Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

Med tiden utsattes sättet att utnyttja de två allmänna ploginstruktörerna för
kritik. Den kom till uttryck när stats- och läneagronomerna 1874 gemensamt
dryftade av Jexp. förelagda frågor. Frågan nr 8 gällde ploginstruktörerna, och
agronomerna förklarade att de allmänna instruktörerna förnämligast anlitades av
herremän på större egendomar. Läneploginstruktörerna däremot hade blivit anlitade
av allmogen till undervisning i såväl plogens som övriga bättre redskaps
bruk, i grävning av diken m.m. De hade visat sig göra stor nytta och borde bibehållas,
medan de allmänna instruktörernas tjänster kunde indragas. Agronomernas
utlåtande finns i tryck i sällskapets boksamling (Jordbruk 19 nr 23).
Hushållningssällskapet anmodades yttra sig om agronomernas uttalande och
det sparade inte på kritik (A I 69 – St § 5/10.9 och § 1/16.10.1874). Dess yttrande
(B I 30 s. 262) av 16.10.1874 infördes i dess Handlingar (1874–1876 s. 47). I det
framhölls att de allmänna instruktörerna inte undervisat herremän, utan ”en rörlig
klass av allmogen, som i dag befinner sig på herrgården och i morgon på bondhemmanet,
dit medförande den kunskap i plöjning som honom meddelats av den
allmänna ploginstruktören.”
När sällskapet avgav sitt yttrande hade det redan fått del av Jexp:s anmärkning
att instruktörerna vistades alltför länge på en och samma gård samt förständigats
att sända instruktörerna till namngivna jordbruksskolor (D I 5 s. 83 och A I 69 – St
§ 3/23.5.1874). Kort därefter meddelade Jexp. att Lundells tjänst indrogs vid
utgången av år 1874 (D I 5 s. 85 och A I 69 – St § 4/8.6.1874).
Vid det allmänna lantbruksmötet 1881 var det meningen att diskutera frågan
om det ännu fanns behov av resande rådgivare i att plöja och dika. Läneagronomen
Sjöström som utsetts att inleda frågan ansåg att sådana ännu behövdes
i några få län. Samtidigt påpekade han att instruktörerna borde vara underställda
läneagronomerna. – Frågan hann inte diskuteras.
Wallgren kvarstod i tjänst som ”allmän ploginstruktör” men med tiden
anlitades han allt mindre för att instruera i plöjning och allt mer för andra uppgifter.
Det föranledde år 1889 agronom Bremer att föreslå att ploginstruktörens
instruktion av år 1860 skulle försättas i tidsenligt skick och även att sällskapet
skulle utverka anslag för en ny instruktörstjänst (A I 84 s. 16 och 27 – P § 11/7.6
och § 3/1.11.1889). Kort därefter påpekade Wallgren själv i en anhållan om
ändrad resekostnadsersättning arten av sin verksamhet (A I 86 s. 105 – St §
5/24.3.1891 -bil.). Sällskapet vände sig till KMt (B I 34 nr 350, Handlingar 1891
s. 46). Framställningen gav Jexp. anledning att anmoda sällskapet att inkomma
med förslag till en ny instruktion som motsvarade de faktiska förhållandena (D I 8
s. 24 och 28, A I 86 s. 136 och 158 – St § 2/2.6 och § 5/26.6.1891, B I 34 nr
517/1891).
Sällskapet lade ned stor möda på sitt uppdrag. En kommitté utarbetade ett
betänkande med förslag till instruktion och taxa. Sällskapet åtnöjde sig inte
därmed, utan lade det till grund för ett nytt till Jexp. riktat betänkande (A I 87 s.
45 – St § 3/23.2.1892 -bil. och Handlingar 1892 s. 51). Enligt det nya förslaget
gällde instruktionen inte längre allmänna ploginstruktören, utan praktiska jordbruksinstruktören.
Plogen nämndes blott i förbigående. Instruktören ålåg att
”lämna handledning i utförandet av praktiska jordbruksarbeten, förnämligast
dikesutstakning och avvägning, tegläggning, dränering, ägors indelning till växelbruk,
rotfruktsodling, plogens och andra redskaps användning och skötsel, samt
att, i mån av förmåga, tillhandagå med andra arbeten såsom kartläggning m.m.
ävensom att meddela råd och anvisningar i avseende å lantmannabyggnaders
234
234