För Gustav - Smakprov

johan.evasdotter.dencker

Johan

Evasdotter Dencker

för

GUSTAV

en tvåsamhetsroman


För att demonstrera att jag har lärt mig min läxa sänder jag Martina

ett nytt blommogram. Den här gången väljer jag en ful liten

kaktus som på ett mycket tydligt sätt visar att min uppvaktning

har passerat rödarosorstadiet och blivit vardaglig. Så har vår relation

också blivit en alldaglig affär, i den grad att när Halldén

frågar mig om vi är tillsammans vet jag inte vad jag ska svara. Vi

har inte i någon formell mening förklarat oss ihop, och vi har

inte heller, som det heter, köttsligen fullbordat något äktenskap,

men i övrigt lever vi som om så var fallet.

Vi träffas mer eller mindre dagligen, går på uppläsningar och

spelningar tillsammans, och när vi promenerar i Haga eller längs

Drevviken händer det allt oftare att vi, mer eller mindre utan att

tänka på det, håller varandra i handen. Ibland hånglar vi upp

varandra längs någon av de promenaderna, utan att tala vidare

om det och liksom i lönndom för oss själva. Det skumma är att

vi är så lika, att ibland känns det som om vi nästan är en och

samma person. I längden har jag aldrig riktigt kunnat med människors

sällskap, jag menar – det är trevligt att umgås en stund

men sedan vill man ju att folk ska gå hem. Inte orkar man gå och

upprätthålla någon social fasad dygnet runt heller. Men med

Martina känns det inte som om det är nödvändigt. När vi tar

promenader och larvar oss och pratar om allt möjligt känns det

nästan som att gå i egna tankar. Och när vi bara är tysta tillsammans

och läser i varsin bok eller sitter med näsan i varsin skärm

känns det inte som om hon med sin närvaro inkräktar på något.

Hon finns där bara, och det är som det ska vara.

*

Långt in i november dröjer sig ett högtryck kvar över stan och vi

försöker så gott vi kan ta vara på det. Har vi ingen undervisning

43


som vi nödvändigtvis måste närvara vid så packar vi ned filt och

kaffetermos och varsin bok och ger oss ut och upptäcker staden.

Det finns överraskande många platser som man, trots att man

har levt i en stad i hela sitt liv, aldrig har sett, och vi resonerar att

om vi inte upptäcker dem nu – medan vi såsom studenter är lösa

och lediga på dagarna, så kommer vi aldrig att göra det. Vi visar

varandra våra respektive smultronställen: Martina drar med mig

till Högdalen där vi går på loppis på Cyklopen, och jag tar med

henne på långpromenader i Nackareservatet som vi avslutar med

vinterbad och mixbastu på Hellasgården. Vi kollar in Skogskyrkogården

(vilket var urtråkigt när man var där med skolan och allt

handlade om arkitekturen, med Martina blir det istället en skattjakt

efter gravar vi båda vill stå tysta vid en stund: Sonja Åkesson,

Ivar-Lo och Greta Garbo, och sedan långa diskussioner kring vad

vi tycker om med de människorna). Vi tar en solig heldagspromenad

runt hela innerstan: från Vasastan över Kungsholmen

och Essingeöarna till Liljeholmen, och sedan tillbaka längs Årstaskogen

och Södermalm och Gamla stan. Vi slinker in och fikar

överallt där det ser mysigt ut, och läser lojt ur kurslitteraturen

tills vi har energi nog att fortsätta en stund till. Det är idylliskt

alltsammans, kanske är det den bästa hösten i mitt liv, åtminstone

så länge jag kan befinna mig i det där berömda nuet som alla

tycker det är så bra att vara i. Saken är bara den att jag inte lyckas

med det. Jag vill kunna behålla det här lyckliga, vill kunna sluta

handen kring det och veta att det inte plötsligt ska ryckas ifrån

mig. Och så börjar jag prata om framtiden och Martina stoppar

in en portionssnus (hon har börjat snusa under hösten och frågar

man varför svarar hon bara att det är okvinnligt) och säger

att det är väl bra som det är?

”Kan vi inte bara låta det vara så här?” säger hon och det är ju

just det jag är så dålig på. Och så blir stämningen med ens tryckt

och vi går bredvid varandra över höstlöven som ruttnar bort i

Stockholm city och säger ingenting alls. Tills vi glömmer bort vår

oenighet i denna vår relations mest grundläggande fråga och allt

blir som vanligt igen.

44


En kväll när vi är på väg hem från Victoriabiografen möter vi

Cilla som väl egentligen är Martinas bästa väninna, fast de umgås

mindre nu när Martina är så mycket med mig. Ni ser tvåiga

ut säger Cilla utan att veta vad hon sätter igång med den repliken.

Martina rör inte en min, vi står och pratar en stund och sedan

går vi vidare, och då är Martina tystare än vanligt och går lite

framför mig, som om hon försökte lägga mig bakom sig. Jag frågar

vad det är och hon säger inget. Men jag fattar ju.

*

Martina har alltså argument för sin ståndpunkt:

”Förälskelse är ett sjukdomstillstånd”, säger hon en dag när vi

sitter i hennes och Harriets trånga kök i Trångsund och dricker

den femte koppen te. Hon stoppar in en ny snus trots att hon

fortfarande mest mår illa av dem. ”Man kan inte lita på den känslan”,

fortsätter hon, ”det känns som om man alltid vill vara med

en viss person, men det är bara ett slags drift som kroppen är

utrustad med för att främja artens fortbestånd. Och när man väl

har fortplantat sig så vips så är det borta och man är sig själv

igen.” Jag famlar efter ett motargument men finner inget. ”Men

man har ju en hjärna också”, säger Martina, ”och med den kan

man tänka ut att det är bara precis nu det känns så. Och då behöver

man inte gå på så lätta tricks.”

”Men om man ska resonera på det viset”, säger jag, ”så är väl

allt en sjukdom. Finns det någonting överhuvudtaget som vi vill

utan att det är kopplat till hormoner eller vad det nu är för invärtes

kemikalier det handlar om?”

”Men om du inte tror att det finns någon fri vilja”, säger Martina

triumferande, ”då är det väl ganska meningslöst att försöka

övertyga någon om fördelarna med att bejaka en massa romantiska

känslor?”

Det har hon förstås rätt i.

Allt är meningslöst. Och ändå så märkligt betydelsefullt och

levande.

45


”Jag klarar bara inte av alla regler som bestämmer hur man ska

vara, kan man inte bara få vara sig själv!?” Det är nästa argument

Martina kastar fram. Vi är i stan för att köpa en mössa till mig och

hamnar mitt i en väldig trängsel av människor i färd med att uppfylla

sin medborgerliga plikt att konsumera lite mera än förra året.

Just det här är en nymodighet som kallas för Black Friday (fast det

är en hel helg som kallas så och inte en fredag) och som går ut på

att få köporgien att börja ännu litet tidigare än vanligt.

”Jag blir illamående”, säger Martina. ”Folk blir tillsagda att de

ska konsumera just idag, och då gör de det. Jag menar, maken till

undergivenhet har man väl aldrig sett! Och kolla här.” Hon pekar

ut en reklambild med en proper karl och en vacker kvinna och

två välkammade ungar. De sitter i en soffa och ler mot fotografen.

The new look from Feisty står det i reklamtexten. ”Man får till

och med instruktion om vad man ska köpa och vilken social

norm man därmed ska uppfylla. Nä fy, jag tänker leva i ett polyamoröst

gaykollektiv.”

”Du är väl inte gay?”

”Jag kan väl bli!” säger Martina snarstucket. ”Alternativet är i

alla fall outhärdligt.”

Till och med plugget förvandlas till en arena för våra diskussioner

om tvåsamhetens nackdelar eller förtjänster. På föreläsningarna

har vi utsatts för olika moralfilosofiska dilemman och

Martina och jag är överens om att vi bekänner oss till den utilitaristiska

hållningen, alltså uppfattningen att en handlings riktighet

ska bedömas efter dess konsekvenser. Den motsatta hållningen,

pliktetiken, bygger på att handlingar kan vara objektivt rätt eller fel

beroende på en eller annan princip (du skall icke döda!) Och det

är ju fullt möjligt att människor grundar sina handlingar på olika

principer (tillåta dödshjälp för att hindra lidande, utsträcka avlivningsförbudet

till icke-mänskliga djur, et cetera), om vilkas riktighet

det inte nödvändigtvis går att övertyga någon annan. Konsekvensetiken

förefaller oss helt enkelt ge ett större utrymme för ett

vägande av motsatta ståndpunkter. Det är just sådana vi har nu.

”Vi gillar ju varandra, eller hur?” säger jag och Martina nickar

46


att jo, hon gillar mig. ”Och då kan jag inte förstå varför vi inte

bara kan erkänna och formalisera den saken, det skulle definitivt

göra mig lyckligare. Och så tillsvida att det inte skulle göra dig

direkt olycklig att vara ihop med mig så skulle ju i alla fall vår

sammanlagda lycka öka om vi var ihop. Det är åtminstone ett

bättre alternativ än att fortsätta så här.”

Martina suckar. Jag låter mig inte nedslås.

”Alltså, skulle det göra dig olycklig att vara ihop med mig?”

”Nej”, stönar Martina.

”Nej men då så.”

”Såhär”, säger Martina. ”Utilitaristerna menar att man av två

alternativa handlingar ska välja den vars konsekvens medför den

största totala nyttan utifrån den eller den preferensen, eller hur?”

”Jo?”

”Men grejen är att de är snubbar allihop, med fullständigt

orörliga känsloliv. Saken är den att man inte har en aning om vad

man kommer bli lycklig av i nästa ögonblick, och de måste ha

varit fruktansvärt tråkiga de där gubbarna, om de inte kunde

räkna ut det.”

”Okej” säger jag. ”Så din tes är alltså …?”

”Att vi lika gärna kan bestämma att inte ses mer om du tvunget

måste ta det så allvarligt.”

Så kan man ju inte ha det. Jag tar tillbaka alltsammans, filosofi

är trots allt en disciplin som förutsätter strikt rationalitet och

logisk stringens, och man kan ju inte resonera rationellt om en

förälskelse, om detta som är ett TVÅNG!

”Det är inte mitt tvång” säger Martina.

”Nej, just det” knorrar jag. ”Det är orättvist.”

”Du får väl hänga med någon annan om du vill ha det annorlunda.

Någon som tycker precis som du.”

Och det har hon ju rätt i. I princip. Det är bara det där:

”Jag kan inte.”

Så jag ligger och skruvar på mig om nätterna och försöker hitta

på något sätt att få Martina att ändra sig. Först tänker jag på hur

47


jag borde ändra på mig själv. Att jag ska börja träna eller säga

smartare saker som hon ska bländas av. Det är ett maktspel det

här tänker jag, och man måste skaffa sig ett övertag. Så inser jag

vad jag just har tänkt. Det är ett sätt att negera sin egen förälskelse

att tänka så. Man kan inte erövra någon man just tänkt att

man ska ge sig åt.

Istället arbetar jag med min egen inställning till att vara med

Martina. Jag tänker att om jag bara kunde lägga ned den metafysiska

delen av min förälskelse och istället bejaka den mera djuriska

delen, då skulle jag inte behöva grubbla så förbaskat. Jag

menar, hela stereotypen går ju ut på att män bara är ute efter en

sak, och det är inte att gå omkring och snörvla och längta efter

högtidliga löften. Jag bestämmer mig helt enkelt, en sådan där

natt, för att nu är det mitt enda mål att få omkull henne.

”Ja men det kommer du ju att lyckas med”, säger Martina glatt

när jag berättar om mitt beslut, och jag vet inte om jag ska vara

kåt eller ledsen. Ledsen blir det förstås, när jag igen ligger och

vrider mig i lakanen.

Jag hittar på att äkta kärlek inte ställer några krav på ömsesidighet,

det vore en sorglig älskande som villkorar sina känslor på

det viset. Om jag nu är förälskad i Martina, tänker jag, så ska jag

vara det utan att blanda in henne i saken.

”Okej”, säger Martina halvt ointresserad när jag tillkännager

den nya insikten, och igen är det som om all beslutsamhet rinner

av mig så snart den idé jag format i huvudet möter verkligheten.

Det är en tung filosofisk insikt att det inte går att ställa upp några

fungerande principer kring sina relationer med andra människor.

Man känner som man gör, allt annat är bara rationaliseringar.

48

*

När vi kommer in i december är det fortfarande oktobervarmt i

luften men väderprognosen lovar att vintern snart kommer. Vi

bestämmer oss för att passa på med en sista ordentlig utflykt, tar

tuben till Bergshamra och promenerar ut till Bockholmen där vi


brer ut filt och sitter och tittar på Lilla Värtans vatten där det ligger

glittrande i det avtagande ljuset. Fast klockan inte är mer än

tre är solen redan på väg ned, och vi pratar som alla svenskar vid

den här tiden på året om vilken tung vinter det kommer bli och

om hur vi ska klara oss igenom till andra sidan. Herregud, redan

december säger vi.

”Och vet du vad det är för dag idag?” frågar Martina.

”Är det en särskild dag?”

”Det är ju tremånadersjubileum”, säger hon, ”sedan du kysste

mig första gången.”

Tänk att hon räknar! Det hade jag aldrig trott.

”Sedan jag kysste?”

”Ja inte var det jag som gjorde det”, säger Martina, ”det vore

mig fullständigt fjärran att kyssa främmande karlar med berått

mod sådär.” Jag är inte säker på om analysen stämmer men finner

ingen anledning att protestera. Jag tycker det passar mig, att

vara den som kysser. Jag sträcker nöjd ut mig på filten. Den sista

solen värmer och vi knäpper upp jackorna, Martina lägger sig på

rygg bredvid mig och vi ser gemensamt på himlen där den flyter

förbi.

”Berätta något om dig själv”, säger Martina.

”Vad ska jag säga? Född på Danderyds BB, gymnasiestudier

vid Norra Real.”

”Ja ja, det där vet jag. Berätta om kvinnorna i ditt liv.”

Och vad säger man då?

Martina ligger tyst och väntar på att de dramatiska kärlekshistorierna

ska börja. Jag blir stressad. Jag är rädd att hon ska skratta

åt bristen på kärleksrelationer i mitt liv, jag menar, om det är

något som verkligen har format mig som romantisk varelse så är

det icke-relationerna, trånandet. Och nog kunde jag berätta om

det. Det finns en sådan mångfald analyser och teorier och felslagna

kärleksförhoppningar att jag skulle kunna prata i timmar.

Man det är ganska patetiskt alltihop. Och inte gör det sig särskilt

bra som spännande kärleksdrama heller: historier om det som

aldrig hände.

49

Similar magazines