverkades. Men jag såg också

skogsområden som höll på att återerövras

av regnskog efter att ha varit skövlade

för odling, precis som jag såg ett halvår

tidigare i en del av Brasilien som besöks av

fjärran ekoturister.

Darienprovinsen är huvudsakligen väglös

och man färdas på floder i stället. Tre

timmars båtresa bort från campen hade en

stig varsamt röjts i skogen av ursprungsbefolkningen

i byn intill. Vid slutet av stigen

blev vi förevisade en omhuldad och mäktig

örn, en harpyja, som byborna skyddar för

att kunna visa upp. Självklart låter jag mig,

efter att ha sett en sådan magnifik fågel,

utsättas för en dansuppvisning under lunchen

i byn och köper några lokalt tillverkade

korgverk med hem innan jag ger dricks.

Här finns ju inga turister överhuvudtaget

att tjäna pengar på, förutom fågelskådare

som nu gör tre–fyra besök per vecka i just

den här byn, och ger den en välbehövlig

inkomst. Liksom de lokala byborna förstod

min guide att det lönar sig rent ekonomiskt

att bevara de fina skogsområdena

och skydda den mäktiga harpyja-örnen, så

att långväga skådarturister vill komma till

denna avkrok.

JAG ÄR FULLT medveten om de negativa

miljöeffekterna av att flyga, och kan jag

välja så väljer jag bort flyget. Och att minimera

mina fotavtryck, vare sig det gäller

flygresor, min dagliga mat eller bilresor, är

förstås jätteviktigt och en självklarhet för

mig. Om jag och alla andra avstod från att

flyga helt, ifall det var en så svartvit fråga

som många verkar tro, så skulle drivkraften

att bevara viktiga miljöer och skapa

lokala arbetstillfällen baserade på hållbar

ekoturism försvinna i många länder som

verkligen behöver de här inkomsterna,

både för människornas och miljöskyddets

skull. Och för mig är biologisk mångfald en

viktig global fråga. Jag tycker inte att man

som boende i vårt rika land kan kalla sig

för naturvän och bara strunta i den globala

aspekten. Även om jag inte är förvånad

över att den attityden – som stämmer väl

överens med de politiska strömningar som

idag tyvärr råder i Sverige – även förekommer

bland naturintresserade.

Jag vill alltså inte uppmana till ökat flygande

på något sätt och är lika bekymrad

över miljöeffekterna som någon annan,

utan bara peka på att vi nog måste flyga

lite grann om vi ska kunna bevara den

globala biologiska mångfalden och skydda

arter. Nedsmutsande flyg är (idag!) tyvärr

en förutsättning för att bibehålla biologisk

mångfald i många fjärran länder och därmed

på jorden som helhet. I varje fall tills

välståndet bland större delen av jordens

befolkning leder till att fritid inte bara är

en lyxig sysselsättning för västerländska

höginkomsttagare, och då bevarandet av

mångfalden i stället kan ske med hjälp av

kortresande, lokal ekoturism som kan ge

samma ekonomiska incentiv som idag. För

det är dit vi måste gå även om vägen syns

lång.

ERIK HIRSCHFELD, MALMÖ,

VD FÖR AVIFAUNA NATURRESOR

56 vår fågelvärld | 1.2019


KNIVIGT

Ormvråk och fjällvråk

ORMVRÅK

FOTO: JOHN LARSEN

FJÄLLVRÅK

3

FOTON: JOHN LARSEN

1

1

3

2

2

1 Ger ett knubbigt intryck och har varma färgtoner.

2 Stjärtundersida med många små band.

3 Knogfläckar ofta bara som ”kommatecken”.

1 Ger ett långvingat intryck och har kallare färgtoner än ormvråk.

2 Stjärtundersida med brett ändband och få, eller inga, band i övrigt.

3 Väl fyllda knogfläckar.

Ormvråken är efter sparvhöken

vår vanligaste rovfågel. Den

förekommer i stora delar av

landet i öppet och halvöppet

landskap, mest talrikt i södra delarna. De

allra flesta av våra ormvråkar lämnar landet

under vintern, men framförallt i södra

delarna stannar en del kvar och övervintrar.

Ormvråken är en av de fågelarter i

världen som varierar mest utseendemässigt,

något som till och med avspeglas

i dess franska namn buse variable. Den

förekommer i färgvarianter från så gott

som helt vit till helt brunsvart.

De nordliga ormvråkarna är mer

stabila till utseendet, de är rätt enhetligt

mörkbruna med ett ljust bröstband och

ljusa fält under vingarna. Bland dessa

förekommer en del individer med en mer

grå färgton och rödbruna inslag, färginslag

som tyder på genflöde från den ostliga

rasen vulpinus.

Möjligen förekommer denna ras i

Sverige, men det kan också röra sig om

naturlig variation inom rasen buteo.

I södra Sverige tycks ljusare fåglar

vara mer vanligt förekommande, och

det är framförallt dessa som kan skapa

artbestämningsproblem då vissa individer

av ormvråk till en del kan påminna om

fjällvråk.

FJÄLLVRÅKEN HÄCKAR I mellersta och

norra delarna av landet. På hösten lämnar

de flesta fjällvråkarna landet i sydostlig

riktning, men i likhet med ormvråken

stannar en del individer kvar i södra

Sverige. Fjällvråken är betydligt mer

stabil i utseendet jämfört med ormvråken

och dess variationer i utseendet rör sig

framförallt om köns- och åldersrelaterade

skillnader.

Fjällvråken är något större än ormvråken

och ger ett betydligt stabilare intryck

i luften. Den kan till och med tas för en

kungsörn vid en hastig anblick, ett intryck

man inte får av ormvråken som snarare

kan tyckas en smula knubbig. Såväl vingarna

som stjärten är längre än hos ormvråken

och näbben ter sig kraftigare.

Fjällvråken är generellt ljusare än

den genomsnittliga ormvråken. Tonen i

färgsättningen är alltid kall. Ovansidan är

mörk och lite skäckig med ett kontrasterande

ljust huvud. Stjärten är vit innerst

och har ett distinkt brett svart ändband

motsvarande maximalt den yttersta fjärdedelen

av stjärten. Adulta fåglar, framförallt

hannar, har ett fåtal smala svarta

band innanför det breda ändbandet men

intrycket är fortfarande en vit stjärt med

ett väl avsatt svart ändband. Undersidan av

vingarna är ljus med distinkta svarta fyllda

knogfläckar. Buken är mörk, och hos yngre

fåglar samt hos honor är strupen och

bröstet ljust. Adulta hannar är de som är

mest ormvråkslika och de kan vara mörka

på strupe och bröst med ett bröstband likt

ormvråk.

De ljusa ormvråkarna har en varmare

färgton än fjällvråken, inte sällan med en

gulbeige ton. Undersidan är ljus, ibland

med mörkare partier på buken. Ofta är

bukfläcken delad på mitten. Vingundersidorna

är ljusa med mörka kommatecken

vid knogarna. Stjärten är i grunden mörk

med varierande mängd ljust vid basen. Det

ljusa är ofta tydligast mot stjärtens mitt

och bandningen är smal och diffus. Övergången

från den ljusa stjärtbasen till den

mörkare ytterdelen sker gradvis.

EN KARAKTÄR SOM sällan är särskilt användbar

men som ibland kan ses på bilder

är att fjällvråkens tarser är fjäderklädda

till skillnad från ormvråkens vaxhudsbeklädda

dito.

Anders Eriksson

vår fågelvärld | 1.2019 57


FRÅGA EXPERTEN

Har du en fråga till våra experter?

Mejla till niklas.aronsson@birdlife.se

ANATOMI

Har alla fåglar en kräva och hur

motståndskraftig är gulknopp?

Vi har en studiecirkel här i Kiruna och

det har dykt upp frågor som vi har gått

bet på. Krävan har jag förstått har flera

olika funktioner den tar hand om den

första bearbetningen av födan innan den

transporteras vidare till körtelmagen och

muskelmagen, fågeln kan även ”förvara”

maten där en tid för framtida behov. Vid

matning av ungarna är krävan viktig för

många arter, inte bara duvor som matar

med ”duvmjölk” utan även andra arter

som stöter upp mat till ungarna från krävan.

Jag har läst att de flesta fåglar har

en kräva, men vilka fåglar saknar det?

Här uppe i Kiruna har vi varit förskonade

från Gulknopp men denna ovanligt

milda höst har det dykt upp en domherre

som troligen led av denna parasit. Två

korta frågor kring det:

1. Hur länge behöver man göra uppehåll

med matningen?

2. Vet man hur livskraftig parasiten är

i vinterkyla, vid hur många minusgrader

dör den?

LOTTA NYGÅRD, KIRUNA

ANDERS WIRDHEIM: Allra först ett stort

tack till er i fågelcirkel i Kiruna. Era frågor

har nämligen visat sig vara något av en

ögonöppnare. Framför allt tror jag att vi

är ganska många som levt i förvissningen

att alla fåglar har en kräva och exempelvis

sagt saker som att ”truten hade krävan

full”. Nu är det inte så. Alla fåglar har inte

Tillhör du dem som tror att trutar har en kräva? I så fall är det högt tid att lära om. Trutar hör till de

fåglar som faktiskt saknar kräva.

en kräva, och bland många andra fåglar

hör just trutar och övriga måsfåglar till

dem som saknar detta organ.

Krävan är mest utvecklad hos arter

som lever på frön och andra vegetabilier.

Teorin är att krävan i första hand

utvecklats för att fågeln i fråga snabbt

ska kunna stoppa i sig mycket mat för att

sedan kunna smälta denna under lugnare

omständigheter. Därigenom utsätter den

sig inte lika länge för risken att bli tagen av

en rovfågel eller ett rovdjur, som om den

suttit kvar och smält födan allt eftersom.

Men krävan används också för att bära

hem mat till ungarna – i duvornas fall

omvandlas till exempel födan i krävan till

en näringsrik så kallad duvmjölk (kallas

även krävmjölk).

EN FÅGEL SOM har en särskilt stor kräva är

den sydamerikanska hoatzin. Den lever av

blad och har utvecklat en så stor kräva att

FOTO: ULRIK B. BRUUN

VÅRA EXPERTER

SJUKDOMAR & ETOLOGI

LOTTA BERG

Professor i husdjurens

miljö och hälsa på Sveriges

lantbruksuniversitet

(SLU) i Skara. Ordförande

i BirdLife Sverige. Svarar

på sjukdomar och etologi,

läran om djurs beteenden.

ALLMÄNEXPERT

ANDERS WIRDHEIM

Erfaren fältornitolog som

kan det mesta som är värt

att veta om fåglar. Krönikör

på Natursidan.se samt driver

podcasten ”Pippipodden”.

Tidigare informationsansvarig

för BirdLife Sverige.

FÄLTBESTÄMNING M.M.

MAGNUS ULLMAN

Redaktionens allmänexpert

på fåglar. Svarar på alla

typer av frågor som rör

fältbestämning, flyttning, beteende

med mera. Har skrivit

flera böcker om fältbestämning

och om fåglarnas liv.

58 vår fågelvärld | 1.2019


denna delvis trängt undan bröstmuskulaturen

(det vill säga ”flygmusklerna”). Det

innebär i hoatzins fall försämrad flygförmåga,

men så lever också denna fågel hela

sitt liv inom ett mycket begränsat område.

Intressant i sammanhanget är också att

olika fågelgrupper, som utvecklats mot att

äta samma typ av föda, kan skilja sig åt när

det gäller krävan. Till exempel har rovfåglarna

kräva, medan ugglorna saknar. Även

gäss, pingviner, strutsar och måsfåglar

saknar kräva.

När det gäller pingviner, kan detta

verka märkligt eftersom den ena föräldern

i många fall är ute på mer än veckolånga

fisketurer innan den återvänder med en

massa mat till ungen eller ungarna. Denna

mat kan dessutom portioneras ut under en

längre tid. Men i pingvinernas fall lagras

maten till ungarna i magsäcken, och några

av pingvinarterna kan göra detta i flera

veckor.

NÄR DET SEDAN gäller gulknopp orsakas

denna sjukdom av en liten parasit (flagellat)

som heter Trichomonas gallinae. Enligt

den litteratur som står till buds klarar inte

Trichomonas-arterna av att leva utanför

sin värd någon längre tid. Det handlar

faktiskt oftast om endast några få minuter.

Enligt försök som gjorts på laboratorium,

har så gott som alla dött redan efter en

halvtimma utanför värdmiljön.

Om en smittad grönfink tappar ett frö

på marken, är emellertid risken stor att

detta frö snabbt tas om hand av någon

annan fågel vilket innebär att smittan

kan föras över. Samma sak gäller när

flera grönfinkar sitter och äter ur ett och

samma nypon. Då flyttas parasiterna lätt

från näbb till näbb.

Om man misstänker att gulknopp

sprids via ens fågelmatningar, rekommenderar

vi att dessa tas ner och görs rena

samt att man gör ett uppehåll med matningen

åtminstone under ett par veckor.

BIOLOGI

Varför ruggar

fåglar sina

fjädrar?

Man hör ofta till exempel fågelskådare

berätta om fåglar som ruggar. Jag förstår

Stjärtfjäder av ormvråk.

att det innebär att de byter fjädrar, men

varför måste fåglarna rugga? Varför håller

de inte under fågelns hela livstid?

KATARINA SONESSON, HÖLLVIKEN

LOTTA BERG SVARAR: Precis som hos oss

däggdjur så slits vävnaderna hos fåglar.

Våra celler byts ut allteftersom, lite i taget.

Huden förnyas till exempel ständigt,

liksom cellerna i flertalet andra organ.

Men vissa delar av kroppen kan inte bara

omärkligt bytas ut eftersom de består av

död vävnad; hos oss människor gäller det

till exempel håret och naglarna, och hos

fåglarna gäller det fjädrarna.

Fjädrar växer ut från en fjädersäck i

huden, och när en fjäder vuxit färdigt så

kan den inte längre tillföras några nya

celler. Samtidigt slits fjädrarna hela tiden.

Hur kraftigt detta slitage är beror förstås

bland annat på i vilka miljöer fågeln rör

sig. Man kan lätt föreställa sig att det har

betydelse om fågeln flyttar mellan världsdelarna

eller mest springer omkring på

marken hemmavid, om den häckar och då

kanske sliter fjädrarna mot kanterna av ett

trångt och risigt bo, om den är inblandad i

häftiga och våldsamma revirstrider så att

stickor och strån – eller snarare fjädrar –

ryker, om den vistas mycket i vatten, och

så vidare.

FOTO: NIKLAS ARONSSON

ÄVEN FJÄDRARNAS FÄRG har betydelse:

vita eller ljusa fjädrar har ofta sämre hållbarhet

än kraftigt pigmenterade fjädrar.

Och den unga fågelns första, snabbväxande

fjädrar är ofta av sämre kvalitet än de

fjädrar som växer ut senare.

Eftersom den enskilda fjädern inte kan

repareras i till exempel spetsen eller de

slitna ytterkanterna så måste hela fjädern

bytas. Hur ofta, på vilka delar av kroppen

och i vilken ordning detta görs, skiljer

sig åt mellan olika fågelarter – man talar

om olika ruggningsmönster. För en gås

fungerar det bra att byta alla vingpennorna

samtidigt, en kort men intensiv ruggning:

fågeln blir då flygoförmögen under en tid

men kan ändå både söka föda på land och

söka skydd och föda genom att simma ut i

någon grund sjö. För en rovfågel, tänk till

exempel en pilgrimsfalk, vore ett sådant

ruggningsmönster rent förödande: en falk

som saknar vingpennor och inte kan flyga

kan inte fånga särskilt många byten och

skulle troligen svälta ihjäl. Likaså påverkas

ruggningsstrategin av om fågeln är

långflyttare eller inte, eftersom just flytten

kräver en fjäderdräkt i hyfsad kondition.

Alltså har olika arter olika sätt att rugga,

och den som kan mycket om fåglarnas liv

och beteende kan ofta lista ut rätt mycket

om hur en viss art ruggar sina fjädrar.

Fjädrar växer ut

från en fjädersäck i

huden, och när en fjäder

vuxit färdigt så kan den

inte längre tillföras några

nya celler.

vår fågelvärld | 1.2019 59


KRÖNIKA

”Tänkte besöka några riktigt

gamla bekanta. Ett par

berguvar jag följt sedan ett par

decennier tillbaka. ”

Torsten Green-Petersen filosoferar över det sparsmakade

naturlivet en vinterdag på Gotland. Helst hade han fyllt

magen med granbarr och dragit något gammalt över sig.

En av de första dagarna i januari. Det regnar

ymnigt på norra Gotland. Jag har svårt att

skilja himmel från hav. Horisonten som

utsuddad i det gråa färglösa. Det nya året

kunde vara en snok kvar under sin stenvast.

Ihoprullad. I väntan på årstidernas nästa språng.

TRE HAVSÖRNAR STÅR och drar i resterna av en död

knölsvan. Deras entourage består

av ett dussin kråkor och en

enstaka korp. Stor. Större. Störst.

De mörka fåglarna mot det tunna

bleka snötäcket som håller på att

regna bort.

Örnarna ser, på sedvanligt vis,

lite oborstade ut. Rockarna, förlåt

fjädrarna, sådär en smula i olag.

För små. För stora. Fel storlek i

alla fall. Med styltiga tunga steg.

Som gubbar och gummor på rymmen från närmaste

ålderdomshem.

Det nya året

kunde vara en

snok kvar under sin

stenvast. Ihoprullad. I

väntan på årstidernas

nästa språng.

TÄNKTE BESÖKA NÅGRA riktigt gamla bekanta. Ett par

berguvar jag följt sedan ett par decennier tillbaka.

Som häckar här intill i en kustklint. Nå. Säkert har

individerna skiftat genom åren men häckplatsen lever

vidare med nya fåglar.

Vi blev bekanta på den tiden då jag bodde nästgårds.

Och försökte ringmärka just berguvar runt

ön. Vilket inte var alldeles lätt eller självklart. Inte

blev det väl någonsin fler än kanske ett par tre kullar

märkta något år. Ett helt enstaka återfynd. En fågel

som flugit drygt tio kilometer österut innan den återfanns

död.

ÄN SÅ LÄNGE råder stiltje och ro på bohyllan. Vilket

är väntat. Men snart hoppas jag att paret ska visa mer

av aktivitet. I februari brukar här vara full fart. Just

de här fåglarna lever mest av sjöfågel. Det är bara ett

hundratal meter till havsstranden. Ett annat par här

inne i skogen är däremot mest förtjusta i igelkottar.

Nåja. Inte såhär års förstås. Men hos dem fann jag

ett år kanske trettiotalet urätna igelkottskinn under

granarna.

Om detta tänker jag inte ha några

moraliska aspekter alls. Öns landskapsdjur

och symbol. Hotat. Oftast

överkört och platt.

MEN ÄN SÅ länge sover kottarna i

sina lövhögar. Som snokarna. Och

det händer att jag tänker precis så för

egen del. Göra som muminfamiljen.

Fylla magen med granbarr om hösten

för att sedan gå i ide. Eller kort och gott leta upp en

tillräckligt rymlig lövhög. Krypa längst in. Sova gott

tills ljuset återvänder. Kanske vakna av att grannen

– en igelkott – gäspar, vänder sig om i en dröm om

välsmakande daggmaskar. Och gnuggar morgonen ur

sina taggar mot min rygg.

Torsten Green-Petersen är

allmänläkare och psykiater.

Trebarnsfar. Fågelfotograf och

författare med ett livslångt fågelintresse.

Valde en gång i tiden att

bosätta mig på Gotland för fåglarnas

skull. Välkommen till min

hemsida www.fagelnsblick.com.

60 vår fågelvärld | 1.2019


svart-beige-azurblå

iberisk flygare

deras

kjolar

svängde i

dikten

väderstreck

är nötkråknäbb

i

sibirien

bör dragarten

vara

gigantisk

buskreptil?

KORSORD

BEVINGADE ORD

oordning

får

ingen

fågelunge

blev

tunna av

gifter

runt

fönster

till hjälp

vid bestämning

av änder

tillfälle

att lira

är

högtidlig

årta?

hålla

tand för

tunga

kräver

virke

lever

steglits

böj på

knäna!

skrivande

japan

förvränger

i lustiga

huset

ger

mörka

fjädrar

tundraadjektiv

kan ibisar

vara

fanatisk

är väl

stjärtmesen

ljungväxt

och folkbildare

elakhet

på isen

längst ner,

märk väl

liknar

flygande

tordmule

ingen

njutning

skyddas

av skål

kan bli

gök och

duva

trevlig

inpå

knuten

allergen

låna

av and

kvällsmänniska

andningsorgan

förslagna

ett järn

minns

mycket

i lillehammer

avlägsnas

av

konservator

får ungar

av glas?

späckad

simmare

är vass

locka

med föda

slå

dank

kan man

vara

med gammalt

beröm

godkänd

mål för

den som

står upp

kan

vara av

fjädrar

konstruktör & illustratör: anne thorsell 2019-01-01

BEVINGADE ORD

e

den är vätskefylld

ingår i

personnummer

strul

s

har väl

spelare

silas

gör

lamm till

benknäckare

fiktiv

fågelstad

b

l

å

s

k

a

t

a

d

r

o

n

t

e

n

a

t

l

a

s

reklam

till dig

personligen

stannar

i

boet

k

k

r

a

f

s

a

d

e

f

l

å

löfte i

dalsland

kräver

stativ

t

u

b

har fin

entrecôte

himmelsbäraren

gjorde

sprätthöns

skinnlägga

fågelsläktingar

ö

gåvoverb

g

e

n

o

k

r

ä

l

d

j

u

r

m

omega 3-

rik i stim

blir inte

bonddraja

s

k

v

a

finns både

med vit &

svart näbb

ä

n

g

HÄR ÄR FÖRRA NUMRETS VINNARE:

1:a pris 500 kr: Bo Nilsson, Lerum.

2:a pris 300 kr: Marie-Louise Hägg, Enhörna.

3:e-5:e pris 100 kr: Hans Lööf, Tenhult, Jan-Åke

Rosén, Lidköping, Stig Lundquist, Simrishamn.

Grattis!

m

a

r

m

o

r

e

r

i

n

g

tålamodskrävande

syssla

k

ö

a

å

n

går utmattad


tranan

tar långa

s

t

e

g

o

r

r

l

e

k

gör tyr

spännande

budbärarmolekyl

göra identisk

kopia

k

l

o

n

a

spel

som

lockar

hönor

i

d

kan

staren

små rosa

orkidéer

n

o

r

n

o

r

förr vid

tal till

två i

dativ

m

kan

kapas

l

osalig

aktivitet

i näbbar

och klor

h

o

r

n

ä

m

n

e

diagnos

utan

hyperaktivitet

i

l

t

ä

r

n

a

n

symbolen

för utdöende

"gamla

världens

kolibrier"

piplärksmiljö

a

d

d

den

jäktade

måsfågeln

sägs

stackarna

vara

a

r

m

a

gör

grågås

som

tycker

till

a

n

s

e

r

konstruktör & illustratör: anne thorsell 2018-11-01

Bevingade ord – ett fullfjädrat kryss

VINNARE

1:a pris 500 kr: Presentkort på Naturbokhandeln

2:a pris 300 kr: Presentkort på Naturbokhandeln

3:e pris 100 kr: Presentkort på Naturbokhandeln

Skriv ned orden som du får fram i de färgade rutorna

på ett vykort och skicka detta till, Vår Fågelvärld, c/o

Niklas Aronsson, Flygfältsgatan 16, 423 37 Torslanda,

eller skriv den rätta lösningen i ett mejl och skicka till

niklas.aronsson@birdlife.se. Senast den 20 mars vill

vi ha ditt svar för att du ska kunna delta i utlottningen

av de fina bokpriserna. Naturbokhandeln är BirdLife

Sveriges egen bokhandel där överskottet går till

fågelskydd.

Populära kaffemuggar för 70

kronor styck. Finns med flera olika

fågelmotiv på Naturbokhandeln.

vår fågelvärld | 1.2019 61


RETROSPEKTIV

av Niklas Aronsson

Ny häckfågel i

södra Sverige

1961

FÅ ARTER I landet har gått så snabbt framåt

som gransångaren. Det gäller faktiskt

både den sydliga och nordliga underarten

av gransångare. Hur snabbt det faktiskt

har gått blir man varse när man läser Vår

Fågelvärld från 1961 om blott den andra

kända häckningen av arten i Skåne som

skedde 1960. Den första var på 1800-talet.

Så här skriver Sven Persson under vinjetten

Meddelanden: ”Våren 1960 hörde jag

upprepade gånger en sjungande gransångare

i ett skogsparti söder om Höör i mellersta

Skåne. Den fanns på platsen från mitten av

maj till början av juni, vid vilken tidpunkt

jag avreste från trakten ... Gransångaren

var mycket stationär och sågs aldrig

lämna ett revir, som endast mätte ca 30 m

i diameter. Mellan den 3. och 16.7. såg jag,

att en gransångare ofta kom smygande med

mat i näbben, men på grund av terrängens

beskafenhet kunde jag av hänsyn till risken

att spoliera häckningen inte leta efter boet.”

Från redaktionen svarade Staffan

Ulfstrand: ”Fynd av häckande gransångare

i södra Sverige är givetvis av stort intresse.

Det är härvid en öppen fråga, om fåglarna

tillhör den i Nordsverige häckande rasen

(Ph. c. abietinus Nilsson) eller nominatrasen,

vilken kommer oss så nära som i Danmark.

Inte minst med tanke på att den rika

förekomsten av flyttningsprolongationer

våren 1960 är det kanske sannolikast, att de

fåglar, ... , i själva verket tillhörde kontinentalpopulationen

...”

I SVENSK FÅGELTAXERINGS årsrapport för

2016 skriver författarna:

”Den sydliga rasen av gransångare bara

ökar och ökar. På sommarpunktrutterna

har den ökat med 9,4 % per år sedan 1975

(!) och på standardrutterna med 15,2 % per

år sedan 1998. Den rumsliga utbredningen

ändras dock inte lika dramatiskt utan det är

fortfarande i Skåne och på Västkusten

som arten har sitt särklassigt bästa tillhåll.

I Danmark ökar den fortfarande men helt

tydligt med en lägre takt. Den nordliga rasen

ökar också stadigt i Sverige, om än inte

lika kraftigt. Där är förändringen i

utbredningsområde tydligare, med expansion

å väster och norr. Vi har fortfarande

ingen bra förklaring till dessa kraftiga

ökningar, men det är svårt att tro att det

bara beror på habitat- och klimatförändringar.

En vild spekulation är att det finns

sjukdomar och parasiter med i bilden. Om

en art som grönfinken kan minska kraftigt

på kort tid på grund av en parasit, bör ju en

art också kunna expandera kraftigt när den

på något sätt ”blir av med” en parasit eller

en sjukdom.”

62 vår fågelvärld | 1.2019

Similar magazines