Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

År 1883 förordade sällskapet civilingeniören Max Vigrens ansökan om
statsstöd för att utomlands utbilda sig till maskinkonsulent för jordbruket (A I 78
s. 82 – St § 2/12.2.1883 -bil., B I 32 nr 216/83).
8.2 Utbildning av mönsterjordbrukare
8.2.1 Thulins fond visar vägen
År 1868 gick en av sällskapets betrodda medlemmar, handlanden A.J. Thulin, ur
tiden. I ett tillägg till sitt testamente anförtrodde han sällskapet en del av sin
förmögenhet att nyttjas för jordbrukets och dess binäringars upphjälpande samt lät
förstå att det bästa sättet vore att bereda sådana av allmogens söner som i tiden
hade att vänta eget hemman möjlighet att vid något lantbruksinstitut lära sig
jordens och ladugårdens rätta skötsel och bruk (Handlingar 6.3 s. 20). Åsikten att
lantbruket bäst kunde upphjälpas genom att man utbildade blivande mönsterjordbrukare
bland allmogen hade Thulin utförligt motiverat då sällskapet tre år
tidigare diskuterade användningen av Hisingers donationsfond (A I 60 – P §
4/1.11.1865).
När sällskapet år 1871 första gången skulle disponera den Thulinska fondens
avkastning beslöt styrelsen att mot varandra ställa alternativen att bereda en
stipendiat möjlighet att studera utomlands eller 3–4 stipendiater tillfälle att besöka
Mustiala (A I 66 – P § 8/28.2 och St § 8/9.6.1871). Plenum ägnade de två
alternativen grundlig diskussion och beslutet blev att lediganslå ett stipendium för
studier utomlands (A I 66 – P § 4/26.6 och St § 8/19.7.1871). Bland tio sökande
utsågs Henrik Nieminen (A I 66 – St § 5/6.9 och § 12/11.10.1871, D XXIV 18 nr
198, Handlingar 1871 s. 11). Han inledde sina studier på Ultuna och fortsatte dem
med praktik på enskilda gårdar i Sverige (A I 67 – St § 13/16.1, § 9/13.5 och §
1/30.9.1872).
Trots att Nieminen med stor behållning utnyttjat sitt stipendium fann sällskapet
följande år det bäst att framgent låta stipendiaterna studera vid läroanstalter i eget
land (A I 67 – St § 12/28.8, P § 4/1.11 och St § 10/19.11.1872).
I ett kvart sekel fick Thulins fond bidra till att i eget land utbilda blivande
hemmansbrukare. När 1800-talet gick ut återgick sällskapet till att på fondens
bekostnad sända redan skolgångna allmogesöner till södra Sverige för att där i
praktiskt arbete inhämta sådant som de ej kunnat få lära sig i sitt hemland. Det
som avsågs var rotfruktsodlingen och enkannerligen sockerbetsodlingen.
År 1896 hade sällskapet utverkat statsmedel för avlönande av instruktörer i
rotfruktsodling (Handling 1895–96 s. 93) och rätt att utbilda sådana i Sverige (D I
9 s. 40, A I 91 s. 89 – St § 2/12.6.1896) samt även sänt en aspirant utomlands
(Handlingar 1897–98 s. 76). Erfarenheterna härav blev lika positiva som av
initiativet att sända Nieminen som stipendiat till Sverige. Det låg därför nära till
hands att igen anslå den Thulinska fondens räntemedel till stipendier för allmogesöner,
helst sådana som skulle få mottaga egen lägenhet och som genomgått någon
fackskola, för att sätta dem i tillfälle att i södra Sverige praktiskt deltaga i arbetet
på rotfruktsfälten. Syftet var att sålunda få rotfruktsodlingen spridd så hastigt och
varaktigt som möjligt i deras hemtrakter (Handlingar 1899 s. 51).
Förslag härom lades fram av sekreteraren Eric Stråhle och omfattades av
styrelsen (A I 94 s. 93 – St § 8/7.11.1899 -bil.). – Redan på våren samma år 1899
83