Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

understödas för att kunna skaffa sig egna gårdar och bättre redskap, på villkor att
de utförde försök (D XVIII s. 103 och 105). Hushållningssällskapet avstyrkte i
väntan på erfarenheter från modellfarmen på Korsholm (AI 42 s. 59 – U §
4/3.6.1847 och B I 20 s. 81). Guvernör von Kothen i Viborg framhävde med kraft
behovet av en skollägenhet och sällskapet underströk betydelsen av en sådan som
mönstergård (A I 39 – U § 5/24.10.1844, B I 19 s. 239). Några år senare insände
von Kothen en positiv redogörelse för den av M.O. Beloff skänkta modellfarmen
intill Viborg (D XXIII 17 s. 42).
2.5.3.3 Omflyttning av jordbrukare
Med den kännedom man inom sällskapet hade om landets olika delar var man väl
medveten om att den ena landsdelen kunde tjäna den andra till föredöme i någon
del av hushållningen. Trögheten i folkkaraktären garanterade att en omflyttning av
jordbrukare från en trakt till en annan skulle ge föredömen av varaktigare verkan
än den man kunde påräkna av boställsinnehavare, som ju fikade efter bättre
boställen och snart flyttade från orten. Det framhöll Gabriel Hanelles i Libelitz (D
II 7 s. D 4) år 1798. Han tänkte sig närmast att till Karelen skulle fås kolonister
från Ilmola och Lochteå, där man visat benägenhet att röra på sig. Snabbast kunde
en omflyttning i stor skala åstadkommas i händelse de indelta regementena kunde
förmås att med hustrur och barn ombyta sina stationsorter ”allt efter som de av
dem i deras hemort utövade hushållsgrenar och slöjder behövde å andra ställen
införas”.
Petter Schatelowiz i Pojo föreslog i samma syfte att man till föredömen skulle
införskriva dalkarlar och göra dem till kronotorpare (D IV 5 s. 84). Överstelöjtnant
Lilljenberg ville att man skulle flytta svenska kolonister till Finland och finska till
Sverige. Sällskapet fann hans förslag ”röja en kunnig och nitisk lanthushållare,
men det oaktat icke vara av den beskaffenhet att därav för närvarande kunde göras
något bruk” (A I 2 s. 89 – P § 6/1.5.1800).
När prosten Agander i Kuopio tackade för att han kallats till medlem i
sällskapet påtalade han länets brist på i träslöjd kunnigt folk och fann det ”ganska
nödigt att sådane helst av ogifta karlar kunde hit förskaffas, vilka här skulle gifta
sig, bliva boende i landet, hava god förtjänst och fortplanta konsten i landet till
allmän båtnad” (D IV 4 s. 94). Förslaget lades till handlingarna (A I 2 s. 121 – P §
8/1.7.1800). Orealiserat blev likaså major B.H. Aminoffs förslag (D XXIII 6 s. 23)
att bereda raska, gifta drängar från Virmotrakten möjlighet att slå sig ned som
hemmansbrukare i Ikalis. – Ett exempel på hur en inflyttad bonde kunde påverka
sina grannar gav landbonden på Muhluniemi postmästarboställe i Laukas
(Dagboken 1801 s. 184).
Också en tillfällig vistelse på annan ort kunde tänkas ge impulser och kunnande.
Det framhöll sällskapet när det efterkom KMt:s anmodan 17.8.1804 (D I 1 s.
21) att föreslå utvägar att införa hemslöjder i det inre av Finland (B I 2 s. 64 b). Ett
årtionde senare föreslog prosten B.J. Ignatius att några förståndiga bönder från
Österbotten skulle sändas till Längelmäki och Orivesi för att under någon tids
vistelse på stället lära sig linhanteringen och efter hemkomsten verka som
rådgivare. På samma sätt kunde kvinnor sändas till Ångermanland för att lära sig
linneslöjd (Underrättelser 6/1817 s. 28 och 30).
166