Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

I sällskapets eget län fanns alltså när svaret gavs ännu ingen dejskola. Här hade
sällskapet verkat för åstadkommandet av distriktsmejerier som skulle främja ladugårdsskötseln
och det inte bara genom att bereda avsättning för mjölken, utan
också genom att höja yrkesskickligheten (Handlingar 1870 s. 6 och 1871 s. 4). År
1870 hade sällskapet efter diskussion föreslagit (A I 65 – P § 1/1.11.1870) att en
del av det förra linneslöjdsanslaget finge användas till stöd för inrättandet av
mejerier i länet, vartill Jexp. bifallit (D I 5 s. 30). När anslagets användning för
1874 upptogs till diskussion höjdes röster för att ladugårdsskötseln vore mera
betjänt av att pengarna användes för att åstadkomma dejskolor (A I 69 – P §
2/17.2.1874). För att fostra dugliga dejor räckte det inte med lärlingsplatser. Det
behövdes skolor. Hur målet nåddes skildras översiktligt i sällskapets Handlingar
(1874–76 s. 79).
Våren 1874 anmodade Jexp. (D I 5 s. 84) sällskapet att yttra sig om ett uttalande
av landets till överläggningar sammankallade stats- och läneagronomer.
De hade fått sig förelagda bl.a. frågan om ”lämpligheten av dejskolornas förening
med jordbruksskolorna och huruvida nya sådana böra inrättas”. I sitt yttrande (A I
69 – St § 1/16.10.1874, B I 30 s. 255 och Handlingar 1874–76 s. 43) ansåg
sällskapet att de av agronomerna föreslagna teoretisk-praktiska mejeriskolorna
möjligen kunde motsvara de större gårdarnas efterfrågan på mejerister och
ladugårdsföreståndarinnor, men inte de mindre jordbrukens behov av kunniga,
praktiskt fostrade dejor. För den skull borde i varje län inrättas flera praktiska
dejskolor. Enskilda jordbrukare borde ges statsbidrag ”mot förbindelse att antaga
elever till ett antal icke mycket överstigande det som de även annars skulle behöva
för ladugården och mejeriet”. Utbildningen skulle vara tvåårig. – Sällskapet
omfattade ett av agronomerna gjort förslag om stipendier åt bildade fruntimmer
som önskade utomlands göra sig kompetenta som lärare vid dejskolor.
Kort därefter meddelade Jexp. (D I 5 s. 97) att KMt tillåtit att ytterligare tre
skolor inrättades i landet, därav två i sällskapets län. Jexp. bifogade det för en
blivande skola i Peltosalmi i Idensalmi fastställda reglementet och anmodade
sällskapet att inkomma med förslag till plats för det två skolorna. Båda skulle
utbilda folk som kunde sköta såväl ladugården som mjölkhushållningen, smör-
och ostberedningen. Den ena skolan placerades i Satakunta på Kumo gård, den
andra i Egentliga Finland, först på Ingeris gård i S:t Bertils, därifrån den 1882
flyttade till Kimito och 1889 vidare till Halikko och slutligen till Bjärnå.
Det av Jexp. år 1875 givna löftet om statsanslag för två skolor gällde en
femårsperiod. När den led mot sitt slut förfrågade sig sällskapet hos skolornas
föreståndare om de voro villiga att förlänga kontraktet (Kopieboken s. 114). Kort
förut hade statsmejeristen A. Voss-Schrader tillställt skolorna en inspektionsberättelse
med allmänna anmärkningar. Båda skolföreståndarna lät sällskapet veta
att de var villiga att fortsätta, men föreslog samtidigt förändringar i skolornas
reglemente (A I 75 – St § 4/22.3.1880 -bil.). I sin framställning hos Jexp. (B I 32
nr 120/1880) omfattade sällskapet skolornas önskemål, men bad samtidigt att
befrias från sin inspektionsskyldighet. Svaret blev att frågan om övervakningsskyldigheten
var under utredning. I skolornas reglemente gjordes vissa ändringar
och verksamheten fortsatte (D I 6 s. 72 och A I 75 – St § 2/6.7.1880).
Den här tiden höll separatorn på att helt förändra mejerihanteringens
förutsättningar. Den nya uppfinningen gjorde det möjligt att samla material för
smörberedningen från mycket större områden än tidigare. Gårdsmejerierna ersattes
61