2019

Nummer 2 2019. Sedan 1963. Stockholms nations tidning.

Under ytan 2.0

Tre år av trygghet på

Stockholms nation

Årskrönikan

redaktionen

redaktionen

REDAKTÖREN HAR

ORDET

Favoritblomma:

Magnolia.

Favoritkurs:

Economics of Uncertainty and Asymmetric

Information.

Favoritlag:

Ättikslag.

Favoritblomma:

Lavendel.

Favoritkurs:

Interaktionsdesign.

Favoritlag:

Lag Björnarna.

Och så var vi här. Jag brukar alltid börja arbeta med mina

ledare i tid. God tid. Personbästa ligger på tre månader och

jag får erkänna att avkastningen per arbetad timme, i termer

av kvalité, inte var hög den gången. Den här ledaren har jag

dock dragit mig för att skriva, då det är min sista.

”En stöter ut, en lägger bi, och livet

tar och livet ger.”

Jag är väldigt tacksam för att jag fått den här chansen.

Att sitta som redaktör för Uppsalas (Sveriges? Skandinaviens?

Vintergatans?) bästa studenttidning har inte alltid

varit varken lätt eller lättsamt, men alltid lärorikt och

belönande. Jag har utmanats på många sätt, alla sätt, och

förhoppningsvis blivit mindre inkompetent på köpet. Att

vara Redaktör innebär att man korrekturläser, slår i Svensk

ordbok och tar fram dokument med smålöjliga namn

såsom ”Språkvård i Holmiensis”. Det innebär också att

man får vara depåmekaniker för de fantastiska redaktionssekreterare,

art directors och gästskribenter som jag har

haft äran att få samarbeta med – tro mig när jag säger att

den kompetens som vandrat genom den här tidningsredaktionens

bildspråkliga dörrar har varit och är extremt hög

med alla rimliga mått mätt – och det är kanske det som

jag älskat mest. Att få hjälpa dem toppa formen och få ner

all deras kreativitet, allt deras blod och svett och alla deras

tårar (nej då, på Holmiensis är det idel soliga leenden) på

obestruket 120-gramspapper. Att på första parkett se dem

utvecklas i sina hantverk.

Universitetet står för utbildningen medan nationerna

står för bildningen, har någon sagt (möjligen på denna

ledarsida). Holmiensis är ett motexempel till det

påståendet då vi både bildar läsarna och utbildar redaktionsmedlemmarna

i tidningsmakandets ädla konst, må så

vara praktiskt snarare än teoretiskt.

”Jag går min väg men stanna ni.

God natt, må glädjen lysa er!”

Om det är någon enda lärdom från min tid vid Högskolan

Holmiensis som jag ska dela med mig av är det denna: när

du tycker att någon har gjort ett riktigt bra jobb, berätta då

det. Det betyder ofta mycket mer för personen i fråga än

du själv tror.

”Men drick med mig ett sista glas.

God natt, må glädjen lysa er!”

Med det sagt (med allt sagt?) har jag bara att presentera

vår meny för den sista måltiden med mig som hovmästare.

Nils berättar om vår nya handlingsplan mot psykisk

ohälsa, Lejla har träffat en utbytesrecce, Sofia tyckte det var

så trevligt i arkivet att hon dök ner igen och Amela hjälper

oss fira Trygghetsgruppens tre första år.

Slutgiltligen,

Mattias Forsgren

Redaktör

Sofia Blomqvist

Redaktionssekreterare

Nils Norström

Redaktionssekretarere

Favoritblomma:

Solros.

Favoritkurs:

Söder, för värmen.

Favoritlag:

Tryckfrihetsförordningen (så att vi kan

trycka detta nummer)!

Favoritblomma:

Blåsippa.

Favoritkurs:

Environmental Politics and its Challenges

(så att blåsipporna kan leva vidare).

Favoritlag:

IF Brommapojkarna.

Favoritblomma:

Rhododendron, min farmors favorit.

Favoritkurs:

Filmproduktion.

Favoritlag:

Vancouver Canucks.

Amela Muratspahić


Lejla Cato


Kalina Wikholm

Sohlberg

Art Director

Favoritblomma:

Tulpan.

Favoritkurs:

Kreativt skrivande.

Favoritlag:

Gryffindor.

Favoritblomma:

Edelweiss.

Favoritkurs:

Marknad och organisation.

Favoritlag:

Toronto Maple Leafs.

För sista gången er redaktör,

Lovisa Brämming

Art Director

Ansvarig utgivare

Karin Karsten

1q@stockholmsnation.se

Annonsförsäljning

holmiensis@stockholmsnation.se

Tryck

Wikströms Tryckeri AB

018-15 62 90

Omslagsfoto

Lovisa Brämming

Kontakt

Drottninggatan 11

753 10 Uppsala

072-964 75 50

holmiensis@stockholmsnation.se

Mattias Forsgren

Redaktör

INNEHÅLL

Nummer 2 2019

1Q har ordet 4

The Inter(nation)al 5

I goda vänners lag 9

Tre år av trygghet på Stockholms nation 11

Uppsalavyn 15

Hedersledamoten 16

Årskrönikan 20

Recept 21

“Dags att skrubba bort tabut” 22

Under ytan på Stockholms nation 2.0 23

Ett hus på lut? 26

Valborg! 28

Kuratelet 30

Tack från Marsspexet 32

2 3

1q har ordet

ReccekrönikaN

1Q HAR ORDET

Reccekrönikan

Av: Hanna Thompson

Kära Stockholmare,

Allt roligt har ett slut. Efter snart ett år av hårt arbete,

hejdundrande fester, nya vänskaper och galna äventyr så

börjar min tid som Förste kurator att rinna ut. Det har

varit ett otroligt utmanande och utvecklande år och jag

kan redan nu konstatera att det har varit det bästa i hela

mitt liv. De är stora ord att säga men det gör dem inte

mindre sanna. Jag var så stolt i december över allt som

Nationen med alla dess ämbetsmän lyckades åstadkomma

under hösten och jag är minst lika stolt nu. Vilken vår det

har varit och än är vi bara halvvägs!

STHLMS-veckan drog mycket folk i vanlig ordning och

vid inskrivningsperiodens slut kunde det fastslås att

Stockholms nation skrivit in flest nya studenter av alla

tretton nationer i Uppsala. Fullsmockat var det även

under Marshelgen när spexet Kärlekskoden hade premiär.

Spexet är skrivet av Catharina Kaijser och Madelen

Gunnarsson och med tanke på att biljetterna sålde slut

till alla föreställningar så konstaterar jag att det blev en

succé. Jag är så otroligt imponerad av hela produktionen

kring Marsspexet, det är en karusell utan dess like. Just nu

söker vi två nya Teaterföreståndare som ska skapa nästa års

Marsspex. Är du den vi söker? Hör av dig!

Trots att Stockholms nation har funnits sedan 1649 så

utvecklas den ständigt. Under våren har Nationens styrelse

klubbat igenom en handlingsplan för hur vi ska arbeta

för att förebygga psykisk ohälsa bland ämbetsmännen

på Nationen, men också för vad vi ska göra för att hjälpa

någon som drabbats. Syftet med den är att belysa vilket

förebyggande arbete som Nationen kan utföra samt vilka

stödfunktioner som vi kan erbjuda. Handlingsplanen är ett

första steg på vägen mot att odla en nationskultur som inte

tabubelägger samtal om psykisk ohälsa. Nu är arbetet med

dess implementering i verksamheten igång från kuratelets

sida och jag hoppas att det kommer fortsätta även när jag

kliver av i sommar. Det är en otroligt viktig fråga att jobba

vidare med.

Även om våren redan har bjudit på mycket så har vi de

största evenemangen för året kvar innan sommaren är här

till fullo. När du läser detta så har Stocken Garden och

Valborg redan varit. Efter så mycket arbete så hoppas jag

verkligen att det blev bra och att du som läser detta fick ett

minne för livet. Proinspektorsskiftesbalen har också skett

och Nationen har en ny Proinspektor. Stockholms nation

och Göteborgs nation har firat femtio år som vänner med

en Jubileumsfest och kuratelet kommer att ha besökt vår

finska vännation ESO och firat ”Eskos bröllop”. Vårbalshelgen

närmar sig med tre dagars fest med gästartister och

sedan har vi plötsligt nått ändå fram till juni och Nationalborg.

Det är en spännande tid vi har framför oss!

Allt roligt har ett slut. Jag vill rikta ett stort tack till

alla medlemmar som bidrar till Nationen med sitt

medlemskap, alla ämbetsmän som lägger ner energi och

tid på våra verksamheter och sist men inte minst alla

heltidare i kuratelet som under ett års tid gett Nationen all

sin vakna tid och fulla fokus. Utan alla dessa människor

hade Stockholms nation inte varit vad den är idag, och

utan Stockholms nation hade inte heller jag varit den

jag är idag. Jag har fått äran att träffa så många nya, nära

vänner, jag har lärt mig så mycket om mig själv och jag

har upplevt både sorg och glädje i det här lutande huset.

Stockholms nation kommer alltid att vara mitt andra

hem och Nationen kommer alltid ha en väldigt speciell

plats i mitt hjärta. Nu är det dags att lämna över klubban

till Erik Lidén som tillsammans med resten av höstens

kuratel kommer göra ett kanonjobb. Jag önskar er ett stort

lycka till. Glöm inte att ta hand om varandra i stormen,

tillsammans är ni starkast.

Kära Stockholmare, tack för mig!

När jag stod på studentflaket i våras hade jag varken

planer eller mål för framtiden. Nerdränkt i öl och

hög på livet fanns det inte mycket jag var säker på.

Men medan vi stod där och hoppade på flaket var det

en sak som blev allt klarare - jag skulle i alla fall inte

lämna Stockholm. För när vi åkte runt på vägar jag

åkt så många gånger förut kände jag en sådan enorm

kärlek till den stad som varit mitt hem de senaste

arton åren.

Livet blir dock sällan som man tänkt sig, och ett

halvår senare skulle jag börja min första dag på

Språkvetarprogrammet på Uppsala universitet. Jag

bodde dock fortfarande kvar i Stockholm, så jag hade

inte helt övergett mitt löfte om att stanna kvar. Bara

någon vecka senare insåg jag däremot att det inte

var hållbart. Att behöva åka från Ekerö till Uppsala

varje dag var skit. Jag spenderade majoriteten av min

tid sittandes på pendeln, då det alltid var signalfel

på en station eller en annan, och jag blev ofta sen till

föreläsningar. Nu i efterhand känner jag att jag borde

förstått att pendlandet skulle strula då man sällan

kommer i tid när man reser med SL. Det tog enormt

mycket tid och energi, så att sätta sig och plugga

grammatik när man kom hem klockan sex kändes

långt ifrån tänkbart. Pressen var hög då jag ville

bevisa att jag var lika smart som resten av klassen,

trots att jag var en av de yngsta, men istället hamnade

jag snabbt efter med studierna. Tankar om tvivel

började krypa upp på mig och jag började ifrågasätta

huruvida jag var redo för att börja studera såhär snart

efter gymnasiet. Många av mina vänner var kvar i

Stockholm och hade valt arbete före universitetet.

Borde jag gjort detsamma?

När studierna kändes som tyngst kom starten på

Stockholmsveckan. En del av mig kände att jag borde

sälja mina biljetter och lägga energi på att inte få

underkänt på min första tenta. För det är sällan som

studierna mår bra av att man byter ut en kväll med

kursböckerna mot en i Kakelbaren. Men den delen av

mig blev snabbt nedtystad – tack och lov!

Dessa tre event visade sig vara precis det jag behövde.

Att knyta vänskaper med andra reccar över några

rundor beerpong och under lagtävlingar (för alltid

team Laroy!) var galet kul. Alla bjöd på sig själva

och det fanns en stark gemenskap som gjorde att jag

kände mig som hemma. Att ha gått med i Stockholms

nation var det bästa jag gjort. Äntligen fick jag ta del

av det studentliv jag hört så mycket om. Nu hade jag

fått motivation till att ta mig igenom plugget. För som

en väldigt klok bordsgranne en gång sade till mig “Jag

pluggar så att jag kan fortsätta festa här i Uppsala”.

För första gången började jag känna mig som att

jag blivit en del av Uppsala. Allt hade börjat falla

på plats. Jag hade hyrt en lägenhet, blivit nära ett

gäng fantastiska människor i klassen, och gått med i

världens bästa nation. När jag nu gick i korridorerna

på Engelska parken kände jag att jag hade lika mycket

rätt att vara här som någon annan. Inte längre var jag

någon på besök från en annan stad. Jag var hemma.

Karin Karsten

Förste kurator

4 5

Tryck nationen CMD+Shift

för att ändra text



THE INTER(NATION)AL

Av: Lejla Cato

Stocken. Sexa. Slabb. Snaps. Sångbok.

Bal. Barmästarens. Brunch. Blåa.

Gasque. Gala. Gåsmiddag.

Kuratel. Kvalborg.

Holmiensis.

A poem by L. Cato, 4/3-2019

These alliterations are a collection of words that

are often heard and used at Stockholms nation –

and that therefore serve well as a concise description

of the Nation’s culture and its student life. Although

these words are frequently used – by members as

by other students – their meaning is still somewhat

indeterminate.

To explain this I will use the word “gasque” as an

example.

Because depending on who you ask – an Uppsala

student or an non-Uppsala student – and when you

ask – today or in the early 60’s – the answers for

what a “gasque” is will be many and different. This

demonstrates that there are various interpretations

and understandings of the word: for some people it

will mean nothing, for others it will mean a lot.

Independently of the importance of how new a

student is in Uppsala there is also another very

crucial aspect which affects the interpretation of

these nation words, which is how new a student is in

Sweden.

I can, for example, still recall how alien all the

customs and traditions of the nations felt during my

first semester as a student in Uppsala – though I now

find myself acting like I totally know ”the drill”.

An “act” that nevertheless is reasonable given my

progression from being a Recce – with no clue

whatsoever what a “Gåsmiddag” is, when the

mystical “STORtorsdag” occurs or even (and please

forgive me for this one) where this “Stocken” is

located – to today being entitled to call myself an

“Ämbetsman”, an honour that I by now surely am

familiar with. In summary: a quite impressive

progression. But still, when putting my then perplexed

existence next to whatever an international

student might feel when encountering these same

phenomena, my progress seems kind of mediocre.

This realization made me eager to find out how

international students do experience Uppsala

University and its student life. What is their

impression of the Nation? And how well do they

navigate in this new culture, both nation-wise and

Nation-wise?

As many times before, I start my journey at the

Nation, where I meet up with the Nation’s International

Secretary, Alexander Leuch. He, too, has

made a quite similar progression to mine, but with

the difference that he is an exchange student and I

am not.

THE INTERNATIONAL

SECRETARY

It’s Alexander’s second semester at Uppsala

University, and his first as International Secretary

for the Nation. However unique Uppsala’s student

life is, with its tradition of nations, the Swedish way

of student life isn’t something that Alexander is too

unfamiliar with.

– I first experienced the Swedish student life when

I was on an exchange in Linköping. The student

life there was also good but different from here in

Uppsala. For example, they have just one big area

where all the students go, so the crowd there would

be more mixed than what it usually is here.

Outside of Sweden, Alexander has studied in

Munich, Germany, where the student life is more

like that of any bigger urban city, which is one of the

reasons why Alexander chose to come to Uppsala

for his master’s degree.

– I wanted to have another kind of experience of

student life and had heard that Uppsala was a

great student city. Also, the university has a great

reputation so it felt like I could have both at

once.

Indeed he ended up having both, and even more,

when he during the end of his first semester decided

to get involved in the community of the Nation.

– I felt that I wanted to support the people coming

here to study, just like I had. So I thought: how can I

get involved and at the same time bring profit to the

internationals?

The role as International Secretary – with the main

task to take care of the international students and

answer all of their questions about “gasques”, “snaps”

and nation life – seemed to be a perfect fit for him.

A great opportunity to help new students and make

them feel welcomed to the Nation.

– What I like the most with the nations is the

openness of the people here. I got quickly

integrated in the community and basically felt that

my background didn’t matter as long as I was a

fun person. I like that, the integrating force of the

nations.

Still, the nations are far from perfect, especially

when it comes to diversity. As Alexander pinpointed

earlier, the many options when choosing which

nation to join, and hang out at, results in a more

homogenous crowd at each nation.

– I feel like Stockholms nation is strong within

the business and law faculties, so the international

students of the Nation often come from there too.

Outside of that I would say that the Nation is mainly

known for its club and lunch.

This is something that the Nation could work with

to improve, for example by doing more advertising

targeted at people that are not a part of the regular

group of visitors – like international students of

other faculties than law and business.

– Firstly, people have to want to be a part of the

Nation. Then, from there, it’s up to us, and me, to

make them feel welcomed.

And this leads us to wonder how well the Nation is

managing this today. What impression do the international

students have of the Nation? And how well

welcomed do they feel?

Alexander Leuch

Master’s in Business

and Economics

Munich, Germany

6

7

nationen

nationen

“SHITTY BEERS AND

ICONIC PARTIES”

Maximilian Revfi first got in touch with the Nation

due to its well known, and iconic, ”Torsdagsklubb”,

which he had heard some very favourable rumours

about. After visiting the club himself, and having

these rumours verified, he decided to join Stockholms

nation.

– The first gasque that I went to was Stockholm’s

Reccegasque, which was one of the best experiences

that I’ve had.

Maximilian was, similarly to Alexander, influenced by

the good reputation that Sweden in general has

internationally – both in terms of its overall culture

and also, more specifically, for its student culture.

Something that turned out to match their own later

experience.

– The atmosphere in the nations is good and I really

appreciate the nations because they create explicit

spots for students where they can hang out and buy

cheap beer.

Maximilian finds that the differences between the

nations mainly come down to two crucial factors –

one: the crowd that chooses to visit the nation, and

two: the premises.

– I would say that the Stockholms nation mainly is

visited by economics students while I feel like for

example Norrlands nation will have more visitors

from the science faculties.

Maximilian Revfi

Master’s in Business

and Management

Maximilian does point out that this kind of segregation

does not have to be seen as something bad

or good, but simply as a result of different personal

interests and preferences. However, something that

he does find deficient is how information about the

events that are held at the nations is disseminated.

– Sometimes it’s actually quite hard as an international

student to find gasques or other events

that are going on at the nations.

Marketing and information about events are most

often made available on Facebook, where the content

displayed to you depends on the activity of your

friends there. So it is then more likely that an

international student, with an often more restricted

number of friends in Sweden, will miss out on the

events that are happening. Additionally, even if one

finds out about an event, it might be too late to

purchase tickets because of the high demand for

them.

– Beer pong events sounds like really fun, but it’s

usually very hard to get a spot because of the many

applicants. So I think that the Nation should have

these events more often, so that more people could be

part of it.

The interview with Maximilian somehow recurrently

ends up bringing up the word “beer” – which

amplifies an already existing stereotype of Germans.

Something that Maximilian, however, is aware of.

– I’m definitely being bias in saying this, but the

Tuborg beer is really shitty. It’s probably one

of the worst beers I’ve ever had.

Without arguing further for the correctness of that

statement – since it ultimately depends on taste

preferences – we can all agree that we are lucky at least

to have Barmästaren ever close at hand.

Lastly, let us return to the poem at the beginning of

this article and its ambiguous words. Those words

may at first have poor, or little, significance for new

international students, but by the time they are

finishing their studies they will hopefully be filled

with fond memories of great days as students in

Uppsala. When it comes to Alexander and Maximilian

it seems like at least one Swedish word has stuck, and

become filled with meaning, already – and that word

is “öl”.

I goda vänners lag

Av: Nils Norström

”Säg det första ordet du tänker på om jag säger

’Uppsalas studentliv’.” Den uppmaningen möttes

jag av när jag för några månader sedan klampade

in på vår Förste kurator Karin Karstens kontor. Jag

minns inte syftet med min visit till kontoret just

den eftermiddagen; jag har för vana att stanna och

konversera en stund med vårt kära kuratel när jag

besöker Nationen, ibland med ett ärende, ibland bara

för att prata. Jag minns däremot att Karin vid detta

tillfälle var försjunken i den mödosamma tankeprocess

man ofta kan finna sig i när man försöker skriva ett

tal, och jag tror det var tänkt att jag skulle bidra med

inspiration. Jag funderade lite kort, men svaret föreföll

självklart: ”vänskap”. Karin nickade instämmande.

Det må ha varit ett både förutsägbart och klyschigt

svar, men studentlivet i allmänhet, och nationslivet

i synnerhet, är onekligen bördiga grogrunder för

vänskap. Denna text kommer handla om just det, mer

exakt den vänskap som kan uppstå mellan nationer.

Stockholms nation har genom åren ingått

vänskapspakter med ett flertal andra nationer och

studentorganisationer, både i och utanför Sverige.

Det första vänskapsbandet knöts redan 1941 med den

finska nationen Eteläsoumalainen Osakunta, förkortat

ESO för den som vill göra livet lätt för sig. ESO har

sitt upptagningsområde kring Helsingfors och har ett

aktivt utbyte med Stockholms än idag. I oktober varje

år besöker Stockholms nations kuratel Helsingfors

för att delta i Årsfesten, och i april deltar de även i

Eskos bröllop. Årsfesten är en formell tillställning till

minne av författaren Aleksis Kivis och Eskos bröllop

är en sittning med folkdräkt som klädkod. ESO hälsar

å sin sida på Stockholms varje vår, antingen under

Majmiddagen eller Vårbalen.

Jag besöker Karin återigen för att fråga henne om

denna spännande relation, och hon berättar med viss

fascination i rösten att de esoitiska traditionerna på

många sätt är väldigt annorlunda jämfört med de

stockholmska. Bland annat får jag lära mig att ESO:s

kurator sitter på tre år och har en mer övervakande

roll än våra motsvarigheter, som är anställda på heltid.

Vidare berättar hon att nationerna i Helsingfors inte har

egna hus, utan istället delar en fastighet centralt i staden

där varje nation har varsin våning.

Men det är nog Karins upplevelser under Årsfesten

2018 som fängslar mig mest. Hon berättar att esoiterna

har ett likande upplägg på festhelger som vi, med ett

informellt slabb och en formell bal. Skillnaden är dock

att ESO:s slabb är väldigt informella och deras baler

väldigt formella. Slabben, berättar Karin, består av

mycket sång, stoj och stim, och avslutas enligt tradition

med att alla står på borden, varefter ett bord i taget tas

bort tills någon ramlar ner. ”Såklart råkade det vara

jag den här gången”, tillägger hon. Karin fortsätter med

att berätta om balen dagen efter, en tillställning vars

formaliteter stod i bjärt kontrast till slabbet. Här blev

hon informerad om att sittningen skulle inledas med

att honnören paraderade in i salen med fanan i spetsen,

till övriga gästers beskådan, vilket är lite speciellt sett

med uppsaliensiska ögon. Det var även strikta regler

om att man skulle tilltala gästerna med titel, varför

Karin denna kväll blev Kurator Karsten. Efter middagen

väntades dans i tre steg; först traditionell ringdans,

därefter styrdans, och sist ”vanlig hopp-och-skutt-dans”,

som Karin benämner det.

Att besöka ESO verkar utan tvekan vara en oerhört

häftig upplevelse, men det är vanligtvis bara Nationens

kuratel som får uppleva det. Som tur är kommer de

i alla fall hit och hälsar på lite då och då. Något som

desto fler får möjlighet att uppleva är vår vänskap med

Malmö nation i Lund. Malmö och Stockholms har

varit vänner sedan 1972, och traditionen bjuder att vi

hälsar på dem under deras Ålagille och Vårbal samt

att de gästar oss under Lucce- och Vårbalshelgerna.

Vid dessa tillfällen åker inte bara Stockholms kuratel

ner till Lund, utan även Nationens klubbverk samt ett

fåtal stipendiater. I år hade jag turen att knipa en av

stipendieplatserna och jag tänkte därför berätta lite om

denna festfyllda helg.

På fredag morgon mötte jag upp ett trött kuratel och

ett ännu tröttare klubbverk för att tillsammans styra

kosan mot Centralstationen. Mattheten till trots var

det ett glatt och förväntansfullt gäng som klev på tåget

som skulle ta oss till Lund, och efter några timmars

stärkande sömn var stämningen åter på topp.

Karlsruhe, Germany

8

9

nationen

nationen

Väl framme i Lund var det ganska omgående dags för

den årliga fotbollsmatchen. Stockholms visade hjärta

och kämpaglöd, och fastän det rådde lite oenighet

kring matchens egentliga slutresultat kan jag säga att vi

kände oss segerstinna och nöjda efteråt. Denna batalj

följdes upp av Marskalksmiddagen: en enklare men

inte desto mindre trevlig sittning i Malmös publokal,

vars upplägg kan liknas vid ett slabb.

Dagen efter var det dags för själva balen, och med

18 grader, blå himmel och strålande sol kunde

förutsättningarna inte varit bättre. Efter förfest och

fotografering i vårsolen satte vi oss till bords i den

vackra festsalen i AF Borgen. Stämningen var festlig

och högtidlig och under kvällen njöt vi av god mat,

körsång, liveband och riktigt trevligt sällskap. Kvällen

avslutades i dansens tecken och det dröjde till de tidiga

morgontimmarna innan vi började röra oss hemåt.

Som om inte detta var nog skulle helgen avslutas med

lunch, vilket är den lundensiska motsvarigheten till

Uppsalas bruncher. Dagen inleddes med dans och

musik i Botaniska trädgården innan vi gemensamt

tågade till Göteborgs nation för en otroligt rolig

förfest. Just denna dag hade göteborgarna omvandlat

sängloftet i en av deras lägenheter till en DJ-scen

medan övriga delar av lägenheten fick tjäna som

dansgolv. Därefter tog vi oss åter till AF Borgen där

Adrian Lux uppträdde. Även det var en fantastisk

upplevelse och det är bara att tacka våra vänner på

Malmös för en oförglömlig Vårbalshelg, hatten av!

Det är svårt att tala om Stockholms vännationer

utan att nämna Göteborgs nation i Uppsala. Innan

de flyttade till S:t Larsgatan huserade de länge och

väl på Drottninggatan bara en liten bit från Stockholms,

vilket lade grunden för den vänskapspakt som

ingicks mellan nationerna år 1969. Denna speciella

vänskap har varit ömsom bråkig, ömsom kärleksfull.

Numera består relationen nästan uteslutande av det

sistnämnda, men historiskt sett har den präglats av ett

utbyte av hyss, bus och ”skändningar”, dock alltid med

glimten i ögat.

Den mest kända av dessa inträffade våren 1955 när

Prins Bertil skulle installeras som hedersledamot på

Göteborgs. Prinsens färdväg gick förbi Stockholms

nation, och innan prinsekipaget hann anlända till

Drottninggatan hade några stockholmare kört in en

likadan bil och parkerat framför Göteborgs nation. En

av stockholmarna i bilen var utklädd till Prins Bertil

och den andre till chaufför. När låtsasprinsen klev ur

bilen sägs det att Göteborgs Förste kurator bara hann

få ur sig ”Vi välkomnar Ers Kungliga Höghe…” innan

han insåg att de hade blivit lurade. Samtidigt hade

Stockholms dåvarande Förste kurator, Ulf G. Johnson,

samlat en välkomstkommitté och vinkat in den riktige

Prins Bertil till Stockholms nation. Prinsen insåg även

han ganska fort att han blivit spelad ett spratt, men

tog det hela med ro och rörde sig sedan vidare mot

Göteborgs.

Göteborgs hämnades inte långt efter genom att

måla Stockholms Strindberg-byst göteborgsblå, och

nationerna har fortsatt med detta vänskapliga kivande

sedan dess. I år är det ett halvt sekel sedan denna

vänskapspakt ingicks, vilket firades med pompa,

medaljering och ståt på en jubileumsfest i april. Må vi

uppleva många fler halvsekel tillsammans!

Utöver ovan nämnda vänskaper har Stockholms nation

även vänskapsavtal med Eus Pohjala i Estland, Studenterføreningen

i Köpenhamn, Det Norske Studentersamfund

i Oslo, samt de för tillfället vilande organisationerna

Stockholms nation i Umeå och Stockholms

nation i Linköping.

När jag nu tänker tillbaka på Karins fråga känns mitt

svar ändå väldigt rimligt. För om det är något dessa

historier visar är det att vänskap finns att hitta överallt

i studentlivet, både i och mellan nationer. Det ska vi

vara glada för!

TRE ÅR AV TRYGGHET

PÅ STOCKHOLMS NATION

Hjärtat bankar och jag måste vända mig om. Jag

skyndar på stegen, mer och mer. Flera gånger

vänder jag mig om. Med hörlurarna i öronen men

ingen musik som spelas. Jag försöker tänka om det är

någon jag kan ringa nu, borde ringa nu. En polisbil

svänger upp och kör långsamt längs min gata. Jag

väntar mig nästan att någon eller något ska hoppa

fram ur buskarna eller stå och vänta i portuppgången.

Vanligen skulle jag inte erkänna för någon

att jag ibland känner paniken stiga i bröstet när jag

promenerar hem från klubbkvällar, kompishäng

eller till och med sena möten med redaktionen. Men

det gör jag. Och jag är alltid på min vakt. ”Skriv när

du kommer hem” är en standardfras innan hemgång

i mina kretsar. Är den det i dina också?

Det här är min erfarenhet. Det här är bara ett av

många, mer eller mindre grova, exempel på otrygghet.

Många studenter befinner sig regelbundet i det

offentliga rummet. Vi vistas i stökiga och alkoholstinna

miljöer med öronbedövande musik, för att

sedan cykla, gå eller ta kollektivtrafiken hem. Vi

pluggar, jobbar och träffar många människor varje

dag och kan på så sätt kanske ses som särskilt i

riskzonen för trakasserier. Ändå ställer jag mig ofta

frågan hur långt det ska behöva gå. Ska inte alla

människor ha samma utrymme att röra sig i det

offentliga rummet, oavsett tidpunkt på dygnet? Av

ovannämnda och ofantligt många fler anledningar

är trygghetsfrågan fortsatt viktig för mig. Därför

tycker jag att det arbete som Freja, Hedvig, Felicia,

Andrea, Nils och alla andra som har jobbat och

fortsätter att jobba med trygghet på Nationen gör

är så oerhört viktigt. Det här är deras berättelse om

början, och utvecklingen, av Trygghetsgruppen på

Stockholms nation.

Jag vet inte hur mycket du som läser vet om Trygghetsgruppen,

men jag var i vanlig ordning föga

informerad. Efter att ha samlat in ofantligt mycket

material finns det mycket att berätta. Idag är Nils

Norström och Andrea Lundh Trygghetsombud på

Nationen. De har suttit sedan i vintras och utgör

därmed ena halvan av Trygghetsgruppen. Låt oss

börja där.

Av: Amela Muratspahić

För mig är det alltid lika kul att få

intervjua fler personer samtidigt och

observera deras personkemi medan

jag mest sitter och lyssnar. Det blir mer

som ett samtal då. Och detta stämde

verkligen med Nils och Andrea som inte

bara verkade stortrivas i varandras sällskap

utan även dela en syn på hur de vill att Trygghetsgruppen

ska arbeta och utvecklas. Bägge gör

sina fjärde terminer som nationsaktiva. Andrea är

Brunchmästare och Nils Redaktionssekreterare, vid

sidan om arbetet som Trygghetsombud. Jag kommer

ihåg när de blev utsedda till posten i vintras som

resultatet av en trestegsprocess som börjar med att

ämbetsmannaskaran får nominera ombuden, varpå

kuratelet sammanställer en lista med de kandidater

som har flest nomineringar och Styrelsen slutligen

väljer de två som är lämpligast för uppdraget.

Nils och Andrea berättar om sina huvudsakliga

arbetsuppgifter som Trygghetsombud. Dessa inkluderar

att anordna minst ett utbildningstillfälle för

Nationens medlemmar, inom tämligen fria ramar. I

nuläget funderar de på att ha en mindre workshop i

puben. Även utbildning av torsdagspersonalen ingår

i Trygghetsombudens uppgifter där de bland annat

går igenom den handlingsplan som Stockholms

nation har vid händelse av sexuella trakasserier eller

diskriminering. Denna förkunnar bland annat

Nationens nolltolerans mot sexuella trakasserier,

men innehåller även mer konkreta åtgärder som ska

tas vid händelse av sådana. Nils berättar även att de

i år lagt till ett antal diskussionspunkter i utbildningen

med Klubbverket, då han menar att det är ett

verk som fyllts av många nya ämbetsinnehavare och

som dessutom ofta kräver mycket tid och energi. Han

berättar att samtalet med klubbverkarna blev långt

och ett forum för frågor gällande trygghet, stress och

alkoholkonsumtion. Vidare nämner han att de även

gick igenom Nationens handlingsplan mot psykisk

ohälsa hos ämbetsinnehavare, som Styrelsen nyligen

tagit fram, och både han och Andrea talar mycket

om hur psykiskt välmående också är en trygghetsfråga.

10

11





Faktum är att två av grundarna till Trygghetsgruppen,

Freja Liljedahl och Hedvig Heijne, båda

nämner att gruppen delvis fick sitt namn av den enkla

anledningen att ordet ”trygghet” inkluderar en otrolig

bredd av frågor. Alltifrån jämställdhetsfrågor och

sexuella trakasserier till mobbning och utnyttjande

av en maktposition. Freja nämner dock ändå att det

främsta fokuset låg på sexuella trakasserier i klubbmiljö

och detta går även att utläsa i handlingsplanen.

En annan av Trygghetsombudens arbetsuppgifter,

som är ny för i år, är att hålla i projektet med Trygghetsvärdar

under torsdagsklubben. Du kanske rentav

har sett några av dem glida runt på klubben i sina

orangea tröjor. Trygghetsvärdarnas uppgift är att

fungera som en enkel kontakt dit besökare och

ämbetsinnehavare som arbetar på klubben kan

vända sig vid händelse av otrygghet, till exempel

sexuella trakasserier. En annan funktion kan enligt

Nils vara att Trygghetsvärdarna höjer den allmänna

trygghetskänslan bara genom att finnas där. Då

värdarna egentligen inte har någon annan uppgift

än att vara tillgängliga för besökare och ämbetsinnehavare

kan de också fokusera helhjärtat på

uppdraget i en annars så stimmig miljö.

Nils och Andrea fortsätter genom att berätta att

projektet med Trygghetsvärdarna legat i startgroparna

länge och att det i princip nu bara krävdes en

implementering. Ändå tar projektet mycket tid och

är mer komplext att få ihop än man först kan ana.

Ombuden menar att det dels krävs att Trygghetsvärdarna

fungerar väl i nationshuset och tillsammans

med de andra verksamheterna under klubben. En

annan aspekt innefattar att få folk att vilja vara Trygghetsvärdar

och att driva lite av en bemanningspool

för det. Andrea säger att både hon och Nils gärna

vill att projektet med Trygghetsvärdarna ska vara

ett långsiktigt sådant och fortsätta även efter denna

termin. Ändå tar hon upp bristen på frivilliga som

ett mindre orosmoment. Nils fyller i:

– Ja, alltså, vi har väl kört det i fem veckor eller

någonting och det har ju gått bra, men det är fortfarande

mer än två månader kvar till sista torsdagen...

För tillfället är det endast ämbetsinnehavare som

kan bli Trygghetsvärdar och ombuden berättar att

det finns en poäng med detta. De menar att det är

viktigt att en Trygghetsvärd har hyfsat bra koll på

Nationen och dess verksamheter. Allt för att säkerställa

att processen går så smidigt som möjligt vid en

eventuell incident.

Eftersom projektet med Trygghetsvärdar är nytt

för vårterminen 2019 är jag nyfiken på hur länge

frågan varit på tapeten. Därför frågar jag Freja

om de redan på hennes tid bollat idén med att ha

Trygghetsvärdar på klubben. Hon bekräftar och

säger att de tagit inspiration från organisationen

Nattskiftet som tidigare arbetat med klubben

”Trädgården” i Stockholm. Där handlade det istället

om personer som anmält sig frivilligt för att gå en

bit med klubbesökare då tunnelbanestationen legat

en bit bort och det funnits en utsatthet i det. Freja

beskriver även värdet i att utsatta studenter kanske

hellre vänder sig till en jämngammal Trygghetsvärd

eller ämbetsinnehavare som jobbar, istället för en

äldre vakt. Men hon tar också, likt Andrea, upp

vikten av att det finns eldsjälar som är villiga att

engagera sig ideellt för att arbetet ska kunna fortsätta.

Detta är också en anledning till att rollen som

Trygghetsombud inte är en ämbetspost; just för att

kunna garantera det genuina engagemanget.

Vidare har både Freja och Hedvig lämnat Stockholms

nation och studentliv i Uppsala för riktiga

Stockholm och gedigna arbetsliv. Därför utförs båda

intervjuerna via Skype. Mellan alla ”Ursäkta, vad sa

du?” och ”Nu försvann du igen!” var det fantastiskt

inspirerande att få prata med personerna som satte

bollen Trygghetsgruppen i rullning. Höstterminen

2015 upplevde Hedvig och Freja att det fanns en

hård jargong i Nationens ämbetsmannaskara, men

även i klubbmiljön i allmänhet. Hedvig berättar även

att Nationen vid det laget inte hade haft en kvinnlig

Förste kurator på flera år. Freja beskriver också hur

hela samhället såg annorlunda ut, trots den korta tid

som passerat sedan 2015. Hon menar att det endast

två år innan metoo rådde en helt annan samhällskontext

där sexism ofta ursäktades.

Med detta som bakgrund bestämde sig bland andra

Freja och Hedvig för att agera. En av de första sakerna

de gjorde var att kontakta dåtidens kuratel som var

mycket positivt inställda till initiativet och började

därefter tillsammans utveckla en plan för att tackla

problematiken på Nationen. Det viktiga för dem,

som alla jag intervjuat nämnt, var att Trygghetsgruppen

skulle fungera som en länk mellan ämbetsinnehavarna,

medlemmarna och kuratelet. Att glappet

mellan kuratel och ämbetsinnehavare skulle minska

och att det skulle finnas en trygghet i att vända sig

till kuratelet om man blivit utsatt. Vidare berättar

Hedvig att Stockholms nation varit ledande i arbetet

med trygghetsfrågor och att hon suttit med och drivit

arbetet med Kuratorskonventet, genom att bland

annat utforma affischer mot sexuella trakasserier;

många av dem sitter uppe än idag.

En annan som varit med under hela utvecklingen

av Trygghetsgruppen, och som tillsammans med

Förste kurator utgör andra halvan av gruppen, är

Felicia Enequist. Hon är Styrelsens representant i

trygghetsfrågor och jag fick nöjet att intervjua henne

timmen innan jag träffade Nils och Andrea. Det är

en solig fredagseftermiddag och Felicia medger att

hon är trött efter gårdagens Stortorsdag där hon

jobbade som utskänkare. Jag lär mig mycket under

intervjuns gång, framförallt om Styrelsens arbete i

trygghetsfrågor, som var någonting jag av förklarliga

skäl tyckt varit komplicerat tidigare. Felicia Enequist

började sitt arbete med Trygghetsgruppen under

höstterminen 2015, samtidigt som hon lärdes upp

inför sin termin som Restaurangchef på Nationen.

Hennes uppgift som Styrelsens representant är

helt enkelt att fungera som kontakten mellan

Trygghetsgruppen och Styrelsen och se till att den

sistnämnda har insyn i trygghetsarbetet. Hon talar

mycket om vikten av Trygghetsgruppens existens

och hur den säkerställer att det alltid finns en grupp

vars arbetsbeskrivning innefattar att arbeta med

trygghetsfrågor. På så sätt kan man undvika att

12

13

“

ämnet faller mellan stolarna. Eftersom Felicia har

varit med sedan starten har hon också kunnat följa

hela utvecklingen av trygghetsarbetet och berättar

att stämningen på Nationen genomgått en dramatisk

förändring till det bättre. Hon inflikar hur en okänd

gäst precis skrivit till henne på Facebook och tackat

för hjälpen under gårdagens Stortorsdag. Felicia

beskriver att det är i situationer som dessa som hon

inser värdet av att arbeta med trygghetsfrågor:

– Och då får man liksom tillbaka för allt man har

lagt ner. Allt, allt, allt. Och då känner man att det är

värt att göra ännu mer, gå ännu längre, anstränga sig

mer. Försöka, jobba, kämpa hela tiden för att, hade

hon vinglat hem där ensam, vad hade då hänt?

Men framtiden då? Trygghetsarbetet slutar ju inte

här då det ständigt kräver fortsatt engagemang och

innovation. Utan det hade vi idag kanske inte haft

Trygghetsvärdar eller en handlingsplan vid sexuella

trakasserier. Jag fick några fantastiska förslag på hur

Trygghetsgruppen kan utvecklas vidare av mina

intervjupersoner. Många tog upp att gruppen och

dess arbete bör synas mer, vilket projekt såsom

Trygghetsvärdarna bidrar till. Hedvig menade att

det är viktigt att sätta press på Uppsala universitet

och Kuratorskonventet att exempelvis anordna

liknande utbildningar som Stockholms gör. Detta då

trygghetsfrågan självklart är aktuell för alla nationer,

och universitetet och Kuratorskonventet fungerar

som övergripande organ. Freja tipsade även om att



Hade hon vinglat hem där ensam,

vad hade då hänt?

“

gruppen kanske borde ha ett eget Instagram-konto,

för ännu tydligare kommunikation. Felicia talade

mycket om hur det är viktigt att Trygghetsgruppen

har en tydligare reaktiv arbetsordning, där alla

instanser vet exakt hur de ska agera precis efter att

någonting hänt. Vidare pratade Freja även om att

arbetet med representation och hbtq+-frågor skulle

kunna stärkas genom att anordna vissa event, till

exempel en gayklubb eller -pub på Nationen. Jag

vill avsluta med ett citat från Hedvig Heijne om hur

viktigt det här arbetet är:

– Det är centralt att man (Trygghetsgruppen, reds.

anm.) finns där och kan se till att vi är en modern

arbetsplats. Jag såg potentialen i Stockholms där vi

har läkare, civilingenjörer, ekonomer, pol.kandare,

journalister med mera; att ha en gemensam värdegrund

och att prata om jämställdhet och feminism

eller vad det nu är. Det är en sådan viktig del av hur

man sedan tar sig ut i arbetslivet och om den sexismen

man kan se på nationerna, om man ser den

redan då så är det en ganska mörk bild i samhället

senare.

Slutligen kan jag konstatera att jag blir alldeles varm

i hjärtat när jag ser den orangea tröjan lysa upp i

vimlet under torsdagarna. Av att ännu en person

frivilligt ställer upp så att vi i den stora massan ska

kunna känna oss trygga i det offentliga rummet som

är Torsdagsklubben och Stockholms nation.

uppsalavyn

UPPSALAVYN

Av: Terry Carlbom med Lovisa Brämming

Om du har upplevt otrygghet på Stockholms

nation, vill ställa en fråga eller bara prata om

något kan du kontakta Trygghetsgruppen på:

trygghetsgruppen@stockholmsnation.se

14

15

hedersledamoten

Tryck NATIONEN CMD+Shift


hedersledamoten

Tryck NATIONEN CMD+Shift


HEDERSLEDAMOTEN

Maria Aulén Thomsson, född 1954 i Uppsala, är kommunikatör med inriktning på digitala medier på

Uppsala kommun. Hon är Förste kurator emerita och ett för många bekant ansikte vid Nationens

evenemang. Hon är även djupt respekterad av dess Ämbetsmän, vilket är ett av flera skäl till att

hon valdes att efterträda Terry Carlbom som Nationens Proinspektor, en post som hon tillträdde

under Proinspektorsskiftesbalen den första maj i år, men framförallt är hon hedersledamot i

Stockholms nation. Det står skrivet att till hedersledamot kallas envar Nationen vill betyga sin

högaktning. Det är med största sådan jag lämnar över ordet till Maria Aulén Thomsson.

Bättre än så här kan det inte bli.

Känslan av att öppna ett kuvert, prydd med den

logotyp som legat mig närmast om hjärtat under en

lång rad av år, få veckla upp brevet och läsa de inledande

raderna: ”Det är med stolthet jag kan meddela

att Stockholms Nation vid Första Lagtima Höstlandskap

den 28 september 2015, har beslutat att kalla dig

till hedersledamot av nationen…”. Undertecknat av

Carl Wigow, Förste Kurator.

Den känslan går inte att beskriva, annat än möjligen

med orden: oändligt överraskad, djupt tacksam,

innerligt ödmjuk, mäkta stolt och hjärtevarm.

Och nu, som en ytterligare, obeskrivligt stor hedersbetygelse,

blir jag vald till Stockholms nations, Primus

inter pares, Proinspektor. Bättre kan det inte bli i livet.

Högre kan man inte nå. Stoltare kan man inte vara.

Nej, bättre kan det inte bli. Det skulle möjligen vara

att bli kung eller kejsarinna i så fall. Men det har jag

redan varit. Karl XIV Johan, Henrik VIII och Katarina

den stora. Heliga Birgitta och den elaka drottningen i

Snövit med, för den delen. Ja, det är förstås spex det

handlar om. Heliga Birgitta på den främsta av spexnationer,

Primus Inter Natio Ars Scaenica, på hemvävd

latin. Den elaka drottningen var min insats i

Recentiorsspexet anno hösten 1974, min första termin.

Övriga roller i Greta Arwidssons Vänner (GAV), en

förening för kvinnliga klubbverkare emeriti som vi,

ett gäng klubbmästarinnor, startade i nådens år 1977.

Greta Arwidsson var den första klubbmästarinnan i

Uppsala, på Uplands nation 1927, och vi bildade

föreningen till hennes ära. Anna-Karin Westerlund

letade upp henne, och bjöd henne att bli dess

Inspektor, vilket hon tog sig an med stor glädje.

Anna-Karin blev den första Mästarinnan. Sedan ett

Mattias Forsgren

Redaktör

år tillbaka har jag det ärorika uppdraget som

föreningens Inspektor. Greta var arkeolog, deltog i

utgrävningarna vid Valsgärde och hon var den första

svenska kvinnliga landsantikvarien, på Gotland. Hon

var förstås ett inspirerande och stort föredöme för

oss unga Gavinnor.

Spexen, ja. I december varje år hade de manliga

ämbetsmännen på Nationen anledning att oroa sig.

Vid Luciaspexen kunde de som särskilt utmärkte sig

få sina fiskar varma! Det var kanske en hållhake på

några, medan andra gärna såg till att bli omsjungna.

Spexen skrevs, regisserades och framfördes förstås

av idel kvinnor. Möjligen kunde det sitta en manlig

pianist på pianopallen. Det var det ackompanjemang

vi hade. Mikrofoner var det inte tal om, här gällde

det att höras genom en skrålande publik. Magstöd!

”BÄTTRE KAN DET INTE

BLI I LIVET. HÖGRE

KAN MAN INTE NÅ.

STOLTARE KAN MAN

INTE VARA.”

Marsspexet fanns också på den tiden, alltså 1970-talet.

Men uppsättningarna då var betydligt mer blygsamma

än dagens storartade föreställningar. Vilka

produktioner! Vilka insatser! Inte att undra på att

MARIA PÅ RÖDLÖGA TILLSAMMANS MED MAKEN ROLAND THOMSSON.

HEDERLEDAMOTEN

Stockholms är den främsta av spexnationer! Som om

det inte vore nog att nöta tiljorna på Nationen, lockades

jag även till andra scener. Under en rad fantastiskt roliga

år var jag med i showtruppen i Svenska Showorkestern

Phontrattarne. I och med detta medlem också i Norrlands

nation – dubbla nationaliteter! För alla gamla

phontrattar med show-abstinens har vi bildat

veteranföreningen Phorntrattarne.

Det var obeskrivligt kul att vara på Nationen. Här fanns

ju allt! Fester (det hette gasquer, fick vi lära oss), något

att äta och dricka, kompisar, aktiviteter av alla slag, dans

= disco (Saturday Night Fever med falsettsjungande Bee

Gees snurrade ständigt på skivtallriken, ja det var vinyler

som gällde). Baren var utomordentligt välsorterad,

redan innan kakel-tiden. Här skakades det Daiquiris

i parti och minut, Margarita, Whisky Sour och Black

Russian slank också ner. GT forever. Fast det hette ”gin

och klar”, till skillnad från ”gin och grumlig”, om den

serverades med grape tonic. Sexor på nattkröken i

oändligt antal. Snapsarna var Ödåkra, Skåne, vodka,

svart-vinbär, bäsk. ”Jag bjuder på sjunde snapsen”,

hojtade någon i eufori, och fick lika euforiska hurrarop

tillbaka från sexadeltagarna. Det gällde att ”palla

tempot”, ett honnörsuttryck för alla oss festprissar.

Sångboken sjöngs från pärm till pärm, in till sista raden

som då var: ”Stockholms nation ber att få framföra

sitt tack till: Arne Tryckare AB, Svetsarvägen 13, Solna

för vänligt bistånd och snabb och god service.” På

melodi Gubben Noak. Så där vilt går det säkert inte till

nuförtiden…

Såklart var jag mer på Nationen än någon annanstans.

Detta ledde till att bästisen Linda Hesse, Peder Hammarskjöld

och jag blev valda till klubbmästarinnor och

klubbgesäll för våren 1975. Vi lagade maten till alla

Torsdagsmiddagar som hölls i Gamla salen (hette den

då, nu Landskapssalen). Detta inleddes med en inhandlingsrunda

på livsmedelsavdelningen på Tempo vid

Stora Torget. Vi lånade shoppingvagnar och drog dem

uppför Drottninggatan, in på gården och upp i den

aningen stinkande hissen till köket. Varför luktar det

alltid likadant i den hissen!? Sedan tillagning av maträtter

som lämpar sig för stora ugnsplåtar, ur vilka

middagen serverades på ett långbord utmed kortväggen

i riktning mot baren. Man fick ta sin tallrik och köa, och

där stod vi vid plåtarna och lade upp maten, som bästa

skolkökstanter.

”SÅKLART VAR JAG

MER PÅ NATIONEN

ÄN NÅGON

ANNANSTANS.”

Efter klubbmästarinnetiden blev jag sånganförare,

teaterföreståndare och Förste kurator 1977-78. Uppsala

universitet firade 500 år och det hölls baler på alla

nationer. Jag fick äran att installera H.M. Konung Carl

XVI Gustaf som Nationens Förste Hedersledamot på

jubileumsbalen 30 september 1977. Festen hölls i Nya

salen. Jag bar en apelsinorange långklänning i tre tunga

lager med ”släp” och matchande glacéhandskar. Det

fanns en makalös handskaffär på Drottninggatan. Där

fanns allt.

16

17

Tryck hedersledamoten

NATIONEN CMD+Shift


Tryck hedersledamoten

nationen

NATIONEN CMD+Shift


Nästan allt finns också i den lilla lanthandel jag

förestår på min sommarsemester. Rödlögaboden

och Café Truten ligger på Rödlöga, en pärla i

yttersta havsbandet i Stockholms norra skärgård.

Här blir mitt stora intresse för god och bra mat

rundligt tillgodosett. Och därtill min längtan till

de fria horisonterna, till havet, till den unika

skärgårdsmiljön.

”FÖRSTA TIDEN VAR

DET SOM ATT ROPA

I SKOGEN UTAN

ATT ENS FÅ ETT EKO

TILLBAKA.”

Man skulle nog kunna kalla mig lojal. Den 1 april

1981 klev jag in i Stadshuset i hörnet Kungsgatan-

Vaksalagatan, för att börja en vikariatstjänst i

Kommuninformation. 3 månader skulle den vara.

Det blev tre månader till, och ytterligare tre... Jag är

kvar där än, på Uppsala kommun. Det säger nog mer

om jobbet som sådant, än om renodlad lojalitet. Om

man med det menar plikttrogenhet, att arbeta av

plikt, inte av glädje. Det handlar om en ömsesidighet,

vi har förhoppningsvis nytta och glädje av varandra,

arbetsgivaren och jag. Och så länge vi har det, så

jobbar jag på.

Ett mer dynamiskt, spännande, lärorikt och viktigt

arbete kan jag inte tänka mig. Att jobba för kommunmedlemmarnas

bästa, för deras insyn och delaktighet

i kommunen, för deras rätt till relevant, korrekt

information och bra och effektiva tjänster för att

underlätta deras vardag.

Med analoga pärmar i oändligt antal och kortlåda

A-Ö med viktiga uppslagsord (från Adoption till

Överklagande) till hjälp för att svara på frågor,

började jag min bana som kommunal informatör.

Med tiden blev vi alltmer digitala. E-posten gjorde

entré, Miss MS Mail! Första tiden var det som att

ropa i skogen utan att ens få ett eko tillbaka. Hoho,

är det någon där som vill svara på mitt mejl? Några

dagar senare rullade det in ett svar. Sedan har det

rullat på med digitaliseringen. Första generationen

av kommunens webbplats invigdes 1996, den senaste

i raden lanserades 2014. Det är en ständigt pågående

process, att utveckla tjänster, att finnas i de digitala

kanaler där våra kommuninvånare finns, inte minst i

sociala medier, och där vi pratar med dem.

Och det är väl det som knyter samman arbetet

då och nu, och gör det så fantastiskt spännande.

Att kommunicera, att lyssna och att prata, oavsett

kanal, analog eller digital. Båda har sina styrkor

och svagheter. Att få vara en kugge i den makalösa

kommunikationsutvecklingen.

Vi, på dåvarande informationskansliet, hade några

gyllene år tillsammans med Marianne Carlbom, som

kommunens informationschef. Det var stora förändringar

och händelser under denna tid. Kommunen

inrättade 14 kommundelsnämnder 1985, jubileumsåret

1986, då vi firade kommunens 700 år och Påven

Johannes Paulus II:s besök i Uppsala 9 juni 1989. Det

var det första påvebesöket någonsin i den svenska

kyrkans huvudstad. Det ska till en magnifik kraft för att

rigga kommunikationen kring sådana händelser. Till

påvebesöket inrättades ett presscenter på Värmlands

nation. Detta var ju före datorernas tid, så det var

skrivmaskiner som gällde. Och därtill moderniteter

kunskap, enormt engagemang och en osviklig känsla

för takt och ton, är Terry ovärderlig för Nationen. Och

därtill för sin efterträdare.

Med utmaningen följer en ytterligare dimension –

den att få förvalta detta fina uppdrag, med Nationens

bästa för ögonen. Att, i Terrys anda, stödja och finnas

tillhands för alla de som styr och driver Nationen vidare,

var och en med sina engagerade insatser. Jag ska göra

allt jag kan för att fylla min roll med all den kärlek till,

respekt för och omtanke om vår Nation, dess Inspektor,

dess Ämbetsmän och dess Landsmän, som jag har

förmågan att göra. Jag vill verkligen bidra där det gör

nytta.

Bättre kan det inte bli än att bli omsluten i Nationens

stora famn. Ja, det känns som en riktigt stor, varm,

hållfast kram. En sådan där man inte vill släppa, för

”BÄTTRE KAN DET INTE BLI ÄN ATT BLI

OMSLUTEN I NATIONENS STORA FAMN.

JA, DET KÄNNS SOM EN RIKTIGT STOR,

VARM, HÅLLFAST KRAM.”

BERÄTTARE I DOCKTEATERN ”ETT SPEL OM KUNGEN OCH DROTTNINGEN

AV RÖDLÖGA”.

MARIA AULÉN THOMSSON

Familj: Maken Roland, dottern

Amanda, sonen Oskar.

Husdjur: Katten Frans

(brittisk korthår), sköldpaddan

Skalman.

Född: Uppsala.

Uppvuxen: Sigtuna.

Studier, när det fanns tid:

Svenska, dramatik, etnologi,

samhällsplanering, dataarkitekt.

som skrivkulor till dessa elektriska vidunder. Det var

inte alldeles lätt att få till sådana med allehanda alfabet.

Det kom journalister från hela världen, som skulle

rapportera hem till sina länder, från detta historiska

besök.

Under de här åren var Terry Carlbom Uppsala

kommunfullmäktiges ordförande (1985-88, 1991-94),

ett förtroendeuppdrag han skötte med all den klokhet,

redlighet, förmåga till samförstånd och diplomati

jag förknippar med honom. Det var en stor trygghet

att som medarbetare ha en person som Terry i

kommunens högsta ledning.

Samarbetet med Marianne och Terry har inte bara

varit inspirerande yrkesmässigt, det har också lett till en

livslång vänskap, som jag värdesätter oändligt högt.

Att nu få efterträda Terry som Proinspektor är givetvis

en stor utmaning – hans insatser under 25 år är

oersättliga och långt utöver de vanliga. Med oändlig

den gör så gott. Och det är väl det som är en kärna i

nationslivet - att faktiskt inte släppa taget. Nu menar

jag inte att man ska ”läsa sig kvar” och bli överliggare

i Uppsala, om man inte vill. Det är mycket som väntar

och hägrar när man slår igen kursböckerna för den

här gången. Ge dig iväg! Res, skaffa jobb, bilda familj

om du vill! Men kom tillbaka! Gör ett nedslag på en

Marsgasque, en Gåsbal, en Januarimiddag eller en

lunch i vardagen! Det gör inget om det dröjer. För här

är du alltid välkommen, hur du än är, vad du än har

blivit. Här finns vi, hela din Uppsalafamilj, gamla och

nya vänner, i huset på lut, vid Carolinabackens slut.

Maria Aulén Thomsson

Hedersledamot

18 18

19 19

ÅRSK

Cyklar Knappt hann vi blinka innan det var dags att bara

några veckor senare fira in solen med Vårbalshelg.

Stunden var kommen, Gubbfikat var ute på Ålands

Rhav och det vankades slabb. Nationens magiska

brunchmästare, Louise Gudmundsson och Linn

Nordin, hade tillsammans med vårens klubbverk

dukat upp till fest med Bollywoodtema. Morgonen

därpå stundade årets hittills varmaste dag och

Vårbal. En hel drös glada högtidsdräktsbeklädda

stockholmare tågade tillsammans mot Nationen.

Iklädd barpiké tog jag följe och för mig stundade

en solig sittning på Stockholms nations terrass med

mina fina barkollegor medan resterande sjöng in

och ut såväl tal som punsch. 2Q Johanna Schwang,

tillika prinsessan på Ärten, hyllade kärleken i sitt

romantiska giftastal och fick nästan hela salen att

rodna. Vildare fart var det däremot på min fantastiska

producentkollega Carl Christian Nasri som for

genom hela huset ackompanjerad av alla Nationens

kulturtalanger: Vibrato, Erato, Elévé och allas vår

egen Saxel. Följande söndag visade brunchmästarna

varför de kallas just Brunchmästare. Temat var

Coachella och under solens gassande strålar

hoppade hela utegården till musiken från Drömhus.

I Print såg jag inte solen på hela dagen men hade

trots det en av de absolut roligaste dagarna i hela

mitt liv. Brunch, Lundalunch, kalla det vad du vill,

det kommer alltid vara Primus Inter Pares på vår

utegård.

Sommaren stundade och med den följde både nya

slut och nya begynnelser, inciti byttes mot emeriti

och electi byttes mot inciti. Estrid Ereback lämnade

nationen

DETTA ÄR VAD SOM PÅ NATIONEN UNDER

LÄSÅRET 2018-2019 TILLDRAGIT SIG HAVER

Sammandrag av årskrönikan av Krönikör Anna Jernberg

“ ni så springer jag” ekade fortfarande

mellan väggarna i huset på lut. Minnena av de

lyckoberusade studenterna på Nationens innergård

har inte bleknat än. Dagen efter ett soligt Stocken

garden som knipit alla möjliga rekord med artister

så som Den svenska björnstammen, Tove Styrke och

allas våra älskade Mares så kom återigen Champagnegaloppen.

Dagen därpå var energin troligtvis på

topp för vårt älskade klubbverk då de skulle kravla

sig upp för att ställa i ordning för helgens kronjuvel:

Majmiddagen.

insigniet till Patrik Viklander, Edward Nehlbäck

lämnade över det stora kontoret till Karin Karsten

och Hanna Skarin lämnade över den nytejpade

3Q-staven till Malcolm Sterky.

Men, som tidigare nämnt bjöd denna sommaren

på nya slut och nya begynnelser där inte enbart

ämbeten byttes ut. Huset på lut fick ta farväl av

sin Printbar för att välkomna Bakfickan. Med 2Q

emeritus Marcus Laurén och Skattmästare Lucas

Stenberij i spetsen pryds numer nedervåningen av

en grön marmorbar med fatöl, men detta kan inte

ha undgått någon i Marcus närhet.

Luccehelgen 2018 stundade och Rymdslabbet

förgylldes som vanligt av SNOBB och stormningen

av baren som sedan övergick i Luccegasque

bara några timmar senare. Efter gasque kommer

brunch och denna söndag var inget undantag.

De nya Brunchmästarna Andrea Lundh och Vera

Olsson hade tomtar och troll som tema och fyllde

huset med granar och ljusslingor. Endast de som

närvarade kan vittna om hur magiskt det var.

Jag nämnde tidigare att sommaren kom med nya

slut och nya begynnelser, och faktum är att vintern

gjorde likaså. Det var dags för vårt älskade radarpar

Johanna Schwang och Joel Haglund att lämna över

sina nycklar till vår Andre kurator Victor Wiberg

och Barmästare Gustav Demmelmaier.

Mars innebar något alldeles speciellt för mig detta år

då jag tillsammans med min eminenta kollega CC

axlade ansvaret som producenter för årets Marsspex.

Vi jobbade sida vid sida med Teaterföreståndarna

Catharina Kaijser och Madelen Gunnarsson, tillika

manusförfattare och regissörer, med att skapa det

bästa spexet genom tiderna. Jag kan stolt meddela

att vi lyckades.

Så mina vänner, detta var något av det som på

Nationen under året tilldragit sig haver.

Anna Jernberg

Krönikör incita

Ö

KÄRA STOCKHOLMARE!

Våren är äntligen på ingång vilket gläder mig

något oerhört. Jag heter Erik Lidén och kommer

att vara Förste kurator nästa läsår. Innan dess

tänkte jag dela med mig av mitt favoritrecept.

Somliga säger att receptet har funnits i familjen

i flera generationer, andra påstår att det var min

syster som hittade det på Tasteline. Oavsett vilket

som stämmer så är det otroligt gott och går under

benämningen Chokladfondant!

Mitt tips är att servera denna pang-efterrätt som

grande finale på en trevlig middag, när du vill

imponera på någon speciell eller bara när du själv

får ett sug. Chokladfondant funkar alldeles utmärkt

vid alla tillfällen.

Jag hoppas att denna efterrätt förgyller era liv på

samma sätt som den har gjort det för mig. En vis

kvinna sade en gång: ”alla spännande möten sker

över en chokladfondant”. Det är jag beredd att hålla

med om!

Hoppas ni är lika taggade på kommande läsår som

jag är!

Varma och soliga vårhälsningar,

Erik Lidén

1Q electus

eriks

recept

CHOKLADFONDANT

INGREDIENSER

100g smör

150g mörk choklad (gärna 60 %)

2 äggulor

1 helt ägg (gula + vita)

0,5dl strösocker

TILLAGNING

1. Sätt ugnen på 200°C.

2. Hacka chokladen och smält den i en

kastrull på låg värme. Tillsätt smöret

och rör om tills choklad-smörblandningen

har smält, lyft sedan bort från

plattan.

3. I en separat bunke, vispa (går bra att

göra i förhand) socker, äggulorna och

ägget pösigt tills det blir lätt skummigt

(luta bunken, då får du mer luft i äggsockerblandningen).

4. Tillsätt chokladblandning och rör om

i bunken.

5. Häll i blandningen i fyra ugnsfasta

formar och grädda i mitten av ugnen i

cirka tio minuter (hellre för lös än för

hård men ett trick är att kolla på ytan

efter små sprickor. När du skakar på

formarna ska fondanterna fortfarande

dallra).

20

21

nationen

nationen

“DAGS ATT SKRUBBA BORT TABUT”

höstas publicerade Holmiensis en artikelserie

I om psykisk ohälsa i studentlivet. Syftet var att

uppmana till en öppnare diskussion om ämnet samt

belysa var man kan vända sig om man mår dåligt.

Jag blev därför väldigt glad när Nationens Förste

kurator, Karin Karsten, skrev till mig i december och

berättade att hon delvis på grund av Holmiensis

bevakning av frågan börjat ta fram en handlingsplan

för hur Nationen ska agera om en ämbetsman lider

av psykisk ohälsa. Det är inte enbart ett kvitto på

att vi gjort ett meningsfullt jobb på tidningen, utan

även ett bevis på att vi har en lyhörd och ansvarstagande

ledning. I mars klubbades handlingsplanen

igenom av Styrelsen, och jag har träffat Karin för att

få mer information om dess upplägg och innehåll.

”Det här arbetet drog igång under hösten”, börjar

hon, ”när en av våra utskänkare och jag märkte att

många som betedde sig dåligt på Torsdagsklubben

ibland inte mådde så bra. Vi började prata om

psykisk ohälsa och kom fram till att det inte riktigt

finns något forum att vända sig till eller någon klarhet

i vilka stödfunktioner som finns.” Hon berättar att

de insåg att en handlingsplan vore på sin plats, och

de drog igång projektet direkt. De tog kontakt med

Studenthälsan och fick där hjälp av Sofia Diderholm,

legitimerad psykolog, som även intervjuades i

Holmiensis nummer 4, 2018, i höstas, med korrekturläsning,

råd och förbättringsförslag.

Karin berättar att planen har ett tudelat syfte: dels att

befästa och belysa Nationens förebyggande arbete,

dels att beskriva vad Nationen kan och ska göra om

någon ämbetsman mår dåligt. ”Det handlar om att

skapa en nationskultur där det är okej att prata om

psykisk ohälsa. Det är dags att skrubba bort tabut,

börja prata om det och helt enkelt göra det mer

accepterat att må dåligt”, säger Karin om hur

Nationen ska arbeta förebyggande i frågan.

Hon fortsätter med att berätta att målet nu är att

implementera planen i verksamheten, vilket bland

annat ska göras genom att gå igenom planen med

personer i ansvarsroller på Nationen samt inkludera

frågor om ämbetsmännens psykiska hälsa i den

terminsvisa trygghetsenkäten. Hon förklarar varför

Av: Nils Norström

hon ser handlingsplanen som en trygghetsfråga:

”Trygghet är i min värld bredare än bara det som

händer i vår klubbmiljö, och psykisk ohälsa är något

som finns på Nationen alla timmar om dygnet. Det

sitter i väggarna på ett sätt som sexuella trakasserier,

som är mer kopplat till uthyrningar och torsdagskvällar,

inte gör och därför tycker jag det är jätteviktigt

att vi jobbar med det här.”

Om det märks att en ämbetsman mår dåligt ska

denne enligt handlingsplanen bjudas in till samtal.

Ett eventuellt samtal hålls på frivillig och förtrolig

basis, och tanken är att personen som mår dåligt

ska informeras om de stödfunktioner som finns

och erbjudas hjälp att initiera kontakt med en sådan

resurs om den så vill. Det kan låta som en liten sak,

men ett sådant stöd kan vara betydelsefullt för många

människor, då det inte är ovanligt att man upplever

att det är jobbigt att söka hjälp på egen hand.

I mina ögon är handlingsplanen ytterligare ett steg

i rätt riktning för att göra Stockholms nation till en

ännu mer öppen och trygg plats, och Holmiensis vill

med denna artikel göra er läsare uppmärksamma om

att den finns. Precis som Karin sade är det dags att vi

tillsammans skrubbar bort tabut och anstränger oss

för att skapa en nationskultur där det är okej att

prata om hur man mår.

Studenthälsan: 018-471 69 10

varje vardag mellan kl. 12:45-14:00.

Universitetskyrkan: 018-430 37 06

Nationskaplan Fredrik Santell:

08-580 036 02

Vårdguiden: 1177

Hitta rätt vårdcentral:

http://www.lul.se/sv/

Psykakuten: 018-611 25 00,

ingång 12 på Akademiska

sjukhuset. Öppet dygnet runt.

Under ytan på Stockholms nation 2.0

Av: Sofia Blomqvist

I det förra numret av Holmiensis började vi, med

hjälp av 2Q emerita Johanna Schwang, skrapa

lite på ytan av Stockholms nations historia, och

grävde bland annat i berättelsen om hur Pelle

Svanslös blev till och annat smått och gott. I

detta nummer kommer vi med hjälp av Felicia

Enequist, Restaurangchef- och 3Q emerita,

fortsätta gräva och den här gången få lära oss om

historian kring Nationshuset, de olika rummen

och hur det kommer sig att de har så konstiga

namn. Felicia kommer att leda oss genom husets

historia och hjälpa oss förstå varför det ser ut som

det gör idag.

Det gamla huset byggdes under mitten av

1800-talet, på en tomt som från början tillhörde

universitetet. 1828 beslutade de sig för att sälja sin

tomt i hörnet av Drottninggatan och Kungshögagatan,

och den ena hälften erbjöds till Stockholms

nation. För en summa som idag motsvarar cirka

150 000 kronor så köptes tomten för att bygga

Stockholms första nationshus, något vi tidigare

saknat. Huset såg från början ganska mycket ut

som Östgöta nations. Det hade en trapphall på

framsidan som ledde upp till entrén, som förut

var belägen en bit över markplan. Den finns inte

kvar idag eftersom huset började sjunka, vilket

gjorde att hela hallhuset till slut bröts loss från

huvudbyggnaden. Anledningen till att huset

började sjunka är att dess västra kortsida vilar på

den grusås som även Carolina Rediviva ligger på,

medan husets östra kortsida står på ett lerlager.

Man märkte ganska snabbt att huset börjat

sjunka, redan 1851, men den första ordentliga

renoveringen gjordes inte förrän 1938. 1960 kunde

en nivåskillnad på 90 cm uppmätas mellan östra

och västra gavlarna. Under den här tiden uppstod

ett antal lite skojiga idéer om hur man skulle lösa

problemet och hindra huset från att brytas i två.

Bland annat prövade man att spänna tjocka vajrar

runt huset för att hålla ihop det.

Som ni kanske förstår fungerade det inte alls. Ett

stort problem var att man efter bygget av huset

inte hade några pengar kvar för restaurationer,

vilket resulterade i att man startade en insamling

som man kallade ”Stockholms Nations Öde i

Dina Händer” (STÖDH). Utöver bidrag från

medlemmar och hedersledamöter tog man även

fram ”STÖDH-ölen”, där en liten del av varje öl

som köptes gick till insamlingen. Med de pengar

man samlade in byggde man Nya huset för att

stödja upp det gamla, vilket stod klart 1969.

När man år 2012 skulle renovera toaletterna

i Nya salen upptäckte man att det hade blivit

översvämning i nästan hela källaren. Det hade

regnat mycket under sommaren vilket gjort att

allt vatten uppe från Carolina Rediviva hade

runnit ner och samlats vid Nationen på grund av

konstruktionen av husets grund. Två länspumpar

installerades istället för att ta sig an roten till

problemet. Nationen i ett nötskal.

Arkitekten Celsing ritade Nya huset i den

arkitektoniska stilen Brutalism, som innebär

rejäl och minimalistisk design med slitstarka

material. Idag kan man i Nya salen se hur det

sticker ut armeringsjärn som pekar nedåt ur

väggarna. Från början pekade dessa rakt ut och

var en del av Celsings design, men man insåg

ganska fort att detta var rätt farligt då en och

annan lätt skulle kunna bli spetsad av dem under

Torsdagsklubben. Det finns ett rykte om att ett

gäng klubbverkare fick i uppdrag att banka ner

armeringsjärnen. Det kanske inte är sant, men det

är en bra story.

22

23

Expeditionen

Blå rummet

Kakel

NATIONEN

nationen

NATIONEN

Wc herrar

När man efter byggnationen återigen fann sig i en

knepig ekonomisk sits, samt insåg att man egentligen

inte utnyttjade de nya utrymmena, så bestämde

man sig för att hyra ut lokalerna i Nya huset till

utomstående företag. Den sista hyresgästen flyttade

ut 2015, vilket är något få vet om. Detta är även

anledningen till att några av rummen i Nya huset

heter som de gör. Bland annat kallades baren till

höger om garderoben för ”Print”, för att dess senaste

och kanske mest långvariga hyresgäst var ett tryckeri

med namnet ”Printhouse”. Även utrymmet innanför

Print, som förut var ett konferensrum som hette

”Redins”, var uppkallat efter ett annat företag som

hyrde in sig och hette ”Redins antikvariat”. Båda de

här rummen har dock byggts om till att bli en del

av Backfickan, Nationens nya bistro som snart ska

öppna. I källaren finns ett rum som heter ”Roffes”,

uppkallat efter Nationens gamla vaktmästare som

jobbade här i över 20 år. Roffe var en typisk ”allt

i allo-människa” som gjorde allt ifrån att snickra

möbler till att svetsa de stolsvagnar vi har idag.

Baren som ligger på andra våningen i Nya i

angränsning till Gamla huset kallas ”Kakel” för att

någon fick den galna idéen att man skulle kakla

väggarna precis som man vanligtvis gör i badrum.

Kakelbaren skulle nu i efterhand faktiskt kunnat ha

inspirerat och varit en föregångare till Taverna Brillo

i Stockholm, om man väljer att se det så.

Den stora salen i Gamla huset kallas ”Landskap” och

heter antagligen så för att Landskapsmötena hålls i

den salen. Baren som ställs upp i Landskap under

Torsdagsklubbarna kallas för ”Gröl”. Förut stod den

baren vid scenen i Nya salen och fick sitt namn av

vad som såldes där, nämligen grogg och öl.

Rummet mellan Kakelbaren och Landskap heter

idag ”Beiga” på grund av färgen på väggarna.

Rummet innanför Landskap heter ”Blå rummet”

vilket är konstigt med tanke på att väggarna är

gröna, ett resultat av en ommålning där man inte

riktigt lyckades matcha originalfärgen. Tydligen

heter rummet faktiskt ”Gröna rummet” på många

ritningar, men varför eller när det ändrades är oklart.

Angränsande Blå finns ytterligare ett rum som

vetter mot Drottninggatan. Det heter Bellman och

är uppkallat efter Carl Michael Bellman själv, vars

relation till Nationen förklarades i förra numret av

Holmiensis.

Det finns en historia om hur ämbetsmän förr i tiden

fick inta sitt kaffe efter sittningar och dylikt. Det var

nämligen så att vilket rum du fick dricka det här

kaffet i var baserat på var i nationshierarkin du stod.

Kuratelet fick sitta inne i Landskap, Mästare av olika

slag satt i ”Övre hall” (hallen utanför Landskap) och

övriga verkare fick sitta på trappavsatsen. Som tur

är präglar inte dessa hierarkier Nationen längre och

idag sitter såklart alla och äter i samma rum.

Det finns oändligt med, både lämpliga och olämpliga,

historier och rykten om huset och vad som har

hänt i det. Är du fortfarande nyfiken? Leta upp en

nationsräv, kurator eller varför inte kocken Anders

och försök luska fram mer om det som skett och

fortfarande sker under ytan på Stockholms nation.

wc

Ämbetsmannarum

Nedre hall

wc

Bibliotek

Garderob

Scen

Nya salen

Scen

Trappa

Nya baren

Övre hall

Hiss

Landskap

Beiga

24

Bellmanrummet

25

nationen

nationen

Ett hus på lut?

Hur styrs Stockholms nation?

Av: Mattias Forsgren & Marcus Laurén

Till skillnad från vad många kanske tror är Stockholms

nation ingen ideell förening. Vi är heller ingen stiftelse,

inte ens ett bolag. Vi är en nation. I högskolelagens fjärde

kapitel, femtonde paragrafen, punkt två, står det att:

”ställning som nation har en sådan nation vid Uppsala

universitet eller Lunds universitet

1. som studenter var skyldiga att tillhöra enligt de

föreskrifter som gällde omedelbart före den 1 juli 2010 och

som då bedrev studiesocial verksamhet,

2. som har som huvudsakligt syfte att genom studiesocial

verksamhet stödja de studenter som tillhör nationen och

främja deras studier, och

3. som bistår studenter med studiesocial verksamhet.”

Det är inte alltid helt lätt för den oinvigde att förstå hur

skutan styrs. Vi kommer gå igenom detta med er, från

för till akter, utan att lämna en talja ouppmärksammad.

Vi börjar uppifrån och arbetar oss nedåt; vi börjar med

kaptenen.

Nationens högsta beslutande organ är Landskapet. Det är

det studentikost ålderdomliga namnet på vårt föreningsmöte

som sammankallas tre gånger per termin. Här har

alla Landsmän (nationsmedlemmar) fri och lika rösträtt.

De tre obligatoriska mötena kallas alla för Lagtima

landskap. Ordet kan nog låta underligt den första gången

man hör det, men det är inte svårare än så att något som

är lagtima är i den tid som lagar och regler föreskriver. Ett

Urtima landskap, däremot, sammankallas utöver de här

tre, ofta för att man behöver fatta ett beslut som inte kan

vänta. Även här har ett otympligt ord en enkel betydelse.

Att något är urtima innebär att det sker på annan tid än

vanligt. Vi hade såklart kunnat kalla dem för ordinarie

respektive extra landskap, men hur kul hade det varit?

En nation, tre ben

Under Landskapet kommer själva Nationen. Den står på

tre ben, likt en känguru, eller en sådan där värdelös pall

från IKEA: Verksamheten, Donationsmedlen och Fastigheten.

Det första benet är som sagt Verksamheten och

utgörs av Kuratelet, Styrelsen, Ämbetsmännen, Seniorskollegiet,

Nationskocken och alla andra som bidrar till de

löpande verksamheterna som pågår i huset. När du tänker

på Stockholms nation till vardags (som man gör) så tänker

du troligen på Verksamheten. Styrelsen ansvarar, enligt

stadgarna, för att verkställa de beslut Landskapet fattar.

Den arbetar med en stor mängd olika frågor, men styr i

regel genom direktiv. Det dagliga arbetet leds istället av

Kuratorerna, som i sin tur har olika ansvarsområden, även

om just Förste kurator är den som i slutet av verksamhetsåret

ber om ansvarsfrihet och därför i någon mån är ytterst

ansvarig. Seniorskollegiet är också en del av besättningen

och har som uppdrag att bidra med sin erfarenhet. Du kan

läsa mer om deras arbete i föregående nummer av den här

tidningen.

En gång i tiden brukade Nationen spendera överskottet

från verksamhetsåret på överdådiga fester istället för att

stuva undan det till sämre tider. När så renoveringsbehovet

gjorde sig påmint satt vi i en prekär situation.

Som vi lärt oss av årets Marsspex finns det inget som slår

en galainsamling, och i och med Stockholms Nations

Öde i Dina Händer (STÖDH) blev det om inte en gala så

åtminstone en insamling. Det som blev över efter renoveringarna

användes till att skapa ett nytt ben till Nationen:

Donationsmedlen. Donationsmedlen utgörs av Förvaltningsnämnden

och Skattmästaren för donationsmedlen.

Dess uppgift är att förvalta pengarna från den ursprungliga

donationen samt överskott från Verksamheten. Lite som ett

Nationens sparkonto helt enkelt.

Fastigheten består av Förvaltningsnämnden och

Skattmästaren för fastigheten, och beslutar om och

bekostar alla renoveringar. De ansvarar för själva

Huset på lut och hyr ut det till Verksamheten.

Hyrans storlek föreslås av Förvaltningsnämnden och

godkänns av Landskap.

Vid sidan av och helt självständigt från dessa tre

ben arbetar Granskningsnämnden och Revisionsnämnden.

Den förstnämnda kan man likna vid

riksdagens Konstitutionsutskott men med en rent

rådgivande roll. Den granskar alla protokoll och

beslut och ser till att stadgarna följs. Den kommer

även med utlåtanden och föreslår ändringar av

de förslag kuratelet eller andra vill lägga – lite

som Lagrådet gör på riksnivå. Revisionsnämnden

granskar istället de rent räkenskapsmässiga delarna.

Lite som Riksrevisionen, men med den viktiga

skillnaden att den sistnämnda utgörs av opolitiska

tjänstemän medan den förstnämnda består av

direktvalda Landsmän. De här två nämnderna

är verktyg som hjälper Landskapet att utöva sin

styrning av Nationen.

Med det har vi till slut kommit till Stiftelsen Stockholms

Nations Studentbostäder (SNSS). Den är en

egen juridisk person som har som uppgift att äga,

förvalta och bygga studentbostäder på den tomt som

utgör området vid Studentvägen. Det här gör den

tillsammans med Norrlands och Gästrike-Hälsinge

nations motsvarigheter. SNSS styrelse utgörs av

Inspektorn, Förste kurator, Skattmästaren för fastigheten,

en ledamot vald av Föreningen Gamla Stockholmare

(vår alumnförening) och ledamöter valda

direkt av Landskap. Allt det vi berättat om ovan

styrs som sagt av Landskap. Dess kanske huvudsakliga

styrmedel är de fria, allmänna och direkta

personval som vi Landsmän gör varje gång vi under

ett Landskap säger ”ja” eller kryssar ett namn på en

person som just stått framför oss och berättat varför

den vill bli vald till en post. Stockholms nation är en

demokrati: ett skepp där medlemmarna är kapten.

Det, om inget annat, är något att vara stolt över.

26

27

NATIONEN

kultur och nöje

NATIONEN

Valborg!

Av: Sofia Blomqvist

”Sherry på Stockholms nation. Mösspåtagning vid

Carolina. Rusade till Stora torget, nationsvis på led

till Slottet. Allmänna sången sjöng i dunklet, leve

för våren, kungen och fosterlandet, hycklande tal av

studentkårens vice ordförande.” –Per Wästberg om

Valborg 1953, (ur Ett hus på lut, 1999)

”Lång berusande dag. En evig känsla av tidlöshet

och evig fest”, skriver Karolina Lells om Valborg

i Uppsala år 1999. Då var det dags igen. Våren

är kommen, vilket för en uppsalastudent endast

betyder en sak: Valborg. Bubbel i magen, bubbel i

Ekoparken, champagnefrukost på Studentvägen,

Stocken Garden, Skvalborg, Kvalborg, Champagnegalopp

och livemusik. Helgen vi sent glömmer, som

sätter sina spår, det vi berättar om för våra vänner

och barnbarn.

Traditionerna kring Valborg har förändrats enormt

över tiden. Det är en mycket gammal högtid som

kom till Sverige från Tyskland under medeltiden.

Den firades till minne av helgonet Sankta Walpurgis,

en abedissa som levde under 700-talet. I tysk

tradition sågs Walpurgisnacht (valborgsmässoafton)

som tidpunkten för häxsabbaten, vilket antas vara

förklaringen till den tyska seden att tända stora eldar

för att skrämma bort häxor och andra övernaturliga

väsen. Idag är Valborg något helt annat, det är en

dag fylld av lycka och fest där vi firar studenter

och vårens ankomst genom att umgås och dricka

champagne i stadens parker. Studentnationerna,

och då inte minst Stockholms nation, har haft en

avgörande inverkan på hur studenter i Uppsala firar

Valborg. Men inte heller Nationens traditioner har

varit desamma under de senaste 50 åren.

Stocken Garden och festivalkonceptet i allmänhet

är något som nationerna började med för bara ett

par år sedan. Stockholms nation hade sedan tidigare

haft Valborgspub dagen innan Valborg, dit studenter

kom och festade från förmiddagen till kvällen. När

andra nationer i Uppsala så småningom började

ställa till med festivaler så följde Stockholms nation

trenden och VT-16 öppnade vi upp Stocken Garden

för första gången, som direkt blev en succé.

Eftersom dagen innan var en torsdag det året så

slogs Torsdagsklubben och Stocken Garden ihop,

vilket är anledningen till att vår nations firanden

börjar hela två dagar innan valborgsmässoafton,

under de dagar som av studenter kallas ”kvalborg”

och ”skvalborg”.

Champagnegaloppen är ett erkänt, kanske ökänt,

event som äger rum på valborgsmässoafton i

Uppsala. 1974 tog en man vid namn Peter Kinch

initiativet till den första sådana som med hjälp av

Harald Sandberg blev verklighet -75. Både Peter

och Harald är idag Hedersledamöter av Stockholms

nation. Från början hette evenemanget

”karneval på Stockholms nation” vilket syftade

på ett billigt bubbel som hette ”karneval”, något

Harald berättade om i förra numret av Holmiensis.

Champagnegalopp blev sedan en tradition bland

alla studenter och är det fortfarande idag. Men

medan vi nuförtiden oftast står i en kö för att besöka

en champagnegalopp på någon utav nationerna var

traditionen då att man direkt efter mösspåtagningen

vid Carolina Rediviva skulle springa till en nation

och dricka champagne. Därav namnet champagnegalopp.

I ett exemplar av Holmiensis från 80-talet kan man

läsa om hur ett typiskt valborgsschema på Nationen

kunde se ut. De skriver såhär: ”30/4. Traditionellt

Valborgsfirande med drink 13-15, champagnegalopp

15-17 och buffé 19 DK.” Som ni ser hade man förut

sittning på Nationen på kvällen med mat och fest,

något som idag ersatts av foodtrucks på innergården

i ett ösregn av Myth och livemusik.

Oavsett traditionerna kring högtiden så är det för en

student en dag fylld av lycka, vår och skratt. Något

som man ska ta tillvara på, och inte ta för givet. För

en dag är det över, och då kommer man se tillbaka

och tänka ”Gud så bra vi hade det då!” med en något

lidande rynka mellan ögonbrynen. Så njut medan

det varar!

”Sol på hemvägen, sovande eller kyssande

studenter på soffor och i buskar, raglande, vrålande

studenter…”. Per Wästberg igen om Valborg. Med

detta sagt så hoppas jag att ni haft en lika bra

Valborg som Per hade 1953!

Fotograferingsår

Rad 1: 71, 84, 90

Rad 2: 90, 89, 89, 90

Rad 3: 89, 82

Rad 4: 74, 70, 89

28 29

kuratelet

kuratelet

2Q

Victor Wiberg

Det är inte ofta jag misslyckas. Men den där kalla morgonen när huvudet dunkade av baksmälla,

då var botten nådd. Målgången i Vasaloppet hade aldrig känts så långt borta och chipshyllan på

Folkes hade aldrig känts så nära. Det är inte ofta jag misslyckas, men den dagen tog ödets makt

tag i mig och jag förlorade kampen mot bakfyllan.

Sedan senaste numret har det inte varit så kämpigt som under Vasaloppshelgen, det har

faktiskt varit en otroligt kul period. Vårbalshelgen i Lund och en resa till Finland har satt

guldkant på tillvaron här. Utöver det har torsdagarna förgyllt veckorna som alltid och

morgonkaffet från frukosten har smekt min torra hals varje morgon.

När jag skriver den här spalten är Valborgshelgen snart här och jag hoppas att den blir en

succé. Vi har jobbat så hårt för detta och det skulle värma mitt hjärta om jag fick se leende

stockholmare som hoppar på utegården i total eufori.

Detta är min sista spalt för terminen och jag vill passa på att tacka de kollegor som kliver av

(särskilt Kakan). Vilken termin! Nu laddar vi batterierna inför i höst, jag längtar.

Bästa hälsningar,

Victor Wiberg

Andre kurator

Barmästare

Gustav Demmelmaier

Eteläsuomalainen Osakunta. Så heter våra vänner i öst som jag tillsammans med mina kuratorskollegor

ska besöka över helgen. Jag har nyligen fått reda på att ingen pratar svenska, få är villiga

att prata engelska och att jag bör ha med mig en folkdräkt. Det här känns klurigt, men jag tror

att det kan lösa sig. Det brukar lösa sig när finnarna är med i leken. Lika löser lika och lite sprit

löser det mesta!

Våra vänner i syd, malmöiterna i Lund, bjöd helgen innan den här spalten skrevs in oss och

vårt kära klubbverk till deras vårbal. Få förunnat är det att få Voi:a omkring över Lunds

kullerstensåsar i högtidsdräkt och med ett glas kyld champagne i handen.

Som grädden på moset, löken på laxen och pricken över i:et kommer våra västkustsvänner från

S:t Larsgatan till restaurang Holmiana för att fira 50 år som vännationer. Otroligt, men himla

trevligt!

Vi ska vara glada över våra vänskaper och vi ska värna dem med omsorg. I vänskapens tecken hoppas jag att ni

njuter av våren, har haft ett fantastiskt Valborgsfirande och är redo för en varm Vårbal med kylda drinkar och

intensiv Ga-Jol!

Vänliga hälsningar,

Gustav Demmelmaier,

Barmästare

3Q

Malcolm Sterky

Hej medidioter!

Jag måste erkänna att jag befinner mig i ett töcken. Jag har i skrivande stund två klockor här

hemma som visar lika många olika tider och ytterligare en inom mig själv som visar en tredje.

Vintertid har just växlat över till sommartid och jag fattar ingenting. Jag är vilse i världen.

Den här spalten är tillägnad dig, Sommartid, och den kärlek jag känner för dig.

När ni läser denna text har jag varit i Lund och i Finland med mina kuratorskollegor,

förhoppningsvis haft en hejdundrande Valborgshelg med er, försökt tacka av Terry

Carlbom på ett sätt som gör hans unika insats för Nationen rättvisa, välkomnat en vän i

Maria Aulén Thomsson som ny Proinspektor, skrivit klart min sista spalt efter ett underbart

år som kurator och befinner mig i startgropen inför vår Vårbalshelg. Men inte ens tillsammans

kan allt det här fantastiska mäta sig med dig, Sommartid.

Varför finns du inte hela året? Varför blir det mörkt? Varför tar vissa Oboypulvret före mjölken?

Varför består toapapper av två tunna lager och inte bara ett tjockt? Varför är Ring P1 fortfarande populärt?

Allt är så oklart. Alla är idioter. Alla förutom du, Sommartid.

Tidiga hälsningar,

Malcolm Sterky

Tredje kurator

Restaurangchef

Patrik Viklander

Kära vänner och fiender,

Sommaren knackar på dörren och värmen har börjat stiga till nya höjder. Fåglarna kvittrar och

Victor har aldrig åkt så mycket Voi som han gör dessa dagar. För nu är våren här. Jag hoppas att

alla ni läsare hade möjlighet att komma förbi Nationen under Valborg och se vår allra största

satsning någonsin. Om ni gjorde det håller ni säkert med mig om att det var magiskt.

Vilket år det har varit! Det känns som en evighet sedan jag klev in på Nationens innergård

under min första dag som Restaurangchef. Jag ska inte sticka under stolen med att jag har

betydligt mindre energi i kroppen nu, snart ett år efter att man klivit på. Jag är så otroligt

tacksam och stolt över det vi, jag och mina kära kollegor Joel, Johanna, Karin, Malcolm, Victor

och Gustav, gjort och åstadkommit tillsammans under året som har gått. Alla ämbetsmän som

kommer hit med ett glatt humör dag efter dag och ser till att hela husets kugghjul snurrar vidare

och inte minst, alla ni stockholmare som gör allt detta möjligt: tack. Detta har varit en helt fantastisk

resa och jag önskar att alla får uppleva den glädje som jag fått från det här huset. Nu ser jag fram

emot en varm härlig sommar med massor av sol och glass.

Tack för den här tiden, vi syns i kakel!

Patrik Viklander

Restaurangchef

30 31

2019 - Holmiensis 2

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

2019 - Holmiensis 2

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?