2019

Nummer 1 2019. Sedan 1963. Stockholms nations tidning. 

(Kli)mat på nationen 2.0 Under ytan Kultur, nöje och Andrea

edaktionen 

REDAKTÖREN HAR 

ORDET 

Den här ledaren skulle egentligen handla om Stephen Fry, 

mitt favoritteveprogram och en viss rödhårig krönikör. Sen 

fick jag ett besked. Nu kommer den att handla om det här: 

Som övertygad individualist har jag i regel mycket svårt 

för fanor, färger och vapen, i ordens heraldiska mening. 

Orsaken är den trohet, den blinda (dövblinda?) lojalitet, 

till “nationen”, “partiet”, “rörelsen” eller något annat 

abstrakt och okännande koncept som de ofta används för 

att ingjuta i folk. Två ben bra, fyra ben dåligt, och så vidare. 

Döm då av min förvåning när jag kommit på mig själv 

med att bära royal blue och höstlövsgult (egentligen golden 

poppy, men det är en fråga för en annan ledare skriven i ett 

mer upprört tonläge) vid varje tillfälle som ges. 

Jag har personligen blivit lite extra uppmärksammad av 

Nationen vid två tillfällen: när jag fick min S:t Eriksmedalj 

av fjärde klassen och när jag fick en stipendiumplats till 

årets Januarimiddag. Jag tar inte upp det här för att skryta 

(det gör han visst, reds. anm.) utan för att komma fram till 

en poäng. De här tillfällena betyder något för mig. För det 

betyder något för mig att veta att andra människor tycker 

att jag har gjort ett bra jobb. Häri ligger nationsväsendets 

storhet. 

En medalj på bröstet, ett papper i handen eller bara en 

klapp på axeln. Alla dessa saker betyder mycket för den 

som får dem. Varför? För att människor vill betyda något 

för andra människor. För att vi tycker om att vara till nytta. 

Att någon vill känna sig viktig är ett sätt att uttrycka sig på 

som vanligtvis används i en negativ bemärkelse, men om 

man tolkar ordalydelsen ordagrant skulle den lika gärna 

kunna handla om respekt. Respekt för andra människor 

utan att ge avkall på respekten för den egna personen. 

Frihet att lämna den grupp som kräver din dövblindhet, 

men också frihet att ingå i en grupp som betyder något för 

dig. En medalj på bröstet betyder mycket för mig och alla 

andra som fått det. Däri ligger nationsväsendets storhet. 

Alla människor behöver inte nödvändigtvis en nation, men 

alla behöver ett sammanhang. Om du studerar i Uppsala 

kan Stockholms vara ditt sådant. Om man går tillräckligt 

långt tillbaka i tiden har nationerna, liksom Uppsala 

universitet i stort, en historia som inte är alltigenom 

angenäm. Universitetet var i flera avseenden en elitistisk, 

pennalistisk lekstuga för “rich dunderheads”, som The 

Economist benämnt forntidens Oxfordstudenter. Den 

här tidningen har vid flera tillfällen under de senaste 

terminerna skrivit om de oförrätter, marginaliseringar 

och regelrätta kränkningar som drabbade de kvinnliga 

studenterna – när de väl fick statens nådiga tillstånd att 

faktiskt utbilda sig, det vill säga. Men längre än någon nu 

aktiv medlem kan minnas har vi öppnat våra hjärtan för 

alla som vill finna sitt sammanhang med oss. Vi kommer 

att fortsätta göra så oavsett samhällsutvecklingen i stort. 

När vi nu rett ut Nationens sammanhang går vi raskt 

vidare till den här ledarens sådant. Nils reder ut allt du 

undrat om Seniorskollegiet, Lejla har dödat en krukväxt, 

Amela har hört rykten om att det vankas Marsspex och 

Sofia har gått ner i arkivet (och kommit upp igen!). 

Smakelijk eten! 

Er redaktör, 

Ansvarig utgivare 

Karin Karsten 

1q@stockholmsnation.se 

Annonsförsäljning 

holmiensis@stockholmsnation.se 

Tryck 

Wikströms Tryckeri AB 

018-15 62 90 

Omslagsfoto 

Kristoffer Tollin 

Fotograf 

Liisa Eelsoo 

Kontakt 

Drottninggatan 11 

753 10 Uppsala 

072-964 75 50 

holmiensis@stockholmsnation.se 

Mattias Forsgren 

Redaktör 

2

edaktionen 

Serietips: 

“1864”. 

Frukosttips: 

En stor tallrik pasta med tomatsås med 

chili och ricotta. 

Prokrastineringstips: 

Valfritt ämbete på Stockholms nation. 

Serietips: 

”You” på Netflix. Undvik helst att titta 

nattetid! 

Frukosttips: 

Havregrynsgröt och kaffe är en oslagbar 

kombination. 


Se serietips. 


Redaktör 

Sofia Blomqvist 

Redaktionssekreterare 

Serietips: 

“Clique” på HBO, för er som gillar mörka, 

kontroversiella serier. 

Frukosttips: 

Ett löskokt ägg och Nescafé. Man är ju 

student. 


Ring vännen och gagga. 

Serietips: 

“The Wire”, en HBO-klassiker. 

Frukosttips: 

Skippa den och sov lite extra! 


Quizkampen. 

Amela Muratspahić 


Serietips: 

“Amie & Fannas Striptrip”. Finns på SVT 

Play (gratis!). 

Frukosttips: 

Gröt på grahamsgryn, mandelmjölk och 

kanel. Toppas (ambitiösa morgnar) med 

kanel- och honungsstekta äppelbitar. 


Gör egna ingefärsshots (och hoppas på att 

Lejla Cato 

säsongsförkylningen äntligen når sitt slut). 


Serietips: 

“The Ted Bundy Tapes”, Netflix. 

Frukosttips: 

Sova. 


Hemnet.se. 

Nils Norström 

Redaktionssekretarere 

Serietips: 

“Dark” på Netflix. 8,6 i betyg på IMDb! 

Frukosttips: 

Havremjölk, kanel och kardemumma i 

kaffet. Svingott och svinnyttigt. 


Storstäda. Rensa gärna hela garderoben 

också. 

Kalina Wikholm 

Sohlberg 

Art Director 

Lovisa Brämming 

Art Director 

INNEHÅLL 

Nummer 1 2019 

1Q har ordet 4 

Vinnaren av TKs skrivtävling 5 

Frälsningen: En studentikos gemenskap 6 

Ett tu tre, den tjugotredje ska det ske! 8 

Bildcollage: Bellmansgasquen 12 

Uppsalavyn 13 

Hedersledamoten 14 

(Kli)mat på nationen 2.0 17 

Intervju med Förste kurator Karin 20 

Seniorskollegiet 22 

Under ytan 24 

Kultur, nöje och Andrea 27 

Nils recenserar och Nils tippar 29 

Kuratelet 30 

Kalendarium 32 

3

1q har ordet 

1Q HAR ORDET 

kära stockholmare! 

Våren är i full gång och det märks verkligen i huset! Det 

tydligaste vårtecknet är alla nya nyfikna ansikten som 

har visat sig på Nationen. Jag hoppas att jag får chansen 

att lära känna så många av er som möjligt under våren. 

Det faktum att ni läser detta innebär att ni redan har tagit 

det första steget in i studentlivet här i Uppsala genom att 

skriva in er vid en nation. Nästa steg är att engagera er, ett 

unikt tillfälle att utveckla sig själv och träffa många nya 

vänner. Låter det intressant? Kika då på hemsidan och vår 

anslagstavla där de lediga posterna anslås. 

Runt hörnet väntar fler vårtecken än bara de efterlängtade 

recentiorerna, och några har redan börjat att ta form. Varje 

vecka sedan oktober har kuratelet arbetat med Valborgsfirandet 

2019. Även om det är en tid kvar tills det drar 

igång går det inte en dag utan att vi tänker på det och jag 

får fjärilar i magen varje gång. Bitarna börjar nu falla på 

plats och jag kan inte annat än lova er att firandet kommer 

att bli storslaget. Håll utkik på vår facebook-sida för mer 

info. 

 

Under slutet av förra terminen arbetade Trygghetsgruppen 

med en trygghetsenkät som skickades ut till alla 

ämbetsmän på Nationen. Resultatet presenterades sedan 

på Ämbetsmannadagen med efterföljande diskussion. 

Det är ett viktigt ämne och det glädjer mig därför att 

Trygghetsgruppen lägger ner så mycket tid på att arbeta 

proaktivt och reaktivt med trygghet på Nationen. Trygghetsgruppen 

har föreslagit Kuratorskonventet att det bör 

anordnas en nationsgemensam trygghetskampanj under 

Valborgshelgen. Hur denna kampanj kommer att se ut 

diskuteras fortfarande mellan samtliga nationer men det är 

ingen tvekan om att den behövs. Som nation är det 

essentiellt att vi tar vårt ansvar när det gäller trygghet och 

säkerhet. Det ingår som en viktig del i alla våra anordnade 

evenemang. Det är min förhoppning att alla nationer visar 

på detta under denna vårtermin. 

Ett annat ivrigt emotsett vårtecken är ombyggnationen i 

huset som nu är inne på sin slutfas. Under slutet av våren 

planeras allt vara klart och varje bank och buller är ett 

tecken på det. Två nya heltidsposter kommer att lysas för 

att leda verksamheten i höst och Projektgruppen arbetar 

allt mer intensivt för att den nya verksamheten ska bli ert 

nya smultronställe. 

Ett vårtecken som kan liknas vid ett frö som under 

året kommer utvecklas till en blomma är Maria Aulén 

Thomsson. Maria valdes till ny Proinspektor under Första 

Lagtima Vårlandskap och kommer att installeras under 

Majmiddagen. Samtidigt kommer allas vår käre Terry 

Carlbom att kliva av sin post och kvällen kommer att 

tillägnas både honom och Maria. Jag råder er alla att skriva 

upp datumet i era kalendrar för denna kväll vill ni absolut 

inte missa. Under landskapet valdes också Erik Lidén till 

Förste kurator och Vera Olsson till Tredje kurator. Dessa 

två kommer med säkerhet också att blomstra under våren 

och vara mer än redo att ta över stafettpinnen i juli från 

sittande Tredje kurator Malcolm och mig. Jag vill framföra 

ett stort grattis till både er och Nationen. Jag är övertygad 

om att Nationen kommer vara i trygga händer under 

höstens kuratels ledning. 

Alla dessa vårtecken tyder på att vi har en mycket 

spännande vårtermin framför oss. Har du fler idéer som 

du vill förverkliga på Nationen under våren? Tveka inte att 

höra av dig till någon av oss i kuratelet! 

Hoppas att du får en ljuvlig start på vårterminen! 

Vårhälsningar, 

Karin Karsten 

Förste kurator 

4

tidningskonventet 

Vinnaren av Tidningskonventets skrivtävling 

End of Erasmus: Our Last and Best ‘Uppsala Party’ 

By: Alexander Maxia 

It was one of the last days of term back when I was an 

exchange student. Rix FM in my Rackarberget corridor 

kitchen, blasted ‘Euphoria’ regularly and that was also the 

feeling that in those months gradually built up as the days 

got longer. 

Amongst the Erasmus community we felt bitter sweet as 

it was our last few weeks together in Uppsala, after many 

months living in a new city we really loved. It was an odd 

feeling in which you do the utmost you can to make the 

most of the little time remaining embracing everything 

and everyone along the way. 

That Friday night, many wanted to go to Värmlands club, 

instead I insisted that we should go to ÖG, which amongst 

internationals was known for the waffle buffet but not 

much else. In those months I worked a lot in Östgöta’s fika, 

taking an average of two shifts a week. By doing so I made 

Swedish friends and felt part of the workers community, it 

was my second home. 

The evening started with pre-drinks in the garden, all 

the people I used to hang-out with were there. We drank, 

laughed and enjoyed the evening sun knowing we would 

most likely never see each other again. After the drinking a 

quick pre-departure coffee and off, to the nation! 

As gratitude to my loyalty to the nation, they granted me a 

guest list; however they did not specify how many friends I 

could bring so I brought 25. I honestly did not think of the 

consequences and the great thing is that there were none. 

21 year old me was unable to detect passive-aggression or 

subtle disapproval and only four years later did I find out 

the club boss was mad at me. Innocence and ignorance are 

blissful. 

The DJ played all the hits that had been the soundtrack to 

our Erasmus experience and everyone was so cheerful. I 

don’t remember much after that but photos and friends 

told me I had a great time. 

Once the club was over I walked back to Rackarberget 

in the 2 am morning light, it was a surreal feeling. The 

levels of freedom and wildness experienced that night to 

date remain unbeaten. Would the same sensation have 

been possible today? Maybe not. The knowledge that we 

Erasmus students had that we were going to leave Uppsala 

life behind us made us most appreciate every instant of 

it without thinking too much. Ultimately friendship and 

spontaneity made my best day in Uppsala. 

FOTO: SPADER & FRIENDS 

5

Tryck nationen CMD+Shift 

för att ändra text 

FRÄLSNINGEN: 

EN STUDENTIKOS GEMENSKAP 

Av: Lejla Cato 

(OCH EN TEPLANTA) 

”Snälla, kom inte fram och säg att du verkligen brinner 

för journalistiken. Du är inte den första eller sista som 

gör det.”, sa min föreläsare under ett seminarium i 

journalistiskt skrivande vilket resulterade i att klassrummet 

explositionsartat fylldes med skratt. Skratt, 

som i vanlig ordning, utgjordes av olika fre- kvenser. 

Vissa skratt uppkomna ur tristessen, välvilliga till vad 

än som erbjuds utöver den formalitet som vanligtvis 

präglar examinationstillfällen. Andra komna ur en 

dal av rädsla, formade av en desperat längtan efter 

att aldrig någonsin få erfara vad en vägran till ett 

påbjudet skratt innebär för den sociala situationen 

en befinner sig i (aka social awkward- ness). Men de 

flesta (i det fall då vi utgår ifrån att jag är normen) 

skrattade högt och genuint åt sig själva, eller det som 

hade varit dem om föreläsaren just inte hade avrått 

från den här typen av närmanden. Min anledning till 

skratt var, som sagt, den sista. Blandat med en skvätt 

av snopenhet. 

För det var just den anledningen (eller rättare sagt 

övertygelsen) som fört mig dit jag då fann mig själv: 

på ett seminarium tillsammans med andra Medie, 

Kommunikation och Journalistik-studenter. Men 

övertygelsen om att detta spår, med slutdestination 

journalistiken, är mitt kall i (yrkes)livet är inget som 

har varit mig givet sen födseln. Inte heller kom det 

som en uppenbarelse under de tidiga tonåren och 

dess karakteristiska utrymme för identitetsskapande. 

Insikten (eller tron) kom långt mycket senare än så. 

Så mycket senare att en dessförinnan även hunnit 

med att avfärda journalistyrket som något “jag aldrig 

någonsin vill arbeta med” (det är okej att ändra sig). 

Utan Övertygelsen (med stort Ö) kom först sommaren 

innan jag påbörjade mina studier vid Uppsala 

universitet. Mer specifikt skedde det under en het och 

vanlig dag på kontoret. 

Som sagt var det sommar och förhoppningsvis minns 

ni fortfarande (trots att det känns avlägset i detta 

nästintill sibiriska landskap) hur mycket sommar det 

var under året 2018. Under denna brännheta (ha ha 

ha) sommar arbetade jag som reporter vid en lokaltidning 

i södra Sverige. Utöver att arbetet i sig erbjöd 

eskapism i form av ett väl nedkylt kontorslandskap 

(praise The AC!) så förde det även med sig andra fördelar. 

Såsom lön, yrkeserfarenhet och en teplanta. 

“En teplanta” kanske ni nu tänker, “vad har det med 

saken att göra?”. Och svaret är: ganska mycket. För 

denna teplanta visade sig bli en ledstjärna i den så 

ofta annars dunkla färden mot det som kallas Framtiden. 

Ett obevekligt ljus som jag trofast gav mig hän 

till och som kom att bli tongivande i utformningen av 

min framtidsvision. 

Men nu ska jag inte trötta ut er med den långa 

versionen om hur teplantan hamnade i min ägo, 

utan kort förklarat så var det en gåva som jag fick 

då någon (annan!) ansåg att jag gjort ett bra arbete 

med ett reportage. Denna planta, vars enda syfte 

egentligen är att producera te, fick därmed för mig 

en minst sagt utökad betydelse. Teplantan blev en 

bekräftelse av att jag inte hamnat helt fel, utan att jag 

kanske, kanske, till och med var duktig på det här 

med att skriva. Och säkerligen späddes denna symboliska 

betydelse på ytterligare då en kompis kommenterade 

hur teplantans naturliga mognadstid (endast 

de övre bladen på en teplanta används till faktiskt te, 

och de måste skördas i tre år innan växten är mogen 

nog för att producera blad som är fina nog att använda 

till den ädla drycken) är samma som när jag 

förväntas ta ut min examen. Liknelsen var perfekt 

och därför omöjlig att avfärda som enbart en metafor. 

Det bara måste vara ett omen sänt från ovan. 

Så hädanefter, var gång jag såg denna teplanta, försäkrades 

jag om okränkbarheten av mitt val. Jag var 

platina-säker, 188% övertygad och obevekligen viss 

om att min passion brinner starkare än alla galaxens 

stjärnor samlade i ett (och klart underförstått starkare 

än alla jordvarelsers begär) och att denna eld flammar 

just för journalistiken. 

6



Så kommer hösten och Teplantan (med stort T) 

flyttas från ett flickrums fönsterbräda till ett bord 

som tjänar både som mat- och skrivbord (favör till 

IKEA som lärt mig allt om smarta planlösningar) i 

mitt nya studenthem. Men min boendesituation och 

Teplantans plats var inte det enda som kom att utsätta 

för förändring under denna höst. Mycket kom att bli 

annorlunda. 

Uppsalas studentliv var av en annan kaliber än den 

åtta till fem-rytm jag vant mig vid. Och utan att gå 

in allt för mycket på allt som helt nödvändigtvis 

måste hinnas med som ny student i Uppsala kan 

jag istället poängtera vad som inte fick plats i detta 

schema. Vilket var ungefär plugg, hushållssysslor och 

... plantskötsel. 

väg ut ur den dimma som följde Teplantan hädangång. 

För denna studentikosa Det-Ser-Ut-Som-Om-Vi- 

Har-Koll-Men-Vi-Har-Ingen-Aning-gemenskap 

fick mig att förstå att likt som jag en gång sa att jag 

aldrig skulle bli journalist, för att sedan ta tillbaka 

det, likt detta kommer en alltid att nå fram till olika 

vägskäl i livet som pressar en till att återigen ta 

ställning. Tvingar en att välja mellan att fortsätta i 

samma färd- riktning, byta bana eller stanna upp ett 

tag i still- heten. Men hur lång tid detta val än tar, hur 

ofta du än ställs inför detta vägskäl och hur mycket 

tvivel som än präglar det så är du lika lite ensam om 

det som journaliststudenten är ensam i sin ihärdigt 

brinnande passion för pressfriheten. Och det, om 

något, är en enorm tröst. 

Så någonstans där då den första kylan börja ge sig 

tillkänna och kvällarna blev allt påtagligt mörkare 

hände det oundvikliga. Teplantan gav upp. Somnade 

in. Gick i graven. Upphörde att existera. Eller kort 

och gott: vissnade. Och när Teplantan vissnade försvann 

tillsammans med den även den okränkbara 

Övertygelsen. Men inte hann det gå lång tid innan 

en ivrigt väntandes Herr Tvivel hann ersätta dennes 

plats. 

Nu får ni absolut svara med att lyfta på ögonbrynen 

till den osannolika lägligheten i att denna sorti respektive 

entré inträffade samtidigt. Jag kan berätta 

att min reaktion var ungefär densamma. Men det 

mot- säger inte faktumet att Teplantans plötsliga (och 

smärtsamma) bortgång blev en brytpunkt där jag 

började ifrågasätta min plats i livet utifrån utbildnings- 

och karriärsprospekt. En period klädd i identitetssökande 

och en (allas) vilja att finna sin plats i 

denna komplexa värld. 

Men jag kan trösta er med att perioden med Herr 

Tvivel på besök blev kortvarig tack vare de samtal 

jag då hade med både dåvarande och tidigare studerande. 

Samtal som (nästintill) alltid innehöll en 

gnutta av igenkännande av de tvivel som jag upplevde 

och delade med mig av. Samtal som (nästintill) alla 

vittnade om en kollektiv studentikos gemenskap. En 

gemenskap som jag har valt att benämna: Det-Ser- 

Ut-Som-Om-Vi-Har-Koll-Men-Vi-Har-Ingen- 

Aning och som jag tror bär ett stort ansvar i att jag 

slutade känna mig vilsen och grubbla över mitt utbildningsval. 

Insikten om denna (kanske något sorgsamma) 

gemenskap blev, ironiskt nog, min tröst och 

Om du känner att du skulle behöva 

prata med någon om ditt studieeller 

karriärsval kan du nå Uppsala 

universitets centrala studie- och 

karriärsvägledare via: 

studentservice@uu.se 

018-471 47 20 

För program- och kursspecifika frågor 

bör du vända dig till studievägledarna 

vid din institution. 

7

nationen 

ETT TU TRE, 

DEN TJUGOTREDJE SKA DET SKE! 

Av: Amela Muratspahić 

Att det finns många talangfulla studenter i Uppsala 

är allmänt känt. Men att studenter kan göra annat än 

bläddra i tunga böcker på Fågelsången eller festa in 

fredagen i soluppgången är kanske inte lika självklart. 

På ett sätt kan detta reportage ses som ett bevis mot 

ovanstående stereotyp. För det handlar om Stockholms 

nations Marsspex, en teateruppsättning helt 

skapad av Uppsalastudenter, från början till slut. De 

bygger, de skådespelar, de skriver och de producerar. 

Vitt skilda roller som alla ska falla samman på premiärkvällen 

i slutet av mars. Och jag fick chansen att 

följa med några av dem under resans gång. 

Har du lagt märke till affischerna med 

neonrosa text som dykt upp lite här 

och var på olika campus och 

Stockholms nation? Eller kanske 

har du sett att någon Facebook-vän 

klickat i ”intresserad” 

på ett event med 

samma färgschema? Oavsett 

fallet var affischerna det första 

smakprov vi fick av årets Marsspex 

och en uppmaning till 

studenter att söka skådespelare 

eller kör på auditionsdagarna i 

slutet av januari. Dock tillsattes de 

flesta poster i produktionen redan i november 

förra året då arbetet satte igång ”på riktigt”. 

Det berättar de två producenterna, Anna Jernberg 

och Carl Christian Nasri, som jag fick intervjua först. 

Vi träffas en kylig tisdag på Nationen innan de ska 

ha möte med gruppledarna i Marsspexproduktionen. 

Anna berättar att de nu börjat med veckovisa möten 

för att kunna sammanföra vissa delar av produktionen 

som annars kanske inte har möjlighet att träffas 

särskilt ofta, exempelvis smink- och kostymgrupperna. 

För vi måste komma ihåg att Marsspexet innefattar 

en mycket stor produktion med totalt cirka hundra 

engagerade. I ärlighetens namn var jag inte precis 

expert på Marsspexet innan jag fick i uppdrag att 

skriva detta reportage. Som Uppsalastudent har jag 

hört och sett namnet och affischer från tidigare spex 

som suttit uppe på Stockholms nation och dykt upp 

på vänners till vänners omslagsbilder på sociala medier. 

Inte visste jag att Marsspextraditionen pågått 

sedan 1940-talet! Det är häftigt att tänka sig att studenter 

har spexat, sjungit och dansat i nära åttio år i 

samma lokaler och miljö som vi rör oss i idag. Att 

vara med i en Marsspexproduktion innebär oavsett 

post därför på många sätt att man är en del av Stockholms 

nations och Uppsalas studentlivs historia. 

Det kanske kan ge en känsla av betydelse till alla 

vilsna studenter som blott känner sig som nålar i en 

höstack. 

Vidare dokumenteras även spexet 

flitigt, i form av affischer som 

bevaras, nisse-tröjor med tryck 

från tidigare år samt nyhetspress 

som rapporterar om Marsspexet. 

Förra året var exempelvis SVT på 

Stockholms nation och intervjuade 

bland annat en av årets teaterföreståndare, 

Catharina Kaijser, som då 

var skådespelare. Det förefaller som att 

när man en gång varit med i ett Marsspex 

är det svårt att hålla sig undan. 

Även producenten Carl Christian var skåde- spelare i 

förra årets Marsspex, ”Ett himla liv”, som handlade om 

det för många okända Dyrkovalet, där människorna 

vart tvåtusende år röstar om vem som ska vara gud 

och där den senaste valvinnaren var Jesus själv. Idag 

står Carl Christian mest bakom kulisserna, med en 

mer omfattande roll: 

– Vi har hand om allt som inte har med skådespelare, 

kör och band direkt att göra, säger han, varefter Anna 

inflikar: 

– Vi är ansvariga för de som är ansvariga för mer specifika 

saker. Vi tillsätter alla poster som har med spexet 

att göra. Att det kommer upp, att det marknadsförs, 

1 juli 2018 sommaren 2018 november 2018 

8 

teaterföreståndare tillträder 

manus börjar skrivas 

arbetet sätter igång “på riktigt”

nationen 

att skådisarna blir sminkade och allt som inte har med 

det som sägs och sjungs och dansas på scen att göra. 

Producenterna i sig blev valda av teaterföreståndarna, 

Catharina Kaijser och Madelen Gunnarsson, som är 

hjärnorna bakom manuset och därmed spexets själva 

handling. 

– Jag tänker att de är styrelsen och vi är VD eller ledningen, 

förklarar Carl Christian. Både jag och Anna 

skrattar åt detta summerande uttalande. 

– Det är snyggare, vi är två verkställande direktörer 

helt enkelt! Snacka om att citera, skrattar Anna. 

Detta är någonting som slår mig direkt när jag börjar 

arbeta med Marsspexet – hur otroligt härlig stämning 

som råder bland alla involverade. Genom hela intervjun 

med Anna och Carl Christian skrattar de och 

skojar med varandra och ibland är det svårt att tyda 

och tolka deras internskämt. Det märks att de är 

avslappnade på Nationen och har koll på det mesta. 

Anna berättar att teaterföreståndare traditionellt 

väljer en producent som har varit mycket på Stockholms 

och har bra kontakt med Nationen, samt en 

annan som i större utsträckning tillhör ”spexligan”. 

Här fungerar Anna som Nationens sändebud, med 

många ämbeten på Stockholms i ryggen. Det är dock 

första gången hon engagerar sig i Marsspexet, till 

skillnad från Carl Christian, vars engagemang 

sträcker sig till sitt tredje år: 

– Första året var jag ’Mat och sexa’, alltså de som håller 

i mat och dryck under kickoffen för hela produktionen 

och framförallt de som gör mat och dryck under föreställningen. 

Så från att baka bullar, till att stå på scen, 

till att producera... mer eller mindre, skrattar han. 

Vidare blir engagemanget den röda tråden som löper 

med alla som arbetar med Marsspexet. Anna berättar 

att producenternas uppgift på det sättet blir att tillsätta 

personer på poster som är motiverade till att 

jobba, särskilt med tanke på att arbetet är ideellt och 

att det man får tillbaka är gemenskap och fest. Carl 

Christian fortsätter på samma spår genom att säga: 

– När vi tillsätter ansvar för alla områden så är det 

ju vissa ansvar som måste påbörjas mycket tidigare 

än alla andra. Typ marknadsföring och spons är ju 

jätteviktigt att det kommer ut i tid, för utan det finns 

det inga pengar. 

När jag lyssnar på producenterna tycker jag det är 

fascinerande hur en så stor teaterproduktion kan 

skapas helt av studenter och före detta studenter, 

särskilt med tanke på hur många olika poster och 

hur mycket talang och engagemang som krävs för att 

ro det hela i land. Ändå verkar producenterna inte 

särskilt stressade och berättar att de inte har ofantligt 

mycket jobb i nuläget. En anledning till detta, menar 

de, kan bero på att intresset för Marsspexet varit 

väldigt högt i år och att det är många som hört av sig 

till dem, vilket också kan förklara den höga ambitionsnivån. 

Folk går helt enkelt in för att göra sitt bästa och 

det märks. 

Efter min intervju med Anna och Carl Christian, 

kliver jag mellan rummen för att träffa ”styrelsen” för 

Marsspexet, nämligen de båda teaterföreståndarna. 

Med datorn tryckt mot bröstet, vinterkappan slängd 

över axeln och mobilen i andra handen, inser jag 

plötsligt någonting. Den fyrtio minuter långa inspelningen 

av intervjun jag just haft med producenterna 

syns inte på mobilskärmen. Anna lugnar mig med att 

hon haft samma problem tidigare, men paniken stiger 

ändå i bröstet vid tanken på att intervjun raderats. 

Dock hinner jag inte tänka på det nu. Jag hälsar raskt 

på teaterföreståndarna som nu endast har femton 

minuter på sig att bli intervjuade innan deras möte 

ska börja. De heter Catharina Kaijser och Madelen 

Gunnarsson och sitter på sina poster i ett helt år, från 

1 juli 2018 till 30 juni 2019. Catharina sammanfattar 

lättsamt, men riktigt, vad det faktiskt innebär att vara 

teaterföreståndare (eller TF, som det kallas bland de 

invigda): 

– Det innebär att man skriver manus och kommer 

på en historia, skrattar hon. Och sedan att vi också 

regisserar och väljer ut skådisar. 

Madelen fortsätter genom att berätta att arbetsbördan 

för teaterföreståndarna under höstterminen varit 

betydande då de förutom ovannämnda uppgifter även 

haft ansvar för alla middagsspex under sittningar 

samtidigt som de under samma period skrivit den 

största delen av manuset. 

– Så det har varit en ganska hektisk höst, tillägger 

Catharina. 

Vid det här laget börjar klockan närma sig 18:00 och 

ljudnivån på Nationen är hög. Det är folk som 

droppar in för Marsspexmöte och mat, bord som 

flyttas och personer som kommer fram och hälsar 

på Catharina och Madelen. Jag inser att tiden börjar 

bli knapp och väljer aningen improviserande bland 

frågorna. 

27-28 januari 2019 30 januari 2019 3 februari 2019 

audition skådespelare 

audition kör 

första genomläsningen av manus 

9

nationen 

Båda teaterföreståndarna har tidigare år skådespelat 

i Marsspexet och Catharina berättar att hennes engagemang 

började när hon såg Marsspexet ”Menigheten 

med livet” 2017, där Madelen skådespelade, och blev 

ledsen över att hon inte var med. Och nu, två år 

senare, är hon med och skapar hela grejen. Men hur 

skapar man egentligen någonting så omfattande? 

Och hur känns det? 

Teaterföreståndarna berättar att skrivprocessen 

började någonstans under sommaren, när de träffades 

på Kaijsers lantställe en helg. Madelen berättar 

att det första mötet väckte många känslor och att de 

mest sov och åt godis i omgångar samtidigt som det 

var samma helg det var översvämning i Uppsala. 

Ärligt talat väcker beskrivningen av det hela känslor 

hos mig med, och en slags nostalgisk och romantisk 

dimma över sommaren och skapandeprocessen 

lägger sig över mig. Nu blir jag ännu mer nyfiken 

på manuset de skrivit och temat för spexet, som i 

skrivande stund fortfarande är hemligt. 

Vidare berättar Catharina och Madelen att de sedan i 

somras träffats mycket och att ursprungsidén ändrats 

betydligt, trots att temat och vissa karaktärer hängt 

kvar i etern. Samt att de ibland inte fått mycket gjort, 

medan de andra gånger varit extremt effektiva och 

skrivit flera scener på ett par timmar. Dock berättar 

Madelen att själva skrivandet tagit ungefär två veckor, 

men att de vid denna punkt byggt upp och pratat 

om berättelsen en hel del innan. Själva skapandeprocessen 

är sällan linjär. 

Slutligen pratar vi om att auditionerna börjar närma 

sig, och hur de känner inför att sitta bakom bordet 

och bedöma de sökande, istället för att själva söka. 

De berättar, liksom producenterna, att audition är lite 

speciellt på just Stockholms nation då det är drop-in. 

Alltså behöver man inte anmäla sig i förväg och invänta 

dagen med fasa, utan kan istället söka relativt 

spontant. 

– Sedan är ju vi väldigt nervösa, avslutar Catharina. 

Vi är ju mycket mer nervösa än de som söker. Och 

det känns ju helt sjukt att allt det här som varit på 

låtsas i våra huvuden kommer det vara folk som ska 

gestalta och säga det vi skrivit. 

Så kommer söndagen och jag beger mig till Stockholms 

nation för auditionerna. Söndag och måndag 

ska auditioner för skådespelare äga rum och jag är för 

en gångs skull ute i god tid. 12:19 är jag på auditionen 

som började 12:00. Med mitt lilla block i handen och 

en halvdöd mobil ser jag att producenterna öppnat 

upp dörren till Passagen på bottenvåningen. ”Audition” 

står det prydligt handskrivet på dörren. Men ingen 

är där. Jag fortsätter uppför trappan och stöter på 

Anna och Carl Christian, varav Carl Christian 

berättar att han själv gjorde audition runt halv fyra 

på eftermiddagen när han sökte skåde- spelare. Jag 

suckar och problemlösningshjärnan snurrar igång. 

Tänk om ingen kommer under tiden jag är här? 

Skajag vänta hela dagen? En uppgiven känsla fyller 

kroppen, men jag fortsätter undersöka. Först går jag 

in till kakelbaren och ser att Sunday’s- brunchen är 

i full gång. Det är proppfullt i Landskap. Undrar om 

några av dessa ska göra audition... 

Sedan går jag in i Blå rummet, vars dörr är öppen 

ochpåklistrad en lapp med texten ”Audition pågår” i 

samma prydliga handstil som den tidigare påträffade. 

Teaterföreståndarna sitter vid ett bord i det ljusa 

rummet och ser glada och spända ut. 

Till slut går jag ut och sätter mig i soffan där det 

är tänkt att de sökande ska sitta och vänta. Jag är 

fortfarande ensam därute, men inte länge till. Snart 

kommer de, en i taget, med manus i hand och oerhörd 

koncentration. De får tid på sig att lära in replikerna 

och går sedan in hos Catharina och Madelen 

när de känner sig redo. Jag känner kroppen spännas 

och vet inte om det beror på kylan i hallen eller nervositeten 

som smittar, men misstänker det senare. 

Strax sviker min stiftpenna och jag har inget att skriva 

med längre. Jag sneglar på mobilen – från sextio till 

fyrtio procent! Rastlöst ser jag mig omkring. En sökande 

går in och kommer ut. Denna berättar att det 

var pirrigt innan audition, men att det känns bättre 

nu efteråt, samt att det var väldigt avslappnat inne 

hos teaterföreståndarna. En annan säger att det mest 

känns bra och kul innan, men att det är bra att det är 

lite nervöst också. Då kanske man presterar bättre. 

Efter en timme eller så lämnar jag Marsspexet med 

många tankar och idéer. Jag minns tillbaka till de 

gånger jag själv varit på audition eller stått på scen 

och uppträtt, och vilken speciell känsla det innebär. 

En nervositet och stolthet att man gör det, samt empati 

för de andra i samma sits. En liknelse kan vara 

stunderna innan en tenta, när man sitter i tentasalen 

22-24 februari 2019 25 februari 2019 9-10 mars 2019 

10 

skådishelg 

biljettsläpp 

bygghelg

nationen 

och ser sig omkring på de andra. Vilt främmande 

människor som man delar någonting med. En vi-skaklara-det-tillsammans-känsla. 

Här trodde jag att min djupdykning i Marsspexet 

skulle ta slut. Så var dock inte fallet då de båda teaterföreståndarna 

bjöd in mig till den första genomläsningen 

av manuset med de nyvalda skådespelarna 

endast en vecka senare. Genomläsningen äger rum 

hemma hos Madelen Gunnarsson och denna gång är 

jag sen. Jag stöter på kostymgruppen utanför lägenhetshuset, 

som är där för att ta klädmått på skådespelarna. 

Vi plingar på och det är kvavt i lägenheten. 

Många par skor står uppradade i hallen och klumpiga 

jag vet inte var jag ska ta vägen. Teaterföreståndarna 

meddelar att de tar en paus i genomläsningen och vi 

minglar runt lite. De vackra skådespelarna sitter i en 

cirkel med manus uppflängda på stolar och bord. 

Kopiösa mängder fika ligger orört på det lilla soffbordet 

framför dem. Stämningen är uppsluppen och 

alla skrattar. 

Jag pratar med några av skådespelarna som berättar 

om sina upplevelser av Marsspexet. De har olika bakgrund 

till sitt engagemang i spexet; vissa har varit med 

förut, andra har sett Marsspexet och varit sugna på att 

söka eller sökt förra året men inte kommit med. En av 

skådespelarna som varit med förut nämner att manuset 

visar på en konsekvens bland de olika rollerna, där alla 

får ungefär lika mycket scentid. 

En blandning av allting, med många referenser till 

populärkultur och politik och en klockren ironi som 

präglar många av skämten. Jag kommer ihåg att Anna 

och Carl Christian berättade att Marsspexet ofta tar 

inspiration från aktuella ämnen, till exempel det 

tidigare militärtemat på ”Menigheten med livet” 

-spexet som handlade om att Sverige låg i krig med 

Ryssland, och sattes upp i samma veva som värnplikten 

återinfördes. ”Life imitates art”, eller hur var 

det nu? 

En av skådespelarna informerar mig om att genomläsningen 

börjat ungefär två timmar tidigare. Trots 

detta verkar skådespelarna redan stortrivas i varandras 

sällskap och skrattar mycket tillsammans. De börjar 

läsa igen och det är redan imponerande. Teaterföreståndarna 

strålar och verkar utomordentligt nöjda 

med sina utvalda talanger. Det känns som att jag står 

utanför en liten bubbla och tittar in. Jag funderar och 

kommer fram till slutsatsen att så här blir det nog när 

man vet att man ska spendera mycket tid tillsammans 

framöver och verkligen skapa någonting tillsammans. 

Ensemblen når sista sidan av manuset och jag får veta 

slutet, men det tänker jag självfallet inte avslöja här. Ni 

får helt enkelt vänta och se, till den tjugotredje mars 

då det sker. 

Slutligen plockar jag upp det heliga manuset från soffbordet 

och får äntligen ta del av temat. Titeln är 

”Kärlekskoden – en artificiell romans” och Catharina 

berättar att det i korthet handlar om robotar som tagit 

över världen, men med inslag av kärlek och romans. 

16-17 mars 2019 23 mars 2019 23-27 & 29-30 mars 2019 

musikhelg 

PREMIÄR + Marsgasque 

föreställningar 

11

ellmansgasquen 

Tryck STHLMSVECKAN 

CMD+Shift 


VÅRTERMINEN 

BELLMANS 

GASQUEN 

TVÅTUSENNITTON 

12

uppsalavyn 

UPPSALAVYN 

Av: Ostis Fotografi Atelier, Henri/Upplandsmuséet, år 1886-1914 

Den här bilden är en del av Upplandsmuséets samlingar. Är du nyfiken på att se mer av hur Uppsala 

såg ut förr? På digitaltmuseum.se finner du fler föremål ur Upplandsmuséets arkiv. 

13

hedersledamoten 

Tryck NATIONEN CMD+Shift 


HEDERSLEDAMOTEN 

Harald Sandberg, född 1950 i Uppsala, är diplomat och har varit ambassadör i Indonesien, 

Östtimor, Sydkorea, Indien, Nepal, Bhutan, Sri Lanka och Maldiverna. Han har verkat som 

valobservatör och ansvarat för flera krisinsatser för svenska medborgare i utlandet. Han har 

medaljerats av Röda korset i Korea för sina insatser för mänskliga rättigheter i Nordkorea, men 

framförallt är han hedersledamot i Stockholms nation. Det står skrivet att till hedersledamot 

kallas envar Nationen vill betyga sin högaktning. Det är med största sådan jag lämnar över 

ordet till Harald Sandberg. 


Redaktör 

“Om man står på Carolinas trappa 

och sen rusar ned till backens slut. 

börjar strax ens varma hjärta klappa 

ty till vänster står ett hus på lut. 

fyllt av minnen som man halvt förgätit 

står det där och tänker på sig självt. 

Här man sjungit, druckit, tänkt och ätit 

Var det kanske livets bättre hälft?” 

Så går första strofen i ”En Melodi om Stockholms”, 

i sångboken på sidan 19, text av landsmannen Jonas 

Hallberg. På mitten av sjuttiotalet var sången om 

Stockholms ett måste mot slutet av huvudrätten. Vad 

var det fråga om – något slags prematur nostalgi, en 

insikt om hur snabbt studentlivet är över? Eller var 

det bara en lite studentikos förtjusning i det absurda, 

att se fram mot att se tillbaka? 

Ett perspektiv. 1975 var det bara 30 år sedan 2:a världskrigets 

slut. Vi som satt och sjöng mindes nyheten om 

morden på Dag Hammarskjöld och John Kennedy – 

vi hade som små sett våra bekymrade föräldrar lyssna 

på radionyheterna om Kubakrisen och om riskerna 

för kärnvapenkrig i Europa. 

också till en skvätt bildning. Biblioteket var en lugn 

oas för studier. SNAK (automobilklubbens ”rebusrally”) 

lockade många som halvt lämnat Nationen 

tillbaka på besök. Efterlängtad var också den årliga 

ångbåtsutflykten på Mälaren, avslutad med groggbänk 

på Nationen. 

Till Valborg 1974 tog min företrädare som 1Q Peter 

Kinch initiativet till den första Champagnegaloppen. 

Vi kallade den ”Karneval på Stockholms nation”, vi 

syftade på ett då känt märke av billigt bubbel. Hösten 

1974 var jag som Förste Kurator värd för Nationens 

första Gåsmiddag. Den hösten tog vi också initiativet 

till en seniorförening på Nationen, Societas Seniores 

Holmienses, och 1975 höll vi den första Januarimiddagen. 

Vägen till ett återskapat Seniorskollegium, 

som i jämlikhetsnit lagts ned under de galna åren, 

var inledd. 

På Nationen var det snarare mer likt idag än man 

kunde vänta sig av över 40 års förändringar. Det sena 

60-talets tokvänster hade sedan länge lämnat scenen 

och var mer eller mindre glömd. Torsdagskvällarna 

var veckans höjdpunkt – mat lagad av ett tappert 

gäng från klubbverket, föredrag med frågestund av 

någon spännande person – en akademiker, en kulturperson, 

en kändisadvokat, en politiker. Sen disco och 

bar in på småtimmarna. Gasquerna och middagarna 

avlöste varandra under året. Spexarna höll glädjen 

och skrattet på topp, och bidrog någon enstaka gång 

14




HEDERLEDAMOTEN 

Nationen spelade samma roll som den gör idag, en 

sammanhållande träffpunkt, en plats för yngre och äldre 

studenter att umgås på och att mötas över ämnesgränserna. 

Och det var, och ska vara, högt i tak på Nationen. 

Här kunde den ene få vara konventionell, den andre 

originell, någon extrovert, någon annan introvert eller 

till och med lite blyg. Naturligtvis brast det någon gång 

i hur vi betedde oss mot varandra, som tyvärr i alla 

tider, i alla sociala sammanhang. Men jag tror faktiskt 

att Nationen var, och är, en ovanligt öppen plats för 

samvaro, där vi respekterar varandra för dem vi är. 

”NATIONEN VAR, OCH ÄR, 

EN OVANLIGT ÖPPEN PLATS 

FÖR SAMVARO, DÄR VI 

RESPEKTERAR VARANDRA 

FÖR DEM VI ÄR.” 

Uppsala ger som universitetsort en speciell studentmiljö, 

där nationerna skapar umgänge och kontakter 

över fakultetsgränser och kommande yrkesgränser, till 

skillnad från fakultetsföreningar och specialkårer som 

samlar studenter med samma inriktning. Jag tror att 

umgänget över årgångar och utbildningslinjer är bra 

socialt; det är trevligt för dem som studerar. Men jag 

tror också att det är bra i ett bredare akademiskt perspektiv. 

En universitetsutbildning ska bygga på fakta 

och kunskaper, men den handlar också om att utveckla 

ett analytiskt, källkritiskt sätt att angripa världen, och 

för det krävs en tvärvetenskaplig förståelse. 

Stockholms nation ger också ett stort antal landsmän 

och landsmaninnor möjligheten och utmaningen att ta 

på sig olika former av uppdrag. Ofta handlar det om 

uppdrag som företrädare utåt, med ansvar för stora 

medel, ansvar för att många landsmaninnors och landsmäns 

tid vid nationen blir lyckad och bra, och ansvar 

för hela verksamhetens fortbestånd. För några blir det 

också de första erfarenheterna av personalledning. Det 

här får man vid unga år, under studierna, eller i några 

fall direkt efter. Det är ett förtroende att tjäna det gemensamma 

på uppdrag av Nationens medlemmar. Vi 

använder också de passande orden ämbete och 

ämbetsman. 

Min egen Uppsalatid och mitt nationsengagemang var 

lite uppochned skulle nog många tycka. Först var jag en 

(någorlunda) ordentlig student, som läste in en fil.kand. 

på av myndigheter föreskriven tid. Inför våren 1974 blev 

jag och en kompis valda till programsekreterare, med 

ansvar för programmen på torsdagskvällarna. Den vårterminen 

avslutades med att jag tog ut min examen och 

valdes till Förste Kurator. Tiderna var inte de lättaste, 

efter sextiotalets rekordår följde sämre tider, den första 

oljekrisen och så vidare. Tillströmningen av studenter 

till universiteten blev inte alls som förutsett och många 

verksamheter fick hålla hårt i tyglarna för att överleva. 

Det var en lärorik tid för oss alla, att ordna meningsfull 

och bra verksamhet och samtidigt hålla hårt i plånboken. 

Från kuratorsrummet på Nationen flyttade jag sommaren 

1975 till Kuratorskonventet, för uppdraget som 

Curator Curatorum. Det blev ett halvår dominerat 

av frågor om villkor för utskänkningstillstånd, den 

så kallade kår- och nationsobligatoriefrågan och om 

samverkan med Uppsala Studentkår. 

15




1976 skulle det bli allvar i studierna igen, och jag 

började till sist med mina doktorandstudier i historia. 

En förmiddag, när jag läste tidningen i stället för 

mina böcker, såg jag att UD annonserade sitt diplomatprogram. 

Och på den vägen blev det, jag började 

på UD i juni 1976, och redan ett år senare reste min 

fru Else och jag mot vår första post i Seoul i Sydkorea, 

då ett fattigt utvecklingsland med en auktoritär och 

icke-demokratisk regim. 

”ÅREN PÅ NATIONEN 

HAR BYGGT VÄNSKAPER 

SOM LEVER ÄN, OCH 

ERFARENHETER SOM 

VARIT VIKTIGA FÖR MIG 

GENOM YRKESLIVET.” 

Under min UD-tid som opolitisk tjänsteman arbetade 

jag omväxlande i Stockholm och Seoul, Genève, 

Washington D.C., Jakarta, Seoul igen och New Delhi. 

Uppgifterna har varit omväxlande – förhandlingar i 

FN och EU, handelspolitik och näringslivsfrämjande, 

politisk rapportering med mera. Jag fick förmånen 

att vara nära vår förhandling om medlemskap i EU, 

men jag har också lett den insatsstyrka som reste 

till Beirut vid 2006 års krig och evakuerade tusentals 

svenskar. Under några år var jag UD:s personalchef, 

med ansvar för utrikesförvaltningens förflyttningssystem, 

rekrytering (det så kallade diplomatprogrammet) 

med mera. Jag har varit ambassadör 

i Jakarta, Seoul och New Delhi, med ledning av en 

mångfacetterad verksamhet som också innehåller 

viseringsfrågor, uppehållstillstånd och ”hjälp till 

självhjälp” till svenskar som råkat illa ut. 

De sista 25 åren i UD gjorde jag i olika former av 

chefsuppdrag, ute och hemma, och som ämbetsman, 

precis som på Nationen. Förutsättningarna var naturligtvis 

olika, och ansvaret både i sak och för personer 

kunde ibland vara större. Men erfarenheterna från 

Nationen, både som företrädare och ämbetsman, 

lärde mig respekt för uppdrag och uppdragsgivare 

och om oväld i hur man genomför sitt uppdrag. 

Åren på Nationen har byggt vänskaper som lever än, 

och erfarenheter som varit viktiga för mig genom 

yrkeslivet. Jag är övertygad om att många andra, med 

helt annorlunda yrken och uppdrag, i privat eller offentlig 

tjänst, eller som egna företagare, kan säga 

samma sak. När jag 2012 kallades till hedersledamot 

fick jag beskedet samma dag som regeringen utnämnde 

mig till ambassadör i New Delhi. En någorlunda 

central politiker som jag kände konstaterade om 

sammanträffandet: ”Hedersledamot, det var stort!” 

Den andra strofen i ”En melodi om Stockholms” 

börjar med orden 

”Eller var det blott och bart prologen 

till det spel vi kallar karriär. 

med vars hjälp plus det vi haft i hågen 

nu på sätt och vis vi sitter här?” 

Ja, det var en hjälp i karriären och i livet att ha 

erfarenheterna från Nationen. Men visst fanns det 

också, som med all ungdom, ett inslag av livets bättre 

hälft. Men jag lovar, livet har många bättre hälfter! 

”Hur som helst så är det dags att glömma 

vardagsjanuari utanför. 

Låt oss minnets bägare bums tömma! 

Låt oss stämma in i samma kör!” 

Harald Sandberg, 

Hedersledamot 

16

Tryck nationen 

NATIONEN 

CMD+Shift 


(KLI)MAT PÅ NATIONEN 2.0 

Av: Lejla Cato 

Som ni kanske minns från förra numret av 

Holmiensis (och om inte så finns kostnadsfria 

exemplar att hämta på Nationen för den som 

behöver erinra sig) så funderade jag – högt och 

lågt – kring vilken roll klimat- och miljöfrågan har 

i Uppsalas nationsliv. Inkörsporten till ämnet passerade 

genom studenterna, då jag valde att först 

undersöka vad medlemmarna tänkte kring frågor 

som rör miljöoro, det individuella ansvaret i klimatfrågan 

och förväntningar på nationernas (miljö) 

verksamhet. Det som framträdde då var en tydlig 

enhetlighet i studenternas tankebanor, där de intervjuade 

var nästintill helt överens om vikten och den 

ständiga närvaron av miljöfrågan, både sett till deras 

egna privatliv, men även i de förväntningar och krav 

de ställer på samhällsutvecklingen. Det visade sig 

att studenterna kände miljöoro, var villiga till att 

förändra sin egen livsstil och ansåg att stora aktörer 

i samhället måste ta sitt ansvar i miljöarbetet. 

Däribland även inräknat studentnationerna. Något 

annat som även dök upp under samtalen med 

studenter på Nationen var att det saknades vetskap 

kring hur nationernas miljöarbete faktiskt ser ut. 

Ibland även så till den grad att studenterna till och 

med frågade sig: Gör nationerna ens något? 

bakomliggande anledningarna till frågans formulering. 

Var frågan utformad på detta vis av praktiskta 

skäl eller fanns det en dold miljömedvetenhet gömd 

mellan raderna? 

För att slutligen få svar på mina (och era) funderingar 

hör jag av mig till Kerstin på Messenger och 

då hon befinner sig utomuppsala förser hon mig 

med följande utomordentligt grundliga svar: 

Så här någonstans insåg jag att det fanns många 

frågor som hängde loj i en svarslöshet som lätt 

kunde botas och hur ett överbyggande av detta 

informationsglapp mellan medlem och Nation 

även skulle vara till stor fördel för bägge parterna. 

Därmed förflyttade jag mig till nästa nivå i något 

som allt mer börjar likna en trestegsraket. Där steg 

två blev att undersöka hur Nationen ser på miljöoch 

klimatfrågan och vilket miljöarbete vi faktiskt 

gör. 

Men innan vi går in på vad jag kom fram till där 

så ska vi göra en snabb återkoppling (som utlovat 

i föregående nummer) till frågan som Recentiorsförman 

emerita Kerstin Blomqvist ställde mig en 

sensommardag i höstas. Frågan var om jag önskade 

”vegetariskt eller vanlig kost?” till Recentiorssittningen 

och frågan väckte mitt intresse eftersom den 

fick mig att fundera kring om det fanns några 

Så när vi nu har vi rett ut det en gång för alla kan 

vi därmed (utan samvetskval) återgå till artikelns 

centrala problemformulering: Hur ser Nationens 

miljöverksamhet ut? För att uppnå detta beger jag 

mig (återigen) mot Nationen, eller rättare sagt mot 

Kuratelet, för att söka svar. 

17

nationen 

På Nationen 

Inför mötet med Förste kurator Karin Karsten och 

Tredje kurator Malcolm Sterky har jag fått ta del av 

”The Green Guide”, som är ett dokument med riktlinjer 

framtagna för att inspirera nationerna till att 

utveckla sin egen miljöverksamhet. Guiden är framtagen 

i ett samarbete mellan en initiativtagande 

grupp studenter och Uppsalas student- nationer och 

presenterades i höstas med ett innehåll av klimatsmarta 

tips som är applicerbara på allt från de ekonomiska 

aspekterna av organisationen till de något 

mer konkreta delarna, exempelvis rörande Nationens 

sophantering. Framställningen av guiden vittnar om 

att det finns en enighet mellan nationerna kring att 

alla, som betydande studentorganisationer, förväntas 

ta ansvar för sin verksamhets miljöpåverkan. Men 

samtidigt räcker guiden i sig inte som ett enda direktiv 

för Nationen, menar Karin Karsten, då man 

måste ta hänsyn till nationernas många olikheter. 

– Nationerna är väldigt olika vilket gör att en gemensam 

guide blir väldigt generell och svår att ta 

fasta på alla ställen. Samtidigt är miljöarbete något 

som sträcker sig över en längre period och hade vi 

haft en miljöpolicy som är mer ”hands-on” än The 

Green Guide så hade det kunna underlättat miljöarbetet, 

säger Förste kurator Karin Karsten. 

Nationen har i nuläget ingen uttalad miljöpolicy 

utan fokuserar istället på det praktiska genomförandet, 

genom att befästa olika rutiner och projekt, 

framför att ta fram stadgar i form av olika policy och 

dokument. Samtidigt är en av Nationens största 

problem att posterna ofta byts ut, vilket gör det svårt 

att etablera ett långtgående och övergripande miljöarbete, 

vilket krävs ur hållbarhetssynpunkt. 

– Jag tror allmänt att ett mer aktivt ställningstagande 

i att vi driver ett miljöarbete på en längre sikt hade 

hjälpt personalen och ämbetsmännen att bli mer 

motiverade i att ta fram och behålla exempelvis fler 

veganska alternativ på menyn, säger Tredje kurator 

Malcolm Sterky. 

Brainstormingen är i full gång och tillsammans 

lägger Karin Karsten och Malcolm Sterky fram flera 

förslag på hur Nationen skulle kunna förbättra sin 

miljöverksamhet. Att tillsätta en uttalad miljöansvarig, 

ställa förbestämda minimumkrav och synliggöra 

Nationens miljöarbete är några förslag som de 

två kuratorerna tar fram i diskussionen kring hur 

Nationen kan utvecklas. 

– Precis som för alla områden inom organisationen 

så sitter kuratelet här varje dag och vi är alla öppna 

för förslag, vilket även gäller för miljöfrågor. Men 

kanske kan vi börja med att fråga Ämbetsmännen: 

”Hej är det någon som har några tankar kring 

Nationens miljöverksamhet? Kom in och prata med 

oss”, säger Karin Karsten. 

”STÄLL MER KRAV 

PÅ OSS. VI BEHÖVER 

DET. ATT FOLK GÅR 

RUNT OCH KÄNNER 

ATT DE INTE VET 

HUR DET GÅR TILL 

PÅ NATIONEN 

OCH HAR IDÉER 

TILL FÖRBÄTTRING 

MÅSTE UTTRYCKAS 

TILL OSS.” 

Jämsides med att belysa hur Nationen kan utvecklas 

framöver talar vi även om det miljöarbete som har 

gjorts och görs idag. Som installationen av solceller 

som gjordes under hösten 2015 och som sedan dess 

har producerat 62 megawatttimme – vilket motsvarar 

cirka 7 % av Nationens totala energiförbrukning. 

Eller som det engagemang som lagts på att minska 

mängden matsvinn genom att exempelvis ha en 

person som sköter alla beställningar – oavsett 

verksamhet – för att på så vis ha bättre kontroll 

över hur varorna effektivast kan användas inom hela 

verksamheten. Ett engagemang som kan antas vara 

anledningen till trenden i de senaste ekonomiska 

rapporterna, där matvaruintäkterna ökar samtidigt 

som kostnaderna för mat sjunker. 

– Då allt förutom torsdagsresturangen Holmiana är 

drop-in så är det svårt att beräkna hur mycket mat 

det går åt varje dag. Vissa dagar tar det slut, andra 

18

nationen 

dagar finns det kvar, säger Karin Karsten. Tidigare 

har Nationen sålt maten som blir över i form av 

billigare matlådor, men då efterfrågan saknades gavs 

projektet upp. 

– Den mat som blir över går nu istället ut till de dagverkare 

som har jobbat, vilket Nationen självklart 

bjuder på, berättar Malcolm Sterky. 

där hon efterfrågar ämbetsmännens tankar och 

idéer kring Nationens miljöarbete. Hennes initiativ 

får snabbt respons. Och ett ännu större genomslag, 

med ett allt eftersom expanderande kommentarsfält 

fyllt med entusiastiska glädjerop och ivriga förslag. 

Följande var några av dem: 

Det finns även en medvetenhet i Nationens menysättning 

då man strävar efter att anpassa utbudet efter 

säsong och att kunna erbjuder något för alla, så som 

exempelvis vegetariska och veganska alternativ. Vid 

egna anordnade sittningar, som inte har menyer 

bundna till en tradition, som exempelvis Gåsmiddagen, 

försöker Nationen att servera vegetariska föroch 

efterrätter samt huvudrätt med MCS-märkt fisk, 

istället för kött, allt mer ofta. 

– Något som man kanske inte tänker på, men som 

är värt att lyfta, är att vi i Klubben använder returglasflaskor 

istället för plåtburkar, vilket gör att alla 

glasflaskor återanvänds då vi skickar tillbaka allt, 

förutom det som går sönder, påpekar Malcolm 

Sterky. 

Men hur kan vi se till att miljöarbetet fortsätter att 

drivas på framåt och gärna också på ett allt mer 

effektivt vis då vi befinner oss i en tid då kraven 

på energieffektivisering och miljömedvetenhet 

ständigt ökar? 

– Ställ mer krav på oss. Vi behöver det. Att folk 

går runt och känner att de inte vet hur det går till 

på Nationen och har idéer till förbättring måste 

uttryckas till oss. Vi behöver höra det, säger Karin 

Karsten. 

– Och man kan alltid räkna med att bli tagen på 

allvar. Vi vill att folk kommer in. Det är kul och det 

får oss att fundera på saker vi annars kanske inte 

hade tänkt på, tillägger Malcolm Sterky. 

...och vidare på nätet 

Så tydligen är det inte så enkelt som att allt ansvar 

ligger enbart på Nationens ledning eller dess medlemmar. 

Som mycket annat handlar det om ett samspel 

och om att kunna lyssna, och höra, varandras utgångspunkter. 

Något som Förste kurator Karin Karsten 

visar ett strålande exemplar på då hon strax efter att 

vårt möte har avslutats skriver ett inlägg på Facebook 

Det som återstår nu (och som jag ser mycket fram 

emot att följa) är att se hur miljöarbetet utvecklas 

härifrån. För efter att ha skrollat igenom alla kommentarer, 

som kryllat av tankekreativitet och välvilja, 

så får jag nys om hur miljöfrågan även har lyfts av 

diverse ämbetsmän under det senaste Landskapet. 

Det här får mig att på allvar fundera kring om detta 

ska bli en vändpunkt för Nationens sätt att se på det 

egna miljöarbetet. Startskottet för vår egna lilla 

revolution. Något som börjar med något så banalt 

som att slopa plastsugrören, och slutar med något så 

oerhört som ett livsdugligt klimat både innanför och 

utanför det hus som vi stolt kallar för vår Nation. 

19

nationen 

”Jag vill jobba med öppenhet” 

Av: Sofia Blomqvist 

Karin Karsten är en 22 

år gammal juriststudent 

från Stockholm. Under vårterminen 

förra året, efter 

fyra terminers studerande, 

bestämde hon sig för att ta ett 

uppehåll och söka till posten som 

Förste kurator på Stockholms nation. 

Konkurrensen var tuff, men efter att till slut ha 

fått medlemmarnas förtroende började hennes resa 

under hösten. Nu, efter att ha jobbat heltid på Nationen 

i ett halvår, ger hon oss en inblick i hennes arbete 

och allt vad kuratorsämbetet innebär, vilket är mer än 

de flesta tror. 

Hur har ditt arbete sett ut under hösten? 

– Såhär, när man blev vald så hade man hur mycket 

tankar och idéer som helst, man skulle revolutionera 

allt. Sparka ut allt som man föraktade och ta in allt 

som man beundrade. Men så landade man i rollen, 

och insåg att det var lättare sagt än gjort. I början så 

är man ju ny i kuratelet med två personer som kan 

så mycket mer. Sedan har man inte så mycket praktisk 

upplärning som de andra har, utan det är mycket läsning 

om stadgar, policys, handlingsplaner och liknande 

på egen hand, sånt som sedan sätts i kontext 

när man börjar arbeta. Generellt handlar hela första 

terminen framförallt om att förvalta. En sak som kan 

vara lite knepig är det faktum att man tar över från 

någon annan. Det är inte ett tomt blad, utan tidigare 

idéer och projekt ska avslutas eller spinnas vidare på, 

vilket kräver att man förstår hur de tänkt. Och allt 

detta görs med Nationens bästa i åtanke. Det första 

jag gjorde var att gå igenom hela bokhyllan för att få 

en helhetsbild av vad jag hade att jobba med. 

Vilka utmaningar har du upplevt? 

Att hitta sin roll inom kuratelet som ny har varit tufft. 

Även att balansera de professionella relationerna med 

de privata, att vara både chef och vän. Jag har känt att 

det är viktigt att som Förste kurator inte använda 

chefskortet, utan att ta gemensamma beslut. Jag pysslar 

inte med det dom gör, jag kan inte göra deras jobb 

bättre än de, och då känns det konstigt att komma 

där och bestämma. Sen kanske man har ett slutord, 

men jag ser helst att beslut tas gemensamt. Men 

detta är inte helt lätt alltid. För samtidigt som det är 

bra att så många som möjligt får lägga in sin synpunkt 

i så mycket som möjligt, så kan inte alla tycka till om 

allting, för effektivitetens skull. Tiden finns inte och 

därför måste man inom kuratelet ge varandra frihet 

att ta snabba beslut när det behövs, och lita på varandra. 

Det har varit en utmaning. 

Hur har det gått hittills tycker du? 

Allmänt har det gått bra, vi har haft en bra ekonomisk 

höst, knappt några vakanser, på pappret har vi 

haft en riktigt, riktigt bra höst. Men det jag är gladast 

över, och som jag faktiskt blev väldigt berörd av, det 

var när jag såg att förtroendet för kuratelet och skattningen 

av stämningen på nationen bland ämbetsmän 

hade ökat i trygghetsenkäten. En viktig sak som jag 

har lärt mig under den här tiden är att välmående och 

prestation går hand i hand. Så jag ser det som en del 

av mitt jobb att ha koll på mina kollegors välmående 

och ställa krav utifrån det. Delegeringen måste anpassas 

efter hur de mår. Hälsan kommer först! 

”DET ÄR INTE ETT 

TOMT BLAD” 

Är du likadan på arbetet som privat? 

Jag har väldigt högt temperament, det kanske man 

inte tror. Hemma är jag den som ofta talar rakt ut, jag 

är väldigt utåtagerande. Professionellt försöker jag 

lägga band på mig, men jag är en väldigt emotionell 

person, jag gillar att känna saker starkt och prata ut 

om allt. Min mamma brukar jämföra mig med en 

sinuskurva. Det många kanske inte tänker på är att 

jag inte är ”Karin” när jag är på Nationen, jag är Förste 

kurator. Även när jag är här på fest. Och därför 

kanske folk tycker att jag är återhållsam, men jag har 

stort ansvar. Min roll kräver ett konstant konsekvenstänk. 

Men när man åker iväg som gäst till andra nationer 

till exempel, då krävs inte samma sak av en och 

då kan jag ta fram Karin lite mer, vilket är kul. 

20

nationen 

Vilka personer i ditt liv har inspirerat dig mest? 

Först och främst, Mamma. Hon är varm och jobbar 

hårt. Hon är nog den jag lyssnar mest på. Hon stöttar 

mig otroligt mycket. Hon är ärlig, tar inga genvägar 

och är otroligt pålitlig. När det kommer till ledarskap 

och karriär är det en väldigt cool kvinna som 

jag träffade när jag jobbade på en advokatbyrå efter 

gymnasiet. Tone Myhre-Jensen heter hon. Tone är 

kreativ men inte på ett ostrukturerat sätt, och hon har 

lärt mig att ett arbete innebär mer än bara jobb. Hon 

har fått mig att förstå att man kan ha alla kakor, det 

vill säga, man kan ha familj, ha en karriär, ha kul och 

samtidigt må bra. 

”MIN MAMMA 

BRUKAR JÄMFÖRA 

MIG MED EN 

SINUSKURVA” 

Hur har det varit att vara en offentlig person? 

Är man säker och står för sina handlingar, så har man 

inget att vara rädd för. Och skulle nåt gå fel så är folk 

i största allmänhet förlåtande. 

Vad är planerna för den här terminen? 

Att sprida så mycket energi och glädje som möjligt. 

Jag vill jobba med öppenhet, framförallt öppenhet 

kring psykisk ohälsa. Jag vill också försöka förändra 

de trångsynta strukturer som sitter i Nationens väggar. 

Problemet är att det inte finns något dokumenterat 

om dem, men då de är så djupt rotade, lyckas nya 

ämbetsmän axla de gamla rollerna år efter år. Det vill 

jag jobba med och försöka motverka. Jag blir lika arg 

varje gång någon kommer fram, onykter, och 

säger ”ah, får man prata med dig eller, för du är ju 

Förste kurator?” Inte på personen i fråga, utan på att 

den bilden fortfarande existerar. Att man inte skulle 

kunna prata med mig. Löjligt, vi är människor precis 

som alla andra, och ska behandlas så. Denna terminen 

vill jag förändra, och inte bara förvalta. 

Vilka gator äger du helst i monopol? 

Jag hatar monopol, jag har inte tålamodet och förlorar 

oftast. Jag är en tävlingsmänniska så jag spelar 

inte monopol, jag lever monopol. 

Sol- eller skidsemester? 

Sol! Jag älskar vatten. 

Guilty pleasures? 

Har gått på bollywooddans när jag var yngre, älskar 

orientalisk musik. 

Favoritcitat? 

”Du är ersättningsbar”, hårt men sant, och ”Choose 

your fights”. 

Du får ta med dig en i kuratelet till en öde ö, vem 

väljer du och varför? 

Patrik, för han är praktisk och lösningsorienterad på 

ett sätt som jag inte är och han ser till att vi överlever. 

Victor och jag har ingen chans att överleva men det 

hade varit kul att välja honom för att skratta med och 

prata om hur bisarr hela situationen är. Malcolm, för 

att filosofera, prata högt och djupt med. Det hade nog 

blivit riktigt trevligt. Eller kanske Gustav, vi hade 

sjungit vid brasan en stund och haft det toppen men 

sedan finns risken att vi hade börjat bråka om våra 

olika överlevnadstaktiker och så hade vi levt separata 

liv på ön efter det. 

21

Som Senior får man även gå på den populära 

Januarimiddagen. Som namnet antyder går denna 

tillställning av stapeln i januari månad varje år och 

med undantag för ett fåtal stipendiater utgår inbjudan 

endast till Seniorer. PJ verkar dock lite besvärad av att 

Seniorsrollen så starkt kommit att förknippas med 

möjligheten att närvara vid denna middag.”I Seniorskollegiet 

blir man trots allt inte invald i en kamratförening, 

man blir ju invald i ett organ som har med 

Nationens beslutsprocess att göra”, säger han, och 

understryker att Nationen redan har en alumn- 



Seniorskollegiet – 

Stockholms nations överhus 

Av: Nils Norström 

Som ny ämbetsman på Stockholms nation hörde 

jag Seniorskollegiet komma upp som samtalsämne 

i olika sammanhang, och jag förstod aldrig riktigt 

vad detta kollegium faktiskt sysslade med. Jag har 

sedan dess förstått att jag inte är ensam om att veta 

förhållande- vis lite om den saken, varför jag i denna 

artikel hoppas kunna räta ut alla frågetecken om 

dess verksamhet. För att lyckas med det behöver 

jag hjälp. Hjälpen heter Peter J. Lind, men är på 

Nationen främst känd som PJ. Som ordförande 

för Seniorskollegiet ska han lära mig mer om det 

nationsorgan jag undrar så mycket om. 

Jag träffar PJ i lunchserveringen en gråmulen januaritisdag. 

Jag har, mot alla odds, med långsamma, 

fokuserade steg lyckats ta mig ner för de ishala trappstegen 

från gatan till Nationens innergård och vidare 

in mot husets hjärta. Vi utbyter några artighetsfraser 

och han tackar glatt ja till mitt erbjudande att bjuda 

honom på lunch. Han får en fin portion köttgryta 

med ris medan jag själv laddar på fatet med salladsbufféns 

ljuvligheter. Min kurrande mage är resultatet 

av ännu en skippad frukost, och jag undrar för mig 

själv när jag ska lära mig att veta bättre. 

Vi slår oss ned i beigea, och han börjar berätta 

nostalgiskt om hur hans tid som engagerad på 

Nationen började redan 2008. ”Det var på Reccemottagningen 

som Teaterföreståndarna berättade 

att det snart var dags för skådespelarauditions till 

Marsspexet. Dagen efter gick jag på provspelning 

och fick en roll vilket renderade i att jag var här rätt 

ofta och spexade.” Detta verkar ha gett mersmak, för 

kort därefter blev han vald till Teaterföreståndare 

innan han året därpå tillträdde som Förste kurator. 

Jag börjar ställa mina frågor och PJ svarar utförligt 

och engagerat. Han håller med mig om att kunskapsnivån 

om kollegiet är relativt låg och verkar glädjas 

av att Holmiensis tar upp ämnet. Han berättar att 

Seniorskollegiets huvudsakliga syfte är att bidra med 

”god konti- nuitet och lite äldre kunskap”, och att 

kollegiet bland annat har som uppgift att yttra sig 

över föreslagna stadgeändringar. ”Utöver det åligger 

det även Seniorskollegiet att bereda val av såväl 

hedersledamöter som ny Proinspektor och Inspektor, 

ombesörja för utdelning- en av Jonas Nordensons 

stipendium samt tillsätta två representanter i 

Nationens Styrelse respektive Förvaltningsnämnd. 

Dessutom sitter kollegiets ordförande och ständige 

sekreterare i Stipen- dienämnden.” Han fortsätter 

med en pedagogisk analogi för att beskriva kollegiets 

roll på Nationen: ”Jag brukar likna det vid överhuset 

i det brittiska parlamentet. Vi kan egentligen inte 

stoppa någonting, men vi kan bromsa beslutsprocesser 

genom att till exempel återremittera ett 

stadgeförslag till styrelsen.” 

PJ är dock tydlig med att den absolut viktigaste 

löpande uppgiften är att välja nya Seniorer. Seniorsnomineringar 

inkommer oftast till kollegiet från 

Nationens Styrelse, men kan även framläggas genom 

en skrivel se undertecknad av minst tio Landsmän. 

Seniorskollegiet tar sedan ställning till nomineringarna 

genom en omröstning där de nominerade 

måste erhålla minst tre fjärdedelar av rösterna. De 

slutgiltiga nomineringarna skickas sedan till Landskap 

och varje namn måste även där få minst hälften 

av rösterna för att personen ska bli vald. Praxis för 

att bli nominerad brukar vara att man ska ha minst 

fyra terminer som nations- aktiv bakom sig, men 

PJ berättar att det viktigaste enligt Nationens stadgar 

är att man ska ha ”gjort Nationen förtjänstfulla 

insatser, ha god insikt i Nationens verksamhet samt 

visat på gott omdöme och redbarhet.” 

22

nationen 

förening i form av Föreningen Gamla Stockholmare 

som har en tydligare social inriktning. 

På frågan om kollegiets historia svarar han att det 

ända sedan 1600- och 1700-talen funnits en seniorsvärdighet 

på Nationen. ”Efter si och så många år 

som junior kunde man bli vald till Senior, och det 

var verkligen en aktningsvärd position. Man kan se 

det som ett rangsys- tem, där Seniorer till exempel 

kunde ha en dubbelröst på Landskap medan Kuratorer 

hade tre, Inspektorer fyra och så vidare.” 

”I sin nuvarande form är däremot Seniorskollegiet 

ganska nytt”, fort- sätter han, ”för år 1968 togs det 

beslut om att avskaffa kollegiet helt. Det var på den 

tiden då Stockholms nation blev ’den röda nationen’, 

och då lade man ner Seniorskollegiet enligt en för 

tiden populär politisk tanke”, berättar han. Det var 

dock inte alla som uppskattade denna nedläggning. 

Harald Sandberg och Mats Bergman, bland andra, 

bildade under hösten 1974 invalsföreningen 

”Societas Seniors Holmiensis”, som hade som syfte 

att bidra till att Seniorskollegiet återupprättades 

vid Nationen. Det var även de som i januari 1975 

arrangerade den första Januarimiddagen (mer om 

det här på sida 18-21, reds. anm.) 

Peter J. Lind 

Till slut gick deras önskan i uppfyllelse. 1988 fattades 

beslut om att återinrätta Seniorskollegiet, som sedan 

dess uppfyllt sin traditions- enliga roll som Nationens 

eget ”överhus”. Och även om Stockholms 

nations Landskap sällan är lika stökiga som 

sammanträdena i det brittiska parlamentet känns 

det skönt att vid behov kunna tillgå den erfarenhetsbank 

som Seniorskollegiet faktiskt är. Dessutom 

tycker jag att kollegiets ideal om gott omdöme och 

redbarhet kan fungera som vägledning för alla oss 

som vill bidra till Stockholms nations fortsatta 

välmående. 

23

nationen 

Under ytan på Stockholms nation 

Av: Sofia Blomqvist 

Vad gömmer sig egentligen i väggarna på Stockholms 

nation? Är Nationen endast det som syns 

utåt, en mötesplats för festligheter? Eller kan det 

finnas något du inte vet, något av historiskt värde? 

Med hjälp av Johanna Schwang, 2Q emerita, 

kommer denna artikel ta fram spaden och gräva 

i Stockholms nations förflutna för att ta reda på 

sådant många inte vet. 

Vi sitter i Bellman, Johanna och jag, ett rum som 

de flesta Ämbetsmän känner till, men som ofta är 

främmande för resterande medlemmar. Rummet 

är oftast stängt och larmat och endast till för, som 

jag förstått det, angelägenheter gällande kuratorer 

och andra eminenta personer med koppling till 

Stockholms nation. Inte visste väl du att många av de 

möbler som står härinne är antika och över 100 år 

gamla? Här är ett foto från 1885 på det rum som idag 

kallas för Landskap, där många av de möblerna man 

ser idag står i Bellman. Känner du igen dig? 

Är inte tanken på att något ägt rum för så många år 

sedan i samma utrymmen som man befinner sig i 

idag helt galen? Att ungdomar precis som vi satt i 

samma möbler och dansade på samma dansgolv för 

så många år sedan? Det är en fascination som i alla 

fall jag och Johanna delar. Och på grund av detta 

intresse för Nationens historia har hon framförallt 

grottat ner sig i historian bakom Gösta Knutsson och 

Pelle Svanslös. Som många av er kanske vet så var 

Gösta från Stockholm och studerade här i Uppsala, 

vilket resulterade i en filosofisk magisterexamen. Men 

inte visste väl du att han hämtade sin inspiration till 

många av karaktärerna i Pelle Svanslös från Stockholms 

nation? Johanna tar med mig ner i arkivet, ett 

stort rum i Nationens källare som är fullt med dokumentation 

från cirka 350 år sedan fram till idag. 

Trappan ner är vinglig och den dova belysningen 

lägger sig som ett sepiafilter över kartonger och bokhyllor. 

Det är trångt och svårt att ta sig fram, men vi 

lyckas hitta både fotografier och gamla liggare från 

30-talet i en kartong längst in. Vi lyckas hitta en bok 

med alla Nationens medlemmar mellan 1930 och 

1935, där Gösta Knutsson finns med. 

Han hade en rätt lång karriär på Stockholms. HT-26 

skrevs Gösta Knutsson in på Nationen. HT-29 påbörjade 

han sitt engagemang och var Sånganförare 

de följande tre terminerna. Terminen efter var han 

Bibliotekarie för att sedan VT-34 bli vald till Förste 

kurator, vilket han satt som HT-34 till VT-36. Utöver 

detta var han även Krönikör och sedan Senior. Under 

dessa år som nationsengagerad träffade han en hel del 

människor som kom att lägga grunden för hans 

inspiration. 

KÄLLA: ETT HUS PÅ LUT, 1999 

Huvudkaraktären i hans berättelser, Pelle Svanslös, 

är baserad på Gösta själv och en svanslös katt han 

köpt av granntanten som barn. Tvillingkatterna Bill 

och Bull är baserade på Olof Rydbeck och Bengt 

Lindberg, den förstnämnde var Landsman och den 

andre Förste kurator efter Gösta själv. De båda sägs 

ha tillhört ett konkurrerande studentmatlag, och 

Knutsson upplevde att Lindberg för det mesta sade 

samma saker som Rydbeck, precis som Bill och Bull i 

böckerna. Fritz och Frida, i böckerna Pelles grannar 

24

nationen 

som fick nya vilda ungar varje år, är baserade på 

Axel Liljencrantz, Förste kurator efter Lindberg, och 

Axels fru Birgitta Liljencrantz. Gullan, katten som 

Pelle var förtjust i innan Maja Gräddnos, är baserad 

på Maj Gullbring som också var samtida medlem av 

Stockholms nation med Gösta och de andra. Några 

av dessa personer hittades även de nere i Stockholms 

nations arkiv. 

men i vår sångbok heter den ”Tre remmare” och är 

nr. 28 ur Fredmans sånger, en av Bellmans sångsamlingar. 

Sången handlar om ”Movits som skulle bli 

Student”, vilket också är första raden i sången. Även 

Bellmans farfar, Johan Arendt Bellman, var medlem 

i Stockholms nation, och senare Inspektor åren 

1664-1709. 

4 timmar senare, efter att Johanna gått för längesen, 

tar jag mig upp för den vingliga trappan, ur det gula 

ljuset och upp i nutiden som blivit kvällstid. Jag 

borstar bort dammet från knäna och går tillbaka till 

Bellman för att hämta min jacka. Samtiden känns 

avlägsen och jag kan inte låta bli att tänka att det 

kanske ändå var bättre förr. För den som är nyfiken 

som jag är Stockholms nation en skattkista av historier 

och legender, sådant som är dolt för de flesta. 

GÖSTA KARL AUGUST 

KNUTSSON 

BENGT AXEL LINDBERG 

OLOF RYDBECK 

AXEL JOHAN CARL VILHELM 

AXELSSON LILJENCRANTZ 

Inte visste väl ni att det hittades fulla flaskor med 

Bäska droppar i väggarna när utrymmena för den 

nya serveringslokalen som håller på att byggas, som 

ni kunde läsa om i föregående nummer, revs? Eller 

att det ryktas om gamla inristningar bakom tavlor 

och hemliga utrymmen på Nationen? Frågor som 

”var är det Klubbverket tar vägen efter torsdagsklubben?” 

och ”varför har de olika rummen så konstiga 

namn?” är sådant som kan bli besvarade om du väljer 

att börja engagera dig. Jag tar mig ut i vinterkylan och 

börjar knata hemåt. Un- der ytan på Stockholms 

nation döljer sig 350 år av studenters historia, studenter 

som varit precis som vi är idag. Är det inte 

häftigt att få vara en del av det? 

Johanna och jag letar vidare. Vi klättrar över lådor 

med gamla diabilder, posters från gamla Marsspex 

och fotoal- bum från valborgsfiranden. Jag tar upp 

en sångbok från 70-talet och blåser av dammet. Att 

Stockholms nation har en sångbok med många härliga 

och stämningshöjande sånger vet nog de flesta, 

men inte visste väl du att Carl Michael Bellman, som 

var inskriven på nationen 1758 skrivit en av sångerna 

i boken? Och att den handlar om hans tid på universiteten 

och Nationen? Sången har många olika namn 

25

ecept 

Frukostmästarens Kakelbröd 

Av: Victor Wiberg 

Hej på er! Mitt namn är Victor Wiberg och jag är 

Andre kurator här på Nationen. Denna gång är det 

min tur att dela med mig av ett recept. Man kanske 

kan tro det men jag är faktiskt ingen hejare på att 

baka, men som gammal Frukostmästare har man ju 

lite ess i rockärmen. Därför kommer jag dela med 

mig av ett recept på det sirapsbröd som vi brukade 

baka och servera på Nationens frukost (de gånger 

det inte blev Pågenlimpa vill säga). 

Ett tips när det kommer till förtäringen av detta 

magnifika bröd är att rosta det och slänga på en eller 

två skivor salami. 

Lycka till, 

Victor Wiberg 

Frukostmästare emeritus (även 2Q) 

Ingredienser: 

2,5 dl sirap 

1 l filmjölk, (eller lättfil) 

1 dl solrosfrön, 1-2 dl (efter tycke och smak) 

1 påse kryddor, blandkryddor (eller 2 msk anis 

och 2 msk fänkål) 

2 tsk bakpulver 

4 tsk bikarbonat 

2 l rågsikt 

Tillagning: 

1. Blanda samtliga ingredienser i en köksmaskin. 

2. Knåda tills allt blandats, degen är ganska 

kladdig. 

3. Häll degen i en lätt smord långpanna (den ska 

inte jäsa). 

4. Grädda i 45 minuter i 100 graders värme. 

5. Höj värmen till 150 grader och grädda i 

ytterligare 45 minuter. 

Förtär. 

26

kultur och nöje 

KULTUR, NÖJE OCH ANDREA 

Av: Nils Norström 

SoSom besökare på Stockholms nation möts man alltid av hårt arbetande Ämbetsmän. Studenter som försakar sin 

fritid för att preppa mackor, sleva upp lunch, steka burgare eller slita under Torsdagsklubben. Det finns dock ett 

antal ämbetsmän som man som besökare inte lika ofta stöter på, men som trots det gör ack så viktiga insatser 

för Nationen. För det faktum att vi har möjlighet att sätta upp fantastiska spex, anordna sittningar fyllda av 

underhållning och, inte minst, stoltsera med Uppsalas bästa studenttidning, är förstås också ett resultat av idogt 

ämbetsmannaarbete. Ett sådant ämbete är det som för tillfället innehas av Andrea Cartriers Lagnefors. Hon är 

tillsammans med Gustav von Dardel en av Nationens två Kultur- och Nöjesförmän, och jag har träffat henne för att 

undersöka vad detta ämbete egentligen innebär. 

Hur kommer det sig att du engagerade dig på 

Stockholms nation från början? 

– Jag kom i kontakt med Stocken genom Karin 

Karsten (sittande Förste kurator, reds. anm.) som jag 

pluggar med. Hon blev ämbetsman redan vår första 

eller andra vecka i Uppsala, så under första terminen 

var jag med och nissade när hon jobbade lunchen. 

Jag jobbade lite då och då och pratade mycket med 

andra ämbetsmän, men just att stå i köket var väl 

inget som lockade mig jättemycket kanske. Sedan 

blev jag indragen att vara med i Marsspexet 2017 och 

då kom man in på riktigt i kulturdelen av Stocken. 

Den kan vara lite svår att komma in i annars, och 

många vet kanske inte ens om att det finns en 

levande kulturverksamhet på Nationen. Det var när 

jag insåg hur kul det var och hur många begåvade 

människor det fanns i kulturverksamheterna som jag 

ville engagera mig mer. 

Varför valde du att söka ämbetet som Kultur- och 

Nöjesförman? 

– I början var det lite som att jag bidade min tid tills 

jag kände att jag hade några andra ämbeten i ryggen. 

Men jag visste ändå från början att jag ville göra 

något som hade att göra med den kulturella delen av 

Nationen, och då kändes det här ämbetet perfekt. Jag 

ville inte heller att det ska vara ett ”slappt” ämbete, 

som vissa kanske har sett det som tidigare. Dessutom 

gillar jag kombinationen av kultur och nöje! 

Kulturell verksamhet ska inte vara reserverad för 

svårt och pseudointellektuellt polohäng; kultur är, 

och ska vara, väldigt kul! 

Vad har du för relation till kultur i övrigt? 

– Hm, svårt att inte låta pretto när man säger sånt 

här men kultur var en väldigt stor del av min 

uppväxt. I min familj så är det liksom kultur och 

politik som väger allra tyngst, och det är också det 

jag tycker om. Jag spelar musik, är filmintresserad, 

läser böcker och gillar teater och allt sånt. 

Berätta lite om syftet med ämbetet som Kultur- och 

Nöjesförman. 

– Ja, det finns väl egentligen två syften som jag ser 

det. Det kan bli ganska ensamt att vara kulturämbetsman 

överlag, typ att vara fotograf eller bibliotekarie 

eller liknande. Så vårt huvudsyfte är att 

arbeta för att skapa en bättre sammanhållning 

mellan kulturämbetena, och även samordna mellan 

dessa ifall de vill göra något tillsammans eller 

behöver stöd. Så de kan vända sig till oss om de vill 

ha hjälp med något praktiskt eller vad det än kan 

vara. Utöver det har vi förstås utrymme för att 

arrangera egna evenemang. Om man har förslag på 

kultur- eller nöjesverksamheter som man skulle vilja 

se på Nationen får man gärna komma till oss, så ser 

vi till att det händer. Prata även gärna med oss om 

idéer som inte känns ”typiskt Stocken”. Baserat på 

mitt första intryck av Stockholms nation hade jag till 

exempel aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle få 

chansen att styra en rockkväll med liveband under 

Torsdagsklubben, men det fick jag och det blev 

riktigt lyckat! Så våga chansa! 

Vilka ämbeten räknas egentligen som kulturämbeten? 

– Enligt Nationens stadgar består Kulturförvaltningen 

av Kultur- och Nöjesförmännen, Teaterföreståndarna, 

Kapellmästaren, Krönikören, 

Körledaren, Sånganföraren, Fotograferna, Programsekreterarna, 

Bibliotekarien och Arkivarien. Sedan 

27


KULTUR- OCH NÖJESFÖRMÄNNEN ANDREA CARTRIERS LAGNEFORS OCH GUSTAV VON DARDEL. 

brukar vi även inkludera de som är aktiva i de 

kulturgrupper som verkar på Nationen även om alla 

inte nödvändigtvis är ämbetsmän. Det gäller då vår 

dansgrupp Èlevé SNDG, vårt husband Vibrato samt 

våra körer, Avec Vokalensemble och Erato SNDK. 

Vilka evenemang har arrangerats av Kultur- och 

Nöjesförmännen de senaste åren? 

– Vi har bland annat arrangerat standupföreställningar, 

haft olika temafilmvisningar och ordnat 

vinprovningar. Vi anordnar också en kulturkickoff 

för ämbetsmän inom Kulturförvaltningen 

på Nationen varje termin, vilket är väldigt trevligt. 

Man kan använda fantasin och hitta på vad man vill 

egentligen. 

Du nämnde Marsspexet som något du varit 

engagerad i förut, och snart går ju årets uppsättning 

av stapeln. Har du någon roll i produktionen i år? 

– Ja, för tredje året i rad faktiskt! Just för att det är så 

himla kul har jag sett till att ha ett finger med i spelet 

även i år. Trots mina begränsade byggkunskaper har 

de låtit mig vara med i bygglaget som ska snickra 

ihop scenen! Det är superkul, jag är jättetaggad på 

det just för att man får in folk som är intresserade av 

kultur men kanske inte har varit så mycket på Stocken 

innan. Det är alltid kul att träffa nya kulturintresserade 

som förhoppningsvis kan engagera sig 

mer på Nationen när de upplevt vårt kulturliv. 

Planerar ni några särskilda projekt nu inför 

vårterminen? 

– I vår ska vi bland annat ha en vinprovning med 

Uppsala Akademiska Vinsällskap den 20 mars, och 

kanske en till senare i vår. I början av mars blir det 

även standup med humorgruppen SEMST, som hade 

en lyckad föreställning på Nationen förra året. Sedan 

har vi en filmvisning inplanerad den 13 mars som vi 

ser mycket fram emot. 

Spännande! Vad blir det för film? 

– Vi tänkte satsa på lite Oscarstema så det blir ”A 

Star Is Born” med Lady Gaga och Bradley Cooper i 

huvudrollerna. 

Hur ser du på framtiden för ämbetet som Kultur- och 

Nöjesförman? Har du några särskilda visioner eller 

ambitioner för ämbetet? 

– Jag tycker att ämbetet borde fokuseras ännu mer 

på att samordna och lyfta fram de verksamheterna 

som vi redan har. Det är viktigt att se till att allt det 

kommer fram så att vi visar att Stockholms nation 

är mycket mer än bara fest, även om det också är 

kul. Med en tydlig samordning och engagerade 

kulturämbetsmän tror jag att vi kan expandera hur 

mycket som helst! 

28


SPOILERS! 

RECENSION: A STAR IS BORN 

Det är i skrivande stund bara ett par veckor kvar till Oscarsgalan, och den kritikerrosade filmen 

”A Star Is Born” är bland annat nominerad till den prestigefyllda kategorin ”Bästa film”. Under 

pubverksamheten den 13/3 kommer det omtalade musikdramat att visas i Landskapssalen. Texten 

som följer är en recension av filmen och innehåller således en del avslöjanden som inte bör läsas av de 

som inte ännu sett den. 

Bradley Cooper har genom åren tagit steget från 

utpräglad komediskådis till hyllad Oscarsfavorit. Nu 

har han även gjort sin regidebut med A Star Is Born 

som blivit nominerad till sju Oscars. Cooper spelar 

själv en av huvudrollerna, den alkoholiserade och nedgångna 

countryartisten Jackson ”Jack” Maine. Efter en 

spelning en kväll hamnar Jack på en bar där han för 

första gången träffar Ally, spelad av Lady Gaga. Hon 

är en talangfull sångerska och låtskrivare, och när hon 

den kvällen uppträder i baren i fråga blir Jack hänförd 

av hennes röst och karisma. De två musikerna blir ett 

par och Jack uppmuntrar Ally att satsa helhjärtat på 

musiken. Samtidigt hjälper hon honom att komma 

på fötter och minska sitt drickande. De skriver musik 

tillsammans och hon följer med honom på turné, 

innan hon får ett eget skivkontrakt och lanseras som 

en stigande popstjärna. Medan Ally solar sig i stjärnglansen 

fortsätter Jack att kämpa med sitt missbruk 

och deras relation sätts på prov. 

A Star Is Born är utan tvekan en välgjord film, med 

fantastisk musik och imponerande skådespeleri. Att 

Lady Gaga kan sjunga visste vi visserligen sedan 

tidigare, men här gör hon även en trovärdig skådespelarinsats 

som berör. Cooper visar å sin sida upp 

en skönt raspig röst som passar perfekt till Jackson 

Maines countryprofil. Musiken är förstås ett viktigt 

inslag genom hela filmen, och särskilt den finstämda 

balladen ”Shallow” gör intryck. 

Filmen har dock stundtals en del trovärdighetsproblem. 

När Ally får skivkontrakt förvandlar musikindustrin 

henne från en blyg sångerska som skriver 

lågmälda låtar med känsliga texter till en mainstreamstjärna, 

med alla tänkbara klichéer som hör därtill, 

över en natt, och helt plötsligt känns Ally som en 

sämre version av Lady Gaga. Jack är på ett liknande 

sätt förutsägbart dekis och stundtals överdrivet härjad. 

Detta är tydligast när Ally ska ta emot sin första 

Grammy och Jack med onyktra steg följer efter henne 

upp på scen, där han sedan kissar på sig inför hela 

Hollywoodeliten. Som filmskapare behöver man inte 

vara rädd att ta ut svängarna, men det måste ändå 

göras inom rimliga gränser. 

På det stora hela är A Star Is Born en fin kärlekshistoria 

som garanterar tittarna en emotionell 

berg-och-dalbana. Att den prisas på Oscarsgalan för 

”Bästa manus efter förlaga” och ”Bästa originallåt” är 

en riktig lågoddsare, och kanske kan Lady Gaga till 

och med knipa en statyett för ”Bästa kvinnliga 

huvudroll”. Att den prisas för Bästa film känns 

däremot varken troligt eller välförtjänt. 

NILS TIPPAR OSCARSGALAN 

Bästa film 

The Favourite 

Bästa regi 

Alfonso Cuarón, Roma 

Bästa animerade film 

Isle of Dogs 

Bästa dokumentär 

Free Solo 

Bästa kvinnliga huvudroll Bästa manliga huvudroll Bästa kvinnliga biroll 

Bästa manliga biroll 

Lady Gaga 

Rami Malek 

Regina King 

Mahershala Ali 

A Star Is Born Bohemian Rhapsody If Beale Street Could Talk Green Book 

29

kuratelet 

2Q 

Victor Wiberg 

Kära Stockholmare, för första gången i denna spalt! 

Jag har nu suttit som Andre Kurator i en dryg månad, och det nya året har verkligen rivstartat. 

Tiden är märklig på det sättet då det känns som en evighet sedan jag klev in på kontoret efter 

nyår och inte hade någon aning om var jag skulle börja. Samtidigt känns det som det var 

igår som jag stod på Landskap och sökte ämbetet som Andre Kurator. Förutom att jag fått 

sätta mig in i arbetet på allvar har det nya året redan hunnit bjuda på fester, kick-offer, 

och en och annan överraskning. Till exempel lyckades mina kära kollegor övertala mig att 

åka Vasaloppet. Med tanke på att jag aldrig har åkt längdskidor i hela mitt liv var jag smått 

skeptisk, men nu är startplatsen bokad så vi får se hur det går. Jag lovar att uppdatera er om 

hur det gick i nästa nummer av den här tidningen. 

Jag är oerhört taggad på att få spendera våren med mina fantastiska kuratorskollegor och ser 

förväntansfullt fram emot alla saker som händer, inte minst Stocken Garden och Valborg som vi 

började planera redan i höstas. Jag vill även passa på och tacka min företrädare Johanna för allt hon 

lärt mig och att hon har orkat med mig under hela hösten, tack! 

Sthlmsveckan är i full gång och nu ska jag försöka återhämta mig från gårdagens Recce mottagning, det är ju 

Bellmangasque redan på lördag. När ni läser det här har den redan varit, så ni vet själva vilken succé det blev. 

Bästa hälsningar, 

Victor Wiberg 

2Q 

3Q 

Malcolm Sterky 

Min första spalt för höstterminen inleddes med att jag var trött på värmen och solen. Trött 

på värmen och solen. Jag smakar lite på meningen, får snabbt en lätt avsmak i munnen och 

lär mig oväntat något nytt om mig själv. Jag är uppenbarligen dum i huvudet. 

Men våren nalkas, och med den alla de evenemang som jag tycker skiljer Uppsala från 

andra, mindre bra, studieorter i Sverige. Valborg, Vårbal och Nationalborg (6 juni, missa 

inte det) dominerar mina tankar dag och natt. Det kan behöva påminnas om i dessa tider 

att våren är den mest spektakulära av terminer i Uppsala. 

Även om jag blickar bakåt i tiden in i den djupaste vinterperioden påminns jag om nytillkomna 

ljusglimtar i min tillvaro, små vårtecken om du så vill. In på kontoret har en pengaälskande 

göteborgare och en tvättäkta uppsaliensisk spritfantast klivit in med buller och bång 

och jag kan inte tänka mig två bättre efterträdare på posterna. Dessutom har jag och Karin fått 

varsin efterträdare, vilket känns lika märkligt som kul. Grattis Erik, och till dig Vera vill jag börja 

med att säga tack. Det är en ynnest att få lämna över till någon jag inte bara är säker på kommer 

göra ett bättre jobb, utan en som jag även kommer ha fantastiskt kul med under upplärnings- perioden. Avslutningsvis vill 

jag bara rikta ett stort tack till det hundratal ämbetsmän som bidrog till en bra och viktig jämlikhets- och jämställdhetsdiskussion 

för några veckor sedan. En bättre start på terminen för att klara av framtiden kunde inte vår nation ha fått. 

Kramar 

Malcolm Sterky 

3Q 

30

kuratelet 

Barmästare 

Gustav Demmelmaier 

Ärade Stockholmare, 

Ett nytt år har tagit vid och ännu en vår nalkas på Stockholms nation i Uppsala. Bakom oss har vi 

lagt ett år innehållandes bland annat ett fantastiskt fotbolls-VM i en tryckande värmebölja, 

en stökig regeringsbildning, ett turbulent Nordkorea och en skolstrejk för klimatet, men 

framför allt mysiga luncher på innergården, ett fantastiskt Valborgsfirande och Torsdagsklubbar 

som bara blev bättre och bättre allt eftersom året gick. Ingenting i mig tvivlar på att 

2019 kommer bli minst lika storslaget. Årets drink 2018 blev Old Fashioned men jag tror att 

detta års drink kan bli något nyare och fräschare – varför inte en Moscow Mule serverad i 

Kakelbaren eller en neat Ga-Jol i Grölbaren? 

I min nya roll som Barmästare har jag blivit välkomnad på bästa sätt av mina kollegor på 

kontoret och min företrädare Joel har gjort allt i sin makt för att jag inte ska göra bort mig allt för 

mycket – det ska nog gå bra! Tack Joel. Jag ser hemskt mycket fram emot att få spendera detta år 

med mina kollegor här på kontoret och mina fantastiska bartenders som jag alltid har så otroligt 

roligt med. Jag hoppas också att få spendera det med alla kära Ämbetsmän, som varje dag imponerar med det 

hårda jobb de utför, och de till ”Stad i ljus” dansande Landsmännen i Kakelbaren. Låt detta år bli det bästa! 

Hälsningar, 

Gustav Demmelmaier 

Barmästare 

Restaurangchef 

Patrik Viklander 

Kära, kära Stockholmare, 

När jag sitter och skriver detta är solen framme och snön håller på att sakta men säkert töa 

bort. Höstterminen känns som ett minne blott och vi på kontoret har kommit tillbaka med 

massor av ny energi. Johanna Schwang och Joel Haglund har slutfört sina ämbeten som Andre 

kurator respektive Barmästare. Ni ska ha ett stort tack för ert engagemang och den glädje 

som ni tillförde kontoret under den termin vi spenderade tillsammans. 

Nu välkomnar vi Victor Wiberg till posten som vår nye Andre kurator och Gustav Demmelmaier 

som Nationens nye Barmästare. Men det är inte bara på kontoret det har dykt upp nya 

ansikten. När jag skriver detta är vi mitt inne i Sthlmsveckan här på Nationen. Igår hade vi 

Reccemottagning och jag hoppas att så många som möjligt av er som läser detta hade möjlighet 

att vara här och välkomna alla nya recentiorer till Nationen. Det var en magisk kväll med både 

dans från Élevé och skönsång från vår damkör Erato. 

Tiden verkligen rusar förbi när man har roligt. Jag, Malcolm och Karin har redan hunnit sitta av hälften av vår tid här som 

heltidare. Känns som att det bara var några veckor sedan som vi sprang runt och lekte trädgårdsmästare på Nationens 

utegård innan alla verksamheter öppnade upp för hösten. Ta vara på den tid ni har i den här vackra staden, för den varar 

inte för evigt. Men framförallt: engagera er och bli en del av vår stora nationsfamilj, ni kommer inte ångra er. 

Hoppas att vi ses på alla event nu i vår! 

Patrik Viklander 

Restaurangchef 

31

KALENDARIUM 

Vårterminen 2019 

22 Mars 

23 Mars 

28 April 

29 April 

30 April 

1 Maj 

17 Maj 

18 Maj 

19 Maj 

6 Juni 

8 Juni 

Marsslabb 

Marsgasque 

Skvalborg 

Kvalborg 

Champagnegalopp 

Proinspektorsskiftesbal 

Vårslabb 

Vårbal 

Vårbalsbrunch 

Nationalborg 

Ämbetsmannadag 

stockholmsnation.se

2019 - Holmiensis 1

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

2019 - Holmiensis 1

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?