Nya Phosphoros I HT21

Nya Phosphoros 

- ÖSTGÖTA NATION - 

Nya Phosphoros NyA Phosphoros Nya Phosphoros Nya 

HÖST 

Phosphoros 

Nya Phosphoros NyaPhHöosphoros 

Nya Phosphoros Nya Phosphoros Nya Phosphoros 2021Nya 

Phosphoros Nya Phosphoros Nya Phosphoros Nya Phosphoros 

Nya Phosphoros Nya Phosphoros Nya Phosphoros 

Nya Phosphoros Nya Phosphoros Nya Pros Nya Phosphoros 


Nya Phosphoros Nyas Nya Phosphoros Nya Phosphoros 

Nya Phosphoros Nya Phosphoros Nya Phosphoros Nya 

Phosphoros Nyphoros Nya Phosphoros Nya Phosphoros 


Phosphoros Nya Phosphoros Nya Phosoros Nya 














Phosphoros Nya Phosphoros Nya Phosphoros 

- POESI - KORSORD - RESEREPORTAGE - 

KÅSERI - och mycket mer!

Redaktionellt 

Kära vänner! 

Ännu ett nytt nummer av Nya Phosphoros, två nya redaktörer och en 

drös purfärska texter av gamla och nya skribenter! 

I skrivande stund åtnjuter vi var sin Tagesburgare på expeditionen, 

Kapellet har låst sig ute två gånger och ett antal pubgäster har irrat sig 

in hit i jakt på toaletter. Ordningen känns återställd! Ett vaccin har 

kommit på sin plats och restriktionerna luckras upp i ilande fart, snart 

kommer allt bli som vanligt … eller inget, det återstår att se. 

Nationen har härmed vaknat efter dvalan, rest sig ur 

askan och uppgått i fullkomlig blom! Pandemin var istiden som sedan 

gjorde Östgötaslätten bördig, så att säga ;) 

Nog med lökiga metaforer! Hösten är lovande, och vi på redaktionen 

vill rikta ett särskilt tack till alla som hjälpt oss och 

skrivit till detta nummer av Nya Phosphoros. Utan er - ingen tidning! 

Ett varmt och hjärtligt välkomnande till alla nya östgötar som påbörjar 

sin studenttid just med att gå med i ÖG. 

Nu önskar vi god läsning och så ses vi igen i vinter! 

Pua Landberg 

Viktor Ekdahl

Innehåll 

Kuratelet i begynnelsen tala 

och 

Filippa for till Uppsala! 

Reccar raskar över festen 

och 

Olle bjuder på testen! 

Skåne fick styra med sin lans 

och 

sen hälsade vi på Toddy och Franz! 

en EPA ute i trafik 

och sedan lite lyrik! 

Tre vise män om ett äventyr sig malla 

dags att inför Landskap kalla.

KuratorsSpalter 

IMORSE SÅG JAG något jag aldrig kunnat ana. Sömndrucken, bakfull och allmänt 

däven låg jag där på en golvmadrass, vältrande i konferenströtthet, och så plötsligt: en 

talgoxe. Det kan ha varit två, min medvetandegrad hade inte riktigt kickat upp till två än. 

På gardinstången i det rum jag för natten delat med kuratorskollegor från VG, Norrlands 

och GH satt en tyst och stillsam talgoxe. Desto mindre tysta och stillsamma blev ovan 

nämnda kuratorskollegor, som vid åsynen av den lilla talgoxen reagerade som om den 

hade fattat eld. Då plötsligt hände det märkliga: min egen fjärde kurator, Ylvalill Ledberg, 

grabbade helt sonika tag i den lilla talgoxen och bar den iskallt ut till balkongen. Hon valde dock att inte omedelbart 

släppa iväg den – vår sadist till 4Q tog tillfället i akt att ”leka Disneyprinsessa” med fågeln ett ögonblick 

innan den fick flyga fritt. Det hela föll ganska platt då den lyckades bita henne i tummen, med viss rätt. 

Nu kanske det känns ovidkommande att hänga ut en stackars 4Q på det här viset, men det finns en poäng. 

Metaforer va, alltid kul. Ylva är Ylva, det är ingen vidare metafor, men talgoxen är inte alls någon talgoxe: 

den är nationslivet. Det lilla nationslivet satt där på sin gardinstång och förde lite väsen, tillräckligt för att Ylva 

skulle fatta intresse och kika närmare. Efter det tog hon chansen och fångade det lilla nationslivet i sin näve, 

höll hårt i det och gjorde det till sitt. När hon så slutligen började närma sig sluttampen fick hon hybris, och 

tänkte att ”nä, nu är det min tur att synas” (i det här fallet uttryckt genom någon form av Disneyprinsesskomplex). 

Precis i den stund övermodet sköljde över henne slog dock nationslivet tillbaka: ett bett i tummen, en 

utebliven kandidatexamen, sak samma. Min kära tredje kurator brukar slänga sig med att likna nationen vid ett 

sandslott, och det är väl kanske vid närmare eftertanke en starkare liknelse. Stryk allt, metaforer är kanske inte 

rätt väg att gå. Först som sist, Ylva är sadist! 

Simon Lindgren, Förste Kurator 

KÄRA ÖSTGÖTAR, 

Jag vill framför allt börja med att hälsa alla nya varmt välkomna till vår nation, men 

även hälsa alla gamla varmt välkomna tillbaka! När jag lika gärna är igång kan jag 

också hälsa mig själv välkommen till den nya rollen som andre kurator. Mitt namn är 

Vilma och jag är till vardags språkvetare (examinerad sjukt nog). 

De första månaderna var lugna, och det uppskattade jag som ny på jobbet. Men nu har 

verksamheterna dragit igång och det har varit en riktig fröjd att få se huset fullt med människor. Extra roligt har 

det varit att få se hur välbesökt ÖG har varit och hur ett och annat försäljningsrekord har brutits. Recceveckan 

var lyckad och avslutades med en ännu mer lyckad Reccegasque. Det var himla kul! Ni som inte fick chansen 

att gå på Reccegasquen får ta sikte på Baklängesgaquen i oktober! 

Vilma Tornberg, Andre Kurator

KuratorSspalter 

TJENA KÄRA LÄSARE. 

Ny termin, min sista som 3Q - det känns jätteknasigt. När jag jobbade på Espresso 

house när jag var 18 så slarvade jag bort min namnskylt - så jag hade alltid på mig en 

“ny på jobbet”-skylt. Mycket praktiskt. Det är ju ingen som kan bli arg på en stackare 

som är ny på jobbet. Jag fick så mycket komplimanger för mina lattehjärtan fastän de 

såg ut som små lattepenisar. Nu är jag inte ny på jobbet längre men ibland känns det 

som det, det har ju hänt så mycket sen sist! 

Mycket sås äter ni. Det gjorde ni inte förra terminen. Jag hänger inte med i Östgötarnas såshysteri. Det kanske 

beror på vårt senaste tillskott i ÖG-familjen. Pommes. Egentligen kanske vi inte tackade av potatisklyftorna 

tillräckligt. Potatisklyftorna var lite som den där gamla dagisfröken, Barbro, som jobbat lite för länge, som 

luktade kaffe och gammal lädermöbel men som ändå ingav en slags trygghetskänsla. Det var inte helt lätt att 

anpassa sig till den nya hippa förskolepedagogen som tog Barbros plats när hon gick i pension. Barbro hade sin 

tid, likaså potatisklyftorna. Vi skall dem icke glömma. Vi skall dem icke förtala. Vi skall dem icke ta tillbaka. 

Matilda Sköld, Tredje Kurator 

JAG FICK FRÅGAN när jag var relativt ny på nationen om jag tänkte söka till 

kurator någon gång i framtiden. Då svarade jag, ganska upprörd, att ”aldrig i mitt liv, 

allt det roliga med att vara aktiv skulle ju försvinna då”. Nu sitter jag här likt förbannat, 

två år senare, en fylla från inre blödning och försöker lista ut vad en 

”Nedmonterad poulet av vin” innebär. 

Jag pluggar egentligen till landskapsarkitekt, lär mig växters latinska namn och 

räknar på hur vatten rör sig på hårdgjorda ytor. Nu sitter jag och räknar på hur många 

ägg som behövs till en gubbröra för 100 pers och oroar mig över om toapapperet på nationen kommer räcka 

över helgen. 

Väldigt kul kan jag dock inte förneka att jag har det, trots att det kan vara lite svårt att komma ihåg efter en 16 

timmars arbetsdag, en översvämning och en tre dagars bakfylla. 

Ta hand om er och kom ihåg, att allt kan hända i rymden. 

Ylva Ledberg, Fjärde Kurator

Välkommen hit - välkommen hem 

Text: Filippa Kindblom 

Foto: Jonas Söderberg 

DET STÅR “Välkommen hit, välkommen hem” på en skylt när jag rullar in i stan, den stad som ska bli 

min nu. Det är jag bakom ratten och mamma i passagerarsätet, vi har hyrt en skåpbil att köra mina möbler i. 

Välkommen hit, välkommen hem – jag pekar, jag säger mamma kolla, och hon skrattar, hon säger, ja kolla, 

det är nästan som att de har satt den där för din skull. Jag är liten igen, bara barnet, fast samtidigt mindre 

barn än jag någonsin har varit, och jag har inte fattat att jag ska flytta, det känns som en liten utflykt bara. Jag 

har flyttat så många gånger de senaste två åren att inget har känts permanent, och nu är jag på väg mot något 

som ska räcka minst tre år. Det är kanske det som ligger i luften, att jag har tagit ett beslut som är beständigt, 

eller ska vara. 

Jag bor på fel sida av ån, det lär jag mig fort. Till mitt försvar är ån bara tvåhundra meter bort. Mitt rum 

har en grön vägg och mycket ljusinsläpp, jag har en vältrafikerad gata utanför fönstret, om kvällarna 

lyser en gatlykta starkt orange mot mitt ansikte. Jag flyttar upp utan säng eftersom den inte fick 

plats i skåpbilen och jag sover på min soffa de första nätterna. Jag känner bara tre personer: 

min vän, min väns kille, min rumskompis. Ingen av dem är i stan 

när jag kommer fram, så när jag får tag på någon som säljer 

en säng bara sjuttio meter bort på min gata hör jag av 

mig till en söt främling och frågar om hon kan hjälpa 

till att bära. Absolut, svarar hon. Jag lovar henne middag 

i utbyte. 

Hur är det att komma fram till, komma in i, ett nytt 

sammanhang? Den frågan kan jag bara besvara utifrån 

(inifrån) mig själv: jag älskar förändring. Min enda oro 

består, som alltid, i att jag ska bli för rastlös, att jag inte 

ska klara av beständigheten. Om jag inte ska tröttna på 

staden måste jag göra den till min. Jag måste älska att 

bo intill Fyrisån, om än på fel sida. 

Jag bor på fel 

sida om ån, 

det lär jag mig 

fort.

Så här såg det ut på 

Reccegasquen! 

Så jag köper och lånar och snor till mig min 

kurslitteratur och promenerar till Engelska parken 

för att lista ut den snabbaste vägen dit. Jag 

springer längs med ån för att se hur långt man 

kommer (svaret är: längre än jag orkar springa) 

och jag cyklar åt alla väderstreck. Jag går på 

mina insparksaktiviteter och får gräsfläckar på 

mina vita byxor men förlorar ändå stafetten, 

jag går med i två nationer och köper biljett till 

gasque och varje dag är flera dagar lång. (Vi alla 

förvånas över det, att något som hände i förrgår 

känns veckor bort i tiden, man brukar säga att 

tiden går fort när man har roligt och det gör den 

men den är också så lång, jag tror det har med 

sinnesnärvaron att göra.) 

Det känns som att vandra runt i en film. Jag 

cyklar till olika bibliotek med mina böcker och 

lär mig alla ord: eko, ep, ak, dk, kk-kort, ÖG och 

gasque. Om jag ska vara ärlig kunde jag de flesta 

sedan innan, jag har alltid varit en sån som pluggar 

in saker innan föreläsningen. Och apropå 

det, föreläsningarna! Som jag har längtat efter att 

få sitta i en stor sal och viska, lyssna, speja efter 

vackra människor. Det är utgång varje kväll till 

en början och det är okej, allt är okej när man är 

student, jag balanserar mina ölkostnader med att 

bara ha linsgryta i mina matlådor, det är också 

okej. Allt är okej när man är student, allt går att 

ursäkta med att vara student, och det utnyttjar 

vi. 

På min reccegasque säger förste kuratorn något 

om att vi ska ta vara på de här åren, åren framför 

oss, vännerna vi träffar, stunderna vi har. Det 

ligger någonting högtidligt i luften omkring oss 

och när kören sjunger senare under kvällen måste 

jag blunda för att inte börja gråta. I min sångbok 

samlar jag människor och deras tankar, jag 

läser igenom dem dagen efter precis som man 

ska, jag tänker: det finns många tomma sidor 

kvar, jag tänker: jag ska fylla dem alla.

FRÅGA OLLES 

Har du någonsin undrat hur det känns att inte ha någon 

namnsdag? Eller har du trubbel med en vän som inte diskar? 

Eller vill du kanske bara fråga hur en lär sig spela gitarr? Skriv 

in till Fråga Olles och ställ vilken fråga du vill! Den kommer 

besvaras oprofessionellt och gratis. 

Det är Olles-garantin! 

Ställ frågor till Olles via mailen: 

nyaphosphoros@ostgotanation.se

ÖSTERGÖTLAND

Annons

Anslagstavlan

Upptäck Östergötlands natur: 

EPA-RAGGAREN 

Text: Hugo Jonsson 

Sch, stanna upp! Hör du? 

Ljudet av trimmade motorer når dina öron. Du 

kliver sakta ut ur din bil och spanar längsmed 

landsvägen som du stannat vid för kaffepausen. 

Du fylls av en förhoppning: 

Är det vad jag tror att det är? 

En rostfläckig skepnad uppenbarar sig i fjärran. 

Du skiner upp i ansiktet. Skepnaden får sällskap 

av två andra, och ett stort rökmoln 

följer flocken. I din iver 

slänger du iväg din kaffetermos 

för att få fram din 

kamera. Varelserna närmar 

sig fort, och du lyckas precis 

knäppa en bild innan de 

dundrar förbi. Lukten av dies- 

-el och testosteron är nästan 

överväldigande, men trots 

din yrsel spricker du upp i 

ett leende när du ser vad du 

lyckats fånga på kameran: En 

flock av livslevande EPA-raggare! 

EPA-raggaren, lat. Homo Dräggius, är en av 

Östergötlands mest förunderliga varelser. De 

tycks dyka upp var man än är; oavsett om man 

befinner sig i de mörka Kolmårdsskogarna eller 

ute på den vida Östgötaslätten. Forskare är 

oense om när EPA-raggare anlände till Sverige 

och Östergötland, men den mest accepterade 

teorin är att de migrerade på lastskepp från 

Amerika till Göteborg under 30-talet, och mot 

50-talets början hade EPA-raggarna spridit sig 

över hela Sverige. 

Volvoryggen är 

den dräggigaste 

och mest 

testosteronladdade 

av flockens 

medlemmar. 

Under denna period antog de vanan att omvandla 

gamla bilar, framför allt Volvos, till 

EPA-traktorer, varav släktet fått sitt namn. 

EPA-raggaren är dock inte exklusiv till 

Östergötland, utan finns som sagt i hela Sverige. 

Uppland, Norrland, Västergötland, m.fl. 

hyser stora mängder EPA-raggare. Termen 

har dock blivit en väldigt 

banal och övergripande 

benämning för ett släkte 

som äger stor variation. 

I denna text kommer fokuset 

enbart ligga på den 

östgötska, då de andra 

förtjänar sina alldeles 

egna 

utsagor. 1 Hädanefter refererar 

”EPA-raggare” 

alltså till den östgötska 

arten. EPA-raggare är sociala 

varelser och lever i flock. Storleken på 

dessa kan variera från tre individer ända upp 

till femtio. Flocken spenderar större delen av 

dess vakna tid med att leta föda. De är allätare, 

men kosten består framför allt av Biltemakörv, 

Norrlands Guld och General:s extra stark. 

De kan te sig som simpla varelser vid första anblick, 

men epaloger har upptäckt att en flock 

är uppgjord av komplexa sociala strukturer. 

1 Den västgötska arten är särskilt värd att skilja mot 

den östgötska, då de två ”götiska” arterna ofta blandas 

ihop. Den förstnämnda är dock betydligt dräggigare, 

och besitter det säregna behovet av att stjäla brevlådor.

Olika individer kan inneha olika roller i en 

flock, exempel på dessa är högtalarväktarn’ 

och pantsamlarn’. Men den mest intresseväckande 

individen är volvoryggen, flockens 

ledare. Volvoryggen är den dräggigaste och 

mest testosteronladdade av flockens medlemmar. 

Han förtjänar titeln genom att utmana och 

besegra den tidigare ledaren. Dessa utmaningar 

tar ofta formen av dragrace eller ölhävning, 

men under sällsynta tillfällen kan utmaningen 

bestå av Eddie Meduza-karaoke. Vinnaren får 

gå i väg med flockens enda äkta läderjacka, på 

vars rygg en volvologga är fastlimmad. 

Även om EPA-raggarnas beteende är väldokumenterat 

finns det fortfarande mycket hos dem 

som förundrar forskarna. Ett exempel är raggare 

som står på tomgång på parkeringsplatser, 

och detta har skapat splittring bland forskarna. 

Det finns två dominerande läger inom forskningen 

gällande detta märkliga beteende: Det 

ena lägret påstår att raggarna gör detta för att 

hålla värme, medan det andra menar att tomgången 

är en sorts social ritual, vars syfte är att 

stärka flockens samhörighet. 

Tyvärr har EPA-raggaren på senare tid fått sig 

ett dåligt rykte. Det finns de som anser att de är 

skadedjur som borde likvideras. En av dessa är 

Berit Bullebäck, en ohälsosamt aktiv 

”anti-raggare” som har jagat EPA-raggare i 

snart tio år. 

”De bara förstör. Jag hade en fin blomkruka. 

Förstörd. Sen låter dom så förfärligt och så gör 

dom bromsmärken på vägen så det blir fult. 

Och så låter dom ju så förfärligt. Fan.” 

Men det finns de som inte alls håller med Berit. 

Ola Softhammar, ordförande för Raggarnas-rätt 

(RR), säger följande: 

”Man kan inte bara utrota sånt man inte gillar, 

EPA- raggare är faktiskt levande varelser. 

Det finns till och med belägg för att de besitter 

intelligens, inte på vår nivå förstås, men det är 

ändå fascinerande vad de är kapabla till. Vi vet 

till exempel att de kan skapa och använda sig av 

verktyg; de kan använda snusdosor för att öppna 

ölflaskor, eller laga avgasrör med gaffatejp. 

Varför man skulle vilja utrota en sån majestätisk 

varelse är helt bortom mig.” 

Ola och RR bedriver just nu en motion för att 

fridlysa EPA-raggaren, och han tror att förutsättningarna 

är goda för att de ska lyckas. 

”När länet godkänt motionen blir nästa steg 

att ersätta knölsvanen med EPA-raggaren som 

landskapsdjur.” 

Oavsett om det är Berit eller Ola som kommer 

gå vinnandes ur striden är en sak säker. 

EPA-raggaren är en varelse som berör, och nästa 

gång du är ute på färd i Östergötland så dra ner 

rutan, känn efter: Är det diesel och billig starköl 

du känner lukten av? Är det Eddie Meduza 

eller Lasse-Stefans du hör? Om så är fallet kommer 

du kanske, kanske att få se en livslevande 

EPA-raggare! 

säger Berit.

KONSTNÄRER SÖKES! 

Ett och ett halvt år av inställda planer har 

passerat. Vad har du gjort med all din 

extra tid? Kittlades kanske din kreativa 

nerv av restriktioner, hemmaplugg och 

presskonferenser? Kanske har du målat 

nya Mona Lisa, stickat kopiösa mängder 

strumpor eller skapat något helt annat 

som du vill visa upp för världen? Se hit! 

Den 31 oktober till den 2 november 

bjuder Östgöta nation in till 

konstutställningen Karantänkonst i 

Stora salen. Är du intresserad av att visa 

(och om du vill, sälja) dina skapelser där, 

maila kulturmastare@ostgotanation.se 

för mer information. Konst är ett brett begrepp och allt är 

välkommet! 

Vill du inte bidra själv är du varmt välkommen att besöka 

utställningen. Håll utkik på nationens sociala medier och 

anslagstavlor. 

Med vänliga hälsningar, 

Östgöta nations kulturmästare

En rundtur i hjärnkontoret 

Hej och välkommen, sitt ner om du behöver 

Du har nämligen kommit till en hjärna som tänker över 

Ursäkta röran av tankar som sprätter och sprutar 

Helt ärligt är det ganska sällan det slutar 

Till höger har vi till exempel ett grubbel som pågått sen 2007 

Och till vänster ett som började precis just nu 

Vad alla tankar handlar om? Tja, svår fråga 

Men många är glada, andra en ren och skär plåga 

Exempelvis den om ifall du glömde att stänga av din spis 

eller om du sålde din begagnade cykel till underpris 

Beslutsångesten håller också till här någonstans 

tillsammans ågrenen förstås, i en smärtsam allians 

Och minnet av det där jobbiga du gjorde eller sa på fyllan? 

De sorterar vi och arkiverar på den här hyllan 

Precis innan de förträngs plockar vi fram dem för att retas 

trots att det kommer in fler nya än vad som hinner bearbetas 

Sociala möten är generellt något att fastna länge vid 

Att överanalysera konversationer tar en jäkla tid 

”Vad menade hon egentligen när hon sa sådär?” 

Är en vanligt återkommande fråga att ställa sig här 

Det kan förstås också vara ett mycket spännande förlopp 

En lååång mental resa innan det, ibland, tar stopp 

Låt mig ge några exempel för att du ska förstå 

Exakt hur långt ett sånt här grubbel kan nå 

Du går på en dejt och här i ditt huvud ens meddetsamma 

Är du förlovad, gift och frånskild trebarnsmamma 

Eller om du slänger metall i brännbart nån enstaka gång 

Har du orsakat resursbrist, klimatkris och jordens undergång 

Vägarna till dessa konklusioner är allt annat än raka 

Alla potentiella händelseförlopp måste grubblas fram och tillbaka 

Det är därför du kan dra slutsatser om sånt som ännu inte hänt 

För oavsett hur det blir har din tanke redan varit där och vänt 

Vi bjuder på framtidsoro och dåtidsstress 

I en mycket noggrann och ihärdig tankeprocess 

Absolut mest intensiv är den precis innan du ska somna 

Då är de mest ångestfyllda grubblen särskilt välkomna 

Så, förlåt om denna informationstornado varit till besvär 

Men… det är lite så vi jobbar här 

Vi förstår att det kan vara mycket att ta in 

Särskilt som den här hjärnan ju faktiskt är… din 

Elma Pålsson

Så grant står Östergyllen 

- Ett resereportage 

Text: Simon Lindgren 

Bild: Simon Lindgren, Filip Börjesson, Eric Moldvik 

Om man som infödda och inbitna östgötar får tillfälle att visa upp hembygden för en intet ont 

anande Lidingöbo, vad visar man då upp? Begränsar man dessutom vallfärden till en knapp 

vecka förefaller uppgiften näst intill övermäktig – att kondensera detta ärans och hjältarnas land 

till en simpel svensexaartad nöjestur är inget man gör i en handvändning. Att visa en Lidingöbo det 

verkliga, det vackra och det föränderliga Östergötland är en fråga om fortbildning. Under sommaren 

i nådens år 2021 åtog sig nationens förste kurator och hans långhårige kompanjon (låt oss kalla 

honom ”Långeman”) just detta vansinnesuppdrag, och se på fan – det gick ganska bra. 

Liksom alla känsliga operationer inleddes det hela med stora 

planer och ett tydligt mål; visa Lidingöbon så mycket vi kan 

på så lite tid som möjligt. Till en början florerade givna resmål 

som Rökstenen, Vadstena och Bergs slussar, men inom kort 

landade insikten att vi inte får vara rädda för att strypa våra 

barn i vaggan, så att säga. Vi landade i en mer personlig, hjärtlig 

och skräddarsydd upplevelse. 

Då Långeman innan vår ankomst bevistat ett bröllop i stamorten 

Bjärka-Säby tog han som den gode (om än bakfulle) värd 

han är emot två sömndruckna tågresenärer med öppna armar.

Redan i hyrbilsfärden från Linkeboda C slås man av en 

underskattad skönhet i den östgötska floran 

Redan i hyrbilsfärden från Linkeboda C slås 

man av en underskattad skönhet i den östgötska 

floran: eklandskapet. Rullande kullar 

och uråldriga ekar smyckar en av landskapets 

bildskönaste vyer, och med Ullstämma i ryggen 

transporteras man plötsligt till Fylket. Långeman 

med pojkvän och föräldrar mötte upp oss 

i föräldrahemmet, en pitoresk Pettsson-och- 

Findus-mässig idyll i skuggan av det imposanta 

Bjärka-Säby nya slott. Vardagslivets tråk och 

tvång har sällan känts så avlägset som i det stilla 

Säby, där vi inte bara åtnjöt kvällsdopp, fransk 

discomusik och en kyl full av San Pellegrino, 

utan även av Långemans mor bjöds på en mycket 

exklusiv privatvisning av ovan nämnda slott. 

Hur gärna jag än vill kommer vi likt vistelsen i 

sig inte uppehålla oss för länge i Bjärka-Säby, 

men för den som tror att Östergötland endast består 

av milsvida rapsfält är denna pärla en varm 

rekommendation. 

Efter en god natts sömn och ytterligare några 

timmar i gräset satte sig Lidingöbon bakom 

ratten och styrde vår färd mot vår ungdoms 

stad Linköping. Som alla Linköpingsbor vet 

finns bara ett värdigt sätt att inviga en heldag 

på torgen; en medioker men prisvärd braklunch 

på Ming Palace. Eftermiddagen förströddes på 

den för tillfället uppställda sommargatan längs 

Stora torget, en liten glass i Trädgårdsföreningen 

och en ändlös myriad av anekdoter om gamla 

gymnasiala snedsteg. Långeman och förste 

kurator landade under dagen i någon form av gemensam insikt att vi efter alla dessa år i uppsaliensisk 

exil inte längre är mätta på Linköping, tvärtom tycks staden ha fått mer liv och rörelse än 

någon av oss känt på länge. Ännu hade Lidingöbon dock inte upplevt det kanske skönaste av allt, 

Gamla Linköping. Förste kurators mor råkar kurera en butik i sagda stadsdel, där vi efter besök i 

moderns silversmidesateljé strosade runt över kullersten och Vallamassiv. Vid det här laget visade 

sig trötthetens fula tryne hos var och en av oss, så det var hög tid att styra färden mot silversmedens 

residens i Malmslätt. Väl där avnjöts en förträfflig middag (tack mamma) och några timmar poolgymnastik 

innan vi åter tog oss in i stadens myller för att på en vågad exkursion låta Lidingöbon 

uppleva Sveriges Ayia Napa: korsningen Ågatan-Platensgatan. Kvällen fortgick i ett rasande tempo 

tillsammans med goda gamla vänner, ackompanjerade av aldrig sinande ölkannor och ett hyfsat resultat 

i bowling. Av allt det Lidingöbon fått erfara i denna uråldriga stiftsstad var det han i efterhand 

mindes bäst glassen. Vi gjorde vårt bästa.

Den tredje dagen bildade början på ett mönster. Trots goda avsikter och stora ambitioner om att gå 

upp tidigt för att komma iväg i god tid är det svårt för tre nationsrävar att ta sig i kragen och vakna. 

Frukosten blev sen, men mycket trevlig, till den varma stämman hos nationens hedersledamot 

Henrik Ekman (även han med rötter i Bjärka-Säby) som dagen till ära höll sommarprat. Väl talat, 

Henrik. Denna dag blev den kanske mest östgötaromantiska... 

...och Lidingöbon såg storögd 

ut genom bilfönstret då mil 

efter mil av gyllene rapsfält 

flög förbi, plattare än han 

någonsin kunnat föreställa 

sig. Släng dig i väggen, 

Uppsalaslätten! 

...och Lidingöbon såg storögd ut genom bilfönstret då mil efter mil av gyllene rapsfält flög förbi, 

plattare än han någonsin kunnat föreställa sig. Släng dig i väggen, Uppsalaslätten! Det som gjorde 

dagen provinsialistisk i sin karaktär var dock inte främst resvägen, utan snarare resans mål. År 1946 

uppförde den östgötske konstnären Gottfrid Larsson den bronsstaty, Såningsmannen, som sedan 

dess hållit vakt över nationshusets framsida. När han tre år senare lämnade jordelivet restes en identisk 

såningsman på Vallerstads kyrkogård, mellan Mantorp och Skänninge, för att vaka över hans 

sista viloplats. Vi besökte denna andra såningsman i en oväntat andaktsfull stund, och smyckade honom 

med en dekoration matchande den vår egen uppsaliensiska såningsman sedan ett par år tillbaka 

bär om halsen. Vallerstad kyrka är urbilden av de hundra vita kyrktorn som över schlätta hålla vakt i 

Sten Granlunds östgötasång, och besöket var väl värt en avstickare från motorvägen. Färden fortsatte 

mot de historiska miljöerna i Alvastra kloster och det mytiska Omberg. Det är ganska märkligt 

egentligen, att i Sveriges kanske plattaste landskap ser man inte detta 240 meter höga riktmärke förrän 

man står vid dess fot. Turen upp till hjässan avslutas med en brant, förhållandevis lång promenad 

som i den tryckande sommarhettan gjorde våra tidigare packade San Pellegrino till en gyllene 

investering. Ombergs hjässa erbjuder en makalös vy över inte bara vårt eget vackra slättlandskap, 

utan även tvärs över den majestätiska Vättern även Götalands eget Tjernobyl: Västergötland. Förste 

kurator tog tillfället i akt att rikta en lämplig gest i Västergötlands riktning. 

Turen ned för berget var betydligt lättare, framförallt med ett annalkande bad i närliggande Hästholmen 

som närmaste stopp. På väg från Vättern till den stolta industristaden Peking stannade sällskapet 

på en blixtvisit hos förste kurators morbror i Viby Södergård, för att visa upp den oöverträffat 

vackra trädgård han med många års möda anlagt.

Om Linköping är den stora småstaden är Norrköping den lilla storstaden. De imposanta patriciervillor 

som kantar promenaderna leder välkomnande in en i en av landets tveklöst trevligaste stadskärnor. 

Långemans pojkvän, som råkar husera i en mycket smakfull sekelskifteslägenhet intill promenaden, 

visade ännu en gång prov på utmärkt värdskap i form av salcicciapasta och balkongvin. 

Densamme (låt oss kalla honom ”Mårten”, för det heter han) tog sedan ut sällskapet på en sjudundrande 

krogrunda bland de otaliga uteserveringar och ölhak Norrköping har att erbjuda. Trädgården, 

Knäppingsborg och promenader längs industrilandskapet förgyllde en förträfflig senkväll, som 

avslutades med en trasig rullgardin. Förlåt, Mårten. 

Sjusovarmönstret gjorde sig påmint dagen därpå, men morgonen avknoppades med en 

trivsam frukost på balkongen. Den fjärde dagens resmål var en ny upplevelse för oss alla. Som 

uppvuxen i Linköping med omnejd har man sällan mycket relation till det faktum att Östergötland 

faktiskt är ett kustlandskap, men efter en generös inbjudan till ännu en god nationsväns lantställe 

blev sällskapet fullkomligt golvade. En ganska dryg bilfärd från Sörpat ledde oss ut till fantastiska 

skärgårdsvyer i en liten bukt med det graciösa namnet Hulvik. Stand up paddle, grillmys och luftgevär 

blev ledord under denna idylliska kustvistelse, och vi är oerhört tacksamma för det lilla äventyr 

vi fick uppleva. 

Skärgårdsvisiten var dock inte enbart avslappnande. Den gest förste kurator riktat mot Västergötland 

från Ombergs hjässa skulle snart stå honom dyrt. Under middagen långt ute i skärgården föll 

andan på, som så många gånger förr, att ta sig en tår ur en ölburk. Ölet spottades tvärt ut då förste 

kurators mun plötsligt brände till av någon form av klump. Aska, tänkte han instinktivt, men även 

den vise kan fela. Förste kurator blev stungen på tungan av en liten ettrig geting som slugt infiltrerat 

hans Peroni. 

Frågan är nu: vilka färger har 

en geting, och vilka färger har 

Västgöta nation? Sambandet 

är uppenbart

Frågan är nu: vilka färger har en geting, och vilka färger har Västgöta nation? Sambandet är uppenbart 

– det hela var ett överlagt och förkastligt attentat. Som tur var löste sig situationen efter en tids 

panik och en välkyld snaps, men västgötarna ska veta att östgötsk hämnd sker kvickt och hämningslöst. 

Kvällen fortskred i goda vänners lag, och vyn över Hulvik var som balsam för själen. Det visade 

sig att värdinnan själv var den skarpaste skarpskytten, men vi andra fick åtminstone Långemans 

tillkortakommanden på film. 

Solbrända och utvilade lämnade sällskapet motvilligt Hulvik för att återvända till Peking. 

Dagen fortskred i maklig takt, med besök vid den bildsköna Ågelsjön och besök på den kanske 

märkligaste thairestaurangen (vars specialitet var svensk husmanskost) vi upplevt, för att föga förvånande 

landa i ännu en krogrunda. 

Dagen därefter skildes sällskapets vägar till förmån för släktkalas på olika orter och en för 

Lidingöbon välbehövd minigolfretreat till Gotland. Lidingöbon var, liksom vi andra, mycket nöjd 

med hela semestern och det är verkligen en vallfärd vi kommer minnas. Han gav samtliga resmål 

fem av fem i betyg (utifrån en högst godtycklig skala), men han kan numera återvända till stora 

salen och sjunga Östgötasången med helt egna sinnesintryck i kappsäcken. När vi farit åt olika håll 

slog det oss att vi faktiskt hunnit med så oerhört mycket, och så oerhört olika saker under den korta 

tid vi hade. Samtidigt insåg vi att vi kunnat göra fem likadana resor till och sett helt olika sidor av 

Östergötland. 

Hembygden är helt enkelt så oerhört mycket mer mångsidig än vad man kan tro, men att upptäcka 

det på nytt genom en Lidingöbos ögon är något jag kan rekommendera er alla.

Kallelse till landskap 

Kära östgötar! 

Ni är härmed samtliga kallade till 

höstterminens första lagtima landskap, 

tisdagen 12 oktober klockan 18. 

Landskapet hålls i vanlig ordning i stora salen med 

efterföljande sexa. Föredragningslista finnes på 

nationens anslagstavlor samt på 

ostgotanation.se/landskap! 

Allt gott, 

Simon Lindgren 

Förste kurator 

12/10 

18.00 

DET VAR ALLT FÖR DENNA GÅNG, 

SES I NÄSTA NUMMER! 

PUSS OCH KRAM

Nya Phosphoros I HT21

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?