STAD_Nr_26_low

TIDSKRIFTEN

STAD26

Debatt och

reflexion om

urbana landskap

SEPTEMBER

2019

Pris: 99 kr

rum

Gatans rumslighet ger nya möjligheter

DESSUTOM: Experimentellt i Nantes | Med kameran som verktyg | Subkulturers lek med gränser

INNEHÅLL 3

STAD #26

LEDARE: Möjlighetens korridor……………………………………… 6

Notiser………………………………………………………………………………… 8

SAMTALET: Subkulturer leker med

stadens gränser……………………………………………………………… 15

FORSKNING PÅGÅR: Med kameran som verktyg……… 44

Experimentell omvandling får ta tid………………………… 46

Recensioner……………………………………………………………………… 55

REFLEXION: En vision för de bekväma……………………… 62

TURN

TEMA: Gatans rum ……………………………………… 18

Gatan som kultur…………………………………………………………… 20

Bilen måste in – men hur?…………………………………………… 22

Den urbana detektiven ………………………………………………… 29

Hur står det till med vintergatan?…………………………… 32

Gatan som vattenmagasin…………………………………………… 36

DEBATT: En normrevolution är vad som krävs……… 38

Vem gör plats för vem?………………………………………………… 39

REFLEXION: Ut och lek!…………………………………………………… 42

46

15

18

tel: 08–440 85 40 info@foxbelysning.se www.foxbelysning.se

STAD 26 | SEPTEMBER 2019

Ett industriellt hantverk för nästa århundrade. Och nästa.

STAD

TIDSKRIFTEN

GRAND PUBLIC

Tidskriften STAD – debatt och

reflexion om urbana landskap

fångar upp trenderna, speglar

utvecklingen och lyfter fram

forskning och praktik för hållbar

stadsutveckling. Tidskriften

STAD ges ut av Tankesmedjan

Movium som arbetar med

stadsutvecklings frågor och

finns vid SLU. movium.slu.se

Nyhet

CHEFREDAKTÖR

Titti Olsson, 040-41 52 13

titti.olsson@slu.se

ANSVARIG UTGIVARE

Caroline Dahl

caroline.dahl@slu.se

REDAKTION

Karin Andersson

Caroline Dahl

Kolbjörn Guwallius

Lena Jungmark

Anna Lenninger

OMSLAGSILLUSTRATION

Caroline Axelblom

GRAFISK FORM OCH PRODUKTION

Tomas Rudström, Södra tornet

ANNONSER

Mediarum Sverige AB

08-644 79 60

annons@mediarum.se

PRENUMERATION

movium.slu.se, klicka vidare

till Tidskriften STAD, eller mejla

movium-prenumeration@slu.se

eller ring 040-41 52 11

HELÅRSPRENUMERATION

Fyra nummer 396 kr

Utlandsprenumeration Europa 596 kr

Följ oss!

Du har väl inte missat Tanke

smedjan Moviums nyhetsbrev?

Här publicerar vi krönikor,

debatter och intervjuer och berättar

om våra projekt, publikationer och

arrange mang.

Teckna dig här för att följa oss

kontinuerligt! movium.slu.se/

nyheter/nyhetsbrev

Utgivning 2019

STAD nr 27 om bostadsfrågan

och rätten till ett hem, ute den

2 december.

På movium.slu.se och på

Facebook berättar vi mer om

innehåll och samtalsgäster.

Välkommen!

ADRESS

Tankesmedjan Movium

Box 54, 230 53 Alnarp

TRYCK

TMG Öresund, Malmö 2019

ISSN

2001-631x

Vi gör STAD!

Tidskriften STAD, som du håller i din hand,

är en av Tankesmedjan Moviums profilprodukter.

Movium, som finns vid SLU, agerar

utifrån mottot Human stad – urban natur.

Forskning, planering, design och förvaltning

av urbana landskap står i fokus för

vårt arbete. Utgångspunkten är att se utemiljön

som en oumbärlig resurs i skapandet

av attraktiva och hållbara städer.

På Byarums Bruk ser vi saker på lite längre sikt. Det gäller såväl våra produkters framtid som vår tillverknings

historia. Vi gjuter enbart i återvunnen aluminium – ett material som kan återanvändas gång på gång, generation

efter generation. Tidsrymder som ger perspektiv på tillvaron och sätter sin prägel på våra produkter.


PAPPERSKORG MINIOR F O R M G I VA R E Jesper Ståhl

www.byarumsbruk.se

6

ILLUSTRATION: CAROLINE AXELBLOM

LEDARE

Möjlighetens korridor

När den ständigt otrogne grekiske guden Zeus gjort

den jordiska kvinnan Alkmene med barn och hon fött

en son, lät Zeus föra sonen upp till gudarnas boning

Olympen och lade honom vid sin sovande gudinnefru

Heras bröst för att den lille Herakles skulle få kraft av

henne.

Där låg den späde gossen – en halvgud – och diade

tills gudinnehustrun vaknade, blev ursinnig och stötte

bäbisen ifrån sig. Hon hatade honom redan innerligt,

arg och svartsjuk som hon var, och skulle så göra resten

av Herakles liv. Han blev galen, men det är en annan

historia. Mjölken for i alla fall ut över himlen och

spred sig som stjärnor över himlavalvet, och vips! så

hade Vintergatan bildats.

Sprungen ur den myten är det ju inte konstigt att

galaxen heter något med mjölk. Det gör den på en rad

indoeuropeiska språk, dock inte på svenska. Med referenser

till vår fornnordiska mytologi förklaras ordet

vintergata med att väderspåmän sades kunna förutspå

hur den kommande kalla årstiden skulle arta sig med

hjälp av Vintergatans utseende.

Galaxen Vintergatan är en oändlig mängd klotformiga

stjärnhopar, det så kallade vintergatsbandet går

att se med blotta ögat högt uppe på himlavalvet en

stjärnklar natt när det inte är alltför mycket störande

ljus i atmosfären. Mjölkig, javisst – helt begripligt,

som i engelskans Milky Way. Vintervit, jajamän – som

en mosig, förvirrande dag i halvdunklets yrsnö. Men

gata? Varför gata?

Ordet gata betyder öppning, som i engelskans gate.

Det kan vara en öppning i en skog – en brandgata, ett

långsmalt stråk där träden fått ge vika för att man ska

kunna hejda en brands framfart. En öppning i staden

blir till exempel en esplanad – ibland anlagd i samma

syfte: att hejda brand – som ett fritt stråk, en boulevard

kantad av träd, som en fri korridor i staden. En plats

där hus och träd och allt annat fått ge vika och öppnat

för ett tomrum som skydd. Ett fritt rum. En plats att

också vistas på.

Gata lär ursprungligen vara en beteckning på en

väg mellan olika ägor. Gatan i staden har kommit att

bli liktydig med platsen där man inte längre befinner

sig i skydd av sitt hem. Man är utslängd och oskyddad

– fri, om man så vill.

Gatan ägs av alla och ingen, som en allmänning. Men

gatan har inte alltid varit, och är kanske fortfarande

inte, till för alla på lika villkor. Gatan är till viss del ett

laddat område. Återigen speglas detta i språket: den,

till exempel, som har befunnit sig på gatan trots att

hen i andras ögon inte borde, men som inte har något

alternativ, har ofta försetts med ett negativt klingande

prefix: gatflicka, gatubarn, gatstrykare.

Gatan, en öppning mellan ägor, mellan fastigheter,

en glipa, slutligen i trafikens era en flerfilig avgrund

till skilje mellan hus. Och människor. Ett rum för framkomlighet.

För förflyttning, mellan en punkt och en

annan. I staden var gatan ursprungligen mest till för

folk att ta sig fram längs, i vår egen tid har den fått ge

plats för bilar, för trafik. Människan, den lilla långsamma,

känsliga, sociala och sinnliga varelsen, har blivit

underordnad, har fått flytta på sig.

Men i visionerna om den bilfria staden får gatan ett

nytt fokus. Vad blir den nu?

Kanske en vintergata? Det vill säga en öppning i

universum, en fri korridor för oss själva att befolka

bland en massa andra galaxer och stjärnor

och planeter och svart materia – ja, en korridor

av ljus, mitt i det svarta, obegripliga

som omger oss, en sorts öppning som

kanske mest av allt står för hopp. En

möjlighetens korridor, den enda plats

där vi själva kan bo.

TITTI OLSSON, CHEFREDAKTÖR STAD

Bloc

Design:

Atle Tveit &

Lars Tornøe

DESIGN TANK PHOTO MATTEO GASTEL


vestre.se

8 NOTISER

NOTISER

9

Spår mer än smuts

Lämningar talar till det

tränade ögat.

STADSRUM En skateboardåkare är

alltid på jakt efter spår i stadsrummet.

För ett otränat öga är de smuts

på en vägg eller en kant. För en skateboardåkare

berättar de en historia.

Här skateboard på papper 2017–18,

av elever på Bryggeriets gymnasium,

Malmö. Bilden är från vandringsutställningen

Skate, Regionmuseet

Kristianstad.

LENA JUNGMARK

FOTO: LENA JUNGMARK

Inkluderande osäkerhet

Knasiga redskap ger oförutsägbar lek.

LEK I forskningsprojektet Equalizer,

som vi tidigare skrivit om i

STAD, utforskades metoder för att

inkludera fler i spontanidrott och

lek. Ett hinder för deltagande som

identifierades var osäkerheten som

kommer av att inte känna till spelets

regler. Som svar på denna utmaning

spekulerade forskarna och arkitek

ter som deltog i projektet om

att formge nya redskap som vänder

upp och ner på de regler och normer

som ska gälla på en plats. Kanske

kan dessa knasiga lekredskap

som hittades på besök i Nantes

bidra till att skapa en inkluderande

osäkerhet?

CAROLINE DAHL

FOTO: CAROLINE DAHL

Audiofil vegetation

Tjuvlyssna på växterna!

KONST I en utställning, Sonic

Succulents, i Brooklyn Botanic

Garden i New York som pågått under

sommaren ställde konstnären

Adrienne Adar ut tre verk där besökarna

kunde lyssna på växter. Tyvärr

var det inte mycket som hördes när

man stack huvudet i de gula hörlurarna,

men visst är det spännande

att reflektera över vad intresset står

för, när vi inte längre nöjer oss med

att betrakta, och kanske smaka på

växter, utan också vill lyssna?

Vad blir nästa steg?

CAROLINE DAHL

FOTO: CAROLINE DAHL

Svart och vitt

på Møn

Danska ön är Nordens

enda Dark-Sky Park.

PARK Den danska ön Møn, med

sin ljusa branta klint, är mest känd

som en nordisk konkurrent till

Dovers vita kalkklippor. Klinten är en

enastående upplevelse för den som

orkar gå de femhundra trappstegen

ner till stranden, men för att lyfta

fram fler naturupplevelser på ön så

certifierades hela Møn år 2017 som

en International Dark-Sky Park. Det

finns sjuttiofyra sådana runt jorden

men Møn är det första området i

Norden som certifierats av International

Dark-Sky Association, en

miljöorganisation som arbetar för

att skydda den mörka natthimlen

från ljusföroreningar.

Runt om på ön finns olika platser

markerade med liggvänliga runda

bänkar där det är extra bra att betrakta

natthimlen. Ofta sammanfaller

dessa platser med andra sevärdheter

och det finns exempelvis

en Dark-Sky-restaurang, men även

produkter från ön såsom mörk öl,

svarta rågkex och lakritsglass lanseras

med epitetet Dark-Sky.

HARALD KLEIN

Självklart stadsrum

Här har bilarna backat.

STADSRUM Madrid Rio Parks nuvarande

utformning är på något vis

så självklar. Inte i detalj kanske, men

i stora drag. Området kopplar bland

annat samman stadskärnan med det

stora naturområdet Casa del Campo.

Stråket är välfyllt med växtlighet.

Här finns lekplatser och utegym och

många platser att sätta eller lägga

sig ned för en stunds vila.

Här finns stora öppna ytor fria från

motortrafik där folk kan vistas och

röra sig långsamt fram längs med

floden Manzanares som passerar genom

staden. Här syns Madridbor åka

inlines, promenera, springa, cykla

eller bara hänga. Ett riktigt bra offentligt

rum helt enkelt, utformat mitt

i staden. Det är svårt att föreställa sig

att för inte alls länge sedan såg det

helt annorlunda ut här. Under oss går

nämligen en motorväg med tre filer

på var sin sida floden. För några år

sedan låg den i marknivå.

AXEL PIHL

FOTO: JOHAN HULTMAN

Hög densitet

För tätt för kvarter?

STADSRUM Byggnaderna reser

sig höga kring Parc Martin Luther

King i Paris. Tätheten i denna nya

stadsdel, Clichy-Batignolles, i centrala

stadens nordvästra delar är

extremt hög. Kanske är det därför

som den renoverade parken också

FOTO: CAROLINE DAHL

är så välbesökt? Intressant att

notera är att stadsmodellen med

slutna kvarter har fått stå tillbaka

för byggnadskroppar som snarare

är solitärer. Visst är det tätt, men

också varierat.

CAROLINE DAHL

FOTO: HARALD KLEIN

STAD 26 | SEPTEMBER 2019 STAD 26 | SEPTEMBER 2019

10 NOTISER

Bevattning & Fontän

I skuggan

av ett träd

Doften gör susen

Rätt lukt dämpar stress.

Räcker vattnet till?

STADSTRÄD Juli 2019 och nya värmerekord

slås på löpande band i Europa.

I Tyskland visar rekordtermometern

42,3 grader och i städerna

gör värmestrålningen från asfalt och

betong det svårt att vistas ute mitt

på dagen. Räddningen och en stunds

återhämtning finns under de många

och stora träden. Människor vilar i

skuggan några minuter och tar en

klunk vatten. Främlingar byter några

ord med varandra innan man går

vidare till nästa träd eller luftkonditionerad

butikssvalka.

Men även träden lider av hettan.

Alla verkar ha insett värdet av

stadsträdens skugga och till och

med polisen deltar i bevattningen

för att inte träden ska duka under.

En skrämmande tanke far förbi. Hur

prioriterar man när det blir vattenbrist?

Behöver man planera för vilka

träd som ska räddas och vilka som

lämnas åt sitt öde? Kan bevattning

motiveras alls vid vattenbrist?

FREDRIK JERGMO


FOTO: FREDRIK JERGMO

Snart är resan i Luxemburg gratis.

Foto: Thomas Reincke.

Snart är

resan

gratis

Socialpolitiskt beslut

snarare än miljöåtgärd.

TRAFIK Luxemburgs liberalrödgröna

regering har beslutat att göra

all kollektivtrafik i landet avgiftsfri

från och med mars 2020. Sedan tidigare

är kollektivtrafiken avgiftsfri

för alla under 20 år och kraftigt subventionerad

för övriga passagerare.

Avgifterna täcker bara en tolftedel av

kostnaderna.

Luxemburg har stora problem

med trängsel på vägarna. Nästan

200 000 personer från grannländerna

Frankrike, Belgien och Tyskland

pendlar in för att arbeta i storhertigdömet.

Men den avgiftsfria kollektivtrafiken

är i första hand inte en

miljö- och trängselåtgärd utan har

socialpolitiska motiv, enligt BBC.

Liknande exempel finns även i

Dunkerque i Frankrike och i Estlands

huvudstad Tallinn.

KOLBJÖRN GUWALLIUS

HÄLSA I augusti rapporterade Vetenskapsradion

om vad doft betyder

för att en miljö ska ha en stressdämpande

effekt. Att vi påverkas positivt

om vi vistas i naturen när vi är

stressade vet vi sedan länge genom

forskning kring det grönas betydelse

för hälsa och välbefinnande. Men

vilken roll just doften spelar i sammanhanget

har inte varit känt. Nu har

forskarna funnit att doften kanske

är viktigare än man tidigare trott när

det handlar om vad som påverkar oss

positivt när vi är i en park eller skog.

I undersökningen, som genomförts

av ett tvärvetenskapligt

forskarteam från flera svenska

universitet, utsattes testpersoner

för stresshöjande, milda elektriska

stötar. Med hjälp av VR-teknik placerades

sedan personen antingen i en

stad, en park eller i en skog, tillsammans

med riktiga dofter och ljud. I

testet visade det sig att försökspersonernas

stress minskade i parken

och skogen, men inte i stadsmiljön.

– Vi såg att det som hade störst

betydelse för stressreduceringen

inte var kopplingen till den visuellt

gröna miljön eller naturljuden, utan

lukten, säger Marcus Hedblom, ekolog

på SLU, till Vetenskapsradion.

TITTI OLSSON

FOTO: TITTI OLSSON

BVK

BEVATTNINGSKONSULT AB

Gräset är inte grönare någon annanstans.

- Det blir grönare där man vattnar.

Box 740, 182 17 Danderyd

08-522 778 79

info@bvkab.se - www.bvkab.se

BVK

BEVATTNINGSKONSULT AB

12 NOTISER

NOTISER

13

Homo ludens

Planera för rörelserikedom!

PLANERING Sverige har historiskt varit ett föredöme

när det gäller att bereda plats för idrott och aktivitet i våra

urbana miljöer. Men så är det knappast längre. På 30 år har

det byggts hundratusentals nya bostäder, men planeringen

för att ge plats åt rörelse och idrott har knappast hängt

med. I förtätningen försvinner ofta små öppna ytor, föreningslokaler

och platser där man kan leka och idrotta. Under

ett fullsatt seminarium i Almedalen i somras presenterade

Tankesmedjan Movium och Riksidrottsförbundet sin nya

exempelsamling Rörelserik stadsutveckling – Finns det

plats för idrott och aktivitet när tätorten blir tätare? Där

finns en rad goda exempel från kommuner som har tänkt till.

Rapporten finns som pdf på movium.slu.se.

TITTI OLSSON

FOTO: FREDRIK TIGERSCHIÖLD

Badkulturen

lever

Men nya kallbadhus växer

inte på träd.

ARKITEKTUR Kallbadhus minner

ofta om svunna tider då många av

de mer ikoniska husen är uppförda

under tidigt 1900-tal. Några är K-

märkta. Ett av de få nyare invigdes i

Bjärred för 15 år sedan, annars finns

de flesta kvar tack vare att de underhålls.

Men ingenting hindrar att

fler byggs så länge intresset för badkulturen

finns. I Jönköping ska nu

ett kallbadhus uppföras vid Vätterns

västra strand efter en arkitekttävling.

Det vinnande förslaget kommer

från White.

– Det är sällan du som arkitekt

får möjlighet att delta i en tävling lik

denna, de är rätt sällsynta. Att då få

besked om att vårt bidrag kommer

att realiseras, det är en fantastisk

känsla, säger Josef Wiberg, arkitekt.

KOLBJÖRN GUWALLIUS

Källa till irritation

Illustration över Jönköpings blivande

kallbadhus. Illustration: White/Aesthetica

Studio.

Elsparkcyklar inte så miljövänliga.

FOTO: KOLBJÖRN GUWALLIUS

TRAFIK I de större städerna konkurrerar

fler företag om elsparkcykelkunderna,

varav många verkar

släppa fordonen precis där de stiger

av. Inte sällan blir de liggande rakt

över trottoarer. Det här har fått kommunerna

att reagera. I Stockholm

infördes under sommaren särskilda

parkeringsplatser för hyrda elsparkcyklar

som dock inte är tvingande.

I Malmö har politiker reagerat

med krav på ny lagstiftning för att

elsparkcyklarna inte längre ska kategoriseras

som cyklar och därmed

lite längre skulle få parkeras var

som helst, uppger Sydsvenskan.

Elsparkcyklarna marknadsförs

ofta som ett miljövänligt fortskaffningsmedel,

men en livscykelanalys

som har gjorts i USA som MIT Technology

Review rapporterar om ger

vid handen att en resa med en dieseldriven

buss innebär lägre utsläpp

av växthusgaser totalt sett och att en

elsparkcykel bara släpper ut hälften

så mycket som en bensindriven bil.

I livscykelanalysen räknas tillverkning,

leverans, laddning, insamling,

utplacering och avfallshantering av

slutkörda fordon in. I sammanhanget

vägs in att en uthyrd elsparkcykel

ofta bara håller i en till två månader

innan den är slutkörd.

Analysen visar också att bara en

tredjedel av resorna ersätter sådana

som släpper ut mer växthusgaser

och att elsparkcyklarna därför är en

utsläppsmässig försämring snarare

än ett bidrag till hållbar utveckling.

KOLBJÖRN GUWALLIUS

Nu på svenska

Planera för människor

enligt Gehl.

BOK Arkitekten och stadsplaneringsprofessorn

Jan Gehls

bok Byer for mennesker från

2010 kommer nu i en svensk

översättning från Svensk Byggtjänst.

Boken gavs från början

ut på danska och engelska och

är en debattbok där författaren

genom åtskilliga exempel uppmanar

till att städer ska planeras

med människorna och

stadslivet i centrum.

www.tmi-produkter.se Tel. 08-530 668 05


14

NOTISER

SAMTALET

15

Dubbelnominerad!

Hurra ropar vi! STAD kan kamma hem

BÅDE Svenska Designpriset 2019 och

Publishingpriset! Den 17 oktober offentliggörs

vinnarna av Svenska Designpriset,

den 5 november av Publishingpriset.

Håll tummarna för oss!

designpriset.se

publishingpriset.org

Stockholms tidigare hyrcyklar.

Foto: Webbgun.

Lådcyklar

att hyra

Huvudstaden

satsar på nytt.

TRAFIK När Stockholm får ett nytt

hyrcykelsystem nästa år kommer

det att inkludera både elcyklar och

lådcyklar. 7 500 elcyklar och 500 lådcyklar

kommer att finnas tillgängliga

dygnet runt och året om i alla stadsdelar.

Stockholm har tidigare haft ett

hyrcykelsystem men står för tillfället

utan sedan den senaste upphandlingen

överklagats och dragit ut på

tiden. Det nya systemet finansieras

genom en kombination av reklam

och brukaravgifter.

KOLBJÖRN GUWALLIUS

Toaletter utformas för män

Kvinnors behov nonchaleras.

STADSRUM Kvinnor missgynnas

på grund av hur utformningen av

offentliga toaletter ser ut, trots att

kvinnor är i större behov av toaletterna

än män, menar Stiftelsen Tryggare

Sverige i en ny rapport baserad

på observations- och litteraturstudier.

Faktorer som menstruation,

graviditet och amning gör att kvinnor

behöver tillgång till hygieniska

toaletter med rinnande vatten, tvål,

toalettpapper och sanitets- eller avfallspåsar.

Trots det är ett flertal av

de kartlagda toaletterna utformade

främst för män. I fallet med vissa

toaletter finns brister när det gäller

gestaltning och social kontroll vilket

kan bidra till upplevd otrygghet.

Tryggare Sverige ser ett samband

mellan de redovisade faktorerna

och att endast tio procent av dem

som använder offentliga toaletter är

kvinnor – trots att deras behov antas

vara större än männens. Rapporten

efterlyser nya lösningar och modeller

för drift och underhåll av offentliga

toaletter.

KOLBJÖRN GUWALLIUS

Vi gillar ju träd här

i STAD. Det är svårt att

inte fascineras av denna

fantastiska stam på ett

åldrat träd som vägrar ge

upp! Pil vid promenad -

stråk längs stranden i

skånska Bjärred.

Foto: Fredrik Jergmo

FOTO: JOSEPHZOHN.

Subkulturer leker

med stadens gränser

När man pratar om lek med sociologen Erik Hannerz känner han

sig hemma. Han forskar om subkulturer, som han ser som en lek

med identitet i stadsrummet.

TEXT: LENA JUNGMARK. FOTO: EMIL MALMBORG

Erik Hannerz är biträdande lektor och

forskare i sociologi. Han är en av initiativtagarna

till forskningstemat Urban

Creativity på Pufendorfinstitutet

vid Lunds Universitet, en tvärvetenskaplig

plattform där forskare kan samlas kring

ett tema under åtta månader. Temagruppen

Urban Creativity ville undersöka hur staden används

av unga för olika urbana aktiviteter.

I fokus står ungas behov och användning av

stadens offentliga platser. Hur läser och förstår

de grupper som ägnar sig åt graffiti, skate,

dumpstring eller gerillaodling staden? Vilka

värderingar håller subkulturerna samman? Gemensamt

för grupperna är att de testar gränserna

för hur staden kan och får användas rättsligt,

moraliskt och kulturellt.

Med förväntan cyklar jag mot Pufendorfinstitutet,

där jag stämt möte med Erik Hannerz. Jag

hoppas få en djupare förståelse för varför vuxna

ofta har så svårt att stå ut med att barn och

unga själva skapar lekmiljöer, mötesplatser och

aktiviteter. En fråga som jag funderat mycket på

genom åren och som skavt i mitt yrkesutövande

som landskapsarkitekt.

Klåfingriga vuxna

Drivna av välvilja, oro, eller av kommersiella

vinstintressen – oavsett vilka motiv vi har är

vi vuxna ofta snabba med att försöka ställa till

rätta, styra upp och skaffa oss kontroll. Vår oförmåga

att ge utrymme för barn och unga att själva

prova sig fram signalerar misstroende mot

de ungas eget initiativ och egen förmåga. Vari

bottnar denna vår klåfingrighet? Vilken analys

gör en forskare i subkultur av dessa frågor?

– Ett barn möter världen med nyfikenhet och

fascination, medan vuxna oftast redan har be-



16

SAMTALET

Erik Hannerz är sociolog vid

Lunds universitet.

»När samhället

tar över

initiativet och

platsskapandet

för subkulturer

går samtidigt

något av dess

själ förlorad.

stämt sig för vad som är fult eller

fint, tryggt eller otryggt. Dessa

gränsdragningar intresserar mig

mycket, svarar Erik Hannerz.

Barns och ungas friare sätt att

undersöka världen krockar då mot

vuxenvärldens värderingar och

skapade ordning, menar han. Att

fånga upp och anpassa sig till normer

och värderingar är en del av

den nödvändiga socialisering vi

genomgår under uppväxten.

– Men samhället blir fattigt och

stelt om vi inte längre kan acceptera

ungas kreativitet och välkomna

nya sätt att se på världen.

Nyfiket undersökande

Att undersöka världen med nyfikenhet

och fascination är ju en

vanlig definition av lek. När lek

kommer på tal känner sig Erik

Hannerz hemma, uppvuxen med

en mamma som var förskollärare.

Lek intresserar honom, och han

menar att vi leker alldeles för lite

som vuxna.

– Subkulturer kan betraktas

som ungdomars lek med material,

omgivning och identitet. I leken

blir de begränsningar man stöter

på ofta en källa till kreativitet och

problemlösning.

Problemet för subkulturer idag

är att begränsningarna försvunnit.

Allt finns tillgängligt att köpa

och internet öppnar för att jämföra

sig med andra. De låga trösklar

som varit ett särdrag, typiskt för

subkulturer, blir då genast högre.

– Om vi tar skatekulturen som

exempel har sådant som brädor

och tomma swimmingpooler

från början varit tillgängliga

och billiga. Men efter hand har

skate kommersialiserats och

lockar nu med attraktiv och dyr

märkesutrustning.

Blir professionalisering

Foton och film som tidigare spreds

från person till person, eller kopierades

i hemmagjorda fanzines, ligger

numera på nätet. Det blir lätt

att man jämför sig med dem som

är bäst, menar Erik Hannerz.

– Aktiviteten skate rör sig då

bort från lek och närmar sig istället

sportens värld. Det blir en sorts

professionalisering.

Professionalisering och kommersialisering

av subkultur är en

lukrativ affärsidé som säljer både

produkter och image. Lagliga

graffitiväggar och iordningställda

skateparker kan ge en önskvärd

branding till den stad som vill profilera

sig. I ordnad form och inom

de ramar planerarna bestämt kan

subkulturer hjälpa till att höja stadens

attraktivitet och dess värde.

Så sker till exempel i London där

samhällskritisk graffiti sparas för

att den blir en coolhetsfaktor med

ökad turism och stigande fastighetspriser

som resultat.

Drivkraften värdefull

– När samhället tar över initiativet

och platsskapandet för subkulturer

går samtidigt något av dess själ

förlorad, säger Erik Hannerz och

fortsätter:

– Drivkraften – att hitta nya sätt

att se, använda och tolka staden

på – tämjs och platsbestäms. Om

de unga själva tillåts organisera

exempelvis en skatepark lär de sig

en hel massa värdefullt på vägen:

organisation, demokrati, byggande,

materialkännedom. Det är

förresten just de mål som beskrivs

i förskolans läroplan!

Erik Hannerz tankar får mig att

reflektera över min egen yrkeskårs

roll i stadsbyggnadsprocesser.

Som landskapsarkitekter får vi

ofta i uppdrag att skapa attraktiva

platser för barn och unga. Pressade

av tajt tidplan och budget har

vi sällan tid att gå in i utdragna

processer där barn och ungas initiativ

och drivkraft kan tas tillvara.

Förhoppningsvis hinner vi ta reda

på intressen och önskemål från de

unga, men det är inte ofta flexibiliteten

är så stor att vi kan gå utanför

byggbranschens fixerade ramar.

Risken är uppenbar att vi som

yrkeskår pekar ut färdigställda

platser dit unga hänvisas. I värsta

fall innebär det samtidigt att aktiviteten

avvisas på andra platser.

Alla åldrar

Människor i alla åldrar behöver en

stadsmiljö att trivas i. Det gäller

såväl barn och unga som vuxna

och äldre. Behoven är olika men

lappar också över varandra och

möts. Kan staden kosta på sig att

ge unga plats att prova sig fram,

lära sig av sina misstag och hitta

nya kreativa lösningar? Kan vi

vuxna stå ut med att unga gör saker

på nya sätt och låta platser och

aktiviteter få växa fram av egen

kraft? Vill och vågar vuxenvärlden

finnas i ungas närhet som ett stöd

när det behövs? För Erik Hannerz

är just gruppens definition av sin

egen identitet intressant, och där

behövs vi andra som kontrast.

– Subkulturerna behöver samhället

och vuxenvärlden att ta

spjärn emot. Att inte göra likadant

som alla andra är själva meningen

med att leka med identitet och

grupptillhörighet. Då måste också

”alla andra” se och reagera, annars

går meningen förlorad.

Leka ifred

Om lek ska blomstra måste vi få

leka ifred. Så är det för alla människor.

En komplikation med subkulturer

är att de gärna vill klara

av allting själva. Idealet är ”ifred

men med vuxna inom räckhåll”

– egentligen samma förhållande

som bör råda för utformning för

förskolebarns vilda lek på förskolegården.

Erik Hannerz avslutar vårt samtal

med att generöst erbjuda sitt

stöd till samhällsplanerare som är

intresserade av subkulturer och

ungas behov av platser i staden.

– Drömmen är att få samarbeta

med dem som vågar jobba på ett

annorlunda sätt. De som behöver

forskningsstöd men som kanske

motarbetas av politiker och

tjänstemän som fastnat i invanda

mönster.

A R C

Form i funktion

selux.se

A


18 19

INNEHÅLL:

Gatan som kultur ...................................................... 20

Bilen måste in – men hur? .................................... 22

Den urbana detektiven ........................................... 29

Hur står det till med vintergatan? .......................32

Gatan som vattenmagasin .....................................36

DEBATT: En normrevolution är

vad som krävs .............................................................38

Vem gör plats för vem? ............................................39

Gatans

TEMA:

rum

En gata är en öppning.

Gatan skapar tomrum som

ger plats – men för vad?

TEMAILLUSTRATIONER: CAROLINE AXELBLOM

STAD 26 | SEPTEMBER 2019 SEPTEMBER 2019

20

TEMA: GATANS RUM

21

Gatan som

kultur

Gatan har länge, kanske alltid,

haft en betydande roll för rörelse

och kommunikation. Vad händer

om man istället betraktar gatan

som kultur?

TEXT: CAROLINE DAHL

När man tittar på

gamla vykort från

svenska stadsmiljöer

och tätorter ser

man människor och

droskor stå uppställda lite hur som

helst. Ibland ensamma, ibland i

grupp. Trottoaren finns där, också

rännstenen. Vissa gator har storgatsten

som vittnar om gatans betydelse,

och kanske också stadens

framsteg. Kullersten präglar torgen.

Det är tomt, endast några få

lyktstolpar är utspridda i gaturummet.

Förbudsskyltarna lyser med

sin frånvaro men poliskonstapeln

patrullerar uppsträckt och synligt

på många vykort.

Decennier senare domineras

vykorten med torg- och gatumotiv

av bilar. Gatorna är fyllda med

övergångsställen, trafikljus, gatubelysning,

parkeringsplatser, trafikskyltar,

zoner för lastning och

lossning, mittremsor, bussfickor

och gupp. Det är mycket som ska

få plats och trafikens framkomlighet

är prioriterad.

Samhälleligt framsteg

Arkitekten Rem Koolhaas diskuterar

i sin klassiska bok Delirious

New York den modernistiska

planeringsdiskursen ”the culture

of congestion”, som under första

halvan av 1900-talet hyllade trafikens

dominans i stadsbilden som

ett samhälleligt framsteg. Att just

New York med sitt rigida rutnät av

gator och avenyer har frammanat

flera viktiga teorier och debatter

kring gatans roll är kanske inte så

konstigt. Jane Jacobs diskurs är

välkänd. Men det finns fler arkitekter

och planerare som är värda

att påminna sig om.

Stanford Anderson är en av dem

som under 1970-talet redigerade

en antologi om gatan med namnet

On Streets. Anderson påminner

om att gatan under förmodernistisk

tid betraktades som något

negativt, smutsigt och omoraliskt

– den modernistiska planeringen

plockade helt sonika bort gatan i

de nya bostadsområden som anlades

under efterkrigstiden. Kritiken

lät inte vänta på sig. Framför allt

belystes bristerna i social hållbarhet

i de nya områdena.

Vid betydelse

Anderson menade att gatan först

och främst behöver diskuteras

som kultur. Vad betyder det?

Ordet ”kultur” omfattar i sin vida

betydelse allt som människan skapat,

från livsmönster och strukturer

till odling. Ett sådant perspektiv

på gatan kan handla både om

att röra sig längs en gata och att

uppehålla sig på gatan. Det berör

såväl gatans arkitektoniska form

som dess estetiska värde, liksom

hur detta påverkar vad gatan kan

och får användas till.

Men att se gatan som kultur

betyder förmodligen något mer,

något som går bortom klassificerande

diskussioner om form och

funktion. Kanske handlar det om

att lämna inmutade kunskapsfält

och tekniska specifikationer, och

att verkligen börja se gatan som

ett integrerat livsrum. Kanske

ska även byggnaders interiör betraktas

som en del av gaturummet

eftersom de i så stor utsträckning

påverkar vad som kan ske på

gatan.

Goda exempel

Boverket har nyligen släppt en

rapport med goda exempel på

”mångfunktionella gator”. Fyra

funktioner har varit vägledande i

urvalet av projekt: teknisk, social,

ekonomisk och ekologisk funktion.

Rapporten domineras av ett

trafikalt perspektiv och gatans

kulturella funktion lyfts inte fram

specifikt. Det hade varit intressant

om den gjort det – framför allt i tider

när en ny arkitekturpolitik ska

implementeras. Inte heller tar den

upp gatans arkitektur.

Att betrakta gatan som kultur

kan möjligen uppfattas som ganska

abstrakt eller svårfångat. Med

ledning av Stanford Anderson

kanske man kan tolka den

kulturella aspekten

som att se gatan

både som ett system

och som ett

rum. Gatan som

system kan innebära

att gatan

är ett stråk, där

kommunikation och

rörelse förs fram, och

där stråket är kopplat till

ett system med andra sammanhängande

stråk. Gatan som

rum kanske kan beskrivas som en

plats där man vistas, där de som

känner tillhörighet till platsen formar

och präglar både dess fysiska

miljö och atmosfär. Det mest intressanta

uppstår förstås när båda

dessa perspektiv kombineras och

integreras med varandra.

Gatan som plats

Att utveckla gators kvaliteter som

plats har skett tidigare. Utifrån

ett handelsperspektiv är Strøget

i Köpenhamn, som anlades 1962,

en av de mest välkända gågatorna

i världen. På lite närmare håll

finns Kullagatan i Helsingborg

som etablerades redan 1961. Sedan

dess har småskalig handel stått i

fokus. Håller gatans roll nu på att

förändras i takt med att handeln

genomgår ytterligare strukturomvandling

genom att övergå till än

mer externhandel och e-handel?

Affärslokaler gapar tomma på

tidigare attraktiva lägen när fik

och restauranger inte orkar fylla

alla lediga lokaler. Har handelsgatorna

blivit monokulturella?

Kan lösningen vara att återskapa

en mer mångkulturell miljö, där

gator kan användas

för möten och

samvaro utifrån

andra

drivkrafter

än de kommersiella, där

även byggnadernas bottenvåningar

integreras i gaturummet?

Fler eller färre?

Det finns ett annat paradigmskifte

som gatan möjligen också står inför

och som präglar förutsättningarna

att utveckla den som system

och rum: självkörande bilar. Kommer

vi att få fler eller färre fordon

i gaturummet? Kommer utvecklingen

att leda till fler eller färre

trafikregleringar?

Kan det till och med bli så att

det självkörande fordonets ”irritation”

över den oförutsägbara och

ibland lite klumpiga människan

växer så pass att fordonet tvingas

underprestera när någon vinglar

ut i gatan? Kan det gå så långt

att människan blir bannlyst från

gatan och hänvisad till att röra sig

på en annan nivå, under eller över

trafiken?

Eller innebär det en mer bilfri

vardag där multimobilitet och delandeekonomi

gör att stadsmiljön

förvisso innehåller många fler

typer av fordon men att dessa är

betydligt mindre dominanta än

bilen?

Kanske är det dags att börja

betrakta gatan som kultur och därmed

lyfta fram vad gatan ska vara

och för vem – innan detta riskerar

att avgöras genom

tekniska landvinningar

och juridiska

regleringar.


22

TEMA: GATANS RUM

Bilen är fortfarande välkommen i våra bostadsområden

– men på övriga trafikanters villkor. STAD

har besökt ett nyskapat bilfritt område och ett

miljonprogramsområde i omdaning.

Bilen måste in – men hur?

TEXT OCH FOTO: KOLBJÖRN GUWALLIUS

23

Lugnet är påfallande i Vallastaden

i Linköping. Det är en solig

och vindstilla sommarkväll

men bara ett fåtal människor

är i rörelse. På områdets huvudgata,

utformad som ett slags matta

i marktegel, leker ett par små barn med

cykel och sparkcykel utan några vuxna

i den omedelbara närheten. Längre bort

på samma gata krypkör en ensam bil.

På en av de många smala gränderna

står Jennifer Storm och Alfred Spjut

Molin och lastar ur sin bil. De har parkerat

mitt i gränden, som hade blockerats

för andra fordon även om bilen hade

stått närmare sidan. Så trångt är det

om utrymmet.

– Det är bra att det går att komma in

med bil. Jag behövde åka ambulans tidigare

i år och då var det väldigt skönt att

de kunde köra ända fram, säger Jennifer

Storm som är nöjd med sitt område.

Vallastaden är resultatet av 2017 års

bomässa och är lätt att identifiera som

ett bomässeområde tack vare den lekfulla

och varierande arkitekturen. Området

ligger nära universitetet – men förhållandevis

långt ifrån centrala Linköping

– och ingår i en långsiktig strategi för att

bygga ihop staden. I Vallastaden finns

en blandning av upplåtelseformer där

nära hälften, 44 procent, är hyresrätter.

Vid planeringen av Vallastaden har

alla trafikslag tänkts in på samma yta.

Trafiksepareringen är så gott som obefintlig

på såväl huvudgatan i området

som på de smala gränderna. Bara broarna

över Smedstadsbäcken som löper

rakt igenom området är helt bilfria. Det

finns därmed varken bilvägar, trottoarer

eller cykelbanor – enbart shared space

förutom på ett par mer traditionellt utformade

gator.

Jennifer Storms och Alfred Spjut

Molins intryck är att det fungerar som

det är tänkt. Att barn samsas med bilar

på de smala gränderna ser de inte som

något problem.

– Det är många barn som är ute och leker

själva i området. Alla vet att det kan

komma barn så bilisterna kör långsamt.

Det är tyvärr lite ont om parkeringar,

men det är också bra att det inte står

bilar utanför husen hela tiden, säger

Jennifer Storm.

När någon körde lite för fort blev det

diskussion i områdets Facebookgrupp

där många av de boende är medlemmar.

>


24

TEMA: GATANS RUM

25

>

Någon lade upp ett foto på bilens registreringsnummer

och personen fick skämmas.

Men i det stora hela fungerar det

bra när det gäller bilarna, enligt Jennifer

Storm och Alfred Spjut Molin.

Så kallade shared spaces har varit föremål

för diskussion under relativt lång

tid, främst ur ett trafiksäkerhetsperspektiv.

En anledning till att de har vunnit

genomslag är ett EU-projekt som har

uppmuntrat den här typen av planering.

I Sverige finns också Boverkets byggregler

som mer eller mindre ofta tvingar

fram shared spaces när man inte vill

planera in rena asfaltgator med trottoarer

utanför bostäderna eftersom tillgång

med bil måste garanteras. Byggreglerna

kräver att man kan angöra med bil max

25 meter från sin entrédörr och omöjliggör

därmed i princip nybyggda bilfria

områden i Sverige.

Meningarna går delvis isär när det

gäller hur väl shared spaces fungerar.

De flesta trafikanter anpassar sig enligt

studier till platsens struktur, håller låga

hastigheter och tar hänsyn till medtrafikanter.

Man vet sedan tidigare att risken

för svåra olyckor där bilar är inblandade

sjunker drastiskt vid lägre hastigheter.

Alla tycks vara överens om att ett

shared space kräver hastighetsdämpande

åtgärder för bilister i någon form,

åtminstone vid infarterna. Det är också

viktigt att utformningen av rummet tydligt

signalerar till bilister att det finns

oskyddade trafikanter i området samtidigt

som det signalerar till oskyddade

trafikanter att bilar kan komma. Det är

inte helt enkelt att åstadkomma eftersom

man ur bilistens perspektiv behöver

förmedla känslan av gågata så att man

inte kör för snabbt eller ouppmärksamt.

Fotgängaren behöver å sin sida få en

känsla av bilväg för att inte slappna av

för mycket.

En studie som Tyréns gjorde 2007 på

uppdrag av SKL, Sveriges kommuner

och landsting, visade att samspelet

mellan olika trafikanter på undersökta

shared spaces fungerade bra men att

en förutsättning för det var att bilarnas

hastighet gick att få ner till 15–20 kilometer

i timmen. Sådant som upphöjning

av platsen och avsmalnad infart hade

betydelse.

En rapport från Trafikverket 2010 lyfter

vikten av att ta hänsyn till barn, äldre

och grupper med olika funktionsvariationer

som påverkar orienteringsförmågan

när shared spaces anläggs. Enligt

rapporten togs inte sådana hänsyn i tillräckligt

stor utsträckning i många av de

tidiga shared space-projekten.

En studie från VTI, Statens väg- och

transportforskningsinstitut, som publicerades

2019 pekar på att ytterligare

åtgärder kan krävas. Forskarna undersökte

hur olika åldersgrupper upplevde

ett shared space när det fanns stora

blomkrukor utplacerade som styrde

biltrafiken till tydliga stråk så att ytan

blev relativt bilfri och jämförde med hur

samma yta upplevdes utan blomkrukor.

Resultatet blev att ytan inte upplevdes

som särskilt osäker av oskyddade trafikanter

men att den upplevda osäkerhet

som trots allt fanns minskade när det

fanns tydliga avgränsningar inom ytan.

Forskarnas förslag är att shared spaces

ersätts av ”gemensamhetsytor” med tydligt

markerade säkerhetszoner.

Linda Moström är landskapsarkitekt

på Linköpings kommun. Hon har följt

utvecklingen av Vallastaden och hennes

intryck är likt de boendes att trafiklösningarna

fungerar som de är tänkta. Någon

stor utvärdering har inte gjorts ännu

eftersom man vill vänta tills folk har bott

lite längre tid i området.

– De praktiska funktionerna, att man ska

kunna ta sig fram som gående och att

man ska kunna köra fram till sin entré

och köra vidare, fungerar. När jag har

besökt Vallastaden med mina barn så

har de börjat vimla runt så fort de har

kommit in i området. Barnen upplever

att det är deras plats. De upplever hela

gaturummet som tillgängligt och att

man inte måste hålla sig intill fasaderna.

På det sättet tycker jag att det fungerar.

Miljön känns spännande och lekfull, säger

hon.

Även om alla trafikslag ska kunna

samsas betyder det inte att alla kör in i

området med bil. Det finns gatuparkering

för rörelsehindrade och för bilpoolsbilar,

vars laddstolpar står uppställda

utmed huvudgatan, men annars är det så

gott som bilfritt. Bilägande är i området

ungefär hälften så vanligt som i centrala

Linköping.

Sopbilar behöver inte köra in eftersom

man har centralt placerade sopnedkast.

>

Hugo Theorells gata utgör

huvudstråket i Vallastaden

där alla trafikslag blandas.

Linda Moström, landskapsarkitekt,

Linköpings

kommun


26

TEMA: GATANS RUM

27

Broparken med Smedstadsbäcken

går rakt

igenom Vallastaden. Det är

i stort sett den natur som

finns inne i stadsdelen.

Vasatorpsvägen längs

Drottninghög är en stadsgata

med blandade funktioner.

Planer på flerfamiljshus

finns.

Malin Kratz, besökssamordnare,

Linköpings

kommun

>

Därifrån leds soporna vidare via en så

kallad sopsug som går genom en kulvert

till ett soprum för hela stadsdelen.

Boende låser upp sopnedkastet med en

tagg och betalar utifrån vikten för att

minimera felsortering av sådant som ska

lämnas till återvinning.

– Kulverten är en av anledningarna till

att man har kunnat bygga så tätt, berättar

Malin Kratz, besökssamordnare på

Linköpings kommun som visar STAD

runt i området.

Inte heller brandbilar ska köra in på

gränderna. Man har istället planerat

in lägre hus inne i kvarteren som kan

släckas med slang utan stegbil. Att försöka

hålla bilar helt utanför området har

däremot inte varit ett alternativ.

– I mitt jobb som landskapsarkitekt

brukar jag försöka få det till att vi inte

behöver anlägga regelrätta vägar. Det

kanske inte behövs en asfaltväg för sopbilen

utan den kanske kan få åka med

ena hjulet på asfalt medan det andra går

i en hård gräsyta. Det finns så många

krav och ska vi addera alla blir det asfalt

överallt. Det gäller att vara kreativ så att

vi inte får hemska miljöer, säger Linda

Moström.

Enligt Linköpings kommun hörs

mycket lite kritik mot trafiklösningarna

i Vallastaden. Den kritik som finns rör

främst barriäreffekterna av den sedan

tidigare existerande Kunskapslänken,

en bred gata som främst är till för kollektivtrafik

och som löper längs stadsdelens

norra kant. Men här blir det besvärligt

– gatan är svårläst för en gående på

grund av sina kollektivtrafikkörfält.

De boende måste korsa gatan för att nå

stadsdelsparken med dess odlingar, förskolan,

idrottsplatsen och naturområdet

som breder ut sig på andra sidan vägen.

30 mil sydväst om Vallastaden ligger

stadsdelen Drottninghög i Helsingborg.

Den byggdes 50 år tidigare under miljonprogrammet

som ett helt trafikseparerat

område med 100 procent hyresrätter

inom allmännyttan. Området omgärdades

av trafikleder och större vägar och

hade bara infarter till parkeringsplatser

i dess utkanter.

Drottninghög räknas som ett riskområde

av polisen, vilket innebär att det är

nära att betraktas som särskilt utsatt.

Vissa av husen har eftersatt underhåll

men området har också många av de

kvaliteter som brukar uppskattas i miljonprogramsområden:

stora grönytor,

och inte minst en avsaknad av biltrafik.

Som ett led i att både höja områdets

status och att minska bostadsbristen i

kommunen har en förtätning av Drottninghög

påbörjats. På grund av tillgänglighetskraven

är det enligt regelverket

omöjligt att låta bli att dra in bilgator i

ett område när nya hus byggs. Reglerna

säger ingenting om hur gatorna ska se ut

eller hur fort man ska kunna köra på dem

– så länge de är framkomliga, som i Vallastaden,

är de godkända. Men de måste

finnas, vilket påverkar hur stadsdelen

kan byggas ut.

En del av förnyelsen är ett torg som

görs om vid Drottninghögs gamla centrum

i kanten av området, där bland

annat en mataffär har fått lämna plats

åt flerfamiljshus med lokaler i bottenvåningarna.

På torget kommer bilar att få

köra via en lätt slingrad gata som det är

enklare att inte köra in på om man inte

har ett ärende till torget. En ny gata för

bilar anläggs på husens baksida. Torget

är inspirerat av en liknande lösning

utanför köpcentrumet Caroli i centrala

Malmö.

– Det kan vara ganska komplicerat att

låta bilar köra över ett torg, men det finns

många torg som ändå fungerar med bilar.

Ytan utanför Caroli fungerar ganska väl.

Man har gjort det väldigt vackert genom

placeringen av träden – trafiken måste

anpassas efter dem. Man ska inte heller

överdriva mängden bilar som kommer,

säger Alfred Nerhagen som är landskapsarkitekt

på Helsingborgs stad.

Han är kluven till shared spaces och

mån om att man hittar fungerande lösningar.

För närvarande pågår planeringen av

en gata som ska dras längre in i Drottninghög.

Från början fanns en tanke om

att gatan skulle dras längs en park rakt

igenom området och möjliggöra genomfart,

men den idén har skrotats. Nu blir

det en enkelriktad slinga eller en kort

återvändsgränd.

– Tidigt i projektet pekades parkstråket

ut som hjärtat i området där alla samlas.

Det var därför vi lade en stor lekplats

där. En bilväg hade slitit sönder området.

Att dra en gata igenom någonting som

redan fungerar som en mötesplats är

ingen bra lösning, säger Alfred Nerhagen.

Det är stor skillnad på att nyanlägga

ett område på tidigare oplanerad mark

och att bebygga ledigt utrymme i ett befintligt

område. Miljonprogrammets lägenhetsområden

byggdes med trafikseparering

som en av de bärande idéerna.

Ödsliga ringvägar och stora parkeringsplatser,

men där innanför ofta helt fritt

från motorfordon. I den mån oskyddade

trafikanter behövde korsa bilvägarna

skulle det ske via broar eller tunnlar.

– Är det bra med bilar i sådana här

områden? Det är inte helt lätt att svara

ja eller nej på den frågan. Vi ser att det

finns ett stort behov av att köra in med

bil eftersom folk gör det. De kör på cykelbanor

och på gräsmattor. Det är ett

problem. Ytorna förstörs, men det värsta

är att ingen väntar sig att det ska komma

en bil där – och så kommer det plötsligt

en, säger Alfred Nerhagen.

Det finns också en politisk vilja att

möjliggöra bilanvändning eftersom det

kopplas ihop med områdets attraktivitet.

Charlotte Svensson är planarkitekt på

Helsingborgs stad. Hon tycker inte att

det är oproblematiskt att släppa in bilar i

ett område när man förtätar.

– Det handlar mycket om barnperspektivet.

Det blir mer oro. Vi kan inte

bara dra in bilvägar utan att se till att

det finns möjligheter för barn att röra

sig på sina egna villkor. Det finns också

målkonflikter när det ska in ett trafikslag

till: Vem är man i vägen för? Var kan

man parkera?

Samtidigt ser inte heller hon att man

helt kan hålla bilarna utanför de gamla

miljonprogrammen om de ska fungera

med dagens samhällen. Man får konstatera

att områden som Drottninghög

byggdes i en annan tid och kan behöva

anpassas till dagens förutsättningar.

– Det var skapat för den tidens användning,

men det är mycket som har

förändrats. Tidigare fanns ett centrum

som servade både Drottninghög och det

intilliggande området. Nu finns stormarknader

utanför området. Det är inte

samma sak som ett stadsdelscentrum

men det finns ett behov av att tänka om

när det gäller centrum.

Samtidigt som bilar släpps in på områden

som tidigare har eller skulle ha

reserverats för oskyddade trafikanter

pågår en rörelse i motsatt riktning på

större vägar där bilarnas hegemoni

minskar. När Helsingborgs stad delvis

överger trafiksepareringen inne i Drottninghög

överger man samtidigt idén om

en trafikled utanför. Längs området löpte

>

Charlotte Svensson,

planarkitekt, Helsingborgs

stad

Alfred Nerhagen, landskapsarkitekt,

Helsingborgs

stad


28

TEMA: GATANS RUM

29

Lekplatsen mitt på Drottninghög

lockar barn från

stora delar av staden.

>

Konstnärlig forskning

Lisa Torell är utbildad vid Konstfack och

har varit bosatt i Norge de senaste sex

åren där hon undervisat och ägnat sig åt

konstnärlig forskning på Kunstakadefram

till i fjol en bred, fyrfilig infartsled,

kantad av skogsremsor på båda sidor,

utan gång- eller cykelbanor och med

70 kilometer i timmen som hastighetsbegränsning.

I dag är Vasatorpsvägen

omgjord till en stadsgata med cykelbana

och trottoar på sidan. Liknande projekt

finns på flera orter. Ett exempel som har

nått något längre är Råbyvägen i Uppsala.

Exemplet tas upp som ett bland flera

projekt i en ny rapport som Boverket tagit

fram på uppdrag av regeringen.

Till att börja med ska Drottninghögssidan

av Vasatorpsvägen bebyggas tätt

intill trottoaren och hastigheten har

sänkts till 40. Här har också Helsingborgs

nya stombusslinje placerats i separata

mittförlagda busskörfält.

– Vi har fått göra vissa kompromisser

i utformningen. De som ska bygga

hus har efterfrågat gatuparkeringar och

fler in- och utfarter. Men eftersom gatan

också måste fungera som en matarled

vill man inte ha för många störningar

längs sträckan, säger landskapsarkitekten

Alfred Nerhagen.

Han tycker att framkomligheten för

trafiken fortfarande är lite för mycket i

fokus.

– Man vill inte ha störningar men

egentligen är det kanske precis vad man

borde ha. Vill man att folk håller 40 kilometer

i timmen behövs en viss mängd

störningar. Jag tror att man är överdrivet

rädd för störningar. Förmodligen ger

det sig med tiden.

När bilar släpps in på traditionellt bilfri

mark – medan oskyddade trafikanter

tillåts ta av mark som traditionellt varit

reserverad för bilar – går det inte låta bli

att snudda vid tanken att alla gator på

sikt är på väg att bli likadana. Men dit är

vi kanske inte på väg, även om gatorna

blir lite mindre olika varandra än vad de

har varit tidigare.

Den urbana

detektiven

Under sina etnografiska stadsvandringar

riktar performancekonstnären Lisa Torell

blicken mot den urbana miljön. Victoria

Machmudov träffade henne i våras i

samband med utställningen Trottoaren,

ett mästerverk.

TEXT: VICTORIA

MACHMUDOV

Vi befinner oss på Marabouparken

konsthall i Sundbyberg utanför Stockholm.

Det är någon dag före nedtagningen

av utställningen Trottoaren, ett

mästerverk – eller ”avinstalleringen”

som Lisa Torell själv väljer att kalla det.

Tillsammans med kollegan Johanna

Gustafsson Fürst har hon utvecklat en

metod som kommit att ingå i bägges

konstnärliga praktiker och som går ut

på att integrera besökarna i en nedtagningsprocess

samt ge dem insyn i utställningsarbetet.

Samtidigt som konstnärerna plockar

ihop stolar och tar ner upphängda verk

tillsammans med publiken samtalar

de om valen av verkens placering och

reflekterar öppet kring resultatet. På

lokalens vita väggar projiceras videoverk

som ursprungligen kom till i dokumentationssyfte.

Dessa utgör en del

av Torells avhandling Potential of the

Gap, ett forskningsprojekt som genom

en platsrelaterad praktik berör frågor

som kretsar kring offentlig kontra semioffentlig

plats, men också frågor kring

den platsrelaterade konstens roll i ett

musealt sammanhang.

– Utanför den här utställningen betyder

egentligen verken ingenting eller

andra saker, då är de bara lösa delar. Det

är ihop med kontexten som de får sin

specifika mening.

>

»Att dra en gata igenom

någonting som redan fungerar

som en mötesplats är ingen

bra lösning.

ALFRED NERHAGEN



30 TEMA: GATANS RUM 31

»Stads planeringen avslöjar om det

är ett samhälle som vi delar eller

ett individsamhälle.

Lisa Torell visade sin utställning

Trottoaren, ett mästerverk på

Marabouparken konsthall

våren 2019.

FOTO: JEAN-BAPTISTE BERANGER

FOTO: ERIC ANDERSSON

>

miet i Tromsø. 2016 gav hon i samarbete

med Konstfrämjandet ut antologin Plats

till plats i vilken hon tillsammans med

åtta andra konstnärer delar med sig av

sina tankar om platsrelaterad praktik.

(Som barn tillbringade hon mycket tid i

natur- och industriområden och det är

så intresset och upptäckarlusten vuxit

fram.) I över ett decennium har hon verkat

i offentliga rum och granskat olika

samhällens infrastruktur.

– I det offentliga rummet har man lika

juridiska villkor, man har samma rättigheter.

Men det är också ett rum där man

tydligt kan känna om man är papperslös

eller hemlös, där man som människa kan

känna om man är exkluderad eller inkluderad.

Det är en plats med en massa politik

runtomkring och där vi alla på det

hela taget har lika stor rätt att befinna

oss, säger Lisa Torell och tillägger:

– Intressant nog innebär detta en dubbelhet

som gör att man både är mer lika

med alla samtidigt som man blir mer avklädd,

medan när man till exempel jobbar

med en konsthall är mer skyddad av

den strukturella hierarkin som det innebär.

Nakenheten är det som lockar mig

till det offentliga rummet, och systemen

där alla människor i oss syns.

Trottoaren i fokus

Kärnan i Trottoaren, ett mästerverk är en

av de viktigaste gångytorna vi har, nämligen

trottoaren. Lisa Torell blir lyrisk.

– Trottoaren är en fantastiskt offentlig

plats! Den är inte till för konsumtion,

utan bara för att skydda den enskilda

personen från att bli påkörd av trafiken,

för att den ska kunna ta sig fram.

Den specifika plats som undersöks

behöver inte uppfylla några särskilda

kriterier, menar Lisa Torell, som inom

ramen för forskningsprojektet, vid sidan

om Tromsø, utforskat städer som Venedig,

Gdansk, Istanbul och Norrköping.

Varje land har sitt eget regelverk men

gemensamt är att alla ingår i ett system

och följer en struktur som Torell i sin tur

kan förstärka.

– Varje plats är beroende av sin politik,

tillsammans med publiken, och med en

nyfiken blick!

I hennes videoinstallationer påpekas

både forna och aktuella tillgänglighetsbrister

i stadsmiljön som framförallt

drabbar minoriteter. Här redogör

Lisa Torell för begreppen queer och

funktionsvariationer ur ett historiskt

perspektiv samtidigt som hon målar på

stora frottage med pastellkritor för att

synliggöra viktiga markeringar. Hon

tar upp hur den kvinnliga befolkningen

under en tid begränsats av att publika

toaletter enbart bestod av pissoarer. I filmen

Trottoarkanten fasas ner kritiseras

anpassningen till cyklister och rullstolsburna

på trottoarer runt om i Tromsø.

Jag frågar vilka platser som lyckats

bäst med inkludering i stadsmiljön.

– I Norge, där jag har bott i nästan sex

år nu, har man lyckats allra sämst. Norge

har fruktansvärt dålig stadsplanering.

Där är det du som privatperson som bestämmer

om du ska sanda/skotta eller

ej vilket betyder att ingen gör det! Så ser

det generellt ut i hela landet. Systemet är

baserat på att var och en tar ansvar. Det

är jättefint på ett sätt men det bygger

också på att man har tid, har en fungerande

kropp och pengar.

Visar värderingar

Vad kan man utläsa om samhällsplanering

utifrån trottoaren?

– Jag tycker att man ser väldigt tydligt

från land till land vilket intresse man har

för befolkningen, hur mycket människor

är värda och också hur rikt ett land är

– hur demokratiskt det är.

Stadsplanering avslöjar om det är ett

samhälle som vi delar eller ett individsamhälle,

menar Lisa Torell.

– Det finns en anledning till att bänkar

i det offentliga rummet ser likadana ut.

Det signalerar till medborgare att bänkarna

är till för allmänheten. Om alla

hade sett olika ut hade man kanske tänkt

att de varit privata och då hade man kanske

inte vågat sätta sig där.

Med sin konst hoppas Lisa Torell

blottlägga tillkortakommanden i uppbyggnaden

av staden samtidigt som hon

önskar att göra folk mer medvetna om

sin närmiljö, lyfta fram hantverk som vi

annars inte uppmärksammar och belysa

hur dessa grundstenar fyller en viktig

funktion för olika samhällsgrupper beroende

på behov.

Lyfter fram yrkesutövare

Ofta bär hon reflexväst i sitt arbete,

något hon medger kan uppfattas som

en appropriering men som även kan ses

som ett sätt att lyfta fram en viss typ av

yrkesutövare.

– Folk tänker överlag att asfaltering

sker maskinellt men det finns alltid en

person närvarande som ser till att få asfalten

att ligga i en speciell lutning så att

bilar inte kör av vägen. Det är ingenting

man lär sig på några timmar.

Lisa Torell är performancekonstnär.

»Trottoaren är en

fantastiskt offentlig

plats!

FOTO:RO BOT



32

TEMA: GATANS RUM

33

Hur står det till

med vintergatan?

Få planerare och arkitekter verkar ha vit färg på sin palett.

I Kiruna är det hur som helst nödvändigt att planera för vintergator.

TEXT: ANNA LENNINGER

Vi uppmärksammar i allt

större utsträckning att

vegetation och vatten blir

byggstenar i egen rätt,

att stadsplaneringen har

gröna och blå agendor (läs om regnbäddar

på sid 36). Men var är vintern,

var är snön? Varför kompletteras inte

färglistan med vitt? Trots att Skandinavien

hyser några av världens nordligast

liggande tätorter är det påfallande hur

starkt sommaren präglar föreställningarna

om hur offentliga ytor används, och

följaktligen hur de designas.

– Vintern ses främst som ett skötselproblem,

säger David Chapman. Snö

tenderar främst att bli något som ska

transporteras bort och halka något som

ska bekämpas.

David Chapman är arkitekt och stadsplanerare

och verksam vid Institutionen

för samhällsbyggnad och naturresurser

vid Luleå tekniska universitet. Tillsammans

med forskare inom folkhälsa har

han bland annat undersökt förutsättningarna

för det han kallar soft mobility,

det vill säga hur människor tar sig fram

i stadslandskapet under vinterförhållanden

till fots, på skidor, skridskor, cykel

eller annat icke motordrivet vis.

Planerare borde tänka om. De borde

aktivt formge stadsmiljöer ur ett vinterperspektiv.

David Chapman förundras

över att stadsplanerare verkar arbeta li-

kadant, jorden runt, oavsett terräng och

andra lokala förutsättningar.

Han efterlyser bättre anpassning till

lokala förhållanden – till snö, is och vind.

*

Krister Lindstedt från White Arkitekter

har ingått i den stora grupp planerare

som tagit fram Kiruna Utvecklingsplan,

den översiktsplan

som anger riktlinjer

för den pågående byggnationen.

Han har lagt märke

till hur frågor kring vind,

vatten, ljus och vegetation

fått en helt annan tyngd

inom stadsplaneringen under

de senaste åren, och hur detta påverkar

både tekniska och upplevelsemässiga

aspekter. Han instämmer i att

kunskap generellt kring snö, och hur

man bygger städer och gator i snörika

regioner, är låg. Att ta hänsyn till vinter

är dock oundvikligt vid planeringen av

nya Kiruna.

Tätorten Kiruna grundades när LKAB

påbörjade brytning av järnmalm. Samhället

fick sin stadsplan, som band samman

gruvbolagets bebyggelse med ett

växande municipalsamhälle, fastslagen

1900. Denna första stadsplan kallas

ibland för landets första ”naturliga stadsplan”

och har prisats för att arkitekt P O

Hallman tog hänsyn till terräng och

klimat. Han bröt med det förhärskande

rutnätsidealet genom ett ickelinjärt

gatunät som påminner om äldre tiders

organiskt framvuxna bebyggelse.

Krister Lindstedt är osäker på hur

starkt klimataspekter i realiteten styrt

P O Hallmans Kirunaplan. Klart är dock

att staden byggdes utifrån landskapets

förutsättningar. Planen tog hänsyn till

topografi och väderstreck och strävade

efter att i mesta möjliga mån släppa in

den lågt stående solen. Kritik har framförts

mot den nya stadens placering.

Man hävdar att det kommer att bli en

kallare stad.

– Det stämmer att den nya staden

ligger lägre och får en östligare orientering.

Men det lägre läget kan ge fördelar

vad gäller vinden och bidra till att upplevelsen

av kyla mildras, säger Krister

Lindstedt.

Han menar att den största förlusten

i förhållande till Hallmans plan är att

staden inte längre vetter mot väster med

kvällsljuset och utblickarna mot Kebnekaise.

För majoriteten invånare utgör

det omgivande landskapet en bärande

del av själva staden Kiruna, och präglar

upplevelsen av vad det innebär att vara

Kirunabo. Därför är det viktigt att också

i den nya planen låta gatunätet tydligt

leda ut i landskapet, om än i nya riktningar.

En viktig princip för planarbetet

har varit att det omgivande landskapet

även i fortsättningen ska prägla Kiruna,

samtidigt som hårda klimatvillkor

måste hanteras.

Förutom invånarnas

starka koppling till landskapet

framkom i medborgardialoger

tydliga önskemål om att ge det nya Kiruna

bättre förutsättningar för spontan

interaktion mellan människor. Främst

unga och kvinnor har framfört önskningar

om att i vardagen kunna möta

andra – när man handlar, hämtar barn

eller besöker biblioteket.

Dagens Kiruna är en starkt bilberoende

ort. Den nya planens vision är att

genom att bygga bostäder i tätare kvarter,

satsa på kollektivtrafik och genom

utformning av gator, trottoarer samt

cykel- och sparkvägar underlätta för

andra former av förflyttning. I Utvecklingsplanen

betonas

vikten av att fotgängare och cyklister

ges god framkomlighet. Fordonstrafik

kommer att tillåtas på i princip alla gator,

men planeringen utgår från att prioritera

goda förutsättningar för ”mjuka”

trafikanter och kollektivtrafik. Hela centrala

stadskärnan och hela handelsgatan

utformas för att inte ha någon fordonstrafik

alls, annat än tillgänglighetsangöring.

Det ska vara möjligt för Kirunabor

att nå alla viktiga samhällsfunktioner

utan att vara beroende av bil.

Det nya gatunätet får i de centrala

delarna ett skelett med rutnätskaraktär.

Ett antal genomgående gator binder

ihop olika stadsdelar och leder ut i landskapet.

Gatunätet är inte strikt vinkelrätt

utan orienteras så att förhärskande

vindar från norr bryts.

Bebyggelsestrukturen blir allt mer

uppbruten ju längre ut från stadskärnan

man kommer. Det skapar ett finmaskigt

nät av gångvägar inom kvarteren. Gående,

cyklister och användare av sparkstötting

kan göra flera olika vägval – ”så

erbjuds en varierad rumslig upplevelse

och alternativa gator för alla vindar”,

som det står i utvecklingsplanen.

Sparkstöttingen är ett uppskattat

fortskaffningsmedel förutsatt att snö får

ligga fri från sandning. Många cykelbanor

ska under vintermånaderna också

vara farbara med spark. Ända in till det

centrala torget ska det finnas spår för

skidor och även möjlighet att komma

fram med hundspann. Snöskoterleder

som i dagsläget

ligger utanför bebyggelsen

inkorporeras i eller

ansluts till det framtida

gatunätet.

Utvecklingsplanen

presenterar principskisser

för olika gatutyper.

Befintliga flerfiliga genomfartsgator

minskas ner till enbart

ett körfält i vardera riktningen.

Den frigjorda ytan fördelas mellan trottoar,

cykel/sparkbanor och zoner som

kan användas för möblering, plantering

och temporära snöupplag. Närmast körfälten

görs plats för kantstensparkering

eller vid behov snö. Nya lokal- och bostadsgator

blir smalare, med mellan 12

och 17 meter mellan fasaderna. >


34

TEMA: GATANS RUM

35

»Att ta hänsyn till vinter

är dock oundvikligt vid

planeringen av nya

Kiruna.

>

I stadskärnan blir delar av handelsgatan

utformad som gågata. Det är den

enda gatutyp som saknar separat cykelbana,

men med en 3-meters zon längs

fasaderna markerad som minimimått för

snöröjning.

Solitära träd i gaturummet eller trädrader

längs gatorna kommer inte att

anläggas med tanke på snöröjning och

snöupplag. Istället kommer nya träd att

placeras i grupp på utvalda platser eller

vid gatukorsningar. På kvartersmark är

det möjligt att plantera träd och på så vis

bidra till stadens grönska.

En gatas uppgift är primärt att vara en

funktionell yta för förflyttning av människor

och ting. I samtida stadsplanering

finns dessutom strävan efter att bygga

rum för det mellanmänskliga mötet och

det som ospecificerat benämns ”upplevelse”.

Sex gator ska stråla samman i Kirunas

nya stadstorg – eller utgå därifrån, beroende

på hur man ser det. Gatorna utgör

stommen i ett gatunät som förbinder alla

stadsdelar med centrum. Gaturummen

närmast torget är de delar av staden

där flest människor förutsätts röra sig,

ditlockade av handel, kultur, kommunal

service och stadens resecentrum.

Bottenvåningarnas beskaffenhet

och utnyttjande delas in i tre grupper

utifrån hur starkt de anses berika livet

på gatorna i stadskärnan: aktiva, öppna

respektive stilla fasader. Aktiva fasader

har stora upplysta fönsterpartier, många

entréer som utan nivåskillnad är tillgängliga

direkt från gatan. Här får butiker,

serveringar, kultur, service och viss

kontorsverksamhet etableras.

Bilparkering får inte förekomma framför

en aktiv fasad. Inte heller får de aktiva

fasaderna hysa bostäder. De inryms

i stilla fasader i lägen där man inte anser

att den kommersiella dragningskraften

är så stor. Där öppna fasader föreskrivs

kan bostäder utformas i form av bokaler

eller stadsradhus, eller som gemensamhetslokaler

för flerfamiljshus. Olika former

av publik verksamhet och även förskolor

kan ha entréer i en öppen fasad.

*

Än existerar inga nya centrala gaturum

i Kiruna att utforska. Det är för tidigt att

veta om efterfrågan på kultur, service

och handel möter ett utbud på en nivå

som skapar det stadsliv som eftersträvas.

Visionsbilderna antyder att en promenad

längs gågatan kommer att vara förvillande

lik den i många andra städer.

En stad som enligt David Chapman

kommit långt med att aktivt planera för

vinter är Edmonton i Kanada. Stadens

Winter Design Guidelines drar upp riktlinjer

för hur byggnader, gator och andra

offentligt tillgängliga stadsrum bör utformas

för att göra dem attraktiva under

den långa vintern. Forskning kring hur

cykling kan göras mer attraktivt vintertid,

och hur vägledning kan ske bland

annat med hjälp av olika ljuskällor, pågår

också i Kiruna, i projekt som bedrivs genom

Kiruna Sustainability Center.

– Vintertid kan man behöva komplettera

med andra lösningar än målad vägvisning

på vägen, säger David Chapman.

I subarktiska regioner märks klimatförändringarna

bland annat genom mindre

stabilt och kallt vinterväder. Den vita

snöns förmåga att reflektera ljus är betydelsefull

för hälsan och välbefinnandet

för alla som lever i regionen. Detta är,

påpekar David Chapman, en aspekt av

klimatförändringarna som är lika viktig

att adressera som den kring omväxlande

slask och isbildning när temperaturen

fluktuerar kring noll.

Stadshuset och konstmuseet Kristallen

i Kiruna tronar i ensamt majestät i det

som ännu inte är en stadskärna. Henning

Larsen Architects har låtit klä fasaden

med italiensk granit som visat sig tålig för

arktiskt klimat på byggnader i Alaska och

i Kanada.

Graniten är enligt arkitekterna lika

skimrande som snö och skiftar i färg med

ljus och årstid. Kanske ett exempel på just

den materialhantering som David Chapman

efterlyser.

Det går inte att bortse

från vintersäsongen när

man planerar nya Kiruna.

Foto: White arkitekter/

Ghilardi+Hellsten.


36 TEMA: GATANS RUM 37

Gatan som

vattenmagasin

Vatten i lagom doser och på rätt plats välkomnas i urbana miljöer.

Men det besvärliga vattnet kräver ändå mest.

TEXT: ANNA LENNINGER

Uppsala står likt andra kommuner

inför utmaningar

inom stadsbyggnad när de

planerar nya stadsdelar för

en ökande befolkning. För

Uppsalas del handlar det om att skydda

åsen från föroreningar och säkra tillgången

till rent grundvatten samtidigt

som staden växer. Att utveckla, bygga

och testa dagvattenhantering i bostadsgator

är en del av ett nödvändigt arbete

för att skydda grundvattnet och Uppsala

kommun har varit tvungen att utveckla

ny teknik för att kunna tackla dessa utmaningar.

På ytan ser en regnbädd ut som en

plantering med träd, buskar och/eller

örter. Under mark finns stora volymer

stenkross, som bildar en markstruktur

med stora hålrum. För det mesta är

hålrummen luftfyllda men vid kraftig

nederbörd fungerar bädden som ett vattenfyllt

fördröjningsmagasin.

– En gata med regnbäddar blir en grönare

gata, konstaterar Ronnie Nilsson,

landskapsarkitekt på stadsbyggnadsförvaltningen

och projektledare för allmän

platsmark i stadsdelen Rosendal.

Projekt med regnbäddar finns på

andra håll i Sverige, men inte i samma

skala och inte framsprungna ur motsvarande

behov som i Uppsala.

Renande förmåga

Det är vegetationens vattenrenande

förmåga som skiljer regnbäddarna från

”vanliga” fördröjningsmagasin. En hinna

av bakterier på rötter och nerfallna

växtdelar binder olika föroreningar och

hindrar dem från att följa med vattnet

vidare ut i recipienten. Processen påminner

om det som sker i rotzonsanläggningar

vid reningsverk.

Eftersom tekniken är oprövad i vårt

klimat vet ingen hur länge planteringens

renande förmåga varar och därför är det

en av de funktioner som kommer att studeras

över tid. I samarbete med forskare

från Luleå tekniska universitet kommer

prover på vatten som passerar regnbäddarna

kontinuerligt att analyseras.

Speciella förhållanden

Hur växter klarar att leva och växa under

de speciella förhållanden som råder

i regnbäddarna är ännu ett okänt fält.

Vilka växter frodas i en mark som oftast

är mycket torr men som oregelbundet

förvandlas till en underjordisk damm? I

Rosendal testas över 20 olika träd i gatumiljön,

vanligtvis används endast ett

par olika sorter i nya bostadsområden.

Vägen fram till de gröna gatorna som

nu ska börja ”göra sitt jobb” har krävt

en arbetsprocess där olika yrkesgrupper

tvingats samarbeta på sätt som är

ovanliga i planering och projektering.

Projektering och anläggningsarbete har

delvis skett parallellt, istället för att som

traditionellt är följa på varandra, och erfarenheter

från anläggningsarbetet har

arbetats in i handlingarna.

Jämkat ihop önskemål

Samtliga planerare och projektörer som

har gaturummet som arbetsfält har tillsammans

jämkat samman önskemål och

krav för att även det luftiga krosslagret

ska få plats. Endast brandskyddet för intilliggande

fastigheter har fått alla krav

tillgodosedda medan övriga teknikkonsulter

har kompromissat för att komma

fram till en lösning.

– Uppsala kommun har till exempel

gått in och tagit på sig garantiansvaret

för det luftiga förstärkningslagret, vilket

i normala fall är entreprenörens ansvar,

säger Ronnie Nilsson.

Orsaken till det är att gatorna med

regnbäddar till sin uppbyggnad inte

följer föreskrifterna i AMA Anläggning

och entreprenören vill därför inte stå

som ansvarig om sättningar eller andra

problem skulle uppstå under garantitiden.

Ronnie Nilsson tror att justeringar

kommer att göras i AMA Anläggning så

att den uppbyggnad som krävs för regnbäddar

blir möjlig att handla upp enligt

en för branschen överenskommen standard.

Under tiden kan boken Levande

gaturum – en handbok i blågröngrå system

fungera som vägledning. Där sammanfattas

erfarenheter från Uppsala,

Malmö, Norrköping, Nacka, Växjö, Helsingborg,

Lund och Karlskrona.



38

TEMA: GATANS RUM

TEMA: GATANS RUM

39

DEBATT

En normrevolution

är vad som krävs

Staden ska vara tillgänglig för alla. Men att prata

om tillgänglighet är minerad mark. Ekonomiska

intressen går före mänsklig värdighet, skriver

Hanna af Ekström.

De första tillgänglighetslagarna

gällande offentliga lokaler och

allmänna platser kom 1966. Lagen

stärktes ytterligare år 1977 och utvecklades

ytterligare år 2000 genom

Boverkets lagverk om enkelt

avhjälpta hinder, som innebar att

offentliga byggnader och allmänna

platser skulle vara tillgängliga

inom tio år. Idag, snart tio år efter

Boverkets deadline, står vi fortfarande

där med halvdan tillgänglighet

och särlösningar.

FN:s konvention om rättigheter

för personer med funktionsnedsättning

skrevs på av Sveriges

riksdag 2009 för att stärka rättigheterna

ytterligare. Konventionen

innefattar inte bara rättigheter att

obehindrat vistas på allmänna och

offentliga platser utan också perspektiv

som ickediskriminering,

representation och rätt till delaktighet

i kulturlivet.

Svårt och ointressant

Inom design- och arkitekturbranschen

råder åsikter om att

tillgänglighet är tråkigt, svårt och

ointressant – detta är vardagsmat

både för personer engagerade i

funktionsrättsrörelsen och tillgänglighetskonsulter.

Idag är det

jämställdhetsfrågor gällande genus

som är en självklarhet i många

arbetsbranscher.

Men när ska tillgänglighetsfrågor

bli lika självklara? Det vi

behöver är en normrevolution, där

normbrytande funktionalitet inte

är liktydigt med ”de andra”, utan

en angelägenhet som angår

oss alla.

Normen om den normala kroppen,

som i kritiska funktionsrättsstudier

kallas normat, är starkt

förankrad i design och arkitektur.

Den amerikanska designforskaren

Aimi Hamraie kallar denna

reproduktion inom design- och

arkitekturvärlden för normatmallen,

där vi utan att tänka utgår

från att en kropp ska fungera på

ett visst sätt.

Etablerat uttryck

Ordet funktionsvariation togs

fram av funktionsrättsorganisationen

Utopia och har blivit mer och

mer etablerat i samhället. Ordet,

som blivit en synonym till funktionsnedsättningen,

var från början

ett ifrågasättande av normen

om den normata kroppen – vem

kan egentligen kalla sig normal?

Utopia menar att vi alla har funktionsvariationer,

bara mer eller

mindre normbrytande. Och vår

funktionsvariation är föränderlig

under vår livstid. Sättet vi rör oss

på och hur hjärnan och sinnena

fungerar kommer aldrig att vara

statisk.

Viktigt förhållningssätt

Att ha en kropp som på något

sätt fungerar annorlunda än vad

normen statuerat är inte lika med

sämre. Vissa kroppar rör sig, tänker

eller fungerar på ett annat sätt,

ska värderas lika högt och vara

lika självklara som en kropp som

är mindre normavvikande.

Detta förhållningssätt tycker jag

är oerhört viktigt för design- och

arkitekturfältet, där ordet funktionsvariation

kopplas till känslor

översatta till ord som ödmjukhet,

öppenhet och medkänsla.

HANNA AF EKSTRÖM

ORDFÖRANDE I UTOPIA

Doktorand i normkritisk design

med fokus på funktionalitet,

HDK, Högskolan för design och

konsthantverk.

FOTO: PRIVAT

Vem gör plats

för vem?

Filosofin bakom placemaking bygger på gatans

potential som mötesplats. Men vem är det som ska

skapa platsen? Och vem ska använda den?

Åsikterna går isär.

TEXT: KARIN ANDERSSON

Placemaking är ett begrepp

som dyker upp allt oftare i

den svenska stadsutvecklingsdiskursen.

Mer sällan ser

man något svenskt uttryck

användas – vilket väl borde bli ungefär

platsskapande. Precis som med många

nya begrepp och strategier för urban utveckling

vilar det något trevande kring

definitionen av placemaking. Vad är det,

vem gör det och – kanske framförallt –

varför görs det? Vad är ambitionen och

syftet?

Ambassadörerna för placemaking

återfinns på flera skilda håll. På ena

sidan av spektrumet finns gräsrotsorganisationer

som arbetar för en mer

demokratisk stadsutveckling och på

andra sidan hittar vi fastighetsägare

och kommersiella aktörer som vill skapa

trevliga miljöer för välbärgade konsumenter.

Gemensamt för dem alla är att

de använder offentliga rum som verktyg.

Framförallt en viss typ av stadsrum är

attraktivt – gatan.

Beskriver vision

Community driven, visionary och function

before form. Det är topp-tre när den

amerikanska organisationen Project for

Public Spaces beskriver vad placemaking

är. Organisationen grundades

1975 och har använt begreppet

placemaking för att beskriva

sin vision och sitt arbetssätt

sedan 1990-talet. >



40

TEMA: GATANS RUM

41

>

Enligt organisationen själv är den en

central hubb för den globala rörelsen för

placemaking, och bistår grannskap och

städer som vill ha hjälp med att utveckla

konceptet. Organisationen är inspirerad

av urbansociologen Jane Jacobs och

urbanisten och författaren William H.

Whyte, författare till boken The Social

Life of Small Urban Spaces. Whyte lyfts

fram på organisationens hemsida som

dess mentor.

Enligt Project for Public Spaces är

placemaking både en filosofi och en

metod för att omvandla offentliga rum.

Placemaking fokuserar på att observera,

lyssna till och fråga de människor som

bor, jobbar och leker på en specifik

plats för att förstå deras behov

och önskemål, både för

platsen och för hela

grannskapet.

Fem steg

Organisationen använder sig av en metod

med fem steg: definiera plats och

identifiera aktörer, utvärdera platsen och

identifiera problem, arbeta med en vision

för platsen, göra snabba experiment

och slutligen kontinuerlig utvärdering

och långsiktiga förändringar.

Placemaking handlar enligt Project

for Public Spaces om att stärka banden

mellan människor och de platser som de

alla använder. Organisationen menar att

förändringen av offentliga rum måste

ske i en kollaborativ process där boende

och lokala aktörer samarbetar för att

kunna skapa en förändring utifrån just

sina förutsättningar och behov.

Om placemaking däremot används

för att beskriva en process som inte är

rotad i medborgarengagemang är det att

missbruka begreppet, anser de. På organisationens

lista över vad placemaking

inte är finns top-down, exclusionary och

a cost/benefit analysis

En annan syn

En annan syn på placemaking presenterades

på ett seminarium arrangerat av

Stiftelsen Tryggare Sverige förra hösten.

I inbjudan uppmanades deltagarna att

under seminariet reda ut hur placemaking

kan bli grunden i arbetet med att

skapa en trygg och attraktiv plats.

Där fanns också ett citat från William

H. Whyte: It is difficult to design a

space that will not attract people. What

is remarkable is how often this has been

accomplished. Stiftelsen grundar alltså

sin tolkning av placemaking på samma

idéer som Project for Public Spaces. Inbjudna

talare till seminariet i Stockholm

visade sig dock ge ett annat sätt att praktisera

placemaking än vad den amerikanska

organisationen förespråkar.

Öka tryggheten

Ett arkitektkontor berättade om hur de

arbetat med placemaking i ett bostadsområde

i Danmark där kontoret genomfört

en upprustning av offentliga platser

och bostadshus för att öka tryggheten.

Överst på listan över uppnådda resultat

stod social mobilitet. När de fick frågan

om det betyder samma sak som gentrifiering

– alltså att de som flyttat in är rikare

än de som flyttade ut – var svaret ja.

Att detta skulle vara negativt höll inte

talarna med om, de ville fokusera på hur

mycket tryggare området upplevs av

dem som bor där nu. På plats fyra över

uppnådda resultat stod: Ökat fastighetsvärde

med 50%.

Stiftelsen Tryggare Sverige beskriver

placemaking som en involverande process

i syfte att omvandla ett utrymme till

en plats. Stiftelsen menar att det handlar

om att upptäcka de offentliga platserna

som hjärtat i det lokala samhället.

Kommersiella aktörer

Samtidigt definierar stiftelsen fyra typer

av placemaking, varav en är strategic

placemaking. Strategic placemaking definieras

som en långsiktig platsutveckling

med inblandning av kommersiella

aktörer, ofta med vinstdrivande aspekter

med fokus på ett specifikt mål. Det är en

definition som starkt påminner om Project

for Public Spaces beskrivning av vad

placemaking inte är.

Att Stiftelsen Tryggare Sverige framhåller

detta som en positiv aspekt av placemaking

är föga förvånande när man

tittar på stiftelsens huvudsamarbetspartners

– här finns bland andra Skanska,

ICA Fastigheter och Vasakronan.

Den globala rörelse som Project for

Public Spaces ser sig vara en del av

framstår vid närmare granskning som

splittrad i sin spretiga tolkning av vad

William H. Whyte menade med placemaking.

Det som Project for Public

Spaces lyfter fram som tongivande för

begreppet skiljer sig i praktiken från den

typ av placemaking som Stiftelsen Tryggare

Sverige beskriver.

Symbol för konflikter

Som så många gånger förr blir gatan, när

placemaking diskuteras och praktiseras,

en symbol för konflikten mellan olika

ideologiska riktningar som vill förändra

samhället.

Filosofen och sociologen Henri

Lefebvres idé om att skapa plats, the

production of space, ligger till grund

för samtidens förståelse för vad plats

och rum är och hur de kan förstås och

beskrivas. Lefebvre menar att rum och

platser är föränderliga, att de hela tiden

skapas och omskapas av de sociala förutsättningar

och situationer som präglar

dem för stunden. Berättelsen om platsen

måste hela tiden skrivas om.

Kanske spelar det inte så stor roll att

begreppet placemaking används på ett

brett och spretigt vis av aktörer med

vitt skilda agendor. Det är lite som med

Lefebvres förståelse för rum – det finns

ingen statisk definition.

Problem uppstår dock när vi som planerar

och designar platser i staden använder

begrepp utan att förklara vad vi

faktiskt menar och vad vår ambition är.

Vem skapar vi plats för – och varför?

Nästa

nummer:

STAD nr 27 är ute den

2 december. Temat handlar

om bostadsfrågan och

rätten till ett hem.

GATOR SOM

TOPPAR

Tre bra gator enligt Project

for Public Spaces är:

Camden High Street,

London, England

Gatan är slingrande och

fotgängarvänlig. Kantas av

små butiker och marknader

och är fylld av människor,

både turister och boende,

under de flesta av dygnets

timmar.

Las Ramblas,

Barcelona, Spanien

En stor blandning av

restauranger, butiker och

kulturinstitutioner finns

här, liksom människor i

tusental. I mitten av boulevarden

finns ett gångstråk

gestaltat för flera olika

aktiviteter.

Rue Mouffetard,

Paris, Frankrike

En gata som härstammar

från romartiden, kantad av

byggnader från 1100-talet.

På förmiddagen är marknaden

där man kan köpa

frukt och grönsaker öppen

och på kvällen lockar alla

restauranger besökare.

Den ringa trafiken och de

många gatuförsäljarna

gör gatan lättillgänglig för

fotgängare.


42

TEMA: GATANS RUM

REFLEXION

Ut och lek!

LENA JUNGMARK

Kommer gatan återigen att bli en plats för lek?

Generationer av barn har fått höra uppmaningen

”Ut och lek!”. Jag minns det som en dubbelbottnad

uppmaning. Å ena sidan hägrade friheten utomhus, å

andra sidan fick man ett kvitto att nu hade de vuxna

fått nog av stim och stoj.

Min mamma växte upp i 1940-talets Malmö. ”Ut

och lek!” betydde då ”ut och lek på gatan”. Gatan var

bättre att leka på än bakgården. Där var det trångt och

belamrat med soptunnor, utedass och råttor. Ute på

gatan möttes kvarterets ungar från tre–fyra års ålder.

Spelade kula, hoppade bock och rep. De behövde inte

bekymra sig särskilt för trafiken. Kanske kom det en

bil varannan timme, förutom hästskjutsarna. Skalan

på bostadsbebyggelsen var sådan att man öppnade

fönstret och ropade på barnen när maten var klar.

Lekplatser fanns, men det var ont om vuxna som

hade tid att följa med dit. Att så lite trafik rullade på

gatorna berodde på andra världskriget. Många avregistrerade

sin bil under krigsåren. Antalet bilar

sjönk till 83 000 år 1940 – från det tredubbla året dessförinnan.

I 1960-talets Malmö innebar ”Ut och lek!” att vi barn

tog hissen ner till gården. Mellan höghusen blåste det

så gott som alltid och vi höll mest till på parkeringsdäcket

som utgjorde halva gårdsytan. Betongen var

delad i stora rutor som hölls samman av en bubblig

och klibbig asfaltmassa. Under marken var det garage.

Fogmasserutorna blev vår spelplan och koordinatnät

för geografipjätt och dunkgömme. Fogarna gjorde det

lätt att se vem som kommit närmast eller hade trampat

över en gräns. Hem gick vi när gatlyktorna tändes –

sådan var överenskommelsen.

De då nybyggda kvarterens parkeringsdäck med

vidhängande lilla bensinmack speglade tidens ekonomiska

utveckling och ideal. Bilen blev nästan en ny

familjemedlem som vårdades och tog familjen ut på

semester i Europa. Antalet bilar ökade snabbt under

efterkrigstiden: två miljoner privatbilar rullade på vägarna

1967.

”Ut och lek!” följde med mig när jag själv blev förälder.

Mina barn öppnade terrassdörren och stod i omedelbar

kontakt med den kommunala bilfria grönskan.

Området var trafikseparerat och planerat på 1970-talet.

Familjebilen ställdes på parkering i utkanten av området,

bostadsgårdarna omgärdades av generösa grönytor

med insprängda lekplatser. Barnen kunde utvidga

sitt territorium i egen takt tills de gjort närområdet till

sitt. Mattiderna passades med armbandsklocka och

man fick inte leka på parkeringen. Antalet bilar hade

fördubblats till fyra miljoner år 1990.

Idag är antalet privatbilar drygt fem miljoner. I storstäderna

minskar grönytorna på bostadsgårdar och i

parker. Uttalas ”Ut och lek!” någonsin i de hårdexploaterade

nya bostadskvarter som växer upp i storstadsregionerna?

Finns det någonstans att leka ute? Och får

barn lov att gå ut själva?

Kanske kommer den tekniska utvecklingen att än en

gång göra barns lek på gatan möjlig. Självkörande bilar

drar ner olycksrisken till ett minimum. Kanske får

vi se en radikal omställning från fossildriven privatbilism

till nya mobilitetslösningar och mindre transportbehov

– vilket borde få genomslag i stadsplanering.

Gatan som plats är viktig för människor! Vi behöver

gatan för att stärka den sociala sammanhållningen, för

att ses, prata, leka och bli igenkända. Bilen är ju trots

allt bara en plåtlåda. Men den får fortfarande lov att ta

väldigt mycket plats.

Utveckling och

hantverkskunnande

Året som gick blev ett rekordår för S:t Eriks, trots en världsmarknad med begränsad

tillgång på natursten. Ett kvitto på att många delar vår syn på en hållbar stenindustri.

I en värld som förändras allt snabbare står vi stadigt i vår övertygelse att hantverkstradition

och utveckling är framtiden. Det är grunden för vår ambition att bli Nordens

mest hållbara naturstensleverantör. Vi strävar efter att leverera natursten som är socialt

och miljömässigt hållbar – hela vägen från arbetsvillkoren i svenska och utländska stenbrott,

till våra kunder.

Läs mer på steriks.se/natursten


S:t Eriks är Sveriges sten- och betongpartner som med stor kompetens och ett brett och djupt sortiment bidrar till

att skapa hållbara, funktionella och vackra miljöer. Vi har lokal och rikstäckande närvaro med god lagerhållning av

natursten, markbeläggning, murar och trappor, infrastruktur och VA samt tak. steriks.se

44 45

FORSKNING PÅGÅR

Med kameran

som verktyg

Kameran är inget givet verktyg i

forskningen. Men i ett forskningsprojekt

om stadsutvecklingsprocesser i Malmö

används den för att undersöka om det går

att bredda bilden av en plats.

TEXT: KARIN ANDERSSON

Forskare vid MAU, Malmö universitet,

har under åren gjort

flertalet studier i stadsdelen

Rosengård i Malmö, ett område

som har förändrats mycket

sedan det byggdes på 1970-talet. Per-

Markku Ristilammi, professor i etnologi

vid MAU, är en av dem. Han har sedan

1990-talet forskat om varför mediabilden

av Rosengård är så skild från upplevelsen

av att leva och vara i området.

Sabina Jallow är landskapsarkitekt

och doktorand vid Urbana studier, MAU,

och har Ristilammi som handledare.

Doktorandstudien är del av forskarplattformen

Rosengård – värden och utmaningar

i skuggan av en stadsutvecklingsprocess,

som drivs av bland annat Jonas

Alwall, professor i utvecklingsvetenskap,

MAU, inom en ämnesram av arkitektur,

samhällsplanering, organisering,

urbansociologi och etnologi.

Stadsutvecklingsprocessen som åsyftas

gäller Amiralsstaden, en kommunalt

driven process med utgångspunkt i den

nybyggda tågstationen i södra Rosengård,

vars geografi breder ut sig i en cirkel

cirka en kilometer från stationen.

I marginalen

Plattformen fokuserar inte på stadsutvecklingsprocessen

Amiralsstaden utan

på ett stadsområde som primärt inte

ingår i exploateringsområdet och finns i

dess marginal. Konkret handlar det om

hur området Rosengård – en befintlig

byggd miljö och livsvärld för människor

i en ofta marginell och socioekonomiskt

utsatt position – påverkas av att befinna

sig i anslutning till ett av staden prioriterat

utvecklingsområde.

Under sommaren har Sabina Jallow

låtit barn boende i Rosengård agera

fotojournalister i Vänskapsparken med

uppdraget att rapportera vad som händer

i parken, eller på någon annan plats

i barnens närområde där det händer

något de tycker är viktigt. Sommarens

fotograferande är ett samarbete mellan

Sabina Jallow, Rädda Barnen Rosengård,

IM och kulturförvaltningen i Malmö.

Hennes doktorandprojekt heter En massa

ställen på samma plats: Om stadsdelsomvandling

och dialog med fotografi

som pedagogiskt möte och kommunikativ

polyfon metod.

– Barnen har fått varsin tröja där det

står Malmö Universitet på framsidan och

fotograf på ryggen, plus engångskameror.

Sen har de pratat med varandra och

med mig om vad de ska ta fotografier på,

berättar hon.

Förstå platsen

Sabina Jallow började intressera sig

för fotografi redan under sina studier

i Venedig då hon jobbade tillsammans

med en fotograf och konceptkonstnär

som använde film och foto som ett sätt

att förstå en plats. Fotografi var ett

verktyg som ledde fram till filosofiska

resonemang, ett verktyg för att redovisa

tankar.

– Det händer så mycket samtidigt som

man ska ta en bild, man ska till exempel

titta på motivet och bestämma vad det

ska innehålla. Det finns många som kan

använda bild på ett sofistikerat sätt men

som inte skulle kunna delta i samtal som

sker utifrån ett textspråk eller talspråk.

Via det visuella uttrycket kan man föra

filosofiska och avancerade diskussioner,

säger Sabina Jallow.

Trots det pratar man lite om fotografi,

både som social science och etnografisk

metod, alltså om hur fotografi har använts

i annan forskning, enligt Sabina

Jallow. Under hennes tid som både student

och lärare på landskapsarkitekturutbildningen

vid SLU pratades det aldrig

om fotografi och fotograferande som ett

sätt att förstå.

– När vi har pratat om att man skissar,

målar akvareller eller gör collage finns

det oftast en diskussion runt hur det

funkar, vad det gör, vad det används till.

Men fotografi har aldrig varit med i det

sammanhanget.

Fler berättelser

Ett mål för projektet längre fram är att

det ska vara en mängd olika personer

och professioner som deltar samt olika

syften till varför man fotograferar. Det

mest banala – som Sabina Jallow säger

kanske inte är så banalt eftersom det

sällan görs – är att man kan få hjälp av

människor från en plats att förstå den

platsen bättre. Det är för att få fram fler

berättelser som lyfter fram och berättar

om olika saker.

Om man aldrig har varit i Rosengård,

om man vill gå runt där men bara har

tagit del av berättelserna som medier

förmedlar, eller av berättelser som man

hittar på nätet, då möter man en plats

som är väldigt olik den som man hittar

när man faktiskt kommer dit. De boendes

egna visuella vardagsberättelser når

sällan fram till rampljuset. Därför sätter

Sabina Jallow engångskameror i händerna

på sommarlovspigga barn.

Sabina Jallow är landskapsarkitekt och

doktorand vid Urbana studier, MAU.

FOTO: EMIL MALMBORG



46

47

Experimentell

omvandling får ta tid

Sveriges kommuner får ursäkta, men Europas mest intressanta

stadsomvandlingsprojekt pågår sedan slutet av 1990-talet i staden

Nantes i Frankrike.

TEXT OCH BILD: CAROLINE DAHL

Nantes är en hamnstad belägen

vid floden Loire 50 kilometer

från Atlantkusten.

Som alla städer präglas

Nantes av en kontinuerlig

utveckling och transformation. Den

omvandlingsprocess som pågått i ett par

decennier är nu inne i sin tredje fas och

fortsätter att leverera hög arkitektonisk

kvalitet och unika urbana upplevelser.

Den ö som är föremål för stadsomvandling,

Ile de Nantes, har bildats

genom mångåriga utfyllnader av ett

antal mindre öar i floden. Ön omfattar

idag cirka 300 hektar varav hälften har

använts för olika slags hamnverksamheter

och övriga ytor utgörs av blandad

stadsbebyggelse av varierande ålder och

karaktär.

Offentlig exploatör

När hamnverksamheten under 1980-

talet minskade för att slutligen helt upphöra

och omlokaliseras till grannstaden

Saint-Nazaire, belägen vid floden Loires

mynning, bildade staden en offentligt

ägd exploatör, SAMOA, med uppdrag att

leda omvandlingen av ön.

En arkitekttävling kring områdets

utveckling utlystes i slutet av 1990-talet.

Då rådde en stadsbyggnadsdiskurs som

uppstod i kölvattnet av uppförandet av

Guggenheimmuseet i Bilbao i Spanien,

skapat av den amerikanske arkitekten

Frank Gehry. Diskursen utmärktes av

att märkesbyggnader av internationellt

erkända arkitekter tilläts driva stadsomvandlingen.

I Nantes gjorde man tvärtom. I det

vinnande tävlingsförslaget presenterades

ingen märkesbyggnad. Ingen plan.

Inte ens ett gestaltat förslag.

Istället presenterades en metod för

hur man skulle arbeta för att utveckla

området. Förslaget kom från den franske

arkitekten, landskapsarkitekten och

planeraren Alexandre Chemetoff som

därefter under tio års tid, mellan 2000

och 2010, kom att leda transformationen

av ön med ett team under namnet Atelier

de L´ile de Nantes, AIN.

Heltäckande inventeringar

Metoden som Chemetoff vann med kalllas

för Plan Guide, vilket på svenska

översätts till kartguide. Metoden bygger

på kvartalsvis återkommande och

heltäckande inventeringar av områdets

kvaliteter och förutsättningar samt aktörer

som är verksamma eller intresserade

av att etablera sig på platsen. Inventeringarna

dokumenteras i kartbilder som

även de uppdateras kvartalsvis.

Avsikten med inventeringarna är

att identifiera intressanta projekt och

åtgärder som kan genomföras. Dessa

utvecklas tillsammans med berörda intressenter

i olika projektorganisationer

för att kunna implementeras. Planer upprättas

om de behövs och då snarare som

en bekräftelse på en överenskommelse

än som något som föreskriver vad som

ska hända.

Vissa projekt har gått snabbt att

genomföra, andra har tagit längre tid.

Vissa åtgärder blir permanenta, andra

förändras igen efter att den kvartalsvisa

inventeringen har visat att man bör

göra något annat eller vidareutveckla

ett lyckat projekt. Plan Guide är en slags

pragmatisk och opportunistisk stadsomvandlingsprocess.

Man genomför det

som är möjligt och avvaktar med sådant

som inte är tillräckligt klarlagt eller där

aktörer inte är redo att agera. >

Gatukonstnärsgruppen

Les Machines De L’Ile har

funnits i området sedan

omvandlingsprocessens

början och har bidragit till

att göra Ile de Nantes till en

regional målpunkt samtidigt

som exploatören också

har möjliggjort att deras

verksamhet kan utvecklas.

»Gruppens vandrande

mekaniska elefant är

så populär att den

blivit en symbol för

området.


48

49

Platsens industrihistoriska arv tas konsekvent tillvara, ofta med överraskande nytt innehåll och en udda estetik.

»Plan Guide är en

slags pragmatisk

och opportunistisk

stadsomvandlingsprocess.

>

Viktig premiss

En viktig premiss för AIN:s arbete och

metoden kring Plan Guide är vad arkitekterna

kallar economy of means,

vilket innebär att man först och främst

tar tillvara och transformerar det som

redan finns på platsen och låter nya program,

anläggningar eller konstruktioner

anpassa sig efter detta. Det innebär att

processen förutom att vara pragmatisk

och opportunistisk också är resurssnål.

Dokumenten som arbetas fram i processen

har befriande få glättiga renderingar

eftersom man jobbar här och nu med vad

man har och inte i en abstrakt framtidsbild.

Resultatet av arbetet enligt metoden

Plan Guide är överraskande på många

sätt. Det estetiska uttrycket präglas av

resurshushållning och återanvändning

där slitna men fortfarande funktionsdugliga

material kompletteras med nya.

Det ger en intressant kontrastverkan.

Att lyfta fram material som åldrats

bidrar också till att förankra det nya

som ska komma till på platsen. Det är

slående hur besökare som kommer till

ön tar det publika rummet i anspråk och

uppskattar dess avvikande karaktär och

atmosfär. Det avvikande stannar inte vid

materialitet. Den kreativitet som dessa

platser har anlagts med tycks snarast

ha smittat av sig och resulterat i lekfulla

aktivitetsredskap, parker i oväntade

sammanhang och utformning samt ambitiösa

konstinstallationer.

Tas om hand

Även befintliga byggnader tas om hand

och transformeras, ibland för nya permanenta

ändamål, ibland skapade för att

bara fungera under en övergångsperiod.

Förmågan att bilda relevanta aktörskonstellationer

tycks vara en avgörande

framgångsfaktor och det finns många

goda exempel att lära av.

De tidigare tillverkningshallarna för

spårvagnar har exempelvis renoverats

och hyser nu gatukonstnärsgruppen

Les Machines de L’Ile. Gruppens behov

av nya lokaler uppmärksammades via

AIN:s kvartalsvisa inventeringar. Hallarna

har blivit en mötesplats i området,

inte minst tack vare den verksamhet

som gatukonstnärerna bedriver – de

bygger stora mekaniska karuseller och

fantasidjur. Gruppens vandrande mekaniska

elefant är så populär att den blivit

en symbol för området – inte en märkesbyggnad

som i Bilbao, utan en lekfull

variant som är betydligt mer tillgänglig

för alla. Etableringen visar att de inventeringar

som AIN kvartalsvis genomfört

genom metoden Plan Guide handlar om

att finna potentialen i såväl material som

atmosfärer och hos människor.

Inspirerande återbruk

Andra inspirerande exempel på återbruk

är La Fabrique, ett mediacenter som är

byggt ovanpå en betongbunker, och den

nya konstakademin som inrymts i gamla

industrilokaler. Båda är satsningar

med syftet att stimulera en ekonomisk

omställning av stadens näringsliv från

»I Nantes gjorde

man tvärtom.

industri och tillverkning till kreativa och

kulturella näringar. Ytterligare en satsning

är inkubatorn Karting. I tidigare

industrihallar har man nu installerat

moduler som nystartade företag eller företag

med en eller få anställda kan hyra.

Till lokalerna hör också viss gemensam

service. Stadens förhoppning är att sammanhanget

ska inspirera till nya affärsidéer

eller expansion av företagen.

Kontrakten i Karting är tidsbegränsade

och modulerna flyttas vidare i takt

med att industrihallarna som hyser dem

får en ny permanent funktion eller rivs.

Att använda sig av moduler har visat

sig vara ett framgångsrikt koncept. För

varje modul finns garantier för att byggregler

följs, exempelvis för brand.

Det innebär att exploatören SAMOA

inte behöver investera för att uppgradera

själva industrihallarna. De utgör

istället mer av ett ramverk som ger karaktär

och identitet till verksamheten,

samtidigt som verksamheterna genom

sin närvaro ger liv och aktivitet åt området.

Större investeringar görs först när

man beslutat sig för vad den permanenta

funktionen hos byggnaden ska vara.

Blev komplicerat

AIN:s uppdrag varade i tio år. Av de rapporter,

Les Chroniques de l’Ile de Nantes,

som exploatören SAMOA fortlöpande

har publicerat kring öns transformation

förstår man att den mängd av projekt

som metoden Plan Guide resulterade i

till sist gjorde situationen oöverskådlig

och komplicerad. Processen blev också

svår att förutse då mandatet att initiera

projekt i mångt och mycket låg hos AIN.

>

PÅGÅENDE

DOKTORAND

STUDIER

…

Ile de Nantes är ett

av flera projekt som

Caroline Dahl studerar

inom ramen för sitt

pågående doktorandarbete.

Ämnet för

doktorandstudierna är

urban transformation

och hur ett designtänkande

kan stötta

stadsomvandlingsprocesser

bortom gängse

planeringsinstrument.


50

Det framväxande stadslandskapet är välgörande varierat i fråga om

skala, material, funktioner och tidsdjup. Metoden Plan Guide ger ett

överraskande resultat där nytt och gammalt blandas, ibland utan att

man kan identifiera vad som är vad.

51


52

Alla

växter på

ett ställe!

De offentliga platserna präglas av föränderlighet

Nya bostäder byggs med en

blandning av socialt boende

(25 procent), billigt boende

(25 procent) och marknadsmässigt

prissatta bostäder

(50 procent).

>

Efter tio år valde därför SAMOA att

driva transformationsprocessen i en

annan riktning. Denna andra fas av arbetet

leddes av den belgiska urbanisten

Marcel Smets i samverkan med arkitektkontoret

uapS. Deras uppdrag kom att

vara i sex år och präglades av ett mer

konventionellt planeringsarbete. Flera

strategiska beslut om regionala satsningar

kring lokalisering av sjukhus och

infrastruktur, som i högsta grad också

påverkar själva ön, blev resultatet av den

andra fasen.

Möjligen pekar denna riktningsförändring

på begränsningar i metoden

Plan Guide. Begränsningar som handlar

om skala, tidsutdräkt och transparens

kring beslutsfattande. Samtidigt tycks

fördelarna övertyga då SAMOA under

den innevarande tredje fasen i viss mån

valt att gå tillbaka till det tidigare arbetssättet.

Regionala sammanhang

Om den första fasen av transformationsprocessen

handlade om att ta tillvara

på de platsspecifika kvaliteterna och

öns postindustriella karaktär vid gestaltningen

av det publika rummet, så

kom den andra fasen snarare att rikta

in sig på att stärka öns koppling till den

omkringliggande regionen. Under den

nuvarande fasen, som drivs av ett team

lett av den franska landskapsarkitekten

Jacqueline Osty, har fokus flyttats tillbaka

till en gestaltning och utveckling

som understryks av tillfälliga utställningar och event.

av platsen som får ske stegvis, med utgångspunkt

i befintliga värden. Bostadsutbyggnad

och klimatsäkring genom en

utvecklad grönstruktur är redan synliga

resultat. Osty beskriver i en intervju i

våras att det handlar om att låta det lokala

möta det regionala genom att verka

i flera skalor samtidigt.

Det platsspecifika får driva gestaltningen

även i denna fas. Ett antal större

parker med olika karaktärer har etablerats

där flodarmar tidigare delade ön i

mindre öar. Mellan de nya parkrummen

formas bostadsbyggelse i en öppen kvartersstruktur.

Inom och mellan kvarteren

finns smala gångstråk och gatugrönska

som bidrar till att skapa en trivsam och

intim boendemiljö trots att det bara

några hundra meter därifrån finns välbesökta

regionala målpunkter som lockar

stora besöksströmmar.

I varje kvarter finns bostäder i olika

prisklasser och upplåtelseformer, bottenvåningarna

är höga och rymmer lokaler

för handel och service. Varje kvarter ska

också kunna presentera en arkitektonisk

innovation som den utvalda arkitekten

och byggherren ansvarar för att genomföra.

Man vill visa att man här satsar på

och välkomnar innovationer.

Lärorik transformation

Transformationen av ön Ile de Nantes

har pågått sedan millennieskiftet och

det finns mycket att observera och inspireras

av. Metoden Plan Guide där kvartalsvisa

inventeringar ger platsspecifika

transformationsprojekt är en sak. Den

offentligt ägda exploatören SAMOA:s

arbetssätt med att anlita fristående arki-

>

Sök, planera

och projektera

trädgårdar

Projektverktyget för dig som

arbetar professionellt med att

planera och projektera landskap

och trädgårdar. Här hittar du

växter för svenska utemiljöer

samlade på ett ställe.

Planter har beskrivningar och

sökkriterier anpassade för proffs.

Besök oss i monter B05:18

på Elmia Park.

www.planter.se


54

RECENSION

55

Ile de Nantes har lyckats

att förändra föreställningar

om vad en urban plats kan

vara och hur den kan se

ut. Kanske uppskattas de

här platserna just för att

de uppfattas som lite mer

tillåtande och fria än innerstadens

offentliga rum.

»De offentliga

rummen har varit en

bärande idé genom

hela omvandlingen.

>

tektkontor för att leda transformationen

är en annan. Att deras uppdrag sträcker

sig över många år har troligen betydelse

för resultatet liksom det faktum att det

är tidsbegränsat.

Det är anmärkningsvärt att man har

lyckats skapa en kultur där en upphovsperson

bygger vidare på det tidigare arbetet

istället för att förkasta det och vilja

skapa något ”eget”. Bara det är i sig en

djup förståelse för vad transformation är.

Resultatet av arbetet är ett varierat

stadslandskap där nytt och gammalt

blandas till en rik och varierad stadsbild.

Vissa projekt är ”stora” och har ganska

”vanliga” permanenta funktioner medan

andra är mer innovativa och tillfälliga.

De offentliga rummen har varit en bärande

idé genom hela omvandlingen.

Men de är inte konventionellt formade

eller programmerade. De är lite för stora,

bitvis lite för slitna, kanske till och med

ovårdade. Men Nantesborna har visat

sig uppskatta dessa lite främmande platser

och har gjort dem till sina.

Tillåtande atmosfärer

Den mekaniska elefanten vandrar varje

söndag. Det är en folkfest som lockar besökare

från hela staden och regionen. På

Ile de Nantes tycks det finnas en mer tilllåtande

atmosfär för vad som kan hända

och vad man får göra. Sådant är viktigt

i våra förtätade städer där allt mer blir

programmerat och låst. Men det finns

förstås även platser som är omhändertagna.

Längs med floden, till exempel,

har lagerbyggnader blivit omvandlade

till restauranger och bildar ett stråk i

samklang med satsningar på ny offentlig

konst.

Ile de Nantes är ett unikt projekt och

en unik plats där alla aktörer tycks ha

förstått platsens och processens kvaliteter

och säkerställer att dessa både bevaras

och får utrymme att vidareutvecklas.

Tänk om detta kunde hända oftare på

fler platser!

Gröna skyddsrum

Fotografen Lalage Snow upptäckte under sitt arbete

i krigets Afghanistan vad trädgårdar kan betyda för

människor. Maria Nordström läser hennes bok och

blir starkt gripen.

När den engelska fotografen Lalage

Snow arbetade i Helmandprovinsen i

Afghanistan mötte hon en afghansk

militär befälhavare, som engelsmännen

samarbetade med. Det var när han frågade

henne om hon hade sett någonting

annat än krig i Afghanistan, och hon sa

att det hade hon inte, som hon fick se sin

första trädgård i Afghanistan.

På en komplicerad vandring genom

olika säkerhetsgångar ledde han henne

till sin trädgård. Plötsligt befann hon

sig i en annan värld. Shirin Shah, den

afghanske befälhavaren, utgick från att

hon som engelska tyckte om trädgårdar.

”Man behöver se något annat än krig i

Afghanistan”, menade han. Snow upptäckte

trädgårdskulturen i Afghanistan

och såg hur människor likt befälhavaren

använde trädgårdar som ett ”grönt

skyddsrum” mot krigets fasor, och hur

de i sina trädgårdar skapade en värld i

världen.

Stora ansträngningar

Snow berättar livfullt och ingående om

hur dessa trädgårdsmänniskor försöker

hantera en situation, där faran för deras

och familjens liv präglar dem hela tiden,

men där längtan efter den frid en trädgård

kan ge gör dem beredda till stora

och ibland livsfarliga ansträngningar.

Fru Roami och hennes man befann sig

plötsligt belägrade på fyra sidor om sitt

hus och sin trädgård i Kabul. De blev

därmed avskurna från floden, som gav

dem vatten till trädgården. Allt höll på

att vissna. ”Vi gräver en brunn på vår

tomt”, föreslog frun. Efter fem timmars

grävande nådde de vatten och kunde

börja vattna sina växter igen. ”Jag glömmer

aldrig hur lyckliga vi blev. Inget

kunde stoppa oss”, säger fru Roami.

Mellan 2010 och 2018 söker Snow

upp människor med trädgårdar också

i andra krigszoner av världen, som hon

har fått tips om och där hon varit aktiv

som krigsfotograf. Det är ibland mycket

små trädgårdar. Efterhand som hon träffar

och samtalar med dessa människor

fångas hon av trädgårdarnas betydelse

och skönhet och läsaren förstår att Snow

inser den känslomässigt viktiga betydelsen

av en trädgård.

Blir trädgårdsälskare

Hon blir efterhand den trädgårdsälskare

som befälhavaren Shirin Shah utgick

från att hon redan var. Hon börjar och

slutar sin berättelse med besök i vad som

kom att bli hennes favoritträdgård, Baburs

trädgård i sydvästra Kabul, anlagd

av Mogulrikets förste kejsare Babur omkring

1528. Det finns en paradisföreställning

uttryckt i inskriptionen på hans

grav: ”Om paradiset finns, så är det här.

Här är det. Detta är paradiset”!

Att paradiset för Babur var ”här”, i

hans hemstad Kabul, visar att paradiset

är där man känner sig hemma. Trädgården

kan ses som ett lyckligt uttryck

för denna känsla av hemhörighet, en

hemhörighet som också innebär säkerhet

och trygghet. När man tittar noga på

fotona som Snow har tagit av sina intervjupersoner

ser många djupt bedrövade

ut, där de står i sina trädgårdar.

Att njuta av sin trädgård kan bli omöjligt

när man känner att ens hem är hotat

och snart kanske inte längre är ens eget.

Då förlorar till och med trädgården sin

kraft att hjälpa och trösta. Baburs nutida

landsmän i Kabul skulle ha svårt att som

han säga: ”Paradiset är här”.

MARIA NORDSTRÖM

WAR GARDENS.

A JOURNEY

THROUGH

CONFLICT IN

SEARCH OF

CALM

…

Lalage Snow

…

Quercus paperback,

2019



56

RECENSION

RECENSION

57

Ett pussel av

kunskapsformer

Johan Wirdelöv har läst en bok om att arbeta

kunskaps baserat inom stadsutveckling. Trots vissa

invändningar berömmer han initiativet.

När människan

behärskar gatan

Ibland väl experimentell, men ändå användbar,

tycker Caroline Dahl om en bok om gatan, där

människan självklart står i centrum.

EVIDENS

BASERAD

STADS

UTVECKLING

– Bortom urbana

anekdoter

…

Joakim Forsemalm,

Magnus Johansson och

Paul Göransson

…

Dokument Press, 2019

När jag ska läsa Evidensbaserad

stadsutveckling – Bortom urbana anekdoter

undrar jag först om det är meningen

att vi ska backa tillbaka till 1900-

talets teknisk-rationella syn på städers

tillblivelse. Med sin naturvetenskapliga

klang antyder väl ”evidens” en fixering

vid standardiseringar och kvantitativa

data? Tydligen inte i denna bok. Kunskap

kan ha många olika former och detta

är författarnas förslag på hur skilda

kunskapsformer kan samspela. När utmaningarna

inom stadsutveckling alltmer

förstås som så kallade wicked problems

ställs högre krav på fungerande

samtal mellan alla inblandade aktörer,

och med detta kommer också behovet av

en bredare kunskapssyn.

Kunskap som görande

Med bakgrund i ett dialog- och samverkansprojekt

i Norra Biskopsgården och

Hammarkullen i Göteborg utvecklas i

boken en metod för att i hållbarhetens

namn pussla samman olika former av

kunskap. Professionens, vetenskapens,

organisationens och brukarens vardagliga

evidens jämförs och tecknas utifrån

sina respektive särarter, risker och fördelar.

Boken är dels en praktisk guide med

komma igång-bilaga och mätmodeller

med namn som ”Urban Quality Index”.

Men den är också en uppmaning till

kritisk eftertanke, grundad i en socialkonstruktivistisk

syn. ”Kunskap finns

inte, den görs”, heter det, och med stöd i

pedagogisk och etnologisk forskning vill

författarna öka medvetenheten om kunskapsprocesserna

inom stadsutveckling.

Hur många val gör du med oskarpa anekdoter

som underlag? Hur instängd är du i

den kunskapsgemenskap du ingår i?

Den tänkta läsaren är planerare,

arkitekt, landskapsarkitekt, fastighetsförvaltare

och -utvecklare eller den som

överhuvudtaget är yrkesverksam inom

hållbar stadsutveckling. Även forskare

erbjuds ett ”diskussionsunderlag för de

kunskapsmöten som forskare generellt

faktiskt inte är särskilt bra på”. Fair

enough.

Ett skissblock?

På sina ställen haltar det av några obesvarade

läsarfrågor. Är evidensbaserad

stadsutveckling en helt ny grej i Sverige?

I världen? Evidensbaserad design

har ju varit i ropet ett tag men nämns

inte – finns verkligen inga relevanta

beröringspunkter? Författarna hämtar

från managementforskningen – finns

det inga översättningsproblem med att

flytta tänk från management till stadsutveckling?

Inte så att boken står och

faller med detta, men det skaver av bristande

kontextualisering.

Den vaksamme läsaren undrar förstås

också om Evidensbaserad stadsutveckling

är en inspirerande manual för en vettigare

stadsutveckling eller en reklambroschyr

för verksamheterna (Radar

arkitektur och planering samt Urbanivation)

bakom det projekt i Göteborg som

är bokens genomgående goda exempel.

Svar: långt mer det förra än det senare

alternativet! Därför är boken sammantaget

ett trovärdigt initiativ för dialog

bortom stuprören och, kan man hoppas, i

förlängningen för bättre städer.

JOHAN WIRDELÖV

Johan Wirdelöv är arkitekt och

doktorand vid SLU.

Ett förändrat synsätt kring gator,

gestaltning och användning är utgångspunkt

för boken Streets Reconsidered:

inclusive design for the public realm.

Syftet med den är att uppdatera både

hur man tänker kring gator och hur man

utformar dem. För författarna är det den

amerikanska gatan som står i centrum,

men många av tankemodellerna och gestaltningsprinciperna

är relevanta också

i andra kontexter. Man har också hämtat

inspiration från hela världen för att utveckla

tankegodset som ligger till grund

för bokens innehåll.

Boken inleds med en historisk tillbakablick

kring gatan och reflektioner

kring dess samtida funktion och framtida

utmaningar. Författarna menar att ett

fortsatt ökat bilinnehav, och en osäkerhet

kring konsekvenserna av automatiseringen

av fordon, enbart gör behovet

av att förnya rådande designprinciper

ännu större.

Fjorton principer

Fjorton allmängiltiga designprinciper

kring exempelvis estetik, tillgänglighet,

säkerhet, klimat och ekosystem,

kontext och flexibilitet redovisas, och

goda exempel presenteras utifrån vunna

erfarenheter och lärdomar. Strategier

för utformning vaskas också fram ur

exemplen och tillämpas på en fiktiv plats

genom före- och efter-visualiseringar av

olika gatumiljöer.

Sex teman strukturerar boken: gatan

för rörelse, gatan som mötesplats, handelsgatan,

gatan som lekplats, gatan som

odlingsplats och klimatanpassade gator.

Boken är rikt illustrerad med många fotografier,

ritningar och perspektiv som

i detalj förklarar såväl programmering

och designprinciper som mått och materialval.

Ingen trafikant

Däremot behandlas inte tekniska

aspekter kring gators under- och överbyggnad.

Människan är tydligt prioriterad

framför trafikala intressen och det

är uppenbart att hon inte ses som en trafikant

utan som en självklar brukare av

(gatu)rummet och (korsnings)platsen.

Någon kanske kan tycka att många

av idéerna som föreslås är lite mycket

”show”. Jag tycker själv att det är positivt

att många av strategierna och förslagen

är lekfulla och tillåtande eftersom

det så tydligt skickar signaler om att

gatan främst är till för människan, inte

fordonen. Därför menar jag att boken

passar bra att använda som inspiration

för enskilda åtgärder i gatumiljöer, och

även som idébank för mer strategiska

program kring gators utformning och

användning.

CAROLINE DAHL

STREETS

RECON SIDERED:

INCLUSIVE

DESIGN FOR THE

PUBLIC REALM

…

Daniel Iacofano & Mukul

Malhotra

…

Routledge, 2018


58 RECENSION

Kreativt återbruk

SOLSÄNGAR UR VÅR MÖBELSERIE LINE

Ofta väljs den enklaste vägen när post industriella

stadslandskap omvandlas: allt raderas ut. Per-Johan

Dahl har läst en bok som erbjuder alternativ.

RUST REMIX.

ARCHITECTURE:

PITTSBURGH

VERSUS

DETROIT

…

Roberta Ingaramo

…

LetteraVentidue, tvåspråkig

upplaga, 2018

Roberta Ingaramo

–

RUST REMIX

–

Architecture:

Pittsburgh versus Detroit

Intresset för återbruk ökar starkt.

Konstnärer och möbelformgivare arbetar

kreativt med resurshushållning genom

att transformera produkter och material

till nya uttryck och användningar.

Inom arkitektur- och stadsbyggnadsområdet

går utvecklingen trögare – i alla

fall om vi fokuserar på återbruk av hus

och miljöer byggda för storskalig industriell

produktion under 1950–70-talen.

Västra hamnen i Malmö, Hammarby

sjöstad i Stockholm och Lindholmen i

Göteborg är alla stadsdelar där de postindustriella

referenserna i mångt och

mycket har raderats ut. De har ersatts

av hus och gator som anpassats efter

kostnadseffektiva och förutsägbara exploateringsprocesser.

Detta resulterar

i normativa, ofta mediokra, stadsdelar,

säkrar ekonomisk vinning men sker på

bekostnad av hållbarhetsvisionerna.

Stort problem

Det svenska stadsbyggandets oförmåga

att arbeta kreativt med återbruk av postindustriella

stadslandskap är ett stort

problem. Största problemet är kanske

lättjan i att välja den säkra vägen – att

inte orka undersöka det postindustriella

rummets möjligheter att hysa och katalysera

innovativa lösningar och rum

för nya näringar och livsmönster. Just

därför är boken Rust Remix. Architecture:

Pittsburgh versus Detroit av den

italienska arkitekten Roberta Ingaramo

så viktig att uppmärksamma.

Boken, som nyligen översatts till engelska,

tar utgångspunkt i en jämförande

studie av de två amerikanska städerna

Pittsburgh och Detroit, belägna i rostbältet,

den region i nordöstra USA där ståloch

bilindustrin blomstrade under mitten

av 1900-talet och förföll i samband med

stål- och energikrisen i mitten av 70-talet.

Entreprenörsanda råder

Båda städerna präglas idag både av ett

stort postindustriellt byggnadsbestånd

och av en entreprenörsanda som återbrukar

den uttjänta miljön för att skapa

nya näringar. Eftersom de båda städerna

blivit öppna laboratorier för återbruk

av storskaliga industribyggnader och

-miljöer finns det många goda exempel

att lära av.

Ingaramo är både arkitekt och forskare,

vilket präglar bokens innehåll. Texten

kompletteras med en visuell analys

av ett 20-tal byggnader och parker, där

författaren blandar fotografi och ritning

för att kartlägga och jämföra olika metoder

av återbruk.

Kreativ process

Ritningarna spänner mellan den urbana

och den arkitektoniska skalan. Med

stöd av grafiska illustrationer som visar

väsentlig fakta förklaras och kategoriseras

varje studieobjekt. Med sin analys

beskriver Ingaramo återbruk som en

kreativ process där form och program

transformeras genom nya konstruktioner

och användningar.

Bokens innehåll med den visuella

analysen blir på så sätt användbar för

ett brett spektrum av aktörer inom postindustriell

stadsomvandling, där både

studenter, praktiker, politiker, tjänstepersoner

och exploatörer kan lära och inspireras

av de återbruk av postindustriella

stadslandskap som pågår i nordöstra

USA. Omvandlingen genererar inte bara

innovation i den byggda miljön utan

också nya näringar och ekonomier.

PER-JOHAN DAHL

Per-Johan Dahl är lektor vid institutionen

för arkitektur och byggd miljö, LTH

Arabesque — serie från Moonako

blidsbergs.se


60

RECENSION

På jakt efter

det hållbara

gaturummet

Johan Wirdelöv har läst om en modell

för att förstå gaturummet utifrån ett

hållbarhetsperspektiv. Boken har sina

brister – men också vinster.

Med Performative Streetscapes

föreslår Stockholmsbaserade

arkitektkontoret Warm in the Winter

en modell för att undersöka gaturum

med utgångspunkt i FN:s globala hållbarhetsmål.

Läsaren presenteras dels

ett övergripande analytiskt ramverk

(uppdelat i urban form, det sociala, det

miljömässiga, mobilitet, användning

och teknologi) förgrenat i subkategorier

(täthet, identitet, biodiversitet och så

vidare), dels en samling exempel som

illustrerar hur gaturum i olika utsträckning

matchar kategorierna.

Boken håller sig till ganska väletablerade

ideal för den goda staden, och

bryter på så sätt ny mark bara i blygsam

utsträckning. Istället kan den sägas utgöra

något av ett stickprov på den samtida

diskursen kring urban design. Men

så utger man sig inte heller för att vara

radikal. Ansatsen är snarare pragmatisk,

ett konkret steg mot att förstå gaturummets

gestaltning i tider av global urbanisering

och hållbarhetsutmaningar.

Goda intentioner

Så långt allt väl – intentionerna är goda

och man är öppen med att boken inte ska

tas för definitivt, utan kan ses som en del

av en pågående undersökning. Men nog

hade det varit klädsamt med en kommenterar

om modellens begränsningar

och möjliga falluckor. Hur funkar den i

förhållande till gator som är så långa eller

innehållsrika att de rymmer många


PERFORMATIVE

STREETSCAPES

…

Warm in the Winter

…

Egen utgivning, 2019

olika, motstridiga egenskaper? Finns

någon motsättning mellan viljan att

”embrace complexity” och att samtidigt

sortera gatulivet i ett antal tydligt avgränsade

piktogram? Här hade kritiska

läsarfrågor kunnat förekommas genom

öppen reflektion.

Det lämnas också obesvarat vad som

faktiskt läggs i ordvalet ”performativitet”.

Av en såhär pass praktikorienterad

bok kan inte krävas samma begreppsmässiga

detaljnivå som inom akademin

(se till exempel Judith Butler), men jag

hade önskat något uttryckligare än en

fritt hållen rubrik som underförstått

avser gaturummets egenskaper och

funktioner i största allmänhet.

Förvirring uppstår

En allvarligare kritik gäller modellens

ändamål. Det blir oklart om den är menad

som en neutral indexering av gatumiljöers

beståndsdelar, eller om den

ska fungera som ett slags poängsystem,

det vill säga att ju fler av kategorierna

som ett gaturum matchar, desto högre

hållbarhet. Till exempel uppstår förvirring

när vissa etiketter (som hög eller

låg bebyggelse) är rent beskrivande,

utan hållbarhetsvärde per definition,

medan andra (som upplevd trygghet och

välkomnande publik miljö) istället är

positivt värdeladdade. Här finns en tveksamhet

som övergår i brist.

Trots allt ligger vinsten med Performative

Streetscapes i att kopplingen

mellan hållbarhet och gaturummets utformning

illustreras och görs greppbar.

Boken rymmer också många grundläggande

poänger kring gestaltningsmässiga

urbana utmaningar, och är därför

en duglig översikt för den som vill introduceras

i ämnet. Som internationell

förteckning över typer av gaturum (inklusive

måttsättningar) är den dessutom

vänlig att bläddra i. Något eftersinnande

kommer jag förresten att tänka på en

känd aforism: ”Alla modeller är fel, men

några är användbara.”

JOHAN WIRDELÖV

Johan Wirdelöv är arkitekt och doktorand vid SLU

Cykeltaket LIGHT

Vi kan platsgjuta

kanter, kantstöd

och murar från

10 cm x 10 cm

till

50 cm x 40 cm

www.cyklos.se I 08-68 40 50 60

PLATSGJUTNING FÖR SPECIFIKA OBJEKT SOM:

•Sandlådor •Stödmurar •Bänkar •Kantsten •Stadsrummets möbler •Vattenrännor

KONTAKTA OSS FÖR OBJEKTSPECIFIKA LÖSNINGAR

+45 6080 7010 info@kantdesign.se www.kantdesign.se fb.me/kantdesign.dk instagram.com/kantdesign.dk

62

REFLEXION

En vision för

de bekväma

CAROLINE AXELBLOM

Kan inglasade stadskvarter gynna mellanmänskliga

möten, frågar sig Caroline Axelblom.

Detta nummer av STAD har befäst relevansen i att

ta gaturummet på allvar. Bra gaturum krävs för att få

till ett gatuliv och mellanmänskliga möten. Men trots

mötesplats efter mötesplats är det svårt att få människor

att mötas. Varför?

Kanske börjar vi i fel ände när vi tror att bra gaturum

ska leda till spontana möten istället för att först

titta närmare på det samhälle vi har att utgå från. Absolut,

gator styr var, vart samt hur vi rör oss och vad vi

gör. Jag tänker på det klassiska exemplet i Paris, utfört

av Haussmann under Napoleon III:s envåldsmakt, där

tydlig och bred infrastruktur gjorde det svårare för

stadsborna att barrikadera sig och göra uppror. Det

sittande styret kunde därmed kontrollera invånarna.

Ett exempel på det motsatta, där ett samhällsfenomen

istället påverkar gatulivet, ges av den amerikanske

statsvetaren Robert D. Putnam i boken Bowling

Alone. Putnam visar där hur gatorna tömts på invånare

på grund av ett kraftigt ökat tv-tittande. Resultatet

har blivit ett sinande socialt kapital och en betydligt

tyngre uppgift för planerare som fått uppdraget att

lösa denna nya problematik.

I dagens Sverige finns fler faktorer än tv-tittandet som

utmanar planerare. Alla köpcentra, till exempel, har

förändrat hur vi rör oss i staden. De fortsätter att tömma

gågatorna på människor. År 1955 byggdes världens

första inomhusköpcentrum i Luleå, vilket är föga förvånande

med tanke på norra Sveriges klimat. Sedan

dess har vi kunnat ta vår tillflykt in i en kontrollerad

miljö – och undkomma den mer oförutsägbara som

råder på gatan. Ett köpcentrum uppmuntrar inte bara

till konsumtion utan även till ett bilsamhälle, vilket vi

vet har både sociala och ekologiskt negativa effekter.

Planeraren måste nu övertrumfa denna form av byggd

miljö som har allt att erbjuda den bekväma människan.

I Linköping byggs just nu Ebbepark. Utvecklingen

drivs av en mångfald aktörer vars gemensamma vision

är hållbara lösningar. Jag är uppvuxen precis intill

Ebbepark, i T1. Som namnet avslöjar är det ett gammalt

militärområde. Under åttiotalet byggdes det om

till stor del, och likt miljonprogrammet var ambitionen

om en bilfri stadsdel styrande i utvecklingen.

Och visst har det uppmuntrat till att använda gatorna

för annat än transport. Det blev en lugn oas nära

centrum. Men trots förutsättningar för gatuliv så gapade

gatorna tomma när Sveriges kalla klimat gjorde

sig påmint.

I Ebbepark har ett förslag med potential att

överbrygga både den temperaturmässiga och mellanmänskliga

kylan lagts fram av White Arkitekter.

Förslaget heter Eco Canopy och idén är att glasa in ett

kvarter som därmed erbjuder ett varmare klimat året

runt. Här kommer kylan att stanna utanför väggarna

och innanför dem får en holistisk ekomiljö ta plats.

Men även sociala aspekter tas med: Eco Canopy ska

vara en publik plats, vilket arkitekterna själva medger

är en utmaning.

Även väggar av glas kan exkludera människor.

Å andra sidan kan Eco Canopy med sina drastiska

åtgärder utmana köpcentret och uppmuntra till fler

mellanmänskliga möten. Den fysiska miljön kan inte

lösa allt, men makten den har över oss människor bör

tas på allvar. Självklart varken kan eller vill vi glasa in

hela städer, men kanske är det en drastisk åtgärd likt

ett glastak som behövs för att vi ska stänga av våra

tekniska apparater och mötas?

NORD – Kombinera soffor, bänkar, bord och stolar i NORD serien.

Det är möjligt att välja serien i OrganoWood eller obehandlad mahogny (FSC®-certifierat)

Design: C.F. Møller Design


www.vekso.se

Ring i dag och beställ på: T 08 1213 0499

Riddarholmen

Foto: Jean-Baptiste Béranger ©Nola

Nola i ett unikt projekt med historiska vingslag. Nola har i samarbete med Andersson Jönsson landskapsarkitekter och Statens

Fastighetsverk taigt fram samtliga sittmöbler till upprustningen av Riddarholmens kajer. Möblerna är tillverkade av ek från Sveriges största ekskog

på Visingsö. Skogen planterades av Gutstav III 1831 för att användas till skeppstillverkning, och användes till såväl Vasaskeppet som Ostindiefararen.

ELMIA PARK 24-26 SEPTEMBER MONTER B 01:38

nola.se

STAD_Nr_26_low

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?