Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

na och förklaringen härtill trodde han ligga i att allmogen inte visste i vad den
behövde råd (A I 86 s. 177 – St § 2/10.9.1891 -bil.). – År 1923 indrogs agronomtjänsterna.
Med tiden framträdde lantbruksingenjörerna som jordbrukarnas viktigaste
rådgivare vid större torrläggningsföretag. Därom finns emellertid inte mycket
material i Hushållningssällskapets arkiv. Det väsentligaste ligger i det ”Förslag till
instruktion för lantbruksingenjörerna i Finland” vilket senaten 3.5.1889 sände på
remiss och i sällskapets utlåtande om förslaget (A I 84 s. 91, 103 och 150 – St §
4/8.5, § 2/5.6 och § 2/9.10.1889 -bil. samt D XXIV 37).
Sällskapets resande föredragshållare
Stats- och läneagronomerna hade sin huvuduppgift i att på rekvisition ge konkreta
råd åt enskilda jordbrukare. För att sådana råd skulle bli efterfrågade krävdes först
en med upplysning förenad allmän rådgivning. Den hävdvunna formen härför var
föredraget, åtföljt av diskussion, och forumet lantbruksmötena eller någon gång
sällskapets plenum (A I 77 s. 363 – P § 9/13.6.1882 -bil.). Allmogen nåddes inte
på länge av denna rådgivning.
Hösten 1878 framlade major Alexander Jack ett förslag om att stats- och
läneagronomerna skulle åläggas att under sina resor hålla föredrag för allmogen
(A I 74 – St § 14/24.1.1879 -bil.). Han kunde hänvisa till de positiva erfarenheterna
som sällskapet vunnit när det på olika orter anordnat föredrag om slöjd.
Sällskapet befarade emellertid att agronomerna inte kunde åläggas en sådan
skyldighet och att de inte heller alltid var lämpliga för uppgiften. Förslaget fick
förfalla.
Ett par år senare erbjöd emellertid agronomen Uno Otto Bremer sällskapet sina
tjänster som resande föredragshållare (A I 76 – St § 9/6.5.1881 -bil.). Av Nylands
och Tavastehus läns lantbrukssällskap hade han vidtalats för enahanda uppgift i
Tavastland och han ville gärna vidga sin verkningskrets, i synnerhet som han hade
skaffat sig en samling modeller och ville nyttiggöra den. – Bremer var då lärare på
Mustiala men utsågs inom kort till biträdande läneagronom.
Bremers erbjudande antogs och hans verksamhet blev senterad (A I 79 s. 264 –
St § 2/10.10.1884). Det intygade sällskapet när det hösten 1881 anhöll om att av
1861 års anslag få använda 1.000 mark för Bremers verksamhet följande år (B I 32
nr 572). Blott hälften beviljades (D I 6 s. 99), men verksamheten fortsattes och
fick snart ökat stöd.
Bremer avgav utförliga verksamhetsberättelser som i utdrag infördes i sällskapets
indexförsedda Handlingar (1878–1893). Berättelserna är rika på erfarenheter
och reflexioner: det gällde att vinna åhörarnas förtroende genom att i för
dem hemvana förhållanden bjuda på praktiska kunskaper utan katederlärdom.
Talaren fick inte vara bunden av koncept och föredraget borde aktivera till utbyte
av erfarenheter. Ofta nog kunde saken bäst förklaras om föredragshållaren visade
upp redskap och modeller och för att åhörarna ”måtte hava hågkomster ifrån
föredragen utöver stunden” hade Bremer för vana att gratis dela ut sällskapets
broschyrer i ämnet. Så konservativ som allmogen var måste principen vara att
hjälpa åhörarna att med minsta möjliga förändring vinna största möjliga förbättring.
Ju bättre känd föredragshållaren var på orten, desto fler åhörare kunde
han påräkna. Någon gång hade Bremer bett prästen på orten att vara med och hålla
en bibelförklaring. Bäst kunde syftet med föredragen nås inom lantmannagillena.
227