Nya Phosphoros III 20/21

NYA PHOSPHOROS
Östgöta nation
N r 3 | 20/21
DENNA GÅNG MED TEMA VAL
Arkitektur som
delar
eller förenar.
Journalisten,
ett
sista hopp.
Att välja
sig
själv.
Existerar
det
fria valet?
Sida 28
Sida 12
Sida 10
Sida 32

INNEHÅLL
4
Kuratorsspalter.
Hälsningar från
kontoret.
6
Vi tar en öl någon
gång.
Gustav Lindwall.
7
Allt du inte gjorde.
Elma Pålsson.
8
Om politiska
kandidater.
Ruben Länne.
10
Att välja sig själv.
Wilma Kloo.
11
Kärleksbrev.
Lisa Söderberg.
12
Journalisten, ett
sista hopp.
Hanna Walfridsson.
19
Jubileumsactan.
Helen Lenander och
Johan Levén Elfving.
20
Filosofi och Spinoza.
Axel Falk.
22
Valens väg.
Maximilian Haglund
Holst.
24
Om prokrastinering.
Julia Toräng.
26
Vinnarbidraget.
Shane Kamil.
27
Nationen.
Information och
kallelse till landskap.
28
Arkitektur som delar
eller förenar.
Hannah Ullhamre.
30
Kapten Zoom.
Annie Hogner.
32
Existerar det fria
valet?
Markus Hällje.
38
Val och samvetskval.
Henrik Elofsson.
40
Jubileum.
Jubileumsgruppen.
INNEHÅLL
2
Ris, ros och allmänna livsråd skickas till:
nyaphosphoros@ostgotanation.se

REDAKTIONELLT
Ett varmt och vårigt hej!
Ny termin, gammal redaktion. När vi började planera
för detta nummer trodde vi att vi av egen fri vilja valde
temat val, men nu i efterhand undrar vi om valet egentligen
någonsin var fritt. Den här tankevurpan ställdes vi
inför när texterna från våra fantastiska skribenter började
trilla in och nu är ingenting sig likt. Förutom snurrig filosofi
bjuder numret på vackra kärleksskildringar, fyndiga
samhällsspaningar och ögonöppnande reportage. Ett
och annat enormt däggdjur (gissa vilket) tar även plats
i utgåvan - vad kan vi lära oss av valen? Tack till alla
som bidragit med allt från poesi till bilder. Utan er hade
tidningen inte funnits.
Vi presenterar stolt vårt längsta nummer hittills. Med
blod, svett, tårar och en jävla massa kaffe fick vi till slut
ihop det. Om vi fortfarande är vänner? Det väljer vi att
inte svara på. Extra tack till supporten på Adobe som
tagit emot alla nödrop.
Läs och njut som om ni hade ett val!
Hanna Walfridsson
Redaktör och layout
Annie Hogner
Redaktör och illustration
REDAKTIONELLT
3

Kära jestanes!
Det har redan gått två månader sedan vi tog plats vid rodret. Simon heter
jag, er nytillträdde förste kurator, och som många av er kommer jag från
Linköping. Vid de tillfällen jag inte hängt på nationen de senaste tre åren
har jag (nästan) hunnit skrapa ihop en kandidat i historia. Inte för att
någon undrade, det är faktiskt ganska sällan någon gör det.
De här två första månaderna har flugit förbi som om de vore två veckor,
men saker och ting börjar faktiskt falla på plats; trots restriktioner och
allmän misär knatar vi på i såväl kuratelet som i ämbetskåren i stort, och
nationshuset står ju faktiskt fortfarande kvar. Det är fantastiskt roligt
att se att många östgötar fortfarande vågar sig hit, och någonstans
är det ändå det som är vårt syfte: nationen är en trygg punkt där vi kan
mötas på ett säkert sätt – studenternas andra hem helt enkelt. Nog för att vår slogan kan kännas lite förnumstig
till och från, men just nu ligger ju ett enormt fokus i allas tillvaro på just hemmet, och därav är det faktiskt
ganska smidigt att kunna ha ett extra att vända sig till. Våra dörrar står öppna för frågor, funderingar och fika.
Det är svårt att tänka på annat än pandemin just nu, även i en vanlig konversation, och därför desto viktigare
att upprepa de klassiska slutorden vid varje landskap: framtiden ser ljus ut.
Nu kan ni läsa resten av tidningen, mycket nöje!
Simon Lindgren,
Förste Kurator
Hej kära Östgötar!
Det är en ny termin och vårsolen skiner just nu och jag hoppas
verkligen att våren är här för att stanna. Våren kan också gärna
föra med sig lite ljusare tider och förhoppningsvis så ser vi snart
samhället i rullning igen. Vi måste dock hålla ut lite till men det klarar vi
och tänk vad tjo och tjimmigt det kommer bli. Nationen står också för
ett ordentligt renoveringsår och jag hoppas att ni ser fram emot att ha
vårt fina nationshus kvar, i all dess prakt, men fylld med det framtida
spektakel som kommer från studenters galna upptåg. Det kommer
en tid för det, det är jag säker på.
Men just nu så finns nationen öppen för alla er som vill ha en
säker plats under svåra tentaperioder eller bara för att ta en öl
med en nära vän. Vi har öppet i den mån vi kan och det är endast genom starka aktiva medlemmar som lägger
ner sin fritid på att sköta våra verksamheter utan att knappt få något tillbaka. Tack för att ni kämpar, jag är så
otroligt imponerad av det hårda arbete som utförs varje dag som går. Kom gärna förbi och hälsa på oss, vi finns
till för alla er studenter och vill vara en studiesocial knutpunkt där ni ska känna era trygga. Det finns också väldigt
god lunch, glada ansikten och en god stämning om inte annat.
Martin Holmqvist,
Andre Kurator
KURATORSSPALTER
4

Jag känner lite så, ibland. Att det är Mig det är mest synd om. Jag
får ju inte dansa i Ravecave, Jag får inte hålla förmaningstal på gasquer, Jag får inte åka ner till Lund, Jag får inte
gå på städsexor, Jag får inte si och Jag får inte så.
Döm mig inte nu, det här är min strategi, min metod för att hålla ut. För vet ni, ibland måste man få tycka synd
om sig själv, för när man gjort det en stund så går det över. När det gått över så kan jag hålla ut lite till. För vet
ni - att få sitta som kurator mitt i en pandemi är fortfarande bland det roligaste jag gjort. Att varje dag få komma
till ett jobb där jag får träffa fantastiska kollegor, ämbetsverkare, medlemmar och övriga gäster. Jag skulle vilja
påstå att våra verksamheter blomstrar, rådande omständigheter hit och rådande omständigheter dit - och det
är verkligen tack vare Er. Tack för att ni håller i, tack för att ni håller ut och tack för att ni är helt jävla fantastiska.
Matilda Sköld,
Tredje Kurator
Konsten att hålla ut.
Nu har vi kommit mer än två månader på 2021. Det är lite lustigt att
tänka på alla memes om hur 2020 var det värsta året någonsin och
att alla “behövde 2021”, som att herr Covid skulle skåla in det nya
året och tacka för sig. Men här är vi, två månader in på det nya året
och vår kära vän verkar inte fatta att festen tagit slut och det är
dags att lämna. Håll i, håll ut, håll avstånd. Håll tyst. Så känner jag
ibland, håll tyst jag orkar faktiskt inte med herr Covid längre, han
beter sig precis som den klyschiga gitarrkillen som ska skråla Oasis
på efterfesten, men det är ingen som vill sjunga med - vi vill faktiskt
inte sjunga med.
Ärade östgötar!
Vi är en bit inne på terminen nu med allt vad det innebär. Även om nationens
kalendarium inte är lika fullspäckat som vanligt gör vi så gott
vi kan för att det ska hända saker på nationen, och det tycker jag att
våra ämbetsverkare är fantastiskt duktiga på genom exempelvis nya
teman till pub och fik. När jag började skriva den här spalten var det
nio grader varmt ute och kuratelet hade precis ätit sin första glass
i vårsolen. Glassarna var visserligen lite isiga och från förra årets
sortiment, men ändå. När jag avslutar spalten dagen efter är
det två grader ute. Vårväder va, vilken grej. Trots den instabila
temperaturen har jag ändå börjat få lite vårkänslor. Snödroppar,
en sol som värmer och mer ljus. Jag tycker att det känns som om den här
våren inger hopp, men jag är osäker på om det faktiskt är så eller om jag
bara vill det så mycket att jag övertygat mig om att den här våren inger hopp. Men så är det ju det här med vad
som göms i snö dyker upp i tö, som hundbajs, spyor och diverse ting, men äsch. Vår! Fram med cykeln, plinga
på människor som går på cykelbanan och få punka på grund av att någon slängt en flaska som krossats mot
marken. Vår! Vad härligt!
Frida Ohlström,
Fjärde Kurator
KURATORSSPALTER
5

Vi tar en öl någon gång.
Våra blickar hakar i. Stegen saktar in. Vi känner hur våra
ansikten rycker till och förställs till något som kanske är ett
leende. På en sekund befinner vi oss plötsligt i skärselden.
Hur kunde vi vara så dumma? Hur kunde vi välja att stanna?
KRÖNIKA
Vi har alla upplevt den fullkomliga
fasan av att springa på en bekant
på stan. Känt paniken när stegen
blir kortare och kortare för att tvärt
och plötsligt bara stanna upp. Det
är som att man handlar på instinkt, som att beslutet
att stanna sitter i ryggmärgen på något
vis. Hur mycket man än bara vill gå vidare så kan
man inte, benen lyder inte. Detta måste vara det
största evolutionära misstaget som begåtts. Det
absoluta tecknet på att människan inte är den
överlägsna arten. För ur beslutet att stanna upp
när man stöter på en bekant på stan kan det aldrig
komma något gott, endast personlig förödelse
och ren och skär tortyr. Ändå stannar både jag och
den bekante, båda ömsesidigt panikslagna och på
samma gång förbluffade över den egna dumheten.
Vår dag har bara på några sekunder gått från
strax över medioker till ett helvete och det enda
vi kan göra är att försöka stålsätta oss inför det
skådespel som är på väg att börja.
Och där står vi alltså, famlandes efter plattityder
och försöker upprätthålla någon sorts konversation.
Ingen lyssnar egentligen på vad den andre
svarar, för frågan vi ställde var ju så pass platt att
vi inte kunde bry oss mindre om svaret. Hade vi
båda haft tillgång till pistol hade vi nog, utan minsta
tvekan, unisont skjutit oss själva i huvudet bara
för att få slut på eländet, på vårt eget lidande. Men
så lyckas någon ändå säga de bevingade orden.
Orden som räddar oss från att självimplodera där
vi står. Någon av oss föreslår att vi fan måste ta
en öl någon gång och så plötsligt är transen bru-
ten och vi båda jäktar skamset
därifrån.
Alltså, vad är egentligen detta
för dårskap vi ägnar oss åt? Kallpratet
är ett sådant vanvett till
påfund att det saknar motstycke.
Jag vill inte ens börja tänka på hur
många dagar som slösas bort på
denna meningslösa syssla under ett
annars fullgott liv.
Men så en dag för några veckor sedan hände något
som skulle förändra allt. Jag fick syn på den
bekante och den bekante fick syn på mig. I vanlig
ordning försökte jag streta emot reflexen att
stanna men fick se mig besegrad. Återigen kände
jag hur pulsen började rusa, hur handsvetten
ymnigt började droppa från handflatorna och hur
paniken grep tag i mig. Återigen försökte jag stålsätta
mig inför vad som komma skulle. Men den
bekante stannade inte, utan bara nickade artig
och gick vidare. Häpen stod jag kvar och gapade
som ett praktfån. För en sekund kände jag mig
sårad, arg. Men sen sköljde lättnaden över mig.
Jag är inte religiös men det här var nog så nära
ett möte med Gud man kan komma. Man kunde
alltså göra så? Det var alltså lagligt? Euforin var
total. Det var som att dörren till pärleporten hade
öppnats och jag kunde se klart för första gången
i mitt liv. Allt föll äntligen på plats. Så nästa gång
jag bara går förbi dig, käre bekant, och du blir den
som står kvar och gapar så gör jag det inte av
illvilja eller ondska. Det gör jag av kärlek.
av Gustav Lindwall
6

Allt du inte gjorde…...
...som du egentligen kanske borde
Den bästa av känslor vill jag ändå påstå
Är den när man inte borde något överhuvudtaget
När man kan använda sin tid utan att behöva köpslå
Mellan nöje och sysslor av det nödvändigare slaget
Men det är sällan man får njuta av ett sådant tillstånd
Det finns alltid något viktigare på ens ”to-do-list”
Och hela min existens vill bara göra motstånd
Mot alla dessa ”borden” som gör livet stressigt och trist
För det finns alltid en låda som du borde rensa ur
Eller udda strumpor som borde sammanföras
Minst två kapitel du borde läsa i din kurslitteratur
Och tusen andra saker som verkligen borde göras
Du borde ta dig tid till att komma ut och motionera
Till att bygga muskler och förbättra din kondition
Sen borde du förstås också börja donera
Både blod och cash till någon välgörande organisation
Och när rensade du senast ditt vask-vattenlås?
Eller dammtorkade högst upp på bokhyllan?
Kanske borde du slänga gurkan som nu lever i symbios
Med falafelrullen du sparade i kylen nån gång på fyllan
Det finns alltid en vän du borde höra av dig till
En mormor som blivit orimligt glad för ett samtal
Minst tio påbörjade projekt som fortfarande står still
Och så borde du i alla fall EN gång läsa ditt hyresavtal
Du borde antagligen boka tid hos folktandvården
De hälsar förresten att du borde använda tandtråd
Du borde också börja meditera, gynna själavården
Och organisera upp kaoset i ditt källarförråd
Borde du kanske gå till optikern för att kolla din syn
Eller är det mögelfläckar på ditt duschdraperi?
Kanske borde du göra något åt håret mellan dina ögonbryn
För att inte tala om din frilla - ett rent haveri!
Ja… du borde och borde och borde
Men hur är det med det som du faktiskt vill?
SKÅL för alla de sakerna som du aldrig gjorde
När du valde att kolla bara ett The Office-avsnitt till
Rim: Elma Pålsson
Illustration: Lovisa Aronsson
7
RIM

Hur väljer människor
sina kandidater i
politiska val?
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå
avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.
Ur Hjalmar Söderbergs Doktor Glas
Den amerikanska tidningen Global Times
rapporterade dagen efter händelserna vid
Kapitolium den 6:e januari 2021 att flertalet
demonstranter återfanns utanför USA:s parlamentsbyggnad,
med intentionen att visa
sitt missnöje inför resultatet i presidentvalet
som korade Joe Biden till ny president. Två
dagar efter incidenten plockade den svenska
tidningen Dagens Industri upp nyheten och
lade fram att merparten av de hundratals
anhängare som bröt sig in i byggnaden antas
tillhöra den väljarbas som gett sitt stöd till
Trumpadministrationen. Slutligen informerade
Sveriges Radio om hur den före detta
presidenten, dagar efter incidenten, ställs
inför riksrätt i den amerikanska riksdagen.
Målet är att att fälla Donald Trump för olagligt
inblandande i valresultatet och för verbala
ställningstaganden som kan manat på
demonstranterna.
Dagen innan presidentvalet 3:e november
2021 i USA släpper Sam Harris, doktor inom
kognitiv neurovetenskap och med en kandidatexamen
inom filosofi vid Stanford Universitet,
ett avsnitt ur sin podcast Making Sense
med följande titel: The key to Trump´s appeal.
Donald Trump har under sin mandatperiod,
enligt Harris, uppträtt nästintill avskyvärt,
med en flagrant inställning att inte ta hänsyn
till vare sig invånare i USA eller politiker. Likväl
menar Harris att inte ens han själv kan undgå
att mer än halva den amerikanska befolkningen
valde Trump som sitt lands president. Kontradiktionen,
poängterar Harris, springer ur
ödmjukheten som återfinns i Trumps svansföring.
Trump försöker sällan att berätta hur
han är bättre, mer upplyst eller driver ambitionen
att döma ett leverne hos sina väljare,
Harris vidhåller att Trump är medveten om
alla sina brister och visar upp det inför sina
väljare. I kontrast till detta pekar Harris på andra
politiker, vars mål och ambition är att vara
vårdkase för sina väljare. Goda samhällsmedborgare,
artikulerande retorik med hänsyn till
alla människors lika värde, engagemang inom
välgörenhetsorganisationer, stark koppling till
stora världsproblem som miljö- och flyktingkrisen.
Likafullt kan gemene medborgare se
en sådan figur som främmande, vissa individer
avskyr och anser att politiker tittar ned
på vanliga människor som saknar en universitetsutbildning
eller lever ett anspråkslöst liv.
Harris menar att flera politiker fördömer alla
väljare som ställer sig bakom åsikter som inte
främjar ovanstående ideal. Slutligen stipulerar
Harris att Donald Trump är en president
som skadat det politiska samarbetet i världen
och hoppas att denne byts ut på valdagen.
KRÖNIKA
8

Vid sidan av den amerikanske
neuroforskaren
erbjuder även svenska
forskare en modell för hur
vi människor väljer vilka
personer som ska styra oss. Mikael Gilljam
och Jörgen Hermansson är båda professorer
i statsvetenskap, verksamma vid Uppsala
respektive Göteborgs universitet, tillsammans
belyser de alla som är intresserade av
statsvetenskap om vilja/hinna-problemet. I
dagens moderna samhälle menar sociologen
Georg Simmel att ett storstadsliv intensifierar
nervlivet hos människor, tider måste passas,
ömsom sociala tillställningar ömsom arbete
och deadlines. Som svar, på detta påfrestande
liv, anammar människor en likgiltig inställning.
Det kan verka som att en person med
heltidsjobb, familj, vänner och hobby har kontroll
på sitt känsloliv om denne agerar rationellt
eller nästintill blasé. Simmel var en avstickare,
stannar en vid vilja/hinna-problemet
menar Gilljam och Hermansson att män och
kvinnor inte hinner med att vara delaktiga i
den politiska utvecklingen i landet, även om
de väldig gärna vill det. Således infinner sig
en tanke om representativt styre, en grupp
eller en person får styra då resten gått i godo
för de styrande.
Ytterligare ett tillägg tillkommer innan
Gilljam och Hermanssons modell
avslutas. Henry Bäck, professor emeritus
i offentlig förvaltning trycker på
att legitimitet bör ses ur dess källa,
alltså varifrån ett handlande eller i det
svenska politiska systemets fall, ett beslutsfattande,
ses som godkänt av alla
som måste anpassa sig till detta. Såväl
som under antikens Grekland och
i renässansens Italien anammande
statsmännen lottdragning som legitimeringsprincip,
vilket söker att nå
sötman i ambivalensens valmöjligheter,
Bäck benämner det som en kompromiss
mellan Gud och folket. Avslutningsvis existerar
även en legitimitet ur empiriska data,
genom mätningar och statistik kan attityder
till nuvarande styre snappas upp och således
hänvisas tillbaka till statistiken för att hävda
legitimitet. Sammanfattningsvis kräver
människor en tro på personen som ska styra,
antingen en personlig sådan eller faktagrundad
så som en gedigen utbildning eller ett
politiskt ämbete.
Forskningen menar alltså att vissa människor
väljer en kandidat som verkar så pass pålitlig,
karismatisk och kunnig att det är inom tillräcklig
säkerhet att låta denna kandidat vara
insatt i politiken för ens egen räkning.
Om denna kandidat är Donald Trump, Joe Biden,
Dalai Lama, Nelson Mandela, Margaret
Thatcher, Recep Tayyip Erdoğan, Muammar
al-Khadaffi, Ebba Busch, Fredrik Reinfeldt
eller en talesperson som Greta Thunberg,
ligger hos väljaren att avgöra. Möjligen kan
en våga sträcka sig till att finna säkerhet i vad
som styr väljaren, antingen via forskningens
utarbetade teorier om hur människor gör
sina val eller genom Hjalmar Söderbergs
skönlitterära poesi ur Doktor Glas.
av Ruben Länne
KRÖNIKA
9

av Wilma Kloo
Jag valde att ta flyget
Och alla mina möbler
För att lämna min hemstad I augusti
När det var som vackrast
Jag valde att återvända En sommar
När jag var som skörast Och i månader låta
Tårar ersätta prat
Jag valde att gå vidare
För att bli lycklig
Men jag valde aldrig smärtan Den hittade mig
På vägen
Jag valde till slut
Att vilja läka
Och det har jag inte bara tiden Att tacka
Mycket är tack vare
Att jag till slut ville
Det bästa för mig.
KRÖNIKA DIKT
10

Du väljer inte
vem du
kolliderar med
av Lisa Söderberg
Mitt hjärta har alltid varit en skeptisk liten varelse.
Länge stod det på kanten och tippade,
avvaktande och tvekande tills jag sparkade
det nedför stupet. Med slutna ögon omfamnad
av en varm bris kändes det som att flyga.
Alldeles för sent slog det mig, när hjärtat susade
nedför bergsbranten, att det egentligen
bara var ett långt jävla störtdyk. Ett och ett
halvt år för att vara exakt.
De kolsyrade bubblorna som strömmat genom
kroppen och fått varje millimeter att pirra
klumpade ihop sig till en kletig sörja av ångest
långt ner i maggropen. Min personliga metamorfos.
Jag läste någonstans att ju längre
fallet är desto hårdare blir smällen. Det som
var ämnat för en evighet slog i marken med
en kraft som hade fått kullerstenarna i Gamla
stan att skälva. Samma stenar som vi några
månader tidigare dansat fram över.
En dag i augusti briserade mitt hjärta över
Stockholm. Utan varken karta eller kompass
tog det en smärre livstid att samla ihop alla
delar igen. Höger förmak hittades på en parkbänk
i Humlegården, vänster kammare mitt
på Odenplan. Med orkaner, blixtrar och monsuner
härjande inom mig såg jag livet passera
genom en ruta täckt av damm. Plötsligt, utan
föraning stannade allt upp, världen slutade
att snurra. Bitarna föll på plats och stormen
som slungat omkring mig i en oändlighet av
kaos avtog. Taktfasta hjärtslag ekade återigen
i öronen när hålrummet långsamt fylldes av
en värme som sipprade ut till varje cell.
Tanken att människor är som egna solsystem
med planeter och månar och kometer cirkulerande
omkring sig slår mig ofta. Ibland infiltreras
systemen av en annans, för att i nästa
sekund slitas isär på nytt. Under höstens
lopp rörde vi oss omedvetet mot varandra. En
helg av raggsockor och haranger utan slutsats
räckte för att kollisionen skulle bli oundviklig
och stupet åter uppenbarade sig i horisonten.
Herregud det var som om det alltid varit du.
Du, du, du. Så nu står jag här vid branten igen
med ett ihoplappat hjärta i handen och 400 kilometer
mellan oss. Livrädd för allt som känns
vill jag springa i motsatt riktning så långt som
det bara går. För när fan skulle något någonsin
få vara enkelt. Jag har ingen aning vad framtiden
innehåller. Men oavsett hur den utspelar
sig vill jag tacka alla planeter, månar och kometer
för allt som känts.
Du väljer inte vem du kolliderar med.
KRÖNIKA
11

Journalisten,
den kollapsande
välfärdsstatens
sista hopp.
AV HANNA WALFRIDSSON
Moskva, oktober 2006. Ytterligare en kritiker av den ryska makten har
tystats. Efter att ha trotsat otaliga hot och överlevt ett tidigare mordförsök
genom förgiftning, avlider journalisten Anna Politkovskaya
efter en skottskada i hissen till sin bostad. Att fem män sitter dömda
för mordet innebär inte nödvändigtvis ett avslut, utan spekulationer
om vem som egentligen låg bakom dådet kvarstår. Det politiska motivet
tycks dock svårt att förbise. Hotbilden mot ryska journalister
är ytterst allvarlig och Politkovskaya är tyvärr bara ett namn bland
många andra.
När oppositionspolitikern och antikorruptionsaktivisten Aleksej Navalnyj
förgiftades av nervgiftet novichok i augusti i fjol fick händelsen
stor medial uppmärksamhet internationellt. Navalnyjs namn lades till
på den långa lista över regimkritiker som med alla medel har försökt
stoppas av ledande politiska krafter i Ryssland. Självständiga journalister,
aktivister, korruptionskritiker och oppositionspolitiker som
strukit Kreml mothårs har gått samma dystra öde till mötes.
I januari återvände Navalnyj till sitt hemland efter ett långdraget tillfrisknande
i Tyskland. Väl på rysk mark blev han direkt bortförd av
polis. Den officiella anledningen till gripandet uppgavs vara att han
inte hade rapporterat sin närvaro i Moskva, något som krävdes för en
politiskt motiverad och internationellt fördömd villkorlig dom mot
Navalnyj. Att ha befunnit sig i koma ansågs inte vara en giltig ursäkt.
Fängslandet har legat till grund för omfattande demonstrationer och
väckt stor ilska både innanför och utanför Rysslands gränser.
REPORTAGE
12

E
n person som är
väl insatt i det
ryska medielandskapet
är Kirill
Filimonov. Innan
han flyttade till
Sverige för att bedriva
masterstudier
arbetade han som frilansjournalist
i Ryssland. Utöver sin
yrkeserfarenhet har han även granskat
fältet på närmare håll genom avhandlingen
The Performance of Participation
in Russian Alternative Media, som han
nyligen försvarade här vid Uppsala
universitet.
När Kirill växte upp tog hans mormor
med honom till demonstrationer
till stöd för pressfrihet, när den stora
kommersiella TV-kanalen NTV fråntogs
sitt ledarskap 2001. Genom det
statliga bolaget Gazproms involvering
försökte staten överta kontrollen. För
Kirill var detta en tydlig vändpunkt
- det var så berättelsen om den självständiga
televisionens förfall inleddes.
- Det var just detta antagonistiska förhållande
mellan staten och folket som
väckte mitt journalistiska intresse. Förmågan
att konfrontera och utmana är
det som fortsätter att driva intresset.
Det är konfrontationen som gör journalistik
spännande.
Under vår intervju berättar Kirill om
en rysk dikt, som han översätter för
mig. En poet i Ryssland är mer än en poet.
Men även en journalist är mer än en
journalist.
- Människor som är i desperat behov
av hjälp från staten vänder sig istället
till dig som journalist. Den långa traditionen
av välfärdsstaten kollapsar
sakta men säkert, och du är deras sista
hopp. *
Det är inte ovanligt att ryska journalister
som arbetar med frågor om sociala
orättvisor försöker axla den roll som
många av oss förknippar med staten
eller välgörenhetsorganisationer. Ett
ansvar som detta är oerhört tungt att
bära. Journalisten är inte längre bara
en berättare, utan även någon som
krävs på lösningar till de problem hen
rapporterar om. Många drabbas av utmattning
eller depression till följd av
sitt arbete.
Dessutom gör somliga livsöden arbetet
som journalist extra dystert. När Kirill
påbörjade sin utbildning hade Anna
Politkovskaya redan mördats. Han var
tonåring när det hände och är därför
inte säker på om han förstod allvaret
till fullo. Idag håller han tidningen
Novaja Gazeta, där många av Politkovskayas
granskningar publicerades,
som en av de främsta oppositionella
nyhetskanalerna i Ryssland.
- Oppositionella krafter är en del av
medielandskapet, men de är sällan
långlivade. Journalister som arbetar
med samhällskritik behöver ofta byta
arbetsplats och medieföretag som driver
denna rapportering stängs ner,
även om nya poppar upp någon annanstans.
Den konstanta utvecklingen
gör att processen blir nästintill rytmisk.
*Alla citat bygger på skribentens egen
översättning
REPORTAGE
13

Efter
tio år i maktens korridorer hade Vladimir
Putin inte bara satt en stark prägel
på Ryssland i stort, utan även på medielandskapet
mer specifikt. Vid början av
tvåtusentalets andra decennium var det
många hushåll som inte längre såg någon
poäng i att ha en TV hemma, däribland
Kirills egen familj. Det fanns inte längre
något att se.
Å andra sidan fanns det redan då en relativt
framstående skara journalister som
ville förse andra med djupgående granskningar
och skarp kritik mot makthavare
och rådande samhällsstrukturer. Till följd
av detta system har en noggrant granskande
journalistik slagit rot i det karga landskapet.
En noggrannhet man sällan skådar
i mediekanaler i väst, menar Kirill.
Skapar denna utveckling ett behov av
nya, alternativa sätt att uttrycka sig?
- Ja, på sätt och vis gör den nog det. När
staten har så mycket inflytande över de
traditionella mediernas struktur krävs annan
rapportering.
Kirills egen forskning rör just alternativmedia
i Ryssland. Med alternativmedia
menar han inte detsamma som oppositionell
media, utan att människor utanför
den journalistiska yrkeskåren skapar
medieorganisationer där de berör ämnen
som är viktiga för dem, och gör så på ett
horisontellt och inkluderande sätt. Denna
utveckling syns såväl i vänsterfalangen
som högerfalangen. Oppositionell media,
å andra sidan, kritiserar ofta det politiska
systemets innersta kärna, såsom ekonomiska,
sociala och politiska strukturer.
- En journalist är som sagt mer än en journalist.
På sätt och vis är en journalist även
en aktivist, speciellt när journalistiken
fyller en oppositionell roll. Men linjerna
suddas ut, vilket lämnar plats för icke-professionella
att äntra den journalistiska scenen.
Många liberala journalister har gett upp
idén om objektivitet och neutralitet och
Kirill uttrycker sympati för dem. Ibland är
det enda sättet för en journalist att uppnå
någon form av professionell anständighet,
berättar han. Det är en ond spiral.
- Det är just på grund av att de etiska gränserna
suddas ut som man finner sig i ett
spel man inte själv har skrivit reglerna till,
i en position där idealet om den självständiga
och objektiva journalisten inte nödvändigtvis
passar in.
- Eftersom staten är så ytterst central i
Ryssland tvingas kritiker från olika sidor
ofta till att samarbeta. Professionella journalister
och radikala aktivister är allierade,
då samtliga marginaliseras.
Men som registrerat nyhetsmedium är
lagstiftningen hård, och stramas åt allt
hårdare. Att vara registrerad kan sätta
journalisten i en besvärlig situation, då
vad man får eller inte får säga är kraftigt
reglerat.
- Det skapar en gråzon i medielandskapet
och öppnar upp för nya, icke-registrerade
aktörer som inte är lika begränsade av lagstiftningen.
Dessa organisationer strävar
ofta efter att demokratisera kommunikationen
och finna en punkt där olika delar
av det fragmenterade politiska landskapet
kan mötas.
REPORTAGE
14

J
ournalistik är inte längre enbart ett yrke,
utan nu även ett spektrum. I sin striktaste
form må dess förmåga att nå ut med
kritisk information till den breda massan
vara begränsad, men det finns nya, decentraliserade
organisationer där privatpersoner
och medborgarjournalister spelar
en viktig roll som informationsspridare.
Telegramkanaler har blivit en kraft att
räkna med, berättar Kirill. Människor förlitar
sig allt mer på alternativa informationskanaler,
en utveckling som är synlig
i både Belarus och Ryssland.
”Rättigheter som för många
svenskar tycks tas för givna,
såsom yttrandefrihet
och pressfrihet, är långt
ifrån självklara på andra
sidan Östersjön. De gula
pressvästarna är ingen
”
garanti till skydd.
Rättigheter som för många svenskar tycks
tas för givna, såsom yttrandefrihet och
pressfrihet, är långt ifrån självklara på andra
sidan Östersjön. De gula pressvästarna
är ingen garanti till skydd. Inte heller är de
någon form av Get Out of Jail Free Card när
omfattande demonstrationer tar över gatorna
i flertalet ryska städer. Under en helg
i januari ledde protester till fängslandet av
uppemot 100 journalister, om inte fler. Att
dessa frihetsberövanden har fördömts av
yttrandefrihetsorganisationer och politiker
världen över verkar inte heller sätta stopp
för utvecklingen.
Reportrar utan gränser har rankat nästan
alla länder efter sin pressfrihet. Av 180 länder
hamnar Ryssland på plats 149. Det ser
inte heller ut att bli bättre - sedan årsskiftet
kan stämpeln “utländsk agent” lagligen
sättas på oberoende journalister som tar
emot medel från utlandet, uppger organisationen
till Dagens Nyheter. Stämpeln användes
flitigt i Sovjetunionen och är starkt
stigmatiserande eftersom den då tillskrevs
spioner och landsförrädare. Idag tillämpas
den inte längre enbart på organisationer,
utan används nu även för att fördöma de
privatpersoner som vågar samarbeta med
väst. På så vis kan den ryska staten öka sin
kontroll över sina kritiker. Bland de som
redan fått stämpeln finns människorättsaktivister
och oberoende journalister, vilka
numera tvingas signera sina arbeten med
“utländsk agent” för att undvika stora böter.
REPORTAGE
15

När lagar stramas åt minskar
journalisters spelutrymme.
Under Putins
regim har utvecklingen
tagit en konservativ
vändning, där moral och
tradition väger tyngre än
rätten att uttrycka sig i demokratiska samtal.
Sedan millennieskiftet har makten vilat säkert
hos honom, med ett kort avbrott på fyra år
då han istället bytte plats med sin dåvarande
premiärminister. Ett spel för gallerierna,
enlig många Rysslandskännare. Ett kryphål
i konstitutionen banade vägen för Putin att
väljas om på nytt, då hans tidigare uppehåll
från posten gjorde det möjligt att kringgå begränsningen
att man som mest tillåts regera
under två sammanhängande mandatperioder. I
maj 2012 tillträdde han åter presidentskapet.
Åtta år senare gjordes ändringar i konstitutionen
för att förhindra andra från att göra samma
fint, samtidigt som han nollställde antalet
mandatperioder han själv suttit på posten. På
så vis har han möjlighet att behålla kontrollen
över Ryssland till 2036.
- Ryssland kallas ofta för en hybridregim. Det
finns institutioner som efterliknar ett demokratiskt
system, men de är helt urholkade.
Valen är förutsägbara, de flesta domar förutbestämda
och riksdagen fungerar inte som ett
självständigt organ utan är under hård kontroll.
Massiva protester tog även då till gatorna. Dagen
innan Putin svors in för sin tredje mandatperiod
visade mellan 50,000 och 100,000
demonstranter sitt missnöje, vilket ledde till
en av de största politiska rättegångarna i modern
rysk historia. Många dömdes till långa
fängelsestraff.
I vilken utsträckning tror du att rysk journalistik
har möjligheten att uppmuntra och
möjliggöra demokratisk dialog medborgare
emellan?
- Möjligheterna är väldigt begränsade, men
det är inte enbart ett ryskt problem. Även om
klimatet är väldigt annorlunda kan man se
vissa likheter inom amerikansk media sedan
Trump vann slaget om presidentskapet. Det
har skapat stora svårigheter för journalistisk
bevakning. Tillslut tvingas man heja på det
ena laget eller det andra.
Det politiska landskapet är väldigt fragmenterat.
Det har uppstått en polarisering mellan
Putin-lägret och Navalnyj-lägret, vilket gör att
det är svårt för journalister att hitta en neutral
mittposition där de objektivt kan granska
båda sidor. Kirill förtydligar dock att de båda
lägren är långt ifrån jämlika. Medan Putins
läger upprätthåller sin hegemoniska position
är Navalnyjs läger fortfarande marginaliserat.
Vidare menar han att polariseringen bidrar till
att skapa en simplifierad bild av att det endast
finns två val: att bli den korrupta regimsympatisören
eller den oppositionella visselblåsaren.
- När politiken är så tydligt uppdelad mellan
två läger påverkas alltid rapporteringen. Den
blir svart-vit. Många mellanpositioner försvinner
när den mer nyanserade rapporteringen
faller mellan stolarna. I sin mest pessimistiska
tolkning är det propaganda från två håll. Och
de som försöker att undvika det finner sig i en
allt svårare position.
A
REPORTAGE
16

tt Navalnyj började sin politiska karriär med att öppet flirta med
den nationalistiska högern är något många internationella medier
har förbisett när de rapporterat om läget i Ryssland, när han nu
har rört sig in mot den politiska mitten. Även om han ibland får
skarp kritik har det inte alltid varit lätt att ifrågasätta honom - förgiftningen,
efterföljt av det nyligen utfärdade fängelsestraffet har
inte underlättat situationen. Många är fortfarande misstänksamma
mot Navalnyj, just på grund av hans nationalistiska förflutna.
Men det finns även de som menar att det mod han har uppvisat
mot den ryske presidenten samt hans förmåga att skaka om dennes
maktmonopol borde innebära att han därmed har sonat för
gamla synder. Oavsett vilket har många kritiker på senare år slutit
upp bakom honom som ledare av oppositionen.
- Det är så politik fungerar. När det finns omfattande klyftor sluter
en mängd olika aktörer med blandade ideologier upp bakom en
framträdande oppositionell figur. Det gäller såväl regimkritiker
från vänstern som högern. På så sätt bildas en form av revolutionär
konstellation som utmanar status quo.
Men inom en sådan oppositionell konstellation rymmer sig stora
politiska spänningar, som lätt sveps under mattan. Spänningar
som åter gör sig påminda när lägret vinner ny mark.
Den internationella nyhetsrapporteringen om Ryssland är ännu
mer utarmad. Kirill menar att bilden medier målar upp åt publiken
är kraftigt förenklad. Utländska medier stänger sina verksamheter
i Moskva. Stora kontor prioriteras inte när publiken endast
efterfrågar rapporter om storpolitik och brott mot mänskliga rättigheter.
Det är inte nödvändigtvis fel - det politiska förtrycket är
väldigt verkligt - men mycket annat blir förbisett. Bilden av det
konspirerande Ryssland tycks dock förvånansvärt nära till hands,
menar Kirill.
- Ramarna från kalla kriget lever kvar än idag. Det är häpnadsväckande
hur västerländsk media fortfarande använder samma
språk för att beskriva dagens politiska läge. Det skapar en klyfta
som ingen tycks reflektera kritisk över. Det bekanta narrativet
återupprättar bilden av forna Sovjetunionen, trots att kontexten är
helt annorlunda. Hur kan man inte ha kommit på något klokare,
djupare att säga om situationen?
REPORTAGE
17

rots detta tror Kirill Filimonov att förändring
väntar. Även om utvecklingen är nedslående
kan det vi idag skådar vara grogrunden
för något nytt. Han är helt övertygat om att
Ryssland kommer att vara bortom igenkänning
om ett decennium eller två - det är det
som är så fascinerande.
- Om jag föreställer mig Sverige om tjugo år
har jag svårt att tro att landet kommer att
genomgå en dramatisk förändring. Men när
jag försöker att föreställa mig Ryssland om
tjugo år har jag absolut ingen aning om vad
jag kan förvänta mig. Allt skulle kunna vara
förändrat i grunden, och det förmodar jag
till och med att det kommer att vara.
När jag frågar honom vad som väntar härnäst
skrattar han försiktigt och säger, en
smula ironiskt, att han letar efter ett större
syfte.
- Den senaste tidens händelser
har påmint mig om hur svårt det
är att tyst iaktta från sidlinjerna.
Det börjar kanske bli dags att
damma av passet.
Du är endast till hjälp där du är född,
så lyder ett annat ryskt ordspråk
Kirill delar med sig av under vårt
samtal. Förr var han skeptisk till
det, men ju längre han varit ifrån
sitt hemland desto mer ser han
vikten av det bidrag man kan
göra från den plats man
känner allra bäst.
Kirill Filimonov
av Hanna Walfridsson
REPORTAGE
18

O gamla klang och jubeltid,
ditt minne skall förbliva
i jubileumsactan!
Kära östgöte, i vilken form du än må vara!
Med (numera o-)jämna mellanrum publicerar alumnföreningen
och nationen en acta; en liten bok med
trevliga minnen från åren som har passerat sedan
den senaste actan och i övrigt intressanta texter om
nationen. Vid intresse att veta mer om actorna finns
de tidigare upplagorna att låna eller köpa under förste
kurators expeditionstider.
Vi söker nu alumner som känner att de kan och vill
bidra till årets jubileumsacta och har möjlighet att
skriva ett avsnitt (kortare eller längre) till denna. Vi
har inte satt en fast deadline men vår förhoppning är
att texterna är färdiga i april.
För mer information är ni välkomna att kontakta oss
via redactionen@ostgotanation.se.
Sitter du på en rolig historia, en fin berättelse eller
en lärorik anekdot som har koppling till nationen välkomnar
vi ditt deltagande!
Johan Levén Elfving och Helen Lenander
Redaktörer för 2021 års jubileumsacta
NATIONEN
19

”
Kan en människa
vara fri utan att
slå sig fri från
sina mänskliga
bojor?
oM Den tvivlandes
”
natur och
det fria valet
Två gånger under min tid på denna jord har jag fått hela
mitt tankemönster reformerat och omskrivet. Den senaste
gången var när jag förstod rymdtidsintervallet och insåg
att vår uppfattning av tid beror på kausalitet och inte
tvärtom. Jag satte mig upp i soffan och skrattade högt.
Jag kände hur allt jag visste och allt jag någonsin lärt mig
sakteligen skrevs om. Min uppfattning rättade sig efter
denna nya princip. Men den första gången handlade det
om någonting än mer abstrakt.
Valfrihet. En av sakerna som numera är en av grundvalarna
i mitt tankemönster förändrades en vårtermin på
gymnasiet. Vi skulle hålla ett föredrag om valfri filosofisk
inriktning. Jag läste på, fann en del strömningar tämligen
banala, men fann sedan en filosof vid namn Baruch
Spinoza. Det idésystem som han kallar “determinism” är
den enskilda idé som format mig allra mest.
Teorin hävdar att ett fritt val inte kan finnas, på grund
av hur påverkade vi är av olika faktorer i våra liv. Är du
rädd för döden? Älskar du din mamma? Gillar du grapefrukt?
Var du med om en bilolycka i din barndom? Allt
och åter allt påverkar samtliga val vi gör i livet. Det finns
inga val som står utanför detta system av påverkande
faktorer. När jag först läste och förstod detta var det som
den kopernikanska konstanten ”frihet” vändes upp och
ner. Är en människa någonsin fri i sina val? Och utöver
dessa utvärtes faktorer finns invärtes faktorer, såsom naturliga
drivkrafter. Värme och närhet i det kyliga, rädsla
för det okända, lust för det attraktiva, girighet för det
oägda. Kan en människa vara fri utan att slå sig fri från
sina mänskliga bojor?
KRÖNIKA
20

Måhända är det en fullt normal, eller oundviklig, inre argumentation
för en som upplevt tvivel på sin egen frihet.
Kanske är det den tvivlandes natur att ifrågasätta
mänskligheten. Eller kanske är detta ett tecken på att
man övertänker allt. Oavsett vad, förvirringen var total
och den är ännu inte helt iordningställd.
För hela världen började vecklas ut. Ingenting var längre
gömt. Jag kunde applicera determinism på andra delar i
samhället. Förstod hur teknisk determinism förändrade
medievärlden, insåg hur det påverkade partival och fattade
galoppen vad gäller rädsla för det okända. Under
samma tid gick Kents album Röd varmt i mina lurar och
jag fann en tröst i låten Sjukhus och dess textrader ”När
man äntligen kan se alla mekanismer där bakom, blir
man aldrig rädd mer. När man äntligen kan se alla kejsare
stå nakna, så vänder allt igen”. Alla världens veck,
alla handlingar jag aldrig förstått från människor i situationer
jag aldrig kunnat mardrömma om, allt började
visa sin ”rätta natur”. Jag förstod, anade jag, verkligheten.
Men ensamheten var tilltagande och känslan att gå
ensam in i ljuset var överväldigande otäck. Jag insåg
där och då kraften i filosofin, makten i tanken och den
skoningslösa betydelsen i idéer.
Nu är jag äldre och radikalt mycket mindre radikal. Att
jag skulle vara den enda som förstår känns otroligt, att
jag skulle ha rätt känns mycket osäkert. Jag förstår nu att
idéer i sig är en produkt av många faktorer och att det
är nästintill omöjligt att vara ”ideologiskt korrekt”. Men
insikten har levt kvar i mig. Jag tror ännu att människan
aldrig kommer kunna slå sig loss från girighetens bojor,
är övertygad om att altruism inte finns (men att egoism
inte alltid är någonting att förkasta) och tror mig vara säker
på att kontexten bakom människors idéer och handlingar
ofta är det mer intressanta. Jag är framför allt ännu
övertygad om att total valfrihet inte kan finnas. Men det
behöver inte vara någonting dåligt. Man måste bara vara
medveten om det. Och jag måste vara medveten om att
jag antagligen har fel i den övertygelsen.
av Axel Falk
KRÖNIKA
21

Hunden är människans bästa vän, det får
vi lära oss redan som barn. Få är det som
ifrågasätter denna sägning. Slentrianmässiga
uttryck som dessa kan irritera mig.
De blir sanningar just för att de upprepas
så många gånger. Missförstå mig inte,
jag gillar hundar och de är säkert väldigt
goda vänner till många människor, men
jag tror att vi skulle kunna lära oss mer av
en annan vän från djurriket. En vän som
på flera oväntade sätt faktiskt liknar oss
människor. Jag talar naturligtvis om valen.
Våga välja vale ns
KRÖNIKA
22

väg
Valar kommer i alla tänkbara
storlekar och former -
precis som oss människor.
Det gör inte att vissa valar
är bättre än andra på något
sätt, alla är lika mycket värda och
alla har sina egna speciella styrkor och
svagheter. Det är ett mänskligt drag
som jag känner stor sympati med.
En markant skillnad mellan valarna
och oss människor är att valarna gärna
tyr sig till varandra och sätter ett starkt
kollektiv i första rummet. Ensam är
inte stark. Det är ”family values” som
står högst upp på priolistan. Faktum är
att många valar lever i grupper om fem
till tjugo individer per flock. De håller
sedan ihop för resten av sina liv. De valarna
mår toppen för det mesta, har jag
hört.
Människan lever i en skenbar flock.
I städerna är vi miljontals samlade
på samma geografiska yta
men vi har sociala distanser
stora som oceaner emellan
oss. Man känner sig aldrig
så ensam som när man
inte känner någon i ett
rum fullt av andra
människor. Inte
heller vågar man
göra något åt
det. En sådan
situation hade en val aldrig funnit sig i.
Valen har alltid koll på hela gänget.
En intressant iakttagelse som flera forskare
gjort är att de mer intelligenta valarna
ofta tenderar att vara mer sociala.
De drar nytta av varandra - lever, leker
och lär i grupp. Ingen kedja är starkare
än sin svagaste länk och det har valarna
verkligen greppat. Särskilt späckhuggarna.
Vi människor har fascinerats av späckhuggare
under många år. Dessvärre av
fel anledningar. Många ser dem som kul
underhållning på djurparker med moraliskt
tvivelaktiga policys. Vi borde se
dem som managementkonsulter eller
livscoacher istället.
Som nämnt ovan är valarna mer sociala
ju smartare de är. Detta yttrar sig genom
att de äldre valarna aktivt lär ut
sina kunskaper till de yngre. De yngre
visar i sin tur stor respekt för de äldre,
vilket i sig skapar en hållbar social
hierarki i flockerna. Synergieffekten av
detta ”samhällskontrakt” är ett starkare
samarbete och ett roligare liv. De producerar
även fler kids som fortsätter denna
starka tradition. Evolutionen premierar
dem genom att ge späckhuggaren ökad
intelligens för varje ny generation. Kanske
det även skulle gälla människan, om
vi vågar välja valens väg.
av Maximilian Haglund Holst
KRÖNIKA
23

Jäklar
i min lilla
låda
Efter lite mer än ett år av pandemi, distansplugg
och ensamhet kan vi nog alla konstatera att vi lärt
oss en del under denna tid, inte minst om oss själva.
Därför vill jag nu ta tillfället i akt att berätta om
den största lärdom som pandemin har givit oss.
Och ja, jag säger oss, för jag vill hoppas och tro att
detta gäller fler än bara mig. Jag hoppas ni tar åt er,
relaterar och skrattar för att vi alla är lika sorgliga.
Om inte annat - skratta åt mig för att jag är sorglig.
Den senaste tiden har jag fått höra att jag är basic
och jag kan egentligen inte annat än att hålla med,
för det är jag. Verkligen. Därför inledde jag min
första pandemipräglade termin på universitetet
med inställningen att jag skulle jobba bort det epitetet
och “hitta mig själv”. För hade det egentligen
funnits en bättre tid att göra det än under de fruktansvärt
många, långa timmar man spenderat med
sig själv detta år? Jag tror inte det. Dessutom var
det ett fantastisk tillfälle för mig att anamma min
icke-unika personlighet.
KRÖNIKA
Som ordspråket Carpe Diem så fint lyder ska man
ju som lycklig individ fånga sina dagar. Ärligt talas
fångades inte en enda dag i min lägenhet under
2020 och med det sagt måste jag tyvärr avslöja att
jag aldrig hittade mig själv. Jag utvecklade istället
en väldigt ocharmig egenskap i det att jag blivit
mer eller mindre (mest mer) handlingsförlamad.
But little did I know att detta även skulle komma
att bli min största lärdom.
24

J
ag har otaliga stunder funnit mig själv
uttråkad och fylld med självömkan i horisontellt
läge på soffan, trots att jag egentligen
skulle kunnat åstadkomma en massa
bra saker. Jag menar, hur många gånger
har ni rensat garderoben på sistone? Eller
städat ugnen kanske? Ingen? Nej, inte jag
heller.
Därför kommer här en uppfriskande tillbakablick
till min svagaste, men även mest
lärorika punkt 2020.
Jag skulle ändå vilja kalla det för min
peak. Då menar jag tyvärr inte peak som i
peak i utseende, utan mer peaken i att tappa
greppet men också typ fånga greppet
igen.
Det var nämligen så att jag hade gjort ett
tappert försök till att julpynta min lägenhet
innan jag skulle bege mig hem till östgötaslätten
för julfirande och allt vad det
heter. Till kvällen hade jag planerat prosecco
och plock med några kära vänner och
allt jag skulle klara av innan klockan slog
sju var att gå upp med lådan med mitt
julpynt till vinden. Väldigt lätt avklarat, a
piece of cake! Dock inte för mig...
När klockan var ungefär kvart i sju tittade
jag uppgivet på lådan som fortfarande
stod på mitt hallgolv och drog slusatsen
att “nej jag hinner inte och jag vägrar gå
upp med dig idag”. Och när den slutsatsen
var dragen valde jag att göra situationen
ännu lite värre. Jag gömde lådan bakom
min säng. Det man inte ser mår man inte
dåligt av, tänkte jag och var nöjd med mitt
val. Men när mina nyfikna vänner senare
under kvällen tog ett varv i lägenheten,
upptäcktes lådan. Där stod jag med svansen
mellan benen och latheten avslöjad.
Skitockså.
Men vad är då min största lärdom av lådan?
Jo, förmodligen tar vi alla två steg
bak istället för ett steg fram ibland. Det må
vara ocharmigt och ditt hem kanske har
undangömda lådor på knepiga ställen,
men det är också rätt mänskligt. Jag tror
detta var vår chans för återhämtning. En
chans att förbereda oss för vad som komma
skall. Vi behöver vara riktigt handlingsförlamade
och uttråkade emellanåt
för att väga upp för andra perioder där vi
har så mycket planer att vi knappt vet vad
vi heter. Tyck inte synd om er själva, var
istället tacksamma att distansundervisning
fick oss att varva ner lite. Vi kan hitta
oss själva 2021 istället.
Nytt år, nya möjligheter!
av Julia Toräng
KRÖNIKA
25

Vinnare
av Tidningskonventets
skrivartÄvlinG
av Shane Kamil
Jag vill inte vakna.
Jag vill inte vakna.
Vill inte lämna sängen, vill inte göra mig i ordning,
vill inte möta dagen.
Grannens radio surrar, ett okryptbart mummel
som når mig oavsett hur hårt jag lindar in mig
själv i täcket. Jag blundar och försöker sätta
stopp på mina accelererande tankar, medan
drömvärlden oundvikligen slinker iväg.
Ingen återvändo, John Blund har lämnat mig
på oläst.
Sträcker mig efter mobilen och låter det vita
ljuset bränna mina grumliga ögon. Notifikationer
kräver min uppmärksamhet, och jag ger
efter. Pappa fyller år, mamma undrar vad vi
ska ge honom i present. En påminnelse om att
söka till nästa termins kurser. Kompisar frågar
vad man har för planer till helgen. Mobilen
undrar om jag vill uppdatera nu eller skjuta
upp det.
Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet
inte.
Fågelkvittret från larmet hinner klämma ut ett
par toner innan jag stänger av det och lägger
ner mobilen. Med täcket runt mig som ett ex-
oskelett så sätter jag mig upp. Kroppen rör sig
automatiskt efter år av ingrodda rutiner innan
den motstridiga rösten hinner börja ifrågasätta
allt.
En skållhet dusch lämnar huden röd och mör.
Kylskåpet står tomt, jag behöver handla igen.
Jag är egentligen inte hungrig, behöver jag ens
äta frukost? Skafferiet är inte lika tomt, kaffe
finns. Jag behöver kaffe. Jag behöver vakna.
Behöver göra något av dagen, göra något produktiv
utöver att halvtitta på en föreläsning
medan jag skrollar genom memes på mobilen.
Kanske gå på en promenad?
Nej, det är för kallt.
Läsa en bok?
Nej, har ingenting att läsa.
Måla något?
Nej, vill inte städa upp efter mig.
Kaffekoppen står tom, grannradion surrar vidare,
och mörkret hänger utanför fönstret.
Reträtt till sängen?
Ja.
TIDNINGSKONVENTET
26

KALLELSE TILL
LANDSKAP
5/5-21
Kära östgötar!
Ni är samtliga härmed kallade till Östgöta nations andra lagtima landskap för vårterminen
2021. Landskapet äger rum den 5:e maj klockan 18:00. Ännu vet vi inte hur pass digitalt det
blir, men en sak är säker: alla östgötar är välkomna. Eventuella frågor, tveksamheter eller
hurrarop hänvisas till 1q@ostgotanation.se.
Allt gott,
Simon Lindgren
Förste kurator
ÖSTGÖTAR!
VAR MED OCH
BIDRA TILL
NYA PHOSPHOROS.
Vi söker ständigt illustratörer och skribenter som vill vara med och göra
Östgöta nations tidning ÄNNU bättre. Vi välkomnar all hjälp vi kan få.
Hör av dig till redaktionen! Du når oss på:
nyaphosphoros@ostgotanation.se
NATIONEN
27

Att dela eller förena
- provokativa arkitektoniska förslag
för Trumps mur vid gränsen.
Det är svårt att bli överraskad av Donald Trump. Föga förvånande
var det därför när Trumpadministrationen förra året
utlyste nationellt nödläge för att påskynda konstruktionen av
muren längs USA:s södra gräns.
Inför en föreläsning i estetik på Arkitekthögskolan i Umeå hade
stora bilder på Trumpadministrationens förslag på murens utformning
satts upp. Fyra bitar betongvägg och lika många andra
segment i varierande material hade monterats i öknen, för att
sedan graderas baserat på deras estetiska kvaliteér. Innan föreläsningen
ombads alla vi studenter att sätta varsin post-it lapp
på den prototyp vi ansåg höll bäst estetisk kvalité. Vilken estetik
undrade jag. Valet var särskilt svårt i sörjan av ogästvänliga materialval
och bristande sociala ytor. Men en prototyp stod ut. En
vacker struktur skulle nog vara ett magstarkt ordval, men nog
var det den prototyp med störst potential till social interaktion.
Den enda med möjlighet att skapa visuell kontakt, trots stålgaller
som barriär och en tyngd av svävande betongmassa.
Som arkitektstudent reflekterar jag ofta kring min framtida roll
samt valet att delta i den etiska och moraliska debatten. Det vilar
ett särskilt ansvar på oss arkitekter vad gäller utformning av stad
och landsbygd. Arkitektur bygger inte enbart på klientens krav,
utan är ett system tätt sammankopplat med politiska strukturer
och som följd får en direkt närvaro i samhället under längre tid.
Av den anledningen måste det finnas krav på arkitektur att verka
inkluderande i den offentliga miljön och på arkitekten att ha
ett etiskt förhållningssätt. De ekologiska och sociala utmaningar
som världen står inför idag, såsom klimatförändringar, global
utveckling samt migration ställer krav på arkitekturen att skapa
nya lösningar.
SAMHÄLLSSPANING
28
Bild: Dezeen magazine

Arkitektur handlar om förhållandet människor
emellan. Hur vi väljer att utforma rum i staden
kan antingen förena eller dela människor.
I sitt försök att skilja USA från Mexiko, ivrig att
hålla sitt kampanjlöfte och trots alla moraliska
hinder, utfärdade den före detta presidenten Donald
Trump en öppen uppmaning till designers
och arkitekter att lämna in förslag för muren.
Det fanns redan flera förslag för det kontroversiella
projektet, men alla föll inom kategorierna
“sarkastiskt” eller “provokativt”. Bland dessa
fanns IKEAs ironiska förslag “Börder Wåll” med
5 659 344 skruvar, en bruksanvisning på 12 000
sidor samt en enda insexnyckel. Det IKEA-inspirerade
förslaget avsåg att hånfullt kritisera
byggnadsprojektet, som då beräknades kosta
cirka 190 miljarder kronor till reapris - givetvis
ingick även fem års garanti! Bidraget från
Mexikobaserade arkitektfirman Estudio 3.14
“underbar perversitet” provocerade med visualiseringar
av en massiv oavbruten rosa barriär.
Den ger sarkastisk kritik mot att muren måste
vara vacker samtidigt som den föreslås vara
mer än bara en mur. Arkitektfirman föreslog ett
fängelse där 11 miljoner papperslösa behandlas,
klassificeras, indoktrineras eller deporteras.
Kontrasten mellan den vackra utsidan och det
inre fängelset kan ses som en protest mot att
prototypen för muren väljs baserad på dess estetiska
kvaliteér.
Trots att kraftig kritik riktats mot Trumpadministrationen,
togs ändå det första spadtaget för
muren 2019. De “vackra strukturerna” består
mestadels av vertikala stålplattor på rad som ett
sår i landskapet. Metallplattorna står med jämnt
avstånd, inte för att möjliggöra att människor
ändå ska kunna mötas över landsgränsen, utan
för att vakter ska få ökad insyn under sitt arbete
med att stoppa flödet av migranter. Trots att
det slutgiltiga beslutet för designen av muren
hade tagits, ingrep den amerikanska arkitekten
Rael San Frantello, som senare fick utmärkelsen
Design of the Year 2020. Vid gränsen installerade
hon tre rosa gungbrädor mellan metallramarna
så att barn på båda sidor om muren
kunde leka tillsammans.
Det vilar som sagt ett särskilt ansvar på oss
arkitekter. Muren som skulle dela, avgränsa
och bli en stark barriär blev istället en tillfällig
plats för lek och motståndskraft. Vi utformar
rum där barn leker, utvecklas och växer upp. Där
människor umgås, arbetar och lever. Det finns
krafter i samhället som rör sig i gränslandet för
vad som är etiskt försvarbart, som inte tar hänsyn
till samtliga medborgare. Därför har vi som
arkitekter ett ansvar att föra talan för dem i den
publika sfären som saknar röst. Som framtida
arkitekt ställs jag inför en dualitet där jag måste
välja att delta i den etiska och moraliska debatten,
eller avstå helt.
av Hannah Ullhamre
SAMHÄLLSSPANING
29

K
KAPTEN ZOOM
- Ett barn av sin tid
Galaxer i mina braxer, sa Kapten Zoom. De som växte upp på
70-talet, min föräldrageneration, är förmodligen väl bekanta
med denna slagkraftiga signaturfras. I barnprogrammet med
samma titel spelar Anders Linder (Peo-Peo-Peo) en vilsen
rymdman vars uppdrag är att studera vårt liv på planeten jorden
och alla konstigheter vi styr med. I något mer akademiska
termer skulle vi kunna säga att han bedriver antropologiska
fältstudier med frågeställningen: Varför i helvete är vi så konstiga
som vi är?
Genom observationer och experiment undersöker Kapten Zoom
hur vi anpassat oss till olika livsmiljöer - hur kan vatten komma
ur kranen genom fingertoppskraft och spisen bli varm genom
knoppvridning? Genom tafflig scenografi och halvfungerande
green screens följs kaptenen när han testar sig fram, från att
vara vilse i skogen till att genom empiri förstå allt från människans
tarmsystem till hur man bär sig åt för att bli bofast. Han
får problem, men han löser dem. Som. Man. Gör.
På den nittonhundrasjuttiosjätte jordedagen når vår rymdman
en slutsats. Jorden är beboelig, men galaxer i mina braxer vad
jobbigt det är att vara människa. Jordelivet är tungt. Man måste
tänka. Man måste tänka hela, hela tiden och hitta på nya sätt att
överleva. För att göra det måste man ha redskap och när redskap
finns måste man lära sig hantera dem. Det är utmanande och
skitjobbigt, men viktigast av allt: Det löser sig.
KRÖNIKA
30

”
Naturen kan man
forma om, med svett och
möda klart slut kom.
Ur Galaxer i mina braxer sa Kapten Zoom
”
anske känner vi från min generation
igen denna figur från det fantastiska
programmet om Vintergatan, där han fått
rollen som rymdhjälte och ackompanjeras av
den överdrivet lurviga kompisen Femman?
Kanske känner ni till hans kändaste trick? Ett
klassiskt “titta där” och han är spårlöst försvunnen.
Kanske är han precis som vi?
”Ett klick och plötsligt
är vi spårlöst försvunna.
Hackigt internet? Visst,
vi säger så.”
Har ni förresten hört talas om Zoom? Ja, idag
är definitionen av begreppet en annan. Idag
får vi alla lov att vara Kapten Zooms, problemlösande
hjältar av rang med trial and
error som ledord. Bakom våra skärmar hanterar
vi en situation som vi aldrig trodde att
vi skulle hamna i, än mindre klara av. Efter
den tid som gått har vi nog alla en kompis
som är lite lurvigare än vanligt - bångstyriga
helskägg, täta buskar och karantänfrillor är
helt okej. Nog har vi stött på en och annan
skojare som lekt (och eventuellt misslyckats)
med bakgrundsskiftningar precis som i
70-talsversionen - plötsligt är chefen en potatis
och kollegan på en solig strand i Karibien.
Några av oss har kanske till och med testat på
kaptenens bästa trolleri någon morgon när
seminariefrågorna varit för svåra? Ett klick
och plötsligt är vi spårlöst försvunna. Hackigt
internet? Visst, vi säger så.
Vi har inte valt att leva så här, men ändå känns
det på något sätt självklart. Vi testar oss fram,
strukturerar om och lyckas faktiskt ganska
bra. Korridorsrummet har blivit kombinerat
gym, kontor, matsal och sovkammare. Konsert
och festival har bytts rastlöshet och samvetskval,
kalas och dunka dunka har bytts
mot raska promenader och cykelpunka. Vi
anpassar oss till olika livsmiljöer som proffs.
Aldrig förr har så många kontorsnissar kombinerat
skjorta och pyjamasbyxor - den fullt
rimliga motiveringen är såklart att det som
kameran inte ser finns inte, och det man inte
vet lider man inte av. Det är ett mysterium att
evolutionen inte redan sorterat bort osköna
jeans, men bara sådär har vi löst det med. Byt
ut dem mot flexiga tights och passa på att ha
kallingarna utanpå bara för att du kan, för det
har Kapten Zoom.
Det är inte alltid lätt att vara hjälte. Ibland
gör man rätt ibland gör man fel, lev med det.
Jordelivet är tungt. Man måste tänka. Man
måste tänka hela, hela tiden och hitta på nya
sätt att överleva. Varför i helvete är vi så konstiga
som vi är då? Svaret är kanske att vi inte
har något val. Världen är skitkonstig och det
är mänskligheten också, men om en vilsen
rymdman kan klara sig här ska vi nog kunna
ta oss igenom en stund till.
Inget problem är för stort för Kapten Zoom.
Klart slut kom.
av Annie Hogner
KRÖNIKA
31

Tänk på detta
nästa gång
du handlar
tandkräm
REPORTAGE
SAMHÄLLE
av Markus Hällje
- Det finns goda argument från båda sidor,
men jag lutar åt att vi saknar fri vilja
eller handlingsfrihet, säger Erik Carlson,
professor i praktisk filosofi till Nya
Phosphoros.
Som skitig pöjk från Mantorp hade undertecknad
i praktiken bara två valmöjligheter
efter högstadiet. Att gå gymnasiet i
Mjölby eller i Linköping - och Mjölby var
i ärlighetens namn inget alternativ. Bara
Linkan lockade.
Väl i stan föll valet på “samhäll: beteende”
på Folkungaskolan. Detta innebar inslag
av filosofi i min gymnasiegång, vilket
öppnade en dörr som sedan aldrig skulle
stängas igen. Jag kunde nämligen inte
längre vara säker på att människan har en
fri vilja. I en uppsats som gick ut på att ta
ställning i frågan kom jag rentav fram till
motsatsen.
32 32

Enligt min världssyn, är människor apor
och därmed djur, precis som så många andra
varelser här på jorden. Vargar. Vildsvin.
Valar. We’re all the same.
Människor är med andra ord skulpterade
och programmerade på exakt samma premisser
som alla andra djur: genom evolution.
Om vi ställer upp på idén att kroppen
är smidd i evolutionens eldar borde
vi acceptera detsamma för medvetandet.
Detta innebär då att våra tankar, känslor
och viljor enbart ter sig som de gör eftersom
just det mönstret varit evolutionärt
gynnsamt under artens uppkomst och
framväxt. Att bli arg i vissa situationer har
varit mer gynnsamt än att vara likgiltig, att
känna medlidande för sin nästa var mer
gynnsamt för flockens överlevnad än att
inte göra det.
gissa vid det här laget, jajjemän - vilka parbildningar
som gav upphov till genspridning
för våra förfäder på savannen. Således
inte mycket till val, egentligen. Även
om det känns så.
Även illusionen av fri vilja har en evolutionär
förklaring. Om vi verkligen tror att
allt är upp till oss är vi mer benägna att
hämta så mycket information som möjligt
innan vi fattar beslut, vilket har ett överlevnadsvärde.
Jag kan inte släppa idén om att mitt sätt
att fatta beslut idag är förprogrammerat
sedan tusentals år tillbaka, men vad jag
tror är ju ointressant. Därför tar vi nu in
en expert på ämnet.
Således är vi blott evolutionärt förprogrammerade
robotar som reagerar på varje
given situation så som det gynnade våra
förfäders möjligheter till överlevnad (och
att därmed sprida sina gener vidare). Detsamma
gäller rationella tankar och idéer.
Dessa uppstår i våra medvetanden (eller
inte) så som det var gynnsamt för våra förfäder
på savannen.
En människa i en storstad är egentligen
inte mer självbestämmande än en myra i
en myrstack, även om det känns så.
Oromantiskt? Vänta bara.
Vi väljer även partner baserat på undermedvetna
evolutionspsykologiska faktorer.
Instinkten att en partner är att föredra
över en annan kommer ifrån - ni kan nog
REPORTAGE
SAMHÄLLE
33

- Av historisk tradition kallas den här frågan
viljefrihetsproblemet. Men det nutida
filosofer främst diskuterar är handlingsfrihetsproblemet.
Kan vi någonsin handla
annorlunda än vad vi gör? Det handlar
mer om fritt handlande än fri vilja, även
om de kan sägas hänga ihop.
Erik Carlson är professor i praktisk filosofi
vid Uppsala universitet. I sin forskning
har han bland annat inriktat sig på värdeteori:
Vad innebär det att något är bättre
än något annat? Hans doktorsavhandling
behandlade konsekvensetik: utilitarism
och att alltid utföra den handling som
får bäst konsekvenser. På senare år har
han även forskat om begreppet skada:
Vad innebär det att någon skadas av en
handling eller händelse? Men viktigast
för denna text, han har även ägnat sig åt
handlingsfrihetsproblemet, som frågan
om fri vilja ofta kallas i dessa sammanhang.
Det bör först förtydligas att Eriks förklaringar
till mig kommer i komprimerad
och förenklad form. Det finns otaliga versioner
av detta.
- Om man tror att världen är deterministisk
i den meningen att naturlagarna och
världens tillstånd vid en given tidpunkt
bestämmer hur världen ser ut vid varje
annan tidpunkt, då är allt som sker en
logisk följd av naturlagarna och det förflutna.
Eftersom jag varken kan påverka
naturlagarna eller det förflutna kan jag
inte heller påverka vad som händer i
framtiden. Jag har inga val. Jag har inga
alternativ.
Detta är ett argument som kallas konsekvensargumentet:
tesen att determinism
och handlingsfrihet är oförenliga.
- Men det går också att tycka att världen
är indeterministisk. Att det finns ett
slumpelement, vilket är en tolkning av
kvantfysiken. Det finns genuin slump i
den fysiska världen. Men det tycks inte
hjälpa. Om det jag gör delvis är ett resultat
av slumpen, av kvanthändelser, vars
utfall jag saknar kontroll över, då har jag
inte heller kontroll över vad jag gör.
Så verkar indeterminismen enligt många
filosofer också oförenlig med handlingsfrihet.
- Förenklat kan man säga att handlingsfrihet
förutsätter två saker. Dels alternativ,
mer än en möjlig sak att göra vid ett givet
tillfälle. För att vara fri måste jag kunna
köpa både Colgate eller Pepsodent på
ICA. Utöver alternativ förutsätter frihet
även kontroll. Att det är jag som bestämmer
vilken tandkrämstub jag tar. En fri
handling [no pun intended] måste vara
orsakad av mig, min vilja och mina motiv.
Sker det av en slumpgenerator i min
hjärna är jag fortfarande inte fri.
Erik sammanfattar problemet i den moderna
debatten:
- Determinism är svår att förena med alternativ,
och indeterminism verkar svår
att förena med kontroll. Och antingen är
determinismen eller indeterminismen
sann, eftersom det ena är negationen av
det andra. Då är det svårt att argumentera
för handlingsfrihet, som förutsätter
både alternativ och kontroll.
REPORTAGE
34 34

Men den historiska uppfattningen har under
lång tid varit annorlunda.
- Fram till för en 30-40 år sedan menade
de flesta, i alla fall inom analytisk filosofi
i vid mening, att determinism och handlingsfrihet
var förenliga. Det finns kända
argument bland annat från David Hume
på 1700-talet. Men på senare år har fler
och fler kommit att tro att determinism
och handlingsfrihet inte är förenliga. Den
moderna filosof som främst legat bakom
denna svängning är amerikanen Peter
van Inwagen. Han lanserade det här konsekvensargumentet.
Om determinism är
sann är allt som händer en logisk konsekvens
av naturlagarna och det förflutna.
Kan vi inte göra något åt dessa kan vi inte
heller göra något åt framtiden. Ett argument
som har varit väldigt inflytelserikt.
- Sedan finns det fortfarande många som
menar att determinism och handlingsfrihet
går att förena. Ett klassiskt sätt att
argumentera för det är att hävda att man
har en speciell tes om vad kan eller kunna
betyder. Det går ut på detta: Att jag kan
utföra en handling innebär bara att jag
skulle göra det om jag ville. Det kan ju
vara sant att om jag ville göra en sak så
skulle jag göra den, även antaget att det
är något jag faktiskt inte gör.
- Då kan det ändå vara sant att om jag
ville köpa Colgatetuben på ICA så skulle
jag göra det. Det kan vara sant även om
determinismen är sann och jag faktiskt
väljer Pepsodenttuben istället.
- Det är visserligen så att skulle jag velat
göra något annat än det jag faktiskt gjorde,
skulle antingen naturlagarna eller det
förflutna varit annorlunda om determinismen
är sann. Men det kan ändå vara
så att det här hypotetiska villkoret, hade
jag velat handla annorlunda så hade jag
gjort det, är sant. Det kan vara ett sätt att
argumentera emot det här konsekvensargumentet.
Det finns andra sätt också.
En intressant (o)vana inom journalistiken
är många skribenters övertydliga tillskrivande
av aktivt handlande hos aktören i
fråga. Nyhetstexter kan till exempel lyda:
Stefan Löfven valde att svara på kritiken
(istället för: Stefan Löfven svarade på kritiken),
eller Ulf Kristersson valde att resa
till Dubai (istället för: Ulf Kristersson reste
till Dubai).
- Vissa menar att vi i någon mening kan
påverka naturlagarna eller det förflutna.
Det låter kanske konstigt men vissa menar
det.
Även om handlingsfrihetsproblemet kan
verka hugget som stucket finns det trots
allt en skönjbar dragning åt ett håll i debatten.
REPORTAGE
35

- Av de filosofer som håller på med den
här problematiken idag är det en majoritet
som menar att determinism och handlingsfrihet
inte går att förena.
När det kommer till kausalitet och orsakssamband
tänker vi ofta på händelser
som ska orsaka andra händelser. Men det
finns även något som kallas agentkausalitet.
- Om världen är indeterministisk finns
det här problemet med slump och så vidare.
Sedan finns det olika sätt att komma
runt det problemet också, förstås. En idé
är att agenter, personer, själva kan vara
orsaker till händelser och handlingar. Det
som avgör vad jag gör behöver inte bara
vara händelser i den fysiska världen, utan
subjekt kan själva gripa in i handlingen.
Fast så enkelt är det ändå inte.
- Men invändningen mot det är att det
enligt många är svårt att förena med en
vetenskaplig världsbild. Fysiken skulle
då vara ofullständig. Om vi har någon
mystisk förmåga som inte kan beskrivas
av naturlagarna.
- Om jag ska vara fri måste min handling
vara orsakad av mig. Men anta att det
finns en orsakskedja av händelser i världen
som startade långt innan jag föddes,
som leder fram till att jag utför den här
handlingen. Sedan verkar det inte spela
någon roll om de här naturlagarna är deterministiska
och helt och hållet bestämmer
vad som kommer att hända, eller om
det finns något slumpmoment, då verkar
det inte inte heller som att jag bestämmer.
- Ett sätt att lösa detta är att säga att det
inte bara är händelser i yttervärlden som
kan vara orsak till handlingar utan jag
själv kan vara en sådan orsak, en agent
eller person. Det skulle vara ett sätt att
lösa kontrollproblemet, men är svårt att
förena med modern fysik, våra bästa
naturvetenskapliga teorier antar ju att
människor lyder under samma naturlagar
som allt annat i världen.
”
Om människan
saknar fri vilja, vad är
då poängen med att
folk ställs till svar för
sina handlingar?
”
Ytterligare försök till att fastställa människans
fria vilja rör moral och våra reaktioner
på handlingar. Om människan
saknar fri vilja, vad är då poängen med
att folk ställs till svar för sina handlingar?
- Ett annat sätt att bevara något slags viljefrihet
är att förneka att moraliskt ansvar
förutsätter alternativ. Tidigare hade alla
från Platon och framåt tänkt sig att jag
inte kan vara moraliskt ansvarig för en
handling om jag inte kunde handla annorlunda,
men Harry Frankfurt skrev en
klassisk uppsats på 60-talet där han argumenterade
för att man visst kan vara
moraliskt ansvarig för en handling även
om man saknar alternativ, det räcker med
kontroll.
REPORTAGE
36 36

Det är en sensommarkväll i augusti och
du befinner dig på middag i goda vänners
lag. Plötsligt kommer frågan om fri vilja
på tal. Vad svarar du i ett sådant privat och
avslappnat sammanhang?
- Jag tycker att det finns goda argument från
båda sidor, men jag lutar åt att vi saknar
fri vilja eller handlingsfrihet på basis av
rent filosofiska argument. Men det är även
populärt att peka på forskning i psykologi
och neurofysiologi. Det finns intressanta
experiment som visar att hjärnan tycks fatta
våra beslut flera sekunder innan vi själva
blir medvetna om dem. En del har sett det
som argument för att vi saknar fri vilja. Men
jag övertygas mer av filosofiska argument
som konsekvensargumentet vilket vi pratade
om tidigare. Om determinism är sann
kan vi inte ha fri vilja, om indeterminism
är sann tillkommer ett slumpmoment på
kvantnivå som ändå inte hjälper. De processerna
kontrolleras inte av mig.
Huruvida världen är deterministisk eller
inte är egentligen upp till fysikerna att avgöra.
- Det är en debatt som går tillbaka till diskussionerna
mellan Albert Einstein och
Niels Bohr på 20-talet. Einstein var determinist
och menade att Gud inte spelar tärning
medan Bohr-traditionen med Köpenhamnstolkningen
av kvantmekaniken såg genuin
indeterminism i världen. Det är fortfarande
en debatterad fråga.
Min egen uppfattning är strikt evolutionsbiologisk.
Vi reagerar på situationer idag
bara så som det var evolutionärt gynnsamt
för våra förfäder att reagera på liknande situationer.
Biologisk determinism i
viss mening, förprogrammering.
Även om miljön förändrats en del
är arvet detsamma.
- Det verkar inte riktigt vara så
enkelt. En och samma person kan
reagera väldigt olika även om den
ställs inför liknande situationer
flera gånger om.
- Där är också tvillingstudier intressanta.
Det finns exempel på
enäggstvillingar som växer upp på
olika håll men under i det närmaste
identiska miljöer och ändå beter
sig olika. Vore man helt bestämd
av sin genetiska bakgrund skulle
enäggstvillingar vara väldigt lika
i de flesta avseenden, men det verkar
finnas gott om motexempel.
- Men din position är en som inte
så ofta försvaras av filosofer utan
snarare av biologer eller psykologer.
Här var det tänkt att komma en
tänkvärd avslutning, men jag kunde
inte välja vilken.
av Markus Hällje
REPORTAGE
37

Världens
ensammaste
val och
andra
samvetSkval
- I en pandemi finns
inga mÅsten va?
KRÖNIKA
38 38

Ni kanske redan har hört historien, den om världens ensammaste val. Den
som glider runt i havet och sjunger på en så pass ljus frekvens att ingen
annan val kan höra den. Världens ensammaste val sjunger en valsång,
och ingen kan svara. Det finns få saker som känns så oändligt och så hjärtskärande
som att år ut och år in pocka på uppmärksamhet utan att få en
tillstymmelse till respons. Det är inte säkert att det behövs en jämförelse
mellan världens ensammaste val och den deppiga tid vi nu befinner oss i,
men om den ändå ska göras tänker jag att den inte nödvändigtvis handlar
lika mycket om ensamheten i sig, som om det faktum att den har ett slut.
Pandemiensamheten kommer att ta slut, och det kommer ske ganska
snart.
I en artikel i SvD förutspår epidemiologen och socialforskaren Nicholas
Christakis tiden efter pandemin. Christakis skriver att mänskligheten efter
den nedstängda, ensamma tid som nu råder kommer vilja ta igen allt
det som avståtts från. I alla fall de som avstått från allt mellan sexuell
frihet och en blomstrande ekonomi, för det är vad som enligt Christakis
kommer att sätta sin prägel på 20-talet. Vi kommer inte vara ensamma så
länge till. Något säger mig att vi snabbare än någonsin kommer glömma,
gå vidare, och sudda ut den här tiden. Vi bör bestämma ett datum när den
här pandemin officiellt är över. Alla ska då (på min begäran) gå man ur
huse och samlas för en gigantisk folkfest som sömlöst övergår i det nya
glada 20-talet som Christakis pratar om.
Men fram till att den tiden kommer har vi alla (återigen på min begäran)
fritt fram att inte ta några avgörande beslut, inte göra massa jobbiga val,
inte vara pressad över massa måsten. Livet är liksom tillräckligt otillräckligt
ändå. Ingen ska känna sig tvingad att ta del av torftiga digitala “häng”
där vi kan ta ett glas på varsin sida av en skärm istället för i en bar. Skit
i det, det är ingenting vi behöver lära oss. Den tiden är ändå snart förbi.
Snart ska vi ut på en Sturm und Drang-eskapad och leva livets glada dagar.
Så, slutklämmen är alltså att man ska vara tacksam för att man inte är
världens ensammaste val och att man därför inte ska ställa några krav
på sig själv? Svar ja. Fram till dess att världen bestämmer sig för att se
annorlunda ut är det okej med haltande jämförelser och osammanhängande
krönikor.
av Henrik Elofsson
KRÖNIKA
39

JU
BI
LE
UM
NATIONEN
40

Nationen fyller år!
Vissa födelsedagar är viktigare än andra, och
375 är en milstolpe värd att fira. Nationen drar
därför på stort och firar hela året, fram till jubileumsbalen
i november (peppar peppar, ta i
handsprit).
Trots att nationen grundades år 1646 byggdes
nationshuset först år 1885. Sedan invigningen
har tusentals östgötar (till härkomst eller själsligt)
firat, pratat, jobbat och umgåtts innanför
nationens väggar.
Århundraden av klackar i taket har dock lämnat
sina spår. Ett av nationens viktigaste arbeten i
samband med firandet är därför jubileumsfonden,
som har i syfte att finansiera nödvändiga
renoveringar. Några av de områden som behöver
kärlek är trapphuset, stora salen och fasaden.
Vill du läsa mer om renoveringarna som
behövs går det att hitta på nationens hemsida.
Vill du hjälpa oss att
hjälpa nationshuset?
Donationer är självklart välkomna, men
det är inte enda sättet att hjälpa till. Vi
behöver hjälp att uppmärksamma jubileet.
Ett sätt vi gör detta på är genom sociala
medier. Följ oss på Instagram och Facebook
(@ogjubileum) och gå med i vårt
Linkedin-event.
Just nu letar vi även med ljus och lykta
efter roliga minnen från nationen för
att sprida nostalgin mellan generationer.
Idéer, minnen och andra funderingar är
välkomna till jubileum@ostgotanation.
se.
Illustration: Lovisa Aronsson
NATIONEN
41

Vi fyller år!
i år är det 375 år sedan Östgöta
nation först blev ett andra hem för
långväga studenter år 1646.
Vill du hjälpa oss hjälpa nationshuset?
Swish: 123 202 85 53