Korsväg 2021 1

Sociala medier – ännu en existentiell fråga

för Svenska kyrkan | Alice Andreasson 16

En relation i förändring – om kyrkans

roll i samhället | Frank Lorentzon 28

Korsvägar eller engagemangets

kompasskurs? | Martin Ärnlöv 40

1 | 2021

Svenska kyrkan på Bokmässan

Religion och kultur –

kan vi ens skilja dem åt?

---

Har du fly tat e ler är adre sen fel? Kontakta i första

ti l: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

ps | Jonas Ransgård

”vanligt” liv.

i världen men inte av världen.

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv

eftersändning återsänds tidskriften med nya

adre sen på baksidan. Returadre s: Göteborgs

stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

Jonas Ransgård, stiftsdirektor

1 | 2021

intro | Torgny Lindén

KKorsväg

Bilden av Svenska kyrkan

Som kommunikatör reflekterar jag ofta kring frågor om

hur Svenska kyrkan syns och speglas i det offentliga

rummet, och som pressekreterare naturligtvis främst i media.

Det finns en del uttryck som vi kommunikatörer ibland

tar till för att förklara eller bortförklara något som inte

blev som vi hoppats eller tänkt oss; Syns du inte finns du

inte, All publicitet är bra publicitet, Mediet är budskapet …

När jag pratar kommunikation brukar jag tala om bilden

av Svenska kyrkan, den bild som människor har av Svenska

kyrkan. Vad är det som formar den bilden? Det ser naturligtvis

olika ut för olika människor. Först får vi ställa oss

frågan: Vad är kyrkan? och sedan: Var möter människor

kyrkan?

Det är klart att bilden av Svenska kyrkan delvis kan

formas av hur organisationen Svenska kyrkan syns i media,

hur Kyrkoordningen är formulerad, hur församlingen presenteras

på sin webbplats och vad företrädare för kyrkan

säger såsom biskopar, präster och chefer. Om människor

möter den bilden! Men kyrkan är ju vi tillsammans, vi

medlemmar – vi människor. Det är i mötet människor

emellan som bilden formas av det företag den andre jobbar

i, den organisation hen är engagerad i och det trossamfund

hen tillhör.

Min bild av en organisation, en förvaltning eller en

förening har formats av de samtal jag haft med en granne,

en kollega eller en vän. Vad ”predikar” deras ord och handlingar?

Bär deras träd god frukt? Det formar min bild av de

sammanhang de finns i.

När jag talar media med medarbetare brukar jag säga:

”allt vi säger och gör och allt vi inte säger och inte gör

kommunicerar”. Även tystnaden säger något – att inte säga

ifrån eller att inte sträcka ut en hand kommunicerar också

bilden av Svenska kyrkan.

Detta nummer av Korsväg handlar om kyrkans och

trons synlighet i samhället och om engagemang …

Box 11937

404 39 Göteborg

www.svenskakyrkan.se/

goteborgsstift

031-771 30 00 vx

Ansvarig utgivare:

Jonas Ransgård

jonas.ransgard@

svenskakyrkan.se

031-771 30 00

Redaktör:

Torgny Lindén

torgny.linden@

svenskakyrkan.se

031-771 30 31

070-633 12 87

Övrig redaktion:

Camilla Arnäs-Nielsen

Lasse Bengtsson

Agneta Riddar

Helena Jonsson

Frank Lorentzon

Kristine Ålöv

Kontakt

goteborg.korsvag@

svenskakyrkan.se

Grafisk form:

Kyrkbyrån

Tryck:

Sandstens Tryckeri AB

Korsväg delas ut till alla

anställda, förtroendevalda

och ideella medarbetare i

Göteborgs och Karlstads

stift. Korsvägs uppgift är att

stimulera teologisk reflektion

över kristen tro, kyrkans

identitet och kyrkans uppgift

som kristen församling.

Bildbank:

Ikon, Getty Images,

Pixabay och

Unsplash.

hand din församling så a t du ha rä t adre supgifter

registrerade i databasen Kyrksam. Du kan a nars mejla

Uppdraget finns här och nu

K

ristna symboler är vinterns hetaste acce

soarer. Så skriver Göteborgs-Posten i

helgmagasinet Två Dagar. Artikeln handlar om

mode men ger anledning ti l reflektion också

över platsen för kristen tro i det offentliga

rummet. Ses tron som en a ce soar, e ti lbehör

man adderar ti l en i övrigt färdig klädsel

för a t ge e t vi st intryck? De sku le i så fa l

POSTTIDNING B

Omslagsbild:

Vivianne Öhnander,

foto: Mikael

Ringlander

förklara tankefiguren a t göra strikt åtski lnad

me lan kristet och värdsligt, me lan tro och

När v istä let ser tron som grunden för

vad vi gör och hur vi ser på livet blir det

tydligt a t förväntan på a t vara kyrka i e t

sammanhang och socialkontor i e t annat är

orimlig. Kyrkan är kyrka i a lt hon gör. Hon är

Göteborg stift har en ny strategi. Den

antogs av stiftsfu lmäktige i november. Den

föregicks av e t gediget grundarbete där

stift styrelsens arbetsgrupp tog in inspel

från församlingar och pastorat i stiftet, från

Kyrkokansliets framtidsprognoser, från

kontraktsprostarna och från stiftskansliets

personal. Omvärldsförutsä tningarna ger o s

både svårigheter och möjligheter. På e t plan

ser det svårt ut: antalet medlemmar beräknas

minska med 20 % fram ti l 2030. På e t annat

plan ser vi möjligheter i a t människor söker

meningsfu lhet i vad de ägnar si t liv och

arbete åt. Existentie la frågor gör sig gä lande i

många olika åldrar och sociala sammanhang.

Stiftsorganisationen prioriterar a t

främja och stödja tro för nästa generation,

verksamhetsomstä lning och en kyrka mi t

i samhä let. Vi vi l bidra ti l a t det kristna

budskapet och Bibelns berä telser är kända

också av dem som nu växer upp. Biskop

Susanne tog på kyrkomötet emot budkavlen

om lärande och undervisning och vi tar

under året fram e t program för de ta. Många

församlingar och pastorat kommer liksom

stiften och kyrkans natione la nivå a t få

förändrade förutsä tningar och e t behov

a t stä la om verksamheten efter de sa. Här

vi l stiftsorganisationen bidra med hopp,

kompetens och erfarenhetsutbyte. E t viktigt

arbete är a t finnas med på arenor och

mötesplatser där vi kan bidra med kyrkans

perspektiv i aktue la samhä lsfrågor. I de ta

nummer av Korsväg kan vi läsa om det

mångåriga arbetet med Se Människan på

Bokmä san. Vi medverkar också i Filmoch

vetenskapsfestivalerna och kommer

under 2021 a t för första gången delta i

Kvalitetsmä san. Här ingår biskop Susanne nu

i juryn för Götapriset.

Vi lever i märkliga tider med de

begränsningar och skador coronapandemin

medför. Det förändrar våra förutsä tningar

men i grunden inte vårt uppdrag. Uppdraget

väntar inte på a t pandemin går över utan

finns här och nu. Låt o s ta o s an det med

kompetens, lyhördhet och hopp!

Korsväg 1 | 2021 Tema: Närvarande tro

Svenska kyrkan på Bokmässan

Sociala medier – ännu en existentie l fråga

för Svenska kyrkan | Alice Andreasson 16

En relation i förändring – om kyrkans

ro l i samhä let | Frank Lorentzon 28

Korsvägar e ler engagemangets

kompasskurs? | Martin Ärnlöv 40

Religion och kultur –

kan vi ens skilja dem åt?

2 Korsväg 1 | 2021

---

innehåll

Tema | Närvarande tro

42.

46.

04.

08.

16.

18.

24.

28.

34.

38.

40.

42.

46.

56.

60.

64.

66.

70.

76.

78.

80.

86.

88.

Ledare: Brobyggare

Religion och kultur – kan vi ens skilja dem åt?

Krönika: Sociala medier – ännu en existentiell fråga för

Svenska kyrkan

Om kyrka och tro i det offentliga rummet

Tron – mer närvarande än vi tror!

En relation i förändring – om kyrkans roll i samhället

Värö-Stråvalla – modell för kyrkans klimatarbete

Att ta ansvar i en hotad värld

Krönika: Korsvägar eller engagemangets kompasskurs?

Unga får verktyg för att bli experter på demokrati

Aktiva i kyrkovalet: De fick frågan av någon som trodde

att de skulle passa

Stort genomslag för TV-gudstjänst

Trovärdighet berör

Krönika: Predika alltid …

Jag kallade mig inte kristen – jag såg mig som politisk

Klockorna bär bud

Klockorna talar sitt språk

Den florentinska liljan – en spännande och bildande bok

Bibelstudium: Matteusevangeliet på sju dagar

Vänligen, Sören: Att vara kristen idag

PS: Uppdraget finns här och nu

24.

Vibeke Olsson, författare

och baptistpastor,

har skrivit ett 20-talet

böcker och i dem är tron

alltid närvarande och det

finns kristna, baptister

och pastorer i böckerna.

Att hon får så få frågor

kring detta, tänker hon

kan ha att göra med att

vi inte längre har ett

språk för att prata tro.

Korsväg 1 | 2021 3

---

Ledare | +Susanne Rappmann

Brobyggare

Hur ser du på kyrkans roll i samhället?

Vi står längst upp i Läppstiftet, det

höga huset vid Göta älv som bland annat

rymmer stiftskansliet i Göteborg.

Inte ens en gråmulen februarimorgon

kan hindra oss från att förundras över

utsikten. Vi går utmed de stora panoramafönstren

och i de centrala delarna

av staden skjuter det ena kyrktornet

upp efter det andra. Masthuggskyrkan

sticker upp som ett välkänt landmärke

i staden. Efter tre år som biskop är

frågan välbekant. Vid det här laget vet

jag också att frågan kan ha många bottnar.

Den kan rymma nyfikenhet och

intresse, men också en mer avvaktande

attityd.

Vi blickar ut över älven och där på

andra sidan, vid foten av Ramberget,

ligger Göteborgsmoskén. Jag föreslår

att vi ska se om vi också kan få en

skymt av synagogan. Den gömmer sig

bakom byggkranar och hus, ett stenkast

från centralstationen. Med utblick

över staden växer insikten om att trons

uttryck alltid varit närvarande i staden.

Idag noterar jag att dessa byggnader

väcker blandade känslor. Få ifrågasätter

religionsfrihet, rätt att tro, men många

tycks mena att tro ska begränsas till

privatlivet. Tankarna snurrar i mitt

huvud. Jag försöker läsa journalisten

jag har framför mig, vad har hon för

bild av tro och kyrka?

På vilket sätt kan jag beskriva den

glädje och stolthet som jag känner över

att vara biskop i Svenska kyrkan? Att få

vara del av en levande trosgemenskap

som är inte bara är viktig för enskilda

människor utan för hela samhällen.

Jag letar efter en gångbar bild och

inser att den finns rakt nedanför mina

fötter. För just utanför Läppstiftet

pågår bygget av Hisingsbron. Den ska

ersätta Götaälvbron som efter drygt 80

år visar sig allt för spröd för den belastning

som trafik och Göteborgsvädret

utsätter den för. En viktig roll för

kyrkan, säger jag, är att vara brobyggare.

Jag drömmer om en kyrka som

länkar samman människor. En kyrka

som bidrar till att människor möts

över alla möjliga gränser som delar upp

och sorterar. En kyrka som myllrar av

liv och på ett aktivt sätt bidrar till det

samhällsbygge som ständigt pågår.

I hissen ner frågar jag journalisten

om hennes förväntningar på kyrkan.

Svaret kommer blixtsnabbt ”Jag vill

4 Korsväg 1 | 2021

---

Den nya Hisingsbron som byggs invid den gamla Götaälvbron, broar som för människor närmare varandra.

(Foto: Torgny Lindén)

att kyrkan ska vara en del av samtiden

men också värna traditionerna”.

Väl på marken överröstas vi av

brobygget. Där står idag den nya bron

sida vid sia med den gamla. Den ska

en dag demonteras och allt som går

ska återanvändas. Jag tittar på broarna

och drömmer vidare. Om en kyrka

som bygger hållfasta broar som för

människor närmare varandra. Som

hittar nya former för den tid vi lever

i och som samtidigt med stolthet

återanvänder gammalt material. Vad

drömmer du om?

+Susanne

Korsväg 1 | 2021 5

---

NÄRVARANDE TRO

Reach out and touch faith

Your own personal Jesus

Someone to hear your prayers

Someone who cares

Your own personal Jesus

Ur Personal Jesus, Depeche Mode

Foto: Magnus Aronsson

Eftersom vi inte kan se Kristus, kan vi inte

uttrycka vår kärlek till honom, men våra grannar

kan vi alltid se, och vi kan göra mot dem vad om

vi såg honom skulle vi vilja göra mot Kristus.

Moder Teresa

Ge kyrkan kraft att höras

bland stadens många ljud,

där många gudar vördas

men få dock anar Gud.

Ge kyrkan kraft att vara

för stadens folk ett hem,

i handling uppenbara

Guds närvaro bland dem.

Ps 790, vers 1. Text: Per Harling

6 Korsväg 1 | 2021

---

Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå. Alla

människors möte borde vara så.

Ur Människors Möte av Hjalmar Gullberg

Härlanda kyrka i Minecraft.

Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar,

som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem.

Efesierbrevet 2:10

Could it be you’re afraid of

what your friends might say

If they knew you believe in God above?

They should realize before they criticize

That God is the only way to love

Ur After Forever, Black Sabbath

Korsväg 1 | 2021 7

---

Religion och kultur:

kan vi ens skilja dem åt?

Varje år arrangerar Svenska kyrkan Se människan-scenen på

Bokmässan. En scen som har vuxit sig så stor att Svenska kyrkan

nu är Bokmässans största samarbetspartner och Bokmässan är

Svenska kyrkans största årliga publika arrangemang.

8 Korsväg 1 | 2021

---

Biskop Sören Dalevi i samtal med barnboksförläggare Erik Titusson och författare Sara Lövestam om Genus och

jämställdhet i böcker för barn och unga. Samtalet leds av DN:s barnbokskritiker Lotta Olsson.

Kyrkan har, och har alltid haft, en aktiv

roll på den kulturella scenen i det

offentliga rummet. Men hur kommer

det sig att kyrkan medverkar på Bokmässan?

Och hur förhåller sig kulturen och religionen

till varandra? De frågorna har vi ställt till ett

antal personer som på olika vis har medverkat

på Se människan-scenen, både folk med rötter

i och utanför kyrkan. Och svaren vi får är i

mångt och mycket samstämmiga: religionen

och kulturen är tätt sammanflätade, kanske

rent av oskiljbara.

Korsväg 1 | 2021 9

---

Det är kyrkans roll att delta i dagsdebatten, säger journalisten Per Svensson.

”Det är samma typ av

frågor i konsten och i

teologin”

Per Svensson jobbar idag på DN, han är journalist

sedan 70-talet och har tidigare bland

annat varit kulturchef på Expressen. Han har

varit aktiv på Bokmässan på olika vis under

flera år och var extra engagerad det år då

Bildningsscenen var temascen. Per är inte

själv aktivt engagerad inom Svenska kyrkan

men för honom är Svenska kyrkans engagemang

på Bokmässan helt självklart.

– Det finns inte så många institutioner som

bär upp föreställningen om kulturen och

bildningens betydelse – vi har biblioteken,

universitetet, kulturlivet som sådant och

kyrkan, som också är en sån institution som

bär det uppdraget. Kyrkan är också en instans

för de djupare frågorna som kulturen sysslar

med i hög grad. Det är samma typ av frågor

i konsten och i teologin. Kanske ger de lite

olika svar, men inte alltid. Dessutom är Bokmässan

ett ställe för opinion och debatt, och

det är kyrkans roll att delta i dagsdebatten. De

som säger att kyrkan inte ska vara politisk gör

mig arg, för kyrkan har alltid varit politisk.

Evan gelierna i sig har varit det, kyrkan har

varit det och har tagit på sig den uppgiften. Så,

kyrkan är en del av kulturlivet, teologin och

litteraturen har med varandra att göra, och

kyrkan ska definitivt delta i samhällsdebatten.

Per ser att konsten och religionen är, och

alltid har varit, tätt sammanflätade.

– Kyrkan ska, och har alltid, använt sig

av konst och gestaltat teologi konstnärligt.

Väldigt många människor får sin emotionella

religiösa upplevelse förmedlad via konstverket.

Det är inget nytt, annars hade vi inte haft

kyrkomusiken, altarskåpen, målningarna

och psalmerna. Man förmedlar det religiösa

budskapet via konstverk.

I litteraturen och författarskapen har religionen

och teologin heller aldrig varit frånvarande.

Det syns i Selma Lagerlöfs texter, i Lars

Ahlins och i många andras.

– De stora monoteistiska religionerna är

textbaserade religioner och textförfattare är

också intresserade av dessa texter. Det tror jag

fortfarande författarna är, kanske mer nu än

på länge. Jag tycker ändå att man uppfattar att

10 Korsväg 1 | 2021

---

det finns ett starkt intresse för de existentiella

frågorna.

Per lyfter att kyrkan har varit en av de allra

viktigaste drivkrafterna till den historiska

utvecklingen och att vi lever i den historien

än idag. Intresset för de frågor som lyfts på Se

människan-scenen är stora och han tror att

det kommer att förbli så.

– Det är fullkomligt rimligt att kyrkan är

på Bokmässan. Publiken är uppenbarligen

intresserad av de här frågorna, för det är alltid

jättemycket folk där. Författarna och debattörerna

är uppenbarligen också intresserade.

Och ingenting tyder på att de existentiella

frågorna skulle minska, för även de kritiska

är intresserade av att diskutera. Det behövs

ingen lojalitetsförklaring för att komma till

Se människan-scenen, eller att man skriver

under på en speciell tro, utan du behöver bara

tycka att frågorna är intressanta och viktiga.

Det är själva poängen.

Lisbeth Larsson har skrivit boken ”Märkvärdiga svenska kvinnor” om 200 kvinnor som format oss och vår historia.

Här samtalar hon med prästen Cristina Grenholm på Se människan-scenen.

”Människan är skapad

för att skapa”

Se människan-scenen är en samverkan

mellan Göteborgs stifts arbete med kultursamverkan

och Svenska kyrkan på nationell

nivå. Cristina Grenholm är kyrkosekreterare

på det nationella kansliet i Uppsala och professor

i teologi. Hon har ansvar för att arbeta

med teologiska frågor, särskilt sådana som

aktualiseras i samtiden. Hon har i sin tjänst

medverkat under många år på Bokmässan

och sitter bland annat i styrgruppen för Se

människan-scenen.

Korsväg 1 | 2021 11

---

– Svenska kyrkan är en stor kulturarrangör

och kulturaktör i Sverige. Många tycker att

det är väldigt naturligt att vi finns på Bokmässan

för man uppfattar kyrkan som en

kulturbärare och kulturaktör. Kultur är en del

av kyrkans vardagsverksamhet. Det gemensamma

utforskandet av livet är det som kultur

handlar mycket om. Det är inte så att kulturen

ställer frågorna och religionen har svaren,

utan tillsammans kan vi ställa frågorna på ett

bättre sätt.

Cristina betonar också att religionen och

kulturen är sammanflätade.

– Det går inte att skilja dem åt. Det är ett

gemensamt samtal, jag tycker snarare att det

är en gemensam arena. Där är vi allihop –

med våra olika bagage, förutsättningar och

intressen.

Cristina berättar att många av författarna

som deltar på Se människan-scenen upplever

att samtalen där är speciella.

– Många författare tar upp en religiös tematik

i sina böcker, men de kan uppleva att det

inte är så många andra aktörer på Bokmässan

som närmar sig just den tematiken i sina samtal.

Men det gör vi, på Se människan-scenen.

Vårt bidrag är ju att de djupare frågorna, de

som kanske inte har något omedelbart svar, de

vi kallar livsåskådningsfrågor, de har ju våra

samtalsledare redskap för att tillsammans

med författaren bearbeta. Så frågorna ställs

kanske på ett lite annat sätt hos oss.

Kulturarbete knyter också an till teologin

och kyrkans budskap på många sätt.

– Människan är skapad för att skapa. Vi är

både skapade och skapande. Som människa

måste du vara skapande och förhålla dig till

andras skapande. Kulturen hänger samman

med livet.

I skapandet finns också utmaningar:

– Det finns både möjligheter och risker i

det mänskliga och kulturella skapandet. Det

kan till exempel innebära att någras skapande

osynliggörs. Så har det ju länge varit när

det gäller kvinnors författande. I samtalet

om kulturen bör vi inte bara förhålla oss till

det vi redan känner igen och är trygga med,

utan också till det som skaver och utmanar

våra värderingar och vår världsbild. I både

religion och kultur handlar det också om att

våga beröra det allvarligaste – skulden, döden,

sveken. Här finns en anknytningspunkt

till evangeliets budskap om försoning. Och

liksom litteraturen så vill ju tron lyfta fram en

bild av hela livet. Glädjen har en lika naturlig

plats som allvaret. Hoppet är inte naivt, utan

förmår också möta verkligheten som den

är. Det är i de här spänningarna som också

litteraturen finns.

”Till sitt väsen är

religion egentligen

en konstform”

Mikael Ringlander är programchef för kultursamverkan

på Göteborgs stift och är en av

de som varje år är engagerad i arbetet med Se

människan-scenen.

– Kultur är mer grundläggande än man

tänker, med tavlor eller musik. Det är hela

sättet att förstå sig själv och sin omgivning.

Kyrkan har varit med i så många hundratals

år och genom kyrkliga handlingar skapat en

grogrund, varit delaktig. Till sitt väsen så är

religion egentligen en konstform. Att nå sig

själv på djupet och förstå sig själv.

12 Korsväg 1 | 2021

---

Mikael Ringlander, präst och programchef för kultursamverkan i Göteborgs stift, tillsammans med författare Ulrika

Knutson och förläggare Björn Linnell, på den för 2020 tillfälliga Se människan-scenen. (Foto Annica Starfalk)

Kyrkans närvaro på de offentliga kulturella

scenerna har också en stor betydelse utifrån

ett socialt sammanhang. Vid Se människanscenen

serveras varje år kaffe gratis:

– När vi jobbar med de här kulturyttringarna

så är det meningsfullt på flera sätt. Om

vi tar Bokmässan som exempel så fyller den

här scenen en funktion, och ytan i övrigt en

annan. Kaffet är ju mötesplatsen, och mötet

med människor är så otroligt viktigt. Samtidigt

som scenen för samtalet vad det är att

vara människa.

Det finns en stor organisation bakom Se

människan-scenen, med över 150 människor

engagerade. Många av de är anställda inom

kyrkan och en stor del är ideella.

– Det finns en väldig glädje och arbetslust i

detta arbete. Se människan-scenen bygger på

det.

Korsväg 1 | 2021 13

---

Många av Se människan-scenens samtal 2020 spelades in i Gamla stans bokhandel i Stockholm, med Annica Starfalk

som scen-presentatör.

Under det föregående året påverkades Bokmässan,

liksom allt annat i samhället, av

spridningen av Covid-19. Hösten 2020 sändes

Bokmässan främst digitalt för besökarna, men

samtalen skedde fysiskt genom personliga,

mindre möten. I Se människan-scenens fall

sändes samtalen från Gamla stans bokhandel i

Stockholm.

Mikael Ringlander säger följande om den

digitala varianten 2020:

– Vi har sänt på nätet sen många år, men i år

hade vi så oändligt många fler visningar än vi

någonsin haft tidigare. Och många av samtalsledarna

säger att det var lugnt och skönt att

sitta där utan bruset runt om.

Cristina Grenholm lyfter att väldigt många

samtal hade många fler som tog del av dem än

vad som hade kunnat rymmas vid den fysiska

Se människan-scenen, samtidigt som en del av

mötet uteblev.

– Det blev en möjlighet till delaktighet för

väldigt många, och därför en öppenhet på ett

annat sätt. Men, som med hela pandemin, så

går det nästan inte att förstå vidden av vad

som går förlorat när de spontana mötena inte

äger rum.

Per Svensson säger att även om det generellt

ansetts att Bokmässan genomfördes på ett

bra sätt 2020 så finns en övermättnad av det

digitala under det gångna året.

– Det är en nyttig lärdom av det här året, att

de faktiska fysiska mötesplatserna är ovärderliga.

Nätet kommer inte att ta över och ersätta

det. Det fungerar som ett komplement och

är praktiskt för en viss typ av möten. Men

det fina med bokmässan är ju att, visst folk

kommer dit för att höra på kända intressanta

personer, men man kommer ju också dit för

att så att säga se alla andra som är där. Det

finns ett behov av att samlas för att genomföra

vissa riter, och Bokmässan är också en rit.

Text: Agnes Hillert

Foto: Mikael Ringlander

14 Korsväg 1 | 2021

---

Kultursamverkan

i Göteborgs stift

Två författarröster

Korsväg har talat med två författare som har deltagit på Se

människan-scenen om deras syn på Se människan-scenen

och kyrkans förhållande till kulturen. Marit Kapla som vann

Augustpriset 2019 med boken Osebol och Jan Guillou som är

en aktiv författare sedan 70-talet.

Marit Kapla

– Det blir ett annat fokus

på Se människan-scenen

tycker jag än på många andra

scener. Det är en bra plats, lite

lugnare, lite mörkt med ljuset

där på ett lugnande sätt, och

fokus på samtalet.

Hur tänker du att religion

och kultur kan påverka

varandra?

– Religion och kultur är väl

redan sedan tusentals år, sen

människans födelse, en del av

varann. Jag ser det som att de,

religion och kultur, är oupplösliga

delar av varann.

Jan Guillou

– Se Människan-scenen är sen

många år mitt favoritställe på

Bokmässan. Det beror på den

speciella publiken med såväl

högre genomsnittsålder som

bildningsnivå än annorstädes.

Det innebär bland annat att

jag kan använda citat och

religiösa metaforer på ett sätt

som numera vore omöjligt

inför en mer normalsvensk

publik. Det får mig att känna

mig lite som kalv på grönbete

när jag slår mig ned i fåtöljen.

Till saken hör ju att jag

tillhör den sista generationen

som läst mer kristendom än

engelska i skolan.

Kultursamverkan handlar om

kyrkans närvaro i det offentliga

rummet, i kulturella sammanhang

och på kulturella scener. I

Göteborgs stift arbetar man med

kultursamverkan för att stimulera

olika samverkansformer mellan

kyrkan och kulturlivet – för

att på olika arenor lyfta frågor

om tro, livsåskådning, etik och

religion.

Göteborgs stift samarbetar med

Svenska kyrkan på nationell nivå

bland annat i följande projekt:

• Se människan-scenen på

Bokmässan, den nuvarande

största kulturella händelsen i

Svenska kyrkan.

• Svenska kyrkans filmpris på

Göteborg International Film

Festival som varje år tilldelas

en svensk långfilm som vinner

50.000 kronor.

• Kvalitetsmässan, där svenska

kyrkan i år medverkar för

första gången.

• Vetenskapsfestivalen.

Utöver dessa tar arbetet med

kultursamverkan många olika

former. Kultursamverkan i Göteborg

stift har genom åren skapat

temamässor och konserter,

tryckt böcker, influerat arbetet

med kultur i konfirmandgrupper

och mycket mer.

– Vi vill att miljön ska vara så att

man kan komma med vilka idéer

som helst! Sedan går allt inte

alltid att realisera, om det kostar

för mycket pengar eller är svårt

att få hit en viss person, men vi

försöker göra på ett så kvalitativt

och riktigt bra sätt som möjligt,

säger Mikael Ringlander som

jobbar med Kultursamverkan i

Göteborgs stift.

Korsväg 1 | 2021 15

---

Krönika | Alice Andreasson

Sociala medier – ännu en existentiell

fråga för Svenska kyrkan

Vad tänker du på när du hör Svenska

kyrkan och sociala medier i samma

mening? Det första jag tänker på är

det legendariska vandringskontot

på Instagram som fått representera

församlingar och kristna över hela

landet. Jag tänker också på Twitter. Där

biskopar och Svenska kyrkan skriver

och får både stormar av hat och kärlek

var dag. Men hur fungerar Svenska

kyrkan på sociala medier egentligen?

Funkar algoritmerna med det innehåll

som vi kan erbjuda? Och vad är det för

innehåll? Är det en förlängd arm in i

gemenskapen eller bara ett sätt att få

ut information? Låt oss bryta ner dessa

stora viktiga frågor och se om vi kan

hitta några svar tillsammans.

En stor del av min uppväxt har varit

att lära känna det stora Internet och

testa mig fram på alla sociala medier

där ute. Min personliga utveckling

har gått jämte utvecklingen av

Instagram och jag har följt varje steg.

Men vet Svenska kyrkan att ett av det

största sociala medierna, det vill säga

Instagram, håller i just denna stund

på att passera sitt utgångsdatum? Nej,

tänkte väl det. Vi som just bestämt

vems mail som ska användas för att

skapa församlingens officiella konto

på appen. Så pass sena på bollen är vi.

Eller självklart inte alla församlingar.

Precis som hur resten av världen anpassar

sig till digitaliseringen anpassar sig

landets församlingar olika också. Vissa

är fortfarande kvar på frågan om det

ska finnas ett swish-nummer till kollekten

och andra har skapat en server

på Discord till sina ungdomsgrupper.

(För dig som undrar, Discord är ett

program skapt för gaming och är som

Skype fast mycket häftigare.)

Något som jag däremot upplevt

revolutionerat hela Svenska kyrkan

och dess väg in i digitaliseringen är den

pågående coronapandemin. Precis som

alla andra var Svenska kyrkan inte redo

för de konsekvenser pandemin skulle

föra med sig, speciellt hur vi skulle

hålla kontakt med våra församlingsbor

på bästa sätt. Helt plötsligt när vi för ett

år sedan fick ställa in och ställa om förvandlades

våra kyrkor till TV-studios.

Prästerna blev programledare, församlingspedagogerna

blev producenter och

diakonerna manusförfattare. En nödvändig

förändring för att kunna fira

gudstjänst hemma i vardagsrummet.

Pandemin kommer någon dag passera

men det digitala sättet att umgås kommer

att stanna. Så det vi måste fokusera

på är vad sociala medier kan göra för

våra verksamheter och vilka möjlig-

16 Korsväg 1 | 2021

---

heter som finns. Självklart kommer

det aldrig kunna ersätta de personliga

möten som sker i kyrkorummet,

på kyrkkaffet eller under det mysiga

hänget i ungdomsrummet. Men om vi

ska finnas där våra församlingsbor är,

så måste vi finnas både i församlingshemmet

och på sociala medier. Och

inte bara som ett sätt att nå ut med

information, för tänk dig själv? Är det

något du skulle vilja följa på Instagram?

Analysera ditt eget flöde för en stund.

Fyller du det med roliga klipp, inspirerande

personer, nära och kära eller folk

som delar samma intressen som du?

Det kanske är lättare sagt än gjort

och är kanske lite läskigt; att det kräver

mer än vad man tror för att skapa en

gemenskap på sociala medier som kan

komplettera och bidra till den gemenskapen

vi har i kyrkan. Om inte så

kommer det ta tid av arbetstimmarna

att lära sig sociala medier och dess alla

konstiga algoritmer som finns. Och är

cheferna redo att ge sina medarbetare

den tiden i schemat? Vissa av oss har

ju inte ens Wi-Fi som räcker till andra

sidan kyrkobyggnaden. Vissa kanske

måste starta där?

Jag kan inte svara på någon av alla

dessa frågor i denna lilla text, men är

det något jag vill att du ska ta med dig

efter att ha läst detta, är det just att

vi måste få mer tid till att arbeta med

digitalisering och sociala medier i våra

scheman. För det är framtiden. Och när

jag säger att det kommer ta tid att lära

sig och att det fortfarande är många

frågor vi måste svara på, så vill jag

absolut inte skrämmas. Lyssna på Jesus

och alla andra i Bibeln som säger ”Var

inte rädd”. Det finns massor av församlingar

där ute som testar gränserna

på sociala medier. Följ era grannförsamlingar

på Instagram, eller varför

inte TikTok? Inspireras av varandra,

våga testa och sen se vad som fungerar

och inte. Fortsätta dela Guds kärlek

vidare, fast genom ett knapptryck. Med

risk för att låta som en rektor på en

skolavslutning vill jag ändå avsluta med

orden; testa er fram, bjud på er själva

och ha kul. Kyrkan är en rolig arbetsplats

och det är något jag tycker vi ska

dela med världen.

Alice Andreasson

Journaliststudent och ledamot i Göteborgs

Distriktsstyrelse för Svenska Kyrkans Unga.

Tidigare medarbetare i Svenska kyrkan.

Korsväg 1 | 2021 17

---

Vibeke Olsson, baptistpastor, författare till ett tjugo böcker samt krönikör, funderar ofta kring kyrkornas och

folkrörelsernas marginalisering i samhället.

Om kyrka och tro i det

offentliga rummet

Vibeke Olsson, författare och baptistpastor, har ofta

med kristna människor och trons perspektiv i sina böcker,

något som hon sällan får frågor om i intervjuer. Hon tror

det beror på att vi lever i ett samhälle där folkrörelserna

marginaliserats, tron är osynlig i offentliga rummet och att

vi inte längre har ett språk för att prata tro.

18 Korsväg 1 | 2021

---

Ialla Vibeke Olssons drygt tjugo böcker

finns det spår av tro och det kristna budskapet.

Men det är ytterst sällan som Vibeke,

som också är pastor, får frågor i intervjuer

om betydelsen av tron.

– Jag har funderat väldigt mycket över

orsaken till att kyrkan blivit så marginaliserad

i samhället, säger Vibeke. Hör man talas

om kristna, så är det ofta i sammanhang som

Knutby eller när Ulf Ekman stod och skrek på

någon scen.

– Det är väldigt orättvist mot alla kristna

som strävar på i lokala församlingar, som

hjälper flyktingar, som hjälper gamla, som

försöker skapa mötesplatser, som gör ett stort

socialt arbete och bidrar till bistånd i olika

former.

Vibeke Olsson är dotter till det välkända

journalistparet Margareta Sjögren och Jan

Olof Olsson (Jolo) och skrev sin debutroman

Ulrike och kriget, en bok från NaziTyskland,

redan som femtonåring! Hon har skrivit historiska

romaner om kristna, slavar och soldater

under den romerska kejsartiden och är just nu

engagerad i serien från sekelskiftet om Sundsvallsflickan

Bricken, där den sjunde delen, Som

skuggan följer ljuset kom ut förra året.

Som den baptistpastor (Baptistsamfundet

bildade tillsammans med Missionskyrkan och

Metodistkyrkan den nya Equmeniakyrkan

2011) och socialist hon är har Vibeke naturligtvis

funderat över frikyrkans, men också

Svenska kyrkans marginalisering.

– Svenska kyrkan hade ju tidigare en otroligt

stark ställning, både på gott och ont. Men

många inom Svenska kyrkan blev oerhört

repressiva mot väckelsekristendomen och det

ledde till att för många blev Svenska kyrkan

synonymt med makten.

Korsväg 1 | 2021 19

---

20 Korsväg 1 | 2021

---

Nu behöver vi en väckelse »

mot individualismen!

Enligt Vibeke gick då frikyrkan i bräschen

för demokrati.

– Frikyrkan är demokratins vagga i Sverige.

För hundra år sedan, när demokratin slog

igenom, var väldigt många av riksdagsledamöterna

frikyrkliga och organiserade nykterister.

Det var i de rörelserna man hade lärt sig.

Vibeke menar att när man funderar över

frikyrkans marginalisering så måste man

också se att andra ideella rörelser, nykterhetsrörelsen,

facket, scouterna, Rädda Barnen,

Röda Korset, idrottsrörelsen fått allt svårare

att locka frivilliga att hjälpa till.

– Det är så sorgligt, för är man en folkrörelsemänniska

så vet man att folkrörelserna, och

då också kristendomen, har svaret på en av vår

tids stora frågor. Den stora ensamheten.

– Folkrörelserna erbjuder ett unikt koncept

för att bryta ensamhet, att skapa ett lokalt

engagemang till ett globalt tänkande. Så görs

demokrati från grunden, så skapas samhällsförändring!

– Det är en fantastisk kombination av

individualism och kollektivism. Vi kämpar

tillsammans, men du väljer själv om du vill

vara med. Det är ditt eget val. Sen finns en

gemenskap och en gemensam kamp.

Att folkrörelserna marginaliserats menar

Vibeke beror på att vårt samhälle idag är så

oerhört individualiserat. Hon menar att nyliberalismen

kämpade hårt på 80-talet för att slå

sönder den svenska modellen och tänkandet

om gemenskap. Många hänvisade till Margret

Thatchers ord: ”det finns inget samhälle, bara

individer, deras familjer och företag.”

– I Sverige hade vi den liberala frihetsfronten

som kämpade mot skatter och regleringar.

Ett tänkande som slog igenom väldigt mycket.

– Nu behöver vi en väckelse mot individualismen!

Det handlar inte bara om kyrkan utan

om allt det gemensamma. Om samhällsansvaret

och möjligheten att skapa gemenskap, om

glädjen i det ideella arbetet. Vi som varit med

om det vet att det verkligen kan förvandla liv!

Ett annat fenomen från 80-talet som också

påverkat kyrkans marginalisering, menar

Vibeke, var framväxandet av Livets Ord.

– Många, många attraherades ju av trosrörelsens

förkunnelse. Men många upptäckte

ju att det inte stämde. Bara för att du ber rätt,

betyder ju inte det att du blir frisk och lycklig.

– Så är inte den kristna läran, förutom när

det gäller frälsningen. Den är bara att ”kvittera

ut”. Om du tror på vad som skett på Golgata,

om du tackar ja till det, då är du frälst!

– Men att kristna skulle ha någon gräddfil i

livet, vare sig det gäller vårt fysiska, psykiska,

ekonomiska eller sociala liv, det är inte sant.

Vi lever i världen som alla andra.

– Sen kan man naturligtvis be för sjuka, eller

för vägledning i sitt liv men det finns inga

garantier. Det var nästan det som trosrörelsen

sa och det stötte ju bort människor. De märkte

att det inte stämde och så föll hela tron. Detta

har skadat kristenheten.

Vibeke växte upp på Lidingö i ett gammalt

radhus med kakelugnar och höga spröjsade

fönster. I hemmet fanns mycket böcker och

när Vibeke började läsa var föräldrarna noga

med att Vibeke och hennes syster också skulle

kunna läsa äldre texter, något hon är tacksam

för idag.

Det var ett kärleksfullt hem, men det fanns

en period för Vibeke när hon blev mobbad

i skolan, en erfarenhet som hon senare har

kunnat använda i sina romaner. Men i tonåren

Korsväg 1 | 2021 21

---

Då var jag på väg till »

min omvändelse.

blev det bättre, hon och systern hade mycket

roligt, det handlade både om fotboll och

hockey.

– Det blev en öppning ut i världen, jag träffade

folk och lärde mig hitta i Stockholm.

Världen öppnade sig allt mer. Vibeke satte

in en annons i Min Värld om brevvänner,

hon följde med en kristen klasskamrat på en

studiecirkel, en annan vän var med i 70-talsvänstern.

– Men sen hände det hemska, när jag var

16 år. Då dog min pappa i hjärtinfarkt och jag

tvärgamlades, jag blev vuxen direkt.

Att bli kristen var en lång utveckling för

Vibeke. Från en diffus tro på Gud med en

önskan att få döpas, för att få konfirmeras.

Men konfirmationsläsningen hoppade hon av,

hon tyckte inte den gav någonting. När hon

sedan var 18 år följde hon med till en studiecirkel

hos Missionskyrkan på Lidingö och sen

fortsatte hon med konfirmation för vuxna.

– Då var jag på väg till min omvändelse. Då

tog jag till mig att Gud har blivit en människa

i Kristus och att det finns en försoning.

Jag hade mött Jesus och då kom jag fram till

korset.

I flera böcker skildrar Vibeke tron och upplevelsen

av en levande tro.

”Yvonne och jag satt längst bak i kyrksalen.

Trägolvet luktade nyskurat. Med såpdoften

blandades lukten av ytterkläder, lite avgaser,

vått ylle, lite rök, allt med en rå ton av kyla. En

man från Latinamerika sjöng en väckelsesång

på spanska, ackompanjerad av indianharpa.

Det var då jag blev frälst… Jag såg inget ljus,

och ingenting yttre hände, förutom min stilla,

men ymniga gråt till indianharpans underbara

toner. Vad jag såg för min inre syn var

vardagliga bilder ur mitt snart nittonåriga liv

… Bilderna kom och gick till indianharpans

toner. Det var inget nytt, inget jag inte visste,

men allt var inneslutet i ett lugn – ordet nåd

kunde jag inte då…

(Ur Koltrasten i Tegnerlunden)

22 Korsväg 1 | 2021

---

Ett skrämmande exempel på konsekvensen av trons osynlighet i det offentlig är, påpekar Vibeke Olsson, att

Migrationsverket ställer så konstiga frågor till nyomvända afghanska tonåringar. Frågor som man måste vara

teolog för att kunna svara på.

Några evangelisationsböcker har det däremot

inte blivit för Vibeke, även om tron är

närvarande och det finns kristna, baptister

och pastorer i böckerna. Att hon får så få

frågor kring detta, tänker hon kan ha att göra

med att vi inte längre har ett språk för att prata

tro. Och människor känner sig främmande

för ord som kristen och frälst.

– Mest skrämmande konsekvens av detta är

ungdomarna från Afghanistan, som konverterat

till kristen tro, men ändå blir utvisade.

Migrationsverket ställer så oerhört konstiga

frågor till nyomvända tonåringar, frågor som

man måste vara teolog för att svara på.

– Detta är ett tydligt, skrämmande exempel

på konsekvensen av trons osynlighet i offentliga

rummet. Det kan kosta människoliv, de

kan bli dödade eftersom de konverterat.

raseri från gravarnas branter. Ibland har jag

snuddat vid tanken att vi som blir kristna är

vi som älskar livet så högt att vi inte uthärdar

insikten om dess korthet och bräcklighet.

Om det finns en Gud måste allt vara bevarat i

hans hjärta, så som jag Ing-Marie, en bräcklig

varelse av kött och längtan, alltid bevarat den

där koltrasten som sjöng i Tegnerlunden en

kväll i maj 1976 och kanske frös ihjäl redan

nästa vinter.”

(Ur Koltrasten i Tegnerlunden)

Text: Agneta Riddar

Foto: Magnus Aronson

Men Vibeke Olsson kan använda orden:

”Den kristna tron är en proteströrelse mot

förgängelsen, en halsstarrig sång ur bräckliga

kroppar som vägrar att tystna, ett skri av

Korsväg 1 | 2021 23

---

Tron – mer närvarande

än vi tror!

Tron är din ensak och detta har öppnat upp för en privatisering

som är olycklig. Men tillvaron är full med teologiska

spörsmål, men vi ser dem inte som sådana. Jag tror uppriktigt

att den kristna tron och traditionen rymmer svar,

säger opinionschef Jonas Eek!

– Mycket av det som rör sig i samhället idag

har sin grund i en vilsenhetens epidemiologi.

En vilsenhet, rotlöshet och ensamhet

som skulle kunna få sin gestaltning genom

kyrkans tro och tradition. Kyrkan, som har en

infrastruktur över hela landet, med ett tydligt

torn som pekar mot himlen. Vi finns ju närvarande

i rummet, tänk om vi också kunde

bli närvarande i medvetandet hos människor

eller i agendan för det offentliga samtalet!

Han vet vad han talar om, Jonas Eek. 50-

årig trebarnspappa, prästson, boende på Prästgårdsgatan

i Göteborg! Som präst, teologie

doktor, flerfaldig biskopskandidat, krönikör

i GP, ledarskribent i Kyrkans Tidning och

tidigare utgivningschef på Verbum, Svenska

kyrkans bok- och mediebolag har han en unik

utsiktspunkt för att tolka teologins plats i

kyrka och samhälle idag.

– Se bara på vår helgmålsbön, säger Jonas,

dess funktion, uppgift och rikedom. Som blir

en puls i almanackan, som ger tid för eftertanke,

kopplar upp människan in i ett större

sammanhang och ger oss bönen. Vi läser om

psykisk ohälsa och allehanda tips för att må

bättre, men jag tror uppriktigt att den kristna

tron och traditionen rymmer svar!

Men var syns då den kristna tron i offentligheten,

var finns den?

– Kyrkan har verkligen blivit mer osynlig.

En viktig del i sekulariseringen var samhällets

avkristning. Tidigare var kyrkan skolans huvudman,

kyrkan hade en roll för hindersprövning

för äktenskapet, utfärdade personbevis,

hade uppdrag som medling vid skilsmässa.

Inget sådant finns kvar.

– Kyrkans arenor har blivit färre, det har jag

sett även på min egen arena. För tjugo år sedan

kom jag som skolpräst till Örgryte, det är

inte lika självklart längre. Då var det naturligt

att skolan kom till kyrkan för olika program,

så är det knappt idag.

Jonas konstaterar, att i och med att kyrkans

arenor har minskat, så har kyrkan också blivit

mer osynlig.

– Men detta har också betytt att kyrkan blivit

tydligare som kyrka. Kyrkan är inte längre

en kommunal myndighet och det har kyrkan

också vunnit på.

– Problemet blir ju då, att när samhället

fragmentiseras och alla får sina nischer, så blir

konsekvensen också en privatisering. Kyrkan

försvinner från offentligheten, tron har inte

med det gemensamma, med samhället, eller

med skolan att göra. Tron är din ensak och

detta har öppnat upp för en privatisering som

är olycklig.

Jonas växte upp i ett troende hem och hans

pappa, Bo Eek, var präst och fanns med i

många offentliga sammanhang. Hur var det då

24 Korsväg 1 | 2021

---

att växa upp så, med tron som

offentlig och självklar?

– Tron var väldigt offentlig

även om min pappa inte hade

församlingstjänst utan arbetade

på kyrkans nationella

nivå. Jag har aldrig bott i en

prästgård, så jag har inte haft

den riktiga prästungeuppväxten.

Men alla visste att pappa

var präst, han pratade ibland

på skolavslutningarna, som

alltid var i kyrkan.

Minns du vad du tyckte om

det?

– Varken jag eller mina

bröder blev mobbade för att

pappa var präst, men i någon

mening blev vi mer offentliga

än våra kamrater. Det var

ju inte alltid så kul. Men det

innebar också att tron var

offentlig, att tron var väldigt

självklar.

– Med ökad ålder har jag

förstått att detta inte är självklart för många

människor. Men det har varit en självklar del i

de sammanhang jag rört mig i.

2016 intervjuade Korsväg David Thurfjell,

religionshistoriker och professor i religionsvetenskap

vid Södertörns högskola, om hans bok

Det Gudlösa folket. En bok som handlade om att

många i Sverige idag smyger med sin kristna

tro, eftersom den är ett brott mot normen,

den sekulära normen. Idag är det mer udda

att säga sig vara kristen än att säga sig vara

medlem i Svenska kyrkan.

– Det handlar också om ordet kristen, menade

David Thurfjell. Vem

har tolkningsföreträdet över

ordet kristen? Kristen betyder

inte att man firar jul och påsk

och är allmänt hygglig och

medlem i Svenska kyrkan, det

kallar man inte för kristen

längre.

Samtidigt är en stor majoritet

av befolkningen medlemmar

i ett religiöst samfund,

de flesta i Svenska kyrkan.

Många väljer att döpa sina

barn, gifta sig och begravas

inom kyrkans ram, trots att

man inte vill rubricera sig

som ”kristen”.

Att känna genans för sin tro,

har Jonas Eek aldrig behövt

göra, genom sin uppväxt och

sitt yrkesval. Den upplevelsen

delade han inte med de intervjuade

i David Thurfjells bok.

Däremot att människor gör

kristna handlingar, utan att kalla sig kristna.

Och han vet ju att många människor ”smygtror”,

är privata med sin tro.

– I undersökningar är det ju fler människor

som anger att de ber, än de som anger att de

tror på Gud. Man kan inte kognitivt omfatta

en gudstro, men kan inte existentiellt undvika

att be.

– Detta betyder att kyrkan ibland går bort

sig. Vi tror att vår utgångspunkt är den som

andra har. Men vi kan inte utgå från oss själva

när vi funderar på vad kyrkan ska göra. Vi

tillhör ju egentligen en minoritet!

Korsväg 1 | 2021 25

---

Jonas har arbetat mycket

med konfirmander och med

konfirmationsundervisning.

Har han sett några förändringar

där?

– Från att ha varit ett

majoritetsval att konfirmeras

är det nu ett minoritetsval. De som konfirmeras

idag måste motivera det valet. Det är en

enorm skillnad. Men det betyder också att de

som verkligen kommer är mer motiverade. På

så sätt har det blivit mer kvalitet i undervisningen,

i samtalet.

– Många saknar kunskap och erfarenhet av

levande tro, många har aldrig bett aftonbön,

många har aldrig gått i kyrkan. Därmed finns

en större nyfikenhet och öppenhet.

En annan intressant utveckling, menar

Jonas, är de unga konfirmandledarna. Trots att

antalet konfirmander minskar, så ökar antalet

unga konfirmandledare. De blir kvar som

volontärer i kyrkan och som faddrar.

– De kommer som ett oskrivet blad och vill

veta mer.

– Dessutom har det skett en väldig förändring

i tolerans nu i samhället. Det finns en

tolerans för det som inte är mainstream. Förr

var det oerhört strömlinjeformat, de som stack

ut på minsta sätt kunde bli hårt åtgångna.

Men mycket tack vare dagens mångkulturella

samhälle har det förändrats enormt. Acceptansen

för oliktänkande är mycket större idag.

Men Jonas berättar också om en del rapporter

från Sveriges kristna råd, som visar

att unga människor blir utsatta i skolan, inte

minst från sina lärare.

Det finns en

tolerans för

det som inte är

mainstream.

– Lärare som står och

raljerar över tro. Sällan över

muslimsk tro, men gärna

kristen tro. Mobbningskulturen

har flyttat upp en våning

i ålder, eleverna är duktigare

än många lärare med toleransen.

Jag kanske övertolkar rapporterna, men

jag tror inte vi ska avfärda fenomenet.

Vad ser då Jonas från sitt perspektiv, om

trons synlighet i det offentliga rummet? Var

finns tron?

– Tron tar sig nya uttryck. Ta Tegnell,

Trump och Tesla som exempel. Vi har en

enorm tilltro till experterna, många tror

på konspirationerna, och väldigt många på

framstegen, på tekniken. Att det ska bli bättre

i framtiden.

– I en mening är tron självklart närvarande

i vårt samhälle. Det finns en tro och det finns

en andlighet även om den inte är klädd i de

termerna.

Jonas menar att tillvaron är full med

teologiska spörsmål, men vi ser dem inte som

sådana. Politiker som avgår först efter att

skammens rodnad blivit offentlig, inte när

den skamliga händelsen inträffade. Det är inte

skulden över handlingen som är tung att bära,

utan skammen när andra får veta.

Eller politikern som hyllar Torgny Segerstedt

och tillskriver honom citatet: ”Vad

gagnar det en människa att vinna hela världen,

om hon förlorar sin själ”. När det är Jesus som

säger det i Matteusevangeliet.

– Ofta är tron osynlig, men så konfronteras

vi med en annan kulturs högtidlighet, som när

Joe Biden installerades som president. En ce-

26 Korsväg 1 | 2021

---

emoni med högtidlighet, vördnad och många

kristna förtecken. Men då blir många av de

svenska reportrarna perplexa och vet inte hur

de ska hantera situationen och har heller inget

språk för det.

Den kommunikativa utmaningen som Svenska

kyrkan står inför är något som Jonas gärna

talar om.

– Vi kan inte längre förutsätta att någon vet

någonting. Varje möte är som om det vore

för första gången. Det ställer enorma krav på

kyrkan som kommunikatör.

Många människors enda erfarenhet av kyrkan

är via en löpsedel, när någon gjort eller

sagt något dumt.

– Den kommunikativa utmaningen slår igenom

på alla plan och då har vi som präster en

enorm utmaning i varje möte. Vi måste kunna

kommunicera en tro som går att tro på! Detta

ser jag i mina roller som präst, opinionsbildare

och ledare inom Svenska kyrkan, en fråga som

slår igenom på alla plan!

Hur väl rustad är kyrkan och kyrkans

ledare för den frågan? Jonas Eek har stuckit ut

hakan och menat att kyrkan tenderar att möta

utmaningen med kommunikatörer istället

för med teologer. En åsikt som fått kritik av

kommunikatörer.

– Visst är kommunikatörer en nyckelgrupp,

förtydligar Jonas. Men de måste få hjälp av

teologerna. Och teologerna måste få hjälp av

kommunikatörerna. Detta är en av kyrkans

största utmaningar!

Även om tro och teologi inte syns så mycket

längre i det offentliga samtalet är det väldigt

livligt i Svenska kyrkans egen tidning.

Kyrkans Tidning är en arena för debatt och

den når varje vecka 110 000 läsare. Läsare som

är intresserade av Svenska kyrkan. I tidningen

finns tre sidor med debattinlägg, men

det kommer in långt fler inlägg än de som

publiceras. Det är många människor som vill

diskutera kyrka och tro.

– Kultursidorna i våra tidningar är väldigt

existentiella idag, menar Jonas. Här finns

politik, men också livsåskådning. Kulturen

är idag politiserad. När man diskuterar en

bok, är det inte bara boken man diskuterar

utan ofta skribentens kön, politiska hemvist,

kanske hudfärg. Så kulturdebatten är väldigt

bred och handlar mycket också om tro och

livsåskådning.

– Också detta är en av kyrkans kommunikativa

utmaning: att finna sambanden mellan

de samtalen och kyrkans budskap. Att hitta

anknytningspunkter i kulturdebatten eller

den politiska debatten och brygga över.

– Vi som har funnit något måste berätta om

vad vi funnit. Jag har respekt för att alla inte

omfattar den erfarenheten eller tron. Men

vi som funnit en levande tro i kyrkan, måste

ju någonstans berätta om vad vi funnit. Och

förhoppningsvis försöka så något frö av nyfikenhet.

Text: Agneta Riddar

Foto: Mikael M Johansson

Korsväg 1 | 2021 27

---

En relation i förändring –

om kyrkans roll i samhället

Religiositet, sekularisering, religiös institution och religionens

återkomst är ord och begrepp som återkommer i

samtalet och debatten om kyrkan och samhället. Stiftsadjunkt

Frank Lorentzon samtalar med David Thurfjell,

professor och författare till bl.a. Granskogsfolk, om

kyrkans och religionens plats och roll i samhället.

28 Korsväg 1 | 2021

---

Dalby kyrka i norra Värmland och Biskopsgårdens

kyrka på Hisingen i Göteborg, två vitt skilda sammanhang

men en och samma Kyrka.

bok, Granskogsfolk, har han av tidningen

Fokus utsetts till årets kultursvensk 2020.

För drygt tjugo år sedan skiljdes Svenska

kyrkan från staten, och idag är vi – om

medlemstappet fortsätter att rasa – på

väg mot att bli en minoritetskyrka. Men tittar

vi i backspegeln så är detta bara kulmen på en

utveckling som pågått under lång tid. För att

förstå hur vi hamnade där vi är idag, och vad

det säger om såväl vårt samhälle som om vår

kyrka, tog jag kontakt jag med David Thurfjell.

Han är professor vid Södertörns högskola,

och har bland annat forskat och skrivit om

sekulariseringen av vårt land. Med sin senaste

Vårt samtal tar sin utgångspunkt vid tiden

för reformationen på 1500-talet. Innan

dess var Sverige katolskt, men denna kyrka

utgjorde en konkurrent till olika världsliga

makter. Gustav Vasa ville såväl slippa denna

konkurrens som att betala pengar till Rom.

Han tog därför kontrollen inte bara över riket

utan även över kyrkan, och ökade därigenom

sin makt. Kyrkan stod dessutom i direktkontakt

med människor och deras privatliv, något

som staten genom att slå ihop kyrka och stat

ville komma åt. Vi befinner oss i det moderna

statsbyggandets tid, vilket hänger samman

med krutets utveckling. Krutet tillät effektivare

arméer, och då gick det att på ett helt

annat sätt än innan hålla ihop stora territorier,

en utveckling vi ser över hela världen där det

användes.

Gustav Vasa och hans efterträdare på tronen

under 1600-talet ville i likhet med andra

riken också bygga ett imperium. Kyrkan, med

sin ingång i det privata, blev den perfekta

apparaten för att ena och stärka riket, och dess

inflytande över samhället har aldrig varit så

stort som då. Kyrkan blev en statlig institution

med ansvar för inte bara de religiösa handlingarna,

utan även för sjukvård, fattigvård,

rättskipning, juridik, lantmäteri, utbildning

på alla nivåer, folkbokföring – ja egentligen

allt utom posten och det militära. Prästen var

såväl socknens mest utbildade person som en

sorts statstjänsteman.

Man kan fråga sig om kyrkan alls var religiös

på 1600-talet undrar David, och svarar själv

att den i alla fall inte var särskilt religiös

i 1900-talsmeningen av ordet. Begreppet

Korsväg 1 | 2021 29

---

David Thurfjell, religionshistoriker och professor i religionsvetenskap, samtalar med Frank Lorentzon, stiftsadjunkt

för teologisk fördjupning, om sekularisering och religionens återkomst.

religiositet som det ser ut nu fanns inte då; det

är med upplysningen på 1700-talet ordet fick

sin mycket snävare innebörd. Innan dess var

hela samhällsbygget kristet. Så var Sverige ett

kristet imperium, med ett kors på sin flagga,

som spred den evangeliska tron över världen

– och hela paketet ingick i detta, inte bara det

vi kallar religiöst idag. Det fanns ingen domän

som stod utanför det religiösa. Men efter

USA:s bildande samt den franska revolutionen

sprids idén om sekularisering och om en sekulär

stat, och tanken uppstår på att skilja kyrka

30 Korsväg 1 | 2021

---

och värld. Det ligger även i

tidsandan att allt snävas in.

Idén om yrkesmannen, om

rationalisering, specialisering

och specialistyrken, ersätter

situationen där prästen var en

universalperson som skötte

allt.

Sammantaget påverkar detta kyrkan, som

med tiden blir en alltmer specifik organisation

när allt fler områden skiljs med tiden från kyrkan

och blir egna institutioner. Rättskipningen

avskiljs 1860, sjukvården mot 1800-talets

slut, och så har det fortsatt in i vår tid. Skolan

hade t ex såväl kristendomsundervisning som

morgonandakter långt in på 60-talet, och

fram till 70-talet var kyrko- och skolminister

samma post. 1991, några år innan det faktiska

skiljandet mellan kyrka och stat vid millennieskiftet,

försvann även folkbokföringen, och

idag är det inte mycket mer än begravningsväsendet

som ligger kvar i kyrklig förvaltning.

Från att ha haft en identitet av att sköta

viktiga saker i staten har utvecklingen gjort

kyrkan till en (i modern mening) mer specifikt

religiös institution, en som har att konkurrera

med andra andliga producenter, som New Age

och friluftsliv. Det är, säger David, lite som om

Socialstyrelsen plötsligt skulle privatiseras och

hamna i en situation där man behöver konkurrera

med t ex Amnesty och Rädda barnen

om att vara en ”god” organisation!

Jag berättar för David hur jag som nybliven

präst av kyrkorådets ordförande i en församling

i Göteborg fick höra att när hen många år

tidigare av sitt politiska parti fick uppdraget

att axla denna uppgift, så var uppdraget att se

till att kyrkan höll sig till sitt och inte lade sig

… tackade kyrkan

för lång

och trogen

tjänst …

i samhällets angelägenheter.

David nickar, och berättar

hur Alva Myrdal på sin tid

tackade kyrkan för lång och

trogen tjänst – men lade

till att ”nu tar vi över”. Den

socialdemokratiska ideologin

är också den ideologi som tydligast förvaltat

det religionskritiska arvet från upplysningen,

precis som ateismen kanske tydligast har

drivits av två revolutioner: den franska och

den ryska.

Intressant nog har kyrkan, särskilt den

protestantiska, själv drivit den insnävning

som kyrkan genomgick. Som ett försvar

mot den kritik som riktats mot kyrkan för

dess övergrepp formuleras redan på 17- och

1800-talet en tanke på att kyrkan inte skall

vara en maktinstitution. Och gentemot den

naturvetenskapliga kritiken mot kyrkan för

att den upprätthållit en världsbild som Galilei

och andra visat inte stämmer, hävdas nu att

detta inte är vad kyrkan skall ägna sig åt, inte

vad som är viktigt för den. Dess domän är

den inre känslan, och ett sådant hävdande gör

kyrkan oantastlig menar David. Du kan aldrig

vetenskapligt komma åt att människor faktiskt

känner vad de känner är sant i sina hjärtan!

Vårt samtal tar nu steget till vår tid, och

den religionens återkomst som synts de senaste

årtiondena. För att förstå denna utveckling

börjar David med att förklara att hela den

dynamik mellan marknadsliberalismen och

socialismen som format samhället efter andra

världskriget upplöses efter Sovjetunionens

fall. Det gav en helt ny karta. Innan dess fanns

ett enormt självförtroende i det moderna

projektet, och alla frågor – även existentiella

Korsväg 1 | 2021 31

---

livsåskådningsfrågor – kanaliserades

i den politiska

höger-vänsterskalan. Religionen

var helt onödig. Man

avfärdade det som upptagit människor under

hundratusentals år – och var helt övertygade

om att man hade rätt, att man hade knäckt

koden.

David berättar att han, när han ville undersöka

religionskritiken från 60- och 70-talen,

särskild inom feminismen, upptäckte att

det fanns otroligt lite av den varan. Implicit

ansågs kyrkan och kristendomen vara något

dåligt, men de var så nere för räkning att man

inte behövde lägga någon tid på att kritisera

dem. Kyrkan var för den sekulära vänstern

helt ute, och inget man trodde någonsin skulle

komma tillbaka.

Men så föll Sovjet, och luften går ur vänsterpositionen,

också som existentiell position.

Och då kommer religionen tillbaks och återtar

den plats den haft fram till 40 år innan, något

som sker såväl i det gamla östblocket som

i muslimska länder. I Sverige ser vi något

senare på 90-talet en liknande utveckling,

där religionen från att ha varit helt uträknad

på 80-talet, åter blir synlig. Detta blir särskilt

tydligt efter attentaten 9/11, då det knappt går

en dag utan att det skrivs om religion i media.

Och detta är inte så konstigt menar David.

Inom religionsvetenskaplig forskning menar

man att religionen finns i människan som art.

Vi har en benägenhet att tolka världen symboliskt

och att se en dold vilja bakom det som

sker. Detta fostrades bort under en tid – men

återkom sedan, när denna fostran upphörde,

med full kraft.

… lika många

medlemmar

som på Nathan

Söderbloms tid

Före 90-talet fick kyrkan

inte lägga sig i omsorgen,

det som tidigare varit dess

kanske viktigaste utåtriktade

verksamhet – att likt Jesus bota de sjuka. Men

med genomslaget för New public management

var plötsligt fältet öppet att t ex starta vårdinrättningar

– men då ville man inom kyrkan i

allmänhet inte detta. Det är, säger David, en

förenklad bild att säga att det var socialdemokratin

som drev bort kyrkan från samhällsarenan.

Det var mer komplicerat än så.

Kyrkan har genom åren varit styrd av sina

politiker och av biskopar som främst hört

till den folkkyrkliga traditionen, och dessa

delade överlag den sekulära statens vision om

kyrkans uppdrag. Kyrkan har, när den drivit

på utvecklingen av att ta ett steg tillbaka,

därigenom sekulariserat sig själv. Och nu, när

samhället inte längre klarar sitt uppdrag, och

därför i många fall har vänt sig till kyrkan och

bett om hjälp, t ex med att avlasta psykologimottagningarna

genom att ta sig an samtal,

eller genom att organisera verksamhet och boende

för ensamkommande flyktingar, så finns

en tvehågsenhet över detta inte bara inom

staten, utan i även inom kyrkan. I grunden

delar man inom kyrkan uppfattningen att det

är samhällets ansvar att ta hand om de svaga

och behövande; idealt skall det inte behövas

någon välgörenhet.

Avslutningsvis frågar jag David vad han tror

om framtiden för kyrkan. Kommer dess relevans

och inflytande att minska, förbli oförändrat

eller öka? David börjar med att gissa

att den svenskkyrkliga identiteten kommer att

bli mer profilerad. Det behövdes inte när det

32 Korsväg 1 | 2021

---

var något självklart att höra till, men utöver

sekulariseringen har vi idag en situation där

Sverige enligt vissa sätt att se det är Europas

mest mångreligiösa land – och dessutom

nästan bisarrt segregerat. Inom några årtionden

kommer gissningsvis 25 procent av

befolkningen att ha muslimsk bakgrund, och

inom de områden där det mångreligiösa redan

märks återvänder en kulturkristen identitet

hos de som har en svenskkyrklig bakgrund.

Barnen ser ju de andra som har en tydlig identitet

och vet vad de hör hemma, och då vill de

själva veta var de hör hemma. Och svensken

har ju en lång tradition av en livslång men

extremt lågintensiv relation till kyrkan.

Svenska kyrkan står inför problem också

menar David, inte minst vad gäller vår identitet.

De grupper som stöder kyrkan är också

ofta de som stöder kungahuset och militären.

Dessutom är Svenska kyrkan en av de mest

etniskt renodlade kyrkorna i vårt land; de som

flyttar hit blir i allmänhet inte medlemmar.

Bägge dessa punkter stämmer mycket illa med

den självbild som kyrkans ledning har och

vill ge, och är något vi måste förhålla oss till

framöver.

Medlemsantalet kommer förmodligen att

fortsätta att sjunka gissar David, men det är

svårt att säga hur mycket. Om vi jämför med

England, så valde kyrkan där en högkyrklig

väg under 60- och 70-talens utmaningar – och

tappade sitt folk. De är idag nere på ett medlemstal

på 20 procent. Sverige valde en annan

väg, en där vi anställde församlingspedagoger

och satsade på att vara en inkluderande och

välkomnande kyrka med låga trösklar – vilket

man fått kritik för. Men samtidigt har vi

idag, i världens mest icke-religiösa land, ett

medlemstal på 65 procent. Det är, konstaterar

David, en ganska stor bedrift! Och kyrkan

har idag faktisk ungefär lika många medlemmar

som på Nathan Söderbloms tid, något vi

missar om vi stirrar oss blinda på medlemstal

räknat i procent av befolkningen.

Där avslutar vi vårt samtal. Det är två saker

jag bär med mig när jag stänger av datorn

genom vilken vi fört vårt digitala samtal. Dels

att Svenska kyrkan, som många uppfattar som

en statisk kyrka där allt är som det alltid varit,

är – och alltid har varit – en kyrka i förändring.

Och dels en känsla av att vår tid är en

spännande tid att vara kyrka i, en med stora

utmaningar, ja, men att det ändå finns hopp

inför framtiden!

Text: Frank Lorentzon

Foto: Torgny Lindén och

Magnus Liam Karlsson/pressbild

Granskogsfolk

David Thurfjell

Norstedts

Korsväg 1 | 2021 33

---

Värö-Stråvalla – modell

för kyrkans klimatarbete

Enligt Svenska kyrkans ”Färdplan för klimatet” ska all

kyrkans verksamhet vara klimatneutral senast 2030.

Värö-Stråvalla församling i Halland är redan en bra bit på

väg. Så bra att man får stå modell för hur andra kan och

bör göra.

– De som inte börjat omställningen ännu får det tufft att

nå målen i färdplanen, säger Anders Karlsson, fastighetsoch

kyrkogårdsansvarig i Värö-Stråvalla.

S

trax öster om Värö kyrka finns sedan

några månader ett stort fält med solpaneler.

Och på nästan alla församlingens

tak blänker svarta paneler i solskenet. Numera

producerar församlingens solfångare så mycket

el att man kan sälja en hel del till Varberg

energi.

Framtiden är redan här, kan man säga.

Några kilometer längre bort ligger dåtidens

energiproducent: Ringhals kärnkraftverk.

Två av dess fyra reaktorer är nu avställda, två

fortsätter att producera el – ännu en tid.

Anders Karlsson är eldsjälen som drivit på

för att församlingen ska ställa om. Och det har

inte varit särskilt svårt, säger han. Det finns

nämligen pengar att tjäna.

Värö-Stråvalla församling ligger ett par mil

norr om Varberg i det halländska kustlandskapet.

5 576 själar kunde man räkna in vid

årsskiftet, av dem är 3 900 medlemmar. Tre

kyrkor från olika tidsepoker har man att ta

hand om; Stråvalla med anor från medeltiden,

Värö från 1800-tal, och Bua från 1970-talet.

Om alla planer går i lås med bland annat en

pendelstation i Värö på Västkustbanan, väntar

en kraftig utbyggnad av samhället. De vildaste

planerna talar om tusentals bostäder.

Församlingens klimatresa började i slutet

av 90-talet, då handlade det primärt om

energieffektivisering. Uppvärmningen av

församlingens lokaler kostade mycket pengar,

och något behövde göras. Först ut var kyrkan

i Bua, byggd 1971 och därmed inte under de

antikvariska myndigheternas vingar. Som

första kyrka i landet fick den solpaneler monterade

på en stor del av taket 2008. Det var

ett pilotprojekt som fick allehanda stöd och

bidrag, vilket gjorde att församlingen kunde

räkna hem investeringen redan efter drygt tre

år. Sedan är det bara att räkna pengarna som

tickar in.

– Det var bra att kunna visa att det inte

finns någon motsättning mellan miljö och

ekonomi. Vi fick bättre ränta på pengarna vi

investerade i solpanelerna än om vi satt pengarna

på banken, konstaterar Anders Karlsson.

34 Korsväg 1 | 2021

---

Bua kyrka var först bland landets alla kyrkor att få solpaneler på taket 2008. På

drygt tre år var den investeringen intjänad.

Korsväg 1 | 2021 35

---

Kraften från 740 kvadratmeter solpaneler samlas i en elcentral för vidare befordran ut på nätet.

Och då var det förstås lätt att få med de

förtroendevalda på resan.

Så den har fortsatt. Alla församlingens tak

har inventerats, och där det lämpat sig han

man satt upp paneler, i dag totalt 395 kvadratmeter.

Och när man inte hade fler tak,

föll blickarna på den mark som församlingen

ägde öster om kyrkan i Värö. Nu ligger det

en ny solcellspark där med 740 kvadratmeter

paneler.

– Vi tände på idén allihop, säger Anders

Karlsson nöjt.

Även taket på Värö kyrka, en ”tegnerlada”

från 1855, granskades. Numera finns det tunna

böjbara paneler som man kan limmas mellan

falsarna på koppartaket för att minimera den

visuella störningen.

Men nej, länsstyrelsen avrådde, så planerna

skrinlades.

Solpanelerna producerar per år 220 000

kilowattimmar, kWh. Församlingen nyttjar

cirka 160 000 kWh själv, kvar blir då 60 000

som man kan sälja till Varberg energi. Hur

mycket man ska få betalt för dessa är inte avgjort,

förhandlingar pågår. Förtjänst blir det,

men hur mycket är alltså oklart.

Nå, klimatanpassningen handlar inte bara

om el. Församlingens fordon och maskiner går

på el eller HVO, en ”diesel” som görs av rester

från slakterier och skogsindustri, men där får

man passa sig så att inte miljövidrig palmolja

blandats in.

– Vi måste kolla var den är producerad,

säger Anders.

Uppvärmningen av lokalerna sker med miljögodkänd

pellets eller fjärrvärme, undantaget

är Stråvalla medeltidskyrka, väl synlig från

motorvägen, kyrkan värms av direktel. Men

då församlingen producerar sin egen el och

kyrkan används sparsamt funkar det bra ur

klimatsynpunkt.

Förbrukning av material av olika slag har

man gått igenom, engångsartiklar är sedan

36 Korsväg 1 | 2021

---

Laddstationer för elbilar finns på flera platser, och

församlingen kör förstås själv elbil.

länge bannlysta. Utanför kyrkor och församlingshem

finns laddstationer så att besökare

kan passa på att ladda sin bil.

”Vi hämtar kraften från ovan” har församlingen

gjort till sin slogan för satsningen på

solkraft, väl medvetna om den dubbla betydelsen.

Att kyrkan ska ta ansvar i klimatomställningen

ser Anders Karlsson som självklart.

– Vi är skyldiga att ligga i framkant.

Vad är din drivkraft?

– Jag tycker det är roligt! Och så får vi dra

vårt strå till stacken i omställningen, ta vår del

av ansvaret.

I det ansvaret ligger också att sprida kunskap

och inspirera andra. I vår rustar man för

att ta emot studiebesök av dem som vill vara

med på resan mot en klimatneutral kyrka.

Text & foto: Lasse Bengtsson

Faktaruta

Färdplan för klimatet heter Svenska kyrkans

satsning för en klimatneutral kyrka, antagen av

kyrkostyrelsen i december 2019. Målet ska vara

uppnått 2030 – om blott nio år.

”Vi ska som kristna bidra till klimatmålen av

kärlek till Gud och skapelsen, och med förhoppningen

att förverkliga något av Guds rike i världen.

Vi ska också verka för klimaträttvisa, stödja

de människor som drabbas mest av klimatförändringarna

trots att de bidragit till dem alla minst”,

heter det i färdplanen.

Produktion av förnybar el är ett exempel på

satsningen för att nå klimatneutralitet.

I planen talas också om värderingsförändring

genom att lyfta andliga och existentiella aspekter

av klimatkrisen, något som kan ske genom att

klimatarbetet integreras i kyrkans uppdrag.

Att bidra till klimaträttvisa är också en viktig

del, bland annat genom att ge stöd via Act till

människor som drabbas av klimatkrisens effekter.

Till 2022 har man satt en rad delmål, bland

annat att stiften ska ordna samtal om klimatkrisen

med utgångspunkt från Ett biskopsbrev om

klimatet. Samarbete mellan klimat- och pilgrimsverksamhet

är också en viktig punkt.

Hela färdplanen kan laddas ned från

www.svenskakyrkan.se

Korsväg 1 | 2021 37

---

Att ta ansvar

i en hotad värld

En utmaning till politiker att inse allvaret. Och en utmaning

till oss alla att reflektera över de liv vi lever. Det är Annika

Spaldes förhoppning inför pilgrimsvandringen till FN:s

stora klimatmöte i Glasgow i november. Hon ska leda den

88 dagar långa vandringen.

Det stora klimatmötet COP26 skulle

egentligen ägt rum 2020 men sköts

upp på grund av pandemin. På mötet,

som officiellt heter UN Climate Change Conferense,

ska länderna som skrev under Parisavtalet

i december 2015 redovisa hur långt de

kommit i begränsningarna av de utsläpp som

orsakar klimatförändringarna.

Sanningens minut, kan man säga.

Också till Paris ordnades pilgrimsvandringar

från olika håll i Europa för att påverka

politikerna och sätta fokus på allas vårt ansvar

för skapelsen. Då bar man med sig en vattenflaska

som en symbol för livet på jorden.

Den svenska delen av årets vandring är en

del av Svenska kyrkans projekt ”Färdplan för

klimatet”, en färdplan som säger att kyrkan

ska vara klimatneutral senast 2030. Uppdraget

att ordna vandringen har Pilgrimscentrum i

Vadstena fått tillsammans med Linköpings,

Växjö och Lunds stift. Act Svenska kyrkan är

också med på tåget.

”Pilgrim’s walk for future” är temat för vandringen

till Glasgow, och tanken är att man

både ska väcka opinion och ge tid för reflektion

över allvaret i hotet mot klimatet och den

kristnes ansvar i en hotad värld.

Den 18 juli är det samling i Vadstena, avmarsch

dagen därpå, sedan går man söderut

mot Danmark och Tyskland. I Münster är

det tänkt att pilgrimer från Polen och Tyskland

ska ansluta, förmodligen ansluter också

pilgrimer från Paris under vägen. Och senast

den 1 november ska vandrarna vara framme i

Glasgow.

Det fordras en hel del logistik för att få det

att fungera; var ska man gå, var ska man äta,

var ska man övernatta? Den som ska leda det

arbetet är Emil Selse tillsammans med ett

team från Pilgrimscentrum. Vandringsledare

är Annika Spalde, välkänd diakon, författare

och aktivist med ett förflutet i Göteborg, nu

boende i Örnsköldsvik men på väg till Vadstena.

– Det är fantastiskt att få vara med i en så

stor satsning av kyrkan, säger hon. Jag är glad

och tacksam.

Vad har du för förhoppningar inför vandringen?

– Att det ska bli tydligt att vi i kyrkan insett

att nu behövs det radikala åtgärder för att

rädda klimatet. Det är den politiska sidan.

Men jag hoppas också vandringen utmanar

till personlig reflektion över hur vi lever våra

liv och inspirera till ändringar för att minska

klimatpåverkan. Exempelvis att inte flyga på

semesterresan. Jag hoppas att många inser att

det finns en befrielse i att leva enklare.

Tanken är att Annika Spalde ska gå med

hela vandringen.

– Kanske blir det några dagar då jag får vila

både kropp och själ, säger hon.

Intresset för pilgrimsvandringen har

varit stort, inte bara från kyrkliga kretsar,

utan även från organisationer som Svenska

38 Korsväg 1 | 2021

---

Naturskyddsföreningen och

Världsnaturfonden.

Vandringen ställer samma

krav som Fridays for future:

att hålla den globala temperaturökningen

under 1,5 grader,

följa Parisavtalet, säkerställa

klimaträttvisa samt lyssna

på den samlade vetenskapen.

Man vill också uppmuntra till

egen reflektion och uppmana

till egna steg för klimaträttvisa

och hållbarhet. Så kan

vandringen både bli en protest

och en inre pilgrimsresa.

Nå, Emil Selse, hur långt

tänker du gå själv?

– Det är inte bestämt, säger

han med ett skratt. Men några

dagsetapper blir det nog.

Och jag är sugen på att vara med sista sträckan

till Glasgow.

Vad är dina förhoppningar för vandringen?

– Att det ska bli ett lyckat evenemang med

stort engagemang för klimatet, och att vi ska

få en positiv genklang i Glasgow. Och vi hoppas

kunna skapa en pilgrimsled som fungerar

även efter klimatmötet. Vi tänker bygga leden

digitalt så att alla kan följa den. Jag hoppas det

blir en medial och kyrklig succé!

Pilgrimsleden Vadstena-Hamburg är tänkt

att få namnet S:t Birgittas led.

Även de som bor utanför

”huvudleden” genom Östergötland-Småland-Skåne

ska

kunna ansluta.

– Vi vill verkligen uppmana

att skapa anslutande vandringar

och möta oss på vägen,

säger Emil Selse.

Alla som går ska få en

bönebok och uppmanas att

följa en och samma rytm med

vandring, andakter och måltider

oberoende av var man går.

Vad händer när ni är framme

i Glasgow?

– Det är inte klart, men

vi har kontaktpersoner i

Glasgow som vi ska planera

tillsammans med.

Pilgrimsansvariga Carina

Frykman på Göteborgs stift

säger att man inte ordnar någon direkt anslutnings

till klimatvandringen.

– Men vi uppmanar dem som ordnar andra

pilgrimsvandringar i stiftet att använda temat

”Pilgrimswalk for future”, säger hon.

Text: Lasse Bengtsson

Mer info: På www.pilgrimscentrum.se finns senaste

uppdateringarna av planeringen.

Korsväg 1 | 2021 39

---

Krönika | Martin Ärnlöv

Korsvägar eller engagemangets

kompasskurs?

Inte sällan när vi människor får möjlighet

till lite längre samtal, så pratar

vi om vägval i våra liv. Det kan vara

ungdomar inför gymnasiet, nyutbildade

som letar första jobbet, mitt i livet om

en kärleksrelation går att reparera och

bygga vidare på – ämnena och situationerna

är många. Bland mina vänner, där

många nu liksom jag är i ålderskategorin

50+, är det lätt att se att många av de

verkliga vägvalen som skett inte märks

förrän efteråt, när man ser tillbaka. Vad

som visade sig vara betydelsefullt, gick

ofta inte att ana just då.

Ibland kommer vi förstås till en

korsväg (som den här tidningen heter),

och då tvingas vi välja just där. Men

egentligen tror jag inte att ett människoliv

består av så många sådana vägval –

där alternativen varit tydliga, samtidigt.

De finns förstås, i alla våra liv, men för

de flesta inte så ofta. Istället blir det val

längs vägen, till synes mindre men där

effekten ändå kan bli större. Särskilt den

kumulativa. Det handlar mer om vilken

kompasskurs vi tar ut, och försöker följa.

I mitt arbete på Röda Korset pratar vi

mycket om Handlingskraftiga Medmänniskor.

Jag tycker om de orden,

vart och ett för sig och ännu mer

tillsammans. Vissa sådana människor

kan man verkligen tro har superkrafter

och oändlig energi, men de allra flesta

är väldigt vanliga personer. Om vi

räknar ihop alla frivilliga – och vi gör

ju ofta det, samlar de stora talen – så

är det över 25 000 frivilliga hos oss i

nästan alla Sveriges kommuner. Det

är verkligen jättemånga människor!

Men bryter man ner det stora talet –

och vi gör ju det också, följer statistik

… – så får läsningen finare konturer.

7 622 frivilliga har varit engagerade i

second hand. 1 363 har drivit språkcafé.

169 har besökt häkten och förvar. 877

har gett annat stöd till migranter och

ensamkommande flyktingbarn. Och nu

blir talen ansikten på människor.

Jag minns Miroslav, som jag följde med

en kväll i gruppen som varannan vecka

besöker Migrationsverkets förvar i

Kållered. Vi spelade rundpingis, fikade

och skapade ett avbrott i långtråkigheten.

Och Anna-Karin, som sorterar

klädgåvor i second hand-butiken i

Kungsbacka, och har så många goda

idéer om hur butiken kan hållas öppen

trots pandemin. Och Christina, som

hjälper flyktingungdomar i Vänersborg

med både matteläxan och den hopplöst

snåriga migrationsjuridiken.

Ibland kan behoven av engagemang

omkring oss te sig övermäktiga, och

tröskeln hög att ta sig över. På ena

40 Korsväg 1 | 2021

---

25 000 frivilliga är inte bara

statistik. Röda Korset talar om

Handlingskraftiga Medmänniskor,

människor med superkrafter

och oändlig energi. Som

till exempel håller igång second

hand, språkcaféer och är med i

besöksgrupper.

(Foto: Johan Bävman)

sidan gungbrädet sitter du själv – på

den andra upplevelsen av ansvar,

plikt, åtagande. Om det blir för stort

och tungt, kliver man av innan man

förlorar markkontakten och fastnar

utan att komma av. Det gäller att hitta

balanspunkten – jag förmår inte allt,

men detta kan jag och gör jag. Och för

den enskilda människan du möter om

du ändå väljer att göra det, i just den

stunden så är faktiskt just det precis allt.

Ingen annan måttstock. Sant engagemang,

direkt reflekterat.

En god vän pratade om humanitära

insatser som Sisyfos-arbete. Ni vet,

den grekiska legenden om kungasonen

som tvingades rulla ett stort stenblock

uppför ett berg, och hela tiden fick

börja om från början när han tappade

greppet. Jag tror vi måste komma ifrån

den bilden. Både inom kyrkan och

Röda Korset behöver vi fundera på hur

vi lockar människor med engagemang

att kanalisera det för den goda saken?

Hur kan vi göra det lättare, ge stöd att

se det stora i det lilla? Förstå att vi alla

brottas med samma frågor. Måste jag?

Nej. Vill jag? Ja, antagligen. Orkar jag?

Kanske. Om jag inte är ensam, utan får

hjälp. Om vi är flera som drar åt samma

håll. Nyttar det något till? Absolut.

Då kan vi se mosaikens kraft, hur alla

olika enskilda bitar bygger upp de stora

perspektivens helhet.

En fin sak jag fått ärva är gammelfarmor

Martha Olavas psalmbok. Jag

hann sitta i hennes knä när jag var

riktigt liten, men inte mycket mer innan

hon dog. Så tummad är sidan med

hennes favoritvers:

Ett vänligt ord kan göra under

Det läker hjärtats djupa sår

Det är ett ljus i mörka stunder

En hand, som torkar ögats tår

Ett vänligt ord är änglabud,

En hälsning ifrån Herren Gud

Där finns det ju, igen. Det lilla engagemangets

stora betydelse. För ett vänligt

ord till övers, det har vi ju alla. Låt oss

slösa lite med det. Redan nu, idag.

Martin Ärnlöv

Generalsekreterare, Röda Korset

Korsväg 1 | 2021 41

---

Svenska Kyrkans Unga erbjuder en plats för barn och unga att upptäcka och dela kristen tro. Och det är en plats och

en möjlighet för ungdomar att komma till tals och lära sig demokrati i praktiken.

Unga får verktyg för att

bli experter på demokrati

Svenska Kyrkans Unga verkar inom Svenska kyrkan, som

finns i hela landet, och har därmed en unik möjlighet att

nå barn och unga som annars kanske inte skulle komma i

kontakt med varken föreningslivet eller den kristna tron.

På köpet får de unga en demokratiska fostran som kan ge

dem en röst i både kyrka och samhälle.

42 Korsväg 1 | 2021

---

» Utan min bakgrund i Svenska Kyrkans Unga hade

jag nog inte suttit på de platser jag sitter på idag.

Svenska Kyrkans Unga är en öppen

gemenskap av barn och unga som vill

upptäcka och dela kristen tro. De har

sedan starten år 1993 arbetat med att fostra

barn och ungdomar i demokratiska former genom

att ge unga verktyg för att göra sina röster

hörda. Men vilken betydelse har Svenska

Kyrkans Unga för Svenska kyrkan? Och hörs

unga röster i kyrkan och i vårt samhälle idag?

För att reda i dessa frågor tog jag ett samtal via

Zoom med ett gäng som är väl insatta och har

olika perspektiv.

Kyrkomötet antog 2018 en motion om att

Svenska Kyrkans Unga är Svenska kyrkans

officiella barn- och ungdomsorganisation, ett

viktigt beslut för rörelsen.

– Det finns en uttalad vilja att vi ska vara

Svenska kyrkans barn- och ungdomsorganisation.

Men det finns en del kvar att göra skulle

jag säga, menar Jakob Schwarz.

– Dels om man ser till vårt ekonomiska stöd

i relation till hur mycket resurser kyrkan omsätter

och dels i vilket ansvar vi får och hur vi

involveras i olika beslutsprocesser. Det verkar

som om man inte vågar släppa in ungdomsrörelsen

helt, något Jakob tror beror på hur hela

samhället ser på unga.

– Det finns ju en risk att unga ska komma

med krav som inte alls stämmer överens med

det som vuxna tänkt ut i förväg, säger han.

Svenska Kyrkans Unga är en viktig stomme

i många församlingars barn- och ungdomsarbete.

Men synen på rörelsen och relationen

till moderorganisationen varierar mellan olika

församlingar. I Harplinge-Steninge pastorat

får de unga ofta komma till tals och församlingen

ser lokalavdelningen som en självklar

referens i relevanta frågor.

– Vår församling är väldigt stöttande och de

tycker det är bra att vi vill engagera oss, säger

Tilda Ljungberg.

– Jag blir alltid glad av att höra om de exemplen

som Tilda pratar om, där samarbetet

mellan lokalavdelning och församling funkar

bra. Men det är inte alltid så. Jag ser dessvärre

också församlingar där ledning och personal

mest ser lokalavdelningsengagemanget som en

extra arbetsuppgift, berättar Jakob.

Ju fler medlemmar lokalavdelningen har,

desto mer hörs och syns man. Och då kan fler

unga också komma till tals. Men vissa församlingar

ser inte vinningen med att ansluta sig

till Svenska Kyrkans Unga. Och anledningarna

till det är säkert många. Både Hanna, Tilda

och Jakob tror att det inom kyrkan finns en

del fördomar om organisationen.

– Många tror att man bara fokuserar på

formalia eller att man skulle vara oerhört teologiskt

radikala, menar Hanna Broberg. Men

det finns ju en mångfald även bland Svenska

Kyrkans Ungas medlemmar.

– Det finns en bild av att vi är en intresseorganisation

som företräder ett visst intresse

inom Svenska kyrkan. Men vi är en medlemsrörelse.

Det är medlemmarnas röst vi

företräder. Våra uttalanden beror ju på vilka

frågor som driver medlemmarna för tillfället,

fortsätter Jakob. Han kan dock till viss del

hålla med om kritiken att det ibland läggs mer

fokus på formalia än själva innehållet.

– Vi kan lätt hamna i diket att vi engagerar

oss mer i strukturen än i att hitta strukturer

för engagemanget. Och det är inte bra, då

tappar man förståelsen för vad organisationen

finns till för, menar han.

Därför arbetar man mycket med att hitta en

bra balans mellan formalia och verksamhet.

Men det är ju också så, trots allt, att det är just

Korsväg 1 | 2021 43

---

de demokratiska formerna och formalia som

Svenska Kyrkans Unga är experter på.

Svenska Kyrkans Unga arbetar regelbundet

med att stötta och utbilda unga i demokratiska

former. Där kan man få verktyg för att

genomföra en idé, bland annat via coacher i

årsmöten, workshops i hur man skriver en

motion eller gedigna styrelseutbildningar på

lokal-, distrikts- eller förbundsnivå.

I skolan pratar man mycket om demokrati

och vikten av att alla får komma till tals. Men

Hanna, som till vardags arbetar i mellanstadiet,

upplever att det där görs på ett mer ideologiskt

plan. I Svenska Kyrkans Unga jobbar

man mer konkret.

– Jag tror att det för med sig något gott att

man fostrar barn och unga i demokratiska

former, formalia och mötesteknik utöver den

undervisning som skolan erbjuder. Utan min

bakgrund i Svenska Kyrkans Unga hade jag

nog inte suttit på de platser jag sitter på idag.

Det är där jag har lärt mig formerna och fått

verktygen, berättar hon.

Tilda berättar hur det fungerar med formalia

i hennes sammanhang i lokalavdelningen.

De protokollför alla sina möten och tycker

att det är en viktig del, men oftast formulerar

de att-satser och liknande i efterhand för att

spara lite tid.

– Vi lägger hellre tid på att planera verksamhet

och har grundliga diskussioner för att

säkerställa att vi alla är överens om vad det är

vi vill, berättar hon.

Jakob ser att det är en viktig utmaning

idag att få människor, och speciellt unga

människor, att förstå vad det innebär att vara

ett demokratiskt samhälle och han säger:

– Det finns ganska starka krafter just nu

som utmanar demokratin och framför allt

drar nytta av att vara bra på det för att kunna

ta över och få in sin egen agenda. På det sättet

tror jag att det är bra att vi fostrar våra medlemmar

till att vara experter i demokrati.

Jakob upplever, ifrån sitt perspektiv, att

ungas röst absolut hörs idag. Dels via De

Ungas Kyrkomöte, där barn och unga samlas,

diskuterar och tycker till om motioner som

ska behandlas i Kyrkomötet. Dessa förmedlas

därefter vidare till Kyrkomötets ledamöter.

Och dels genom att Svenska Kyrkans Unga

finns med som remissinstans och referensgrupper

på nationell nivå. Han tror också att

ungas röster hörs även på stifts- och församlingsnivå.

– Svenska Kyrkans Unga finns idag i cirka

300 församlingar och även om jag naturligtvis

menar att vi är den bästa och mest rimliga

vägen för att engagera unga så finns det många

församlingar som arbetar på andra sätt med

att låta unga röster höras, bland annat via

adjungerade platser i kyrkoråd och liknande,

säger han.

Hanna är av en lite annan åsikt.

– Jag måste ändå sticka ut hakan och säga

att ur mitt perspektiv hörs inte unga tillräckligt.

Oftast blir jag det unga alibit och jag är

alldeles för gammal för att vara medlem i

Svenska Kyrkans Unga. I Göteborgs stift har

dock Distriktsstyrelsen och Församlingsutskottet

regelbundna samverkansmöten och

det är ju jättepositivt. Men jag skulle vilja att

det utvecklades ännu mer, menar hon. Hanna

anser också att arbetet med Barnkonsekvensanalyser

skulle behöva bli bättre och Jakob

följer upp den tråden.

– Jag följer ju det arbetet nationellt och ser

ändå att det händer en del. Det blir exempelvis

allt vanligare med barnhearings där barn

och unga bjuds in för att ställa sina frågor och

framföra sina åsikter. Men självklart finns det

mycket kvar att göra.

Kan unga höras i samhället då? Tilda upplever

att Svenska Kyrkans Unga är en bra metod

för att göra sin röst hörd.

– Ibland känns det som om jag är på botten

av hierarkin i samhället med min lilla röst.

Men Svenska Kyrkans Unga är ett bra sätt att

komma in i ett sammanhang där man kan få

bli hörd. Det är en gemenskap av likasinnade

och det är alltid lättare att göra något och

höras tillsammans med andra, menar hon.

44 Korsväg 1 | 2021

---

Kristine Ålöv, kommunikatör för bl a Svenska Kyrkans Unga i Göteborgs stift, i samtal med Hanna, Jakob och Tilda

om ungdomar och demokrati. Och SKU:s betydelse för Svenska kyrkan.

– Jag måste nog ändå säga att unga absolut

hörs om man vill höras, flikar Jakob in.

– Klimatrörelsen drivs i väldigt stor utsträckning

på av unga.

Att låta unga röster höras och låta unga vara

med och påverka handlar också mycket om

att ge rätt premisser för att höras och för att

kunna påverka. Ofta har unga många idéer

men ingen reell makt.

– Vad barn har möjlighet att påverka och

vad de vill påverka överlappar inte alltid

varandra, säger Hanna. Det är viktigt att man

som vuxen ger rimliga möjligheter till medbestämmande

och inte tänkt klart när man

bjuder in till samtal.

Svenska Kyrkans Unga är en av de nästan 100

barn- och ungdomsorganisationer som arbetar

demokratiskt i Sverige idag. Det finns allt

ifrån religiösa och politiska organisationer till

Sveriges Hundungdom, Unga Allergiker och

Fältbiologerna

– Det kanske inte innebär att alla får höra

ens röst, men det innebär att man får höja sin

röst inom ett visst område, säger Jakob.

– Så det skulle jag säga ändå är en modell

som gör att unga hörs mer i Sverige än på

många andra håll i världen.

Svenska Kyrkans Unga har också infrastruktur

som få andra organisationer har.

Eftersom man verkar inom Svenska kyrkan

som finns i hela landet så finns möjlighet att

nå många unga som kanske inte annars nås av

föreningslivet och som genom en kontakt med

kyrkan kanske kan komma till tro. Det är en

unik möjlighet som både Svenska kyrkan och

Svenska Kyrkans Unga behöver komma ihåg

och ta tillvara på.

Text: Kristine Ålöv

Foto: Magnus Aronsson och Torgny Lindén

Tilda Ljungberg är ordförande för lokalavdelningen

Svenska Kyrkans Unga i Harplinge-

Steninge, SKU-ish. Hennes roll går ut på att leda

arbetet med en styrelse som främst fokuserar på

att planera och utvärdera verksamhet för barn

och unga. Hennes tankar är värdefulla i detta

sammanhang då hon både representerar den

unga och den lokala rösten.

Jakob Schwarz är förbundsordförande för

Svenska Kyrkans Unga sedan augusti 2017.

Innan dess satt han i Förbundsstyrelsen i två år.

Han kan i detta samtal bidra med en helhetsbild

av organisationen och dess kopplingar till Svenska

kyrkan på nationell nivå.

Hanna Broberg sitter i stiftsstyrelsen i Göteborgs

stift och som gruppledare i stiftsfullmäktige.

Hon har sin bakgrund i Svenska Kyrkans

Unga och har varit engagerad på alla olika nivåer

i organisationen och kan därför bidra med tankar

utifrån flera olika roller.

Korsväg 1 | 2021 45

---

Aktiva i kyrkovalet:

De fick frågan av

någon som trodde

att de skulle passa

De tycker olika men intresset för kyrkan förenar dem.

Lena Eckerbom Wendel (FA), Sofia Westerdahl (POSK)

och Johannes Fransson (S) har fått förtroende av

medlemmarna att ta ansvar, samarbeta och utveckla

folkkyrkan. I ett digitalt möte berättar de om sitt

engagemang och hur de ser på sina politiska uppdrag.

Om ett halvår är det kyrkoval igen. Listorna ska fyllas

med kandidater till tre olika nivåer – församling/pastorat,

stift och kyrkomöte. Jakten på medlemmar som

kan tänka sig ett förtroendeuppdrag är i full gång. Helt lätt är

det inte.

– Många vet inte riktigt vad det handlar om. Och vad som

förväntas. Tanken på ansvar är lite läskigt, tror Lena.

Att folk tvekar inför olika åtaganden är inget specifikt för

kyrkan. Föreningar och partier tappar medlemmar, inte minst

är det svårt att locka unga. Engagemang finns, men det kanaliseras

allt mindre genom de traditionella folkrörelserna.

– Om vi inte engagerar oss fungerar inte samhället. Det

gäller kyrkan, kommunen, idrottsklubbarna ... allt. Vi bygger

tillsammans. Ingen annat gör det åt oss, säger Lena.

Det ideella behövs och intresse ska styra var man lägger sin

tid. Det finns inslag av både lust och plikt i deras resonemang.

Vad ger engagemanget?

– Tillfredsställelse. För mig är kyrkan en viktig del i samhället.

Då vill jag också bidra med det jag kan, säger Lena.

46 Korsväg 1 | 2021

---

”De som är aktiva och

engagerade i kyrkan

ska ha mer inflytande.”

Namn: Lena Eckerbom Wendel

Ålder: 51

Bor: Frändefors

Yrke: Ingenjör, teknisk fysiker inom flygindustrin

Demokratiskt skolad: I Moderaterna

Partipolitiska uppdrag: Moderaterna i Vänersborg,

sitter i fullmäktige och kommunstyrelsen.

Kyrkopolitiskt aktiv: Partipolitiskt obunden ersättare

i kyrkofullmäktige för samlingslistan Frändefors

alternativ. Har tidigare suttit i kyrkorådet.

Antal aktiva år: Elva

Korsväg 1 | 2021 47

---

”Kyrkan ska vara öppen för alla,

och då menar jag alla.”

Namn: Johannes Fransson

Ålder: 30

Bor: Visnums Kil och Kristinehamn

Yrke: Stiftskonsulent för Svenska kyrkans unga

och HBTQ-frågor

Demokratiskt skolad: I Svenska Kyrkans Unga

Partipolitiska uppdrag: Socialdemokraterna i

Kristinehamn, sitter i kommunfullmäktige

Kyrkopolitiskt aktiv: Sitter i kyrkomötet för

Socialdemokraterna

Antal aktiva år som kyrkopolitiker: Tolv

– Glädje. Det är roligt att kunna göra skillnad, tycker Sofia.

Kvinnorna, som båda är ingenjörer, berättar hur de hjälpt till

att förbättra styrning och strukturer i respektive kyrkoråd.

– Det behövs så många kompetenser inom kyrkan. Man kan

göra nytta på olika sätt.

Johannes, som jobbar med mångfald och HBTQ-frågor, ser

hur han lyfter in sina erfarenheter i beslutsprocessen.

– Att jag har möjlighet att vara en röst för andra, det är en

häftig känsla och min största drivkraft.

Det nickas gillande på skärmen. Och en hand-symbol dyker

upp upp. Sofia begär ordet igen och understryker:

– Det är verkligen meningsfullt och roligt att jobba tillsammans

med andra som tycker att kyrkans verksamhet är viktig i

samhället, säger hon.

Att vara förtroendevald handlar både om att ge och om att få.

Blickarna möts i kameran. De tre är tydligt vana vid det

digitala umgänget. Efter ett år av corona-anpassade församlingsmöten

kan de spelreglerna.

– Vi har tappat småprat och fika, det är tråkigt. Men vi har

48 Korsväg 1 | 2021

---

Hur vill du och din

nomineringsgrupp göra

för att öka valdeltagandet

i kyrkovalet?

inte tappat i dialogen, tycker Sofia.

På vissa sätt förstärks det demokratiska i det digitala. Alla på

skärmen har lika stor ruta och de sitter på samma avstånd från

varandra. Det jämlika tar bildlig plats på ett helt annat sätt än

vid ett fysiskt möte.

– Det där är intressant, flikar Johannes in.

Men åter till det kyrkopolitiska:

Vad krävs av den som vill engagera sig i styret av Svenska

kyrkan?

På Karlstads stifts hemsida står det att de förtroendevalda ska

bidra med ”kunskap, idéer och framåtanda”.

– Engagemanget för kyrkan behövs. Det är grunden. Man

måste tycka att kyrkan är viktig. Det gäller oavsett vilken nomineringsgrupp

man ställer upp för. Sen vill man olika saker

med sin kyrka.

Om detta råder konsensus.

Stig Axelsson, Partipolitiskt

obundna i Svenska kyrkan

(POSK), Kristinehamn

– Arbeta för en kyrka med församlingen

i centrum, som är fri från partipolitiska

grupperingar och där tro och handling

talar samma språk. Ett budskap som

ska förmedlas genom samtal, sociala

medier och press.

Tron då, hur kristen måste man vara?

– Ingen frågar om du har Jesus i ditt hjärta. I kyrkan finns det

plats för de som tror, tvivlar och söker, säger Johannes.

– Öppenhet och acceptans är viktigt, och man måste vara

medlem, men man behöver inte kunna sätta ord på sin tro,

tycker Lena.

– Det är sunt att diskutera och tvivla. Det gör alla. Det har

jag lärt mig under de här åren, säger Sofia.

Hur hamnade ni i kyrkopolitiken?

Alla svarar samma sak; de fick frågan. Av någon som trodde att

de skulle passa.

– Det är något att tänka på. Vi behöver fråga dem som är

med i verksamheterna. Och göra det enklare att engagera sig.

Alla kanske inte kan ta på sig uppdrag för fyra år framåt.

Men att delta i en arbetsgrupp som ordnar årets kolloverksamhet,

eller ansvarar för kyrkkaffe är lättare. De som söker sig

till kyrkan måste fångas upp och erbjudas delaktighet utifrån

intresse och möjlighet, resonerar de.

– Det är viktigt och vi kan inte förlita oss på att de anställda

sköter det där. Alla måste hjälpas åt att rekrytera, säger Lena.

Sofia berättar att de som väljs till församlingsråden i Kristi-

Margareta Larsson Nisser,

Borgerligt alternativ (BA),

Alsters kyrkby

– I de här tiderna med pandemin är det

otroligt många fler som vänder sig till

kyrkan. Fler på de digitala gudstjänsterna.

Och fler yngre som vill vara aktiva i

kyrkan. Det gäller att ta vara på det och

fortsätta synas och höras. Jag tror på

sociala medier framför dyra annonser,

och att vi förtroendevalda är aktiva i

våra egna flöden.

Korsväg 1 | 2021 49

---

Hur vill du och din

nomineringsgrupp göra

för att öka valdeltagandet

i kyrkovalet?

Jonas Chongera, Sverigedemokraterna

(SD), Forshaga

– Vi försöker inrikta oss på att upplysa

om kyrkans betydelse i samhället. Tro

och traditioner är viktiga för människor.

Jag tror att pratar vi mer om det så

kommer medlemmarna att vilja rösta.

Stig-Arne Persson, Kristdemokrater

i Svenska kyrkan

(KR), Vålberg

– Jag tror att vi får ett ökat valdeltagande

till följd av pandemin. Fler har

upptäckt vad som är viktigt i livet och

söker sig till kyrkan. Vi måste synas i

samhället, och sociala medier kommer

att få en större betydelse det här valet.

Det är viktigt att vi är aktiva.

nehamns pastorat ställer upp på två år istället för fyra. Det har

gjort det lättare för nya att våga prova. Sen får de gärna ta två

år till om de vill.

– Smart, konstaterar Lena från hemmakontoret i Frändefors.

Johannes tycker att ungdomar ska erbjudas adjungerade

platser i styrelser och utskott, också något som testats i Kristinehamn.

Dels är det ett sätt att få in de ungas perspektiv, dels

skolas de in i det demokratiska beslutsfattandet.

Vanligtvis tar det ett tag innan de förtroendevalda får de

tyngsta posterna. Sofia är ett undantag. Hon ställde upp för

POSK i Kristinehamn förra valet. Resultatet blev över all förväntan.

Nomineringsgruppen som var ny på den lokala nivån

gick från 0 till 40 procent.

– Vi blev största gruppen. När vi fick ett så tydligt förtroende

från medlemmarna ville vi ju bemanna posterna. Det krävdes

att de som stod på listan gick in.

Sofia blev kyrkorådets ordförande. Hon sitter också i utskotten

som hanterar budget och personal.

– Det är roligt. Jag har lärt mig ofantligt mycket men känner

också att jag kan bidra.

Johannes är yngst av de tre men den som hållit på längst med

politik.

– Jag älskar det här. Jag är en demokratisk nörd.

Han lärde sig mötesteknik och beslutsprocesser genom

Svenska Kyrkans Unga. Vid 18 ställde Johannes upp i den partipolitiskt

obundna gruppen Ung i kyrkan.

– Det var skitspännande. Vi fick två mandat i stiftsfullmäktige

och hade stora planer. Målet var att lyfta vårt unga perspektiv

och utmana etablissemanget.

Han har nyss fyllt 30 och räknas fortfarande som ung i det

kyrkopolitiska sammanhanget. Däremot är Johannes inte längre

obunden utan socialdemokrat. Han sitter både i kyrkomötet

och är aktiv inom kommunpolitiken.

– Jag gillar tanken att människor kan tycka så olika och ändå

bete sig anständigt.

Sammanträdesformatet är väl utprövat och fungerar bra.

Formalia är en hjälp. Alla får komma till tals och det finns

utrymme för kompromisser. Johannes jämför med samtalsklimatet

på sociala medier, där avarter leder till både hot och hat.

Det är bekymmersamt.

50 Korsväg 1 | 2021

---

– Debatten i fullmäktige kan vara tuff, men

när den är slut är vi vänner.

Att människor kan mötas, ha olika åsikter

och diskutera civiliserat är en förutsättning

för demokratin, oavsett arena.

Dags då för ett ämne där åsikterna går isär;

partipolitikens roll i Svenska kyrkan.

Vem ska bestämma?

– Medlemmarna i församlingen. Demokratin

bör utgå från de som är aktiva, från deras engagemang

i kyrkan. Och på den kartan finns

inte partipolitik med, säger Sofia.

Johannes invänder direkt:

– Jag tycker definitivt att partipolitik finns

med på den kartan.

Lena ställer sig på Sofias sida, men inte fullt

ut. De får en minut var att förklara sina ståndpunkter.

Johannes utvecklar sin övertygelse:

– Jag är socialdemokrat överallt, det är mina

värderingar. Det spelar ingen roll om jag sitter

som förtroendevald i kyrkan eller i kommunen.

Jag är och vill vara socialdemokrat.

För honom är det en fråga om öppenhet och

en garanti mot den som röstar.

– Det är tydligt vad jag står för.

Men bakom finns ett parti som styr, menar

Lena och Sofia, som vill ha makt över hur

kyrkan utvecklas. En rest från tiden då kyrka

och stat hängde ihop.

Hur märker ni det?

– När partiet frågar ställer man upp. Alla

med förtroendeuppdrag sitter inte där för att

de bryr sig om kyrkan, säger Lena. Och det

märks på engagemanget. Vissa ser man till

exempel aldrig på en gudstjänst.

Johannes replikerar snabbt:

– De opolitiska sliter inte heller ut kyrktrösklarna.

”Partipolitik hör inte

hemma i kyrkan.”

Namn: Sofia Westerdahl

Ålder: 51

Bor: Kristinehamn

Yrke: Ingenjör, gör underhållsanalyser inom industrin.

Demokratiskt skolad: I nykterhetsrörelsen

Partipolitiska uppdrag: Inga

Kyrkopolitiskt aktiv: Kyrkorådets ordförande i

Kristinehamn för POSK, Partipolitiskt obundna i

Svenska kyrkan.

Antal aktiva år: Tre

Korsväg 1 | 2021 51

---

Hur vill du och din

nomineringsgrupp göra

för att öka valdeltagandet

i kyrkovalet?

Ingemar Scott, Frimodig

kyrka (FK), Dals Ed

– Det behövs fler och tydliga alternativ

att välja på. Utvecklingen mot lokala

samlingslistor i församlingarna minskar

medlemmarnas intresse för valet och

gör det ointressant. Sen ska vi inte jaga

högt valdeltagande till varje pris. Det

finns de som registrerar sig som medlemmar

bara för att rösta och sedan

lämnar kyrkan efter valet. Det är ett

kryphål som jag vill få bort.

Inga-Lill Röhr, Socialdemokraterna

(S), Kristinehamn

– Vi får börja med att berätta att det

är val i höst. Jag tänker på våra egna

medlemmar i partiet, fackligt aktiva

och förtroendevalda. De måste få information

om att valet är viktigt. Sen

förstagångsväljarna, de som fyllt 16, får

vi inte glömma bort. Vi borde besöka

gymnasieskolor men med covid-19

situationen blir det svårt.

– Självklart ställer jag upp i kyrkovalet för att jag är engagerad

i kyrkan och tycker att den är viktig. För mig finns

ingen motsättning. Vi har många socialdemokrater som är

aktiva i kyrkan och vill påverka som socialdemokrater.

Att partipiskan når in i kyrkan håller han inte med om.

Däremot att valsystemet är ett arv från statskyrkan. Men

Johannes tycker att direktval är det mest demokratiska alternativet.

Lena och Sofia vill se ett förändrat valsystem.

– Svenska kyrkan bör styras som vilken organisation som

helst. Att medlemmarna röstar på en årsstämma och sen utser

styrelsen representanter till de högre nivåerna, tycker Sofia.

Kyrkan är en fristående organisation som inte bör och ska

skötas på samma sätt som stat och kommun, anser hon.

Lena, som är moderat med tunga uppdrag i sin hemkommun

men står på en samlingslista i församlingen, håller bara delvis

med.

– Jag skulle vilja ha mer personval på församlingsnivå, där

är det så mycket viktigare vem du är som individ. Visst, jag

är moderat, men att jag är ingenjör, mamma, kyrkvärd och

körsångare är viktigare och har större betydelse för mitt engagemang

i församlingen.

Hon vill se samlingslistor på församlingsnivå. Men till övriga

nivåer behövs någon form av ideologisk kompass, tror hon.

– Jag kan se en viss finess med det.

Folk i allmänhet är vana att orientera sig i en höger/vänsterskala.

Sofia däremot vill helt bort från det tänket. Hon har sina

rötter i nykterhetsrörelsen och är van att människor engagerar

sig för saken i första hand. Då gäller principen ”mest engagerad

och bäst lämpad för uppdraget”.

Johannes vinkar:

– Jaaa, jo, det är bra och det funkar i mindre sammanslutningar

men Svenska kyrkan har nästan sex miljoner medlemmar.

För att bevara demokratin behövs ett system som mer

likar det vi har i de allmänna valen, säger han.

Men frågan om valsystemet är egentligen sekundär. Valdeltagandet

är viktigare. Om medlemmarna inte använder sin

rösträtt skapar det legitimitetsproblem. Trovärdigheten för de

valda minskar och i förlängningen blir det inte mycket kvar av

demokratin.

52 Korsväg 1 | 2021

---

Hur vill du och din

nomineringsgrupp göra

för att öka valdeltagandet

i kyrkovalet?

Benny A Persson, Centerpartiet

(C), Karlstad

– Vi måste berätta om våra värderingar

och vad Centerpartiet vill med

kyrkan. Vi gör det genom sociala medier

och personliga möten men även

papperspress, det är inte förlegat. Pga

coronan kanske vi inte kan stå utanför

Ica och bjuda på kaffe och prata. Vi får

se, men vända sig direkt till hushållen

genom att lappa postlådor är ett bra

alternativ. Ett ökat valdeltagande på

alla nivåer är väldigt viktigt.

Lars-Ola Westerlund,

Miljöpartister i Svenska

kyrkan (MPSK), Deje

– Vi satsar på att nå ut med vårt valprogram

genom sociala medier och sociala

kontakter. Vi gröna i kyrkan betonar

solidaritet med skapelsen. Det handlar

om omtanken mot kommande generationer,

med djur och natur och med

världens alla människor.

(MPSK byter senare i år namn till De

gröna i Svenska kyrkan)

Korsväg 1 | 2021 53

---

Hur vill du och din

nomineringsgrupp göra

för att öka valdeltagandet

i kyrkovalet?

Sigge Andreas Widekärr,

Öppen kyrka – en kyrka för

alla (ÖKA), Färgelanda

– Det viktigaste är att de personliga

mötena, där samtalen om vad det är

att vara kyrka här och nu, förs. Sedan

arbetar vi för att Öppen kyrka - en

kyrka för alla ska, representeras i flera

församlingar i det här valet.

– Men fler röstar. Det går åt rätt håll.

I det förra kyrkovalet röstade 19 procent, det är rekord. Valet

dessförinnan röstade 12,8 procent. Men kyrkovalet har ett lågt

deltagande jämfört med de allmänna valen. I det senaste riksdagsvalet

röstade 87 procent och i EU-valet 55 procent.

Lågt valdeltagande påverkar mer än legitimiteten. Det gör

också att en ny grupp som lyckas mobilisera sina väljare snabbt

kan få stort inflytande.

POSK i Kristinehamn är ett tydligt exempel. De gick från 0

till 40 procent av rösterna i förra valet och blev församlingens

största nomineringsgrupp.

– Vi gjorde en bra valrörelse, syntes ute och var tydliga med

vad vi ville. Vi fick medlemmarnas förtroende, säger Sofia.

Precis som det är tänkt i en demokrati. Men när valdeltagandet

är lågt blir också trösken till makten låg.

– Det kan utnyttjas av grupper som har andra motiv än

intresse för kyrkans verksamhet. Så är det.

Att motivera medlemmarna att gå och rösta på den nomineringsgrupp

de vill ska styra kyrkan är därför en viktig uppgift

för alla.

Hur ska det gå till?

Återigen, de tre är helt eniga:

– Vi måste synas där människor är. Både på sociala medier

och utanför mataffären. Och vi måste tala om vad vi vill med

kyrkan. På ett begripligt sätt.

Text: Helena Söderqvist

Foto: Øyvind Lund

Lennart Berglund, Fria

liberaler i Svenska kyrkan

(FISK), Töcksfors

– Engagemanget för kyrkans plats i

samhället är det viktigaste. Vi måste

gå folks väg. Och vara betydelsefulla.

Lokalt i Töcksfors har vi cirka 30

procents valdeltagande, det är högt

och beror på ett långvarigt och starkt

engagemang för helheten. Det ska vi

fortsätta med. Kanalerna varierar men

budskapet består.

Faktaruta

Vem får ställa upp som förtroendevald i Svenska kyrkan?

Personen måste vara myndig, döpt och medlem i kyrkan. Hen ska

också vara skriven på en adress i det geografiska område som uppdraget

gäller (lokal, regional el nationell nivå).

Vem får rösta i kyrkovalet?

Alla som är medlemmar och senast på valdagen har fyllt 16 år.

Vad röstar medlemmarna på?

I kyrkovalet röstar man på nomineringsgrupper. Valet gäller vilka som

ska styra Svenska kyrkan lokalt (församling eller pastorat), regionalt

(stift) och på nationell nivå (kyrkomötet).

54 Korsväg 1 | 2021

---

Vi frågar!

Inga-Karin

Ericson

Varberg

Peter

Jansson

Karlstad

Pernilla

Tidlund

Mangskog

Vad engagerar du dig i?

– Klimatfrågan och Fridays for future.

Vi har hållit manifestationer varje

fredag i Brunnsparken här i Varberg

under ett par års tid. Vi har kunnat

fortsätta under pandemin trots att

vi inte kunnat ses på plats genom

”Skostrejk för klimatet”.

(Många som tidigare samlades på

plats har under pandemin ställt sina

skor på torget för att markera sin

närvaro.)

Varför gör du det?

– Ja … Det är väl nästan tvärt om;

varför inte engagera sig i vår tids

största fråga. Det är klart att man

måste engagera sig för klimatet och

jordens överlevnad.

Vad betyder det för dig?

– Att få vara med i ett sammanhang.

Det finns en särskild kraft i att

vara många och arbeta för samma

mål. Vi kan inte blunda längre, särskilt

när det gäller så här allvarliga

saker. Då är det fint att kunna tänka

och agera tillsammans. Och man

vågar mycket mer när man gör något

tillsammans. Vi orkar kämpa om

vi engagerar oss tillsammans.

Vad engagerar du dig i?

– Jag är med och leder meditationerna

i domkyrkan. Vi träffas varje

torsdag.

Varför engagerade du dig?

– Det började med det egna

intresset, och ett behov av stillhet,

fördjupning och inspiration.

Jag kände att det funkade att vara

en del av den här gruppen. Efter ett

par år deltog jag i en ledarutbildning

och sen dess har jag varit en av dem

som leder våra tysta meditationer.

Formen, den är ord- och objektslös,

passar mig.

Vad betyder det för dig?

– Meditationen är ett viktigt inslag

för att få balans och en medveten

närvaro i livet. Mitt engagemang

som ledare bidrar både till att jag får

en kontinuitet i min egen meditation

och att jag delar med mig till andra.

Det känns bra.

Vad engagerar du dig i?

– Musiken i kyrkan. Jag sjunger i

kören och spelar tvärflöjt.

Varför engagerade du dig?

– För att det var roligt och en

naturlig del av livet. Mamma var

kantor och tog mig med till kyrkan.

Jag var runt tio år första gången

jag spelade flöjt tillsammans med

kören.

Vad betyder det för dig?

– Väldigt mycket och på olika sätt.

Musiken är ett band till mamma. När

hon dog blev det så tomt och jag

orkade inte vara i kyrkan. Men nu

har jag hittat tillbaka och det är en

trygghet och en glädje.

– Att som i kören samlas runt ett intresse

och träffa människor av olika

åldrar är så roligt. Jag kan komma

trött efter jobbet och lite stressad,

är ofta tre minuter sen. Men efter

att vi övat och fikat och umgåtts får

jag ny energi. Känner mig pigg när

jag åker hem. Det är samma känsla

som efter en joggingtur.

– Sen tycker jag att musiken är en

viktig del i kyrkan och jag vet att

den betyder mycket för många. Det

är roligt att kunna bidra.

Korsväg 1 | 2021 55

---

Barnkören Trudelutten sjunger i julbönen från Åmåls kyrka.

Lii Helgesson läser julevangeliet ur den nya barnbibeln.

56 Korsväg 1 | 2021

---

Stort genomslag för

TV-gudstjänst

Efter julens TV-gudstjänster i SvT har församlingen och de medverkande

fått många positiva reaktioner och en och annan fråga

från tittarna. Också från människor som säger att de normalt inte

brukar följa gudstjänsterna i TV.

Julbönen från Åmåls kyrka slog tittarrekord

med 845 000 tittare. Kyrkoherden

Lotta Cohén blev tv-kändis på kuppen

och fick ta emot glada tillrop från kända och

okända. I affären, på promenaden, i mail och

telefonsamtal. Människor som var imponerade

av de fina, varma och professionella sändningarna

från Åmål.

Lotta berättar att det var med tudelade

känslor som de tackade ja till att låta SvT komma

och spela in julgudstjänsterna.

– Jag tycker faktiskt att det är svårt med

predikan i juletid, alla kan ju alla texter. Och

musiken är så given.

Men Ellinor Wiman, en av församlingens

musiker, skrev en sång till den yngsta barnkören,

Trudelutten, som Lotta kunde utgå från.

”Om jag ser åt samma håll som Gud, så ser jag

dig, och dig och alla andra.”

Och de okonstlade barnen pekar, när de

sjunger i julbönen, på församlingsborna som

sitter i bänkarna och effekten är slående. Alla

blir inkluderade, de som sitter i bänkarna och

de som sitter i TV-sofforna och som just sett

Kalle Anka och väntar på Karl Bertil Jonsson.

”Jag tänker mig att det är vad julevangeliet handlar

om. Att med Guds ögon se världen, för att sedan

möta den med kärlek och värme.

Herdarna gick ut från stallet och prisade Gud

för vad de varit med om, berättar Lukas. Herdarna

berättade om änglakören och budskapet om världens

Frälsare. De gick ut för att berätta om Guds

närvaro i världen, till dem som ännu inte ”hört och

sett”… att försöka se världen med Guds ögon. Ögon

fyllda av kärlek och värme, ögon villiga att sträcka

ut en hjälpande hand till den som behöver, ögon

öppna för nya möjligheter och en värld där varje

människa blir sedd. Om jag ser åt samma håll som

Gud ser jag ju dig och alla andra.”

(utdrag ur Lotta Cohéns julbön)

Genomslaget blev otroligt. De flesta församlingar

som fått genomföra TV-gudstjänster

kan vittna om samma sak; många, många

tittar. Fler än man kan ana.

Korsväg 1 | 2021 57

---

Lotta, Ellinor och Liam Cotton, som jobbar

ideellt med konfirmander och musik, är överens.

Det var ett arbetsamt och tidskrävande

projekt de varit med om, men verkligen värt

det!

– Vi alla har fått personliga hälsningar. Men

det har också kommit många reaktioner till

församlingen. Också från utflyttade Åmålsbor

som glatt sig åt att återse kyrkan.

Några direkta negativa kommentarer har

de inte fått. Däremot frågor. Om verkligen

alla musiker och sångare var församlingens

”egna”? Varför Bibel 2000 användes? Frågor

om altartavlan, om evangelieprocession, om

liturgi.

– Så det var också fint, att vi fick svara på

frågor, menar Lotta.

Många konstaterade också att de normalt

inte brukar följa gudstjänsterna i TV, men

nu tittade. Eftersom de kände en samhörighet

med Åmål och med dem som deltog. Att

människor kände stolthet över sin bygd och

stolthet över dem som deltog, speciellt barnen!

– Eftersom inspelningarna skulle göras samtidigt

som vi har en pandemi, så såg vi ju bara

de delar där vi själva var med, berättar Ellinor.

Texterna spelades in för sig, psalmsånger för

sig och körerna för sig.

– I vanliga fall när vi förbereder en gudstjänst

har vi en röd tråd, men nu skulle vi ju

göra pusselbitar som sen produktionsbolaget

skulle sätta samman till en helhet.

– Det kändes märkligt, men därför var

det så glädjande att det blev så bra. Att det

verkligen kändes som en helhet, att det var på

riktigt när det sedan sändes.

Allt detta blev extra tydligt för kyrkoherden

själv som insjuknade i Covid-19 när inspelningarna

skulle börja.

58 Korsväg 1 | 2021

---

Det är så evangeliet fungerar, menar Lotta,

»

det tar sin egen väg.

– Jag var så ledsen, tyckte verkligen det var

sorgligt att jag inte skulle få vara med, berättar

Lotta. Så jag är verkligen tacksam att produktionsteamet

kom tillbaka tre veckor senare

och spelade in min julbön!

Förberedelserna för TV-gudstjänsterna har

varit omfattande. I nästan ett års tid har framför

allt musiker och sångare övat. Först trodde

man att Åmåls sändningar skulle visa adventstiden,

men sedan ändrades det till julen.

– Jag blev superglad, utbrister Liam, jag

som inte behövde bekymra mig om allt det

administrativa. Jag kunde verkligen njuta av

att jobba med all julmusik. Nu blev TV-inspelningarna

en bonus, i avsaknad av all den

musik vi brukar göra i december.

– En konsekvens blev också att, när pandemin

ställde allt på ända, så drog vi ungdomar

ihop olika gäng, vi hängde i olika kyrkor och

platser och spelade in. I december startade församlingen

en Youtubekanal och trots att det

inte gjorts mycket reklam så har ändå väldigt

många sett inslagen. Femtusen människor

såg sändningen från en grotta i Fröskog med

Åmåls lucia och fler än tusen såg inspelningen

”Musik i julnatten” inspelad i Tösse kyrka.

Också Ellinor gläder sig åt inspelningarna.

Varje kör blev renodlad, fick ha sin egen scen

och barnen fick vara ifred. Många, många har

hört av sig med glädje över allt det barnen

förmedlade, att de var sig själva, självklara.

Flickan som drar i klänningen, pojken som

hänger på altarringen, flickan som tar av sig

diademet.

och det kändes så viktigt nu när många inte

fick gå till kyrkan, att de kunde se och höra

barnen.

Att låta barnen vara med i gudstjänsterna, i

tv-sändningarna, blir det för vår skull, för oss

som tittar. Eller är det för barnens egen skull?

– Båda delarna, säger Ellinor. Jag vill lära

dem sångteknik, vill att de ska vara stolta

att de lärt sig sjunga. Jag vill möta dem med

respekt.

– Men tron är också viktig, så jag är noga

med vad jag väljer för texter. Jag undviker

”troende” sånger, som ”Jag älskar Jesus, yeah,

yeah”. Då har jag hellre en text som rymmer

både tro o tvivel. När jag själv skriver texter

väljer jag hellre: Jag får tro, istället för Att jag

tror.

Johannes Söderberg, producent på SvT för

gudstjänsten poängterar att han inte vill göra

”evangelisations-tv”, utan vill skildra det som

sker. (Se separat artikel). Men med tanke på

den stora spridning som programmen fått, så

blev det kanske evangelisation ändå?

– Det är så evangeliet fungerar, menar

Lotta, det tar sin egen väg. Detta visar på

styrkan i evangeliet, att det når ut. Vi svenskar

är ju väldigt försiktiga av oss, man smygtror

hellre än säger öppet att man är troende. SvT:s

gudstjänster inbjuder till detta, att man får

smygtro! Får känna glädje och få stärka den

lilla tro man har.

Text: Agneta Riddar

Foto: Johannes Söderberg

I församlingen har man pratat mycket om

körtrappan, att körerna ska omfatta alla åldrar.

Och det blev nu tydligt i sändningarna.

– Barnen går rakt in i hjärtat, menar Ellinor

Korsväg 1 | 2021 59

---

Johannes Söderberg vid tv-kamera. Foto: Max Wahlund.

Trovärdighet berör?

Vad har den amerikanska presidentinstallationen och

SvT:s gudstjänster och helgsmål gemensamt. De förmedlar

en trovärdighet som berör. För producenten

Johannes Söderberg är just beröring är ett huvudord.

60 Korsväg 1 | 2021

---

Jag tror att människan är en homo religiosus,

»

alltså en religiös människa.

Det kanske är en paradox. Att i Sverige,

som sägs vara det mest sekulariserade

landet i västvärlden, sänder Public

Service sextio gudstjänster om året i SvT.

Betydligt fler än våra grannländer.

Dessutom sänds, sen 50 år tillbaka, en

Helgmålsringning varje lördag med ca 350 000

tittare!

– Vårt uppdrag är att sända från olika

platser i hela landet. Vårt uppdrag är också

ekumeniskt, berättar Johannes Söderberg,

präst och producent sen trettio år tillbaka. I

takt med att det nya mångfaldiga Sverige vuxit

fram så följer vi vårt religionsuppdrag allt

bredare!

– Vi visar på ett Sverige med denna mångfald.

Vi visar judiska och muslimska högtider,

vi sänder från frikyrkor, från katolska och

ortodoxa kyrkor, likaväl som från Svenska

kyrkans kyrkor från norr till söder.

Johannes betonar att redaktionen inte är ute

efter att göra evangelisations-TV utan man

vill skildra det liv som finns, det liv som redan

pågår i offentliga rum, som finns i det samhälle

som Public Service ska bevaka.

Men har tron någon plats i det offentliga

samtalet? Eller finns den bara i de speciella

rummen? Tron som uteslutande privat, som

inte ska torgföras offentligt?

– Jag tror att människan är en homo

religiosus, alltså en religiös människa. Det

finns i människans väsen en dragning till det

transcendenta, till det som finns bortom. Vad

finns bortom stjärnrymderna, vad finns bortom

det vi kan se och mäta? Den känsligheten

finns kvar, men det religiösa språket har gått

förlorat.

– Vi kan mötas i en längtan, eller i en känsla

av att det finns något större. Men om vi inte

kan dela språket längre, hur ska vi då kunna

mötas?

Vi möts i vårt samtal om trons plats i det

offentliga rummet dagen efter Joe Bidens

installation som USA:s president. En installation

som präglades av mängder med kristna

förtecken, med böner och hänvisningar till

Bibeln.

– Vi svenskar blir ju lite frågande till det

starka religiösa inslaget, vi förstår inte vad det

står för. Vi förstår inte att det faktiskt tillhör

den amerikanska självbilden. ”In God we

trust” står det ju till och med på dollarsedeln

och det kommer till uttryck en sådan här dag.

– Baksidan av detta är ju det majoritetsanspråk

som installationen indirekt visade på.

I Sverige har vi inte längre ett enhetssamhälle

och Johannes menar att det är viktigt att

bejaka mångfalden.

– Men hur kan vi på ett trovärdigt sätt

kommunicera religionens ärende så den berör

människor? Det ärende vi har om ett gott budskap,

om att ljuset vinner över mörkret och att

godheten vinner över ondskan. Trots allt!

– Beröring är ett huvudord för mig. Det är

fascinerande att den amerikanska installationshögtiden

berörde oss starkt. Det beror

nog mycket på att Joe Biden själv var trovärdig,

när han till exempel talar om förluster

i livet och alla vet hans berättelse om egna

förluster av hustru och barn. Det finns en

klang i honom, som är trovärdig. Den klangen

har intresserat mig när vi producerat våra

gudstjänster och helgsmål. Den klangen går

alltid bortom de talade orden och kodas intuitivt,

inte minst av människor som inte ingår i

en religiös kontext.

Korsväg 1 | 2021 61

---

Johannes Söderberg inifrån OB-bussen, sändningsbussen. Foto: Per-Ola Hellberg.

Om vi fortsätter att jämföra oss med det

amerikanska samhället så utstrålade installationshögtiden

en trygghet i tron. Tron som

fortfarande är en självklarhet, på ett sätt som

den inte är i Sverige. Men om tron bara är

en privatsak och vi dessutom förlorar språket,

hur ska då människans längtan efter en

mening kunna mötas? Hur blir trons roll i vårt

framtida samhälle?

– Jag tror den kommer förändras, tilltalet

och språket kommer att förändras. Jag hoppas

man också släpper in de teologiska perspektiven

på ett samhälle, på en demokrati, på en

existens i kultur- och samtidsdebatterna.

– Jag skulle gärna se att teologin blir alltmer

”rumsren”, att den tas tillvara som en resurs

och inte anses irrelevant. Som någon sa, det

där med Gud, det är lite genant. Mest beroende

på att vi saknar uppdaterad kunskap, tror

jag. Vår självbild är egocentrisk och hela vårt

projekt av självförverkligande gör teologin

umbärlig. I det svenska välfärdsbygget fanns

ju också tanken att tron på Gud skulle tyna

bort, han behövdes inte mer …

– Men Gud är större, större än våra begrepp,

större än våra parametrar. Det är ju just

detta som provocerar, att vi inte kan greppa

tillvaron. Vi kan inte förklara Gud, det tillhör

Guds väsen.

– Jag skulle gärna se en större tolerans för

att det religiösa perspektivet är relevant. Vi

har så mycken kunskap, men så lite vishet.

Teologins närvaro i den allmänna samhällsdebatten

skulle kunna tillföra en existentiell

dimension som vi helt saknar idag.

Helgsmålsringningen är en av de äldsta, ännu

sändande programtitlarna i Sveriges Television.

Programmet har sänts varje lördagskväll

i femtio år! De första programmen var

62 Korsväg 1 | 2021

---

annorlunda mot idag. Klockringningen hördes

genom hela programmet och det visades bara

bilder från kyrkans exteriör och ”radioprästen”

Gunnar Dahmén med flera berättade kort om

kyrkan och läste söndagens bibeltext.

Idag sänds fortfarande programmen från

många av landets kyrkor med medverkande

från den egna församlingen, men även från

livets egna ”vardagsrum” som ett sjukrum, ett

fängelse, i bildkonsten.

Tittandet har fortsatt vara hög genom åren,

mellan 200 000 och 400 000. En förklaring

kan vara bra sändningstid, lördagar strax

före kl 18, en annan det korta formatet. Fem

minuter.

– Klockklangen rör vid något tidlöst i vår

postsekulära samtid, menar Johannes. Det

binder samman rötter och sammanhang, långt

över generationsgränser och tid. Intresset

för programmet tillmötesgår kanske även ett

tidlöst och urmänskligt behov av en stunds

stillhet och eftertanke. Av att ta en paus.

Pandemin har självklart påverkat, både utbudet

och tittande. Tittandet har ökat, under

julen till exempel slogs rekord på löpande

band. Julbönen från Åmåls kyrka sågs av

850 000 tittare!

– Våra gudstjänster under förra året har

även blivit ett slags tidsdokument, ett trovärdigt

dokument av den här epoken. En coronatillvaro

med tomma bänkrader, men ändå med

nerv och känsla. Program som fortsätter att

beröra.

Text: Agneta Riddar

Korsväg 1 | 2021 63

---

Krönika | Gert Gelotte

Predika alltid …

Det är vad vi gör med vår tro som är

viktigt, inte vad vi säger om den.

Detta gäller såväl inåt mot kyrkans

medlemmar som utåt mot samhället

runt oss.

”En gemenskap omkring ordet,

dopets bad och nattvardsbordet”. Hur

vinner vi människor för det? Genom att

vara relevanta. För ögonblicket ser det

inte så bra ut.

Svenska kyrkan befinner sig i tre kriser

samtidigt, medlemskris, ekonomisk

kris och identitetskris.

Förra året valde 54 440 personer att

lämna Svenska kyrkan. Svenska folkets

exodus ut ur Fädernas kyrka är en

årligen återkommande nyhet. Medlemsstatistiken

presenteras i januari varje

år med en djup suck i Kyrkans Tidning

och texter på temat vad skall vi ta oss

till för att nå ut med vårt budskap?

Fast i år var det lite annorlunda. Sucken

fanns där, men närmast av lättnad.

Det blev inte så illa som prognoserna

varslat om. Inte så illa som bottenåret

2017 då 96 578 svenskar lämnade och

faktiskt lite bättre än genomsnittet för

2000-talet som är 60 863 utträden.

Samtidigt finns inträdena att glädja

sig över. Dock i snitt bara en tiondel så

många som utträdena. Men liten tröst

är också tröst och bra förklaringar finns.

Den givna är att Svenska kyrkan inte

längre får sina medlemmar serverade

av staten. Varenda en måste övertygas,

antingen att bli medlem eller att stanna

kvar. Då är det kanske inte så illa som

det ser ut.

Står sig de dystra prognoserna kommer

ändå nästan hälften av svenska

folket att vara medlemmar av Svenska

kyrkan år 2030. För en organisation

med frivilligt, inte helt billigt medlemskap

är det en anmärkningsvärd siffra.

Ingen annan kommer i närheten.

Men trots alla dessa medlemmar är

Svenska kyrkan i djup ekonomisk kris.

Som gift med en kyrkorådsordförande

kan jag inte undgå att förstå varför.

Med färre medlemmar följer krympande

ekonomi. Samtidigt krymper

inte uppdraget. Alla, även icke medlemmar,

förväntar sig att Svenska kyrkan

skall finnas över allt, dygnet runt,

ständigt redo när hon behövs.

I själva verket ökar uppdragets omfång.

I en storstad som Göteborg är det

inte socialtjänsten utan kyrkorna och

deras frivilligorganisationer som håller

i folkhemmets sista skyddsnät. Det är

till kyrkan den hemlöse och hungrige

vänder sig när ingen annan hjälper.

Dilemmat blir extra tydligt i församlingar

och pastorat som Nylöse med få

64 Korsväg 1 | 2021

---

etalande medlemmar, många kyrkobesökare

och oändliga behov av allt från

gemenskap till matkassar och hjälp med

myndighetskontakter.

Med medlemskris följer också en

existentiell kris, fördjupad av ett snabbt

avtagande intresse för gudstjänstlivet.

Det som anses förverkliga kyrkans huvuduppgift

och egentliga uppdrag – att

sprida Guds ord och uppmuntra oss att

leva som Jesu lärjungar.

På 25 år har antalet gudstjänstdeltagare

halverats och statistiken för dop,

konfirmation, vigslar och jordfästningar

är ingen uppmuntrande läsning.

Så vad är det som Svenska kyrkan gör

fel? Är det teologin, ordvalet? Som jag

uppfattar krisdebatten är det många

som anser det. Själv deltog jag för några

år sedan i en studiecirkel som mynnade

ut i ett försök att rädda arvssynden, att

göra den begriplig för människor för

vilka teologins språk och symbolvärld

är obegriplig och därför ointressant.

Mitt bidrag blev till sist en fråga: Till

vad behöver vi arvssynden? Det lilla

barnet som skall döpas är ju bortom

synd och skuld, moraliskt sett ett vitt

papper, ett oskrivet blad.

Kan nya ord göra kyrkan relevant?

För en del, kanske. Vi är ju trots allt

några stycken som gärna vrider och

vänder på vår tro i teologiska termer.

Men för det stora flertalet tror jag

inte teologi, gammal eller ny, kan göra

kyrkans budskap mer relevant. För

världen omkring oss är det inte hur vi

formulerar vår tro som väcker nyfikenhet.

Det helt avgörande är hur vi lever

vår tro.

”En gemenskap omkring ordet …”

Vilket ord? Vad är det för ett ord som

skall samla oss till en gemenskap?

”Ordet” kan förstås som en formulering,

en trosbekännelse eller som

bibeltexten. Men som jag ser det är ”ordet”

framförallt Guds tilltal, alltså Jesus

och en gemenskap omkring Jesus är något

helt annat än en gemenskap kring

den ena eller andra trostolkningen.

I varje fall om vi med trostolkning

menar formuleringar i ord. Men det

behöver vi inte mena. Att antalet gudstjänstdeltagare

sjunker innebär inte att

färre människor går i kyrkan. Massor

av människor går i kyrkan, fast på lite

andra sätt.

Själv går jag gärna i högmässan, men

bekänner min tro gör jag hellre på en

pilgrimsvandring eller med ett pass som

volontär.

Tända ljus, sjunga i kör, lyssna på

musik eller bara sitta en stund i en tom

kyrka är också en trosbekännelse.

Handlingar och symboler är långt

viktigare än ord för många kristna,

kanske flertalet. Bejaka det och fler

kommer att finna kyrkan relevant.

Så en natt när jag har svårt att sova

bläddrar jag i ett nummer av Kyrkans

tidning. På sista sidan längst ner

till höger ser jag Cimabues berömda

porträtt av Franciskus och bildtexten,

ett citat: ”Predika alltid, om nödvändigt

med ord”.

Exakt! Det är ju det jag vill säga och

nu har jag sagt det.

Gert Gelotte

Journalist, krönikör och ledarskribent

Korsväg 1 | 2021 65

---

Jag kallade mig inte kristen

– jag såg mig som politisk

Anna Ardin har i tio år levt skuggan av Assange. Men det är

inte det som lett Anna till den kristna tron.

– Jag tror att det sätt som jag är kristen på egentligen är

det vanligaste, säger Anna. Gud finns och han har en kärlek

och en uppgift för mig.

Stödet Anna Ardin fått, sen hon klev

fram ur Julian Assanges skugga, har varit

så massivt, så stort att det inte länge

funnits utrymme för hatarna.

– Under den svåra tiden visste jag att Guds

nåd bygger på sanningen, på en djupare form

av rättvisa. Att Gud ser vad som är sant och

inte är det. Det hjälpte mig mycket.

Anna berättar om att när hon utsattes för

övergrepp, när hon sen gick till polisen och

sen drabbades av detta enorma hatdrev, så

fanns också självrannsakan där. Borde hon

gjort annorlunda, var det egentligen hennes

fel? Då, när hon kände sig alldeles ensam, att

ingen stod på hennes sida.

– Men nu, när jag fått chansen att berätta,

så visar det sig att det finns rättvisa domare

också i den här världen!

Några veckor har nu gått sedan Anna Ardin

klev in i TV-sofforna och berättade att hon

var en av de två kvinnor som anmälde Julian

Assange för sexuella övergrepp. Om hur

några dagar sommaren 2010 kom att förändra

hennes liv totalt. Om hur hon i tio års tid varit

utsatt för ett fullkomligt osannolikt drev av

hat, hot och konspirationsteorier.

Bakgrunden är att Julian Assange, förgrundsgestalt

i organisationen Wikileaks,

bjudits in till ett seminarium i Stockholm av

Kristna Socialdemokrater, Broderskapsrö-

relsen (numera Socialdemokrater för tro och

solidaritet). Wikileaks hade nyligen släppt

hemligstämplade dokument som avslöjade

grova krigsbrott i Irak och Afghanistan.

Visselblåsarsajten visade filmklipp där amerikanska

militärer skjuter civila irakier från

en helikopter. Anna arbetade för de kristna

socialdemokraterna och av säkerhetsskäl ville

Assange bo hemma hos henne.

Boken I skuggan av Assange – mitt vittnesmål

är utformad som en dagboksberättelse. Den

finns också som ljudbok, där Anna själv läser.

Effekten är stark, som lyssnare kommer jag

Anna oerhört nära. Hennes ambivalens av

närheten till Assange i den lilla ettan, sorgen

över en tidigare brusten relation, solidariteten

med Wikileaks, glädjen över det massmediala

genomslaget av seminariet, övergreppen,

tvekan inför polisanmälan och dess konsekvenser.

Fortsättningen är nästan outhärdlig. I tio år

väntar Anna på att det ska bli rättegång, en

rättegång som aldrig blev av. Då ger hon ut

sin bok och där beskriver hon hur hennes liv

rasade samman. Drevet mot henne i sociala

medier är som en storm, hon utses till Sveriges

mest hatade kvinna, journalister väntar på

henne på jobbet, hon tvingas flytta ut ur sin

lägenhet.

Drevet pågår globalt och sträcker sig över

66 Korsväg 1 | 2021

---

flera år. Varje gång något nytt händer kring

Assange, hans vägran att vittna, hans vägran

att infinna sig till polisen, hans tillflykt till

någon ambassad, då blåser stormen åter upp.

När hotbilden är som starkast skickar polisen

henne utomlands, det kostar mindre än

livvaktsskydd. Med färgat hår och en vän vid

sin sida gömmer hon sig i Barcelona.

De svåra åren har också innehållit annat.

Anna har gift sig, fått två barn och utbildat

sig till diakon. Just nu forskar hon på Ersta

Sköndal Bräcke Högskola om civilsamhällets

förutsättningar att göra avtryck. I fjol kom

hennes bok Politisk och profetisk diakoni där

hon argumenterar för att kyrkan ska våga

bråka när nödvändiga förändringar behövs.

Men det är inte skuggan av Assange som lett

Anna till den kristna tron. Trots att hon inte

växt upp i ett kristet hem har hon hela tiden

vistats i de kristna miljöerna. Kyrkans barntimmar,

ungdomsgruppen, körsången.

– När jag gick med i Metodistkyrkan insåg

jag att jag egentligen ”varit med” i 16 år, men

inte kallat mig kristen. Jag såg mig som politisk.

– Jag tror att det sätt som jag är kristen på

egentligen är det vanligaste. Gud finns och

han har en kärlek och en uppgift för mig. Den

kallelsen känner jag tydligt, även om jag inte

haft det där speciella frälsningsögonblicket.

När den då 30-åriga Anna får den framträdande

rollen i att arrangera seminariet med

Assange har hon många meriter i arbetet för

mänskliga rättigheter. Redan i gymnasiet gjorde

hon ett specialarbete om nollutsläpp för en

klimatorganisation, ett arbete som ledde till

jobb i Geneve, anställd av FN.

– Jag jobbade som pressekreterare och det

blev verkligen en kickstart för min karriär.

De märkte att jag hade kompetens trots att

jag bara var 19 år. Jag har fått många chanser

under åren, men jag har också tagit dem!

Anna blev utbytesstudent i Sydamerika och

lärde sig spanska, för Operation Dagsverke

reste hon runt i Honduras, hon gjorde praktik

Gud finns och han har en kärlek och en uppgift för mig,

berättar Anna Ardin som utbildat sig till diakon.

på Sveriges ambassad i Argentina, jobbade

med ett demokratiprojekt på Palmecentret på

Cuba och var involverad i arbete för mänskliga

rättigheter i olika delar av världen!

Men hon var inte rustad för hatet. Samma

dag som vi pratar kommer nyheten om att

några av Folkhälsomyndighetens framträdande

personer utsätts för så mycket hat och hot,

Korsväg 1 | 2021 67

---

att det krävs polisbeskydd.

Forskare hoppar av på grund

av trakasserier.

Annas bok kan avgjort

vara en hjälp till andra som

drabbas. Genomgående i Annas berättelse är

stödet hon får från många medmänniskor. Det

är en imponerande lista i slutet av boken med

tack till personer som hjälpt till, som varit

solidariska.

– Man kan inte vara stark om man inte får

stöd av andra, menar Anna. Jag har också lärt

mig en strategi, som många andra i politiken

redan kunde, att jag inte ska försöka bemöta

dem som ger sig på mig.

– De har redan bestämt sig. De har ett mål,

de vill krossa mig. Så jag vill inte ge dem mer

utrymme, än de redan tagit.

Anna menar att syftet med hatet mot henne

är försök till att tysta henne. Avfärda hennes

upplevelse, att hon ljuger. Och även om det

skulle stämma, så är Julian Assange en mycket

viktigare person än Anna, därför behöver inte

han stå till svars.

Men är detta enda grunden för hatet mot

dig?

– Nej, det finns en högerextrem ideologi

som driver på. En ideologi som bygger på

hierarkier, som t ex att män står över kvinnor,

vita står över svarta, rationalitet står över

känslor.

– När de då vill komma åt mig använder

de ofta personangrepp, argument som att jag

är ful och en dålig människa som ljuger. De

kommenterar min vikt och mina kläder. Men

de vill kanske egentligen komma åt mig för

att jag är feminist, antirasist eller försvarar

mänskliga rättigheter. De får också stöd av att

många så gärna vill ha svartvita förklaringar,

Man kan inte

vara stark om

man inte får

stöd av andra

när det inte finns utrymme

för en gråskala.

Anna vill att det ska märkas

att boken är kristen.

– Vi människor har ju blivit reducerade till

maskiner och pandemin har eskalerat detta.

Vi ska producera och konsumera, inte ha

sociala kontakter, inte träffas, inte organisera

oss. Detta räcker inte för människor, vi blir

olyckliga. Vi kan inte leva så, vi har andra behov.

Människor kanske tror att tron har blivit

irrelevant men det finns religiösa behov.

– Tron är något högre än oss själva, den ger

en mening med livet, arbetet och kampen. Här

finns både etiska och existentiella frågor som

religionen har svar på.

Anna menar att avsaknaden av tron kan göra

att människor söker sig till andra gemenskaper,

som den högerextrema.

– Den högerextrema rörelsen har vissa svar

på det religiösa behovet. Jag har en plats i den

här världen, jag är värdefull för att jag är vit!

Tar vi bort alla människor som inte passar

in, så får vi riket vi drömmer om. Därför blir

rörelsen stark, de kan känna ett gemensamt

hopp för framtiden och den bygger på kärlek

till den egna gruppen.

– Jag lyssnade på ett tal av Himmler, där han

talade om utrotningen av judar. Det var ett

känslosamt tal om att det tyska folket behövde

uppskattning för sitt deltagande i ”Den slutgiltiga

lösningen”. Av kärlek till det egna folket

skulle judarna utrotas!

– Detta är motsatsen till Guds rike där alla

får plats.

Text: Agneta Riddar

Foto: Joel Nilsson

68 Korsväg 1 | 2021

---

Vi frågar!

Jacob

Gawlitza

Mölndal

Hans

Källgren

Kungsbacka

Sofia

Rydell

Hönö

Vad engagerar du dig i?

– Jag är engagerad i Fässbergs

församling. Jag är en Ung ideell och

jobbar främst med konfirmander,

men även barn.

Sedan två år har jag suttit med i

Svenska Kyrkans Unga Fässbergs

församling (SKUFF).

Varför gör du det?

– Jag tycker det är kul att träffa

ungdomar och kyrkan i Mölndal är

en bra plats för just det!

Vad betyder det för dig?

– Kyrkans betydelse för mig är

grymt stor. Under de senaste fyra

åren som jag varit aktiv som ung

ideell, har jag växt mycket som

person.

Det har också betytt att jag lärt

känna människor från alla delar av

landet i lägersammanhang.

Vad engagerar du dig i?

– Språkcaféet i Älvsåker, där vi möts

varje vecka när det inte är corona.

Jag är med och fixar fika, hjälper till

med språkläxor och pratar svenska.

Förr var jag engagerad som ledare i

Friluftsfrämjandet under många år.

Varför gör du det?

– Jag trivs med att träffa människor,

särskilt barn och ungdomar, att

prata med dem och lyssna.

Jag stöttar även några tonårskillar

från Syrien med läxor och skoluppgifter,

det är roligt när jag kan bidra

med mina erfarenheter.

Jag har lärt känna hela familjer och

varit hemma på mat hos dem.

– När man inte arbetar längre är det

rätt roligt att behövas litegrann. Det

känns bra att hjälpa till och är väldigt

givande.

Vad betyder det för dig?

Jag gör det för att jag vill, inte för

att tjäna pengar eller för att jag

måste, och jag blir själv glad. Man

mår bra av att vara bussig!

Vad engagerar du dig i?

– Jag är instruktör inom friskvård

och har träningspass med avslutande

meditation ”Rörelse och ro”,

i Hönö kyrka. Jag har också varit

engagerad i barngymnastik och

sjunger i ett lovsångsteam.

Varför gör du det?

– Att ta hand om kroppen och

själen har alltid varit viktigt för mig.

Genom att inspirera till träning/

meditation hoppas jag kunna sprida

rörelseglädje till andra.

Vad betyder det för dig?

– Ett träningspass är inte bara

det fysiska, jag får så mycket mer.

Möten och samtal med människor

i ett sammanhang dit man kommer

för att ta hand om sig själv på flera

plan – det värmer. Jag får själv

energi och blir glad. Det är häftigt

att kyrkan ger utrymme att jobba

med kroppen, som ju hör ihop med

knoppen. Mer av detta tycker jag!

Korsväg 1 | 2021 69

---

Lars-Magnus Olovson har alltid haft ett stort

intresse för kyrkklockor. Nu har han gjort en

skrift om klockorna i Ljungskile.

70 Korsväg 1 | 2021

---

Klockorna bär bud

Kyrkklockorna bär på historia. De har hörts över nejden

genom århundraden och de bär med sig budskap. De kallar

till gudstjänst, de ringer in helgaftnar och det nya året, men

har också hörts vid brand och ofred, berättar Lars-Magnus

Olovson.

Den lille pojken fick följa med upp

i klocktornet. Farbror Berntsson,

kyrkvaktmästaren, trampade igång

klockorna och sen ställde han pojken på tramporna

och de mäktiga klockorna började ljuda

över nejden.

– Det var otroligt spännande, minns Lars-

Magnus Olovson. Jag åkte bara upp och ned

och naturligtvis var det farligt. Jag kunde ha

trillat ner eller klämt mig, men det tänkte jag

ju inte på. Farbror Berntsson höll antagligen i

mig …

Sen fick Lars-Magnus klättra upp för den

branta trappan och se de imponerande klockorna.

Nu har han gjort en skrift om kyrkklockorna

i Ljungskile församling, men också

om andra klockor, om historik, om klang, om

tillverkning.

– Jag är uppvuxen i kyrkan, berättar Lars-

Magnus. Min pappa Ivar var kyrkvärd i fyrtio

år och det har också jag varit i många år. Jag

har också en lång tradition av att lyssna på

Helgsmålsringningen i radion och då har jag

fascinerats av klangen. En gång hörde jag till

och med att det var våra egna klockor i Ljungs

kyrka som hördes i radion.

Redan så tidigt som i början av 500-talet e Kr,

finns det belägg för att den kristna kyrkan

började använda kyrkklockor i Italien. I Sverige

finns idag minst 10 000 kyrkklockor.

De allra tidigaste klockorna göts på kyrkbacken,

skriver Lars-Magnus. Först gjordes en

råform av talg och vax. Formen bakades in i

ett lerskal och när leran brändes smälte vaxet

och rann ut. Då fick man en tom form i vilken

man hällde smält brons. Brons är en legering

av framförallt koppar och tenn. Brons är hårt

och därför har det använts till kyrkklockor,

kanoner, svärd, prydnadsföremål och mynt.

Klockgjutarens viktigaste arbete är att

på klockan slipa fram rätt ton. Detta är ett

millimeterarbete. Det bildas fem olika toner i

klockan, diametern nedtill ger slagtonen och

svanken ger övertonerna. Klockan finstäms

genom att man filar bort metall från olika

ställen. Filspånen ansågs förr ge god bot mot

allehanda sjukdomar.

Kyrkklockor kallas ibland Guds basuner och

har till uppgift att kalla till gudstjänst. De

har också använts vid brand, ofred och för att

påkalla uppmärksamhet av något slag. Klockan

har på grund av sin storlek, tyngd, form,

legeringsmetod och ringningsmetod ofta en

kraftig klang som gjort att den kan höras på

långa avstånd.

Med anledning av pandemin genomfördes

en särskild klockringning i landets domkyrkor

på nyårsafton. Klockorna ringde för att hedra

dem som gått bort under detta pandemiår och

för att samla tankar och känslor kring det som

förenar oss.

Från Luleå i norr till Lund i söder ringde

Korsväg 1 | 2021 71

---

Tänk vilken strävan människorna gjorde

»

för att kunna ha en kyrkklocka.

samtliga tretton domkyrkor på nyårsafton i

tio minuter med start kl. 18.00. Många andra

kyrkor förenades också i klockringningen.

Även i Ljungskile, när Lars-Magnus satte

igång ringningen.

Under åren som gått, sen den lille pojken

fick ringa i kyrkklockorna, har Lars-Magnus

samlat på information om kyrkklockor.

– Jag arbetade i Tornedalen som veterinär

1978, berättar Lars-Magnus, och läste då om

Hietaniemi kyrka som ligger på en udde i

Torneälven.

Kyrkan var fram till år 1809 gemensam för

människorna på båda sidor om älven. Ryssarna

plundrade kyrkan 1716 och tog då kyrkklockan

som inköpts 1688. Drygt tio år efter

stölden köpte församlingen en ny klocka, för

att ersätta den bortrövade. Vid riksgränsdragningen

1809 i Torne älv överläts klockan till

den nybildade församlingen i finska Övertorneå.

Tio år senare köps en ny klocka in till

Hietaniemi kyrka istället för den överlåtna.

1884 får man reda på att den plundrade klockan

påträffats i ett slottskapell utanför Sankt

Petersburg. Då ber man att få köpa tillbaka sin

klocka. Året efter kommer klockan tillbaka

som en gåva från storfursten Konstantin

Nikolajevitj. Så nu hänger det tre klockor i

klockstapeln, storklockan (1820 års klocka),

mellanklockan (ryssklockan) och lillklockan.

– Det fascinerade mig mycket, när jag läste

om den bortrövade klockan, som kom tillbaka,

berättar Lars-Magnus. Tänk vilken strävan

människorna gjorde för att kunna ha en kyrkklocka.

Så när jag fick tillfälle, för några år

sedan, åkte jag upp till Tornedalen och kunde

ta en bild den vackra kyrkan och klockstapeln

i Hietaniemi.

Inte bara Lars-Magnus har intresserat sig

för kyrkklockor. Tomas Sjödin, författare och

pastor, har ägnat en hel bok till ett slingrigt

sökande efter kyrkklockor och dess ton. En

höstklar söndagsmorgon sneddar Tomas över

kanalbron i Haga i Göteborg. Klockorna i

Hagakyrkans torn ringer som de gjort i långt

mer än hundra år. Det är någonting i rytmen,

den dova, tunga klangen som får Tomas att

fundera: Vad är det som sägs vara klangen av

en människa, det som sjunger i själen.

Upplevelsen i Haga blir startskottet på

en resa som slutar med en årskonferens för

växelringare i den lilla byn Berkswell på den

engelska landsbygden och som resulterar i

boken ”Ett brustet halleluja”.

”Jag har brett ut skisser över mitt arbetsbord

på de klockor jag finner vackrast och konstaterar

att dessa skönt ljudande pjäser mest består

av tomhet. En kläpp och ett skal. Omgivna av

tomhet. Fyllda av tomhet. Också tornet där

klockorna hänger är mest bara luft. Men det är

just detta överflöd av tomhet som är förutsättningen

för klockornas sång, för tomhet är

inte enbart brist. Tomhet är också utrymme

och resonans. Förutsättningen är att det finns

något som ljuder i tomrummet.”

1531 beslöt Gustav Vasa att införa en

klockskatt. I det närmaste alla storklockor i

kyrkorna skulle tillfalla kronan och smältas

ned. Klockskatten i Sverige skulle betala av

den ”Lybecksa skulden”. När kungens män

skulle hämta klockorna i Dalarna stoppade

dalmasarna soldaterna. Detta blev det tredje

Dalaupproret, det sk Klockupproret 1531-

1533. Vid den här tiden tillhörde Bohuslän

och Halland Norge respektive Danmark så

någon klockskatt genomfördes inte i Bohus-

72 Korsväg 1 | 2021

---

Ödskölts kyrkklocka, den äldsta i bruk varande i Sverige.

(Foto: Vänersborgs museum)

Korsväg 1 | 2021 73

---

74 Korsväg 1 | 2021

Kyrkklockan i klockstapeln vid Resteröds kyrka.

---

län. Bohusläns medeltida kyrkklockor smältes

ner under mitten av 1800-talet för då byggde

man större kyrkor och ville då också ha större

klockor. Därför finns det nu bara tre klockor

kvar i Bohuslän från medeltiden (Hogdal,

Stenkyrka och Forshälla).

I Lars-Magnus skrift går det också att läsa

att det finns 92 medeltida kyrkor på Gotland.

2013 spelade Sveriges Radio in en klockkonsert

där över tvåhundra av Gotlands

kyrkklockor ljöd och över hundra klockare

medverkade. En annorlunda konsert som fortfarande

finns att lyssna till på SR Play.

Lars-Magnus skriver också om klockaren,

en ny yrkesgrupp som skapades under tidig

medeltid. Det var klockaren som skulle sköta

klockringningen, vårda kyrkorna men som

också skulle kunna biträda prästerna. En av

effekterna av Gustav Vasas reformation var att

mycket av utbildningen i Sverige avstannande.

Uppsala universitet, till exempel, stängdes i

närmare sjuttio år. Efter reformationen fick

klockaren också ansvaret för att leda sången

i kyrkorna. 1686 kom en ny kyrkolag, där

klockarna även fick uppgiften att lära svenska

folket att läsa. Klockarens betydelse ökade

men uppgiften övertogs så småningom av

prästerna.

Det finns anvisningar hur kyrkorna kan

använda sina klockor, men det finns en stor

variation av ringningsseder. De vanligaste

ringningarna är:

• hel eller halvtimme före söndagens och

helgdagens huvudgudstjänst

• vid tacksägelse över en avliden, i gudstjänsten

• själaringning, dagen efter, eller annan speciellt

angiven dag efter att någon avlidit

• sammanringning vid dop, vigsel och begravningsgudstjänster

och i samband med

urnsättning

• vid helgmålsringning kl 18 på lördagskvällar

och helgaftnar

• på nyårsafton rings det gamla året ut och

det nya in

Många kyrkklockor har inskriptioner. Den

äldsta i bruk varande kyrkklockan i landet

finns i Ödskölts kyrka i Dalsland. Klockan

är troligen gjuten under senare hälften av

1100-talet och det är profilen (bikupeformen)

och vissa metallanalyser som daterar klockan.

När inskriptionen tolkats står det: ”Kristus

segrar, Kristus regerar, Kristus härskar”.

– Nästan varje kyrkklocka har en inskription,

ett budskap till oss som hör klockan

ringa, berättar Lars-Magnus. Budskap som

förblir dolda för gemene man om ingen av

oss som arbetar med inventarierna berättar,

beskriver, dokumenterar och fotograferar

dessa svåråtkomliga klenoder. Jag tycker att vi

från kyrkan har en skyldighet att berätta om

våra skatter.

Tomas Sjödin skriver:

”Jag har rört med min hand vid ett Giss.

Hela den 5 280 kilo tunga kroppen vibrerade.

Det var som om alla toner fanns där. Medan

jag rörde vid tonen läste jag orden i inskriptionen:

”Kommen, ty nu är allt redo.”

Text: Agneta Riddar

Foto: PeO Nilsson

Korsväg 1 | 2021 75

---

Den 5,5 ton tunga Storklockan i Göteborgs domkyrka, fotograferad av skribenten strax innan den överraskande

började ringa.

76 Korsväg 1 | 2021

---

Klockorna talar sitt språk

Dagarna före nyår blev jag uppring av

en journalist på TT Nyhetsbyrån. Han

hade talat med flera inom Svenska

kyrkan men inte fått svar på sin fråga, och så

hamnade han hos mig. Samma dag hade jag

skickat ett pressmeddelande om en särskild

klockringning i landets domkyrkor. ”Med

anledning av pandemin blir det en särskild

klockringning i landets domkyrkor på nyårsafton.

Klockorna ringer för att hedra dem som

dött under detta pandemiår och för att samla

tankar och känslor kring det som förenar oss.”

Är detta unikt, var journalistens fråga, har

det hänt förut att kyrkklockor i landets domkyrkor

ringer på detta sätt? Har det hänt sedan

krigsslutet 1945? Vilken intressant fråga, blev

mitt spontana svar. Det har jag inte svaret på,

men jag kan tänka högt tillsammans med dig.

Och så blev det ett samtal om kyrkklockornas

språk med journalisten.

Kyrkklockornas uppgift är att kalla

människor till gudstjänst. Så gör de och har

gjort så länge landet varit kristet. Då och då

kommer det frågor om kyrkklockorna kan

ringa vid andra tillfällen, och då handlar

det oftast om att ringa mot något, som när

högerextrema och nazister demonstrerar eller

mot kärnvapen etc. Det har hänt vid enstaka

tillfällen, men inte samfällt i landet.

Inför riksdagsvalet 2014 väcktes fråga då ett

högerextremt parti reste runt i landet och höll

valmöten; skulle kyrkklockorna i Karlstads

stift ringa då? Dåvarande biskopen i Karlstad,

Esbjörn Hagberg, sa klokt att kyrkklockorna

ska kalla till gudstjänst och andakt, inte ringa

mot något. Så samtidigt som de högerextrema

talade på Sandgrundudden kallade Karlstads

domkyrka till ljuständning och bön för alla

människors lika värde. Och, som biskop Esbjörn

sa, vi bjuder in till andakt och då behöver

inte klockorna ringa omotiverat kort tid.

Valarbetarna ville hinna upp från valstugorna

på torget för att vara med vid ljuständningen.

Efter tsunamin i Asien 2004 skedde klockringning

samfällt i domkyrkorna. Det skedde i

samband med att det hölls minnesgudstjänster

för katastrofens offer.

Klockringning i det offentliga rummet

prövas ibland av miljöförvaltningar, efter

överklaganden från privatpersoner. Det

brukar oftast sluta med att överklagan avvisas:

”Klockringning från kyrkor är utan tvekan en

del av vårt nationella kulturarv och dessutom

allmänvanlig i den mening som avses inom

miljörätten.”

När jag nyligen läste en bok om Göteborgsutställningen

1923 såg jag till min förvåning

att på invigningsdagen ringde kyrkklockorna

i Göteborg samfällt. Men då ringde de för och

inte mot något. Och när vi som nyinflyttade

i Göteborg 2016 gick en guidad tur i tornet i

Göteborgs domkyrka satte storklockan omotiverat

igång när vi stod nedanför den, men det

är en helt annan berättelse …

Utöver kyrkklockorna finns det andra

klockor som också kan höras i staden. Karlstads

domkyrka och Tyska kyrkan i Göteborg

har klockspel i sina torn. I Karlstad klingar

psalmer ut över staden två gånger om dagen

och i Göteborg ljuder i år Göteborgs jubileumslåt

”Vi vill leva, vi vill dö i Göteborg”

av Katarina Hemlin, skriven till stadens 400

årsjubileum. Den senare spelas givetvis kl

16:21 varje dag under jubileumsåret!

Text & foto: Torgny Lindén

Korsväg 1 | 2021 77

---

Den florentinska liljan – en

spännande och bildande bok

Mystiken och språkfilosofin i 1400-talets Italien fascinerar

Per Starke. Nu kommer den tidigare medarbetaren i Korsväg

och stiftsdirektorn i Göteborgs stift med sin debutroman,

Den florentinska liljan.

Itio år har Per Starke arbetat med sin debutbok

Den florentinska liljan, som beskriver

1400-talets Europa. En första bok i en serie

som ska räcka ända fram till våra dagar. Ett

imponerande uppdrag!

– Jag har velat göra en bildningsroman, som

ska vara lite lättare att läsa än historieböckerna,

berättar han.

Hela sitt liv har Per varit fascinerad av historia.

När han läste religionsfilosofi i Uppsala

fick han upp ögonen för just 1400-talet och

den inspirerande miljö som fanns speciellt i

Florens. Med händelser som kom att påverka

hela Europas utveckling av bankväsen, utbildning,

konst, kultur, ingenjörskonst, arkitektur,

filosofi och religion.

Det är ett myller av människor i boken, uppemot

hundra historiska personer. Alla personer

är sanna (utom två) och de befinner sig på

platser och vid tidpunkterna som stämmer.

Däremot har författaren hittat på dialogerna.

– Men deras tankegångar har jag inte hittat

på, de har uttalat sig genom böcker och brev.

Boken startar med att ett litet flickebarn

föds på studentområdet i Padua norr om

Florens 1420. Tre studentkamrater blir involverade,

Nicolaus Cusanus, blivande jurist,

teolog, filosof, matematiker, diplomat, kardinal

och påvevikarie, Paolo Toscanelli, blivande

astronom och kartritare och Julianus Cesarini

som senare skulle rädda påven att ersättas av

ett kyrkomöte.

Nu börjar en vindlande resa genom Florens,

Milano, Rom. Men också utblickar till

bland annat Konstantinopel (dagens Istanbul)

och Dolomiterna. Huvudpersonerna är tre

kvinnor, Mariola, hennes dotter Lucrezia och

hennes dotterdotter Caterina Sforza.

Cusanus och Caterina är några av de personer

som Per Starke gärna velat berätta om. Omtalade

och kända i sina egna länder (Tyskland

och Italien), men relativt okända i Sverige.

– Mitt intresse väcktes när jag läste min

allra första lilla kurs i religionsfilosofi, minns

Per. Det visade sig att min professor, Hans

Hof, hade känt min mamma, så han tog sig an

mig lite extra och visade mig mystiken och

språkfilosofin i 1400-talets Italien. Cusanus

fascinerade mig redan då mycket.

Förutom Cusanus med hans radikala syn på

påvens makt och kyrkans världsbild och Caterina

Sforza som kämpar framgångsrikt mot

männens allmakt, bl.a. påven av ätten Borgia

finns många personer som kittlar vår nyfikenhet.

Michelangelo (skulpturen Pietà i Peterskyrkan),

Boticelli (freskerna på Sixtinska

kapellets väggar), Donatello (Davidstatyn, den

första nakna statyn sedan antiken), finansimperiet

Medici, Leonardo da Vinci, Johannes

Gutenberg (tryckarkonstens fader), den heliga

Birgitta m fl.

”Vilken fantastisk bred kunskap om

1400-talet. Italien, Florens, konsten och

konstnärerna och inte minst den radikala

78 Korsväg 1 | 2021

---

Under flera år var Per Starke ansvarig utgivare för och skribent i Korsväg. Nu har han gett ut sin debutroman.

teologin, då och idag. För blinkningarna mot

dagens situation är väl inte bara något som

jag vill läsa in utan är också något medvetet?”

skriver ärkebiskopen emeritus KG Hammar

om boken.

– Han kanske menar mina beskrivningar av

kvinnors starka ställning, språkets möjligheter

att tala om Gud och den medvetna religionsdialogen,

tror Per Starke.

”En spännande och bildande bok som håller

ihop filosofi och passion. Gång på gång utmanas

det beräknande förnuftet av insikt

och vishet. Dessutom givande att läsa 1400-

talets historia ur kvinnors perspektiv” skriver

ärkebiskop Antje Jackelen.

Dessa två är inte de enda som ger Per Starke

beröm för hans insats. Bibliotekstjänst, t ex

gav Per Starke högsta betyg, ”briljant”, för

boken, något som är högst ovanligt för en

debutant.

Så visst är det en bedrift han gjort. Förutom

att ha studerat teologi i sju år, haft chefsuppdrag

i olika branscher, varit stiftsdirektor i

Göteborgs stift, ansvarig utgivare och skribent

för Korsväg arbetar han nu som chef inom

Svenska kyrkan med ansvar för digitalisering

och samverkan. Och har dessutom hunnit med

att skriva denna bildningsroman.

– Jag har ju hållit på i tio år, förklarar Per

Starke! Varje lördag- och söndagsmorgon

klockan sju till nio har jag arbetat med den!

– Nu ska boken översättas till turkiska och

sen förhoppningsvis andra språk. Turkiska är

naturligt tack vare religionsdialogen i boken

och Konstantinopels fall. Trots att muslimskräcken

var enorm på 1400-talet skriver ändå

Cusanus sin roman Om trosfred. Det var stort!

Nu när Per Starke är klar med sin första bok

ska han skriva en bok om varje århundrade

fram till idag. Men inemellan ska det också

bli en bok om ledarskap, exemplifierad genom

Dag Hammarskjöld. I fortsättningen lär det

inte bli tio år för varje bok, grunden är redan

lagd.

”Gud är en oändlig cirkel vars centrum är

överallt och vars omkrets är ingenstans.”

Nicolaus Cusanus

Text: Agneta Riddar

Foto: Mikael Ringlander

Den florentinska liljan

Per Starke

Storge

Korsväg 1 | 2021 79

---

Bibelstudium | +Sören Dalevi

Matteusevangeliet på sju dagar

De fyra evangelierna är vår kulturs

viktigaste böcker. De är viktiga

inte bara för att förstå vår kristna tro;

evangeliernas betydelse för den europeiska

kulturen, de europeiska språken

och den europeiska historien är så stor

att den är omöjlig att överskatta. Det är

genom evangelierna vi får berättelserna

om och budskapet från Jesus.

Trots att denne man aldrig reste

längre än 30 mil från sitt hem, trots att

han aldrig skrev någon bok och trots

att han växte upp som en obetydlig

snickare i en perifer och avlägsen del

av det romerska imperiet, kom han att

för alltid förändra världen. Vid sin död

runt år 30 hade han inte ens 20 trogna

efterföljare, 350 år senare var de 30

miljoner. Hur var det möjligt?

En sak är klar: utan de böcker som

vi idag kallar evangelier hade det inte

lyckats. Du är med andra ord på väg att

läsa en bok som påverkat vårt samhälle

på ett mycket omvälvande sätt.

Det är dock ett faktum att fornkyrkan

valde att ge oss fyra evangelier och

inte ett. Hade vi fått ett enda evangelium

hade det på många sätt varit

enklare. Vi hade till exempel sluppit

motsägelser och olika uppgifter. Vad

var till exempel de sista orden Jesus sa

på korset? Var det, såsom Markus berättar,

Eloi, eloi, lema sabachtani, ”Min

Gud, min Gud, varför har du övergivit

mig?” (Mark 15:34), eller var det som

Matteus säger, Eli, Eli, lema sabachtani,

”Min Gud, min Gud, varför har du

övergivit mig” (Matt 27:46). Skillnaden

är en bokstav: Eloi hos Markus, Eli

hos Matteus. Anledningen till Matteus

rättelse är versen direkt efter, där några

tror att Jesus ropar på profeten Elia,

och då är formen Eli mer trolig.

Men Lukas ger oss helt andra slutord

från Jesus, ”Fader, i dina händer lämnar

jag min ande” (Luk 23:46), medan

Johannes ger oss: ”Det är fullbordat”

(Joh 19:30). I Jesusfilmer brukar man

i normalfallet lösa detta genom att

låta Jesus säga allt detta i följd. Men

poängen är: det ligger en styrka i att vi

fick just fyra evangelier, och inte ett.

Evangeliernas mångfald är ett budskap

i sig, som vi ibland tenderar att bortse

ifrån eftersom vissa av oss tycker att

avvikelser och skillnader är till för att

släta över.

Kristendomens tidiga kritiker var

inte sena att påpeka motsägelserna.

Förutom den romerska statens

förföljelser hade de kristna även det

intellektuella etablissemanget emot

sig. Riksfilosofen Celsus kallade kort

och gott kristendomen för ”en religion

för dumma”. Men kristendomen blev

framgångsrik trots detta motstånd. Det

80 Korsväg 1 | 2021

---

kristna budskapet vände sig till alla,

och var så enkelt så att vem som helst

kunde ta det till sig. Men inte nog med

detta. Samtidigt var några av samtidens

skarpaste hjärnor kristna, och förmådde

formulera en kristen teologi som

gick på djupet, och som kunde förklara

och försvara kristendomen på ett intellektuellt

hederligt sätt. Det fanns sålunda

en innehållslig bredd och spets i

kristendomen, som gjorde den extremt

enkel och ändå intellektuellt genomreflekterad

på en och samma gång. Det

fanns så att säga en trons jordmån att

växa i. Min förhoppning är att du efter

att ha läst Matteusevangeliet ska få en

känsla för denna trons jordmån.

Litterär struktur

Matteusevangeliet har en antik berättelsestruktur.

En sådan utmärks av

en tydlig början, mitt och slut som i

sig vill kommunicera ett budskap till

läsaren. I början på evangeliet betonas

Jesus judiskhet: son av David, son av

Abraham (1:1). Men i slutet av evangeliet

är det det universella som betonas:

gå därför ut och gör alla folk till lärjungar

(28:16). Och om man går till det

som verkar vara mitten av evangeliet,

kapitel 15: 21-28, så kommer man till

berättelsen om den kananeiska kvinnan.

Hon är icke-jude, så Jesus vägrar

hela hennes dotter, men kvinnan argumenterar

med Jesus, och får Jesus att

ändra sig: han helar hennes dotter. Det

hela liknar ett judiskt bibelstudium för

två personer (som inom judendomen

kallas för ”Chevruta”) och där Jesus och

den kananeiska kvinnan gemensamt

kommer fram till en ny tolkning av de

gamla texterna. Alltså: i början är Jesus

jude och bara till för judar, i mitten så

vänder det, och i slutet: gör alla folk till

lärjungar. En tillfällighet?

Matteus har även på andra områden

en tydlig struktur som binder ihop

början med slutet av sitt evangelium.

Till exempel citeras i början av Matteus

(1:23) profeten Jesaja, där det står att

hans namn ska vara ”Emmanuel, det

betyder Gud med oss”. Det blir lite

förvirrande för läsaren, eftersom barnet

direkt efteråt får namnet Jesus. Vi

får vänta ändå till slutet av evangeliet

innan vi förstår innebörden av ängelns

ord, där Jesu sista ord ju just är: ”Och

jag är med er till tidens slut”. Detta

kallas på fint, retoriskt språk för en inclusio,

där författaren binder samman

början och slutet av sin berättelse. Med

andra ord: det första som sägs om Jesus

i evangeliet är att han ska vara Emmanuel,

som betyder ”Gud med oss” (1:23),

det sista som Jesus säger i evangeliet är

att han skall vara med oss (28:20, d v s

Illustration: Marcus-Gunnar Pettersson från Barnen bästa bibel

Korsväg 1 | 2021 81

---

Emmanuel). Den noggranne läsaren

kan dessutom notera att detta med Jesu

närvaro bland de sina – Gud med oss

– är en frekvent återkommande tanke

i Matteusevangeliet (se till exempel

17:17, 18:20 och 26:29). Detta är, menar

jag, så tydligt att det inte kan vara

någon tillfällighet.

Men hur läsa Matteus?

Matteusevangeliet har historiskt sett

varit ett av Bibelns mest lästa evangelier.

Här finns den välkända Bergspredikan

med, här finns den gyllene regeln

(”Allt vad ni vill att människorna skall

göra för er, det skall ni också göra för

dem”), här finns Vår Fader, här finns

de välkända sändningsorden i kapitel

28 (som man under 1800-talet kom

att kalla ”missionsbefallningen”), här

finns de välkända hänsyftningarna till

Gamla testamentet.

Inom judendomen läser man de fem

Moseböckerna under ett år. Man börjar

med Första Moseboken någon gång

under tidig höst (startdatum är olika

från år till år, eftersom judarna följer

månåret), och ett år senare är de klara.

För att detta ska bli möjligt läser man

någonstans mellan fem till sex kapitel

per vecka. Och varje sådan veckoläsning,

bestående av fem till sex kapitel

bibeltext, kallas för parasha.

Det är den strukturen jag tar med

mig när jag nu vill utmana dig – eller

er, om ni läser detta i en bibelstudiegrupp

– att läsa Matteusevangeliet

under sju träffar. Sju är som bekant ett

heligt tal inom såväl judendom som

kristendom, det är det fulländade talet.

Det är dessutom ett tal som är viktigt

för evangelisten Matteus själv, faktum

är att evangeliet redan i kapitel 1 börjar

med en betoning av sjutalet. Matteusevangeliet

lämpar sig dessutom, lämpligt

nog, att dela in i sju delar.

De allra flesta människor under

antiken kunde inte läsa eller skriva.

Det gjorde att man i normalfallet hörde

evangeliet läsas. I gudstjänsten, men

också vid andra möten som de kristna

hade. Matteusevangeliet tar cirka fyra

timmar att läsa högt. I normalfallet läste

man med andra ord inte hela evangeliet

på en gång, utan man tog nog

med sig det judiska sättet, parasha, att

dela upp texten. När du nu därför läser

Matteusevangeliet uppdelad i sju delar

blir du således del av en tradition som

går flera årtusenden tillbaka i tiden.

Sören Dalevi

Biskop i Karlstads stift

Så läser du Matteusevangeliet på sju dagar:

Dag 1: Kapitel 1-4, Messias är här

Dag 2: Kapitel 5-9, Messias i ord och handling

Dag 3: Kapitel 9-11, Att vara lärjunge

Dag 4: Kapitel 12-16, Motståndet mot Jesus

Dag 5: Kapitel 16:21-20, Gud tänker annorlunda

Dag 6: Kapitel 21-25, Kungen är här

Dag 7: Kapitel 26-28, Han är inte död, Han lever

På Svenska kyrkans webb finns min läsguide till

hela Matteusevangeliet, med kommentarer och

samtalsfrågor. Du hittar den här:

www.svenskakyrkan.se/karlstadsstift/

bibelguide---matteusevangeliet

82 Korsväg 1 | 2021

---

aktuella böcker

Fyndiga

illustrationer

Som 8-åring läste jag Anne de Vries Barnens Bibel första

gången. Min lillebror fick den när han döptes. Detta var

på 60-talet. Då fanns det ju inte så mycket media för

barn som nuförtiden. Men jag minns att den läsningen

satte outplånliga spår i mitt barnasinne. Bibeln är ju inte

en barnvänlig bok i originalskick men de Vries lyckades

med att återberätta på ett fantastiskt sätt tycker jag

och framför allt så undvek han inte de svåra delarna av

historien.

Karlstads biskop Sören Dalevi har tillsammans med

illustratören Marcus-Gunnar Pettersson gjort en ny

Barnbibel. Sören som doktorerat på barnbiblar har på

ett fint sätt knutit ihop gamla och nya testamentet

genom att börja med Jesus födelse och låta Maria och

Josef återberätta Gamla testamentet för Jesus under

flykten till Egypten. Det gör boken till en helhet. Sören

undviker inte de svåra berättelserna om brodermord,

syskonrivalitet, krig och förföljelse. Men jag saknar

berättelsen om Abraham och Isac.

Marcus-Gunnars bilder är vid första anblick ovanliga

och lite röriga, men när man tittar närmare så är de

inkluderande och innehållsrika. Framför allt tycker jag

om att bilderna blandar gammalt och nytt. Det dyker

grävskopor när Babels torn byggs och moderna soldater

bredvid de gamla romerska soldaterna. Detta är ju i god

tradition tillsammans med våra gamla kyrk- och dalmålningar.

Illustrationen av vandringen genom döda havet

är fyndig.

Jag ser fram emot att

Barnens bästa bibel

läsa Barnens bästa bibel

Sören Dalevi

tillsammans med våra

barnbarn.

Votum förlag

Att låta sig

beröras

Det finns böcker man börjar läsa och som under läsandet

växer till något större än en litterär upplevelse, som bjuder

in till nya rum och insikter man knappt visste att man

längtade efter. Beröringen är en sådan bok. Och jag tycker

oerhört mycket om den och kan bara uppmana: läs!

Dansk-norska författaren Ellen Merete Wilkens

Finnseth gör som många före henne, exempelvis Peter

Halldorf – söker sig till kyrkans tidigaste fäder och mödrar

för att få vägledning. Hon börjar på 300-talet då

frågan om Jesu natur, sann Gud och/eller sann människa,

var som intensivast, då den teologiska diskussionen

ledde fram till Nicenska trosbekännelsen.

Samtalen från denna tid lyfter hon in i sitt eget liv, sin

egen kamp mellan tvivel och tro. Hon gör det öppet och

ärligt. Det är inte fråga om teologiska tankemodeller,

utan en brottning på liv och död, och hennes slutsats

är att vi inte behöver vara rädda om vi hamnar i ett

”töcken”, att ”erfarenheten av mörker och vilsenhet

inte behöver vara tecken på att vi har gått vilse och är

övergivna av Gud”. För ”paradoxen är att detta mörker

bara visar sig för den som har hjärtats kompass inriktad

mot Gud”.

Den som vandrar i sin längtan kommer förr eller senare

till ett öknens tomrum, där vi bara kan vänta på att

den Andre söker upp oss.

Beröringen

Ellen Merete Wilkens

Finnseth

Artos

Och, som hon skriver,

till syvende och sist

handlar inte trons vandring

om tankens insikt

utan om att låta sig beröras,

bortom våra krav på

kontroll och rationalitet.

Gunilla Lindén

Lasse Bengtsson

Korsväg 1 | 2021 83

---

aktuella böcker

En vandring

genom fastan

Maria Küchen tar oss med på en vandring genom fastan

med utgångspunkt i fastans söndagar och buden.

Hon skriver på ett personligt sätt och bjuder in oss att

reflektera över vår relation till Jesus och till våra medmänniskor.

Hon väjer inte för sina tillkortakommanden

och uppmuntrar oss på så sätt att fundera på våra egna.

Maria lyfter fram Petrus som ett exempel på svek

och trofasthet. ”I Jesu händer lägger jag nu allt jag vet

om mig själv som gör mig till Petrus, till en trolös vän och

klippa”. Petrus fick behålla förtroendet och ansvaret att

vara en grund att tro på. Så ser förlåtelsen ut. Skatten

läggs i ett bräckligt lerkärl. Större trofasthet kan Gud

knappast visa en människa.

Maria lyfter fram vår otillräcklighet och visar på Guds

oändliga nåd genom Jesus död på korset. Det Jesus gör

kan liknas vid en kvinnas förlossning. Genom kärleken

och lidandet föds ett nytt liv fram. Det erbjuds oss alla

som är beredda att bekänna våra synder.

När jag bröt mot buden är ett bra hjälpmedel att

reflektera över vad i våra liv som behöver genomlysning.

Vardagens små bekymmer kanske kan blekna när

vi sätter in dem i ett större sammanhang. Vi som kristna

har ju ett hopp som många människor idag saknar.

Påsken och våren är en ypperlig tid att förnya vårt

hopp.

Dikter om tron

Utan att i detta sammanhang hänvisa till specifika

undersökningar med precisa siffror, brukar vi lite översiktligt

beskriva oss själva ungefär så här:

I Sverige lär ungefär 80 % av oss ta avstånd från

organiserad religion.

Men ca 60 % av oss är medlemmar i Svenska kyrkan.

Enbart ca 20 % procent säger sig tro på en gud.

Men, långt fler säger sig ”tro på något …”

I sin diktbok Om något finns – i helhet och mångfald,

närmar sig prästen och författaren Sven Hillert den

längtan, det hopp och den tro som kan tänkas rymmas i

detta vårt till synes motstridiga förhållande till tron.

Men, han studerar och forskar inte på frågorna.

Han söker gemenskap kring dem, uppmuntrar till

samtal.

Med enkla ord, i korta dikter beskriver han sin tro.

Vad är det för något jag tror på? Och hur ska något

vara för att jag ska kunna tro på det?

Vad kan det betyda om något faktiskt finns? I sjukdomens

tid … Något som ger värdighet.

Vad betyder det att finna något att lita till och hoppas

på i svåra tider som dessa.

Helena Jonsson

När jag bröt mot

buden

Maria Küchen

Argument

Gunilla Lindén

Om något finns - i

helhet och mångfald

Sven Hillert

Proprius förlag

84 Korsväg 1 | 2021

---

aktuella böcker

Trösteänglar

Då och då får du en bok i dina händer som du vet kommer

att följa dig genom livet framöver, en bok som på

många sätt förstår dig bättre än vad de människor som

omger dig gör. Vem såg mig då är för mig en sådan bok.

Till det yttre är det en liten och vacker bok, skapad

av Susanne Dahl och Kent Wisti. Susanne har skrivit de

dikter som fyller boken, och Kent står för en kort inledningstext

om trösteänglar, samt att han har målat, ritat

eller skissat de många bilder som finns vackert återgivna

på helsidor. Helheten är i detta fall större än summan av

delarna, och ger en upplevelse som går bortom orden,

som går på djupet. Som berör.

Detta är en bok för de som drabbats av sorg och

smärta i livet, de som drabbats av förluster de inte

förstod hur de skulle kunna leva sig igenom. Det är en

bok som lyckas sätta ord på det som för de flesta av oss

förblev ordlöst. Och som ger tröst, för som det står:

”tröst är erfarenheten av att inte vara ensam”.

Jag vet inget om Susanne Dahl eller vilka de förluster

är i vilka hennes dikter bottnar. De behövs inte heller.

”Den sorg jag bär är också sorgen i dig” skriver hon, och

det är alldeles sant. Dikterna bjuder på såväl igenkänning

som inkänning, och det med ett språk som är både

enkelt och precist.

Den gud som ryms i dessa sidor är likt många av

bilderna vag i detaljerna,

men har en närvaro som

Vem såg mig då

Susanne Dahl och

Kent Wisti

Argument förlag

blir kvar när allt omkring

en rasar. Det är den gud

till vilken du med en av

dikterna kan säga: ”Om

denna bägare inte kan gå

förbi mig, drick den med

mig.” Och han gör det.

Låt oss samtala

Vår kyrka är en sjungande kyrka. Varje vecka samlas

närmare 90 000 människor i alla åldrar för att sjunga

tillsammans i församlingarnas 4 500 körer. Körsångarna

utgör därmed den största frivilliggruppen i Svenska

kyrkan. Så står att läsa i boken Vi älskar att sjunga där

Sveriges kyrkosångsförbund presenterar resultatet av

sin omfattande körinventering.

Boken bygger på enkätsvar från hela 93 % av Svenska

kyrkans körer. Data har samlats in om körsångarnas

ålder, hur ofta körerna sjunger, vilken repertoar som

används, körernas ekonomi, mm. Vi får veta att antalet

körer i Svenska kyrkan har minskat med 19 % på tio år.

Antalet barnkörsångare har minskat med 22 %. Störst

är minskningen bland ungdomskörsångarna, 45 %. Vad

gör detta med kyrkan på sikt? Pojkar och män utgör

endast 22 % av alla körsångare i Svenska kyrkan, varför

är det så?

Pandemin är en påfrestande tid för församlingarnas

körer som inte får sjunga tillsammans på grund

av restriktionerna. Kanske finns nu istället tiden för

viktiga samtal om körverksamheten och hur denna kan

utvecklas? Hur mycket måste man tro för att vara med

i en kyrkokör? Vad längtar vi efter att få sjunga när det

äntligen bli dags igen? Vi älskar att sjunga kan föda goda

samtal i och om kyrkans körer. Varje kapitel avslutas

med reflektioner och frågor för vidare samtal. Låt oss

samtala! Ordna en digital

Vi älskar att sjunga!

Ragnar Håkansson

och Marita Sköldberg

Wessmans Musikförlag

träff i kören där ert

gemensamma samtal kan

bygga goda förutsättningar

för körframtiden

efter pandemin. Vi ber

och hoppas att den snart

är här!

Frank Lorentzon

Ulrika Melin Lasson,

stiftsmusiker

Korsväg 1 | 2021 85

---

Vänligen | +Sören Dalevi

Att vara kristen idag

Vad är det att vara kristen? Helt klart

har betydelsen av ordet förskjutits.

År 1957, i Almqvist & Wiksells bok för

småskolans kristendomsundervisning,

presenteras kristendomen genom följande

tolv teman:

1) naturen omkring oss, 2) trygghet,

3) aftonbön, 4) hjälpsamhet, 5) att dela

med sig, 6) att vara aktsam om det som

lever, 7) kamratskap, 8) vördnad för

gamla, 9) tacksamhet, 10) att tänka på

andra, 11) söndag och 12) gudstjänst.

Att vara kristen används med andra

ord i betydelsen av att vara en hederlig,

juste och rättskaffens människa.

Så beskrivs inte kristendomen idag.

Forskare som Carina Holmqvist-Lied

och Karin Kittelmann Flensner

har tvärtom visat att detta att vara

kristen eller religiös idag ofta står för

inskränkthet i skolans religionskunskapsundervisning.

Häxbränningar,

inkvisition, abortmotstånd, vetenskapsfientlighet

och korståg ställs ofta i

centrum. Att vara kristen eller religiös

i klassrummet är synonymt med att

vara konstig. Enbart punkten 3 och

punkten 12 från läroboken från 1957

skulle idag kvala in i beskrivningen av

kristendomen.

Vad är det som har hänt? Har kristendomen

förändrats sedan 1957, eller

är det skolans – samhällets – förståelse

av kristendomen som förändrats? Du

anar mitt svar.

Konsekvensen har blivit en situation

där väldigt få vill kategorisera sig själva

som kristna. Samtidigt som de flesta

etniska svenskar är starkt influerade av

kristet tankegods, firar kristna högtider,

döper sina barn till kristna namn

och vill begravas i Svenska kyrkan.

Och: är medlemmar i Svenska kyrkan.

Hur ska man förstå detta? Forskaren

David Thurfjell har försökt. I boken

Granskogsfolk (Norstedts, 2020), som

bygger på intervjuer med ”vanliga”

sekulära svenskar, försöker Thurfjell

förstå det han kallar ”sekulariserade

svenskars existentiella djuperfarenheter”.

En representant för denna grupp är

Peter, som Thurfjell intervjuar. Det visar

sig att Peter har erfarenheter av att

det finns någonting ”vid sidan om”, och

att Peter för en dialog med ”någonting”.

Ofta sker det när Peter är i skogen.

Men Peter har mycket svårt att sätta

ord på vad det är han talar med. Det är

en religiositet som utmärks genom sin

ordlöshet.

86 Korsväg 1 | 2021

---

Biskop Sören i samtal med religionshistoriker och professor David Thurfjell om det outsagda.

Thurfjell konstaterar: ”Jag vill lyfta

fram denna ordlöshet för precis som

alla tystnader kan den missförstås. Den

kan tolkas som ointresse, eller likgiltighet.”

Men så är det inte, enligt Thurfjell.

Tvärtom ger intervjuerna vid handen

att ”upplevelserna faktiskt är djupt

meningsfulla och viktiga” för intervjupersonerna.

Och Thurfjell konstaterar:

”Det är en gammal sanning att det som

berör människor som allra mest ofta

förblir outsagt”.

Och det är ofta i skogen som svenskarna

går i dialog med detta ”någonting”,

visar det sig i Thurfjells intervjuforskning.

Uppenbarligen är det många

som känner igen sig i detta, för när

Granskogsfolk kom ut vid den här tiden

förra året så sålde fem upplagor slut

på sex månader. Det är helt enkelt

så att det är många som är en del av

granskogsfolket.

Jag är själv en av dem.

+Sören

För ett samtal mellan biskopen och David

Thurfjell om Granskogsfolk, se Karlstads stifts

hemsida: svenskakyrkan.se/karlstadsstift

Korsväg 1 | 2021 87

---

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första

hand din församling så att du har rätt adressupgifter

registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla

till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv

eftersändning återsänds tidskriften med nya

adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs

stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Jonas Ransgård

Uppdraget finns här och nu

Kristna symboler är vinterns hetaste accessoarer.

Så skriver Göteborgs-Posten i

helgmagasinet Två Dagar. Artikeln handlar om

mode men ger anledning till reflektion också

över platsen för kristen tro i det offentliga

rummet. Ses tron som en accessoar, ett tillbehör

man adderar till en i övrigt färdig klädsel

för att ge ett visst intryck? De skulle i så fall

förklara tankefiguren att göra strikt åtskillnad

mellan kristet och värdsligt, mellan tro och

”vanligt” liv.

När vi istället ser tron som grunden för

vad vi gör och hur vi ser på livet blir det

tydligt att förväntan på att vara kyrka i ett

sammanhang och socialkontor i ett annat är

orimlig. Kyrkan är kyrka i allt hon gör. Hon är

i världen men inte av världen.

Göteborgs stift har en ny strategi. Den

antogs av stiftsfullmäktige i november. Den

föregicks av ett gediget grundarbete där

stiftsstyrelsens arbetsgrupp tog in inspel

från församlingar och pastorat i stiftet, från

Kyrkokansliets framtidsprognoser, från

kontraktsprostarna och från stiftskansliets

personal. Omvärldsförutsättningarna ger oss

både svårigheter och möjligheter. På ett plan

ser det svårt ut: antalet medlemmar beräknas

minska med 20 % fram till 2030. På ett annat

plan ser vi möjligheter i att människor söker

meningsfullhet i vad de ägnar sitt liv och

arbete åt. Existentiella frågor gör sig gällande i

många olika åldrar och sociala sammanhang.

Stiftsorganisationen prioriterar att

främja och stödja tro för nästa generation,

verksamhetsomställning och en kyrka mitt

i samhället. Vi vill bidra till att det kristna

budskapet och Bibelns berättelser är kända

också av dem som nu växer upp. Biskop

Susanne tog på kyrkomötet emot budkavlen

om lärande och undervisning och vi tar

under året fram ett program för detta. Många

församlingar och pastorat kommer liksom

stiften och kyrkans nationella nivå att få

förändrade förutsättningar och ett behov

att ställa om verksamheten efter dessa. Här

vill stiftsorganisationen bidra med hopp,

kompetens och erfarenhetsutbyte. Ett viktigt

arbete är att finnas med på arenor och

mötesplatser där vi kan bidra med kyrkans

perspektiv i aktuella samhällsfrågor. I detta

nummer av Korsväg kan vi läsa om det

mångåriga arbetet med Se Människan på

Bokmässan. Vi medverkar också i Filmoch

vetenskapsfestivalerna och kommer

under 2021 att för första gången delta i

Kvalitetsmässan. Här ingår biskop Susanne nu

i juryn för Götapriset.

Vi lever i märkliga tider med de

begränsningar och skador coronapandemin

medför. Det förändrar våra förutsättningar

men i grunden inte vårt uppdrag. Uppdraget

väntar inte på att pandemin går över utan

finns här och nu. Låt oss ta oss an det med

kompetens, lyhördhet och hopp!

Jonas Ransgård, stiftsdirektor