Holmiensis nr 2

Tryck nationen CMD+Shift
för att ändra text
MED VÅRBALSDEJTEN PÅ PAKETHÅLLAREN
Polisen kommer ta oss, tänkte jag.
Förfesten hade precis kickat igång, frackkavajen
satt som en smäck och bröstet tyngdes, om än
nätt, av nationens medalj St. Eriks förtjänstmedalj
femte klassen brons i nationsband som tecken på
väl utförd termin inom Nationens verksamhet.
Frackbyxans generösa passform gjorde sig inte till
känna efter en myriad av snittar samt bubbel och
solen multitaskade sin vana trogen i rollen som
enastående miljökonstnär och dopat bastuaggregat.
Svettdropparna rusade ur startblocken på distansen
20 cm sprint i ansiktet och oron för polisen var
påtaglig från mig och min bordsdam. Min första bal
i Uppsala och bordsdamen eskorteras på en pakethållare;
ryck upp dig, Marcus!
Polisen var nog inte speciellt nära på att stoppa oss,
men en cocktail innehållande överskattad cykelförmåga
och underskattad berusning gifter sig
sällan, om någonsin. Addera därtill ingrediensen
att bordsdamen några månader tidigare slagit ut
tandraden under liknande omständigheter och du
får en nästintill odrickbar substans. Jag och Annie
på cykel var Baileys och citronjuice i en tango.
Uppsala utbildar och bildar, och att cykla i solsken
gör jag aldrig om igen!
EN VÅRBALSKRÖNIKA
Av: Marcus Hellgren
Vårbalshelgen på Stockholms nation, eller annan
nation i Uppsala för den delen, är verkligen något
alldeles extra. Decennier och åter decennier av
vänskap symboliseras av de besök som sker från
vännationer in- och utrikes. Uppsala visar upp sig
från sin allra fagraste sida i vårljuset och terminen
börjar att lida mot sitt slut. Än hägrar
slutterminsdemonerna vid nära horisont – men
inte ännu! Studenter investerar gladeligen i ökad
studiestress och huvudvärk framgent då de vet att
belöningen är ovärderlig. Slabb, bal och brunch
med en sprakande torsdag dessförinnan är precis
den kvartett företeelser som gör studietiden i en
studentstad magisk.
Dagen innan det kolossalt överdrivna polisdramat
hade jag varit på Slabb. Slabb, Lundamål för
finsittning, är en perfekt förrätt till helgen och ligger
mig varmt om hjärtat då det varit på dessa mindre
uppstyrda tillställningar som jag funnit nästan
flest kamrater i staden. Som Ämbetsman har det
varit slabben som gett mig möjlighet att testa mina
nyfunna nationsvingar, och som de burit mig. Jag
minns den absurt stora kontinentalplatta till lasagne
på tallriken, jag minns hur jag i ren desperation
stulit mammas cerisefärgade sommarklänning
till utklädnad – något hon inte såg på med den
lättsamma ro jag hoppats på - jag minns Malmö
nation och deras busstreck och jag minns framförallt
de jag satt vid, då vi fortfarande har kontakt
fyra år senare.
Söndagen kantas av dagsgalej av sådan magnitud
att jag har svårt att föreställa mig någon studentinstitution
i Sverige göra det bättre. Defekta sinnen
fortfarande iklädda frack och balklänning efter en
lång natt med körsång i Carolinabacken och Lennakattsutflykt
i gryningen. Klubbverkare i zombietrans
som trots få sömntimmar kämpar sitt livs kamp
mot utmattning under slutspurten av helgen. Glada
gäster, stor scen, fint väder och samlad studentglädje
så långt ögat ser, utan den minsta tanke på misären
som väntar under morgondagen.
Jag minns hur nervös jag var inför min första vårbal.
Jag hade köpt en frack på Tradera, införskaffat mig
ett nationsband som jag förmodligen fäst åt fel
22