psykolog - hem

GLÖM INTE DEN VIKTIGA ÅTERKOPPLINGEN
stådd med syfte och procedur för att kunna ge ett informerat
samtycke till utredningen. Att göra en utredning utan att patienten
i rimlig utsträckning förstår syfte, procedur eller konsekvenser
är etiskt tveksamt.
Man bör även uppmuntra patienten att själv ställa frågor
om det som utredningen gäller och om sig själv. Om man
inte lyckas engagera patienten från början kan man försöka
få igång funderingar under själva utredningens gång. Fråga
till exempel vad patienten tänker om sin prestation – hur
gick det här? Om patienten inte klarar en uppgift – ge gradvis
ökat stöd och låt patienten utforska sina förmågor.
Genom hela utredningsprocessen bör patientens tankar och
reflektioner efterfrågas och uppmuntras.
”Engagera patienten som aktiv
medbedömare från början”
Naturligtvis bör de psykologiska testen administreras i
enlighet med manualen. Efter att man poängsatt uppgiften i
regelrätt ordning kan man dock modifiera testförfarandet
avsevärt utan att den rent psykometriska tillförlitligheten
minskar.
DELA UPP ÅTERKOPPLINGEN på minst två tillfällen. Återkopplingen
innebär mycket information på en gång, på ett område
som patienten oftast inte är bekant med sedan tidigare.
Därför kan även välfungerande patienter behöva upprepad
återkoppling.
Patienten man möter vid en neuropsykologisk utredning
är ofta i kris eller i riskzonen för att drabbas av en krisreaktion.
Om man vill att patienten ska ta till sig informationen
kan man inte bortse från kunskapen om krisreaktioner och
psykologiska försvar. Man måste också ge utrymme för krisbearbetning
och det kräver tid.
Patienten behöver ökad insikt om sin problematik för att
kunna använda adaptiva strategier. Utredningsprocessen i
kombination med återkopplingen kan hjälpa patienten att
bli medveten om sina svårigheter. Om man har flera återkopplingssamtal
får man också mer tid att hjälpa patienten
att hitta strategier för att hantera sina svårigheter. På så vis
kan återkopplingssamtalen fylla både en terapeutisk och en
pedagogisk funktion.
Anpassa språkbruket till patienten och undvik facktermer.
Litteraturen (Crosson, 1994; Gass & Brown, 1992 m.fl.) visar
att det är viktigt att man noga ser över sitt språkbruk så
att man inte talar över huvudet på patienten. Resultaten av
intervjuundersökningen tyder på att psykologerna använt
många facktermer vid återkopplingen. Patienterna kunde
ibland upprepa termerna men hade ingen eller mycket begränsad
uppfattning om vad de innebär.
I vissa fall kan det vara bättre att genomgående ”översätta”
fackjargong till vardagsspråk. Psykologen bör anstränga
sig att hitta vägar att uttrycka sig på ett lättfattligt sätt, men
utan otillbörliga förenklingar av innehållet. Ambitionen att
informera patienten faller om man inte gör det på ett sätt
som patienten kan förstå. Ett bra sätt att kontrollera att patienten
förstått är att be henne/honom upprepa den information
man just givit.
Håll en röd tråd från utredning till återkoppling så att patienten
förstår hur slutsatserna dras. Resultaten av undersökningen
visar att patienterna hade svårt att se ett sammanhang
mellan de test som administrerats och de slutsatser som
dragits. Det finns i sådana fall en risk att utredningens resul-
tat upplevs som något som tillkommer på ett mystiskt och
ogripbart sätt.
I stället bör man göra en tydlig koppling mellan resultaten
och de enskilda deltesten. Man kan exempelvis visa testet om
patienten inte kommer ihåg. För vissa patienter kan det dock
bli förvirrande med en detaljerad testgenomgång. Det kan
till exempel gälla patienter med psykiatriska eller kognitiva
symtom som inverkar på deras förmåga att ta till sig informationen.
Det kan då vara lämpligt att hoppa över genomgång
av enskilda testresultat och gå direkt till resultatens
praktiska betydelse. Det är viktigt att göra en bedömning av
vad den enskilda patienten behöver och klarar av.
ÅTERKOPPLINGSSAMTALENS fokus bör ligga på resultatens
praktiska betydelse. Intervjuerna visar att patienterna hade
en mycket begränsad uppfattning om vad resultaten sade om
deras förmåga att klara sin vardag.
Om man inte relaterar resultaten till den konkreta vardagen
blir informationen inte mer än ord för patienten. Man
bör med patientens hjälp försöka hitta exempel på hur svårigheterna
visar sig i vardagen så att informationen blir så
konkret som möjligt.
Fokusera på både resurser och begränsningar. Gass och
Brown (1992) menar att resurser, starka sidor och bibehållna
förmågor är viktiga eftersom det främst är dem man arbetar
med i rehabiliteringsprocessen. Det är styrkorna som måste
kompensera för förlorade förmågor. Crosson (1994) menar
att en betoning på styrkor såväl som svårigheter ökar sannolikheten
att patienten kan ta emot informationen med intakt
självkänsla. Därmed minskar också risken för förnekande av
nedsättningen. Dessutom menar han att man ger en mer
rättvisande bild av patientens funktionsnivå om man lyfter
fram båda sidor än om man fokuserar ensidigt på vad patienten
inte klarar av.
Genom att använda sig av upprepade återkopplingssamtal
ökar möjligheten att hjälpa patienten att utnyttja sina resurser
för att kompensera för svårigheter.
Anpassa återkopplingen till patientens funktionsnivå och
känslomässiga behov. Gass & Brown (1992) m fl framhåller
att återkopplingen bör vara anpassad till patientens funktionsnivå
och känslomässiga behov. Det är till exempel tveksamt
om man kan förvänta sig att en patient som under utredningen
visat sig ha svårigheter att lära in eller använda ny
information, kommer att kunna ta till sig utredningsresultaten
under ett enda återkopplingstillfälle.
Man bör följaktligen fundera över vad såväl testresultat
som observationer under utredningen säger om patientens
förmåga att ta till sig och använda informationen. Psykologen
bör ta hjälp av sin kunskap om patientens svårigheter för
att planera återkopplingen på ett sätt som är anpassat till patientens
behov.
Det är också viktigt att göra en bedömning av patientens
medvetenhet om sina svårigheter, liksom av hans/hennes
referenser
Crosson, B (1994) Application of neuropsychological assessment results.
In R D Vanderploeg (Ed.), Clinician’s guide to neuropsychological
assessment (pp.195–244). Hillsdale, N J: L Erlbaum.
Finn, S E & Tonsager, M E (1997). Informationgathering and Therapeutic
Models of Assessment: Complementary Paradigms. Psychological
Assessment, 9(4), 374–385.
Gass, C S & Brown, M C (1992). Neuropsychological Test Feedback to
Patients With Brain Dysfunction. Psychological Assessment 4(3), 272–277.
Lindblad, Malin (2003). Numera så tror jag att jag inte är så begåvad längre . . .
Patienters upplevelse av neuropsykologiska utredningar med fokus på
återkopplingsprocessen. Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.
(Finns att läsa på www.psychology.su.se i Psychlib.)
6 Psykologtidningen 3/04