Nässjö Stad 100 år

NÄSSJÖ STAD 100 ÅR 

1

2

3

4

1914–2014 

Nässjö stad 100 år 

nässjö kommun 

• 

5

omslaget: 

Nässjö då och nu. 

TILLÄGG 

fotografer 

Bosse Lindqwist: sidorna 20 (stenen), 21 (Skogsvallen), 50, 55, 69, 73, 74–75, 

76–78, 82 (Carlsunds), 83 (Almenäs och Götemöbler), 92–93 och 104. 

Hasse Bengtsson: sidorna 8, 12, 24, 32, 40, 48, 76, 82 (Cellwood), 84, 90, 

104, 110, 116, 122 (Michael Wallin) samt tallrikarna på pärmens insida. 

Överst: Vykort. 

Nederst; Foto: Bosse Lindqwist. 

Samtliga artiklar finns i sin helhet på www.nassjo.se 

foto: Bosse Lindqwist 

Nässjö kommun har försökt att spåra respektive upphovsman 

till fotografierna i denna bok. Har du kompletterande 

upplysningar angående upphovsman till fotografier där 

denna uppgift saknas ber vi dig att kontakta Nässjö kommuns 

informationsavdelning. 

Copyright © Nässjö kommun, 2014. 

form, projektledning och produktion: Lindqwist Kommunikationsbyrå ab. 

textredigering: Amelie Bergman, Jordbruket ab. 

typografi: Minion Pro och Novel Sans Pro. 

tryck: Göteborgstryckeriet, 2014. 

isbn: 978-91-637-6217-8 

www.nassjo.se 

6

Innehåll 

Grattis på födelsedagen!............................................................................................................................8 

Då var det 1914...................................................................................................................................................12 

100 år sätter sina spår.................................................................................................................................20 

Befolkningsutvecklingen i Nässjö under 100 år.....................................................24 

Ett ideal då, nu och i framtiden....................................................................................................32 

Kommunalt bostadsbyggande under 100 år...............................................................40 

En järnvägsknut som håller................................................................................................................48 

Föreningslivet och kyrkorna .............................................................58 

«Med honom kan du tala om konst likaväl som om bandy»...............64 

Gamla tiders kunskap sätter ännu sina spår................................................................76 

Eldon gav kraft åt Nässjö.......................................................................................................................84 

Från katekesundervisning till individuell utbildningsplan.....................90 

Sörängens folkhögskola och dess bildningsideal..................................................98 

Kyrkorna i Nässjö under 100 år................................................................................................104 

Nässjöidrotten 100 år senare........................................................................................................110 

Lövhult – som fjällen, fast i Småland................................................................................116 

Hotell Högland satte Nässjö på kartan............................................................................122 

7

Grattis på 

födelsedagen 

Nässjö! 

100 år som stad. 43 år som kommun. 

kURt JOhaNSSON. Kommunfullmäktiges 

ordförande. 

8

HC Andersen har sagt att «Livet levs framlänges men förstås 

baklänges». Det är en träffande beskrivning. Historien påverkar 

oss, även i dag. Händelser i det förflutna kan inte reduceras till 

dammiga minnen, inlåsta i arkiv eller mellan vittrande pärmar. 

De är en förutsättning för att förstå det samhälle som vi lever i, 

här och nu. Särskilt i Nässjö. 

Vår stad är unik. Den utveckling som inleddes med stambanans 

etablering på 1860-talet kan inte beskrivas som annat än explosionsartad. 

På bara 50 år gick Nässjö från en samling bondgårdar 

till en järnvägsknut med stadsrättigheter. Ett historiskt faktum 

som påverkar oss alltjämt; Nässjös betydelse som logistik- och 

kommunikationscentrum består. 2014 når vi från Nässjö 80 procent 

av Sveriges befolkning inom tre timmar. 

Självklart hade kommunikationerna också stor betydelse för framväxten 

av Nässjös expansiva tillverkningsindustri under 1900-talets 

mitt. De logistiska fördelarna gav extra syre åt Nässjöandans entreprenörskap 

och strävsamhet. Personligen vill jag gärna också tro 

att det är denna beslutsamhet och anpassningsförmåga som har 

hjälpt oss i övergången till det postindustriella tjänstesamhället. 

Sysselsättningen är grundbulten i samhället, och trots många smällar 

har vi i dag ett livskraftigt näringsliv med många spännande 

arbetsgivare inom både tillverkning och tjänstesektorn. 

Kommunsammanslagningen 1971 är en annan enskild händelse som 

har haft betydelse för Nässjös utveckling. När de mindre orterna 

inlemmades i Nässjö kommun tillfördes nya resurser och tillväxtmöjligheter. 

Ett rikt idrotts- och kulturliv har i allra högsta grad 

bidragit till att skapa en attraktiv miljö att leva och verka i. 

I den här jubileumsboken får vi hjälp av 15 engagerade Nässjökännare 

att förstå vår stads och kommuns historia, ur olika perspektiv. 

Ett stort och omfattande arbete har lagts ner och de artiklar som 

presenteras i boken är kortade och redigerade versioner. Boken 

kompletteras därför av längre artiklar i originalutförande som 

publiceras på kommunens hemsida. Det är min förhoppning att 

Nässjöbor i alla åldrar ska göra nya upptäckter om sin stad, att 

bära med sig in i framtiden. Jag avslutar med att citera vår lokalhistoriker 

och Nässjöambassadör Josef Rydén, som också är en av 

författarna: «Om man ska känna sin hembygd, så måste man lära 

känna dess historia.» 

Demokrati, öppenhet och mångfald har varit ledord för vår kommun 

och ska så vara även framgent. Vi bör vara stolta över vår 

historia, och stolta över det Nässjö vi har idag – en kommun med 

många framtidsmöjligheter. • 

9

Stadshuset, cirka 1915. 

Kommunfullmäktigesalen 2014. 


10

1915 stod Nässjös Stadshus med Stadshotell färdigt. 

Stadshotellets matsal, cirka 1915. 

11

Varför ska Nässjöborna vara stolta över sin stad? 

«Att gå från tre små gårdar till en riktig stad på bara 50 år, det är en bedrift, ett arv att vara 

stolt över. Även om staden var i stark tillväxt ända till slutet av 1960-talet så får man inte 

glömma bort att en stor del av utvecklingen skedde före 1914 och stadsrättigheterna.» 

Vad tror du om Nässjös framtid? 

«Också Nässjö har ju ställts inför stora förändringar på arbetsmarknaden med avfolkning 

som följd. Men visst har Nässjö en framtid som järnvägsstad även i fortsättningen – ortens 

betydelse som logistikcentrum är stor. Jag tror också att beslutet om upprustning av järnvägen 

Nässjö–Falköping kommer att bidra till en positiv utveckling.» 

«Om man ska känna sin hembygd, 

så måste man lära känna dess historia.» 

JOSEF RYDÉN. Gymnasielärare i Nässjö under 40 

år, varav lektor vid Brinellgymnasiet 1967–1997. 

Hedersdoktor vid Högskolan i Jönköping. Lokalhistoriker 

som författat standardverket «Nässjö 

under järnvägsepoken» och skrivit ytterligare ett 

antal böcker om staden och dess industriföretag. 

Verksam inom hembygdsrörelsen och redaktör 

för de 15 första editionerna av «Då och Nu i 

Nässjöbygden», som ges ut av Nässjöbygdens 

hembygdsråd. 


12

Då var det 1914 

text ✴ josef rydén 

Med pompa och ståt firade Nässjö sina nyvunna stadsrättigheter 

fredagen den 2 januari 1914. Efter 15 års intensivt lobbyarbete hade 

den unga järnvägsstaden äntligen fått skriftligt på sin betydelse. 

Framtiden var ljus. 

tadens fem år unga kyrka var fullsatt när klockorna ringde 

till samling. Efter orgelpreludium och psalmsång hölls en 

rad högstämda tal. Den nyvalda stadsstyrelsens ordförande, 

bankdirektör Albin Jansohn, redogjorde utförligt för samhällets 

utveckling från den första järnvägens ankomst 1864. Länets 

landshövding, Fredrik Pettersson, framförde själva högtidstalet, och 

därpå var det dags för stadens präst Håkan Sjögren att svara för det 

religiösa inslaget i festen med ett tal, som var «djupt allvarligt och 

verkade kraftigt och stämningsfullt». Både manskör och blandad 

kör bidrog med jubelsånger. 

Några timmar senare avåts en magnifik middag i den nybyggda 

kommunala mellanskolans högtidssal (idag Norråsaskolan) med nya 

tal och åtta olika musikstycken som framfördes av Nässjö musikoktett. 

På menyn stod smörgåsbricka, kejsarsoppa, lax med hollandaisesås, 

crustader, järpe med legymer och glass. Och till maten serverades 

både jästa och ojästa viner. 

Stadens frikyrkliga höll egen stadsinvigningsfest i Emanuelskyrkan, 

metodisternas kyrka vid Köpmansgatan som numera har annan 

funktion än gudstjänster. Där nöjde man sig med att dricka kaffe 

och lyssna till tal av tre pastorer. Och i Godtemplarsalen hade nykterhetsvännerna 

samlats till subskriberad supé, som avslutades med 

att ett «kraftigt leve höjdes för Nässjös framtid». Den som citeras är 

Arwid Wallerström, boktryckare, författare och Nässjös under ett 

halvsekel store PR-man. Han beskriver händelserna utförligt i sin 

egen tidning Nässjö Nyheter samt i den bok om Nässjö som han 

utgav två år senare. 1 

Ett turbulent år 

Det året var träden i rundelen på Stortorget bara ett 20-tal år. Torget 

var stenlagt och böndernas vagnar med sina järnbeslagna trähjul 

bullrade hårt, när de på torsdagsmorgnarna kom lastade med lantbrukets 

alla saluvaror, ställde hästarna på köpmansgårdarna och skötte 

kommersen vid sina stånd. Sparbankens hus vid Västra Torggatan 

(som sen blev Storgatan) reste sig högre än alla andra byggnader runt 

torget, med sina frontespiser och sitt smäckra hörntorn. Esplanaden 

hade en vattenkiosk i mitten, och på sidorna låg de båda hotellen, 

Järnvägshotellet, som tidigare hette Wibergs, och Hotell Svensson, 

där numera Hotell Högland reser sig. Stadshotellet fanns inte än, 

och i det som sen 1876 varit Stora Hotellet hade J E Sundberg inrättat 

sin järnhandel. Den nyblivna staden sjöd av liv och Stortorget var, 

då som nu, en hjärtpunkt där alla ådror löpte samman. Och på den 

plats som länge kallats «Rådhustomten» hade det börjat hända saker, 

vilket vi återkomer till. 

I Sverige och i världen utanför skulle det bli ett år av turbulens. 

13


Carl Peterson. Källarmästaren 

blev samhällets styresman 

och verkade för att Nässjö 

skulle få stadsrättigheter. 

Nu har han fått sin egen plats. 

Landet hade en liberal regering under Karl Staaffs ledning. Men de 

konservativa var missnöjda med att inte försvaret rustades upp, när 

orosmolnen tornade upp sig utanför gränserna. Man uppbådade 

30000 bönder som fraktades i extratåg till Stockholm och gick till 

slottet för att framföra sina protester inför kungen, Gustav V. «Bondetåget» 

fick sin belöning i det så kallade «borggårdstalet» – skrivet 

av Sven Hedin. Kungen framhöll att upprustning borde ske «ofördröjligen 

och i ett sammanhang». Staaff, som uppfattade kungens 

tal som ett brott mot parlamentarismen, tog konsekvenserna och 

avgick. Sverige fick en regering under Hjalmar Hammarskjöld, Dags 

far. Den såg till att landet fick en ny försvarsordning men under 

kriget fick statsministern heta «Hungerskjöld», när folket började 

lida brist på livsmedel. 

Europas stormakter förberedde det krig, som långt senare skulle 

kallas första världskriget. Det bröt ut under sommaren, sen den 

öster rikiske tronföljaren och hans hustru blivit skjutna i Sarajevo, 

och spänningarna utlöstes under «den svarta veckan» i månadsskiftet 

juli/augusti. Sverige, där sympatierna för de krigförande staterna var 

delade, förklarade sig neutralt och fick redan den 8 augusti med sig 

Norge i en gemensam neutralitetsförklaring. 

Källarmästare Peterson 

Nässjö stad hade haft en 50-årig förhistoria, som hör ihop med 

järnvägen. Med Södra stambanans invigning 1864 började ett stationssamhälle 

växa fram i den lilla byn Runneryd. Och allt eftersom 

ytterligare fyra banor kom till, blev Nässjö en järnvägsknut, som 

sådan en bland de största i landet. 1881 erhöll samhället municipal 

status, samtidigt som det tillhörde Nässjö kommun (tidigare socken). 

Därmed fick det egen styrelse, som hade att svara för att fyra av 

de så kallade stadsstadgorna tillämpades: ordnings-, byggnads-, 

brand och hälsovårdsstadgan. Men municipalsamhället (den beteckningen 

blev inte officiell förrän efter ett nytt statligt reglemente 1898) 

omfattade bara de centrala delarna av tätorten; Åker, där snart ett 

eget fabrikssamhälle skulle växa fram, låg utanför, liksom Nyhem, 

Handskeryd och Ingsberg. Vi har idag ett enda minne bevarat från 

municipalsamhället: namnet Gränsgatan, som anger var dess gräns 

mot nordost gick. 

Målet att utveckla Nässjö municipalsamhälle till stad sattes först 

efter det att källarmästare Carl Peterson tagit ledningen. Att han kom 

att bli samhällets styresman hängde samman med den brandkatastrof 

som inträffade fredagen den 27 maj 1892. Branden hade brutit ut i 

den stora Nässjö Tapetfabrik, som sedan 1876 legat vid järnvägen, 

14

och i den starka sydvästvinden spred den sig snabbt åt nordost. Den 

ödelade samhällets norra och nordöstra del, förstörde 45 bostadshus 

och gjorde omkring 500 människor hemlösa. 4 

Tapetfabriken byggdes inte upp igen i Nässjö, tillverkningen flyttades 

till annan ort. Företagets disponent, J E Beckmansson, lämnade 

också Nässjö. Han hade innehaft kommunala befattningar, bland 

annat under ett par år varit ordförande för såväl municipalstämman 

som samhällets styrelse. Den som först erbjöds att efterträda Beckmansson 

som samhällets styresman var postmästare V Fagrell, en 

av de Nässjöbor som hade de högsta inkomsterna och därmed också 

den största röststyrkan under den tid då det politiska inflytandet var 

graderat efter inkomst och förmögenhet. Men Fagrell tackade nej, 

och då gick budet till källarmästaren. Han accepterade och förblev 

sedan municipalsamhällets verklige styresman under femton år. 

Carl Peterson var född i Kalmar och kom tidigt in i restaurangbranschen. 

Efter läroår i hemstaden och ett par års anställning i 

Norrköping kom han till Hallsbergs järnvägsrestaurang, där han 

snart skulle befordras till källarmästare. Där mötte han också Maria 

Malmberg, som skulle bli hans följeslagare genom livet – hushållerska, 

sambo eller vad man vill kalla henne; gifte sig gjorde de aldrig. Från 

Hallsberg flyttade de tillsammans till Stockholm, där han under två 

år var krögare vid operakällaren och därefter lär ha ägnat sig åt att 

bedriva affärer med fastigheter – kanske kom det att lägga grunden 

till hans förmögenhet. 

Till Nässjö kom Carl Peterson och Maria Malmberg 1874, hon 

redan under våren och han senare under året. De flyttade in i ett av 

järnvägens egna hus, där det fanns en lägenhet för restaurangens källarmästare. 

Sannolikt lockades Carl Peterson till Nässjö av uppgiften 

att arrangera den stora invigningsfesten för Östra stambanan, som 

den då färdiga linjen Nässjö–Katrineholm kallades. Det blev också 

ett storslaget arrangemang med kung Oscar II som huvudperson, 

omgiven av biskop, landshövding och övriga potentater som stiftet 

och länet kunde uppbåda. För att klara av det stora kalaset lät man 

förse restauranglokalen med en grandios tillbyggnad som tjänade 

sitt celebra ändamål och sedan revs. 

Carl Peterson etablerade sig i Nässjö och skaffade sig snart en stabil 

grund för inflytande. Så länge den kommunala rösträtten var graderad 

hade källarmästaren över 400 fyrkar (röster) och befann sig därmed 

inom municipalsamhällets ekonomiska elit. Järnvägsrestaurangen 

gav goda inkomster, inte minst genom att där serverades öl. Det gav 

honom anledning att engagera sig i ledningen för Nässjö Bryggeri 

AB, där han blev styrelseordförande. Den posten anförtroddes han 

också i Nässjö Jäst- och Spritfabrik, som länge var ett mycket lönsamt 

företag. Carl Peterson skaffade sig en ansenlig aktieportfölj i nässjöindustrin, 

och det var tydligt att hans privatekonomiska intressen 

sammanföll med hans önskan att utveckla samhället. 

Municipalsamhället växer 

År 1890 hade Nässjö beviljats köpingsrättigheter, men endast under 

förutsättning att det område som municipalsamhället omfattade 

inom tio år skulle vara överfört i dess egen ägo. Det fanns tre gårdar 

i den ursprungliga byn Runneryd, som vid den här tiden innehades 

eller disponerades av Samuel Gustav Esping, S J Petersson och löjtnant 

Wilhelm Blomberg. Med Esping lyckades Carl Peterson träffa 

köpeavtal 1896, med S J Petersson ett par år senare. Men löjtnant 

Blomberg, som företrädde halva hemmanet Runneryd, satte sig på 

tvären. Inte förrän källarmästaren själv trädde emellan, köpte gården 

och sedan sålde den vidare till samhället, löstes problemet. Men då 

var det redan 1902 och således för sent för köpingsrättigheterna. 

Genom markköpen kunde samhället genomföra en snabb expansion 

av sin allmänna verksamhet. Omfattningen speglas i budgeten, 

vars omfattning växte under Petersons tid från 2200 kr till cirka 

68000. Bakom de åtgärder som vidtogs i Nässjö under denna tid 

kan man tydligt skönja hans egna idéer och initiativ. Man anar en 

viljestark man, som kommer väl till synes i bysten på Carl Petersons 

plats, även om den inte är särskilt porträttlik. 

Tomtförsäljningen ökade. Bland annat såldes tomt för en blivande 

folkhögskola av samhället till Nässjö kommun. Övriga delar av den 

så kallade Runneryds oxhage, som skoltomten naggat i kanten, lät 

Carl Peterson på egen bekostnad en trädgårdsarkitekt planera. Här 

skapade källarmästaren det som numera är Nässjö stadspark utan 

nämnvärda kostnader från samhället. Tomter avstyckades också 

till byggande av egna hem, och de äldsta bostäderna i den stadsdel 

som idag kallas Egnahem, är produkter av Petersons initiativ. 

Kloak ledningar grävdes vid sekelskiftet 1900, något som förutsatte 

att samhället ägde gatumarken. Hur invånarna skulle försörjas med 

vatten började man förbereda, men det skulle dröja till 1911 – då Carl 

Peterson inte längre var i livet – innan det första vattentornet kunde 

tas i bruk. 

Brandväsendet organiserades med en fast borgarbrandkår, Tolv 

avlönade brandmän med brandchef och maskinist. För att ge samhället 

elektricitet inköptes 1906 Ramsjöholms kvarn i Svarttorp, 

och elkraft från Ramsjöholms kraftverk nådde Nässjö våren 1908, 

då den firades med en ljusfest i missionshuset. Begravningsplatsen 

15

i Annefors anlades, och Nässjö fick sin nya kyrka. Ett annat initiativ 

som Carl Peterson hade del i var skapandet av Nässjö samskola – 

som med tiden skulle utvecklas till kommunal mellanskola, Högre 

allmänna läroverket och idag Brinellgymnasiet. 

Krokig väg till stadsrättigheter 

Redan 1899 klargjorde Carl Peterson för municipalstämman att han 

önskade se Nässjö som stad. Av det skälet vägrade han sälja den 

åtråvärda så kallade Rådhustomten – där ville han se stadens rådhus 

resa sig en gång. Målet att få stadsrättigheter hägrade för många 

växande svenska samhällen kring sekelskiftet 1900. Jönköpings län 

hade då tre städer, Jönköping och Eksjö med medeltida anor, Gränna 

grundad av Per Brahe den yngre 1652. Under 1900-talet skulle länet 

få ytterligare sex. Huskvarna blev först 1911, Nässjö kom på andra 

plats, och sedan följde Tranås 1919, Vetlanda och Värnamo 1920 samt 

Sävsjö 1947. Aneby, Gislaved, Gnosjö och Vaggeryd nådde aldrig 

stadsstatus, men har likväl blivit centralorter i var sin av länets elva 

storkommuner. 5 

En ansökan om stadsrättigheter för Nässjö sändes in till regeringen 

1899. Men till Carl Petersons besvikelse avslogs den. Kungl. 

Maj:t skrev i sitt svar 1904 att «samhället icke anses hafva nått den 

utveckling att stadsprivilegier lämpligen böra beviljas». 6 

Källarmästaren avled 1910 och fick alltså inte vara med om att 

hans mål nåddes. Men vad han uträttade under sin tid som municipalsamhällets 

styresman blev förvisso av avgörande betydelse för 

det som skulle bli verklighet 1914. 

En ny ansökan om stadsrättigheter insändes 1911 och kompletterades 

våren 1913. Den hade förberetts av en stadgekommitté med tio 

manliga ledamöter under ordförandeskap av municipalnämndens 

ordförande Albin Jansohn. Och den 31 oktober 1913 anlände det 

efterlängtade kungabrevet med ett jakande svar. På grund av att 

Gustav V för tillfället varit sjuk var det undertecknat av dåvarande 

kronprinsen Gustaf Adolf. 7 

Allmän glädje bröt ut i samhället. Tidningen gav ut ett extrablad 

som förkunnade nyheten. Alla flaggor hissades och «Nässjö musikkår 

marscherade spelande genom stadens gator». Under eftermiddagen 

samlades stadsborna på Stortorget, där Albin Jansohn talade och 

folket hurrade. Man sände tack- och hyllningstelegram till såväl 

den sjukskrivne kungen som kronprisen/regenten och dessutom till 

justitieministern, som kontrasignerat kungabrevet, och till landshövdingen. 

Alla fyra svarade med tack och hyllningar i telegram 

senare under kvällen. 

Åker och Nässjö slås samman 

Staden Nässjö kom att omfatta ett betydligt större område än vad 

municipalsamhället disponerat. Förutom att hela hemmanet Runneryd 

skulle ingå i staden tillkom delar av Ingsbergs herrgård samt 

hemmanen Handskeryd samt Åkers Norregård och Södergård. 

När det gäller Åker var sammanslagningen med Nässjö en spektakulär 

förändring. Sedan stolfabriken 1882 etablerats väster om 

Runnerydssjön växte det upp ett fabrikssamhälle i Åker. När det 

omkring 1910 blev tal om att sammanslå Åkers samhälle med Nässjö, 

alternativt begära egna municipalrättigheter, uttalade sig Nässjös 

municipalnämnd helt emot sammanslagning. Motiveringen var 

att samhällena var så klart skilda åt genom att naturen uppdragit 

gränsen i form av mossmarker som aldrig «kunna sammanbyggas». 

Nämndens förklaring utmynnade i följande slutsats: «det föreligger 

således ingen anledning att förena ifrågavarande två, från hvarandra 

så naturligen för alla tider skilda samhällen». 8 

Uttalandet speglar den rivalitet som uppstått mellan de båda 

samhällena. Men bara ett år senare var tonen en annan. Då hade 

municipalsamhällets styrande fått klart för sig att stadsrättigheter 

skulle kräva att även Åkersgårdarna hamnade innanför stadsgränserna. 

Men Åker fick lida av att det vuxit fram i järnvägssamhällets 

kölvatten. Stadens serviceanläggningar nådde ganska långsamt till 

andra sidan Runnerydssjön. 

Stadsprivilegierna innebar att staden skildes ut från den övriga 

delen av Nässjö kommun. En stad var en primärkommun medan 

municipalsamhället samtidigt ingick i den gamla kommunala enheten. 

Detta innebar bland annat att staden även övertog ansvaret för 

fattigvården och andra primärkommunala ärenden. 

I drygt trettio år levde sedan Nässjö så kallade landskommun 

sitt eget liv. Till denna hörde även stadens utkantsbebyggelse som 

Norrboda, Alsberg och Sjöberg. Först 1948 kom landskommunen 

att införlivas med staden, som sedan 

behöll Nässjös gamla sockens gränser 

ända till 1971, då den gick upp i den nya 

storkommunen Nässjö. 

Rådhuset som blev stadshus 

När den stora invigningsfesten hölls 

på nyåret 1914, hade det som nämnts 

börjat hända saker med den så kalllade 

Rådhustomten. Man planerade 

som bäst att uppföra en «samhälls- 

16

yggnad» på platsen; så hette det i det donationsbrev som Maria 

Malmberg överlämnat till samhällets styrelse 1911. Donationen 

omfattade 400000 kr, varav 250000 skulle användas till att uppföra 

«samhällsbyggnad resp. rådhus». Maria Malmberg hade fått 

överta huvuddelen av Carl Petersons förmögenhet, när han avled 

1910, och säkert var det enligt hans önskan som donationen kom till 

stånd. Man hade anlitat arkitektfirman Ewe och Melin i Malmö till 

att rita byggnaden. Köpenhamns rådhus blev förebild och resultatet 

stod färdigt 1915. 

Det blev ett stadshus och därtill ett stadshotell. Men något rådhus 

blev det inte. Staden fick ingen egen rådhusrätt med juridiskt utbildad 

borgmästare och magistrat som de gamla städerna hade. Man 

fick finna sig i att «läggas under landsrätt» som det hette. Som stad 

ingick Nässjö länge i Tveta, Vista & Mo häradsrätt, som emellertid 

ofta sammanträdde i Nässjö stadshus. Stadsfullmäktige blev stadens 

beslutande myndighet och styrelsen sköttes av drätselkammaren. 

Från 1933 hette stadens högste ämbetsman kommunalborgmästare. 

Carl Petersons dröm om att Nässjö skulle bli en stad med rådhus 

lever endast kvar i namnet Rådhusgatan. Men målet med hans 

ansträngningar att ge Nässjö stadsrättigheter nåddes alltså 1914, och 

den «samhällsbyggnad» som uppfördes för hans pengar bör han 

rimligtvis kunna vara stolt över i sin himmel. • 

Firande av 

stadsrättigheterna 2 januari 1914 

[ meny ] 

Smörgåsbricka 

Kejsarsoppa 

Lax med hollandaisesås 

Crustader 

Järpe med legymer 

Glass 

Flygbild över centrala Nässjö med gamla ip och Södra torget i förgrunden. Stadshuset var ännu inte byggt. 

Bild: Byggnation i stadshuset 

17

Vardagsliv i Nässjö 1914 

På socialstyrelsens initiativ gjordes 1914 en riksomfattande 

undersökning i många svenska städer och andra tätorter om ett stort 

antal arbetare- och lägre tjänstemannafamiljers ekonomi. Den gick 

till så att familjerna fick föra detaljerad hushållsbok mellan den 5 

oktober 1913 och den 4 oktober 1914. Dessa böcker finns bevarade 

i Statistiska Centralbyråns arkiv och i bearbetad form publicerades 

siffrorna i den officiella statistiken. 2 De är en unik kunskapskälla 

som berättar om hur tolv Nässjöfamiljer levde detta år. 

Hushållsböckerna ger en god inblick i vad arbetarfamiljer i Nässjö 

hade för inkomster och hur de använde dem det år då municipalsamhället 

blev stad. Siffrorna bör multipliceras med 45 om man vill 

jämföra med nutida penningvärde. 

I sex av de tolv familjerna var mannen anställd vid järnvägen, från 

lokförare till stationskarl. Två av männen kallades «järnarbetare»: 

de jobbade vid AB Lindéns hemmaskiner, där man bland annat 

tillverkade stickmaskiner. C G Karlsson var skolvaktmästare och A 

Karlsson grovarbetare, medan en tillskärare vid AB Herrkonfektionen 

(som senare fick firmanamnet Rang) nöjde sig med att gömma sig 

bakom initialerna E.Z. Den tolfte i raden var möbelsnickare Erik 

Fast, han som med tiden skulle klättra på samhällsstegen och bli 

rikskänd i egenskap av inflytelserik landstings- och riksdagsman. 

Endast tre av de gifta kvinnorna uppgavs ha eget yrke eller arbete. 

Stationsförman Endahls hustru var «trikåstickerska», järnarbetare 

Emil Liljas maka var sömmerska och C G Karlssons hustru «deltog i 

arbetet vid skolan». I den familjen arbetade också den äldsta dottern, 

19 år gammal, som sömmerska. 

Familjernas årsinkomster varierade mellan 2705 kr (lokförare 

Hylander) och 1012 kr (grovarbetare Karlsson), vilket i nutida penningvärde 

alltså motsvarar cirka 122000, respektive drygt 45000. 

Hur Karlssons familj klarade sig på den inkomsten kan man fråga 

sig; de hade tre barn, 1–5 år gamla, och hyrde en tvårumslägenhet. 

Emil Lilja och hans familj tjänade under året 1802 kr, och därav 

bidrog hustrun/sömmerskan med 214 kr. Några av familjerna kunde 

dra nytta av naturaförmåner: De järnvägsanställda hade fria resor, 

värderade till 50–70 kr om året, de som bodde i egna hem med 

trädgård kunde odla potatis och grönsaker till husbehov, ett par 

familjer hade hönsgård och kunde få ägg som i ett fall värderades 

till 48 kr under året. 

Till julen 1913 hade Erik Fast fått ut ett så kallat ackordsöverskott, 

vilket gjorde att familjen kunde köpa julgran för 2:50 samt ljus för 

55 öre. Vid nyåret lät man montera in elektriskt ljus i bostaden för 

18:35 kr, kanske ett sätt att fira att Nässjö blev stad och Fast ledamot 

av stadsfullmäktige. Han inhandlade då också en anteckningsbok 

och en penna för 55 öre. Men framåt hösten 1914 blev han sjuk och 

fick ligga på lasarett under sex veckor. Arbetslönen ersattes då av 

sjukhjälp (rimligen från egen försäkring) med 108 kr, varav dock 

45 kr gick åt till lasarettsvården. Hustrun och barnen fick klara sig 

med hjälp av släktingar under den tiden. Men svångremmen fick 

dras åt, det krävdes både bidrag från vänner och mindre lån. Året 

gav underskott i kassan. 3 • 

Erik Fast skulle komma att bli en av de mest betydande Nässjöborna, 

landstingsledamot och riksdagsman (rentav ordförande för 

socialdemokraternas riksdagsgrupp) och även lokalt verksam 

i Nässjö Hembygdsförenings styrelse. 

18

Som exempel på en genomsnittlig arbetarfamiljs utgifter under 

året kan man avläsa järnarbetare Oskar Bergholtz’ hushållsbok. 

Familjen bestod av fyra personer: man och hustru samt två barn 

5 och 7 år gamla. Sin årsinkomst på 1 663 kr förbrukade de under 

året på följande inköp: 

27 kg nötkött à 1 kr per kg 

10 kg kalvkött 

53 kg fläsk 

23 kg salt sill för sammanlagt 8:30 kr 

annan fisk för 12 kr 

925 liter mjölk 

28 kg smör 

4 kg margarin 

26 kg ost 

481 st. ägg 

63 kg vetemjöl 

77 kg rågmjöl 

217 liter potatis 

22 kg kaffe 

kläder för 193 kr 

skor 60 kr 

möbler 50 kr 

förenings- och försäkringsavgifter 119 kr 

resor 20 kr 

nöjen och förströelser 23 

skatter 35 kr 

Familjen Bergholtz hade 25:85 kr i kontanter när året började, 

bara 10:16 vid årets slut. Även om skatten var låg, levde man 

uppenbarligen under knapphetens kalla stjärna. 

En jämförelse med Erik Fasts familj ger intressant belysning av 

vilka krav och möjligheter samhället erbjöd en blivande arbetarpolitiker 

i Nässjö 1914. Erik Fast var född 1883 och således 30 år 

när hushållsboken fördes. Familjens inkomster uppgick under 

året till 1564 kr. Man hyrde en tvårumslägenhet för 19 kr i månaden, 

men tjänade in halva den summan på inackordering. 

noter: 

1. Nässjö Nyheter, 5/1 1914, samt Wallerström, Nässjö handel och industri, 1916. 

Jfr. Rydén, Arvid Wallerström (i Då och Nu i Nässjöbygden 1998). Där inget annat 

anges har uppgifterna hämtats från Rydén, Nässjö under järnvägsepoken, 1981 och 

där angivna källor. 

2. Rydén, 1981, s. 118 ff. 

3. Jfr. Rydén, Erik Fast – möbelsnickaren som blev politisk ledargestalt, (i Då och Nu 

i Nässjöbygden, 1978). 

4. Rydén, Majdagen då elden kom lös, (i Då och Nu i Nässjöbygden, 1992). Om Carl 

Peterson se även Rydén, Järnvägens källarmästare som blev samhällets styresman, 

(i Då och Nu i Nässjöbygden, 1994). 

5. Om årtal för stadsprivilegier se Nationakencyklopedin. Sedan Habo och Mullsjö 

införlivades med Jönköpings län är antalet 13. 

6. Rydén, 1981, s. 181. 

7. Det långa brevet återges i sin helhet i Wallerström, 1916, s. 50 ff, där även reaktionerna 

redovisas. 

8. Rydén, 1981, s. 50 f. 

Referenser: 

Nässjö Nyheter, 

som utgavs av Arwid Wallerström tre dagar i veckan december 1910–juni 1916. 

Josef Rydén, 

Nässjö under järnvägsepoken, LiberFörlag 1981. 

Möbelsnickaren som blev politisk ledargestalt. 

(Då och Nu i Nässjöbygden, 1978) 

Majdagen då elden kom lös. 


Järnvägens källarmästare som blev samhällets styresman. 


Arwid Wallerström 1886–1968. 

(Då och Nu i Nässjöbygden 1998) 

Wallerström, 

Nässjö handel och industri i ord och bild, Nässjö 1916. 

19

100 år sätter sina spår 

Tänk så mycket som hinner hända på ett sekel! Nässjö har utvecklats 

i takt med tiden, en stad påverkad av världen runtomkring men 

också av lokala drivkrafter. Det här är några av milstolparna som 

har slagits ned längs rälsen. 

1914 

· Järnvägen Nässjö–Kalmar invigs. 

· Nässjö får stadsrättigheter. Staden inrättas och avskiljs 

från landskommunen. 

1912 Samskolan/Norråsaskolan byggs. 

1919 Nässjö bildar ett eget pastorat. 

1914 1915 1921 1933 

1882 Järnvägen Nässjö–Halmstad invigs. 

1874 Östra stambanan Nässjö Katrineholm invigs. 

1874 Järnvägen Nässjö–Oskarshamn invigs. 

1864 Södra stambanan Malmö–Nässjö–Falköping invigs. 

1915 Stadshuset invigs. 

1921 Första isen spolas 

upp på Gamla IP. 

1933 August Johnson 

blir kommunalborgmästare. 

1892 Branden. 

Under några eftermidagstimmar, fredagen 27 maj 1892, ödelades norra 

delen av järnvägssamhället genom eld. 

20

1948 Nässjö landskommun 

införlivas med Nässjö stad. 

1949 

1962 Skogsvallen får konstfrusen isbana. 

1965 Hotell Högland invigs. 

1964 1965 

1949 SM-guld i bandy på Perstorpsgölen. 

1951 Tage Svanberg kommunalborgmästare. 

1964 Sporthallen utvidgas med simhall. 

1964 Nya Vattentornet tas i bruk. 

21

1971 Nässjö kommun bildas och staden 

går upp i Nässjö kommun. 

1971 Brinellskolan invigs. 


1971 

1975 

1970 All time befolknings-high: 33 536 inv. (kommunen). 

1975 Eksjö och Nässjö lasarett slås samman till Höglandssjukhuset. 

22

1980 Gunnar Johansson försvarar 

Nässjös och Sveriges färger i vattenpolo 

under Moskva-OS. 

1992 Resecentrum ser dagens ljus. 

1995 Träcentrum invigs. 

2009 IFK Nässjös bandydamer 

vinner SM-guld. 

2012 Stinsen Arena invigs. 

19801992 

1995 2012 

1984 Nässjösonen Mats «Bubba» Erixsson 

springer 5 000 m i Los Angeles-os (12:a). 

2010 «Sista natten med Parken ». 

Arne Fager (1926–2011) «släcker» Folkets Park… 

Foto: Kerstin Jonsson. 

23

Med risk för att generalisera: har «Nässjöbon» någon typisk egenskap? 

«Vi är bra på att kämpa tillsammans. Det starka näringslivssamarbetet i Nässjö kommun 

tycker jag också är något som har stått ut genom åren.» 

Vilka lärdomar kan man dra av historien – för framtiden? 

«Man måste alltid grunda en utvecklingsdiskussion på boende- och kulturmiljö – det räcker 

inte med arbetstillfällen. Att människor kan bo och trivas är en förutsättning för att Nässjö, 

och andra kommuner, ska kunna utvecklas i framtiden. Jag har själv haft förmånen att få vara 

med om spännande etableringar som Träcentrum, Resecentrum och Nässjö Affärsverk. 

Men enbart fysiska investeringar räcker inte. De kan vara en bra början, ett sätt att komma 

i gång, men de är alltid bara en grund i arbetet med att utveckla mjukare värden.» 

Ulf Fransson. Född och uppväxt i Nässjö. 

Kommundirektör i Nässjö åren 1991–2004. 

Regiondirektör på Regionförbundet 2004–2010. 

«Befolkningsminskningen har stannat 

av under 2000-talet och visar nu 

en blygsam ökning.» 

24

INVANDRINGEN BALANSERAR INVÅNARANTALET 

Befolkningsutvecklingen 

i Nässjö under 100 år 

text ✴ ulf fransson 

Under fyrtio år har befolkningen i Nässjö minskat med mer än 4000 

personer. Minskningen kan tyckas drastisk och står i bjärt kontrast till 

den befolkningsexplosion som den nyblivna staden upplevde under 

sina första årtionden. Men Nässjö är inte ensamt och framtiden – 

den ser ljus ut. 

ässjö kommun delar denna situation med omkring 200 

andra svenska kommuner som också redovisar negativa 

födelse- och flyttnetton. I Nässjös fall finns flera orsaker. 

Ökad konkurrens från storstäderna, försämrad tillgång 

på bostäder på grund av begränsat villabyggande och nedläggning 

eller flyttning av flera stora arbetsplatser under 1970- och 1980-talen 

är uppenbara faktorer. Men man kan också ana en obalans mellan de 

senaste decenniernas expansion av högre utbildning i förhållande till 

en arbetsmarknad som tidigare inte efterfrågade högre kompetens. 

Sett i ett riksperspektiv har den svenska befolkningsutvecklingen 

genomgått liknande förändringar. Näringslivs- och arbetsmarknadsförändringar, 

expansionen av högre utbildning, internationalisering, 

fortsatt urbanisering och höga invandringstal har påverkat. Sveriges 

befolkningsgeografi har också präglats av minskat barnafödande i 

form av att fler väljer att skaffa barn senare i livet. Antalet «nollbarnhushåll» 

har också ökat. Andra händelser som har påverkat 

befolkningens geografiska fördelning i landet är också den ökade 

bilismen, utvecklingen av kollektivtrafiken, ändrade bostadspreferenser, 

ökad omflyttning mellan kommunerna och, förstås, den 

ekonomiska tillväxten. En av de allra största förändringarna i den 

svenska demografin inträffade 1970 i samband med den stora kommunsammanläggningen. 

De första åren 

I den här översikten beskrivs förändringarna i modern tid, från 1970- 

talet och fram till i dag. En tungt vägande anledning till detta är att 

kommunsammanläggningen 1970 väsentligt förändrade förutsättningarna. 

Denna utveckling måste dock ses mot bakgrund av de första 

60 åren i Nässjö stads historia, som i mångt och mycket präglades 

av det unga samhällets växtkraft och framtidstro. När Nässjö 1914 

fick sina stadsprivilegier hade orten upplevt en järnvägsexpansion 

av sällan skådat slag, som kraftigt påverkat befolkningsutvecklingen. 

25

Under mellankrigsåren planade tillväxten ut för att sedan explodera 

efter andra världskriget. Den industriella utvecklingen (Eldon, HSB:s 

snickerifabrik, Pinnstolsfabriken och Ruthérs) samt expansionen 

inom offentlig sektor (sj, Posten och Televerket) under det sena 

1940-talet, 1950- och 1960-talen resulterade i kraftig inflyttning 

och ökat barnafödande. Under dessa år byggdes också de stora 

bostadsområdena som Runneryd och Åkershäll. Den blomstrande 

industrin bidrog även till ökad befolkning i de orter som senare 

skulle bli en del av kommunen 1970 – Anneberg, Bodafors, Forserum 

och Malmbäck. 

Födda och flyttade 

Vid årsskiftet 1970–71 bildades nuvarande Nässjö kommun genom 

sammanläggning av Nässjö stad, Bodafors köping samt de fyra 

landskommunerna Norra Sandsjö, Norra Solberga, Forserum samt 

Malmbäck. Vid kommunsammanslagningen hade kommunen 33536 

invånare. 2010 uppgick befolkningen till 29339. Det innebär en 

minskning med 4000 personer eller 12,5 procent. Dramatiska siffror 

kan tyckas, men i genomsnitt begränsas minskningen till 100 

personer, eller 0,3 procent per år. 

De främsta förändringsfaktorerna är födelsenettot, det vill säga 

skillnaden mellan antalet födda och avlidna, samt flyttnettot, det vill 

säga skillnaden mellan antalet inflyttade och utflyttade. I början av 

perioden var födelsenettot +100 för att sedan successivt sjunka till 

–150. 

Flyttnettot i början innebar stora utflyttningar, ned till –300. 

Utvecklingen har sedan vänt i takt med positiva flyttrörelser gentemot 

utlandet. Den inrikes flyttningen har under perioden fortsatt 

legat på minus, om än med en viss återhämtning. Resultatet är att 

befolkningen i Nässjö kommun, trots höga födelsetal, minskade 

under 1970-talet. Många valde att flytta, och flyttlassen gick till 

storstadsområden och platser med högre utbildning och bättre 

arbetsmarknad. Utrikesflyttningarna, såväl in som ut, har varit stora 

under längre tid. Detta har bidragit till att minska effekterna av det 

försämrade födelsenettot och ett negativt inrikes flyttnetto. 

Invandringen från utlandet – speciellt utomeuropeisk – har varit 

tydlig under de senare decennierna, framförallt under den senaste 

10-årsperioden. Detta har inneburit ett stort tillskott till befolkningstalet 

och har motverkat det inhemska, negativa flyttningsnettot. 

Bilden sammanhänger starkt med riksutvecklingen, men Nässjö 

kommun har något mindre andel utländska medborgare än Sverige 

i sin helhet. 

26 

Sex blir en 

Kommunsammanslagningen innebar ett gifte mellan Nässjö stad, 

Bodafors köping samt Forserums, Malmbäcks, Norra Sandsjö och 

Norra Solberga landskommuner. Den nya kommunen fick en förhållandevis 

naturlig och enkel geografi, med Nässjö i ett centralt 

geografiskt läge och med ett stort antal tätorter jämnt spridda på 

kommunytan. 

De tillkommande tätorterna var av två storleksklasser. Bodafors, 

Forserum, Anneberg och Malmbäck hade samtliga befolkning på 

mer än 1000 personer. Äng, Fredriksdal, Flisby, Solberga, Ormaryd, 

Sandsjöfors samt Grimstorp kunde vardera räkna in 200–400 personer. 

Fram till 2010 har alla tätorterna genomgått förändringar av större 

eller mindre omfattning. Några har minskat mer än andra. Orsakerna 

är nedläggning eller flytt av industrier och arbetsplatser eller 

neddragningar av kommersiell och offentlig service. På vissa orter 

har också antalet födslar minskat. Att ungdomarna väljer att flytta är 

vanligt – under de senaste decennierna noteras också en utflyttning 

av äldre personer till Nässjö stad. Men självklart finns det också 

tätorter som behållit sina befolkningstal och därmed sin relation till 

kommunen som helhet. Värt att notera är att landsbygden utanför 

tätorterna, som statistiskt kallas glesbygd, under alla år har behållit 

sin befolkning på cirka 5000 personer. 

En bild av framtiden 

Hur kommer befolkningen i Nässjö kommun att utvecklas i framtiden? 

Att veta säkert är omöjligt, men klart är att utvecklingen 

går att påverka. Alla förändringsfaktorer som hittills har inverkat 

kommer att driva på också i fortsättningen – en del med starkare 

kraft, andra med mindre. 

Även om befolkningsminskningen har fortsatt, kan vi konstatera 

att läget ser ljusare ut inför kommande år. Ökade födelsetal, strategiska 

nyetableringar och expansion i det befintliga näringslivet är 

positiva faktorer. 

Nässjös framtida befolkningsutveckling är starkt kopplad till olika 

yrkens och företags attraktionskraft. Nässjös kultur och miljö samt 

bostadsbilden spelar också in. Förbättrade tågkommunikationer 

till Sveriges tre storstadsområden, gör Nässjö intressant och öppnar 

upp för ökad privat bosättning och företagsetablering. 

Utgångspunkten är dock att vi värnar befintlig befolkning och 

existerande verksamheter. Det är bara på det sättet som vi kan skapa 

goda och positivt inställda ambassadörer för kommunen. Detta 

kräver ett envist och strategiskt arbete – men förutsättningarna 

finns för en långsiktigt hållbar befolkningsutveckling i Nässjö! •

Nässjö stad bildades 1914. Befolkningen ökade mellan 1910 

och 1920 från 7270 till 10032. (Okänd Nässjöfamilj.) 

Befolkningen ökade mellan 1920 och 1970 från 10032 till 

20185. (Förskola i Nässjö 1963.) 

Nässjö blev nuvarande kommun. Befolkningen minskade 

mellan 1970 och 1990 från 33536 till 30767. (Syskonskara 

från Handskeryd, cirka 1976). 

Mellan 1990 och 2010 minskade befolkningen från 30767 till 

29339. Fram till 2014 har folkmängden ökat till 29516. (En inte 

helt ovanlig Åkersfamilj.) 

27

BEfOLKNINGSuTVEcKLING FRAM TILL 1970 

Män 

Födelseår 

1806–10 

1811–15 

1816–20 

1821–25 

1826–30 

1831–35 

1836–40 

1841–45 

1846–50 

1851–55 

1856–60 

1861–65 

1866–70 

1871–75 

1876–80 

1881–85 

1886–90 

1891–95 

1896–00 

Kvinnor 

15 10 

5 % 

5 10 15 

Befolkningspyramid för Nässjö kommun 1900. (Uppgifter ur «Nässjö under järnvägsepoken», J. Rydén.) 

Män 

Födelseår 

1871–75 

1876–80 

1881–85 

1886–90 

1891–95 

1896–00 

1901–05 

1906–10 

1911–15 

1916–20 

1921–25 

1926–30 

1931–35 

1936–40 

1941–45 

1946–50 

1951–55 

1956–60 

1961–65 

1966–70 

Kvinnor 

10 5 % 

5 10 

Befolkningspyramid för Nässjö stad 1970. (Uppgifter ur «Nässjö under järnvägsepoken», J. Rydén.) 

28

STATISTIK BEfOLKNINGSföRÄNDRING 1970–2010 

År 

Antal inv. 

Förändring under: 

5 år 10 år 20 år 25 år 

1970 33536 

1975 32591 

– 945 

1980 31694 

– 897 – 1 842 

1985 30786 

– 908 

1990 30767 

– 19 – 927 – 2 769 

1995 

30562 

– 205 

2000 

29495 

– 1 067 – 1 272 

2005 

29314 

– 181 

2010 

29339 

+25 – 156 – 1 428 – 4 197 

0 5000 10000 

15000 

20000 25000 30 000 35000 

Befolkningsförändringen i Nässjö kommun har gått i vågor. 1970-talet 

innebar en minskning med knappt 2 000 personer, 1980-talet en minskning 

med knappt 1 000 personer och 1990-talet en minskning med drygt 

1 000 personer. Minskningen har dock stannat av under 2000-talet och 

visar nu en blygsam ökning.

STATISTIK BEfOLKNINGSföRÄNDRING 1970–2010 1 

Invånare 

Invånare 

2500 

500 

2000 

Forserum 

Bodafors 

400 

Solberga 

Grimstorp 

1500 

300 

Fredriksdal 

Äng 

1000 

Malmbäck 

Anneberg 

200 

Stensjön 

Flisby 

Ormaryd 

Sandsjöfors 

500 

1970 1980 1990 2000 

2010 År 

100 

1970 1980 1990 2000 2010 År 

«Sedan 1990-talet och framåt har nästan alla småorter gått tillbaka, 

medan landsbygden har behållit sin befolkning. Nässjö centralort har sedan 1990 

behållit sitt befolkningstal för att öka under 2000-talet.» 

Invånare 

20000 

6000 

5000 

Nässjö 

Glesbygd 

15000 

1970 1980 1990 2000 2010 År 

4000 

1970 1980 1990 2000 2010 År 

Tack vare hög villaproduktion ökade Forserum, Äng, Solberga, Anneberg, 

Fredriksdal och Grimstorp markant under 1970-talet. Nässjö tätort 

minskade under 1970- och 1980-talet på grund av industrinedläggningar 

och brist på småhustomter. Övriga tätorter var någorlunda oförändrade 

under 1970- och 1980-talen. Summan av tätorternas befolkning 

kan av vika från den totala summan då vissa befolkningsjusteringar har 

gjorts vid Statistiska Centralbyrån och Skatteverket. För befolkningstal 

avseende Ormaryd och Sandsjöfors har för vissa år använts kommunens 

nyckelkoddefinition. 

1. Delar av tidigare Norra Sandsjö landskommun (delar av Norra Sandsjö och Bringetofta församlingar) överflyttades till Sävsjö kommun, – 200 personer, 

1973/74. Delar av Björkö landskommun från Vetlanda kommun (Stensjön med omnejd) överflyttades till Nässjö kommun (Nässjö församling), + 400 

personer, 1974/75. Dessa justeringar är de enda gränsjusteringar som skett under 1970–2010 med befolkningsmässiga effekter. Andra smärre justeringar 

har ägt rum med grannkommunerna, men som endast haft areella effekter.

STATISTIK fLyTTNETTO 1970–2010 

År Födelsenetto Flyttnetto, varav utlandet Total förändring 

1970 + 90 – 371 + 14 – 289 

1980 – 74 – 123 + 14 – 197 

1990 +18 – 19 + 191 + 1 

2000 – 122 + 9 + 69 – 112 

2010 – 34 – 113 + 152 – 150 

Befolkningsminskningen i Nässjö beror på lägre födelsetal 

i kombination med ett negativt inrikes flyttnetto. Befolkningsminskningen 

har dock dämpats av ett positivt flyttnetto 

gentemot utlandet. Notera att summan av födelseoch 

flyttningsnetto kan avvika från den totala förändringen 

då vissa befolkningsjusteringar har gjorts vid Statistiska 

Centralbyrån och Skatteverket. 

STATISTIK uTLÄNDSKA mEDBORGARE 1970–2010 

År 1970 1980 1990 2000 2010 

Antal ≈ 600 558 830 991 3 219 

Antal % ≈ 1,8 1,8 2,7 3,4 11,0 

Invandringen från utlandet, och speciellt utom europeisk, 

har varit tydlig under de senare decennierna. Bilden sammanhänger 

starkt med riksutvecklingen, men Nässjö 

kommun har något mindre andel utländska medborgare 

än Sverige i sin helhet. 

STATISTIK ÅLDERSSTRuKTuR 1970–2010 

Ålder Länet Riket 

65–w 15 18 22 21 21 20 19 

16–64 63 61 60 59 61 62 64 

% 

En viss förskjutning av åldersstrukturen kan noteras, 

speciellt andelen 0–15 år som har minskat och andelen 

över 65 år som har ökat. Andelen personer i yrkesverksam 

ålder, 15–64 år , har i stort sett varit oförändrad över tiden. 

Andelen 0–15 år, som har sjunkit, ska ses mot bakgrund av 

en allmän nedgång i födelsetal samt utflyttning av föräldragenerationen. 

0–15 

22 

20 

19 

20 

17 

18 

18 

1970 

1980 

1990 

2000 

2010 

2010 

2010 År 

Källor: Statistiska centralbyrån, SCB och statistikunderlag från Nässjö kommun. 

31

«Det är viktigt att behålla den gamla 

idealstaden intakt utan att konservera 

dess innehåll.» 

Meier Andersson Planarkitekt med ansvar för 

Nässjös detaljplan åren 1969–2008. 

Vad bör varje Nässjöbo veta om sin stad? 

«Att vår stad är unik. Stadsplanen är tätt sammanlänkad med Nässjös historia som järnvägsstad 

och är i dag, tillsammans med Hässleholms, den enda bevarade i sitt slag. Följ med på 

en av de stadsvandringar som arrangeras regelbundet! Det är ett bra sätt att lära känna nya 

sidor av Nässjö.» 

Vilken epok vill ni gärna lyfta fram? 

«Under 1950- och 1960-talen hände det mycket i staden. Hotell Högland byggdes och 

Folkets Hus med Pigalle var ett riktigt lyft.» 

Finns det något ni saknar i Nässjö 2014? 

«Det är synd att restaurangen försvann från Resecentrum. Den hade en väldigt fin utsikt 

från övervåningen – som gäst fick man en bra känsla för hur staden är planerad.» 

Lars-Göran Pettersson Planarkitekt med 

ansvar för Nässjös översiktsplan åren 1974–2011. 

32

JÄRNVÄGSSTADEN 

Ett ideal då, nu och i framtiden 

text ✴ Meier Andersson & Lars-Göran Pettersson 

Nässjö stad växte fram och utvecklades med järnvägen. Moderna 

ideal som satte miljö, hygien och brandskydd i fokus kom att sätta sin 

prägel på en stadsplan som fortfarande lever. I dag är järnvägsstaden 

Nässjö unik i sitt slag. 

ndustrialismen kom sent och fortskred inledningsvis relativt 

sakta i Sverige, men tog fart under andra hälften av 1800- 

talet. På grund av industrialiseringen ökade urbaniseringen 

och stadsbefolkningen mer än tredubblades till cirka 1,4 

miljoner invånare från 1860 till 1910. En viktig faktor som påskyndade 

utvecklingen var den kraftiga utbyggnaden av järnvägsnätet. 

Nya samhällen växte upp där kommunikationsnoder uppstod. När 

Nässjö 1914 fick sina stadsrättigheter var staden redan en betydande 

järnvägsknut med linjer i sex riktningar. 

Många städer drabbades av förödande bränder då de bebyggts 

med trähus utefter trånga gatunät som ofta grundats på en äldre, 

ibland medeltida, stadsstruktur. Även de hygieniska förhållandena 

var i industrialismens barndom mycket svåra. De stadsplaneideal 

och mönsterplaner som togs fram under 1800-talet tog hänsyn till 

dessa brand- och hygienförhållanden. 

Edelsvärds idealplan 

1855 utnämndes Adolf Wilhelm Edelsvärd till Statens Järnvägars 

chefsarkitekt. Han insåg att järnvägens utbyggnad skulle leda till 

uppbyggnaden av nya städer och ansåg att byggnaderna borde ses 

i ett större sammanhang. «…om en ny stad, som behöfver anläggas, 

deremot genast på det allmännas bekostnad tages under armarne, 

förses med en god plan och en god byggnadsordning, så blomstrar 

den hastigt upp till en treflig och eftersökt medelpunkt för omgivande 

landsorter.» 

Rutnätsplaner har sitt ursprung i antikens kolonialstäder och 

utvecklades senare på grund av nya militära innovationer i renässansplaner. 

Även Edelsvärd utformade en idealplan enligt ett rutnätssystem 

av gator men enligt andra förutsättningar än för renässansplanen. 

Han valde att betona järnvägens betydelse för staden och nya ideal 

avseende brand, hygien och miljö. Edelsvärds idealplan kom också 

att utgöra underlag för Nässjös framtida samhällsutbyggnad. 

Idealstaden Nässjö 

Gatusystemet byggdes upp hierarkiskt där vissa gator var överordnade 

(jämför Nässjös nuvarande Stor- och Rådhusgata). Dessa bredare 

gator planterades med träd som skulle utgöra en effektiv brandbarriär. 

Gatusystemet med dess bredd och rätlinjighet möjliggjorde också 

att staden tillfördes mer sol, ljus och luft. 

Den största skillnaden gentemot äldre rutnätsplaner var att Edelsvärd 

starkt markerade den nya statussymbolen – järnvägsstationen. 

En central axel som utgick från den monumentala stationen 

33

(nuvarande Resecentrum), fortsatte i en långsträckt park med två 

parallella gator på ömse sidor (Esplanaden), utmynnade i ett torg 

(Stortorget) med ytterligare en monumental byggnad (Stadshuset) 

och vidare med ett brett gaturum (Karlagatan) ut mot landsbygden 

eller en park (Stadsparken). Denna axel delade staden fysiskt i två 

delar och hade som funktion att manifestera järnvägens betydelse, 

men också att förbättra stadens brandskydd. 

Industrikvarter lokaliserades utmed järnvägen i dåvarande stadens 

utkanter. Även detta visade vilken betydelse järnvägen tillmättes, i 

detta fall för godstransport. Bostäder och industri skulle separeras 

till gagn för miljön. Dåtidens lagstiftning medgav dessvärre inte 

att samhället via planering kunde påverka en sådan utveckling. 

Efterhand uppstod en betydande social segregation så att den övre 

klassen bosatte sig centralt inom den moderna rutnätsstaden medan 

arbetarklassen hänvisades till mer perifera lägen. 

Gatuutformningen i rutnät kan upplevas som stereotyp om den 

omfattar stora områden men den ansågs på sin tid bringa ordning 

och reda i förhållande till andra mer vildvuxna städer. Rutnätsstaden 

förbättrade dessutom de hygieniska förhållandena. Av dessa 

anledningar ansågs den per definition vara estetiskt tilltalande. För 

Nässjös del omfattar ju rutnätsstaden endast stadscentrum som är 

omgivet av ett i övrigt omväxlande stadslandskap. Nässjö stadsplan 

är tillsammans med Hässleholms de främsta och mest konsekventa 

exemplen på denna plantyp. 

SG Espings avtryck 

Under större delen av 1800-talet hade utvecklingen präglats av ett 

laglöst byggande, en slags laissez fair-utveckling där den privata 

äganderätten utgjorde grunden för samhällenas utbyggnad. Det 

var först med Nässjös stadsrättigheter tillsammans med 1907-års 

stadsplanelag som en juridiskt hållbar planering blev möjlig. Arbetet 

med Nässjös stadsplan påbörjades först 1915 – men redan när södra 

stambanan drogs fram över Runnerydsgårdarna inleddes Nässjös 

resa mot den moderna idealstaden. 

Samma år som södra stambanan 1864 drogs fram över Runnerydsgården 

hade Samuel Gustav Esping blivit ägare till en av gårdarna. 

Esping som till yrket var lantmätare hade uppenbarligen insett hur 

lönsamt ett markinnehav vid Nässjös planerade järnvägsstation skulle 

bli. Till hans hemman hörde stora delar av den blivande stadens 

centrum, nuvarande Stortorget med omgivningar och kvarteren 

utmed Storgatan och norrut. Samma år skisserade han den av tiden 

inspirerade rutnätsplanen som kom att ange grundstrukturen i samhällets 

bebyggande. På Espings plankarta känner man klart igen 

strukturen från Edelsvärds idealplan. SG Esping utarbetade senare 

nya plankartor åren 1877 och 1879. 

Espings förslag sköts dock åt sidan och den som istället fick uppdraget 

att utarbeta en officiell karta och regleringsplan för Nässjö 

var Jönköpingsarkitekten A M Lindeblad. 

Dennes förslag antogs av municipalstämman i maj 1882, trots hårt 

motstånd från Runnerydsgårdarnas ägare och fastställdes följande 

år. Den Lindebladska kartan och tomtregleringen följde i huvudsak 

Espings grundplan. Något annat var knappast möjligt, sedan 

bebyggelsen dittills utvecklats enligt denna. En skillnad var dock 

att gatubredden i 1883 års plan ökats från 50 till 60 fot. 

Några år före stadsbildandet fick Nässjö en egen arkitekt och stadsingenjör, 

Nils Christiansson från Stockholm. Han fick i uppdrag att 

utarbeta en ny stadsplan och komplettera 1883 års plan. Christianssons 

plan godkändes av stadsfullmäktige 1915 men blev aldrig fastställd av 

Kungl. Maj:t. I stället kallades Göteborgsarkitekten Albert Lilienberg 

in för att ta fram en ny stadsplan, som var klar 1917 och fastställd av 

Kungl. Maj:t 17 mars 1922. Denna plan har sedan utgjort grunden 

för Nässjös utveckling och fysiska planering. 

100 års bebyggelse utmed axeln 

Järnvägsstationen blev en värdig representant för den nya tiden. 

Stationen fick en central och stadsbildande roll i ena ändan av den 

för stadsstrukturen fundamentala axeln som kom att gå vidare via 

Esplanaden, Stortorget, Karlagatan och genom stadsparken ner till 

Ingsbergssjön. Järnvägsstationen uppfördes 1864 efter ritningar av 

tidigare nämnde Edelsvärd. Det var en träkonstruktion i en våning 

som sedan byggts ut i flera etapper, senast 1992. 

Bland stadens monumentala byggnader märks också Sparbankshuset 

vid torgets södra hörn med en ursprunglig byggnadsdel från 

1907 som har klara jugenddrag. Stadshuset byggdes åren 1913–1915 

och är en massiv byggnad i sen jugend och nationalromantisk stil. 

Det idag äldsta bostadshuset är hörnhuset vid Stortorget/Rådhusgatan 

från 1884. Detta uppfördes från början som en handels- och 

hantverksgård. Kring Esplanaden och Stortorget skedde en stor 

omvälvning under åren 1958–1975 då många av de gamla husen revs 

och ersattes av ny bebyggelse av blandad karaktär. 1964 fyllde Nässjö 

stad 50 år och samma år stod Hotell Högland färdigt på den plats där 

ett av de ursprungliga hotellen var beläget. Hotellet manifesterar i 

högsta grad denna tidsepok. I mitten av 80-talet började man i flera 

städer bemöta storstädernas framväxt och dess köpcentra. Så skedde 

34

också i Nässjö – vi fick vår första gågata, Storgatan (delen Stortorget– 

Bangårdsgatan). Med inspiration från gamla tider stensattes några 

år senare Stortorget. Stortorget blev därmed åter ett vackert torg 

efter att en längre tid ha varit asfalterat och belamrat av bilar. Nu 

på 2000-talet arbetar kommunen vidare på att försköna centrum. 

Slå vakt om idealstaden 

En stad är som en levande organism, den växer och anpassar sig till 

omgivningen. Nya moden med nya krav uppkommer, tyngdpunkten 

för kommers och service förflyttas. Därför är det viktigt att behålla 

den gamla idealstaden intakt utan att konservera dess innehåll. 

Idealstaden har med sitt rutnät, sin symmetri och sin centralaxel 

en unik utformning som är särskilt viktig för Nässjö, vars historia 

även i övrigt är intimt förknippad med järnvägen. 

Det enda ingreppet som gjorts i idealplanens mönster under 

modern tid är avstängningen av Postgatan i kvarteret Renen. I övrigt 

är «ideal staden» under dess mer än 100-åriga historia förvånansvärt 

opåverkad. Allt samtida planarbete för Nässjö genomsyras av tanken 

att skydda den ursprungliga järnvägsstadsplanen, och tjänstemän 

och förtroendevalda är väl införstådda med planens stora värde. 

Järnvägen som ursprungligen var en symbol för ett expanderande 

industrisamhälle är i dag också synonymt med ett hållbart miljöanpassat 

och energieffektivt samhälle. Detta är något att vara stolt 

över och framhäva i alla sammanhang! • 

s g Espings första plankarta från 1864. 

35

1922 års stadsplan av Albert Lilienberg 

har utgjort grunden för Nässjös utveckling 

och fysiska planering. 

Albert Lilienbergs stadsplan ändrade inte 

på de centrala partierna i Nässjö, men i 

ytterområdena anpassades gatunätet efter 

terrängförhållandena. Det framgår av 

denna avfotograferade modell av planen 

ifråga, där även höjdlinjer framträder. 

36

Den första formella stadsplanen från 1883. 

Plan- och bygglagstiftning 

Den första egentliga stadsbyggnadslagstiftningen kom med 1874 

års byggnadsstadga. 

I och med 1907 års stadsplanelag (gällde förutom städer även 

municipalsamhällen som Nässjö) fick en stadsplan en viss juridisk 

verkan samtidigt som det kommunala planmonopolet infördes. 

Först nu var det i praktiken möjligt att reglera mark användningen 

och skilja på bostads-, industri- och parkmark. Nässjö stadsplan 

påbörjades 1915. 

Viktiga årtal för stadens tillkomst 

1864 Järnvägen kommer till Nässjö 

1864 Espings första planskiss 

1877–1879 Nya plankartor av Esping 

1881 Nässjö blir municipalsamhälle 

1882 Lindeblads plan antas 

1914 Nässjö får stadsrättigheter 

1922 Första stadsplanen enligt 1907 års stadsplanelag 

fastställs 

37

38 

Axeln xxxxxx

Stadsmiljöbilder utmed den centrala axeln. Foto: Bosse Lindqwist, 2014 

Nässjös siluett, cirka 1995. 

39

Vilken betydelse har det kommunala bostadsbyggandet haft för Nässjös utveckling? 

«Det har varit avgörande. Lubbe Nordströms ‹lortsverige› var en verklighet även i Nässjö. 

Och utan de stora byggnadsprojekten under 1940- och 1950-talen hade Nässjös starka 

tillväxt sannolikt hämmats.» 

Vad tror du om det framtida bostadsbehovet i Nässjö? 

«I takt med att den medelålders och äldre befolkningen säljer sina villor så kommer efterfrågan 

på attraktiva hyresbostäder att växa. Behovet att bygga nytt finns, frågan är om det 

kommer att ske i privat eller kommunal regi. Lindens verksamhet har under de senaste åren 

präglats av många renoveringar, och detta arbete kommer sannolikt att intensifieras. 

De kommunala fastigheterna har uppnått en viss ålder och hyresgästernas krav på standard 

blir allt högre.» 

perolof holst. Utbildad polis med tjänstgöring 

i Nässjö 1964–1976, därefter kommunstyrelsens 

ordförande 1977–1992. 

«Att staden skulle ta sitt ansvar 

var självklart.» 

40

linden 

Kommunalt bostadsbyggande 

under 100 år 

text ✴ perolof holst 

Behovet av bostäder i den växande järnvägsstaden var skriande. 

Fler bostäder var inte bara nödvändigt för stadens tillväxt, utan hade 

också stor betydelse ur ett socialt perspektiv. 

ostadssituationen var under många perioder besvärlig. 

Efterfrågan på lägenheter var stor och de som fanns 

var, i flera fall, mycket bristfälliga. De stora barnkullarna 

satte problemet på sin spets. Att staden skulle ta sitt ansvar 

var självklart och under 100 år har det kommunala bostadsbyggandet 

i Nässjö bedrivits i tre olika bolag. Fastighetsaktiebolaget Linden har 

ännu i dag en betydande position på hyresmarknaden. 

AB Nässjö Bostäder 1917–1967 

AB Nässjö bostäder bildades 1917. Stiftare var Ernst Ljungqvist (Nässjö 

stad), Albert Fritz, Carl O Cederholm, Erik Hamrin, Sven Fagrell, 

Johan Aug Carlsson, C. Jonsson och C. A. Ekström. Staden kunde 

inte själv vara stiftare, varför enskilda personer bildade bolaget genom 

att teckna aktier. Staden kunde dock vara aktieägare och tecknade 

100 aktier. Under hand förvärvade Nässjö stad aktierna i bolaget 

till ett pris av femtio kronor per aktie. År 1948 kvarstod endast att 

inlösa sex aktier vilket också gjordes 1948. 

Vid bolagsstämman den 19 maj 1917 beslutade stämman att styrelsen 

skulle «skyndsammast gå i författning att uppföra byggnader». 

Byggnationerna inleddes i kvarteret Pan samma sommar och redan 

vid styrelsens sammanträde i oktober beslutades att lägenheter skulle 

uthyras för ett pris om 40 kronor per månad. Den 14 december 1917 

beslutade styrelsen också att inköpa byggmästare Ryds angränsande 

fastighet i kvarteret Pan. Vid samma tillfälle, fick direktören uppdrag 

att undersöka möjligheterna till förvärv av övriga fastigheter 

i kvarteret. Under perioden 1917–1944 skulle samtliga fastigheter i 

kvarteret Pan komma att övergå i bolagets ägo. 

Vid genomgång av bolagets protokoll från 1917 och 1918 kan noteras 

att bolagsledningen hade många problem att brottas med. Tiderna 

var oroliga, i Sverige och i Europa, och byggprojekten brottades 

med såväl materialbrist som konflikter med byggnadsarbetarna. 

Trots svårigheterna kunde man vid bolagsstämman den 21 april 

1922 betala tidigare underskott samt göra avskrivningar, och från 

1923 gick bolaget tidvis med vinst. Frågan om hyressänkning, liksom 

krav på förbättringar inom fastigheterna återkommer ständigt i 

protokollen. Värt att notera är att styrelsen vid sammanträdet i mars 

41

1933 beslutade om anbud på vattenklosetter i företagets fastigheter, 

något som sedan också genomfördes. 

I styrelsens protokoll från den 8 maj 1942 omnämns för första 

gången ordet «barnrikehus». «Styrelsen beslöt genom annons i ortstidningarna 

låta meddela att familjer med tre eller flera barn kunna 

i mån av utrymme beredas bostad i bolagets fastighet, varvid för 

’barnrikehus’ gällande statsbidrag kommer att åtnjutas av berörda 

hyresgäster. Anmälan, som icke är bindande, skall göras på särskild 

lista hos vicevärden i fastigheten senast den 22 maj.» I verksamhetsberättelsen 

för 1943 kan läsas att 21 av bolagets 37 lägenheter var 

upplåtna till barnrika familjer. 

Under 1950-talet redovisade verksamheten en rad förlustår. Underhålls- 

och reparationsarbeten hade frestat på ekonomin. I protokollet 

från bolagsstämman den 18 juni 1953 

framgår att revisorerna påpekat behovet 

av en utredning kring bolagets ekonomi. 

Under åren som följde kämpade styrelsen 

med att förstärka bolagets ställning och 

stadsfullmäktige gick även in och beviljade 

lån. 1957 redovisade bolaget en ytterst 

blygsam vinst på 164,91 kronor. Under 

1960-talet förbättrades den finansiella 

ställningen något, innan bolaget blev ett 

dotterbolag till Linden 1967. 

Nässjös kommunala bostadsbolag 

1917. Nässjö stad blir största aktieägare i Aktiebolaget Bostäder 

i Nässjö. Byggnation påbörjas i kvarteret Pan. 

1941. Nässjö stad bildar Fastighetsaktiebolaget Linden. Avsikten är 

att bygga bostäder i kvarteren Blomberg och Linden. 

1942. Nässjö stad bildar Nässjö Fastighetsaktiebolag. Byggnation 

i kvarteren Söderhaga och Hårdvallen. 

Nässjö Fastighetsaktiebolag 1942–1967 

1941 fattades beslutet att bilda det kommunala bostadsbolaget AB 

Linden (vilket beskrivs i kommande kapitel). Bostadsbristen i Nässjö 

var svår under 1930- och 1940-talen och då syftet med Linden 

enbart var att bebygga kvarteren Blomberg och Linden ansågs detta 

inte vara tillräckligt. 1942 bildades därför, efter livlig debatt, Nässjö 

Fastighetsaktiebolag. Bildandet föregicks av en utredningskommitté 

ledd av O B Breidefors. Denne noterade att då bostadsproduktionen 

1940 «endast uppgick till knappa tredjedelen av normal produktion, 

så mötte det stora svårigheter att anskaffa lägenheter till alla som 

vore i behov därav». Folkmängdsökningen i staden hade stagnerat 

och detta berodde enligt kommittén delvis på lägenhetsbristen. «Bostadsförmedlingsbyråer 

upplyser samstämmigt, att stor efterfrågan 

redan nu förmärkts på lägenheter, särskilt mindre sådana.» Som 

ytterligare argument för byggandet av bostäder framförde kommittén 

att många lägenheters standard var bristfällig. Bostadsinspektionen 

hos hälsovårdsnämnden hade till exempel meddelat förbud mot 

användande för bostadsändamål eller förbjudit minderårigas boende 

i 36 lägenheter. 

Trots det behov som hade redovisats av bostadskommittén, fanns 

ingen enighet om bildande av ett bolag för uppförande av lägenheter. 

Frågan behandlades vid stadsfullmäktiges sammanträde den 24 april 

1942. Smålands Tidningen återger en livfull debatt vari många av 

fullmäktiges ledamöter deltog. Debatten inleddes av Anders Forsberg, 

som «var först i elden» och yrkade bifall till kommitténs förslag. 

Enligt Forsberg har kommittén «gjort ett gott arbete för att komma 

tillrätta med bostadsfrågan i staden». «Vi har ännu många bostäder 

som kunna betecknas som nödbostäder. Därför är inte kommitténs 

förslag, om det går igenom, tillräckligt för att fylla behovet». Drätselkammarens 

ordförande, Herman Blom hävdade drätselkammarens 

syn på frågan med «att denna inte velat hindra en kommunal byggnation, 

om sådan finnes nödvändig, men man var inte övertygad 

om att denna nödvändighet förelåg nu.» Blom fortsatte med «staden 

har inga goda erfarenheter av kommunal byggnation under förra 

kristiden. Därför kan man tveka inför frågan att göra om samma 

historia.» 

Innan beslut fattades ajournerades sammanträdet under 10 minuter. 

Stadsfullmäktiges beslut blev i enlighet med bostadskommitténs 

förslag. Ett anslag på 50000 kronor anslogs för aktieteckning. Staden 

skulle försälja tomterna 3 och 4 i kvarteret Söderhaga samt tomterna 

5 och 6 i kvarteret Hårdvallen «till ett pris av 100 kronor.» 

Under de kommande 25 åren skulle verksamheten i Nässjö Fastig- 

42

Lindens fastigheter i Runneryd sedda från ovan. 

hetsaktiebolag bedrivas brett och omfatta flera projekt, innan bolaget 

fusionerades med AB Linden 1967. 

Fastighetsaktiebolaget Linden 1941–1970 

Fastighetsaktiebolaget Linden bildades 1941 med uppdraget att planera 

och genomföra byggnationer i de båda kvarteren Blomberg 

och Linden, där staden köpt mark. Fastigheten Linden bildades 

genom sammanslagning av stadsägorna 159, 276 och 289. Stadens 

målsättning var att förvärva samtliga fastigheter i kvarteret Linden 

och bolaget inledde därför omgående förhandlingar med Kungliga 

Järnvägsstyrelsen. Avtalen med Kungliga Järnvägsstyrelsen blev 

klara 1946 och sammanlagt förvärvades mark till ett inköpspris av 

686500 kronor i kvarteren Blomberg och Linden. 

För fullgörandet av byggnationen i de båda kvarteren enades man 

om att utlysa en arkitekttävling. I sin förvaltningsberättelse skriver 

styrelsen att «Tävlingen ägde rum under medverkan av Sveriges 

Arkitekters Riksförbund och omfattades av stort intresse. Ett 25-tal 

arkitekter fullföljde tävlingen, som lämnade intressanta förslag till 

lösning av den föreliggande uppgiften.» Tävlingen vanns av Arkitekterna 

Snellman och Forsman i Stockholm. Byggnationen i kvarteret 

pågick från 1958 och avslutades 1960. Byggnadsarbetet genomfördes 

i egen regi. 

Projektet i Linden och Blomberg blev startskottet på en omfattande 

verksamhet. År 1945 fick Linden stadens uppdrag att bebygga 

kvarteren Sluttningen och Vallen i Åkershäll och att «om möjligt 

kunna inverka något på hyresnivån i riktning mot lägre hyror». 

Kvarteren Sluttningen omfattade 36000 m 2 och Vallen 19000 m 2 . 

Totalt kom byggnationen i Åkershäll att omfatta 244 lägenheter. 

Byggmästare Erik Sigfrid Persson kom att bli den som utformade 

och påverkade byggnationen. Erik Sigfrid Persson var byggmästare 

i Malmö, där han genomfört ett antal mycket uppmärksammade 

byggprojekt. 1945 träffades ett avtal mellan Linden och Eric Sigfrid 

Persson. Denne fick uppdraget att upprätta «stadsplan samt alla för 

arbetet erforderliga ritningar och beskrivningar, kontraktsförslag 

för entreprenaden samt byggledning i den mån sådan avser råd och 

anvisning å byggnadsplatsen samt deltagande i sammanträden, då 

så av byggherren påfordras». 

43

Byggnadsfirman AB Byggerallt, Karlstad, fick som huvudentreprenör 

uppdraget att verkställa byggnationen i de båda kvarteren. 

AB Byggerallt gick dock i konkurs och dess borgenärer fick fullfölja 

byggnationen. Materialbrist bidrog också till förseningar, men söndagen 

den 18 juni 1949 invigdes Åkershäll under pompa och ståt. 

Högtidstalare var socialministern Gustav Möller. I sitt tal sade Möller 

bland annat att Åkershäll var «en mönsterbostadsbebyggelse över 

vilken Nässjö stad kunde känna stolthet». 

Vid styrelsens sammanträde den 12 oktober 1956 aktualiserade 

ordföranden, Anders Forsberg, tankar kring, att bolaget skulle projektera 

och genomföra byggnation av gruppbebyggelse av villor. Enligt 

ordförandens uppgifter hade ett antal allmännyttiga bostadsföretag 

genomfört byggande av nämnda slag. Överläggningarna avslutades 

med att styrelsen beslutade att hos drätselkammaren begära att bolaget 

skulle anvisas ett markområde för projektering och byggande 

av 20–25 villor. Bolaget anvisades mark i kvarteret Docenten och 

ett planförslag presenteras i styrelsen den 23 november 1956. Byggnationen 

inleddes 1957. 

Nästa stora projekt som utmärker sig är byggnationen av Hotell 

Högland. Vid styrelsens sammanträde den 1 februari 1962 beslutade 

styrelsens majoritet att bolaget skulle åta sig uppförandet av hotellbyggnaden, 

som stod klar för inflyttning 1964. 

Vid flera tillfällen under 1950- och 1960-talen måste Nässjö stad 

skjuta till kapital, dels i form av aktiekapital men även i form av 

kontanta insatser. I samtliga tillgängliga revisionsberättelser är dock 

anmärkningarna mot verkställande direktörens och styrelseledamöternas 

verksamhet mycket begränsade. Men några undantag finns. 

I revisionsberättelsen för 1958 noteras att revisorerna anmärker på 

att styrelsen inte vidtagit «rättsliga åtgärder» för fastställande av 

hyresfordran. Revisorerna kritiserar även ledningen för bristande 

kontroll vid mottagandet av oljeleveranser. De har konstaterat 

att någon kontroll av mottagen olja inte sker. Revisorerna skriver: 

«följesedlarna uppvisas i vaktmästarens bostad där underskrift vid 

något tillfälle skett av vaktmästarens hustru». 

Linden efter 1971 

Fastighetsaktiebolaget Linden förvärvade, efter stadsfullmäktiges 

beslut, samtliga aktier i Aktiebolaget Bostäder i Nässjö 1967. Detta 

blev därmed ett helägt dotterbolag till Linden. Nässjö Fastighetsaktiebolag 

fusionerades med AB Linden 1967. 

I anslutning till diskussioner kring kommunsammanläggningen 

den 1 januari 1971 uppkom frågan om de skilda bostadsföretagen 

skulle slås samman. Med undantag för Bodafors köping hade övri ga 

delkommuner ordnat sin bostadsförsörjning inom ramen för stiftelser. 

Efter ett omfattande utredningsarbete, som genomfördes av 

SABO, beslutades att samtliga bostadsföretag skulle sammanföras 

till Linden. Sammanläggningen skedde den 1 juli 1971. Ett undantag 

gjordes för Annebergshus, vilket kvarstod och fortfarande har en 

självständig verksamhet. 

Det nya Fastighets AB Linden tillfördes sammantaget fastigheter 

som omfattade närmare 2400 lägenheter och lokaler. Kommunfullmäktige 

beslutade även om ett ekonomiskt tillskott på dryga fem 

miljoner kronor. 

Den nybildade kommunen fick under de följande decennierna 

vidkännas en betydlig befolkningsminskning, i första hand inne i 

staden. Linden fick ett stort antal tomma lägenheter, vilket påverkade 

bolagets ekonomi under kommande år. Kommunen blev nödsakad 

att ställa kommunal borgen alternativt lämna ekonomiskt stöd för 

bolagets hyresförluster. Förhållandet var inte unikt för Nässjö kommun 

och var i första hand en följd av befolkningsomförflyttningen 

till större industriorter och städer. 

Arbetet med att åstadkomma en bättre ekonomisk situation för 

bolaget inleddes i början av 1990-talet. Detta omfattade såväl rivning 

som ombyggnation och modernisering av mer än 900 lägenheter 

samt försäljning av fastigheter i kommunens ytterområden. Fram 

till 2007 såldes fastigheter som omfattade 464 lägenheter. Till dessa 

åtgärder skall även läggas avvecklingen av bolagets egenverksamhet 

avseende måleri, snickeri samt fastighetsskötsel, som i samtliga fall 

lades ut till entreprenadföretag. Förändringarna har också skett med 

insikten att flertalet av bolagets lägenheter är mer än 40 år gamla 

och har ett renoveringsbehov som idag uppskattas till cirka 500 

miljoner kronor. Men det har också skett nybyggnationer i kvarteren 

Örnen, Rådhusgatan/Postgatan, Turkosen, Norrboda, och Tellus, 

Södra Skogsvägen, samtidigt som Norråsagården har tillskapats för 

vårdboende. De genomförda ombyggnationerna och renoveringarna 

har inte enbart omfattat lägenheternas inre miljö utan även den yttre 

miljön som exempelvis i kvarteret Tellus, Södra Skogsvägen. Det är 

inte bara hyresgästernas förväntan på moderna lägenheter som ska 

mötas utan också den allmänna opinionens krav på miljöhänsyn. 

Idag har Nässjö kommun ett välskött fastighetsbolag med ett brett 

utbud av moderna lägenheter och en stabil ekonomi. Ett berättigat 

krav på ett bostadsföretag ägt av kommuninvånarna. • 

44

Kvarteret Slöjan i Runneryd. 

källor: 

Aktiebolaget Bostäder i Nässjö protokoll 1917–1967 

Nässjö Fastighetsaktiebolags protokoll 1942–1967 

Fastighetsaktiebolaget Lindens protokoll 1941–1970 

Nässjö stadsfullmäktiges protokoll 1914–1970 

Smålands-Dagblad och Smålands-Tidningen 

45

46 

Åkershäll.

Runnerydsskolan 

Till Jönköping 

Norrboda 

Jönköpingsvägen 

Östra vägen 

Byggnation av Cityhuset. 

Höregölen 

Brinellgymnasiet 

Träcentrum 

Runneryd 

Till Solberga 

Sjöbergsvägen 

MÅLEN 

Me langatan 

Gamlarpsvägen 

Järnvägsgatan 

Hembygdsparken 

Norråsaskolan 

Bangårdsgatan 

Anneforsvägen 

Sim- och 

sporthall 

Centrum 

Stadshuset 

Resecentrum 

Stortorget 

Brine lgatan Brinellgatan 

Kyrkogård 

Tennishall 

Ingsbergsgatan 

Runnerydssjön 

Ingsbergssjön 

Queckfeldtsgatan 

Anneforsvägen 

INGSBERG 

Prolympia 

Östra vägen 

Centralskolan 

Västra vägen 

Åker 

Åkersskolan 

Brogatan Brogatan 

Södra 

Torget 

Polis 

Queckfeldtsgatan 

Ingsbergsgatan 

NYHEM 

Hultetskolan 

Nyhemsskolan 

Sörängsvägen 

HULTET 

Till Eksjö 

Koltorpsgatan 

Skogsvallen 

Åkershäll 

Handskerydssjön 

Handskerydsskolan 

Handskeryd 

■ Runneryd 

■ Norrboda 

■ Åker 

■ Åkershäll 

■ Handskeryd 

■ Äldrebostäder 

Kvarteret Linden (Cityhuset) i centrum. 

47

Vad utmärker Nässjö som järnvägsstad? 

«Man kan säga att Nässjö är Sveriges största järnvägsknut eftersom staden numera är 

ensam om att ha sex linjer som utgår från en och samma station.» 

Vad har det regionala engagemanget betytt för järnvägen? 

«Under 1980-talet var persontrafiken på våra regionala banor (de tidigare privatbanorna) 

föremål för utredning, men det fanns en stark uppslutning om att slå vakt om järnvägarna. 

Länets politiska ledning var beredd att ta över ansvaret för persontrafiken och senare även 

att investera stora pengar i en modern fordonspark. Detta har bidragit till att ändra den 

allmänna inställningen. I dag talas det sällan om att lägga ner järnvägar. Nu är det utveckling 

av tågtrafik som gäller.» 

ingemar lundiN. Direktör för Jönköpings 

Länstrafik åren 1980–2009 och författare till den 

bok om Krösatågen som beräknas komma ut 2014. 

«Under de 100 år som passerat har järnvägsknuten 

Nässjö utsatts för en hel del påfrestningar.» 

48

En järnvägsknut som håller 

text ✴ ingemar lundin | bild ✴ sten-åke bergholm med flera 

Många städer har fötts vid vattenleder och strategiska vägskäl. Men 

Nässjö skiljer sig från mängden. Om inte järnvägen hade dragits fram 

vid Runnerydssjön, hade Nässjö fortfarande bestått av några gårdar 

runt sjön. Ett stycke tyst, småländsk landsbygdsnatur vid sidan av 

den stora allfarvägen… 

et finns flera händelser som påverkade utvecklingen 

för staden Nässjö. Viktigast av allt var att komma 

med på järnvägskartan. Sedan gick det relativt snabbt 

med den tidens mått. Femtio år efter att järnvägen 

invigdes blev Nässjö stad. 

Höglandets natur visade sig vara gynnsam för att bygga järnväg. De 

stora höjdskillnaderna i södra Vätterbygden gjorde det lättare att dra 

södra stambanan via Nässjö till Malmö än att, som det ursprungligen 

var tänkt, bygga järnväg från Jönköping till Helsingborg via Lagans 

dalgång. Det skedde inte utan debatt – och dåvarande ståndsriksdag 

var inte enig i sitt beslut. 

Sex linjer knyts samman 

När södra stambanan invigdes 1864 var det gemensam sträckning 

med västra stambanan från Stockholm till Falköping. Banan vek 

av mot Jönköping och Nässjö och gick sedan i nästan rakt sydlig 

riktning längs sjöar och genom glest befolkade områden till Lund 

och Malmö. 

De första åren var Nässjö en station som så många andra, med 

tågmöten och tillsyn av lok och vagnar under uppehållet. Nästa 

steg kom tio år senare 1874. Då blev Nässjö järnvägsknut. En ny 

stambana invigdes mellan Nässjö och Katrineholm via Linköping 

och Norrköping. Denna östra stambana blev senare en del av södra 

stambanan och förpassade sträckan Nässjö–Falköping till sidobana. 

Resenärer från Jönköping och övriga stationer fick vackert byta tåg 

i Nässjö på sin resa till huvudstaden. 

Samma år, 1874, öppnades den första av de tre privatbanor som 

fick sin ändpunkt i Nässjö. Det var banan mellan Nässjö och Oskarshamn. 

Det skulle komma ytterligare två banor innan järnvägsknuten 

fullbordades. Den bana som band samman Halmstad och Nässjö var 

färdig 1882. Järnvägen var först tänkt att dras via Nissans dalgång till 

Jönköping men man valde istället att bygga banan via Värnamo till 

Nässjö och stambanan. Jönköping och Gislaved fick hålla till godo 

med anslutande sidobanor. 

Den tredje och sista privatbanan kom till Nässjö 1914. Det var 

en kombination av flera privata järnvägar som gav möjlighet till 

genomgående tågtrafik från Nässjö till Kalmar. Sista etappen från 

Sävsjöström via Vetlanda till Nässjö invigdes 1914 och är därmed 

årsbarn med Nässjö stad. 

När Nässjö blev järnvägsknut skapades behov av att ordna mat 

och husrum för resenärer som bytte tåg eller som gjorde uppehåll 

i en lång resa. Det behövdes personal för växling, omlastning och 

underhåll av spår och rullande materiel. Järnvägen växte och staden 

med den. 

49

Förändringens vindar 

Under de hundra år som passerat har järnvägsknuten Nässjö utsatts 

för en hel del påfrestningar. 1963, 1979 och 1988 fattades tre trafikpolitiska 

beslut som kom att förändra järnvägen i grunden. 

Den svenska järnvägens första storhetstid sträckte sig fram till 

mitten av 1950-talet. Vi hade ett av Europas största järnvägsnät i 

förhållande till antal invånare. Kollektivtrafiken hade lika stor andel 

av personresorna som bilarna. Godstrafiken var omfattande med 

många typer av godsslag. SJ hade mer än 50000 anställda och var en 

av landets största arbetsgivare. Men den snabbt växande biltrafiken 

gav problem som SJ sökte lösa genom att effektivisera trafiken och 

avveckla svaga delar i järnvägsnätet. 

Året var 1963 

Den tilltro till marknadskrafterna som uttrycktes i 1963 års trafikpolitiska 

beslut innebar att varje trafikslag skulle bära sina egna kostnader. 

Intäkterna från person- och godstrafik skulle täcka samtliga 

kostnader för investering, drift och underhåll. Effekterna blev tydliga 

i form av nedlagda linjer och indragna turer. Vid slutet av 1950-talet 

fanns det ett 90-tal stationer längs södra stambanan. Tjugo år senare 

hade antalet minskat till cirka 20. 

Nässjö berördes inte direkt av de nedläggningar som drabbade 

järnvägen på 1960-talet men fick känna av ökade sparkrav. För Nässjö 

innebar det att antalet anställda inom järnvägens olika verksamheter 

minskade, men så sent som i början av 1980-talet fanns det fortfarande 

mer än 1000 personer anställda inom förvaltningen SJ och 

annan järnvägsanknuten verksamhet i Nässjö. 


Järnvägen fortsatte att ge stora underskott och i det trafikpolitiska 

beslutet 1979 riktade man in sig på att slå vakt om de mest bärkraftiga 

delarna av järnvägsnätet. Banor som bedömdes utvecklingsbara 

lades i ett riksnät. Samtidigt angavs ett tjugotal banor för utredning 

och eventuell nedläggning. Avsikten var att staten skulle ansvara för 

riksnätet och ge möjlighet till långsiktig utveckling av dessa linjer. 

Den heta frågan om nedläggning av persontrafik lades i händerna 

på de nybildade regionala huvudmännen. Länstrafiken ställdes inför 

valet att själv bekosta fortsatt tågtrafik eller välja ersättande busstrafik 

och då få statsbidrag motsvarande SJ:s särkostnad för persontrafiken 

i fem år. Valet syntes enkelt. Dyrbar och gles tågtrafik på dåligt 

underhållna banor ställdes mot busstrafik där det statliga bidraget 

gav utrymme till fler turer och pengar över till annan verksamhet. 

Nu utsattes järnvägsknuten Nässjö för prövning. Jönköpings län 

hade fyra bandelar på listan över utredningsbanor. Två av dessa 

hade begränsad betydelse för länet och kunde relativt enkelt ersättas 

med buss. De båda andra linjerna var av stort intresse för att 

knyta samman länet i ett heltäckande järnvägsnät. Det var linjerna 

Jönköping–Vaggeryd och Nässjö–Vetlanda–Nybro. Trafikutbudet 

var lågt på båda banorna. 

Medan banan till Vaggeryd låg helt inom Jönköpings län gick banan 

till Nybro genom tre län med ungefär lika lång delsträcka i varje län. 

Skillnader i synsätt återspeglas i hur besluten togs i länen. Kalmar 

län var tidigt inne på att ersätta tågtrafik med buss. Jönköpings län 

försökte i det längsta få banan överförd till riksnätet. När statens 

företrädare Transportrådet definitivt stängde dörren tog Länstrafikens 

ägare det unika beslutet att begära att få ta över ansvaret för 

persontrafiken och därmed avstå statsbidraget. 

I Kronobergs län drev Uppvidinge kommun frågan om fortsatt 

tågtrafik eftersom många elever från Åseda åkte till gymnasiet i 

Vetlanda. Resultatet blev att länen enades om fortsatt tågtrafik på 

halva sträckan Nässjö–Åseda men då med fördubblat trafikutbud. 

Tågtrafiken på banans södra del ersattes med buss och spåren revs 

upp relativt omgående så att ingen skulle ångra sig. Jönköpings 

Länstrafik valde även att behålla persontrafiken Jönköping–Vaggeryd 

och förlänga dessa turer till Värnamo. 

Det beslut som Länstrafikens ägare tog 1984 var unikt och drevs 

igenom över partigränserna. Ledande politiker i landstingets ledning 

var fortfarande tveksamma och menade att ett övertagande av tågtrafik 

var orealistiskt och gick ut över andra delar av kollektivtrafiken. 

Tågtrafiken, fick namnet «KrösaTåget» och invigdes i juni 1985. 

Transportrådets generaldirektör Claes-Eric Norrbom var tydlig 

med att han inte delade den positiva uppfattning länets företrädare 

lyfte fram om fortsatt tågtrafik. Han ställde dock upp på beslutet 

och kunde med kraft och pondus lyfta ut cirka 53 miljoner kr ur SJ:s 

begränsade investeringsanslag för nödvändiga insatser på de hårt 

nedslitna banorna. Det räckte till rälsbyte på vissa delsträckor. Rälsen 

på banan mot Åseda hade i några fall legat sedan invigningsåret 1914. 

Tågtrafiken på det statliga bannätet låg fortfarande i ett monopol. 

SJ hade lång erfarenhet av att begära statligt stöd men mindre kunskap 

i att kalkylera uppdragstrafik. Transportrådets generaldirektör 

50

visade samtidigt styrka genom att få SJ att lägga fram en offert som i 

efterhand visade sig ligga på en rimlig nivå – även om det var många 

på SJ inte delade den uppfattningen just då. 

Resandet på de båda linjerna var begränsat. Viktigast var ändå 

att siffrorna pekade åt rätt håll. Landstingsledningen förblev tydlig 

med att det var en provverksamhet som lätt kunde avvecklas. 


Under 1980-talet började det hända mer positiva saker inom järnvägen. 

Snabbtåg introducerades i Europa. I Sverige ökade engagemanget 

med pendeltåg i storstadsområdena och taxesamverkan mellan tåg 

och buss i många län. Krösatåget var fortfarande unikt och lyftes 

fram som exempel på att det var lättare för Länstrafiken än för SJ att 

utveckla och skapa merresande på korta och medellånga sträckor. 

Den politiska diskussionen tog sig uttryck i att vilja flytta över mer 

av ansvaret för lokal och regional tågtrafik på regionerna. För att 

kunna ta ett sådant steg krävdes en betydande «morot». Den kom i 

ett nytt trafikpolitiskt beslut 1988. Beslutet var radikalt och kan ses 

som grunden för dagens avreglering. Beslutet innebar en uppdelning 

mellan trafik och infrastruktur. Statens Järnvägar delades upp i två 

enheter. Det nya Banverket fick ansvar för drift och underhåll av 

järnvägar och det som ingår i begreppet infrastruktur. Affärsverket 

SJ fick ansvar för person- och godstrafik. 

Uppdelningen har fortsatt i flera steg. SJ är sedan 1 januari 2001 

ett aktiebolag som driver kommersiell och upphandlad persontrafik 

på en marknad som numera är öppen för konkurrens. Vid bolagiseringen 

lades bland annat godstrafiken i eget bolag Green Cargo 

medan fastigheter fördes till bolaget Jernhusen och fordonsunderhåll 

till bolaget Euromaint. Allt detta märktes i järnvägsstaden Nässjö. 

Resecentrum ♥ X2000 = sant 

Från att ha varit en enkel mötesstation växte spårområdet i Nässjö 

till att bli en av landets största bangårdar. Även stationsbyggnaden 

byggdes till i flera etapper. Vid den stora ombyggnaden 1937 byggdes 

en gångtunnel under spåren fram till stationshusets vänthall. 

Avsikten med gångtunneln var att få resenärerna att sluta gå över 

spåren. Det lyckades man aldrig med. En anledning var att det var 

tungt och tidsödande att gå i stentrappor utan tillgång till hiss eller 

rulltrappa. En annan anledning var att det kändes otryggt att gå i 

tunneln och att fukt och dofter gjorde vistelsen där nere allt annat än 

angenäm. Problemet med inträngande vatten var påtagligt eftersom 

tunneln till viss del låg under Runnerydssjöns nivå. Något måste 

göras. Problemet var att det inte var läge att investera i stationer när 

järnvägstrafiken gick med stora underskott. 

På 1980-talet agerade kommunledningen i frågan. Man tog kontakt 

med SJ och började gemensamt söka pengar för att komma 

till rätta med de största bristerna. Det som från början handlade 

om säkerhet och en otidsenlig tunnel utvecklades stegvis till något 

mycket större. Man hade draghjälp av Banverket som såg fördelar 

i en ombyggd bangård och av Länstrafiken som kunde styra över 

statliga pengar till kollektivtrafiksatsningar. Men främst var det SJ 

och Nässjö kommun som fick ställa upp med pengar för att komma 

igång med projektet. 

När stationen blev Resecentrum tillkom ett våningsplan och ett 

klocktorn. Det innebar att stationen blev synlig från torget och att det 

skapades ett rumsligt stråk mellan Ingsbergssjön och Runnerydssjön. 

Gångbron blev uppehållsplats för väntande resenärer som valde bort 

väntsalen i bottenvåningen. En annan fördel med gångbron var att 

fotgängare från västra sidan av Nässjö som tidigare hänvisats gå via 

Brogatan fick kortare och bekvämare väg till centrum. 

Satsningen på resecentrat hängde dock på en skör tråd. SJ persontrafikchef 

Karl-Erik Strand var tveksam till fortsatt engagemang när 

uppdraget att köra Länstågen gått över till en privat entreprenör. SJ:s 

generaldirektör Stig Larsson var mer visionär och såg Nässjö som 

en framtidssatsning som kunde följas av fler. En ombyggd station 

skulle dessutom ge möjlighet att introducera snabbtåget X2000 på 

södra stambanan. Byggde man om och höjde plattformarna kunde 

påstigningen underlättas. Stig Larsson fick sista ordet och första 

ordinarie X2000 lämnade Nässjö med destination Stockholm den 

1 december 1993 – bara månaden efter att Resecentrat invigts med 

pompa och ståt och med Carola som säker publikmagnet. Järnvägen 

i Nässjö gick därmed in i en ny tidsålder. Modellen med övergång till 

plattformar som uppehållsrum för väntande resenärer finns idag på 

många andra ställen. Nässjö var först i landet med en ny generation 

Resecentrum. 

Nässjöprofilen Per-Olof Johansson, känd som «Olle i Änganäs», 

var en av de drivande krafterna bakom Nässjös nya Resecentrum. 

Ingen vision var för stor för Olle. Väl medveten om att det fanns 

statliga medel för investeringar i kollektivtrafik, vände sig Olle till 

Länstrafiken och önskade pengar för att bygga ett nytt resecentrum. 

51

Olle i Änganäs. 

Medan andra önskade tusenlappar för väderskydd handlade Olles 

förslag om miljoner för att bygga om stationshuset och ta bort den 

förhatliga gångtunneln. Ambitionerna växte med tiden och vid invigningen 

hade det tiotal miljoner Olle tänkt sig mer än tiodubblats. 

När resecentrat stod färdigt hade Olle redan lämnat sitt uppdrag 

i kommunen och en ny generation politiker och tjänstemän hade 

tagit över. Han kunde kosta på sig ett brett leende där han stod i 

vimlet på invigningsdagen och lyssnade till tal av generaldirektörer 

och skönsång av Carola. 

Järnvägsknutens framtid 

Järnvägens betydelse är fortfarande stor men är inte på samma sätt 

dominerande som arbetsplats i Nässjö. 

När diskussionerna om höghastighetsbanor var som livligast på 

1990-talet flyttades fokus tillfälligt över från Nässjö till Jönköping. 

Nässjö deltog i diskussionerna för att bevaka sina intressen. Götalandsbanans 

förespråkare hade svårt att tänka sig att höghastighetstågen 

skulle ta en sväng via Nässjö. Kommunen valde därför 

att inrikta sig mot att leda utvecklingen av stambanan. 

Idag ställs höga krav för planering och byggande av ny järnväg. Den 

första stambanan mellan Stockholm och Malmö kunde invigas 1864 

efter nio års arbete medan byggtiden för den nyligen invigda 20 mil 

långa Bottniabanan var elva år. Lagd järnväg ligger och Nässjö har 

något av drömläge logistiskt sett mellan Stockholm och Köpenhamn 

och mellan Östersjön och Västerhavet. 

Södra stambanan kommer att under överskådlig tid förbli järnvägens 

pulsåder mellan nordens två stora huvudstäder. Redan idag 

fylls banan till bristningsgränsen på vissa avsnitt. Den regionala 

tågtrafiken har återuppstått norrut mot Linköping och Norrköping 

och söderut mot Alvesta och Växjö. 

När satsningen på nya järnvägen Ostlänken mellan Järna och 

Linköping tillkännagavs hade begreppet höghastighetståg ersatts 

med snabbtåg för 250 km/h. Det handlar nu om att stärka stambanan 

och skapa ökad kapacitet för både person- och godstrafik. Restiden 

från Nässjö till Stockholm kommer att begränsas till cirka 2 timmar 

vilket ger ökad attraktivitet. Resenärer från Jönköping får bereda 

sig på att se Nässjö stadssiluett från tågfönstret åtminstone 25–30 

år framåt i tiden. Tanken på en höghastighetsbana till Malmö via 

Jönköping är i mina ögon närmast utopisk när vi redan har en väl 

fungerande stambana via Nässjö. 

Regionaltågstrafiken växer. Den linje som en gång band samman 

Nässjö med Kalmar har kortats och slutar nu i Vetlanda. Men Kalmar 

kan fortfarande nås med ett byte i Hultsfred eller Alvesta. Järnvägsknutens 

tre övriga länkar har vuxit sig starkare under 2000-talet. 

Direktförbindelse med Göteborg kom år 2002. Oskarshamn blev 

på nytt slutstation i österled i december 2011 med anslutning till 

hamn och färjeläge. Det går numera fem tåg i varje riktning Nässjö– 

Halmstad vardagar och restiden har minskat drygt en halv timme 

sedan 1990. 

Banorna har rustats upp vilket medger högre hastighet och ökade 

tågvikter. Nya insatser planeras bland annat för att öka kapaciteten 

på Jönköpingsbanan och att möjliggöra mer godstrafik på samtliga 

banor. 

Petter Jönsson från Träslända har tidigare tillskrivits betydelse för 

att järnvägen skulle dras i Nässjöbygden. Hans insats må vara överskattad 

men han skulle nog ändå bli förvånad om han steg upp och 

vandrat fram genom den livskraftiga stad som vuxit upp nära hans 

marker som ett resultat av den järnvägssatsning som drogs igång 

för mer än 150 år sedan. Nässjö har visat sig vara en järnvägsknut 

som håller! • 

52

Nässjöbor berättar 

gunnar carlsson, lokförare 

En arbetsdag på 80-talet 

Gunnar «Ryssby» Carlsson berättar om hur en arbetsdag kunde vara 

på 1980-talet. Gunnar är en av Nässjös lokförare som är utbildad 

på många olika loktyper och har lång erfarenhet av att köra både 

person- och godståg. 

«Det är fredag förmiddag. Igår körde jag en extra tur som hämtade 

ungdomar som återvände från musikfestivalen i Hultsfred. Det var 

så fullt att jag fick stänga dörrarna manuellt. Dagens tur börjar kl 

11:30 med klargörning av motorvagnen. Kolla toaletter, vatten och 

att allt är som det skall för våra resenärer. Innan avgång skall vi 

lasta ombord gods. Det varierar från dag till dag och kan vara allt 

från avelsminkar till Eksjö eller blommor till Berga. Minkarna är 

värdefulla och hämtas därför ofta direkt av mottagaren medan vi 

får ställa av blommorna på plattformen i Berga. Är det kallt brukar 

jag ringa mottagaren så att blommorna inte fryser. 

Vår avgångstid var 12.30. Det är inte så mycket resenärer mitt på 

dagen och resan går som planerat till Oskarshamn. Jag har bara 

några minuter på mig för att gå till andra hytten och göra tåget klart 

för återfärd till Nässjö. På återvägen skall jag tömma brevlådor vid 

stationerna i Mariannelund, Hjältevad och Eksjö. När jag är tillbaka 

i Nässjö efter drygt två timmars körning får jag avlösning och en 

kort rast. 

Nästa uppdrag börjar kl 20.30. Jag skall köra kvällståget till Oskarshamn 

med avgång från Nässjö kl 21.15. Vi väntar in anslutande tåg. 

Denna gång är det betydligt fler resenärer. Många skall med båten 

till Gotland. När jag passerat Berga får jag dra på högre fart för att 

hålla tidtabellen. Det går bra. Vi är framme i rätt tid och alla resenärer 

hinner med båten. Eftersom tågklareraren i Oskarshamn gått 

hem för dagen får jag själv lämna tåganmälan till Nässjö. Jag avslutar 

arbetspasset med att parkera motorvagnen, plocka upp lite skräp och 

koppla in vagnen till eluttag för värme och batteriladdning. Sedan 

går jag till överliggningsrummet på andra våningen i det pampiga 

stationshuset. 

Nästa morgon är jag nere vid motorvagnen kl 08.30 för att göra den 

klar och köra fram till plattform. Det är bara en handfull resenärer 

vid avgång kl 09.10 men det blir fler när vi kommer till Hultsfred och 

stannar vid stationerna på Höglandet. Vi ankommer Nässjö kl 11.30 

på lördagsförmiddagen. Resenärerna hastar vidare till anslutande tåg 

och jag kör motorvagnen till lokstallet för tankning och städning. 

Jag har en ledig lördagseftermiddag framför mig i Nässjö». 


53

solbritt johansson, tågmästare 

Det började med Lapplandspilen 

Solbritt Johansson var en av Nässjös första kvinnliga tågmästare. Hon 

hade då redan arbetat ett antal år inom SJ med att bädda sovvagnar. 

Här är hennes berättelse: 

«Nu när det är dags för Nässjös 100-årsjubileum tänker jag tillbaka 

på ett av mina första barndomsminnen. Det var när staden fyllde 50 

år. Jag kommer ihåg att det var januari 1964 och att jag snart skulle 

fylla 3 år. Jag minns att vi var på Stora Torget med hela familjen. Jag 

fick sitta på pappas axlar eftersom det var så många människor ute 

och vi såg bland annat stadens stora jubileumsfyrverkeri. 

Vilken lycka! När jag går ut genom dörren har jag både rock, sj-emblem 

och tågnyckel med mig. Redan samma kväll hoppar jag på 

Lapplandspilen tillsammans med min härliga kusin Sonja som jobbat 

på tåget i flera år och som vant och snabbt lär mig vad jag behöver 

veta för att bli en av Nässjös ‹åkande› bäddare. 

Lapplandspilen avgick varje dag från Malmö för att ett och ett 

halvt dygn senare nå slutdestination Narvik. I vårt bäddarlag var det 

en som fällde ner bäddarna medan tre gick efter och bäddade för 

alla som åkte sov- och liggvagn. Medan vi arbetade fick resenärerna 

snällt vänta i vagnens korridor eller ta en fika i restaurangvagnen. 

Tåget avgick från Nässjö vid 19.30 och vi skulle vara klara och 

hoppa av vid ankomst till Katrineholm två och en halv timme senare. 

Vi övernattade i Katrineholm och tog sedan södergående Lapplandspilen 

som avgick cirka 7.30 morgonen efter. Vår uppgift var då 

att bädda upp kupéerna igen till alla nyvakna resenärer som sedan 

kunde sitta på soffan och njuta av den fortsatta resan. Vi hann även 

tömma papperskorgarna innan tåget kom till Nässjö vid 10-tiden. 

För min del fortsatte denna åkning fram till juni 1981 då Nässjö 

blev utgångsstation för ett nytt sovvagnståg – Bottenviken. 

Detta tåg gick mellan Nässjö och Luleå. Då blev det istället stationär 

bäddning och städning. Vi jobbade samman i ett arbetslag 

och hade roligt tillsammans men jag saknade ändå kontakten med 

resenärerna och sökte därför till tågmästare 1984. 

Ett omväxlande och trevligt jobb där jag mött många intressanta 

människor under årens lopp. 

Den som gör en resa har alltid något att berätta. Jag har gjort många 

härliga resor under åren men alltid återvänt till min barndoms stad 

Nässjö». 

Rebecca Rasmussen, Anita Wahlberg och Solbritt Johansson. 

Några år senare, närmare bestämt 1980, kliver jag in på järnvägsexpeditionen 

på Nässjö station. Jag är på jakt efter ett jobb som bäddare 

på Lapplandspilen och söker upp personalfördelaren Ingemar Swan. 

Svaret blev att det inte finns något behov för dagen men att jag är 

välkommen tillbaka. Envis som jag är kliver jag över samma tröskel 

dagen efter och då blir det napp. 


54

Signalpinnen 

I järnvägens barndom var det svårt att meddela sig med omvärlden 

medan tåget gick. Signalpinnen var en lösning som fanns ända fram 

till 1970-talet. Den fungerade så att man fäste ett meddelande på 

staven och slängde ut den när man passerade en bemannad station. 

På det sättet kunde man få fram meddelanden till stationer längre 

fram efter linjen och förbereda åtgärder vid tågets ankomst. Det 

kunde handla om att förse restaurangvagnen med mat, kolla hjul 

och bromsar eller kalla på polis. 

Sovvagnståg 

Sovvagnstrafiken var omfattande fram till dess att X 2000 kom och 

gjorde det möjligt att göra tjänsteresor över dagen. 

Nässjö hade sovvagnsförbindelse till ett tiotal destinationer varje 

natt. Under ett antal år utgick sovvagnståget «Bottenviken» från 

Nässjö. Tåget kom in vid 11-tiden på förmiddagen och stod uppställt 

under dagen för städning och teknisk genomgång. Två vagnreparatörer 

och ett halvdussin personal arbetade med bäddning och städning. 

Bäddarna klara på kvällen men kunde fällas upp till sittvagn 

dagtid. 

«Dra i speta» 

Nässjö bangård var fram till 60-talet säkerhetsmässigt indelat i 

tre områden. Det norra och södra området sköttes från ställ verk 

i vardera änden av bangården. Tågklareraren hade sin expedition 

i trapphuset på plattform 4 och ansvarade för det mellanliggande 

området. 

Områdenas gränser var noggrant angivna i stationens säkerhetsplan. 

När tåg väntades kontaktade tågklareraren respektive 

ställverk och fick sedan gå ut och kontrollera att spåret var fritt 

från vagnar eller andra hinder. Först därefter kunde han ge klart 

för infart. Det skedde genom att han drog i ett manöverdon inne 

på expeditionen. I dagligt tal kallades det för att «dra i en speta». 

Ställverken skötte i sin tur alla växlar. 

Denna hantering ersattes i slutet av 1960-talet av ett ställverk 

inne i stationshuset. 

Tåget på «böljan» 

Det fanns uppställningsspår på bangården där man ställde upp 

vagnar medan de städades och förbereddes för nästa insats. Dessa 

spår fick ofta namn av järnvägens personal. Det spår där man 

ställde upp sovvagnar i Nässjö brukade kallas för «böljan». Bakgrunden 

till detta namn var inte närheten till Runnerydssjön utan 

att de värmeposter vagnarna kopplades till ibland var så effektiva 

att personal och resenärer upplevde en värmebölja ombord på 

tåget. 

55

56

57

Kulturen i Nässjö 1914–1970 

Föreningslivet och kyrkorna 

– tidiga kulturbärare 

text ✴ josef rydén 

Nässjö kom mellan 1914 och 1970 att i det närmaste tredubbla sitt 

invånarantal. Järnvägen var länge navet i utvecklingen, en blomstrande 

industri och handel fordrade transporter och kommunikation. Men 

människor i en växande gemenskap krävde också kunskap och kultur. 

Här skall ges några glimtar av epokens lokala kulturhistoria. 

Den dynamiska expansion som Nässjö upplevde medan orten 

kvalificerade sig för att bli stad spillde också över på kulturen. Samskola 

som startats 1903 fick nio år senare egen hemvist i den byggnad 

som ingår i nuvarande Norråsaskolan. Landstingets folkhögskola, 

som inletts i Värnamo 1876 och var avsedd att ambulera, flyttade via 

Tranås 1897 till Nässjö, där den kom att stanna. Kommunen hade 

byggt ett hus, som var avsett både för sina egna sammanträden och 

för folkhögskolans lektioner. Men samma år som Nässjö blev stad 

flyttade folkhögskolan till Sörängen medan stadens styresmän gjorde 

sig redo att flytta in det stadshus som uppförts för Carl Petersons 

pengar enligt hans sambo Maria Malmbergs donationsbrev. 

En föreläsningsförening bildades 1901 och kom att leva kvar ända 

till ett stycke in i 1970-talet. Med kunniga föreläsare levererade den 

ett stort kunskapsutbud, och Nässjöborna slöt upp, åhörarna fyllde 

ofta kommunalsalen eller andra lokaler som användes. 

Föreningslivet som kulturförmedlare 

Föreningslivet hade, då som nu, stor betydelse för att förmedla kultur 

av olika slag. Logen Sirius av IOGT höll sig med ett eget lånebibliotek 

för sina medlemmar. Men det var Nässjö föreläsningsförening som 

såg till att kommunen/staden fick ett folkbibliotek som var öppet 

för alla. Det grundades 1906 i blygsam skala men växte successivt, 

bland annat genom att stadens borgare blev bokdonatorer. Samlingarna 

växte från cirka 800 böcker när staden invigdes till närmare 

57000, när den 1970 stod färdig att gå upp i storkommunen. Störst 

var ökningen under 1950- och 1960-talen, när Ingvar Johansson var 

bibliotekarie och det årliga, kommunala anslaget vuxit från några 

hundralappar 1914 till dryga en halv miljon kronor. Länge fick man 

hålla till i kommunens egna eller hyrda lokaler: stadshusets sessionssal, 

sparbankens hus vid Stortorget, IOGT:s lokaler (som sedan blev 

Blå knuten) och Prästgatan 9 (Carl Petersons villa som senare blev 

Nässjö kulturhus), innan biblioteket hamnade i Folkets hus, vid den 

plats som numera fått namn efter Peterson själv. 

Studieverksamhet bedrevs också inom föreningarna. Nässjö fick 

en lång rad studieorganisationer: ABF, Medborgarskolan, Vuxenskolan, 

TBV, SKS, FKS med flera. Arbetarnas Bildningsförbund är den 

äldsta. Den grundades 1914 och kan alltså fira hundraårsjubileum 

samtidigt med staden. Ledande personer i föreningen har ofta varit 

58

skolfolk: Emil Johansson, rektor för Nässjö yrkesskola, Algot Hagerén, 

folkskollärare och till slut överlärare, Karl de Vylder, som skulle 

bli rektor för Jära, arbetarrörelsens folkhögskola i Almesåkra. ABF 

har – liksom alla studieföreningar – ordnat studiecirklar. Antalet 

per läsår växte hela tiden, 1924–25 arrangerades 7 stycken, 1969–70 

var antalet 584. I början studerade man fackföreningskunskap och 

national ekonomi. Med tiden blev ämneskartan allt brokigare: praktiska 

ämnen, samhällskunskap, språk, skönlitteratur, konst och musik. 

Liksom de övriga förbunden blev ABF kort sagt en kulturförmedlare. 

Musiken i centrum 

Till kultur räknar man framför allt de olika konstarterna, litteratur 

i olika former, bildkonst och musik. För Nässjös del är det främst 

musiken som stått i centrum. Redan under tidigt 1900-tal avlöste olika 

musikarrangemang varandra i Nässjös offentliga lokaler: konserter av 

egna musikgrupper eller gästande artister, soloframträdanden med 

fru Ebba Stråhle och operasångaren Conny Molin (1885–1943). Den 

sistnämnde, son till en murare i Åker på andra sidan Runnerydssjön, 

blev Nässjös mest framträdande sångartist under denna epok. Efter 

studier i Stockholm, Paris och London engagerades han vid Kungl. 

Teatern 1914 och gjorde en framgångsrik karriär som barytonsolist 

med mängder av stora operaroller. 

En för musiken i Nässjö mycket betydelsefull person var August 

Linder (1885–1955). Han kom tidigt med i Järnvägsmännens musikkår, 

bildade en musikoktett, vanligen kallad Linderska oktetten, som 

förblev en institution i staden så länge ledaren levde och efterträddes 

för en tid av Nässjö musikkår. Hans främsta instrument var flöjt 

men han trakterade även oboe, fagott, violoncell och basfiol. Han 

undervisade i musik i skolorna och spelade i Stadsparken och Folkets 

park, på biografer och i kaféer. 

August Linder var med om att grunda Nässjö orkesterförening 

1924 och var länge dess ledare och dirigent. Orkesterföreningen intar 

en mycket betydelsefull plats i Nässjös musikhistoria. Den kom att 

prägla Nässjö som en stad med musik. 

Frikyrkorna i staden har lämnat viktiga bidrag till stadens musikliv. 

Frälsningsarméns hornmusikkår med anor från 1880-talet torde 

vara Nässjös äldsta ännu aktiva musikgrupp, som ofta framträtt 

i offentliga sammanhang både inom- och utomhus. Även Nässjö 

missionsförening/Missionkyrkan har sedan 1918 haft en musikkår, 

som tagit ton även utanför den traditionella föreningsverksamheten. 

På sångens område intar Nässjö manskör, som bildades 1909, 

en ledande ställning. Som dirigent anställde man från början Axel 

Franzén från Sävsjö. Han behöll den uppgiften i 50 år och bidrog 

till att göra Nässjö manskör vida känd och uppskattad. Som sitt 

genombrott räknar man ett framträdande vid Stockholmsolympiaden 

1912, och lokalt har kören svarat för traditionen att sjunga in våren 

på stadshusets trappa valborgsmässoafton och vid firandet av det 

som länge kallades Svenska flaggans dag. 

Sångkulturen i Nässjö frodades inte minst i kyrkans hägn. Tre 

av kyrkans kantorer har därvid spelat viktiga roller: Justus Andrén, 

kantor 1892–1941, Ture Olsson 1941–54 och Fritiof Davidsson 1954–72. 

Andrén lär ha varit den som skapade Nässjö kyrkokör. Under Olssons 

och Davidssons tid gjorde kören – ofta under medverkan av 

orkestrar från andra orter – många storslagna kyrkokonserter, med 

kompositioner som Haydns Skapelsen, Händels Messias och Bachs 

Juloratorium. Ture Olsson och Fritiof Davidsson inledde också kommunal 

musikundervisning, vilken 1975 skulle få fast organisation i 

Nässjö kommunala musikskola. 

Två andra personer som befordrat musikens och sångens utveckling 

i Nässjö är värda att nämnas här: Östen Johannesson (1895–1995) var 

köpman inom musikens område sedan 1920-talet och själv utövande 

musiker inom Frälsningsarmén. Han grundade 1947 Musikaftonskolan. 

Den övertogs senare av ABF, som startade egna körer och även 

salongsorkester. Osborne Raask (1921–2006) – en annan av stadens 

musikentusiaster – var ledare och dirigent för ABF:s damkör från 

1950-talet. 

Tid för nöjen 

Till kulturens område kan man även räkna teater, film och underhållning 

som bjöds Nässjöborna från olika scener och lokaler. Stadshotellets 

festsal, IOGT-lokalen, Samskolan som med tiden blev Läroverket 

och framför allt Folkets hus gav plats för kringresande teatersällskap 

som framförde tidens aktuella repertoar, från Värmlänningarna 

till dramer av Strindberg och Ibsen. Mest folk drog då som nu den 

lättare underhållningen, operetter och komedier. I Folkets park och 

på vintern Norrboda Folkets hus samlades man för att se och höra 

kända artister och underhållare. Och på de stora hembygdsfesterna 

i Nässjö hembygdspark spelades amatörteater. 

Sin första biograf fick Nässjö 1908, Då var det IOGT-lokalen som 

fick ge plats för filmföreställningar två gånger i veckan. En pianist 

fick ackompanjera stumfilmerna. Det kostade 50 öre att sitta på 

första plats, 35 på andra, 25 för barn. Från 1910-talet tillkom flera 

biografer, Metropol, Skandia och Röda Kvarn. Den som lever kvar 

än är Sagabiografen som byggdes 1939. 

59

Som revyförfattare och arrangör av olika slags underhållning under 

1940- och 1950-talen spelade Uno «Myggan» Ericson (1926–2001) en 

huvudroll. Han berättar själv om nöjeslivet i Nässjö och sin egen 

insats i min bok «Nässjö under järnvägsepoken». 

Nässjö i konsten 

Under den tidsperiod som här behandlas har en rad framträdande 

konstnärer haft beröring med Nässjö. Några av dem är särskilt värda 

att nämna. De ordnas här efter födelseår: 

Axel Lundin (1877–1960) föddes och levde hela sitt liv som bildkonstnär 

i Nässjö. Han blev känd från utställningar både lokalt och 

i Stockholm. Bland hans tavlor märks många med Nässjö-motiv. 

Hugo Carlberg (1880–1943) var född i Nässjö men flyttade senare till 

Lund. Han har målat det småländska landskapet, gärna vintermotiv 

i blå skymningsdager med lyrisk grundton. 

Axel Wallenberg (1898–1996) var född i Nässjö, men familjen flyttade 

tidigt härifrån. Han blev känd som skulptör och hans verk är 

spridda över olika orter i landet. I Nässjö kan vi se Mor med barn, 

Bågarna och Ballongmannen. 

Arvid Wallinder (1905–87) född i Älmhult men från 1918 bosatt 

i Nässjö, där han var teckningslärare. Han blev främst känd som 

landskapsmålare men har också gjort stora väggmålningar i skolor 

och andra byggnader i Nässjö. Många Nässjöbor har Wallindertavlor 

i sina hem. 

Axel Bengtsson (1905–74) växte upp i Nässjö men lämnade 1922 

staden och gjorde merkantil karriär, till slut som direktör för Köpmannaförbundet. 

Han började måla under konvalescensen efter en 

svår hjärtinfarkt och blev snabbt känd som naiv konstnär. (Se vidare 

Jan Holmquists artikel). 

Bengt Lindqvist (1913–70) var född i Nässjö, där han stannade livet 

ut och målade sin hembygds landskap. 

På initiativ av Karl och Inggärd de Vylder bildades Nässjö konstförening 

1943. Dess syfte var och är alltjämt att anordna utställningar av 

och sprida kunskap om god konst av både regionala och rikskända 

konstnärer. Bland föreningens kunniga intendenter kan framhållas 

fotograf Helge Lundgren och tågmästare Lennart Gustafsson. 

Historien på pränt 

Nässjöbygden fick under denna tid sina första historieskrivare: Axel 

Ramm (1858–1929), Erik Castegren (1880–1975) och Arvid Wallerström 

(1886–1968). Ramm var son till Nässjös förste folkskollärare 

C D Peterson men lämnade själv hembygden och blev stadsrevisor 

i Göteborg. Där trycktes 1922 hans lilla skrift Nässjöboken I som 

handlade om socknen och staden, dess natur och byggnader men 

framför allt om Nässjöbornas levnadsvanor. Castegren tillhör också 

dem som fötts och flyttat ut från Nässjö. Han blev lärare i Botkyrka 

församling, men samlade länge material till en bok om hembygden. 

Den gavs ut med titeln «Äldre tiders Nässjö» vid stadens 50-årsjubileum 

1964 och är en mycket väldokumenterad skildring av Nässjö 

före järnvägens tid. 

Arvid Wallerström var Nässjös främste PR-man under sin tid. 

Som boktryckare utgav han några år på 1910-talet en egen tidning, 

Nässjö Nyheter, där han bland annat rapporterade om hur man 

firande stadsprivilegierna på nyåret 1914. Han har skrivit «Nässjö 

handel och industri i ord och bild», en stor och värdefull bok som 

kom ut 1916. Sedan fortsatte han att publicera en mängd småskrifter 

om Nässjö och dess historia, de flesta skrivna av honom själv. Han 

byggde ofta på traditionskällor och lät ibland fantasin få fria tyglar 

att fylla i kunskapsluckor. Men han tog också initiativ till en rad 

bestående verk, hade sin hand med när Lövhult blev friluftscentrum 

och Sankta Valborgs kapell byggdes, ja även när Nässjö gamla kyrka 

restaurerades och togs i bruk på nytt. 

Till slut bör även Nässjö hembygdsförening få en plats här. Den 

grundades 1916 med Johan August Brinell (1849–1925) som förste 

ordförande. Man började med att samla in «fornföremål» och äldre 

ting från bondesamhället. Men när staden på 1920-talet upplät mark 

runt det gamla vattentornet åt föreningen, inleddes husflyttningens 

epok. Man hämtade gamla byggnader från Landeryd och Hånger 

i söder till Flisby i norr; det var innan deras hemorter fick egna 

föreningar. Flyttningarna kulminerade på 1950-talet när man 1953 

tog emot Äsperyds gästgivargård och 1957 släpade upp den gamla 

stinsbostaden till parken. 

Föreningens stora sommarfester var länge en tradition som drog 

mycket folk till hembygdsparken. Men ett stort ideellt arbete har 

lagts ner för att vårda det kulturarv av byggnader och föremål som 

man förvaltar och även hålla öppet för visningar. Viktiga insatser har 

gjorts av föreningens intendenter, bland vilka Oscar Modén, Algot 

Andersson och Olof Hegethorn har hållit ut längst. • 

Litteratur: 

Konst och konstnärer i Nässjö. 1993. 

Människor Minnen Miljöer. Nässjö hembygdsförening 1916-1991. 1991. 

Josef Rydén, Nässjö under järnvägsepoken, 1981. 

Nässjöbygdens historieskrivare. (Då och Nu i Nässjöbygden, 1998) 

60

Uno «Myggan» Ericson. 

61

Nässjö Orkesterförening i Nässjö 

Stadshotells samlingssal, 1934. 

Barnensdagsfirande på 1920-talet. 

62

Axel Bengtsson «Frälsningsarmén spelar 

på Nässjö torg». 

Den gamla stinsbostaden har lämnat 

sin gamla grund och tar just farväl av 

stationshuset på sin rullning upp mot 

Hembygdsparken 1957. 

63

Vad är kultur i Nässjö? 

«I Nässjö är bandy kultur. I min artikel har jag ändå valt att utgå från statens beskrivning, 

nämligen att kultur är insatser för ordets, scenens, bildens och tonens område samt för kulturarvet. 

Jag har också valt att skildra stadens kultur, även om staden blir kommun 1971.» 

Vad har varit viktigast för kulturen i Nässjö? 

«Eldsjälarna! Sedan de platser och lokaler där kulturen äger rum. Utbudet har formats i 

samspel med de lokala förutsättningarna, men också tillsammans med de värderingar och 

impulser som kommit utifrån. Samhället, och då i första hand kommunen, har deltagit mer 

eller mindre aktivt i utvecklingen, särskilt när det gäller finansieringen. Tillsammans har de 

olika komponenterna format den kulturella miljön i Nässjö.» 

jan holmQuist. Kultur- och fritidschef i Nässjö 

kommun 1990–2008. 

«Snobbarna går på Pigalle 

och rockmänniskorna går på Pinnen.» 

Louise Halvardsson 

i «Punkindustriell hårdrockare med attityd» 

64

Kulturen i Nässjö 1970 –2010. 

«Med honom kan du tala om 

konst likaväl som om bandy» 

text ✴ jan holmquist 

Hur byggs ett kulturutbud i en stad som Nässjö? Som järnvägsort 

och industristad saknar Nässjö den självklara tradition som många 

anser att Eksjö har. Vid mitt första besök i Eksjö under tidigt 90-tal 

får jag veta att i Nässjö finns ingen kultur. Jag tror att orsaken till uttalandet 

är att kulturen i Nässjö mer bygger på ett folkligt engagemang 

och ett bredare kulturbegrepp. En etablerad kultur, ibland benämnd 

finkultur, tar inte stor plats i staden. Samtidigt håller stora delar av det 

utbud som har erbjudits under de senaste 40 åren en hög kvalitet. 

Ordet i staden 

Biblioteket hittar vi i Folkets hus. Det har små anslag och biblioteket 

är ett av de sista i sin storlek som 1985 får en barnbibliotekarie efter 

flera års lobbyarbete från kulturnämnden. Det här året kommer också 

en bokbuss och utlåningen tar fart. Under periodens senare del är 

utlåningen högst i länet, mätt som lån per invånare. När fritidsgården 

Unkan stänger så ökar bibliotekets publika ytor och administrationen 

flyttar ner en våning. Omkring 1990 utlyses en arkitekttävling om en 

utbyggnad av Folkets hus, men den planen får vila i ytterligare 20 år. 

Flera av stadens författare är aktiva i kulturlivet och några använder 

staden som fond för sina berättelser och dikter. 

Ulla Olin (1920–2009) föds i Finland men bor under många år i 

Nässjö där hon är lärare på Sörängens folkhögskola och en av inspiratörerna 

till poesifestivalen. Hon får sitt genombrott som poet vid 

69 års ålder med samlingen «Valda dikter». Ulla har då i många år 

varit en aktiv person i Nässjös kulturliv, konsten och litteraturen är 

hennes stora intressen. Uno «Myggan» Ericson (1926–2001) växer 

upp i Nässjö och är känd som nöjeshistoriker. Han lämnar staden 

redan 1958 men återkommer ofta och skriver i olika sammanhang 

sina minnen. Som ambassadör för staden inviger han 1989 en egen 

«Myggans plats» i centrum. 

Josef Rydén är smålänning och sedan 1957 Nässjöbo. Han skri ver om 

både Nässjös historia och nutid, men även självbiografin «Fliten och 

fromheten», studier som «När bion var synd i Jön kö ping» (1989) och 

om småländsk järnhantering. Per Odensten, Nässjöbo sedan länge, 

får ett stort genombrott med romanen «Gheel» 1981 och har sedan 

kommit med ytterligare några uppmärksammade böcker. Pers teman 

är universella och inte direkt rotade i Nässjö. K Arne Blom växer 

upp i Nässjö där fadern driver hotell Continental. Från 1976 till 1982 

skriver han sju deckare som till stor del utspelas i barndomsstaden 

som här döps om till Himmelsholm. Maj-Gull Axelsson skildrar 

i «Långt borta från Nifelheim» (1994) en uppväxt under 50-talet 

65

i Nässjö som innehåller mörka stråk. Hennes genombrottsroman 

«Aprilhäxan» från 1997, som gav henne Augustpriset, utspelas också 

i en småstad, som här heter Motala. Till Nässjö återvänder hon 

med «Jag heter inte Miriam» 2014. En ungdomstid i Nässjö under 

sent 90-tal med längtan, musik och sprit är några teman i Louise 

Halvardssons «Punkindustriell hårdrockare med attityd» (2007). 

Poesifestivalen är en tradition med start 1987 på initiativ av landstingets 

kulturchef Goy Persson och med stöd av Sörängen (Ulla 

Olin), kommun och studieförbund. Under många år är detta landets 

ledande – ibland enda – poesifestival. Några sommardagar samlas 

kända poeter från Sverige och från den stora världen för uppläsningar, 

samvaro och cafékvällar. Nässjöbon i gemen kanske inte söker sig hit 

men festivalen samlar intresserade från hela landet för exempelvis 

skrivarkurser. Medialt är detta kulturens höjdpunkt i Nässjö de 

första 15 åren. På senare år får poesifestivalen en mer anspråkslös 

fram toning och inte samma täckning i riksmedierna. 

Scenen i Nässjö 

Folkets hus har Höglandets enda scen som kan ta emot Riksteaterns 

stora föreställningar. Under 1970- och 80-talen är Ture Rosén 

ordförande i teaterföreningen och teaterlivet blomstrar, åtminstone 

när det erbjuds operett. Bussar som bekostas av respektive kommun 

forslar publik från Eksjö, Vetlanda och Sävsjö till Folkets hus. En 

av höjdpunkterna är när Ryska Bolsjojteatern besöker Nässjö 1981 

och fyller salongen. Även om publikbussarna upphör så fortsätter 

föreningen med teater, ofta från Riksteatern, ibland från Smålands 

Musik och Teater (tidigare Länsteatern) eller från fria grupper. 

«Myggan» tillsammans med Arne Fager (1926–2011) skapar ett antal 

klassiska revyer under 1950-talet och Nisse Lundberg (1958–2008) tar 

upp den fallna manteln och gör 18 nyårsrevyer fram till sent 90-tal, 

då han drar vidare till Kungälv. Arne Fager deltar under sitt sista år i 

ett försök att få liv i traditionen med Studieförbundet Vuxenskolans 

nyårsrevy, Den gula tråden. 

De filmintresserade har tre biografer att välja mellan under 1970- 

talet: Saga, Röda kvarn och Skandia. Efter en debatt i Folkets hus så 

installeras en biografmaskin i teatersalongen under 1980-talet där 

smalare film visas. Men konkurrensen från TV och andra medier 

skördar sina offer och idag är Saga sedan länge ensam biograf i 

staden. 

Folkets park har en rik historia som Nässjöbornas nöjescentrum 

under sommaren. Parken är en samlingspunkt för ungdomar på 

1970- och 80-talen och ibland fylls den som när Jerry Williams 

uppträder. De folkrörelsedrivna samlingsplatserna får problem och 

Folkets hus övertas av kommunen efter sviktande ekonomi under 

sent 90-tal. Men tiden passerar parken och 2010 läggs den ner med 

en hejdundrande fest: Sista Natten Med Parken. 

Bilden i staden 

Under de första åren på 1970-talet är det Nässjö konstförening som 

ordnar utställningar och propagerar för konsten. Drivande i arbetet 

är Lennart Gustafsson som Ulla Olin tillägnar dikten «Tågmästare 

Gustafsson» vars första rad lyder: «Med honom kan du tala om konst 

likaväl som om bandy». Lennart besöker gallerier vid uppehållen 

i Stockholm, Göteborg och Malmö och tar med impulser hem till 

Nässjö. Han är också god vän med skulptören Axel Wallenberg 

(1898–1996). Axel donerar flera skulpturer till staden, exempelvis 

Mor och barn vid Myggans plats, Bågarna vid Resecentrum och 

Ballongmannen på Stortorget. 

Konstföreningen beställer, packar upp, hänger, ordnar vernissage 

och packar sedan ner tavlorna igen och som stöd får de ett mindre 

bidrag från kulturnämnden. Ofta är utställningarna i Sparbankshuset, 

men även Läroverket (Norråsaskolan) och Folkets hus foajé används. 

En stor framgång är Axel Bengtssons (1905–1976) utställning år 1972. 

Axel är en äkta naiv konstnär som berättar om ett färgrikt Nässjö i fest 

och vardag under tidigt 1900-tal. Han börjar måla i sextioårsåldern 

efter en hjärtinfarkt och blir snart en uppmärksammad konstnär. 

I december 1976 invigs Kulturhuset (Prästgatan 9, byggt som privathus 

för Carl Peterson) som i mer än 30 år är centrum för konsten 

och även för föreläsningar och mindre arrangemang. Förste intendent 

är Lennart Gustafsson som efter några år följs av Barbro Dahlbom 

som i början benämns «värdinna». Nu visas regelbundet fem eller 

sex utställningar om året, ofta med lokal prägel. En tradition är 

jul utställningar med regionens konstutövare. Senare under 1980- 

talet samarbetar Höglandets kommuner omkring Kultursommar, 

en utställning som turnerar under sommaren. Kultursommar blir 

omdiskuterad när konstverk slängs i Ingsbergssjön medan andra 

verk uppfattas som alltför vardagliga. 

Sommaren 1992 visar Kulturhuset broderier av Ulla Nordin under 

temat «Röda stugor i vardag och fest». Det blir succé och sedan 

följer en rad stora sommarutställningar. Redan året efter visas «Ur 

Myggans samlingar» och senare «Milles och Wallis» (Carl Milles 

och Axel Wallenberg). Störst uppmärksamhet får den före detta 

Sörängseleven Peter Johansson som år 2002 bygger upp ett nutida 

hembygdsmuseum framför Kulturhuset. En artikel om debatten i 

66

Hembygdsparken. 



Millenniumskulpturen Kolskyffeln invigdes lagom till tusenårsskiftet. Skulpturen, som väger 12 ton, är skapad 

av Carl Fredrik Reuterswärd. Den består av småkornig diabas hämtad från ett stenbrott strax söder om Bodafors. 

Bilderna visar statyns «tillblivelse» på Broby Granit i Skåne. Foto: Hasse Bengtsson. 

67

«Då och nu i Nässjöbygden 2006» har den talande titeln: «Jag går 

innan jag får hjärnblödning». Men Hembygdsmuseet blir uppmärksammat 

i hela landet och lockar många besökare. 

En annan stor diskussion skapar millenieskulpturen «Kolskyffeln» 

av Carl Fredrik Reuterswärd och även denna debatt är dokumenterad 

i en uppsats, «Ett minnesmonument för framtiden» (2010). Stenen 

är diabas som hämtas från ett stenbrott utanför Bodafors. Skulpturen 

väger 12 ton och den är kontroversiell. I Louise Halvardssons 

ungdomsskildring heter det: «Fatta att den jävla stenbumlingen 

kostade en miljon! Tänk om kommunen kunde fixa ett coolt punkhak 

istället». Verket kom till tack vare ett samarbete mellan galleristen 

Leif Holmer, kommunen och ett tiotal företag. 

Ulla Nordin är också en äkta naiv konstnär som får ett sent genombrott. 

Ulla berättar ofta via broderier om fest och vardag under 

1930-talet i ett solbelyst Nässjö med hennes unga jag, flickan Maria, 

i centrum. 

Annette Rydström bidrar med två offentliga verk i staden, bandylegenden 

Nicke Bergströms porträttbyst på Stortorget och rondellverket 

«Brinells stålkula». Annette efterträder Barbro Dahlbom 

som föreståndare i Kulturhuset under sent 1980-tal. 

Nässjö är under några decennier Höglandets centrum för konsthandel. 

Här finns Leif Holmer Gallery, Pelle konst, Konstsalongen, Sydis 

och Bråna galleri. Men de flesta slutar eller flyttar, handeln med tavlor 

har dels minskat, dels tagit andra vägar under de senaste tjugo åren. 

Musiken i staden 

Rockmusiken erövrar Nässjö. De unga är aktiva i politiken under 

1960- och 70-talen samtidigt som stora industrier lägger ner i staden. 

Det här föder ett engagemang och en debatt som också stimulerar 

en rockscen. Garageband letar lokaler och får stöd av det etablerade 

musiklivet, ABF driver de första åren musikskola med Osborne Raask 

(1921–2006) som ledare. Musikvaruhuset med Östen Johannesson 

(far och sedan son) förser stadens musiker med instrument. Både 

Osborne och Östen (båda generationerna) har en förankring också i 

Frälsningsarmén, en inte ovanlig kombination i Nässjö. Det är roligt 

att vara ung på 70-talet, säger flera intervjupersoner, en känsla som 

inte är så stark trettio år senare om vi ska tro Louise Halvardsson. 

Charlie Ceder (1924–2000) är en synlig och ivrig popambassadör 

från 1960-talet och framåt. Han ordnar konserter, håller ihop nätverk 

och inspirerar. Han startar 1972 traditionen med Pop i sommarnatt. 

Alla gillar Charlie som är en profil i ungdomsmusiken fram till sin 

död. Louise Halvardsson skriver: «Charlie Ceder kämpar sig upp på 

scen. Hans rygg blir krokigare och hans hår blir vitare för varje år», 

det är Pop i sommarnatt under sent 90-tal och Charlie är gammal. 

Unkan i Folkets hus är samlingsplats för de unga, men fritidsgårdar 

öppnas också i exempelvis Runneryd och här kan banden spela. 

Omkring 1990 läggs gårdarna ner och ersätts av Pinnen, inhyst i 

den gamla stolfabriken. På Pinnen finns både scen, discolokal, teater 

och fritidsgård. Grupperna får replokaler och inspelningsstudios via 

studieförbunden. Första uppsättning på Pinnen är City Rock Story 

där länsteatern ger stöd. Sedan följer 20 år med ett brett utbud för 

unga. Drivande ledare under större delen av perioden är Margareta 

Tegheim. Louise Halvardsson igen: «Snobbarna går på Pigalle och 

rockmänniskorna går på Pinnen». Då gäller det främst discon. 

Stadens största musikexport och mest kända Nässjöbor enligt 

uppslagsverket Wikipedia är Backyard Babies, en musikgrupp som 

bildas 1987 men som efter några år flyttar till Stockholm och får 

sitt genombrott. Dregen, en av medlemmarna i gruppen, säger att 

det är ett bra klimat för ungdomsmusik i staden. Replokaler fixas, 

spelningar går att ordna och äldre musiker hjälper gärna de yngre. 

Nässjö har en stödjande miljö även för ett band som kan uppfattas 

som lite stökigt. En annan fördel med Nässjö 

är att fyra unga killar kan stänga in sig 

i ett rum och träna alla dagar 

i veckan utan att lockas av 

storstadens utbud. 

Den klassiska musiken 

syns inte mycket, men det 

finns många amatörmusiker i 

körer och orkestrar, ofta med 

stöd från Osborne Raask och 

ABF. Under 70-talets senare del 

minskar kulturutbudet och 

Salongsorkestern läggs ner. 

Nils Wedin skriver i sin historik 

över ABF: «Allt beror 

på att det saknas frivilliga 

insatser …». Höglandskåren 

lever vidare, även 

Frälsningsarméns musikkår 

konserterar under alla de 40 åren. 

Ingrid Lindgren är en eldsjäl med 

lyskraft som är aktiv under alla år 

i kulturlivet. Från Grupp 8 som 

68

ställer ut på Kulturhuset och skapar debatt till musikföreningen 

Sunrise där hon är ordförande från 1988 till nedläggningen 2011. 

En måndag i månaden samlas en publik för att lyssna till blues, 

irländskt, rock eller jazz. Tidigare finns arrangerande föreningar som 

Club Charlie, Musikfolket, Bohemia och rockföreningen Riff. Ingrid 

sätter även igång ett filosofiskt café och en tangoklubb i Nässjö. 

Via Smålands Musik och Teater presenteras från 90-talet och framåt 

ett konsertutbud, ofta i form av musikcaféserier. Kända grupper 

besöker Jubeldagarna som börjar arrangeras från 1989 då staden firar 

75-årsjubileum, dagarna byter namn och innehåll och sedan några 

år ordnar Hotell Högland en Coverfestival. 

Kommunen tar 2006 initiativ till Folkfesten, 

en vecka med brett innehåll under hösten där 

danstävlingen Shall we dance blir en succé. 

Många dansar i Nässjö, exempelvis linedance, 

folkdans, sportdans och tango. Pigalles ställning 

som Höglandets centrum för sällskapsdans 

ebbar dock ut under 1980-talet 

Kulturarvet i staden 

Hembygdsparken är ett populärt besöksmål 

under sommarhalvåret. De första decennierna 

tar vården av byggnader och samlingar mycket av föreningens kraft 

men längre fram under perioden ordnas fler arrangemang. Sommaronsdagarna 

är en inarbetad tradition och fullsatt blir det när 

Nässjösonen Målle Lindberg med musikanter framträder. En ny 

scen år 1998 ger bättre förutsättningar och bakgrunden målas av 

den ständigt närvarande Arne Fager. 

Josef Rydén är ett flertal år ordförande i hembygdsförening och 

även redaktör för femton «Då och nu i Nässjöbygden», som samarbetsorganet 

Hembygdsrådet ger ut från 1976 och som kommer ut 

med ett intervall på två år – med något undantag. 

Järnvägsmuseet huserar strax söder om Resecentrum på Ångsågen 

sedan 1996. På platsen fanns förr en ångsåg, därför namnet. Föreningen 

har ett fint litet museum, de håller vagnar och lok i gott skick 

och kör veterantåg. Klenoden i samlingarna är en ångvagn från 1888. 

Möbelutställning talas det om i många år och en samling stolar visas 

sommartid i den klassiska Nässjöindustrin Pinnstolsfabriken. 

Från eldsjälar till professionell kultur 

Små informella nätverk formar kulturen under särskilt periodens 

tidigare del, samma personer återkommer, ibland som politiker, 

andra gånger i föreningar, studieförbund eller församlingar, samtidigt 

som flera också är aktiva kulturutövare. De jobbar till stor del ideellt 

och har ofta men inte alltid en förankring i folkrörelserna. Lärare på 

gymnasiet (exempelvis Ingrid Lindgren och Josef Rydén) och folkhögskolan 

Sörängen (Ulla Olin) är viktiga för utbudet. Kommunens 

bidrag via kulturnämnden är blygsamma medan fritidsnämnden som 

utöver idrotten även ansvarar för ungdomsmusiken blir något mer 

generöst behandlad. Från sent 1980-tal och framåt växer kulturens 

budget sakta och med Kulturhuset Pigalle tar kulturen ytterligare 

ett steg även ekonomiskt. 

Ett bredare utbud erbjuds via föreningsdrivna 

Folkets hus och Folkets park. Studieförbunden 

är viktiga för kulturen. ABF dominerar 

de första åren särskilt när det gäller musiken, 

en roll som senare Studieförbundet Vuxenskolan 

tar över. Kommunens satsning ökar 

under 1980-talet med bokbuss, poesifestival, 

förstärkt bibliotek och Kulturhusets sommarutställningar. 

Ungdomsmusiken är en trend genom alla 

40 åren och här finns det en stark inspiratör, 

Charlie Ceder. De stödjande nätverken lever 

under 1990-talen, berättar Dregen från Backyard Babies. Flera av 

intervjupersonerna är nöjda med sina unga år i staden, kanske rockmusiken 

bidrar till en bra ungdomsmiljö. 

Kulturhuset Pigalle öppnar år 2010 och kulturen får helt andra 

förutsättningar. Ungdomsgården Pinnen stänger, det anrika Kulturhuset 

säljs och bokbussen läggs ner. Folkets park upphör och Sunrise 

har sin sista konsert. Kulturlivet professionaliseras. De idéburna 

rörelserna och de engagerade arrangörerna tappar kraft medan 

samhället – i form av kommunen – tar ett större ansvar. Resurserna 

från kommunen ökar och utbudet blir större samtidigt som det 

strömlinjeformas. Utvecklingen ligger i tiden, enligt Richard Florida 

är det kultur som på 2000-talet ska locka kreativa människor och 

därmed främja jobb och utveckling. 

Kulturen – åtminstone den samhällsfinansierade – tar större plats 

år 2010 än den gör fyrtio år tidigare. Med bandy är det tvärtom – men 

kanske stundar nya tider även för bandyn när den liksom kulturen 

får en ny arena. • 

69

Deltagarna i «Shall we dance» 2011 dansar Line dance i Sporthallen. 

foto: Lennart Gunnarsson foto: Bosse Lindqwist 

Louise Halvardsson skriver om sin ungdomstid 

i Nässjö under 90-talet. 

foto: Cato Leia 

Maj-Gull Axelsson skildrar Nässjö 

i två av sina böcker; «Långt 

borta från Nifelheim» och «Jag 

heter inte Miriam». 

70

«Järnvägar och blues hör 

samman…» lp:n Railroad 

innehåller inspelningar från 

åren 1976–1978 med Pax 

Romana, Armada och Georg 

Håårds Jazzgrupp. 


Mor och barn, 

Axel Wallenberg. 

71

Nässjö Manskör. 

Vid ångloket i Hembygsparken: Kimidas, Charlie Ceder 

och Lasse Persson. 

72

Litteratur 

Andersson, Meier, Nästa Nässjö – i järnvägens spår, 2006. 

Axel Wallenberg – ett konstnärskap, red. Bernt Andersson och Annette Rydström, Nässjö 1995. 

Det händer i Nässjö kommun, månatlig evenemangskalender 1990-talet och framåt. 

Då och Nu i Nässjöbygden, Nässjö hembygdsråd. 1976–… 

Fager, Arne, Ett evigt revyande – revyhistoria, uå (2005). 

Florida, Richard, Den kreativa klassens framväxt. 2006. 

Halvardsson, Louise, Punkindustriell hårdrockare med attityd, 2007. 

Kolskyffeln – Carl Fredrik Reuterswärd. Kultur- och fritidsförvaltningen 1999. 

Konst och konstnärer i Nässjö, Nässjö konstförening, red. Josef Rydén, 1993. 

Kultur- och fritidsguide, årlig under senare delen av perioden. 

Lena, Larsén med flera, Naiv konst i Nässjö, 1998. 

Människor, minnen, miljöer – Nässjö hembygdsförening 1916–1991, huvudredaktör Josef Rydén, 1991. 

Nässjö – knutpunkt på höglandet, Svenska järnvägsklubben, 1987. 

Nässjö folkets park 100 år 1907–2007, Arne Fager med flera, 2007. Broschyr. 

Protokoll kulturnämnden, från 1992 kultur- och fritidsnämnden. 

Rosén, Ture, Nässjö Folkets hus 50 år – jubileumsskrift. 1982. 

Rydén, Josef, Nässjö under järnvägsepoken – kommunen, municipalsamhället, staden 1863–1970. 1981. 

Tid för kultur. Prop. 2009/10:3. 

Wedin, Nils, ABF i Nässjö 90 år. 2004. 

Öst, Josefine, Ett minnesmonument för framtiden – Carl Fredrik Reuterswärds Kolskyffeln i Nässjö 1999. 2010. 

http://ulla.panatet.se 

www.hoglandskaren.se 

www.lokstallet.se 

www.pinnstolen.se 

www.sunrisemusic.se 

www.wikipedia.org 

Intervjuer 

Andreas Tyrone Dregen (född Svensson). 

Britt-Marie (Bitten) Runbom, turistbyrån. 

Ingrid Lindgren. 

Jan-Olov (Jope) Persson, Smålandstidningen. 

Josef Rydén. 

Rolf Lind, f.d. kommunalråd. 

Tack till Kristina Holstensson, Per Karlsson och många fler. 

73

Nässjöbor tycker till! 

MY SAMUELSSON 

mona tarrey 

christel stenberg 

anders hegethorn 

Vad hittar du helst på i Nässjö? 

När jag inte går i skolan så 

hoppar jag studsmatta, leker 

med kompisar och tittar på 

film. 

Vad är typiskt för Nässjö? 

Jag kommer från Tyskland 

men har bott i Nässjö och 

läst på Brinell som utbytesstudent 

ett år. Som ’utsocknes’ 

så är det detaljerna 

man fäster sig vid. Som att 

folk inte gillar att gå upp för 

Koltorpsbacken trots bra 

kondition. Och att yngre 

Nässjöbor hänger på Whitebaren. 

Vet man inte vad man 

ska göra – ja då blir det en 

fika på Thimons… 

Vad tycker du att alla borde veta 

om Nässjö? 

Att vi har många fina butiker 

med e-handel som sätter 

Nässjö på kartan ute i landet. 

Som Pölder, Grillhouse och 

Hegethorn. Det kan vi vara 

stolta över. 

Berätta ett bra Nässjöminne! 

Jag minns ett jubileum i Folkets 

Park. Jag var ditskickad 

som fotograf för Expressen, 

tillsammans med en journalist 

som också var sommarvikarie. 

Problemet var bara 

att det inte kom något folk 

till evenemanget, så jag fick 

använda all min uppfinningsrikedom. 

Tittade man noga 

på bilderna så såg man att 

det vara samma besökare 

som kastade pil, tog lotter, 

dansade och fikade… 

74

david öhlin 

Eldar dervisic 

david öhlin 

anne-marie eklund 

jonna jonsson 

Hur är den typiske Nässjöbon? 

Folk i Nässjö är trevliga! 

Kanske lite blyga och 

försiktiga…? Men jag tycker 

egentligen inte om att generalisera. 

Alla har ju sin egen 

personlighet! 

Vilken Nässjöidrott följer du 

gärna? 

NHC för att de har så många 

bra spelare som har kommit 

fram. Som Jesper Fasth, Jesper 

Williamsson och Anton 

Bengtsson. 

Favoritplats i Nässjö? 

Hembygdsparken är fin. Vi 

går gärna upp och lyssnar 

på underhållningen på onsdagarna. 

Och så har de gott 

fika. 

Vad är det bästa med Nässjö? 

Jag tycker vi ungdomar har 

en väldigt bra sammanhållning. 

Alla känner alla och 

man hejar oftast på någon 

när man är på stan. Det 

tycker jag är väldigt roligt! 

nils-åke blom 

Shukri Said 

MÅNS LUNDBERG 

britt pettersson 

Vilken är din höjdare i Nässjö? 

Vad betyder Nässjö för dig? 

Vad gör du helst på fritiden? 

Ett bra Nässjöminne? 

Lövhult, cirka 300 m över havet! 

Här erbjuds ett rikt friluftsliv 

året om. 

Nässjö är viktigt för mig. 

Här är det lugnt, trevligt och 

människorna är hjälpsamma. 

Enda stället jag skulle kunna 

tänka mig att flytta till är 

tillbaka till mitt hemland, 

Somalia. 

Då är jag på Nässjö järnvägsmuseum 

och jobbar 

med tågen. Jag är teknikintresserad 

och min morfar 

hade järnvägen som intresse, 

så det har nog smittat av sig. 

När jag som barn på 60-talet 

gick till Stadsparken för att 

kolla på pingvinerna, aporna 

och påfåglarna! 

75

Har det varit svårt att göra urvalet? 

«Ja! Alla dessa fantastiska företag skulle man med lätthet kunna skriva en hel bok om. Därtill 

finns många andra som borde aktualiserats. Men det medger tyvärr inte utrymmet…» 

Vad betyder järnvägen för Nässjös näringsliv idag? 

«Nässjö är en mycket stark järnvägs- och logistikort. 2014 finns ett 30-tal aktörer med tydlig 

koppling till järnvägsrelaterad verksamhet. Dessa har tillsammans cirka 600 anställda! Jag är 

övertygad om att dessa företag, samt de järnvägsutbildningar som finns i Nässjö, kommer 

att spela en viktig roll för svensk järnvägs framtida utveckling.» 

holger jonasson. Informationschef i Nässjö 

kommun 1975–1987, VD för stiftelsen Nässjö 

Näringslivscenter (senare Nässjö Näringsliv AB) 

1987–2003 samt marknadsdirektör i bolaget 

2003–2012. 

Kommuner vill ju ofta «sätta sig själva på kartan». Nässjö har gjort det med näringslivsbolaget. 

NNAB har blivit rikskänt för sitt One Door-upplägg? 

«Under årens lopp har NNAB väglett mer än 100 kommuner och näringslivsorganisationer 

som varit nyfikna på hur vi har jobbat. NNAB var tidigt ute med att prioritera bemötande, 

relationsbyggande och snabbhet. Den som vill etablera ett företag, oavsett bakgrund, verksamhet 

eller storlek på företaget, ska kunna vända sig till NNAB. Här ordnas med rätt kontakter, 

vare sig det handlar om kommunen, myndigheter eller andra företag. I dag har NNAB mer 

än 300 intressentföretag. Nässjö kommun har ett kraftfullt engagemang i NNAB, vilket är en 

viktig grund för ett lyckat resultat.» 

«Hundraåringen Nässjö har järnvägen 

att tacka för mycket.» 

76

Gamla tiders kunskap 

sätter ännu sina spår 

text ✴ holger jonasson 

Under 100 år har förvisso påtagliga förändringar ägt rum. Men åtskilligt av det kunnande 

som byggdes upp de första 50 åren har i olika former utvecklats och hängt kvar. SJ var 

den stora arbetsgivaren dessa första årtionden. Därtill fanns ett flertal träbearbetande 

industrier, med Nässjö Pinnstolsfabrik som dominant. Under de övriga 50 åren hade 

HSB:s snickerifabrik som mest 600 anställda, Eldon blev den största privata arbetsgivaren. 

Nässjötryckeriet och Televerkets stora centralförråd tillhörde de expanderande 

företagen. Men stora strukturförändringar följde. Näringslivet är idag mer diversifierat. 

Men möbel- och träsektorn spelar fortfarande en viktig roll och Nässjö har mer än 30 

företag som skapar runt 600 arbetstillfällen. 

Hundraåringarna som försvann 

Nässjö Stolfabrik AB. Nässjö Stolfabrik, i folkmun kallat Pinnen, 

grundades 1870 och flyttade från Malmbäck till Nässjö 1882. När 

fabriken var som störst producerade den cirka 200 000 pinnstolar 

varje år – så blev också pinnstolen en del av Nässjös varumärke. 

1972 bytte man namn till NESTO Möbel AB. 1989 blev det emellertid 

konkurs. Man fortsatte senare i blygsam skala fram till den slutliga 

avvecklingen 1992. 

Nässjö Bryggeri AB. Nässjö Bryggeri AB, grundat 1874, nerlagt 1982, 

låg på Köpmansgatan 20 och var då Jönköpings läns största tillverkare 

av maltdrycker. År 1964 hade man 60 anställda. Det tillverkades 

10000 flaskor i timmen, vilket gav en årsomsättning av öl och vatten 

på 15 miljoner flaskor. Det som gjorde den bryggda Nässjöölen så 

speciell var att den var gjord av eget malt och särskilt utprovad jäst. 

Bryggeriet avvecklades 1981 eftersom riksdagen tyckte den svenska 

bryggerinäringen var överetablerad. Men många minns ännu i dag 

starkölet Black Ribbon, mellanölet Fat 21 och lättölet Stop. 

Hundraåringarna som blev kvar 

Nevotex. I Norra Målen startade engelsmannen Henry I C Lovegrove 

Nässjö Vaddfabrik 1886. Att vaddtillverkningen hamnade i 

Norra Målen var ingen tillfällighet. Mr Lovegrove förstod värdet 

av snabba kommunikationer. Han hade tidigare varit med om att 

bygga järnvägen mellan Nässjö och Oskarshamn. Företagets 

produkter såldes främst till möbelindustrier. 

De fanns huvudsakligen i Götaland. Läget 

vid en av Sveriges största järnvägsknutpunkter, 

gav bästa tänkbara möjligheter. 

1898 övertog Albert Fritz 

Nässjö Vaddfabriker. Företaget 

finns än idag i familjen Fritz 

ägo. 1968 ändrades företagets 

namn till Nevotex. Den egna 

fabrikationen upphörde och 

i mitten på 1970-talet blev 

företaget ett renodlat gros- 

77

sistföretag. Idag är Nevotex Skandinavien och Baltikums ledande 

materialgrossist till stoppmöbelindus trin, tapetserare och inredare. 

Man har säljare och ett showroom i Danmark samt dotterbolag i 

Norge, Estland och Litauen. 

Morgana och Martela. 1872 startade spiksmeden Axel Hägg och hans 

bröder tillverkning av takstickor och övergick senare till pinnstolar. 

1893 fick företaget guldmedalj för sina stolar vid världsutställningen i 

Chicago. Under en period var Svenska Möbelfabrikerna tillsammans 

med en enhet i Värnamo den största möbeltillverkaren i Norden med 

400 anställda. Sedan dess har mycket hänt – men möbeltraditionen 

finns kvar. I dag är det finskägda Martela AB samt svenska Morgana 

AB (tidigare Svenska Möbel AB) som gör högklassiga produkter. 

Nässjö Sågbladsfabrik. Verksamheten grundades i Nässjö 1902 av 

Janne Friberg och företaget drivs i dag av tredje och fjärde generationen 

Friberg. Företaget började som en 

reparationsverkstad för cirkelsågklingor. 

Under 1930-talet startades nyproduktion 

av klingor. Från lilla Nässjö exporterade 

man under flera årtionden 

betydande volymer till stora 

delar av världen. Idag är 

nytillverkningen alltjämt 

betydande. I företagets 

lokaler på Virkesgatan har 

man hela produktionskedjan 

från «råplåt» till färdig 

klinga under ett och samma 

tak. Maskinparken är för ändamålet 

toppmodern samtidigt som 

produkten fortfarande kräver stort 

hantverkskunnande av medarbetarna för att 

produkterna skall fungera optimalt. 

Jästfabriken och Cellwood. Jästfabriken flyttade in 

från Vallsjö 1889 och blev tidvis ett mycket lönsamt företag. 

Fabriken lades emellertid ner på 1960-talet. De pampiga lokalerna 

togs sedan i bruk bit för bit av företaget Cellwood Machinery AB 

som har ett eget, modernt forsknings- och teknikcenter med bland 

annat en fullskalig försöksanläggning för beredning av massa. Hit 

kan kunden komma för provkörning av eget material samt få utbildning 

på de maskiner som företaget levererar. Företaget hette från 

början Kristdala Motorfabrik och firade 2013 sitt 100-årsjubileum. 

Verksamheten flyttade till Nässjö och jästfabriken 1963. 

Namn som gått till historien 

Bröderna Bonvings Skofabrik. År 1944 övertog bröderna Bonde och 

Elving Bonving en skofabrik i Huskvarna. Två år senare flyttade de 

fabriken till Nässjö. I början enades man om att tillverkning av 7–8 

par per dag och arbetare kunde vara rimligt. 1969 motsvarade det 

över 96000 handtillverkade skor om året. Då var Bonvings landets 

tredje största herrskofabrik. 1949 producerades 17000 par, 1959 39000 

par och 1969 96000 par. Företaget upphörde 1974 då det köptes upp 

av Aristokrat i Jönköping, då landets största herrskofabrik. 

AB Sigfrid Stenbergs. Ett av Nordens ledande maskinförsäljningsföretag, 

grundat 1919 spelade en betydande roll i Nässjös näringsliv 

under många årtionden. I slutet av 1960-talet uppförde man en 

imponerande byggnad med utställningar och kontor. 2012 flyttade 

företaget till Jönköping. 

Göte-Möbler. Göte Öhrskog startade företaget 1953. 20 år senare hade 

företaget 76 anställda och den så kallade Göte-Möbeln, en snurr- och 

gungfåtölj i skinn, blev känd över hela landet. Företaget såldes 1975 

till Eldon (läs mer om Eldon på sidan 80). 1994 inrättade fabrikör 

Göte Öhrskog (1916–2006) en stipendiefond till stiftelsen Träcentrum 

som gett mer än 1000 studenter medel för en rad olika projekt. 

HSB:s Snickerifabrik. När HSB:s Riksförbund bildades behövde 

föreningen en fabrik som kunde leverera snickerier till byggprojekten 

ute i landet. 1935 övertogs därför Almenäs Snickerifabrik som 

ställde om från möbler till köksproduktion. Som mest hade man 

600 anställda i slutet av 1960-talet. 1974 sålde HSB:s riksförbund 

fabriken till Swedish Match. Företaget hade då cirka 470 anställda. 

Delar av dörrproduktionen flyttades till Forserum. En hel del av de 

forna fabrikslokalerna finns fortfarande kvar och inrymmer bland 

annat ÖoB och Rusta. Andra partier är rivna och har fått ge plats åt 

Willys nybyggda butik. 

Svenska Tobaks AB. En av tobaksbolagets största fabriker låg i 

Nässjö på Almenäsområdet. I mitten av 1960-talet var cigaretter 

av märket John Silver Nässjöfabrikens «huvudnäring». I slutet av 

1960-talet flyttades produktionen till Malmö. Byggnaden används 

i dag för produktions-, handel- och tjänsteverksamhet. 

Konfektions AB Rang. Företaget grundades 1909 av bröderna Ljungqvist. 

Herrkläder av hög kvalité tillverkades till slutet av 1960-talet 

då verksamheten lades ner. «Gamla Rang» säger många Nässjöbor 

fortfarande om den pampiga centralt belägna byggnaden som i dag 

bland annat inrymmer ett antal kommunala förvaltningslokaler. 

Nässjötryckeriet. Nässjötryckeriet startades 1923 av familjen Fors- 

78

mark. Under storhetstiden på 1990-talet var över 400 anställda i 

företaget. Nässjötryckeriet förvärvades 1983 av Herencokoncernen. 

Efter hand delades företaget upp i olika bolag. NT Mediaprint startade 

1994. I dag kvarstår bolagen NT Mediaprint och NT Etikett i Herencoägda 

CPT-koncernen. Tryckeribranschen förändrades radikalt 

under 2000-talet i takt med att tryckta medier konkurrerades ut av 

digitala. Nässjötryckeriet och dotterbolaget Värdetryck upphörde 

med sin verksamhet i december 2011 – men de verksamheter som 

finns kvar är mycket framgångsrika. 

Järnvägen har satt sina spår 

Statens Järnvägar och dess bandivisioner. Att hundraåringen Nässjö 

har järnvägen att tacka för mycket, det vet vi. När staden fick sina 

privilegier 1914 var utbyggnadsskedet över. Under ett halvt sekel kom 

järnvägen att ha stor betydelse för svenskt transportväsende och för 

Nässjös utveckling. Antalet anställda vid järnvägsstationen i Nässjö 

låg länge på toppnivåer. Ännu 1955 fanns här 1240 medarbetare, en 

siffra som 1970 hade sjunkit till 984. 

Under lång tid bedrev också Banverkets Industridivision en omfattande 

verksamhet i Nässjö. Så sent som 2007 var cirka 250 av de 380 

anställda bosatta i nässjöregionen. Länge fanns världens modernaste 

spårmaskiner i Nässjö. Härifrån dirigerades stora projekt som 

spårläggningen över Öresundsbron, liksom spåren till Gardemoens 

flygplats i Oslo. Man var också med och byggde Arlandabanan. 

Men staten organiserade om och inrättade såväl Infranord AB som 

Trafikverket. Banverket upphörde. Mycket av det som tidigare drevs 

från industridivisionen med Nässjö som bas, styrdes därefter från 

andra orter där Solna och Borlänge utgör ett par exempel. 

Men trots förändringarna är och förblir Nässjö, en mycket stark 

logistik- och järnvägsort. Tidigare medarbetare inom industridivisionen 

drog igång egna företag – flera bedrivs i dag med framgång. 

Trafikverkets Materialservice, med cirka 60 anställda, finns i Nässjö. 

Det är härifrån som Järnvägs-Sverige får rekvirera material när landets 

järnvägar behöver underhåll. Infranord har flera verksamheter i Nässjö 

och mer än 100 anställda. 2014 finns ett 30-tal aktörer med tydlig 

koppling till järnvägsrelaterad verksamhet. Dessa har tillsammans 

kring 600 anställda! Det jobbas med spårbyggnation, spårslipning, 

reparation av lok, utbildning av bland annat lokförare och experter 

inom el- och signalsidan, transporter och mycket mer. Det samlade 

kompetensen och bredden inom järnvägssidan i Nässjö är måhända 

den största i Sverige, i varje fall i förhållande till ortens storlek. 

Posten. Under många år låg Postens brevterminal intill järnvägsstationen. 

Här arbetade cirka 180 personer. I början av 1990-talet 

var terminalen hotad. Posten hade drygt 50 terminaler i landet. 

En explosiv rationalisering inleddes. 50 terminaler skulle på några 

år bli 13! Tillsammans med kommunledningen, postanställda och 

diverse nyckelpersoner arbetade näringslivsbolaget på flera plan. Vi 

argumenterade med att kommunen planerade att utveckla Gamlarpsområdet 

intill södra stambanan i Nässjö. Här borde Posten ta 

tillfället i akt att få en perfekt placering. Nässjö lyckades! Postens 

nya brevterminal kom på plats vid Gamlarp i mitten på 1990-talet. 

Postens samlade verksamheter i Nässjö med bland annat terminal, 

logistikverksamhet, avdelningen för oadresserad direktreklam och 

brevbärare sysselsätter närmare 400 medarbetare. 

Möbler, inredningar och hus 

Nässjöregionens starka tradition inom möbel- och inredningsbranschen 

kvarstår. Martela och Morgana AB samt BordBirger i 

Bodafors utgör exempel liksom ITAB Shop Concept, Nässjö Inredningar/Expedit, 

LANAB Design, Malmbäcksverken, LG Collection 

samt Swedese och Ragnars. Starka kopplingar till det här segmentet 

har också Forserum Safety Glass. 

Scandinavian Business Seating AB med varumärket RH-Stolen 

grundades 1977 av Rolf Holstensson i Bodafors. Han hade noterat 

att folk med stillasittande arbete ofta drabbades av belastningsskador 

och spänningar och bestämde sig för att börja producera stolar med 

god ergonomi. Företaget utvecklades i rask takt. 1992 invigdes RH:s 

nya fabrik i Nässjö, i Göte-Möblers tidigare lokaler. Sedan några år 

ingår RH i Scandinavian Business Seating, som äger varumärkena RH, 

HÅG och RBM. Företaget tillhör Skandinaviens och Europas ledande 

koncern inom design och tillverkning av kontors- och arbetsstolar, 

samt sittlösningar för privata och offentliga miljöer. Till enheten i 

Nässjö flyttades 2009 produktionen av RBM från Fjerritslev i Danmark. 

I Nässjö arbetar idag drygt 100 personer. 

NässjöHus. Under 1970-talet blev NässjöHus ett framgångsrikt företag. 

1976 förvärvades Norrlandshus. Några intensiva och expansiva 

år följde. Verksamheten kunde bland annat ge nya jobb åt Nässjöbor 

som tidigare arbetat vid HSB:s nedlagda snickerifabrik. 1984 var dock 

epoken NässjöHus till ända. Men varumärket finns kvar, i annan regi 

och med bas i Nässjö kommun. Byggmetoden är dock annorlunda 

och antalet NässjöHus som säljs i dag är begränsat till ett 15-tal per år. 

ITAB Shop Concept har under några år haft en fantastisk utveckling 

i Nässjö. Företaget bedrev så sent som i början av 2000-talet sin 

verksamhet med produktion av butiksinredningar i relativt blygsam 

79

skala i Nässjö med cirka 25 anställda. Men ITAB etablerade sig i Eldons 

gamla norrbodafabrik, där man initialt kunde ta 10000 m 2 i anspråk. 

Med hjälp av skicklig företagsledning och kompetenta medarbetare 

disponerar man i dag 17000 m 2 och omsätter flera hundra miljoner 

kronor. Så sent som 2012 tillfördes 8000 m 2 produktionslokaler. 

Antalet anställda översteg 100 personer. 

Träcentrum. 75 procent av landets trärelaterade verksamheter – 

möbler, hus, inredningar, sågade trävaror et cetera – finns inom en 

radie på 15 mil från Nässjö. 1988 aktualiserades planerna på att skapa 

ett Träcentrum i Nässjö och 1991 bildades Stiftelsen Träcentrum. Efter 

mycket hårt arbete kunde anläggningen invigas av kung Carl XVI 

Gustav bara fem år senare. Sedan dess har Träcentrum byggts till och 

utvecklat spännande och kreativa verksamheter för företag inom sin 

sektor. Här bedrivs också flera kvalificerade utbildningar både på 

gymnasie- och högskolenivå, samt en omfattande konferens- och 

restaurangverksamhet. 

Jysk. I mitten av 1990-talet kontaktades NNAB av danska företaget 

Jysk som på den tiden hade 30 butiker i Sverige. Etableringschefen 

hade först ringt till en grannkommun där man funderade på att öppna 

en butik. Men där var ingen hemma! Man ringde Nässjö, startade 

butik och beslutade senare att uppföra ett stort lager i Nässjö (som 

konkurrerade med flera kommuner) för att klara distributionen i 

Sverige, Finland och delar av Baltikum. Jysk expanderade i flera steg 

och sysselsätter runt 125 personer på årsbasis. Utöver den 400 meter 

långa byggnaden med 60000 m 2 golvyta, stora övervåningar samt 

två höglager om 270000 m 3 hyr man runt 60000 m 2 ytterligare hos 

andra företag i Nässjö och i regionen. I skrivande stund är ett tredje 

höglager under produktion. Den indirekta effekten av Jysk:s närvaro 

skapar en rad andra jobb i regionen. Etableringen av Jysk är en av 

de mest framgångsrika som Nässjö upplevt under senare decennier. 

Under 2012 förlades även Jysk:s e-handelscenter till Nässjö. 

Hus och tapeter i Anneberg. Oresjös Sektionshus, som hade startat 

1956 i Anneberg, blev senare sektionsbyggarna och 1990 Flexator. 

Modulbyggandet har utgjort basen under alla år, men inriktningen 

har skiftat. Företagets skolbyggnader och övriga byggnader finns i de 

flesta av landets kommuner. I Anneberg, med stolt industrihistoria, 

tillverkades också tapeter. Verksamheten hade betydande framgångar 

under första hälften av 1970-talet. Det gick till och med så bra att 

man inrättade en fabrik för papperstapeter i HSB:s nerlagda industrilokaler. 

Men konjunkturnedgångar och andra omständigheter 

gjorde att produktionen fick återföras i sin helhet till Anneberg. 1986 

införlivades ECO-tapeter i Norrköping i verksamheten – den varade 

till 2002. Samma ägarkonstellation startade 2002 Nässjö Tapetfabrik. 

Fabriken och tapetepoken upphörde 2013. I gengäld etablerade sig 

framgångsrika skidspecialisten Pölder Sport i dessa ändamålsenliga 

lokaler. 

Möbelcentrat Bodafors. Bodafors är klassisk möbelmark med tidigare 

nämnda Svenska Möbelfabrikerna, Martela och Morgana. Ett 

välkänt varumärke är också Bord Birger AB, grundat 1933. Danskägda 

Flügger finns också här och tillverkar färgburkar i det som en gång 

utgjorde basen för Forsbergs Borstfabrik. 

Upp och ner i Forserum. Swedoor/JELD-WEN har under lång tid 

utgjort ryggraden i Forserums näringsliv, även om ägarkonstellationerna 

har varierat. Ett annat företag som utmärkt sig är Tryggarps 

Plåt AB som, när det var som störst 1995, hade 130 anställda. 

Företaget såldes 1997 till Segerström och Svensson som i slutet av 

1990-talet upplevde enorm tillväxt då mobiltelefonin formligen 

«exploderade». 2001 köptes företaget av Sanmina-SCI Enclosure 

Systems AB. 2000-talet blev rena berg- och dalbanan och stundtals 

plågsam för de anställda. Många varsel lades – och ibland togs de 

tillbaka. Under Sanmina-epoken 2001–2008 hade företaget som mest 

över 600 anställda! När verksamheten avvecklades helt sommaren 

2008 fanns 100 anställda kvar. Så småningom förvärvades företagets 

lokaler av väletablerade Ragnars Inredningar, som flyttade från Tenhult 

till Forserum. Forserum har många alerta företag. Forserums 

Verktygsindustri och Expodul, Ragnars Inredningar, Bengtssons 

Mekaniska och Forserum Safety Glass utgör några exempel. 

Trä och Möbler i Malmbäck. I Malmbäck har många framgångsrika 

möbelindustrier sett dagens ljus. Så sent som i början av 1970-talet 

hade Malmbäck ett 20-tal företag i möbelbranschen men har sedan 

dess fått uppleva en rejäl strukturrationalisering. Ett litet antal, men 

stabila företag finns emellertid kvar. Den största arbetsgivaren i 

samhället har under många år varit Bodafors Trä AB som målmedvetet 

utvecklat verksamheten. Agro Energi, brikettfabriken som 

byggdes 1983, har liksom Malmbäcks-Werken och Wigells spelat 

en betydelsefull roll. 

Sandsjöfors Modulbyggen. Företaget, som numera ingår i Moelven, 

har en imponerande industriell historia. I dag inriktar man sig främst 

mot bostadsmarknaden. Företagets moduler kan anpassas från villor 

eller till hyreshus upp till sex vångar. En stor del av kunderna finns 

i stockholmsregionen. Äldreboenden utgör en av företagets intressanta 

nischer. I Sandsjöfors finns också betydande träindustriell 

verksamhet vid Rörvik Timber ab. 

80

Logistik i centrum 

Rusta, Tura, Lagerservice och Nordic Gateway. Nässjö har en rad 

mycket framgångsrika logistikinriktade företag och verksamheter 

av olika storlek. Rusta har förlagt sin distributionscentral till 

Nässjö under 1990-talet. Samma gäller för Tura Scandinavia, som 

säljer fotoartiklar och tekniska produkter. Synnerligen väl etablerat 

är företaget Lagerservice som också äger Nordic Gateway Distribution. 

Inom detta företags verksamheter har flera kända aktörer 

sina nordiska lager placerade. Ibland finns en missuppfattning att 

dessa logistikföretag enbart sysslar med truckhantering och «enklare 

jobb». I själva verket finns en rad kvalificerade tjänster knutna till 

dessa företag vars verksamheter också indirekt skapar ytterligare 

sysselsättning i Nässjö. 

Draka Kabel. En företagsetablering som kom att ha stor betydelse 

för Nässjö var Liljeholmens Kabel AB, som under 1970-talet flyttade 

delar av sin producerande verksamhet från Västberga i Stockholm till 

Nässjö. När invigningen ägde rum 1977 hade man bytt namn till ASEA 

Kabel. Från december 1999, då all verksamhet som tidigare funnits i 

Stockholm sedan länge fungerade i sin helhet i Nässjö, kom man att 

ingå i en holländsk koncern med namnet Draka Kabel. 2011 var det 

dags för ett italienskt ägarskap. De italienska ägarna har beslutat sig 

för att satsa på mera på nässjöanläggningen. Expansion förväntas. 

Höglandets terminal AB. Utvecklingen av Gamlarpsområdet intill 

södra stambanan inleddes med att Posten etablerade sin breverminal 

i området 1996. Tillsammans med Nässjö Åkeri/Eksjö Transport 

bildade Nässjö kommun ett gemensamt bolag. I oktober 2004 inleddes 

via järnväg Höglandspendeln med näst intill dagliga transporter 

från Göteborgs Hamn till Nässjö. JYSK och Rusta som uppfört stora 

anläggningar i Nässjö behövde försörjas. IKEA i Jönköping fann det 

lönsamt att använda tåget till Nässjö och ta den sista delen med annat 

transportslag till lagret i Jönköping. Terminalytan var i det första 

läget 17000 m 2 . Två år senare hade den vuxit till att omfatta 48000 

m 2 . 2011 såldes terminalen till Jernhusen. Från terminalen når man 

Ruhr-området i Tyskland med tåg på cirka 18 timmar. Transporter 

går också till norra och västra Sverige och Norge. 

Handel och tjänsteföretag 

Som alla mindre städer har Nässjös handel under de senaste decennierna 

haft det tufft. Närheten till Jönköping och köpcentrum har 

konkurrerat. Men nässjöhandlarna har kämpat på. Vissa verksamheter 

drar långväga gäster till Nässjö. Textil, foto, musikartiklar och 

glasögon är några exempel. Under 2010-talet har också ett köpcentrum 

växt fram i Almenäsområdet. Samtidigt som många små- och 

kvartersbutiker försvunnit, har andra tillkommit. Handeln betecknas 

av kommunen som en mycket viktig arbetsgivare. Den stadskärneförnyelse 

som pågår utgör i sig ett viktigt bidrag för att stärka handeln. 

Nässjös näringsliv har också utmärkt sig inom tjänstesektorn. Flera 

kunniga IT-aktörer har sett dagens ljus. JSC Computer är ett av dem. 

Andra spännande företag, bland andra Prodoc, har utvecklats inom 

den omfattande kopierings- och tryckbranschen. Det senare har 

en indirekt koppling till den verksamhet som Océ-Ingut bedrev i 

Nässjö under 1970-talet. 

«Världsföretag » och lokalsamhälle 

Åtskilliga företag i vår kommun har spelat och spelar en betydande 

roll. Industrilås utgör ett praktexempel. Företaget, grundat 1981, 

med bas i Nässjö, bedriver en synnerligen innovativ verksamhet. 

Industrilås har verksamhet i flera delar av världen. 

turab, Turbin & Regulatorservice ab, grundat 1965, tillverkar 

egna turbiner för småskalig vattenkraft. Under årens lopp har man 

genomfört tusentals projekt, som sträcker sig från Nässjö till avlägsna 

platser som Nya Zeeland. Andra företag och företagsprofiler har 

mestadels verkat på «hemmaplan» men haft stor betydelse för Nässjös 

utveckling. Här utgör näringslivsprofiler från familjen Axeheim och 

Folke Pettersson goda exempel. Vi kan inte undgå att nämna Nässjös 

stora betydelse som konferensort där verksamheter kopplade till Hotell 

Höglands 50 framgångsrika år, skapat åtskilliga arbetstillfällen. • 

Höglandets terminal AB. 


81

Nesto producerade 

bland annat den klassiska «Solfjädern». 

itab utvecklar och tillverkar butiksinredningar och har haft en 

fantastisk utveckling i Nässjö. 

Cellwood har etablerat ett modernt forsknings- och teknikcenter med 

en fullskalig försöksanläggning för massa, papper och bioenergi. 

Carlsunds Klädesfabrik. 

82

Industrilås är, precis som namnet låter antyda, en av världens 

ledande leverantörer av lås till tillverkningsindustrin. 

1886 startade engelsmannen Henry I C Lovegrove 

Nässjö Vaddfabrik. Denna verksamhet har sedan 

utvecklats till Nevotex. 

Almenäsområdet har under 2010-talet 

utvecklats till ett välbesökt köpcentrum. 

Götemöbler. 

83

Du jubilerar också i år! 30 år på Smålands-Tidningen i Nässjö. Ser du något mönster för 

Nässjös utveckling i allmänhet och näringslivets i synnerhet? 

«Ständiga, och stora, förändringar. Stora företag har startat och sedan försvunnit, och i rask 

takt har det sedan vuxit upp nya verksamheter. Jag tänker inte minst på Nesto, HSB, Nässjöhus 

och Eldon – för att inte tala om textilindustrin som sysselsatte så gott som varenda 

kvinna i Nässjö. Jobben som försvann tvingade fram förändringar. Nässjö har helt enkelt 

varit tvunget att anpassa sig och det tror jag också har påverkat stadens personlighet.» 

Eldon är en klassisk entreprenörssaga. Finns det någon detalj i företagets historia som 

du själv fascineras av? 

«Det är en historia om timing. När ‹Josef med huvudet› startade verksamheten hade han 

kunskaperna för att möta den efterfrågan som låg i tiden, lägg därtill att hans hustru Karin 

var en skicklig ekonom. När sonen Gunnar Randholm sedan tog över hade också han rätt 

kunskaper och timing. Han var civilingenjör, kriget var slut och efterfrågan stor. Eftersom 

Eldon valde att tillverka allt själva, blev man inte beroende av underleverantörer utan hade 

fördelen att kunna erbjuda bra leveranssäkerhet.» 

Jan-Olov Persson. Journalist på Smålands- 

Tidningen sedan 1969, på redaktionen i Nässjö 

sedan 1984, varav de första 19 åren som redaktionschef. 

«Eldons framgångssaga handlar ursprungligen 

om standardisering inom ett område med stark 

utveckling, Sveriges elektrifiering.» 

84

Eldon gav kraft åt Nässjö 

text ✴ jan-olof persson 

Framgångssagan Eldon är tätt förknippad med historien om Sveriges 

elektrifiering. Inget annat företag har haft så stor betydelse 

för sysselsättningen i Nässjö som Eldon. Av det som en gång var en 

storindustri återstår idag endast ett försäljningskontor – men Eldon 

sprider fortfarande sina ringar på vattnet. 

edan Eldon har utvecklats till en global affär med 

närvaro i 45 länder, fabriker i flera världsdelar och 

huvudkvarter i Madrid har på hemmaplan åtskilliga 

företag uppstått som avknoppning från den tidigare 

strukturen. Det rör sig sammanlagt om flera hundra arbetstillfällen 

som därigenom har skapats. Ett av dagens stora företag i Nässjö. 

Industrilås, är ett sådant exempel, liksom NPP, Nässjö plåtprodukter 

och QPC, Quality Powder Coating ab som båda finns i Eldons 

gamla produktionsanläggning i Norrboda. Den lokala kompetens 

som Eldon lämnat efter sig i Nässjö ledde också till att ett företag 

som Garo etablerade sig i Nässjö med produktion av material för 

elinstallation. I den väldiga Norrbodafabriken har även Itab-koncernen 

tillverkning av butiksinredningar och i «Nässjöfabriken» är 

det i huvudsak lager för Jysk sedan Nässjömäklaren och auktionisten 

Folke Pettersson köpt hela anläggningen och hyrt ut den. 

En ödets ironi är det att av det gamla Eldons flotta koncernkontor 

blivit hemvist för lokala rockband som i vart fall har ett gemensamt 

med Eldon, nämligen att de gör det med elektricitet. 

«Josef med huvudet » 

Eldons framgångssaga handlar ursprungligen om standardisering 

inom ett område med stark utveckling, Sveriges elektrifiering. Det 

unga paret Karin och Josef Johansson, senare Randholm, startade 

Elektro Ljus & Kraft och arbetade i relativt liten skala som en lokal 

elinstallationsfirma med början 1922. I dag ser vi det som en naturlig 

sak att elektriska komponenter för alla tänkbara behov är lätt tillgängliga 

och passar ihop. Så var det inte i början av elektricitetens epok. 

En av dem som förstod betydelsen av standardiserade produkter 

var just «Josef med huvudet», som han senare skämtsamt och kärleksfullt 

kallades av sin personal. Josef konstruerade bland annat den 

så kallades spisdosan som gjorde det enklare att installera elektriska 

spisar, kylskåp och andra elektriska maskiner. Installationsfirman 

utvecklades efter hand allt mer mot en produktionsanläggning och 

1948 blev Elektro Ljus & Kraft AB Eldon-Verken med fabrik till en 

början vid Brogatan och senare Fiskaregatan, där produktionen av 

plåtkapslade gruppcentraler inleddes. 

Efterfrågan på elektriskt installationsmaterial och kapslingar var 

stark under efterkrigstiden och Eldon-Verkens omsättning ökade 

85

snabbt. För industrin vid denna tid var tillgången på råvaror och 

komponenter ofta en hämmande faktor. Eldon-Verken och senare 

även Eldon ab hade för att motverka detta en stark ambition att 

själv förädla material. Man tillverkade kort sagt på egen hand det 

som behövdes och behövde inte lita till underleverantörer. 

Obegränsad framtidstro… 

Mot slutet av 50-talet var expansionsmöjligheterna på Almenäsområdet 

uttömda och det moderna Eldon började byggas upp i Runneryd. 

Tio år senare var det dags för den stora Norrbodafabriken på 

andra sidan Eksjöjärnvägen. Stor betydelse för det moderna Eldons 

utveckling tillskrivs Karin och Josefs son Gunnar Randholm som från 

1950-talet och framåt var den drivande bakom Eldons förvandling 

till en modern koncern med som mest över 1700 anställda mot slutet 

av 1980-talet. Eldons produkter fanns i praktiskt taget varje hem, 

framför allt i form av gruppcentraler och mätartavlor. 

Eldon växte på flera sätt, inte minst genom diversifiering. Gunnar 

Randholms filosofi under framför allt 1970-talet var att sprida riskerna 

genom köp av andra företag. Koncernen tillverkade då bland annat 

möbler, släpkärror för personbilar, ställverk och hade eget tryckeri. 

Göte-Möbler i Nässjö, Götarps fabriker i Värnamo och Gnosjö samt 

en rad tillverkare av släpvagnar införlivades. Begreppet Eldon Rental 

syntes flitigt på vägarna. Det mest lyckade företagsköpet var utan 

tvekan Industri ab Thule i Hillerstorp med tillverkning av biltillbehör 

i engelska och amerikanska fabriker, förutom Sverige. Det var en 

obegränsad framtidstro, men trenden bröts mot slutet av 1980-talet. 

…förbyts i missmod 

En synnerligen plågsam period tog sin början under ledning av en 

ny koncernchef, Hans Persson, som gjorde sig av med hundratals 

kollektivanställda i Nässjö och vid Alvestafabriken, tidigare Ostermans 

som Eldon köpte i början av 60-talet. Diversifieringen byttes 

mot koncentration på produkter inom området elmateriel. 

«Långtgående centralstyrning» och växtvärk till följd av utbrett 

volymtänkande var orsak till problemen, enligt den analys som nye 

direktören gjorde. Omstruktureringen ledde till skarpa motsättningar 

mellan företagsledning och personal, ytterst manifesterad i 

en demonstration på Stortorget i januari 1989 när cirka 400 Eldonanställda 

krävde jobben kvar i Nässjö. 

Så blev det inte. Den nya företagsledningen hade ägarnas stöd och 

förändringen ledde efterhand till total nedläggning av produktionen i 

Nässjö till förmån för fabriker i Spanien, England, Belgien, Rumänien 

och numera även Indien. Sedan 1970-talet var Eldon börsnoterat även 

om ägarfamiljerna i kraft av röststarka aktier behöll sitt inflytande. 

1999 bröts den lokala förankringen när Wallenbergsfärens riskkapitalbolag 

eqt Partners köpte koncernen, inte minst för att komma över 

företagsgruppens verkliga vinstmaskin Thule-fabriken i Hillerstorp 

med sin framgångsrika produktion av biltillbehör på global marknad. 

eqt hade inget intresse av långsiktigt ägande av Eldon, men moderniserade 

produktionsanläggningarna och vässade organisationen 

innan den nya ledningsgruppen övertog aktiemajoriteten 2006. 

Inför verksamhetsåret 2011 skrev direktören för Eldon Group Fredrik 

Wikström så här från sitt högkvarter i Madrid i en prognos, en god 

illustration till vad företaget är i dag: «Eldon fortsätter att bygga sin 

närvaro i Indien med friska tillväxtsiffror. Den indiska marknaden 

växer snabbt och vi är fast beslutna att bli en av de största aktörerna 

på den marknaden.» 

Människorna bakom varumärket 

Det har hänt mycket sedan «Josef med huvudet» började skruva ihop 

kristallradiomottagare och hjälpa Nässjöborna installera belysning. 

Josef Randholm var inte ensam i företagsledningen. Hustrun Karin 

skötte ekonomin med fast hand. För åtminstone äldre Nässjöbor 

var begreppet Eldon senare synonymt med Gunnar Randholm, 

mannen som utvecklade en mindre lokal verksamhet till ett globalt 

storföretag och under vars egid tusentals familjer i decennier hade 

sin försörjning via Eldons olika bolag. 

Gunnar Randholm var verksam på många plan, inte minst inom 

Sveriges Verkstadsförenings styrelse men också som styrelseledamot 

i en rad företag, exempelvis Cloetta, Aritmos, Jonsereds, Monark, 

Wasa försäkringsbolag, Ackordcentralen och Optimus Invest. Randholm 

var en företagsledare som hann engagera sig i samhällsfrågor. 

Hans insatser för tillkomsten av Internationella Handelshögskolan i 

Jönköping hade stor betydelse och han var med om att starta Länsteknikcentrum. 

På hemmaplan var han dessutom mycket aktiv 

inom Rotary. Under en period var han i högsta grad rubrikernas 

man, även i rikspress och nationella etermedia. 1983 ledde han cirka 

100000 människor i 4 oktober kommitténs demonstration i Stockholm 

mot att staten skulle få ökat inflytande över företagen via så 

kallade löntagarfonder, något som Randholm och landets ledande 

näringslivsledare betraktade som ett första steg mot socialisering 

av privat egendom. Demonstrationen blev den största politiska 

manifestationen någonsin i vårt land och bidrog säkert till att löntagarfonderna 

avfördes från agendan. 

86

Mobiltelefon och fakirflyg 

För Nässjöborna var Randholm i sin krafts dagar en rese inom det 

lokala näringslivet, en man som skymtade förbi i limousin med 

privatchaufför, som hade mobiltelefon i bilen innan de flesta privatpersoner 

visste att tekniken fanns och som företog Londonresor 

tur och retur samma dygn med det så kallade «fakirflyget» i arla 

morgonstund från Axamo för att se till sina etableringar i England. 

Han var en omvittnat krävande chef men skonade inte själv utan 

levde sitt liv som vd i ett rasande tempo. • 

källor: 

Inspiration och åtskilliga fakta till denna artikel har hämtats ur lektor Josef Rydéns 

jubi leumsbok om Eldon från 1982 med supplement till 75-årsjubileet 1997. Dessa böcker 

är inte bara en historik över ett företags framväxt utan har också mycket att säga om 

utvecklingen i Nässjö och samhället i övrigt. 

Samtliga bilder kommer från Smålands-Dagblads arkiv. 

Gunnar Randholm till höger på bilden tillsammans med Per Olin som var VD under åren 1982 till 1988. 

Bilden tagen framför Eldons fabrik i England. 

87

En nöjd härförare för 4 oktoberdemonstrationen 

1983. Gunnar 

Randholms initiativ bidrog till 

att idén om löntagarfonder dog. 

Bolagsstämma i slutet av 80-talet. 

Närmast kameran VD Hans Persson, 

styrelseordföranden Gunnar 

Randholm och controllern Peter 

Hambert. 

88

Gunnar Randholm, till vänster, skakar hand med säljaren Göte Öhrskog, som blev 

stor ägare av Eldonaktier och på sin ålders höst donerade mångmiljonbelopp till 

utbildning i Nässjö. 

89

erling östman, chef för skolförvaltningen/ 

barn-och utbildningsförvaltningen 1974–1995. 

På vilket sätt utmärker sig Nässjö i «Skolsverige»? 

«Skolverksamheten var fram till 1989 statligt styrd. Det mesta reglerades i läroplan och 

förordningar. Skolsalarnas och andra lokalers storlek beslutades till exempel i Stockholm. 

Utrymmet för lokala initiativ var begränsat. I den nyblivna staden tog man ändå många 

initiativ framförallt inom det skolsociala området. Redan 1920 infördes skolmåltider för fattiga 

barn. Efter hand blev det en form av skolfrukost för alla i Blå Knuten mitt emot Centralskolan. 

Skolbad hade införts redan 1910. Skolläkare, skoltandläkare och skolsköterska anställdes 1938. 

Nässjö stad var tillsammans med Huskvarna först i länet med försöksverksamhet i enhetsskolan. 

Ett åttonde skolår infördes 1955 och det nionde 1959. Man var därför väl förberedd, när 

grundskolan infördes 1962. I staden fanns mellan 1884 och 1904 något så unikt som en kristen 

friskola. Även inom de frivilliga skolformerna togs många initiativ. Yrkesskolan startade 1907 

i Hantverksföreningens regi, men togs över av staden 1922. Den Kommunala Mellanskolan 

startade 1912 i nybyggda lokaler. 1928 blev det Samrealskola, när staten tog över. Redan på 

tjugotalet kämpade man för att få gymnasium. Kommunalt gymnasium blev verklighet 1948, 

som 1955 blev Högre Allmänt Läroverk. En stor satsning gjordes 1971 på nya lokaler, Brinellskolan. 

Under 70- och 80-talet expanderade skolan kraftigt och blev 2009 utsedd till Sveriges 

bästa gymnasieskola. Den Kommunala Vuxenutbildningen byggdes ut kraftigt under 80- och 

90-talet. Försäljning av utbildningar blev möjligt och Högskoleutbildningar decentraliserades, 

vilket ledde till att Lärcentrum och Nässjöakademin bildades.» 

Hur ser framtidens skola ut i Nässjö? 

«Kommunfullmäktige beslutade 2013 om ett omfattande skolutvecklingsprogram, som 

bland annat innebar både nedläggning av skolor och tillbyggnader av andra. Några förändringar 

har sedan skett i förhållande av de punkter som klubbades. Elevantalet har ökat 

något mer än prognosen. Lokaler för textilslöjd och trä- och metallslöjd ryms därför inte i 

Brinellskolans B-hus. Istället byggs lokaler i Träcentrum. Där kommer även ersättningslokaler 

för E-huset (Estethuset) på Brinellskolan, som drabbats av mögel, att byggas. Tillgången 

till högre utbildning, bland annat genom Nässjöakademin, kommer att betyda mycket för 

framtiden. De senaste årens samarbete med Högskolan i Jönköping och utlokalisering av 

utbildningar i regionen har varit mycket betydelsefulla.» 

90

100 ÅR I SKOLAN 

Från katekesundervisning 

till individuell utvecklingsplan 

text ✴ erling östman 

Alla barn skulle gå sex år i skolan. Det var vad lagen krävde av den 

nybildade staden Nässjö. 2014 är den obligatoriska grundskolan nioårig 

och regeringen har just föreslagit ett tionde år. 

et obligatoriska skolväsendet i nybildade Nässjö 

stad stod under den kyrkliga kommunens, Nässjö församlings, 

administration. Skolan var sexårig och det 

var 1878-års läroplan som gällde. Det innebar undervisning 

i 12 ämnen under 6 år. Kristendom med katekesundervisning 

var tillsammans med läsning och skrivning de viktigaste ämnena. 

Centralskolan hade nyligen (1910) fått en tillbyggnad mot öster, som 

även innehöll badhus. Gamlarps skola hade år 1900 ersatt Kyrkskolan 

vid Nässjö gamla kyrka. Barnen från Åkersområdet hade 1905 fått 

en egen skola, Hagarydsskolan. Skolan i Boda, som drevs i hyrda 

lokaler, fanns dock kvar. Dessutom fanns de mindre landsbygdsskolorna 

i Södra Målen, Spexhult, och Stackeryd. Bredvid den ganska 

nybyggda kyrkan (1909) låg den Kommunala Mellanskolan, som 

blev klar 1912. Sedan 1910 hade skolan examensrätt (realexamen) och 

stod under Skolöverstyrelsens tillsyn. Skolan innehöll sex klassrum, 

laboratorium, naturkunnighetsrum, aula, gymnastiksal och rektorsexpedition. 

Dessutom fanns bostäder för rektor och vaktmästare. 

Genom 1919 års läroplan för folkskolan slopades katekesundervisningen 

och de samhällsorienterande ämnena samt gymnastik, 

slöjd och trädgårdsskötsel infördes. 

Byggboom i skolvärlden 

Elevantalet ökade snabbt i den växande staden och skolorna byggdes 

i rask takt. 1918 byggdes Centralskolan till med en flygel mot väster 

samt en överbyggnad på mittpartiet. I källarplanet inreddes en gymnastiksal. 

1920 byggdes Bäckafalls skola, som var i bruk ända till 1940. 

1940 byggdes Nyhemsskolan med tolv klassrum, gymnastiksal och 

skolmåltidslokaler. 1957 togs Åkerskolan i bruk med tolv klassrum 

och specialsalar samt gymnastiksal. Här ingick även centralkök för 

skolmåltidsverksamheten. 1962 byggdes institutionsbyggnaden på 

Centralskolan. 

Runnerydsskolans första etapp, nuvarande C-huset, blev klar 

1955. Den innehöll sex klassrum och skolmåltidslokaler i källaren. 

Området byggdes ut i snabb takt och för att klara lokalfrågan hyrdes 

källarlokaler i hyreshusen framförallt på Sturegatan. 1962 stod nästa 

etapp klar i Runneryd: A-huset med tio klassrum, specialsalar och 

91

skolmåltidslokaler, B-huset med sju klassrum samt gymnastikhuset 

med delbar sal. 1963 anpassades Ingsbergs herrgård till skola. Klassrummen 

var av mycket varierande storlek. Sex klasser fick rum i 

skolan och den minsta salen rymde inte mer än 10 elever. 1968 var 

det dags för nästa tillbyggnad av Runnerydsskolan. Då uppfördes 

en paviljong med fyra klassrum och grupprum. Den är nu riven och 

ersatt av en annan paviljong. 

1967 byggdes första etappen av Handskerydsskolan i form av två 

paviljonger. En permanent skolanläggning följde. Den innehöll även 

lokaler för särskolan och senare fritidshem. 1975 fick Norråsaskolan 

sin efterlängtade institutionsbyggnad. Samtidigt revs annexbyggnaden 

och Läroverksvillan. 1978 hade Nyhemsskolan blivit för trångbodd 

genom Hultetområdets utbyggnad. Då byggdes Hultetskolan 

avsedd för årskurserna 1–3 samt lokaler för skolbarnsomsorgen. 

Idag är Södra Målens skola, Gamlarps skola, Ingsbergsskolan och 

Hagarydsskolan nedlagda. 

Grundskolans Läroplan 1962 

1962 beslutade riksdagen om införande av en nioårig obligatorisk 

skola, grundskolan, med tre stadier. Årskurs 3 överfördes till lågstadiet, 

klasstorleken minskade från 30 till 25 på lågstadiet och från 

36 till 30 på övriga stadier. Alla elever fick ha både textilslöjd och 

trä- och metallslöjd. Klasserna hölls samman i åtta år. Tillvalsämnen 

infördes. Nian blev en kompromiss. Där delades man in i olika linjer. 

I Nässjö startade ett frivilligt åttonde år redan 1955. 1959 utökades det 

med ett frivilligt nionde år. När institutionsbyggnaden på Centralskolan 

var klar 1962, kunde den obligatoriska nioåriga grundskolan 

starta i full omfattning. Klasserna på högstadiet fördelades mellan 

Centralskolan och Läroverket, nuvarande Norråsaskolan. 

Redan 1964 var trängseln på Läroverket så stor, att ett tredje högstadium 

bestående av enbart årskurs 7 måste öppnas på Runnerydsskolan. 

Till en början fyra klasser, som successivt byggdes ut 

till åtta. Lärarna i de lägre årskurserna var mycket bedrövade, när 

de på nytt måste flytta ut i källarlokaler utanför skolan. Årskurs 3 

blev förlagda i Yrkesskolans källarplan i lokaler, som var avsedda 

för skolmåltidsverksamhet. 

Staden var indelad i två rektorsområden. Centralskolan och 

Nyhemsskolan bildade det ena området. Handskerydsskolan fanns 

ännu inte. Det andra området bestod av Gamlarps skola, Runnerydsskolan 

med hyrda lokaler, Läroverksvillan (på Läroverkets 

baksida), Ingsbergsskolan, Åkersskolan (med några hyrda lokaler 

i Åkershäll), Hagarydsskolan och Södra Målens skola. Som mest 

omfattade rektorsområdet 1500 elever. På varje större skola fanns 

en platschef kallad tillsynslärare, som hade någon timmas nedsättning 

av undervisningsskyldigheten. Skillnaden är stor mot våra 

dagars skolledningsresurser, men kraven på utvärdering, pedagogiskt 

ledarskap och kontroll är idag mycket större. Administrationen är 

dessutom mer omfattande. 

Vid denna tid fanns tolv specialklasser avsedda för barn med inlärningssvårigheter. 

Några av dem kallades skolmognadsklasser och 

fanns i årskurserna 1–2. I samband med inskrivningen fick alla barn 

gå genom ett skolmognadsprov. Barn med sen utveckling placerades 

i dessa klasser med 8–10 elever. De övriga specialklasserna var förlagda 

till den så kallade Teleskolan i centrala staden och avsåg barn med 

inlärningssvårigheter. Särskilda ämneslärartjänster, som innehöll yrkesvägledning, 

yrkesvals lärare, inrättades. Se na re inrättades tjänster 

för SYO- funktionärer 

utan lä r ar ut bild - 

ning. Det omfattande 

linjesystemet 

visade sig vara just 

för omfattande. Flertalet 

elever valde teoretiska linjer. 

Grundskolans Läroplan 1969 

I en ny läroplan 1969 slopades linjerna. Hela högstadiet, årskurserna 

7–9, blev sammanhållet med utrymme för tillvalsämnena främmande 

språk, konst, ekonomi och teknik. Kristendomsämnet försvann och 

ersattes av religionskunskap. Genom tillvalet språk kunde man välja 

ett andra främmande språk från och med årskurs 7. I samband med 

den nya läroplanen ändrades det detaljreglerade statliga statsbidragssystemet. 

Mycket skulle bestämmas lokalt. Länsskolnämnden 

fastställde fortfarande antalet klasser, men skolstyrelsen fick själv 

fördela den så kallade förstärkningsresursen. Samtidigt kom det kritik 

mot systemet med specialklasser. Man ansåg att barn med problem 

inte skulle skiljas ut från klassen. Specialklasserna avvecklades och 

speciallärarna fick i stället gå in i klassen och stödja eleverna där. 

Man kunde även anordna undervisningen i kliniker. Då gick eleven 

från klassen till specialläraren för att få undervisningen individuellt 

några timmar i veckan. Detta innebar att Teleskolan lades ner. 

I samband med kommunsammanläggningen 1971 samordnades 

skolväsendena för Nässjö stad, Norra Sandsjö, Bodafors, Malmbäck, 

Forserum och Solberga i sex rektorsområden. Efter en kort 

tid reducerades antalet till fem genom att Norra Sandsjö fick gå 

92

upp i Bodafors rektorsområde. Varje område hade en skolledning 

bestående av rektor och studierektor. 

Läroplan för grundskolan 1980 

I Läroplan för grundskolan 1980 fick kommunerna frihet att skapa 

egna tillval. Temastudier och arbetslag infördes på högstadiet. Skolan 

skulle vara organiserad i arbetslag, där två eller flera klasser hade 

viss gemensam verksamhet. Eleverna fick betyg efter en femgradig 

skala, där 5 var högsta betyget. Betyg gavs enbart i åk 8–9. PRAO 

(Praktisk arbetslivsorientering) omfattade 8–10 veckor. Studie- och 

yrkesvägledning betonades. 

En av tankarna var, att skoldagen skulle börja respektive sluta 

på samma tid varje dag för att underlätta för föräldrarna. Under 

skoldagen skulle det finnas fritidsaktiviteter insprängda. Lektioner, 

praktiska övningar och lek skulle blandas och stödja varandra. 

Föreningslivet skulle engageras. I Nässjö 

infördes begreppet föreningsledare. En 

förening fick ansvar för fria aktiviteter på 

raster och håltimmar i en skola. För detta 

anställde föreningen ledare och fick då ersättning för löner 

och omkostnader. Kommunen fick ett statsbidrag. Det blev framförallt 

kyrkor och idrottsföreningar, som nappade på erbjudandet. 

Som mest var 35 föreningsledare engagerade i skolorna. Föreningarna 

fick även möjlighet att bedriva eftermiddagshem, som tog hand om 

eleverna efter skoldagens slut. Samarbetet med föreningslivet blev 

uppmärksammat. Regeringen tillsatte en parlamentarisk grupp av 

riksdagsmän och experter, som besökte Nässjö för att informera sig. 

En av riksdagsmännen hette Göran Persson, som visade sig var väl 

insatt i skolfrågor. Senare blev han utbildningsminister. 1989 beslutade 

riksdagen att kommunalisera skolan. Det trädde i kraft 1991. 

går. Tanken var att samordna förskoleklass, grundskola och fritidshem 

och skapa möjligheter till samverkan och flexibla lösningar, vilket 

också skett i stor utsträckning. Genom 2011 års skollag separerades 

förskolan (1–5) på nytt från skolverksamheten. 

Läroplan för grundskola, förskoleklass och fritidshem 2011 

Den aktuella läroplanen är samlad, det vill säga att kursplanerna 

ingår som ett kapitel i läroplanen. Kursplanerna innehåller endast 

ämneskunskaper, som skall bedömas. Mål att upp nå och mål att 

sträva mot har tagits bort. 

Bedömningen av elevernas kunskaper ska utgå från kunskapskraven. 

Dessa finns angivna för årskurs 3, 6 och 9. Alla elever skall ha 

en individuell utvecklingsplan med skriftliga omdömen och en plan 

för hur skolan ska arbeta så att eleven utvecklas så långt möjligt. 

En ny sexgradig betygsskala A, B, C, D, E och F gäller också från och 

med läsåret 2011–2012, där betyget F är underkänt. Varje lärare skall 

också få en legitimation, som anger vad man är behörig att undervisa 

i. Även förskola och fritidshem har fått nya läroplaner. Man kan 

konstatera, att lärares och skolledares administrativa arbete fått en 

betydligt ökad omfattning. Skolinspektionens granskningsrapporter 

är offentliga dokument. Speciellt på små orter blir kritiken, som även 

återges i pressen, mycket personlig. Alla vet ju vem rektor är. 

Friskolor 

I friskolereformen 1992 införde den borgerliga regeringen kommunala 

bidrag till fristående skolor. I Nässjö kommun dröjde det till 

år 2004 innan friskolan Prolympia med idrottsprofil startade. Den 

omfattade årskurserna 6–9 och inrymdes i Ingsbergsskolan, som 

fick kompletterande lokaler i form av en paviljong. Skolan lades ner 

år 2009 på grund av brist på elever. 

Läroplan för grundskolan 1994 

Efter den läroplan som presenterades 1994 var grundskolan inte 

längre indelad i stadier. Någon linjedelning eller uppdelning i olika 

svåra kurser förekom inte. Som språkval skulle erbjudas minst två av 

språken franska, spanska eller tyska. Läroplanerna beskrev värdegrund, 

mål och riktlinjer för arbetet och betygssystemet hade ändrats 

till ett målrelaterat system. Sedan 2006 har Skolverket ansvar för 

normering och nationell skolutveckling och år 2008 startade Statens 

Skolinspektion. Från läsåret 1998/99 anpassades även läroplanen 

till att omfatta den frivilliga skolformen förskoleklass (förskola för 

6-åringar). Även fritidshemmen skall använda läroplanen så långt det 

93

Framtidens grundskola 

Framtidens grundskola i Nässjö kommun är en utredning, som 

BU-förvaltningen fått i uppdrag att utföra. Förslaget offentliggjordes 

den 10 oktober 2012 och innebär i korthet följande: 

· 139 miljoner investeras i skolan under åren 2013–2017. Genom 

att skapa resursstarka skolenheter till förmån för både elever och 

anställda ställs kvalitet och måluppfyllelse i centrum. 

· Runnerydsskolan får utökat elevområde. A-huset renoveras. 

b-huset och c-huset rivs och ersätts av en tillbyggnad av 

A-huset. Fyrklövern lämnas. 

· Hultetskolan görs om till förskola. 

· Nyhemsskolan (sex klasser) får ändrat elevområde och bildar 

tillsammans med Runnerydsskolan en gemensam organisation. 

· Handskerydsskolan får utökat elevområde, grundsärskolans 

inriktning träningsskola från årskurs 7 flyttar till Brinells 7–9 

skola. 

· Åkersskolan, centralköket flyttar ut, skolmatsalen vidgas och 

grupprum/expeditioner iordningsställs. 

· Centralskolan läggs ned. 

· En ny högstadieskola inrättas i Brinellskolans B-hus med cirka 

250 elever. 

· Norråsaskolan blir en högstadieskola med cirka 500 elever. 

· Elever från Solberga och Flisby går i Annebergs skola. Fritidshemmet 

i Solberga flyttas till Anneberg. Solberga skola läggs 

ned. 

· Eleverna i Ormaryds samhälle hänvisas till Handskerydsskolan. 

· Förskolan Trasten byggs till med en avdelning. Tomtestugan 

läggs ned. Verksamheten flyttas till Trasten. 

· Förskoleklass och fritidshem i Anneberg flyttas från förskolan 

Trasten till Annebergsskolans hus 1, där också årskurs 1 finns. 

· Hus 5 i Annebergsskolan rivs och ersätts av en nybyggnad om 

cirka 150 m 2 , som sammankopplas med hus 2 (huvudbyggnaden). 

Utredningen har orsakat en livlig debatt. Det gällde framförallt Central 

skolans nedläggning. Kommunfullmäktige beslutade 20130321 i 

enlighet med utredningens förslag. • 

Nässjö Kommunala Mellanskola (Norråsaskolan) byggdes åren 

1911–1912.. 

källor: 

Nässjö underjärnvägsepoken av Josef Rydén. 

En bok om Nässjö 1956 av Nils Rothén med flera. 

Kommunfullmäktigeprotokoll. 

Underlag och synpunkter från dagens ansvariga. 

Egna erfarenheter och minnesanteckningar. 

94

De frivilliga skolformerna 

Yrkesskola 

Hantverksföreningen grundade 1908 en teknisk aftonskola. Den 

blomstrade under hela 10-talet och hade som mest 133 elever. Nässjö 

stad övertog ansvaret 1922. I början av 60-talet uppfördes nya 

lokaler i kvarteret Hantverket, dit senare hela den nya gymnasieskolan 

blev förlagd. 

Realskola 

1912 startade den Kommunala Mellanskolan i nybyggda lokaler. 

1928 tog staten över och skolan blev en fyrårig samrealskola med 

två parallellklasser i varje årskurs. Sex år senare inrättades en särskild 

handelslinje i de två högsta klasserna. I slutet av 30-talet var 

det dags för den första tillbyggnaden, en flygel mot kyrkan. 

Gymnasium – Brinellskolan 

Redan på 1920-talet framfördes de första önskemålen om ett kommunalt 

gymnasium med reallinje. Detta dröjde dock ända till 1948. 

1971 byggdes nya lokaler i anslutning till Yrkesskolan, som tillsammans 

blev nuvarande Brinellskolan, och senast under 2000-talet har 

kommunen investerat cirka 133 miljoner kronor i skolans byggnader 

och utemiljö. 1971 beslutade riksdagen, att sammanföra gymnasium, 

fackskola och yrkesskola till en skolform kallad gymnasieskola med 

både treåriga och tvååriga linjer. Studentexamen avskaffades 1968. 

Redan 1983 startade i Nässjö idrottsgymnasierna med bowling 

respektive bandy. Det innebar att många elever kom från andra 

kommuner. Därför inrättades också elevboende med tillsyn i en av 

Lindens fastigheter. Brinellskolan fick också en egen järnvägsstation. 

Under 70-talet varierade elevantalet i gymnasiet mellan 700 och 

900. 

Under 80-talet låg elevantalet på cirka 1000 elever. Under 90- 

talet ökade elevantalet till cirka 1 200–1 300 elever. Under 2000- 

talet har elevantalet varit cirka 1 500. Till detta kommer elever i den 

Kommunala Vuxenundervisningen, som expanderade kraftigt under 

70 -talet och framåt. Under 80-talet gavs möjlighet att sälja undervisning 

till företag och organisationer, som fick stor omfattning. 

År 2009 utsågs Brinellskolan till Sveriges bästa gymnasieskola. 

Träcentrum 

Träcentrum invigdes 1995 och erbjuder yrkesutbildning med fokus 

på träindustrin. Mer om tillkomsten av Träcentrum berättar Holger 

Jonasson på sidan 76. 

Lärcentrum 

Nässjö Lärcenter erbjuder behovsanpassade utbildningar på 

förgymnasial, gymnasial och eftergymnasial nivå. Kring sekelskiftet 

gjordes omfattande satsningar inom vuxenutbildningen. Över 

hela landet bildades kommunala lärcentra. Nässjö Lärcentrum 

med Yrkeshögskolan i Nässjö placerades som en del inom kommunledningskontoret, 

men med förnämliga lokaler på Träcentrum. 

Kommunstyrelsens utskott II blev styrelse för Yrkeshögskolan och 

Kunskapslyftet. 2002 fördes ansvaret för den kommunala vuxenutbildningen 

i sin helhet över till den kommunala kunskapslyftsorganisationen. 

2004 slogs de båda enheterna samman genom att 

Nässjö Lärcenter bildades med bibehållen förvaltningstillhörighet 

och politisk ledning. Idag är Lärcentrum en etablerad verksamhet 

med stor flexibilitet bestående av två enheter: Integrations- och 

vägledningscentrum samt Utbildningsenheten. Utbildningsenheten 

inrymmer den kommunala vuxenutbildningen med Särvux, Sfi, Gruv 

(grundläggande vuxen utbildning) och Gyvux. Yrkeshögskolan, Högskolan 

på Höglandet och uppdragsutbildningen har samlats under 

namnet Nässjöakademin. 

95

96 

Mittpartiet uppfördes 1886. 1910 byggdes en våningsflygel åt öster och 1918 kom den västra flygeln till.


Nybakade studenter. Brinellgymnasiet 2008. 

97

Vad har Sörängens folkhögskola betytt för Nässjös utveckling? 

«En rent personlig reflektion är att Sörängen har haft stor betydelse som kulturbärare. 

Genom Sörängen har ungdomar sökt sig till Nässjö, unga som annars inte hade kommit hit. 

De har fört med sig en kultur som kompletterat stadens mer etablerade kulturmönster – en 

positiv motström i utflyttningsbygden. Längre tillbaka i historien har Sörängen självklart 

också haft en viktig roll då skolan har erbjudit möjligheter för ungdomar som annars inte 

hade någon chans till högre utbildning.» 

Varför valde du att skriva om Sörängen? 

«Jag har alltid fascinerats av både platsen och företeelsen. När jag var liten tyckte jag att 

Sörängen var ett så vackert och idylliskt ställe, en av mina kompisars föräldrar var lärare på 

skolan. Att min far, Thomas Wijk, senare (2006) skulle bli rektor på skolan visste jag förstås 

inte då. Som vuxen har jag också fascinerats av folkhögskolan som institution, inte minst 

internatet. En spännande plats där man under en kort tid i livet får möjligheten att vidga sina 

vyer och bredda sin utbildning i intensiv samvaro med andra.» 

Sari Nauman. Uppväxt i Nässjö. Doktorand 

i historia vid Göteborgs universitet där hon forskar 

kring «Det edsvurna samhället. Ederna i Sverige 

cirka 1500–1850» med fokus på tidens trohetsoch 

kungaeder. 

«Rektorerna hade stora möjligheter att påverka 

skolans arbete och deras bildningsideal kom därför 

att få stor betydelse för undervisningen.» 

98

frihet under ansvar 

Sörängens folkhögskola 

och dess bildningsideal 

text ✴ Sari Nauman 

Sörängens Folkhögskola är en viktig del av Nässjös kultur- och bildningshistoria. 

Under loppet av 100 år har skolans bildningsideal genomgått stora 

förändringar. Idag kommer individens utveckling före samhällsnyttan och 

skolan har stor frihet att bestämma sin inriktning. 

örängens folkhögskola ligger i Nässjös östra utkant, i 

ett område där det för hundra år sedan saknades bebyggelse. 

Idag ligger den granne med radhusen vid Rågången, och 

ett stenkast bort börjar elljusspåren som leder till friluftsområdet 

Lövhult. 

Skolan grundades 1876 i Värnamo och gick då under namnet 

Jönköpings läns folkhögskola. När styrelsen i början av 1900-talet 

letade ny plats för skolan, fastnade man för en vacker löväng utanför 

Nässjö och 1915 stod skolan redo att invigas. Bredvid huvudbyggnaden 

inne på folkhögskolans område står ännu en vördnadsbjudande ek, 

idag drygt trehundra år gammal, som lär ha varit en av orsakerna 

till att skolan byggdes just här. På skolans hemsida kan man läsa att 

eken idag anses symbolisera Sörängens värden och mål – kunskap, 

kultur och service. 

Bildningshistoria i Sörängsboken 

Kunskap, kultur och service – dessa ledord kan sägas representera 

det bildningsideal som skolan eftersträvar idag. Bildningsideal anger 

syftet med en utbildning, och kan kopplas till samhällets mål i stort 

– att utbilda folket är att skapa ett visst samhälle. Men bildningsideal, 

liksom samhällen, ser olika ut och förändras över tid. När folkbildningen, 

av vilken folkhögskolan är en del, fördes fram i Danmark 

i mitten på 1800-talet var det istället ledord som fosterlandskärlek, 

frihet och folklighet som gjorde sig gällande. Bildningsidealet ger 

en inblick i hur samhällets mål i stort har förändrats, såväl på ett 

nationellt plan som på ett lokalt. Det finns all anledning att vänta 

sig att också Sörängens folkhögskolas värden och mål har förändrats 

sedan skolan först bildades 1876. 

Sedan 1923 har elevförbundet vid Sörängens folkhögskola gett 

ut en årsskrift, «Sörängsboken». Årsskriften ger en möjlighet att 

studera hur bildningsidealet förändrades över tid, framför allt utifrån 

artiklar skrivna av skolans rektorer i vilka de argumenterade 

för folkhögskoleväsendet. Rektorerna hade stora möjligheter att 

påverka skolans arbete, och deras bildningsideal kom därför att få 

stor betydelse för undervisningen. Rektorerna hade det övergripande 

ansvaret, och deras artiklar i «Sörängsboken» kom såväl gamla som 

99

nya elever till del. Dessa artiklar angav tonen för utbildningen och 

representerade skolan både externt och internt. 

Från medborgarprojekt till kunskapsföretag 

Läsningen av «Sörängsboken» visar på en tydlig förändring från 

1920-talet till idag. 

Under de första årtiondena var bildningen huvudsakligen samhällsinriktad 

– medborgaridealet stod högt i kurs och diskuterades 

ofta. Det var ett demokratiskt projekt: eleverna skulle lära sig att 

granska argument kritiskt och respektera andras ståndpunkter, samt 

ta ett socialt ansvar – både lokalt, nationellt och internationellt. Ett 

självbildningsideal uttrycktes också, där utbildningen hade ett värde 

i sig själv. 

Under de senare perioderna, från 1970-talet och framåt, var det 

istället ett meriteringsideal som lyftes fram. Bildningen skedde nu 

snarare på elevens villkor och var en del på vägen mot en högre 

utbildning och ett mer kvalificerat arbete. Även självbildningsidealet 

påtalades, vid sidan av ett internationellt socialt ansvar som med 

tiden dryftades allt oftare. Skolans kursutbud breddades, och det 

gjordes försök att integrera nya grupper i undervisningen. 

Samtidigt fick idealen överhuvudtaget mindre plats i rektorernas 

artiklar, som istället ägnades åt skolans ekonomi och överlevnad, 

framförallt mot slutet av 1900-talet. Folkhögskolan blev ett kunskapsföretag, 

och därigenom på sätt och vis ett självändamål snarare än ett 

medel för en viss samhällsutveckling. Vid sidan av denna förändring 

smyger ett självbildningsideal, som i och för sig är mindre synligt 

under de sista åren men som ändå kan anas i skolans kursutbud och 

försök till att integrera nya grupper i undervisningen. 

Under tiden har folkhögskolan vunnit allt mer av ett av de första 

idealen för dess verksamhet: frihet. Den statliga styrningen har blivit 

mindre, vilket bland annat resulterat i minskade statsbidrag. 

diverse frågor till lärarna, även utanför schemat och kursinnehållet. 

Såväl föreståndare som lärare och elever skulle bo på skolan. 

Framför allt sedan 1960-talet och framåt har externatmöjligheterna 

blivit större, och flera folkhögskolor har vuxit upp i de större städerna. 

På senare tid har också distansundervisningen slagit igenom, 

vilket på Sörängens folkhögskola har möjliggjort en satsning på en 

skrivarkurs på distans sedan 2000. 

Skolans övervakning av eleverna har därmed avtagit. Från den 

tidiga betoningen på skolan som ett patriarkalt hem är folkhögskolan 

idag just en skola. Externat- och distanselever bidrar till denna 

utveckling. Rekryteringsproblemen har lett till att eleverna har kunnat 

ställa större krav på sin utbildning, då skolan har ansträngt sig för 

att vara allt mer anpassningsbar. 

Villkorad frihet 

Sedan 1991 är folkhögskolan målstyrd istället för regelstyrd, och varje 

folkhögskola får friheten att själv författa sina mål. En förhoppning 

var att detta skulle leda till en skola där ideologiska utgångspunkter 

fick större utrymme. Men friheten är alltid villkorad, och kraven på 

återrapportering och uppföljning gjorde att fokus i allt högre grad 

hamnade på marknadsmässiga eller produktionsekonomiska aspekter 

– något som är påtagligt i rektorernas artiklar i «Sörängsboken». 

Idag avkrävs folkhögskolorna en årlig kvalitetsredovisning, samtidigt 

som konkurrensen om eleverna har ökat ytterligare, delvis till följd 

av dagens minskade rekryteringsunderlag då allt mindre årskullar 

går ut grundskolan och gymnasium. Skolorna måste idag själva 

motivera sin existens, medan samhällets behov av dem sågs som 

självklart i början av 1900-talet. Skolans frihet har alltså ökat, men 

det är en frihet under ansvar. • 

Minskad övervakning 

Under århundradet har även folkhögskolornas studiemiljö förändrats 

drastiskt. Från att under 1800-talet och det tidiga 1900-talet 

främst locka elever från skolornas direkta närhet, utvecklades snart 

en internatverksamhet som kom att bli kännetecknande för folkhögskolans 

idé. 

Tanken var att lärarkåren skulle utgöra en slags familj för eleverna, 

en familj med starkt patriarkala drag: föreståndaren/rektorn symboliserade 

skolans husfar, medan hans hustru intog husfruns roll. 

Eleverna skulle ständigt övervakas, men också ha frihet att ställa 

100

100 år, 5 rektorer. Ett bildningsideal i förändring 

Johannes Boëthius 1911–1943 

Eftersträvade en familjelik stämning där rektorn var husfadern. «En 

föreståndare kan på en internatskola bliva i tillfälle att vara, vad han 

bör, för sina elever, nämligen som en fader, som har omsorg om dem 

både kroppsligen och andligen.» Skolan skulle vara en väckelseskola, 

och den skulle väcka de ungas religiösa, nationella och sociala känslor. 

Hilding Sallnäs 1943–1967 

Påtalade den medborgerliga och den mänskliga bildningen (självbildning) 

som ideal. Den medborgerliga bildningen omfattade fosterlandskänsla, 

ett kritiskt sinnelag, demokratisk samkänsla och ansvarskänsla. 

Sallnäs betonade även hembygden och smålänningen som 

sades ha en frisk, levande natursyn, uppskattade idrott och friluftsliv, 

samt hade en utpräglad humanism och ett frihetssinne, som sprang 

ur en kristen livssyn. 

Nils G. Nilsson 1967–1987 

Inledde, mot bakgrund av en folkhögskolerörelse i kris, meriteringsprojektet 

på Sörängens Folkhögskola. Folkhögskolans kurser syftade inte 

längre enbart till att utbilda goda medborgare och bildade människor, 

utan användes av eleverna själva som ett karriärsteg. Samtliga premier 

och stipendier som tidigare har utgått till hårt arbetande, fattigare 

elever avskaffades. Motiveringen löd: «framgångsrika studier är 

en belöning i sig». 

Sune Larsson 1987–1998, Alf Österdahl 1998–2006 

Rektorernas arbete inom folkhögskolorna kom allt mer att kretsa 

kring personalansvar och ett ekonomiskt ansvar. Mindre utrymme 

gavs åt att diskutera skolans syfte och bildningsideal. Sune Larsson 

menade att hans främsta uppgift som rektor varit att förvalta ett kulturarv, 

och han återintroducerade även engagemanget för hembygden. 

Han såg även skolan som «ett modernt kunskapsföretag», vilket 

tydligt uttryckte periodens utmaningar där rektorernas arbete inom 

folkhögskolorna gick från vision till ekonomi. Alf Österdahl arbetade 

i sin tur för att stärka det globala perspektivet i undervisningen, och 

utvecklade distanskurserna. Österdahl påtalade upprepade gånger 

behovet av anpassningsbarhet, och folkhögskolan kom under denna 

period i allt högre grad att inriktas på att anpassa sig efter tidens 

svängningar. 

101

102 

Sörängens Folkhögskola, maj 2014.

103 

foto: Bengt Ljunggren

Vilken betydelse har kyrkorna haft för Nässjös utveckling? 

«Jag tror att kyrkornas engagemang för de unga har betytt mycket, och har kompletterat 

samhällets insatser. Ett arbete som är fortsatt viktigt; i dag erbjuder flera av kyrkorna till 

exempel läxhjälp. Under åren har Nässjös kyrkor också haft stor betydelse för stadens kulturliv 

framförallt inom musiken; tänk alla dessa blåsorkestrar och körer!» 

Hur ser du på kyrkans roll i det framtida Nässjö? 

«Kyrkorna kommer att ta ett ännu större socialt ansvar. Samhället förändras fort och det 

påverkar både ungdomar och äldre. Kyrkornas kontakt med de äldre har blivit allt viktigare 

och besöksverksamheten växer. I dag har även flera av frikyrkorna en diakoniverksamhet 

med omsorgspastorer och diakoner. Det ekumeniska samarbetet är en självklarhet och 

kommer med all sannolikhet att utvecklas.» 

Karl-Erik Pettersson. Verksam inom skolväsendet 

i Nässjö kommun under 40 år, bland 

annat som chef för barn och utbildningsförvaltningen. 

Aktiv medlem i Allianskyrkan och en av 

initiativtagarna till skolkyrkan i Nässjö. 

«Numera har man sällan stora mötesserier. 

Istället önskar man aktiva medlemmar som 

sprider de kristna värderingarna i kontakter 

med arbetskamrater och vänner.» 

104

«Om Herren icke bygger staden, 

så arbeta de fåfängt, som däruppå bygga.» 

Kyrkorna i Nässjö under 100 år 

text ✴ karl-erik pettersson 

Den högtidliga stadsinvigningen av Nässjö ägde rum i Nässjö kyrka den 2 

januari 1914. Stadsstyrelsens ordförande, bankdirektör Albin Jahnsson höll 

högtidstalet. 

«Må den goda och lojala medborgaranda, som alltid förut funnits i Nässjö, 

följa med och få sin hemvist i den nya staden. Om så sker, vilket jag hoppas, 

då går staden en framgångsrik, ljus och lycklig framtid till mötes. Till sist vill jag 

påminna om de välbekanta bibliska sanningsorden: Om Herren icke bygger 

staden, så arbeta de fåfängt, som däruppå bygga.» 

Av citatet kan vi dra slutsatsen att den kyrkliga verksamheten hade stor 

betydelse i Nässjö vid stadens tillkomst. 

ar förhoppningarna från invigningstalet infriats? 

Under de hundra år som gått har de olika kyrkornas 

medlemmar aktivt deltagit i samhällsdebatten. Många 

företagare och personer i olika yrkesgrupper är engagerade 

i de olika kyrkorna. Många politiker i olika partier har varit, 

och är, aktiva i kyrkorna. 

Alla kyrkolokaler har genomgått stora förändringar. Några har 

nybyggts medan andra har renoverats. Verksamheterna har förändrats 

men inriktningen är klar: Kyrkans uppdrag är att ge det kristna 

budskapet till Nässjö stads invånare. Numera har man sällan stora 

mötesserier. Istället önskar man aktiva medlemmar som sprider de 

kristna värderingarna i kontakter med arbetskamrater och vänner. 

Sång- och musiklivet är rikt och varierat 

Söndagsskolorna fanns i de olika stadsdelarna fram till 1980-talet. 

Verksamheten var mycket omfattande och de flesta barn deltog i 

denna verksamhet. Nu är det bara i kyrkorna som söndagsskolan 

lever vidare. Scoutarbetet och olika barn- och ungdomsgrupper 

samlar många. 

Ekumeniskt arbete 

Det ekumeniska arbetet har utvecklats mycket de senaste 50 åren. 

Nässjö Kristna Samarbetsråd (NKS) och Ungdomsråd (NKU) samordnar 

arbetet. Alla kyrkorna deltar även i gemensamma satsningar som 

skolkyrkan och sjukhuskyrkan. Hela människan RIA har ett varierat 

105

arbete med olika verksamhetsformer. Människor med alkohol- och 

drogproblem liksom sociala problem får hjälp. Man har också en 

omfattande second hand-verksamhet. 

När Närradion startade 1985 bildades en närradioavdelning inom 

NKS. Det sänds morgonandakter varje dag och på kvällarna finns 

olika program. Missionskyrkan och Pingstkyrkan sänder flest program 

med varierande innehåll. 

Medlemsutvecklingen 

När Nässjö blev stad tillhörde nästan alla invånare Svenska kyrkan. 

Många deltog i konfirmationsundervisning och man föddes in i 

kyrkan om föräldrarna var medlemmar. Sedan 1996 är dop grunden 

för medlemskap och därför är nu cirka 70 procent av invånarna 

medlemmar. 

«Frikyrkorna» har medlemmar som tillhör respektive församling. 

Fram till 1950 ökade antalet medlemmar och 1940–1945 var cirka 12 

procent av invånarna med i någon frikyrkoförsamling. 1970 tillhörde 

1887 personer någon av frikyrkorna. 1990 fanns 1575 medlemmar 

och 2010 var det 1239 medlemmar. Trenden är densamma som i 

hela landet. Varje kyrka eller församling har anställda präster och 

pastorer. Svenska kyrkan har även anställda musiker. Det diakonala 

och sociala arbetet har ökat under de senaste decennierna och det 

finns flera diakoner, omsorgspastorer, anställda. Kyrkorna tar aktiv 

del i kommunens krisberedskap och deltar vid behov. Det arbete som 

genomförs i kyrkorna har haft – och har – stor betydelse för Nässjö. 

Svenska kyrkan 

«Kyrkan på höjden» invigdes i december 1909. Det hade länge varit 

ett önskemål att en kyrka skulle finnas inne i samhället eftersom den 

gamla sockenkyrkan (byggd 1791) i Nässjöbyn kom att ligga en bit 

från tätorten, där de flesta församlingsborna fanns. Den nya kyrkan 

är byggd i rött tegel i nygotisk stil och är en så kallad hallkyrka. Vid 

invigningen var inte kyrkan helt klar invändigt eftersom murarna 

deltog i storstrejken 1909. Senare har interiören ändrats flera gånger. 

Församlingshemmet som ligger i anslutning till kyrkan heter nu 

Mariagården och har en delvis underjordisk förbindelsegång med 

kyrkan. En större renovering av kyrkan skedde år 2000. 

Gudstjänster och begravningsverksamhet bedrivs i flera olika 

lokaler. Förutom i Nässjö kyrka även i Nässjö gamla kyrka, Anneforskapellet, 

Skogskapellet och S:ta Valborgs kapell i Lövhult. 

Under sommaren förläggs dagledigverksamhet och även gudstjänster 

till Kyrkans hus i Gissarp. Det finns två kyrkogårdar; Anneforskyrkogården 

och Skogskyrkogården. 

106 

Sedan 2000 är Svenska kyrkan en fri kyrka utan tidigare bindningar 

till staten. Genom riksdagsbeslut 1996 blir man bara medlem i Svenska 

kyrkan genom dop. Detta har inneburit kraftigt minskade medlemstal 

även i Nässjö. 1970 var 20268 personer medlemmar i Nässjö 

församling, att jämföra med 12879 personer 2011. Den första januari 

2014 bildar församlingarna i Nässjö kommun tillhörande Växjö stift 

ett pastorat med en kyrkoherde. 

Frikyrkorna 

«Frikyrkan» i Nässjö växte fram i samband med järnvägens utbyggnad 

under 1860-talet. Många av pionjärerna i frikyrkorna var inflyttare 

och många av ledarna och medlemmarna hade anställning vid 

järnvägen. Eftersom det inte fanns kyrkolokaler i de olika orter som 

järnvägen passerade, byggde man nya samlingslokaler. Framväxten 

av de olika frikyrkoinriktningarna skedde under drygt 50 år från 

1867 till omkring 1920. 

Nässjö Missionsförsamling – Missionskyrkan 

Nässjö missionsförsamling har sin utgångspunkt i Nässjö missionsförening 

som startade verksamheten i mitten av 1860-talet. Diverse 

lärostrider ledde till splittringar under 1870-talet och det byggdes 

två missionshus. Efter den stora branden 1892, när båda missionshusen 

blev lågornas rov, byggdes ett kapell som 1926 fick namnet 

Missionskyrkan och var församlingens lokal fram till 1980. När en 

ny genomfartsled planerades i Nässjö under 1960-talet kom den 

att innebära stora ingrepp i missionskyrkans tomt. Efter många 

diskussioner beslöt församlingen att bygga ny missionskyrka och 

denna invigdes 29 november 1981. Den finns i samma kvarter som 

den tidigare missionskyrkan i stadens centrum. För ungdoms arbetet 

startades Runnerydsgården 1964 men lokalerna såldes 1981. Sommarhemmet 

Ungdomsborgen minns säkert många Nässjöbor. Mest känd 

var Ungdomsborgen för midsommarfesterna och sin minigolfbana. 

Fastigheten såldes 2005 efter 80 års verksamhet. Församlingens 

inriktning är att vara en öppen församling som förkunnar evangelium 

för medmänniskorna. 

Medlemsantalet i församlingen var störst under 1950- och 60-talen 

då man hade upp till 780 medlemmar. År 1990 hade man 575, år 

2000 484 medlemmar och år 2010 redovisades 469 medlemmar. Från 

och med 2012 ingår församlingen i den nya GF-kyrkan, Gemensam 

Framtid, som består av Svenska Baptistsamfundet, Metodistkyrkan 

Sverige och Svenska Missionskyrkan.

Nässjö Metodistförsamling 

Metodister hade möten i Nässjö redan 1877 och två år senare byggdes 

Emanuelskyrkan. Denna brann ner och Metodistkyrkan byggdes 

1893. I denna lokal hade församlingen sina samlingar fram till 1994, 

då kyrkan såldes till Orientalisk-Katolska församlingen och fick 

namnet S:t Ephremkyrkan. 2002 såldes lokalerna vidare till Brotsabo 

musik- och kulturförening och döptes om till Brotsabokyrkan. 

Församlingen inledde 1967 ett samarbete med Svenska Baptistsamfundets 

församling och man hade gemensamma samlingar till dess 

att den senare avvecklades i början av 2000-talet. Frälsningsarmén 

byggde ny lokal 1992–1993; under byggtiden flyttades verksamheten 

till Metodistkyrkan och ett unikt samarbete inleddes. När Frälsningsarméns 

lokal var färdig följde baptist- och metodistförsamlingarna 

med. Organisatoriskt finns nu två separata församlingar 

med gemensam verksamhet. 

Sommarhemmet Soludden vid Spexhultasjön inköptes 1957, känt 

för sina våffel- och ostkakekvällar, men även läger och hajker har 

hållits här. Soludden överlämnades som gåva till Frälsningsarmén 

2011. Församlingens evangelisationsarbete fortsätter nu i den gemensamma 

verksamheten i Frälsningsarmén. 

Medlemsantalet i församlingen var störst under 1910- och 20-talen 

med runt 115 medlemmar. Fram till 1980 var man mellan 75 och 85 

medlemmar. År 2000 fanns 30 medlemmar och 2010 fanns 17 medlemmar. 

Församlingen ingår från och med 2013 i Equmeniakyrkan, 

som är det gemensamma samfundet för Baptist-, Metodist- och 

Missionskyrkan. 

Nässjö Alliansförsamling 

Även Nässjö Alliansförsamling utgick från Nässjö Missionsförening 

och 1877 bildades Guds församling, som bytte namn till Nässjö 

Friförsamling 1884. Denna anknöt läromässigt till Jönköpings missionsförening 

och församlingen anslöts till den del som blev Svenska 

Alliansmissionen. Lokalfrågan var en stötesten under många år 

och man hyrde lokaler. 1888 byggdes Betel (vid Centralskolan) och 

verksamheten flyttade dit. Frälsningsarmén hyrde stora möteslokalen 

i 12 år och Friförsamlingen hade samlingarna i skolsalen på övre 

våningen. Församlingen hade nämligen egen folkskola i 20 år från 

1884 och från 1890 även småskola. 

1972 byggdes nuvarande Allianskyrkan vid Södra Torget. Den nya 

kyrkans lokaler anpassades efter församlingens behov och utöver 

samlingssal, «lilla salen», och församlingsvåning byggdes ändamålsenliga 

lokaler för barn- och ungdomsarbetet. Dessutom inrymdes 

Frälsningsarmén. 

Missionskyrkan. 

107

några hyreslägenheter. Målet för verksamheten har alltid varit att 

varje människa ska finna en personlig kristen tro. 

Medlemsantalet var fram till 1940 under 100. I mitten av 1960-talet 

ökade antalet medlemmar och efter kyrkbygget på 1970-talet hade 

man några år över 180 medlemmar. Därefter skedde en minskning: 

2000 hade man 143 medlemmar vilka 2010 hade minskat till 124. 

Efter att i flera år ha samarbetat i barn- och ungdomsarbetet gick 

Alliansförsamlingen och Baptistförsamlingen Tabernaklet år 2012 

samman under namnet Nässjö Allians- och Baptistförsamling. 

Baptistförsamlingen Tabernaklet 

Den ursprungliga baptistförsamlingen bildades 1911, men efter delningen 

1938 formades baptistförsamlingen Tabernaklet med Örebromissionen 

som samfund. Detta heter numera Evangeliska Frikyrkan 

(EFK). Man behöll lokalen, Tabernaklet, som har renoverats och 

tillbyggts med församlingsvåning 1983. 

Under åren har församlingen engagerat sig mycket i invandrararbetet. 

Från 2009 har många nysvenskar från den burmesiska 

folkgruppen karenerna anslutit sig till församlingen. Medlemsantalet 

var störst 1970, omfattande 305 medlemmar. 1990 räknades 227 

medlemmar och 2010 var man nere i 201. Från och med 2012 ingår 

verksamheten i Nässjö Allians- och Baptistförsamling. 

Nässjö Allians- och Baptistförsamling 

Församlingen är ett samgående mellan de församlingar som finns 

i namnet, som beskrivet ovan. Församlingen är ansluten till båda 

riksorganisationerna – Svenska Alliansmissionen (SAM) och Evangeliska 

frikyrkan (EFK). Medlemsantalet uppgick 2012 till 275 personer. 

Nässjö Baptistförsamling 

Baptistförsamlingen bildades 1911. Man hyrde olika lokaler och 1917 

kunde Tabernaklet invigas. Redan 1920 lämnade en grupp på 20 

personer församlingen och 15 av dessa bildade Elimförsamlingen 

– numera Pingstförsamlingen. Baptistförsamlingen ökade snart 

uppgick 1934 till 258 personer. 1938 delades församlingen på nytt och 

huvuddelen gick till Örebromissionen, numera Evangeliska Frikyrkan 

(EFK) som också behöll kyrkan. Baptistsamfundets medlemmar 

fortsatte verksamheten i hyrda lokaler och anlitade pastorer från 

Vetlandaförsamlingen. 1967 påbörjades samarbetet med metodistförsamlingen, 

vilket har fortsatt in på 2000-talet med gemensam pastor 

och lokal. Man var även med i flyttningen till Frälsningsarmén 1993. 

De senaste åren har ingen regelbunden verksamhet förekommit. 

Medlemsantalet var 1970 nere i 18 personer och nu finns endast 

någon enskild medlem kvar. 

Frälsningsarmén 

Nässjökåren började verksamheten i Nässjö 1888. Kåren hyrde Betel 

av Friförsamlingen i tolv år och därefter andra lokaler till dess att en 

egen lokal byggdes vid Södra Torget 1914. Här bedrevs verksamheten 

till 1992. Året senare invigdes dagens lokaler. Det är en vacker, ändamålsenlig 

kyrka och här finns också 29 lägenheter i ett seniorboende. 

Ett samarbete med Nässjö kommun kring denna verksamhet finns, 

men föreståndaren är anställd av Frälsningsarmén. 

I lokalerna finns även Metodistförsamlingen, och man bedriver 

gemensam verksamhet, men tillhör två kyrkoorganisationer. Verksamheten 

har fått ett gott uppsving sedan den nya lokalen tillkom. 

Målsättningen är «att föra människor till frälsning genom Jesus 

Kristus, att vara en öppen mötesplats och ha omsorg om hela människan». 

Att följa medlemsutvecklingen är inte lätt eftersom man 

ibland räknat in deltagare i hemförbundet. Under 2000-talet har 

antalet medlemmar ökat och 2011 var man 136 personer. Uniformstvånget 

har lättat och nu kan man även vara «civilmedlem» i kåren. 

Kåren leds av officer i Frälsningsarmén, som beordras till tjänst 

på en viss ort. Numera förekommer dialog med Högkvarteret i 

Stockholm. Det internationella inslaget märks i olika sammanhang. 

När kyrkan skulle byggas i Nässjö fattades beslutet i England. 

Filadelfiaförsamlingen /Pingstkyrkan 

1920 bildade en grupp på 15 personer Elimförsamlingen, som 1940 

bytte namn till Filadelfia. 2001 skedde ett nytt namnbyte till Nässjö 

Pingstförsamling. 2003 anslöts församlingen till riksorganisationen 

Pingst fria församlingar i samverkan. 

En särskild byggnadsförening bildades redan 1921 för att en lokal 

skulle kunna anskaffas. Man köpte hörntomten Brogatan/Rådhusgatan 

och lokalen invigdes 1922. I fastigheten finns förutom lokaler för 

församlingens olika verksamheter även hyreslägenheter. Byggnadsföreningen 

avvecklades 1949 och församlingen övertog lokalerna. 

Församlingens arbete utvecklades snabbt och utöver gudstjänster 

med olika inslag ordnades mycket sång- och musiksamlingar. I Nässjö 

har man ända fram till början av 2000-talet ordnat tältmöten. I 

början av 2000-talet arbetade man mycket med inriktningsfrågor 

och 2010 fastställdes målsättningen: Vi vill vara en öppen, kärleksfull 

och relationsskapande gemenskap. 

Under flera år sökte församlingen hitta en annan lokallösning för 

108

arbetet, och den 17 januari 2010 inköptes Åhlinsfastigheten som 

byggdes om med stora ytor för de olika verksamheterna samt en 

idrottslokal. Invigning av lokalerna skedde i november 2012. Församlingen 

var som störst i början av 1980-talet med 400 medlemmar. 

1990 var man 374 medlemmar och 2010 redovisades 292 medlemmar. 

Jehovas Vittnen 

I Nässjö samlades de första «vittnena» från omkring 1910 till bibelstudier 

i hemmen eller i hyrd lokal. På 1930 talet bildades en församling 

med sex till åtta medlemmar. Senare hyrde man olika lokaler, 

främst IOGT-lokalen. På 1960-talet hade man lokal först på Parkgatan 

och därefter på Rådhusgatan. Sedan 1970-talet finns Rikets sal på 

Koltorpsgatan. Ingen matrikel förs, men uppskattningsvis är det ett 

80-tal personer som deltar i arbetet. Detta sker huvudsakligen genom 

litteraturspridning samt personlig kontakt och besök i hemmen. • 

källor: 

Nässjö Folkskolors lärarkår: En bok om Nässjö 1956 

Josef Rydén: Nässjö under järnvägsepoken, Liber förlag 

Insamlat material under våren 2012 från: Svenska kyrkan, Missionskyrkan, Allianskyrkan, 

Metodistkyrkan, Frälsningsarmén, Baptistkyrkan Tabernaklet och Pingstkyrkan. 

Intervjuer har genomförts med ledare i de ovan nämnda kyrkorna. 

Nässjö kyrka. 

109

Vad är Nässjösportens signum? 

«Det är helt klart bredden! Få städer av samma storlek kan visa upp lika mycket att välja 

på. Förutom det imponerande antal idrotter slås man av hur breda föreningarna är. De 

‹vanligaste› sporterna som fotboll, basket, innebandy, hockey, bandy, handboll, gymnastik 

och flera andra har, förutom sina representationslag, ett stort antal ungdomslag. Urvalet av 

individuella idrotter är också väldigt stort.» 

Hur ser du på damidrotten? 

«Inom Nässjös damidrott har ofta seniorverksamheten en låg genomsnittsålder eftersom 

vi i Nässjö inte kan erbjuda samma utbildningsmöjligheter som till exempel Jönköping. Där 

finns möjligheter för den som vill nå riktigt långt med sin idrott i form av olika idrottsgymnasier. 

De tjejer vi lyckas ha kvar är ofta de som vill satsa på bandy eller bowling.» 

kent karlsson. Mångårig åskådare av Nässjöidrotten. 

Kommer det bedrivas idrott på elitnivå i Nässjö i framtiden? 

«Närmast till hands ligger nog de klassiska idrotterna bandy, basket och bowling. Vuxna 

förebilder som hjälper våra barn och ungdomar är en förutsättning för att våra föreningar 

skall fungera. Förhoppningsvis kan Nässjö visa upp både bredd och topp i framtiden, så att 

det fortfarande finns något för alla!» 

«År 1998 måste nämnas! Serieledarna i landets 

näst högsta serie, självaste Kalmar FF, kom på 

besök. På Skogsvallens matta kunde hemmalaget 

förnedra Kalmar med 5–1. De sista minuterna 

spelades i takt med handfasta applåder från de 

nästan 600 personerna på läktaren.» 

110

inte bara bandy 

Nässjöidrotten 100 år senare 

text ✴ kent karlsson 

Fotboll, basket, boxning, innebandy, hockey, handboll, gymnastik. 

Tennis och bordtennis. Ridsport, dans, simning, kampsort, cykel, 

orientering, skytte, bangolf och bowling… Nässjö är inte bara bandy! 

2014 kan vi ståta med en mångfald som är ovanlig för en stad av 

Nässjös storlek. Det här är bara några av de föreningar som har satt 

sin prägel på vårt rika idrottsliv. 

Bandyn – Den sista grenen i det stora trädet NIF 

Under lång tid gick nästan all Nässjöidrott under föreningsnamnet 

Nässjö IF (NIF). En i sänder har sedan sporterna brutit sig ut. De sista 

blev Nässjö fotbollsförening som bröt sig ut 1985 och dambandyn 

som gick över i IFK Nässjö så sent som 2004. Men bandyn finns kvar. 

Just bandyn är den idrott som förknippas mest med Nässjö ute i 

landet. Nässjö IF har under åren skämt bort Nässjöborna med spel 

i sportens finrum, även om laget under det senaste decenniet mestadels 

huserat snäppet under elitserien. Numera spelar «di blåe» i 

landets näst högsta liga «Allsvenskan» som finns i en norr- och en 

södervariant. 

Det folkliga intresset för stadens bandygäng har, i takt med den 

sportsliga utvecklingen, stagnerat. Annandagsderbyna undantaget 

lyser fyrsiffriga publiksiffror med sin frånvaro. På 80-talet hade laget, 

bland annat med hjälp av spännande importer ifrån öst, två- tre 

tusen åskådare när det vankades bandy på «Vallen». Ryssarna blev 

nästan folkkära i Nässjö och alla med ett uns bandyintresse myser 

när namn som Gapanovich, Diakov, Kovaljev eller Pershin kommer 

på tal. Tillsammans med hemmaprofiler som bland annat Pelle 

Togner, Lasse Johansson, Ola Fredricsson och Magnus Hildingsson 

kunde laget under 80-talet och början på 90-talet kämpa mot landets 

främsta bandygäng. Periodvis kunde man störa de stora lagen även 

om man allt som oftast inte riktigt kom upp i standard med landets 

främsta. 

Just dambandyn är ett annat kapitel där vi under flera säsonger 

haft möjlighet att på Skogsvallen bevittna idrott av högsta klass. 

Med tre raka finaler, 2008, 2009 och 2010, visade IFK Nässjö att man 

tillhörde landets främsta. 2009 gick laget hela vägen till guldjubel 

på Studenternas. För närvarande lyser dock dambandyn helt med 

sin frånvaro, de tjejer som nu utövar sporten håller till i NIF. 

Bygget av multiarenan «Stinsen Arena» är av enorm vikt för bandyns 

utveckling. Bygget säkerställer att Nässjö får behålla sin status 

med ett av två bandygymnasier med riksintag och ger föreningen 

perfekta förhållanden att bedriva bandyverksamhet. Genom hallbygget 

har Nässjö bevisat visar att man har ambitionen att ligga i 

framkant som idrottskommun. 

111

KFUM – Klapp klapp klapp! 

KFUM Nässjö, numera Nässjö Basket, har också gett stort eko i idrottssverige. 

Spel i högsta ligan blev vi bortskämda med under 80-talet 

men på senare år är det andraligan «Basketettan södra» som gäller. 

Undantaget var säsongen 1997/1998, då laget under namnet «24store 

Highlanders» huserade i landets finrum. Säsongen slutade dock i 

kaos både ekonomiskt och sportsligt. Företaget i lagnamnet kunde 

inte fullfölja sina åtaganden vilket innebar att man på det sportsliga 

planet inte kunde behålla samma nivå säsongen igenom. 

Basketdamerna har allt som oftast fört sin tillvaro i division ett, 

snäppet under landets främsta. År 1999 hade de chansen att via 

kvalspel ta steget upp i landets högsta liga, dock utan att lyckas. 

Det publika intresse som fanns under glansåren på 80-talet råder 

det dock inga tvivel om. Jämför vi publiksiffror över basketsverige 

fanns KFUM Nässjö med i absoluta toppen. Basketen lockade inte 

bara basketvänner. För allmänt sportintresserade var det kutym att 

bege sig till sporthallen när det vankades match. 

Vad gjorde då basketen så stor i mitten av 80-talet? Helt klart har 

basketklubben i Nässjö alltid kunnat plocka åt sig unika profiler som 

på ett eller annat sätt satt sin personliga prägel på laget antingen på 

eller utanför planen. Som idrottsintresserad vattnas det i munnen 

när jag bläddrar i matchprogram från 80-talet. «Mr Basket», Alf 

Håkansson, var mannen som gjorde basketen till ett nöje när han 

fick hit profiler som bland annat Vic Knight, Clyde Alexander, Calle 

Woodard, John Campbell, Thomas Cooks, Scott McCollum, Alvis 

Rogers, Pat Ryan och Ken Smith. Importerna utgjorde en härlig 

blandning tillsammans med hemstadsnamn som Esa Heikkinen, 

Anders Ohlsson, Mats Frohm, Anders Rosenqvist, Åke Löfbladh 

och Christer Sabel. 

stor bredd i sin verksamhet med över 600 aktiva. Herrarna i NFF 

har under de senare åren, om än tillfälligtvis, spelat så högt som 

division två. Nässjö FF har gjort det till en vana att vandra mellan 

divisionerna. Ena året jublar man för att året efter ledsamt konstatera 

att man inte räckt till. Som åskådare och fotbollsvän vet jag att det 

med säkerhet kommer att spelas viktiga och frostiga höstmatcher 

på Skogsvallen. Kvalspel åt något håll, skrämmande nedflyttning 

eller succéartad uppflyttning, är nästan alltid en ingrediens i denna 

fotbollens gryta. 

Sedan NFF bildades har ett par profiler varit med på ett eller annat 

sätt, inte bara som spelare utan också i andra roller efter sina aktiva 

karriärer. Killar som Peter «Junis» Jonsson, närmare 700 matcher, 

och Tony Henningsson, närmare 500 matcher, har betytt mycket för 

föreningen både på och utanför planen. 

Gällande Nässjö FF är kanske inte spetsen den allra vassaste, men 

bredden är desto mer imponerande. Föreningen stoltserar med över 

800 aktiva med verksamhet på flera platser i staden. Tillsammans 

med övrig fotbollsverksamhet i kommunen har sporten klart flest 

antal aktiva. 

Nässjö fF – Lirarnas Lag! 

Parollen var ett begrepp för fotbollsspelare i Nässjö fram till och med 

1984, under den tid som fotbollen var en gren i NIF-trädet. Beträffande 

liret går det konstatera att detför herrarnas utfördes det i de lägre 

divisionerna där motståndarna kunde heta Bodafors, Bälaryd eller 

Anneberg. Damerna hade däremot klättrat uppåt i systemet för att 

säsongen 1983 husera i landets finrum. Året innebar matcher mot 

bland annat Pia Sundhages Öster, Karin Åhmans Öxabäck, Jitex och 

Malmö FF, storlag innehållandes flera landslagstjejer. Sejouren blev 

inte långvarig. Redan året efter stod föreningen helt utan damlag. 

Fram tills idag har det i NFF bedrivits damverksamhet till och från. 

1985 föddes så Nässjö FF och redan första året hade föreningen en 

112

Nässjö HC – Talangfabriken! 

«Talangfabriken» är ett begrepp som gärna används inom föreningen 

– och visst har det kommit fram spelare som hållit hög klass. Med 

killar som Peter «Kessler» Eriksson och Jesper Fasth har föreningen 

låtit höra tala om sig i såväl TV-pucken och Tre Kronor som i världens 

bästa liga, NHL. 

1986 var en brytpunkt i NHC. Det året stod «Höglandsrinken» klar. 

Hockey under tak var ett faktum. Invigningsmatch 

med elitseriestatus mellan Södertälje och 

Brynäs var startskottet, seger för SSK med 5–2. 

Hallen har i olika sammanhang förknippats 

med elitseriehockey ända sedan dess. HV 71 

lägger försäsongsmatcher här och Färjestad 

har förlagt träningsläger till ishallen i Nässjö. 

I matchprogram under nästan hela 80-talet 

står att läsa om vägen till tvåan men först 

säsongen 1989/1990 tog man steget. För alla 

hockeyvänner betydde matcherna mot Tranås 

AIF något alldeles extra och till Nässjösupportrarnas 

glädje besegrades «storebror» i flera av 

dessa matcher. TAIF-matcherna lockade över 

tusen åskådare till de rangliga tillfälliga träläktarna 

i hallen och omfattade allt som oftast även 

sponsorjippon med liveartister på kiosktaket. 

I många år på 90-talet förde NHC en stabil 

tillvaro i division två. Sedan några år och ett 

antal omläggningar av serier hos diverse förbund är det nu lägre 

klass på ishockeyn i Nässjö även om divisionen, div. 2, fortfarande 

är densamma. 

Konståkningen tillhörde under många år NHC men bedriver 

nu aktivitet under egen flagg som «Nässjö Skridsko- och Konståkningsklubb». 

Klubben har många duktiga åkare samt bedriver en 

skridskoskola där många Nässjöbarn tar sina första skär. Klubben 

bedriver träning både i Nässjö och Eksjö, då istiderna i Nässjö inte 

räcker till varken för konståkarna eller hockeyklubben. 

satte fart gick herrarna samma väg. I början av det nya seklet stod 

Nässjö helt utan innebandy för att sedan 2005 vakna upp i ny regi 

och med nytt namn. Sällskapet hade bytts ut mot föreningen. 

Bowling + utbildning i Nässjö = Sant! 

Nässjös storhet i bowlingsammanhang är okänd för många. Herrarnas 

Clan och damernas Högland är allt som oftast med på gränsen till 

eliten. Många av yppersta klass har genomgått 

en utbildning i bowling på vårt gymnasium 

med riksintag. Något som innebär att bara de 

främsta bowlarna är välkomna till oss. Hur 

många orter av vår storlek kan visa upp en 

12-banors hall? Det går inte prata bowling utan 

att nämna Patrik Backe. Han är mer känd i 

bowlingkretsar i Europa och USA än för oss 

allmänt idrottsintresserade Nässjöbor. 

Motorsport i Nässjö – Den största folkfesten? 

Novemberskölden, Nässjö MK:s återkommande 

tävling lockar ofta ett 150-tal ekipage men 

antalet åskådare är oerhört många fler. Siffror 

runt tiotusen, kanske fler, menar föreningens 

ordförande Owe Melin. Helt klart är att skogarna 

är fulla av rallyentusiaster i en av stadens 

största evenemang. I motorsportsammanhang 

bedriver Nässjö SK speedwayverksamhet på Skogsvallen. Ovalen är 

numera en säkrare plats för både förare och publik med ett modernt 

luftstaket på plats. • 

NIBS/NIBF – bandy inomhus med lokal elitseriestatus! 

1990 bildades Nässjö innebandysällskap, en av Nässjös yngsta föreningar. 

Efter ett par prövoår nådde de riktig framgång i slutet av 

90-talet. Damerna gjorde en säsong i elitserien samtidigt som herrarna 

spelade i den näst högsta serien, division ett. Damsejouren i 

finrummet blev bara ettårig och när sedan de sportsliga motgångarna 

113

Pelle Togner och Ola Fredricsson. 

Carl Woodard, John Campbell, Ken Smith och Ron Billingslea. 

ifk Nässjö. 

114

Nicke Bergströms porträttbyst av Annette Rydström, Stortorget. 

Stora ögonblick i Nässjösportens historia 

1889 Tveta härads skyttegille bildades men ändrade 1903 namn till 

Nässjö skyttegille då alla medlemmar ändå var bosatta i Nässjö. 

1899 Nässjö idrottsförening, NIF, bildades och var länge den dominerande 

föreningen med verksamhet inom såväl lagsporter som 

individuella sporter. Föreningen har sagts vara Smålands äldsta 

idrottssammanslutning med allmän idrott på programmet. 

1924 Sydsvenska vinterspelen hölls i Nässjö. 

1941 Anläggningen av Lövhult inleddes genom Arvid Wallerströms 

och Skid- och Friluftsfrämjandets försorg. 

1955 Svenska skidspelen anordnades i Lövhult. 

1981 Rallaresvängen. På Skogsvallen spelades fotboll med kändisar 

och hockeyisen bevarades så HV71 och Färjestad kunde spela 

match 27 maj! Lycklig var nog den killen som fick åka med Pelle 

Lindberghs sportbil genom Skogsvallenområdet. 

1988 Nässjö FF-Queens Park Rangers. Britterna segrade, 1–0 inför 

nästan 1 800 personer. 


1987 Tennislandslaget spelar innebandy. Joakim Nyström, Micke 

Pernfors, Peter Lundgren och Anders Järryd med flera, var på Sverigeturné 

med sitt tennislandslag. Laget utmanade lokala idrottsprofiler 

i innebandy. Tennislirarna besegrade «Höglandskombinationen» 

med 10–6 inför en absolut proppfull sporthall. 

1986 Sverige–Frankrike i bordtennislandskamp. Hemmalaget 

bestod bland annat av Mikael «Äpplet» Appelgren, Ulf «Tickan» 

Carlsson och Jörgen Persson. Efteråt visste alla vem Jean-Philippe 

Gatien var. 

1996 Skid-SM i Lövhult. Nässjö SKI har gjort flera kanonevenemang. 

1996 lockades cirka 25 000 åskådare då jaktstarts-SM avgjordes. 

Händelser före 1980 har hämtats ur J. Rydén «Nässjö under järnvägsepoken». 

115

Varför har du valt att lyfta fram Lövhult? 

«Som aktiv längdskidåkare har jag tillbringat väldigt mycket tid i Lövhult. Jag tycker att 

Lövhult är en fantastisk tillgång för Nässjö – med en unik historia som är värd att berätta!» 

Vad har Lövhult betytt för Nässjö? 

«Under en period var Lövhult en riktig turistmagnet som satte Nässjö på vintersport kartan. 

Jag tror att många inte vet hur känt Lövhult faktiskt var – det kom skolklasser med tåg 

från hela södra Sverige för att åka skidor här. Personligen tycker jag att det vore roligt om 

Lövhult kunde utvecklas och Nässjö återigen bli den vinteridrottstad som den en gång var. 

Lövhult är relativt snösäkert och möjligheterna finns kvar – den gamla hoppbacken bara 

väntar på att få nytt liv. Varför inte som slalombacke?» 

Marie Vaadre. Uppväxt och bosatt i Nässjö, 

utbildad statsvetare och aktiv i Nässjö SKI med sju 

vasalopp på meritlistan. 

«Regn, blåst, flera plusgrader och barmark. 

Ändå kommer skid-SM i jaktstart att köras idag 

och imorgon i Nässjö som planerat då 5000 kubikmeter 

konstsnö räddar skidfesten. Tävlingsledare 

Kjell Skålberg berättade att man trots förutsättningarna 

med sju-åtta plusgrader lyckats skrapa 

ihop 2,5 kilometers konstsnöslinga.» 

Svenska Dagbladet 28 januari 2003 

116

Lövhult – som fjällen, 

fast i Småland 

text ✴ Marie Vaadre 

306 meter över havet ligger Lövhult. Redan i början av 1900-talet var 

det ett populärt friluftsområde, känt för att vara snösäkert och ofta 

jämfört med svenska fjällen. Också i dag finns ett aktivt föreningsliv 

i Lövhult där bland annat Nässjö SKI, Nässjö OK, Friluftsfrämjandet, 

Nässjö ridklubb och Nässjö Jakthorn har sin bas. Hit söker sig både 

elitsportare och motionärer, bärplockare och småbarnsfamiljer samt 

en och annan ko… 

övhult är beläget fem kilometer utanför Nässjö, bara ett 

stenkast från riksväg 40 mot Eksjö. Ett område på cirka 220 

hektar som nyttjas flitigt året runt, av såväl kommuninvånare 

som utsocknes. Området är tämligen kuperat och har sin 

högsta punkt 306 meter över havet. Här har även kommunen sin egen 

hjord av Highland Cattle-kvigor som betar i hagarna på somrarna. 

Ofta anordnas det tävlingar på både nationell och motionärsnivå 

som lockar många deltagare och publik. 

Friluftsintresset föds 

Intresset för området kring Lövhult började växa fram under vintrarna 

på 1920-talet. Det var under denna tid som man byggde en 

hoppbacke i Hunseberg för att entusiastiska smålänningar skulle 

kunna utöva denna extremsport inför en – häpnadsväckande – stor 

publik. I februari 1924 anordnades de magnifika «Sydsvenska vinterspelen 

i backhoppning». Segraren Berglund hade kommit hela 

vägen från Stockholm till Nässjö för att delta och vann med hela 19,90 

meter – en stor bragd med tanke på dåtidens utrustning och teknik. 

Vid denna period var området runt hoppbacken i Hunseberg så 

populärt att man till och med beslutade att inrätta speciella skidtåg. 

Skid- och Friluftsfrämjandets Nässjökommitté var drivande i frågan 

och hade tillsammans med SJ gjort en uppgörelse om att tågen skulle 

stanna vid Hunseberg för att släppa av och på skidåkare. Från och 

med 1933 fick skolklasser från många städer i södra Sverige åka 

subventionerat tåg till Nässjö för att åka längdskidor, och skidutrustning 

fanns till låns. Man hade även ordnat boende för långväga 

ungdomar som blev inackorderade i Jästfabriken. 

Lövhult tar form 

Så småningom började dessvärre hoppbacken i Hunseberg att förfalla, 

och det var då som Nässjöprofilen Arvid Wallerström bildade en 

ekonomisk förening, «Föreningen Nässjö sporthem u.p.a.», för att 

117

kunna påbörja utvecklingen av ett riktigt vintersportcentrum. År 

1941 byggdes återigen en hoppbacke i Nässjö, där dagens slalombacke 

ligger. Vid denna tid fanns inga moderna snökanoner eller 

annan teknik som kunde transportera snö till uthoppet. Det enda 

sättet att få upp snö var att för hand skrapa ihop snö, fylla hinkar 

och sedan bära upp dem. Vid dålig snötillgång gjorde man enbart 

en liten sträng av snö i mitten som åkarna fick nöja sig med att åka 

på fram till uthoppet. Efter några år moderniserades anläggningen 

då man fick en hissanordning. 

Den första skidstugan stod klar i mitten av december 1941. Samtidigt 

pågick också ett arbete för att upprätta ett sporthem i Lövhult, med 

övernattningsplatser, matsal, kök, omklädningsrum, vallarum, öppen 

spis och gemensamma utrymmen. Den 8 oktober 1942 blev sporthemmet 

verklighet och invigdes högtidligt i närvaro av bland annat 

landshövding O. Ekblom, generaldirektören för statens Fritidsnämnd 

Vilhelm Björk, borgmästare August Johnsson och stadsfullmäktiges 

ordförande Hj. Wieland. Hela 125 personer hade samlats till invigningen. 

Efteråt drack man kaffe och njöt av sporthemmet som skulle 

bli en populär anläggning och flitigt utnyttjad under hela 1940-talet. 

Sporthemmet står fortfarande kvar och har till och med fått en tillbyggnation. 

Varje söndag tar sig hundratals Nässjöbor ut till Lövhult 

för att gå tipspromenad anordnad av Nässjö SKI eller Friluftsfrämjandet 

och tar därefter en kopp kaffe, fralla eller våffla i matsalen. 

Nässjö har också Sveriges första idrottskyrka, Sankta Valborgs 

kapell, ett initiativ av Wallerström som ansåg att det saknades rum 

för andlighet i Lövhult. År 1948 invigdes kapellet och General Ivar 

Holmqvist menade att man inom Skid- och Friluftsfrämjandet inte 

enbart förespråkar det kroppsliga för folkhälsan, utan att man även 

vill främja det andliga. Kapellet är idag en populär bröllopskyrka. 

Stora evenemang och SM 

Vintercentrum Lövhult gjorde succé i idrottssverige; redan 1955 

blev Nässjö värd för en av Sveriges största skidtävlingar, «Svenska 

skidspelen». Nässjö är den enda orten söder om Falun som har fått 

stå värd för denna tävling. Det var under dessa skidspel som en av 

våra största skidåkare genom tiderna, Lennart Larsson «Lill-Järven», 

fick sitt stora genombrott påhejad av många Nässjöbor. Lennart 

vann över 15 km, nära minuten före tvåan och var den säsongen 

överst på prispallen vid ytterligare åtta tävlingar. Han blev uttagen 

för OS i Cortina, placerade sig som tvåa efter Sixten Jernberg på 

sprintdistansen i SM, åkte in på bronsplats i Holmenkollen och blev 

«Lill-Järven» med hela svenska folket. 

Genom åren har Lövhult behållit sitt goda rykte och med hjälp 

av föreningarna satt Nässjö på kartan i idrottssverige. Nässjö har 

lyckats stå värdar för ytterligare två riksomfattande SM-tävlingar: 

orienterings-SM 1964 och skidorienterings-SM 1987. Åren 1996 och 

2003 blev Nässjö av Svenska skidförbundet tilldelat Jaktstarts-SM 

i skidor. Vintern 1996 drog tävlingen storpublik och det var hela 

25000 åskådare som kom för att titta på. SM 2003 blev dock en riktig 

nagelbitare. På morgonen den 19 december 2003 rapporterade Gotlandsnytt 

att en 25-årig gotlänning häktats för att ha stulit den dator 

som skulle styra konstsnötillverkningen och snökanonerna inför den 

stora SM-tävlingen i Lövhult! I och med inbrottet försenades Nässjö 

SKI:s förberedelser markant och det var på håret att tävlingen ställdes 

in. Till slut kom ändå hela Sverigeeliten till Nässjö och genomförde 

SM-tävlingen. Vann i herrklassen gjorde Anders Södergren före 

Tobias Fredriksson, båda från Östersund och i damklassen vann 

Elin Ek från Mora före Anna Dahlberg från Åsarna. Ännu än gång 

lyckades Nässjö visa på handlingskraft. 

Framtidens Lövhult 

Genom tiderna har Lövhult varit ett unikt område för friluftsaktiviteter 

– och kommer så att vara. Många planer har funnits under åren, 

vissa har blivit verklighet, andra inte. Ett riktigt lyft för föreningslivet 

och för kommunens invånare blev byggnationen av motionsgården 

1978. Kultur- och fritidsnämnden var drivande i frågan och bekostade 

byggnationen som uppgick till 1,5 miljoner kronor. Motionsgården 

blev en mycket uppskattad anläggning med omklädningsrum, dusch, 

bastu, samlingsrum och kök som har kommit föreningarna väl till 

nytta. År 1980 lades även ett förslag för utbyggnad av campingen 

som stod klar 1983 och är numera välbesökt under sommarhalvåret. 

Under 1990-talet var Lövhult ett av Nässjö kommuns strategiområden, 

redan i mitten på 80-talet fanns planer på en stugby, utebad 

och minigolf. Man ville också rikta in området på örtagård, kultur, 

utställningar, och café och ha en aktivitetspark med inträde, vilket 

aldrig blev av. Skisser fanns även på ett hälsohem som skulle drivas 

tillsammans med landstinget, men 90-talets dåliga ekonomi satte 

stopp. 

Föreningarna har fortsatt sin verksamhet i Lövhult genom åren 

och framför allt har Nässjö SKI fortsatt att vara duktiga arrangörer 

gällande motionslopp. Årligen anordnas Lövhultsloppet i februari 

som är ett seedningsgrundande lopp för Vasaloppet och som brukar 

ha ett deltagande uppemot 500 personer från hela landet. 

I Lövhult pågår också just nu ett spännande projekt med en upp- 

118

yggnad av en järnåldersby. Det är föreningen Järnåldersbyn som är 

drivande i projektet och som i slutet av 2009 fick dispens att bygga 

inom Lövhults kommunala naturreservat. Byn ligger öster om ridhuset. 

Syftet är att skapa en intressant turistattraktion, en by med 

tidsenliga bostads- och hantverksbyggnader där det ska bedrivas 

kursverksamhet, studiecirklar, workshops och sommarläger för dem 

som är intresserade av forntida leverne och hantverk. Projektet är 

långsiktigt och ska förhoppningsvis senare ge människor möjlighet 

att uppleva en miljö från järnåldern till vikingatid. 

Lövhults framtid är ännu fortfarande ett oskrivet kapitel. Av historien 

kan vi ändå lära att Lövhult är ett område med kapacitet och 

en stor tillgång för kommunen! Kanske är det ett arv att förvalta 

av kommande generationer som Wallerstöm beskrev det: «för vår 

Nässjös ungdom, som vill se nutids och framtids strävan växa ur 

det förgångna.» •. 

källor: 

Litteratur 

Apelqvist, Lars-Erik. Fritidsutredning för Nässjö kommun. 

Kindbergs grafiska AB Jönköping 1977. 

. 

Nässjö Folkskolors Lärarkår. En bok om Nässjö 1956. Tryckeri AB Grafia, 1956. 

Rydén, Josef. Nässjö under järnvägsepoken 1978. Liber förlag Stockholm. 

Studiefrämjandet. Lövhult i Nässjö- ett friluftsområde i Nässjö. 

Tryckeriet AB Småland Quebecor. 2000. 

Internet 

nassjo-jakthorn.se/27776164 

jarnaldersbyn.se 

eurosport.se/backhoppning/ammann-knep-forsta-guldet_sto2221041/flashnews.shtml 

http://sv.efactory.pl/Svenska_skidspelen 

visac.se/document/Visuellt%20nr%2034%20juni%202008%20Nr%201%202008.pdf 

sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=341263 

mobil.svd.se/129468.ece 

www4.idrottonline.se/NassjoRK-Ridsport/nyheter/Egnanyheter/Versamhetsberattelse2011 

skidor.com/sv/SvenskaSkidforbundet/Historikochstatistik/Svenskamastare/Skidorientering 

foto: Lars Rignell 

119

120 

foto: Viktoria Blomén

121

«Gästerna kom från alla orterna kring Nässjö 

– även från Jönköping, som inte hade någon 

dansrestaurang av Hotell Höglands kaliber.» 

eric wallin. 

michael wallin. 

122

Hotell Högland 

satte Nässjö på kartan 

text ✴ michael wallin 

När Eric Wallin, erfaren hotellchef och krögare, ombads att basa över 

det nya Hotell Högland tvekade han aldrig. Med stor entusiasm och 

känsla för tidens trender byggde han upp en framgångsrik hotell- och 

konferensverksamhet. Michael Wallin, son till Nässjöprofilen Eric, 

delar med sig av faderns minnen. 

Din far, Eric Wallin, är också pappa till Hotell Högland? 

«Min far var Hotell Höglands första chef och anställd inom den 

halvstatliga öSARA-koncernen. Från att varit framgångsrik chef på 

Hotell de Geer i Finspång blev han ombedd att ta över ett 50 år 

gammalt nedslitet stadshotell i Nässjö samtidigt som det nya 

hotellet byggdes upp i ett tiovåningshus tvärs över Stora 

Torget. Totalt blev det 17 år som min far ledde hotellverksamhet 

i Nässjö, ett år på Stadshotellet och de andra 16 

på Hotell Högland. Han gick i pension sommaren 1980 

och levde, fram till sin bortgång 2013, ett mycket aktivt 

pensionärsliv. Under alla år har han besökt hotellet i stort 

sett varje vecka som medlem i Rotary. Dock som gäst och utan att 

lägga sig i verksamheten, men han har ändå följt den med intresse. 

Till skillnad mot gamla Stadshotellet är Hotell Högland efter nästan 

50 år ett framgångsrikt och välskött hotell och har så varit under 

de flesta av åren.» 

Eric tog över en verksamhet med grundmurat dåligt rykte? 

«Från 1913 fram till det att nya Hotell Högland stod färdigt 1964 

hade Stadshotellet i Nässjö huserat i tre av de fyra våningarna i 

stadshuset. På de 50 åren hade hotellet skaffat sig ett grundmurat 

dåligt rykte beroende på bristfälligt underhåll och dålig 

ledning. När min far, på ett Rotarymöte i Finspång 1962, 

talade om att han skulle ta över Stadshotellet i Nässjö var 

det en av medlemmarna, som var resande säljare, som 

begärde ordet och sa att det var två stadshotell han vägrade 

bo på – stadshotellen i Norrtälje och Nässjö! Nu visste ju 

min far vad han gav sig in på – han hade ett nytt hotell att se 

fram emot. Ett krav han hade för att flytta till Nässjö var att det nya 

hotellet inte skulle heta Stadshotellet.» 

123

Vad låg bakom beslutet om ett nytt hotell? 

«Önskemålen hade framförts av Nässjös industriledare under flera 

år, men det var dåtidens starke man, Lindens VD August ‹Agge›Jonsson 

som gjorde verklighet av planerna. Han hade med egna medel 

köpt in tomten som dåvarande Hotell Continental låg på, samt en 

grannfastighet för att försäkra sig om att hotellet skulle få det bästa 

tänkbara läge i centrum: mellan järnvägsstationen och Stora Torget. 

När beslutet om nytt hotellbygge var taget sålde han tomterna till 

samma pris som han köpt dem för. Det nya hotellet var kostnadsberäknat 

till 4,5 miljoner kronor, men slutredovisningen kom att 

hamna på 6,4 miljoner! Denna kostnadsökning blev ett bekymmer 

som kom att kosta skattebetalarna rätt mycket pengar eftersom 

kommunen fick ta ganska dyra lån på mellanskillnaden. Arkitekt för 

hotellbyggnaden var Sigfrid Persson, känd arkitekt och formgivare 

från Malmö. Man kan säga att Nässjö fortsatte traditionen med 

skånska arkitekter till stadens främsta byggnader – stadshuset och 

Norråsaskolan är ju också ritade av en skåning.» 

Hotell Högland innebar nya arbetstillfällen? 

«Eftersom det nya hotellet var betydligt större än det gamla anställdes 

en hel del personal, både ordinarie och timanställda. Som mest var 

cirka 100 personer anställda, varav cirka 30 ordinarie på heltid. Det 

är rätt många Nässjöbor som under sin ungdom har praktiserat och 

extrajobbat på Hotell Högland. För driften ansvarade halvstatliga 

ÖSARA som också var min fars arbetsgivare, själva hotellbyggnaden 

ägdes som sagt av kommunen. Man bildade ett särskilt bolag, fristående 

från det kommunala bostadsbolaget Linden AB, som fick 

namnet Fastighets AB Blomberg efter kvartersnamnet. I bolagets 

första styrelse satt representanter från kommunen och näringslivet.» 

Högland profilerade sig snabbt som konferenshotell? 

«Ja, det var en helt ny sväng för hotellnäringen i början på 1960- 

talet. Företagen och de statliga myndigheterna hade insett vikten av 

kompetensutveckling av medarbetarna. Dessutom var det praktiskt 

att åka till annan ort så blev man inte störd av de dagliga frågorna på 

arbetsplatsen. Utbildningsföretag dök också upp som valde att lägga 

utbildningar på orter som kunde erbjuda bra konferenslokaler och 

ett bekvämt boende med helinackordering. Så småningom spred sig 

konfererandet till frivilligorganisationer – främst fackföreningarna 

och idrottsrörelsen – och till kommunala myndigheter. Min far hade 

erfarenhet av konferensverksamhet från sin tid på Hotell De Geer 

i Finspång och hade redan från början klart för sig att Hotell Högland 

skulle inrikta sig på konferenser. Nässjös läge vid järnvägen 

gav utmärkta förutsättningar. Hotell Högland utrustades med alla 

tekniska finesser. Maten anpassades så att man undvek tung mat på 

lunchen, men komponerade festmenyförslag till kvällens måltid. 

Mellan måltiderna serverades det pauskaffe. Med tiden fick hotellet 

även ett pingisrum, bastu och motionslokaler för att deltagarna skulle 

hålla sig i form. De goda kommunikationerna lockade också till helgkonferenser, 

främst bland frivilligorganisationer och idrottsrörelsen.» 

Nässjö blev länets nöjescentrum? 

«Danskvällarna på Hotell Högland blev snabbt populära. Folk ville 

inte stå ute på dansbanor och bli myggbitna och frysa, och man 

hade numera råd att gå ut på krogen och dansa. Industrierna hade 

också betydligt större representation än vad man har idag. För att 

komma in på krogen bokade man bord i förväg och skulle man sitta 

i matsalen var man tvungen att äta en supé. Torsdagskvällarna kom 

att bli Hotell Höglands främsta danskväll. Då kontrakterades artister 

och dansband från hela landet genom artistförmedlingar. Då var 

gagerna inte högre än att ett större hotell kunde anlita kända artister. 

Inte sällan lyckades min far få nys om artister som var uppåtstigande 

stjärnor. Under perioder kontrakterades också mindre band – ofta 

från utlandet – som spelade dans- och underhållningsmusik alla 

veckodagar utom måndagar. Gästerna kom från alla orterna kring 

Nässjö – även från Jönköping, som inte hade någon dansrestaurang 

av Hotell Höglands kaliber. En person som betydde mycket för att 

skapa ett gott rykte om hotellets nöjesliv var Uno ‹Myggan› Ericson. 

Varje onsdag hade han ett radioprogram där han berättade om 

veckans nöjen i Sverige. Eftersom han var född i Nässjö var han mån 

om att sprida information om vilka artister som skulle komma till 

Högland under veckan.» 

Vilka artister var det som uppträdde? 

«Björn Skifs, Annifrid Lyngstad, Gunnar Wiklund, Monika Zetterlund 

och Kikki Danielsson… Dansband som Matz Blads, Curt 

Hagers, Ingmar Nordströms, Sten och Stanley, Flamingokvintetten 

och Wizex har alla varit på Högland och kända komiker som Tjadden, 

Martin Ljung och Brita Borg gästade Högland mer än en gång.» 

Hotell Högland hade också tidigt en självservering 

med alkoholrättigheter? 

«Ja, när hotellet byggdes hade självserveringar börjat etableras i de 

större städerna och ‹dagens rätt› hade lanserats som ett billigt lunch- 

124

alternativ. På Hotell Högland blev ‹Värdshuset› en självservering där 

‹dagens rätt› serverades på lunchen samtidigt som det fanns en à 

la carte-meny på en elektrisk tryckknappstavla. Samtidigt blev det 

tillåtet med alkoholservering. Givetvis fanns det de som hade velat 

ha ett helt torrlagt hotell eftersom Nässjö då hade en betydande 

andel av befolkningen som var frireligiösa och helnykterister. Hade 

det blivit verklighet hade nog hotellet inte överlevt särskilt länge.» 

Vad var historien bakom namnet? 

«Kommunens arbetsnamn var ‹Hotell Calle P›, alltså efter stadens 

grundare och mecenat Carl Peterson. Min far var inte förtjust i det 

namnet. Vid ett sammanträffande med kommunpolitikern Sten 

Karlsson (V), då han och min far spånade om namnet på hotellet, 

kom denne med uppslaget: ‹Hotell Höglandia›. Min far tyckte att 

förslaget var utmärkt – men det skulle ju vara ‹Hotell Högland› utan 

någon ändelse. Och det var så det blev! August ‹Agge› Jonsson var 

inte överförtjust, men jag tror inte man har ångrat namnet. Idag 

är det flera företag och institutioner i Nässjö som har namn som 

börjar på ‹Höglandets› – och vårt gemensamma sjukhus i Eksjö 

och Nässjö heter ‹Höglandssjukhuset› numera. När det nya namnet 

offentliggjordes i pressen var det en av tidningarna som skrev 

i rubriken – med stor stil: ‹Nu är det klart att det nya hotellet ska 

heta Hotell Höglund.› I bästa fall kan man tro att reportern hade 

sluntit på tangenterna.» 

Din far tog också många personliga initiativ som bidrog 

till att berika stadens sociala liv? 

«Bland annat var han en av grundarna bakom stadens gourmetklubb 

som höll till på hotellet, där köksmästaren hjälpte till med kunskap 

och praktisk handledning. Klubbmedlemmarna fick turas om att 

vara värdar och vara kreativa när det gällde att ta fram både trendiga 

och klassiska maträtter. Det blev lite av föregångare till dagens olika 

matlagningskurser inom studieförbundens regi. Ett annat av min 

fars intressen som kom att bilda ringar på vattnet är hans kunskap 

om viner. Det är en hel del av stadens innevånare som har fått lära 

sig vinkunskap på ett av studieförbunden i staden och då har haft 

min far som lärare. Min fars intresse för viner gjorde att hotellet 

hade en förstklassig vinlista och hade en del åtråvärda flaskor i sin 

vinkällare.» • 

källor: 

Intervjuer med Eric Wallin och Göran Oscarsson samt mitt eget primärminne. 

Naturligtvis kan något faktafel förekomma, men det är inte avsiktligt. 


125

126

127

Nässjöbryggeriet brinner ner 1988. Foto: Andrea Hegethorn. 

Kallbadhuset, Handskerydssjön. 

128


129

130

131

• 

Då var det 1914. Nässjö firade sina nyvunna stadsrättigheter med pompa och ståt. Första 

världskriget stod för dörren, men för den unga järnvägsstaden tedde sig fram tiden ändå 

ljus. Stadsrättigheterna gav nytt bränsle till Nässjös expansion och bostadsbyggandet 

tog fart. Företagsamma entreprenörer bidrog till framväxten av små och stora företag 

som höll Nässjöborna sysselsatta. Idrotts- och föreningslivet frodades. 

Nu är det 2014. Det frustande ångloket har ersatts av ett eldrivet snabbtåg med internet 

och andra moderniteter. På 100 år har Nässjö mött både med- och motgångar som har 

präglat stadens identitet. I den här jubileumsskriften får vi hjälp av engagerade Nässjökännare 

att förstå vår stads och kommuns historia ur olika perspektiv. Välkommen att 

upptäcka, eller återupptäcka, ditt Nässjö. 

• 

132

Nässjö Stad 100 år

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?