En stjärnas svenska genombrott

ORNITOLOGISKA TIDSBILDER
Vitstjärnig blåhake
text Reino Andersson
En stjärnas
svenska genombrott
VITSTJÄRNIG BLÅHAKE
I år har cirka 15 hannar hävdat
revir under häckningstid, de
flesta i sydvästra Sverige.
20X FLER
I Holland registrerades cirka 1 000 par vitstjärniga blåhakar
under atlasinventeringar i mitten av 1970-talet. Tjugo år
senare uppskattades numerären till 11 000. Idag ligger
antalet revirhävdande hannar på omkring 20 000.
FOTO: MIKAEL NORD
DÅ
FOTO: BJÖRN ANDREASSON
NU
FOTO: BJÖRN ANDREASSON
Fågeln hördes under flera nätter till
och med midsommarafton och sågs
för sista gången 3 juli. Troligen var
den ensam. Tidigt på morgonen
uppträdde den mera öppet än senare på
dagen och lät då ofta se sig under sångflykt,
varvid den ibland satte sig i något av träden
på kanalbanken.
(Erik Rosenberg om det första svenska
fyndet av vitstjärnig blåhake, beskrivet i
Vår Fågelvärld 1943.)
DECENNIUM efter decennium under det
senaste seklet har de intagit vår svenska
natur. De nya fåglarna. En del av dem har
snabbt etablerat sig som goda kandidater
för vår fauna, medan andra har retirerat
igen, till sina ursprungliga utbredningsområden.
Vid förra sekelskiftet, då vi började få
hyfsat bra koll på faunistiken, invandrade
arter som kentsk tärna, svart rödstjärt,
trastsångare och forsärla. Dessförinnan
hade fåglar som brunand, tornuggla, rörhöna,
kungsfiskare och tofslärka kommit
in i landet. Under 1920-talet var det dags
för svarthalsad dopping, ängshök och
gräshoppsångare. Sommargylling och rosenfink
kom årtiondet därpå, för att följas
av mindre flugsnappare och gulhämpling.
Turkduva, sydlig gransångare, nordsångare,
lundsångare, skäggmes, pungmes,
dvärgsparv – så där kan man hålla på fram
till idag. Vitkindad gås, brun glada, vaktel,
sydlig gråsiska, busksångare, flodsångare
och vassångare är ytterligare exempel.
NÅGRA AV 2000-TALETS ornitologiska tillskott
är kanske mer välbekanta, i synnerhet
för alla nytillkomna fågelintresserade.
Det handlar bland annat om brandkronad
kungsfågel, som fullkomligt exploderat
i vissa av södra Sveriges skogsområden.
Likaså har svarthakad buskskvätta spridit
sig snabbt, framför allt i de skånska och
halländska kustlandskapen. Men också
ägretthäger som börjat uppträda med ansenliga
mängder och setts av många tack
vare sin stora och vita skepnad. Och svarthuvad
mås, som beskrevs i förra avsnittet
av ”ornitologiska tidsbilder”. Invandringen
av nya fågelarter är alltså ingen ny företeelse,
långt därifrån.
SIST UT i denna nutidskavalkad är så
den förtjusande fågel som citerades
inledningsvis från Oset i Närke. Tidigare
räknades den till de så kallade småtrastarna,
men hänförs numera till flugsnapparsläktet.
Den vitstjärniga blåhaken med det
latinska tilläggsnamnet cyanecula, är en
underart till vår nordliga blåhake. Dess
sydligare utbredningsområde sträcker sig
från Holland i väster till Polen och Ungern
i öster. Där kan den likväl upplevas som en
fullvärdig art, då både biotopval och uppträdande
skiljer sig åt ganska väsentligt.
Den tycks ha en förkärlek till vassbälten,
blöta diken, kanaler och stränder, gärna
Vitstjärnig blåhake.
med inslag av Salix-buskar. Förutom
igenväxta sjöar och våtmarker kan man
också finna den i rapsfält, en biotop man
kanske inte i första hand förknippar med
vitstjärnig blåhake.
SÅNGAKTIVITETEN förefaller vara som
störst under dygnets mörka timmar. Man
kan dock påträffa vissa sjungande hannar
även dagtid och då få se dem i stigande
sångflykter över vassarna. Inte helt olikt
de sävsångare som ofta återfinns vägg i
vägg. Det är inte ovanligt att flera fåglar
eller smärre grupper koncentreras till
något optimalt häckningsområde. I
exempelvis fågelsjön Neusiedler See har
sådana revirkonstellationer studerats mer
ingående och även avslöjat spännande
häckningsbiologiska drag. Deras förhållandevis
tillbakadragna och dolda levnadsvanor
kan dock leda till att de lätt förbises.
Detta ställer naturligtvis särskilda krav på
oss som nyfikna iakttagare, om vi vill få
ökad kunskap om den vitstjärniga blåhakens
förekomst och spridning.
Den vitstjärniga blåhakens expansion
i Nordvästeuropa har i mångt
och mycket följt den svarthakade
buskskvättan i spåren. Det råder
knappast några tvivel om att just dessa
båda arter gynnas av klimatuppvärmningen.
I Holland registrerades cirka 1 000 par
vitstjärniga under atlasinventeringarna
där i mitten av 1970-talet. Tjugo år senare
uppskattades numerären till 11 000 och
idag, ytterligare några decennier senare,
ligger antalet revirhävdande hannar på
omkring 20 000. Således en remarkabel
tillväxtexplosion. Från att ha inskränkt
sig till några få par i Danmark i början av
1990-talet, kan man idag räkna in uppemot
500 revir. Och expansionen pågår fortfarande
i oförminskad takt.
FÖR SVENSK DEL har arten varit väntad,
inte minst då man kunnat följa de svarthakade
buskskvättornas invandring, som
hela tiden legat före tidsmässigt. I Vår
Fågelvärld 2015 redogör Leif Klinteroth
för de första häckningsfynden i Sverige av
vitstjärnig blåhake. Det var i Farhultsviken
Exempel på revirtätheter hos vitstjärnig blåhake i
fågelsjön Neusiedler See (Grull 1989).
För full hals.
i nordvästra Skåne som minst tre hannar
och en hona påträffades, förmodligen
ännu fler. Intressant nog låg flera revir
i nära anslutning till varandra, precis
som beskrivits från sydligare häckningsområden.
Efter det har fynden varit ganska
sparsamma, även om ytterligare häckningar
konstaterats också i Halland. I år tycks
arten ha fått sitt verkliga genombrott med
cirka 15 sjungande hannar i landet under
häckningstid. En stor del av dem upptäcktes
tidigt i april, vilket vittnar om att de
anländer betydligt tidigare än vår vanliga
blåhake, trots att båda är tropikflyttare.
MYCKET TALAR ALLTSÅ FÖR att vi kommer
att få bevittna en likartad utveckling som
för den svarthakade buskskvättan. I så fall
har vår fågelvärld berikats med ytterligare
ett tillskott, som så många gånger förr
under vår ornitologiska historia. Och
ännu fler nya fåglar är att vänta efter de
vitstjärniga, högst odds i närtid kanske
faller på skedstorken. Hur långvariga de
blir som svenska häckfåglar är dock ovisst.
I periferin av sitt utbredningsområde är de
ofta mer utsatta och beroende av vad som
sker i kärnområdena. Därav många arters
böljande fram och tillbaka över landsgränser
under århundradena. Men kanske kan
de vitstjärniga bli bofasta åtminstone för
en tid.
Referenser
Grull, A. 1989. Untersuchung zum Revierverhaltendes
Weissternigen Blaukehlchens
(Luscinia svecica cyanecula). BFB-Bericht
71: 5–16.
Haas, F., Barbet-Massin, M., Green, M., Jiguet, F.
& Lindström, Å. 2014. Species turnover in the
Swedish bird fauna 1850–2009 and a forecast
for 2050. Ornis Svecica 24: 106–128.
Klinteroth, L. 2015. Ny stjärna på himlen. Vår
Fågelvärld 74 (4): 14–18.
52 vår fågelvärld | 4.2020
vår fågelvärld | 4.2020 53