Pingstkyrkan 100 år

sodertaljepingst

Vi

fyller

hundra

år!

SÖDERTÄLJE PINGSTFÖRSAMLING 1921 TILL 2021


Välkommen till Södertälje Pingstförsamling!

Hit är du alltid välkommen precis som du är.

Foto: Bengt Jägerskog.

100

Hundra år!

Jubileumsskrift

till Södertälje

Pingstförsamlings

100-årsjubileum

2021.

Föreståndare Andreas Ardenfors om tiden

som varit och tiden som kommer i församlingen.

”Tillsammans ger vi Gud äran för allt.”

Redaktion:

Sten-Gunnar Hedin,

Torbjörn Stolpe,

Siv Lyreborg,

Bengt Jägerskog,

(foto om inget annat anges,

även omslagsbilder),

Linnéa Malmborg

(formgivning).

INNEHÅLL

Historik...................... 4

Musik....................... 10

Gudstjänst................. 18

Barn......................... 20

Diakoni.................... 30

Ungdom.................... 38

Mission.................... 48

Second Hand............ 56

Fastighet.................. 60

Pastorer.................... 64

LP-Ria i Järna.......... 70

...och många intervjuer,

tillbakablickar, krönikor

och framtidstankar.

TÄNK ATT få vara

med i en församling

som fyller 100

år! Det finns så

mycket som man skulle

kunna lyfta fram i en text

som denna men jag tänker

främst på två bibelord. Det

första hämtar jag från

Joh 4:38, där samtalet

utspelar sig med lärjungarna efter att Jesus har pratat

med den samariska kvinnan:

”Jag har sänt er att skörda där ni inte har arbetat.

Andra har arbetat, och ni har gått in i

deras arbete.”

NÄR JAG BÖRJADE SOM pastor här i Södertälje

för ett år sedan så kom jag till en församling som var

i full gång, hade en bra ekonomi och många som ville

vara med och bygga församling. Det fanns en bra lokal,

ett socialt arbete, ett internationellt arbete som har

gjort stor skillnad och mycket mer. Inget av detta har

jag varit med och byggt upp, utan jag kunde med tacksamhet

till tidigare pastorer, ledare och medlemmar

bygga vidare på den grunden. Deras arbete har skapat

förutsättning för oss idag som jag känner stor tacksamhet

för. Det andra bibelordet är Luk 8:3 där det står om

några av kvinnorna som fanns runtomkring Jesus och

hjälpte till. Några nämns vid namn och så kommer en

tänkvärd formulering:

”…och många andra som tjänade dem med vad de

ägde.”

I en skrift som denna så nämns en del

personer vid namn. Det är naturligt.

Väldigt viktigt att säga är att tillsammans

med dessa så finns det så många som

aldrig nämns vid namn, som syns på

estraden eller hörs på andra sätt.

Men Gud har sett det som de har gjort.

Det viktiga är att vi är med och bygger vår

församling tillsammans. Tillsammans ger

vi Gud äran för allt.

JAG KÄNNER STOR tacksamhet för

de hundra åren som gått och har en stor

förväntan på vad Gud vill göra under

nästa hundra år.

När Jesus pratar med lärjungarna i

Joh 4 så hjälper han dem att lyfta blicken

och se skörden som väntar:

”Lyft blicken och se hur fälten har vitnat

till skörd.”

Det bästa sättet som vi kan förvalta vårt

arv från tidigare generationer är att lyfta

blicken och fortsätta bygga en församling

som har blicken fäst på skörden som har

blivit redo att skördas.

Den bästa tiden i vår församlings

historia är framför, inte bakåt.

Gud välsigne oss alla.

Andreas Ardenfors

föreståndare

2


Insamling av pengar till missionen i Övre Volta.

Foto: Bengt Jägerskog.

ÅRET VAR

1975

då det första troslöftesoffret

samlades in till

missionen.

En högtidsstund!

Troslöftesoffer

Denna typ av insamlingar var inte ovanliga i församlingar under

70-talet. Idén var att förutom sitt vanliga givande till församlingens

verksamhet lovade man en gång om året att ge en bestämd månatlig/årlig summa till ett

speciellt missionsprojekt. Det var nästan uteslutande projekt i den icke-evangeliserade delen

någonstans i världen. När dessa löften avgavs, ett bestämt tillfälle på året, räknades summan av

avgivna löften in i missionsbudgeten och utifrån den satsade församlingen ”i tro och tillit till att

löftena skulle infrias” på det i förväg utsedda missionsprojektet. /Sten-Gunnar Hedin

FRÅN REDAKTIONEN

Ett helt sekel

av människor

100 ÅR. Så många människor som

kommit och gått i vår församling, i alla

åldrar med alla tänkbara bakgrunder! En

del med stort engagemang, andra som

tysta har suttit i bänken. I församlingen

får alla plats! Att göra en sammanfattning

av ett sekel är omöjligt. Med denna

skrift har vi bara skrapat på ytan av den

otroliga historia som finns i vår församling.

Ju mer vi har pratat med folk och rotat i

arkivet, desto mer inser vi vad vi kommer

att missa: spännande livsöden, otroliga

bedrifter och makalösa minnen. Men

vi hoppas att dessa 76 sidor ska ge en

liten inblick i de senaste hundra åren. De

ansikten som pryder omslaget får symbolisera

de hundratals unga och gamla som

passerat vår kyrka under hundra år.

Göran Andersson

och Georg

Marklund hälsar

välkomna!

KRÖNIKA

Pusselbitar för en

framgångsrik församling

DET FINNS MÅNGA sätt att beskriva vad som kännetecknar

en kristen kyrka/församling. Här är ett sätt.

Vi vet att de första kristna årtiondena var expansiva.

Snart hade evangelium om Jesus Kristus nått världsmetropolen

Rom. Evangeliet förkunnades av apostlarna

och den första församlingen trots att man ännu inte

hade Nya Testamentet skrivet.

Kyrkohistoriker betecknar den första församlingens

period med några kännetecken. Varje församling i

varje tid, där evangeliet haft framgång, har känts igen

på att den varit en:

h KOINONIA. Som oerhört starkt motiverades av trosoch

livsgemenskapens centrala ställning. Det grekiska

ordet kan översättas med gemenskap, men denna

gemenskap kommer som ett resultat av att man bär

varandras bördor.

h DIAKONIA. En tjänande gemenskap där alla har

ansvar för varandras inte bara andliga utan också

kroppsliga väl.

h LEITOURGIA. En gudstjänstgemenskap som lovsjunger

och ärar Herren och utövar bön och förbön.

Ordet liturgi kommer ur detta grekiska ord. Ordet

betyder folkets tjänst inför Gud.

h MARTYRIA. En gemenskap som vittnar om Jesus

Kristus i världen. Att evangelisera med vittnesbördet

kan ibland skapa kramp i själen hos Herrens lärjunge.

Det kan bero på att ”vittnandet” uppfattas som att

lärjungen skall vittna om sina egna upplevelser.

Nej, det handlar om att berätta om Jesus Kristus för

människorna.

Vår önskan är att dessa kännetecken skall prägla vår

församling under kommande år.

Sten-Gunnar Hedin

3


EN HUNDRAÅRIG RESA

Församlingen – en

fantastisk historia!

HISTORIK

Här får vi en hisnande, och nog för de

flesta av oss, ganska okänd överblick av de

sammanhang som lett fram till vår församling.

Här får vi ett unikt dokument av Sten-Gunnar!

TEXT: Sten-Gunnar Hedin FOTO: Adobe Stock

VILKEN FANTASTISK

HISTORIA!

Pingstkyrkan i Södertälje är en församling

inom ett av Sveriges allra yngsta

trossamfund. Den församlingsrörelse

som bildades i början av 1900-talet och

som Pingstkyrkan var en del av, bestod

av ett cirka 500 lokala, självständiga

församlingar – Pingströrelsen, ibland

kallad Pingstväckelsen.

BÖNERÖRELSEN SOM

BLEV KARISMATISK

Den moderna Pingströrelsen över

världen föddes inte i ett vakuum. Inom

olika kristna kyrkor och samfund fanns

i slutet av 1800-talet en bönerörelse som

visade sig bli upphovet till den karismatiska

rörelsen som hastigt spred sig över

hela världen i början av 1900-talet. Här

vill jag endast nämna två av dem.

BIBELSKOLAN I TOPEKA

Den ena, som allmänt betraktas som

ursprungskällan till Pingströrelsen, var

en bibelskola i Topeka, Kansas, USA. Där

undervisade metodistpastorn Charles

F Parham bland annat om den Helige

Ande utifrån Apostlagärningarna.

En stark längtan uppstod som ledde

fram till bön om att Gud skulle förnya

sin församling genom Helig Ande, så

som Apostlagärningarna berättade.

Det konkreta böneämnet var att det

nya århundradet skulle bli ett Andens

århundrade.

BREV TILL PÅVEN

Vid samma tid fick italienskan Elena

Guerra en uppenbarelse från Herren

som innebar att Gud visade henne att

Han ville göra 1900-talet till den Helige

Andes århundrade. Hon blev helt och

hållet upprymd av denna vision och

skrev tolv brev till påven Leo XIII om att

hela kyrkan måste be för att Anden ska

göra något stort under 1900-talet. Han

tog saken på största allvar. 1897 gav han

ut en skrift där han uppmanade hela

kyrkan att nio dagar före pingst varje år

ivrigt be för att Anden skulle uppfylla

kyrkan. Han skrev också ett rundbrev

som undervisade om den Helige Ande.

Han skrev bland annat att han ”närde

det säkra hoppet” att de i varje fall på

nyårsaftonen 1900 skulle ivrigt be om

att den Helige Ande skulle uppfylla

kyrkan nästa sekel. Under nyårsnattens

gudstjänst bads den medeltida bönen,

Pingstsekvensen med stor längtan hos

Påven och Elena. Några meningar

ur den bönen var: ”Tvätta rent det

fläckade, vät med dagg det torkade, läk

vår oros djupa sår. Väck till liv det domnade,

värm ur död det stelnade, samla

dem som vilse går. Kom, Guds egen

andedräkt, kom du rena, varma fläkt av

Guds rikes ljuvlighet.”

Våra tidigare

föreståndare

Birger Zettersten 1924–1929 Einar Halldorf 1929–1932 Helmer Frejdh 1932–1937

SEDAN 1921 har föreståndare

kommit och gått i olika långa

perioder. I pastorsgalleriet

i styrelserummet hänger

porträtten på rad. Några

saknar vi dock men håll till

godo med några obekanta

och välbekanta ansikten!

4


TOPEKA IGEN

Samma kväll, i bibelskolan i Topeka,

bad pastor Parham att den unga kvinnan

Agnes Ozman skulle bli fylld av

den Helige Ande. Det blev hon, och

även hennes kamrater, och de började

tala i tungor, profetera och motta andra

karismatiska nådegåvor som de läste om

i Apostlagärningarna (vilket var – som

av en slump – den Bibelbok de för tillfället

studerade).

Detta betraktas av kyrkohistorikerna

som Pingströrelsens födelse. På

Bibelskolan i Topeka hade man likt

Elena Guerra och påven bett i flera år

att Anden skulle utgjutas på samma

sätt som på Nya Testamentets tid, och

Agnes Ozman var den första på skolan

att få ta emot andedopet. Inom kort hade

FRÄLSNINGSARMÉNS

SJÖMANÖVER VID TÄLTET

Vad de stora offentliga möten som

Frälsningsarmén årligen (från 1890

till 1917) inbjöd till, den stora ”sjömanövern”

vid Tältet, betydde för

människorna i staden kan vi förstås

inte veta. Men nog tänker jag mig att

det inte bara väckte uppmärksamhet.

Det var en enorm manifestation som

under 27 år återkom till vår stad. Tänk

er att Södertälje med sina elva tusen

invånare tog emot femtontusen frälsningssoldater

och den 400 man starka

blåsorkestern som tillsammans med de

600 sångarna spelade och sjöng! Generalen

William Booth var regelbunden

predikant ända fram till sin död.

PRINS OSCAR OCH

SÖDERTÄLJE KONFERENSERNA

Det andra jag tänker mig varit viktigt

för den andliga förnyelsen, inte bara

för Södertälje, utan på sin tid för hela

Prins Oscar Carl August Bernadotte.

Södertäljekonferensen var namnet på ett

kristet flerdagarsmöte som varje år från 1898

anordnades i Södertälje. Initiativtagare var

prins Oscar Bernadotte som var konferensens

ledare till 1949. Konferensen samlade

talare och deltagare från Svenska kyrkan

och svensk frikyrklighet (Källa: Wikipedia).

hela bibelskolan tagit emot Anden,

inklusive Parham. Eleverna från denna

bibel skola spred sig över landet och en

av dem, William J. Seymour, kom till

Los Angeles. I den bönegrupp som han

samlade hos sig fanns några svenskar

och snart hade den andliga förnyelsen

fått fäste också i vårt land.

PÅ HEMMAPLAN

Även här i Södertälje hade Pingstförsamlingens

”födelse” sin förhistoria.

Även här nämner jag två, som

jag tänker mig, anledningar till den

andliga förnyelsen i vår stad.

landet, var de så

kallade Södertäljekonferenserna.

Det

var Prins Oscar Bernadotte

som vid ett besök 1897

på Keswickkonferensen, England,

sett vad den konferensen fått betyda

för kristenheten i engelsktalande

världen. Inspirerad av detta initierade

prinsen till Södertäljekonferensen

under samma tema som i Keswick, ”För

det andliga livets fördjupning ”. År 1898

hölls den första konferensen med detta

motto. Från dessa årliga konferenser

gavs också ut en mängd uppbyggelse-

Edvin Lundin 1937–1949

Sigvard Johansson 1949–1954 Wilhelm Bolander 1955–1961 Harry Peterson 1962–1974

5


litteratur. Under flera decennier kom

mötena och litteraturen få stor betydelse

för den andliga utvecklingen i vårt land.

...OCH SÅ ANNA BRANDT

När så en kvinna vid namn Anna Brandt,

på eget initiativ, redan under 1916,

anordnade offentliga möten i olika förhyrda

lokaler i staden, och inbjöd pastor

Lewi Pethrus och sångare och musiker

från Filadelfiaförsamlingen i Stockholm,

så var det till en stad som inte

var obekant med den typen av väckelsemöten.

En trädgårdselev i Viksberg,

Knut Andersson, fick låna missionshuset

där och inbjöd till Pingstmöten. Predikant

var oftast en äldstebroder från

Filadelfia Stockholm, Arvid Berglund.

Under flera år innan församlingsbildandet

så samlades personer från

olika församlingar till bönemöten. Det

gemensamma för dem var längtan efter

att få uppleva mer av den Helige Ande.

De första åren hyrde denna bönegrupp

ett rum av Elin Elander (på Mälargatan

16) som själv var en av bedjarna.

Människor kom till tro och anmälde sig

till dop, vilket skedde i Filadelfia, Stockholm.

Så småningom behövdes mera

struktur i gemenskapen...

DE FÖRSTA STEGEN

Den 1 februari 1920 hölls det första protokollförda

gruppmötet, så beskrivs det:

”Protokoll fört vid möte med medlemmar,

tillhörande Filadelfiaförsamlingen

i Stockholm samt flera vänner av olika

församlingar med intresse för den fria

verksamheten i Södertälje.” Initiativet

var helt klar lokalt men gruppen kom

snart att relatera som en utpost till Filadelfiaförsamlingen,

Stockholm. Det var

dit man rapporterade och det var därifrån

man hämtade råd och vägledning.

FÖR HÖGLJUDD BÖN

Gruppen inbjöd också till offentliga

möten, inte endast i Viksberg, utan och

genom att hyra Blåbandslokalen på

Dalbygatan. Vid större högtider ordnades

större möten i andra förhyrda lokaler.

Vissa perioder fick man problem med

hyresvärden, det hände att bönerna och

lovprisningen blev så högljudda att man

tidvis inte fick hyra.

Efter att bönegruppen i juni 1921 beslöt

att kontakta Lewi Pethrus om möjlighet

att bilda egen församling så gick allt

mycket fort. Redan månaden därefter

beslöts att hyra en lokal vid Storgatan/

Ekbomsgatan som också blev den

ny bildade församlingens första kyrka.

Invigningen av lokalen skulle ske samma

helg som församlingsbildandet, vilket

beslöts den 18 september. I paragraf

4 i gruppens möte den dagen står det:

”Mötet beslutade att femte söndagen

i oktober

gruppen då

skall ordna

sig till en

fri biblisk

församling,

bestående

av på Gud

troende

och i vatten

döpta personer,

och med Nya Testamentet som

grund och rättesnöre för sin verksamhet.

Samt beslutades att under tiden lägga

saken inför Gud i bön dagligen, att den

Helige Ande själv får leda saken. Vidare

beslutades att de som tillhöra Filadelfiaförsamlingen

i Stockholm inlägga en

ansökan om att få sina betyg flyttade till

Södertälje”. I det följande församlingsmötet

beslöts att församlingens namn

skulle vara Elimförsamlingen i Södertälje.

Denna första kyrka på Storgatan 24

låg alldeles under nuvarande Turingeviadukten

och rymde 130 personer.

Äldstekåren 1968. Överst från vänster: Elon Karlsson, Per Eriksson, Erik

Backman, Sven Strömberg, Ture Andersson, Erik Nordlöf, Sven Hedlund.

Nedre från vänster, Conny Sörman, Harry Peterson, Emanuel Hedlund.

OCH SÅ: STARTEN!

Så den 30 oktober 1921 var det dags för

både församlingsbildandet och invigning

av den egna lokalen. Tjugonio personer,

som med flyttningsbetyg kom från Filadelfiaförsamlingen,

Stockholm, var tillsammans

med ytterliga sex andra namngivna

personer, vars flyttnings betyg inte

hunnit anlända, grundare och bildare av

Elimförsamlingen. Filadelfia Stockholm

hade utsett missionär Gunnar Wingren

att leda bildandet, därtill deltog den

äldste från Filadelfia, Arvid Berglund,

som på ett särskilt sätt haft ansvar för en

bönegrupp.

Det var också de bröderna som

avskilde församlingens första äldste

som församling utsåg. Han kom att bli

Owe Carlsson 1974–1979

Sten-Gunnar Hedin

1980–1988 & 2011–2014 Åke Lindh 1987–1991 Gunnar Johansson 1992–2000

6


Kapellet i Viksberg som

församlingen ibland

hyrt redan från allra

första början.

självständig församling som 1932 anslöt

sig till vår församling. Där fanns också

ett väl beläget kapell som användes

fram till 1980 då det fick ge vika för

stadsplane ändring. Från 1932 bedrev

församlingen en livlig verksamhet i

Mariefred. Där hade församlingen en

egen lokal mellan 1952 och 1968. Både

i Nykvarn och i Mariefred fanns tidvis

evangelister och predikanter placerade.

församlingens förste föreståndare –

Anders Petrus Andersson. Den förste

predikant och föreståndare som anställdes

blev David Lundqvist som endast

stannade kvar i tjänsten knappt ett år.

SÖNDAGSSKOLA

OCH STÖD TILL ARBETSLÖSA

De två första verksamhetsbeslut som

fattades var att starta söndagsskola för

barnen samt att ekonomiskt stödja de

”arbetslösas förening” i staden. Efter

några månader inrättades en ”stödkassa”

för arbetslösa. Kassan hade egen kassör

och kommitté knuten till just det området.

Dessa två områden, stöd för barnen

och den utsatta människan, har varit

signifikativa för församlingen under alla

dessa hundra år!

TEMPLARELOKALEN PÅ

TURINGEGATAN – ELIM

Lokalen på Storgatan 24 blev snart

för liten och behovet av större lokal

och behovet att själv få äga sin kyrka

blev en angelägen fråga. Från 1926

hyrdes regelbundet Templarelokalen

på Turinge gatan. Förhållandena till

hyresvärden var så goda att församlingen

kunde installera en dopgrav i den

förhyrda lokalen. Tidigare fick man låna

dopgrav i Järna eller i Stockholm och

sommartid ute i det fria. Under början

av 1927 blev det möjligt att genom köp

få överta Templare lokalen och i oktober

1927 kunde invigningen hållas. Äntligen

egen lokal! Denna blev församlingens

huvudkyrka under drygt 40 år.

Redan från första början startade

församlingen regelbunden verksamhet i

orter runt Södertälje. Protokolläsningen

visar på rapporter från mötesverksamhet

i Enhörna, Mölnbo, Ekbacken, Almnäs,

Bockholmsättra, Hanstavik, Tvetaberg,

Brandalssund, Oaxen och Mörkö.

NYKVARN OCH MARIEFRED

I Nykvarn fanns sedan tidigare en fri

NYA PINGSTKYRKAN!

Flera saker samverkade till att den gamla

lokalen inte kunde bli framtidens ”hem”.

Församlingens tillväxt skapade behov av

större och mera ändamålsenliga lokaler.

Stadsplaneändring visade att där kyrkan

låg skulle den nya Mälarbrons landfäste

placeras. En ny tomt erbjöds församlingen

och upphandling, avtal och köp

mellan församling och kommun vara

klara. Tomten låg bredvid Länstidningens

gamla tryckhall, alltså Nygatan 13.

Men i ett församlingsmöte där byggfrågan

är uppe för behandling begär

en medlem, Torsten Nilsson, ordet och

berättar om att han läst att Länstidningens

fastighet, som förutom tryckhallen

också innehåller bostadsfastigheten

på Torekällgatan 12 och 14, är till salu.

Torstens förslag är att undersöka om inte

tryckhallen går att förvandla till kyrka.

Beslutet blir att undersöka hur möjligt

det är att genomföra detta förslag. Samtal

mellan församling, tidningsledning

och kommun leder fram till att tomten

återgår till kommunen och istället får

församlingen ett bidrag från kommunen

för att kunna förvandla den svarta och

mörka tryckerihallen

till kyrka.

Köpet sker under

1967 och efter

en omfattande

ombyggnad

kan invigningen

hållas 14–15

december

1968.

Bedjande pojke på läger.

Kent Millard 2000–2004

Ingrid Svanell 2004–2006 Patric Forsling 2006–2009 Thomas Hallström 2014–2020

7


TEXT: Torbjörn Stolpe

FOTO: Bengt Jägerskog

Gunborg Hedlund är den som varit

medlem längst i vår församling. Hon

minns tillbaka på hur det var att

sjunga i kören och hon minns sina

vänner Uttan och Sibbe.

GUNBORG HEDLUND

Gunborg har

kvar sin barnsliga tro

I

ÅR HAR GUNBORG HEDLUND

varit medlem i församlingen i 82 år.

Ingen idag har varit medlem längre.

I somras fyllde hon 95. Blicken och

tanken är det inget fel på men kroppen

börjar ta ut sin rätt. Hörseln är inte så

bra längre.

– Det gör att det blir lite svårare att

besöka gudstjänster idag, säger hon.

Sen har ju pandemin gjort sitt.

Att församlingen sänder nätgudstjänster

på söndagarna har hon inte

riktigt fått grepp om.

– Men jag ser på tv-gudstjänsterna,

de är mycket bra. Eller så lyssnar jag på

radiogudstjänsterna.

1926 FÖDDES GUNBORG på

Södertälje BB, alltså är hon en äkta

Södertälje bo. När hon föddes bodde

familjen i Scaniabostäder. Pappa var

sadelmakare på Scania. Men ännu intressantare

är att han också var äldstebroder

från starten.

Gunborg växte upp i stan och

gick först på Torekällskolan, sedan

Oxbacksskolan och så läste hon tre år på

realskolan.

– Men jag fick ingen examen. Underkänt

i tyska och ett par ämnen till...

Hon fick kontorsjobb på Svenska

Maskinverken. Sedan samma jobb på

Scania och Volkswagen i Södertälje.

GUNBORGS PAPPA Erik Daun var

äldstebroder i församlingen.

– Det var jag mycket stolt över, säger

hon. Men det innebar ju också att jag

måste sköta mig. Jag hade nog ögonen

på mig. Inte så lätt när man var busig

som jag.

– Jag och en kompis brukade kalla vår

pastor Lundin för ’barret’, för vi tyckte

han var så torr. Men det får man väl inte

skriva?

Gunborg döptes och blev församlingsmedlem

1939. Det blev en spännande

tid för Gunborg. Hon sjöng

i strängmusiken och fick en massa

kompisar där. Och så hjälpte hon till

i söndags skolan och fick vänner även

där. En speciell grupp som alltid var

ihop var Uttan (Rut), Sibbe (Sig-Britt)

och Bubben (Gunborg).

Det stora inträffar 1939.

– Då träffar jag Sven. Jag är 16 år

och han 17. Det var förstås livsfarligt.

Vi började träffas, men för att inte

pastorn skulle få reda på det åkte vi till

Filadelfia i Stockholm på möten.

NÄR GUNBORG VAR 21, och Sven

22, förlovade de sig.

– När vi hade beställt ringarna

började vi gå arm i arm, vilket förstås

en grannfru noterade och ringde

mamma, något upprörd. Det var ju

förbjudet!

– Vi måste ha varit ett mycket präktigt

par! Bådas pappor var ju äldstebröder

i församlingen...

Gunborg och Sven gifte sig 1949, 23

och 24 år gamla. Den ”stränge” pastor

Lundin höll i bröllopsfesten och läste

bland annat upp telegrammen. Ett

kom från en arbetskamrat till Sven på

Posten. Det löd ungefär: ”Känner ni

kylan och börjar ni skälva, minns då

Predikaren fyra och elva…” Texten vill

dock inte pastor Lundin läsa upp.

– ”Den får ni läsa hemma”, sa han.

Vilket förstås alla gjorde!

Detta minns Gunborg i detalj och

läser versen direkt ur huvudet. Paret

8


”Jag tror att vi idag

glömmer den barnsliga

tron. Vi skulle nog alla

må bättre av lite

mer av den.”

blev mycket aktiva i församlingen.

De första 30 åren var gamla Elim

Gunborgs hemkyrka.

– Det var mycket nedgånget, fast

mycket god stämning. Mycket sång och

musik som nog hördes ut på gatan.

– Det blev en revolution när vi flyttade

till nya Pingstkyrkan 1968. Oj, oj, så

fint! Något helt nytt och välkomnande.

Man trivdes verkligen i kyrkan.

Gunborg menar att hon har levt en

mycket viktig del av sitt liv i kyrkan.

– Det var ju där man hade sina

vänner. Man hade nästan inga utanför

kyrkan. Och att vara med i körerna…

Man fick så många vänner! Jag minns

att vi ofta gjorde utflykter med kören

och att vi firade midsommar hos

Samuel och Lolle på Mörkö. Och så gick

man alltid hem till någon kompis efter

söndagkvällsmötet och fikade, åt och

hade trevligt. Församlingen var den

naturliga träffpunkten.

HON HAR LEVT ETT rikt

andligt liv och kommer ihåg

en upplevelse från barndomen.

– När jag var tio fick jag ett allvarligt

eksem i hårbotten. Håret lossnade. Jag

kom in på lasarettet i Södertälje och där

satte de mig framför en spegel och så

liksom lyfte de håret från huvudet. Jag

var otröstlig. Personalen sa till pappa

och mamma att jag förmodligen aldrig

skulle få tillbaka håret.

De kom hem och Gunborg blev omedelbart

retad av andra barn. Hon ville

minst av allt gå till skolan, så på aftonbönen

den kvällen bad hon Gud om att

få röda hund. Det var lagom farligt men

gjorde att man måste stanna hemma

några veckor, visste hon.

Så hon bad Gud om röda hund. På

morgonen väcks hon av en bestört

mamma: ”Du har ju röda hund!” ”Ja,

jag bad ju om det i går kväll” svarade

Gunborg.

Så hon fick stanna hemma tre veckor

och på den tiden tog sig håret riktigt

bra.

Gunborg avslutar:

– Jag tror att vi idag glömmer den

barnsliga tron. Vi skulle nog alla

må bättre av lite mer av den, säger

Gunborg.

Klipp från LP-nyheterna 2006 med

Lasso som kom till frälsning genom

besöksgruppens vittnande.

Text: Harald Brötell och

Torbjörn Stolpe.

I TRETTIO ÅR, mellan slutet av

1970- talet och 2012, har vår församling

varit engagerad i fängelsemissionen

på Hall och Håga. Siv

Lyreborg skriver i en notis från

ett församlingsprotokoll att ”Det

var en välsignad kaffebjudning

hos Karin och Gunnar Sahlén i

Enhörna 1977 med Gunilla Vejby,

nyss inflyttad med sin man Rolf

till Södertälje. Hon frågade om det

inte finns någon sånggrupp som

besöker fängelset här. Det gjorde att

det bildades en grupp som började

besöka Hall och senare även Håga.”

Detta arbete har sedan under

långa perioder pågått varje vecka

fram till 2012 då fängelseledningen

av oklara skäl valde att inte längre

tillåta besöken.

HARALD BRÖTELL, numera

boende i Västervik, var aktiv i arbetet

och berättar om hur verksamheten

fungerade:

– Vi var fyra besöksgrupper med

deltagare från de olika kyrkorna i

Södertälje. Vi besökte anstalterna

Hall och Håga för samtal och

gemenskap.

Arbetet leddes på senare år av

fängelseprästerna Stellan Bengtsson

och Helmut Mülnikel .

– De deltog inte bara i besöken på

fängelserna utan besökte regelbundet

besöksgrupperna för uppföljning

och vidareutbildning. Det

var mycket välorganiserat, säger

Harald Brötell.

Det är förstås en procedur att

arbeta på en sluten anstalt.

– Vi kom till vakten utanför Hall

klockan 18 och blev efter insläpp

först visiterade och fick sedan lämna

ifrån oss värdesaker och mobiltelefoner.

Metalldetektorerna pep

så fort man hade något med metall

på sig. Sen slussades vi vidare till

besöksrummet, där anstalten alltid

FÄNGELSEMISSIONEN

Fängslande

kontakter med

besöksgruppen

bjöd på kaffe, te och tilltugg. När vi var

på plats kom de intagna. Det kunde vara

allt mellan en till 15 personer. Sedan

hade vi en timme på oss att umgås.

OFTA BÖRJADE GRUPPEN med

lite kallprat för att lära känna eventuella

nya deltagare. Sedan läste man en

text ur Bibeln för att leda in tankarna

på kvällens aktuella budskap. Hade vi

musikanter med oss blev det sång och

musik.

– Vid jul brukade anstalten bjuda

besöksgrupperna och de intagna på en

fin julfest i gymnastiksalen. Det var

mycket trevligt och vi läste Bibeln, vittnade

och sjöng. Och vi avslutade alltid

med att erbjuda en Bibel från Gideoniterna

på de aktuella språken.

Det mest givande i besöksarbetet

tycker Harald Brötell, förutom huvuduppdraget

att lära känna och presentera

de intagna för evangeliet, var att

få förståelse för hur lätt det kan vara

för vem som helst att under olyckliga

omständigheter hamna på Hall.

– Den dömande attityd man kan

ha haft på förhand försvann fort när

fångarna vittnade om sina orimliga

uppväxtmiljöer. Jag tänkte ofta: ’Det

kunde ha varit jag'.

Denna hälsning kom till besöksgruppen:

”Hej mina vänner! Tack för att ni kommer

och besöker oss varje måndag. Tyvärr ska

jag flytta, vilket innebär att jag ej kommer

att närvara fler gånger. Men jag hoppas att

ni fortsätter be för mig och min familj så

att Gud och Jesus hjälper mig i framtiden.

Jag tror på Gud och Jesus. Jag vill att de ska

hjälpa mig. Hälsningar från NN.”

Besöksgruppen på utflykt 2011.

9


MUSIK

KRÖNIKA

»Att dela

sångskatten

skänker glädje«

Sången och musiken har alltid varit levande i

församlingen. Allt från stora körer till mindre

ensembler. Bengt Jägerskog tar oss med

på en resa från 1970- och 1980-talen och

framåt.

TEXT & FOTO: Bengt Jägerskog

BENGT Jägerskog

drömmer sig tillbaka

till 1970-1980-talen

och ett sprudlande

musikliv i församlingen:

”Lisbeth och jag var nygifta i

början av 70-talet och hittade

vår första bostad i Södertälje.

Jag var fotograf på Dagen

och Lisbeth tandsköterska

och vi pendlade till jobben

i Stockholm. Snart hittade

vi till Pingstkyrkan där det

var liv och rörelse och vi var

många unga familjer. Snart

blev vi tillfrågade att gå med

i kören. Rolf Gustafsson

var körledare men för att bli

antagen fick vi göra gehörsprov,

följa Rolfs pianotoner

och ackord för att se om

man hade den musikalitet

som krävdes. Senare var

Samuel Carlsson körledare.

Matz Willford blev senare

körledare och jag sjöng i

tenorstämman med Eugén,

Ehrling, Ingvar och andra.

Vi står tätt för att känna in

stämman. Nära hörs basarnas

mäktiga stämma med

Bernt, Trosa Lasse, Arne och

Samuel. I raden framför står

tjejerna i sopranstämman,

eller systrarna som man sa

förr. Altarna snett till höger,

Benn Degeryd vid pianot eller

Janne Bergman eller tidigare

Bengt-Olof Sjöberg.

Vi övade regelbundet, här

gällde det att få fram en fin

körklang inför framförandet

oftast på söndagens gudstjänst.

En viss klädkod rådde,

gärna kostym med skjorta

och slips och nyputsade skor!

Damerna var väldigt stiliga.

Anita Bengtsson var ofta

solist och Kerstin och Ehrling

Carlén var duettpar likaså

Arne Nilsson och Majlis

Eckebert med sina fantastiska

röster. Arnes paradnummer

var ”O Helga natt ” som alltid

sjöngs med bravur i advent

och juletid. Första advent

var det tradition att gå runt

och sjunga på sjukhusets

olika avdelningar. Samuel

med dragspel och Eva Lindh

med sin gitarr. Sången ljöd

i korridorerna och patienter

applåderade och vinkade.

BARNEN SJÖNG i sin

kör Ministrängen och

i söndagsskolan. Ofta var

deras sång en del i gudstjänsten.

Den stora ungdomskören

var härlig att höra,

tjejkören Chorus likaså.

Strängmusiken var en

större skara med enklare och

färre stämmor men desto

mera sångglädje. Vi var på

Gågatan på lördagar i olika

konstellationer och på badet

vid Farstanäs med Johannes

Kvissberg som sångledare

med sin gitarr.

Tältmötena var en självklarhet

för oss i ”Strängen”

då alla fick vara med, unga

som gamla, med dragspel,

gitarr och fiol. En doft av

gräs, knarrande i estraden,

förtätad stämning. Inbjudan

till omvändelse, bönetältet

väntade. Vi bad och sjöng om

väckelse över vårt land och

vår stad. Mötesserie innebar

möten onsdag till söndag

med gästpredikant och alltid

med sång och musik. Hur

orkade vi?

I närgruppen, eller

böneringen, blir sången mera

intim och spontan ofta till en

gitarr eller à capella. En viktig

del av bönegemenskapen,

kanske den man bär med sig

nynnande sedan i vardagen.

PS GOSPEL var

vår gospelkör med

härlig sångglädje.

Här fick vi släppa

noter och textblad. Mathilda

Vernersson (fd Larsson)

och Ulf Ceder (fd Claesson)

var ledare och Peo Larsson

administrativ ledare som

fixade skjortor med tryck. Vi

bjöd in olika körledare som

gav oss extra inspiration.

Körresorna gick till Linköping,

Jönköping och Göteborg.

Man fick alltid vara

beredd på att kliva fram för

ett vittnesbörd – inte alltid så

lätt i de stora kyrkorna!

Kören PS Gospel med Ulf Ceder som dirigerar.

10


Ingemar Gard vid pianot.

Lilian Gard sjunger.

Text: Torbjörn Stolpe.

Foto: Bengt Jägerskog.

1980-tal. Ungdomskören på körresa.

ATT DELA DEN stora sångskatten

som vuxit fram

över tid skänker glädje på

djupet! Sången var så självklar

och så mångfacetterad.

Från gospel till hymner och

psalmer, från kompband

med bas och el gitarr till orgel

och en vemodig cello, allt

fanns med. ”Jesus älskar alla

barnen”... alla dessa minnen

från söndagsskolan till de

klassiska psalmerna. Vi är

präglade av en sångskatt som

vi delar. Lovsången har

många uttryckssätt och har

blivit en naturlig del i guds-

Södertäljesångare 1970. Kören

uppträdde ofta i Scaniarinken före

match och i pausen.

tjänstlivet. Våra tidigare pastorer

Thomas Hallström och

Jacob Freiman tillsammans

med Emma Willford och

Lilian och Ingemar Gard har

lyft vår sång och musik. Inte

minst i samband med våra

julkonserter med insamlingar

till vårt Sociala Center och

till julkassar för behövande.

Ett ekumeniskt engagemang

som givit gensvar i hela vår

stad. Sång och musik som

bidrar till förnödenheter och

mat åt socialt utsatta.

Det är kristendom på

riktigt!”

INGEMAR OCH LILIAN GARD

Det nya gardet som

förskönar våra

gudstjänster

OCH SÅ KOM DE till oss – det nya Gardet med

Ingemar och Lilian Gard som förskönar gudstjänsterna

med sin sång och musik.

Få är väl så samkörda som Gards men de har ju

övat en smula tillsammans genom åren.

2015 kom de till oss från Jönköping där de varit

engagerade i Pingstförsamlingens sång- och

musikliv under många år. Av flera skäl blev det

Södertälje, främst för att att barn och barnbarn

finns i trakten.

INGEMAR ÄR ALLÄTARE när det gäller musikstilar.

Innehållsmässigt är det främst den förkunnande

musiken som ligger honom närmast om

hjärtat.

Han spelar piano i våra gudstjänster och så blir

det duetter med hustrun.

– Jag gillar också att arrangera och förgylla

musiken med lite fler instrument. Att skapa en

rikare klang, säger han.

Lilian är gärna med och sjunger i lovsången.

– Den har sin plats i gudstjänsten och öppnar

hjärtan, menar hon. Om jag sjunger själv vill jag

använda sånger som möter människors olika

behov. Sånger som relaterar till tron. Att tron kan

svikta ibland drabbar väl alla. Eller sånger som

hjälper oss att få frid fast det stormar i vårt inre,

eller bli hela när vi känner oss trasiga. Eller helt

enkelt sånger som beskriver hur man kommer fram

till en tro, säger Lilian.

Det är ingen tvekan om att Gards bidrar i en

nisch som är mycket uppskattad av församlingen.

20-

TALET

Föreståndare

1920

AP Andersson

David Lundqvist Frejd/Ekenäs Birger Zettersten (till 1929)

1921 1922 1923 1924

1925

UR

ARKIVEN.

Siv

Lyreborg

har läst alla

protokoll

sedan 1921!

35

medlemmar

Mötesplatser. Före bildandet möttes man

i Missionshuset i Viksberg, hos syster Elin

Elander på Mälargatan och i Blåbandslokalen

på Dalbygatan. Den allra första

mötesplatsen efter bildandet var en lokal

vid Storgatan 24/Ekbomsgatan.

En av församlingens

systrar ska för synd

uteslutas i enlighet

med de äldstes

förslag.

Församlingen bildas 1921. ”Vid församlingsmötet beslöts att

församlingens namn ska vara Elim för samlingen i Södertälje”.

Lewi Pethrus

kommer till

möte torsdag

25/9 kl 8 em.

Stora salen i

Folkets Hus

skulle hyras

och affischer

till detta möte

tryckas.

Snart dags att köpa

Templarlokalen!

Pastor Zettersten

redogjorde för köp läget

kring Templarlokalen

samt uppmanade dem

som hade kontanta

besparingar att låna

mot 5 procents ränta.

11


Toffe, en

fantastisk far

och person

Theofil Toffe

Engström var

evangelisten som

åkte iväg på

väckelsemöten

i hela världen.

Men han längtade

alltid hem till

familjen.

TEXT: Torbjörn Stolpe

FOTO: Församlingens arkiv

Theofil Toffe Engström var församlingens evangelist

med en enorm förmåga att hantera olika instrument.

”Det stod en blomma så skön och blid

i dikesrenen där hemmavid.

Den lilla blomman jag glömmer ej

den himmelsblåa förgätmigej.”

Theofil Engström

THEOFIL ENGSTRÖM, Toffe,

var medlem i vår församling från

1960 och jordelivet ut 2011 – i

över 50 år. Toffe blev 96 år. Han

var väl inte med på varje gudstjänst i

sin hemförsamling. Han var ju ständigt

ute och reste på sina väckelsekampanjer

i Sverige och utomlands, inte minst i

USA. Men för oss i församlingen var han

välkänd tack vare Jubelkvartetten och

Sångarbröderna.

Toffe föddes 1915 i den lilla orten Blötberget

i Dalarna. Pappa var tjänsteman

på kontor medan mamma var en av de

första evangelisterna.

– Pappa växte upp med en evangelist

till mamma. Det var nog avgörande för

honom, säger dottern Maj Berge.

18 år gammal inledde han sitt evangelistuppdrag.

– Han var evangelisten, inte pastorn.

Han hade enkla berättelser och enkla

bibeltexter så han var ingen teolog, säger

Maj.

Många känner också till hans märkliga

förmåga med olika instrument.

– Det var väl saxofonen som väckte

mest uppmärksamhet, åtminstone i

början, säger Maj.

Många känner till historien om saxen.

Jubelkvartetten var ute på kampanj och

en kväll när Toffe spelade på sin saxofon,

reste sig en broder och påpekade

kraftfullt att ”detta var ett ogudaktigt

instrument”. Theofil tittade ner på sitt

instrument. ”Ser inte broder att han har

böjt sig, två gånger”.

Där tog diskussionen slut.

Är den verkligen sann, den berättelsen?

– Absolut, menar Maj Berge. Det har

jag hört berättas mycket korrekt.

THEOFIL ENGSTRÖM

var alltså evangelisten

med speciella gåvor, både

musikaliskt och skrivande.

Han hanterade en rad

instrument men spelade

alltid på gehör, enligt

Maj. Många av de sånger

Jubelkvartetten framförde

hade skrivits av Theofil.

Han skrev över 400 sånger.

På fritiden kunde det

också bli oljemålningar av hög klass. Eller

författande av ett tiotal böcker.

DET HÄR ÄR DEN officiella bilden av

Theofil Engström. Bakom kulisserna

hade han en familj, hustrun Marta och

tvillingdöttrarna Gun och Maj. Gun

Patring bor i Västerås och Maj Engström

Berge i Södertälje. Maj var gift med David

Berge som gick bort för några år sedan.

– Pappa var förstås borta väldigt mycket.

Det var väckelsekampanjer över hela

landet och det kunde bli långa perioder.

Det hände att han skulle ha en kampanj

i en vecka och så blev det väckelse och

han var hemifrån i en månad, minns Maj

Berge.

– Mamma tyckte att det var helt okej.

12

Toffe på ett av församlingens tältmöten.


Hennes egen dröm var människors frälsning

och hon levde med när pappa kom

hem och berättade om omvändelser.

När Theofil var ute på kampanjer var

han noga med att regelbundet ringa

hem.

–Det hände att han hittade en telefon

och kunde ringa hem mitt under ett

möte bara för att låta mamma höra i

luren vilken fantastisk stämning det var i

väckelsemötet.

Men ni såg inte mycket av honom?

– Kanske mindre tid än andra pappor.

Men när han var hemma var han verkligen

hemma. Han brann för oss och han

gjorde vad vi än bad honom om. Ville vi

bli körda till Norrköping hade han säkert

sagt ja, anar Maj.

– Det fanns liksom ingen nej- kultur

hemma. Våra föräldrar hade stort

förtroende för oss och sa aldrig nej när

vi ville göra något. Det fanns en grund

av trygghet och enkelhet. Det behövdes

inga yttre staket eller gränser utan det

viktiga var glädjen i Gud.

VAR DEN bästa

pappa man kunde

tänka sig. Omtänksam,

humoristisk och ”HAN

vi hade roligt nästan jämt. Och när han

var ute och reste visste vi att han längtade

efter oss, säger Maj.

Vad gjorde han när han var hemma?

– Han satt och skrev, läste eller löste

snabbt ett korsord eller spelade något

instrument. Han gillade speciellt att vara

ute och fiska eller plocka svamp eller bär.

Han älskade naturen som inspirerade

honom till flera sånger. Och så lagade

han mat, särskilt fiskrätter. Och så ställde

han upp för oss flickor.

Däremot sportade inte Theofil

Engström.

– Nej, han rörde sig ju i naturen ändå

och behövde inte sporta. Men han gillade

mycket att se på sport på tv, särskilt skidåkning

och cykling, något som kanske

inte alla församlingsmänniskor tyckte

passade sig.

– Sånt där brydde sig inte pappa så

mycket om. Han var en vanlig man som

brann för att vinna själar. De där reglerna

och begränsningarna var inte hans

sak.

Och mamma Marta passade mycket

bra ihop med Theofil. Hon hade samma

dröm om människors frälsning men

också samma humor och glädje.

–Jag har aldrig skrattat så mycket som

tillsammans med mamma och pappa,

säger Maj. De hade verkligen glimten

i ögat båda två. De hade helt enkelt ett

mycket roligt liv tillsammans.

– Jag unnar verkligen alla att få ha det

liv som de hade, avslutar Maj Engström

Berge.

Jonathan brinner för

musik och sport. Men

hans största kärlek gäller

medmänniskorna.

Foto: Bengt Jägerskog.

JONATHAN BERGE:

»Jag vill helt

enkelt att alla

ska må bra!«

MAN SER HONOM överallt. I

entrén före gudstjänsten. Välkommen!

High-five! Inne i kyrkan på

estraden i lovsången. Vacker röst, fin

stämma. Och så sitter han i ledningsgruppen

och i styrelsen. Han avgick

som ordförande i styrelsen för att

ägna sig åt något viktigare, nämligen

barnen och ungdomarna. Nu senast

har han fått Emmanuel Amadasun

vid sin sida så att de tillsammans kan

leda värdskapet. Jonathan har också

fått förstärka musiken sedan Jakob

Freiman slutade.

Överallt. Hela tiden.

Det är Jonathan Berge, det gäller.

Vad driver dig, Jonathan?

– Mitt driv är att människor ska bli

sedda. Sedda och bekräftade. Jag

vill helt enkelt att alla ska må bra!

Och jag vet ju att man mår som bäst

tillsammans med Jesus, så det blir

enkelt att vara igång.

VARIFRÅN HAR du fått drivet?

– Det är från mamma och pappa.

Kanske särskilt pappa David. Han

var ju mer synlig än mamma och jag

tittade speciellt på hur han var mot

andra människor. Det imponerade på

mig och lärde mig mycket. Jag såg

att människor blev glada.

Sen är det det där med gåvor...

– Jag tror att alla människor har

fått olika gåvor. Det här är väl mina!

Om jag till exempel hjälper till att

anordna något här i församlingen

så är det inte alls jobbigt för mig att

ringa runt och be folk om hjälp. Det

är min gåva. Jag bara lever den.

– Sen har jag faktiskt funderat över

hur det är med olika gåvor. De gåvor

jag har, att sjunga, fixa, välkomna i

entrén... det är sådant som syns. Jag står

i entrén och på scenen. Egentligen finns

det ju minst lika viktiga uppgifter, gåvor,

där man inte märks. De sker bakom kulisserna.

De är lika viktiga men de syns inte

lika mycket. Så är det bara. Jag bara råkar

ha fått de gåvorna som syns.

– Alla vill ha bekräftelse och så även

jag. Jag blir lika glad som du om någon

uppskattar det jag gör. Fast du vet, egentligen

gör jag bara Guds plan och då borde

man inte få så mycket kredd för det. Det

är liksom självklart.

DU VERKAR HA tid över för annat

engagemang också.

– Ja, jag gillar ju sport. Jag ställer gärna

upp för min son Olivers fotbollslag och

när barnen vill röra på sig i allmänhet.

Genom företaget BST engagerar vi oss

också en del inom sport.

Och du sportar själv!

– Ja, det blir det där nya – padel! Och

så löpning en halv- till en och en halv

timme. Allt från fem till femton kilometer.

Då kopplar jag av och tänker egna tankar.

Och när du tänker på församlingen,

hur tänker du då?

–Två saker. Dels brinner jag för

lovsången och styrkan i att hela församlingen

sjunger. Dels brinner jag för att få

in människor ännu mer i rätt funktioner.

Tänk att det ska vara så svårt att komma

och säga 'Hej, jag gillar att sjunga, var kan

jag hjälpa till?' Eller andra funktioner. Det

händer något när man är på rätt plats och

det blir en sådan energi när man brinner

för något.

Jonathan avslutar:

– Så kom och säg till att du vill använda

dina gåvor i församlingen. Vänta inte på

att någon ska upptäcka dig!

Torbjörn Stolpe

Prio 1 för Jonathan

Berge är att alla ska

trivas och må bra!

13


MUSIK

EMMA WILLFORD THÖRN

Med rösten

som redskap

Sången har alltid varit hennes främsta redskap.

”Det är ju det enda jag känner att jag kan!” säger

Emma som drömmer om en lovsjungande församling.

TEXT: Linnéa Malmborg

FOTO: Bengt Jägerskog

Emma Willford Thörn var musikansvarig i

församlingen från 1997 till 2012. Idag jobbar

hon som kyrkomusiker i Svenska kyrkan.

är mitt liv!

säger Emma

utan att

»MUSIKEN

tveka. Jag ser

det som en gåva jag vill förvalta. Att leva

helt utan musik skulle vara fattigt!

Att Emma Willford Thörn skulle ägna

sitt liv åt musik är inte överraskande.

Den har varit en konstant följeslagare

genom livet. Pappa Matz och mamma

Miriam ledde kyrkans körer, orkestrar

och musikskolor. Som liten slumrade

Emma på kyrkbänken under väckelsemötena

medan föräldrarna befann

sig uppe på scenen. I barnkören var

hon mammas följeslagare redan från

treårsåldern.

– Jag minns knappt något annat än

musiken från barndomen, säger Emma

och berättar att hon ofta somnade

till föräldrarnas musikövning inför

kommande arbetsdag.

När Emma väl var tillräckligt gammal

blev barnkören en självklarhet. En dag

blev hon tillfrågad om att fronta kören

med en solovers. Något som hon minns

med skräckblandad förtjusning.

– Det var min stora dröm att sjunga solo

men när jag väl skulle sjunga blev allt

bara fel! säger Emma och skrattar.

Barnkören var ofta med på söndagsförmiddagarna

och ibland på söndagskvällarnas

fullsatta väckelsemöten. Så

småningom bytte den namn till Sunrise

och den då lite äldre Emma och hennes

kompisar hoppade över till den nystartade

Maxi-Sunrise med ”lite coolare sånger

och rörelser till musiken”. I tonåren fick

hon äntligen börja sjunga i ungdomskören,

då ledd av Joakim Holmgren och

Ulf Ceder (fd Claesson).

– Jag hade ju hört alla sångerna när

de sjöng i kyrkan, så jag hade verkligen

längtat efter att få vara med där.

VID SIDAN AV SCENEN fanns alltid

mamma och pappa som peppade och

inspirerade. Oavsett hur det gick fanns

de där för att ge konstruktiv kritik,

berömma och ge sitt stöd.

Den stora ungdomskören som på

80-talet bestod av uppåt 70 personer åkte

ofta iväg på körresor till Emmas stora

glädje. De som vågade fick vittna om vad

Gud hade gjort i deras liv.

– Ibland undrar jag varför de släppte

fram mig, säger Emma och skrattar.

Har du alltid velat stå på scen?

– Ja, så är det nog. Det var så självklart

på något sätt, speciellt när jag hade lovat,

då bangade jag inte ur.

Kunde du bli nervös?

– Ja, absolut och det kan jag fortfarande

bli. Allt beror på vilket sammanhang jag

befinner mig i.

UNDER ALLA ÅR HAR körsång legat

Emma varmt om hjärtat. Redan som

ung tonåring tog hon över barnkören.

Som sextonåringar började hon och Jens

Bjurling (fd Ahxner) leda ungdomskören.

Har det alltid varit musiken som

varit ditt kall i kyrkan?

– Ja, säger Emma och funderar. Så

har det alltid varit. Och det kan man ju

fundera över varför det blivit så. Men det

är det enda jag känner att jag kan och då

finns inte tid för så mycket annat!

Efter en treårig gymnasielinje med

musikinriktning påbörjade hon direkt

musiklärarutbildningen på Musikhögskolan.

Därefter har hon jobbat som

musiklärare i Nykvarn och i Södertälje.

Forts. Birger Zettersten (till 1929)

Einar Halldorf (till 1932)

1925

1926 1927 1928 1929

1930

14

Sångarutflykt

till Mörkö

1930.

”Broder Einar Ekberg

kommer hit och sjunger

fredag kväll.”

Församlingen godkänner

köpet av Templarelokalen

och broder Larsson

anställs som vaktmästare

för en lön på 100 kronor/

månad.

Bibelklass för

ungdomar 12–20

år startar .

Beslut om att ordna

något för fattiga barns

beklädnad till jul och

att ta upp ett offer

för arbetslösa inom

församlingen.

En yngre skara i församlingen 1930.


Emma längst till höger tillsammans med

Petra Carlenarson (fd Carlén) och Sofia

Royson (fd Westlund).

År 1997 anställdes hon på

deltid i församlingen som

musik ansvarig. Med sina 25

procents anställning hade

Emma ansvar för musikskolan

där hon undervisade

i sång, gitarr och piano och

planerade och ansvarade

för församlingens övriga

musikliv. När det började bli

svårt att samla människor

till kontinuerliga övningar så

började hon tänka i projektform

med Melodifestival, körprojekt,

Hela Humlan sjunger

och Allsång på Viksängen.

HON MINNS INTE

exakt när den kom

men hon minns

att den blev mer

och mer populär i början av

90-talet – lovsången. Alla

församlingar påverkades.

Körsången minskade och små

konstellationer av sångare

tog plats på scenen för att leda

församlingen i lovsång av

modernare snitt. En förändring

som påverkade många.

– Plötsligt blev det bara de

som verkligen brann för att

lovsjunga som var med och

sjöng, säger Emma. Om man

tyckte om att sjunga men

inte kände sig bekväm med

genren lovsång, fanns det

inte så många tillfällen. Där

kan jag tycka att vi har missat

något. Jag förstår om alla inte

vill stå framför församlingen

och leda lovsång. Man blottar

sig ganska mycket eftersom

det ligger så nära ens hjärta.

– ALLT HANDLAR om att

ta vara på de människor som

finns i församlingen och göra

det bästa som går. Det får inte

vara ”top notch” som gäller

i församlingen, det måste

finnas möjlighet för alla att

bidra och medverka på sin

nivå. Man behöver inte kunna

spela eller sjunga jättevackert

för att ”kunna musik”. Det

räcker med att tycka om att

sjunga, eller gilla att lyssna

när någon annan sjunger.

Hur man ser på musiken i

församlingen har förändrats

då lovsången har blivit mer

och mer central.

– Församlingens musikliv

borde vara mer än lovsång.

De berättande sångerna,

variation i instrumentering

och vilka människor som

medverkar gör musiklivet

levande, tycker Emma.

Hon är tydlig med att hon

vill förvalta ett musikarv och

inte glömma de berättande

sångerna, sånger som berättar

om Gud och kristen tro.

Själv spelar hon orgel och

älskar variationen mellan

lugn orgelmusik, full kompgrupp

och blåsmusik.

– Det är viktigt att vi

minns vår gamla musik som

är en skatt med fantastiska

sånger och texter. I pingströrelsens

sångbok Segertoner

finns mängder med

lovsånger, men den är också

begränsad. Där samlade man

sånger som var omtyckta

på den tiden när den skrevs

och har faktiskt inte fyllts på

sedan 80-talet. Musik utvecklas

precis som allting annat!

ETT TAG HADE HON alltid

med en eller ett par sånger ur

Segertoner på gudstjänsten.

Numera fokuserar hon hellre

på vilket budskap och vad

som passar respektive gudstjänst

i stället för att välja ur

en särskild sångbok.

Emma har haft många

samtal med människor som

varit djupt sårade för att

deras sånger inte längre spelas.

”Jag förstår inte den nya

musiken”, har de sagt i tårar.

Emma känner en förståelse

för sorgen men kan samtidigt

tycka att vi borde kunna

bortse från vårt eget. Hon

bemöter kritiken genom att

belysa den viktiga anledningen

till musikvalet – de unga.

– Ungdomar måste vara det

centrala oavsett vad man

själv tycker. Min önskan är

att vi som församling ska

göra allt för att ungdomarna

ska stanna kvar och att de

ska få blomma ut. Att de ska

ha en uppgift där de känner

sig behövda. Då är chansen

större att de är kvar även

efter ungdomsåren.

EMMA BETONAR

vikten av att möta

ungdomarna med den

musik de tilltalas av.

– Man måste bestämma

sig som församling: är det

viktigare att vi som har blivit

lite äldre får ha våra sånger

i gudstjänsterna eller är det

viktigare att ha de yngres

sånger med?

Hon återberättar något

som Andreas Ardenfors sa på

en samling. ”Vi måste tänka

på att när vi som nu är runt

50-60 år växte upp så hade

församlingen flera gudstjänster

i veckan med olika

inriktningar. Då fick vi med

flera olika typer av musik i

våra olika samlingar. Idag

samlas vi som församling en

gång i veckan. Då är det svårt

att få med allting.”

Hur man ska tänka kring

det dilemmat är Emma inte

säker på, men en sak vet hon:

– Livet förändras och man

måste hänga med i förändringarna

så gott man kan.

”Lovsången ligger väldigt nära en själv där

man står framför hela församlingen och

ska leda alla i lovsång”, säger Emma, längst

till vänster i bild.

Jag tycker att vi som blivit lite

äldre borde vara så pass trygga

i vår tro att vi kan acceptera

förändringar för de ungas

skull och ta till hjälpmedel

om vi behöver, säger Emma.

– Decibelnivån har mätts i

kyrksalen under gudstjänster

och andra samlingar vid ett

flertal tillfällen. Då är det

orgeln som har varit absolut

starkast i ljudnivå!

TRUMBÅSET SOM står

på scenen är ett bevis på

att hjälpmedel kan vara en

jämkande lösning. Idén

uppkom när Emmas man

Micke och deras son Albin

pratade om svårigheten i att

spela svängigt på trummorna

när flera upplevde ljudet

som för högt. En annan

lösning är basvibrator plattan

som basisterna står på när

de spelar, för att uppleva

basens vibrationer i kroppen

utan att det blir för starkt i

lokalen.

– Ingen har klagat på

trummorna sedan trumbåset

kom, säger Emma.

Man ser verkligen glädjen

hos musikerna nu. Ingen

behöver hålla igen utan alla

kan spela så att det svänger

och låter bra!

OAVSETT SKILLNADER i

musiksmak, oavsett musikens

utveckling, drömmer

Emma om en lovsjungande

församling. Att göra det vi är

skapta för – att tillbe Gud.

– Om vi är en lovsjungande

församling lockar vi

människor. Där finns något

äkta som inte finns någon

annanstans. Musiken kan ta

sig i olika uttryck och det behöver

inte alltid låta perfekt,

men huvudsaken är att den

kommer från hjärtat!

15


BLÅSORKESTERN

Glädje och andlighet

i orkestern med

stor resvana

Orkesterns glansdagar var

från mitten av 60-talet till

början av 80-talet. Nedan

syns minibrasset för barn.

Blåsorkestern, senare kallad Musikkåren, var en

plats där unga människor växte in i gemenskap

och andlighet. Stig Holmgren guidar.

TEXT: Stig Holmgren FOTO: Roger Norén/Bengt Jägerskog

Killen i mitten är Joacim Holmgren.

T v sitter Lars Tarzan Gustafsson,

och t h Samuel Enquist.

HUNDRA ORKESTRAR

På ett församlingsmöte 1951 förslog föreståndare

Sigvard Johansson att vi skulle

starta en blåsorkester. Förslaget antogs

och det beslöts att köpa in instrument

för 2000 kronor. Under den här tiden

bildades över 100 orkestrar inom pingströrelsen.

Anledningen var att i slutet

på 40-talet blev en ung man vid namn

Birger Burman frälst. Han hade spelat

saxofon i Seymor Österwalls storband,

ett av de mest meriterade på den tiden.

Han döptes i Filadelfia församlingen i

Stockholm och blev engagerad inom

musiklivet. Han brann för att fånga upp

unga människor för att de inte skulle

hamna i den värld han då mötte på

nöjes tillställningarna. Han var fascinerad

av Frälsningsarméns musikkårer,

orkester med enbart bleckblås

(brassband). Församlingen kontaktade

Burman och en av hans medhjälpare

Gunnar Gillberg och blev den som kom

att starta och öva med orkestern. Tanken

var att orkestermedlemmarna förutom

musicerandet skulle få utvecklas på det

andliga planet. Enträget övande, enskilt

och i orkestern, gjorde att orkestern

växte både musikaliskt och i antal medlemmar.

Övningarna en gång i veckan

innehöll också en annan del än musik.

Mitt i övningen fanns en fikapaus och en

andakt som någon i orkestern ansvarade

för. En träning i att på ett enkelt sätt vittna.

Den här träningen blev till nytta när

orkestern så småningom kunde ta ansvar

för en hel gudstjänst, inte minst då man

besökte andra församlingar.

Under åren har cirka 130 personer passerat

i orkestern. För att orkestern skulle

bestå så tog de äldre medlemmarna hand

om och lärde upp nya, yngre medlemmar.

Under en period under 70-talet

fanns också ett minibrass för barn.

SPELADE

ÖVERALLT

Orkestern blev

mer och mer

en del av församlingens

verksamhet.

Vi medverkade

mycket i evangelisationen:

somrarna var det

friluftsmöten

i Stadsparken

och sång och musik på Gågatan. Det var

tältmöten vid Täljegymnasiet, Tältet,

Nykvarn och Valborgsfirande i Mariefred.

Även Gökottor på Korpberget och

olika former av marscher genom stan.

Orkestern deltog vid söndagsskolans dag

och representerade församlingen vid

svenska flaggans dag. Man hade dessutom

flera utbyten med Missionskyrkans

och Frälsningsarmens musikkårer i

Södertälje. Den sistnämnde ansågs då

vara en av de bästa i landet.

De musikaliska ledarna under åren

har förutom Gunnar Gillberg varit Edvin

Mårtensson, Rolf Gustafsson, Sten-Åke

Einarsson, Peter Preston och Matz

Willford.

RESTE ÖVERALLT

Under de här åren blev det också en hel

del resor. Vi hälsade på andra orkestrar

och var inbjudna till församlingar som

inte hade någon orkester. Församlingen

var under många år engagerad i missionerandet

av Europa. Till Belgien fick

orkestern inbjudningar till konferenser

vid fyra olika tillfällen. Resorna varade

tio dagar och vi var rätt trötta men rika

på upplevelser när vi åter var hemma.

NYA TIDER

Mycket av sång- och musikutbudet i

församlingarna har successivt avtagit.

De orkestrar som idag finns i landet är

i många fall ekumeniska. Och så är det

även i Södertälje idag.

16

Första blåsarkortet från 1950-talet.


Barnkören sjunger i en

av alla julkonserter.

Omslag till Ministrängens

skiva som gavs ut 1975 och

skivan Choir 2 som ungdomskören

var med och sjöng på.

Med sång och musik

lever gudstjänsten

TEXT: Emma Thörn och Torbjörn Stolpe FOTO: Bengt Jägerskog

SÅNGEN OCH MUSIKEN har alltid

varit en stor del i våra gudstjänster.

Strängmusiken var starkt

igång redan under 1920-talet.

Så småningom utvecklades musiklivet

med körer av olika slag. På 1930-talet

kom Manskören igång under ledning av

Samuel Carlsson. På 1940-talet startade

hans hustru Lorraine en damkör.

Dessa båda körer slogs så småningom

ihop till en blandad kör som var igång till

1990- talet. Samuel ledde denna kör till en

början och när Rolf Gustafsson anställdes

1967 som musikledare ledde han både

den blandade kören, strängmusiken och

blåsorkestern. Rolf skrev bland annat ett

musikverk till invigningen av församlingens

nya kyrka 1968 för orkester, kör och

solister.

Åke Pettersson var en av våra omtyckta

solister och han sjöng ofta tillsammans

med Gösta Nilsson som också ledde

Strängmusiken en tid.

FÖRSAMLINGEN HADE en ungdomskör

som leddes av ungdomspastor Sven

Strömberg. Ofta var ungdomarna ute och

sjöng på gator och torg och inte minst på

Södertäljes gågata.

Veteransångarna spred mycket glädje

runt om på bland annat Södertäljes

äldreboenden men också ofta i kyrkan

med Erik Nordlöf i spetsen. Erik drev även

Sångarbröderna med sin medryckande

sång och musik, ofta med Erik och hans

fiol i högsta hugg!

Theofil Engström var en av församlingens

musikprofiler. Han skrev många sånger

som spred budskapet om Gud över

hela vårt land. Många av hans sånger är

kända långt utanför kyrkans väggar.

En annan av våra mycket omtyckta

sångsolister var Arne Nilsson. Med sin

kraftiga stämma sjöng han glädjens

budskap rakt in i människors hjärtan.

1973 ANSTÄLLDES Matz Willford för att

ta ett helhetsgrepp kring församlingens

musikliv. Hans hustru Miriam tog hand om

barnkören Ministrängen efter Johannes

Kvissberg och hon var även pianist till

blandade kören och en av församlingens

organister. Ministrängen spelade in en

skiva 1975 där många barn var med och

sjöng. 1982 framförde de musikalen ”Låt

Bibelns bilder leva”. En jättesatsning med

1 500 elever och 70 lärare som publik.

Många församlingsmedlemmar var engagerade

i denna satsning med både ljudoch

ljusteknik samt den stora fågeln som

flög över besökarna!

SÅ SMÅNINGOM ändrades barnkörens

namn till Sunrise och de barn som hade

blivit lite äldre sjöng i Maxi-Sunrise med

rörelser och stämsång. Matz och Miriam

drev musikskolan där många barn och

vuxna lärde sig spela olika instrument

som piano, orgel och blåsinstrument av

olika slag. De som lärde sig spela hade

sedan en naturlig ingång till församlingens

orkestrar och medverkan i församlingens

gudstjänster.

I början av 80-talet startade Matz ett

storband i församlingen till många yngres

glädje. Då fanns det både brassband

och storband i församlingen. Storbandet

spelade jazzig storbandsmusik med texter

och innehåll som talade om Gud och

kristen tro.

ORGELN HAR ALLTID varit ett

viktigt instrument för att ackompanjera

församlingssången.

Länge hade församlingen en

elektrisk orgel men år 2000 investerades

det i en digital orgel med större och fler

möjligheter. I Segertoner, pingströrelsens

sångbok, finns många omtyckta sånger

samlade från pingströrelsens första 80

år.

Matz undervisade även i dirigering

och så småningom lämnade han över

Ungdomskören till sina elever Ulf Ceder

(fd Claesson) och Joakim Holmgren.

Många ungdomar var med och sjöng och

de som var lite för unga längtade att få

vara med och sjunga i denna kör!

Ungdomskören gjorde ofta körresor och

sjöng i andra städer och andra kyrkor.

Jens Bjurling (fd Ahxner) och Emma

Willford Thörn tog så småningom över

denna kör och efter en tid fick ungdomskören

namnet Testimonia. Testimonia

var med och spelade in två sånger på en

cd med andra ungdomskörer från andra

kyrkor i landet, Choir 2.

NÄR MATZ SLUTADE sin anställning

som musikledare i församlingen

tog Eva Lindh och Benn

Degeryd över ledarskapet för

den blandade kören.

Så småningom kom PS Gospel till. Med

lite hjälp utifrån kom gospelkören igång

men drevs sedan av Peo Larsson, Ulf

Ceder (fd Claesson) och Matilda Larsson.

Flera smågrupper har varit aktiva

under åren: Telge4an, BBC, Ljusglimtar,

Chorus, EPA… listan kan göras lång!

Detta har visat på ett behov, och en stor

glädje, i att få sjunga och musicera. Olika

tider, olika människor och olika genrer.

Alla med en och samma längtan att få

sprida budskapet om Jesus.

EMMA WILLFORD THÖRN anställdes

1997 för att starta musikskola och leda

församlingens musikliv (se separat artikel).

Andreas och Deborah Sedin kom till

församlingen på 2000-talet och de drog

igång ett stort arbete med musik för barn

i församlingen. Barnkören PopCorn-kören

sjöng och PopCorn-bandet, med barn

som fick lära sig spela ett instrument,

spelade till.

Idag består en stor del av församlingens

sång- och musikliv av smågrupper,

team, som leder församlingen i lovsång

men också sjunger och spelar för församlingen.

Vi har lovsjungit Gud i alla tider

men musiken har förändrats och utvecklats.

Nya tider, nya människor, ny musik.

Församlingen fortsätter att sjunga

och musicera till Guds ära med andra

tongångar och annat tonspråk än för

hundra år sedan!

17


GUDSTJÄNST

Två pastorer

om att skapa

gudstjänst

Vad innehåller en gudstjänst och hur

skapar vi en gudstjänst som passar alla?

Tidigare pastorerna Jakob Freiman och

Thomas Hallström samtalar om hur vi

skapar en gudstjänst.

TEXT: Torbjörn Stolpe FOTO: Bengt Jägerskog

SÖNDAGSGUDSTJÄNSTEN är

basen i församlingens verksamhet.

Det är där de flesta av oss

möts regelbundet, det är där vi

möter våra pastorer och ledare och det är

där vi tillsammans lovar Herren.

Efter hundra år och med femtio

veckor i varje har det planerats och

genomförts ungefär 5000 gudstjänster

i vår församling. Mellan en halv och en

miljon möten mellan människor och

mellan människor och Gud!

HUR GÅR DET TILL att skapa dessa

heliga, fantastiska stunder? Thomas

Hallström och Jakob Freiman fick sista

chansen att genomföra ”normala” gudstjänster

innan pandemin drabbade oss

och allt blev annorlunda.

Hur jobbade ni?

– Jag insåg direkt när jag kom till församlingen

att vi måste skapa en struktur

och linje i gudstjänsten, säger Thomas

som kom 2014, ett år före Jakob.

Det gällde att involvera alla, ”från parkering

till kyrkfika”, allting är gudstjänst!

– Den måste vara välkomnande för

alla, hela familjen, säger Thomas. Och

vi har försökt bygga på två ord: folklighet

och andlighet.

Han resonerar vidare: Första delen av

gudstjänsten ska vara folklig. Man ska

känna sig hemma genom ett lätt tilltal

och ett gemensamt lov till Gud. Andra

delen är undervisningen, predikan, och

tredje delen är avslutningen, ”den andliga

delen”, där man ska hjälpa människor

att närma sig Gud.

– Det går ju inte att hålla isär dem helt.

Allt ska förstås vara andligt. Tanken är

att i en normal gudstjänst tar varje del

ungefär en halvtimme.

– Sen fortsätter ju gudstjänsten med

gemenskapen vid kyrkfikat som är

mycket viktigt för gemenskapen, fyller

Jakob i.

HUR VET PREDIKANTEN vad han

eller hon ska predika över? Ofta finns

det ett grundtema för terminen eller ett

antal gudstjänster. Då vet man, säger

Thomas. Annars är det något som växer

fram under en längre period som förstärks

sista veckan.

Så här såg en normal vecka ut under

Thomas och Jakobs tid: veckorytmen är

att på tisdag morgon efter pastorernas

ledighet på måndagen, går de igenom

söndagens gudstjänst och utvärderar och

lär sig.

Vilken var känslan? Hände något speciellt

under gudstjänsten? Hur gick det med

barnkyrkan? Var det balans mellan de tre

delarna – musiken, predikan och bönen?

Var predikan begriplig? Sådana frågor

ställer de sig.

OCH SEN FORTSÄTTER arbetet med

den nya veckan. Det är något varje dag.

– Inför nästa söndag, där vi tänker

oss att Thomas predikar och Jakob leder,

börjar något växa fram. En bibeltanke,

bibelavsnitt, påläsning, mer material,

kontakter med människor i vardagen. Allt

finns med i det som blir en predikan.

– Egentligen lever man alltid med predikan

i tankarna. Man samlar in på olika

sätt. Noterar. Det gäller också att följa

församlingen i en process. Vi ska kanske

tala mer om det här, i goda samtal mellan

pastorer, funderar Thomas och Jakob.

Thomas brukar skriva ner sin predikan

men kan ändra flera gånger.

– Jag har ofta för mycket material och

måste vara beredd att minska ner. Jag

har noterat att ju bättre jag är förberedd

genom läsning och bön, desto enklare är

det att ändra i konceptet. Det måste man

vara beredd att göra så att tanken går

fram.

Sång.

Predikan.

18

Ljuständning.


1 röst om

församlingen:

Jakob Freiman och Thomas Hallström vill att

gudstjänsten ska vara välkomnande för hela

familjen. Och att den ska involvera alla.

Jakob förbereder Gudstjänsten

i sin helhet – musiken,

inledning, avslutning. Det ska

bli en väv.

– Allt kan förberedas, men

det har varit viktigt att vara

lyhörd för att kunna ändra

sina planer. Att lyssna in rätt

i vad Gud gör i gudstjänsten.

Ska vi korta ner musiken eller

fortsätta? Att vara känslig för

Andens ledning, säger Jakob.

KOLLEKTEN BRUKAR man

ta upp i den första delen av

gudstjänsten, i den folkliga

delen.

– Här har vi prövat lite

olika modeller. Vi tänkte ett

tag att det skulle vara folkligt

och gemenskapsfrämjande att

mingla under kollekten. Det

slog väl inte helt perfekt ut,

säger Thomas.

På söndag morgon åker de

till kyrkan. För Jakob är det

viktigt när han ska predika

att predikan är klar på fredagen,

så lördagen blir fri för

familjen.

– Vi försökte få med alla

redan klockan nio på morgonen:

barnkyrkan, värdarna,

teknikerna, musikerna och

pastorerna. En del tyckte nog

att det var onödigt tidigt men

det gjorde att vi kunde förbereda

oss och sedan samlas

klockan 10.20 för gemensam

bön för gudstjänsten. Efter

den korta bönen och genomgången

på tio minuter kunde

allt vara klart att välkomna

församlingen. Inga sång- och

musikövningar på scenen

utan vacker musik i högtalarna

och ett välkomnande

budskap, säger Thomas.

Jakob som oftast ledde

musiken funderar vidare:

– Sång och musik ska

bara stimulera och får inte

stå i vägen. Man måste vara

beredd att korta ner. Jag kan

känna i min tanke att ’här ska

vi inte ha mer sång’, församlingen

är inte med här. Då är

det klart.

THOMAS sammanfattar

tankarna:

– Man får inte glömma att

mötesdeltagarna är huvudpersoner

i gudstjänsten. Det

ska vara begripligt för deltagarna.

Folkligt och andligt.

EUGÉNE ÅKESON

Vad betyder församlingen för

dig, Eugéne?

– Gemenskapen och

omsorgen om varandra är

ovärderlig. Då jag mått dåligt

har jag kompisar som hört av

sig och undrat hur jag mått.

Du har varit med länge i vår

församling!

– I över 65 år, så ja nästan

hela livet! Pappa Åke var

söndagsskollärare tillsammans

med farbror Sven

(Hansson). De blev mina förebilder.

Jag var ganska stökig

och livlig men lyssnade en

del i alla fall, det var tryggt på

något sätt!

Senare i livet blev även

jag söndagsskollärare. 18 år

i Brunnsäng! Kerstin Skoglund,

Anette Millard, Arne

Johansson på dragspel och

jag hjälptes åt.

Text och foto: Bengt Jägerskog

KRÖNIKA

Gudstjänstens

historia

VID JESU TID och vid

tiden för kyrkans framväxt

fanns det två gudstjänster

för den judiska församlingen

– tempelgudstjänsten och

synagoggudstjänsten. Det

förhållandet kom att bli viktigt

för utvecklingen av den kristna

gudstjänsten då apostlarna

och de första kristna var judar.

Liksom Jesus själv uppehöll

de sig ofta i helgedomen, där

de både undervisade och predikade.

Snart växte det fram

den gudstjänstform med tydliga

drag av synagoggudstjäns-

ten som vi fortfarande känner

igen. I synnerhet i traditioner

där man alltid har med textläsning

från GT, evangelietext

samt ur breven i NT. Det motsvarar

synagogans läsning

som var ur Toran (Lagen),

Psaltaren och Profeterna.

I templet låg tonvikten på

offer och lovsånger och i

synagogorna tänker man sig

att tonvikten på skriftläsning,

förklaring (predikan), böner

och sånger. På Jesus tid var

det vanligt (se Luk 4:16).

FRÅN TEMPELGUDS-

TJÄNSTEN skulle man

kunna påstå att nattvarden

är ersättare, med den stora

skillnaden att tempelgudstjänstens

offer visade på det

försoningsoffer som Gud

hade lovat skulle komma,

medan nattvarden påminner

om löftets fullbordan,

där det är Jesu Kristi död

och uppståndelse som firas.

Det är dessa delar som gör

samlingen till en gudstjänst,

men viktigaste av allt att hålla

i minnet: en kristen gudstjänst

förrättas i Jesu Kristi namn!

DJUPAST SETT innebär det

att gudstjänsten sker i Hans

person, att Han är närvarande

genom Helig Ande. ”Kristus

är den som har uppväckts och

sitter på Guds högra sida och

vädjar för oss” (Rom 8:34).

Efter sitt löfte till lärjungarna

före sin himmelsfärd ska han

vara med de sina alla dagar

intill tidens slut (Matt 28:20).

Såsom vår suveräna Överstepräst

leder Han från himmelen

hela församlingens

gemensamma gudstjänst.

Varje gudstjänst som firas

i Herren Jesu Kristi namn

är del av denna himmelska

gudstjänst. Varje kristen,

varje lem i Kristi kropp

(Rom 12, 1 Kor 12) lever i

gemenskap med denne

levande Herre!

En gudstjänst kan lätt

uppfattas endast som

programpunkter som ska

genomföras, vilket är en

grov missuppfattning. Det

som sker i gudstjänsten är

del av en väldig helhet, där

Kristus själv är den levande

sammanhållande kraften, ja

Översteprästen (läs gärna

Hebr 8).

Sten-Gunnar Hedin

19


BARN

Hoppborg på församlingsläger.

BARN- OCH UNGDOMAR

De unga är

Nystartad söndagsskola i Fogdetorp, Rosenlund

tidigt -70 tal som startades av några unga familjer

som bodde på Rosenlundsvägen. Christina och

Bertil Pettersson, Bengt Jägerskog, Peo Larsson,

Kurt Ädelroth, Lena Sjöberg, Monica Bergman och

Gun-Britt Thornberg var lärare.

församlingens framtid

TEXT: Torbjörn Stolpe och Bengt Jägerskog FOTO: Bengt Jägerskog

Söndagsskolfest i Missionshuset i Viksberg.

Barnkyrkan 2021.

30-

TALET

Einar Halldorf (till 1932)

1930

tidslinje

Helmer Freijdh (till 1937)

1931 1932 1933 1934

1935

20

179

medlemmar

Allvarligt. Två bröder bado

och erhöllo förlåtelse för att

de besökte Folkparken och

en biograf. En syster bad

och erhöll förlåtelse för att

hon besökt nöjesfältet.

Nykvarns fria

församling sammansluts

med Elimförsamlingen.

Kyrkan hela veckan!

· Lördagkväll kl 20: bönemöte

· Söndag kl 11 och 18: väckelsemöte

· Onsdagar kl 20: väckelsemöte

· Måndagar: bibelstudium och bön

· 1:a och 3:e måndagen i månaden:

församlingsmöte

· Söndagar 15.30 och Lördagar

kl 20: bönemöte.

· Varje månad: bönenatt

Församlingsmedlemmarna

uppmanas att besöka onsdagsmötena

mera mangrant

samt att komma i god tid, helst

5 minuter före dess början.

Syster Alda Holmström sände

ett brev och berättade att hon

var lyckligt framme till

missionsfältet i Kongo.

Broder Åke Pettersson

valdes som föreståndare

för söndagsskolan.


Läger på Hasselö utanför Västervik 1987.

Foto: Bengt Jägerskog.

Två vänner utanför kyrkporten.

BARN- OCH ungdomsarbetet

har från början varit viktigt för

församlingen. Söndags skolan

börjar redan på 1920- talet

och 1927 noterar vi i protokollen att

söndagsskolf esten ska hållas tredje

advent. Kring 1930 börjar söndagsskolbarnen

växa upp och behöver fastare

föda. Då anordnar vi bibelklasser för

ungdomarna. Och så växer arbetet

stabilt. Vecka efter vecka, år efter år.

1946 noterar broder Axelsson att

barnarbetet blomstrar med 15–20 nya

deltagare sista tiden. Och 1950 börjar

vi engagera oss i nationellt gemensamt

barnarbete genom att delta i konferenser.

Bra att få nya idéer! 1950 håller Axel

Bjurenstedt från Jönköping barnmötesvecka.

Och så växer det vidare. 1972 har

församlingen flyttat in i nuvarande lokaler

och då har vi söndagsskola på tio olika

platser i stan, hobbygrupper med 130

barn på fyra platser, barnmöten i Ronna

och Brunnsäng och en bibelklass med 20

12-åringar. Vi ordnar sportlovsresor och

sommarläger – 60 ungdomar på sportlovet

och 40 på sommarveckan på Blidö.

SÅNGEN OCH MUSIKEN blir allt viktigare

i barn- och ungdomsarbetet. Det

startas Ministrängen och Pingstgnistan.

Och så SIA-grupper på fem skolor, där vi

kunde stödja elever med behov.

1983 reser ungdomar till Österrike på

sportlovet. Ministrängen gör konserten

Låt Bibelns bilder leva för 1500 elever och

70 lärare, och ungdomskören evangeliserar

på Öland och Gotland på sommaren.

I mitten av 80-talet startar vi förskolan

Humlan. Förskolan fanns från 1987 i

Humlan-huset och drevs ända fram till

2015. Lokalerna hyrs nu ut till förskolan

Slottet. 1987 kommer Ingrid och Roger

Svanell som jobbar med sina dockor

på skolorna, har ungdomskvällar på

fredagar och startar konfirmationsundervisning

och en hel del annat. 1989

håller Meca-gruppen till i Leffe Berges

verkstad på onsdagskvällarna. Och Miniläger

och Maxiläger hålls på sommaren.

Stor idérikedom! 1990 är det dags för Ski

Tabasco i Åre.

1992 HAR FÖRSAMLINGEN tre söndagsskolor,

konfirmation, Royal Rangers

scouter, innebandygrupp, körerna Lilla

Gnistan, Stora Gnistan Sunrise/Rejoice

och Smånoterna. Bibelundervisning,

sport och musik finns i mängder.

Efter sekelskiftet får vi en intensiv

ungdomsperiod med 100 ungdomar i

verksamheten med John-Ted Berge och

Tigleth Malkey som ansvariga.

Sen kom David Holm som gjorde en

stor insats för de unga under dessa år.

Andreas och Deborah Sedin gjorde ett

jättearbete inom musiken för barn och

unga. Jakob Freiman kom 2015 för att

ansvara för musiken och ungdomarna.

Grunden för ungdomsarbetet kom att

bli fredagskvällarna, då de ägnade sig åt

undervisning och lovsång. Jakob satsade

på att ungdomarna skulle ta ansvar för

ungdomssamlingar och att leda gudstjänst

och även ge en kortare predikan.

– Vi började liksom om från början och

försökte lägga en god grund för ungdomarna.

De skulle få erfara Gud i sina liv.

Då gruppen var ganska liten samarbetade

de med Filadelfia Stockholm på

läger.

Idag ansvarar Petra Rönnbäck för

barn och familj och Maria Agirman för

ungdomarna.

SOMMARLÄGER

Levande minnen från

sommarens äventyr

VECKA 32 VAR EN helig vecka då vi

hade våra sommarläger i församlingen:

Hasselö, Nåttarö, Drakudden, Sandhamn,

Furudal, Brenäs – alla namnen är laddade

med minnen. Sol och bad, kanot och jolle,

bus och bön, samlingar och andakt – allt

i en enda varm nostalgisk känsla! Mötet

med alla härliga ungar, alla personligheter,

inte bara våra ungdomar från kyrkan utan

alla deras kompisar också som kom med!

Dragkamp, olympiad, fotboll, pingis,

brännboll, matlag och arbetsgemenskap.

VI LEDARE FICK ETT stort förtroende

och därmed ett stort ansvar. En del barn

var ängsliga och det kunde ta några dar

innan de fann sin plats. Och just då ringde

morsan och vi fick börja om från noll. Nya

kompisar, kanske nya värderingar?

Jakob med funktionsnedsättning

placerade sig vid motståndarmålet, klart

han ville vara med på fotboll! Någon sköt

en hård boll på hans fot så att den gick i

mål. Alla vi som var med glömmer aldrig

Jakobs segervrål och översvallande min!

Sommarlägren bär vi med oss i livet

som levande minnen, barn som ledare.

Många barn som inte kunde betala lägeravgiften

sponsrades av församlingen, väl

investerade pengar! Vilka äventyr att frakta

40 barn långt ut

i Västerviks skärgård

med kanoter,

Sol, vind och vatten!

jollar, windsurfingbrädor,

massor

med mat och

förnödenheter. Ja,

efter en sån vecka

somnade man

nöjd och belåten!

Edvin Lundin (till 1949)

1935

1936 1937 1938 1939

1940

Orgeln invigs! Organist

1920

från Filadelfiaförsamlingen

i Stockholm invigningsspelar.

Pastor

Lundin

får telefon

installerad

1937.

q

På missionsfältet. Alda i Kongo är

tacksam att en av de infödda medarbetarna

fått uppleva Andens dop.

Ett 60-tal infödda har döpts. Arne

Nordmark i Mongoliet talar om att

de börjar känna av kriget. Dock är

tilliten till Gud ett medel till vila och

ro trots stormarna i världen.

Pojke på den mongoliska

landsbygden.

Ord och inga visor. Broder

Lundin påminde om vad som

tillhör god ordning vid våra

offentliga möten. Nämligen

att de mötesbesökare som

kommer först, bör stiga fram

och taga plats inåt väggarna

till, så att de senare icke

behöver tränga sig fram för att

få plats.

Tältmöten hålls hela augusti.

Pastorn tackar Gud för tältmötesserien:

”Jesus var med,

välsignade vittnesbörden,

sången och inkomsterna.”

21


Barnkyrkan! David

Karlström till höger.

Andreas och Deborah Sedin med barn och unga.

Barnläger 80-tal.

Församlingsläger på Drakudden 2017.

Elias, Hugo och Filip Jägerskog säljer godis.

Bibelklassen 1964.

Öppna förskolan 80-tal.

Petra Rönnbäck:

»Barnen är

församlingens

framtid och

överlevnad»

Hej Petra Rönnbäck, församlingens barnoch

familjekoordinator sedan 2019. Hur

ser barnverksamheten ut i dagsläget?

– Idag har vi Barnkyrka varje söndag

under gudstjänsten. Då gestaltar och

arbetar vi med olika Bibeltexter och

samtalar om tron. Fredagshäng i Viksbergshallen

med sportaktiviteter. Vi har

också sommarläger, övernattningshelger

och familjedagar. Vi har Öppen Förskola

varje vecka.

Hur har du förändrat verksamheten?

– Jag har arbetat med att utveckla det

som redan finns och fungerar. Utifrån det

sker ju en form av förändring som kanske

inte alltid är så konkret att ta på, eftersom

arbetet är ständigt pågående och växer

fram. En del saker och aktiviteter har jag

låtit vila, medan andra aktiviteter byggs

vidare på. I den fasen arbetar jag hellre

långsiktigt framåt. Något jag arbetat fram

under våren är ett måldokument och en

processplan för barn- och familjeverksamheten

utifrån församlingens vision, för att

strukturera vad vi gör, hur vi gör, varför vi

gör det vi gör och hur vi går vidare.

Vad ser du för utmaningar?

– Att det vi gör inte bara ska vara en

rolig grej eller en happening. Det ska gå

djupare än så, där barnen får en stabil och

stadig grund i Bibeln att bygga vidare på

och en sund och öppen gemenskap med

andra som delar samma tro. En annan utmaning

är det ständigt pågående arbetet

med att ha tillräckligt med volontärer som

hjälper till och stöttar.

Vad är det roligaste?

– Det är att få se hur barnen lär känna

Jesus, att lyssna till deras frågor och

funderingar och att få berätta om Jesus

för dem genom drama, andakter, sång

och musik och rörelse men också genom

samtal och andra olika samlingar. Barn

har en längtan efter att få veta vad som är

äkta och rätt, och jag älskar att se hur de

växer genom vår verksamhet och i samtal

med andra både barn och vuxna.

Vad är det viktigaste i ditt arbete?

– Att barnen får tillfälle att höra om,

och lära känna, Jesus. Att så ett frö av

tro i barnens hjärtan som de bär med sig

genom hela livet. Det är det största målet

och meningen med att vi gör det vi gör.

Hur ser en typisk vecka ut för dig?

– Att ”samla upp” det som hänt under

söndagen och planera inför kommande

samlingar och evenemang. Att se över

barnlokalen, material och eventuella inköp,

ordna med barnlistor, svara på mejl,

kontakt med familjer, lägga upp ledarschema,

planera kommande söndag med

Bibellektion och innehåll, kontakta volontärer.

Och att närvara vid teamträffar, personalträffar

och träffar inom Pingst. Att ge

och få information från Pingst Ung och att

planera och genomföra ledarsamlingar.

Och framför allt att ta mig tid för den

personliga andakten tillsammans med

Jesus och Bibelordet.

Vad betyder barnen för församlingen?

– Barnen är vår framtid! Det är nästa

generation som ska ”ta över” efter oss

vuxna, och föra

vidare tron på,

och budskapen

om, Jesus.

Barnen är

församlingens

framtid och

överlevnad.

22

Petra Rönnbäck. Foto: Privat.


Foto: Bengt Jägerskog

ZARA HALLSTRÖM

»En stor vinst

är att ta tillvara

på unga ledare«

ZARA HALLSTRÖM berättar

om sin tid i församlingen: ”I

januari 2014 började min man

Thomas sin tjänst som pastor

och föreståndare och jag som

ansvarig för barn och familj

på halvtid. Söndagsskolan

var det område som låg mig

varmast om hjärtat. När vi

kom till kyrkan så var det inte

söndagsskola varje söndag på

grund av ledarbrist. Jag hade

tidigare varit ideell barnledare

i andra pingstkyrkor och sett

en stor vinst med fler barnfamiljer

i kyrkan när det fanns

söndagsskola varje söndag

för barnen. Det blir större

kontinuitet där barnen med

en större regelbundenhet

träffas och lär känna varandra

vilket ger en större längtan att

vilja gå till kyrkan. Så första

förändringen var att det alltid

skulle finnas något för barnen

på söndagar. Jag började med

att låta alla barn vara med i

kyrkan den första kvarten på

gudstjänsten så att alla olika

åldrar får ses åtminstone en

kvart. Jag tycker att det är

väldigt inspirerande att se

och höra alla barn innan de

med glädje rusar in till sina

samlingar.

Jag startade tre barngrupper

som först hade en gemensam

samling och senare

delades upp i mindre grupper

med lite olika innehåll. Från

att vara som mest 20 barn i

söndagsskolan tills när jag

slutade januari 2016 så var

det 70 barn inskrivna. Det

kom många ledare till söndagsskolans

verksamhet under

den tiden. En stor vinst är

att ta tillvara på unga ledare

vilket är mycket uppskattat av

barnen.

På somrarna och på alla lov

hade vi sommarkul, höstlovskul,

julkul och sportlovskul för

barnen på gudstjänsttid så att

familjerna skulle veta att det

alltid fanns något för barnen.

Det bidrog till att vi tydligt såg

att vi blev fler mötesdeltagare

för varje söndag som gick.

Jag startade övernattningsdygn

för våra barn i mellanstadiet

som är en känslig

ålder då det börjar bli för

tråkigt för att vara med i söndagsskolan

och ett för stort

kliv att trivas på gudstjänsten.

Så i samband med övernattningen

lät vi barnen som varit

med få vara delaktiga med

till exempel ta upp kollekten,

medverka i sång och musik,

läsa ett bibelord, vara med

som hjälpledare i söndagsskolan,

hälsa besökare

välkomna eller hjälpa till med

förberedelser för fikat i Humlan.

På fredagskvällar hade

vi innebandy med fika för

mellanstadiebarn. Vi arrangerade

sommarläger och aktiviteter

för barnen i samband

med våra församlingsläger.

Det roligaste var att få vara

med barnen, skratta och busa

och visa dem tryggheten i

Jesus. Att se barnen utvecklas

i sin tro och få blomma ut i

sina gåvor.

Zara Hallström

Julia Adolfsson när det begav sig då

hon var barn- och familje koordinator

i församlingen.

NÅGRA FRÅGOR TILL:

Julia Adolfsson,

»Hjälpledarna blev stora

förebilder för kidsen»

Text: Julia Adolfsson. Foto: Bengt Jägerskog

Hej Julia Adolfsson. Kan du berätta om din tid i

Pingstkyrkan Södertälje?

– Jag hade äran att få arbeta som barn- och

familjekoordinator i församlingen från 2016 och ett

par år framåt. Jag minns tillbaka på tiden med stor

tacksamhet. Wow, vilka fina vänner jag fick i alla

åldrar! Samtidigt som jag gav mycket kommer jag

ihåg att jag fick så mycket tillbaka, både av församlingsmedlemmar

och av Jesus. Ledarna som jag

fick teama med på Barnkyrkan var helt fantastiska.

Flera ungdomar var med som hjälpledare och blev

viktiga förebilder för kidsen. Barnkyrkan växte från

cirka 25 barn per söndag till det dubbla och det var

fantastiskt att få vara med om. Jesus var alltid i centrum.

Vi piffade till barnkyrkans lokaler genom att

shoppa möbler, måla väggarna babyblå och rosa

och fixa scen i Dojan.

Har du något särskilt minne?

– Ja, det var oförglömligt när Zara och jag hittade

en mus i mattan på öppna förskolan. Tur att tisdagsgruppen

fanns nära för att hjälpa! Det roligaste

inköpet var helt klart den sex meter höga uppblåsbara

rutschkanan som blåstes upp både i kyrksalen

under barndagar och på församlingsläger.

40-

TALET

Forts. Edvin Lundin (till 1949)

1940

1941 1942 1943 1944

1945

281

medlemmar

Sol i sinne. Pastor

Lundin vill att vi beder

om en solig och mildare

väderlek, som är av stor

vikt, då det är ont om

bränsle (mars 1941).

Att passa in. Tvenne flickor vilkas

föräldrar tillhör församlingen

har begärt dop. Pga bristande

kännedom om deras ställning inför

Gud bordlades ärendet. Lundin tog

tillfället i akt och talade förmanade

ord till ungdomarna och oss alla att

så lite som möjligt följa denna tidens

mode i kläder och frisyr som ej passar

Jesu Kristi livegna.

Finlandsbarn. Beslut

att bland församlingsmedlemmar

kunna

utplacera finska barn

som kommer till Sverige.

Arne Nordmarks hemresa från

Mongoliet omöjliggörs genom

kriget mellan Japan och Amerika 1941.

Ungdomarnas

vecka anordnas då

våra ungdomar har

ansvar för veckans

möten.

Evangelist Mattsson

börjar sin tjänst i

Nykvarn-Mariefred.

23


SVANELLS

Ingrid och Roger

hade dockor som

medarbetare

Ingrid och Roger Svanell

kom till församlingen 1987

och ser sin tid här som

välsignad.

Dockor i klassrummen och barnmatiné. Öppna

förskolan och Barnens dag. Ingrid och Roger

Svanells påhittighet var stor under åren i

barn- och ungdomsarbetet.

TEXT: Torbjörn Stolpe FOTO: Familjen Svanell

FÖR 34 ÅR SEDAN, 1987, kom

de tillsammans till Pingstkyrkan

i Södertälje – Ingrid och Roger

Svanell. Församlingen hade 826

medlemmar och det var full fart.

Båda anställdes för barn- och ungdomsarbetet.

– Sten-Gunnar var pastor och kallade

oss, säger Ingrid. Vi fick lika mycket

betalt. Kvinna och man, det tycker jag är

roligt såhär efteråt, säger Ingrid.

Roger pluggade delvis första åren. Han

gick en teaterutbildning.

MED DOCKORNA I KLASSRUMMET

Bland annat skulle paret arbeta i skolor

och med ungdomar.

– Vi var mycket ute på låg- och

mellanstadiet i Södertälje och undervisade

bland annat om FN:s barnkonvention

med hjälp av våra dockor Fia och Fredde.

Det var en jättegrej och vi besökte väldigt

många klasser.

Till sin hjälp hade de många lärare i

församlingen.

– Ja, de såg till att vi fick komma till

klasserna en första gång, sedan brukade

vi vara välkomna tillbaka. Så sent som

för tre-fyra år sedan ringde en lärare och

undrade om vi fortfarande arbetade med

dockorna, säger Ingrid. 30 år senare! Det

måste vara barnen vi träffade i skolorna!

Ingrid och Roger arbetade också med

församlingens ungdomar främst på fredagskvällarna.

De kom i ett skifte mellan

ledare. Stefan Claar hade just slutat och

det var ett skifte i ungdomsgruppen.

– Vi startade en konfirmationsundervisning

en vardagskväll i veckan med

deltagare från församlingens 13-åringar

men också deras kompisar. Det blev en

spännande blandning som var mycket

uppskattad.

Hur kom det sig?

– Det fanns en sådan god grund i

församlingen. Vi hade till exempel en

mycket fin söndagsskolverksamhet i

olika stadsdelar. Jag minns till exempel

Eugéne som gjorde ett kanonjobb med

söndagsskolan i Brunnsäng, säger Ingrid.

Anledningen till att det gick så bra

med barn- och ungdomsarbetet var

bland annat alla fantastiska ledare. Och

så räknar Ingrid och Roger upp sådär tio

namn ur församlingen.

– De var så bra! säger Ingrid.

METODEN

– När ungdomarna växte upp och

mognade försökte vi slussa in dem i ledarskap,

där de gjorde ett jättejobb.

Och när de blev 21 var det dags för

”21–21”, alltså en samling för dem som

vuxit ur ungdomsverksamheten och

några av dem hade redan bildat familj.

– Det är de vi numer kallar unga

vuxna, säger Roger.

Hade de verkligen tid att komma till

en träff en vardagskväll?

– Det verkar så. Vi var nog runt ett

30-tal på träffarna!

Annat ni minns?

– Jo, på somrarna tog vi några veckor

för intensivaktiviteter. Då fick vi låna

en lastbil och åkte runt i kommunen.

Vi körde Joy Time, en barnmatiné med

dockor, mycket musik och tävlingar från

flaket. Barnen satt nedanför flaket på en

presenning. Vi var runt ett par veckor

varje sommar. Hovsjö, Geneta…

Så rullade det på under några år!

Forts. Edvin Lundin (till 1949)

Sigvard Johansson (till 1954)

1945

1946 1947 1948 1949

1950

24

Blomstrande!

Arbetet med barnen i

söndagsskolan

blomstrar! 20 nya

barn har tillkommit.

Evangelistvecka för

Sörmlands fältet hålls

i Södertälje.

Äntligen flanellograf!

Flanellograf köps in till

hjälp i söndagsskolan.

Församlingens namn

föreslås bytas

till Filadelfiaförsamlingen

Södertälje.

Församlingen håller ett

protestmöte mot den

dåliga litteratur som skall

komma ut för högläsning

i våra skolor.

Den gamla Godtemplarelokalen

behöver förnyas.

Beslut om renovering tas.

Toalettfrågan är det klart

största problemet. Beslut

om inköp av 200 st nya

stolar à 16 kr/st.

Förslag: Alla

köper en

varsin stol!

Många killar = blås.

Broder Johansson

meddelade att det

fanns många unga

pojkar i församlingen.

Det leder fram till

ett förslag att bilda

en blåsorkester och

för detta måste det

köpas instrument!


Ingrid andas in. Det är härliga minnen.

– Sten-Gunnar slutade ju när han väl

fått oss på plats. Det var rätt dålig stil

brukar vi skoja. Åke Lind kom som efterträdare.

Och så Håkan Sjöholm.

INGRID TILLBAKA

Nästa sväng gällde bara Ingrid. Hon kom

tillbaka år 2000 för barn- och familjeverksamheten.

Då startades Öppna

förskolan som fick ett stort uppsving

med fyra grupper i veckan med 15 vuxna

per grupp och lika många barn.

– Det blev väldigt populärt, säger

Ingrid, som ledde grupperna tillsammans

med flera duktiga ledare.

Grupperna var blandade med församlingsfolk

och andra föräldrar.

Varför var det så populärt?

– Dels ligger Humlan bra till i stan,

och så hade vi god fika och sångsamlingar.

Och så hittade deltagarna nya vänner

hela tiden. Det blev som ett kontaktcentrum.

Sen var vi noga med att lära

oss alla barnens namn, berättar Ingrid

som satsade på Öppna förskolan i sex år.

Sedan tog förskolan över verksamheten.

Och så kommer fler minnen.

– Vi startade också Barnens dag några

lördagar per termin med aktiviteter för

hela familjen. Jag har alltid försökt göra

verksamhet utifrån ett familjeperspektiv.

Varje år anordnade vi församlings- och

familjeläger, till exempel till Ansgarsgården

eller Hjälmaregården.

FÖRESTÅNDARE (TF)

Och mitt i alltihop, efter år 2004, blev

Ingrid Svanell föreståndare för församlingen

i några år. Det vill säga tillförordnad

föreståndare. Ingrid ville inte vara

föreståndare utan mer hålla i funktionen

i väntan på ordinarie.

– Men jag trivdes utmärkt i uppdraget.

Det var verkligen en utmaning, men jag

fick så utomordentlig hjälp av församlingsledningen.

Och så räknar hon upp

namnen på hela gruppen.

– De var fantastiska. Det var faktiskt

roligt och mycket lärorikt, att vara med i

ledningsgruppens och styrelsens möten.

Jag ser det som en välsignad tid.

TISDAGSGRUPPEN

Gruppen som

är rik på

kompetens

TISDAGSGRUPPEN är gruppen

som inte finns, officiellt alltså… Vi är

tjugo gubbar som träffas varje tisdag

klockan nio. Fika under skratt och

skoj och sedan en kort andakt innan

dagens arbetsuppgifter fördelas.

Småreparationer, köra sopor, rensa

ogräs och klippa gräs. Kompetensen

är stor i gruppen och alla har sina

specialområden, vilket har gjort att

församlingen säkert sparat miljoner

totalt sett!

ALLT BÖRJADE i Rosenborgsskolan

på sent 70-tal där Bengt

Axelsson var slöjdlärare. En grupp

fick tillgång till slöjdsalen och

fortsatte till Ronnaskolan 1985. Slöjdgruppen

växte. Allan Grahn och Owe

Claesson berättar att de 2009 fick

tillgång till lokaler i Humlan. Slöjdbänkar

och en bandsåg fick de från

Rosenborgsskolan. BST med Johan

Berge i spetsen sponsrade inköp av

verktyg.

Tisdagsgruppen har åstadkommit storverk på

flera platser inom församlingens verksamhet.

Men bäst tycker de är gemenskapen i gruppen.

Text och foto: Bengt Jägerskog.

Några stora projekt som gruppen

tagit sig an är: ombyggnationen

av kyrk salen 2016, LP-Ria i Järnas

lokaler, Second Hand-lokalerna i

Viksängen och det nya fläktrummet

i kyrkan.

Jag frågar några av de som

varit med från början: har du något

speciellt minne du vill lyfta fram?

Allan Grahn: ”Det är kombinationen

av den sociala samvaron och att

kunna spara stora summor åt församlingen.

Att vi kan fixa allt från smått

till stora komplicerade byggnationer.”

Bengt Axelsson: ”Gemenskapen!

Fint att lära känna en grupp nära

genom arbetsgemenskap. Jag ser

fram emot tisdagsmorgnarna. Många

härliga minnen genom åren!”

Owe Claesson: ”Det började med

att min fru Anita arbetade på dagiset

i Humlan. Hon ville ha hjälp med att

fixa än det ena än det andra. Det

finns alltid underhåll och reparationer

att ta tag i! Det betyder mycket att

träffas regelbundet och även att personalen

i kyrkan kommer till fikat.”

Bengt Jägerskog: ”När jag blev

ombedd att försöka fixa ett handbilat

kors från Dalarna. Min granne Alf

ordnade och bearbetade en stock

som kapades för att få plats i min

bilkärra. Exakt de proportionerna

blev perfekt för vårt kors! Efter pensling

med järnvitriol hjälptes vi åt att få

det på plats längst fram i kyrkan.”

50-

TALET

Forts. Sigvard Johansson (till 1954)

1950

1951 1952 1953 1954

Wilhelm Bolander

1955

319

medlemmar

Beslöt att till

Kungl. Majestätet

insända ansökan

för två pastorer i

församlingen att få

vigselrätt.

Ut ur kyrkan! Församlingen

beslutade ansöka stadens

myndigheter om tillstånd

att få hålla friluftsmöten på

Stora Torget 1 maj, onsdagsmöten

på Trädgårdstorget

samt söndagsmöten i

Badparken.

Första signalen för ny kyrka.

Med anledning av ny stadsplan

för Södertälje, kommer vår

nuvarande tomt att inköpas av

Södertälje stad och vi behöver

en ny tomt.

Inbjudan till samtliga församlingar

här i stan, till gemensam bön för

väckelse över denna stad.

Församlingen beslutade att

köpa ett nytt tält samt nya

bänkar till ett pris av 7500 kr.

Till Kongo! Beslut att

antaga Paul Stenlund som

missionär. 100 kr/månad

betalas för hans underhåll.

25


VÅR ORGANISATION

Ledning och

styrelse

Tyska krigsbarn

hämtas för att få en

tids respit i Sverige.

PINGST FFS. Vår församling

är ansluten till Pingst – fria församlingar

i samverkan (Pingst

FFS) som de flesta svenska

pingstförsamlingar.

FÖRSAMLINGSLEDARNA.

Församlingsledarna är andliga

ledare och främsta företrädare

för församlingen. De ser

över helheten, gudstjänst,

gemenskap och omvärld. De

är Kristi tjänare som ska bygga

upp Kristi kropp, förkunna

Ordet, förvalta sakramenten,

utöva själavård och leda

församlingens liv i gudstjänst

och mission. De har tystnadsplikt.

Vid deras möten förs

protokoll som är tillgängliga

för samtliga medlemmar.

Tyska barn fick en tids respit

i Södertäljehemmen

STYRELSEN. Styrelsebeslut

krävs alltid i frågor om

ekonomi, juridik och anställda.

De olika verksamhetsråden

ger förslag till budget för

kommande år. Styrelsen

lägger en över gripande

budget utifrån detta och

årsmötet fattar beslut (alla

medlemmar har en röst). Majoriteten

av styrelsen består

av församlings ledare. Två

personer kan väljas utanför

församlingsledarna. Styrelsens

ordförande väljs bland

församlingsledarna.

”EFTER ANDRA VÄRLDSKRIGET

(1939–1945) uppstod svåra förhållanden

för barnen i Tyskland. Vår församling

kände starkt för dessa lidande barn.

1953 företogs en resa till Tyskland för att

hämta en del av dessa barn till det trygga

Sverige. På bilden ser vi en buss på väg till

Västtyskland för att hämta upp barn som

sedan fick vistas hos medlemmar. 40 barn

fick äta upp sig och fick nya kläder och

nytt livsmod. Efter två månader återvände

de till sina hem bland ruinerna stärkta till

kropp och själ. På bilden syns bland annat

Eje Karlsson, Linnéa Berge-Pettersson,

Ingegerd Berge och Gösta Nilsson,

(av Allan Blomquist, ur Aktuellt).

Ur församlingsprotokollen:

1953. Församlingen beslutade att ytterligare

50 tyska flyktingbarn skulle placeras

i hem i staden eller dess omgivning.

1953. Syster Ingegerd Berge läste

Joh 10:34 samt berättade om resan ned

till Tyskland med de barn som hade

vistats i Sverige i två månader. Det

var mycket gripande att höra om hur

tacksamma de tyska föräldrarna var till

församlingen för allt vad vi gjort. Även

myndigheterna är mycket tacksamma.

Församlingen fick som gåva mottaga en

tavla över deras hemstad som tack för

allt vi gör för de tyska flyktingarna.

FÖRSAMLINGSTIDNING

Alltid aktuella

nyheter från

församlingen

ÅR 1972 STARTADES församlingstidningen

Aktuellt av Stig Holmgren

och Bengt Jägerskog. Många har varit

inblandade under åren. Tidningen gavs ut

fyra gånger om året och fanns kvar i olika

skepnader fram till 2008.

– Jag jobbade främst med layouten.

Det var ett jättejobb och ofta satt vi på

nätterna och jobbade, säger Stig som var

kvar i redaktionen fram till 1998.

Ambitionerna var höga och innehållet

var av professionell kvalitet.

– Vi sa redan från början att ska vi göra

en tidning så måste vi ha höga ambitioner!

26


100 år

i församlingen!

Medlemsantal, döpta

och uteslutna.

* Matrikelgenomgång påverkar

medlemstalet.

Medlemsantal 1921–2020

*

FÖRSAMLINGSSTATISTIK

Uteslutningarna

fick ett slut

TACK VARE ATT Siv Lyreborg har grottat

ned sig i församlingens statistik kan vi

presentera medlemsutvecklingen under

100 år. I grundmaterialet för varje år

finns döpta, flyttningsbetyg, bekännelse,

uteslutningar och döda. Vi har valt att ta

med döpta och uteslutna i översikten.

Noterbart är att fram till 1979 har cirka

300 medlemmar uteslutits ur församlingen.

Från år 1980, då Sten-Gunnar Hedin

blev föreståndare, är det fram tills idag

ingen som har uteslutits.

Sten-Gunnar, varför ser statistiken

ut så här? Är det centrala beslut inom

Pingströrelsen eller din egen uppfattning

som lett till att ingen mer har uteslutits?

– Nej, vad jag minns har det aldrig

funnits några centrala rekommendationer.

För mig personligen finns det

några anledningar till varför jag alltid

tyckt mycket illa om församlingstukt och

uteslutningar. Främst är det min mors

berättelse. Hon blev frälst, döpt och medlem

i pingst församlingen innan hon gifte

sig med min far som inte var frälst. Hon

uteslöts! Min far var aktiv kommunist och

ateist vilket gjorde att hon varken fick be

eller läsa Bibeln om han såg det. Bibeln

fick inte finnas hemma. Hon blev mycket

ensam. Men när min far efter några år

blev radikalt omvänd blev hon välkommen

tillbaka till pingstförsamlingen.

Torbjörn Stolpe

* Inga döpta eller uteslutna finns i

statistiken från 1921 eller 1922.

Döpta & uteslutna 1921–2020

*

Forts. Wilhelm Bolander (till 1961)

1955

1956 1957 1958 1959

1960

450

medlemmar

1960

Dopväckelse våren 1955.

15 ungdomar döps på 14

dagar. Pris ske Gud!

Gitarrsystrar önskas. Önskemål att

vi i församlingen skulle få en grupp

systrar som spelar gitarr.

Nya tältplatsen under

sommarens tältmöten blir

östra sidan om Oxbacksskolan.

Som vanligt inbjuds

Ungdomarna 1955. ett flertal predikanter.

1955

Dörrknackning. En veckas

bön och höst konferens

följd av barn- och

ungdoms veckan. Arbetsveckan

ska bli en offensiv

från dörr till dörr med

personliga kontakter.

Roxybiografen hyrs som vanligt

för sång- och musikmöten 1959.

27


»Förlåt! Förlåt att vi inte

stod vid din sida under

dina ökenperioder, att vi

inte var med och bar din

börda. Förlåt!«

Förlåt alla våra misstag! Det är något som

Sten-Gunnar Hedin vill förmedla från

församlingen till alla dem som på något

sätt har behandlats illa. Som inte blivit

sedda eller förstådda.

TEXT: Sten-Gunnar Hedin FOTO: Adobe Stock

DET KANSKE MEST

vanliga uttrycket

idag är: Kyrka! Jag

tillhör Pingstkyrkan,

eller jag går i Pingstkyrkan!

Ordet kyrka

är ett germanskt

ord (tyska Kirche)

som går tillbaka

på det grekiska kyriakós, som betyder

Herrens, det som tillhör Herren (av Kyrios

=Herre). Personligen tycker jag om

uttrycket kyrka, dels för att det i dagligt

tal förstås, kanske till och med bättre

än uttrycket församling. Men allra mest

tycker jag om det för att det säger något

väsentligt: Det är inte endast en förening

där medlemmar råkar ha likadana

intressen. Nej, det är Herrens!

AV BESKRIVNINGAR i Nya

Testamentet förstår vi att detta att vara

kyrka kommer att vara något alldeles

unikt. En slags provbit av det som Gud

en gång tänkte för sin skapelse – och

dessutom det skapelsen en gång kommer

att återupprättas till. Man kan titta in i

denna gemenskap och se att ”är ni döpta

in i Kristus har ni också iklätt er Kristus.

Nu är ingen längre jude eller grek, slav

eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett

i Kristus Jesus.” (Gal 3:27,28). Vilken

fantastisk gemenskap!

Kyrkan är alltså Herrens men den be-

står av människor! Människor ”på väg”,

ännu inte framme, inte färdiga men med

tilltro att ”Han som börjat ett gott verk i

oss också skall fullborda det intill Kristi

Jesu dag.” (Fil 1:6). Som jag förstår det så

finns det få sammanslutningar som i sig

rymmer en sådan bredd av människotyper

som en kristen församling. När

jag nu sitter här och skriver så passerar

många ansikten och personer revy för

minnet. Vilken brokig och härlig samling

jag ser! Ingen är förmer än någon

annan.

KANSKE NÅGON NU tänker, men

vänta nu, är detta verkligen sant? Jo, jag

menar att det är sant att få andra sammanslutningar

av människor har kunnat

uppvisa en sådan mängd skiftande

personlighetstyper.

Jag vet att jag mer än en gång känt

stolthet över dem vi kallar original i

församlingen. Jag minns vid en begravning

då vi följer en församlingsledare

till den sista vilan. Längst bak bland

vännerna står en av, låt mig kalla originalen,

som går fram sist till graven och

säger tyst: ”Tack för att du såg mig!”

Solen bakom molnen. Idag, trettiofem

år senare och lika många år äldre skulle

jag nog tillägga: vi vill också minnas de

perioder där solen dolts bakom mörka

moln och vinden legat hårt. Som det kan

vara i en enskild människas liv kan det

också vara i en församlings

historia. Att förtränga sådana

perioder, inte vilja kännas

vid dem, innebär stor risk av

förlorad kunskap och visdom

som också dessa perioder ger.

Då menar jag inte att ständigt

älta gamla misstag eller

påminna om fel och brister

som funnits, utan att med den

insikt som historien vill ge

oss med ödmjukhet ta emot

dess lärdomar. Ett sådant

förhållningssätt ger oss bättre

förutsättningar att ta itu med

dagens bekymmer och i bästa

fall behöver vi inte upprepa

andras misstag.

ATT INFÖR DETTA jubileum

läsa igenom de många och

välskrivna protokoll från de

hundra åren har varit en fin

upplevelse och bitvis mycket

smärtsam! Vissa perioder

avhandlas både smått och

stort och påminner tydligt

om viljan och strävan att församlingen

får vara delaktig.

Utan tvekan är det en viktig

förklaring till den ”vi-känsla”

som präglar rapporterna. Här

finns berättelserna om andliga

framgångar både hemma

28


»Som det kan vara i en

enskild människas liv

kan det också vara i en

församlings historia.«

i Södertälje och på missionsfälten som

inspirerar än idag. Det smärtsamma har

oftast varit beslut som tagits över enskilda

människors rätt till medlemskap

i församlingen. Även vid ett iakttagande

av den tid, i vilket uteslutningar av

enskilda människor skedde, skapar ändå

läsningen en djup sorg. Kanske därför att

jag under mina olika perioder i församlingens

tjänst mött några av dem som

utsatts för ”disciplinära” åtgärder och i

många fall av uteslutning.

Det är naturligtvis omöjligt, ur flera

synpunkter, att nå dem som på olika sätt

drabbats av ibland för nitisk renlärighet

som i bästa fall grundade sig i en strävan

att församlingen skall utgöra en förebild

för alla ifråga om renhet och helgelse.

Tyvärr blev det istället tvärtom. De flesta

var kvinnor, unga flickor vars klädedräkt

eller frisyr kunde bli anledning nog. Jag

tänker på ett par, tre personer som kan

vara representativa för dem jag skulle

vilja möta idag.

YNGLINGEN som en ”församlingsbroder”

sett samtala med

någon utanför en biograf i

staden. Rapporten till pastorn

och de äldste leder till att ynglingen

utesluts ur församlingen.

Där lyssnar jag till den nu mogna kvinnan

som berättar om anledningen till att

hon uteslöts: hon hade blivit förälskad i

en kille som inte var med i församlingen.

Hon förstår att hon försatt sig i en

besvärlig situation. I valet mellan att

välja att följa sitt hjärta eller vara kvar i

församlingen så väljer hon församlingen.

Vad hon inte vet är att samma kväll hon

träffar den unge mannen och berättar

om sitt val så fattas beslut i församlingsmötet

att utesluta henne på grund

av olämpligt sällskap, vilket meddelas

henne dagen efter av en väninna som

deltagit i beslutsmötet.

DEN TREDJE JAG mycket tänkt på är

den unga kvinnan som blivit gravid utan

att vara gift, en katastrof! Hon anstränger

sig att dölja graviditeten under hela

tiden och när jag hör berättelsen förstår

jag att barnet hade kunnat ta skada

men också den djupa förtvivlan hon

under lång tid ensam bar. Ingen att dela

skräcken och oron med. En månad efter

att hon fött barnet fattas beslut i församlingen

att de ”under smärta nödgas skilja

systern från gemenskapen”. Då, när hon

som allra bäst hade behövt vänners stöd!

Dessa exempel får räcka, de kan finnas

med i denna krönika som representanter

för alla de, ofta unga människor, som fått

ställa sig offentligt inför församlingen

för att ”bekänna sin synd”. Några orkade

därefter aktivt engagera sig i gemenskapen

men hos alltför många knäcktes

tilltron till gemenskapen.

ATT ”TA ITU”. Finns det inte tillfällen

när en församling måste ”ta itu” med

medlemmar som inte lever efter idealen

för ett kristet liv? Naturligtvis finns det

sådana situationer, därom talar också

Bibeln liksom varje förenings/kyrkas

stadgar. I Nya Testamentet läser jag att

det synes finnas två anledningar till

uteslutning. Det ena är onda människor

(1 Kor 5:9-17) och den andra anledningen

är om någon är splittrare (Rom 8:17.)

Jag är medveten om att pastorn haft

ett avgörande inflytande i dessa frågor,

främst genom sin förkunnelse och undervisning

över vad som är en församling,

men också genom det inflytande

som vår tradition givit pastorns roll både

i styrelse/äldstekår/församlingsledning.

Med anledning att jag själv varit ”mesta”

pastorn (här avser jag endast mina tre

perioder, alltså kvantitet av år, inte

kvaliteten) i denna församling så tar jag

frimodigt ordet och säger: Förlåt! Förlåt

att vi inte stod vid din sida under dina

ökenperioder, att vi inte var med och bar

din börda. Förlåt!

MIN FÖRHOPPNING och

bön har varit och är att det

skulle fått vara så som en

kvinna berättade som svar

på frågan hur förhållandet till Gud varit

under livet sedan uteslutningen. ”Gud

har jag aldrig lämnat, Jesus har varit

min hjälpare. Det var ju människor som

agerade i uteslutningen, inte Gud!” Just

detta bör vi också ha i minne när vi idag

bedömer tidigare generationers handlade.

Det var människor som alldeles

säkert strävade efter att göra det som de

uppfattade rätt i förhållande till både

Gud och församling. Till mig talar protokollsläsningen,

dels om att övertygelse

utan ödmjukhet leder alltid fel och dels

att alltid sträva efter att göra som Gud i

Jesus Kristus visar oss: Människa först!

Med det femtioåriga perspektiv jag

har av denna församling vill jag, trots

det du nyss läst, påstå att här har jag sett

och ser uttryck för det som är den kristna

kyrkans innersta väsen, det som aldrig

blir sannare och vackrare uttryckt än

i ordet gemenskap! En gemenskap där

tron tar sig tydliga och konkreta uttryck

i kärlek!

29


DIAKONI

SOCIALA CENTRET

Tillsammans

för att hjälpa

de mest utsatta

Ett värmande mål mat. En hjälpande hand.

Ett lyssnande öra. På Sociala centret i

Humlan får besökare den hjälp och den

gemenskap de behöver. Och ett och annat

värmande mål mat. Och kanske lite ingefära!

TEXT: Linnéa Malmborg FOTO: Bengt Jägerskog

”NU HAR VI plockat

ihop för idag så nu

kan jag prata!

Helen Lind

Jaktlund pustar ut efter ännu ett öppettillfälle

på församlingens Sociala center

i Humlan. Två dagar i veckan är hon där

med sina kollegor, ideella arbetare och

lönebidragare, för att bjuda behövande

Södertäljebor på vällagad mat och ett

vänligt sammanhang.

ALLT BÖRJADE FÖR fyra år sedan när

Helen blev tillfrågad av dåvarande föreståndare

Thomas Hallström om hon ville

komma till församlingen och organisera

det sociala arbetet. Önskan var en egen

enhet som stod för det sociala arbetet.

– Det första jag gjorde var att organisera

om. Jag är nog lite mer krass än många

andra och vill att det ska finnas en motprestation.

Matkassarna ska bara kunna

hämtas av dem som verkligen har ett

behov. Därför började vi ha mer ekonomisk

bakgrundskoll på den som hämtar.

Helen började med att flytta matutdelningen

till en lokal som då stod tom

30


1 röst om

församlingen:

GÖTE EDSBÄCK

Vad betyder församlingen för

dig Göte?

– Allt! Utan församlingen

hade jag inte kommit vidare i

livet!

Hur? Kan du berätta?

– En dag då jag kom hem

hade familjen flyttat ifrån mig.

Det var tufft!

Vad hände?

– Mina grannar som jag lärt

känna var med i församlingen.

De hjälpte mig att hitta en tro.

Det blev en nystart i livet! Jag

vill tillägga att jag har en bra

relation till familjen idag.

Text och foto: Bengt Jägerskog

längst ned i Humlan. Sociala centret

föddes. En annan inriktning tog vid och

istället för matkassar började Helen och

hennes kollegor laga varm mat och fika

som de bjöd på tre dagar i veckan.

Maten började de att hämta från

Willys helt utan kostnad.

– Willys har som policy att donera

överbliven mat istället för att slänga den.

De skänker maten till flera organisationer,

bland annat oss, vilket vi är tacksamma

för.

Om överskottet av mat är stort packar

de kassar som de delar ut vid enstaka

tillfällen som påsk eller sommar.

Ibland får de även in partier av udda

saker som exempelvis massor av glödlampor

eller ett helt berg med inge fära.

Det kan handla om att Willys bytt leverantör

eller fått väldigt mycket över av en

vara. Allt används eller delas ut.

– Vi tar emot allt vi kan få och lagar

något gott av det eller ger bort det om det

är stora partier. En av våra frivilliga är

otroligt duktig på att ta tillvara på maten

vi får. Hon kan laga till det mesta.

En dag i veckan hämtar Helen och gänget

även gratis mat på en lunchrestaurang

och en kockskola i stan som får mat över.

– Vi är otroligt välsignade med mat,

säger Helen.

Från privatpersoner kommer också

gåvor som exempelvis skor och kläder

som delas ut till dem som behöver. De

har bra koll på vem som kan tänkas

behöva ett par extra skor eller en jacka.

– Vi känner våra gäster väl. Våra

uteliggare behöver till exempel många

underkläder eftersom de inte kan tvätta.

Reaktionen från besökarna gör att

arbetet är värt allt jobb.

– Alla är otroligt tacksamma och för

många är detta deras räddning.

ÄVEN UTIFRÅN ÄR reaktionerna

positiva. Socialtjänstens uppsökarteam

och polisen är två aktörer som Sociala

centret har ett mycket gott samarbete

med. En gång per öppettillfälle besöker

de lokalen i Humlan och stämmer av

med personalen om något särskilt har

dykt upp. Tillsammans håller de lite extra

koll på dem som brukar besöka dem.

– Vi har koll på människor åt varandra

och kan reagera om vi inte sett någon på

ett tag. Ibland kan jag bli orolig om någon

av gästerna inte dykt upp och då kan

polisen åka och kolla vad som hänt.

HELEN NÄMNER att ”deras”

poliser nyligen var med i

tv-programmet Södertäljepolisen

på Tv5 och där Sociala

centret figurerade flera gånger. Bland

annat rekommenderade polisen flera

personer ”att gå upp till Sociala centret

för att få sig lite mat”.

Även LP-Ria i Järna har de ett gott

samarbete med eftersom flera av

gästerna är gemensamma.

Varje gång Sociala centret har öppet

kommer 100–150 gäster för att få sig ett

mål varm mat. Gästerna är främst återkommande

men en del nya dyker upp

med jämna mellanrum. Ofta blir samtalen

djupa och ibland hittar de vägar in i

ett andligt samtal.

– Vårt mål är att människor ska hitta

till församlingen och tron. Det är fantastiskt

roligt när det händer, säger Helen

som nämner att de alltid har en andakt

31


Helen och Veronica.

SOCIALA CENTRET

ÖPPET: tisdag–torsdag

10.00–13.00.

PLATS: Humlan.

Sociala centret är en mötesplats

som är öppen tre dagar i veckan,

Vi bjuder på fika och lagad mat.

Här jobbar Helen Lind Jaktlund

som ansvarig tillsammans med

tre lönebidragare och ett gäng

volontärer.

under tiden de har öppet. Helen framhåller

att församlingen är själva kärnan i

verksamheten och vill att alla ska känna

en delaktighet. Volon tärer är ofta med

och packar kassar och hjälper till.

– Församlingen bär denna verksamhet.

Vi är så oerhört tacksamma för

gåvor, pengar och generositet som visas

oss. Det finns ett väldigt stort engagemang

för vårt arbete, säger Helen och

nämner de som kommer förbi med en

påse kläder eller ett tillskott i kassan

så att de kan bjuda på något extra gott

nästa gång.

VERONICA ERICSON är anställd på

Sociala centret sedan fyra år tillbaka.

Hon arbetar alla vardagar och har tillsammans

med sin son Jocke ansvar för

logistiken, att hämta varor till matlagningen

och att slänga skräp.

– Jag trivs verkligen med mitt arbete,

samtidigt är det självklart tragiskt att vi

behövs, säger Veronica.

Sedan tidigare har hon lång erfarenhet

från liknande arbeten med exempelvis

den ideella föreningen Välkommen hem

Södertälje och har varit familjehem för

många barn.

– Jag brinner för att hjälpa andra

människor, säger Veronica som framhåller

att det samtidigt är ett tufft arbete

som kanske inte passar alla.

Veronica vill betona att maten de

bjuder gästerna på är mycket vällagad

och välsmakande. Hon nämner att en

av volontärerna ofta bakar fikabröd och

matbröd av hög kvalitet.

–Alla som kommer hit ska känna att

de kan äta sig mätta. Ingen ska behöva

gå hungrig härifrån. Vi får in väldigt fin

mat från våra sponsorer och den tar vi

tillvara på bästa sätt.

100

till 150 personer besöker

Sociala centret varje gång de

har öppet. Många besökare

återkommer varje vecka men

vissa kommer enstaka gånger.

VILL DU

HJÄLPA TILL

HOS OSS?

Sociala centret

behöver alltid

en extra hand.

Uppgifterna kan

variera och kan

handla om att

fixa fika eller mat,

samtala med

människor om

livet och tron, vara

chaufför och hämta

mat på Willys samt

att vara med och

packa matkassar

för utdelning. All

hjälp är välkommen.

Kontakta

församlingen för

mer information!

32


Ett hav av matkassar delas ut

varje jul till behövande.

Text: Linnéa Malmborg.

Foto: Bengt Jägerskog

Text: Siv Lyreborg. Foto: Bengt Jägerskog

JULKASSEN

Givande

samarbete med

Länstidningen

2012 STARTADE projektet

Julkassen som ett samarbete

mellan Länstidningen, Svenska

kyrkan och Pingstkyrkan

Södertälje. Inför varje jul

samlas pengar in som sedan

används till att köpa matvaror

som delas ut till behövande

i stan. Länstidningen marknadsför

insamlingen i sina

kanaler och Svenska kyrkan

och Pingstkyrkan sköter det

praktiska arbetet med hantering

av matkassar.

PROJEKTET HAR blivit

en oerhört uppskattad och

viktig händelse i Södertälje.

Behövande människor

uppskattar att få en kasse

med julmat inför helgen.

– Många kassar blir det,

säger Helen Lind Jaktlund

som räknade till 550 hushåll

som fick kassar senaste julen.

Till den stora apparaten det

innebär att packa över tusen

kassar krävs en hel del handfast

hjälp.

– Vi har ett gäng med

oerhört flitiga volontärer som

jobbar hårt, säger Helen.

Insamlingen, som från

början främst var tänkt som en

utmaning till alla företagare, är

öppen för alla att bidra till oavsett

om man är privatperson

eller företag. 2020 års insamling

slog rekord med sina

446 013 insamlade kronor.

– Vi blev helt överväldigade

när det kom in så mycket

pengar, säger Helen. Fler och

fler känner till insamlingen

och det pratas mer om den

vilket genererar mer pengar.

SIV LYREBORG som

länge varit engagerad i det

diakonala arbetet inflikar:

– De sista fyra åren har

verksamheten ägt rum i

Humlanhuset med bättre

utrymme och lättare att

förvara och även nå ut till

behövande. Sociala centret

är också igång i Maren med

en arbetsam och taggad

medarbetarstab under

ledning av Helen Jaktlund.

Maren var en gång personalmatsal

och kök för Svenska

kyrkans personal, en trappa

upp fanns pastors expedition

och kyrkoherdebostad med

församlingshem – ett anrikt

hus!

PROJEKTET JULKASSEN.

Delta och bli till välsignelse

för vår stad. Var med och

ge en kasse till någon som

behöver. Anmälan till Julkassen

och LT-klappen sker

på Humlan och på Svenska

kyrkans mötesplats Gåvorna.

Bidrag till Julkassen kan

göras, varje kasse kostar 250

kronor. Kontakta församlingen

för mer information.

Siv Lyreborg:

Diakoni under hundra år!

”Han går omkring och hjälper alla, han lättar

bördor, läker alla sår. Han tänder helig eld i hjärtan

kalla, han tänder ljus där hjärtats mörker rår…” Vår

församling har under 100 år följt Jesus uppmaning

om att hjälpa dem som är i nöd. Vår församling

gjorde en extraordinär insats under åren när många

led nöd. Men fastän vi är ett land med hög standard

och välfärd finns behov av hjälp fortfarande.

Många har kommit till kyrkans dörr även i nutid och

bett om hjälp. Här kan ses några exempel tagna ur

protokoll från församlingens styrelse under åren:

1921. Ett större möte ska hållas med dop förrättning

med offer som går till nöd lidande i Wien.

1922. Offer upptas för arbetslösa.

1929. Församlingen ska ordna något för fattiga

barns beklädnad till jul.

1930. Extra offer för arbetslösa upptas.

1930. Beslöt om ett offer i kvartalet till fattiga barns

beklädnad.

1931. Ta upp offer till de arbetslösas förening.

1936. ”Broder Carl Nilsson har medelst brev från

syskon i Lappland fått kännedom om den nöd som

råder där. Han uppmanade medlemmarna att till

honom inlämna avlagda kläder, skor eller annat.”

1938. Beslutades använda missionsofferdagen att

offret skall tillfalla nödlidande i Kina.

1940. Insamling av avlagda kläder till behövande

syskon i Norrland.

1942. Beslut att inom församlingsmedlemmar

placera ut finska barn som kommer till Sverige.

1943. Beslut att hålla ett s.k. Norgemöte med

Abner Dahl, offer till behövande syskon i Norge.

1943. En norsk broder önskar besöka oss och om

möjligt uppbära offer samt klädkuponger för att

bistå de mest behövande i Norge.

1948. Offer till svältande barn i Europa upptas.

1950. Kläder insamlas till Europahjälpen.

1952. Beslöts göra en insamling till Tysklandshjälpen.

1953. Beslut om hjälp till Greklandshjälpen.

1956. Insamling av kläder till Ungern.

1953. Broder Eric Daun läste ur tidningen Dagen

om nöden i Tyskland och de stora behov som finns

efter Guds ord och att det finns möjlighet att sända

testamenten över till Östzonen.

33


ÅRET VAR

1976

när ungdomarna sjöng

och talade om Jesus

i Södertälje centrum.

Ut på gator och torg

Hej, Sten-Gunnar Hedin, hur såg evangelisationen ut förr?

– På 1980-talet var vi ute på Gågatan, Politikertorget, Stadsparken och

till och med inne på Kringlan. Det blev sådan folksamling att man hade

svårt att passera. Folk stannade upp och lyssnade! Det var sångare av alla

sorter. Alla fick vara med!

Varför är vi inte ute på samma sätt idag?

– Vi har en annan typ av kontaktyta idag. Vi hade förskola i Humlan i 30 år och café. Nya mötesplatser

är Second Hand-butiken, LP-Ria i Järna, Sociala centret plus Alpha-kurser. Idag vill vi betona och vårda

relationer på ett annat sätt! Jag tror jag möter betydligt fler på Second Hand än jag någonsin gjorde på

min pastorsexpedition förr! Vi har ett annat tonläge, men församlingens mål och styrka är fortfarande att

visa vägen till Gud. /Bengt Jägerskog

Full fart på stan med ungdomssträngmusik

och blås. Klart det väckte uppmärksamhet!

Johannes Kvissberg blev ett känt ansikte i

stan när han var ute med ungdomarna.

Steget var något mindre att kliva in i tältet

än i Pingstkyrkan. Det lockade många.

IN I TÄLTET

60 år av tältmöten!

EN SPÄNNANDE OCH välsignad kugge i församlingens

årskalender har under 60 år varit tältmötena.

Denna mäktiga metod att nå utanför kyrkan! Alla vet ju

att det är att motigt att komma in i en kyrka. Med tältet

är det annorlunda. Det lyser på kvällen och man hör

sången och musiken genom tältduken. Eftersom alla

nog har en längtan inom sig efter svaret på frågan om

livets mening, drar man sig gärna närmare tältet. Mot

ingången. Står utanför några kvällar. Vågar sig sedan

innanför tältduken.

Tältmöten är något helt annat än gudstjänster i en

etablerad kyrka, även om vi förstås gör vårt bästa att

göra tröskeln in så låg som möjligt. För församlingen

var det både en stimulans och ett arbete och ansvar.

Mycket administration kring tillstånd och säkerhet. Så

skulle tältet resas vilket krävde erfarenhet och mångfald

på (främst) gubbar. Sedan skulle tältet bevakas

dygnet runt. Det gick åt mycket folk men många fick

också en uppgift.

SIV LYREBORG SKRIVER i sin genomgång av protokoll:

”Många hedervärda bröder av Manne Karlssons

kaliber har genom åren gjort en fantastisk insats i det

tysta”. Manne utsågs 1940 att vara bas för resning och

bevakning. Han stannade i den rollen i många år.

Strängmusiken och kören hade en viktig roll i tältmötena

och talarna var många. I 60 år hade vi alltså

våra tältmöten, från 1939 till 1998. Tiderna ändrades

kring millennieskiftet. Man hade inte samma tid att gå

på tältmöten eller medverka.

Är det möjligen så, att sociala medier har tagit över

tältmötenas uppgift idag? Tål att tänka på.

Torbjörn Stolpe

34


Bön vid dop.

Foto: Bengt Jägerskog.

Tältmöte med sång

och musik!

FÖRSAMLINGSORDNINGEN

Medlemskap i

vår församling

MEDLEMSKAP i församlingen kan

förvärvas på följande sätt:

TÄLTMÖTE TIDIGT 1970-TAL. Den kände predikanten/talaren Emanuel Minos till

vänster om stolpen. Nisse Ring (gammal jazzmusiker, kompis med Theofil Engström)

leder strängmusiken. Sven Strömberg leder sången (han var andre pastor under Harry

Petersons tid med ansvar för musik). Foto: Bengt Jägerskog.

q Genom troendedop i Faderns, Sonens

och Den Helige Andes namn.

q Genom flyttningsbetyg från annan

församling som tillämpar sådant dop.

q Genom egen bekännelse av redan

genomgånget troendedop i Faderns,

Sonens och Den Helige Andes namn.

1970-tal. Marscherande

och evangeliserande på

Södertäljes gator.

MARSCH MED PLAKAT. Killen med trumman är Mats Peterson. Framför med kornetten i

handen är Janne Johansson. Bakom syns Anette Millard i solglasögon och bakom henne

Göran Östmo (med livbojen Jesus frälsar). Kvinnan till vänster om Anette heter Irene

Dahlberg. Den lille grabben till höger om Mats är Johan Fransson som i vuxen ålder blev

proffstrummis åt bland annat Thomas Ledin – tidigt intresse vid sidan av morbror Mats.

q Församlingen kan dessutom bevilja

medlemskap för personer som döpts

inom annan kristen tradition.

En avgörande förutsättning är att

vederbörande är döpt i Faderns, Sonens

och Den Helige Andes namn och bekräftar

sin personliga tro på Jesus Kristus i

liv och vittnesbörd samt respekterar vår

församlings dopsyn enligt den baptistiska

traditionen och stöder vår församlings

inriktning och vision.

Den medlemssökande ska också ha

uppnått myndig ålder.

Ett på detta sätt överfört medlemskap

från församling i annan kristen tradition

än baptistisk upphäver inte församlingens

egen identitet som baptistisk. Det är

däremot ett uttryck för att församlingen

respekterar andras väg till dop och

församlingstillhörighet.

DEN SOM ANSÖKER om medlemskap

introduceras till församlingslivet genom

minst ett medlemssamtal och deltagande i

vår introduktionskurs.

Utdrag ur församlingsordningen

Foto: Unsplash

PANNKAKSKYRKAN

Välsignade

pannkakor!

PANNKAKSKYRKAN började som

en idé hos ungdomsrådet vintern 2008.

Ungdomarna ville göra något för Södertälje

och för att sprida Guds rike bland

unga människor som festade i centrum.

Ungdomar från stadens kyrkor samlades

flera somrar i rad för att steka pannkakor

på grillar i Maren och dela ut till förbipasserande.

Där passerade både unga och

medelålders på väg till och från barerna.

Människor på fyllan är ofta öppna för att

prata om djupare saker, vilket märktes när

Pannkakskyrkan var igång. Vi fick många

fina samtal och fick be för människor. Köerna

till pannkakorna var långa och initiativet

uppskattades av södertäljeborna.

Elin Hyving

35


MATKASSARNA

Välgörande kassar

till välsignelse

för Södertälje

Varannan fredag

ringlade kön lång

utanför kyrkans portar.

Hundratals matkassar

stod uppradade i

kyrkbänkarna. Siv

Lyreborg berättar

om det fina projektet.

TEXT: Linnéa Malmborg

FOTO: Bengt Jägerskog

ÄNDA FRÅN BÖRJAN har

församlingen arbetat med

att hjälpa andra människor.

Utdrag från 1920 års protokoll

visar att man upptog offer för att

kunna hjälpa arbetslösa med ekonomiskt

stöd. Hjälpen har återkommit på olika

vis under alla år. Vanan vid att hjälpa

människor i nöd har alltid varit församlingens

prioritet.

ETT AV PROJEKTEN som startats för

hjälp till medmänniskor är utdelning av

matkassar. Siv Lyreborg var med och

tog initiativet år 2011.

– Vi såg att fler och fler kom till församlingen

för att söka ekonomisk hjälp.

Tillslut kände vi att vi måste börja med

matkasseutdelning. Att ge en matkasse

kändes bättre att dela ut än pengar.

Första gången packade hon 65 kassar

tillsammans med flera andra volontärer.

Det nuvarande styrelserummet användes

som förråd och packningsrum. Sedan

fortsatte packandet regelbundet varannan

fredag fram till 2017. Hundratals

kassar packades varje gång för utdelning

inne i kyrksalen. Hela kyrkan förvandlades

tillfälligt till matkasseförvaring.

– Det var lång kö utanför kyrkan redan

på morgonen, minns Siv.

Varje vecka körde Siv och volontärerna

runt till Willys, Ica maxi och andra

butiker för att jaga extrapriser. Maten

ville de köpa så billigt som möjligt så att

fler skulle få ta del av kassarna. Antalet

besökare ökade för varje år och vissa perioder

var det knappt att de fick kassarna

att räcka till. Men ingen blev utan kasse.

– Jag minns att vi packade kassar och

trodde att maten var slut. Men det fanns

alltid något att stoppa i! Det kändes så

välsignat, minns Siv.

MÄNNISKOR SOM TOG emot

matkassarna var i alla åldrar och ur alla

samhällskategorier. Såväl barnfamiljer

och pensionärer som arbetslösa, sjukskrivna,

hemlösa och missbrukare.

Även kläder samlades in för att delas

ut till både barn och vuxna och ett stort

lager byggdes upp i förråden tack vare

givmilda församlingsmedlemmar och

andra. Volontärer både från församlingen

men även utifrån strömmade till

och blev ett stadigt gäng på 15 personer.

Fredagarna blev en viktig stund för

många då det också blev en möjlighet

att få prata med en medmänniska. Alla

diakonala samtal var en viktig del i

36


Noah Bågenmark har ansvar för att

sköta bilden under gudstjänsterna.

Ett jobb han gillar tack vare sitt stora

teknikintresse.

arbetet med matkassarna.

– Vi byggde upp en fin relation med

våra gäster, säger Siv som berättar att de

följt många av dem under åren och känt

att många fått hjälp på vägen framåt.

SIV NÄMNER FLERA personer som

varit till oerhört stor hjälp inom matkasseprojektet:

Britt-Marie och Ivar

Sundström, Stig och Gunilla Holmgren,

Birgitta Cederberg bland många andra.

När de märkte att behovet ökade

ytterligare inför jul hakade de på initiativet

om Julkassen, ett projekt som

fortfarande är igång. Matkassarna på

fredagar avslutades 2017 strax efter att

Sociala centret etablerades i Humlan. Siv

är märkbart glad över det som hände där

under åren med matkassarna:

– Det var en oerhört fin tid!

NOAH BÅGENMARK

Noah sköter

tekniken

med van

hand

TEXT: Linnéa Malmborg

FOTO: Johannes Ardenfors

NOAH BÅGENMARK,

18 år, har en stunds

paus innan det är dags

att sätta sig vid datorn

denna församlingsdag som inleder

höstterminen efter pandemin.

– Den här perioden har varit utmanande

och lärorik eftersom gudstjänstinspelningarna

har krävt mer

när det gäller tekniken, säger Noah

och sätter sig ned inne i barnkyrkans

lokaler. Här har han under en period

varit ledare för de större barnen som

spelat innebandy.

Som uppvuxen i församlingen

har han varit med på barnkyrkan

och fredags innebandyn i många

år. När de vuxna spelar innebandy

i Viksberghallen hänger han med

sedan två år tillbaka.

NUMERA TILLHÖR han ungdomsgruppen

och teknikteamet som

sköter ljud och bild. Som bildtekniker

ansvarar Noah för att lägga in texter

under lovsången och att visa bilder,

presentationer och YouTube-klipp

när det behövs under gudstjänsten.

Vid sin sida har han ljudtekniker,

kameratekniker och inspelningstekniker.

– I teamet hjälper vi alltid varandra

om det behövs. Men vi skulle behöva

bli några fler eftersom det blir mycket

jobb, säger Noah som nämner att de

har börjat lära upp en yngre förmåga.

Han kommer till kyrkan klockan nio

på söndagarna för att förbereda allting.

Inför varje gudstjänst får han ett

dokument med dagens ordning så

att han kan planera vilka sånger som

ska textas och annat som ska läggas

in och visas på skärmen längst fram

i kyrkan. Allting sköts via datorn som

står vid ljudbordet bak i kyrkan.

Vad är svårast med tekniken?

– Att kunna hänga med att byta

sång samtidigt som man ska ha

koll på om den som leder musiken

kanske vill att man ska köra en vers

till.

SITT STORA teknikintresse har han

fått från morbror. Noah gillar praktiska

uppgifter där han får arbeta med

händerna. I sommar har han byggt

familjens altan och i kyrkan har han

med hjälp av Göte byggt ett bord till

popcornmaskinen samt basat för renoveringen

av nya ungdomsrummet.

I ungdomsteamet är han självskriven.

Vad är roligast med ditt

engagemang i ungdomsteamet?

– Att få umgås med alla ungdomar

som man inte har kunnat träffa under

veckan.

Engagemanget för kyrkan verkar

vara en självklarhet för Noah.

– Jag gör allt detta för att det

verkligen är roligt, säger Noah och

reser sig för att ansluta sig till sitt

team i kyrkan.

37


UNGDOM

Musikkafét Täljepuls 1980-tal.

Ungdomssamling 1928.

Glassbar i Café Humlan 1990-tal.

Ungdomarna 2021.

Ungdomar 1980-tal. Känner ni igen någon?

Skolevangelister 1981.

Ungdomskören 1980-tal med Stefan Claar i spetsen.

60-

TALET

Forts. Wilhelm Bolander (till 1961)

Harry Peterson (till 1974)

1960

1961 1962 1963 1964

1965

38

Tidningen Dagen

övergår till Pingstförsamlingarna.

Församlingen

tecknar sig för 100

aktier, 100:-/st.

Välkomstmöte för

evangelist Theofil

och Marta Engström.

Här händer det grejer! Ungdomarnas

väckelsemöte sker varannan lördag.

Sportlovs läger fortsätter som varje år.

Södertälje 1960.

Musiken spirar! Ett försök att i

församlingen bilda ungdomssträngmusikgrupp

godkändes.

Bibelklassen 1964.

Brev från missionär Alda i Kongo.

848 personer har blivit döpta under året! Församlingens antal i Kiremba är nu 10184.


UNGDOMSPASTOR

MARIA AGIRMAN

Maria har

en dröm

”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger

Herren, nämligen fridens tankar och inte

ofärdens för att ge er en framtid och ett

hopp.” Jeremia 29:11

BIBELORDET ovan är ledordet, eller

lead-word, som Maria uttrycker det, för

ungdomsarbetet i församlingen.

– Vi drömmer om att skapa en gemenskap

där ungdomar kan komma och möta

Gud på ett sånt sätt som gör något med

deras hjärtan, säger Maria.

– De behöver höra att det finns en Gud

som vill ge varje människa ett hopp och

en framtid!

GRUPPEN HAR förstås haft problem

med mötesplatser under pandemin. Men

nu hoppas de på mer regelbundenhet. De

ses i regel på fredagskvällarna.

– Då är vi minst 30 personer, där

hälften kommer från församlingen och de

övriga är kompisar. Då bjuder vi först på

en riktig gudstjänst med kort predikan

eller vittnesbörd och bibelundervisning.

Efter det har vi olika trevliga aktiviteter,

säger Maria.

Men Maria är inte ensam att hålla i

detta.

– Vi har ett fantastiskt ungdomsteam

som tjänar varje vecka. Och så har vi fått

ett jättefint ungdomsrum. Ungdomarna

känner sig verkligen bekräftade och att

församlingen tror på deras generation.

EN GÅNG I månaden gör de något extra.

– Nu i höst åker vi till badhuset i

Västerås. Vi blir fler än 40 stycken då

församlingsungdom arna tar med sig egna

kompisar.

Maria har en framtidsdröm som stämmer

med ledordet: De unga ska möta Gud

och bli så berörda att de vill leva nära

Honom. Att det blir den största längtan i

deras liv!

Torbjörn Stolpe

NÄRGRUPPER

Ulla Lennartsson:

»Den lilla gruppens

stora betydelse«

SÖDERTÄLJE Pingstförsamling

vill vara hela livets kyrka där vi som

olika människor i olika åldrar och

nationaliteter möts. För vi tror på

Jesus Kristus som Guds Son och vår

frälsare och det är det som förenar

oss i en djup gemenskap. Därför har

vi förutom söndagens gudstjänst

också den lilla gruppen, kallad

hem-/när-/bönegrupp, där vi möts

i hemmen till gemenskap, bön och

samtal.

VI SER I NYA testamentet att de

troende samlades i hemmen. Det var

en central del i församlingens liv och

till exempel firade de alltid nattvard i

hemmen. Fördelarna med att mötas i

en mindre gemenskap är att vänskap

och nära relationer uppstår. Det är i

den lilla gemenskapen vi har möjlighet

att skratta och gråta ihop. Vi

ber tillsammans och delar livet med

varandra. I den mindre gemenskapen

blir man sedd, saknad och behövd.

I BIBELN OMNÄMNS ordet

varandra minst 50 gånger i Nya

Testamentet för att beskriva de

troendes relation. Vi kan tillämpa det

som Bibeln talar om – att bära varandras

bördor, vara lemmar som är till

för varandra, visa varandra tillgivenhet

och uppmuntra varandra.

Vi tror på det dubbla bruket

av händer som knäpps i bön och

Närgruppen i Nykvarn som i pandemitid

har samlats ute vid Taxingebadet.

Foto: Bengt Jägerskog.

händer som sträcks ut till hjälp och stöd.

Erfarenheter visar att de kristna som

byggt nära relationer i en mindre grupp

har ett bättre skydd och klarar påfrestningar

bättre. Vänner som visar praktisk

omsorg och finns till hands är ofta det

som behövs när livet skakar om oss.

Vill du vara med i en hemgrupp? Kontakta

föreståndare Andreas Ardenfors.

birgitta ahrnell

»Vi får

mötas i

bön«

Hej Birgitta

Ahrnell, kan du

berätta om din

närgrupp?

– För tio år

sedan var jag av

olika orsaker inte

aktiv i den församling

som jag tillhörde. Jag kontaktade då

Pingstförsamlingen i Södertälje om det

fanns någon bönegrupp som jag kunde få

ingå i. Jag blev då kontaktad av närgruppen

i Nykvarn. Det första närgrupps mötet

var hos Christer och Millan Axhner, som

jag redan kände.

Så på den vägen är det! Vi försöker

alternera mellan de olika hemmen och

det är givande att få mötas i bön, samtal

och gemenskap. Vi avslutar kvällen med

kaffe med dopp. Jag har lärt känna flera

i gruppen som jag inte kände innan. Jag

träffar ibland en av tjejerna då vi åker

iväg eller ses i Nykvarn. Att vi tillhör olika

kyrkor är berikande. Vi tror ju på samma

Gud men har olika församlingskulturer.

Ingen nackdel!

Forts. Harry Peterson (till 1974)

1965

1966 1967 1968 1969

1970

1,7

miljoner kr

kostade den

nya kyrkan inkl

hyreshuset.

Start av musikskola i

1920

församlingens regi. Lärare

– musikdirektor Gustafsson.

Kyrklösningen! Den nya situationen

som uppkommit med kyrkbygget, i

det att Länstidningens fastigheter

erbjudits församlingen. Staden är

villig att lämna ett bidrag på 250 000

kronor. Arkitekt Lundin har gjort

skisser och ansett att inga hinder

förelåg att bygga om tryckerilokalen

till en kyrka. Kostnaden beräknas till

600000–700000 kronor.

Stora summor.

Pastor Peterson

meddelade att

det under året

hittills insamlats

100 000 kr till

byggnadskassan

(i dagens

penningvärde

ca 932 000 kr!) Stolt Harry. Invigning

av nya kyrkan 1968.

Stora missionsframgångar.

Brev från Gun

Berge i Burundi.

Stora framgångar

har vunnits på

missionsfältet –

1100 har döpts under

året vilket är ett

underbart resultat.

39


Ebba Falkenwing, 18 år, har

växt upp i församlingen och

har till och med predikat en

gång efter konfirmationen.

EBBA FALKENWING

För Ebba är

förebilderna

viktigast

EBBA FALKENWING,

18 år, är en av församlingens

ungdomar. Hon har varit med

hela livet.

– Jag är barnvälsignad,

konfirmerad och döpt i

församlingen. Jakob både

konfirmerade och döpte mig,

säger hon.

Ebba är uppväxt i en kristen

familj och bor hemma tillsammans

med sin lillasyster.

– Mina föräldrar tog med

mig tidigt och sedan gick

jag i söndagsskolan. Jag är

konfirmerad både i Pingstkyrkan

och i Svenska kyrkan.

Jag gick samtidigt i båda.

UPPLÄGGET VAR LITE

olika i de olika kyrkorna, men

Ebba gillade båda.

– I Svenska kyrkan fick man

vara mer aktiv och medverka

på olika sätt i gudstjänsten

som man skulle gå i regelbundet.

Det var intressant att följa

kyrkoårets texter och det var

lite mer formellt. Jag gillade

det!

Anledningen till att hon gick

och läste i Svenska kyrkan var

att klasskompisarna gjorde

det och ville ha henne med.

De var totalt 11–12 stycken.

– I Pingstkyrkan var det mer

som en kurs med undervisning.

Man var inte delaktig på

samma sätt men det var bra

på andra sätt. Vi var ungefär

åtta stycken. Senare efter

konfan hade Jakob en modig

idé. Han ville att två av oss

ungdomar och Sten-Gunnar

skulle predika i gudstjänsten.

Det var intressant och riktigt

roligt att få genomföra!

Ebba har nu börjat sitt sista

år på Rönninge gymnasium

där hon läser samhällskunskap

med inriktning på

beteendevetenskap.

– Jag är intresserad av

människor och hur de agerar

och tänker. Helt enkelt människan

i samhället. Man sysslar

med psykologi, sociologi och

till exempel konflikthantering

i företag.

Det går bra i skolan och

som extraknäck jobbar hon

på Espresso House.

Vet dina klasskompisar om

att du är kristen?

– Ja, redan första dagen

frågade en syriansk kille i

klassen om någon var kristen.

”Ja, sa jag”, och så var det

med den saken.

– För syrianer är det naturligt

att vara kristen och jag

skulle vilja ta med dem till vår

kyrka. Det har varit på gång

och de är intresserade.

Hur är det med din tro och

din församling idag?

– Min tro sitter där. Med

församlingen kan det gå lite

upp och ner i min ålder. Nu

har jag inte varit med på ett

För Ebba Falkenwing

är tron en naturlig del av

livet. Hon ser upp till sina

föräldrars och far- och

morföräldrars stabila tro.

”Man behöver verkligen

förebilder!”

TEXT: Torbjörn Stolpe

FOTO: Bengt Jägerskog

tag. Men jag har lärt mig att

även om jag känner motstånd

att gå till gudstjänst så tycker

jag mycket om det när jag väl

är där. Som idag!

– Idag är jag väldigt glad

att jag gick till kyrkan. Jack-

Tommy Ardenfors höll en fin

predikan som jag förstod bra.

Och musiken med Emma var

väldigt fin.

EBBA BERÄTTAR om sitt

eget andaktsliv:

– Jag försöker be varje

kväll men med Bibeln är det

mera hackigt. Men som vi kan

jämföra med att gå på gudstjänst,

när jag väl läser är det

givande.

– För mig är det lite som

den person Jack-Tommy

predikade om som hade varit

på gudstjänster men liksom

inte hört några predikningar

på 30 år. Däremot hade han

sett en predikan i 30 år – sin

kristna hustrus liv.

– Jag ser på mina föräldrar.

Så stabila i sin tro! Såna

föredömen! Det blir en slags

predikan.

Ebba får tårar i ögonen.

– Och så tänker jag på

mina mor- och farföräldrar.

De var alla så fina och det var

så naturligt för dem att gå till

kyrkan.

– De var stora förebilder,

och förebilder behöver man!

3 FRÅGOR

Nataniel

Amadasun,

10 år

Vad tycker du om att gå till

kyrkan?

– Bra! Det är roligt att åka

till kyrkan och träffa kompisar

och så.

Brukar ni åka hela familjen?

–Ibland åker pappa före.

Vad tycker kompisarna om

att du går i kyrkan?

– Inte fel, många av dem

går också i kyrkan! Med andra

leker jag som vanligt.

3 FRÅGOR

Anna

Amadasun,

8 år

Vad tycker du om att gå i

kyrkan?

– Bra!

Vad gör du i kyrkan?

– Jag går i söndagsskolan.

Vi kör lekar och sjunger! Och

så träffar jag många kompisar.

Ber du ibland?

– Ja, hemma ber vi oftast

på kvällarna.

Bengt Jägerskog

40


Text och foto: Jennifer Berg.

ELIN HYVING:

»Församlingens

tro på att Gud

kan verka genom

unga har fått

betyda så mycket!«

TEXT: Elin Hyving/Linnéa Malmborg

FOTO: Bengt Jägerskog

Hej Elin Hyving! Kan du

berätta lite om din tid i

församlingen?

– Våren 2007 var jag på

intervju för tjänsten som

ungdomsledare i församlingen

och i augusti fick jag förtroendet

att börja jobba i kyrkan.

Barnvälsignelse. Elin Hyving

med sönerna Valter och

Melker. Omkring sitter Elins

släktingar.

På den tiden hade vi ett nära

samarbete med Missionskyrkan

och deras ungdomsgrupp

och vi hade ungdomssamlingar

tillsammans i

Missionskyrkans lokaler. Det

var spännande och roligt att

få lära känna Pingstförsamlingen

och Missionskyrkan.

Hur utvecklade sig arbetet?

– Ungdomsarbetet växte

och samarbetet med fler

församlingars ungdomsverksamheter

likaså. Jag jobbade

fyra år som ungdomsledare

och jag och min man Jacob

trivdes så bra i församlingen

och staden att vi blev kvar

ända till 2020.

Hade du fler uppdrag?

– Jag var kamratstödjare

en dag i veckan under något

år. Jag var också handledare

till kamratstödjarna. Jag blev

avskild som församlingsledare

och fick ansvar i församlingens

och Second Hand till

hjälps styrelse. Jag är tacksam

för att jag fick förtroende

och plats att växa och tjäna

genom gåvorna som Gud lagt

ner i mitt liv. Församlingens

omsorg och tro på att Gud kan

verka genom unga människor

har fått betyda mycket!

KAMRATSTÖDJARE

Till stöd på

skolgården

JENNIFER BERG var

kamratstödjare i församlingen

från 2010 till 2012.

Hej! Hur såg arbetet ut?

– Vi hade tre fasta dagar i

veckan då vi gick till skolan

och hängde med eleverna på

raster, ofta i cafeterian. Ibland

var vi med på lektioner som

stöd för eleverna på olika sätt.

Vårt största fokus var att bygga

relationer med eleverna.

Vad var roligast/jobbigast?

– Roligast var att få prata

med ungdomar, upptäcka

deras värld och deras uppfattningar

om saker och ting.

Jobbigast var också att få

inblick i deras värld när man

insåg hur hård, svår och

jobbig den kunde vara.

Vad fick du för respons?

– Rektor och lärare tyckte

att det var jättebra att vi var

där. Elevernas respons varierade.

Några sökte upp oss

självmant, andra ifrågasatte

vad vi gjorde där.

Vad bär du främst med dig?

– Att det finns en unik

värld med en mycket speciell

mångkulturell kontext som

är helt fantastiskt underbar

men också problematisk. Det

bubblar i mig än idag när jag

tänker på tiden i Södertälje!

70-

TALET

Forts. Harry Peterson (till 1974) Owe Carlsson (till 1979)

1970

1971 1972 1973 1974

1975

Halvvägs till 100! Vi

firar 50-årsjubileum

1971!

MISSION! Zaire: Birgitta

och Roland Ståhlgren + Gun

Berge. Honduras: Barbara

Alsbo. Schweiz: Raija och

Henri Lepcynski. Tyskland:

Christer och Gisela Kinert.

Övre Volta: Ingrid och Bertil

Johansson + Brita och Paul

Stenlund. Burundi: Helena

Östmo.

Musikerparet Matz och

Miriam Willford hälsas

välkomna till tjänst. Matz

ansvarade för musikskolan,

blåsorkestern

och strängmusiken när

han började.

Harry Peterson slutar sin tjänst för att bli missionär 1974 i Honduras.

Landet var katastrofdrabbat av en tropisk cyklon som dödade 8 210 st.

41


De tidigare

Enhörnakompisarna

Erik

och Mia blev ett

radarpar som

skol evangelister.

Båda kom från

en helt annan

miljö men fick

tack vare en

skolkompis

kontakt med

vår kyrka.

Mia Holmgren.

Erik Sedig.

SKOLEVANGELISTERNA MIA OCH ERIK

Ettåringarna

som reste ut på

livets äventyr

Skolkamraterna Mia och

Erik fann kyrkan genom en

klass kamrat och blev snabbt

hemmastadda. Församlingens

skolevangelister på 80- talet

har sedan haft missions fälten

i Sverige och i Afrika som

arbetsområden.

TEXT OCH FOTO: Bengt Jägerskog

MARIA MIA HOLMGREN sitter vid

sin dator hemma i Enhörna och samordnar

pandemifrågor för Strängnäs

stift. Vi har ett helt unikt år bakom oss

då alla som kan har jobbat på distans. Jag

träffar henne hemma i villan i Enhörna

en majdag då slånbärsbuskagen börjar

slå ut i full blom. Mia, som hon kallas,

berättar hur hon följde med en skolkamrat

till Pingstkyrkan. Det var tidigt

80-tal och massor med ungdomar i

församlingen. Där hittade hon sin tro.

Efter en tid mer eller mindre bodde hon

i kyrkan.

– Vi fick förtroende och det blev min

andliga plantskola. Familjen var lite undrande

först, hemma kanske vi ibland gick

på julotta på sin höjd.

Senare döptes hon och engagerade sig

allt mer i ungdomsarbetet.

DETTA VAR TIDIGT 80-TAL. Sedan

har livet gått vidare. Hon och hennes

man Andreas träffades i kyrkan, blev ett

par, gifte sig och bildade familj.

– Vi var bara 20 år, tänk...

Mia och Andreas talar varmt om alla

minnen. Om den där så betydelsefulla

tiden i livet.

– Det var som en drivbänk, en positiv

miljö som gav en grund att stå på!

Ett kors glimmar i Mias halskedja, hon

har bytt till sin fina diakonskjorta.

Många år arbetade Mia i Södertälje

församling och var med och startade

insamlingen till socialt utsatta i

Södertälje, Julkassen, tillsammans med

Pingst kyrkan och Länstidningen. Ett

projekt som lever vidare än idag.

ERIK SEDIG (tidigare Hansson ) har

just flyttat hem efter sex år i Kenya där

han arbetat med mission och bistånd

för PMU, senare politisk handläggare

på Sveriges Ambassad i Nairobi. Då jag

besöker familjens hus i Sigtuna väntar de

på att få möblerna på plats. Hans fru Eva

som är sjuksköterska ska just börja sitt

nya jobb på Engelska skolan i Sigtuna.

Erik ska bli chef på en större Second

Hand-butik i Upplands Väsby. De fem

barnen ska snart börja sina skolor och

universitet.

MIA OCH ERIK KÄNDE varandra väl

sedan tidigare. Erik berättar att Mia och

han var skolkamrater från första klass

till femman. På högstadiet fick de Eva

Oldebring som skolkamrat.

– Mia följde Eva till Pingstkyrkan och

jag följde snart efter, säger Erik.

De följde även Eva hem till föräldrarna

Anita och Bengt som kom att betyda

mycket för Erik.

– Jag var en sökare och hade tidigare

andliga upplevelser från ett konfirmationsläger

i Svenska kyrkans regi.

Så småningom på ett ungdomsmöte

en lördagskväll i Pingstkyrkan var jag

mogen att ta steget. Tillsammans med

Stefan Claar där på första bänk beslutade

jag mig att bli en kristen!

42


Kör i slutet av 80-talet. Erik

längst upp till vänster.

»Gud har gett mig

arbetsuppgifter som jag

drömde om i min ungdom.«

Erik berättar vidare om hur Mia och han

sedan blev så kallade ettåringar, skolevangelister,

året efter att de gått ut gymnasiet.

Det blev närradio, barn möten,

skolevangelisation och läger. Full fart!

ERIKS FRU EVA kommer med nybakad

paj med äpplen och rabarber. Erik

hittade sin Eva, de fann varann på ett

träningsläger för Filadelfia Team Action

och gifte sig 1993 och flyttade med tiden

till Vännäsby utanför Umeå.

Erik pluggade fyra år på Umeå

universitet och tog en pol. mag. Han var

politiskt aktiv och var tf kommunchef i

Dorotea en kort period och satt i PMU:s

styrelse i åtta år. Så småningom for

de tillsammans ut på missionsuppdrag

till Kenya. Erik hade tidigare arbetat i

Uganda, först i ett ungdomsteam i ett år

och sedan som vår missionär i två år.

Det blev sex spännande år med

missions- och biståndsuppdrag i Kenya

och i södra Afrika. De senare åren

arbetade Erik på svenska ambassaden.

Eva har haft en tjänst som skolsköterska

på Svenska skolan i Nairobi.

Erik tänker tillbaka och summerar.

– Gud har gett mig arbetsuppgifter

som jag drömde om i min ungdom.

DE BÅDA klasskamraterna från barndomen

har landat efter fantastiska

livs resor! Tänk vilka avgörande val.

Först efter de tidiga åren som våra

skolevangelister, sedan vidare ut i livet!

Gud hade en plan…

Mia och Erik var skolevangelister på

80-talet och kom att bli missionär

respektive diakon i vuxen ålder.

Här med Sara Lyreborg utanför

Telgegymnasiet.

tatta lennartsson

»Vi fick

döpa nyfrälsta

ungdomar

i kallvatten!«

”Åren i Södertälje var roliga och lärorika

på många sätt. Jag minns med stor glädje

alla de barn och ungdomar som jag hade

förmånen att få lära känna, undervisa,

gråta och skratta med. Under en period

kom många till tro. En onsdag någon timme

innan vi hade ett möte som kallades

Kraftkällan kom några nyfrälsta och ville

bli döpta. Självklart ville vi döpa dem!

Tid fanns dock inte att värma vattnet i

dopgraven, så dopet blev i kallvatten!”

Tatta Lennartsson, ungdomspastor 92–94

I ARKIVET

Tidningsutdelning

dagen till ära

UNGA församlingsmedlemmar är samlade

1970 dagen till ära för att dela ut det

så kallade ortsnumret som delades ut i

Södertälje av tidningen Dagen. På bilden

ser vi bland annat Maj och Gun Engström.

Vilka andra känner ni igen på bilden?

43


Missionsresa till Estland, studentfirande

1998 och körövning. För ungdomarna i

kyrkan på 90-talet var schemat späckat.

Joakim

Elin Hyving med

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

körresa och hälsade på en

av församlingens missionärer

och vi besökte koncentrationslägret

Bergen-

Belsen. Dessa resor har satt

djupa spår i mig. Jag gick på

Täljegymnasiet där vi hade

en kristen skolgrupp och min

minnesbild är att den bestod

av ungdomar från Pingstkyrkan.

I ungdomsåren händer

det ju mycket och den

grupp som jag var en del

av splittrades och jag sökte

mig till andra sammanhang.

Jag fann en ny ungdomsgemenskap

i församlingen

New Life i Stockholm. Samtidigt

engagerade jag mig

i påsk- och nyårsläger med

Team Evangelisation. 1998

flyttade jag till Norge för att

gå bibelskola.

I slutet på 90-talet kom

många ungdomar till tro.

Det var en spännande tid då

Tigge var tongivande. Jag

förstår att det samtidigt var

en del spänningar.

JOAKIM FD LENNARTSSON SAHRLING

90-talet: Läger på

Nåttarö, resor och

Metal Countdown

TEXT: Joakim Sahrling (fd Lennartsson)

FOTO: Privat

UNDER MIN uppväxt i

Pingstkyrkan Södertälje var

församlingen en naturlig

del. Mina föräldrar, Mats och

Ulla Lennartsson, var då

som nu engagerade i olika

råd och styrelser. Som familj

umgicks vi med familjerna

Ahxner, Eklånge, Bengtsson

och Willford. Jag umgicks

mest med Marcus Willford,

Jimmy Ahxner och Christian

Johansson. Senare delen

av tonåren var det Martin

Norén och Olof Brötell och vi

spelade mycket strategispel.

Jag var även engagerad i

närradion i ett fantastiskt bra

ungdomsprogram tillsammans

med Martin Norén som

hette Metal Countdown. Jag

skötte även ljudet och blev

upplärd av Micke Thörn. I kyrkan

var vi ett gäng på säkert

50 ungdomar, Tatta Göransson,

John-Edvard Stenstrand

och John-Ted Pettersson

var ungdoms pastorer under

denna period. Det var en

tid med ungdoms kör, ungdomssamling

och innebandy

på fredagarna med Eugéne

Åkeson och Ingvar Eklånge.

DE TIDIGA ÅREN präglades

av fantastiska läger

på Nåttarö som jag kommer

ihåg med stor värme. Jag

kommer särskilt ihåg familjerna

Jägerskog med vindsurfing

och Bengtssons med

fågelskådning. Ett härligt engagemang!

Vi hade skid läger

i Trysil och Idre tillsammans

med Pingstkyrkan i Tumba.

I mitten av 90-talet arrangerades

en missionsresa till

Estland då vi träffade en ungdomsgrupp

från staden Pernu.

Vi åkte även till Tyskland på

NÄR JAG TÄNKER

till baka på min uppväxt i

församlingen tänker jag

ofta på hur viktigt det är att

bygga gemenskap mellan

generationerna vilket ger

utrymme för gudsmöten.

Nu bor jag och min familj

i Skåne. Vi är engagerade i

Pingstkyrkan Lund där jag

är med i styrelsen. Vi som

familj arrangerar sedan 14 år

tillbaka ett ungdomsläger i

Trysil på vintrarna och sedan

10 år ett familje läger på en

lägergård utanför Borås.

Joakim var

aktiv i ungdomsarbetet

på 90-talet.

Här med

yngsta dottern

Hanna.

Forts. Owe Carlsson (till 1979)

Sten-Gunnar Hedin

1975

1976 1977 1978 1979

1980

44

Sociala

insatser. Vi

hyr lokaler i

ett rivningshus

intill

Stortorget

för att

kunna ha en

värmestuga

för utslagna.

Mission i Övre Volta.

Brev från ledaren för

Pingst väckelsen ang

stora behov på fältet.

Bertil

och

Ingrid

Johansson

åker

ut.

Ett kors med

belysning

placeras

på kyrkans

fasad mot

Nygatan.

Beslut

genom

votering,

100 för och

9 emot att

vi deltar i

Riaverksamheten

i

Södertälje.

Söndagsskollärare 1980.


John-Ted och Fredrika Berge.

Text: Torbjörn Stolpe. Foto: Privat

Sara Yonadam var en av de

ansvariga för arbetet med

ungdomsarbetet tidigt 00-tal.

Foto: Selfie.

SARA YONADAM

Cellgrupper,

Connection

och TBS

TEXT: Sara Yonadam

Hej Sara, när kom du med i

ungdomsarbetet?

– I april 2000 blev jag frälst

på ett Kraftkällan-möte och

i maj följde jag med på en

ungdomshelg. Det var mitt

första tillfälle med ungdomsgruppen

som sen kom att

kallas Connection.

Hur såg verksamheten ut?

– Fredagkvällar i ungdomslokalen

Dojjan med en

grupp på 15 ungdomar varav

majoriteten hade vuxit upp

i Pingstkyrkan. Vi var tre

personer som blivit frälsta

utifrån, Tigge, Miro och jag.

Mycket hände det kommande

året! Ungdomskvällarna

ändrades från fredagskvällar

till söndagskvällar. Namnet

Connection lanserades i

anslutning till TBS (träningsbibelskolan).

Cellgrupperna

växte och fler och fler ungdomar

började hitta till kyrkan

och komma till tro. Vi startade

upp olika grupper för de som

var nya i tron och lärjungatränade

många. Skolevangelisation,

samtalsgupper i

skolor och kristna skolgrupper

gjorde att många kom till tro

och blev döpta.

Vi åkte på en missionsresa

till Bosnien där vi besökte

Pingstkyrkans vänförsamling

och predikade i staden Zenica.

Vi åkte till en grupp frälsta

assyrier/syrianer i Tyskland.

Det var spännande år!

Vad betydde dessa år,

2000 till 2004, för dig?

– Allt. Grunden för min

teologi och mitt kristna liv

lades då och jag är för evigt

tacksam för det förtroende vi

fick att bygga ett ungdomsarbete

som gav hopp och

evangelium till Södertälje.

Connection var verkligen ett

mirakel. Jag kommer alltid

att tänka på den tiden med

glädje och vara tacksam till

församlingen för att jag fick

lära känna Jesus genom

kyrkans verksamheter som

Connection, onsdagsbönen

och söndagförmiddagsmöten.

Vad tror du att det fick för

betydelse för ungdomarna?

– Otroligt mycket. Många

ungdomar man träffade

på den tiden visste vad

Connection var och hade

någon gång följt med på

möten i Pingst kyrkan.

När någon gick igenom

tuffa tider visste de vart de

kunde vända sig. Alla fick

vara med och bidra med det

man hade och ta med sig

kompisar. Connection var

en räddningsbåt för många

ungdomar i Södertälje.

Kan du berätta om något

minne som betyder mycket

för dig.

– En av ungdomshelgerna

vi hade då vi var 100 ungdomar

på en gård. Många var

helt nya i tron. Gudsnärvaron

var så stark på mötena.

Gemenskapen var filterlös

och vi fick minnen för livet!

JOHN-TED BERGE

»Vi hade alltid ett rakt

budskap. Många fick

möta Gud.«

DET HÄNDE NÅGOT i ungdomsarbetet i början

på 2000-talet. Det var John-Ted Berge (Jonte) och

Tigleth Malkey (Tigge) som hittade egna vägar.

– Det började med att jag höll till på skolor i

Rosenborg och Brunnsäng ett par dagar i veckan

som rastkompis för att stödja. Det ena gav det

andra. Vi fick kontakter och kristna ungdomar i

församlingen började våga ta med sig sina ickekristna

kompisar till kyrkan, säger Jonte. Och

Tigge gjorde ett liknande jobb i kristna skolgruppen

på gymnasiet. Det blev en väldig effekt.

– Det andra var nog att vi inbjöd till ungdomsmöten

på söndagskvällar. Vi tyckte att de skulle få

träffa sina vanliga kompisar på fredagskvällarna.

En gång i månaden satsade de lite extra med

Connection Out, då de hade ett festligt ungdomsmöte.

De kunde inbjuda häftiga talare eller band

i lovsången eller dansare som uppträdde. Men de

hade alltid ett tydligt budskap. Allt för att icketroende

skulle känna sig hemma och för att församlingens

egna ungdomar skulle vara stolta över

sin församling. När det var som mest samlades

100 ungdomar.

– Vi gjorde också några helgläger med allihop

med ett rakt budskap. Jag skulle tro att av hundra

ungdomar var 30–40 stycken utifrån. Många fick

möta Gud, säger Jonte som också anordnade konfirmationsundervisning

med ett tydligt budskap.

UNDER 2004 GICK ungdomsarbetet

Connection mot sitt slut.

– Alla församlingsmedlemmar kände sig inte

riktigt hemma i det vi gjorde. Och det fanns lite

olika idéer om ledarskap. Det blev lite motstånd.

När John-Ted sedan fick en förfrågan från

Pingst församlingen i Märsta flyttade han och

hustrun Fredrika från Södertälje. Tigge startade,

genom Södermalmskyrkan, Södertäljekyrkan

som senare blev Hillsong.

– Den perioden i våra liv tillhör en av de roligaste.

Vi är så oerhört glada och tacksamma till

församlingen att vi fick förtroendet. Stort tack och

massa kärlek från oss! säger Jonte.

45


Text och foto: Bengt Jägerskog.

53

dop genomfördes 1981.

Det är det högsta antalet

dop under ett år i vår

församlings

historia.

CAMILLA, DÖPT PÅ 70-TALET:

»Dopet känns fint

när jag tänker

tillbaka på det«

Hej, Camilla Örnroth, tidigare Haake, döptes

i slutet av 70-talet. Hur gammal var du när du

döptes?

– Jag var i tioårsåldern. Det var Harry

Peterson som döpte mig. Jag minns inte

så mycket av själva dopet men det gav ju

medlemskap i församlingen. Det var viktigt så

ung jag var, där hade jag ju mina kompisar.

Vad känner du idag när du ser bilden?

– Jag blir jätteglad! Det känns fint när jag

tänker tillbaka! Det gav grunden till jättefina

värderingar som jag burit med mig i livet, och

som jag vill föra över på vår dotter. Vi var en

massa ungdomar och vi sjöng i ungdomskören.

Vi har fortfarande kontakt och är som

en stor familj.

Vad har dopet och församlingen betytt?

– Jag vet att jag revolterade mot mycket

men tron är kvar, fast jag inte är aktiv i någon

kyrka idag. Vår dotter har konfirmerat sig och

vi är med i Svenska kyrkan. Jag tänker på

morfar Bertil Veijby som var pastor men även

bokbindare. Då Martin och jag förlovade oss

fick vi en jättefin gammal bok med fina bilder

som han hade restaurerat, ’Kristens resa’. Ett

fint minne!

DOPET

Att lämna sitt

liv till Jesus

GRUNDEN FÖR dopet är Jesu befallning

(Matt 28:19). Det hör samman med

att lämna sitt liv till Jesus. Att jag också

låter döpa mig till Kristus, det är invigningen

till det kristna livet. Som baptistisk

församling praktiserar vi troendedop –

först kommer man till tro och sedan döps

man utifrån sin bekännelse om tro. Dopet

är en symbolisk handling som illustrerar

frälsningens innebörd. Vad frälsningen

handlar om är att inneslutas i Jesu död

och uppståndelse och detta är alltså

dopet en bild av. I och med att vi innesluts

i Jesu död är vi fria från Guds dom över

synden. I och med att vi innesluts i Jesu

uppståndelse är vi också delaktiga i Jesu

uppståndelse liv och det nya livet i den

Helige Andes kraft. Vi har, genom att vara

inneslutna i Kristus, gått igenom både

Guds dom och räddning. I dopet förenas

människan med Jesus Kristus i Hans

död och uppståndelse. I dopet bekänner

människan Jesus som Herre och där möter

Herren människan med sin förlåtelse

och nåd. Dopet uttrycker därför en djup

gemenskap med Kristus. Vi praktiserar

dop genom nedsänkning efter personlig

bekännelse om tro på Jesus Kristus.

Ur Vår tro – en presentation

46


Några

axplock från

de 100 åren:

Boel Godner.

Text och foto: Bengt Jägerskog.

BOEL GODNER,

KOMMUNFULLMÄKTIGES

ORDFÖRANDE I SÖDERTÄLJE

»Pingstkyrkan är en

viktig kraft i stan«

HEJ BOEL GODNER! Vad vill du säga till

Pingstförsamlingen som fyller 100 år?

– Ett stort grattis! Jag vill vara med och

fira 100-åringen som är en viktig och god

kraft i Södertälje.

Vad tycker du att vi kan bidra med?

– En kyrka kan ju bidra med mycket gott

och släppa in folk som inte känner sig välkomna

i samhället i övrigt. Att vara öppen

för alla. Det är det finaste tycker jag!

Vad betyder vårt sociala arbete?

– Det är viktigt för de som lever i

skuggan av det vanliga samhället. När alla

andra möjligheter är uttömda så är kyrkan

verkligen viktig. Jag är så glad för det

arbete ni gör.

Pingstkyrkan har verkligen gjort avtryck

i vårt samhälle. Södertälje är en av Sveriges

mest segregerade städer där vi tagit

emot en väldigt stor andel flyktingar. Vi

har brottats till och från med grov brottslighet,

gängkriminalitet och hederskultur.

Samtidigt är vi den stad som har mest

kyrkor och flest kristna. Alla goda krafter

behövs och här kan vi hjälpas åt!

BEDJARNA

Bönen – motorn

i församlingen

SIV LYREBORG: Efter att ha läst

igenom 80 års protokoll från församlingens

historia ser jag, att när jag plockat

ut det som hänt under åren, inte har fått

med motorn och navet som burit oss alla

och församlingen genom 100 år – bedjarna!

I början var det fler böne dagar och

böneveckor. När jag kom till Södertälje

på 1950-talet fanns det några som jag

upplevde som församlingens böne pelare:

Conny Sörman, Margit Winborg, Elsa

Norbäck, Elisabet Skogvard, systrarna

Fältskog, ja, det var förstås flera, men

jag har ofta tänkt ”ja, se de beder”. Hur

underbart är det när vi får sjunga sången:

Lördagscafét i Nykvarn.

Text och foto: Bengt Jägerskog.

UNGDOMAR

Om lördagscafét i

Nykvarn 1987–1996

PÅ LÖRDAGSKVÄLLARNA fanns ingen

ungdomsgård i Nykvarn i slutet av

80- talet. Fylla och strul bland ungdomarna.

Ungdomarnas respekt och tillit till

vuxenvärden var låg, skilsmässofrekvensen

hög och många tonåringar for illa. Då

var vi flera från olika kyrkor som tyckte

att den mestadels tomma Nykvarnskyrkan

kunde bli en mötesplats för de

unga. Flera från Turinge församling, ett

gäng från Missionskyrkan i Södertälje och

från vår församling prövade först en tid.

Det blev nio år! 75–80 ungdomar kom

på lördagskvällarna. Närpoliserna tittade

alltid förbi och nattvandrarna utgick från

oss. Klockan 21 var det ”andjakt” som man

kallade våra andakter och sedan pingis,

fika, modern kristen musik och biljard.

Andakterna var alltid en utmaning och

vi sjöng sommarpsalmer mitt i vintern,

jul psalmer alla årstider. Vi kände oss ofta

som reservföräldrar och många gånger

ringde vi hem för att deras barn skulle

hämtas upp men ingen hemma var nykter

nog. Idag möter vi många av de då stökiga

ungdomarna med fru och barnvagn på Ica

och vi nickar i samförstånd...

”Hur ljuvligt det är att möta på väg till

Jerusalem, en återlöst syskonskara när

ensam man vandra hem, det är som en

fläkt ifrån ovan som Herren oss sänder

ner att stärka den trötte vandrarn som

upp emot himlen ser”.

”Ja, se de beder.”

38 000

kronor kostade Templare huset

när Elimförsamlingen köpte

det 1927 (1 124 260 kronor

i dagens penning värde). En

enskild gåva på hela 7 000

kronor lades (207 100 kronor i

dagens penningvärde).

1928

”Beslut att anskaffa tvänne

plåtlådor att användas vid dopförrättningarna

samt att göra ett

nytt bilgarage under lokalen.

Pris cirka 2000–2500 kronor.”

Lewi Pethrus gästar Elim.

1943

”Ett tack på vers från våra

gamla (17 st) vänner som nu

njuter av en tids vila på den av

församlingen bekostade

sommarhemsvistelsen.”

1958

”Broder Bohlander inledde

mötet och påminde om

att varje människa söker

framgång i livet. Detta gäller

även Guds församling.

Brodern framhöll att Gud ej

har avsett att församlingen

skulle ha framgång enbart

vissa tider utan det normala är

en jämn och stilla framgång.

Detta kan ske såväl genom

många eller få medlemmar.

Framgång består i stor

utsträckning på vår ställning

till Guds Ord.”

47


MISSION

En liten inblick i vardagen

i Burkina Faso.

BURKINA FASO

Livsviktigt arbete

i Burkina Faso

Mission är utveckling steg för steg. Burkina Faso är ett

mäktigt exempel på det missionsarbete vår församling

har varit engagerad i sedan snart 50 år. Ingrid och Bertil

Johansson tar oss med på en häpnadsväckande historia.

TEXT: Ingrid Johansson FOTO: Bengt Jägerskog

INGRID JOHANSSON

berättar om missionen i

Burkina Faso: ”Strax före

jul 1975 fick Marianne,

Bertils mamma, ett brev från

sin väninna Britta Stenlund

som undrade om vi var intresserade

av missionsarbete

i Övre Volta. I Schweiz hade

Stenlunds träffat en missionär

som undrat om Sverige

hade någon att sända. Under

hösten hade en delegation på

fyra personer från Södertälje

varit i landet på rekognoseringsresa.

Paul Stenlund

var en av dem. Då många av

Bertils medarbetade hade

dödats i inbördeskriget i

Burundi 1972 hade han bett

Herren om ett annat fält och

själv var jag på sluttampen

av min läkarutbildning, så

sinnet var öppet.

Församlingen i Södertälje

sökte någon som kunde starta

ett hem för pojkarna som

satt i fängelse. Tillsammans

med Paul Stenlund åkte vi

i mars 1976 ut för att ”bese

landet”. Bertil hade frågor

om vad som fanns i staden

Bobo- Dioulasso och vi fick av

vår värd veta att den amerikanska

missionen precis svarat

på samfundets förfrågan.

De hade ingen missionär att

sända dit inom de närmaste

fem åren.

ETT ÅR SENARE

DRAR VI IGÅNG

Drygt ett år senare var vi

alla på plats, Paul och Brita

Stenlund i Salbisgo för att

bygga upp pojkhemmet

och Bertil och jag i Bobo-

Dioulasso med inriktning

på församlingsarbete. Vi

hade beslutat att inte bilda

en egen svensk mission

utan att samarbeta med det

lokala pingst samfundet,

Assemblées de Dieu. Nu, 45

år senare, fortsätter samarbetet.

Södertälje är och

har hela tiden varit huvudman

för arbetet. Och i Övre

Volta, som 1982 bytte namn

till Burkina Faso, driver

samfundet och våra inhemska

vänner arbetet vidare.

Det är fantastiskt att titta

tillbaka. Många pojkar som

bott i Salbisgo har fått en

fast grund i tillvaron. Några

är till och med pastorer!

När Läkarmissionen drog

tillbaka sitt ekonomiska stöd

för några år sedan beslutades

det i Sverige att pojkhemmet

skulle läggas ned, men samfundet

ville driva det vidare.

Det har haltat utan stödet

från Sverige.

»Pengarna från

Södertälje är

oerhört viktiga!«

48


Ulrika Bergvall med två av

barnen på barnhemmet i

Thailand.

Text och foto: Ulrika Bergvall

ULRIKA BERGVALL I THAILAND

Ljusa och mörka minnen

från arbetet på barnhem

Ingrid och Bertil

Johansson med

utmärkelsen från

Burkina Fasos

Assemblées de

Dieu.

ULRIKA BERGVALL i missionsrådet tänker

tillbaka på sin tid i Thailand där hon praktiserade

på ett barnhem: ”Under sex månader

2001–2002 åkte jag som PMU-praktikant till

Pakkred utanför Bangkok i Thailand. Där jobbade

jag på ett dagcenter för handikappade barn som

drevs av CCD (Christian Care Foundation for

Children with Disabilites). På det stora statliga

barnhemsområdet fanns 2500 handikappade barn

från hela Thailand. Målet var att rehabilitera och

hjälpa dem så att de i bästa fall kunde återförenas

med sina familjer eller släktingar, eller få adoptivföräldrar.

Denna tid på det överfulla barnhemsområdet

kommer jag alltid att minnas och det får

mig att känna stor tacksamhet för allt jag har.

Jag glömmer aldrig de kala, grå rummen och de

traumatiserade barnen och hur jobbigt det ibland

kändes att lämna barnen på de låsta avdelningarna

för att själv åka därifrån efter arbetsdagen.

Jag minns också det glada och vänliga folket,

den thailändska kulturen och det underbara

klimatet och naturen.”

BIBELUNDERVISNING

OCH JORDBRUKS-

KUNSKAP

Den första kyrkan vi byggde i

Colma i Bobo redan 1978 blev

för liten så församlingen har

byggt en större på samma

plats som invigdes 2015. I

staden finns nu ett 25-tal

stora kyrkor och minst lika

många mindre. Det arbetar

drygt 100 pastorer i stan som

nu växt oerhört. På dessa år

har befolkningen ökat till

över miljonen!

Bibelskolan som vi startade

redan 1978 med fyra elever

har sedan många år drygt

120 elever. Man studerar i

tre år, bibelundervisning

på förmiddagen och jordbrukskunskap

eller annat

praktiskt på eftermiddagen.

Vi passar på att utbilda

fruarna också. Barnen har en

förskola, en skola till sjätte

klass och nu i höst även ett

högstadium.

Vi har utbildat över 1100

pastorer och väckelsen går

fram över landet.

Med hjälp av SIDA-pengar

och pengar från Världens

barn har vi kunnat bygga 14

skolor (klass 1–6) på olika

platser i landet och i Niger,

ett tekniskt gymnasium

och en internatskola för

högstadie flickor.

I alla dessa skolor får

barnen en gedigen utbildning

och samtidigt del av

evangelium. Betydelsen av

Pingstkyrkans insatser är

enorm! Vi är så glada över

samarbetet över åren och

för alla som kommit och

sett arbetet på plats.

ETT SJUKHUS

GRUNDAS

När så församlingen i

Colma bad oss hjälpa dem

att bygga ett kirurgsjukhus,

blev utmaningen för stor.

Men församlingsledningen

trodde på Bertils förmåga

och gav oss sin välsignelse

att starta Västafrikahjälpen.

Tolv år senare finns det ett

fungerande sjukhus, både

för allmän- och ögon kirurgi.

David Sawadogo, den handikappade

pojken ni hjälpt

fram till läkarexamen, är nu

chefläkare där.

VI FÅR MEDALJ

I mars 2021 firade Assemblées

de Dieu 100 år och i

samband med det utdelades

medaljer, bland annat en till

Svensk Pingstmission och

i princip gäller det församlingen

i Södertälje, samt en

till Bertil. Roligt att årens

arbete u ppmärksammas av

Burkina Fasos regering!”

49


Göran Sedin som tidigare varit ordförande

i vårt missionsråd. Alla barnen

Sedin har arbetat med mission eller

U-landsuppdrag senare i livet. Anna-

Lena Jonasson var i Uganda mitt i brinnande

inbördeskrig! Roland Ståhlgren

med lång erfarenhet och förtroendeposter

i Zaire blev utslängd av den nya

regimen under dramatiska förhållanden.

Han blev ombedd av PMU att resa

till Bosnien efter kriget och hjälpa de

små kristna församlingarna. Ett arbete

som vi fortsätter med än idag. Ulla

och Mats Lennartsson har båda varit

missionärer i Jemen och Etiopien och

sedan tillsammans i Liberia. Mats har

också varit ordförande i vårt missionsråd

en period.

En 100-årig

mission!

Vår församling har alltid velat vara med i det

internationella missionsarbetet. Redan vid

starten 1921 beslöts att göra en insamling till

missionen i Brasilien och alltsedan 1928 har

vi gett ekonomiskt stöd till missionärer.

TEXT OCH FOTO: Bengt Jägerskog

IDAG BROTTAS VI MED IS-attentat

i Burkina Faso ena dagen, översvämningar

i Kambodja andra dagen. Så

spännande att tillsammans med vårt

missionsråd Ulrika Bergvall, Emmanuel

Amadasun, Josefine Oldebring och

Anette Stolpe hålla oss informerade och

möta våra missionärer via telefoner och

datorer. Dela bekymmer som glädjeämnen,

uppmuntra och styra medel till alla

olika projekt – kyrkbyggen, sjukhus,

bibelskolor, pojkhem, byprojekt, alfabetisering,

kvinnors utbildning, IBRA:s

radiomission och ett helt nytt projekt

– fotbollsmission med Phillip Shea i

Phnom Penh. Humanitära insatser i

andra delar av Asien med den alltid så

positive Mika Halkola.

Våra legendariska Västafrikamissionärer

Ingrid och Bertil Johansson som

mer eller mindre vigt sina liv som missionärer

i Burkina Faso. Deras insatser

är värda en egen bok. Alla vi som besökt

Burkina och imponerats håller nog med!

ALLA VI SOM GÅTT i söndagsskolan

kommer ihåg

den lille gossen som nickade

på huvudet när vi stoppade

i våra slantar. Det kanske var de första

exemplen på att vi kan vara med och

skänka till de som behöver? Att få lära

sig att dela med oss. Det är ena benet i

mission, ge mat till de hungrande! Det

andra är missionsbefallningen. Gå ut i

hela världen och sprid det glada budskapet!

Detta var glasklart redan från

början av vår församlings bildande.

Idag söker sig många till äventyr av

allehanda slag. Våra missions pionjärer

fick många gånger ge sina liv långt därborta.

Tuffa utmaningar, upp offringar,

sjukdomar och andra strapatser väntade

längs vägen. Hemma i församlingen

hade man höga förväntningar

men visste ibland mycket lite om alla

problem och umbäranden som väntade.

Det är en imponerande rad av missionsländer

som våra utsända har varit

verksamma i... Asien: Kina, Indien,

Mongoliet, Pakistan, Filippinerna,

Ceylon (Sri Lanka), Jemen, Thailand

och Kambodja m fl. Afrika: Etiopien,

Tanzania, Liberia, Uganda, Kongo

(Zaire ), Burundi, Övre Volta (Burkina

Faso ), Swaziland och Egypten. Sydoch

Centralamerika: Honduras.

Europa: Bosnien, Tyskland, Belgien,

Nederländerna, Korsika, Cypern m fl.

FÖRR FOR MAN UT OFTA som familj

på flera år i perioder. Sedins som åkte

båt till Ceylon då Suezkanalen var

stängd så man fick runda Afrika för att

så småningom nå målet, huvudstaden

Colombo med omnejd. De fem barnen

fick studera på Hermods och skickade

breven till Sverige och fick svar ibland

månader senare… Ett av barnen var

SAMOUEN OCH ROBLEDO Intal är

våra inhemska missionärer i Kambodja

där det pågår radiomission, byprojekt

och församlingsbyggande. Just före

pandemin kunde jag besöka Andreas

och Jennie Jacobsson i studentstaden

Svaj Sisophon nära Thailändska gränsen.

Nu byggs ett nytt kristet center och

vi får vara med. Vår förre pastor Thomas

Hallström och jag kunde häromåret

besöka våra bosniska vänner i Sarajevo,

Dragan, Enver, Mario och Dejana. Små

tappra församlingar i en muslimsk miljö

med ett stort socialt engagemang.

Engagemanget i missionsarbetet är

en utmaning men också fantastiskt

meningsfullt och spännande. Alla våra

missionärer, nuvarande och tidigare,

vittnar om församlingens stora engagemang

i missionsarbetet. Många framhåller

hur trogna och långsiktiga vi varit

som församling i de olika projekten

över tid. Just det ser vi som en framtida

fortsatt utmaning med Guds hjälp!

50


Missionär Alda Holmström

omgiven av de första skolbarnen i

Kiremba, Burundi, mars 1936.

Alda Holmström.

Missionär Alda Holmström

kallades madame muganga

ALDA HOLMSTRÖM var missionär i 35

år. Tillsammans med Pingstförsamlingen

i Norrköping var vi hennes underhållare.

Hon föddes år 1900 och levde till 1966

och utförde ett enastående pionjär arbete

först i Uvira, Kongo sedan i Kilemba, Burundi.

Alda döptes 1919 och upplevde

samma år en kallelse till missionsarbete.

Efter att ha utbildat sig inom sjukvård

reste hon 1930 ut till Uvira i Kongo. 1935

börjar hon arbeta i Kiremba, Burundi.

Alda Holmström var den enda av pionjärmissionärerna

inom SFM som var utbildad

sjuksköterska. Till en början fick alla

missionärer vara beredda på att lägga om

sår och dra ut tänder.

Alda Holmström var ansvarig för

skolarbetet i Kiremba samtidigt som

hon behandlade dem som kom för att

söka hennes hjälp. Hon var med i det

fantastiska arbetet med att bygga upp

en församling.

Hon gick under namnet madame

muganga, vilket betyder madame

doktor. En av de allra första kristna i

Kiremba berättade att hon vann befolkningens

förtroende genom sina sjukvårdskunskaper.

Källa: Pingstkyrkan i Burundi och svensk

pingstmission i landet 1935−1985 av

Gunilla Nyberg Oskarsson.

1939

Arne Nordmark hälsar med en

önskan om att få tillstånd till en

bönedag för Mongoliet. Beslöts

att missionsofferdagen också

ska vara bönedag för missionen.

1953

Gun Berge antas som

missionär i församlingen.

Gun var missionär först i

Uvira i Kongo och sedan

som lärare på seminariet i

Kiremba i Burundi.

FÖRSAMLINGENS UTPOST

Mats har fina minnen från

gruppen i Mariefred

FRÅN 40-TALET fram till 1964 bedrev

församlingen verksamhet i en egen lokal

på Munkhagsgatan i Mariefred.

– Allt har namn efter munkar i

Mariefred. Här låg ju ett gammalt kloster,

säger Mats Lennartsson.

När kyrkan såldes använde man hyrda

lokaler fram till 1990. En ny församling

har sedan utvecklats med troende från

olika samfund – Munkhagskyrkan, centralt

belägen i Mariefred.

Pastor Arne Waldenvik var utpostpredikant

i Nykvarn/Mariefred i många år.

Kyrkolokalen utgjordes av halva undervåningen

i huset där han bodde med sin

familj.

Mats Lennartsson har en lång historia

genom sin släkt i Mariefred.

– Vi var ju en liten grupp med kanske

20 personer. Som flest var vi i mitten

av 50-talet. Vi var tre bröder som gick

till Missionskyrkans söndagsskola och

scouter.

Gruppen, som pingstgruppen kallades,

hade inte söndagsskola eller ungdomsverksamhet.

De var ju bara en utpost,

berättar Mats.

Mats och

hans familj

hade jäktiga

söndagar.

– Först skulle

vi åka in till

vår kyrka, Elim,

i Södertälje

på förmiddagsmöte.

Sedan gällde

det att skynda

sig hem och

hinna äta och

förbereda för

Gruppens lilla möte i Mariefred klockan

tre. Efter det hem igen för att förbereda

för höjd punkten – kvällsmötet inne i

Södertälje.

Där fanns alla ungdomarna. Och det

ville ju Mats inte missa!

Sommar utflykt 1955 med utposterna i

Nykvarn och Gruppen i Mariefred. Pastor

Arne Waldenvik närmast trädet med

glasögon. Bakom pojken med hatten syns

en liten blond grabb – Mats Lennartsson.

51


Moppar av alla slag är det enkla och

allmänna fortskaffningsmedlet i Kambodja.

Ibland får en hel familj med alla barnen

plats och sällan har någon hjälm.

Jennie Jacobsson i samspråk

med en kvinna i Kambodja.

KAMBODJA

Vi kom till ett

sargat land

Kambodja är vårt näst största missions -

land. Röda Khmerernas land med en

historia av inbördeskrig och folkmord.

Familjen Jacobsson:

Jennie, Andreas och

Manfred och Vilhelm.

TEXT OCH FOTO: Bengt Jägerskog

52

SAMOEUN OCH ROBLEDO INTAL,

PHNOM PENH:

”1993 blev vi kallade av Gud att komma

tillbaka till Kambodja. Det var ett brutet

land vi återvände till men vi gick i tro

och litade på Guds hjälp. Gud sände

er, Pingstkyrkan i Södertälje till oss.

Det är ett mirakel att ni kom in i våra

liv! Vi kunde vara med och starta upp

kristna radiosändningar via den kristna

radiostationen FEBC. Sedan har vi gått

vidare med mission ute i byarna i Prey

Veng, i bykyrkorna, olika skolcenter och

barnverksamhet.

Vi kan inte nog tacka er för allt stöd

och hjälp genom åren!”

ANDREAS OCH JENNIE

JACOBSSON, PHNOM PENH:

”2011 var första gången vi hade kontakt

med missionsrådet i församlingen och

vi fick då berätta om våra drömmar

och visioner för mission i Kambodja.

Året efter åkte vi på en tre månaders

rekogno sceringsresa till Kambodja och

på samma gång var Peter Daelander och

hälsade på i Phnom Penh. Vi fick träffa

honom och berätta mer om våra planer.

Församlingen beslöt att stå med oss i

vår mission innan vi flyttade ut år 2013

och har stått med oss sen dess. Under

denna tid har vi fått besöka er vid ett

flertal tillfällen för att berätta om vår

mission och dela ordet i församlingen.

Vi har alltid känt ett stort välkomnande

av er och en glädje att få träffa er

vid varje tillfälle. År 2019, i början av

pandemin fick vi ett härligt besök från

er, när Bengt och Lisbeth Jägerskog kom

för att besöka oss. Under några dagar

fick de se vårt arbete både i kyrkan i

stan och ute i byn Knon. Församlingen

i Södertälje har gjort en insamling

tillsammans med de övriga understödjande

församlingarna. Vi ska bygga ett

kristet center i vår stad Svaj Sisophon

så fort pandemin tillåter. Ett mycket

spännande projekt vi ser fram emot!

Vi är väldigt tacksamma att ni har

stått med oss i alla dessa år!”

Våra inhemska Kambodjamissionärer

Robledo och Samouen Intal besöker

byarna i Prey Veng.

Vi stödjer IBRA:s

radiomission i

Phnom Phen, ett

effektivt sätt att nå

ut i landet.


JOSEFINE OLDEBRING:

»Besöket i Bosnien

är något vi bär med

oss i resten av livet.«

TEXT: Josefine Oldebring

FOTO: Marcus Oldebring

Hej Josefine! Hur länge har

du varit engagerad i församlingen?

– Mer eller mindre hela mitt

liv. Jag växte upp i församlingen

och var med i söndagsskolan

och barnkören. Sen

började jag i fredagsgruppen

som det hette innan man fick

börja gå på ungdomsmötena.

Fredagsgruppen fortsatte

sedan som en liten cellgrupp.

Det var under ungdomsmötena

när jag var 14–15 år

som jag ledde lovsång för första

gången då jag precis lärt

mig spela piano. Sen fortsatte

det på den vägen och jag är

fortfarande med och leder

lovsång ibland. Under en kort

period under ungdomsåren

var jag med i det dåvarande

musikrådet. Sen gjorde jag en

avstickare till Mariannelunds

folkhögskola under ett år och

kom tillbaka till församlingen

Elin Hyving med

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Josefine Oldebring till vänster med Mario

och Dejana Opacak som hon träffade vid

besöket i Vares, Bosnien. Opacak har tagit

över arbetet som föreståndare för kyrkan i

Zenica. Dejana håller i Josefines son Arvid.

sen. Då var det olika musikprojekt,

körer och lovsång jag

var engagerad i.

För fem år sedan var jag

med i Second Hands styrelse

och när jag något år efter

även gick med i missionsrådet

valde jag att avgå från Second

Hand-styrelsen då vi också

fick barn i samma veva. I nuläget

är jag med i missionsrådet

och leder lovsång.

Har du några särskilda

minnen att dela med dig av?

– När vi fick besöka de

lokala pastorerna som vi

stöttar i Bosnien. Eftersom

min man Marcus var med i

missionsrådet under den tiden

åkte vi ner med vår 1-åring till

Sarajevo och fick se vad våra

insamlade pengar har kunnat

hjälpa pastorer, församlingar

och även andra sociala

insatser där. Det var otroligt

gripande att få se på plats och

är något vi bär med oss för

resten av våra liv.

Vad har varit roligast?

– Bosnienresan och alla

läger, allt från barnläger

till ungdomsläger och nu

församlingsläger som jag

tycker ger så mycket med

både gemenskap och stöd

och roliga aktiviteter.

Vad har varit mest utmanande?

– Att man som ung inte

har erfarenheten av styrelseoch

budgetarbete som de

andra har. Insynen i själva

arbetet som man har fått

lära sig under tiden. Ibland

kan det vara svårt att se vad

jag kan bidra med men jag

tänker också att jag som ung

måste lära mig för att arbetet

ska kunna fortsätta.

Sen har ju livet utmanat

en på många sätt då man

inte får ihop livspusslet till

allt man vill vara med i, som

exempelvis lovsången som

jag brinner för. Eftersom vi

nu har två små barn behöver

jag ibland stå över att vara

med då min man är engagerad

i Youtube-streamingen,

som också känns väldigt

viktig.

Är det någon särskild

period som varit mer

speciell än någon annan?

– Perioden under pandemin

har varit speciell då

man inte kunnat träffas och

få den gemenskap som jag

tycker är så viktig. När vi

under alpha-kursen (som jag

gick 2020) gick ifrån att ha

fysiska möten till att ses över

zoom var speciellt.

Just nu är vi inne i en

speciell tid för vår familj då

vi får lära barnen igen att gå

till kyrkan och varför den är

viktig för oss.

Vad är du extra stolt över?

– Att vår kyrka har så

mycket socialt engagemang.

Våra julkonserter med

insamling till julkassen har

varit en favorit för mig som

fått vara med och sjunga.

80-

TALET

Sten-Gunnar Hedin (till 1988)

1980

1981 1982 1983 1984

1985

Mission under 80-talet.

Holland: Sagströms.

Tyskland: Kinerts.

Liberia: Lennartssons.

Tanzania: Sedins.

Korsika: Lepczynskis.

Argentina: Flinks.

835

medlemmar

Rekord!

Församlingsmedlemmar

uppmanades

att inte utnyttja

de Segertoner

som är avsedda för

besökande utan

ta med sig egna

Segertoner som

kan köpas i vårt

bokstånd.

Fastigheten Humlan blir vår 1985

och stora renoveringar tar vid.

Christer Ahxner, Arne Bogren och

Bengt-Sture Bengtsson gjorde en

utförlig presentation med förslag

till finansering och arbetsinsatser.

1986: Projektgrupp bildas för

ombyggnaden av Humlan och

bygget tar fart. Ett stort arbete

med många otroliga insatser!

Astrid

Bengtsson

arbetar med

hobbygrupperna.

53


VÅR TRO

Vad tror vi på?

Här får du veta!

Vad tror vi på? Här kan du läsa en sammanfattning

av vår tro, vår värdegrund baserad på Bibeln och

församlingens funktion och kraftkällor.

TEXT: Ur Vår tro – en presentation från 2012

FOTO: Bengt Jägerskog

Vad vi tror på

BIBELN

Vi tror att Bibeln är Guds ord.

De 66 böckerna i Gamla och

Nya testamentet är grunden

för vår tro. Vi tror att den är

inspirerad av Gud och given

genom utvalda människor

som skrivit under Andens

ledning.

GUD

Vi tror på en evig Gud som

uppenbarar sig som Fader,

Son och helig Ande.

FRÄLSNINGEN

(RÄDDNINGEN)

Genom hela Bibeln finns

temat: Gud kallar alla

människor till gemenskap med

sig själv. Från början skapades

vi just till gemenskap med

Gud, men på grund av att vi

valde att gå våra egna vägar

(syndafallet) bröts gemenskapen

med Gud. Detta brott

i början av mänsklighetens

historia har fått konsekvenser

för alla människor. Från

att ha varit Guds avbild blev

människan mer en vrångbild

av det ursprungliga, skadad i

relationen till Gud, andra, sig

själv och skapelsen i stort.

Hon missar ständigt målet

att leva ett liv i harmoni med

sin Skapare. Bibeln kallar

detta synd (missa målet).

Räddningen ur detta dilemma

initieras helt och fullt av Gud

själv. Han erbjuder människan

syndernas förlåtelse och ett

evigt liv just som en gåva utan

att vi själva kan hjälpa till.

Det enda vi kan göra är att ta

emot gåvan genom personlig

omvändelse och tro.

JESUS KRISTUS

Vi tror att Jesus Kristus är

Gud, som blev människa genom

en jungfrufödelse. Hans

död var ett försoningsoffer

som leder till räddning för

alla människor som tror och

förlitar sig på honom.

Han uppstår från döden

och efter himmels färden

sätter han sig på Faderns

högra sida och blir den enda

medlaren mellan Gud och

människan.

DET KRISTNA LIVET OCH

DEN HELIGE ANDE

Den helige Ande sänds in i

världen av Fadern och Sonen

Jesus, för att tillämpa Jesu

räddningsverk. Han upplyser

våra sinnen och gör oss

medvetna om synden och

vårt behov av räddning, samt

föder oss på nytt. Han bor i

den kristne, som ett uttryck

för Guds närvaro, och är en

ständig källa till vägledning,

kraft och trygghet.

FÖRSAMLINGEN/

KYRKAN

Alla som tror på Jesus Kristus

är förenade med Honom och

varandra till vad Bibeln kallar

Hans kropp, d v s församlingen.

Det finns bara en universell

församling som består av

alla som bekänt Jesus som

Herre och Frälsare.

MISSION

Vi tror att vi är kallade att dela

med oss av vår tro både lokalt

i Södertälje men också runt

om i världen på platser och i

länder som Gud lagt på vårt

hjärta. Evangeliet om Jesus

Kristus gäller hela världen.

Den bibliska

grunden

Församlingens värdegrund är

Bibeln som är Guds Ord och

vår auktoritet i lära och liv. Där

finner vi vägledning för våra liv

och naturen i vår kallelse. Vi

bygger synen på vår kallelse

på fem bibliska uppmaningar:

♥ Tillbedjan

♥ Tjänst

♥ Evangelisation

♥ Gemenskap

♥ Lärjungaskap

Församlingens

kraftkällor

För att fullgöra sin kallelse

brukar församlingen de nådemedel

och andliga resurser

som står till förfogande.

♥ Bönen

♥ Guds ord

♥ Dopet

♥ Nattvarden

♥ Den helige Andes verk

och gåvor

♥ Själavård

Församlingens

funktion

Församlingens funktion i världen

är att vara ett redskap för

Gud och Hans frälsningsverk.

Detta uppdrag omfattar en rad

verksamheter som utgör delar

av en helhet:

♥ Missionsuppdraget

♥ Att arbeta diakonalt

♥ En föraning av Guds rike

♥ Att verka för den kristna

kyrkans synliga enhet

Forts. Sten-Gunnar Hedin (till 1988) Åke Lindh (till 1991)

1985

1986 1987 1988 1989

1990

54

Stefan Claar hälsas

välkommen som pastor i

församlingen 1986.

Premiär för närradion!

Försökssändningar

beräknas komma igång

under januari 1985.

Efter ett halvår är sändningarna

uppe i

6,5 tim

/dygn.

Tillsammans med

Stanley Sjöberg har

vi en kampanj under

hela 1986 som riktar

sig till yrkesgrupper

och företag. Personal

på Astra inbjuds till

möte där Astra- kören

är med vid finalen för

”bjud-med-möten”.

TV-premiär!

25 februari 1990

sänds vår gudstjänst

11.00 från

vår kyrka i SVT2.

Församlingens namn

ändras till Pingstförsamlingen

Södertälje.

Kent Steij med ungdomar

i Meca-gruppen 1989.

De höll till i Leif Berges

verkstad i Viksberg.


»Det har varit en fin tid. Det har varit nåd«

”Det vet Siv!”

”Fråga Siv!”

När man undrar

något kring

församlingens

historia är det lätt

att bli hänvisad till

Siv Lyreborg,

församlingens

egen spindel i nätet.

TEXT: Linnéa Malmborg

SSIV VET DET MESTA. Det finns inte

mycket om församlingen som inte Siv

Lyreborg vet eller har kunnat ta reda på.

Som församlingens tidigare receptionist

och administratör hade hon tillgång till den

mesta informationen. Allt började 1977 när

hon fick hoppa in några månader under

evangelist Helen Östmos semester.

– Jag fick i uppdrag att skriva medlemskort

för hand till årsmötet. Sen blev jag

visst kvar ett tag, säger Siv och skrattar.

Som mamma till fyra skolbarn blev en halvtidstjänst

lagom i början. Svara i telefon, skriva på skrivmaskin och

göra annonser var några av de många arbetsuppgifterna

på expeditionen. Med tiden utökades tjänsten och arbetsuppgifterna

med exempelvis bokföring.

– Allt skrivbordsjobb var så annorlunda då jämfört med

hur det är nu, säger Siv och berättar om när hon cyklade

ned till Länstidningen med veckans annons.

EN STOR DEL AV ARBETET handlade om att ta emot

dem som besökte expeditionen. Allt från frågor från fastighetsutskottet

till diakonala ärenden avhandlades. Siv har

alltid varit mån om det diakonala arbetet i församlingen.

Siv minns den intensiva perioden då hyreshuset

skulle renoveras och hon fick uppdraget att ordna med

reservbostäder åt alla hyresgäster. Och om perioden då

Humlan-huset köptes in.

En sammanhållande kraft. Så beskriver Siv sin egen

gärning i församlingen. Samtidigt som hon har hållit

ställningarna inom administrationen har hon varit en aktiv

Siv Lyreborg på

församlingens

expedition när det

begav sig.

Foto: Församlingens

arkiv.

SIV LYREBORG

Församlingens egen

sammanhållande

kraft

medlem i församlingen med hela familjen.

– Det hände att jag fick frågor av praktisk karaktär på

gudstjänsterna, säger Siv och minns att arbete och fritid

lätt kunde sammanflätas.

Hon talar varmt om alla kollegor som kommit och gått

genom åren, såväl avlönade som ideella. Församlingen

har varit hennes liv.

– Det har varit en fin tid. Det har varit nåd!

SEDAN PENSIONEN HAR Siv hoppat in på expeditionen

mellan varven ”när hon varit behövd”. Siv som

kallar sig församlingssyster fick undan för undan allt större

ansvar för relationen med de äldre.

Numera är hon en av de drivande av församlingens

besöksgrupp för äldre. Tillsammans med andra volontärer

har hon sett till att äldre ensamma församlingsmedlemmar

fått någon att prata med och kommit ut på en bussresa

varje sommar.

– En så enkel sak som att ta med sig kaffe och bulle ut

till Norrlöts handelsträdgård har betytt oerhört mycket för

de äldre, säger Siv och ler så det hörs i telefonluren.

90-

TALET

1990

Elon Svanell (vakans) Gunnar Johansson (till 2000)

1991 1992 1993 1994

1995

Nyinvigning av kyrkan

som har renoverats

med nytt golv och

arbeten i kyrksalen.

Stort engagemang

läggs på detta!

Gunnar Johansson med sitt

dragspel ute på evangelisation.

Tatta Danielsson

tackar ja att bli ny

ungdomspastor.

En ny själavårdsgrupp bildas

bestående av kvinnor som ska

komplettera äldstekåren 1993.

Kyrkan fylls av

kläder. Vi är med i

insamling av vinterkläder

till Bosnien.

Marie och John-Edvard Stenstrand

(undomspastor) hälsas välkomna 1994.

55


SOCIALT

30

miljoner kronor är det

samlade överskottet från

uppstarten år 2002 till

och med 2020.

Second Hand till hjälp har

blivit en viktig mötesplats

för många Södertäljebor.

SECOND HAND TILL HJÄLP

En plats för möten

och miljövänlig

shopping

Till Second Hand till hjälp kommer kunder från hela Storstockholm.

Butiken har växt till en viktig mötesplats i Södertälje. Här trivs många,

såväl kunder som anställda. Häng med på en spännande resa.

TEXT: Jan Johansson och Linnéa Malmborg FOTO: Bengt Jägerskog

KÖN STRÄCKER

sig ända förbi

parkeringen. En

efter en släpps

in med noga kontroll hur

många som vistas i lokalen.

Under Coronapandemin har

situationen för Second Hand

till hjälp i Viksängen sett

annorlunda ut. Men kunderna

har inte svikit. Många

är fortfarande sugna på att

handla begagnade prylar och

kläder.

I cafét sitter redan ett

gäng vänner och dricker sitt

morgonkaffe med tillhörande

sockerbullar.

– Vi träffas här minst en

gång i veckan, säger en av

dem.

Inne i butiken har kassapersonalen

fullt upp med

kunder som redan hittat

fynd trots att butiken precis

öppnat. Det gäller att hänga

på låset för att fånga de populära

prylarna.

På möbelavdelningen

vänder en man upp och

ned på en stol för att se om

där finns någon märkning.

Under armen har han en

tavla med guldram och en

taklampa.

Själv har jag svårt att motstå

allt som andas 50- och

60-tal. En färgglad kaffeburk

följer med kundkorgen.

JAG MÖTS AV FLERA

anställda som hjälper kunder

eller går in och ut ur lagret.

Här pågår en febril aktivitet

bakom kulisserna. På lagret

är kartonger med inlämnade

gåvor staplade nästan ända

upp till taket.

JAN JOHANSSON är

föreståndare för butiken

och berättar historien om

hur allt började: ”Församlingen

beslöt på ett administrationsmöte

i maj 2002 att

bilda föreningen som skulle

driva second hand-verksamheten.

Efter en intensiv period

av förberedelser startade

verksamheten upp i en hyrd

lokal i Weda industriområde.

Den officiella invigningen

hölls den 30 november 2002.

Verksamheten fick namnet

Second Hand till hjälp,

SHTH, och inregistrerades

som en egen ideell förening

med en egen styrelse. Enligt

föreningens stadgar ska styrelsen

bestå av medlemmar i

Pingstkyrkan i Södertälje.

HYRESVÄRDEN

ville under 2003

göra en kraftig

höjning av hyran

för lokalen i Weda. En

ny lokal hittade man i en

tidigare industrifastighet

i Viksängen på Viksängsvägen

11 och flyttade dit vid

årsskiftet 2003–2004. I den

fastigheten har verksamheten

kunnat expandera

och nya lokaler har hyrts till

vartefter behovet har ökat.

SHTH disponerar nu mer än

hälften av fastighetens totala

yta. Butiken är nu på 1780 m 2

varav själva försäljningsytan

är på 1000 m 2 . Fastigheten

har bytt ägare två gånger

sedan SHTH flyttade dit.

Från början bedrevs verksamheten

nästan enbart med

volontärer. Vartefter verksamheten

har växt har också

behovet av att arbeta med

anställd personal växt. Idag

uppgår personalstyrkan till

mer än 100 personer bestående

av volontärer, anställda

med olika former av bidrag,

56


PERSONAL

Christian vill

sprida glädje

CHRISTIAN berättar om sin

tid på SHTH: ”Jag började via

praktik i gymnasiet 2007 och

blev sen kvar för att jag gillade

arbetet. 2011 blev jag fast

anställd och är kvar än idag.

Jag arbetar som butiksbiträde,

står i kassan, plockar upp

varor som kommer från gåvogivare,

prismärker och plockar

upp i butiken. Jag har även

jobbat med att stajla butikens

skyltdockor och ordnat med

heminredning så att det ser

hemtrevligt ut. På SHTH blir vi

som en familj där alla är måna

om varandra

och man kan

få vara sig

själv. Det

roligaste är

de små pratstunder

som

jag får med

kunderna Christian till vänster i bild med

och se deras volontär Lukas Jägerskog.

leende när

de lämnar

butiken. Tänk

att man kan få sprida lite

glädje! Jag brinner för att

kunna hjälpa de som kanske

har en dålig dag eller lever

ensamma. Att vara till hjälp i

butiken och bemöta dem med

en trevlig ton och önska en

trevlig dag. Att få människor

Kön ringlar sig lång i väntan på att

att le värmer i hjärtat!”

få komma in i butiken.

»Idag uppgår

personalstyrkan

till nästan 100

personer«

praktikanter, timanställda,

skolelever samt de som

behöver göra samhällstjänst.

Man jobbar allt från några

timmar i månaden till heltid.

Vid uppstarten av SHTH

inledde vi ett samarbete med

Läkarmissionen som pågår

än idag. Genom åren har vi

även haft och har samarbeten

med Södertälje kommun,

arbetsförmedlingen och

frivården. SHTH har haft ett

samarbete med olika delar

av arbetsförmedlingen och

erbjudit många en chans till

en praktikplats. SHTH har

samarbetat med Södertälje

kommun på flera olika plan.

Man har haft elever från

gymnasieskolorna Foucaultgymnasiet

och Täljegymnasiet/IA

Tälje som har praktiserat

hos oss. SHTH har

också erbjudit praktikplatser

för de som har deltagit i

några av kommunens olika

arbetsmarknadsprogram.

Sedan år 2008 har SHTH

haft ett samarbete med kommunen

kring verksamheten

i Filialen som ligger i hyrd

lokal i Mariekäll. Verksamheten

bedrivs med resurser

från kommunen och med

varor och support från

SHTH. Verksamheten riktar

sig framförallt till dem som

står en bit ifrån arbetsmarknaden.

FÖRSÄLJNINGEN av

skänkta varor inbringade

57 662 kr år 2002.

Det första helåret

2003 var omsättningen 428

362 kr. De senaste åren har

omsättningen stigit till över

10 MSEK. Omsättningen har

stigit från år till år med något

enstaka undantag. Pandemin

och de begränsningar

som den har inneburit har

påverkat även SHTH. Det

samlade överskottet för de år

som SHTH har varit i gång

uppgår till drygt 30 MSEK

(30 861 128 kr). Överskottet

av verksamheten fördelas

enligt avtal mellan Pingstkyrkan

och Läkarmissionen.

Medlen ska enligt föreningens

stadgar gå till social och

diakonal verksamhet som

Pingstkyrkan ansvarar för

eller medverkar i. Överskottet

från Filialen delas mellan

Södertälje Kommun och

Pingstkyrkan. SHTH har

varit med vid flera tillfällen

och skänkt en dagskassa till

den riksomfattande insamlingen

Världens Barn.

ÅTERBRUK. På senare

år har ett samarbete med

Telge Återvinning ökat i

omfattning. Där har vi som

ett gemensamt mål att öka

återbruket inom Södertälje.

En god kopp

kaffe med kaka

är perfekt att

intaga i cafét!

Små shoppare på jakt efter fynd!

57


Foto: Bengt Jägerskog

Många kunder passar på att

göra fina fynd. Intresset för

Second hand bara ökar.

Vi har möjlighet att ta vara på varor

som lämnas i container för återbruk på

Tveta Återvinningscentral. Intresset för

second hand i samhället är stigande.

LOKALT. Många av stamkunderna på

SHTH bor i närområdet och kommer

ofta på besök till butiken. Det blir ofta

tillfälle till samtal och en stunds gemenskap.

MÖTESPLATS. Caféet har blivit en

naturlig samlingsplats för flera av

stamkunderna. En del har lärt känna

varandra via butiken och besöken där.

Många träffas på SHTH för

att få en stunds gemenskap i

cafét efter shoppingen.

SOCIALT OCH SPRÅKTRÄNING.

Det är inte enbart via överskottet

som SHTH gör en social insats i vårt

samhälle. Elever från gymnasieskolorna

får en chans att komma ut och pröva

på arbetslivet. Det gäller även de som

kanske aldrig tidigare har fått in en fot

på arbetsmarknaden.

För långtids arbetslösa kan arbetet

innebära ett första steg mot ett mer

permanent arbete. Kontakten med

arbetsmarknaden har också inneburit

för en del att de fått möjlighet till språkträning.

JAN JOHANSSON

Erfaren chef

på rätt plats

Hej Jan Johansson. Hur länge

har du jobbat med Second

Hand till hjälp?

– År 2009 började jag

vara med som volontär i en

lördagsgrupp. Det var att

stå i kassan som gällde. Jag

gick också efter en tid in som

ansvarig i en lördagsgrupp. I

december 2009 kom jag med

i styrelsen för SHTH och blev

ordförande där i 2012. Under

en period var jag både butiksföreståndare

och ordförande.

Hela tiden har jag varit aktiv

i en lördagsgrupp fram tills

Coronan slog till. Jag har alltid

tyckt om att stå i kassan!

Vad har varit roligast?

– Kontakten med kunderna

och personalen.

Vad har varit en utmaning?

– De utmaningar som har

varit tuffast var nog det året

som frågan var om vi skulle bli

momspliktiga. Det hade vi nog

inte klarat av utan då hade vi

fått lägga ner verksamheten.

De två omfattande bränder

som vi råkade ut för var också

väldigt jobbiga för oss.

Har du något särskilt minne

att dela med dig av?

– Personalens engagemang

efter bränderna för att vi skulle

kunna komma igång igen!

Forts. Gunnar Johansson (till 2000)

1995

1996 1997 1998 1999

2000

735

medlemmar

2000

58

Tältmötena vid Sydpoolen

har varit ett stort lyft. Platsen

har upplåtits utan kostnad.

Södertälje för

Kristus!

Gemensamma

visionen med bön,

evangelisation

och själavård/

närgrupper.

Reinhard Bonnkes bok Från minus till

plus delas ut till alla hushåll i landet.

Den största evangelisationssatsningen

någonsin i Sverige. En extra satsning görs

i församlingen med anledning av detta.

En ny musikskola startar

med Emma Willford som

ansvarig.

?

Karin och Bertil Lindh brukar

ofta sjunga och spela på

Gågatan.


THERESE HOLZ

Sjutton år till

hjälp för

andra

Hej Therese Holz. När

började du arbeta på Second

Hand till hjälp?

– Jag började 2004 och

arbetade då deltid som ekonomiassistent

och med diverse

i butiken tillsammans med

dåvarande föreståndare Karin

Millard. 2009 blev jag butiksansvarig

under dåvarande

föreståndare Marita Takala.

Vad arbetade du med då?

– Mina arbetsuppgifter

bestod av administration,

bokföring, lönehantering och

till största delen handledning,

arbetsledning och arbete i

butiken.

Hur har butiken utvecklats

genom åren?

– Vår butik har utvecklats

mycket genom åren. Butik,

lager, café och personalytor

har utökats. Antal kunder och

gåvogivare har stadigt ökat.

Det är en bred kundkrets;

stammisar, samlare, de som

söker billigt, de som söker

unikt, ungdomar, barnfamiljer

och folk från

Stockholm och

andra orter har

hittat till oss

genom åren.

Vi har sett att

handla second

hand-varor blir

mer och mer

populärt och

inget konstigt.

Ett bra miljöval

inte minst!

Sen blev du

föreståndare!

Vad var roligt

respektive svårt

med det?

– Ja, jag var

föreståndare

Ungdomsprogrammet

Täljepuls nådde sin publik.

Text: Torbjörn Stolpe.

Foto: Bengt Jägerskog.

från 2018 till 2021. Det

roligaste var att få vara

med och utveckla verksamheten

och nå en bättre

arbetsmiljö, samt att vara en

attraktiv second hand-butik.

Det svåraste var att hinna

med! Vår verksamhet är så

händelse styrd så planeringen

fick ofta läggas åt sidan. Det

kunde vara svårt att inte

kunna tillgodose alla behov.

Har du något särskilt

minne att dela med dig av?

– Svårt att nämna något

enskilt då det är så mycket

som hänt genom åren! Det

är framförallt människorna,

både som passerat och som

finns kvar, som poppar upp

i minnet. Överlag så finns

det mycket som är roligt

inom denna verksamhet.

Blandningen av människor

som möts, från alla skikt

i samhället. Att få se en

person, som kan ha stått

utanför samhället på grund

av sjukdom eller språket,

växa och få självförtroende

igen. Samt det kreativa i att

få jobba med alla spännande

prylar som kommer in. Nå bra

försäljningsresultat och se att

pengarna kommer till nytta

på andra håll är också en

drivkraft.

Therese Holz har arbetat på

Second Hand till hjälp i sjutton år.

Foto: Bengt Jägerskog.

Kent Millard förbereder

förbönsprogrammet med

sina medarbetare.

EVANGELISATION

»Närradion nådde

fram till människor«

PÅ SJÄLVASTE PINGSTDAGEN 1985 invigdes

närradiostudion i Pingstkyrkan och på försommaren

sändes det första programmet. Det var pricken

över i:et för alla som jobbat hårt med förberedelser,

både teknik, byggnationer och redaktionellt.

I ledningen för allt stod Janne Johansson

som senare också blev ordförande i Södertälje

närradioförening.

Sedan gjordes program i 20 år fram till administrationsmötet

2006 då man noterade att det dels

var svårt att få folk till redaktionen, dels krävdes

stora investeringar för att gå in i digitalåldern.

Närradion lades då ner.

UNDER DE 20 ÅREN sändes nära 5 000

program ut över Södertälje: caféprogram på onsdagskvällar,

Lystring på tisdagar om församlingens

aktiviteter, förbönsprogram på fredagskvällarna,

ungdomarnas Täljepuls och andra program,

morgonandakter på vardagsmorgnarna ihop med

andra kyrkor, förmiddagsgudstjänster från olika

kyrkor och spanska program. 1991 anordnade man

ett bibelmaraton där politiker och andra södertäljekändisar

var med. Ungdomar som Josefin

Lennartsson och Martin Norén ledde uppskattade

program med fokus på musik i olika genrer.

STIG HOLMGREN som var mycket engagerad

minns att kontakterna bakom kulisserna mellan stadens

föreningar gick upp på en högre nivå under

radioåren.

– Vi hade en så bra studio så de ville gärna

använda den. Där fick vi mycket fina kontakter som

vi nog inte skulle ha fått annars. Det som skedde

bakom kulisserna var nog lika viktigt som själva

programmen, menar Stig.

Många i församlingen var engagerade. Inför

starten anordnades studiecirklar med 45 deltagare.

Gunilla Holmgren som under en period satt vid

telefonen under förbönsprogrammen minns särskilt

en kvinna som ofta ringde under programmet. Vid

ett tillfälle utbrast hon: ”Vet du, nu har jag lyssnat

så många gånger och jag älskar din församling och

det den står för. Jag vill ge en gåva.” Efter ett tag

kom en god gåva till församlingen.

– Närradion nådde verkligen fram till människor,

konstaterar Gunilla Holmgren.

59


FASTIGHET

Templarelokalen på

Turingegatan 20.

Församlingens hem i

över 40 år fram till 1967.

VÅRA FASTIGHETER

Från Storgatan

till Nygatan

på hundra år

Våra lokaler är värda ett

eget kapitel. Vi började för

hundra år sedan med 150

kvadratmeter mot dagens 4 500.

Församlingens tillväxt och olika

uppgifter har krävt allt större

utrymmen.

AV: Bertil Pettersson

och Torbjörn Stolpe

ELIM 1924

I början runt 1921, hyrde de en lokal på

Storgatan 24 som dock blev för trång.

Lösningen blev Templarelokalen på

Turingegatan 20 som köptes 1924 (vid

brofästet för genomfartsleden, snett

emot S:ta Ragnhild). Priset var 38 000

kronor. Efter renovering blev den

församlingens hemmaplan fram till

1967, då både församlingens behov och

stadsplaneringen krävde flytt. I lokalen

rymdes 200 personer. Alla som varit

med ett tag vet att vi talar om Elim.

PINGSTKYRKAN 1968

Var skulle man nu hitta en bra lokal?

Församlingen hade cirka 490 medlemmar

och allt fler aktiviteter. Något helt

nytt var nödvändigt och flera olika lösningar

kom på bordet. Dock ingen som

stämde helt. Då blev plötsligt tidningshuset

(Länstidningen) på Nygatan 11 till

salu, och församlingen, under Harry

Petersons ledning, tog ett beslut att

köpa tidningshuset 1966. Sagt och gjort.

Man köpte huset med gamla tryckerioch

sätterilokaler. Dessutom ingick en

bostadsdel med ett 20-tal lägenheter i

köpet. 1,7 miljoner kostade allt. Nu satte

ett intensivt arbete igång att göra om det

gamla tidningshuset till pingstkyrka.

Församlingen var ju van att både

arbeta och offra så förnyelsen rullade

på. Totalt kostade inköp och ombyggnad

3,2 miljoner kronor. Församlingen gav

extraoffer på cirka en miljon för nybygget!

Drygt ett år tog ombyggnationen

och den 14–15 december, kring tredje

advent 1968, invigdes de nya lokalerna.

FÖRSAMLINGSVÅNING

OCH NÄRRADIO

Församlingens förändrade behov och

myndigheternas krav har förstås gjort att

vi måste renovera och förnya med jämna

mellanrum. I slutet av 70-talet byggdes

en ny församlingsvåning i bakre delarna

av kyrkan och hösten 1985 startade

60

Birger Zettersten med

församlingsbröder utanför

Elim på Turingegatan 20.


närradion som behövde sina lokaler. En

totalrenovering skedde 1991–1992 med

handikappanpassning, ny ventilation

och omstoppade bänkar.

En ny stor renovering skedde 2017

när kyrkolokalen byggdes om och fick

nya stolar i stället för de åter utslitna

bänkarna. En helt ny ventilationsanläggning

installerades också. Totalkostnaden

var cirka 5 miljoner kronor,

varav det allra mesta gick åt till ventilationen.

Här gjorde den formellt ickeexisterande

Tisdagsgruppen (männen

över 65…) stora insatser och kunde hålla

ner kostnaderna.

Filadelfiaförsamlingens första

lokal 1921 vid Storgatan 24.

MEN VI HADE JU KÖPT ETT

BOSTADSHUS OCKSÅ…

Jo, bostadshuset med sina 20 lägenheter,

ägdes och förvaltades av församlingen

i 46 år, från 1968 till 2014 när det såldes

för 24,5 miljoner kronor. Försäljningen

innebar att församlingens alla skulder

(12,5 miljoner kronor) kunde betalas och

församlingen blev skuldfri.

OCH SÅ HUMLAN,

VARDAGSKYRKAN

I mitten av 80-talet började det bli

ordentligt trångt i Pingstkyrkan. Vi hade

fler medlemmar än någonsin i församlingens

historia, cirka 840 personer. Vi

ville göra mer och vara en aktivare del

av samhället. Märkligt och lämpligt

nog blev Svenska kyrkans lokal intill,

på Nedre Torekäll gatan 16, till salu och

församlingen kunde köpa den 1985 för

2,2 miljoner kronor.

Det blev ett omfattande renoveringsarbete

som kostade ytterligare drygt en

miljon, men där medlemmarna som

vanligt ställde upp med arbetskraft

och medel. 800 000 kronor samlades

in särskilt för Humlan! Den högtidliga

invigningen skedde den 25 oktober 1987.

Storslaget 40-årsfirande i

Templarelokalen.

CAFÉ, FÖRSKOLA OCH

SOCIALA CENTRET

1987 fick vi Café Humlan som använts

både av församlingen och av bland annat

kommunen för konferenser och samlingar.

Fram till 2017 höll vi vardags-

Södertälje centrum år 1921.

Från ombyggnaden 1927. Längst till

höger Birger Zettersten, församlingens

fjärde föreståndare i ordningen.

61


Pingstkyrkan på Nygatan.

Karin och Margit höll ställningarna

i Humlan under många år.

öppet varje dag. Idag möter cafét främst

församlingens alla behov.

1987 startades förskolan Humlan, med

20 barn, senare 40 barn. 2010 utökades

förskolans lekgård från 200 kvadratmeter

till 600 kvadratmeter lekyta. 2016

övertog Södertäljekyrkan ansvaret för

förskolan och från 2018 förskolan Slottet

med fortsatt kristen profil.

Slutligen fick församlingen från

2017 också utrymmen för sin sociala

och diakonala verksamhet i Humlan.

De använder lokalerna på plan ett med

verksamhet tisdag till torsdag. I övrigt

finns på första plan ett par gästrum

samt en välutrustad verkstad där främst

Tisdagsgruppen arbetar med reparationer

och service för församlingen.

SECOND HAND OCH LP RIA

Församlingen ägnar sig ju åt ytterligare

goda gärningar. Som den omfattande

Second Hand till hjälp, SHTH, i Viksängen,

och det framgångsrika LP-Ria i Järna.

Men för båda dessa aktiviteter hyr vi

lokalerna. Second Hand omfattar bortåt

1 800 kvadratmeter butik, sorteringsdel

och café. För det betalar SHTH 1,8

miljoner kronor per år.

Mötesplatsen LP-Ria i Järna, som

församlingen bedriver i samarbete med

Svenska kyrkan i Järna, har en fräsch

lokal med centralt läge på Hagagatan 14 i

Järna. Hyran av lokalen

(160 kvadratmeter) är

78 000 kronor per år.

TÄLTMÖTEN OCH

TORGMÖTEN

När vi talar om lokaler

ska vi förstås inte glömma

att församlingen

höll tältkampanjer runt

om i kommunen i 70 år,

från början av 30-talet

till slutet av 90-talet.

Möten på torg och

gågata kräver förstås

inte lokaler men var

mycket viktiga för att

nå människor som inte

kom till kyrko lokalen

även under alla dessa

år.

Anita Alm serverar Britta Fransson, Kerstin Fransson

och Ingegerd Larsson.

00-

TALET

Kent Millard (till 2004) Ingrid Svanell (till 2006)

2000

2001 2002 2003 2004

2005

62

Jonathan och Johan Berge.

Second Hand till hjälp

flyttar till nya lokaler i

Viksängen 2001. Mycket jobb

att få ordning på allt!

Full fart på ungdomsarbetet!

Ungdomspastor John-Ted Berge

ger en glädjande rapport om arbetet

bland ungdomarna. Ungdomar möts i

sex olika cellgrupper med två ledare

i varje grupp, till undervisning och

bön på söndagskvällar, varvat med

ungdomsmöten med Connection och

träningsbibelskola. Många unga har

blivit frälsta och döpta!

Martin Norén,

John-Ted Berge & Tigleth Malkey

(som anställs för att arbeta med

ungdoms- och invandrararbetet).

Rikskonferensen för

barn- och ungdomsledare

hålls i stan.

Barn- och familjepastor

Ingrid Svanell

påminner om de

15 000

bullarna

som måste

bakas!


2 röster om

församlingen:

Den som håller barnet är pastor och föreståndare

Owe Carlsson och mannen som ber är Erik Nordlöf,

äldste och mångårig sångledare.

JOSEFIN

LENNARTSSON:

”Pingstkyrkan var

ett andra hem för

mig under min uppväxt.

En plats där

jag fick prova mina

vingar och utvecklas

i många gåvor.

Jag minns särskilt

en dag när jag lärt

mig studioteknik i

skolan och frågade

Roger Norén om jag fick engagera

mig i när radion och han

gav mig en egen programtid.

Pingstkyrkan gav mig också

ett språk och ett sammanhang

för min andlighet att mogna.

Allt var dock inte enkelt,

varken i mitt liv eller i min tid

i församlingen. Jag har också

med mig insikter som varit

viktiga för mig i mitt fortsatta

engagemang för Jesus.”

BARNVÄLSIGNELSE

Ta emot Guds

välsignelse och

tacka för Guds gåvor

FÖRÄLDRAR bereds möjlighet att bära

fram sina barn i församlingens gemenskap

för att ta emot Guds välsignelse och

tacka för Guds gåvor (Mark 10:13–16). I

barn välsignelsen uttrycker församlingen

sitt ansvar för barnen. Den syftar till

att barnen ska växa upp i församlingens

gemenskap och finna vägen till en

personlig tro, bekräfta denna sin tro och

låta döpa sig.

Ur Vår tro – en presentation

Familjerna Eriksson och Bergvall under

barnvälsignelse några år senare än

föregående bild.

Familjen Holm har barnvälsignelse.

KALLE

HENRIKSSON

Du är inte med i

kyrkan, Kalle men i

Tisdagsgruppen!

– Ja! Jag var

tidigt med i en

slöjdgrupp i Ronnaskolan.

Min kollega

Bengt Axelsson på

skolan ringde när

det var dags för

renovering av kyrksalen och

undrade om jag ville komma

och hjälpa till. Jag kom, och

på den vägen är det. Gubbarna

i Tisdagsgruppen trivs jag

väldigt bra med och nu har jag

gått både Alpha och Betakurserna

om kristen tro som

gav mig väldigt mycket!

Det kanske är dags Kalle

att gå med i församlingen?

– Ja varför inte!

Bengt Jägerskog

Patrik Forsling (till 2009)

Sten-Gunnar Hedin (till 2014)

2005

2006 2007 2008 2009

2010

Vår äldste sångledare,

Erik Nordlöf 89 år,

fortsätter leda veteransångarna

som gör

en uppskattad insats

med sin friska strängmusiksång.

De sjunger

på äldre boenden

och på förmiddagsgudstjänster.

Mötestältet säljs för

10000 kronor då det inte

använts på sex år.

Magdalena

Ädelroth.

Närradion och Café

Humlan läggs ned. Vilka

insatser som gjorts!

Nya medarbetare på 00-talet:

Magdalena Ädelroth: ungdomar

David Holm: barn och familj

Jonathan Berge: ungdomar

Johan Ström: barn och familj

Nabil Hermez: invandrare

Vi hjälps åt! 12 servicegrupper

har bildats som

hjälps åt med städning,

värdskap och servering.

Sten-Gunnar

in action.

63


3

frågor

till några

av våra

pastorer

genom åren:

Kent Millard

2000–2004

Hej Kent! Kan du berätta ett

trevligt minne från din tid?

– Jag minns speciellt

fredagskvällarna då kyrkan

fylldes av ungdomar som fick

höra ett klart evangelium och

samtidigt hade väldigt kul.

John-Ted Berge och Tigleth

Malkey tillsammans med

andra duktiga ledare fick

se många komma till tro på

Jesus under den tiden.

Och nämn något viktigt

som hände!

– Vi startade Second

Hand-butiken 2002. Visionen

i mitt hjärta var då att församlingen

skulle få vara till hjälp

för många Södertäljebor med

sociala behov. Så har det till

min glädje också blivit.

Hur förbereder du en

predikan?

– Ett ämne för en predikan

kan komma på lite olika sätt.

Ibland genom en vardaglig

händelse eller ett möte med

någon människa. Ofta då jag

läser Bibeln, sedan bearbetar

jag den tanke jag fått genom

bön och studier i Guds ord.

Det tar ibland lång tid innan

man har en ”färdig predikan”

och ibland går det fort. Men

det är alltid en spännande

och utvecklande process för

en själv. Och förhoppningsvis

också för dem som så småningom

får lyssna till vad

man säger i sin predikan.

Andreas

Ardenfors

2020–

Hej Andreas, vad är bäst

med att vara pastor här?

– Det roligaste med att ha

kommit hit som pastor är att

få möta så många trevliga

människor – livsöden som

verkligen gör vår församling

så underbar.

Kan du nämna en viktig

händelse?

– En stark upplevelse var

när jag hade förmånen att

få döpa min egen dotter här

under en gudstjänst i höstas.

Hur förbereder du en

predikan?

– När jag förbereder en

predikan så går jag och maler

den ganska länge. Jag får

ofta mycket av att prata och

resonera med andra personer.

När jag sedan sätter mig,

oftast på fredagen, är det

mesta redan klart i hjärtat

men behöver formuleras på

pappret.

Jag minns att jag efter

några månader som pastor

frågade min far om hur länge

det tar innan man slutar

vara nervös inför predikan.

Svaret som jag fick var: ’Jag

har predikat i över 30 år och

är fortfarande nervös!’ Nu

har jag predikat i över 30 år

och stämmer in i det, man är

fortfarande nervös. Inte för

att stå inför folk eller så, men

respekten för den som lyssnar,

och respekten för Gud

som man vill representera,

blir bara djupare och djupare.

Gunnar

Johansson

1992–2000

Hej Gunnar, kan du berätta

ett trevligt minne?

– När vi fick sända TV i

kanal 5. Vi gjorde ett antal

program tillsammans med

filmaren Bengt Jägerskog och

församlingens gospelkör som

blev mycket uppskattade. Ett

annat minne var när vi gick

över till ett nytt millennium

då jag fick förmånen att med

alla kyrkor i stan anordna ett

fackeltåg som avslutades nere

vid Maren. Där fick jag strax

innan midnatt hålla en appell

och 100-tals människor

valde att bedja med i Herrens

välsignelse inför ett nytt

millennium.

Naturligtvis betydde det

mycket för mig att församlingen

ställde sig bakom alla

olika satsningar (ibland lite

djärva) som vi kunde genomföra

och som resulterade i att

nya människor kom till tro

på Jesus. Det betydde också

mycket att jag hade så duktiga

medarbetare som gjorde fina

och uppskattade insatser på

olika sätt. Det var i sanning

ett fantastiskt teamarbete.

Kan du nämna något

viktigt från den tiden?

– Att alla såg vår gemensamma

uppgift – att på ett

naturligt sätt kommunicera

evangeliet i vår vardag bland

grannar, arbetskamrater och

skolkompisar. Vår slogan,

Södertälje för Kristus, fick ett

stort genomslag.

Hur förbereder du en

predikan?

– Att, förutom ständig

bibelläsning och bön, försöka

leva nära människor, både i

församlingen och i vår stad,

och se behoven.

64


Ingrid

Svanell

1987–1990

2000–2006

Vad minns du bäst från dina

år som pastor?

– Från mina 16 år i

Södertälje minns jag främst

alla möten med människor.

Orden bordsgemenskap,

eller måltidsgemenskap,

beskriver nog bäst det jag

tänker tillbaka på med glädje.

Gemen skapen vid fikaborden

i Humlan efter gudstjänster.

Alla härliga och livliga

fikastunder i öppna förskolan

då vi vuxna inte alltid kunde

avsluta meningarna innan

något barn krävde full uppmärksamhet.

Fikastunder

med församlingsledningen

då vi med gemensam klokskap

försökte leda församlingen

på ett vist sätt. Det var

gott om skratt, bön, tårar och

te runt styrelsebordet.

Så tacksam för allas köksbord

jag fick sitta vid, när

någon fyllde år, då någon

älskad anhörig hade lämnat

jordelivet, i samtal med

någon när livet var svårt, när

två hade hittat kärleken och

vi möttes till vigselsamtal.

Dessa köksbordssamtal var

stora, svåra och vackra stunder

som jag bär i hjärtat.

Oräkneliga fika och

middagsstunder på läger,

oj så roligt vi hade det!

Studentfester, bröllopsmiddagar

och minnesstunder,

det är vackert att få

ha varit med!

Kan du nämna en viktig

händelse?

– Två saker tänker jag på.

Rikskonferensen 2003 med

temat ”Jag planterade,

Apollos vattnade men Gud

gav växten”. Ett par hundra

barn- och ungdomsledare

från hela Sverige var på

konferens i vår församling i

tre dagar. Det var en fantastisk

arbetsgemenskap!

Arbetsgrupper med alla

åldrar bildades, sjuksköterskor,

värdar, matservering,

nattvardsbetjänare. Församlingens

barn stod på trappan

och tog emot varje deltagare

med ett bibelord och sedan

startade lovsången i kyrksalen.

Jag vet att konferensen

betydde mycket för många

deltagare. Viktigast tror jag

ändå att den var för oss i församlingen

då arbetsgemenskapen

skapade fina band oss

emellan.

Det andra jag tänker på

är öppna förskolan som

samlade många föräldrar

och barn under flera år. Jag

tror då som nu på vikten av

att samla vuxna som just

upplevt gåvan att få ett barn.

Detta stora, omvälvande och

svåra att bli förälder! När

man lever med små barn

behöver man få mötas och

stödja varandra.

Hur förbereder du en

predikan?

– Andra perioden i församlingen

började jag predika

mer regelbundet än vad jag

någonsin hade gjort innan.

Jag påbörjade f örberedelsen

av predikan många dagar

innan söndagen. Jag bad och

beslutade ämnet. Ofta hade vi

ämnesserier som var bestämda

i församlingsledningen

och pastorsteamet. Därefter

läste jag in mig på olika bibelöversättningar

och försökte

leva mig in i bibeltextens

personer. Vad kände de? Hur

levde de? Hur mötte Jesus

människorna?

I inlevelsefasen av predikan

promenerade jag. Lät mig

beröras av texten och ta

emot innehållet i mitt eget

liv. Sedan skrev jag, ord för

ord. Läste det jag skrivit och

omformulerade gång på

gång. På söndagen gick jag

på lite skakiga ben ner till

kyrkan med bönen om att

det som var från Gud skulle

höras.

På måndagen p romenerade

jag igen, långt, och bearbetade

eftersmaken av predikan.

Ibland hände det att jag gick

med lätta steg men ganska

ofta var det tunga promenader.

På tisdagen börjande

jag med nästa predikans

förberedelse...

Stefan

Claar

1982–1987

Kan du berätta om ett fint

minne från församlingen?

– Först och främst det goda

samarbetet med Sten-Gunnar

Hedin som föreståndare!

Sen fick vi ju vår son Simon

i Södertälje. Vi hade ju en

dotter Sandra tidigare. Men

också väldigt starka och

trevliga minnen av den stora

ungdomsskaran. Ja det var

fullt tryck kan man säga!

Vi åkte på arbetsveckor och

sjöng och spelade och evangeliserade

till Helsingborg,

Västervik och Gotland minns

jag. Intensiva veckor! Det var

stora gäng och vi byggde en

fin sammanhållning tillsammans.

Många hyss hann vi

med dessutom! Micke Holmgren

och jag tävlade om det

läskigaste man kunde göra

med en råttfälla. Då det var

min tur lät jag den slå igen

om näsan men den träffade

med full kraft på näsbenet så

tårarna sprutade!

Kan du nämna en viktig

händelse?

– Vi hade vad vi kallade

Täljepuls för ungdomarna

på lördagskvällarna. Bland

annat kom en kille som då

hette Eric Hansson (idag

Eric Cedig). Han sa: ’jag har

kristna tjejer i klassen och de

är schyssta men jag blir nog

inte en kristen. Jag kanske

skulle kunna tro på Gud om

det fanns något att ta på.’ Då

läste jag Joh 1:12: ’Åt alla dem

som tog emot Jesus gav han

rätten att bli Guds barn…’

Där har du Guds ord på det!

’Okej, då gör jag väl det då!’

'Bra, då kan vi be.’ ’Jag kan

inte!’ Jag bad före, så bad vi

tillsammans. Då vi sagt amen

frågade jag Eric: ’känner du

att du är kristen nu?’ ’Det

måste jag väl vara då Gud

själv säger det!’ svarade han.

Sedan blev Eric vår skolevangelist

tillsammans med

Maria Holmgren. Ja det där

var en viktig händelse!

Senare fick jag be även med

hans pappa Weine. Han

ringde mig mitt i natten när

jag skulle sova. Jag försökte

skjuta på mötet till nästa

dag men det gick inte! 'Det

är dags nu!' Jag klädde på

mig och cyklade dit. Där satt

Weine nervös med uppslagen

Bibel och väntade. ’Det gick

ju bra med Eric men med mig

blir det säkert jobbigare’ sa

han. Vi bad där mitt i natten.

Weine hade många år av

alkoholproblem bakom sig

men där hände något stort i

hans liv!

Hur förbereder du en

predikan?

– Redan från början av

veckan börjar jag samla

tankar som jag skriver ner.

Letar i mitt bibliotek bland

mina böcker och skrifter

efter citat och stycken jag kan

använda. Jag samlar brett för

att sedan sortera och hitta en

linje. Det som inte passar in

lägger jag åt sidan. Bibeln är

grunden naturligtvis! Jag var

bara 20 år då jag kom till församlingen

i Västra Frölunda.

En man sa på sin göteborska:

’här har jag jobbat hårt hela

veckan, då förväntar jag mig

att du är väl förberedd!’ Det

där har jag burit med mig!

65


Sten-Gunnar

Hedin

1972–1975 & 1980–1988

2011–2014

Kan du berätta om ett fint

minne från församlingen?

– Låt mig berätta om paret

som besökte våra väckelsemöten

utan att berätta för

varandra. En söndagskväll

hade båda smugit sig iväg

till Pingstkyrkan, den ene

sätter sig på läktaren, den

andre i kyrksalen. Först när

han som satt i kyrksalen går

fram till första bänk och

önskar förbön upptäcker hon

honom. Snart har hon också

begärt förbön och båda kan, i

en förlösande omkramning,

berätta för varandra om den

längtan efter Gud som båda

burit på utan att tala med den

andre! Det var både roligt och

saligt att tillsammans med

dem och andra sjunga ”Synd

och värld farväl för evigt…”

Kan du nämna en viktig

händelse?

– Ett av mina starkaste

minnen var köpet av församlingsgården

Humlan, Svenska

kyrkans gamla prästgård

och församlingshus. Inte själva

köpet med köpeavtal, men

själva beslutet i äldstekår/

styrelse (som på den tiden

var detsamma). I mötet kom

vi överens om hur vi skulle

komma fram till summan

som skulle bli vårt anbud.

Var och en av de äldste skulle

skriva ner den summa de ansåg

som den rätta, anonymt,

så skulle vi dra av den högsta

och lägsta summan och därefter

räkna ihop medel. Den

skulle bli vårt bud! Så böjde

vi knä och bad om ledning

för var och en av oss, sedan

gick vi till handling. Det visade

sig att de enskilda ”buden”

skilde sig markant åt. När

medelsumman visade sig

vara mycket lägre än ryktet

om husets värde, ville några

att vi istället skulle anlita en

värderingsman.

Men vi stod fast vid vårt

beslut. Vårt relativt låga bud

vann trots att det var långt

från det högsta budet. Säljaren

hade nämligen beslutat

fri prövningsrätt angående

inkomna bud.

Kyrkan hade rätt att välja

vilken köpare de ville. Och

det var vi!

Hur förbereder du en

predikan?

– Hur jag förbereder en

predikan skiljer sig idag från

hur det var de första av de

drygt femtio åren. Men ett

har förblivit viktigt, det jag

fick lära mig från en av mina

viktigaste mentorer, Thure

Bils: ’Det är bibeltexten du

ska utgå från! Inte dina tankar

och idéer som du sedan

ska hitta en bibeltext som

passar.’ Att min förberedelse

skiljer sig från första tiden

beror nog mest på att jag

genom åren genom bibelläsning

fått större ’förråd’

som den Helige Ande kan

väcka till liv hos mig. Min

anteckningsbok har jag med

mig där jag dagarna före en

gudstjänst skriver ned tankar

som kommer omkring den

text som blivit ’levande’. De

senaste aktiva åren följde jag

ofta det så kallade kyrkoårets

textförslag.

Åke Lindh

1987–1991

Kan du berätta om ett fint

minne från församlingen?

– Av massor av minnen väljer

jag ett från de lättare uppgifterna,

som dock var en riktig

höjdare. Åtminstone för

oss som jobbade med detta

– Kafferasten som direktsändes

i närradion på torsdagseftermiddagarna.

Teknikern

Ruben Millard hade alltid

med wienerbröd till oss i

studion. Håkan Sjöholm, som

var så kallad andrepastor, och

jag presenterade lyssnarnas

önskes kivor. Det hände att

vi hade så roligt i studion att

vi knappt kunde vara kvar

framför mikrofonen i direktsändningarna.

Vi trivdes bra

i studion, Ruben, Håkan och

jag.

Kan du nämna en viktig

händelse?

– Fyra saker framför allt:

Bönen, ungdomarna, evangelisationen

och missionen.

Bönen där många äldre

’systrar’ var med i frontlinjen

vid veckans många

böne tillfällen. Under en

femveckors period hade församlingen

inga andra möten

än bönemöten.

Satsningen på ungdomarna

som via Ingrid och Roger

Svanells ledarskap hade en

mogen utveckling. Och så

evangelisationen, vilken var

församlingens stora passion.

Glädjen var påtaglig när vi

flera söndagar på rad fick ha

dop med personer som valt

Jesus! Till sist missionen i

andra länder, där engagemanget

var mycket stort.

Hur brukade du förbereda

en predikan?

– Det vanliga för mig var

att använda två öron: ena

örat vänt mot himlen och det

andra örat mot församlingen

och samhället för att kunna

lyssna in vilket budskap som

skulle predikas. Sedan blev

det oftast flera dagar i tankar

och bön inför predikan,

parallellt med andra arbetsuppgifter.

Efter det avsatte

jag särskild förberedelsetid

i vårt hem ute i Pershagen,

ett par eller tre dagar före

själva predikan. Efter viss

vånda blev det oftast som en

flowupplevelse då predikan

kreerades.

Thomas

Hallström

2014–2020

Kan du berätta om ett fint

minne från församlingen?

– Fantastiskt roligt att få

genomföra julshowerna/

konserterna under några år

med en bredd av gäster från

Södertälje som medverkade.

Detta skapade många fina

kontakter och genererade

bra insamlingar för våra julkassar.

Kul tycker jag!

Kan du nämna en viktig

händelse?

– Det som kändes viktigt

och som var ett stort steg för

oss att ta var den renovering

och ’makeover’ som vi gjorde

i framförallt kyrksalen. Det

kändes som att det blev en

nytändning i församlingen!

Stort engagemang från

många och en ny glädje och

inspiration för vår kyrka och

våra gudstjänster med tilltalande

utformning och stor

flexibilitet.

Hur förbereder du en

predikan?

– I samtal med Gud och i

sällskap med min Bibel och

annan god litteratur som

kan berika och tänja tanken.

Predikan är en process som

egentligen aldrig blir färdig.

Hur man än förbereder sig

så är det något som behöver

uppstå i ’rummet’ där och då.

Det är en samverkan mellan

predikant, mottagarna

(församlingen) och Andens

närvaro.

66


»Vi ville göra det enkelt för kvinnor att komma till en kyrka.«

Till Kvinnligt Andrum

kunde kvinnorna

bjuda med sina vänner

eller arbetskamrater

som inte tidigare hade

varit i kyrkan. Ulla

Lennartsson berättar

historien bakom.

TEXT: Ulla Lennartsson

FOTO: Bengt Jägerskog

kKVINNLIGT ANDRUM startades av

UIla Lennartsson, Anita Bengtsson och

Gerd Anserius Steij. Pastor i församlingen

var Gunnar Johansson. Idén är enkel

och självklar såhär efteråt: det skulle vara

attraktivt och enkelt för församlingens

kvinnor att bjuda med sig en granne eller

arbetskamrat till Pingstkyrkan.

ULLA LENNARTSSON, en av

motorerna, sammanfattar det såhär:

– Vi ville göra det enkelt för nutidens

kvinnor att komma till en kyrka där vi på ett enkelt sätt

kunde presentera vad Jesus betyder för oss i vardagen.

Eftersom vi tog med oss arbetskamrater och grannar, så

blev det ju ett naturligt tillfälle att spinna vidare i olika

samtal.

Hur gick det till?

– En tisdagskväll i månaden hade vi en träff för kvinnor,

vi serverade en fin macka och dukade lite extra vackert,

berättar Ulla Lennartsson.

– Programmet bestod av huvudpunkten som var ett

föredrag med efterföljande samtal, men det inleddes med

sång och ett vittnesbörd samt avslutades med en andakt.

I SIN REPERTOAR INBJÖD DE TILL ÄMNEN SOM:

– kvinnor och juridik

– vad händer i klimakteriet?

– att vara invandrarkvinna

– är Bibeln kvinnofientlig?

– parrelationens friskvård

KVINNLIGT ANDRUM

Tio år av andrum

för kvinnor

– kvinnor, stress och arbete: hur påverkar multipla

roller vår hälsa?

– våga tro på din dröm.

... OCH MODEVISNING!

– Ja, en modevisning som hölls i vår kyrksal 1999,

samlade 200 till 250 kvinnor. Den gången bjöd vi även

männen att vara med. Insamling gjordes till Honduras som

drabbats av en naturkatastrof. Vi hade telefonkontakt med

en av församlingens missionärer

Maj Romero. 9000 kronor samlades

in den kvällen! Vår gospelkör

sjöng och det gavs vittnesbörd om

vad Jesus betyder.

2003 kunde en Alpha-grupp

bildas utifrån projektet. Samtidigt

byttes namn och inriktning. Namnet

blev Café Andrum och även

männen inbjöds. Två år senare

lades projektet ner. Allt har sin tid.

Ulla Lennartsson och

Anita Bengtsson.

Modevisningen blev en

stor succé!

9000

kronor samlades in

till Honduras under

modevisningen

1999.

10-

TALET

Forts. Sten-Gunnar Hedin (till 2014) Thomas Hallström (till 2020)

2010

2011 2012 2013 2014

2015

Förslag till nya stadgar

och församlingsordning.

Församlingens åsikter inhämtas,

senare förklarar

församlingsledningen sin

åsikt. Dessa samtalskvällar

ska ha högt i tak och

vi ska inte bli ovänner.

Trots olika åsikter älskar

vi varandra.

Nya medarbetare på 10-talet:

Hanna-Sara Leones: ungdom

David Vestergård: pastor

Zara Hallström: barn och familj

Jakob Freiman: ungdom

2012: Bostadsfastigheten

Humlan 12 säljs. 2013: Start

för Café Foajé/öppen kyrka.

Vi börjar julkassesamarbetet med

Länstidningen och Svenska kyrkan.

Kringelfestivalen

2012: Tro,

hopp och

kärlek till

Södertäljeborna.

Sommargudstjänsterna hålls 18.00,

sen korvgrillning på Humlangården.

67


Thure och Karin Gustafsson träffades tack vare

Sten-Gunnar Hedin som sammanförde dem.

Anita och Owe Claesson har jobbat många

pass i kassan och på butiksgolvet på SHTH.

THURE, KARIN, ANITA OCH OWE

Kvartetten med

gemenskap i fokus

Fyra vänner träffas på café och pratar gamla

minnen och engagemang i församlingen. Och vi

får höra historien om när Karin och Thure träffades!

TEXT OCH FOTO: Bengt Jägerskog

THURE HADE varit

änkeman i två år och

Karin änka i arton

år. Thure bodde i

Södertälje sedan många år

och Karin i Kristinehamn.

Sten-Gunnar Hedin hade

varit pastor på båda orterna

och tyckte att de skulle passa

för varandra. Han bjöd de

båda till Filadelfia i Stockholm

för en träff. Karin var

på plats och väntade men

ingen Thure dök upp. Thure

såg en kvinna bakifrån på

håll och han fick för sig att

det var Karin. Besviken vände

han om och åkte hem till

Södertälje, gick på Glashyttans

Värdshus och beställde

in mat. Mitt i maten ringer

Sten-Gunnar och mer eller

mindre skäller ut Thure som

inte dök upp. Thure lämnar

maten och far snabbt till

Sten-Gunnars lägenhet i

Brunnsäng och möter Karin

– en helt annan kvinna än

den han trodde!

EFTER EN tid får Sten-

Gunnar viga de båda i

kapellet i vår kyrka.

– Gud är god, suckar Thure

från hjärtat.

Jag möter Thure och

Karin på den mest naturliga

mötesplatsen, caféet

på Second Hand till hjälp i

Viksängen. Thure var med

och startade vår Second

Hand-verksamhet för snart

tjugo år sedan. Thure hinner

knappt stiga ur bilen förrän

en stamkund hälsar glatt.

Thure är Mr Second Hand för

många Södertäljebor.

– Vår Second Hand är församlingens

stora skyltfönster

mot samhället. Vi möter

stor respekt från alla håll för

vårt sociala engagemang.

HUR KOM DET sig att du

satsade på Second Hand,

Thure?

– Jag var försäljare innan

pensioneringen och jag

gillar att möta människor.

Här fanns en möjlighet att

generera medel till kyrkans

olika projekt och få bygga en

mötesplats för folk. Jag satt

i styrelsen i församlingen i

många år och tanken på att

starta en Second Hand-butik

mognade fram genom åren.

Thure väljer vant en favorit

till kaffet. Det här har varit

hans andra hem i många

år. Han och Karin har jobbat

många pass i butiken genom

åren. Alla volontärer brukar

alltid hänvisa till Thure och

alla skojar om att Thure har

slutat hur många gånger

som helst men dykt upp igen

vid behov.

– Men nu 86 år gammal måste

man få trappa ner, menar

Thure!

Karin blev snabbt

värdinna i det nystartade

Café Humlan när hon kom

till Södertälje. Många

uthyrningar, kyrkkaffe och

begravningar blev det under

de 17 år Karin var föreståndare.

I Kristinehamn var hon

pianist till kör- och strängmusik.

Både Thure och Karin

gillar att sjunga så det var ett

gemensamt intresse. Likaså

var sommarstället på Mörkö

en plats för rekreation och

återhämtning.

NU FIKAR DE med de

gamla vännerna Anita och

Owe Claesson som har gångavstånd

till Viksängen. De

har arbetat många lördagar

här. Anita har jobbat

många år i kyrkans förskola i

Humlanhuset. Owe var med

och startade Tisdagsgruppen

som vuxit genom åren.

– Arbetsuppgifter saknas

aldrig men att träffas betyder

allra mest. Fikat, andakten

och samvaron är viktigast,

säger Owe.

Fyra trotjänare. Skratt,

humor och minnen!

Forts. Thomas Hallström (till 2020) Jakob Freiman tf 2000

2015

2016 2017 2018 2019

2020

68

Ska vi lämna Nygatan 11?

Församlingen beslutade

att som inriktningsbeslut

be styrelsen arbeta för

att vi lämnar våra lokaler

på Nygatan 11 inom en

tidsperiod på 3–7 år

genom att hitta en tomt

eller lokaler som passar

församlingens vision.

Nej, vi blir kvar! Förslag

till Framtidens kyrka som

i dagsläget innefattar

renovering av kyrkorummet

för 500 000 kronor.

Invigning!

Julia Adolfsson anställs för att jobba

med barn och familj. Församlingsläger

på Drakudden med 70 barn.

Bättre luft i

kyrksalen.

Ombyggnad

av kyrkans

ventilationssystem.

Beräknad

kostnad

3–4

miljoner.

Vi blir färre... Efter

genomgången

process med medlemsregistret

har

antalet medlemmar

minskat från

613 till 350. Antalet

besökare på gudstjänster

har ökat

undan för undan.


Berno Hallström och Ingemar

Gard. Foto: Bengt Jägerskog.

Den gamla skolan i Jutvreten

där Magnus och 14 andra

unga blev frälsta.

Magnus Fransson:

”Vi var 15 unga som blev

frälsta i den gamla skolan”

Bertil Lindh spelar för Patric och Mia

Forsling på deras avskedsmöte.

Foto: Bengt Jägerskog.

Samuel Carlsson var organist i över 70 år.

Foto: Bengt Jägerskog.

MAGNUS FRANSSON berättar om sina 70 år

i församlingen: ”Min familj flyttade till Södertälje

från Jönköping när jag var fem år. Pappa Folke

som var glasmästare såg behoven och startade

Franssons Glas. Jag började söndagsskolan i gamla

kyrkan. Det var flera klasser och vi fick tala med låg

röst för det var bara draperier emellan. Vi kunde

vara 100 barn en söndagförmiddag. Ibland hade

vi missionärer på besök. Jag kommer särskilt ihåg

Paul Stenlund som var afrikamissionär. Han höll på

att skrämma livet av oss när han kom inhoppandes

med spjut och djurhudar. Jag vet att jag hade svårt

att sova natten efter! På vintern hade vi sportlovsvecka

då vi åkte över dagen ut till Jutvreten

mellan Nykvarn och Enhörna. Vi fick skjuts av Alvar

Hellmark, Göran Östmo och Samuel Carlsson.

Där åkte vi skidor och hade samlingar i den gamla

skolan. Varm choklad och smörgåsar och därefter

bibelstudier med vår pastor Sigvard Johansson.

Säkert var vi femton stycken som blev frälsta! 1955

döptes jag med mina kompisar, bara nio år gammal.

PÅ DEN TIDEN VAR nästan allt förbjudet, man

fick inte gå på cirkus eller ens till ridhuset. Jag vill

påstå att blåsorkestern var det som höll mig kvar

i kyrkan. Fredagsövningarna ville man inte missa,

det var en fin gemenskap och sammanhållning.

Jag hade träffat Eva som var dotter till vår nye

pastor Harry Peterson. Då vi skulle gifta oss 1967

tyckte han att vi inte skulle behöva göra det i vår

gamla slitna kyrka. Det blev i Alla Helgons kyrka i

Östertälje. Vi bodde sedan i Södertälje och flyttade

till Nykvarn 1971 innan motorvägen var byggd.

Nykvarn var då en utpost med Ture Andersson som

pastor och senare kom David Häggblad. Vi hade

möten och söndagsskola i det gamla kapellet.

DET VAR EN STOR HÖGTID då vi fick flytta

in i den nya kyrkan på Nygatan 1968. Ett otroligt

lyft! Jag var med i fastighetsrådet, var tältchef och

annat. Jag har så många fina minnen med pappa

Folke och de andra

vaktbröderna

Boas Enqvist,

Stig Larsson,

Ingvar Eckebert

och Olle Lyreborg

som tog

upp kollekterna

och höll ordning

på det mesta!”

Lovsång 2021. Foto: Johannes Ardenfors.

Magnus och Eva Fransson.

Text och foto: Bengt Jägerskog.

69


SOCIALT

Många bollar i

rullning hos LP-Ria i Järna

En kopp kaffe, ett samtal, en matkasse eller

hjälp att ringa ett svårt samtal. Hos LP-Ria i

Järna finns stöd för alla som behöver.

TEXT: Linnéa Malmborg FOTO: Bengt Jägerskog

SOM ETT andra hem.

Så beskriver besökare

sitt LP-Ria i Järna,

mötesplatsen som

välkomnar alla människor.

– Alla är välkomna hit

oavsett bakgrund, säger

Gunilla Israelsson som är

föreståndare här sedan fyra

år, vid sidan av sin tjänst på

Second Hand till hjälp.

Till källarlokalen i centrala

Järna kommer en salig

blandning av människor

som behöver stöd, gemenskap

och motivation. En del

har beroendeproblematik

och behöver förändra sin

livssituation. Andra är

ensamma äldre, barnfamiljer,

arbetslösa, personer med

psykisk ohälsa och anhöriga

till missbrukare. Behoven är

blandade, en del behöver ett

samtal, andra en matkasse.

– Det är ett blandat gäng

som kommer! En del är

människor som har det väldigt

tufft och behöver hjälp,

medan andra är ensamma

och mest längtar efter social

gemenskap. Här kan den

som vill knyta kontakter och

få nya vänner.

VIKTIGAST FÖR Gunilla

och kollegan Pernilla

Jonasson (husmor sedan 11

år tillbaka) är att bemöta alla

med samma respekt. Som

man bemöter andra blir man

själv bemött. Både Gunilla

och Pernilla lyfter fram den

fina stämningen och det

fantastiska mottagandet som

de får från sina gäster.

– Många av våra gäster

säger att LP-Ria är som ett

andra hem.

Varje morgon håller de en

kort morgonbön. På torsdagar

börjar dagen med en

andakt av någon av prästerna

i Svenska kyrkan i Järna

eller pastorerna från Pingstkyrkan.

Den kristna profilen är

tydlig då hela LP-verksamheten

vilar på en kristen

människo syn.

Varje gång de har öppet

kommer ungefär 40 personer.

På en månad blir det

800–900 besök. Många

kommer varje gång de har

öppet, andra bara ibland.

– Ofta kan det börja med

att någon kommer en enstaka

gång men blir sedan en

stammis, säger Gunilla.

LP-Rias lokaler består av

ett kafé och sällskapsytor

med biljardbord och tv. I

lokalen finns även en second

hand-hörna dit Järnabor och

andra har skänkt kläder och

prylar som behövande gäster

kan få.

PÅ FREDAGAR delar de ut

matkassar till människor

med behov av hjälp. Kassarna

är sponsrade av Ica

Köpcenter i Järna, Järna

Bageri, Lilla Maräng, Saltå

Kvarn och Ica Maxi Vasa i

Södertälje.

Insamling av julklappar

sker inför varje jul och ofta

kommer medmänniskor

FAKTA LP-RIA

Järna-Vårdinge

pastorat och Pingstkyrkan

i Södertälje är

huvudmän för LP-Ria

i Järna. Södertälje

kommun är den största

bidragsgivaren.

ÖPPET: Måndag till

fredag 09.00–13.00,

lördagar 10.00–13.00.

PLATS: Hagagatan 14

i Järna.

600

unika besökare passerar

genom LP-Rias lokaler i

Järna varje år. Totalt närmare

10 000 besök!

70


En god gemenskap. Så

beskriver besökarna sitt

LP-Ria i Järna.

HISTORIK

LP-Ria i

Järna fyller

40 år!

1981. LP-Ria (som då hette

RIA, Rådgivning i Alkoholfrågor)

startas på Åsgatan i

Järna av Södertälje kommun,

Filadelfia Järna, Svenska

kyrkan, Röda Korset, MHF och

Hela människan med stöd av

Södertälje Kristna råd. 10-talet

gäster, främst alkoholister i

sämsta skick. Sångkvällar,

ungdomscafé i samarbete

med Pingstkyrkan Södertälje.

Föreståndare 1981–1995 är

Kerstin Kolsjö.

Goda samtal och fin

gemenskap!

spontant och lämnar en julklapp eller

ett presentkort som de kan dela ut.

Förutom Pernilla och Gunilla är

15 volontärer knutna till LP-Ria i

Järna. Här finns även de som avtjänar

samhällstjänst samt arbetstränar.

– Många av dem väljer sedan att

stanna kvar som volontärer för att de

trivs så bra här, säger Gunilla.

TILL LOKALEN KOMMER även socialtjänstens

uppsökarteam. De finns

som stöd så att personalen ska kunna

hjälpa gästerna på bästa sätt. Ibland mår

någon dåligt och är i behov av ytterliga-

Pernilla Jonasson sorterar

bland de många prylar och

kläder som lämnats in av

gåvogivare.

Foto: Lasse Wiklund.

Föreståndare Gunilla

Israelsson trivs på

LP-Ria i Järna.

re hjälp, och där kan LP-Ria bidra med

vägledning vidare.

– När någon behöver hjälp från

social tjänsten, kommunen eller sjukvården

förmedlar vi den kontakten.

Vi har ett väldigt bra samarbete, säger

Gunilla.

Många behöver hjälp med hur de ska

ta sig vidare i livet. På LP-Ria i Järna

finns alltid någon som kan stötta med

att vägleda vidare och att exempelvis

fylla i en blankett eller ringa en svårt

samtal.

– Vi har besökare som sagt att de inte

skulle klara sig utan oss!

LP RIAS

SAMARBETS-

PARTNER

Samarbeten i ett

brett nätverk med

andra församlingar,

Second Hand till

hjälp och flera företag

(se sponsorer).

VÅRA

SPONSORER

ICA Köpcenter Järna

ICA Maxi Vasa

Järna Bageri

Lilla Maräng

Saltå Kvarn

BST

1988. Klockaregården, Järna.

20-talet gäster. Julfest,

andakter, samarbete med

frivården. Sven-Erik Hedberg

är f öreståndare 1995–2003.

2006. Storgatan 2, Järna.

25-talet gäster. Samarbete

med lokala näringsidkare

startar. Stig Kolsjö är föreståndare

2004–2016.

2007. Ny organisation med

Södertälje Pingstförsamling

som ensam huvudman.

Svenska kyrkan i Järna och

Södertälje kommun ger bidrag.

LP-verksamheten tar över och

vi får namnet LP-Ria i Järna.

2013. Hagagatan 14. Cirka 30

gäster samlas i en dubbelt så

stor lokal. Fler samarbeten

och sponsorer. Arbetsgrupp

med personer från kommunen,

Svenska kyrkan och

Pingstkyrkan utarbetar 2016

ett nytt koncept för LP-Rias

framtida verksamhet.

2017. Omorganisation och

nya stadgar där Södertälje

Pingstförsamling och

Svenska kyrkan i Järna delar

huvudmannaskapet och är

huvudfinansiärer med Södertälje

kommun. Samarbeten i

ett brett nätverk med andra

församlingar, Second Hand

till hjälp och företag. 35–55

gäster. Gunilla Israelsson är

föreståndare från 2017.

2021. Verksamheten öppnas

upp successivt efter drygt ett

års Covid-19-restriktioner. 15-tal

volontärer i samverkan med

huvudmän, finansiärer, sponsorer

och partner. 40 gäster.

71


Spela trummor, elgitarr och elbas är Emanuels

primära uppgifter i kyrkan. Musiken har alltid

varit en stor del av hans liv.

EMANUEL LINDBERG:

»Att se folk bli

berörda av musiken

betyder allt«

TEXT: Linnéa Malmborg

FOTO: Johannes Ardenfors

FÖR EN DEL ÄR vägen

in i kyrkan spikrak, för

andra krokig. För vissa

krävs en tid av ökenvandring

innan hemmet åter

är i sikte. Emanuel Lindberg

vandrade runt i en ökenliknande

tillvaro under flera år efter

att han hade lämnat sin tidigare

församling. En stormig period

bland personer han hade

förtroende för i församlingen

påverkade honom djupt.

– Jag hade nästan sagt upp

min tro. Flera människor som

jag hade sett upp till i många

år, föll på något sätt, säger

Emanuel.

Plötsligt var det trygga

hemmet, fristaden, inte längre

så trygg. Efter åratal av engagemang

som lovsångsledare,

cellgruppsledare och ungdomsledare

kände han sig

rotlös och maktlös över vad

som hänt i församlingen.

Tanken på en ny församling

var som bortblåst när vägen

ledde till Södertälje och företaget

BST där han fick jobb

som lastbilschaufför. En inbjudan

av Jonathan Berge om att

vara med och spela trummor i

lovsången vände på allt.

–’Varför ska jag göra det,

det är ju inte så att det kan bli

bättre för att man byter församling’,

tänkte jag först. Men

samtidigt var det en knuff till

kyrkan som behövdes. Jag

klev in med noll förväntningar

om att det skulle bli något

bra.

Så kom dagen då Emanuel

spelade på en gudstjänst för

första gången på väldigt lång

tid. Efter några sånger, mitt

under förbönsstunden, var det

som att Gud lade händerna

på hans axlar och viskade

välkommen hem.

– Ibland måste man helt

enkelt starta om, renovera,

konstaterar Emanuel. När jag

och min fru Eva flyttade till

Södertälje så renoverade vi

vårt hus på insidan. Det är

samma med vårt hjärta som

också kan behöva renovering.

Det gamla ersätts med något

nytt och fräscht.

FÖR EMANUEL BLEV det

snabbt naturligt att ”Gud fick

sköta rodret” och styra vart

han skulle ta vägen. Känslan

och längtan var stark. Det

var lovsångledarens högra

hand han ville bli för att bistå

med de gåvor han har – att

vara med och stötta oavsett

instrument. Oavsett om det

var trummor, elgitarr eller

elbas skulle han fokusera på

musiken och våga säga nej

till annat. Att vara någon som

stöttar och skapar relation i

hela teamet och bygger relationer

mellan lovsångsledare,

musiker och ljudtekniker.

– När man kommer upp i

åldern måste man lära sig

att säga nej. Det går inte att

vara med överallt, då blir det

inte hundraprocentigt från

hjärtat. Jag kände starkt att

jag ville ha musiken i fokus,

sedan får vi se vad som

händer efter det. Kallelsen

ser olika ut genom livet, till

exempel att vara småbarnsförälder,

säger Emanuel och

parerar samtidigt en jollrande

liten ettårig Robin som är

med i samtalet.

LOVSÅNGEN i församlingen

beskriver han som ”en

ganska stor apparat” som

kräver helhjärtat engagemang.

Fyra lovsångsledare,

Jonathan Berge, Emma

Thörn, Alicia Wedin och

Amanda Hallström, och de

sju musikerna skapar ett

unikt team inför varje tillfälle.

– Det hör inte till vanligheten

att man kör så flytande

men på så vis får alla en

chans att sjunga och spela

med varandra. Det skapar

enklare förutsättningar för

lovsångsledaren att man inte

behöver vara så begränsad.

Hur ofta är du med själv?

– Ja, det blir väl 80

procent av alla söndagar,

säger Emanuel och skrattar.

– Det är mycket, jag vet,

men jag har levt i en sådan

kultur i hela mitt liv. Att vara

med hela tiden.

HAN BERÄTTAR om sina

morföräldrar som var kyrkvaktmästarpar.

Mormor, 91

år, går fortfarande ned och

släcker i kyrkan om kvällarna

och bär ut soporna.

– Jag är väl lite likadan.

Jag kan inte bara släppa

allting utan jag har en

uppgift att utföra. Att vara

med på ett eller annat sätt

betyder mycket för mig men

främst för andra människor.

Då inte bara mitt spelande

utan också min närvaro som

20-

TALET

Forts. Andreas Ardenfors från 2020–

2020

354

medlemmar

2020

72

På paus. Från pandemins

start 2020 har vi enbart

digitala gudstjänster – en

spännande utmaning!

Coronapandemin drabbar världen

vårvintern 2020 och ställer allting på

ända. Föreståndaren Andreas: ”Onormalt

läge för församlingen, men vi ska vara

uthålliga och kreativa. Viktigt att coronaregler

följs. Ta hand om

varandra och andra som

har kontaktbehov. Tipsa

gärna församlingen om någon

har speciella behov.”

En bönevandring går från Torekäll berget till

sjukhuset och till centrum för att bedja för

staden och det svåra läget.

Anställda under 20-talet:

Andreas Ardenfors: föreståndare

Jakob Freiman: pastor musik/gudstjänst (–2021)

Maria Agirman: pastor ungdom

Petra Rönnbäck: barn- och familj

Emelie Eriksson: administration/ekonomi


person där jag är med för att uppmuntra

och stötta.

För att det inte ska bli för mycket har

han en tanke om att församlingen ska

sluta upp kring lovsångsteamen praktiskt.

Som småbarnsförälder och med en andra

hälft som arbetar under obekväma arbetstider

är det inte alltid möjligt att vara med

på allt.

– Vi är ju ändå en församling, en familj,

där vi måste kunna stötta i vardagen.

Drömmen för mig är att vi ska kunna hjälpas

åt med skjutsning till fotbollsträning

och sådant, säger Emanuel som redan engagerat

två unga i församlingen att passa

sonen Robin medan han repar i kyrkan.

Vad ger allt engagemang dig själv?

– Att se folk bli berörda av musiken

betyder allt. Inte många berättar att det

jag gör betyder något för dem men när de

väl säger det så är det så viktigt.

HAN BESKRIVER känslan av

att se människor påverkas av

lovsången under förbönsstunden.

Någon som suttit med

armarna i kors sträcker dem plötsligt upp.

– Musik berör på ett eller annat sätt.

De flesta påverkas känslomässigt av den.

Musiken i gudstjänsterna spelar stor roll

och det märker vi resultatet av.

Musiken upptar en enormt stor del av

Emanuels liv. Parallellt med lovsången

spelar han trummor i ett coverband som

spelar ute på krogen och vid olika event.

För honom är det viktigt att få både och.

De erfarenheter han har från lovsången

kan han ta med sig när han spelar på

andra ställen och vice versa.

– Jag har fått kontakt med många

människor som inte har en tro. När jag

berättat för mina musikerkollegor vad

vi spelar för musik i kyrkan och visar

gudstjänsterna på Youtube har de blivit

alldeles häpna och sagt: ’Jag trodde att ni

bara hade en orgel i kyrkan’.

Plötsligt hörs det ”krasch!” Lille Robin

har vält en ljusstake i fönstret. Intervjun

behöver avrundas. Det är dags för Emanuel

att återgå till sin allra främsta kallelse

– att vara pappa!

Gunilla och Stig

Holmgren.

Text och foto:

Bengt Jägerskog.

HOLMGRENS

”Församlingen

har alltid varit

vårt andra hem”

GUNILLA HOLMGREN): ”Jag

är född i Södertälje 1943 och mina

föräldrar var med i kyrkan så jag

har alltid varit med. Pappa Sven

Hansson var söndagsskollärare

med Åke Pettersson. Vi höll till mitt

emot gamla Frälsis. Det hände då

och då att Åke som var tidsoptimist

var sen och ringde pappa som med

kort varsel fick rycka in! Vi bodde i

Blombacka där pappa fixade taxi, en

’Volvosugga’, som rymde många. Jag

var bara fem år då jag och grannbarnen

blev skjutsade till söndagsskolan

söndag på söndag. Jag blev

döpt som tioåring av pastor Sigvard

Johansson och vi var säkert tio som

döptes vid samma tillfälle. Från

12-årsåldern var vi tvungna att ha

hatt, ja, så var det på den tiden, och

vi cyklade till kyrkan med hattarna på

pakethållarna! Min bästa vän klippte

lugg, jag ville också men tordes inte.

Många färgstarka minnen har jag

bland annat av afrikamissionären Alda

Holmström som var en av de tidiga pionjärerna

från vår församling. En stor dag var

då vi fick flytta in i nya kyrkan på Nygatan.

Det var helt fantastiskt att allt var så nytt

och fint! I den gamla kyrkan var det kallt

och bara utedass. Ja kyrkan har i alla år

varit vårt allt, vårt andra hem.”

STIG HOLMGREN (född 1939): ”Jag

kom som nygift till Södertälje 1962. Jag är

uppvuxen i Sollentuna. Jag blev ombedd

att ta med kornetten till kyrkan redan från

start då en grupp blåsare övade. Vi spelade

på Gågatan, i kyrkan och på tältmöten.

Så småningom växte orkestern och vi gav

oss ut på blåsarresor runtom i Europa.

Vi hade alltid andaktsstunder i samband

med blåsövningarna och det blev en fin

samhörighet som fått betyda jättemycket

för många killar och tjejer. Orkestern var

väldigt aktiv särskilt under sent 60-tal

fram till 80-talet. Många säger att orkestern

var det som räddade dem i de där

kritiska ungdomsåren! Jag arbetade med

vårt församlingsblad Aktuellt i många år.

En period hade vi en närradioverksamhet

som var spännande att vara delaktig i.

Sen var jag med i församlingsledningen

i över tjugo år. Jag fick ett cancerbesked

2011 och delar av höger lunga fick opereras

bort. Då var det en enorm trygghet att

veta att hela församlingen bad för mig.”

Forts. Andreas Ardenfors från 2020–

Foto: Johannes Ardenfors

2021

100!

Vi fyller 100 år och

har stort firande och

jubileumsgudstjänst.

Äntligen får vi träffas igen!

Gudstjänsterna är igång igen

hösten 2021 efter en lång paus

under pandemin.

Nya skor för

en ny tid!

MED STOR tacksamhet

tar vi spjärn från de

100 år som varit och

konstaterar att även om

mycket omformats hur

vi bedriver församlingsverksamhet

genom åren

så kvarstår det faktum

att vi är Kristi kropp och

var för sig lemmar som

med sina unika gåvor

har en viktig plats och

funktion! När jag tänker

på tiden som ligger

framför påminns jag om

Paulus ord till Efesierna

om att ”ikläda sig Guds

rustning”. Där nämns

ett av plaggen att ikläda

sig som skor på våra

fötter. Jag tänker att en

av de förutsättningar

som funnits under dessa

100 år som förflutit, och

även kommer vara helt

avgörande för Södertälje

Pingstförsamlings framtid,

är människor, unga

och gamla som ställer

sina liv och sina gåvor till

Guds förfogande. Och

ikläder sig villighetens

skor att bära evangeliet

som församling både

i ord och handling till

Södertälje och omnejd

ända till jordens yttersta

gräns. Våra uttryckssätt

ändras över tid, våra

evangelisations metoder

och verksamheter ändras

och förnyas i vår gemenskap

över tid. Men kvar

står bönen, tillbedjan

och ordet i centrum.

Just du som läser detta

är så oerhört dyrbar och

värdefull i Guds ögon.

Han vill med sin kärleks

stora kraft bära dig och

ge dig nytt liv, styrka

och inspiration i den tid

som ligger framför. Där

du kan få uppleva att de

skor som av livets olika

motgångar blivit utslitna

och trasiga får bytas ut

mot nya, rena och funktionella

skor. Så låt oss

nu tillsammans fortsätta

det goda verket och

fullborda loppet med nya

villiga skor för en ny tid!

Peter Daelander

församlingens ordförande

Peter Daelander.

Foto: Bengt

Jägerskog.

73


EVA MYRÉN

Tron har

burit Eva

genom livet

Livet har kantats av

svårigheter men tron

på Jesus har gett Eva

Myrén kraft att fortsätta.

Allt tack vare ett tältmöte

där tårarna rann.

TEXT & FOTO: Bengt Jägerskog

Du är en kämpe Eva!

– Det har inte alltid varit

enkelt för mig. Jag blev utsatt

redan som ung tjej. Blev mamma

när jag var nitton och det var upp och

ner i äktenskapet. Många kämpiga år!

Jag fick fem barn. Jag blev lämnad ensam

då jag kom hem från BB med yngsta

dottern. Nu är de två yngsta tjejerna 24

och 31 och ska snart få sina första barn

samma dag faktiskt.

Men du har haft mycket stöd och

glädje av barnen! Ni är ju en riktig

idrottsfamilj.

– Ja, Patric har simmat i landslaget,

Bert var hockeyproffs i USA och spelade

i NHL. Kom hem och spelade i SSK, blev

sedan tränare i Skellefteå och Linköping.

Nu är han tränare i Schweiz. Anna-

Karin var duktig sprinter. Och småtjejerna

spelade fotboll…

Är det dina gener de ärvt?

– Jag var faktiskt duktig som ung!

En dag körde ni förbi en skylt om

tältmöten. Berätta!

– Det var tältmöten vid Telgegymnasiet

och där fanns en skylt med texten

’JESUS LEVER!’ Jag visste då inte vad

tältmöte var.

Du var en sökare?

– Jag bad i min ensamhet för jag trodde

på Gud. Men jag talade aldrig om det.

Du såg sedan en annons om tältmöten

i Länstidningen.

– Jag skulle skjutsa Bert på hockeyträning

och medan han tränade gick jag

på tältmöte och blev frälst. Redan då

jag klev in mellan tältdukarna slog en

märklig värme emot mig, tårarna bara

rann! Då jag satt på bänken hände något,

jag liksom svävade på moln. Där träffade

jag sedan min granne Ulla. Sen hämtade

jag Bert och vi åkte hem. Snart hittade

jag till Pingstkyrkan där jag sjöng med

i sången ”Du är den högste … ” Då hade

jag hittat hem!

Min man blev rädd, jag hade funnit

något som han inte riktigt förstod, något

som han inte hade. Senare åkte han ändå

med på flera församlingsläger och han

kände flera i församlingen. På mitt jobb

på Astra såg de att något hänt. De frågade:

’har du gått och blivit frälst?’ Jag var

glad och såg allt med nya ögon!

Det blev ändå svårt att hålla ihop

familjen?

– Jag försökte förlåta och vi började

om gång på gång men till sist separerade

vi och sålde vår villa i Nykvarn. Men jag

har alltid kämpat för att barnen skulle

hålla kontakt med sin pappa.

Sen blev du sjuk!

– Jag fick en tumör mellan lungorna

som sedan opererades bort. Ena lungan

skadades och jag fick problem med andningen.

Ett halvår senare fick jag TBE,

blev medvetslös och låg länge nedsövd

i koma med nervskador som följd och

hjärninflammation.

Gav du aldrig upp?

– Jag vaknade upp med sången:

’I Herrens händer…’ Den sjöng jag

mycket den här svåra tiden.

Din tro måste ha burit dig i allt

detta!

– Ja den har betytt mycket, utan den

hade jag inte klarat mig.

Du har alltid varit aktiv i kyrkan,

både före och efter sjuk domarna.

– Jag har alltid sjungit, på Gågatan,

i Stadsparken, i kören. Jag var med i

söndagsskolan och närradion och gick

sedan på Bibelskola och Lärjungaskola i

S:ta Clara.

Nu sitter du i rullstol.

– Ja sedan 2012 efter TBE:n. Jag är

dessutom tvungen att ha assistenter

dygnet runt. Trots allt känner jag att jag

har en uppgift. Det är nästan lättare att

få kontakt med folk nu med det lilla jag

har. Barnen säger: ’hur kan du tro efter

allt som har drabbat dig?’ ’Det är tron

som ger mig styrka och som hjälper mig

i vardagen’, svarar jag.

Svåra saker hände i ditt liv.

– Ja, min bror dog, mamma blev sjuk

och hamnade på psyket. Det var svåra

år. Sedan pappa dog flyttade mamma

till Södertälje och blev sedan frälst och

döpte sig 84 år gammal.

Man får aldrig ge upp. Bert var med

på dopet.

Du har en bönegrupp hemma

ibland.

– Varannan torsdag här och varannan

i Nykvarns kyrkan. Då får assistenterna

vara med. En granne var med som

senare dog i cancer, en afghansk kille var

med ett tag men flyttade sedan.

Det är en mening med allt, man vet

aldrig med Guds vägar!

74


Micke Thörn på plats i det

nybyggda mixerrummet.

Text: Micke Thörn/Torbjörn

Stolpe. Foto: Bengt Jägerskog.

Josefine Oldebring, Alicia Wedin

(i mitten) och Amanda Hallström

leder lovsången.

TEKNIK I KYRKAN

Gudstjänst i

den digitala

åldern

PLÖTSLIGT GÄLLDE INTE

de gamla reglerna längre. I

hundra år har församlingen

anordnat gudstjänster. Och

så plötsligt, när vi ska fira

hundra år, ställs allt på ända.

Hur gör vi gudstjänst utan att

se varandra? Hos oss var det

främst Jakob Freiman som

pastor och Micke Thörn som

tekniker som fick ta stötarna.

– Det var som natt och

dag att ändra hela strukturen

för att bli digitala. Att tala till

människor man inte såg, och

leda dem man inte fick gensvar

från, säger Jakob.

ATT LÖSA DE tekniska

delarna blev högsta prioritet.

– Det var fantastiskt att

samarbeta med Micke. Han

hade kunskapen i sig. Vi var

båda helt inriktade på att det

måste bli bra från början.

– Vi behövde bestämma

inriktning direkt från start,

säger Micke. Skulle restriktionerna

bara gälla en kort tid

eller skulle det bli långvariga

konsekvenser? Kommer vi

fortsätta med att sända gudstjänster

på internet även efter

att vi får samlas i kyrkan igen?

Vi valde att tänka långsiktigt

och satsade på att bygga upp

en funktion som kunde fungera

både på kort och lång sikt

utan större förändring under

och efter restriktionerna.

Ett nytt problem som dök

upp var att alla i hela världen

drabbades av samma behov

av fjärrkommunikation, vilket

medförde att grundläggande

teknikprodukter sålde slut i

stora delar av världen.

En ny teknikgrupp med

ansvar för streaming startades.

Enklare sagt än gjort då

restriktionerna gjorde det

omöjligt att utbilda personer.

Gruppmedlemmarna behövde

vara självgående från

start. Gruppen består idag av

tre personer: Micke Thörn,

Maria Ardenfors och Marcus

Oldebring.

– Jag är oerhört tacksam

för hur gruppen har ställt upp

och löst varje tillfälle. Men

vi behöver vara fler då det,

utöver de vanliga ljud- och

bild teknikerna i kyrk salen,

går åt två tekniker för varje

webbsändning. En för video

och en för ljud, säger Micke.

– Det har varit en mycket

intensiv period. Nu ser vi fram

emot att fler ska vara villiga

att hjälpa till.

Gamla närradiostudion

byggdes om för att anpassas

till att kunna mixa ljudet

till webbsändningarna, en

lokal som till en början

byggdes med visionen att nå

människor i närområdet.

Micke nämner en av

utmaningarna i arbetet:

– När man deltar i gudstjänsten

via internet tillåts

man bara se det som bildproducenten

väljer att visa.

Det gör att tomrum, som

mellan predikan och sång,

kan bli svåra att förstå när

man inte kan se det som

händer i kyrksalen utanför

bild. Hela gudstjänstteamet

samarbetade för att minimera

sådana störande moment.

NÄR GUDSTJÄNSTERNA

nu åter närmar sig sin

normala form går webbsändningarna

över från att vara

tv- gudstjänst till att dokumentera

en gudstjänst. Fokus

flyttas från att helt inrikta sig

på människor utanför kyrkolokalen

till att främst rikta sig

till kyrko besökare men utan

att glömma bort den som ser

på webbsändningen. Nu fortsätter

den digitala kommunikationen

och vi ser fram emot

att åter få mötas personligen.

Alicia Wedin:

»Jag blir berörd när

Guds församling

kommer samman«

TEXT: Alicia Wedin

FOTO: Bengt Jägerskog

HEJ ALICIA WEDIN, hur länge har du varit

engagerad i församlingen?

– Min familj flyttade till Södertälje 2013 men jag

och min ena syster kom hit sommaren 2014. Det

har alltid varit naturligt för mig att engagera mig i

den församling jag tillhör, vilket jag också började

göra ganska direkt.

Vad har du varit med i?

–Jag har varit engagerad i flera verksamheter

men framför allt i sång- och musik arbetet.

Har du några särskilda minnen att dela med dig

av?

– Sedan flera år tillbaka har vi anordnat en julkonsert

till förmån för Julkassen. Det har varit väldigt

roligt att få vara en del av detta, dels för att jag

älskar julens sånger och budskapet men framför

allt för att det är någonting som vi gör tillsammans

för vår stad.

Vad har varit utmanande?

– Det går ju inte att undgå det faktum att vi den

senaste tiden befunnit oss i en pandemi. Det är inte

så lätt att leda lovsång i en nästan tom kyrka med

flera kameror riktade mot en.

Samtidigt som jag såklart är otroligt glad och

tacksam över att vi haft möjligheten att kunna

streama gudstjänsterna och på så sätt kunnat fortsätta

trots pandemin.

Vad har varit roligast?

– Det är fantastiskt att få använda sina gåvor

för att tjäna Gud och församlingen. Även om det

såklart kan vara utmanade mellan varven så ser jag

det som en stor förmån att få leda människor i lovsång

och tillbedjan. Att få leda människor närmare

Gud!

Vad har du fått med dig från ditt engagemang?

– Sången och musiken i församlingen har fått

betyda mycket för mig. Jag skulle kunna ge många

exempel på varför men ett av dem är den enande

förmågan musiken har. Vi tror på en Gud som

tronar i himlen där änglar lovsjunger dag och natt.

Ändå är det din och min röst han älskar mest.

Jag blir berörd när Guds församling kommer

samman för att söka Gud och lovsjunga Honom.

Det är först tillsammans som vi verkligen kan förstå

vem Han är.

75


Vi älskar vår

församling ♥

Foto: Johannes Ardenfors (bild 2, 6, 7)

och Bengt Jägerskog (övriga).

Similar magazines