Sydsvenska Skogsägare

sydsvenska 

Skogsägare 

ekonomi 

rekreation 

tradition 

natur & kultur

sydsvenska skogsägare | 3 

Vad vill du med din skog? 

ekonomi · tradition · rekreation · natur & kultur 

ag vill kunna leva på den.» «Jag vill njuta av naturen och 

känna historiens vingslag.» «Jag vill förvalta mitt arv.» «Jag vill 

koppla av.». Svaren är lika många som antalet skogsägare man frågar. 

Skogsägare går inte att placera i ett fack – de är lika unika som 

skogen de förvaltar, med egna verkligheter och visioner. Skogsägarna 

utgör en stor och betydelsefull grupp i det svenska samhället och ändå 

är den svår att sätta fingret på; unga och gamla, kvinnor och män, självverksamma, 

utbor och åbor, praktiker och teoretiker, bönder, frisörer, finansmän 

och lågstadielärare, frivilliga och ofrivilliga – plötsligt sitter de alla på 

samma bänk. Det är skogen som förenar. 

Hur det kom sig att man blev med skog, och vad man vill göra med den, 

är en personlig historia. På Sydved får vi den ofta berättad för oss eftersom 

den är drivkraften bakom besluten. Under åren har vi också upptäckt 

att det, alla olikheter till trots, finns värderingar som knyter skogsägarna 

samman. Önskemålen om en bra ekonomi, möjligheten till rekreation och 

närheten till unika naturoch kulturvärden samt – inte minst – skogen 

som en del av familjetraditionen. Vilka värden man prioriterar varierar, 

och inte sällan är den skogliga strategin en kombination av dem alla. I den 

här boken möter du sydsvenska skogsägare som berättar sin historia. Säkert 

känner du igen dig i någon av dem. Vår förhoppning är att deras tankar 

kring skogsägandet ska inspirera dig till ett nytt, aktivt skogsbruk.

4 | sydsvenska skogsägare 

Det mesta av allt 

harry martinsson 

et mesta a a 

som nns på och i skog 

nner e rum i tanke och minne. 

et mesta se du förbi. 

en linje u gör med din tyngd där du å 

blir med åren en ångstig.

sydsvenska skogsägare | 5 

en någonting nns som uppehåer sig me a 

och sylar med at. 

et behärsar vare layrint som ä. 

et lir inte bara en ångstig i i.

6 | sydsvenska skogsägare | ekonomi 

« få leva e ra liv tillsammas 

och lämna arvet vidare» 

TRADITION

sydsvenska skogsägare | ekonomi | 7

8 | sydsvenska skogsägare | tradition 

Dag och Katarina Brunnström 

skeinge säteri, osby 

Ett generationsskifte får inte vara en panikåtgärd, utan ska planeras noga. Så resonerade 

familjen Brunnström på Skeinge när det var dags för Dag att ta över. Som fjärde generationens 

skogsbrukare har han hittat sitt eget sätt att förvalta en lång skoglig tradition. 

Skeinge Säteri söder om Osby är en mytomspunnen gård, med en plats 

i den svenska litteraturhistorien. Gertrud Ulfsdotter Grip lät bygga gården 

1640 efter den skandalartade «Kärlekssagan på Björkeberga». Gertrud var 

arvtagerska till det närbelägna Björkeberga men lät sig förföras av skalden 

och lycksökaren Lars Wivallius, som senare kastades i fängelse. Året för 

romansen var 1629. 

Under de snart 100 år som gården varit i familjen Brunnströms ägo har 

det börjat berättas nya historier. Som den om hur det gick till när Dag 

Brunnströms farfarsfar, Sture Brunnström, köpte gården 1927: 

«Egentligen var farfarsfar och hans bror ute och besiktigade gårdar i 

ärende att hitta en åt brodern», berättar Dag Brunnström. 

«Men när de kom till Skeinge flög alla goda avsikter ut genom fönstret. 

Farfarsfar ville ha gården själv och var därför snabb att deklarera sina avsikter: 

Den här gården får du inte köpa. Den köper jag!» 

Man kan nästan höra hur tystnaden lägger sig över gårdsplanen och det 

«å sikt vore det roligt a öna en butik i flygeln»

sydsvenska skogsägare | tradition | 9 

är inte svårt att föreställa sig lillebrors snopna min när han beläggs med 

köpförbud. 

«Det berättas att min farfar, som var i Kanada, kallades hem på stört; Nu 

får du komma hem. Jag har köpt en gård åt dig! Det var inte mycket till val 

på den tiden…» 

Dag har valt. Det var visserligen ingen högoddsare att han var den av 

de tre syskonen Brunnström som skulle ta över men framtiden har legat 

öppen och han har erfarenhet av både it och maskinkonstruktion. De 

skogliga utbildningar Dag har i botten har dock kommit väl till pass; när 

han tog över Skeinge 1999 var han väl förberedd och hade en genomtänkt 

plan för hur han ville förvalta gården. Fokus skulle ligga på skogsbruket – 

jordbruksmarken var och är utarrenderad – och kompletterande näringar 

som uthyrning av bostäder. Dag har tillsammans med pappa Åge renoverat 

torpen på ägorna. 

I samma veva mötte han Katarina som i dag är fru Brunnström och minst 

lika involverad i projektet att förvalta Skeinge som någonsin Dag. Tillsammans 

har de inlett en omfattande renovering av huvudbyggnaden för att så 

småningom kunna flytta in med familjen – dottern Pella två år och lillebror 

Vince. Som en komplettering av näringsverksamheten har de också 

byggt upp en internetbutik med barnkläder, «Säteributiken». 

«På sikt vore det roligt att öppna en riktig butik i någon av flyglarna», 

säger Katarina som i dag arbetar med logistik. 

Strategierna i skogen lägger de upp gemensamt; Dag är självverksam och 

ägnar hela sin tid åt Skeinge. Till sin hjälp har han två erfarna skogsproƒs 

– Åge och Katarinas far Herbert. Åge bor dock inte kvar på Skeinge. Katarina 

och Dag har tagit över «Gula paviljongen» mittemot huvudbyggnaden 

medan Åge och hustru Gun bosatt sig några minuter längre bort, i en av 

Dag och Åge ritad och byggd trävilla. En framsynthet som uppskattas av 

båda generationerna.


«Det var det första svärmor sa. Hur bra förhållande vi än har tyckte hon 

att det var viktigt att Dag och jag fick skapa ett eget liv här på Skeinge. 

Hon har ju själv varit med om ett generationsskifte på gården», berättar 

Katarina. 

Dag och Katarina har i sin tur börjat fundera på hur de vill att fastigheten 

ska se ut när det är dags för dem att lämna över. Avsikten är att det ska finnas 

lämpliga avverkningar om 30–40 år. Resonemang förs till exempel om 

andra trädslag, som lärk. Målet är att undvika att lägga alla äggen i samma 

korg och skapa ett bestånd som fungerar både på en framtida marknad och 

i ett förändrat klimat. 

Att förutsättningarna kring skogsägande och skogsbruk hela tiden förändras 

är det enda man egentligen kan vara säker på. På Skeinge, som på så 

många andra gårdar, lever och verkar generationerna efter de villkor som 

tiden bjuder. 2008 drar Dag och Katarina lika stora lass både vad gäller 

familjen och skogen, och trivs i sitt gemensamma projekt. 

«Utvecklingen av Skeinge är ett mål i sig. Att få leva ett bra liv tillsammans 

och kunna lämna arvet vidare», säger Dag innan han går för att hämta 

Pella, som just har vaknat uppe i barnkammaren.


Generationsskiftet är 

framgångsrikt genomfört 

på Skeinge Säteri 

och en ny generation 

är på intågande. Efter 

vårt besök fick Pella 

sällskap av en lillebror 

som heter Vince.

12 | sydsvenska skogsägare | tradition

sydsvenska skogsägare | tradition | 13


«ı ska leva å skoe 

å är eonomin vikti» 

EKONOMI



Familjen Klinth 

stora hornsved, ingatorp 

När mjölkkorna flyttade hemifrån ökade skogens betydelse för försörjningen på Stora Hornsved. 

Genom att kombinera skogsbruket med köttproduktion och ett inspirerande deltidsjobb som 

snickare har Arne Klinth hittat balans i verksamheten och vardagen. 

De tar lika långa steg över lagårdsbacken och ler samtidigt, åt samma 

saker. Arne och Daniel Klinth är naturligt samspelta och jämställda. Kring 

gården breder det typiska småländska odlingslandskapet ut sig. Lätt kuperat 

med mindre åkerlappar, avdelade av tunga stengärdesgårdar, här och var ett 

fruktträd som väntar på våren. I bakgrunden ruvar storskogen som numera 

är en viktig del av både Arnes och Daniels försörjning. 

Arne Klinth på Stora Hornsved utanför Ingatorp firar 35 år som bonde 

2008. 1973 tog han, som fjärde generationen, över gården efter sin far. 

Arbetet i skogen har varit självklart men främst är det jordbruket och 

mjölkkorna – som flest ett 60-tal – som tagit tid och kraft. Driften av 

Stora Hornsved har varit ett gemensamt livsprojekt för Arne och hustrun 

Elisabeth. 2007 valde de dock att trappa ner och sälja besättningen. I dag är 

det istället köttdjur, bland annat Charolais, som gäller. 

« Ą göra si av med korna var en änslosam hioria»

sydsvenska skogsägare | ekonomi | 17 

«Att göra sig av med korna var en känslosam historia, men så här efteråt 

känns det rätt. Mjölkkorna har alltid gått bra men det är skönt att få lite 

tid över till annat också», menar Arne som gått tillbaka till yrket han hade 

innan han blev bonde. Han jobbar som snickare för en lokal firma, men har 

även hunnit med att bygga till huset och göra om köket. 

«Skogen är viktigare för försörjningen nu än vad den varit 

tidigare. Men efter stormarna finns det inte så mycket annat 

att göra än att sköta den och låta det mesta stå kvar». 

Gudrun och Per tog en fjärdedel och nu väntar plantering 

på stora områden. Självverksam som Arne är tänker han ändå 

leja ut en del av planteringsarbetet – så stora ytor går inte att 

tackla själv. Annars har han det väl förspänt, sonen Daniel är 

yrkesverksam i skogen och hjälper till närhelst det behövs. 

Efter Gudrun investerade de i en skotare som kommit väl till 

pass, i det egna skogsbruket och i uppdragen åt andra. 

Sedan Daniel gick ut naturbrukslinjen på Stora Segerstad 

1999 har han arbetat deltid åt en av de lokala skogsentreprenörerna. 

Han är den som hugger och kör ut på Stora Hornsved. 

Familjen Klinth säljer ytterst sällan rotposter utan det 

mesta som lämnar gården är leveransvirke. Arne är behjälplig, 

men lägger annars en stor del av tiden i skogen på röjning. 

«Röja, det kan man göra hur mycket som helst, och mer lär det väl bli 

efter alla planteringarna», konstaterar Arne. Strategierna utarbetar Arne 

och Daniel men det händer att meningarna går isär. 

«Pappa är mer traditionell i sitt skogstänkande än jag. Han vill låta träden 

stå kvar lite till medan jag tycker att de ruttnar. Jag vill gallra hårdare och


han vill ta det lite lugnare», skrattar Daniel och tillägger: «Fast på nåt märkligt 

sätt brukar vi alltid komma överens ändå!» 

Närmast väntar en gallring på 30 hektar granskog med stora inslag av löv. 

När den ska göras har de båda inte riktigt kommit fram till – hänsyn ska tas 

till såväl väderförhållanden som älgjakt och virkespriser. Det sistnämnda 

nog så betydelsefullt. 

«Vi ska leva på skogen och då är ekonomin viktig. Vi prioriterar gärna en 

köpare men kan inte unna oss att handla av slentrian. Skiljer det 25 kronor 

på massaveden så märks det tydligt på en sådan här gallring. Då måste man 

förhandla», säger Daniel. 

Huruvida Daniel är den som ska ta över är en fråga som ännu inte tagits 

upp på allvar. I familjen finns också systrarna Helene och Christine som 

bor på närbelägna gårdar och Daniel tycker i ärlighetens namn att det är 

lite tidigt för ett sådant ansvar. Men rent praktiskt gillar han det nuvarande 

upplägget på gården, med jobbet i skogen och en lagom mängd djur i lagården. 

Två ben att stå på är inte fel: 

«Är jag i skogen så vill jag ut på åkern och är jag på åkern så längtar jag 

efter skogen…»


Far och son Klinth är 

parhästar i skogen. En 

och annan stund över 

för gemensam jakt blir 

det också. Ve den räv 

som kommer i vägen 

för gevärsmynningen.

20 | sydsvenska skogsägare | ekonomi



«e skulle vi inte vila 

ta ner e enda trä!» 

NATUR & KULTUR


24 | sydsvenska skogsägare | natur & kultur 

Ingela och Agneta Karlsson 

djulpan, fyllingarum 

Kan man vara naturromantiker men ändå bedriva ett ekonomiskt lönsamt skogsbruk? Kan man 

äta kakan och ha den kvar? Systrarna Ingela och Agneta Karlsson brukar fädernesjorden enligt 

en gemensam filosofi, där naturvården väger lika tungt som plånboken. 

Ingela och Agneta är inte rädda för att göra på sitt sätt. Utan omsvep 

erkänner de att estetiken och etiken i skogsbruket är viktig; och att de 

därför ibland väljer en lite dyrare lösning. Men det är det värt, resonerar 

systrarna som verkligen uppskattar den förfaranderätt och det ansvar som 

skogsägandet innebär. Extra mycket, eftersom det inte alltid varit självklart. 

«Vi tillhör en generation där flickor inte uppfostrades till att bli skogsägare. 

Tanken föll oss helt enkelt aldrig in, och därför tog vi några omvägar 

fram till skogen», konstaterar Agneta. 

När det var dags att ta över Djulpan var varken Agneta eller Ingela särskilt 

intresserade. Båda hade bildat familj och hade fullt upp med att få 

vardagen att gå ihop. Så deras bror köpte gården. Men i början av 2000-talet 

svängde pendeln. Brodern hade inte längre möjlighet att driva gården, och 

att släppa den var inte ett alternativ. I dag samäger de därför Djulpan till- 

«Vı tillhör en generation är flickor inte uppfostrades

sydsvenska skogsägare | natur & kultur | 25 

sammans med sin mamma som också har överlåtit många skogliga beslut 

på döttrarna. På bara några år har de hunnit skaƒa sig en god uppfattning 

om hur de vill att skogen ska skötas. Sammanlagt handlar det om 210 hektar 

att förvalta. 

«Mycket har vi verkligen att tacka vår granne och mentor 

Ove Andersson för. Ove har lärt oss mycket av det pappa aldrig 

fick tillfälle att förmedla. Våra män har också ägnat tid 

och engagemang åt Djulpan», berättar Agneta. 

Strategin går ut på att hitta en balans mellan ekonomi och 

miljö. 

«Helst skulle vi inte vilja ta ner ett enda träd! Usch, det 

gör ont bara man tänker på det! Men samtidigt vet vi ju att 

träden kommer ned till slut i alla fall, på ett eller annat sätt. 

Att bara släppa allt är inte rätt väg att gå», säger Ingela. 

Med miljö menar systrarna Karlsson både den känslomässiga 

miljön – platser där de vistats under uppväxten och 

som har ett speciellt rum i hjärtat – och naturmiljön. Båda 

aspekterna tas tillvara. Med god planering kan Ingela och 

Agneta minimera påverkan i samband med olika åtgärder. 

Man undviker att köra in när marken är extra känslig och tar 

lite längre omvägar än normalt för att begränsa körspåren. 

Föryngringsytorna väljs med eftertanke. Naturromantiker är 

de definitivt, om än på ett praktiskt sätt. Ett talande exempel 

är en nyligen avverkad glänta där Ingelas och Agnetas känsla 

för skogliga kompromisser fått ett lyckat resultat. 

«Det här skogspartiet har betytt mycket för oss. Här samlades hela familjen 

för att grilla i samband med utflykter och här är den självklara samlingspunkten 

vid jakten. Därför var det svårt att acceptera tanken på en 

till a bli skogsägare»


traditionell avverkning. Lösningen bestod i att vi tog granen men lät tallen 

stå kvar. På så sätt kunde vi äta kakan och ha den kvar, bevara vår skog nästan 

som vi mindes den och samtidigt göra det ekonomiskt vettiga», konstaterar 

Ingela. 

Ett led i Agnetas och Ingelas arbete att utveckla sitt gårdsägande har varit 

att skaƒa får. Det började med några stycken, i dag är de 120, alla ömt omhuldade 

och uppkallade efter släktingar, vänner och grannar. Parallellt har 

de även restaurerat ett 20 hektar stort område betesmark som vuxit igen, 

insatsen har omfattat huggning och röjning. 

Att på det här sättet återskapa en kulturhistorisk miljö har visat sig värdefullt 

också ur natursynpunkt. Fåren håller markerna öppna och på sikt 

återetableras den tidigare floran; nya biotoper skapas. Till syvende och sidst 

handlar det om att förvalta ett arv och få ekonomin att gå ihop – och att ha 

ett bra liv under tiden, konstaterar Ingela: 

«I grunden har vi samma uppfattning om saker och ting. Ingen av oss vill 

gå för hårt fram och ta ut mer än nödvändigt. Vårt gemensamma mål är en 

levande skog som vi kan förvalta och lämna över, förhoppningsvis till våra 

barn.»


Ingela och Agneta 

Karlsson bejakar 

skogens nostalgiska 

värden och ser till 

både naturoch 

kulturvärden när de 

väljer sina skogliga 

insatser. Ständigt 

omgivna av djur 

är lantlivet förutsättningen 

för en 

harmonisk vardag.

28 | sydsvenska skogsägare | natur & kultur

sydsvenska skogsägare | natur & kultur | 29


«ata er? Ja. 

Lägga ner? ldrig!» 

EKONOMI



Lena och Peter Mangbo 

oscarsfarm, sösdala 

65 närmar sig med stormsteg. Dags att lägga av? Aldrig i livet, säger Lena och Peter Mangbo som 

hittat en ny utmaning i skogsägandet. På entreprenörers vis sköter de sin skog som vilket företag 

som helst – och hittar nya möjligheter att skapa lönsamhet. 

«Man får aldrig ligga still, det gäller i livet precis som i skogen. Det finns 

hela tiden något som måste göras. Visst har vi jobbat under åren, och visst 

kräver skogen mycket arbete i dag. Men att få driva saker och ting framåt 

av egen kraft är oerhört roligt. Att sätta en planta och se den växa gör att du 

växer också i ditt sinne. Sakta ner? Ja. Lägga ner? Aldrig!» 

Peter Mangbo delar gärna med sig av sin energi som fått extra bränsle 

genom det nya intresset. 

Lena och Peter har ägnat hela sina yrkesverksamma liv åt att utveckla 

familjeföretaget Göinge Bil, som grundades av Lenas pappa Carl. Nyligen 

fyllde företaget 50 år och makarna kan glädja sig åt verksamhetens framskjutna 

position i Volvo-Sverige, en stilbildande modernistisk bilhall och 

ett flertal dotterbolag. Båda är utpräglade entreprenörer med ett sinne för 

aƒärer och en nyfikenhet som lett dem till att pröva nya vägar.


Hårt arbete har varit en annan förutsättning för framgångarna vars frukter 

nu delvis skördats och investerats i nya skogsfastigheter av vilka 280 hektar 

är skog. 

Peter är den som lägger ner mest tid och han säger att han njuter av själva 

inlärningsprocessen: läsa skogstidningar och facklitteratur, sätta sig in i de 

olika göromålen, gå ut i skogen och granska resultatet. Att lära sig av dem 

som har skogen som yrke. 

«Det är Peter som är den skogstokige! Han är otroligt intresserad och 

suger i sig alla kunskaper som kommer i hans väg, teoretiska och praktiska. 

Och så har han ju alltid älskat att jaga», säger Lena som dock engagerar sig 

helhjärtat i den strategiska och ekonomiska sidan av skogsägandet. 

«Att dividera med Peter om investeringar är ett stort nöje. Vi älskar att 

diskutera och kommer alltid fram till ett bra resultat. Sedan har jag kommit 

på mig själv med att vara väldigt fäst vid vårt bestånd av bokskog. Det är så 

vackert därute – en promenad bland bokarna är ren avkoppling.» 

Paret Mangbo vårdar sin skog som om den vore ett företag och är inte rädda 

att förnya skogsbruket på sina fastigheter. 

«n promenad bland boarna är ren avkopplin» 

I strategin ingår bland annat att plantera in nya trädslag som lärk och sitka 

för att sprida riskerna och öka intäkterna på längre sikt. 

«En annan möjlighet vi ser i skogen är biobränslet, och vi tänkte börja 

med att pröva det i vårt eget boende. Huvudbyggnaden på Oscarsfarm är 

från 1800-talet och slukar energi, och då känns det naturligt att försöka 

värma upp med fastighetens resurser. Så framöver blir det nog en panna 

som eldas med biobränsle och framställning av egen flis», förklarar Peter.


En annan investering som är tänkt att ge lönsamhet på sikt är utbyggnaden 

av vägnätet. Lena och Peter har lagt resurser på att rusta upp och bygga nya 

skogsbilvägar – inte bara med tanke på nettot vid framtida avverkningar. 

Ett bra vägnät höjer även värdet på fastigheten. 

Första mötet med skogen och Oscarsfarm ägde rum i slutet av 60-talet. 

«Svärfar tittade in på kontoret och frågade om jag och Lena kunde följa 

med på en utflykt. Färden gick hit, han funderade på att köpa stället och 

ville höra oss i saken», minns Peter. 

«Pappa var oerhört intresserad av jordbruk, och satsade mycket på att 

utveckla stallar och djurbesättning på Oscarsfarm. Skogen var inte hans 

första prioritet och heller inte vår, vi hade två döttrar att uppfostra och ett 

växande ansvar i verksamheten», berättar Lena. När Lenas pappa gick bort i 

slutet av 70-talet flyttade familjen Mangbo till Oscarsfarm. Djurhållningen 

avvecklades, marken arrenderades ut och skogen fick lugnt vänta in sina nya 

ägare. Men nu skrivs ett nytt kapitel i Lenas och Peters historia – och om 

bara några år står det att läsa i skogen. 

Skog och jakt är ett 

nyfunnet intresse för 

Peter Mangbo.


Huvudbyggnaden på 

Oscarsfarm uppfördes 

under 1800-talet och 

har skön atmosfär 

med en blandning 

av gammalt och 

nytt. Lenas far köpte 

gården i slutet av 

60-talet och ägnade 

sig främst åt jordbruk. 

I dag ligger fokus på 

skogsproduktion.




«är eslutet väl togs 

var et av een kraft och vila» 

TRADITION



Amelie och Fredrik Bergman 

sjöåkra, vaggeryd 

Brist på kunskap kan kompenseras med vilja. Men tänk om man inte vet om man vill? Amelie 

Bergman är en av alla de nyblivna skogsägare som fått ett arv att förvalta utan att vilja ägna sig 

åt skogsbruk på heltid. 

«Jag? Skogsägare? Jag som inte ens kan skilja en bokmal från en barkborre! 

Insikten att vi faktiskt blivit med skog drabbades oss inte förrän vi 

flyttat hem till Sjöåkra och renoverat klart huset. Då upptäckte vi att vi 

stod mitt i den och inte hade en susning om läget», berättar Amelie. 

Sjöåkra är en vanlig bondgård av småländskt snitt. Arealen är knappt 130 

hektar och hälften utgörs av skogsmark, huvudsakligen tallmo. Amelies 

pappa var mjölkbonde med ett förflutet i skogen; som ung jobbade han, 

som så många andra, på Munksjös avverkningar. Gården var hans arv efter 

far och farfar. 

«Ändå talades det inte så mycket om skogen när jag växte upp. Det var 

jordbruket som gällde. Men strax innan pappa dog tog han med mig ut 

på en tur; visade gränserna och pratade åtgärder. Jag vid ratten, pappa i 

passagerarsätet ständigt pekande. Vänster, höger, vänster höger… vårt! 

Deras! Vårt… impediment! Deras! Vårt… ska röjas, måste gallras, går att 

avverka… Det var nog först då som jag förstod hur mycket skogen betydde 

för honom”. 

«ag som inte an skila en bokmal från e barborre!»


Så värst mycket av vad pappa sa, förstod hon dock inte. Amelie var, som hon 

uttrycker det «hopplöst ointresserad» av allt som hade med jord-, skogsbruk 

och djurhållning att göra. 

«Mesta tiden satt jag och hängde med näsan över en bok. Pappa och 

mamma försökte heller aldrig styra mina intressen, trots att jag var enda 

barnet. Jag fick leva mitt liv som jag ville. Så här i efterhand tycker jag det 

var klokt. När jag väl tog beslutet att Sjöåkra skulle vara en del även av mitt 

liv så togs det av egen kraft och vilja.» 

2004 gick flyttlasset, från Jönköping hem till gården. På det satt Amelie, 

maken Fredrik och tvååriga dottern Edith. Då hade Sjöåkra gnagt som ett 

dåligt samvete under flera år, beslut måste tas. Skulle mamma sitta av på 

livstid eller måste gården – hemska tanke – säljas? 

«Det var Fredriks förslag att vi skulle ge det en chans. Han, som vuxit upp 

i ett villasamhälle, såg möjligheterna på ett helt annat sätt. Själv visste jag 

varken ut eller in. Att ta över en gård är ju inte bara förenat med praktiskt 

arbete, utan också känslomässigt. Det kräver att man reder ut vem man 

själv är.» 

Att äga på distans upplevde ingen av dem som attraktivt. 

«I dag har jag lärt mig så pass mycket om skogsägande att jag vet att det 

hade varit fullt rimligt. Men det hade nog ändå varit svårt att se husen stå 

tomma, eller bebodda av någon annan.» 

Planen var att rusta upp boningshuset, försäkra sig om alla bekvämligheter 

och ge projektet fem år. Om de vantrivdes återstod bara att bita i det 

sura äpplet och sälja. 

«Nu framstår hela resonemanget som lustigt. Polletten trillade ner redan 

första hösten – trots vattenläckor, influensor och Gudrun. Det här är vår 

plats på jorden, ett gemensamt projekt som är en perfekt motpol till jobb 

och dagislämningar.»


Familjen Bergman stannar alltså på Sjöåkra och under de år som gått har de 

också hunnit skaƒa sig skoglig koll. Nästan hela beståndet har gallrats och 

vissa partier röjts; mitt i stormarna har de haft nästan osannolik tur och 

bara drabbats av enstaka vindfällen. Nu återstår att invänta slutavverkningar 

och planera föryngringen. Amelie och Fredrik är inte främmande för att 

kanske plantera nytt på vissa ytor, i avsikt att sprida åldersfördelningen. 

Eftersom båda har fullt upp med sina ordinarie jobb har de valt att ta extern 

hjälp med rådgivning och praktiskt genomförande. 

«Jag har svårt att tänka mig att vi någonsin blir självverksamma, även om 

Fredrik tycker att det är roligt att röja och köra ut enstaka stockar. Skogen 

är ett komplement som vi är väldigt tacksamma för och intresset blir större 

i takt med kunskaperna.» 

Insikten att skogsbruk inte är svårare att lära sig än annat har gjort gott 

för det skogliga självförtroendet. För Amelie är det viktigt att förstå och 

kunna vara aktiv i själva beslutet. Hon vill inte bli klappad på huvudet av en 

entreprenör som säger att «det här lilla vän, det fixar vi». Men visst måste teori 

och praktik mötas någonstans, menar Amelie. Man måste gå ut i sin skog, 

lära känna den och kunna utvärdera resultatet av sina och andras insatser. 

Att det sedan är någon annan som utför arbetet ser hon bara som något 

positivt: 

«Då får jag tid över att ägna mig åt mitt jobb, som jag förhoppningsvis 

gör bättre än jag kör motorsåg. Men blir det segt framför datorn framåt 

eftermiddagen, så kan jag alltid gå ut och höra hackspetten jobba istället. 

Det är livskvalitet.»


Markerna på Sjöåkra 

består huvudsakligen 

av tallmo men närheten 

till vatten innebär 

även en del sanka 

partier. Knipholken 

nere vid sjön hålls 

alltid under noggrann 

uppsikt av Edith, 5 år.

44 | sydsvenska skogsägare | tradition

sydsvenska skogsägare | tradition | 45


« äa och bruka sog 

i verige är meningsfullt» 

EKONOMI



Carl Szabad 

augustenborg, mjölkalånga 

Hur långt bort måste man bo för att vara en utbo? Och vad är det egentligen som gör en utbo? 

Att man inte bor på sin fastighet – eller att man kommer från ett annat land? För danske Carl 

Szabad kvittar det lika. Att köpa skog i Sverige var som att komma hem. 

De ekonomiska och kulturella förutsättningarna att bedriva skogsbruk 

är så mycket bättre här än i Danmark, menar Carl. 

«I Sverige finns en tradition kring skogsbruket som en lönsam näringsverksamhet. 

Här finns avsättning för råvaran i form av ett väl utbyggt nätverk 

av massa- och trävaruindustrier. Att äga och bruka skog i Sverige är 

meningsfullt!», konstaterar Carl som – dansk-svenska gränsen till trots – 

knappt kvalar in som utbo. På en och en halv timma tar han sig från hemmet 

i Espegærde till Augustenborg. 

Att investera i svensk skog är en tanke som vuxit sig allt starkare under 

en lång karriär med skoglig anknytning. Carl har byggt upp en kedja jaktbutiker, 

sedermera omvandlad till internethandel, och är också en skicklig 

jägare – van att röra sig i skog och mark. 

«Drömmen har ända sedan barndomen varit att äga en gård, en dröm som 

jag först förverkligade i Danmark. Men när det kom till själva skogsägandet


stötte jag på patrull. Det danska sättet att se på skog och skogsproduktion 

matchar inte mitt sätt att vara.» 

Det Carl åsyftar är ett förhållande där brist på mark har gjort marken mer 

värdefull än det som växer på den, och en dåligt utvecklad industriell apparat 

som inte ger avsättning för råvaran. Efter två stormar på 

hans danska fastigheter i slutet av 90-talet är han också lite 

gramse på den danska skogsmyndighetens byråkrati, som 

enligt Carl slår den svenska med hästlängder. Främst är det 

bidragen för återbeskogning och den nya blandskogslinjen 

som han retar sig på. 

«Myndigheterna detaljstyr in absurdum. Här ska du sätta 

en björk, och bredvid en gran och sen en bok. Så går det ju 

inte att hålla på! Vad hjälper ett fett återplanteringsbidrag 

när byråkratin gör att det kostar fyra gånger så mycket innan 

plantorna är på plats? Av de svenska skogsmyndigheterna 

har jag bara positiva erfarenheter. De är bra på att ge enkla 

och tydliga råd: Här skulle du kunna plantera gran, och där 

borta…» 

Även kulturellt har danskarna en annan inställning till 

skogen, tycker Carl. En inställning som också den hör samman 

med begränsade ytor: 

«Hemma är skogen en park, en kolonilott med tuktade träd och skyltar 

till höger och vänster. En dansk förväntar sig vägvisare i en skog, annars blir 

han förvirrad», skojar Carl som inte är rädd att ta ut svängarna i argumentationen. 

«Skämt åsido, så har allt detta bidragit till att få danskar har insett vilken 

bra investering svensk skog är – att man faktiskt kan tjäna pengar på den», 

säger Carl som sålt hela sitt skogsbestånd i Danmark.


Carl är ofta på sin svenska fastighet, totalt fyra månader om året. Gården 

förvärvades 1998 och sedan dess har mycket av kraften lagts på att 

restaurera efter stormarna och bygga upp ett hållbart skogsbruk över tiden. 

Gården som omfattar 160 hektar har välarronderade jaktmarker, hälften 

av skogsarealen på 120 hektar är löv. Bland annat finns här ett 40 hektar 

stort, tolvårigt björkbestånd och en vacker bokskog. I en bäckravin trängs 

naturvärden så unika att området avsatts till reservat. För även om Carl har 

aƒärsmannens inställning är hjärtat alltid med i aƒären – och Augustenborg 

hade en rad för honom viktiga värden. Möjligheterna till jakt är utmärkta 

och i Carls uppmuntran av viltet ingår utfodring, saltstenar, viltåkrar med 

majs och anläggning av viltvatten. Älg, rådjur och fasan hör till det frekvent 

förekommande viltet. 

Carl besitter även ett genuint historieintresse och Augustenborg har en 

speciell historia. På markerna utspelades delar av «Slaget vid Mjölkalånga» 

som också kallats det sista riddarslaget. Svartevadsbäcken utgjorde den dåtida 

gränsen mellan Danmark och Sverige och den 26 oktober 1318 möttes 

de båda härerna anförda av rustningsbeklädda riddare till häst. Danskarnas 

armé sägs ha krossats fullständigt och det har spekulerats i ett tusental 

döda. 

«ag behöver väl inte säga a svenskarna vann?» 

«Det är onekligen en poäng att som dansk få bebo ett stycke mark där ett 

av de stora slagen mellan Danmark och Sverige ägde rum. Slaget nämns för 

övrigt inte alls i danska historieböcker. Jag behöver väl inte säga att svenskarna 

vann?»


För Carl Szabad är 

skogen en investering 

som ska ge avkastning, 

men den har också 

mervärden som inte 

kan mätas i pengar. 

Stora resurser har 

lagts ned på viltvårdande 

åtgärder som 

främjar jakten. Fastighetens 

naturreservat 

bjuder på ren och 

oförfalskad skönhet.




« i är noa med resultate 

och godtar inte skador på rötter, 

åkörda stammar och sönderkörda vägar» 

NATUR & KULTUR



Anita och Jörgen Kvist 

kynholmen, nässjö 

Efter ett helt yrkesliv i miljöns tjänst är det självklart för Anita Kvist att driva ett ekologiskt 

hållbart skogsbruk. Natur- och kulturvärden kommer i första rummet när hon och maken Jörgen 

förvaltar det 300 år gamla arvet på Kynholmen. 

Varje helg går Anita Kvist på skattjakt i sitt barndomshem och återvänder 

med storslagna fynd. På vindarna i tornhuset från tidigt 1900-tal har 

hon hittat keramikfat med generationers patina och takkronor med slösande 

detaljrikedom. Och omsluten av granskogen fortsätter det hemliga 

svampstället att ge rikliga skördar. 

«Jag älskar att gå på upptäcktsfärd i min egen skog – andras är inte alls 

lika intressant», skrattar Anita som njuter av att återupptäcka Kynholmen 

som skogsägare. 

Hon är uppvuxen på Kynholmen, Barkeryd, strax utanför Nässjö men 

lämnade gården som ung för att studera till civilingenjör på Chalmers. 

Här träƒade hon Jörgen som studerade juridik och senare blev rådman. 

De båda flyttade 1969 till Borås där Anita fick jobb som miljöansvarig, 

sedermera blev hon produktionschef, på Borås Wäfveri. Anita och Jörgen 

bildade familj och blev kvar i Borås, och har inga planer på att flytta 

«ag älskar a gå på upptäcktsfärd i min egen sog…»


därifrån. Det sociala nätverket är alldeles för viktigt, istället är Kynholmen 

smultronstället de åker till på helgerna. Både Anita och Jörgen har slutat 

jobba och har friheten att disponera tiden som de vill – vänner, barn och 

barnbarn passar dessutom gärna på att leva lantliv. Att äga 

skog handlar inte om avstånd, utan om ansvar. 

«Det två äger, sköter ingen», konstaterar Anita apropå sin 

30-åriga erfarenhet som skogsägare. 

«För 30 år sedan tog jag och min bror över fastigheten och 

resultatet blev att ingenting blev gjort. Vi hade olika åsikter 

om vad som borde göras, men ingen av oss ville köra över den 

andra.» 

Efter 20 år kom de i bästa samförstånd fram till att det inte 

fungerade och Anitas bror erbjöd sig att sälja sin halva av 

gården till Jörgen. Det var då paret blev skogsägare på allvar. 

«Att göra en skogsbruksplan var ett sätt för oss att ta kontroll 

över situationen. Och att den skulle vara grön var en 

självklarhet», säger Anita med emfas. Efter att under ett helt 

yrkesliv ha bedrivit aktivt miljöarbete på textilfabriken vore 

något annat otänkbart. 

«Vi använder inga kemikalier i vårt skogsbruk. Varje gång 

vi är ute och går dricker vi ur samma källa och det vill vi 

kunna fortsätta med. På samma sätt är det självklart att inte 

plantera igen, utan hålla ängar och mossar öppna med betande djur.» 

Att också diken hålls öppna och att en viss mängd död ved lämnas efter i 

avverkningarna är en hederssak för makarna Kvist. 

Kynholmen omfattar 65 hektar, varav 50 är skog – jordbruket arrenderas 

ut till en granne. I början av 2000-talet inleddes arbetet med att 

genomföra åtgärderna i skogsbruksplanen och i januari 2005 var storskogen


genomgallrad, slutavverkningar gjorda och röjningar genomförda. Jörgen 

minns dagen när de promenerade igenom markerna med hjärtan svällande 

av tillfredsställelse. Allt var så välordnat. Dagen efter kom Gudrun… 

I den första stormen fick fastigheten plikta 700 kubikmeter, trist med 

tanke på att skogen var nystädad men saken togs ändå med ro. Som hos så 

många andra på småländska höglandet gick Per hårdare fram och denna 

andra gång rök dubbelt så mycket, 1 500 kubikmeter. 

«Vi har ju gjort allt vi föresatt oss. Nu behöver vi en ny tioårig körplan. 

Det är viktigt att ha struktur i det skogliga arbetet och att vara medveten 

om vad man gör. Markerna är bördiga och vi vill vara säkra på att vi verkligen 

tar tillvara på möjligheterna». 

Även om viss maskinell utrustning finns har Anita och Jörgen valt att 

leja ut större delen av arbetet. Jörgen kör ved, tar in enstaka stockar och 

röjer. 

«Vi är noggranna med resultatet och godtar inte skador på rötter, påkörda 

stammar och sönderkörda vägar. Sådant ser vi båda, men annars har vi olika 

glasögon på oss ute i skogen. Jörgen ser hur träden växer och om en topp 

har brutits sedan sist. Jag ser mer till platsen – och till svampen!», säger 

Anita som tycker det är lika roligt att renovera i huset som i skogen. Trots 

att gården funnits i släkten sedan tidigt 1700-tal bjuder den fortfarande på 

nya möjligheter för den åttonde generationen på Kynholmen.


Fynden från förr är 

många på Kynholmen. 

Anita och Jörgen Kvist 

förvaltar arvet från 

tidigare generationer 

med odelad entusiasm 

– såväl skog som 

byggnader renoveras.

60 | sydsvenska skogsägare | natur & kultur

sydsvenska skogsägare | natur & kultur | 61


« et ä e sä a eva» 

REKREATION


64 | sydsvenska skogsägare | rekreation 

Jacob och Gunilla Lilliecreutz 

åminne gård, värnamo 

Jacob Lilliecreutz har lyckats lära sig att sparka av stövlarna och tänka bort röjningar, planteringar 

och vindfällen för att bara ta det lugnt. Helst tar han en tur med bössan och sätter sig 

på pass. Lugna stunder som väckt frågan: Hur många andra finns det därute som också behöver 

varva ner? 

En höna av lantras sprätter vanvördigt uppför grusgången vid den ståtliga 

huvudbyggnaden på Åminne gård. Hon bryr sig inte ett skvatt om arkitektonisk 

grandeur – här ska det stretchas daggmask ur den adliga gräsmattan! 

Samma avslappnade inställning vilar över hela Åminne där konsten att förena 

nytta med nöje har utvecklats till en livsstil. 

Ägarlängden för Åminne Gård vid Källundasjön utanför Värnamo är 

känd sedan 1560-talet. Familjen Lilliecreutz kom hit under tidigt 1800-tal 

då anfadern Gustaf Danckwarts etablerade sig med avsikt att exploatera 

vattenkraften och starta ett järnbruk. Bruket flyttades sedermera till sjön 

Vidöstern, men nedanför huvudbyggnaden finns fortfarande ruinerna efter 

masugn och gjuteri. 

År 2007 är det inte bara familjen Lilliecreutz som har förmånen att njuta 

av de natursköna, kulturhistoriska omgivningarna. Gårdens rekreationsvärden 

är inte längre enbart en privat angelägenhet utan ingår i en växande 

satsning på besöksnäring. 

« kogen och akten är en naturli avkopplingsubbla»

sydsvenska skogsägare | rekreation | 65 

För snart tio år sedan började Jacob Lilliecreutz driva rekreationsturism i 

mindre skala – upplevelsedagar med jakt, fiske, lerduveskytte och middag. 

I dag är huvudbyggnaden centrum i verksamheten och inhyser övernattningslägenhet 

för gäster, representationssalonger och en nyinredd 

ölkällare som utgör den perfekta avrundningen på ett 

jaktparti. 

Antalet gäster som söker sig till lugnet på Åminne ökar 

stadigt, vilket säger en del om hur stort behovet av avkoppling 

är idag. 

«Att åka iväg är det enda sättet för många att få lugn och 

ro. Man viker en dag då man stänger av jobbet, dagishämtningarna 

och spagettin och köttfärssåsen. Här serveras en 

färdig upplevelse; frisk luft, vacker natur, action, god mat 

och social samvaro. Sedan är man redo att åka hem igen», säger 

Jacob som sett hur miljön har en förmåga att locka fram 

den sociala människan. 

Den växande besöksnäringen återspeglas också i skogen. 

Ansvaret omfattar 500 hektar produktiv skogsmark varav en 

femtedel är nyplanterad. Jacob gör själv många dagsverken i 

skogen men anlitar också extern hjälp; varje år gör han upp 

en handlingsplan över skogliga åtgärder. Många av insatserna 

är direkt relaterade till jakt och rekreation. 

«Att röja och anpassa växtligheten så att viltet trivs på markerna är ett 

löpande arbete tillsammans med utformningen av nya pass. Vi har också 

anlagt två viltvatten och haft premiär för andjakten», myser Jacob som 

trivs med upplägget där han kan ägna sig mer åt de delar av verksamheten 

som han uppskattar mest. 

Skogen och jakten är hans egen naturliga avkopplingsbubbla i ett stän-

66 | sydsvenska skogsägare | rekreation 

digt pågående livsprojekt. Jacob tog över förvaltningen av Åminne 1987. 

Familjen, bestående av Gunilla och barnen Johanna, Emelie och Fredrik, är 

sjätte generationen. Tillsammans har de lyckats lösa ekvationen med ett 

arv att förvalta och ett liv som ska levas här och nu. Livet på landet har 

anpassats för samtiden; jordbruksmarken är utarrenderad, bredbandet är 

inkopplat och jobbet delas mellan skogen och staden. Gunilla jobbar heltid 

som redovisningschef på ett större bolag medan Jacob utvecklar Åminne 

på heltid. 

«Uppdelningen är tydlig och det har gjort att Åminne verkligen är avkoppling 

för mig», säger Gunilla som därmed kan välja bort måstena och 

bara njuta. 

«När man jobbar mycket är det väldigt skönt att komma hem hit, det blir 

lite som att leva i en annan värld. Det är ju så nära till allt det där som man 

förknippar med fritid – skogen och sjön… Promenadskorna åker på nästan 

varje kväll.» 

För Jacob är det friheten som väger tyngst: 

«Det jag uppskattar allra mest är att jag kan påverka situationen. Att jag 

har möjligheten att realisera idéer och skapa något nytt efter våra egna 

förutsättningar.» Några dagars hårt arbete med ett projekt eller en större 

grupp besökare följs naturligt av några dagars lugn. Vilan är aldrig längre 

bort än arbetet. 

«Vi har det väldigt bra här!»

sydsvenska skogsägare | rekreation | 67 

Det är ett sätt att leva! 

Jacob Lilliecreutz och 

hans familj är sjätte 

generationen på 

Åminne gård. Tillsammans 

har de lyckats 

lösa ekvationen med 

ett arv att förvalta och 

ett liv som ska levas 

här och nu. Jakt och 

strövtåg i hundraåriga 

lövskogar är en naturlig 

avkopplingsbubbla 

som inspirerar till nya 

krafttag.

68 | sydsvenska skogsägare | rekreation

sydsvenska skogsägare | rekreation | 69

70 | sydsvenska skogsägare | fakta 

Skogen är framtiden 

Halva Sverige är skog 

Sverige är en skogsnation. Den totala landarealen är 41 miljoner hektar 

varav mer än hälften, 23 miljoner hektar, utgörs av skogsmark. Beståndet 

domineras av barrträd – granen är det mest förekommande trädslaget 

(41 procent) tätt följt av tall (39 procent). Lite på efterkälken kommer 

björk (12 procent) som därmed också är det vanligaste lövträdet. 

Vi som äger skogen 

Skogsägarna i Sverige är många. År 2005 ansvarade 411235 skogsägare 

för 253 880 olika taxeringsenheter. Mer än hälften (51 procent) av 

skogen ägs av ‘vanliga Svenssons’, så kallade enskilda skogsägare. 24 

procent av skogen ägs av privata aktiebolag och staten förfogar över 

19 procent. Återstående 6 procent fördelas på övriga privata ägare. En 

medelfastighet i Götaland omfattar 45 hektar skog.

sydsvenska skogsägare | fakta | 71 

Ett ägarskap i förändring 

I takt med att samhälle, arbete, boende och livsstil förändrats har också 

porträttet av den svenska skogsägaren målats om. Samägande blir allt 

vanligare och i dag ägs omkring 40 procent av alla skogsfastigheter av 

mer än en person. 37 procent av ägarna är kvinnor. Det är heller inte 

självklart att man bor på den skogsfastighet man brukar. Sedan 1992 har 

andelen utboägda fastigheter, det vill säga fastigheter vars ägare inte 

bor i den kommun där fastigheten finns, ökat från 22 procent till 

36 procent. 

När skogsägarna blivit mer flexibla och mobila har Skogsstyrelsen 

också valt att ändra sina definitioner. En fastighet vars samtliga ägare 

bor i samma kommun som fastigheten finns är närboägd. En fastighet 

vars samtliga ägare bor i en annan kommun är utboägd och fastigheter 

som inte entydigt ägs av en utbo eller närbo klassas som delvis utboägd. 

Växer fortare än vi avverkar 

Sedan 1920-talet har virkesförrådet i de svenska skogarna ökat med mer 

än 60 procent. I Götaland har virkesförrådet mer än fördubblats! Det 

beror dels på återplanteringskravet, dels på att de träd som inte avverkas 

får större utrymme och därmed växer bättre. 

I dag är medelvirkesförrådet per hektar skogsmark 130 m³sk. Den 

svenska skogsindustrins produktion ökar stadigt och den sammanlagda 

årliga tillväxten i våra skogar är nu uppe i 114 miljoner kubikmeter. 

Samtidigt avverkas varje år cirka 77 miljoner kubikmeter, vilket innebär 

att tillväxten fortfarande är större än avverkningen.

72 | sydsvenska skogsägare | fakta 

Sveriges största industri 

Skogsindustrin är en av Sveriges största exportindustrier och är den 

bransch som har störst nettoeffekt för landets ekonomi, även i jämförelse 

med bil- och verkstadsindustrin. Skogsbruket svarar för drygt 

4 procent av bruttonationalprodukten (BNP) och varje år exporteras 

skogsindustriprodukter för cirka 120 miljarder kronor (2006). 

En klimatsmart näring 

Det svenska skogsbruket bygger av tradition på hushållning och återplantering. 

Skogen tar upp koldioxid ur luften, binder och lagrar den 

i träden och marken – något som ger positiva effekter på klimatet. 

Ett aktivt skogsbruk där råvaran används för träbaserade produkter 

och avverkningsresterna går till kraftvärmeproduktion kan därmed 

bidra till att reducera de svenska koldioxidutsläppen. En positiv spiral 

som fortsätter i takt med återplanteringen.

sydsvenska skogsägare | fakta | 73 

Ett ansvar att förvalta 

I samtida skogspolitik har produktionsmål och miljömål likställts. Det 

betyder att skogsägaren inför lagen är skyldig att ta hänsyn till båda 

aspekterna. I Skogsvårdslagen anges kraven på virkesproduktion, naturoch 

kulturhänsyn. Att känna till lagar och förordningar och att kunna 

tillämpa dem i det dagliga arbetet är det första steget till ett aktivt 

skogsbruk. 

Källor: Skogsstyrelsen, Riksskogstaxeringen, SLU och Skogsindustrierna.


formgivning: 

text: 

foto: 

Bosse Lindqwist 

Amelie Bergman 

Örjan Henriksson 

Sidorna 4–5 Bosse Lindqwist, sidan 75 Hasse Bengtsson 

produktion: Conspectus ab, Nässjö 

typografi: 

Berling Nova, Bell Gothic och Zapfino 

tryck: 

nrs, Huskvarna 

papper: Omslag: Maxioƒset, 300g. Inlaga: Maxioƒset 150g. 

© 2008, Sydved ab · www.sydved.se



I den här boken möter du sydsvenska skogsägare som berättar sin 

historia. Säkert känner du igen dig i någon av dem. Vår förhoppning 

är att deras tankar kring skogsägandet ska inspirera dig till ett nytt, 

aktivt skogsbruk. Hitta dina egna vägar. 

ekonomi 

rekreation 

tradition 

natur & kultur 

www.sydved.se

Sydsvenska Skogsägare

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?