Det Sextonde Århundradets Reformations Historia_

1

Copyright © 2024. Världens Ljus Publikationer Företag.

Alla rättigheter förbehållna. Ingen del av denna bok får reproduceras eller överföras i

någon form eller på något sätt utan uttryckligt skriftligt tillstånd från upphovsmannen,

utom när det gäller korta citat som förkroppsligas i kritiska artiklar och recensioner.

Vänligen hänvisa alla relevanta frågor till utgivaren.

Alla rättigheter förbehållna. Ingen del av denna bok får reproduceras eller överföras i

någon form eller på något sätt, elektroniskt eller mekaniskt, inklusive kopiering,

inspelning eller genom ett informationslagrings- och hämtningssystem - utom av en

granskare som kan citera korta avsnitt i en recension som ska tryckas i en tidning eller

tidning - utan skriftligt tillstånd från förlaget..

ISBN: 224-2-85933-777-1

Katalogisering i Publikationsdata

Redigering av: Light of the World Publications Company Ltd.

Återgiven i: Turin, Italien

Publicerad av: Light of the World Publications Company Ltd

P.O. Box 144, Piazza Statuto, Turin, Italien

“Lux Lucet in Tenebris”

Ljuset lyser i Mörkret

Light of the World Publication Company Limited

Världens Ljus

P.O. Box 144 Piazza Statuto, Turin, Italy

Email: newnessoflife70@gmail.com

DET SEXTONDE

ÅRHUNDRADETS

REFORMATIONS-

HISTORIA

J. H. MERLE D'AUBIGNÉ.

Första Volymen

EDINBURGH:

PUBLICERAD AV OLIVER & BOYD

MDCCCXLVI

Denna sida har medvetet lämnats blank.

FÖRORD

Denna utgåva har getts ut av Light of the World Publication Company. Denna bok avser att

kasta ljus över viktiga kontroverser som står på spel, som reflekterar icke-avgjorda stridigheter och

många moraliska dilemman. Kontot och bilderna vi har är specialdesignat och uppbyggt med tanke på

läsarnas relevanta utveckling inom områdena för historia, vetenskap, filosofi, utbildning,

religionspolitik, socioekonomi, juridik och andliga sfären. Dessutom ses klara, odiskutabla mönster

och relationer bland de inblandade som märks i form av nätverkande, samverkan och överlappande

med icke-etiska, men ändå harmonierade tankeskolor.

Jordens långa omloppsbana med tvång, konflikter och kompromisser har gjort den till en

plattform inför uppbyggnaden av New Age. Brännande frågeställningar som tar upp ankomsten av en

förväntad ny era, åtföljd av ovanpå liggande strukturer, styrningssystem, rättighetsbaserade regimer

och ideal vad det gäller frihet och lycka. Vad det gäller grundläggande uppfattningar, strategisk

återhållsamhet och motstånd mot en ny världsordning ansluter denna e-bok till kopplingarna mellan

moderna realiteter, spirituella mysterier och andliga uppenbarelser. Den spårar upp kronologiska

framgångar alltifrån nationella katastrofer till global dominans, destruktion av gamla system och

formandet av nya; lägger tonvikten på kärlek, människans natur och även övernaturliga impulser.

Tiden och alla anmärkningsvärda händelser har smälts samman under tidsperspektivet och

sträcker sig mot framtiden. I tider av stor turbulens och osäkerhet är framtiden svår att förstå sig på.

Tack vare detta arbete skapas ett panorama, en vision med det förgångna tillsammans med framtiden,

där fokus ligger på kritiska moment, vilka lett till att profetiorna slagit in.

Fastän ibland mindre goda förhållanden, påverkan av tärande hinder, har många enskilda löst

dessa problem och stått troget fast och bevarat sin tro genom att överge omöjliga marker. Deras bidrag

har skapat modernitet och jämnat vägen för en enastående kulmen och enorma förändringar. Därför

fungerar denna litteratur både som inspiration och som ett praktiskt verktyg för att kunna tränga in och

få förståelse på djupet i sociala frågor, religion och politik. Varje kapitel berättar både om världen och

om människorna, som höljda i mörker ständigt kämpar påverkade av mörka, dolda agendor och motiv.

Här exponeras dessa helt utan blygsel. Icke desto mindre är varenda sida av boken fylld av

uppmuntran, styrka och hopp.

Sist men inte minst är det vår hetaste önskan att alla läsares erfarenheter tillväxer med kärlek

för att vi ska kunna acceptera sanningen. I en värld som är genomsyrad av lögner, tvetydligheter och

manipulation kommer sanningen alltid att framstå som målet för vår själs innersta längtan. Sanningen

ger liv, skönhet, visdom och behag, vilket resulterar i omdanade syften, vitalitet och en genuin, men

ändå personlig förvandling av livets alla perspektiv.

Det Sextonde Århundradets Reformations-Historia

1


INNEHÅLLSFÖRTECKNING

FÖRETAL .......................................................................................................................................................... 5

FEMTE BOKEN. DISPUTATIONEN I LEIPZIG (1519.) ................................................................... 17

SJETTE BOKEN. BANNLYSNINGSBULLAN (1520.) ....................................................................... 18

SJUNDE BOKEN. RIKSDAGEN I WORMS (1521, JANUARI—MAJ.) .......................................... 20

ÅTTONDE BOKEN. SCHWEIZARNA (1484-1522.) ............................................................................ 22

FÖRSTA. BOKEN. Tillståndet före Reformationen. ............................................................................. 25

KAPITEL I. ..................................................................................................................................................... 25

KAPITEL II. ................................................................................................................................................... 37

KAPITEL III. ................................................................................................................................................. 44

KAPITEL IV. ................................................................................................................................................. 48

KAPITEL V. ................................................................................................................................................... 56

KAPITEL VI. ................................................................................................................................................. 59

KAPITEL VII. ................................................................................................................................................ 67

KAPITEL VIII. .............................................................................................................................................. 72

KAPITEL IX. .................................................................................................................................................. 83

KAPITEL X. ................................................................................................................................................... 90

KAPITEL XI. .................................................................................................................................................. 97

ANDRA BOKAN. Luthers ungdom, omvändelse och första arbeten. 1483-1517.......................... 104

KAPITEL I. ................................................................................................................................................... 104

KAPITEL II. ................................................................................................................................................. 112

KAPITEL III. ............................................................................................................................................... 118

KAPITEL IV. ............................................................................................................................................... 126

KAPITEL V. ................................................................................................................................................. 135

KAPITEL VI. ............................................................................................................................................... 139

KAPITEL VII ............................................................................................................................................... 152

KAPITEL VIII. ............................................................................................................................................ 167

TREDJE BOKEN. Afiatshandeln och Teserna. 1517 — Maj 1518 .................................................. 174

KAPITEL I. ................................................................................................................................................... 174

KAPITEL II .................................................................................................................................................. 182

KAPITEL III. ............................................................................................................................................... 187

KAPITEL IV. ............................................................................................................................................... 190

2


KAPITEL V. ................................................................................................................................................. 213

KAPITEL VI. ............................................................................................................................................... 219

KAPITEL VII. .............................................................................................................................................. 226

KAPITEL VIII. ............................................................................................................................................ 235

FJERDE BOKEN. Luther inför legaten. Maj—December 1518. ...................................................... 248

KAPITEL I. ................................................................................................................................................... 248

KAPITEL II. ................................................................................................................................................. 256

KAPITEL III. ............................................................................................................................................... 263

KAPITEL IV. ............................................................................................................................................... 270

KAPITEL V. ................................................................................................................................................. 275

KAPITEL VI. ............................................................................................................................................... 283

KAPITEL VII ............................................................................................................................................... 289

KAPITEL VIII ............................................................................................................................................. 293

KAPITEL IX. ................................................................................................................................................ 298

KAPITEL X. ................................................................................................................................................. 307

KAPITEL XI. ................................................................................................................................................ 312

FEMTE BOKEN. Disputationen i Leipzig. (1519.)............................................................................. 317

KAPITEL I. ................................................................................................................................................... 317

KAPITEL II. ................................................................................................................................................. 335

KAPITEL III. ............................................................................................................................................... 348

SJETTE BOKEN. Banalysningsbullan. (1520.) ................................................................................... 369

KAPITEL I. .................................................................................................................................................. 369

KAPITEL II. ................................................................................................................................................. 373

KAPITEL III. ............................................................................................................................................... 380

KAPITEL IV. ............................................................................................................................................... 388

KAPITEL V. ................................................................................................................................................. 394

KAPITEL VI. ............................................................................................................................................... 398

KAPITEL VIII. ............................................................................................................................................ 410

KAPITEL IX. ................................................................................................................................................ 414

KAPITEL X. ................................................................................................................................................. 420

KAPITEL XI. ................................................................................................................................................ 429

KAPITEL XII. .............................................................................................................................................. 437

SJUNDE BOKEN. Riksdagen i Worms.1521 (Januari—Maj). ......................................................... 444

3


KAPITEL I. ................................................................................................................................................... 444

KAPITEL II. ................................................................................................................................................. 451

KAPITEL III. ............................................................................................................................................... 458

KAPITEL IV. ............................................................................................................................................... 462

KAPITEL V. ................................................................................................................................................. 468

KAPITEL VI. ............................................................................................................................................... 474

KAPITEL VII. .............................................................................................................................................. 478

KAPITEL VIII. ............................................................................................................................................ 486

KAPITEL IX. ................................................................................................................................................ 501

KAPITEL X. ................................................................................................................................................. 508

KAPITEL XI. ................................................................................................................................................ 516

ÅTTONDE BOKEN. Schweizarne. (1484-1522.).................................................................................. 524

KAPITEL I. .................................................................................................................................................. 524

KAPITEL. II ................................................................................................................................................. 529

KAPITEL III. ............................................................................................................................................... 536

KAPITEL IV. ............................................................................................................................................... 542

KAPITEL V. ................................................................................................................................................. 548

KAPITEL VI. ...................................................................................................................................................... 557

KAPITEL VII. .............................................................................................................................................. 566

KAPITEL VIII. ............................................................................................................................................ 571

KAPITEL IX. ................................................................................................................................................ 592

4


FÖRETAL

INNEHÅLLSFÖRTECKNINGEN DETALJERAD

KAPITEL I.

FÖRSTA BOKEN. TILLSTÅNDET FÖRE REFORMATIONEN.

Hedendomens förfall — Kristendomen — Dess tvä nn e utmärk ande hu fynd

grundsatser — Påfveval-dets uppkomst och första framsteg — Biskoparnes medverkan

— Patriarkatet — Furstarnes medverkan — De barbariska stammarnas inflytande —

Påfvar-nas verldsliga makt — Dekretalerna Sedefe>rderfvet i Rom Ett nytt tidaskifte

för_påfveväldet — Hildebrand — Hans efterträdare — Kyrkans utseende

KAPITEL II.

Lärans förfall — Det glada budskapet — Salig. heten i presternas händer

Botöfningarne Afia. ten — Öfverloppsgerningarna — Skärselden — Aflatstaxan —

Jubileerna Påfveväl de och Kristendom

KAPITEL III.

Kristenhetens tillstånd — Teologien — Dia-lektiken.— Treenigheten Nådavalet —

Urtillstån-det — Aterlösningen — Nåden — Botöfningar.

KAPITEL IV.

Religionen — Relikerna — Påskskratten — Sedeförderfvet Presternas, Biskoparnas

och Påt 'varnas osedligh orgia — Bildningen — Okunnigheten — Ciceron erna .

KAPITEL V.

Försök till kyrkan reformation —Purstarne —De lärda — Kyrkan

KAPITEL VI.

Kristendomens oförgänglighet — Tvänne gu-domliga lagar — Roms skenbara styrka

— Hemligt motstånd — Kyrkans förfall och förändrade rigtning —Konungarnas och

folkens ögon öppnas — Den ro. merska teologien — Den skolastiska teologien. —

Lemningar af lif och sanning Menniskoandens framskridande — Vetenskapernas

pånyttfödelse..

KAPITEL VII.

Reformationens grundorsak — Sanningsvitt-nen — Claudius från Turin —

Mystikerna — Valdenserna Valdo — Wicleff Johan Huss — Vittnen inom kyrkan

5


KAPITEL VIII.

De Europeiska staternas tillstånd — Kejsarriket — Förberedande skickelser —

Tredje Ståndet — Nationallynnet — Inneboende kraft --•skl ands beroende af ps

fvemakten — Det politiska ti lståndet inom riket — Ovilja emot Rom — Schweiz — Ra.

lien — Hinder emot reformen — Spanien — Portugal — Frankrike — Felslagna

förhoppningar — Nederländerna — England -- Skottland — De nor-diska rikena —

Ryssland — Polen — Ungern

KAPITEL IX.

Tidelwarfvets utmärkta män — Fredrik den. Vise — Maximilian — Prelaterna —

Vetenskaps-männen — Reuchlin — Reucblin i Italien — Hans arbeten — Striden mede

Dotninikanerna

KAPITEL X.

Erasmus — Erasmus i Paris — Hans anseende — Hans bekännelse — Hans arbeten

-- Hans fel — Var en Reform utan skakningar möjlig? — Hans försagdhet och

obeslutsamhet

KAPITEL XI. Adelsmännen — Hutten — Hans skrifter — De obemärkta männens

bref — Hutten i Brlissel— Hans brer — Hans slut — Blekingen — Krig — Blekingens

död — Kronberg — Hans Sacbs — Allmän jäsning ... .... 77.

ANDRA BOKEN. LUTHERS UNGDOM, OMVÄNDELSE OCH FDOSTA ARBETEN

(1483-1517.)

KAPITEL I.

Luthers föräldrar — Hans födelse — Fattigdom - Fädernehuset — Stränghet — Hans

första kunskaper Magdeburgs skola — Nöd — Eisenacb Sunamit — Huset Lotta —

Framsteg i studier — Tre-boning

KAPITEL II.

Universitetet — Luthers g• udsfruktan — Upptäckt af Bibeln — Sjukdom — Oro —

Alexis' död — Åskslaget — Försynens underbara ledning — Afsked Inträde i kloster

KAPITEL III.

Luthers far — Vidskepelse — Mod — Studier — Bibeln — Späkningar — Sj äl

aängest

KAPITEL IV.

Fromma män i klostren — Staupitz — Hans embetsresa — Hans och Luthers samtal

om Kristinåd — Ångren Nådavalet och Försynen — Fortsatt Bibelforskning —Pen gamle

munken — Syndaförlåtelsen Prestvi n ing— Middagsmåltid. — Kri. sti lekamens fest —

Kallelse till Wittenbere

6


KAPITEL V.

Luthers första föreläsningar — Blbelffirklarin. gar — Framgång — Predikningari

Wittenberg — Det gamla kapellet

KAPITEL VI.

Resa till Rom — Ett kloster vid Po — Roms. minnen — Luthers vidskepliga andakt —

Presterskapets förverldsligande —.Samtal — Sedeslösheten i Rom — Ny forskning i

Bibeln — Resans inflytelse på Luthers tro — Paradisets port..

KAPITEL VII.

Hemkomst — Doktorsgrad — Karlstadt —Luthers ed — Reformationens grundtanke

— Luthers mod — Kärlek —Skolastikerna—Spalatin— Reuch-linska saken

KAPITEL VIII.

Luthers innerliga tro — Tal till folket — Akademisk undervisning — Luthers rena

vandel — Munken Spenlein Rättfärdiggörelsen genom tron — Luthers förhållande till

Erasmus — Hans kär-leksverk .

KAPITEL IX.

Luthers första teser — Klostervisitstionen —Dresden — Erfurt Priorn Tornator —

Resans in-flytande — Arbeten — Pesten

KAPITEL X.

Luthers förhållande till kurfursten — Hans råd, till ho:predikanten — Hertig Georg

— Luthers predikan intik hertigliga havet — Middagen vid hofvet — Aftonen hos Emser

i

KAPITEL XI.

Teser om menniskans frihet och träldom — örverensstärnmelse mellan rationalism

och katoli-cism — Teserna sändas till Erfurt och Ingolstadt — Eck — Urban Regius —

Luthers blygsamhet

TREDJE BOKEN. AILATSHANDELN OCH TESERNA. (1517 — MAJ 1518.)

KAPITEL I.

Rörelse — Tåg — Tezel — Hans tal — Bikt —Försäljning — Offentlig bot — Ett

aflatsbref — Un-dantag — Nöjen och utsväfningar

KAPITEL II.

Tezel i Magdeburg — Själen i kyrkogården — skomakaren i Ilagenau — Studenterna

— Myconius — Samtal med Tezels folk — En adelsmans list —De förstndiga.s och

folkets oindömen — Bergsmannen frän Scheeberg

7


KAPITEL III.

Albrekt af Mainz — Atlatshandens utarrende-ring — Franciskanerna och

Dorainikanerna

KAPITEL IV.

Tezel nalkas — Bikten — Tezels vrede — Luthers planlöshet — Hans predikan —

Kurfurstens dröm

KAPITEL V

Allhelgonadagen — Teserna — Deras styrka — Hofsatah et — Försynens ledning —

Brer till Albrckt — Biskoparnas bekymmerslöshet — Tesernas ut-spridande 185.

KAPITEL VI.

Reuch 12 — Erasmus Fleck Bibra — Kejsaren — Påfven Myconius — Farhågor —

Adelmann — En gammal prest— Biskopen — Kurfursten Erfurtarne — Luthers svar —

Hans inre strider —Luthers bevekelsegrund 104.

KAPITEL VII.

Tezels anfall — Luthers svar — Goda gerningar — Luther och Spalatin — Forskning

i Skriften - Scheurl och Luther — Luther och Staupitz Lu-ther och hans nation — En ny

klädning

KAPITEL VIII.

Disputationen i Frankfurt — Tezels teser brännas — Luthers ledsnad — Biskopens

besök.

KAPITEL IX.

Prierio — Roms lära — Prierios dialog — Reformationens lära — Luthers svar till

Prierio — Ordet — Påfven och kyrkan — Hochstraten — Mun-karna — Luther svarar —

Eck — Obeliskerna —Luthers känslor — Asteriskerna — Brytning 216,

KAPITEL X.

Folkskrifter — Fader Vår — Tillkomme ditt rike — Ske din vilje — Vårt bröd —

Predikan om ångern — Förlåtelsen kommer från Kristus 226.

KAPITEL XI.

Vännernas farhågor — Resan till Heidelberg - Bibra — Det pjalzgrefliga slottet —

Brytning —Paradoxerna — Disputationen —Åhörarne — Bucer - Brenz Schnepf —

Samtal med Luther — Den gamle professorn — Det sanna ljuset — Återkomst

8


FJERDE BOKEN. LUTHER INFÖR LEGATEN. (MAJ—DECEMBER 1518.)

KAPITEL I.

Ångern — Påfven — Leo X — Luther till sin bi-skop — Luther till påfven — Luther

till generalvi-karlen Rovere till kurfursten Predikan om bannlysning — Luthers

inflytande och kraft

KAPITEL II.

Riksdag i Augsburg — Kejsaren till påfven Kurfursten till Rovere — Luther inkallas

till Rom. —. Hans frid — Universitetets bemedling — Det påf-liga brefvet Luthers harm

— Päfven till kurfursten

KAPITEL III.

Vapensmeden Schwarzerd Hans hustru — Filip—Hans anlag—Hans studier —

Bibeln— Kallelse till Witteuberg Melanchtons resa — Leipzig — Bedragen förväntan —

Luthers glädje — Jemfb-relse Revolution i undervisningssättet — Greki-skans studium

KAPITEL IV.

Luthers och Staupitz' sinn▪ esförfattning — Stämningen — Oro och mod —

Kurfursten och le. getenAfresa till Augsburg — Vistelse i Weimar - Ntirnberg —

Ankomst till Augsburg

KAPITEL V.

De Vio — Hans karakter — Serra-Longa — För-beredande samtal — Rådsherrarnes

besök — Serra,- Longas återkomst Priorn — Luthers vishet — Luther och Serra-Longa

— Lejdebrefvet — Luther till Melanchtou

KAPITEL VI.

Första företrädet — De första orden — Roms villor — Satser, som borde återkallas

Luthers svar — Han afträder 'ömsesidigt intryck — Staupitz' ankomst — Meddelande

till legaten.

KAPITEL VII.

Andra företrädet — Luthers förklaring — Le-gatens svar — Hans munvighet —

Luthers anhållan

KAPITEL VIII.

Tredje företrädet — Afiatsskatten — Tron — Ödmjuk bön — Legatens svar —

Luthers genmäle - Legatens vrede— Luther afiägsnar sig — Det första affallet.

9


KAPITEL IX.

De Vio och Staupitz — Staupitz och Luther —Luther till Spalatin — Luther till

Karlstadt — Natt-varden — Link och de Vio Staupitz' och Linka afresa — Luther till

ajetan — Kardinalens tystnad — Luthers afsked — Hans afresa — Vad till påfven

KAPITEL X.

Luthers flykt — Beundran — Luthers önskan Legaten till kurfursten — Kurfursten

till legaten — Universitetsts blomstring

KAPITEL XI.

Tankar på stress. — Afsked från kyrkan —Ett afgörande ögonblick — Befrielse —

Luthers mod Öbelåtenhet i Rom Bullan — Vad till ett kyrko-möte .. .. a # 303.

KAPITEL I.

FEMTE BOKEN. DISPUTATIONEN I LEIPZIG. (1519.)

Luthers fara — Gud frälsar Luther — Påfven skickar sin kammarherre — Dennes

resa — Roms bref — Tidsomständigheter, gynnande för reforma-tionen Miltitz hos

Spalatin Tezels förskriickelse Miltitz' inställsamhet — Han yrkar på återkallelse —

Luther vägrar och erbjuder sig att takt-taga tystnad — Hans öfverenskommelse med nun

dennes kyss — Legaten öfverhopar Tezel med förebråelser — Luthers bref till påfven —

Reformationens väsende — Luthers obenägenhet att skiljas från kyrkan — De Vio och

Miltitz i Trier — Spridning af Luthers skrifter och reformationens början i liera länder

KAPITEL II.

Striden tyckes slutad i Tysk]and Eek tänder den ånyo — Stridigheter mellan Eck och

Karlstadt — Frågan om pätvena primat --Luther svarar —Hans vänners farhågor —

Hans mod — Sanningen behöfver ingen hjelp för att segra — Hertig Georgs arsin

Moseltani munterhet — Era.smi fruktan

KAPITEL III.

Ecks och Wittenbergarnes ankomst — Ams dorf — Studenterna — Karlstadts

missöde — Bisko-pens kungörelser Eck och Luther — Slottet Pleis-senburg —

Utnämnande af domare — Luther sätter sig deremot — Han samtycker

KAPITEL IV.

Tåget — Me an — Mosellani tal — Veni Sanete Spiritus — Beskrifning på Karlstadt,

Luther och Eck Karlstadts böcker — Den tillbörliga för-tjensten och menniskans

naturliga krafter — Skola-stikernas klyftighet — Skiljepunkten emellan Rom och

reformationen — Nåden ger menniskan den rätta friheten — Karlstadts skriftliga

uppsatser —Buller på litktarne Melanchtons förhållande under disputationen — Hans

10


betraktelser — Ecks konst-grepp — Luthers predikan -- Leipzigs borgerskap —

Studenternas och doktorernas strider

KAPITEL V.

Prestvälde och rationalism —. De båda bondsö nerna — Början af striden mellan Eck

och Luther —Kyrkans öfverhufvud — Roms primat — Biskoparnes jemlikhet — Petrus

är kyrkans grundval —Kristus är kyrkans grundval — Eck antyder, att Luther är hussit

— Luther försvarar Huss' lära — Jäsning bland åhörarne — Doktor Ecks skämt — Guds

ord, det enda rättesnöret — Hofnarren — Luther i mes-san — Hertigens ord —

Skärselden — Disputationens afslutande

KAPITEL VI.

Lekmännens uppmärksamhet — Luthers om-döme — Doktor Ecks bekännelse ock

skryt — Dis-putationens verkningar — Poliander Cellarius — Den unge prinsen af

Anhalt Leipzigerstudenterna — Cruc ger Melanchtons kallelse — Luthers klar-nade

lusigt i afseende på påfveväldet

KAPITEL VII.

Eck anfaller Melanchton — Dennes försvar— Skrittens tolkning — Luthers

ståndaktighet — De böhmiska bröderna Emser Staupitz

KAPITEL VIII. Galaterbrefvet — Kristus för oss — Motstår. darnes blindhet —

Luthers första tankar om Herrans Nattvard — Gör sakramentet utan tro tillfyllest? —

Luther anklagad såsom böhmare — Anfall emot Eck — Han reser till Rom 359.

KAPITEL 1.

SJETTE BOKEN. BANNLYSNINGSBULLAN. (1520.)

Maximilians karakter — Medtäflare om kejsarkronan — Karl V — Frans1—

Tyskarnas tänkesätt — Kronan erbjudes åt Fredrik — Karl väljes

KAPITEL II.

Luther skri fver till Kejsaren — Luthers faror — Fredriks råd till den romerska

kurian — Luthers åsigter Melanchtons farhågor — Den tyska adelns benägenhet frn

reformationen — Schaumhurg Sickmgen — Ulrik von Hulten — Luthers förtröstan —

Luther känner sig friare — Tron, gerningar. nes källa — Hvad tron gifver — Luther

bedömer sina skrifter

KAPITEL III.

Påfveväldet anfalles — Vädjandet till tyska adeln — De tre murarne — Alla kristna

äro prester öfverheten bör harva uppsigt Lifter presto"... skapet — Roms missbruk —

Italiens undergång Tysklands faror— Påfven — Legatern a — Munkarna — Presternas

11


giftermål — Celibatet Helgdagarna - Böhmarne — Kärleken —Universiteterna — Kejsaren

bör återtaga Rom — En outgifven bok — Lu-thers blygsamhet —Talets framgång

KAPITEL IV.

Man rustar sig i Rom — Bevekelsegrunderna för Påfvens motstånd — Eck i Rom —

Eck får öf-verhanden Påfven är veelden — Gud fullbordar söndringen — En schweizisk

prest höjer sin röst för Luther — Romerska konsistorium — Inledningen till bullan —

Luthers fördömande

KAPITEL V.

Wittenberg — Melanchton — Hans giftermål—Katarina — Hans husliga lif—

Välgörenhet och god-modighet — Kristus och klassiciteten — Arbetsam-het — Kärlek till

vetenskaperna — Hans moder —Upplopp bland studenterna

KAPITEL VI.

Evangelium i Italien — Tal om messan —Kyrkan —Babyloniska fångenskapen —

Dopet — Upphäfvandet af alla andra löften — Gången af re-formens utveckling

KAPITEL VII.

Nya underhandlingar — Augustinermunkarna i Eisleben och Miltitz Deputationen

till Luther Miltitz och kurfursten — Mötet i Lichtenber —Luthers brer till påfven —

Luther tillegnar påfven en bok — Kristi och den trogna själens förening — Frihet och

träldom

KAPITEL VIII.

Bullan i Tyskland — Ecks emottagande Bullan i Wittenberg — Zwinglii

förlikningsförsök.

KAPITEL IX.

Luther samlar sina tankar inför Gud— Luthers ttsigt, om bullan — En neutral familj

— Luthers ytt. rande angående bullan — Påfven förbjuder att tro —Bullans verkan —

Bålet i Löwen

KAPITEL X.

Ett afgörande steg — Luther vädjar till ett allmänt kyrkomöte — Påfvens och Luthers

tvekamp — Bullan uppbrännes af Luther — Denna djerfva handlings betydelse —

Luthers tal på akademisalen - Luther emot påfven Melanchtons nya skrift — Huru

Luther lugnar sina vänner Striaens framskridande — Me-lanchtons tanke om dc

försagda —Luthers skrift, om bibeln — Läran om nåden — Luthers återkallelse

12


KAPITEL XI.

Karl den femtes kröning — Nuntien — Meander — Frågan om uppbrännandet

«Luthers skrifter — Aleande'r och kejsaren — Nuntierna och kurfur-sten — Hertig

Johans son talar för Luther — Dennes lugn — Kurfursten beskyddar Luther —

Nuntiernas svar — Ensams i Köln — Erasmus hos kurfursten — Erasmi förklaring —

Erasmi råd — Karl den femtes politik

KAPITEL XII.

Luther om bikten — Den sanna aflösn ingen Antibrist — Man sluter sig till Luther —

Smäde-skrifter — Ulrik von Hutten — Lukas Kranach Karnavalen i Wittenberg

Staupitz' farhågor— Luthers arbeten — Luthers ödmjukhet — Reformens framsteg

KAPITEL I.

SJUNDE BOKEN. RIKSDAGEN I WORMS. (1521, JANUARI—MAJ.)

Guds ord segrar — Riksdagen i Worms — Svårigheter — Karl tillkallar Luther —

Kurfursten skrit ver till kejsaren — Den allmänna sinnesstämningen Aleanders

förskräckelse Kurfursten reser utan Luther — Aleander uppväcker Rom ur dess dvala —

Luther bannlyses af påfven och förenas innern. gare med Kristus — Bannlysninebullans

kungörande — Luthers bevekelsegrunder i afseende på reformationsverket ....

KAPITEL II.

En utländsk furste — Statsmännens råd —Mötet emellan biktfadren och kansleren

Fruktlösheten af alla underhandlingar — Aleanders verksamhet — Luthers ord — Karl

ger efter för påfven..

KAPITEL III.

Aleanders uppträdande i riksförsamlingen — Hans tal — Luther anklagas — Rom

rättfärdigas — Vädjande till Karl emot Luther — Verkan af nun-tiens tal

KAPITEL IV.

Furstarnes tänkesätt ---Hertig• Georgs tal — Reformens skaplynne — Hundra-en

besvärspunkter — Karl ger vika — Aleanders ränker —De spanska gramolerna —

Luthers lugn — Hellre död än återkallelse

KAPITEL V.

Fråga om lejd för Luther — Lejdebrefvet —Skall Luther infinna sig ? Skärtorsdagen i

Rom — Påfven och Luther .

KAPITEL VI.

Luthers mod — Bugenhagen i Wittenberg —Förföljelser i Pommern — Melanehton

vill resa med Luther — Amsdorf Schurff Suaven Hutten till Karl V

13


KAPITEL VII.

Afresa till riksdagen i Worms — Luthers afsked — Man anslår hans dom — Ridt vid

Erfurt — Jonas' möte med Luther — Luther i sitt gamla klo-ster — Luther predikar i

Erfurt — Olyckshändelse — Tron och gerningarna — Tilloppet af menniskor och

Luthers mod — Luther till Spalatin — Vistelsen i Frankfurt — Bekymren i Worms — De

kejserligas plan — Luthers ståndaktighet

KAPITEL VIII.

Intåget i Worms — Requiem —Rådplägning hos Karl Capitoch medelvägsmännen —

Folkträngsel omkring Luther — Kallelse —Hutten skritver till Luther Färden till

riksförsamlingen Freundsbergs ord — Den lysande församlingen — Kanslerens tilltal —

Luthers svar — Hans klokhet — Karl V:s. ord Oro — Seger -- Luthers ångest och bön —

Reformationens styrka — Han svär på bibeln — Gården utanför rikstörsamlingens sal —

Luthers tal — Tre slags skrifter — Han begär att öfverbevisas om villfarelse —

Allvarsamma varningar — Han upprepar sitt tal på latin — "Här står jag, jag kan ej

annorlunda" — Guds svaghet — Nytt försök

KAPITEL IX.

Seger — Oro och lugn — Hertig Eriks ö• lglas - Kurfursten och Spalatin — Kejsarens

skrifvelse — Man vill kränka lejdebrefvet — Lifligt motstånd - Förtjusningen för Luther

— Försonande röster—Kurfurstens farhågor — Tillopp hos Luther—Filip af Hessen

KAPITEL X.

Möte med erkebiskopen i Trier Wehes råd till Luther — Luthers svar — Enskildt

samtal — Cochloti besök — Qvällsvard hos erkebiskopen —Ett kyrkomöte föreslås —

Sista mötet emellan Lu-ther och erkebiskopen — Besök hos en sjuk vän — Luther får

befallning att lemna Worms

KAPITEL XII.

Luthers afresa — Luther till Cranach, till Karl V — Luther hos abboten i Hirachfeld

— Kyr-koherden i Eisenach — Flera furstar lemna riksdagen Karl undertecknar Luthers

dom — Wormsiska ediktet — Luther hos sina föräldrar — Luther angripes och bortföres

— Guds vägar — Wartburg — Luther fången

KAPITEL I.

ÅTTONDE BOKEN. SCHWEIZARNA. (1484-1522.)

Rörelse i Schweiz — Reformationens källa — Demokratisk karakter — Utländsk

krigstjenst — Sedligheten Toggenburg — En sätra på Alperna — En herdefamilj

14


KAPITEL II.

Den unge Ulrik — Ulrik i Wesen, Basel och Bern — Dominikanerklostret Jetzer —

Uppenba-relser — Lekbroderns lidande — Bedrägeriet — Dess upptäckt och bestraffning

— Zvinglits i Wien —I Basel — Hans musik Witternlach lär evangelium — Leo Juda

Kyrkoherdeplatsen i Glams.

KAPITEL III.

Krigslust Schinner — Den påfliga. pensionen Labyrinten — Zwinglius i Italien —

Reformens grundsats — Zwinglius och Luther — Hus och Erasmus Zwinglius och de

gamle

KAPITEL IV.

Zwinglius i förhållande till Erasmus— Oswald Myconius Rånarne Oecolampadius

Zwinglius vid Marignano Zwinglius och Italien — Zwinglii förfaringssätt — Reformens

början — En upptäckt

KAPITEL V.

Meinrad von Hohenzollern — Vår Fru i Einsiedeln Zwinglii kallelse — Abboten —

Geroldseck – Läsesäilskap — Afskrift af bibeln — Zwinglius och vidskepelsen — Första

uppträdandet mot villfarel-serna, —Uppståndelse — Hedio — Zwinglius och legaterna —

Roms smekningar — Biskopen i Kost-nitz Samson och aflaten — Stapfer — Zwinglii

välgörenhet — Hans vänner ..

KAPITEL VI.

Ztirich — Domkapitlet — Val till domkyrko-predikant — Fabel — Beskyllningar —

Zwinglii be-kännelse — Guds rådslag utveckla sig — Afsked från Einsiedeln — Ankomst

till &trick Zwinglii modiga förklaring — Första predikningar — Verk-ningar — Motstånd

— Zwinglii karakter — Smak för musik — Dagordning

KAPITEL VII.

Afiaten — Samson i Bern — Samson i Baden — Domprosten i Bremgarten — Den

unge Henrik Bullinger Samson och domprosten — Zwinglii inre strider— Zwinglius mot

afiaten Samson bort-skickas

KAPITEL VIII.

Zwinglii ansträngningar — Baden i Pfeffers — Guds stund — Den stora döden

Zwinglius an-gripes af pesten — Hans motståndare — Hans vänner — Tillfrisknande —

Allmänglädje — Sjukdomens verkningar — Myconius i Lucern — Oswald uppmuntrar

Zwinglius — Zwinglius i Basel — Capito kallas till Mainz — Hedio i Basel — Fn

onaturlig son — Man rustar sig till strids

15


KAPITEL IX.

De båda reformatorerna — Menniskans fall — Gudsmenniskans försoning —

Gerningarnes ogil-tighet — Vederlagda invänningar — Kraften af kär-leken till Kristus

— Utkorelsen — Kristus allena mimare — Verkan afdenna predikan — Nedslagen-het

och mod — Den borgerliga maktens första åt-gärd — Kyrkan och Staten — Stämplingar

— Clalster

KAPITEL X.

En ny kämpe — Bernsreformator Zwinglius uppmuntrar Haller — Evangelium i

Lucern — Oswald förföljes Zwinglii predikan — Henrik Bullinger och Gerald von

Knonau Rubli i Basel —Lasarettspredikanten — Kriget i Italien — Zwinglius emot

utländsk krigstjenst.

KAPITEL XI.

Zwinglius emot menniskostadg►r — Oro i sinnena under fastan — Sanningen

stärker under selden — Biskopens utskickade — Anklagelse inför presterskapet och

rådet — Vädjande till det stora rådet — Koadjutorn och Zwinglius Zwinglii svar — Stora

rådets beslut — Sakernas ställning — Hoffmans anfall

KAPITEL. XII.

Sorg och glädje i Tyskland — Försåt emot Zwinglius — Biskopens förordning

Archeteles — Biskopen vänder sig till landtdagen — Förbud att anfalla munkarna —

Zwinglii förklaring — Nunnorna i Oetenbach Zwinglii förmaning till Schwytz

KAPITEL. XIII.

Den franske munken — Han predikar i Schweiz — Disputationen emellan munken

och Zwinglius — Johanniterkommendörens predikan — Karnaval 1 Bern — Dödsittarne

:t Annas hufvudskål — Appenzell — Graubtindten — Mord och äktenskapsbrott —

Zwinglii giftermål

KAPITEL XIV.

Huru sanningen segrar — Mötet i Einsiedeln — Böneskrift till biskopen Till de

edsförbundna Einsied lermånnen skiljas åt — Uppträde i ett kloster — En middag hos

Myconius — Reformatorernas styrka Verkan af E insied lerskri fvel serna — Lan dtdagens

råd — Haller på rådhuset — Freiburg — Os. walds afsättning — Zwinglius

tröstar honom — Os. wall leinnar Lucern — Landtdagens första stränga åtgärd —

Bestörtning bland Zwinglii bröder — Zwinglii beslut — Framtiden — Zwinglii bön

16


FEMTE BOKEN. DISPUTATIONEN I LEIPZIG (1519.)

KAP. I.

Luthers fara — Gud frälsar Luther — Påfven skickar sin kammarherre — Dennes

resa — Roms bref — Tidsomständigheter, gynnande för reforma-tionen Miltitz hos

Spalatin Tezels förskriickelse Miltitz' inställsamhet — Han yrkar på återkallelse —

Luther vägrar och erbjuder sig att takt-taga tystnad — Hans öfverenskommelse med nun

dennes kyss — Legaten öfverhopar Tezel med förebråelser — Luthers bref till påfven —

Reformationens väsende — Luthers obenägenhet att skiljas från kyrkan — De Vio och

Miltitz i Trier — Spridning af Luthers skrifter och reformationens början i liera länder.

KAP. II.

Striden tyckes slutad i Tysk]and Eek tänder den ånyo — Stridigheter mellan Eck och

Karlstadt — Frågan om pätvena primat --Luther svarar —Hans vänners farhågor —

Hans mod — Sanningen behöfver ingen hjelp för att segra — Hertig Georgs arsin

Moseltani munterhet — Era.smi fruktan .

KAP. III.

Ecks och Wittenbergarnes ankomst — Ams dorf — Studenterna — Karlstadts

missöde — Bisko-pens kungörelser Eck och Luther — Slottet Pleis-senburg —

Utnämnande af domare — Luther sätter sig deremot — Han samtycker

KAP. IV.

Tåget — Me an — Mosellani tal — Veni Sanete Spiritus — Beskrifning på Karlstadt,

Luther och Eck Karlstadts böcker — Den tillbörliga för-tjensten och menniskans

naturliga krafter — Skola-stikernas klyftighet — Skiljepunkten emellan Rom och

reformationen — Nåden ger menniskan den rätta friheten — Karlstadts skriftliga

uppsatser —Buller på litktarne Melanchtons förhållande under disputationen — Hans

betraktelser — Ecks konst-grepp — Luthers predikan -- Leipzigs borgerskap —

Studenternas och doktorernas strider

KAP. V.

Prestvälde och rationalism —. De båda bondsö nerna — Början af striden mellan Eck

och Luther —Kyrkans öfverhufvud — Roms primat — Biskoparnes jemlikhet — Petrus

är kyrkans grundval —Kristus är kyrkans grundval — Eck antyder, att Luther är hussit

— Luther försvarar Huss' lära — Jäsning bland åhörarne — Doktor Ecks skämt — Guds

17


ord, det enda rättesnöret — Hofnarren — Luther i mes-san — Hertigens ord —

Skärselden — Disputationens afslutande .

KAP. VI.

Lekmännens uppmärksamhet — Luthers om-döme — Doktor Ecks bekännelse ock

skryt — Dis-putationens verkningar — Poliander Cellarius — Den unge prinsen af

Anhalt Leipzigerstudenterna — Cruc ger Melanchtons kallelse — Luthers klar-nade

lusigt i afseende på påfveväldet .

KAP. VII.

Eck anfaller Melanchton — Dennes försvar— Skrittens tolkning — Luthers

ståndaktighet — De böhmiska bröderna Emser Staupitz .

KAP. VIII.

Galaterbrefvet — Kristus för oss — Motstår. darnes blindhet — Luthers första tankar

om Herrans Nattvard — Gör sakramentet utan tro tillfyllest? — Luther anklagad såsom

böhmare — Anfall emot Eck — Han reser till Rom .

KAP. I.

SJETTE BOKEN. BANNLYSNINGSBULLAN (1520.)

Maximilians karakter — Medtäflare om kejsarkronan — Karl V — Frans1—

Tyskarnas tänkesätt — Kronan erbjudes åt Fredrik — Karl väljes .

KAP. II.

Luther skri fver till Kejsaren — Luthers faror — Fredriks råd till den romerska

kurian — Luthers åsigter Melanchtons farhågor — Den tyska adelns benägenhet frn

reformationen — Schaumhurg Sickmgen — Ulrik von Hulten — Luthers förtröstan —

Luther känner sig friare — Tron, gerningar. nes källa — Hvad tron gifver — Luther

bedömer sina skrifter .

KAP. III.

Påfveväldet anfalles — Vädjandet till tyska adeln — De tre murarne — Alla kristna

äro prester öfverheten bör harva uppsigt Lifter presto"... skapet — Roms missbruk —

Italiens undergång Tysklands faror— Påfven — Legatern a —Munkarna - Presternas

18


giftermål — Celibatet Helgdagarna - Böhmarne — Kärleken —Universiteterna — Kejsaren

bör återtaga Rom — En outgifven bok — Lu-thers blygsamhet —Talets framgång .

KAP. IV.

Man rustar sig i Rom — Bevekelsegrunderna för Påfvens motstånd — Eck i Rom —

Eck får öf-verhanden Påfven är veelden — Gud fullbordar söndringen — En schweizisk

prest höjer sin röst för Luther — Romerska konsistorium — Inledningen till bullan —

Luthers fördömande ..... .

KAP. V.

Wittenberg — Melanchton — Hans giftermål—Katarina — Hans husliga lif—

Välgörenhet och god-modighet — Kristus och klassiciteten — Arbetsam-het — Kärlek till

vetenskaperna — Hans moder —Upplopp bland studenterna .

KAP. VI.

Evangelium i Italien — Tal om messan —Kyrkan —Babyloniska fångenskapen —

Dopet — Upphäfvandet af alla andra löften — Gången af re-formens utveckling

KAP. VII.

Nya underhandlingar — Augustinermunkarna i Eisleben och Miltitz Deputationen

till Luther Miltitz och kurfursten — Mötet i Lichtenber —Luthers brer till påfven —

Luther tillegnar påfven en bok — Kristi och den trogna själens förening — Frihet och

träldom —

KAP. VIII.

Bullan i Tyskland — Ecks emottagande Bullan i Wittenberg — Zwinglii

förlikningsförsök.

KAP. IX.

Luther samlar sina tankar inför Gud— Luthers ttsigt, om bullan — En neutral familj

— Luthers ytt. rande angående bullan — Påfven förbjuder att tro —Bullans verkan —

Bålet i Löwen

19


KAP. X.

Ett afgörande steg — Luther vädjar till ett allmänt kyrkomöte — Påfvens och Luthers

tvekamp — Bullan uppbrännes af Luther — Denna djerfva handlings betydelse —

Luthers tal på akademisalen - Luther emot påfven Melanchtons nya skrift — Huru

Luther lugnar sina vänner Striaens framskridande — Me-lanchtons tanke om dc

försagda —Luthers skrift, om bibeln — Läran om nåden — Luthers återkallelse

KAP. XI.

Karl den femtes kröning — Nuntien — Meander — Frågan om uppbrännandet

«Luthers skrifter - Aleande'r och kejsaren — Nuntierna och kurfur-sten — Hertig

Johans son talar för Luther — Dennes lugn — Kurfursten beskyddar Luther —

Nuntiernas svar — Ensams i Köln — Erasmus hos kurfursten — Erasmi förklaring —

Erasmi råd — Karl den femtes politik

KAP. XII.

Luther om bikten — Den sanna aflösn ingen Antibrist — Man sluter sig till Luther —

Smäde-skrifter — Ulrik von Hutten — Lukas Kranach Karnavalen i Wittenberg

Staupitz' farhågor— Lu-thers arbeten — Luthers ödmjukhet — Reformens framsteg .

KAP. I.

SJUNDE BOKEN. RIKSDAGEN I WORMS (1521, JANUARI—MAJ.)

Guds ord segrar — Riksdagen i Worms — Svårigheter — Karl tillkallar Luther —

Kurfursten skrit ver till kejsaren — Den allmänna sinnesstämningen Aleanders

förskräckelse Kurfursten reser utan Luther — Aleander uppväcker Rom ur dess dvala —

Luther bannlyses af påfven och förenas innern. gare med Kristus — Bannlysninebullans

kungörande — Luthers bevekelsegrunder i afseende på reformationsverket .... .

KAP. II.

En utländsk furste — Statsmännens råd —Mötet emellan biktfadren och kansleren

Fruktlösheten af alla underhandlingar — Aleanders verksamhet — Luthers ord — Karl

ger efter för påfven.. —.

20


KAP. III.

Aleanders uppträdande i riksförsamlingen — Hans tal — Luther anklagas — Rom

rättfärdigas — Vädjande till Karl emot Luther — Verkan af nun-tiens tal • 453.

KAP. IV.

Furstarnes tänkesätt ---Hertig• Georgs tal — Reformens skaplynne — Hundra-en

besvärspunkter — Karl ger vika — Aleanders ränker —De spanska gramolerna —

Luthers lugn — Hellre död än återkallelse .

KAP. V.

Fråga om lejd för Luther — Lejdebrefvet —Skall Luther infinna sig ? Skärtorsdagen i

Rom — Påfven och Luther

Kap. VI.

Luthers mod — Bugenhagen i Wittenberg —Förföljelser i Pommern — Melanehton

vill resa med Luther — Amsdorf Schurff Suaven Hutten till Karl V

KAP. VII.

Afresa till riksdagen i Worms — Luthers af-sked — Man anslår hans dom — Ridt vid

Erfurt — Jonas' möte med Luther — Luther i sitt gamla klo-ster — Luther predikar i

Erfurt — Olyckshändelse — Tron och gerningarna — Tilloppet af menniskor och

Luthers mod — Luther till Spalatin — Vistelsen i Frankfurt — Bekymren i Worms — De

kejserligas plan — Luthers ståndaktighet

KAP. VIII.

Intåget i Worms — Requiem —Rådplägning hos Karl Capitoch medelvägsmännen —

Folkträngsel omkring Luther — Kallelse —Hutten skritver till Luther Färden till

riksförsamlingen Freundsbergs ord — Den lysande församlingen — Kanslerens tilltal —

Luthers svar — Hans klokhet — Karl V:s. ord Oro — Seger -- Luthers ångest och bön —

Reformationens styrka — Han svär på bibeln — Gården utanför rikstörsamlingens sal —

Luthers tal — Tre slags skrifter — Han begär att öfverbevisas om villfarelse —

Allvarsamma varningar — Han upprepar sitt tal på latin — "Här står jag, jag kan ej

annorlunda" — Guds svaghet — Nytt försök

21


KAP IX.

Seger — Oro och lugn — Hertig Eriks ö• lglas - Kurfursten och Spalatin — Kejsarens

skrifvelse — Man vill kränka lejdebrefvet — Lifligt motstånd - Förtjusningen för Luther

— Försonande röster—Kurfurstens farhågor — Tillopp hos Luther—Filip af Hessen

KAP. X.

Möte med erkebiskopen i Trier Wehes råd till Luther — Luthers svar — Enskildt

samtal — Cochloti besök — Qvällsvard hos erkebiskopen —Ett kyrkomöte föreslås —

Sista mötet emellan Lu-ther och erkebiskopen — Besök hos en sjuk vän — Luther får

befallning att lemna Worms

KAP. XII.

Luthers afresa — Luther till Cranach, till Karl V — Luther hos abboten i Hirachfeld

— Kyr-koherden i Eisenach — Flera furstar lemna riksdagen Karl undertecknar Luthers

dom — Wormsiska ediktet — Luther hos sina föräldrar — Luther angripes och bortföres

— Guds vägar — Wartburg — Luther fången

KAP. I.

ÅTTONDE BOKEN. SCHWEIZARNA (1484-1522.)

Rörelse i Schweiz — Reformationens källa — Demokratisk karakter — Utländsk

krigstjenst — Sedligheten Toggenburg — En sätra på Alperna — En herdefamilj

KAP. II.

Den unge Ulrik — Ulrik i Wesen, Basel och Bern — Dominikanerklostret Jetzer —

Uppenba-relser — Lekbroderns lidande — Bedrägeriet — Dess upptäckt och bestraffning

— Zvinglits i Wien —I Basel — Hans musik Witternlach lär evangelium ---Leo Juda

Kyrkoherdeplatsen i Glams.

KAP. III.

Krigslust Schinner — Den påfliga. pensionen Labyrinten — Zwinglius i Italien —

Reformens grundsats — Zwinglius ocb Luther — Hus och Erasmus Zwinglius och de

gamle .

22


KAP. IV.

Zwinglius i förhållande till Erasmus— Oswald Myconius Rånarne Oecolampadius

Zwinglius vid Marignano Zwinglius och Italien — Zwinglii förfaringssätt — Reformens

början — En upptäckt .

KAP. V.

Meinrad von Hohenzollern — Vår Fru i Einsiedeln Zwinglii kallelse — Abboten —

Geroldseck - Läsesäilskap --Afskrift af bibeln — Zwinglius och vidskepelsen — Första

uppträdandet mot villfarel-serna, —Uppståndelse — Hedio — Zwinglius och legaterna —

Roms smekningar — Biskopen i Kost-nitz Samson och aflaten — Stapfer — Zwinglii

välgörenhet — Hans vänner ..

KAP. VI.

Ztirich — Domkapitlet — Val till domkyrko-predikant — Fabel — Beskyllningar —

Zwinglii be-kännelse — Guds rådslag utveckla sig — Afsked från Einsiedeln — Ankomst

till &trick Zwinglii modiga förklaring — Första predikningar — Verk-ningar — Motstånd

— Zwinglii karakter — Smak för musik — Dagordning

KAP. VII.

Afiaten — Samson i Bern — Samson i Baden — Domprosten i Bremgarten — Den

unge Henrik Bullinger Samson och domprosten — Zwinglii inre strider— Zwinglius mot

afiaten Samson bort-skickas .

KAP. VIII.

Zwinglii ansträngningar — Baden i Pfeffers — Guds stund — Den stora döden

Zwinglius an-gripes af pesten — Hans motståndare — Hans vänner — Tillfrisknande —

Allmänglädje — Sjukdomens verkningar — Myconius i Lucern — Oswald uppmuntrar

Zwinglius — Zwinglius i Basel — Capito kallas till Mainz — Hedio i Basel — Fn

onaturlig son — Man rustar sig till strids .

KAP. IX.

De båda reformatorerna — Menniskans fall — Gudsmenniskans försoning —

Gerningarnes ogil-tighet — Vederlagda invänningar — Kraften af kär-leken till Kristus

— Utkorelsen — Kristus allena mimare — Verkan afdenna predikan — Nedslagen-het

och mod — Den borgerliga maktens första åt-gärd — Kyrkan och Staten — Stämplingar

— Clalster

23


KAP. X.

En ny kämpe — Bernsreformator Zwinglius uppmuntrar Haller — Evangelium i

Lucern — Oswald förföljes Zwinglii predikan — Henrik Bullinger och Gerald von

Knonau Rubli i Basel —Lasarettspredikanten — Kriget i Italien — Zwinglius emot

utländsk krigstjenst .

KAP. I. Zwinglius emot menniskostadg►r — Oro i sinnena under fastan —

Sanningen stärker under selden — Biskopens utskickade — Anklagelse inför

presterskapet och rådet — Vädjande till det stora rådet — Koadjutorn och Zwinglius

Zwinglii svar — Stora rådets beslut — Sakernas ställning — Hoffmans anfall •.

KAP. XII.

Sorg och glädje i Tyskland — Försåt emot Zwinglius — Biskopens förordning

Archeteles — Biskopen vänder sig till landtdagen — Förbud att anfalla munkarna —

Zwinglii förklaring — Nunnorna i Oetenbach Zwinglii förmaning till Schwytz .

KAP. XIII.

Den franske munken — Han predikar i Schweiz — Disputationen emellan munken

och Zwinglius — Johanniterkommendörens predikan — Karnaval 1 Bern — Dödsittarne

:t Annas huf-vudskål — Appenzell — Graubtindten — Mord och äktenskapsbrott —

Zwinglii giftermål .

KAP. XIV.

Huru sanningen segrar — Mötet i Einsiedeln — Böneskrift till biskopen Till de

edsförbundna Einsied lermånnen skiljas åt — Uppträde i ett kloster — En middag hos

Myconius — Reformatorernas styrka Verkan af E insied lerskri fvel serna — Lan dtdagens

råd — Haller på rådhuset — Freiburg — Os. walds afsättning — Zwinglius

tröstar honom — Os. wall leinnar Lucern — Landtdagens första stränga åtgärd —

Bestörtning bland Zwinglii bröder — Zwinglii beslut — Framtiden — Zwinglii bön .

24


FÖRSTA. BOKEN. Tillståndet före Reformationen.

KAPITEL I.

Den försvagade verlden vacklade på sina grundvalar, då kri-stendomens ljus uppgick.

De särskilda folkreligioneria, hvilka varit nog för faderns., tillfredsställde icke mera

barnen. Det unga slägtet lät ej längre inpassa sig i de gamla formerna. De öfver-vunna

folkslagens gudar bade, efter förflyttningen till Rom, för-lorat sin gudaståmma, på

samma gång som folken förlorade sin frihet Uppställda sida vid sida i Capitolium, hade

de inbördes fördunklat hvarandra, och deras gudomsglans var flyktad. En stor tomhet

hade öfver hela verlden intrådt på religionens område.

En död och andefattig deism svåfvade någon tid öfver den afgrund, som uppslukat de

gamla folkens kraftfulla vidskepelser, Men, såsom alla negativa läror, kunde den icke

uppbygga. De trånga nationaliteterna fällo med sina gudar. Folken smälte till-sammans.

I Europa, i Asien, i Afrika fanns endast ett rike, och menniskoslågtet började blifva

medvetet af sin enhet och allmån-nelighet.

Då vardt Ordet kött.

Gud uppenbarades bland menniskorna och såsom en menni-ska, för att frälsa det som

förtappadt var. I Jesus af Nazareth bodde all gudomens fullhet lekamligen.

Detta år verldshistoriens största tilldragelse. Den förbereddes af forntiden, utgör

källan, ur hvilken den nyare tiden flutit, samt bildar medelpunkten och föreningslänken

emellan båda.

Ifrån detta ögonblick förlorade folkens vidskepelser all bety-delse, och de bräckliga

spillror, som ännu stodo Kvar efter de ramlade afgudatemplen sjönko tillsammans f5r

den eviga sannin-gen.4 herrliga sol.

Menniskones son vandrade trettiotre år omkring på jorden, görande de sjuka

helbregda och predikande Evangelium för syndars. Han hade icke ett ställe att luta sitt

hufvud till, men up-penbarade midt i denna förnedring en storhet, helighet, makt och

gudomlig höghet, som verlden förut aldrig skådat. Han led, dog, uppstod från de döda och

for till himmelen. Begynnandes på Jerusalem, gingo hans lärjungar ut i hela verlden och

förkunnade öfverallt sin Mästare, såsom salighetens höfding. Ur skötet af ett folk, som

föraktade alla andra, utgick den barmhertighet, som kallar och omfattar hela

menniskoslägtet. En stor mängd Asiater, Greker och Romare, hvilka hittills af sina

prester blifvit förda till stumma algudars altaren, trodde Ordet. Hastigt som en solblink

upplyste detta ord jorden, säger Eusebius [1]. En lifgifvande flägt började blåsa öfver

dödens vida fält. Ibland menniskorna upp. stod ett nytt folk, ett heligt slägte; och verlden

25


säg med förvåning hos Galileerns lärjungar en renhet, en sjelfförsakelse, en kärlek och

ett ädelmod, hvarora hon icke mera hade ringaste begrepp.

Tvänne grundsatser skiljde isynnerhet den nya gudaläran från de menniskoläror, hon

undanträngde; den ena angick reli-gionens tjenare, den andra sjelfva lärosatserna.

Hedendomens prester ansågos nästan såsom gudar. De förde folken i ledband,

åtminstone tills dessa fått ögonen öppnade. En vidtomfattande och högmodig hierarki

hyllade tung öfver verlden. Jesus Kristus nedstörtade dessa lefvande afgudar, förstörde

detta stolta prestvälde, fråntog menniskan hvad hon fråntagit Gud, och återställde den

omedelbara gemenskapen mellan själen och all sannings gudomliga källa, i det han

förklarade sig såsom den ende Mästaren och Medlaren : "En år eder Mästare, Kristna",

sade han, "och J åren alle bröder." (Math. XXIII, 8.)

Hvad läran beträffar, så hade de menskliga religionerna på, stått, att saligheten

utgår ifrån menniskan. sjelfva jordiska, hade de för sig uppgjort en jordisk salighet. De

hade lärt menniskan, att himmelen gifves henne såsom belöning, samt på den satt ett

bestämdt pris; men hvilket pris! Guds religion åter lärde, att saligheten kommer från

Gud, att den är en himmelens gåfva, samt grundar sig på en syndernas förlåtelse, på en

Herrans nåd. "Gud", säger den, "har gifvit det eviga lifvet." (1 Joh. V, 11.)

Visserligen innefattas kristendomen icke helt och hållet i dessa punkter, men de

tyckas bestämma de öfriga, åtminstone i fråga om historien, och då vi omöjligen kunna

följa striden emel lan sanning och villfarelse i alla dess skiften, hafva vi måst inskränka

oss till de mest framstående.

Det var alltså dessa tvårine vidt omfattande grundsatsef, hvil ka nu bemäktigade sig

romerska riket och verlden. Med dem, be-finner man sig inom kristendomens rätta

område; utom dem, går kristendomen under ; på deras upprätthållande eller förfall beror

således dess öde. Den ena skulle bestämma religionens historia, den andra religionens

lärobegrepp. Vi vilja tillse, huru båda ging° förlorade, och för detta ändamål börja med

grundsatsen om den kristnas jemlikhet.

Kyrkan var i början en förening af bröder. De voro alla af Gudi [2] och hear och en

berättigad att sjelf ösa ur det gudomliga ljusets källa. Epistlarne, hvilka då afgjorde de

stora lärofrågorna, huro icke en ensam menniskas, en styresmans prunkande namn. Vi

veta af Bibeln, att de endast hade följande öfverskrift : "Vi apostlar och äldste och bröder

önska bröderna hetsa" [3]

Men sjelfva apostlarnes skrifter visa redan, att en makt skulle uppstå ur

brödraskaran och med tiden omstörta den första, enkla ordningen [4].

26


Låtom oss betrakta denna Mr kyrkans fremmande makt i dess uppkomst och

utveckling.

Paulus frän Tarsus, en af den nya religionens största apost• tar, hade kommit till

Rom, verldenshufvudstad, och predikat den från Gud utgångna nåden. En kyrka bildade

sig vid sidan af Cesarernas thron. Grundlagd af nämnde apostel, bestod hon först af

några omvända Judar, Greker och Romare. Länge lyste hon såsom ett klart skinande

ljus på ett berg, och hennes tro var allestädes berömd; men snart afvek bon från sin

ursprungliga renhet. Frän en ringa början kommo så väl det andliga som verldsliga Rom

till sitt mål: herraväldet öfver verlden.

Roms första kyrkoherdar eller biskopar arbetade tidigt på omvändandet af

närgränsande städer och köpingar. Skyldig tacksamhet mot moderkyrkan, samt behofvet

att i tvistiga fall rådföra sig med en upplyst ledare, underhöllo en nära förbindelse

emellan den romerska Campagnans biskopar och kyrkoherdar samt hufvudstadens

biskop. Sålunda hände, hvad under dylika förhållanden alltid händer: den naturliga

förbindelsen urartade snart till beroende. Roms biskopar började anse det förmanskap,

närgränsande kyrkor frivilligt tillerkänt dem, såsom en laglig rättighet. De maktegandes

inkräktningar utgöra den ena huf- vuddeleit af historien ; de undertrycktas motstånd

den andra. Den presterliga makten kunde icke undgå den berusning, som drifver allt

upphöjdt att stiga ännu högre; äfven den måste vidkännas denna för hela menskligheten

gällande lag.

Likväl inskränkte sig romerska biskopens myndighet vi'd denna tid.till uppsigt öfeer

kyrkorna inom det område, livilket i borgerligt afseende lydde under Roms [5] prefekt,

Men det höga anseende, Cesarernas stad åtnjöt, öppnade för dess kyrkliga öf. verhufvuds

äregirighet ännu vidsträcktare utsigter. I andra århundradet berodde nemligen de

särskilda biskoparnes inflytande på deras stiftstads betydenhet. Men nu var Rom

verldens största, rikaste och mäktigaste stad. Hon var kejsardömets säte, folkens moder.

"Alla jordens innebyggare höra henne till," säger Juli. anus [6] och Claudianus kallar

henne "Lagarnes källa" [7].

Om Rom således var städernas drottning, hvarföre skulle hennes biskop icke vara

biskoparnes konung? Hvarföre skulle romerska kyrkan icke vara kristenhetens moder?

Hvarföre skulle folken icke vara hennes barn, hennes myndighet icke deras högsta lag?

Det var lätt för det äregiriga menniskohjertat att anställa dylika betraktelser, och det

äregiriga Rom underlät det ej heller.

Sålunda lemnade det hedniska Rom vid sitt fall i arfåt Frids-furstens ödmjuke tjenare

de anspråk, som dess oöfvervinnerliga svärd tillkämpat detsamma.

27


Hänförda af den förtrollning, Rom i århundraden utöfvat öf ver folken, följde

kejsardömets öfriga biskopar den romerska Campagnans efterdöme och bidrogo, hear och

en i sin mån, till detta inkräktningens verk. De älskade att egna Roms biskop en del af

den hyllning, som tillkom den verldsbeherrskande staden, och hvilken i början ej innebar

något beroende. Ännu behandlade de honom såsom en femlike [8]; men all tillvällad

makt växer såsom lavinen. De ursprungligen endast broderliga råden förvandlades snart

i den förste biskopens mun till ovilkorligt bin dande befallningar. Främsta platsen bland

likar blef i hans ögon en tbron.

Vesterlandets biskopar gynnade den romerska biskopens sträfvanden, antingen af

afundsjuka emot de österländska biskoparne, eller emedan de föredrog° en påfves

myndighet fl-amför, verldsligt öfvervälde.

Å en annan sida sökte hvart och ett af de religionspartier, som sönderslet° Orienten,

att för sin sak vinna Rom, i (örhopp. ning att den förnämsta vesterlåndska kyrkans

beskydd skulle bäst betrygga dess framgång.

Romerska kyrkan förde sorgfälligt till boks alla dessa hem-ställanden och

ansökningar; hon log i sitt sinne åt folkens blindhet, hvilka frivilligt kastade sig i hennes

armar. Hon försummade intet tillfälle att öka och utvidga sin makt. Andra kyrkors

loford, smicker, artighet, förfrågningar, allt blef i hennes ögon och hennes händer laga

skäl för och bevis på hennes myndighet. Sådan år menniskan på maktens höjder;

smickrets rökelse beru-sar henne. Hon svindlar och finner i den makt, hon innehar, en

eggelse att skaffa sig än mera inflytande.

Den redan i tredje århundradet uppkomna läran om kyrkan och om nödvändigheten

af dennas yttre enhet befrämjade Roms anspråk. Ursprungligen utgjorde hjertats

10'1/ande tro, genom hvilken alla sammanhängde med Kristus, såsom det ge. mensamma

hufvudet, det starka föreningsbandet emellan kyrkans lemmar. Men snart framkallade

och utvecklade åtskilliga om-ständigheter tanken på nödvändigheten af ett yttre

samband. Van vid det jordiska fäderneslandets lagar och former, öfverflyttade man på

Jesu Kristi andliga och eviga rike sina äsigter och plägseder. Förföljelsen, långtifrån att

förstöra eller ens skaka det nya samfundet, uppfyllde det med mera sjelf känsla och

tvang det att ån fastare sluta sig tillsammans. Emot teosofernas och sekternas

villfarelser satte man den ena och allmänneliga sannin-gen, sådan apostlarne

öfverlemnat och kyrkan bevarat den. Detta gick an, sä länge den osynliga och andliga

kyrkan sammanföll med den yttre och synliga. Men snart blef förhållandet annor. lunda;

formen och anden åtskiljdes. En skenbar och ytlig lik-formighet trädde i stället för den

inre och andliga enhet, som ut-gör sjelfva väsendet i den uppenbarade religionen. Man

lät trons dyrbara rökelse fara, och böjde knä inför det tomma kärilet, livaruti den varit

förvarad. Då hjertats tro icke längre förenade kyrkans lemmar, säg man sig om efter ett

annat föreningsband och sammanhöll dem med tillhjelp af biskopar, erkebiskopar,

28


påfvar, biskopsmössor, ceremonier och kyrkostadgar. Sedan den lefvande kyrkan dragit

sig tillbaka till några ensliga sjalars un-dangömda helgedom, satte man i hennes ställe

en yttre kyrka, hvilken, med alla sina former, förklarades såsom en gudomlig stiftelse.

Som saligheten ej längre utflödade från det nu mera undanträngda ordet, lärde man, att

den meddelades genom sjelf-gjorda, yttre former och endast på denna väg stod att

erhålla. In-gen kan, sade man, genom sin egen tro få evinnerligt lif. Kristus har it

apostlarne, och apostlarne åt biskoparne meddelat den Ile-lige Ande, och den Helige

Ande kan endast i denna ordning undfås. X de första tiderna var byar och en, som hade

Kristi ande, en kyrkans medlem: nu vände man om förhållandet och påstod, att endast

den, som var medlem af kyrkan, kunde få den Helige Ande.

Så snart villfarelsen om nödvändigheten af en synlig kyr-kans enhet sålunda slagit

rot i sinnena, uppkom en annan villfa-relse, nemligen tron på nödvändigheten af yttre

uttryck för denna enhet. Oaktadt man ingenstädes i Evangelierna finner spär till Petri

företräde framför de andra apostlarne; oaktadt blotta tanken på ett företräde strider

emot det brödraskap, som förenade lär-jungar«, och emot den evangeliska fördelningen af

gåfvorna, hvilken tvertom uppfordrar alla Guds barn att, under erkännande af allenast

en mästare och ett hufvud, inbördes tjena hvarandra ; oaktadt Jesus kraftigt

tillrättavisade sina lärj ungar, hvarje gång äregiriga tankar uppsteg° i deras köttsliga

sinnen; oaktadt allt detta, uppdiktade man och sökte med missförstådda bibelspråk

styrka Petri förmenta förmanskap, och helsade sedan denna apo-stel och hans

efterträdare på romerska stolen såsom den synliga enhetens synliga uttryck, samt

kyrkans öfverhufvud.

Den patriarkaliska författningen bidrog tifven till påfvens upphöjelse. Redan i tredje

århundradet hade hufvudstädernas kyrkor åtnjutit ett särdeles anseende. Uti sin sjette

artikel hade det Nica3iska kyrkomötet utmärkt trenne städer, såsom egande hafdvunnen

myndighet öfver kringliggande provinsers' kyrkor; dessa städer voro: Alexandria, Rom

och Antiochia. Den politiska anledningen till denna åtskillnad kyrkorna emellan röjes

genom det namn, man gal dessa städers biskopar, hvilka, i likkel med den verldsliga

styresmannen, kallules exarker [9]. Sednare erhöllo de den mera kyrkliga benämningen

patriarker. Vid det tri åroanicrean% Konstantinopolitanska kyrkomötet finna vi detta

namn första gången användt. Samma kyrkomöte tillskapade ett nytt patriarkat för

Konstantinopel, kejsarrikets andra hufvudstad. Med dessa tre städer delade sålunda

Rom på den tiden det patriarkaliska öfverväldet. Men då Islamismen nedbrutit

biskgpsstolarne i Alexandria och Antiochia, då biskopsstolen i Konstantinopel råkade i

förfall och sednare till och med skiljde sig från det vestra Europa, stod Rom qvar utan

medtaflare, och omständigheterna samlade omkring dess herrskarethron all makt och

allt anseende.

Nya och än mäktigare bundeförvandter kommo till dess hjelp. Ok annighet och

vidskepelse grepo omkring sig i kyrkan och öfv 2rlemnade henne med förbundna ögon

29


och fjettrade händer i Roms våld. Kyrkans förs afvande försiggick likväl icke utan

motstånd ; ofta höjde sig modiga röster till försvar för hennes obe-roende, isynnerhet var

detta fallet i det prokonsulariska Afrika och Orienten [10].

Men Rom erhöll ännu andra medhjelpare att qväfva dessa frihetsröster. Regenter,

hvilkas throner skakades af tidens stormar, lånade detsamma sitt stöd och erhöllo dess

beskydd i utbyte. De erkände gerna dess andliga myndighet, allenast de till veder.

grillning blefvo betryggade i sin verldsliga makt, samt glifvo Rom godt pris på själarne, i

hopp att det, med afsseende på deras flen. der, skulle göra dem samma tjenst tillbaka.

Det stigande pålliga och det sjunkande kejserliga våldet stödde sålunda hvarandra, och

påskyndade derigenom ömsesidigt det dem förelagda ödet.

Rom kunde ej förlora på detta förbund. Ett edikt af Theodosius den andre och

Valentinianus den tredje förklarade bisko-pen i Rom för hela kyrkans styresman [11].

Justinianus utfärdade ett dylikt. Dessa dekreter innehöllo icke allt hvad päfvarne i dem

ville se; men under så okunniga tider var det lätt att göra den för deras afsigter mest

fördelaktiga tolkningen gällande. Då kejsarnes makt i Italien sedan blef allt mera

vacklande, begagnade Roms biskopar sig skickligt deraf, för att undandraga sig deras

öfvervälde.

Men redan hade påfvemaktens kraftigaste befordrare lemnat Nordens skogar.

Nyligen omvända till kristendomen, okunniga om kyrkans andliga väsende, för sin

religiösa känsla behöfvande en viss yttre ståt, hade de ännu halft hedniska och halft

vilda stammar, som öfversvämmat vestern och der bosatt sig, nedfallit för den romerske

öfversteprestens fötter, och med dem hela vester. landet. Först kommo Vandalerna,

sedan Östgötherna, något der-efter Burgunderna och Alanerna, och slutligen

Westgötherna, Longobarderna och Anglo-Saxerna, och böjde knä för Petri efter-trädare.

Det var på de afgudadyrkande Nordboarnes starka axlar, som en kyrkoherde frän

Tiberns stränder grundade sitt hela kristenheten omfattande välde.

Detta tilldrog sig i början af sjunde århundradet, just vid samma tid då Islamismen

uppstod i öster och å sin sida hotade att inkräkta en stor del af jorden. Det onda är nu i

oupphörligt stigande. 1 åttonde århundradet ser man Roms biskopar med ena handen

stöta ifrån sig sina lagliga öfverherrar, de östromerska kejsarne, och medverka till deras

utdrifvande ur Italien, med den andra smeka det Frankiska rikets Majores domus, och af

denna nya makt, hvars stjerna då började uppgå i vestern, tigga några spillror af det

ramlande kejsarriket. Rom grundar sitt in. kräktade välde midt emellan östern, som det

skjuter ifrån sig, och vestern, som det kallar till sin hjelp. Det reser sin thrän emellan

tvänne uppror. Förskräckt af Arabernas härskri, hvilka, sedan de eröfrat Spanien, hota

att genom Pyreneernas och Alpernas portar nedgjuta sig öfver Italien och på de 7

kullarne utropa Mahomets namn, darrande för den djerfve Astolf, hvilken i spetsen för

sina Longobarder, ryter såsom ett lejon [12] och framför den eviga stadens portar öfver

alla romares hufvuden svänger sitt svärd, ser Rom, på undergängens brant, sig om efter

30


en räddare och kastar sig i Frankernas armar. Pepin bönfaller, att påfven, med den

förmenta kraften af sin välsignelse, mätte stadfästa hans nya konungavärdighet. Den

helige fadren samtycker till vålds-verkarens begäran, och af tacksamhet uppträder

denne såsom för. svarare af "Guds republik". Pepin fråntager Longobarderna, bvad de

fråntagit kejsaren; men i stället att till denne äterlemna rofvet, nedlägger han på S:t

Peters altare de eröfrade städernas nycklar och svar, med upplyftad hand, att han gripit

till vapen, icke för en menniskas skull, utan i atsigt att af Gud erhålla syn. dernas

förlåtelse och att såsom en gärd af sin hyllning inför S:t Peters thron frambära sina

~ringar. Sålunda grundlade Frankrike pifvarnes verldsliga makt.

Carl den store framträder på skådeplatsen. Första gängen han går upp uti 8;t

Peterskyrkan, kysser han ödmjukt trappste. gen, som leda dit. Andra gången han der

infinner sig, år han herre öfver alla det fordna vesterländska rikets folk, samt öfver

sjelfva Rom. Leo III tror sig böra förläna titeln åt den, som redan innehar makten, och

sätter vid julhögtiden år 800 på Carls hufvud den romerska kejsar'kronan [13]. • Från

denna stund är påfven införlifvad med det Frankiska riket; gemenskapen med öst-Rom

är förbi. Han frigör sig från det murkna trädet för att inympa sig på en kraftfull

vildtelning. Bland de Germaniska stammarna, i hvilkas armar han kastat sig, väntar

honom en mera lysande framtid, än han någonsin kunnat ana.

Carl den store lemnade endast Spillrorna af sin makt i ad åt sina svaga efterträdare.

I nionde århundradet verkade den all. manna upplösningen försvagande på den

borgerliga makten, och Rom insåg, att rätta ögonblicket nu var inne att uppresa

hufvudet. Når kunde kyrkan lättare göra sig oberoende af staten, än under denna tid af

borgerligt förfall, då Carl den stores krona var splittrad och hans rike styckadt?

Dä sågo Isidori falska dekretaler ljuset. I denna samling af förmenta påfliga

förordningar tala de äldste biskoparne, Taciti och Quintiliani samtida, det nionde

århundradets barbariska latin. Frankernas seder och samhällsförhållanden tillskrifvas

utan betänkande kejsartidens Romare. Påfvar, som lefde ett, två eller tre århundraden

före Hieronymus, anföra bibelspråk efter dennes latinska öfversättning ; och Victor,

biskop i Rom år 192, skrifver till Theophilus, som 385 var erkebiskop i Alexandria.

Den bedragare, som uppdiktat denna samling, sökte bevisa, att alla biskopar

emottagit sin myndighet af biskopen i Rom, och att denne fått sin omedelbarligen af

Jesus Kristus. Icke nöjd att upptaga alla utvidgningar, påfvemakten tid efter annan

erhållit, tillägger han dem liften den högsta ålder. Påfvarne blygdes icke att åberopa sig

på denna föraktliga dikt. Redan år 865 lånade Nicolaus den förste [14] från densamma

de vapen, med hvilka han bekämpade furstar och biskopar: och i århundraden förblef

den• na samling af osanningar Roms rustkammare.

31


Imellertid hämmade påfvarnes laster och brott för en tid de-kretalernas verkan.

Påfvedömet utmärkte med de skamligaste offer på lustarnes altare sitt tillträde till

konungarnes bord. Be. rusadt af maktens söta vin, förlorar det i utsväfningarnas hvirfvel

hufvudet. Det år vid denna tid som allmänna sägen på päfve. thronen uppsätter en ung

flicka vid namn Johanna, som med sin älskare flyktat till Rom, och hvars kön under en

högtidlig pro. cession förråddes af hastigt påkommande födslovånda. Men tom oss icke

onödigtvis förstora det påfliga hofvets vanära! Säkert är, att lättfärdiga qvinnor då

styrde Rom :.den thron, som ville uppresa sig öfver konungarnas, nedsjönk allt djupare i

lastens dy. Theodora och Marozia till. och afsatte efter behag Kristi fä regifna ståthållare

och upphöjde på S :t Petri thron sina älskare, sina söner och sonsöner. Dessa alltför

verkliga skändligheter harva gifvit anledning till berättelsen om pärvinnanJohanna.

Rom blef skådeplatsen för alla slags oordningar, och Italiens mäktigaste slågter

tvistade om dess besittning. Grefvarne af To. scana behöllo vanligtvis öfverhanden. Ax

1033 vågade detta hus på påfvestolen uppsatta en med alla utsvåfningar förtrogen tolf

årig gosse, hvilken under namn af Benedictus den 9 :de fortsatte sitt skändliga

lefuadssatt [15]. Ett parti valde i hans ställe Sylve. ster III. Med äktenskapsbrott och

mord [16] på sitt samvete, sålde Benedictus slutligen påfvevårdigbeten till en romersk

prest.

Fulla af harm, rensade de Tyska kejsarne med sitt svärd Rom från dessa

vederstyggligheter. I kraft af sina 10nsherrliga rättigheter upptogo de ur dyn den

tredubbla kronan och räddede påfvevärdigheten från dess förnedring, i det de uppdrogo

den åt värdigare personer. År 1046 afsatte Henrik III de nämnda tre påfvarne, och hans

med de romerska patriciernas ring smyckade finger utvisade den biskop, i hvars vård S:t

Petri nycklar skulle öfverlemnas. Fyra tyska påfvar, alla utnämnda af kejsaren, efterträdde

hvarandra. Vid en påfven frånfälle inställde sig den romerska kyrkans ombud

vid kejsarhofvet, att såsom andra stifts ntskickade begära en ny biskop. Kejsaren såg till

och med ej orrna, huru påfven mot andra furstars vilja afskaffade missbruk, befästade

kyrkans makt, sammankallade kyrkomöten, samt af-och tillsatte prelater; ty genom

dessa tilltag upphöjde påfven sin länsherres, kejsarens makt och inflytande. Men det var

högt spel att låta honom sålunda öfva krafter, hvilka snart kunde vändas emot

länsherren sjelf. Då odjuret var fullvext, kunde det sönderslita det sköte, som skänkt det

värma och näring; så hände ock.

Här börjar för Rom ett nytt tidskifte: på en gång reser det sig ur sin förnedring och

trampar snart jordens mäktiga under sina fötter. Att upphöja påfvemakten blir liktydigt

med att upp. höja kyrkan, förherrliga religionen, befästa andens seger öfver köttet samt

Guds herravälde öfver verlden. Sådana voro de grundsatser, i hvilka äregirigheten fann

sin uträkning och det blinda nitet sin ursäkt.

Alla dessa nya sträfvanden hafva sitt uttryck i en enda man, nemligen Hildebrand.

32


Än obetänksamt upphöjd, än orättvist nedsatt, är Hildebrand i sin person en förebild

af påfvedömet i dess högsta kraft och ära. Han utgör en af dessa typiska gestalter,

hvilka, liksom Carl den store, Luther och Napoleon inom andra gebit, i sig innefatta en

ny sakernas ordning.

Vid resan genom Clugny fick Leo IX se denne munk och tog honom med sig till Rom.

Under Hera påfvar styrande kyrkan, var Hidebrand från denna stund själen i

påfvedömet, till dess han såsom Gregorius VII blef påfvedömet sjelft. En stor tanke hade

bemäktigat sig detta stora snille. Han ville grundlägga ett synligt prestadöme, med

påfven, såsom Jesu Kristi ståthållare, till öfverhufvud. Minnet af det gamla, hedniska

Roms verldsvälde föresväfvade hans inbillning och eldade hans nit. Ean eftersträfvade

att åt det påfiiga Rom återgifva, hvad det kejserliga förlorat. "Hvad Marius och Caesar

med strömmar af blod ej kunnat uträtta", sade hans smickrare, "det verkställer du med

ett ord",

Gregorius VII leddes ej af Kristi anda. Denna sanningens, ödmjukhetens och

saktmodets anda var honom ftemmande. När ernåendet af hans afsiKter så fordrade,

uppoffrade han, livad han visste vara sannt och rätt. Härtill gjorde han sig isynnerhet

skyl dig i Berengarii sak. Men obestridligen lifvades han af en vida högre anda, än den

stora hopen af påfvar, och af en djup öfvertygelse om sin saks rättvisa, Djerf,

högtstråfvande, orubblig i sina föresatser, förstod han att skickligt och smidigt använda

de medel, som säkrast ledde till målet.

Hans första omsorg var att ordna kyrkans stridskrafter. Han måste vara stark, innan

angreppet mot kejsarmakten kunde vä-gas. Ett i Rom hållet kyrkomöte lossade

presterna från alla familjeband och tvang dem att helt och hållet införlifva sig med

kyrkan. Celibatet, uttänkt och genomdrifvet af påfvar, som sjelfva varit munkar,

förvandlade presterskapet till en slags munkorden. Gregorius VII gjorde anspråk på

samma makt öfver alla kristna biskopar och prester, som abboten i Clugny utöfvade

öfver sin orden. Hildebrands legater, hvilka sjelfva liknade sig vid det gamla Roms

prokonsuler, genomreste provinserna för att skilja presterna från deras lagliga hustrur,

och i nödfall hände det till och med, att påfven uppviglade pöbeln emot gifta prester [17].

Gregorii förnämsta syftemål var likväl att göra kyrkan oat hängig af kejsarmakten.

Aldrig skulle han fattat ett så djerft beslut, om oroligheterna under Henrik IV:s

minderårighet och de tyska furstarnes uppror emot den unge kejsaren icke gynnat hans

planer. Påfven var då att anse såsom en af rikets förnämsta vasaller. Å ena sidan slöt

han sig således till de stora herrarne och drog fördel af deras inflytande; å den andra

förbjöd han, vid fara af bannlysning, presterna att af kejsaren emottaga belåning på sina

emheten. Han sönderslet de band, som af ålder förenade kyrkan med den verldsliga

makten, men endast för att så mycket fastare fjettra henne vid påfvestolen; med ett ord,

33


han eftersträfvade ingenting mindre ån att lägga prester, konungar och folk i bojor och

göra påfven till enväldig herrskare öfver hela verlden. Endast Rom borde alla prester

frukta, endast till Rom borde de sätta sitt hopp. Jordens konungariken och furstendömen

skulle blifva dess egendom, och alla konungar darra för de åskviggar, den nye Jupiter

slungade ut öfver verlden. Ve den, som gjorde motstånd! Undersåtarne frikallades från

sin trohetsed; hela landet belades med bann; all gudstjenst upphörde; kyrkorna stängdes;

klockorna tystnade; sakramenterna fingo icke utdelas, och förbannelsen drabbade till och

med de döda, för hvilka jorden, vid påfvens maktspråk, tillslöt sino hvilokamrar.

Biskopen i Rom, hvilken i början lydt under de romerska kejsarne, samt sedan under

de fransyska och tyska, afskuddade sig nu sina fordna herrars öfverviilde och framstod

såsom deras jemlike, eller snarare öfverman. Emellertid blef Gregorius VII i sin ordning

förödmjukad; Rom intogs; Hildebrand måste fly och dog i Salerrto; hans sista ord vore,:

"Jag har älskat rättvisan och hatat orättvisan ; derföre dör jag i landsflykt" [18]. Hvem

vågar för skrymteri anklaga dessa vid grafvens brädd uttalade ord ?

Liksom soldater, hvilka, först sedan segren är vunnen, fram-komma till slagfältet,

kastade sig Gregorii efterträdare öfver de underkufvade kyrkorna. Det från Islamismen

befriade Spanien, det från afgudadyrkan undanryckta Preussen, fao i den krönte

prelatens armar. De på hans bud företagna korstågen utvidgade och befastade hans

makt; de fromma vallfararne, som trodde, att englar och helgon visade deras härskaror

vägen; som med nakna fötter intågade i Jerusalem; som brände judarne i deras

synagogor, och i blodet af tusentals Saracener dränkte det land, dit de kommo för att

uppsöka Fridsfurstens heliga fotspår, förde till österlandet namnet af en påfve, hvilken

man der icke velat vidkännas, alltsedan han utbytte Grekernas öfvervinde mot

Frankernas.

Emellertid uträttade kyrkans makt, hvad romerska republikens och kejsardömets

vapen ej förmått. Tyskarna kommo och nedlade för en biskops fötter det guld, de

mäktigaste härrörare ej kunnat aftvinga deras förfäder, och då deras furstar blefvo

kejsare, trodde dessa sig af päfvarna hafva emottagit en krona, men hade i sjelfva verket

påtagit sig ett ok. De under Roms andliga myndighet redan suckande konungarne blefvo

nu dess skattdragare och trålar.

SA hade förhållandet inom kyrkan förändrat sig.

Hon utgjorde i början ett folk af bröder; nu hade en envålds-makt upprest sig inom

hennes sköte. Alla kristna hörde fQrdnm till det konungsliga presterskapet, med

ödmjuka herdar till le. dare; men bland dessa upphäfver sig ett stolt hufvud ; en hemlighetsfull

röst afkunnar oåterkalleliga domslut, och en jernhand tvingar alla menniskor,

höga och låga, rika och fattiga, fria och trillar, att böja sig under dess spira. Själarnes

ursprungliga Och heliga jemlikhet inför Gud är försvunnen. På en menniskas be. fallning

34


har hela kristenheten delat sig i tvänne läger: å ena sidan en prestkast, hvilken förmätet

tillvällar sig kyrkans namn och påstår sig vara af Herran beklädd med särskilda

företrädes-rättigheter; å den andra skaror af i okunnighet och träldom för-sänkta slafvar,

ett folk, öfverlemnadt med kafvel i munnen och bakbundna händer i öfvermodiga

prestera våld. Alla kristna nationer måste böja sig för den nye andlige konungen, åt

hvilken all makt på jorden var gifven.

________________________________________

[1] 07d rtc Viou SoÅi) (Hiat. Ecol. II, 8).

[2] Johannis Ev. VI, 45.

[3] Ap. Gern. XV, 23.

[4] 2 The's. II.

FOTNOTER

[5] Suburbioaria loda. — Se 6:te artikeln af Nioseiska mötets beslut. hvilken Rufinus

(Hist. eec]. X, 6) sålunda anför: "Et ut apud Alaxandriam et in urbe Roma vetusta

oonsuetudo servetur, ut vel ille £gypti, vel hin suburbicariarum ecolesiarum

sollicitudinem gerat,"

[6] Julian., Orat., 1.

[7] Claud., in Pe.neg., Stilio., lib 3.

[8] Eusebius, Hist. ecol. I, 5, o. 24. Soerat., Hist. teol. o. 21. —

[9] Se Chaloedoniska mötets beslut artiklarna 8 och 18 i keapxoc

[10] Cyprianus, biskop i Cartbago, säger om Stephanne, biskop i Rom: "Magis an

magis (titts errorem denotabis, qui haereticorum eausam contra obristianos et contra

Ecetesians Dei asserere conatur ... qui unita. tem et veritatem de divina lege venientem

non tenens... Consuetudo sina veritate vetustas er.roria est" (Epist. 74). Firmilianns,

biskop i Ca3sarea i Cappadocien, säger likaledes i sednare hälften af tredje seklet : "Eos

auteur, qui Roman sunt, non ea in omnibus observare, C11133 sunt ab origine tradita et

frustra auctoritatem apostolorum prsetendero CEeterum nos (biskoparna öfver de

asiatiska kyrkorna, äldre än Roms kyrkor) veritati et consnetudinem jungimus, et

consuetudini Romanortim oonsuetudinern sed veritatis opponimus; ab initio boo tenentes

quod a Christo et ab apoMolo traditnm est" (Cyprian. Ep. 75). Dessa bevis halva en

synnerlig kraft att öfvertyga.

[11] Rector totiug eoclegiee.

35


[12] Fremeng ut leo „. asaerens omneg uno gladio Jugulari (Anagta-giug, Bibl. Vit.

Pontif. p. 83).

[13] Visum est et ipsi ApostnlieoLeoni ... ut ipsam Carolum impera. torem nominare

debuisset, qui ipsam Romatntenebat, ubisemper Csesares sedare soliti erant et reliqua

sedes ... (Annalista Latnbeeianum, ad an. 801).

[14] Se Ep. ad nniv. Epieo. Gall. (Mansi XV.)

[15] "Cujus quidetn post adeptum sacerdotium vita quam turpis, quam foeda

quamque exseoranda exetiterit, borren() referre". Desideriu,e, abbot i Casino, sedermera

påfve under namn af Victor III. De miraculie a S. Benedicto, etc., lib. 3, init.).

[16] "Theophylaotus onm post mylta adulteria et homicidia mani- bus nuis perpetrata

etc. (Bonisso , biskop i Sutrium, sedermera i Plaoeutia, Liber ad amicum.)

[17] "Iii, quooumque prodeunt, olamores insultantium, digitos osten-dontium,

oolaphos pulsantium, perferunt. Alii membris mutilatt; alii per longos oruciatus superba

neeati, eto." (Marteve et Delrand, Thesaurus nov. Aneod., I, 231).

[18] Dilexi j ustitiam et odivi iniquitatem, propterea morior iu exeilio.

36


KAPITEL II.

Vid sidan af den grundsats, som skulle afgöra kristendomens historia, stod en annan,

af hvilken dess lära skulle bero, nemligen den all kristendom genomgående grundtanken

om nåd, synda. förlåtelse och det eviga lifvet, såsom en fri gåfva af Gud. Denna

grundsats förutsatte ett menniskans allAgsnande från Gud samt hennes oförmåga att af

egna krafter återkomma i förening med den Allraheligaste. Skilnaden mellan den sanna

och falska läran kan visserligen icke helt och hållet innefattas i frågan om salig. beten af

tron och saligheten af gerningarna. Likväl utgör denna fråga det mest framstående

draget i de båda lärornas skiljaktighet. Än mer: läran, att saligheten utgår från

menniskan, är käl. lan till alla villfarelser och missbruk Det var följderna af denna

grundvillfarelse, som framkallade, och den motsatta lärans för. kunnande som

genomförde reformationen. Det är af vigt att detta förhållande i inledningen till en

reformationshistoria påpekas och inskärpes.

Saligheten af nåd var sålunda det andra utmärkande känne. tecknet, som åtskiljde

Guds religion från alla menskliga ner. Huru hade det gått med detta kännetecken ?

Hade kyrkan troget bevarat det såsom sin dyrbaraste klenod? Vi gå nu att höra

historiens svar på denna fråga.

Under de första kejsarve förkunnades det glada budskapet; "Af nåden åren J frålste,

genom tron; och det icke of eder; Guds Ofta är det." (Epheser: II, 8.) Vid denna ljufliga

fridsröst för Jerusalems, Asiens, Greklands och Roms folk, vid detta mäktiga ord, kommo

många skuldbelastade själar till tron på Honom, från hvilken den rätta friden

utströmmar, och midt ibland ett af-fånigt slägte uppstodo talrika kristna kyrkor.

Men snart råkade man, i läran om den saliggörande tron, på en farlig afväg. Enligt

Paulus är tron det medel, hvarigenom den troendes hela väsende, hans förstånd, hjerta

och vilja, göras delaktiga af den salighet, som Guds Son genom sitt menniskoblifvande

och sin död förvärfvat. Jesus Kristus omfattas genom tron, och från den stunden är han

allt för menniskan och i menniskan. Han ingjuter i den menskliga naturen ett gudomligt

lif, och den sålunda förnyade, från sjelfviskhetens och ondskans välde förlossade

syndaren har nya böjelser och gör nya gerningar. Tron Ar, såsom teologien uttrycket sig,

det subjektiva tillegnandet af Kristi objektiva verk. Om tron icke ar ett tillegnande af

saligheten, är den ett intet; hela den kristliga hushållningen är då rubbad, lifvets källa

tillsluten, och kristendomen förvrängd.

Så hände ock ; trons egenskap att inverka på lifvet råkade småningom i glömska.

Snart blef tron, hvad hon ännu för-mången är, en förståndets handling, ett blott

underkastande under en högre myndighet.

37


Från denna första villfarelse härflöt nödvändigt en annan. Då tron förlorat sin kraft

att omskapa lefvernet, kunde man ej längre påstå, att den i och för sig är saliggörande.

Då gerningarne icke mer blifva en frukt af tron, måste de sättas jemte tron, och så fick

läran om menniskans rättfärdiggörelse genom tron och gerningarna insteg i kyrkan. Den

kristna enheten, hvilken i en punkt sammanfattar rättfärdiggörelsen och gerningarne,

nåden och lagen, läran och lefvernet, undanträngdes af denna be. dröfliga dualism, som

betraktar religion och moral såsom tvänne alldeles åtskiljda saker, en olycksbringande

villfarelse, hvilken söndrar hvad som, för att kunna leka, måste vara förenadt, ställer

själen på ena och kroppen på andra sidan och således verkar död. Genom alla

århundraden ljuda apostelens ord: "J hafven begynt i andanom ; viljen J nu lykta i

köttet?" (Gal. HI, 3.)

Den rena läran om nåden blef ån ytterligare grumlad af en annan villfarelse:

pelagianismen. Pelagius påstod, att menniskonaturen icke är fallen, att det icke finns

någon arfsynd, och att, som menniskan fått förmåga till det goda, fordras för dess Mlgörande

endast vilja [1]. Om det goda blott består i några yttre gerningar, har Pelagius

rätt. Men om man ser till källan, från hvilken dessa gerningar flyta, till menniskans inre

lif i dess helhet, stöter man öfverallt på sjelfviskhet, gudsförgätenhet, orenhet och

vanmakt. Detta var, hvad Augustinus ådagalade. Han vi sade, att för en gernings godhet

fordras icke endast, att den, utifrån, samt i och för sig sjelf betraktad, synes god, utan

framför allt att dess i själen fördolda källa är ren. Den pelagianska läran bekämpades

med framgång af Augustinus, så länge den öppet och rakt fram anföll kyrkan; men snart

återkom den såsom semipelagianism och förnyade från sidan, samt under augustinska

former sitt angrepp. Förgäfves uppträdde den store läraren ånyo mot densamma. Snart

var ban icke mer; villfarelsen spridde sig med förvånande hastighet öfver hela

kristenheten från vester till öster och verkar ännu i dag störande och förlamande på

kyrkan. Vådan af denna åsigt uppenbarade sig isynnerhet deruti, att då genom den det

goda sättes i det yttre och icke i det inre, största vigten kom att läggas på gerningar,

yttre laglydnad, samt botöfningar. Ju flera dylika goda verk man kunde uppvisa, desto

heligare var man; de öppnade himmelens port, och snart trodde man. (förunderliga

blindhet!), att menniskor fannos, hvilkas helighet öfversteg det erforderliga måttet.

Sålunda ville det högmodiga menniskobjertat icke gifva äran åt Gud, hvilken all åra

tillkommer. Det ville förtjena, hvad Gud gifver för intet, samt sökte hos sig sjelf finna

den salighet, kristendomen nedförde fullfärdig från himmelen. Menniskan kastade ett

täckelse öfver den saliggörande läran, att Gud gifter, men icke säljer saligheten. X och

med detsamma fördunklades religionens alla öfriga sanningar; mörker bredde sig öfver

kyrkan, och ur den hemska och djupa natten såg man den ena vill. farelsen efter den

andra uppstiga.

De tvänne hufvudvillfarelserna voro i sjelfva verket här för-enade. På samma gång

pelagianismen förfalskade läran, befor. drade den äfven prestväldet, och med samma

38


hand, den nedsatte nåden, upphöjde den kyrkan; ty nåden är Gud, och kyrkan är MCD n

iskan.

Ju innerligare vi äro öfvertygade, att hela verlden är brottslig inför Gud, desto fastare

hålla vi oss till Jesus Kristus såsom den enda källan till nåd. Huru kan man med sådana

åsigter, i jemnbredd med Honom sätta kyrkan, hvilken likväl ej är någon-ting annat än

en förening af varelser, alla behäftade med samma naturliga synda-elände? Men så snart

vi tillerkänna menniskan någon egen helighet, blir förhållandet heltannorlunda ; prester

och munkar blifva då det naturliga medlet för erhållandet af Guds nåd ; så skedde ock,

sedan Pelagii lära fått insteg.

I och med detsamma saligheten rycktes ur Guds hand, föll den i presternas händer.

Desse satte sig i Herrens stad och ställe, och de efter syndaförlåtelse trängtande själarne

hade hädanefter att vända sina blickar, icke till himmelen, utan till kyrkan och i

synnerhet till dennas föregifna öfverhufvud. Päfven föreställde Gud i de förblindade

menniskornas ögon; deraf påfvarnas storhet och makt, deraf de oräkneliga missbruken.

Läran om saligheten af tron försvann likväl icke helt och hållet ur kyrkan; den

återfinnes hos de berömdaste kyrkofäder nåväl närmast efter Constantine regering, som

under medeltiden; den förnekades icke uttryckligen: kyrkomötena och påfvarne

utfärdade inga förordningar och bulior mot densamma, men man satte vid dess sida

andra läror, genom hvilka den upphäfdes. Den fortlefde visserligen hos många lärare,

samt fromma och ödmjuka själar, men för den stora hopen var den helt och hållet

fremmande. Menniskorna hade uppfunnit en helt ny ordning för syndaförlåtelsen, och

massan af folket hängaf sig hellre åt denna, än åt Kristi nåd. Den menskliga

nådesordningen fördunklade den gudomliga. Låtom oss betrakta några sidor af denna

sorgliga förändring.

Under Vespasianus och hans söner hade Zebedei son, han, som var sin gudomlige

Mästares förtrognaste vän, sagt: "om vi bekånna våra synder, Han dir trofast «h rdttvis,

att Han förlåter oss synderna".

Omkring hundratjugu år sednare, under Commodi och Sep. timii Severi regeringar,

för Tertullianus, en berömd kyrkoherde 1 Carthago, redan om nåden ett helt annat språk

; "det fordras en förändring i mat och klädsel; man måste kläda sig i säck och aska,

afsäga sig alla bekvämligheter och yttre prydnader, nedkasta sig för ',resten och utbedja

sig alla brödernas förbön." Så var då menniskan åter bortvänd från Gud och hänvisad till

sig sjelf.

Från Tertulliani tid ända till trettonde århundradet, vexte oupphörligen inom kyrkan

botöfningarnes antal. Man måste thsta, gå barfota, icke bruka linne, lemna hus och hem

och fara i fremmande land, eller ock draga rig från verlden och gå i kloster elfte

39


århundradet lades till allt detta frivilligt gisslande, hvilket sedermera i det våldsamt

skakade Italien öfvergick till en ordentlig vurm. Adelsmän och bönder, unga och gamla,

till och med fem års barn vandrade hundra., tusen-, ja tiotusentals, midt i vintern genom

byar, köpingar och städer, utan andra kläder fin ett omkring lifvet bundet förkläde, och

besökte än den ena, än den andra kyrkan. Beväpnade med ett gissel, piskade de sig

obarmhertigt, och gatorna genljödo af qvidande och jemmerrop, som utpressade de

kringståendes tårar.

Långt innan det onda nått en sådan höjd, hade likväl det förtryckta folket börjat

sucka efter förlossning. Sjelfva presterna insågo, att om icke snar hjelp mellankom,

skulle deras sjelftagna makt gå dem ur händerna. De uppfunno således den så ryktbara

allatshandeln. Det var under Johannes med tillnamnet Fastarert, erkebiskop i

Constantinopel, vi upptäcka första spåren till densamma. Presterna sade: "J botgörare, J

kunnen icke fullgöra hvad eder ålagdt är. Nå väl! Vi, Guds prester och edra själasörjare,

skola påtaga oss denna tunga börda. Hvem kan fasta bättre än vi? Hvem bättre knäböja

och på ett förtjenstfullare sätt läsa böner ?" Men arbetaren är sin lön värd. "För sju

veckors fasta," sade Abboten i Prym, Regino, "skall en rik betala 20, en mindre rik 10, en

fattig 3 skilling; och i samma förhållande för andra saker [2]." Modiga röster höjdes väl

mot denna handel men förgäfves.

Påfven insåg snart, bvilka fördelar kunde dragas af afiatsvä. sendet. Hans

penningebehof voro i jemnt stigande, och hår fann han en ymnig inkomstkälla, hvilken

under sken af ett frivilligt bidrag, skulle fylla hans skattkammare. Det var nödvändigt,

att . för ett så vinstgifvande påfund uttänka en säker grund. Också sparade Rom härför

ingen möda. Alexander af Hales, med Are. titeln Doctor Irrefragabilis, uppfann i

trettonde århundradet en för detta ändamål ganska tjenlig lära, hvilken genom en af

Cle-mens den sjunde utfärdad bulla upphöjdes till trosartikel. De heligaste sanningar

måste bidraga till betryggande af den nya påfliga inkomstkällan. "Jesus Kristus," sade

man, "har gjort vida utöfver hvad som fordras för menniskans försoning med Gud; en

enda droppe af hans blod hade dertill varit tillräcklig. Men han har utgjutit många

blodsdroppar för att åt sin kyrka samla en skatt, som sjelfva evigheten ej skulle kunna

uttömma; härtill hafva efter hand kommit helgonens öfverloppsgerningar ; eller de verk,

de gjort utöfver sin skyldighet. Värden och för-valtningen af den sålunda uppkomna

skatten bar blifvit anför-trodd åt Jesu Kristi ståthållare, som på hvarje syndare för hans

efter dopet begångna synder, samt i mån och till den grad, dessa kräfva Kristi och

helgonens förtjenst, tillämpar denna skatt." Hvem skulle väga angripa ett bruk af så

heligt ursprung?

Snart utvecklades och utvidgades denna skamliga handels-rörelse. Taxan bestämde

tio eller tjugu års botgöring för olika slags synder. '"Det är," sade de vinningslystna

presterna, "icke för hvarje synd, utan för hvarje utbrott af en synd, som så och så många

är erfordras." Sålunda nedtyngdes menniskan under en nästan evig botgöring.

40


Men huru år en så långvarig botgöring möjlig, då lifvet är så kort? När skall den

fullbordas? ['varifrån skall menniskan tå tia dertill? J påläggen ju henne flera

århundradens späkningar? På sitt yttersta skall hon le åt alltsammans; döden befriar

henne från hela denna börda. Lycksaliga död! Men äfven på denna invändning var man

betänkt. De alexandrinska filosoferna hade talat om en eld, i hvilken menniskorna skulle

renas; flera gamla lärare hade antagit denna filosofiska tanke och Rom gaf den kraft af

trosartikel. Genom en bulla lade päfven skärselden under sitt välde. Han fastställde, att

menniskan der skulle försona livad hon härnere ej medhunnit, men att aflaten kunde

befria henne från detta mellantillstånd, der hon annars af sina synder skulle qvarhållas,

och hela denna lära utvecklades af Thomas Aquinas i håns ryktbara Summa Theologica.

Man hade all möda ospard för att uppskrämma sinnena. Menniskan är af naturen böjd

att frukta en okänd framtid och de mörka boningarna bortom grafven ; denna fruktan

bearbetades än mer; man målade med förskräckliga färger de qval, hvilka de aflidnas

själar utstodo i den renande elden. Ännu på vår tid ser man i många katolska länder, i

kyrkor och gathörn, taflor, föreställande arma själar, hvilka ur brinnande lågor

ångestfullt ropa om hjelp. Hvem hade hjerta att vägra det frälsande guldet, hvilket, i

detsamma det nedföll i Roms kassakista, befriade själarna från så grymma lidanden ?

Ännu ett medel påfanns för att befrämja afiatshandeln. Hit-tills hade man endast

ockrat på de lefvandes synder, nu tog man äfven de dödas i anspråk. I trettonde seklet

förkunnades, att de lefvande, med någon uppoffring, kunde förkorta eller göra slut på

slägtingars och vänners lidanden i skärselden. Genast voro de troendes medlidsamma

hjertan färdiga att åt presterna frambära nya offer.

För att ordna denna handel uppgjorde man kort derefter (-zannolikt var det Johannes

=I :s verk) den ryktbara afiats. taxan, som väckt så mycken förargelse, och af hvilken det

tinnes mer ån 40 upplagor. Älven de minst finkänsliga öron skulle säras af de

sktindligheter, som der förekomma. Blodskam kostade, i fall den var okänd, fem

groscherm, om den var känd sex; så och så mycket betalades för dräp, för barnamord, för

äktenskapsbrott, för mened, för inbrottsstöld m. m. "0 Roms vanära!" utropade Claudius

af Espersa, en romersk teolog, och vi tillägga: "0 mensklighetens vanära!" ty man kunde

icke förevita Rom någon-ting, som icke faller tillbaka på menniskan. Rom är ingenting

annat än några af mensklighetens låga böjelser, uppdrifna till sin största höjd. Vi säga

detta för sanningens, men afven för rättvisans skull.

Den djerfvaste och äregirigaste af Gregoril VII :a efterträ-dare, Bonifacius VIII, gick

längre An någon af sina föregångare.

År 1300 utfärdade han en bulla, som för kyrkan tillkännagaf, att alla, hvilka vid ett

nytt århundrades början begåfvo sig till Rom, skulle erhålla oinskränkt syndaförlåtelse.

Från Italien, Sicilien, Sardinien, Corsica, Frankrike, Spanien, Tyskland, Un-gern, från

alla håll ditströmmade folken 1 massa. Sextio- och sjuttioåriga gubbar lemnade sina

41


hem, och inom en månad rak-nade man i Rom ända till 200,000 pilgrimer. Alla dessa

fremlingar medförde rika skänker, och påfven och Romarne Båga sina skattkamrar

fyllas.

Snart utlyste den romerska girigheten dessa jubileer till hvart femtionde, sedermera

till kvart trettiondetredje och ändtligen till hvart tjugofemte år. Slutligen förflyttades,

till köparnes becivämlighet och säljarnes vinst, såväl aflatshandeln som jubi-leerna till

alla marknadsplatser i kristenheten. Man behöfde icke lemna hus och hem. Hvad andra

sökte bortom Alperna, kunde hvar och en erhålla vid sin egen dörr.

Det onda hade nått sin höjd.

Då framstod reformatorn.

Vi harva förut sett huru det gick med den grundsats, hvilken skulle beherrska

kristendomens historia; samt nu sednast huru det gick med den, som bort bekerrska dess

lära; båda hade gått förlorade.

Att emellan Gud och menniskan upprätta en medlande prest. kast, att för gerningar,

botöfningar och penningar sälja den af Gud fritt skänkta saligheten; se der päfvedömet!

Att genom Jesus Kristus, utan allt menskligt medlareskap, för alla öppna en fri tillgång

till det eviga lifvets gåfva ; se der kristendomen och reformationen!

Päfvedömet är en ofantlig, under århundraden uppförd skiljerwor mellan Gud och

menniskan; om någon vill öfverstiga den, måste han antingen offra penningar eller

underkasta sig kyrkans botiirningar, och ändock kommer han icke till målet.

Reformationen har kullstörtat denna mur, ätergifvit Kristus åt r+enniskan, och

sålunda banat henne vag till hennes Skapare. Påfvedömet uppreser kyrkan mellan Gud

och menniskan. Kristendomen och reformationen ställa Gud och menniskan ansigte mot

ansigte. Påfvedönnet åtskiljer, reformationen förenar dem sedan vi sålunda beskrifvit,

huru de två stora grundsatserna, hvilka skilja Guds religion från alla menskliga

religioner, för. föllsoch tillintetgjordes, vilja vi nu betrakta de omätliga följderika af

denna förändring.

Men låtom oss göra rättvisa åt medeltidens kyrka, som efter-trände apostlarnas och

kyrkofädernas, samt föregick reformatorernas. Ehuru förfallen och allt mera förslafvad,

upphörde kyrkan dock icke att vara kyrka. Det vill saga, hon var alltjemt menniskans

mäktigaste vän. Fastän bundna, kunde hennes händer ännu välsigna. Många herrliga

Jesu Kristi genen spridde öfver dessa århundraden ett välgörande ljus; i de

oansenligaste kloster, i de mest undangömda församlingar funnos fattiga mun. kar och

prester, hvilka förstod° att lindra mensklighetens lidanden.. Den katolska kyrkan var

42


något annat än påfvedömet; den förra var det förtryckta; det sednare den förtryckande.

Reformationen, som förklarade påfvedömet krig, befriade kyrkan. Och, medgifvom det,

sjeifva påfvedömet var understundom i Guds hand, som vänder det onda till galt, en

helsosant motvigt mot furstarnas makt och äregirighet.

________________________________________

FOTNOTER

[1] Velle et esse ad horainem referenda sunt, qvia de arbitrii &int* deacendunt.

(Pelagius in Aug. de Gracia Dei, eap. 4.)

[2] Libri duo de erooleabutiois disciplinis.

43


Vi vilja nu kasta en blick på kristenheten.

KAPITEL III.

Teologi och religion voro vid den tiden vidt åtskiljda. Den lära, teologerna för sig

uppgjort, och den, som lefde bland pre. sterila, munkarna och folket, hade föga

gemensamt. Båda inverkade likväl på hvarandra, och med båda hade reformationen att

göra. 'Atom oss för det första taga en öfversigt af teologien eller satolastiken.

Teologien stod ännu under medeltidens inflytande. Denna tid hade frambragt stora

likare, men deras forskningar hade lavarken egnats åt Skriftens tolkning eller

betraktandet af kyrkans öden. Exegetiken och historien, dessa den teologiska

vetenskapens hufvudkållor, voro ännu icke bearbetade.

En ny vetenskap intog deras plats, nemligen dialektiken. Konsten att skickligt anföra

skäl och motskäl blef den nya teolo-giens aldrig trytande grufva. Medeltiden gjorde

bekantskap med Aristoteles dels genom gamla latinska, dels genom arabiska

öfversättningar. Den gamla hedniska filosofen uppstod såsom en jätte i vestern och

underlade sig menniskornas tankar, ja nästan deras samveten. Hans filosofiska metod,

som vål egnar sig för spetsfundigheter och hårklyfverier, stärkte tidens böjelse för dialektiken;

en böjelse, hvilken i de dunkla öfversättningarna af den grekiske filosofens

arbeten fann ytterligare 'låring, Kyrkan mot. arbetade någon tid den nya riktning, som

bemäktigat sig sinnena ; hon fruktade att granskningsbegäret skulle alstra Materier.

Men dialektiken visade sig helt medgörlig; munkarne använde den till och med emot

kättare, och från den stunden var dess seger betryggad.

Det utmärkande draget hos denna metod bestod deruti, att man i alls. teologiska

!tinnen uttänkte en mängd frågor, hvilka sedan genom en upplösning (resolutio)

afgjordes. Ofta vände sig dessa frågor kring de lumpnaste föremål. Man frågade till

eXem-pel, om alla djur varit med i Noachs ark, om en död kan låsa messan, m. m. [1].

Det vore likväl orätt att efter sådana drag be-döma skolastikerna; ofta måste vi erkänna

deras djup-och skarp-sinnighet

Flera bland dem gjorde skilnad emellan filosofiska och teo-logiska sanningar,

påstående, att en och samma sak kunde vara teologiskt sann och filosofiskt falsk på

detta sätt trodde man sig kunna förlika otron med en kall och död undergifvenhet un. der

kytrkans läror. Andra lärare med Thomas Aquinas i spetsen påstodo, att uppenbarelsen

ingalunda stred emot förnuftets ljus, och att liksom den kristliga kärleken icke

tillintetgör menniskans naturliga känslor, utan upphöjer, helgar, förädlar och

beherrskar dem, på samma sätt uppliftfver tron ingalunda filosofien, utan helgar och

upplyser den, som använder den i sin tjenst.

44


Läran on} Treenigheten sysselsatte mycket dessa teologers skarpsinnighet, och några

råkade under sina klyftiga undersök- ningar i motsatta villfarelser. Somliga åtskilde de

tre personerna i Gudomen på sådant sått, att det blef tre särskilda gudar; hit hörde

Roscelin från Compiegne och hans anhängare. Andra åter sammanblandade personerna,

så att de utgjorde blotta begreppsskilnader ; denna isigt omfattades af Gilbert från

Poitiers och hans skola. Imellertid fann älven den rena läxan kraftiga försvarare.

Denna tids dialektik befattade sig äfven mycket med läran om den gudomliga viljan,

samt med frågan huru den kunde för-likas med Guds allmakt och helighet. Har stötte

akolastikerna på stora !.-vårigheter, hvilka de sökte häfva genom dialektiska åtskilnader.

"Man kan icke påstå," gager Petrus Lombardus, "att Gud vill det onda; men

man kan ej heller påstå, att Han icke vill det."

De flesta af dessa teologer sökte försvaga den af kyrkan antagna läran om nådevalet.

Alexander af Hales begagnade sig för detta ändamål af Aristoteles' sats, att hvarje

handling förutsätter tvitnne vilkor: en verkande orsak, och ett ämne, som mottager

verkan af denna orsak. Det gudomliga nådevalet bidrager visserligen till menniskans

salighet; men i hennes själ måste äfven finnas en mottaglighet för denna nåd. Utan detta

sednare vilkor förmår det förstnämnda ingenting, och nådevalet består deruti, att Gud,

som genom sin allvetenhet förutser, hos hvilka denna mottaglighet kommer att finnas,

har beslutat meddela dessa sin nåd. •

Angående menniskans ursprungliga tillstånd, skilde dessa teologer emellan de

naturliga gåfvorna och nådegåfvorna. De förstnämnda bestodo i renheten af

menniskosjillens urkrafter. De sednare voro de gåfvur, Gud förlänade menniskan, för att

sätta henne i stånd att göra det goda. Men har söndrade sig dessa lärare. Somliga

påstodo, att menniskan ursprungligen endast haft de naturliga gåfvorna, och att hon

genom det bruk hon af desamma gjorde, bort förtjena nådegåfvorna. Men Thomas

Aquinas, hvil ken man i allmänhet finner på den rena lärans sida, yrkade, att

nådegåfvorna från början varit innerligt förenade med de naturliga, alldenstuud den

första menniskan befann sig i fullkomlig moralisk helsa. Syndafallet, menade de

förstnämnda,, hvilka lutade till läran om viljans frihet, beröfvade menniskan

nådegåfvorna, utan att likväl förstöra de naturliga; ty all helgelse vore omöjlig, om hos

menniskan icke funnes någon moralisk kraft, under det att strängare teologer trodde, att

syndafallet icke endast borttagit nåden, utan äfven förderfvat naturen.

Alla erkände det försoningsverk, Kristus genom sitt lidande och sin död grundat. Men

somlige påstodo, att återlösningen till sin möjlighet nödvändigt förutsatte Jesu Kristi

döds försonande tillfyllestgörelse, medan andra deruti blott ville se det vilkor, hvarvid

Gud fästat återlösningen och nåden. Ännu andre, och ibland dem Abelard, satte de

saliggörande följderna af återlösningen i det förtroende och den kärlek till Gud, som

deraf i mesni. skans Nerta verkades.

45


Läran om helgelsen eller nåden var ett annat rikt fält för dessa teologers dialektiska

spetsfundighet. Alla antogo i enlighet med den anförda Aristoteliska satsen, att det hos

menniskan måste finnas ett för nåden emottagligt ämne (materia disposita). Men

Thomas Mulnas tillskref sjelfva nåden denna mottaglighet. "Nåden," sade man, "var före

fallet en skapande nåd; efter fallet, då det finns något, som skall förstöras, år den en

omskapande." Man skilde vidare emellan den för intet gifna nåden (gratia gratis data)

och den nåd, som gör menniskan täckelig inför Gud (gratia gratum faciens), samt ännu

flera slag.

Den redan framställda läran om botöfningar och afibt satte kronan på den skolastiska

vetenskapen och tillintetgjorde det goda, som i densamma kunde finnas. Petrus

Lombardus skilde först mellan tre slags botöfningar: bjertats syndabot eller ångern,

munnens syndabot eller bikten, och gerningarnes syndabot eller den yttre

tillfyllestgörelsen. Han antog visserligen tvänne särskilda afiösningar, den ena inför

Gud, den andra inför kyrkan, och sade till och med att bjertats ånger vore tillräcklig för

att förskaffa syndernas förlåtelse, men råkade på annan väg tillbaka in i kyrkans

villfarelse. Han lärde nemligen, att man för de efter dopet begångna synderna måste

antingen utstå skärseldens qval, eller underkasta sig de kyrkliga botöfningarna; härifrån

undan. togs likväl sådana själar, som hade en så fullkomlig ånger, att den kunde ersätta

alla andra lidanden. sedan uppkastar han för sig frågor, hvilkas besvarande, oaktadt all

hans klyftighet, satte honom i bryderi. Om tvänne personer, den ena rik, den andra

fattig, dö i samma själstillstånd, och den ena icke har annan andelig hjelp än de vanliga

kyrkobönerna, under det man för don andra läser många messor och gör många goda

verk, huru går det då? Vår teolog vänder saken på alla sidor; slutligen säger han: de få

samma öde, men af olika orsaker. Den rike skall icke blifva mera fullständigt, men väl

hastigare befriad frän skärselden.

Vi harva nu anfört några drag af den teologi, som vid refor-mationen herrskada inom

skolorna: fina begreppsakilnader, än falska, än sanna hugskott, men ingenting annat ån

hugskott. Kristna läran bade förlorat den fläkt af himmelsk anda, den lif-vande

skapelsekraft, som utgår allena från Gud, och på apostlar.. nes tid utgjorde dess

utmärkande drag. Denna fläkt och denna kraft skulle åter nedgjuta sig från höjden.

46


________________________________________

[1] Hottinger, hist. (ledes. V.

FOTNOTER

47


KAPITEL IV.

I jemförelse med kyrkans verkliga tillstånd, var dock den teologiska vetenskapen ren,

och i jemförelse med presternas, munkarnas och folkets andliga lif, sedlighet och

bildning, kunde de lärdas teologi kallas blomstrande. Om vetenskapen behöfde förnyas,

så behöfde kyrkan ännu mer renas.

Kristenheten väntade icke längre af en helig och lefvande Gud det eviga lifvets fria

gåfva. För att vinna detta lif, måste man tillgripa alla de utvägar, som en vidskeplig och

uppskrämd inbillning kunde uttänka. Himmelen uppfylldes at helgon odh medlare,

hvilka med sina böner skulle nedkalla Guds nåd; jorden af fromma verk, offer,

botöfningar och kyrkobruk, som skulle förtjena densamma. Se här, huru Myconius, först

långe munk och sedan Luthers medarbetare, skildrar tidens religiösa tillstånd :

"Kristi förtjenst och lidande behandlades såsom en tom be. rättelse eller såsom

Horners myter. Det var icke fråga om tron, genom hvilken man tillegnar sig Frälsarens

rättfärdighet och det eviga lifvets arf. Kristus var en sträng domare för alla, som icke

togo sin tillflykt till helgonens bemedling och påfvens aflat. hans ställe framstod såsom

medlare först jungfru Maria, liksom hedningarnas Diana, sedan helgonen, hvilkas antal

af påfvarne beständigt ökades. Dessa medlare beviljade icke sina förböner, så framt man

icke gjort sig vål förtjent af de ordnar, de stiftat. Härtill fordrades, icke hvad Gud i sitt

ord befaller, utan en mängd af munkar och prester uppfunna verk, hvilka inbringade

mycket penningar, såsom böner till jungfru Maria, S:t Ursula och S:t Brigitta. Man

måste natt och dag sjunga och ropa. Det fanns lika många vallfartsorter, som berg,

skogar och dalar. Med pen. ningar kunde man dock friköpa sig från dessa besvärligheter.

Man bar till klostren och presterna penningar och allt, som kunde vara af något varde,.

kycklingar, gäss, ankor, ägg, vax, halm, smör, ost. Då ljödo sångerna, klockorna ringde,

rökelse fyllde helge. domen, offren framburos, köken öfverflödade, glasen klingade och

massorna öfverröstade och afslutade alla de fromma verken. Biskoparne predikade icke,

men de invigde prester, klockor, munkar, kyrkor, kapell, bilder, böcker, kyrkogårdar,

hvilket allt inbringade stora summor. Benknotor, armar, fötter förvarades i guld- och

silfverskrin, och fingo under messan af folket kyssas, och detta var äfven en rik

inkomstkälla.

Alla dessa menniskor påstodo, att påfven, som var i Guds ställe (2 Thess. II, 4.), icke

kunde fela; och de tålde härutinnan ingen motsägelse [1].

I Allhelgonakyrkan i Wittenberg vist des ett stycke af Noachs ark, litet sot från de tre

mannens brinnande ugn, en bit ur Kristi krubba, några strån af den store Kristofers

slagg, samt nitton tusen andra reliker, af mer och mindre värde. I Schaffhausen

förvarades den helige Josefs andedrågt, som Nikodemus uppfångat i en handske. I

Wtirtemberg utbjöd en atiatskrttmare, med en ur erkeengeln Michaels vinge ryckt fjäder

48


i hufvudet, sin vara [2]. Man behöfde ej gå långt efter dessa dyrbara skatter ; för att

spara folket kostnaden och besväret af en vallfart, genomreste relikförpaktare landet och

bura omkring dem i husen, såsom i sednare tider skett med den heliga Skrift, samt

förevisade dem med stor högtidlighet i kyrkorna. Dessa förpaktare betalade till

relikernas egare en viss summa eller gåfvo dem en så och så stor procent af vinsten.

Himmelriket var försvunnet frän jorden, och menniskorna hade i dess ställe inrättat en

skamlig marknad.

Också hade hela Gudstjensten blifyit genomträngd af en ohelig anda. Kyrkans

dyrbaraste minnen, de af hennes högtider, som företrädesvis borde lifva till andakt och

kårlek, oskä ,des af hedniska narrspel och styggelser. Det så kallade "Påskskrattet"

innehade ett vigtigt rum bland kyrkans plägseder. Som Jesu Kristi uppståndelse borde

firas med glädje, vinnlade sig predikanterna om allt, som kunde väcka folkets

skrattlystnad. Den ena gol som en tupp, den andra hvåste som en gås. En framsläpade

till altaret en i kåpa klådd lekman, en annan undfägnade församlingen med de

oanständigaste berättelser, en tredje förtäljde om apostelen Petri skälmstycken ; bland

annat huru han på källaren narrat vården och icke betalt räkningen [3]. Det lägre

presterskapet begagnade tillfället att förlöjliga sina förmän; pre-literna voro förvandlade

till gycklare och taskspelare, samt templen till skådeplatser för deras upptåg.

Om religionens tillstånd var sådant, huru skulle det då se ut med sederna?

Visserligen var sedeförderfvet — billigheten kräfver detta er. kännande — ännu icke

allmänt; från sjelfva reformationen ut-strömmade ju en fullhet af fromhet, rättfärdighet

och sedlig kraft. Och om än Guds fria allmakt var egentliga orsaken härtill, kan likväl ej

bestridas, att han på förhand i kyrkans sköte nedlagt fröet till det nyväckta lifvet. Om

man äfven i våra dagar på ett ställe sammanförde alla laster och alla skändligheter, som

begås i ett enda land, skulle säkerligen denna massa af osedlighet väcka vår häpnad.

Icke destomindre hade förderfvet vid denna tid en art och en allmännelighet, som det

sedan icke haft. Isynnerhet var det i helgedomen, som förödelsens styggelse inträngt, på

ett sätt och till en grad, som efter reformationen ej varit den tillstadt.

Lefvernet hade råkat i förfall på samma gång som tron. Budskapet om det eviga

lifvets gifta är Guds kraft till mennisko-slägtets eviga pånyttfödelse. Tag bort den

salighet, Gud gifver, och du har i och med detsamma borttagit helgelsen och de goda

gerningarne. Så hände ock.

Läran om och försäljningen af aflaten eggade det okunniga folket kraftigt till synd.

Det är sannt, enligt kyrkan kunde Ida. ten endast gagna dem, som lofvade bättring och

blefvo sitt löfte trogna. Men hvad var att vänta af en lära, uppfunnen med be• räkning

på den vinst, man hoppades draga af densamma? Mats-kritmarne voro naturligtvis

frestade att, för bättre afsättnings skull, göra sin vara så begärlig och lockande som

49


möjligt Till och med de mera upplysta fattade ej denna lära rätt. Den stora hopen säg i

aflaten ingenting annat än en tillåtelse att synda, och en för rörelsen så gynnande

villfarelse voro kräraarn.e icke särdeles angelägna att skingra.

Huru många brott och oordningar brännmärkte också icke detta mörkrets tidehvarf,

då straffiöshet erhölls för penningar 1 livad bade man att frukta, då en ringa skärf till en

kyrkas upp.. byggande befriade från alla straff i ett lif efter detta? Hvilken förnyelse och

helgelse kunde man vänta, då gemenskapen mellan Gud och menniskan var upphäfd,

och då menniskan, skild från den Gud, som är anda och lif, samt omgifven af en

förqväfvande dödsluft, endast umgicks med lumpna kyrkobruk och grofva botöfningar ?

Presterne voro de förste, som rönte verkan af detta förderf liga inflytande. Då de ville

upphöja sig, hade de förnedrat sig. De hade försökt att frånrycka Gud en stråle af hans

ära, för att fästa den vid sig; men deras försök hade slagit felt, och det enda, de egde i

behåll, var ett frän det ondas rike röfvadt frö till ytterligare förderf. Tidens häfder

hvimla af skändligheten. Mångenstädes såg man ej ogerna, att presten höll sig en frilla,

på det de gifta qvinnorna måtte vara mindre utsatta för hans förförelser [4]. Hvilken

förödmjukande tutta framställde icke då prestens hem! Den olycklige underhöll med

tionden och allmosor så väl modren som de barn, hon skänkt honom [5]. Hans samvete

anklagade honom, han blygdes för sin församling, sitt tjenstefolk och sin Gud. Af fruktan

att vid prestens död se sig och sina barn berör. vade det nödvändigaste, såg modrea sig

på förhand till godo: hon stal ur sitt eget hem. Hennes ära var för alltid förlorad och

hennes barn voro mot henne en lefvande anklagelse. Föraktade af alla, uppfylldes dessa

af bitterhet eller förföllo i utsväfningar. Se der en målning på den tidens presthus .... och

folket försummade icke att draga fördel af dessa förargelseväckande uppträden [6].'

På landsbygden föreföllo äfven mångfaldiga oordningar. De andligas boningar voro

ofta tillhåll för alla laster. Cornelius Adrianus i Briigge4), Abboten Trinkler i Cappel [7]

härmade Österlandets seder och hade också sina harem. Prester Orv° sig i sällskap med

löst folk, besökte källare och krogar, spelade tär. ning och slutade med trätor och

hädelser sina dryckesgillen [8]. Rådet i Schaffbausen förbjöd dem att dansa offentligen,

utom vid bröllop, och att bära mera än ett vapen; det befallde vidare, b. et man skulle

taga prestdrägten af sädane kyrkans tjenare, som träffades på vanfrejdade ställen [9]. 1

erkestiftet Mainz anställde prestera* [10] om natten på värdshus och källare oväsende

och alla slags oordningar, hoppade öfver murar, samt sönderbröto dörrar och lås [11]. På

flera ställen betalade presten till biskopen en viss afgift för den qvinna, med hvilken han

lefde, och för_hvarje barn hon födde honom. En Tysk biskop berättade en dag högt vid ett

gästabud, att på ett år elfva tusen prester för sådant ändamål anmält sig hos honom. Det

är Erasmus, som anför detta drag [12].

Öfvergå vi till det högre presterskapet, var förderfvet inga-lunda mindre. Kyrkans

styresmän fö r edr o go stridernas buller framför altarnes sånger. Att med svärdet i hand

50


af sin omgifning tilltvinga sig lydnad, ansågs såsom en af de förnämsta egenskaper, som

tillkommo en biskop. Erkebiskopen i Trier, Balduin, som beständigt var i krig med sina

grannar och underlydande, nedref deras borgar, byggde Listen och tänkte endast på

utvidgandet af sitt område. En viss biskop i Eichstädt bar, då han skipade rättvisa,

under sin skrud en pansarskjorta och höll i handen ett stort svärd. Han brukade såga,

att han ville utmana fem Bajrare på en gång, så framt de gingo ärligt tillväga [13].

Öfverallt lågo biskoparna i strid med sina städer. Borgarne begärde frihet, och

biskoparne fordrade oinskränkt lydnad. Behöll() de sednare öfverhanden, fingo många

med lifvet plikta för sin upp. studsighet ; men upprorslågan flammade alltid åter upp,

just då man trodde sig harva qvaft den.

Och hvilket skådespel erbjöd icke den piffiga stolen under tiden närmast före

reformationen! Det måste erkännas, Ramsåg icke ofta så många skändligheter.

Rodrigo Borgia lefde först med en romersk dam och fortsatte sedan samma olofliga

umgänge med hennes dotter, Rosa Vanozza, som födde honom fem barn. Under det han

stod i detta brotts. liga förhållande så vål till Vanozza, som andra fruntimmer, samt, i

egenskap af erkebiskop och kardinal, besökte kyrkor och hospi-ts.ler, blef påfvestolen,

genom Innocentius VIII:s död, ledig. Borgin lyckades erhålla den genom att köpa alla

kardinalernas röster. Fyra guldbelastade mulåsnor sågos ingå i Sforzas, den mest

inflytelserike kardinalens palats. Den nye påfven, som antog namnet Alexander VI,

gladde sig att nu hafva fått fritt utrymme för sitt njutningsbegär.

På sjelfya kröningsdagen gjorde han sin son Cesar, en yngling af råa och utsvåfvande

seder, till erkebiskop i Valencia och biskop i Pampelona. Sedan firade han sin dotter

Lucretias bröltop med en fest, som bevistades af hans mätress, Julia Bella, och lifvades

af lättsinniga lustspel och visor. "Alla prester", säger en historieskrifvare, "hade sina

mätresser", och alla Roms kloster voro tillhåll för otukt och osedlighet. Cesar Borgia slöt

sig till Guelfernas parti, och sedan han med deras tillhjelp kufvat Ghi, bellinerna, vände

han sig mot Guelferna sjelfva och krossade ven dem. Men han ville icke med någon dela

rofvet. År 1497 gaf Alexander åt en äldre son hertigdömet Benevento; den nye hertigen

försvann. Georg Schiavoni, en vedhandlare, boende vid stranden af Tibern, hade sett ett

lik nattetid kastas i floden ; men han brydde sig ej om att göra väsen deraf; sådana

händelser voro icke så ovanliga. Hertigens döda kropp återfanns; hans bror var

upphofsmannen till hans död [14]. Icke nog härmed: en svåger stod honom ännu i vägen.

En dag lät han på sjelfva trap. pan till påfliga palatset anfalla honom, och han hembars,

badande i sitt blod.

Hans hustru och syster lemnade honom intet ögonblick och tillagade, af fruktan för

förgiftning, med egna händer hans föda. Alexander låt hätta vakt vid porten, men Cesar

gjorde spe af dessa försigtighetsmått och sade: "hvad som icke sker vid middagen, kan

ske vid aftonmåltiden". En dag inträngde han också verkligen i den sårades rum, körde

51


ut hans hustru och sy. sten, tillkallade sin bödel, Michilotto, den enda menniska, han

visade något förtroende, och lät under sina ögon strypa svågern [15]. Alexander hade en

gunstling, Peroto, hvars inflytande också miss-hagade den unge hertigen. Förföljd af

denne, gömde Peroto sig under påfvens mantel, och lindade armarna omkring sin

beskyd-dare. Ickedestomindre nedstöttes han af Cesar, och den olyckliges blod st4tnkte

upp i påfvens ansigte [16]. "Alexander", anmärker ett samtida vittne till dessa

ohyggligheter, "på en gång älskar och fruktar sin son hertigen". Cesar var den starkaste

och skönaste man på sin tid; vid en tjurfäktning sträckte han m ed lätthet sex vilda

tjurar till marken. Alla morgnar påträffade man i Rom lik efter menniskor, hvilka under

natten blifvit mördade. De, hvilka ej nåddes af svärdet, fällo för gift. Man vågade i Rom

knappt andas; livar och en fruktade, att ordningen skulle komma till honom. Cesar

Borgia var en brottets hjelte ; till denna höjd steg gudlösheten, och det i sjelfva

påfvestolens närhet. Då men.

iskan öfverlemnat sig åt onda makter, sjunker hon desto cbu. pare, ju mera hon inför

Gud vill upphöja sig. De sede,slöss fester, som päfven, hans son Cesar och hans dotter

Lucretia i påfliga palatset gäfvo hvarandra, kunna ej beskrifvas, och blotta tanken derpä

väcker fasa. Hedendomens orena lunder såga kanske aldrig någonting dylikt. Några

historieskrifvare anklaga Alexander och Lucretia för blodskam; men denna anklagelse är

ej tillräckligt bestyrkt. Då påfven åt en rik kardinal låtit tillaga Cif hvilket efter en

kitslig måltid skulle bjudas honom i en liten konfektdosa, mutade den varnade

kardinalen hofmåstaren, och giftdosan framsattes för Alexander, som åt deraf och dog

[17]. "Hela staden strömmade dit och kunde icke se sig mätt på den döde huggormen

[18]".

Sådan var den man, hvilken i början af det århundrade, då reformationen utbröt,

innehade päfvestolen.

Sålunda hade presterskapet bragt så väl sig sjelft, som reli. gionen i vanrykte. Också

kunde en mäktig röst utropa: "Det andliga ståndet står Gud och Hans åra emot. Folket

vet det väl, och det är klart af alla visor, ordspråk och speglosor mot presterna, som äro i

svang hos gemene man, då man på alla väggar, allehanda sedlar, ja till och med på

spelkorten, ser målade prester och munkar. Hvar och en känner äckel, blott han på

afstånd hör eller ser en andlig man". Det är Luther, som så talar [19].

Det onda hade spridt sig till alla samhällsklasser. En kraftig villfarelse hade

bemäktigat sig menniskorna; sedernas förfall höll jemna steg med trons; en

hemlighetsfull förbannelse hyllade öfver Jesu Kristi förslafvade kyrka.

Ännu ett annat förhållande var en nödvändig följd af den glömska, hvilken evangelii

grundsanningar iråkat. Okunnigheten gick i bredd med hjertats förderf. Sedan presterna

öfvertagit utdelandet af en salighet, som endast tillhörer Gud, hade de der-uti en

52


tillräcklig borgen för folkens vördnad. livad behöfde de forska uti de heliga skrifterna?

Det var icke mer fråga om att förklara Guds ord, utan endast om att utfärda aflatsbref,

och för en sådan verksamhet fordrades icke att mödosamt förvärfva kunskaper och

lärdom.

"Till predikanter på landet utsågos", säger Wimpheling, "us-lingar, hvilka man ryckt

frän tiggarstafven, och som varit kockar, spelmän, jägare, stallpojkar, eller ähnu värre"

[20].

Sjelfva det högre presterskapet var ofta försänkt i den djtr• paste okunnighet. En

biskop från Dunfeld skattade sig lycklig att aldrig hafva lärt hvarken Grekiska eller

Hebreiska. Munkarne påstodo att alla kätterier korat» från dessa språk, och i synnerhet

från Grekiskan. "Nya testamentet", sade en munk, "är en bok full af ormar och törnen.

Grekiskan", fortfor han, "år ett nyligen uppfunnet språk, för hvilket man val måste taga

sig till vara. Hvad Hebreiskan angår, kåre bröder, år säkert, att alla, som lära sig det, i

samma ögonblick blifva judar". Hersbach, Erasmi van och en trovärdig författare, anför

dessa ord. Thomas L,nacer, en ryktbar andelig lärd, hade aldrig låst Nya Testamentet.

På sitt yttersta (år 1524) lät ban bära till sig ett sådant, men kastade genast med en

svordom bort det, emedan han vid dess öppnande råkat på orden : "Men jag alger eder, J

skolen alls icke svärja", och han var en väldig svärjare. "Antingen", sade han, "är detta

icke Evangelium eller äro vi inga kristna" [21]. Till och med teologiska fakulteten i Paris

skydde icke att säga: "Det är förbi med religionen, om man tillåter läsning af Grekiska

och Hebreiska".

Om det här och der ibland presterna fanns någon lärdom, hade de föga gemenskap

med andeliga ting. Italiens Ciceron'. aner visade stort förakt för bibeln, i anseende till

dess stil. För att göra de heliga Guds männens skrifter mera öfverensstämmande med en

förfinad sällskapstons fordringar trodde Kristi kyrkas förmenta tjenaro sig böra omkläda

dem i lioratii och Virgilii prydliga språk. Kardinal Bembus skref, i stället för den Heliga

Anda, fläkten cif den himmelska vestaneinden, i stället för förlåta synderna, blidka

underjordens och himmelens Gudar, och i stället för Kristus, Guds son, den ur Jupiters

hjerna utgångna Minerna. Då han en dag fann den vördnadsvärde Sadoletus sysselsatt

med att öfversittta Egistelen till de Romare, sade han: ,'Lät vara de der barnsligheterna;

sådana dårskaper anstå ej en förståndig man" [22].

Se der några följder af den förvända sakernas ordning, som hyllade tung öfver

kyrkan. Vår skildring ådagalägger tydligt ai val kyrkans djupa förfall, som behofvet af en

reform — och. det var just detta, vi genom densamma ville bevisa. Kristendo-mens

grundläror hade nästan helt och hållet gått förlorade och med dem, det lif och det ljus,

som utgöra väsendet af Guds reli-glan. Kyrkans krafter voro uttömda; och hon låg lik en

vanmäktig och nästan liffils kropp öfver hela den del af verlden, som det gamla romerska

väldet omfattat.

53


Hvem skulle återuppväcka henne till lift Hvarifrån skulle hjelpen mot så mycket

förderf komma?

________________________________________

FOTNOTER

[1] Myoonius, Geschichte der Reformation, Seokendorf, Biet«. Lu-theranismi.

[2] »lers Reliquien. D. 3, os. 22.

[3] Oecolampad. De rieu pasohali.

[4] Nicol. de Clemangiis, de prseau1ibus Simoniaois.

[5] Ord af Seb. Stor, pastor i Liehtstall omkr. 1524.

[6] nesslin, Beiträge, 224.

[7] Metren, Nederl. Kistor. VIII.

[8] Ilottinger, Hist. &Jolos. IX, 305.

[9] Biskop Hugos i Kostnitz påbud af den 3 Mars 1517.

[10] Willers Reliquen, 3,251.

[11] Staubing, Geschichte d. Nassau-Oran. Landa.

[12] "Uno anno ad se dels-ta undecim tunna sacerdotam palam con. eubinariorum".

(Bramrå Opp., tom. IX, p. 401).

[13] Schmidt, Geschichte der Deutschen. Bd. 4.

[14] Amazzö il fratello (haha di Gandia e lo fa botar nel Tevere (S.151 C. de Capello,

ambass. i Rom omkr. 1500, meddeladt af Ranka).

[15] Intrb in tamers ... fe nasir la moglie e sorella . estragolå dito zovene. (Ibid.)

[16] Adeo il sangue li saltö in la faza del papa. (Ibid.)

[17] E mosse la soutola venenata avaate il papa (Sanuto).

[18] Gordon, Tomasi, Infessura, Guiociardini, lo.

[19] Epist. II, 874.

54


[20] Apologis pro Rep. Krist.

[21] Mit'ller, Rel. 8, 253.

[22] Felleri. Mon. Ined. p. 400.

55


KAPITEL V.

Sedan århundraden hade ett allmänt rop på reform Inom kyrkan låtit höra sig, och

alla menskliga makter hade försökt att åstadkomma en sådan. Men Gud allena kunde

utföra den, och Han började sitt verk med att förödmjuka de menskliga mak-terna,

genom att visa otillräckligheten af deras bemödanden. Vi skola se, huru dessa, hvart

efter annat, strandade vid foten af den koloss, de ville störta.

Furstarne började kampen mot Rom. Hohenstauferna, dessa med kejsarkronas

prydda Nekar, tycktes hafva gjort till sin upp-gift att reformera Rom samt befria folken

och isynnerhet. Ty-skarna från dess förtryck. Men slottet Canossa lär oss, hvad kejsardömet

förmådde mot kyrkans orättmätiga öfverhufvud. Sedan den mäktige kejsaren

Henrik IV länge förgäfves stridt emot pär-ven, blef han tvungen atNblottställd för den

skarpa vinterkylan, barfotad, utan alla tecken af sin kejserliga värdighet, tillbringa tre

dagar och tre nätter i detta slotts grafvar, samt med tårar och knäfall anropa

Hildebrands barmhertighet, hvarefter denne ändt-ligen lät beveka sig och benådade den

olycklige [1]. Så slutades striden emellan Rom•och jordens furstar och mäktiga!

De motståndare, som dernåst uppträdde, voro kanske ännu fruktansvärdare: jag

menar snillets och lärdomens män. Veten- skaperna återuppvaknade till lif och inlade

mot påfvemaktedo en kraftig gensägelse. Dante, den Italienske poesiens fader, insätter

djerft de mäktigaste påfvar i sitt Inferno; han hör apostelen Petrus i himmelen fälla de

hårdaste och mest förödmjukande ord emot sina ovärdiga efterträdare, och gör den

förskräckligaste målning af munkar och prester. Petrarca, detta snille, som i djup och

insigt stod så högt öfver sin tids kejsare och påfvar, yrkar dristigt på den ursprungliga

kyrkoförfattningens återställande, och uppfordrar Carl IV samt hela sin samtid att

medverka till detta stora mål. Laurentius Vella, en af Italiens berömdaste lärda,

angriper med kraft påfvarnes anspråk, samt det arf, de påstodo sig hafva erhållit af

Constantin. I deras fotspår trädde en skara, poeter, lärda och filosofer. Vetenskapernas

fackla hade öfverall, återtändt sig och hotade att lägga i aska den romerska byggn► den,

som hämmade dess eken. Men alla dessa bemödanden vor. fruktlösa. Påfven Leo X tog i

sin tjenst vitterhet och poesi, ve tenskaper och konster, och dessa kommo att ödmjukt

kyssa fötterna på den makt, de i sin barnsliga stolthet tilltrott sig att störta ... Så

slutades striden. mellan Rom å ena sidan, samt snillet och lärdomen å den andra.

Slutligen framstod en makt, hvilken, efter menakligt sätt att se, borde bäst förmått

omskapa kyrkan, nemligen : kyrkan sjelf. Kyrkomötet i Kostnitz, den mest

vördnadsbjudande af alla kyrkliga församlingar, instämde uti det rop på reform, hvilket

sedan århundraden från alla håll genljudit. En ofantlig mängd kardinaler, erkebiskopar,

biskopar, aderton hundra prester och teologie doktorer, kejsaren med ett följe af tusen

personer, kurfurstarne af Saxen och Pfalts, hertigarne af Bajern och Österrike, sändebud

från alla Europeiska makter, gåfvo detta kyrkomöte en vigt och myndighet, som intet

56


annat egt. Härtill bör man lägga den kraftiga och helsosamma påtryckning, hvilken de

frejdade och odödliga lärarne vid universitetet i Paris, de för fromhet och kraft lika

utmärkta männen, d'Ailly, Gerson och CMmangis genom sanningen af sina skrifter och

styrkan af sina ord gåfvo öfverlåggnin-garna. Allt måste vika för denna församling: med

ena handen störtade den på en gäng tre påfvar, och öfverlemnade med den' andra Johan

Huss åt lågorna. Ett utskott, bestående af ombud från alla nationer, nedsattes för att

uppgöra förslag till en genomgripande kyrkoreform. Kejsar Sigismund understödde med

hela styrkan af sin makt företaget. Inom hela mötet fanns derom en. dast en röst. Alla

kardinalerna svuro, att den, hvilken bland dem blefve utvald till påfve, icke skulle

upplösa församlingen eller lemna Kostnitz, förr än den så mycket påyrkade reformen

försiggått. Colonna utväljes under namn af Martinus V. Nu tyckes ögonblicket för

kyrkans pånyttfödelse vara inne. Den emotses med största otålighet af presterna,

kejsaren, samt alla kristna furstar och folk — —

"Kyrkomötet är slut I" utropar Martin V, så snart han på sitt hufvud satt den påfliga

tiaren. Sigismund och kyrkan upphäfva ett högt rop af öfverraskning, harm och smärta;

men detta rop förklingar i tomma rymden. Den 16 Maj 1418 uppstiger påfven, i full

skrud, på en. rikt utsmyckad åsna. Kejsaren rider vid hans högra, kurfursten af

Brandenburg vid hans venstra sida, ledande Åsnan i hvar sin .tygel; flera furstar hålla

upp hennes schabrak ; fyra grefvar bära öfeer påfvens hufvud en präktig thronhimmel ;

ett ridande följe af, såsom en historieskrifvare uppgifver, 40,000 personer, adelsmän,

riddare och prester af alla grader, beledsagar med stor ståt utom Kostnitz' murar den

konungslige biskopen. Ensam på sin mulåsna, trotsar påfven hela den omgifvande kri.

stenheten och visar, att för häfvandet af den förtrollning, hvari han håller menskligheten

fången, fordras något annat än kejsare, konungar, biskopar och lärda, något annat än

alla verldens och kyrkans makter.

Huru kunde det, som borde reformeras, blifva reformerande? Huru kunde såret inom

sig sjelft finna sitt botemedel?

Men om än de bemödanden som gjordes för kyrkans refor_ merande, af utgången

bragtes på skam, bidrogo de icke dess min-dre att bana väg för reformatorerna.

57


________________________________________

FOTNOTER

[1] Se här huru "Arven Ilildebrand sjelf berättar denna händelse: "Tandem rex ad

oppidum Canusii, in quo rnorati sumus, cum pauois ad-venit, ibique per triduum ante

portam, deposito omni regin cultu, miserabilitar. utpote discalseatus et laneis inductus,

persistens, non prius cum multo fietu apostolicas miserationis auxilium, et

consolationem implorare deetitit, quam omnes, qui ibi aderant, ad tantam pietatem et

compassionis misericordiam movit, ut pro eo muffin precibus et lacrymis intercedentes,

omnes quidem insolitam nostrfe mentis duritiam mirarentur, nonnulli vero non

apostoliote severitatis gravitatam, sed quaai tyranniote feritatis orudelitatom esse

elamarent". (Lib. IV, ep. 12, ad flermanoa.)

58


KAPITEL VI.

Den vidskepelse, otro, okunnighet, det sedeförderf och tomma grubbel, hvaraf

kristenheten på den tiden var hemsökt, voro icke nya på jorden: naturliga frukter af

menniskobjertat, hade de ofta dykat upp i folkens historia. De hade, särdeles i Orienten,

an. gripit än den ena, än den andra religionen, af hvilka hvar och en haft sin ärofulla tid;

och dessa försvagade religioner hade fallit, för att aldrig mer uppresa sig.

Skulle kristendomen nu dela samma öde? Skulle den, liksom de andra

folkreligionerna, gå under? Skulle de anfall, som gåfvo dessa döden, äfven förmå utsläcka

kristendomens lif? Fanns ingen räddning? Skulle de fiendtliga makter, som undergräfde

den och redan störtat så många gudalitror, äfven inom Jesu Kristi kyrka obehindradt få

utföra sitt förstöringsverk ?

Nej! Kristendomen eger, hvad folkreligionerna icke egt. Den framställer icke, såsom

de, vissa anmälans, med sägner och fabler uppblandade begrepp, bestämda att förr eller

sednare gifva vika för det menskliga förnuftets anfall. Den innehåller en ren och

oförfalskad sanning, grundad på verkliga händelser, hvilka stå profvet inför hvarje årlig

och upplyst granskning. Kristen. domen har icke till uppgift att hos menniskan väcka

vissa Eg/[fvande religiösa känslor, hvilkas hänförande kraft, en gång försvunnen, ej kan

upplifvas; dess bestämmelse är att tillfredsställa, och den tillfredsställer äfven verkligen

menniskonaturens alla andeliga behof, på hvilken punkt i sin utveckling denna än må

befinna sig. Den är ej ett verk af menniskan, som endast kan frambringa förgängliga och

bräckliga ting; den år ett verk af Gud, som uppehåller hvad han skapar, och till borgen

för sin varaktighet har den sin gudomliga stiftares löften. Det år omöjligt, att menniskan

någonsin skall kunna höja sig öfver kristendomen. Och om hon någon tid trott sig i stånd

att umbära den-samma, framstår den snart i förnyad ungdomskraft, såsom enda

läkemedlet för själens onda. Då vånda de förvillade folken med fördubblad ifver sig åter

till dessa gamla, enkla och mäktiga san-ningar, hvilka de i sin blindhet försmått.

Kristendomen ådagalade också Verkligen i sextonde århundradet samma

pånyttfödande kraft, som i det f5rsta. Efter femton århundraden frambragte samma

orsaker samma verkningar. 1 reformationens så val som i Pauli och Petri dagar

besegrade Evangelium med oöfvervinnerlig kraft de mäktigaste hinder. Från norr till

söder, hos de till seder, lynne och bildning mest olika folk, bevisade den sin

oemotståndlighet. Då, liksom i Siephani och Jacobi tider, återtände den hänryckningens

och sjelfuppoffringens slocknade gnista, samt eldade hela skaror af menniskor att modigt

gå martyrdöden till mötes.

Huru försiggick denna kyrkans och verldens pånyttfödelse? Äfven då kunde man

skönja de tvänne lagar, efter hvilka Gud i alla tider styr verlden.

59


Först bereder han långsamt och på förhand, hvad Han vill åstadkomma; och för detta

verk begagnar Han århundraden.

Slutligen, då tiden är fullbordad, verkställer Han med de ringaste medel de största

saker. Denna lag följer Han så väl i historien som i naturen. Då Han vill frambringa ett

ofantligt tråd, nedlägger Han i jorden ett ringa frö; då Han vill förnya aln kyrka,

begagnar han det obetydligaste redskap, för att utföra hvad kejsare, snillen och kyrkans

yppersta mån icke förmått. Snart skola vi uppsöka detta lilla sädeskorn, som af en

gudomlig hand nedlades i jordens sköte; derförinnan vilja vi likväl be-trakta de särskilda

medel, genom hvilka Gud förberedde den stora omhvalfningen.

Låtom oss kasta en blick på sjelfva påfvedömets tillstånd, och sedan betrakta de olika

inflytelser, genom hvilka Gud befrämjade sina afsigter.

Just vid den tid, då reformationen var nåra att utbryta, hade Rom på alla sidor fred

och lugn. Ingenting tycktes kunna störa dess fröjd öfver de stora segrar, det vunnit. De

allmänna kyrkomötena, dessa den katolska kyrkans öfver- och underhus, voro bragta till

lydnad. Valdenserna och Hussiterna voro kufvade. Intet universitet, med undantag

möjligen af det i Paris, hvilket understundom på de franska konungarnes u ipmaning

vågade höja sin röst, tvifiade mer på de romerska gudaspråkens ofelbarhet. Alla tycktes

finna sin uträkning i upprätthållandet af Roms makt. Det högre presterskapet ville

hellre åt en aflitgsen förman afträda en tiondedel af sina inkomster, för att 1 godan ro få

förtära de nio återstående, än, för vinnandet af ett oberoende, som skulle kosta mycket

och inbringa föga, satta allt på spel. Det lägre presterskapet, hoars äregirighet retades af

utsigten på de högre platserna inom kyrkan, uppoffrade gerna för så lysande

förhoppningar sin sjelfstAndighet. Dessutom var det nästan öfverallt så förtryckt af

prelaterna, att det under deras jernspira knappt kunde andas, långt mindre resa sig upp

och bjuda dem spetsen. Folket böjde knä framför Roms altare; och sjelfva konungarna,

ehuru de i hemlighet började förakta den romerska biskopen, vågade ej mot honom höja

en hand, hvilken af deras samtid skulle ansetts helgerånande.

Men om motståndet mot päfvevåldet vid reformationens ut.. brott till det yttre tycktes

hafva saktat sig, ja, upphört, hade det likväl tilltagit i inre omfång och styrka. Betrakta

vi nämligen på närmare håll detta väldes byggnad, skola vi upptäcka mer än ett förebud

till dess förestående fall. Så hade kyrkomötena, då de upphäfdes, i kyrkan utspridt sina

grundsatser, och inkastat söndringen inom sjelfva det fiendtliga lägret. Hierarkiens för.

svarare bade delat sig i tvänne partier: det ena förfäktade, enligt Hildebrands

grundsatser, påfvens oinskränkta öfvervälde, detandra yrkade en lagbunden, påflig

styrelse, med tillräcklig borgen för de särskilda kyrkornas fri- och rättigheter.

Icke nog härmed: inom alla partier var tron på den romerske biskopens ofelbarhet

rubbad. Om ingen röst höjde sig emot den-samma, var det derföre, att hvar och en

60


ängsligt sökte hos sig bevara den trosgnista, som ännu fanns Kvar. Man fruktade den

minsta skakning, väl vetande, att icke mer behöfdes, för att öfverändakasta hela

byggnaden. Kristenheten vågade ej andas, för att icke åstadkomma en omstörtning,

hvari hon sjelf kunnat gå under. Så snart menniskan darrar vid tanken att öfvergifva en

länge vördad öfvertygelse, har hon redan förlorat den, och skall icke bibehålla det sken

hon vill rädda.

'Atom oss tillse, huru detta markliga förhållande uppkommit.

Kyrkan var sjelf första orsaken dertill. Det var egentligen icke de af henne införda

villfarelserna och vidskepelserna, som gåfvo henne dödshugget. För att i detta afseende

döma kyrkan, hade kristenheten i religiös och intellektuel utveckling måst höja sig öfver

henne. Men det fanns ett område, hvarinom lekmännen voro befogade domare, och der

fick också kyrkan sin dom. Hon hade blifvit förverldsligad. Detta prestvälde, som

herrskade öfver samveten, och som, för att ega bestånd, måste med helg9n. glorian

förblinda folken, detta välde hade glömt sitt egentliga väsende, samt lemnat himmelens

ljusa och herrliga rymder, för att sänka sig ned till borgares och furstars lumpna

strätvanden. Från att vara andens målsmän, hade kyrkans tjenare blifvit köttets. De

hade bortbytt vetandets skatter och ordets makt mot verldens råa styrka och tomma

bländverk.

Förändringen hade på helt naturlig vag försiggått. Det var visserligen det andligas

öfvervigt, som kyrkan i början påstod sig vilja försvara emot folkens anfall; men för detta

försvar tillgrep hon verldsliga medel och köttsliga vapen, hvilka hon af falsk försigtighet

bemäktigat sig. Sedan .kyrkan en gång börjat be. gagna dylika försvarsvapen, var det

förbi med hennes andlighet. Hennes arm kunde icke blifva verldslig, utan att bjertat

äfven blefve det. Snart såg man det fordna förhållandet alldeles omvändt. Först ville hon

använda jorden för att försvara himmelen ; nu använde hon himmelen för att försvara

jorden. De teokrati.. ska formerna voro i hennes hand endast medel för uppnåendet af

verldsliga afsigter. De offer, folken nedlade inför kristenhetens öfversteprest, tjenade

blott att underhålla hans yppiga hof samt lejda krigshitrar. Den andliga makten var den

stege, med byars tillhjelp han höjde sig öfver jordens konungar och folk, samt lade dem

nnder sina fötter. Förtrollningen var upphäfd, och kyrkans välde förloradt, så snart

verldens mäktige om henne kunde säga: "Hon är såsom en af oss."

Furstarne voro också de första, som närmare granskade denna inbillade makts stora

anspråk [1]. Denna granskning skulle kanske varit tillräcklig för att störta Rom; men till

hennes lycka var furstarnes uppfostran öfverallt anförtrodd åt hennes kreatur, hvilka

hos sina höga lärjungar inskärpte den djupaste vördnad för påfven. Folkens styresmän

växte upp inom kyrkans helge-dom, och de mindre rikt begåfvade förmådde aldrig

afskudda sig hennes förmynderskap. Många eftersträfvade ingenting högre, än att i

61


dödsstunden återupptagas i hennes sköte. Man ville hellre under en munkkåpa, ån

under en krona, uppgifva sin sista suck.

Italien, detta Europas stridsäpple, bidrog kanske mer än något annat att öppna

konungarnes ögon. Under tidens lopp komma nemligen dessa i beröring med påfven,

såsom verldslig furste, och icke såsom kyrkans öfverliufvud, och blefvo icke litet

förvånade, då de sågo honom färdig att uppoffra biskopens råttigheter för att bevara

furstens. De märkte, att den gudomliga sanningens förmente målsman tog sin tillflykt

till alla statskonstens lumpna ränker, till bedrägeri, förställning och mened [2] Då föll

från furstarnes ögon den bindel, uppfostran pålagt dem. Då försökte den sluge Ferdinand

af Arragonien list emot list. Då likt dan häftige Ludvig XII slå en medalj med inskriften:

Perdam Babylonis n,anun [3]. Då säde den hederlige Maximilian, genomträngd af

smarta vid underrättelsen om Leo X:s förräderi: "Ät ven han år i mina ögon endast en

bof. Nu kan jag säga, att ingen päfve i hela mitt lif hållit tro och lofven mot mig ... och

denne skall, om Gud vill, blifva den siste" [4].

Dessa konungarnas upptäckter verkade småningom på folken. Äfven tillstötte flera

andra orsaker, hvilka hvar och en i sin mån öppnade kristenhetens i så många

århundraden tillslutna ögon. De mera tänkande började vänja. sig vid den

föreställningen, att påfven var en menniska, och understundom till och med en ganska

elak menniska. Folket föll snart på den misstanken, att han ej var mycket heligare än de

öfriga biskoparne, hvilkas rykte ej stod särdeles högt. Men påfvarna bidrogo likväl sjelfva

mest till sin vanära. Fria från alla band efter kyrkomötet i Bit. sel,' öfverlemnade de sig

åt ett hejdlöst sjelfsvåld, stora segrars vanliga följd. Till och med de lättsinniga romarna

ryste derför, och ryktet om deras tygellöshet spred sig till alla kristna länder. Oförmögna

att hämma den oemotståndliga ström, som i denna °sedlighetens afgrund nedryckte

deras skatter, sökte folket sin ersättning i hat och förakt [5].

Under det många omständigheter sålunda samverkade att un-dergräfva det

bestående, voro andra egnade att frambringa en ny sakernas ordning.

Det egendomliga teologiska system, hvilket inom kyrkan ut-bildat sig, kunde icke

annat ån skingra de gamla fördomarna. Tillskapadt för ett okunnighetens tidehvarf,

måste detta system, oaktadt den varaktighet, man sökt gifva det, så snart menskligbeten

tillväxte i upplysning, på alla håll sprängas och sönderslitas. Detta hände ock. Påfvarne,

som gjort så många tillägg till den krisna läran, hade likväl icke förändrat och borttagit

något annat ån det, som icke passade ihop med deras hierarkiska grundsatser; kvad som

icke stred mot dem fick tills vidare qvarst.A. Detta system innehöll sanna läror, såsom

läran om återlösningen, om den Helige Andes makt, hvilka läror af en skicklig teolog

kunde begagnas att bekämpa och nedergöra alla andra. Det rena guld, som i Vatikanens

skattkammare låg sammanblandadt med lumpet bly kunde lätt röja bedrägeriet. Det år

sannt, om någon understod sig att påpeka missförhållandet, var Roms kaateskofvel

62


genast färdig att utkasta det vådliga guldkornet. Men sjelfva dessa utgallringar tjente

endast att öka villervallan.

Denna var också gränslös, och den föregifna enheten ingen-ting annat An en stor

oreda. I Rom fannos särskilda hot och kyrkoläror. Hufvudstaden hade en annan tro ån

provinserna, och i provinserna gick mångfalden till oandlighet. Furstarne hade sin tro,

folken sin och munkordnarne sin. Man skilde emellan det och det klostrets, det och det

stiftets, den och den munkens samt den och den lärarens åsigter.

För att bevara sitt /if under de tider, då Roms jernspira skulle krossat henne, hade

den eviga sanningen gjort som insekten, hvilken, till skydd mot den oblida årstiden,

spinner in sig i sin puppa; och besynnerligt nog voro de så mycket häcklade skola.

etikerna de verktyg, af hvilka hon för detta ändamål betjenade sig. Dessa konstfärdiga

arbetare i tankens verkstad hade företa. git sig att ur den teologiska väfven utdraga alla

trådarna, för att af dessa bilda ett nät, hvarunder det, äfven för skarpsyntare ögon än

deras samtida, skulle varit svårt att i hennes ursprungliga renhet upptäcka sanningen.

Man kan beklaga, att den lifful la och understundom af de grannaste färger lysande

insekten under en skenbar död innesluter sig i 8in mörka hylsa; och likval är det just

denna, som räddar honom. Så var det ock med sanningen. Om Roms egennyttiga och

misstänksamma statskonst, på höjden af sin makt, träffat henne helt ohöljd, skulle den

dödat, eller åtminstone försökt döda henne. I den förklädnad af spets. fundigheter och

härklyfverier, i hvilken tidens teologer inspunnit henne, undgick hon påfvarnas blick,

eller ock insågo de, att hon i detta skick ej kunde skada dem. De toge sålunda under sitt

beskydd så väl verkmästarna som verket. Men den vår, då den undangömda sanningen

skulle upplyfta hufvudet och afkasta sitt omhölje, kunde komma. Med de krafter, hon i

sin skenbara graf samlat, skulle hon på sin uppståndelses dag besegra Rom och dess

villfarelser. Denna vår var nu inne. I samma ögon. blick det skolastiska täckelset föll för

det nya slagtets skickliga anfall och bitande löje, framstod sanningen i hela sin skönhet

och ungdom.

Men det var icke endast skolastikernas skrifter, som gåfvo sanningen kraftigt

vittnesbörd. Öfverallt hade kristendomen i folkens lif ingjutit något af sitt lif. Kristi

kyrka var förfallen; men vid gräfningen bland hennes ruiner stötte man emellanåt på det

hälleberg, som utgjorde hennes ursprungliga grundval. Flera från kyrkans bättre tider

härstammande inrättningar stodo ännu qvar, och måste ofelbart inom många själar

väcka evangeliska, mot den allmänna vidskepelsen stridande känslor. De heliga Guds

männen, och de gamla kyrkofäderna, hvilkas skrifter i flera boksamlingar förvarades,

Mo här och der höra sina enstaka röster, och man har anledning hoppas, att de

mångenstädes funno villiga öron. Till vår glädje kunna vi vara förvissade, att i dessa

kloster, inöm hvilka man alltför lätt ser endast skrymteri och osedlighet, hade de kristna

många bröder och systrar i trons.

63


Det andeliga lifvets uppvaknande förbereddes icke allenast af gamla förhållanden:

det fanns äfven nya, hvilka mäktigt der. till bidrogo. Menniskoanden vexte ; denna

omständighet ensam måste medföra dess befrielse. Trädet kullslår den mur, vid hyn-ken

den späda plantan stödde sig, och utbreder, i stället för dess skugga, sin egen. Roms

biskop hade uppkäft sig till folkens för myndare; hans andliga öfverlägsenhet gjorde

detta till en lätt sak. Länge förstod han att hålla dem i omyndighetstillstånd, men de

växte alitjemt, tills de slutligen vexte honom öfver hufvudet. Det gamla af sekler helgade

förmynderskapet, hvilket haft sin första grund i det utsäde till evigt lif och verldslig

som de barbariska folkslagen från Rom emottagit, kunde ej längre obestridt utöfvas.

Emot detsamma hade uppträdt en ny och fruktansvärd makt, som hade sitt ursprung i

menniskoandens naturliga böjelse att utveckla sig, samt undersöka och pröfva allt

Fjällen aillo från menniskornas ögon: de fordrade för hvarje steg räkenskap af den

fordom så vördade vägvisaren, hvilken, så länge deras ögon voro tillslutna, efter godtycke

fått leda dem. Det nya• Europas folk hade trampat ut barnskorna: deras mannaålder inträdde..På

den barnsliga enfalden, som gerna tror allt, hade följt en vettgirig och

forskande ande, som ville hafva grunder för allt Man frågade sig, kvarföre Gud låtit sitt

ord utgå till verlden, och om menniskor hade rättighet att såsom medlare ställa sig

emellan sina bröder och Gud.

Det fanns blott ett, som kunnat rädda kyrkan, nemligen att höja sig öfver folken. Att

hålla sig på samma höjd med dem, var icke nog; men i dess ställe sjönk hon allt djupare

under dem. Hon började gå utföre, i samma mån de Bingo uppföre Under det

menniskoslägtet närmade sig till upplysningens höjder, fördjupade sig presterskapet i

jordiska sträfvanden och timliga bestyr. Historien är rik på dylika företeelser. Den unga

örnens vingar hade vuxit, och ingen hand räckte nog högt, för att hindra honom flyga ut

ur boet.

Under det ljuset sålunda i Europa började frambryta ur det fängelse, hviu i det varit

inspärradt, utsände österlandet öfver Vestern nya strålar. Då Osmanerna på

Konstantinopels murar opp. reste sitt banr, flydde de lärda derifrån och öfverförde till

Italien den grekiska litteraturen. De gamla folkens fackla tände åter den inom

menniskorna i århundraden slumrande gnistan. Den nyligen uppfunna

boktryckerikonsten mångfaldigade de kraftfulla röster, hvilka dels höjde sig mot kyrkans

förderf, dels kal-lade menniskoanden in på nya banor. En ström af ljus utbredde sig öfver

menskligheten. Villfarelserna och de tomma kyrko-bruken skärskådades från alla sidor.

Men ehuru detta ljus var mäktigt att nedrifva, förmådde det likväl icke uppbygga.

Det var hvarken Virgilius eller Homerus förbehållet att rådda kyrkan.

Vetenskapernas och konsternas återupplifvande var icke ver. kande orsak till

reformationen. Den förnyade bekantskapen med den hedniska poesien medförde snarare

64


i Italien en ny hedendom i sinnena. Lumpna vidskepelser anföllos, men det var otron

med sitt hånlöje, som intog deras ställe. Att skratta åt allt, afven det heligaste, hörde till

goda tonen och ansågs vara kännetecknet på en stark ande. I religionen ville man ej se

någonting annat ån ett medel att styra massan. "Jag har en fruktan," sade Erasmus

1516, "den nemligen, att med den gamla litteraturens studium älven den gamla

hedandomen skall återkomma "

Man såg visserligen då, liksom efter Augusti allt begabbande tidehvarf, och i våra

dagar, efter förra århundraden; otro, en ny-platonisk filosofi uppkomma, hvilken anföll

det fräcka religions-föraktet och i likhet med nutidens filosofi sökte ingifva en vissvördnad

för kristendomen, samt återupplifva den religiösa känslan. Mediaerna i Florens

gynnade dessa strafvinden. Men en filosofisk religion skall aldrig pånyttföda kyrkan och

verlden. Stolt föraktande predikan om korset, betraktande de kristna Wo-satserna

endast såsom figurer och sinnebilder, samt derjemte ofattlig för flertalet af menniskor,

kan en sådan religion visserligen framkalla ett mystiskt svärmeri, men får aldrig kraft

att omskapa och saliggöra.

Hvad skulle blifvit följden, om den sanna kristendomen icke än en gång vaknat till lif,

och tron med sin helgande kraft icke ånyo uppfyllt sinnena? Reformationen räddade

religionen, och med den samhället. Om Guds ära och folkens välfärd legat ro merska

kyrkan om hjertat, hade hon med glädje halsat reforma tionen. Men hvad frågade Leo X'

efter Guds ära och folkens välfärd

Den gamla litteraturens studium hade i Tyskland, der det var förenadt med kristlig

tro, helt andra verkningar, ån i Italien och Frankrike. Hvad som i sistnämnde länder

alstrat en Irif39-, ytlig och ofruktbar förfining, genomträngde i Luthers fädernes. land

folkets hela lif, uppvärmde hjertana och banade väg för hö. gre ljus. Vetenskapernas

första återställare i Italien och Frank. rike gjorde sig kända för ett lättsinnigt, ofta

osedligt lefnadssätt. I Tyskland sökte deras efterföljare med allvar och nit allt sannt och

rätt. 1 Italien, der beundran för de gamla gick ända till afguderi, uppstod en otrons

opposition. I Tyskland, der sinnena voro mera inåt vånda och en djupare teologi

herrskade, uppstod en trons opposition. Der undergråfdes kyrkans grundvalar, här

återupprättades de. I kejsarriket bildade sig en förening af fri-sinnade lärda och ädla

män, hvilka bland sig afven räknade fur-star, och som bemödade sig att göra

vetenskapen fruktbärande för religionen. Somliga grepo verket an med ödmjuk barnatro;

andra med en klarsynt och genomträngande blick, hvilken kanske någon gång öfverskred

frihetens och pröfningens tillbörliga gränser; men så väl de ena, som de andra bidrogo att

undanrödja de vidskepelser, som vanhelgade Herrans tempel.

Munkteologerna märkte faran och upphäfde väldiga rop emot dessa studier, de

samma, nyed hvilka man i Italien och Frankrike sett genom fingret, emedan de der

Bingo hand i hand med lättsinnet och otron. Man sammansvor sig emot vetenskaperna

65


och de gamla språken, så snart tron sågs framskymta bakom dem. En munk, som

varnade för Erasmi kätterier, svarade på tillfrågan, hvaruti dessa då bestodo, att han

icke läst det arbete, hvarom han talade, och han kunde icke anföra någonting annat

deremot,eän att "det var författadt på för god latin."

________________________________________

FOTNOTER

[1] Adrien Baillet, Histoire des (MnaeMs de Boniface VIII ave° Philippe le Bel (Paria,

1708).

[2] Guicciardini, Italiens Historia.

[3] Jag skall förgöra Babylons namn.:

[4] Scultet. Annal. ad an. 1520.

[5] "Odium romani nominis penitus infixum esse multarum gentium animi8 opinor ob

ca. gute vulgo de moribus sjus urbisjaetantur." (Erasmi Epist. lib. XII, p. 634).

66


KAPITEL VII.

Alla dessa yttre anledningar skulle likväl icke förmått åstad-komma kyrkans

förnyelse.

Kristendomen hade förfallit, emedan man frångått det nya förbundets tvänne

hufvudläror. Den första af dessa läror yrkar, i motsats emot kyrkans myndighet, hvarje

själs omedelbara ge-menskap med sanningens gudomliga källa; och den andra salighet af

nåd, i motsats emot de menskliga gerningarnas förtjenst. Hvilken af dessa tvänne

orubbliga och eviga sanningar, som, änskönt misskända och vanställda, aldrig helt och

hållet utplånats, skulle taga första steget och gifva uppslaget till den stundande

reformationen ? Skulle det blifva den förra grundsatsen, den kyrkliga, eller den sednare,

den rent andliga? I våra dagar vill man från samhället leda sig till själen, frän

mensklighcten till den enskilde. Man torde således föreställa sig, att den kyrkliga läran

gick främst. Historien har visat motsatsen; hon har ådagalagt, att man, för att verka på

det hela, måste börja med den enskilde, och att själens pånyttfödelse måste föregå

samhällets.

Alla medeltidens reformförsök sammanhänga med någon religiös åsigt, och först då

det gäller att emot hierarkien försvara den sanning, man upptäckt, blir det fråga om

kyrkans myndighet. Så gick det slutligen lifven med Luther. Då man ä ena sidan ber

den saliggörande sanningen, grundad på Guds ords myndighet, och å den andra, en

dödlig villfarelse, understödd af den romerska hierarkiens myndighet, tvekar man icke

länge, och frågan om högsta domsrätten f andliga ting är, trots de skenfagraste svepskäl

och de mest slående bevis, snart afgjord.

Kyrkan hade fallit, derföre att hon förlorat den stora läran om rättfttrdiggörelsen

genom tron på Frälsaren. Skulle hon resa sig upp igen, måste denna lära återställas till

sin fulla kraft; ty då skulle alla villfarelser och tomma kyrkobruk, hvilka intagit dess

plats, alla helgon, fromma verk, botöfningar, messor, *datt m. m. upphöra. Så snart den

ende medlaren och det enda till-fyllestgörande försoningsoffret blefve erkända, skulle

alla andra medlare och offer försvinna. "Denna artikel om rättfårdiggörel-sen," säger en

författare, hvilken härutinnan vål må anses egg full insigt [1], "år det, som skapar,

närer, uppehåller och försvarar kyrkan. Ingen, som icke står fast vid denna sanning, kan

i kyrkan rätt lära eller med framgång bekämpa en motståndare. Det ta är," tillägger

samma författare, med anspelning på den första profetian, "den häl, som söndertrampar

ormens hufvud."

Ständigt förberedande sitt verk, uppväckte Gud tidehvarfven igenom en lång följd af

sanningsvittnen. Men den sanning, hvarom de vittnade, hade antingen hos dem icke

kommit till full klarhet, eller ock förstodo de ej att på ett tillräckligen tydligt sätt

framställa den. Oförmögna att fullborda verket, hade de likväl de egenskaper, som

67


fordrades, för att förbereda det. Medgifvom ock, att om de icke voro mogna för verket, var

verket ej heller moget för dem. Måttet var ännu icke rågadt; tidehvarfven hade ännu icke

fullbordat det lopp, som var dem förelagdt; och behofvet af det rätta botemedlet kändes

ännu icke nog allmänt. I stället att, genom idkeligt och kraftigt predikande om den af ntd

skänkta saligheten, sätta yxan till roten, angrepo de kyrkobruken, kyrkoförfattningen,

gudstjenstens anordning, bilder- och helga nadyrkan, läran om brödets och vinets

förvandling m. m. De fästade sig sålunda blott vid trädets grenar, och lyckades någon

gång att bortrensa en och annan förtorkad qvist, men sjelfva stammen Mo de stå qvar.

rör en verklig reformation i det yttre, fordras en grundlig reformation i det inre; men en

sådan kan endast tron verka.

Knappt hade Rom tillvållat sig makten, förrän en opposition bildade sig emot

detsamma, en opposition, som sedan gewngick jor hela medeltiden.

Erkebiskop Claudius från Turin i nionde århundradet, Peter af Bruys, dennes

lärjunge Henrik samt Arnold af Brescia i tolfte, sökte att i Frankrike och Italien

återställa Guds dyrkan i anda ocn sanning; men de satte denna dyrkan alltför mycket i

frånvaron af bilder och af yttre religionsbruk.

Mystikerna — och sådane harva funnits i nästan alla tider — efterstritfvade i det

tysta hjertats helighet, lefvernets rättfärdighet och en stilla förening med Gud, samt

sågo med bedröfvelse och fasa det inom kyrkan rådande sedeförderfvet. De undveko

sorgfälligt skolantikens tvister och de onyttiga ordstrider, hvarunder den sanna

fromheten blifvit begrafven, och bemödade sig att vända sinnena från den yttre

gydstjenstens tomma former, från de bullersamma och lysande kyrkobruken, till det

själens lugn, som en innerlig förening med Gud skänker. De kunde ej göra detta, utan att

på alla håll stöta emot de gängse åsigterna, och afslöja kyrkans sår. Med allt detta

saknade de dock en klar uppfattning af läran om rättfärdiggörelsen genom tron.

Valdenserna, i afseende på lärans renhet vida öfverlägsna my-stikerna, utgöra en

lång rad af sanningsvittnen. De piemontesiske Alpernas höjder tyckas af ålder varit

bebodda af män, hvilka i frihet och sjelfständighet stått öfver alla kyrkans öfriga medlemmar;

deras'antal blef förökadt, och deras lära renad af Valdos anhängare. Från sina

berg höjde Valdensarne under flera århun-draden sin röst emot Roms vidskepelser [2].

"De stridde för det lefvande hopp, de hade till Gud genom Kristum, för själens pånyttfödelse

och förnyekke genom tron, för hoppet och kärleken, för Jesu Kristi förtjenst,

och för den fulla tillräckligheten af Hans nåd och rättfärdighet" [3].

Den stora grundsanningen om syndares rättfärdiggörelse, denna hufvudlära, hvilken

bör höja sig lika mycket öfver alla andra läror, som Mont Blanc reser sig öfver Alperna,

hade emel-lertid icke fullt genomträngt deras system, eller derinom erhållit en nog

framstående plats.

68


Peter Vaud eller Valda, en rik köpman från Lyon, sålde 1170 alla sina egodelar och

gaf dem till de fattiga. Han och hans an. hängare tyckas haft till mål att i lefvernet

återinföra den första sanning, man upptäckt, blir det fråga om kyrkans myndighet. Så

gick det slutligen lifven med Luther. Då man ä ena sidan ber den saliggörande

sanningen, grundad på Guds ords myndighet, och å den andra, en dödlig villfarelse,

understödd af den romerska hierarkiens myndighet, tvekar man icke länge, och frågan

om högsta domsrätten f andliga ting är, trots de skenfagraste svepskäl och de mest

slående bevis, snart afgjord.

Kyrkan hade fallit, derföre att hon förlorat den stora läran om rättfttrdiggörelsen

genom tron på Frälsaren. Skulle hon resa sig upp igen, måste denna lära återställas till

sin fulla kraft; ty då skulle alla villfarelser och tomma kyrkobruk, hvilka intagit dess

plats, alla helgon, fromma verk, botöfningar, messor, *datt m. m. upphöra. Så snart den

ende medlaren och det enda till-fyllestgörande försoningsoffret blefve erkända, skulle

alla andra medlare och offer försvinna. "Denna artikel om rättfårdiggörel-sen," säger en

författare, hvilken härutinnan vål må anses egg full insigt [4], "år det, som skapar,

närer, uppehåller och försvarar kyrkan. Ingen, som icke står fast vid denna sanning, kan

i kyrkan rätt lära eller med framgång bekämpa en motståndare. Det ta är," tillägger

samma författare, med anspelning på den första profetian, "den häl, som söndertrampar

ormens hufvud."

Ständigt förberedande sitt verk, uppväckte Gud tidehvarfven igenom en lång följd af

sanningsvittnen. Men den sanning, hvarom de vittnade, hade antingen hos dem icke

kommit till full klarhet, eller ock förstodo de ej att på ett tillräckligen tydligt sätt

framställa den. Oförmögna att fullborda verket, hade de likväl de egenskaper, som

fordrades, för att förbereda det. Medgifvom ock, att om de icke voro mogna för verket, var

verket ej heller moget för dem. Måttet var ännu icke rågadt; tidehvarfven hade ännu icke

fullbordat det lopp, som var dem förelagdt; och behofvet af det rätta botemedlet kändes

ännu icke nog allmänt. I stället att, genom idkeligt och kraftigt predikande om den af ntd

skänkta saligheten, sätta yxan till roten, angrepo de kyrkobruken, kyrkoförfattningen,

gudstjenstens anordning, bilder- och helga nadyrkan, läran om brödets och vinets

förvandling m. m. De fästade sig sålunda blott vid trädets grenar, och lyckades någon

gång att bortrensa en och annan förtorkad qvist, men sjelfva stammen Mo de stå qvar.

rör en verklig reformation i det yttre, fordras en grundlig reformation i det inre; men en

sådan kan endast tron verka.

Knappt hade Rom tillvållat sig makten, förrän en opposition bildade sig emot

detsamma, en opposition, som sedan gewngick jor hela medeltiden.

Erkebiskop Claudius från Turin i nionde århundradet, Peter af Bruys, dennes

lärjunge Henrik samt Arnold af Brescia i tolfte, sökte att i Frankrike och Italien

69


återställa Guds dyrkan i anda ocn sanning; men de satte denna dyrkan alltför mycket i

frånvaron af bilder och af yttre religionsbruk.

Mystikerna — och sådane harva funnits i nästan alla tider — efterstritfvade i det

tysta hjertats helighet, lefvernets rättfärdighet och en stilla förening med Gud, samt

sågo med bedröfvelse och fasa det inom kyrkan rådande sedeförderfvet. De undveko

sorgfälligt skolantikens tvister och de onyttiga ordstrider, hvarunder den sanna

fromheten blifvit begrafven, och bemödade sig att vända sinnena från den yttre

gydstjenstens tomma former, från de bullersamma och lysande kyrkobruken, till det

själens lugn, som en innerlig förening med Gud skänker. De kunde ej göra detta, utan att

på alla håll stöta emot de gängse åsigterna, och afslöja kyrkans sår. Med allt detta

saknade de dock en klar uppfattning af läran om rättfärdiggörelsen genom tron.

Valdenserna, i afseende på lärans renhet vida öfverlägsna my-stikerna, utgöra en

lång rad af sanningsvittnen. De piemontesiske Alpernas höjder tyckas af ålder varit

bebodda af män, hvilka i frihet och sjelfständighet stått öfver alla kyrkans öfriga medlemmar;

deras'antal blef förökadt, och deras lära renad af Valdos anhängare. Från sina

berg höjde Valdensarne under flera århun-draden sin röst emot Roms vidskepelser [5].

"De stridde för det lefvande hopp, de hade till Gud genom Kristum, för själens pånyttfödelse

och förnyekke genom tron, för hoppet och kärleken, för Jesu Kristi förtjenst,

och för den fulla tillräckligheten af Hans nåd och rättfärdighet" [6].

Den stora grundsanningen om syndares rättfärdiggörelse, denna hufvudlära, hvilken

bör höja sig lika mycket öfver alla andra läror, som Mont Blanc reser sig öfver Alperna,

hade emel-lertid icke fullt genomträngt deras system, eller derinom erhållit en nog

framstående plats.

Peter Vaud eller Valda, en rik köpman från Lyon, sålde 1170 alla sina egodelar och

gaf dem till de fattiga. Han och hans an. hängare tyckas haft till mål att i lefvernet

återinföra den första har i stor barmhertighet med jernstift outplänligen inskrifvit mitt

namn i din sida, på dina händer och fötter, m. m." Sedan inneslöt den gode munken

denna sin bekännelse i en träask och gömde den i ett hål i cellmuren [7].

Brodren Martins fromhet skulle aldrig kommit i dagen, om man, den 21:ste December

1776, vid nedrifvandet af en det gamla kartusianerklostret i Basel tillhörig

hufvudbyggnad, icke påträffat hans ask. Huru månget kloster har icke dolt dylika

skatter i Men dessa heliga Guds män bibehöllo för sig sjelfva sin rö-rande tro och

rdrstodo icke att åt andra meddela den. I sin ens-lighet kunde de med mer eller mindre

skäl säga detsamma som den gode brodren Martin skref i sin ask: Et si hcsc prodicta

confiteri non po8sim lingua, conflteor tamen corde et scripeo. (Kan jag icke med tungan

bekänna detta, bekänner jag det åtminstone med hjerta och penna). Sanningens ord

70


förvarades i helgedomen af några fromma själar; men, för att begagna ett bibliskt

uttryck, "det lopp ej omkring verlden".

Om man icke högt bekände salighetslåran, fruktade man likväl icke att midt 1 den

romerska kyrkan öppet uttala sitt ogillande af de missbruk, som vanhedrade henne. Till

och med Italien hade sina vittnen emot påfveväldet. Dominikanern Savonarola uppreste

sig i Florens emot Roms himmelsskriande laster. Men pinbänken, bålet och Inqvisitionen

visste att göra slut på sådant ofog.

Den utmärkte Gener von Kaiserberg vari trettiotre år Tysk-lands predikant och anföll

med kraft presterskapet. "Trädets gul-nade löf, "sade han, "tillkännagifva, att roten år

sjuk : sammalunda tyder ett förderfvadt folk på ett sjunket presterskap." "Om en 89-

deslösmenniska icke får låsa messan," sade han till biskopen, "så måste ni ur ert stift

fördrifva alla prester." Denne modige man vande folket att i sjelfva helgedomen se sina

ledares skändligheter afslöj ade.

Det år af vigt att framhålla denna sakernas ställning inom kyrkan. Då en högre

vishet började förkunna sina läror, funno de allestädes tillgängliga sinnen och hjertan.

Då såningsmannen ånyo gick ut för att så, var jorden på förhand beredd att emottaga det

goda utsädet. Då sanningens ord ljöd öfver verlden, fann det öfver allt genklang. Då

trumpeten manade kyrkan till strid, rustade sig många hennes barn att ställa sig under

ljusets fana.

________________________________________

FOTNOTER

[1] Luther till Brentius.

[2] Nobla Leyoon.

[3] Afhandling om Antichrist, från samma tid som Nobla Leyoon.

[4] Luther till Brentius.

[5] Nobla Leyoon.

[6] Afhandling om Antichrist, från samma tid som Nobla Leyoon.

[7] Sciens posse me aliter non salvari et tibi satisfacere llisi per meritum etc." (Jemför

vid dessa och dylika. citationer Flacius, Catal, Testi-monia Veritatis, Wolfti Leot.

memorabiles, »lera Reliquien, etc. etc.)

71


KAPITEL VIII.

Vi äro nära den skådeplats, på hvilken Luther uppträdde. Innan vi företaga

skildring% af den stora rörelse, hvilken återge" åt den så länge undanskymda sanningen

dess fulla glans, genom kyrkans pånyttfödelse pånyttfödde så många folk, framkallade

andra till lif, samt skapade ett nytt Europa och en ny kristenhet, vilja vi kasta en blick

på tillståndet hos de särskilda nationer, inom hvilka denna religiösa omhvälfning

försiggick.

Kejsardömet var ett förbund mellan flera stater, med en kejsare i spetsen. Hvar och

en af dessa åtnjöt inom sitt område fullkomligt oberoende. Den kejserliga riksdagen, som

utgjordes af alla sj elfständ iga furstar och ständer, utöfvade, å hela statskroppens

vägnar, den lagstiftande makten. Det tillkom kejsaren att stadfästa denna församlings

lagar och beslut, samt att ombesörja deras utfärdande och efterlefnad. De sju mäktigaste

furstarne egde, under namn af kurfurstar, rättighet att förfoga öfver kejsarkronan.

Det tyska förbundets furstar och ständer hade fordom varit kejsarnes undersviter och

af dem erhållit sina länder såsom län. Men med Rudolfs af Habsburg uppstigande på

thronen började en tid af villervalla och oordningar, kvarunder furstarna, de fria

städerna och biskoparna på kejsarmaktens bekostnad tillskansade sig en hög grad

sjelfständighet.

Isynnerhet hade norra Tyskland, som beboddes af den gamla sachsiska folkstammen,

utvidgat sina fri- och rättigheter. Kej-saren i sina arflander beständigt oroad af

Turkarna, vågade icke stöta sig med dessa furstar och folk, hvilkas hjelp han icke kunde

umbära. De fria riksstäderna i norr, söder och vester hade ge. nom handel, slöjder och

mångfaldig konstfärdighet förvärfvat stort välstånd samt derpå grundadt oberoende. Det

mäktiga öster. rikiska huset, som innehade kejsarkronan, herrskade öfver större delen af

södra Tyskland och bevakade uppmärksamt alla dess rörelser. Det rustade sig som bäst

att utsträcka sitt välde öfver hela riket, ja än längre, då reformationen satte en damm för

dess inkräktni i igsbegär och räddade Europas sjelfständighet.

Om man vid Pauli, Ambrosii, Augustini och Chrysostomi, ja till och med vid Anselmi

och Bernards tid frågat, genom hvilket folk Gud skulle verkställa sin kyrkas rening,

hade tanken utan tvifvel fallit på de i kristendomens historia så ärorika apostoliska

länderna, Asien, Grekland eller Rom, kanske ock på England eller Frankrike, kvarest så

stora lärare höjt sin röst. Ingen skulle vlindt sin blick till de tyska barbarerna. Alla

andra kristna länder hade heart och ett inom kyrkan haft sin lysande Ud: Tyskland

ensamt stod linnu qvar i skuggan, och likväl var det just detta land som utvaldes.

72


Gud, som i fyra tusen år förberedde sin Smordas tillkommelse, och i århundraden

under mångfaldiga öden och skickelser led. de det folk, hvaribland denne skulle födas,

förberedde äfven Tysk-land, utan att andra länder eller ens det sjelft derom hade någon

aning, att en dag blifva vaggan för den religiösa pånyttfödelse, som sednare skulle ur

dess slummer uppväcka hela kristenheten.

Liksom Judalandet, der kristendomens ljus först uppgick, låg midt i gamla verlden,

så utgjorde Tyskland kristenhetens me-delpunkt. Det stod i sammanhang med

Nederländerna, England, Frankrike, Schweiz, Italien, Ungern, Böhmen, Polen, Danmark

och hela Norden. Det var i Europas hjerta, som den nya lifskraften skulle utveckla sig,

och genom sina pulsslag till alla den stora kroppens ådror utskicka det ädla blod, som

var ämnadt att lit: va de domnade lemmarna.

Den alldeles egna författning, som försynen i sin vishet gifvit kejsardömet, gynnade

spridandet af nya åsigter. Om Tyskland, liksom Frankrike och England, varit en

monarki i detta ords egentliga bemärkelse, skulle regentens oinskränkta vilja varit nog

för att hejda Evangelii framgång. Men det var en förbundsstat. Förföljd i ett land, kunde

sanningen i ett annat finna skydd och uppmuntran. Mäktiga brännpunkter för ljus och

sanning kunde på flera ställen inom det stora riket hastigt uppstå, småningom skingra

mörkret och upplysa de kringboende folken.

Den af Maximilian betryggade freden var icke mindre gyn. nande för reformationen.

Länge hade den tyska statskroppens tal-rika lemmar Utfiat om att sönderslita

hvarandra. Oroligheterna, tvisterna och krigen ville icke taga någon ända. Man såg

öfeer. alltgranne mot granne, stad mot stad, furste mot furste. Genom att stifta den

kejserliga riksrätten till afdömande af alla mellan särskilda stater uppkomna

raisshitlligheter, hade Maximilian lagt en fast grund för det allmänna lugnet. Efter den

långvariga oron och oordningen inträdde för Tysklands folk ett nytt tidskifte af frid och

säkerhet. Denna sakernas ställning bidrog mäktigt till folklynnets ombildning och

förmildrande. Så väl på landsbygden som i städerna kunde man arbeta på förbättringar,

hvilka den fordna tvedrägten gjort °verkställbara. Det år dessutom i fredens hägn

Evangelium älskar att vinna sina segrar. Så ville Gud, femton århundraden förut, att

Augustus lyste fred utöfver den verld, der Kristi rike skulle börja sina välgörande

eröfringar. Reformationen stod emellertid i ett tvåfaldigt förhållande till den fred, som

nu utbredde sig öfeer Tyskland. Reformationen var nem-ligett både dess orsak och

verkan. Vid Luthers uppträdande fram-stälde Tyskland för den uppmärksamme

betraktaren anblicken af ett efter långvariga stormar upprördt haf. Lugnet hade icke

kommit till stadga. Första vindfläkt kunde återuppväcka stormen. Vi skola härpå finna

mer än ett bevis. Men reformationen gaf de tyska folken en alldeles ny rigtning och

utplånade derigenom de gamla orolighetafröen. Den gjorde slut på det dittills herrskande

barbariet och grundlade i Europa en ny sakernas ordning.

73


Samtidigt hade Jesu Kristi lära i Tyskland utöfvat ett annat för densamma eget

inflytande. Tredje ståndet hade der hastigt utvecklat sig. I kejsarrikets olika delar, och

isynnerhet i de fria riksstäderna, sågos talrika inrättningar, hvilka kraftigt bidrogo. att

höja denna i nyare historien så mäktigt ingripande samhällsklass. Handel och näringar

blomstrade. Egnande sig i lugn och säkerhet åt det borgerliga lifvets fredliga yrken och

stilla förhållanden, blefvo städernas innevånare mer och mer tillgängliga för den

stigande upplysningen och förvärfvade sålunda allt större an-seende och inflytande.

Reformationen skulle i Tyskland icke ge-nomdrifvas bvarken af en embetsmannaklass,

hvilken alltför ofta nödgades att efter statskonstens fordringar böja sitt handlingssätt,

eller af ena del, hvilken satte vapnens glans högre än allt annat, ej heller af ett

vinningslystet och äregirigt presterskap, hvilket ock. rade på religion, såsom sin

uteslutande egendom. Den stora om-hvälfningen skulle vara ett verk af borgarklassen, af

folket, af hela nationen.

Tyskarnas folklynne lämpade sig äfven företrädesvis för ut-förandet af en

kyrkoreform. Ingen falsk bildning hade ännu för-slappat dem. De dyrbara frön, hvilka

gudsfruktan nedlägger i folkens sköte, hade i Tyskland icke af otron blifvit bortblåsta.

Den gamla strängheten i seder fortlefde der ännu. Då, liksom på vår tid, fann man i

detta land en rättrådighet, en trohet, en kärlek till arbete, en ihärdighet och fromhet,

som tillförsäkrade Evangelium mera framgång än de öfriga europeiska folkens råa,

lättsinniga eller begabbande anda.

Ännu en omständighet bidrog kanske äfven, att framför andra länder göra Tyskland

till en tjenlig jordmån för kristendomens pånyttfödelse. Gud hade beskyddat det och

sparat dess krafter till det stora verk, som förestod. Det hade icke såsom Asien,

Grekland, Italien, Frankrike och Stor-Britannien efter ett tidehvarf af andelig kraft

affallit från den lätta tron. Evangelium hade ännu aldrig i sin ursprungliga renhet

trängt till Tyskland. Redan den lära, som af dess förste missionärer ditfördes, var i mer

An ett afseende förfalskad. Friserna, Sachsarne och de andra ger-maniska folken hade af

l3onifacius endast emottagit en kyrkolag, en ordning för gudstjensten och kyrkotukten.

Tron på det glada budskapet, denna tro, som fröjdar menniskans hjerta och gör henne

rättsligen fri, hade ständigt förblifvit dem en hemlig. het. I stället att försämras, hade

Tyskarnas religion renats; i stället att sjunka, hade den stigit. Man kunde således hos

dem vänta mera lif, mera andlig styrka, än hos de från kristendomen affall138

nationerna, bland hvilka ett djupt mörker etterträdt sanningens ljus, samt ett nästan

allmänt sedeförderf de första tidernas helighet.

Ungefär samma betraktelser kunna göras i afseende på Ty-skarnes yttre förhållande

till kyrkan. De germaniska folken hade från Rom erhållit tron, den nya bildningens

grundämne. Deras odling, kunskaper, lagstiftning, allt, utom deras mod och vapen,

härstammade från den öfverstepresterliga staden. filtrat de starka band, som fästade

74


Tyskland vid påfvevåldet. Det förra var, så att säga, det senares andliga eröfring, och

man vet, hvad Rom alltid förstått göra af sina eröfringar. De andra folken, hvilka redan

före påfvens tid egt kristendom och bildning, hade, i förhållande till Rom, bibehållit en

vida sjelfständigare ställning. Men detta tyskarnes slafviska beroende skulle i

uppvaknandets stund endast göra brytningen så mycket tvärare. Då deras ögon

öppnades, skulle de med så mycket större harm och kraft sönderslita de bojor, i hvilka

man så länge hållit dem fångna. Den träldom, under hvilken Tyskland suckat, skulle

väcka en så mycket starkare längtan efter förlossning och frihet, och ur det stränga

tukthus, hvaruti dess folk sedan århundraden varit inspitrradt, skulle härdade och

kraftfulla sanningskämpar utgå.

Fästa vi vår uppmärksamhet särskildt vid cien tid, som när-mast föregick

reformationen, skola vi i Tysklands samhällsför-fattning finna nya skäl att beundra

Dens vishet, genom hoars kraft konungar herreka och styrelser bestå. Der fanns då

något, som till en del liknade vår tids så kallade "politiska jemnvigtssystem". Når

kejsaren var en man med kraft och bestämdhet, ökades hans myndighet; var han

deremot svag, vexte kurfurstarnes och de an-dra furstarnes makt och inflytande. Detta

slags stigande och lal-lande, hvilket gaf än den ena, än den andra sidan öfvervigten, var

isynnerhet märkbart under Carl den femtes företrädare, Maximilian. Kejsaremakten låg

på hans tid nästan helt och hållet under. Furstarne hade sinsemellan slutit nära

förbund, hvartill kejsarne sjelfva uppmanat dem, för att med deras tillhjelp bekämpa

någon gemensam fiende. Men den styrka, dessa förbund gåfvo furstarne, kunde med

tiden vända sig emot kejsarens makt och inkräktningsbegär. Så hände ock. Aldrig hade

kurfurstarna kant sig så starka i förhållande till sin öfverherre, som vid reformationen.

Och då denne förklarade sig emot den nya rörelsen, inses lätt, at huru stor vigt nämnda

omständighet var för Evangelii utbredande.

Dertill kom, att Tyskland tröttnat vid, hvad Rom kallade: "Tyskarnes tålamod". De

hade verkligen gifvit prof på stort tålamod alltsedan Ludvigs af Bayern tid, då

kejsarmakten nedlade vapen och påfvemössan utan motsägelse höjde sig öfver

Cesarernas krona. Men kriget hade endast ombytt skådeplats och flyttat sig några

grader längre ned. Samma strider, som kejsarne och påfvarne framställt för verlden,

förnyades snart i smått öfver hela Tyskland emellan biskoparna och städernas

myndigheter. Borgareståndet hade upptagit det svärd, kejsarrikets öfverhufvud låtit

falla. Redan 1329 höllo borgrarne i Frankfurt an der Oder djerft stånd emot sina andliga

förmän. Förklarade i kyrkans bann för sin trohet emot markgrefven Ludvig, försakade de

i hela 28 år messa, döpelse, vigsel och jordfästning, och då presterna och munkarne

ändteligen återkommo, väckte deras intåg endast folkets löje, såsom ett annat lustspel

eller muntert upptåg: en visserligen sorglig förvillelse, men tillhvilkenpresterskapetsjelft

var skulden. Vid reformationstiden hade oenigheten mellan de andliga och borgerliga

myndigheterna stigit till sin höjd. Fre-sterskapets verldsliga anspråk och företräden vore

dem emellan ett beständigt tvistefrö. Om städernas styresmän icke ville gifva, efter, voro

75


biskopar och prester nog oförsigtiga att tillgripa sådana våldsamma medel, som stodo

dem till buds. Understundom uppträdde påfven såsom medlare, men endast för att visa

den mest stötande partiskhet, eller för att lida förödmjukelsen att besegras af ett

härdnackadt, på sin rätt pockande borgerskap. Dessa oupphörliga strider hade uppfyllt

städernas innevånare med hat emot påfve, biskopar och prester.

Men det var icke endast bland städernas borgmästare, råd och stadsskrifvare, som

Rom och presterskapet funno motståndare; sådane uppstodo äfven så väl öfver som

under medelklassen. Redan i början af sextonde århundradet hade den kejserliga riksdagen

emot påfvens sändebud antagit en ganska bestämd ton. Maj 1510 öfverlemnade de

i Angsburg församlade ständerna till kejsaren en lista af 10 klagopunkter emot Roms

påfve och pre-sterskap, På samma gäng jäste hos folket känslor af hat och för-bittring;

och dessa kommo redan 1512 till utbrott i Rhenländerna, der bönderna i harmen öfver

det tunga ok, deras andliga herrar pålagt dem, sinsemellan slöt° det så kallade "skoförbundet".

Sålunda förspordes både inom de högre och lägre samhälls-klasserna ett doft

mullrande, som förebådade det snart utbrytande ovädret. Tyskland syntes moget för det

vårt, sextonde århundradet fått sig uppdraget. Försynen, byars gång är långsam, men

säker, hade gjort allt redo; och äfven de menskliga lidelserna, hvilka för Gud äro synd,

skulle i den Allsmäktiges hand bidraga till Hans afsigters utförande.

Vi öfvergå nu till de andra folken.

I Europas medelpunkt, bland de berg, hvilka utgöra liksom dess fasta borg, bildade 13

små fristater, med sina bundsförvand-ter, ett enkelt och modigt folk. Hvem skulle i dessa

undangömda dalar sökt de redskap, Gud utvalt att, jemte Germaniens söner, bl ifva

kyrkans befriare? Hvem kunde trott, att små, obemärkta, ur barbariets natt nyss

utgångna städer, bakom otillgängliga berg och vid sjöar, hvilka i historien ännu icke fått

ett namn, skulle i kristendomens sak taga steget framom Jerusalem, Antiochia, Ephesus,

Corinth och Rom ? Och likväl skedde det sä. Ty så behagade Honom, som låter regna på

den ena staden och icke på den andra; som låter en åker vara beregnad, och den andra,

som ej beregnad vardt, förtorkas. (Amos IV, 7.)

Äfven andra omständigheter tycktes inom de schweiziska kantonerna böra lägga

hinder i vägen för reformationens fortgång. Om i enväldiga stater största faran kom

ifrån furstens makt, sä hade man här att frukta för folkets öfverilning. Reformen,

hvilken inom kejsarriket endast steg för steg skulle framskrida, kunde visserligen på en

enda dag antagas af de schweiziska republikernas råd ; men man måste likväl vakta sig

för en oförsigtig brådska, samt af bida det gynnande ögonblicket för införandet af för.

ändringar, hvilka, om än i sig sjelfva aldrig så förträffliga, i vi. drigt fall kunde sätta

allmänna lugnet., statsförfattningen, ja, sjelfva reformationen på spel.

76


Men afven Schweitz hade genomgått sina litroprof. Det var ett vildt, men ädelt träd,

hvilket Gud bevarat i dalarnes djup, för att en dag derpå inympa den herrligaste frukt.

Försynen hade hos detta unga folk nedlagt grundsatser af mod, oberoende och frihet,

hvilka 1 den förestående kampen mot Rom skulle utveckla hela sin kraft. Påfven hade

gifvit Schweizarne titel af kyrkans beskyddare; men de tycktes hafva tagit detta namn i

en helt annan mening ån han. Om deras soldater invid det gamla Capitolium skyddade

påfvens person, så skyddade deras landsmån bland sina berg samvetsfriheten emot

påfvens och presterskapets ingrepp. Det var presterna förbjudet att vädja till en

främmande domstol. "Prestbrefvet" (der Pfaffenbrief, MO) var den schweiziska frihetens

kraftiga protest emot presterskapets missbruk och makt. Zilrich utmärkte sig framför

alla de andra staterna genom sitt djerfva motstånd emot Roms anspråk. Vid landets

motsatta gräns kämpade Genve emot sin biskop. Visserligen hände, att kärleken till

politiskt oberoende kom många att glömma den sanna friheten ; men Gud hade beslutat,

att just kårleken till politiskt oberoende skulle för andra blifva en kraftig bevekelsegrund

att omfatta den lära, som bast betryggade detta oberoende. De tvånne nämnda nåderna

stå fråmst i den stora strid, vi företagit oss att beskrifva.

Men om de helvetiska staderna, hvilka voro tillgängliga för alla förbättringar, skulle

bland de första inryckas i den andliga rörelsen, var förhållandet med de egentliga

bergaboarna ej det. samma. Man skulle trott, att dessa, mera enkla och kraftfulla ån

deras bundsförvandter i städerna, med glädje skulle helga en lära, i hvilken enkelhet och

kraft just utgöra hufvuddragen ; men Den, som sade: då skola två vara ute på marken,

den ena blifoer uppta-gen, den andra Neer qvcvrlåten (Matth. XXIV, 40), qvarlemnade

bergsfolket och upptog slåttboarna. Kanske skulle en uppmark-sam betraktare redan

förut kunnat skönja några tecken till den skilnad mellan städernas och höglandets

befolkning, hvilken snart trädde 1 dagen. Det nya ljuset hade icke trångt dit upp. Stolta

öfver den ärofulla andel, de tagit i den stora frihetskampen, voro de kantoner, som

grundlagt sitt lands oberoende, föga böjda att följa sina yngre, på slätten boende bröders

efterdöme. Hvarföre bortbyta den tro, med hvilken de förjagat österrikarne, och hvars

altaren helgat skådeplatserna för deras segrar ? Deras pre. ster voro de enda ledare med

någon upplysning, till hvilka de kunde vånda sig. Den katolska gudatjensten, med sina

många högtider, gjorde i deras lugna lif och tysta enslighet ett behagligt af brott. De

förblefvo otillgängliga för de andliga rörelserna.

På !Indra sidan Alperna möter oss Italien, hvilket i den stora mängdens ögon var

kristenhetens heliga land. Hvarifrån, om icke från Italien och Rom, skulle Europa växta

kyrkans rådd- ning? Kunde icke den Allmakt, hvilken på påfliga stolen upphöjt så många

olika personligheter, en dag ditkalla en man, hvilken för Herrans folk skulle blifva ett

välsignelsens redskap? Och om man också ej hade något att hoppas af påfvarna, så

funnos ju biskopar och kyrkomöten, som kunde återupprätta kyrkan. Intet godt kan

komma från Nazareth, utan endast från Jerusalem, från Rom! ... Sådana voro

77


menniskornas tankar; men Gud tänkte annorlunda. Han hade sagt: Den som oren dr,

han Vare ännu oren (Uppenb. Boken XXII, 11), och lemnade Italien åt dess

orättfärdighet. Många samverkande orsaker utstångde från Evangelii ljus det olyckliga

landet. Dess olika, alltid sinsemellan afundsjuka och ofta öppet flendtliga stater,

drabbade våldsamt tillsammans, så snart någon skakning störde den bestående

ordningen. Denna gamla ärorika jord var ett rot" ömsom för inbördes krig, och ömsom för

utländska anfall. Man kunde förutse, att statskonstens ränker, partiernas häftighet,

vapnens buller skulle i detta land länge förblifva herrskande och derifrån afiågsna

Evangelium och dess frid.

Dessutom tycktes det splittrade och sönderslitna Italien föga mottagligt för en allmän

väckelse. I fall sanningen öfverstigit alperna och utbredt sig öfver dess leende alt, skulle

vid hvarje gräns nya hinder rest sig mot hennes framgång. Påfvemakten drömde

visserligen redan på den tiden om Italiens enhet.. Den ville, såsom påfven Julius sade,

förjaga barbarerna, eller med andra ord, de fremtnande furstarna, och svitfvade, lik en

roffägel, öfver dess stympade och skälfvande lemmar. Men åfven om påfvarna vunnit

denna sin afsigt, skulle reformationen, af lått begripligt skäl, derigenom icke blifvit

underlättad.

Och vidare: sanningen skulle komma norrifrån; men huru kunde de upplysta, öfver

sin smak och belefvenhet så högmodiga Italienarne • nedlåta sig att af de germaniska

barbarerna emottaga någonting? Deras stolthet uppreste mellan dem och reformationen

en skiljemur, mera oöfverstiglig än sjelfva Alperna. Deras förståndsodling utgjorde likväl

ett ännu större hinder än deras hjertans högmod. En nation, som mera beundrade en

sonetts välljudande tonfall, an Skriftens höga enkelhet, var för det gu-domliga ordets

utsade ingen tjenlig jordmån. Af alla ett folks olika tillstånd Ar intet för Evangelium

mera hinderligt, än en falsk bildning.

Vare härmed huru man vill: Rom förblef för Italien hvad det förut varit. Icke nog, att

påfvarnas verldsliga makt föranledde de olika italienska partierna att för hvad pris som

helst ef-terstråNa deras ynnest; äfven Roms andliga valde framställde för de

ultramontanska staternas girighet mångfaldiga lockelser. SA snart fråga väcktes att

från Rom befria den öfriga verlden, skulle Italien äter blifva Italien, och de inhemska

tvisterna afatanna, för att icke arbeta ett utländskt inflytande i händerna; det fordrades

endast ett anfall mot det italienska statsförbundets bufvud,för att återknyta de gamla

banden, samt väcka det långe slumrande medvetandet af gemensamma fördelar.

Reformationen hade således på det hållet föga utaigter till framgång. Ickedessmindre

funnos äfven på andra sidan Alperna sinnen, mogna för den evangeliska sanningen.

Italien hade ännu icke helt och hållet förspillt sitt arf.

78


Spanien egde hvad Italien saknade, ett ädelt och allvarligt folk, hoars fromhet

sedermera segrande genomgått adertonde århundradets och revolutionens eldprof samt

anda till våra dagar bibehållit sig. I alla tider har detta folk bland sitt presterskap

räknat gudfruktiga och lärda män, och det låg nog långt ifrån Rom, för att med lätthet

afskudda dess ok. I intet land hade man mera skäl att hoppas på en återuppståndelse af

den äkta kristendomen, hvilken kanske af sjelfva Paulus der blifvit pre-dikad. Och likväl

stod Spanien ej upp ibland folken. Det skulle besanna den gudomliga vishetens ord: de

frdmsta skola blifea de yttersta. Till detta sorgliga öde bidrogo flera omständigheter.

1 följd af sitt enstaka läge och stora afdtAnd frän Tyskland kunde Spanien endast

känna svaga stötar af den jordbitfning, som så häftigt skakade kejsarriket. Dem håg var

dessutom rigtad på helt andra skatter, ån dem Guds ord erbjöd folken. Den nya verlden

fördunklade den eviga. En hel ny verldsdel, som tyck. tes bestå af silfver och guld,

uppeldade allas inbillning. Ett brinnande begär efter rikedom lemnade i ett spanskt

hjerta intet utrymme för ädlare begär. Ett mäktigt presterskap, hvilket till sitt

förfogande egde schavotter och ofantliga skatter, beherrskade halfön. Spanioren egnade

villigt sina prester en slafvisk lydnad, som frikallade honom från alla omsorger för sitt

andeliga vål, samt gaf honom frihet att ohejdadt öfverlemna Gigat sina lidelser, och jaga

efter rikedomar och nya upptäckter. Segrande öfver Mohrerna, hade det kristna Spanien,

på bekostnad af sitt ädlaste blod, från Granadas och många andra städers murar

nedryckt halfmånen, och i dess ställe upprest Jesu Kristi kors.

Och likväl — — detta varma nit för kristendomen, som tycktes egnadt att ingifva så

stora förhoppningar, vände sig emot sanningen. Huru kunde det katolska Spanien, som

nyss segrat öf- ver de otrogna, annat än sätta sig emot kOtteriet? Huru kunde ett folk,

som från sitt lands skönaste provinser nyss förjagat Ma-hornet, öppna portarna för

Luther? Dess konungar gingo än längre: de utrustade flottor och uppsökte reformationen

i England och Holland. Men dessa anfall ökade endast de angripnas makt, hvilken snart

förkrossande vrinde sig emot Spanien. Så-lunds, förlorade detta land genuin

reformationen den timliga välmakt, som först förmått det alt skjuta ifrån sig Evangelii

andliga frihet. Emellertid lefde på andra sidan Pyreneetna ett högsinnadt och kraftigt

folk. Med samma nit i hjertat, men med större ljus i förståndet On de, hvilka fordom

trotsat Arabernas svärd, offrade många dess ädlaste söner sitt lif på inqvisitionens bål.

Det förhöll sig nästan på samma satt med Portugal som med Spanien. Emanuel den

lycklige skänkte det en "gyllene ålder", som var föga egnad att inviga dem till de

försakelser, Evangelium fordrar. Störtande fram på de nyupptäckta vägarna till Ostin.

dien och Brasilien, vände Portugisarne Europa och reformationen ryggen.

Få länder tycktes böra vara mera mogna för reformationen On Frankrike, dit nästan

hela medeltidens bildning och andliga lif samlat sig. Der, om någonstädes, skulle man

trott vägen banad fyr en kraftig sanningens uppenbarelse. Ehuru sinsemellan högst

79


olika, hade alla män, hvilka på fransyska folket utöfvat ett större inflytande, mer eller

mindre lutat åt reformationens grundsatser. Den helige Bernhard gaf föredöme af den

hjertats tro, den sinnets fromhet, som utgöra reformationens skönaste drag. Abelard

införde i teologiens studium det rationalistiska åskådningssättet, hvilket, ehuru

oförmöget att upprätta sanningen, lik-val förmår nedrifva villfarelsen. Talrika, så

kallade kättare, återtände i provinserna det gudomliga ordets eld. Universitetet i Paris

uppträdde öppet emot kyrkan och bekämpade oförskräckt hennes satser. I början af

femtonde århundradet höjde en Cle. mangifs, en Gerson modigt sin röst. Pragmatiska

sanktionen var en kraftig yttring af sjelfstandighet och tycktes böra blifva den galliska

frihetens palladium. Den talrika, om sitt inflytande så ömtåliga fransyska adeln, hvilken

vid denna tid sett sina ritt. tigheter, den ena efter den andra, offras på konungamaktens

altare, borde vara böjd för en ornhvälfning, genom hvilken den kunde återfå en del af sitt

förlorade oberoende. Sjelfva folket, lifiigt, klarsynt, öppet för alla ädla intryck, borde

snarare än nå. got annat lyssnat till sanningen. Det tycktes, som skulle refor. mationen i

detta land endast varit en naturlig frukt af föregående århundradens stråfvanden.

Men, efter att så långe harva framgått i enahanda riktning med reformationen, slog

Frankrike i sjelfva det afgörande ögonblicket plötsligen in på en alldele MOL satt bana.

Så. ville Han, som leder folken och konungar. Den furste, som då höll statens tyglar, och

hvilken genom sin kärlek för vetenskaperna framför alla den katolska verldens regenter

syntes kallad att blifva reformens stöd, styrde statsvagnen i en helt annan kosa.

Århundradens löftesrika förebud sveko, och den andliga rörelsen strandade emot

konungarnes äregirighet och blinda nit. Genom huset Valois beröfvades Frankrike det

arf, hvartilt det tycktes harva full rått. Kanske skulle detta land, i fall Evangelium der

fått framgång, blifvit alltför mäktigt. Gud utkorade till sanningens vårdare svagare folk

— — — — folk, som ännu icke hade politisk tillvaro. Efter att halva varit nästan

fullkomligt reformert, blef Frankrike slutligen åter romerskt-katolskt. Furstarnas svärd

kom vågskålen att våga öfver ät Roms sida, och, med sorg måste vi saga det, ett annat

svård, de reformertas eget, fullbordade reformationens undergång inom Frankrike.

De hån-der, som lärde att föra svärdet, afvandes småningom att bedjande höja sig

mot himmelen. Det år genom sina bekännares, och icke genom sina motståndares blod,

som Evangelium segrar. Det blod, som svärdet i dess försvar utgjuter, slicker och qvåfver

dess rena låga. Redan i början af sin regering skyndade Frans den förste att åt

pitfventakten uppoffra pragmatiska sanktionen och sätta i dess ställe ett konkordat, som

var lika mycket till landets nackdel, som till kronans och påfvens fördel. Samma svård,

hvarmed denne "vetenskapernas fader" mot sin medtållare försvarade de ty-eka

protestanternas rättigheter, nedstötte han anda till fästet i sina reformerta undersåters

bröst; och hvad han gjort af ärelystnad, gjorde hans efterträdare af blindt nit, af svaghet

eller af behof att nedtysta ett skuldbelaatadt samvetes röst. De mötte ett kraftigt

motstånd; men detta motstånd var icke alltid af samma slag som det, de första

80


århundradenas martyrer satte emot hedningarna. Protestanternas styrka var deras

svaghet: deras seger blef deras fall.

Nederländerna voro då ett af Europas mest blomstrande lån-der. Der bodde ett idogt,

modigt, för sitt oberoende, sin frihet och sina rättigheter lågande folk, hvars åsigter

genom mångfaldig be-röring med andra nationer, blifvit vidgade och upplysta. Boende

vid Tysklands port, måste det tidigare än de flesta förnimma re-formationsropet; det var

moget för sanningen; men blott en del anammade henne. Evangelium vardt predikat för

de fattiga.

De hungrande blefvo mattade, och de rika gingo tomma derifrån. Nederländerna,

hvilka alltid stått i mer eller mindre nära förhållande till kejsarriket, hade under fyratio

år varit i österrikiska husets besittning och öfvergingo efter Carl den femtes död till den

apan ska grenen deraf, till den menniskofiendtlige Filip. I det olyck.. liga landet

trampade furstar och ståthållare Evangelium under fötterna, samt vadade i martyrernas

blod. Provinserna bildade tvenne ganska tydligt åtskilda klasser; de sydligare, hvilka

sinn. made i öfverflöd, gåfvo vika. Huru kunde stader, med till fullkomlighet uppdrifna

manufakturer, med vidsträckt handel till lands och vatten, huru kunde Bragge, den

nordiska handelns stora nederlagsplats, huru kunde Antwerpen, drottningen bland

handelsstäder, uthärda en lång och blodig strid för trossaker? De norra provinserna

deremot, hvilka försvarades af sina dtlner och insjöar, af hafvet, men framför allt af

sedernas enkelhet och det fasta beslutet att förlora allt, hellre an Evangelium, räddade

icke endast sina fri- och rättigheter samt sin tro, utan förvärfvade tillika sjelfstandighet

och ett ärorikt rum bland Europas stater.

England tycktes då knappt lofva kvad det sedan blifvit. Till bakadrifvet från fasta

landet, der det länge Liftats att eröfra Frank. rike, började det vanda sina blickar mot

hafvet, såsom rätta fältet för dess eröfringar och blifvande verldsvalde. Två gånger

onivandt till kristendomen, först under de gamla Britterna, och sedan under Anglo-

Sachsanae, erlade det pligtskyldigt till Rom den årliga skatten. Emellertid var det

atunadt för eu hög bestämmelse. Herrskarinna öfver hafvet, på en gång närvarande i

alla verldsdelar, skulle England, jetute sitt dotterfolk, en dag blifva, så tillsägandes, den

hand, genom hvilken Gud på de aflägsnaste öar, i de vidsträcktaste Under, utsådde

lifsens frö. Flera ()Lustan digheter tydde likvid på denna höga kallelse; sanningens

strålar hade redan förut upplyst de brittanniska öarna, och ännu hvilade öfver dem ett

återsken deraf. En mängd fremlingar, dels konst, närer, dels köpman och handtverkare

från Nederländerna och Tyskland med flera Under, uppfyllde dess stader och hamnar.

De nya religiösa åsigterna skulle således snart och lått sprida sig dit. Slutligen hade

England vid denna tid en nyckfull konung, hvilken med några kunskaper och mycket

mod i hvarje ögonblick ombytte planer och tänkesätt, samt, allt efter sina häftiga

lidelsers vindkast, öfvergick från den ena ytterligheten till den andra. Det var icke

81


osannolikt, att en af Henrik den åttondes motsägelser en dag kunde blifva gynnande för

reformationen.

Skottland var då skakadt af partistrider. En femårig konung, en regerande drottning,

en ärelysten adel, ett mäktigt presterskap ryckte detta modiga folk ån hit ån dit. Det

skulle likväl en dag lysa i främsta ledet af den nya lArans anhängare.

Nordens trenne konungariken, Danmark, Sverige och Norge, voro då för tiden

förenade under en gemensam spira. Dessa stridslystna folk tycktes med fredens och

kärlekens lära haf va föga gemenskap. Emellertid voro de kanske just genom sin friska

styrka mera mottagliga för Evangelli kraft ån söderns folk Atkomlingar af de gamla

vikingarna, omfattade de med en nog mycket krigisk anda protestantismens sak, hvilken

deras svärd en dag skulle hjeltemodigt försvara.

Ryssland, hvars massa utbredde sig öfeer det östligaste Europa, hade endast ringa

beröring med dess öfriga stater. Dessutom tillhörde det den grekiska bekännelsen, och

reformationen inom den vesterlAndska kyrkan utöfvade intet eller föga inflytande på

den österländska.

Polen tycktes vara väl förberedt för en reform. Grannskapet med Böhmens och

MAbrens kristna hade der verkat en benägenhet för den evangeliska rörelsen, hvilken

från Tyskland snart skulle sprida sig dit. Redan 1500 hade Stor-Polen, med åberoonde af

den första kyrkans bruk, begärt kalken för lekmän. D.11 frihet, de polska städerna

åtnjöto, och de höga herracnes sjelfständighet gjorde detta land till en säker tillflyktsort

för andra staters förföljda kristna. Den sanning, dessa medförde, anammades med glädje

-af många Polens söner. Likväl finnas få länder, der sanningen har färre bekännare.

Reformationens låga, hvilken så långe lyst Böhmen, hade blifvit nästan utsläckt i

blod. Likväl qvarstodo ännu några sorg. liga, undan blodbadet räddade lemningar, för att

bevittna den af HUS förebådade dagen.

Ungern hade sönderslitits af inbördes krig under oerfarna och karakterslösa regenter,

hvilka slutligen erkänt Österrikes furstar såsom arftagare till kronan och derigenom vid

detta mäktiga hus fästat landets öde.

Sådant var Europas tillstånd i början af sextonde århundradet, lavilket i den kristna

verlden skulle åstadkomma en så genomgzi. parade omskapelse.

82


KAPITEL IX.

Såsom vi redan sagt, var det på Tysklands stora, upphöjda skådeplats, och isynnerhet

i Wittenberg, kejsarrikets medelpunkt, som reformationens verldshistoriska drama

skulle uppföras.

Låtom oss tillse, hvilka de män voro, som förberedde eller till och med deltogo i

begynnelsen af det verk, Gud genom Luther skulle fullborda, och sålunda utgjorde

liksom dess förspel.

Af alla kurfurstarna var Fredrik den Vise i Sachsen då förtiden den miiktigaste. Hans

stora anseende, hans rikedom, friko-stighet och praktfulla hof höjde honom öfver hans

jemlikar [1]. Gud utkorade honom till det träd, i byars skydd sanningens spå-da planta,

ostörd af yttre stormar, skulle uppspira.

Född i Torgau, år 1463, visade han från ungdomen mycken fromhet, samt stor kärlek

för filosofien och vetenskaperna. Sedan han tillika med brodren Johan 1487 tillträdt sina

arfiander, erhöll han af kejsar Fredrik den tredje kurfurste-värdigheten. År 1493 företog

han en vallfart till Jerusalem. På detta heliga ställe dubbade Henrik at' Schaumburg

honom till "riddare af den Heliga G rafven". 1 medlet af följande året återkom han till

Sachsen och stiftade 1502 universitetet i Wittenberg, denna reformationens plantskola.

Då Evangelli ljus uppgick, förklarade Fredrik sig icke be- ståmdt hvarken för eller

emot, men höll sig beredd att låna det sitt hågn. Dertill kunde också ingen vata mera

passande : han åtnjöt allmän aktning och kejsarens odelade förtroende; i Maxi- minans

frånvaro hade han till och med företrådt hans person. Hans vishet bestod icke i en listig

och rånkfull statskonst, utan i den upplysta och förutseende verksamhet, hoars första

grundsats år att aldrig af egennytta kränka hedens och religionens lagar, Älven på sitt

eget hjerta erfor han kraften af Guds ord. En dag, då general-vikarien Staupitz var hos

honom, föll talet på så- dana predikanter, hvilka med tomt ordprål afspisa folket. "Alla

predikningar", sade kurfursten, "som endast bestå af spetsfundig. beter och

menniskolltror, äro förunderligt kalla, matta och saftlösa, alldenstund ingen förmår

uttänka någon spetsfundighet så fin, att den icke af en annan kan öfverträffas. Den

Heliga Skrift allena år uppfylld af så stor kraft och höghet, att den nedslår alla våra

tankebyggnader och tvingar oss att erkänna: "aldrig har någon menniska så talat." Dit

Staupitz förklarade sig vara af enahanda mening, räckte kurfursten honom hjertligt

handen och sade: "Lofva mig att alltid hysa samma tänkesätt" [2].

Fredrik var just en sådan furste, som reformationen i sin bör-jan behöfde. Hade dess

anhängare varit alltför svaga, skulle verket blifvit qvitfdt i sjelfva födseln; hade de

deremot gått brådstörtadt till väga, skulle de alltför hastigt öfver reformationen

nedkallat det oväder, som från första stund sammandrog sig öfver densamma. Fredrik

83


var sansad, men fast Han hade den kristliga dygd, som Gud i alla tider fordrat af alla,

hvilka älska Hans vågar, den nemligen, att afvakta Guds dom. Han efterföljde Gamaliels

visa råd : "År detta verk af monniskor, så varde det väl om intet; men dr det af Gudi, sd

kunnen J icke eld det neder." (Ap.g. V, 38). "Saken ar kommen derhån," sade denne

förste till Spengler, en af sin tids mest upplysta man, "att menniskorna icke kunna göra

någonting. Endast Gud förmår det. Derföre öfverlemna vi i Hans mäktiga hinder de stora

händelserna, hvilka för oss äro alltför svåra." Vi måste beundra Försynens vishet att till

sitt verks beskyddare utse en sådan furste.

Maximilian den förste, som från 1493 till 1519 bar kejsarkro-nas, kan räknas bland

dem, som förberedde reformationen. Han förelyste rikets öfriga furstar och hela

Tyskland med sin kärlek för konster och vetenskaper. Mindre ån någon förblindad af

påfvarna, umgicks han en tid med tanken att slå under sig deras värdighet. Det är syårt

att bestämma, hvad denna i hans hand skulle blifvit, men man kan hård åtminstone

sluta, att en .protest emot påfvevildet, i fall han upplefvat densamma, icke skulle ha

räknat honom bland sina häftigaste motståndare.

Äfven bland romerska kyrkans furstar funnos aktningvarda män, hvilka genom

teologiska forskningar och uppriktig fromhet voro förberedda för det gudomliga verk,

som tillstundade. Biskopen i Augsburg, Kristofer von Stadion, kände och älskade

sanningen, men kunde ej bekänna den, utan att uppoffra allt — — — Biskopen i

Warzburg, Laurentius von Bibra, en rättskaffens, from och vis samt af kejsaren och

riksfurstarne högt aktad man, talade öppet emot kyrkans förderf. Till stor skada för

reformationen dog han redan 1519. Johan den sjette, biskop i Meissen, brukade säga: "Så

ofta jag läser i Bibeln, finner jag der en annan religion än den man lär oss." Biskopen i

Breslau, Johan Thurzo, des af Luther "den basta af alla sin tids biskopar" [3]; men han

dog redan 1520. Wilhelm Brisonnet, biskop i Meaux, bidrog kraftigt till Frankrikes

reformerande. Hvem kan beräkna, huru stort inflytande dessa och många andra

upplysta och fromma biskopar så val inom som utom sina stift utöfvade på

reformationens stora verk ?

Emellertid var det mindre mäktiga man förbehållet att blif. va den gudomliga

försynens verksammaste redskap för reforma• tionens förberedande. Det var

vetenskapsmannen och de så kallade humanisterna, hvilka kraftigt inverkade på

tidehvarfvet.

Ett öppet krig rådde vid denna tid emellan dessa lärda och de skolastiska teologerna.

De sednare, hvilka trodde att stillastå ende och mörker voro kyrkans säkraste värn, såga

med förskräckelse den inom andans verld pågående rörelsen. För att rädda påfvemakten,

bekämpade deNetenskapernas återupplifvande, men påskyndade derigenom endast dess

fall. Sjelfva Rom bidrog icke minst dertill, då det under Leo den 10 :de för ett ögonblick

glömde sin hittills följda politik, öfvergaf de gamla vännerna och kastade sig i de nya

84


motståndarnes armar. Päfvevaldet och vetenskaperna slöto en förlikning, som hotade att

bryta det gamla förbundet mellan munkarna och de romerska biskoparne. Dessa märkte

icke, att hvad de. i början tagit för leksak, i sjelfva verket var ett svärd, som kunde gifva

döden. På samma satt såg man i sistför. flutna århundrade furstar i sina hof upptaga en

statslära och en filosofi, hvilka, om de fritt fått verka, skulle omstörtat deras troner.

Förlikningen räckte ej heller långe. Vetenskaperna gingo sin våg framåt, utan att

bekymra sig om hvad som kunde landat deras beskyddare till mehn ; munkarne och

skolastikerna insägo, att de skulle öfvergifva sin egen sak, om de öfvergåfvo påfvens ; och

påfven å sin sida tog, oaktadt det öfvergående skydd, hvarmed han omfattat de fria

konsterna, nar det föll honom in, de mot tidsandan mest stridande åtgärder.

Vetenskapernas återställande erbjöd då det fiffigaste skåde- spel. Vi vilja anföra

några drag af denna tafla, och framför allt sådana, som sta i närmare sammanhang med

trons återupplifvande.

För att sanningen måtte segra, fordrades först och främst, att de vapen, med hvilka

hon skulle öfvervinna sina motståndare, framdrogos ur den rustkammare, der de i

århundraden legat 11/1.

dangömda. Dessa vapen voro det gamla och nya Testamentets heliga Skrifter.

Kärleken till och forskningen uti grekiskan och hebreiskan, Bibelns tvånne urspråk,

måste inom kristenheten åter. upplifvas. Den man, hvilkett af försynen utsågs till detta

värf, var Johan Reuchlin.

En skön barnröst hördes ofta bland chorsångarne i Pforzheims kyrka och ådrog sig

sluteligen markgrefvens af Baden uppmärk. samhet. Den tillhörde en ung gosse med

behagligt utseende och glädtigt lynne, vid namn Johan Reuchlin, son till en hederlig

borgare i staden. Markgrefven omfattade honom snart med stör. sta ynnest och uppdrog

åt honom 1473 att till universitetet i Paris åtfölja hans son Fredrik.

Lycklig och förtjust, anlände den Pforzheimska borgarsonen med den unga fursten till

detta vesterlandets ryktbaraste lärosäte. Han råkade der spartanen Hermonymos, samt

Johan Wessel, med tillnamnet verldens ljus, och fick således tillfälle att under skick. liga

lärare studera grekiskan och hebreiskan, i hvilka språk det då i Tyskland icke fanns

någon professor, och hvilkas återstäl. lare han en dag i detta reformationens

fädernesland skulle blifva. Den unge och fattige tysken afskref åt rika studenter Hornen

sån. ger samt Isokrates' tal, och vann derigenom medel till fortsåttau. det af sina studier

samt till inköp af böcker.

Men djupare ån allt annat inpräglade sig uti hans själ de nya sanningar, han hörde af

Johan Wessel: "Påfvarna kunna miss. taga sig. All mensklig tillfyllestgörelse är en

hädelse emot Kristus, som fullkomligen försonat och ritufärdiggj ort menu iskosläg. tet.

Gud allena tillkommer det att meddela afiösning. Det är icke nödvändigt att för

85


presterna bekänna sina synder. Det finns in. gen skärseld, utom kanske Gnd kielf, som

är en förtärande, från all syndasmitta renande eld."

Knappt tjugu år gammal, höll Reuchlin i Basel föreläsningar uti filosofi, grekiska och

latin, och man fick höra en tysk tala gre-kiska, hvilket då ansågs som ett underverk.

Roms anhängare började blifva oroliga, när de sago ädla man med ifver gråfva uti

Ordets gamla skattkammare. "Romarns skaka betänkligt på hufvudet," sade Renehlin,

"och påstå, att, som grekerna äro affållingar, sti Ida dessa lärda arbeten emot den ro.

merska fromheten. Huru många mödor och lidanden måste m3/1 icke utstå, för att till

vishet och sanning återföra Tyskland!"

Snart deretter kallades Reuchlin af Eberhard af Wurtemberg till Thliringen, för att

blifva det der nyligen stiftade universitetets förnämsta prydnad. År 1487 färde hertigen

honom med sig till Italien. Chalkondylas, Aurispa, Johan Pico de la Mirandola blefvo

hans vänner och dagliga sällskap. Då Eberhard i Rom hade högtidligt företräde hos

påfven, omgifven af sina kardinaler, höll Reuchlin ett tal på så ren och prydlig latin, att

församlingen, som af en tysk barbar icke väntade något dylikt, på det högsta förvånades,

och påfven utropade: "I sanning denne man förtjenar att sättas vid sidan af Frankrikes

och Italiens ypperste talare.

Tio är sednare blef Reuchlin nödsakad taga sin tillflykt till kurfursten Filips hof i

Heidelberg, för att undgå den förföljelse, med hvilken Eberhards efterträdare hotade

honom. I samråd med sin vän och kansler, Johan Dalberg, biskop i Worms, bemödade sig

Filip att sprida det ljus, som på alla punkter i Tyskland började gry. Dalberg hade

grundlagt ett bibliotek, hvartill alla lärda finge, fritt tillträde. I sin nya verkningskrets

sparade Reuchlin ingen möda för att skingra folkets råhet.

Skickad af kurfursten till Rom år 1498 i ett vigtigt uppdrag, använde han den tid och

de penningar, han hade öfriga, dels för att under den lede juden, Abdias Sphorne,

fullkomna sig i hebreiska språket, dels för att köpa alla grekiska och hebreiska

handskrifter, han kunde öfverkomma, i afsigt att sedan hemföra oem och sålunda

bidraga till den nya dag, 801:11 för hans fädernesland höll på att randas.

En ryktbar grek, Argyropylos, föreläste 1 denna kristenhetens hufvudstad för ett

talrikt auditorium sitt folks vittra mästerstycken. Den lärde gesandten begaf sig med sitt

följe till salen, der Greken undervisade. Vid sitt inträde helsar han läraren och beklagar

det under Ottomanernas ok suckande Grekland. Den förvånade Hellenen frågar:

"Hvarifrån år du, och förstår du gre. -kiska?" Reuchlin svarade: "Jag är en German och ej

alldeles okunnig i ditt språk." På Argyropyli begäran uppläser och för. klarar han det

stycke ur Thucydides, hvarmed professorn för till. fället 'ar sysselsatt. Då utropar

86


Argyropylos, betagen at förundran och sorg: "Ack! ack! det förjagade och flyktande

Grekland har undangömt sig bakom Alperna!"

Så sammanträffade bland Roms palatser det obildade Germa• arens och det gamla

lärda Greklands söner. Orienten räckte 0c, cidenten handen, för att i dess sköte utgjuta

vetandets undan Ot-tomanernas svärd räddade skatter. Då hans afsigter så fordra.

sammanför Gud genom någon stor omhvälfning hvad som tyckes för alltid åtskildt.

Vid återkomsten till Tyskland fick Reuchlin vånda tilbaka till Wiirtemberg, och det

var isynnerhet nu han utförde de arbeten. hvilka lände Luther och reformationen till så

stort gagn. Han, 45fversatte och förklarade botpsalmerna; gjorde rättelser i Vulga, tan ;

men hans förnämsta förtjenat och ära år likväl utgifvandet af den första hebreiska

grammatik och ordbok i Tyskland. Genom sistnämnda arbeten öppnade Reuchlin det

Gamla Testamentets så länge tillsiutna böcker och uppreste derigenom, såsom han sjelf

sade, en minnesvård, varaktigare ån koppar.

Icke endast med sina skrifter, utan äfven med sin lefnad sökte Reuchlin befordra

sanningens seger. Hans inflytande på ungdo. men var' stort, och hvem kan beräkna allt

hvad reformationen i detta afseende är honom skyldig? Vi vilja endast anföra ett

exempel. Hans syskonbarn, en yngling, son åt en ryktbar vapen-smed, vid namn

Schwarzerd, flyttade till sin syster Elisabeth, för att under sin lärde slägtings ledning

sköta sina studier. Reuchlin, som med glädje såg sin unge lärjunges snille och flit, upptog

honom som eget barn. Råd, föredöme, böcker, intet sparades, för att bilda honom till en

för stat och kyrka gagnelig man. Det var Reuchlins högsta glädje att se den framgång,

med hvilken hans bemödanden kröntes, och som han fann namnet Schwarzerd alltför

barbariskt, öfversatte han det efter tidens sed på grekiska och kallade den unge

studenten Ifelanchtan. Det var nemligen Luthers sedermera så ryktbare vän.

Snart blef den fredlige Reuchlin mot sin vilja indragen i en häftig strid.

I Köln lefde en döpt jude vid namn Pfefferkorn, som var nära förbunden med

inqvisitorn Hochstraten. Denne man och Dominikanerna utverkade, kanske i god afsigt,

af kejsar Maxi. milian en befallning, som ålade judarne att bära alla sina hebreiska

böcker, med undantag af bibeln, till stadshuset, för att der uppbrännas. Såsom skäl

anfördes, att dessa skrifter voro fulla af hädelser mot Jesus Kristus. Man måste

bekänna, det de åtminstone innehöll° en mängd orimligheter, och att judarne genom den

tilltänkta förödelsen icke skulle förlorat särdeles mycket. Emellertid voro de sjelfva af

annan tanke, och ingen hade rätt fråntaga dem en egendom, som i deras ögon egde stort

värde. Dessutom torde Dominikanerna för sitt förfarande haft andra bevekelsegrunder

An nit för Evangelli sak. Det år sannolikt, att de hoppades aftvingajudarne hög lösen.

87


Kejsaren uppmanade Reuchlin att yttra sig öfeer de nämnda böckerna. Den lärde

doktorn uppgaf särskildt, hvilka voro skrifna emot kristendomen, och öfverlemnade dem

åt sitt öde; men sökte rädda de öfriga. "Bästa medlet att omvända Israel!. terea," sade

han, "skulle vara att vid hvarje universitet förordna tvänne lärare 1 hebreiskan, hvilka

lärde teologerna att på grund- språket läsa gamla Testamentet och på detta sätt

vederlägga rab-binerna," Följden af hans utlåtande blef, att judarne återfingo sina

böcker.

Liksom hungriga korpar, som se sitt rof undkomma, upp-häfde proselyten och

inqvisitorn ett ursinnigt skrik. De utletade åtskilliga ställen ur Reuchlins skrift, förvred°

deras mening, beskyllde författaren att hysa kätterska tänkesätt samt hemlig bö. jelse

för judaismen och hotade med inqvisitionens bojor. Reuchlin lät i början skrämma sig.

Men då hans motståndare endast blefvo desto förmätnare och förelade honom skamliga

vilkor, ut. gaf han 1513 en "försvarsskrift emot sina Kölnska förtalare", i hvilken han

med helga färger dm/ilar hela deras anhang.

Dominikanerna svuro honom hämnd. Hochstraten anställde i Mainz rättegång emot

Reuchlin och dömde hans skrifter att brännas. Reuchlin vädjade till Leo den tionde.

Denne påfve, hvilken var de okunniga och fanatiska munkarna föga bevågen, hänsköt

saken till biskopen i Speyer, och denne frikände Reuehlin samt dömde munkarne att

betala rättegångskostnaderna.

Denna tvist väckte i Tyskland mycket uppseende och blef för dess framtid af stor vigt.

Den ställde munkteologernas talrika skara i den förhatligaste dager och tillknöt än

fastare bandet mel. lan vetenskapernas vänner, hvilka efter sin berömde hufvudman

kallades Reuchlinister. Den var en förpostfäktning, hvilken på den slutliga

hufvuddrabbningen utöfvade stort inflytande.

Detta förbund mellan vetenskapen och tron utgör ett af refor-mationens utmärk4nde

drag och skiljer den så väl från kristen. domens första stiftelse, som från våra dagars

religiösa pånyttfödelse. Flertalet af de lärda voro på reformationens sida. Sjelfva det

allmänna tänkesättet gynnade dem. Hvad verket härigenom vann i omfång, förlorade det

kanske i djup.

Erkännande det myckna, Reuchlin uträttat, skref Luther kort efter hans segel öfver

Dominikanerna till honom följande: "Her. ren har verkat uti dig, på det den Heliga

Skrifts ljus må börja lysa i detta Tyskland, der det i så många århundraden ty värr varit,

icke allenast qvatelt, utan rent af utsläckt [4].

88


________________________________________

FOTNOTER

[1] Qui proc multis pollebat principibus allig, auctoritate, opihus, potentia, liberalitate

et magnificentia. (Cochlieus, Acta Lutheri, p. 3.)

[2] Luth. Epp.

[3] Luth. Epp. I. p. 624.

[4] Mai Vita J. Reuehlini (Frankf. 1687) Mayerhoff, J. Reuchlin und eeine#Zeit (Berlin

1830).

89


KAPITEL X.

Reuchlin var ännu icke tolf år, då ett af tidehvarfvets största snillen såg dagsljuset.

En qvick och liflig man från Gouda i Ne-derländerna, vid namn Gerhard, älskade

Margareta, en läkares dotter. Gerhards uppförande leddes ej af kristendomens grundsatser,

eller ock nedtystades dessa af lidelsens röst. Hans föräldrar och nio bröder ville

tvinga honom att blifva prest. Han flydde till Rom, lemnande sin älskarinna nåra att

blifva mor. Den brottsliga Margareta födde en son, utan att Gerhard fick veta något

derom; en tid efteråt erhöll han af sina föräldrar den underrättelsen, att hon var död. I

sin sorg lät han prestviga sig och egnade sig helt och hållet åt Herrans tjenst. Han

återkom till Holland. Margareta lefde ännu; hon ville ej gifta sig med någon annan, och

Gerhard förblef sin prested trogen. Hela deras kärlek riglades nu på sonen, hvilken

modern under tiden vårdat med största ömhet. Redan vid fyra års ålder skickades han af

fadren i skolan och hade icke fyllt tretton är, då Sinthemius af Deventer, full af glädje, en

dag omfamnade honom och sade: "Detta barn skall uppnå vetenskapernas höjd." Det var

Erasmus Roterodamus.

Vid denna tid dog hans mor, och kort derefter följde den af sorg nedtryckte fadren

henne i grafven.

Den unge fader- och moderlöse Erasmus [1] visade stark mot-vilja för munkståndet,

hvilket hans förmyndare ville förmå ha nom antaga. Slutligen öfvertalades han af en vän

att inträda i ett kanik-kloster, hvilket han kunde göra, utan att blifva munk. Snart finna

vi honom vid erkebiskopens af Cambray hof, och sed-nare vid universitetet i Paris, der

han i stort armod, men med outtröttlig flit fortsatte sina studier. Alla penningar, han

kunde förskaffa sig, användes till inköp af grekiska auktorer och först i andra rummet

till kläder.

Ofta måste den unge Holländaren förgäfves anlita sina be-skyddares ädelmod,

hvarföre det också sedermera var hans största. glädje att bispringa fattiga och

arbetsamma ynglingar. Ständigt forskande efter sanning, skyggade han likväl, af

fruktan att upptäcka villfarelser och blifva beskylld för kätteri, tillbakå för teologiens

studium.

Den vana vid arbete, han vid denna tid förvärfvade, följde honom hela lifvet igenom;

äfven under sina resor, hvilka van. ligtvis skedde till häst, var han icke sysslolös. Han för

anade, under det han red, och satte vid ankomsten till närmaste värdshus sina tankar på

papperet. Sålunda skref han under en resa från Italien till England sitt ryktbara:

"Dårskapens lof." (ipetåttroti mopiac) [2].

Erasmus förvärfvade tidigt ett stort namn inom den lärda verlden. Men munkarna,

uppretade öfeer "Dårskapen lof", hvaruti han förlöjligade dem, svuro honom ett

90


oblidkeligt hat. Mycket eftersökt af furstarne, var han outtömlig på undflykter, för att

komma ifrån deras inbjudningar. Han ville hellre för. tjena sitt uppehälle med att låsa

korrektur hos boktryckaren Frobenius, än larva i öfverflöd och furstegunst vid Carl den

femtes, Henrik den åttondes och Frans den förstes hof, eller pryda sitt hufvud med den

honom erbjudna kardinalshatten [3].

Från år 1509 höll han föreläsningar i Oxford och kom 1516 till Basel, der han 5 är

sednare bosatte sig.

Hvilket inflytande utöfyade han på reformationen ?

Detta har å ena sidan blifvit rör mycket upphöjdt, och å den andra för mycket

nedsatt. Erasmus var aldrig och kunde aldrig blifvit en reformator; men han har banat

väg för andra. Icke nog dermed, att han bland sina samtida spridde en kärlek till ve.

tenskaperna, en håg för forskning och granskning, som förde an. dra längre fram än

honom sjelf; han förstod åfven att under mak. tiga furstars och höga prelaters hägn,

genom det mest bitande skämt, afslöja och gissla kyrkans laster.

Erasmus stannade ej härvid ; icke nöjd att anfalla missbruken, sökte han återföra

teologerna frän skolastiken till den Heliga Skrift. "Högsta målet för de filosofiska

studiernas återupplif. vande," sade han, "skall vara att göra Bibelns enkla och rena

kristendom känd." Herrliga ord! Gifve Gud, att målsmännen för vår tids filosnfi lika väl

förstode sin kallelse! "Jag har fast beslutat," tillade han, "att dö på Skriftens studium ;

den utgör min glädje och frid" [4]. "Summan af all kristlig filosofi," säger han på ett

annat ställe, "innefattas i f5ljande: att sätta sitt hopp till Gud, hvilken utan vår förtjenst,

af blott nåd, gifver oss allt genom Jesus Kristus; att veta, det vi Bro återlösta genom

Hans Sons död; att dö bort från verldens lustar och vandra enligt Hans lära och

föredöme, så att vi icke allenast icke skada någon, utan göra godt åt alla; att tåligt

fördraga pröfningarna i hopp på en tillkommande lön; och att slutligen icke tillegna oss

någon ära af våra dygder, utan tacka Gud för alla våra krafter och verk. Häraf måste

menniskan blifva genomträngd, tills det blir hennes andra natur" [5].

Men Erasmus inskränkte sig icke till denna så öppna helannelse af den evangeliska

läran; hans skrifter verkade mer än hans ord. Isynnerhet gjorde han sanningen en vigtig

tjenst genom utgifvandet af sin kritiska upplaga af Nya Testamentet, som var den första

och länge förblef den enda; den utkom IM i Basel, ett år före reformationens början. Han

bifogade såväl en latinsk öfversåttning. i hvilken han djerft rättade Vulgatan, som

förklaringar öfver skålen till dessa rättelser. Erasmus gjorde så. lunda för Nya

Testamentet, hvad Reuchlin gjort mr det Gamle.

Hädanefter kunde teologerna läsa Guds ord på grundspråken och sålunda framdeles

inse renheten af reformatorernas lära. "Gifve Gud," sade Erasmus, då han utgaf sitt

91


verk, "att det för kristendomen måtte bära så mycken frukt, som 6let kostat mig möda

och arbete!" Denna bön biet' uppfylld. Förgäfves ropade munkarna: "Han vill mästra den

Heliga Anda!" Erasmi Nya Testamente spridde ett starkt ljus. Genom sin utläggning af

Episteln till de Romare ökade denne store man ännu mera hågen för Guds ord. Verkan af

hans skrifter gick till och med längre än han åsyftat. Reuchlin och Erasmus återgåfvo

Bibeln åt de lärda; Luther återgaf den åt folket.

Erasmus var för många liksom en öfvergångsbrygga. Flera, som skulle blifvit

förskräckta för Evangelium, i fall det framställts i all sin styrka och renhet, låto

småningom af honom draga sig till sanningen och blefvo med tiden reformationens

ifrigaste befordrare.

Men just derföre att han var skicklig att förbereda, var han oskicklig att fullborda.

"Erasmus kan påpeka villfarelsen," sade Luther, "men lära sanningen förmår han icke."

Kristi Evange-lium var icke den eld, som öfver hans lif spridde ljus och värma; icke den

medelpunkt, från hvilken hans hela verksamhet utgick. Han var framför allt lärd, och

först 1 andra rummet kristen. Få- fångan hade öfver honom för stor makt, för att han

rätt genom. gripande skulle kunnat inverka på sin samtid. Han beräknade ängsligt,

hvilka rauder livade hans steg kunde medföra för hans anseende. Om ingenting talade

han så gerna, som om sig sjelf och sin bira. "Påfven", skref han med barnslig fåfänga till

en förtrogen vän vid den tid, då han uppträdde mot Luther, "påfven har skickat mig ett i

högsta grad vanligt och hedrande diplom. Hans sekreterare skrifver, att det ar någonting

oerhördt, och att påfven ord för ord förestafvat det."

Erasmus och Luther tro förebilder för tvånne hufvudåsigter, hvilka vid alla reformer

göra sig gällande; för tvänne stora partier, hvilka funnos på deras tid och i alla tider

skola finnas. Det ena partiet består af de försagda och varsamma; det andra af de modiga

och beslutsamma. De förstnämnda trodde, att de teolo-giska studiernas framåtskridande

skiffle småningom och utan våldsam brytning medföra kyrkans reformerande. De

sednare voro öfvertygade, att itfven ett rigtigare föreställningssätt hos de lärda icke

skulle skingra folkets vidskepelse, och att föga vunnen dermed, om ett eller annat

missbruk afskaffades, så långe kyrkans hela lif ej var pånyttfödt.

"En ofördelaktig fred," sade Erasmus, ''är bättre än det rätt-visaste krig" D. Han

tänkte (och huru många hans själsfränder hafva icke sedan tänkt på samma sått [6], att

en revolution, som skulle skaka kyrkan, lått kunde omstörta henne; han såg med

förskräckelse, huru passionerna upptändes; huru det onda öfver allt blandade sig med

det ringa goda, som uträttades; han såg endast, huru det bestående förstördes, utan att

något annat sattes i dess ställe, samt huru kyrkans skepp, hvilket på alla sidor tog in

vatten, var nåra att förgås i stormen. "De, som inleda hafvet i nya kanaler," sade han,

"bedraga sig ofta sjelfva ; ty sedan det fruktansvärda elementet en gång blifvit insläppt,

92


tar det icke den kosa, man önskar, utan kastar sig hvart det behagar och förorsakar stor

förödelse" [7].

Men de modigare bland hans samtida visste vål, hvad de härpå, skulle svara.

Historien hade tillräckligt bevisat, att endast ett frimodigt uttalande af sanningen,

endast en öppen strid mot lögnen, kunde försäkra om seger. I fall man gitt mera

skonsamt och undfallande till väga, skulle statskonstens ränker och påfliga hofvets list

släckt ljuset i dess första gnista. Hade man icke i århundraden försökt alla milda medel ?

Hade icke det ena kyrko-mötet efter det andra blifvit samnaankalladt, för att reformera

kyrkan ? Allt hade varit förgäfves. Hvarföre ännu en gång an-ställa ett så många gånger

misslyckade försök ?

Visserligen kunde en grundlig omskapelse icke försiggå utan svåra brytningar. Men

när uppstod väl bland menniskorna nå-gonting stort och godt utan skakningar? Skulle

icke, ifall man lyssnade till fruktan för det ondas inblandning med det goda, älven de

ädlaste och heligaste företag uteblifva? Man bör icke låta afskräcka sig af det onda,

hvilket genom våldsamma skakningar möjligen kan uppkomma, utan samla alla sina

krafter för att bekämpa och utrota det.

Och dessutom, hvilken stor skilnad Kr det icke mellan sådana rörelser, som

framkallas af menskliga lidelser, och dem, som ver. kas af Guds Ande! De förra upplösa

samhället, de sednare be-trygga det. Hvilken villfarelse att, såsom Erasmus, inbilla sig,

att under denna blandning af stridiga grundämnen, af sanning och lögn, af lif och död,

våldsamma skakningar längre kunde undvikas. Försök att tillstoppa Vesuvii eldgap, då

de brännbara ämnena redan börjat sjuda i dess sköte! Medeltiden hade sett mer än ett

häftigt oväder uppstå under tider, då luften var mindre åskdiger, än närmast före

reformationen. I sådana fall bör man icke tänka på att hämma och qväfva, utan att styra

och leda.

Hvem kan säga, hvilken gräslig förstörelse skulle öfvergått menskligheten, i fall

reformationen uteblitvit? Ett rof för tusentals upplösande och förstörande ämnen,

blottadt på allasamman-hållande och pånyttfödande krafter, skulle ruenskliga samhället

gått en förskräcklig omstörtning till mötes. I sanning just en sådan reform, som Erasmus

drömde sig, och som många sansade men skuggradda menniskor ännu i våra dagar

drömma om, skulle i grund upprifvit samhället. Beröfvadt den upplysning och

gudsfruktan, som genom reformationen nedträngde älven till de lägsta klasser,

öfverlemnande sig åt alla lidelser och en tygellös upprorsanda, skulle folket rusat fram,

utan hejd, såsom ett uppretadt, af inga band tillbakahållet vilddjur.

Reformationen var ingenting annat An ett Guds Andas ingri-pande i de menskliga

angelägenheterna, ett Guds ordnande af de jordiska tingen. Den upprörde visserligen de

jäsningsämnen, som ligga dolda i menniskohjertat, men Gud behöll segern. Då den

93


evangeliska läran, den gudomliga sanningen uppenbarade sig för massan af folket,

förstörde den kvad som borde förstöras, på samma gång den stadfltstade kvad som borde

bestå. Refor-mationen har byggt upp; endast fördomen har kunnat påstå, att den rifvit

ned. "Plogbillen", har non, med afseende på reforma-tionen, trälfinde sagt, "tyckes älven

skada jorden, emedan den upprifver henne; och dock år det den, som gör henne fruktbärande."

Erasmi hufvudgrundsats var denna: "Sprid ljus, och mörk. ret skall af sig sjelft

skingra sig." Grundsatsen år god, och Liither följde den; men bör man, då sanningens

fiender söka släcka ljuset, eller rycka dess fackla ur bärarens hand, af kärlek till lugnet,

låta dem utföra sin afsigt? Måste man icke göra de onda motstAnd ?

Modet svek Erasmus. Och mod fordras verkligen lika myc. ket för att utföra en

reformation, som för att intaga en stad. Han var af naturen rådd och försagd. Allt från

ungdomen bäfvade han vid blotta tanken på döden. Han var ytterligt mån om sin helsa.

Ingen uppoffring syntes honom för stor, för att komma ifrån ett ställe, misstänkt för

någon smittosam sjukdom. Hans böjelse för ett makligt lefnadssätt var starkare än

sjelfva hans fåfänga och kom honom att förkasta mer än ett lysande anbud.

Också gjorde han icke anspråk på egenskapen af reformator "Om romerska hofvets

sedeförderf fordrar snar och kraftig hjelp," sade han, "så är det hvarken min eller mina

gelikars sak" [8]. Han egde icke den trosstyrka, som liftade Luther. Medan denne

ständigt var redo att låta sitt lif för sanningen, sade Erasmus helt ulipriktigt; "Må andra

göra anspråk på martyrkronan ; för min del anser jag mig ovärdig en sådan ära [9]. Jag

fruktar, att om något ovåsende uppstode, så skulle det gå med mig, som med Petrus i

hans fall."

Erasmus hade genom sina skrifter och sina ord mer än någon annan förberedt

reformationen; men då den storm, han sjelf fram-kallat, närmade sig, bäfvade han. Han

skulle gifvit till allt, för att återställa det gamla lugnet, tifven Med dess tjocka dimmor.

Men det var för sent; dammarna voro nedbrutna. Man kunde ej längre hejda den flod,

som skulle bortskölja den gamla orenligheten och ånyo göra jorden frukbarande.

Erasmus var mäktig, så län. ge han förblef ett Guds verktyg; då han upphörde att vara

det, sjönk han ned till ingenting.

Till slut visste Erasmus icke, för hvilken sida han skulle för-klara sig. Ingendera

behagfele honom ; båda syntes honom far. liga. "Det är vådligt att tala," sade han, "det år

vådligt att tiga." Under tider af stora religiösa rörelser finnas alltid obeslutsamma

menniskor, hvilka i vissa afseenclen äro aktningsvärda, men likväl skada sanningen, och

misshaga alla, just derföre att de ej vilja misshaga någon.

94


Huru skulle det gå med sanningen, om Gud icke uppväckte modigare kämpar?

Följande räd gaf Erasmus till Viglius Zuicheni, sedermera president i högsta domstolen i

Briissel, angående bästa sättet att skicka sig emot "de sekteriska" (så kallade han redan

reformatorerna): "Min vänskap för dig kommer mig att önska, det du håller dig på långt

afstånd från sektväsendets smitta och icke gifver dem anledning att räkna dig bland de

sina. Om du gillar deras lära, så låt åtminstone icke märka det, och framför allt,

disputera icke med dem. En lagklok måste med sådant folk vara fiffig, såsom den döende

med djefvulen. Då den sednare frågade: hvad tror du? svarade den förre, af fruktan att

beträdas med något slags lOtteri, i fall han bekände sin tro: "Jag tror som kyrkan."

Djefvulen fortfor: "Och livad tror då kyrkan ?" Den andre svarade: "Det samma som jag."

Ännu en gång sade djef-vulen: "Och hvad tror du då? "Det samma som kyrkan," blef åter

svaret [10]. Också sade Luthers dödsfiende, hertig Georg af Sachsen, då Erasmus, på en

honom tillställd fråga gaf ett tvetydigt svar: "Käre Erasmus! tvätta ren pelsen och vät

den icke endast" Secundus Curio beskrifver i ett af sina verk tvänne himlar, den

papistiska och den kristna. T ingendera finner han Eras-mus, utan får se honom

oupphörligen svlifvande i oändliga kretsar mellan båda.

Sådan var Erasmus. Det fattades honom den inre frigörelse, som gör rättsligen fri.

Huru annorlunda skulle han icke varit, om han öfvergifvit sig sjelf, för att littngifva sig

åt sanningen ! Men Redan han i början sökt att med prelaternas bifall åstadkomma

reformer inom kyrkan, hade han, då han märkte, att dessa tvänne saker ej lät° förena

sig, för Rom uppoffrat reformationen och derigenom förlorat båda parternas aktning. På

ena sidan kunde hans återkallelse icke blidka påfvevaldets blinda anhängare. De kände,

hvilken stor skada han tillfogat dem, och kunde icke förlåta honom. Ilskna munkar

öfverhopade honom från predikstolarna med smädelser. De kallade honom en annan Lu.

cianus, en ritf, som ödelagt Herrans vingård. En doktor i Kost. nitz hade i sitt rum

upphängt Erasmi porträtt, för att kvart ögon, blick kunna spotta honom i ansigtet. Å

andra sidan sågErasmusgenom sitt affall från evangelii sak, sig beröfvad sina ädlaste

samtidas aktning, hvarjemte han utan tvifvel måste umbära den himmelska tröst,

hvarmed Gud uppfyller alla Jesu Kristi redliga stridsmån. Härpå tyda åtminstone hans

bittra tårar, hans plågsamma vakar, hans oroliga sömn, hans leda för mat, hans afsmak

för sånggudinnorna, hvilka fordom utgjorde hans enda tröst ; härpå tyda den sårade

panna, det bleka ansigte, den sorgsna och ned-slagna blick, det hat till ett lif, som han

kallar grymt, samt den längtan efter döden, hvaröfver han för sina vänner klagar.

Stackars Erasmusl [11].

Erasmi fiender öfverskattade i vår tanke hans inflytande, då de vid Luthers

uppträdande utropade: "Eraamns har värpt och Luther utkläckt ägget" [12].

95


________________________________________

FOTNOTER

[1] Han hette egentligen Gerhard, såsom afton, men tifversatte, detta holländska

namn på latin (Didier, Desiderius) och på grekiska (Erasmus).

[2] Sju upplagor af detta arbete utsåldes på få månader.

[3] A prineipibus facila milli contingeret fortuna, nitti milli ninaium duleis esset

libertas (Epist. ad Pirek.).

[4] Ad Servatium.

[5] Ad Joh. Slechtam 1519. Hero sunt anhala hominnm inouloanda, sie, ut volut in

natnram transeant

[6] "Mab) huno qualisquatis est rerum humanarum stortum quam novoe exeitari

tumultus", skref han ytterligare tErasm. Epp. I. p. 953).

953).

[7] Semel admissum non sa fertur, qua destinarat admiesor .. . (Erasm. Epp. I. p.

[8] Ingens aliquod et preesens remedium serie meum non est. (Erasm. Epp. I, p. 953.)

[9] Ego me non arbitror hoo honoro dignum (Ibid.).

[10] Erasm. Epp. 374.

[11] Vigilico 12101'3st:e, nomnus irrequietua, oibus Inaipidus omnia, ipsum quoque

musarum studium ipaa frontis 131893 moestitia, vultus palor, oculorum aubtristis

dejeotio. (Erasm. Epp. 1. p. 1380.)

[12] Erasmi arbeten äro utgifne af Jean le Clara i Litttich, 1703, 10 roll. fol. Rörande

hans lefnad se Burigny, Vie d'Erasme, Paris 1757, A. Midler, Laban des Erasmus, Hamb.

1828 ooh le Clero's Biografi i hans BibliotUque ohoisie. Se f. öfr. M. Niaarda vackra och

samvetsgranna arbete (i R6vue des deux mondea), hvilken dock tyckes miastagit aig i ein

uppskattning af Erasmus och Luther.

96


KAPITEL XI.

Samma förebud till en stundande pånyttfödelse, hvilka för-spordes hos furstar,

biskopar och lärda, märktes åfven bland den tidens höga herrar, riddare och krigare.

Tyska adeln spelade vid reformationen en vigtig rol. Flera af Tysklands mest lysande

söner ingingo nära förbund med vetenskapernas idkare och bemödade sig med

brinnande, ehuru någon gång ovisligt nit, alt från det romerska oket befria sitt

fädernesland. Åtskilliga orsaker samverkade att inom adeln förskaffa reformationen

talrika vänner. Somliga hade besökt universiteterna och blifvit smittade af den der

rådande andan. Andra voro genom en god uppfostrans ädla grundsatser öppna för

Evangelii sköna lära. — Många funno i ref( rmationen en viss ridderlig djerthet, som

intog och hänförde dem. — Andra hyste, medgifvom det, agg till presterna, hvilka under

Maximilians regering mäktigt bidragit att beröfva adeln dess gamla oberoende och lägga

den under furstarnas välde. Uppfyllda a svärmiska förhoppningar, betraktade de

reformationen såsom förspelet till en stor politisk pånyttfödelse. Redan tyckte de sig se,

huru kejsarriket med ny glans framgick ur brytningen, samt ett nytt ärorikt tidehvarf,

icke mindre genom riddarnes svärd, än genom Guds ord, grundlades för verlden [1].

Ulrik von Hutten, hvilken för sina filippiker mot påfvevaldct fick tillnamnet

Tysklands Demosthenes, bildar liksom föreningslänken emellan riddarno och de lärda.

Han lyste lika mycket genom vittra som krigiska idrotter. Härstammande från en

gammal slägt i Franken, skickades han vid elfva års ålder till klostret i Fulda, för att

uppfostras till munk. Men Ulrik, som ej kände någon böjelse för detta stånd, rymde efter

fem år ur klostret och begaf sig till Köln, der han egnade sig åt poesi och språkstudier.

Sednare förde han ett kringirrande lif, deltog 1513, såsom simpel soldat, i Paduas

belägring, såg Rom i all dess styggelse och hvässte der de pilar, han sedermera slungade

mot retsamma.

Vid återkomsten till Tyskland utgaf Hutten en skrift, känd under titeln af: Don

Romerska Treenigheten, i hvilken han af-slöjar det påfiiga hofvets djupa sedeförderf, och

framhåller nöd-vändigheten att med våld göra slut på dess tyranni. "Det är tre saker",

säger en resande, vid namn Vadiscus, som uppträder i den-na, skrift, "man vanligen för

med sig från Rom, nemligen : ett ondt samvete, en förstörd mage och en tom pung. Det år

tre saker, på hvilka Rom icke tror, nemligen: själens odödlighet, de dödas uppståndelse

och helvetet. Det är tre saker, med hvilka Rom drifver handel, nemligen: Kristi nåd,

presterliga värdighet,er och quinnor". Denna skrift tvang von Hutten att letnna

erkebiskopens i Mainz' hof, der han författat den.

Då Reuchlins tvist med Dominikanerna utbröt, tog von Hut-ten den lärde doktorns

försvar. En af hans akademivänner, Crotus Robianus, jemte några Andra Tyskar,

författade då den ryktbara satiren, benämnd : "Die Briefe der Dunkelmänner" (De

obemärkta männens bref), som utkom 1516, ett år före Luthers theser. Denna bok skrefs

97


isynnerhet på von Huttens räkning, och troligen hade han stor del i densamma.

Reuchlins motståndare, munkarne, i hvilkas namn brefveu äro skrifna, samtala der på

sitt vanliga satt och sin dåliga latin om tidens angelägenheter och teologiska ämnen. De

göra sin korrespondent, Eratius, professor i Köln, de enfaldigaste och onödigaste frågor,

sann gifva de omisskänneligaste bevis på grof okunnighet, otro, vidskepelse, usel

lågsinthet, och dessutom på högmod och blindtförföljelsenit. De berätta flera af sina

lustiga äfventyr och utsväfningar, samt åtskilliga skamliga drag ur Pfefferkorne,

Hochstratens och andra sina förmäns lethad. Den ömsom skenheliga, och ömsom enfal

diga tonen i dessa bref gör dem i hög grad löjliga, och allt detta på ett så naturligt sint,

att Dominikanerna och Fransiskanerna i England hetsade skriften med mycket bifall, i

tanke att den var författad enligt ordens grundsatser och till densammas försvar. En

prior från Brabant uppköpte till och med i sin lättrogenheten stor mängd exemplar och

bortskänkte dem till de utmärktaste bland Dominikanerna.

De uppbragta munkarna begärde af påfven en sträng bulla mot alla, som vågade litsa

dessa bref; men Leo X afslog deras begäran. De måste fördraga allmänhetens åtlöje och

nedsvälja sin barm. Ingen skrift har gifvit dessa påfvemaktens pelare ett förskräckligare

hugg. Men det var icke genom förlöj-ligande och begabberi Evangelium skulle segra. Om

man fortgått på denna väg, om reformationen, i stället att med Guds vapen anfalla

villfarelsen, betjent sig af verldens gilckaktiga anda, skulle dess sak varit förlorad.

Luther fördömde öppet dessa smäde-skrifter. Då någon af hans vänner skickade honom

en bland dem med titeln: Innehållet af Pasqvins bön,eelorift, svarada han: "De der

dårskaperna, du skickat, tyckas vara författade af ett alltför sjelfsviildigt snille. Jag har

visat dem för några vänner, hvilka alla aro af samma mening" [2]. Och i anledning af

samma arbete skref han till en annan af sina vänner: "Böneskriften tyckes halva samma

författare som de obemärkta mannens brey. Jag gillar hans önskningar, men icke hans

verk ; ty han begagnar skymford och förolämpningar" [3]. Detta omdöme år strängt, men

det visar, hvilken anda bodde hos Luther, samt huru högt han stod öfeer sin samtid.

Medgifvas måste likväl, att han ej alltid blef dessa visa grundsatser trogen.

Då Ulrik såg sig ej kunna längre stanna qvar vid erlcebiskopens i Mainz hof, sökte

han skydd hos Carl V, som nå stod i mindre godt förhållande till påfven. Han begaf sig

således till Brussel, der kejsaren uppehöll sig. Långt ifrån att kunna utverka något till

sin fördel, erfor han, det påfven 'uppmanat Carl att skicka honom fängslad till Rom.

Inqvisitorn Hochstraten, Reuchlins fiende, hade bland andra af påfven fått i uppdrag att

förfölja honom. 1 barmen deröfver, att man vågat göra kejsaren en sådan begäran,

lemnade Ulrik Brabant. Under resan från Brussel mötte han på sjelfva landsvägen

Hochstraten. I sin förskräckelse föll inqvisitorn på knä och anbefallde sin sjal åt Gud och

alla helgon. "Nej", sade riddaren, "jag nedsölar ej mitt svärd med ditt blod !". Derpå gaf

han honom några slag med flata värjan och lat honom fara vidare.

98


Ulrik von Hutten tog nu sin tillflykt till slottet Ebernburg, der Frans van Sickingen

erbjöd en fristad åt alla, som förföljdes af de päfviska. Det var har hans brinnande nit för

sitt lands be_ friande förestafvade honom de märkvärdiga brefven till Carl den femte,

kurfursten Fredrik af Sachsen,erkebiskop Albrekt af Mainz, samt till furstarne och

adeln, genom hvilka bref han bevisat sig såsom en författare af första ordningen. Här

skref han sina folkskrifter, som i alla trakter af Tyskland utbredde afsky för Rom och

kärlek till friheten. Af hjertat tillgifven reformatorns sak, ämnade han förmå adeln att

gripa till vapen för Evangelium och med svärdet i hand bestorma samma Rom, som

Luther endast med Guds ord och sanningens oemotståndliga kraft ville störta.

Emellertid glädes man att, midt i denna krigiska hänförelse, hos Hutten upptäcka

tänkesätt, vittnande om ömhet och finkänslighet. Då hans föräldrar dogo, afatod han,

ehuru äldste sonen, åt sina bröder hela familjeförmögenheten och bad dem till och med

icke skrifva till honom eller sända honom några penningar, på det de icke skulle hafva

något att lida af hans fiender och med honom falla i gropen.

Om sannningen också icke kan erkänna von Hulten såsom ett af sina barn, ty hon

kräfver alltid lefvernets helighet och Iljertats kärlek, måste hon likväl gifva honom det

hedrande vita. ordet, att han var en af villfarelsens fruktansvärdaste motståndare [4].

Detsamma gäller om Frans von Sick ingen, hans berömde vän och beskyddare.

Denne ädle riddare, hvilken af många sina samtida ansågs vördig kejsarkronan, lyser i

främsta ledet bland de krigare, som uppträdde emot Rom. Midt i sin karlek för

stridernas larm, var han uppfylld så vål af nit för vetenskaperna, som af beundran för

deras idkare. I spetsen för en krigshar, som hotade Wiirtemberg, befallde han, att man, i

fall Stuttgard intogs med storm, skulle skona Reuchlins hus och egendom. Han lät sedan

kalla den rytkbare lärde till sig i lägret, omfamnade honom, samt erbjöd honom sitt

bistånd i tvisten med de Kölaska munkarna. Länge hade ridderskapet satt sin ära uti

förakt för konster och vetenskaper. Den tid, vi skildra, framställer i detta afseende ett

nytt skådespel. Arven under en Blekingens och en Ruttens tunga rustning kunde man

spåra den andliga rörelse, som öfverallt bör. jade förmärkas. Såsom förstlingen af sitt

inflytande gaf reform& donen åt verlden krigare, hvilka älskade fredens yrken.

Då von Hutten efter resan från Brussel sökte en fristad i Sic.. kingens slott,

uppmanade han denne tappre riddare att göra sig bekant med den evangeliska lik» och

förklarade för honom de grunder, på hvilka den hyllade. "Och det finns någon", utropade

Sickingen, helt förvånad, "som vägar försöka kullslå en sådan byggnad! Hvem skulle

kunna det? ..."

Flera efteråt såsom reformatorer ryktbara mån funno tillflykt i hans slott: bland

andra Martin Bucer, Aqvila, Schwebel, Oeco-lampadius, så att Hutten med rätt.å.

kallade Ebernburg "de rätt. färdigas värdshus". Oecolampadius måste dagligen predika

99


på slottet. De församlade krigarne tröttnade likväl att höra så mycket om kristendomens

milda dygder; ehuru predikanten fat-tade sig så kort som möjligt, syntes predikningarna.

dem alltför långa. De begåfvo sig visserligen alla dagar till kyrkan, men endast för att af

höra välsignelsen och förrätta en kort bön, så att Oecolampadius utropade : "Ack, Ordet

faller hår på hälleberget !"

Snart derefter förklarade Sickingen, som ville på sitt vis tjena sanningens sak, krig

emot erkebiskopen i Trier, "för att", såsom han sade, "öppna en port för Evangelium".

Förglifves afrådde honom Luther, som då redaniframtrådt på skådebanan ; han anföll

Trier med 500 man ryttare och tusen fotfolk. Understödd af kur. fursten af Pfalz och

landtgrefven af Hessen, tvang den modige erkebiskopen honom till återtåg. Våren derpä

anföllo de förenade furstarne honom på hans slott Landstein. Efter en blodig stormning

nödgades Blekingen, sjelf dödligt sårad, gifva sig. De tre furstarna inträngde i

fästningen, genomströfvade den, och funno andteligen den okuflige riddaren liggande på

sin dödsbädd i e:t underjordiskt hvalf. Han räckte handen At kurfursten af Pfalz, utan

att, såsom det tycktes, skänka de andra furstarna någon upp.. mårksamhet ; men dessa

öfverhopade honom med frågor och fö-rebråelser. "Lemnen mig i fred", sade han, "ty jag

måste snart stå till svars inför en större herre, än någon af er I" Då Luther erhöll

underråttelse om hans död, utropade han: "Herren år råttvis, men beundransvård. Det

år icke med svårdet, Han vill hafva sitt Evangelium utbredt".

Så sorgligt slutade en krigare, hvilken, såsom kejsare eller kurfurste, kanske skulle

upplyftat Tyskland till Krans höjd; men nu, inskränkt till en trängre verkningskrets,

gagnlöst förspilde de krafter, med hvilka han var utrustad. Det var icke i dessa oroliga

krigaresinnen den gudomliga sanningen tagit sin bostad. Det var icke genom deras

vapen hon skulle segra, och då Gud gjorde Sickingens öfverdådiga planer om intet,

bekräftade han ånyo Pauli ord : -17C1(ra krigavapen Otro icke köttsliga; men de diro

mäktiga, genom Guds kraft.

En annan riddare, Harmuth von Kronberg, Huttens och Sic-kingens vän, tycktes haft

mera vishet samt klarare lusigt i san-ningen. Med stor hofsamhet skref han till Leo X

och bad honom öfverlemna sin verldsliga makt till kejsaren, hvilken den med råtta

tillkom. Vändande sig såsoM en far till sina barn, sökte han göra sina underhafvande

bekanta med Evangelli Bira och upp. manade dem till lydnad för, samt tro och förtröstan

på Jesus Kristus, "hvilken", tillade han, "år allas vår öfverherre". Han återgaf i kejsarens

händer en pension af 200 dukater, derföre att han, såsom orden lydde, "ej ville tjena den,

som lyssnade till sanningens fiender". På ett annat ställe finna vi af honom följande ord,

hvilka i vår tanke ställa honom vida öfver Hutten och Sickingen : "Vår himmelske

Lärare, den Helige Ande, kan, når Han behagar, på en timme lära oss mer om tron på

Kristus, ån man på 10 år kan lära vid universitetet i Paris".

100


De, som endast omkring furstarnes throner [5] eller vid dom-kyrkor och akademier,

söka reformationens vänner och neka, att den bland folket hade anhängare, bedraga sig

mycket. Gud, som böjde de mäktigas och de visas bjertan, beredde åfven bland den

obemärkta hopen många enfaldiga och ödmjuka sinnen att en dag blifva villiga redskap

för hans ords förkunnande. Tidens historia vittnar om den jäsning, som herrskade ibland

de lägre klasserna. Icke nog, att mången yngling från dem uppsteg till kyrkans högsta

platser; det var ej heller sällsynt att påträffa män, kvilka,ehuru de hela li fvet igenom

idkade de anspråkslösaste yrken, likväl kraftigt bidrogo till kristenhetens uppväckande.

Vi skola anförra några drag ur ett sådant lif.

Den ö November 1494 föddes åt en skräddare i Ntirnberg, vid namn Hans Sachs, en

son, hvilken efter fadren kallades Hans eller Johan. Sedan han någon tid sysselsatt sig

med studier, men af en svår sjukdom blifvittiödgad upphöra dermed, egnade han sig åt

skomakareyrket. Ynglingen begagnade den sinnets ledighet, hans simpla handtverk

lemnade honom, för att intränga i den högre verld, som så mäktigt talade till hans själ.

Sedan sången tystnat inom riddarborgarne, tycktes den hafva sökt och funnit en fristad i

Tysklands glada städer. Så hölls en sångskola i Nfirnbergs kyrka. Denna skolas

öfningar, i hvilka den unga skomakaren älven blandade sin röst, öppnade hans hjerta för

fromma intryck, samt bidrogo att hos honom väcka håg för poesi och musik. Emellertid

kunde ynglingens snille icke länge stanna inom verkstadens trånga väggar. Med egna

ögon ville han se en verld, om byars märkvärdigheter han i sina böcker läst och af sina

kamrater hört så mycket, samt hvilken hans inbillning befolkat med så många under. År

1511 tog han sin rensel på ryggen och begaf sig emot södern. Snart kände den unge

vandringsmannen, som på sin väg träffade många muntra kamrater och kringstrykande

studenter, samt råkade ut för flerfaldiga frestelser, en fruktansvärd strid uppstå i sitt

inre. Denna verldens begärelser och hans heliga föresatser kämpade inom honom.

Bäfvande för utgången, tog han till flykten och undangömde sig (1513) i den österrikiska

staden Wels, der han framlefde ett obe• märkt och åt de sköna konsterna egnadt lit Då

for kejsar Maxiinilian med ett lysande följe händelsevis genom den lilla staden. Den unge

skalden lät hänföra sig af all denna glans. Kejsaren antog honom vid sin jägeristat, och

Hans förglömde sig åter i Inspruchs bullrande hofsalar. Men ännu en gång lät samvetets

röst kraftigt höra sig. Genast afiftgger den unge jägaren sin lysande uniform, lemnar

hofvet samt beger sig först till Schwatz och sedan till Memchen. Det var der han 1514 vid

tjugo års ålder på en märkvärdig melodi sjöng sin första hymn "till Guds ära". Han

öfverhöljdes af bifallsrop. Hvar han for fram, mötte honom talrika och sorgliga bevis på

de missbruk, under hvilka religionen var nära att förqvitfvas.

Återkommen till Ntirnberg, bosatte och gifte sig Hans samt blef husfader. Då

reformationen utbröt, lyssnar han uppmärksamt till dess läror; han öppnar den Heliga

Skrift, hvilken han redan såsom skald lärt vardera, men der han nu söker, icke bilder

och sånger, utan sanningens ljus. Snart egnar han denna sanning helt och hållet sin

lyra. Från en ringa verkstad utanför Ntirnbergs portar utgingo toner, som genijödo öfver

101


hela Tyskland, förberedde sinnena för ett nytt tidehvarfoch öfverallt bland folket väckte

karlek till den pågående reformationen. Hans Sachs' andeliga sånger, hans Bibel på vers

bidrogo kraftigt till detta stora verk. Det vore kanske svårt att afgöra, hvilken som gjort

mest derför, riksföreståndaren, kurfursten af Sachsen, eller skomakaren från Niirnberg.

Inom alla klasser funnos således förebud till en reformation. Från alla håll hopade sig

tecken och händelser, som med om-störtning hotade mörkrets sekelgamla valde och

lofvade menni-skorna en ny, båttre tid. De inom naturens och andens verld ny-ligen

gjorda upptäckterna hade med otrolig snabbhet i allalånder utspridt en mängd nya

tankar. Menniskoanden, hvilken i så många århundraden slumrat, tycktes genom

fördubblad verksamhet vilja godtgöra den förlorade tiden. Att lemma den overksam, att

icke gifva den någon näring, eller endast en sådan, som hittills uppehållit dess aftynande

lif, skulle varit att misskänna den menskliga naturen. Redan såg menniskoanden klart,

hvad som var och hvad som borde vara, samt måtte med djerf blick det djupa svalg, som

skilde den gamla tingens ordning från den nya. Stora regenter sutto på Europas throner ;

den gamla romerska kolossen vacklade under sin tyngd; den forna riddarandan försvann

från jorden och lemnade rum för en ny anda, utgående så vål från vetandets helgedomar,

som från enfaldens ringa boningar. Ordet hade genom boktryckerikonsten fått vingar, på

hvilka det, likt frön för vinden, kringfördes till jordens yttersta gränser. Upptäckten af

de båda Indierna utvidgade synkretsen — allt förebådade en stor omhvålfning.

Men hvar fanns den kraft, som skulle nedslå den gamla bygg-naden och ur dess

spillror uppresa en ny ? Ingen visste det. Ilvera egde mera visdom ån Fredrik ? !Ivern

mera lärdom ån Reuchlin? Hvem hade mera snille ån Erasmus? Hvem mera eld och

Kvickhet ån Hutten ? Hvem var tapprare ån Sickingen och dygdigare än Kronberg? Och

likvål var hvarken Fredrik, Reuchlin, Era2- mns, Sickingen, Hutten eller Kronberg råtta

mannen. — — — De lärda, furstarne, krigarne, sjelfva kyrkan, alla hade i sin mån

undergraft byggnadens grundvalar; men denid hade det hittills stannat: ingenstädes

upptäcktes den mäktiga hand, som skulle utföra Guds verk.

Alla hade likval en känsla, att denna hand snart skulle blifva synlig. Några trodde sig

i atjernorna hafva sett ofelbara tecken, som tydde derpå. Somliga förutsade vid åsynen af

religionens förfall Antikrists snara tillkommelse; andra spådde en genomgripande

reform. Verlden var i spånd väntan — — Lutber framträdde på skådebanan.

102


________________________________________

FOTNOTER

[1] "Ankans ingens et foror, viribus pollens ... Nam vi eonailia et conatus Hutteni non

defeeissent, quaai nervi eopiarum, atque potentice, jam mutatio omnium rerum

exstitisset, et quasi orbis status publioi fuisset oonversua". (Camer., Vita Melanehtonis.)

[2] L Epp. I. p. 37.

[3] L Epp. I. p. 38.

[4] Ruttens skrifter lm utgifna i Berlin af Manah, 1822-26, 5 von. Jetavo.

[5] Se Chateaubriand, Etudes historiquee.

103


ANDRA BOKAN. Luthers ungdom, omvändelse och första arbeten. 1483-1517.

KAPITEL I.

Allt var redo. Gud, som under århundraden förbereder alt, verk, fullbordar det, når

stunden tir inne, genom de svagaste red. skap. Att åstadkomma stora ting med små

medel, sådan ar Guds lag. Denna lag, som röjer sig öfverallt i naturen, återfinnes afven i

historien. Gud hemtade kyrkans reformatorer der, hvarest han hemtat hennes apostlar.

Han valde dem ibland denna fattiga samhällsklass, hvilken utan att höra till det lägsta

folket knappt kan räknas till medelklassen. Allt måste ådagalägga, att verket är Guds,

och icke menniskans. Reformatorn Zwinglius utgick ur en af Alpernas herdekojor;

Melanchton, reformationens teolog, ur en vapensmeds salubod ; och Luther ur en fattig

bergs. mans enkla bostad.

Vigtigt är alltid första tidskiftet i en menniskas lif, det tidskifte, då hon under Guds

hand bildar och utvecklar sig; men isynnerhet gäller detta om Luthers barndom och

ungdom, i hvilka hela reformationen ligger innesluten. Innan detta stora verks stadier i

verlden utvecklade sig, hade de efter hvarandra kommit till stånd inom den menniskas

sjal, som var utkorad till dess verktyg. Endast kännedomen om den reformation, som försiggått

i Luthers hjerta, gifver nyckeln till reformationen inom kyrkan, och blott genom

att lära kunna de enskilda rörelserna, kan man förstå de allmänna. Den, som förbiser de

förra, skall i afseende på de sednare ej komma längre an till ytan. Han kan ega kunskap

om vissa händelser och verkningar, men skall aldrig trånga till det innersta väsendet af

en pånyttfödelse, hoars lifsprincip år honom fördold. Låtom oss derföre betrakta reformationen

hos Luther, innan vi betrakta den i de tilldragelser, som förvandlade

kristenhetens utseende.

Hans Luther var son af en bonde från byn Möra, vid Eisenach i grefskapet Mansfeld i

Thiiringen, och härstammade från en obe-märkt, men gammal och talrik borgarslägt D.

Hans hustru, Margareta Lindemann, var från Neustadt i stiftet Wilrzburg. De båda

makarna flyttade från trakten vid Eisenach till den lilla staden Eisleben i Sachsen.[1]

Seckendorff berättar efter Rebhan, hvilken 1601 var superin-tendent i Eisenach, att

Luthers mor, som icke trodde sin förloss-ning så nåra, begifvit sig till marknaden i

Eisleben, och att hon der, mot sin förväntan, födde en son. Oaktadt det förtroende

Seckendorff förtjenar, synes denna uppgift vara oriktig. Ingen af Luthers äldsta biografer

talar härom; dessutom är det nara 9 svenska mil från Möra till Eisleben, och det var föga

troligt, att Luthers mor i sin belägenhet skulle, för att bevista en marknad, företaga en

så lång resa. Sluteligen tyckes Luthers eget vitsord bestämdt motsäga detta påstående

[2].

104


Hans Luther var en öppen, rättskaffens och arbetsam man, hvars karaktersfasthet

gränsade till envishet. Mera bildad ån flertalet af sina jemlikar, sysselsatte han sig ofta

med läsning. Böcker voro på den tiden sällsynta, men Hans försummade intet tillfälle att

skaffa sig sådana. De utgjorde hans vederqvickelse på de hvilostunder, som ett hårdt och

träget arbete lemnade honom. Margareta egde alla en from och ärbar qvinnas dygder.

Man anmärkte isynnerhet hennes blygsamhet, gudsfruktan och trägenhet i bön. Också

gällde hon såsom ett mönster bland traktens husmödrar [3].

Man vet ej med visshet, huru länge be båda makarna bott i Eisleben, då Margareta

den 10 November, en timme före midnat-ten, blef förlöst med en son. Melanchton frågade

ofta Luthers mor om tiden för hans födelse: "Jag minns ganska väl", svarade hon, "dagen

och timmen, men året är jag ej viss på". Luthers bror, Jakob, en årlig och redbar man,

uppgaf, att Martin enligt hela slågtens mening föddes 1483 den 10 November, aftonen

före S:t Martins dag [4]. De fromma föräldrarnas första omsorg var att genom det heliga

dopet åt Gud inviga det barn, Han slankt dem. Redan dagen derpå, som var en Tisdag,

bar fadren med glädje och tacksamhet till S:t Peters kyrka sin son, som der er. höll

inseglet på sin förening med Gud, och till minne af dagen namnet Martin.

Den unge Martin var ännu icke sex månader, då hans född-drar flyttade från

Eisleben till det endast 5 mil aflagsnaMansfeld, hvhrs grufvor på den tiden voro mycket

ryktbara. Den arbet-samme Hans Luther, som anade, det han skulle få en talrik familj

att uppfostra, hoppades der lättare förverfva dagligt bröd för sig och de sina, Det var i

denna stad, som den unge Luthers förstånd och krafter kommo till sin första utveckling,

och hans verksamma ande i ord och gerning började uttala sig. Mansfelds slåtter och

Wippers stränder voro skådeplatsen för hans första barndoms lekar.

Början af den hederlige bergsmannens vistelse i Mansfield var bekymmersam. Han

och hans hustru lefde först i stort armod. "Mina föräldrar", säger reformatorer, "hafva

varit ganska fattiga. Min far var vedhuggare, och för att kunna lifnitra oss, barn, bar

min mor ofta veden på ryggen. Båda hafva för vår skull gått sina skor i blod". Vördade

föräldrars föredöme, jemte de vanor, de hos honom inskärpte, gjorde Luther tidigt

förtrolig med arbete och tafflighet. Huru många gånger torde han icke följt sin mor till

skogen, för att der hopsamla afven sin lilla vedknippa! .

Den rättfärdiges arbete bar löfte om sig: Hans Luther erfor sanningen hårat Sedan

han kommit i något båttre omständigheter, anlade han i Mansfeld en smedja med två

ugnar. Vid dessa ugnar uppväxte den unge Martin, och med deras afkastning bestred

fadren sednare utgifterna för sonens studier. "Ur en bergsmansslägt", anger den gode

Marthesius, "måste denna kristenhetens andlige omsmältare utgå, till en bild af kvad

Herren ville göra, då han genom honom renade. Levi Söner och i sin smältugn luttrade

dem såsom guld" [5]. Allmänt aktad för sin red-lighet, sin fläckfria vandel och sitt sunda

omdöme, blef HansLu-ther rådman i Mansfeld, hufvudorten i grefskapet af samma

105


namn. Alltför stort armod skulle kanske nedtyngt barnets sinne; välmågan inom

fädernehemmet vidgade hans hjerta och gaf At hans karakter ny lyftning.

Hans begagnade sin förbättrade ställning för att söka sådant sällskap, som bäst

behagade honom. Han satte stort värde på kunnigt folk och bjöd ofta till sitt bord stadens

preeter och skol män. Hans hus framställde en tafia af detta enkla, borgerliga um.

gängeslif, som i början af sextonde århundradet utmärkte Tysk. land. Det var liksom en

spegel, hvilken återgaf de talrika bilder, som på tidehvarfvets oroliga skädebana aflöste

hvarandra. Barnet hade nytta hård, och utan tvifvel uppväckte åsynen af de man, hvilka

i fädernehuset bemöttes med så mycken aktning, mer än en gäng i det unga sinnet en

äregirig önskan att en dag Welt blifva skolmästare eller lärd.

Så snart han blifvit nog gammal att emottaga undervisning, sökte hans föräldrar

bibringa honom kunskap om och fruktan för Gud, samt öfva honom i kristliga dygder. De

gjorde sig all möda med hans första uppfostran i hemmet [6]. Likväl stannade deras

ömma omsorger icke härvid.

Fadren, som var angelägen att se sonen i besittning af de kunskaper, han sjelf så högt

värderade, skickade honom med många böner om Guds ~ tilsignelse i skolan. Martin var

ännu ganska liten till växten, så att hane far eller en ung mansfeldare, vid namn Niklas

Emler, ofta på sina armar buro honom till och ifrån Georg Emils hus. Emler blef sedan

gift med en syster till Luther, och femtio år sednare påminte reformatorn den åldrige

Niklas om detta rörande kärleksprof och upptecknade det på första bladen af en bok, som

han skänkte den gamle barndoms vännen [7].

Föräldrames fromhet, arbetsamhet och stränga seder inver-kade fördelaktigt på

sonen, och grundlade hos honom uppmärk-samhet och allvar. Enligt då herrskande

äsigter gällde straff och fruktan såsom de verksammaste driffjadrarna vid ungdomens

uppfostran. Ehuru Margareta i det hela gillade sin mans nog stränga förfarande,

öppnade hon ofta för den gråtande Martin sina mo lerliga armar och tröstade honom i

hans bedröfvelse. Emellertid gick afven hon för långt i tillämpningen at satsen : den man

älskar, den altar man. Barnets häftiga sinnelag gaf också enled.

ning till mänga rättelser och bestraffningar. "Mina föräldrar", sade Luther vid mera

framskriden ålder, "hafva behå:adlat mig hårdt, hvilket gjort mig ganska försagd. Min

mor tuktade mig en dag i anledning af en nöt så hårdt, att blod flöt. De menade

hjertligen väl, men de förstodo icke göra skilnad på olika lynnen, och likväl höra alla

bestraffningar lämpas efter dessa" [8].

I skolan rönte det stackars barnet en ingalunda mildare be-handling. Hans lärare lät

honom en morgon femton gånger smaka riset. Då Luther berättade detta, tillade han:

"man måste aga barn, men arven älska dem". Genom en sådan uppfostran lärde Luther

106


tidigt förakta lifvets sinnliga njutningar. "Det, som skall bli stort, måste börja smått",

anmärker träffande en af hans äldsta biografer, "och om barn i späda år uppfostras med

kle-mighet och eftergifvenhet, skadar man dem för hela lifvet" [9].

Martin inhemtade åtskilligt i skolan. Man lärde honom ka-tekesens hufvudstycken,

tio Guds bud, trons artiklar, Fader vår, psalmer, böner, Donatus, en af Donatus, den

helige Hieronymi lärare, i fjerde århundradet författad latinsk grammatika, hvilken i

elfte århundradet af en fransk munk, benämnd Remigus, omar-betad och förbättrad,

länge inom alla skolor åtnjöt högt anseende. Han läste derjemte Cecio-Janus, ett ganska

märkeligt calendarium från tionde eller elfte seklet; med ett ord, han lärde allt hvad man

i latinskolan i Mansfeld kunde lära.

Men den unge Luther tycktes icke blifvit förd till Gud. Fruktan var den enda religiösa

känsla, man då hos honom kunde upptäcka. Så ofta han hörde talas om Kristus,

bleknade han af förskräckelse ; ty man hade för honom framställt Frälsaren endast

såsom en vredgad domare. Denna trälaktiga fruktan, ehuru vida skild från sann

gudaktighet, förberedde honom kanske att desto villigare emottaga det glada budskapet

och att med så mycket större fröjd lära känna Honom, som var mild och ödmjuk af

bjertat.

Hans Luther ville göra sin son till en lärd man. Den nya dag, som öfverallt började

frambryta, trängde ända till bergs. mannens boning och uppväckte der äregiriga tankar.

Sonens utmärkta anlag, hans ihärdighet och flit ingåfvo fadren de skönaste

förhoppningar. Sedan Martin 1497 fyllt 14 år, beslöt Hans der-före att skiljas från honom

och skicka honom till Fransiskaner- skolan i Magdeburg. Margareta måste foga sig

deruti, och Martin beredde sig att lemma fädernehuset.

Bland de gossar, han i Mansfeld lad känna, var tifven Johan Reinecke, son till en

hederlig borgare. De båda skolkamraterna hade knutit ett nåra vänskapsförbund,

hvilket fortfor hela deras lifst id. Tillsammans reste de till Magdeburg, der afståndet

från vänner och anfö<vandter kommo dem att ännu fastare sluta sig till hvarandra.

Magdeburg blef för Martin liksom en ny verld. Midt under talrika försakelser (han

hade knappt hvad som fordrades för tifvets uppehälle) hörde och forskade han med

största ifver. Andreas Proles, provincial för Augustinerorden, predikade då med mycken

varma öfver nödvändigheten att reformera religion och kyrka. Kanske nedlade hans ord i

ynglingens sjal det första fröet till de tankar, som sednare der utvecklade sig.

Det var för Luther en härd pröfvotid. Vid 14 års ålder ut-kastad i vadden, utan

vänner, utan beskyddare, darrade han för sina lärare, samt sökte på fristunderna från

skolan tillsammans med andra lika fattiga barn, sitt bröd. "Jag tiggde," sade han, "med

mina kamrater om litet mat, till våra behofs tillfredsställande. En dag under julen drog°

107


vi igenom närgränsande byar och sjöngo från hus till hus i fyra stämmor de vanliga

sångerna om det ny. födda Jesusbarnet. Vi stadnade framför en enstaka bondstuga vid

ena ändan af en by. Bonden hörde våra julpsalmer, kom ut med litet mat, som han

ämnade gifva oss, och frågade med grof och barsk stämma: Hvar åren J pojkar ?

Förskräckta öfver dessa ord, togo vi till flykten. Vi hade intet skäl härtill, ty bonden

menade ärligt med sin gåfva, men våra hjertan voro genom den hårdhet och de hotelser,

med hvilka litrarna på den tiden bemötte sina lärjungar, så skygga, att vi blefvo

förskräckta. Bonden fortfor att ropa; vi stadnade slutligen, repade mod och sprungo då vi

af honom emottogo de oss Utlämnade matvarorna. "Så pläga vi," tillägger Luther, "darra

och fly bort, när samvetet är brottsligt och uppskrämdt. Då frukta vi oss till och med för

den erbjudna hjelpen, för våra vänner och för dem, som vilja oss allt godt" [10].

Knappt var ett år sålunda förflutet, då Hans och Margareta, -som fått höra, huru

svårt deras son hade att uppehålla sig i Mag-deburg, skickade honom till Eisenach, der

det fanns en berömd skola och der de hade flera slägtingar [11]. Martin var icke deras

enda barn, och ehuru deras omständigheter förbättrats, förmådde de icke att i en alldeles

främmande stad underhålla honom. Oaktadt Johans trägna arbete, kunde smältugnarna

endast för. skaffa bergning åt de hemmavarande, och han hoppades, att Martin skulle i

Eisenach lättare finna sitt uppehälle. Men der. med gick ej bättre ån i Magdeburg.

Slagtingarna frågade icke efter honom, eller.voro kanske sjelfva för fattiga att lemna

honom någon hjelp.

Då hungern blef för tryckande, måste den stackars gossen, tillsammans med sina

läskamrater, åfven här utanför husen sjunga sig till en bit bröd. Denna plägsed från

Luthers tid har i flera af Tysklands städer bibehållit sig ända till våra dagar, och

stundom klinga de späda rösterna rätt behagligt. Ofta afspisades den fattige och blyge

Martin med hårda ord, i stället för bröd. Ned. slagen och bedröfvad, fällde han i

hemlighet mången bitter tär och tänkte med bäfvan på framtiden.

Då han en dag redan blifvit bortvisad från tre hus och var färdig att fastande

återvända till sitt qvarter, stadnade han, för-djupad i sorgliga tankar, på t Georgs.torget,

framför en hederlig borgares hus. Skulle han af brist på bröd slå studierna ur hågen,

vända tillbaka till sin far och med honom arbeta i Mansfelds grufvor? . , . Plötsligen

öppnas en dörr och en qvinna visar sig på tröskeln ; det var Conrad Cottas hustru, en

dotter till borgmä, staren i Ilfeld [12]. Hon hette Ursula, men till minne af qvitmansom

med så många böner nödgade profeten El isa att stadna och äta hennes bröd, benämnes

hon i Eisenachs krönikor "den fromma Sunamitiskau". Denna qvinna hade mer ån en

gång i de trognas församling bemärkt den unge Martin och intagits af hans ljufva röst

och innerliga andakt [13]. Som hon nyss hört de härda ord, man yttrade till den stackars

skolgossen, och nu såg honom stå helt sorgsen framför hennes dörr, bad hon honom

komma in och stilla sin hunger.

108


Conrad gillade sin hustrus välgörenhet; ja! han fann så mycket nöje i den unge

Luthers sällskap, att han några dagar derefter tog honom helt och hållet i sitt hus. Frän

detta ögonblick vev° hans studier betryggade; han behöfde icke återvända till Mansfeld

och der nedgrafva de pund, som Herren förlänat honom. Då, han sjelf var utan all utsigt

för framtiden, öppnade Gud för honom en kristlig familjs hjerta och dörr, och sålunda

grundlades hos honom en förtröstan till Gud, hvilken de häftigaste stormar sedan ej

kunke rubba.

Luther fann i Cottas hus ett helt annat lefnadssiitt, An det, hvarvid han hittills värk

van. Med alla behofrikeligen uppfylda, framlefde han behagliga och bekymmerslösa

dagar. Hans sinne blef lugnare, hans lynne gladare, hans hjerta mera öppet.. I men-n

iskokärlekens milda ljus utvecklade sig hans väsende och svällde af lif, glädje och lycka.

Hans böner blefvo mera brinnande, hans vettgirighet starkare, och hans framsteg

hastigare.

Jemte vetenskaperna, vinnlade han sig lifven om de fria kon-sterna, hvilka vid denna

tid likaledes började uppblomstra Tyskland. De, hvilka af Gud äro ämnade att inverka

på sin samtid, fattas och hänföras sjelfva af dess stafvanden. Luther lärde att spela flöjt

och luta; till sistnämnda instrument sjöng han ofta med sin vackril alt-röst, och

skingrade derigenom mången gång sina sorgsna tankar. Han plägade itfven i toner

uttrycka sin varma tacksamhet för den goda tbstermodren, som satte mycket varde på

musik. Sjelf älskade han till lefnadens slut denna konst och har skrifvit ord och melodi

till några afTysklands herrligaste choraler; åtskilliga af dessa hafva till och med banat

sig väg till andra länder.

Lyckliga dagar för den unge Luther, hvilken alltid med rörelse påminte sig dem!

Mänga år derefter, sedan den fattige skolgossen från Eisenach blifvit sitt tidetivarfs ljus,

kom en son af Conrad till Wittenberg för att studera, då Luther, angelägen att på sonen

vedergälla föräldrarnas välgerningar, med glädje mottog honom i sitt hus och vid sitt

bord. Det var med tanken på den gudfruktiga qvinnan, som gaf honom bröd, då hela

verlden vände honom ryggen, Luther yttrade dessa sköna ord: "på jorden finna ingenting

älskligare, än ett qvinnohjerta, hvari fromhet bor."

Luther blygdes aldrig för de dagar, då han gick omkring och tiggde, hvad som

fordrades för hans studier och uppehälle. Tvärtom tänkte han med tacksamhet påsin

ungdoms stora armod, seende i den ett af de• medel, Gud begagnat, för att göra honom

till hvad han sedan blef. Alla barn, som voro nödsakade att föra samma lif, voro också

föremål för hans synnerliga deltagande. "Förakta icke," sade han, "gossar, som sjunga

framför dörrarna och begära panem propter Deum, bröd för Guds skull. Också jag har

gjort detsamma. Visserligen underhöll mig min fader sed-nare i sitt anletes svett och

med stor kärlek vid universitetet i Erfurt ; men jag har likväl varit ett fattigt tiggarbarn.

Och nu är jag med min penna kommen så vida, att jag ej skulle vilja byta med sjelfva

109


Stor-Turken. Än mer, om alla jordens skatter vore hopade på hvarandra, ville jag icke

taga dem, emot hvad jag i denna stund eger. Och likväl vore jag icke hvad jag är, om jag

ej kommit i skolan och lärt skrifva." Sålunda fann den store mannen i sin första ringhet

upphofvet till sin blifvande ära, och påminde gerna om huru samma röst, för hvilken

kejsardömet och verlden darrade, en gång på en småstads gator anropat de förbi.

gåendes barmhertigihet. En kristen dröjer med välbehag vid sådana hågkomster,

emedan de tillropa honom, att det endast är i Gud, han bör berömma sig.

Med sitt ljusa förstånd, förträffliga minne och lifliga inbill-ning, lemnade han snart

bakom sig alla sina läskamrater [14]. Sär-deles i gamla språk, vältalighet och

skaldekonst voro hans framsteg hastiga. Han författade tal och skref vers. Glad, vänlig,

ut-utrustad med hvad man kallar ett godt hjerta, var han älskad af kamrater och lärare.

Bland de sednare fäste han sig isynnerhet vid Johannes Tre-bonius, en lärd man och

angenäm sällskapsmenniska, hvilken be. mötte sina lärjungar med denna aktning, som

på de unga verkar så uppmuntrande. Martin hade anmärkt, att då Trebonius inkom i

klassen blottade han alltid hufvudet för skolgossarna, en i dessa pedantiska tider stor

nedlåtenhet, hvilken mycket behagade ynglingen, och ingaf honom en känsla af eget

värde. Lärarens uppmärksamhet höjde lärjungen i hans egna ögon. Då Trebonil

embetsbröder, hvilka ickeeade samma vana, yttrade förundran öfver en så utomordentlig

nedlåtenhet, svarade han: "bland denna skara finnas gossar, hvilka Gud en dag skall

göra till borgmästare, kanslerer, doktorer och höga embetsmän. Om ån J icke sen dem

med deras hederstecken, är det likväl rätt och billigt att visa dem aktning." Detta svar

gladde äfven säkerligen den unge Luther, som kanske redan då såg doktorshatten sväfva

öfver sitt hufvud.

________________________________________

FOTNOTER

[1] Vetua familia est et late propagata, mediocrium hominuni. (Me-landa. vita Luth.)

[2] Ego natur anm in Eisleben, baptisatuaque apud Sanetum Petrnm ibidem.

Parentes mei de prope Isenaeo illue migrarunt. (L. Epp. 1 p. 30.)

[3] Intuebanturque in eam eeterre hanen») mulieres, ut in exemplar virtutum.

(Melanoht. Vita Lutheri.)

[4] Melanoht. Vita Luftled.

110

[5] Mathesius Historien 1545. p. 3.


[6]) Ad e gnitionem et timorem Del domeetlea inetitutione diligenter adenefecerunt.

(Malan cht. Vita Luth.)

[7] Walther's Naohrichten.

[8] Sed non poterant diseernere ingenia seenndum quse ment tem-perandss

correetiones. L. op. W. XXII, p. 1785.

9] Was gross roll werden muss klein angehen (Math. Hist. p. 3).

[10] Luth. Op (Walch.) II, 2347.

[11] Igenmura enlm pene tatam meam parentelam hatet. (L. Epp. I. p. 390.1

[12] Lingks Reisegegeb. Luth.

[13] Dieweil sie um geinea Bingens und herzliehen Gebete willen (Matheseua p. 3).

[14] Cumqne et vie ingenli aeerrima esset, et inprimis ad eloquentiam idonea,

eeleriter cequalibus anis prteourrit. (Melanoht. Vita Luth.)

111


KAPITEL II.

Luther hade uppnått sitt adertonde är: han hade smakat ve-tandets fröjder, och

brann af kunskapsbegär. Han längtade till universitetet, såsom den källa, der han kunde

släcka sin törst efter ljus och sanning [1]. Hans far yrkade, att han skulle studera

lagfarenheten. Full af förhoppningar pä sonens stora anlag, önskade han se dessa

utvecklade och framdragna. 1 sin inbillning såg han honom redan, beklädd med ett

aktadt embete, lysa i verldens ögon, samt åtnjuta furstars och höga personers ynnest.

Det blef beslutadt, att ynglingen skulle sändas till Erfurt

Luther anlände till detta universitet 1501. Jodocus, vanligen kallad Eisenachsdoktorn,

föreläste der med stort bifall den skolastiska filosofien. Melanchton beklagade,

att man då i Erfurt endast föredrog en genom allahanda klyftigheter försvårad dialektik.

Han var af den tanken, att om Luther der funnit professorer, som medelst honom den

sanna filosofiens mera lugnande läror, torde hans häftiga natur blifvit mildrad [2]. Den

unge studenten började således att i Occams, Scott, Thomas Aquina.s' och Bonaventuras

skrifter studera medeltidens filosofi. Efteråt blef hela denna skolastik hans afsky. Han

darrade af harm vid blotta namnet Aristoteles, och gick i sin ifver ända derhän, att han

sade, att, ifall Aristoteles icke varit en menniska, skulle han tagit honom för djefvulen.

Men hans vettgiriga sjåt behöfde bättre näring; han började studera den gamla

litteraturens herr. liga mästerverk, Ciceros, Virgilii och andra klassikers skrifter. Icke

nöjd att, såsom den stora hopen af studerande, tara dessa författares skrifter utantill,

sökte han framförallt intränga i deras tankegång, insupa den anda, som lifvade dem,

tillegna sig deras visdom, begripa ändamålet med deras författarskap och med deras

djupa tankar och lysande bilder rikta sin egen själ. Ofta gjorde han sina lärare frågor,

och hade snart hunnit om alla sina kamrater [3]. Begifvad med godt minne och stark

inbillning, bibehöll han af allt, hvau han hörde och läste, en trogen och lefvande bild. Det

var som om han sjelf upplefvat det. Så lyste Luther redan i unga är ; "hela universitetet,"

stiger Melanchton, "beundrade hans snille" [4].

Men redan nu tänkte den adertonårige ynglingen ej uteslu-tande på sitt förstånds

odling; han hade detta djupa allvar, denna uppätstrafvande ande, hvarmed Gud rustar

dem, af hvilka Han vill göra sina mest nitiska redskap. Luther kände med sig, att han

utgick från Gud, ett enkelt men mäktigt medvetande, källan så väl till stor ödmjukhet

som stora handlingar. Med brinnande andakt nedkallade han öiver sina arbeten Guds

välsignelse. Hvarje morgon började han sin dag med bön, begaf sig derpå till kyrkan och

satte sig slutligen till sina studier, utan att låta ett enda ögonblick af dagen gå onyttigt

förbi. "Vål bedet är mer än till hälften arbetade brukade han säga [5].

112


Den unge studenten tillbragte på universitets-biblioteket alla stunder, som hans

akademiska arbeten lemnade honom öfriga. Böcker voro ännu sällsynta, och det var

honom en dyrbar förmån att få begagna de skatter, denna stora samling innehöll. En dag

(han var då 20 år och hade två år varit i Erfurt) öppnar han, för att se efter författarnes

namn, flera böcker. Bland dessa fäster isynnerhet en hans uppmärksamhet. Han hade

aldrig förr sett någon dylik. Han låser titeln — — det år Bibeln i en på den tiden sällsynt

och okänd bok [6]. Hans nyfikenhet stegras an mera. Med förundran finner han, att

denna bok innehåller annat än de lösryckta stycken af Evangelierna och Epistlarna,

hvilka kyrkan utvalt, att alla söndagar uppläsas för Airsamlingen. Hittills hade han

trott, att dessa stycken utgjorde hela Guds Ord. Och har ser han så många sidor, så

många KAPITEL, så många böcker, om hvilka han ej hade ringaste begrepp. Hans hjerta

klappar vid tanken, att han i sina händer håller detta genom gudomlig ingifvelse

frambragta ord. Med stor begärlighet och outsägliga känslor genomögnar han den heliga

boken. Den första sida, som ådrager sig hans uppmärksamhet, gör honom bekänt med

Hannas och den unge Samuels historia.

Han läser och kan knappt beherrska sin glädje. Det af föraldrarne för hela lifatiden åt

Guds tjenst invigda barnet; Hannas lofsång, i hvilken hon förkunnar att Herren ur

stoftet upplyfter den fattige och ur dyn framdrager den elända för att sätta honom bland

de främsta; den unge Samuel, som uppväxer i templet inför den Evige; hela denna

berättelse väcker hos honom känslor, som han aldrig förr erfarit. Med fullt hjerta

återvänder han hem. "Ack," tänkte han, "om Gud en gång ville skänka mig en sådan

bok!" [7]. Luther kunde vid, den tiden hvarken grekiska eller hebreiska, och det är föga

troligt, att han under de två eller tre första åren af sin vistelse vid universitetet

studerade något af dessa språk. Den bibel, som så hänryckt honom, var på latin. Snart

vände han tillbaka till biblioteket, för att der återfinna sin skatt. Han tröttnade ej att

läsa, och ju mer han läste, desto större blef hans förvåning och glädje. En ny sannings

första strålar hade uppgått för honom.

På detta sätt lät Gud honom göra första bekantskapen med sitt Ord. Han hade nu

upptäckt den bok, af hvilken han en dag skulle gifva sitt folk denna beundransvärda

öfversitttning, som i trehundra år för detsamma uppenbarat Guds vilja och råd. Det var

kanske första gången, man från dess mörka hylla nedtog den heliga boken, som dock

skulle visa ett helt folk det eviga lifvets väg. Hela reformationen låg fördold i denna

Bibel.

Samma år fick Luther första akademiska graden eller Bacca-laureatet.

Det trägna arbetet, han anvandt för att bereda sig till sina exa-mina, ådrog honom en

farlig sjukdom. Döden tycktes redan vara i annalkande, och allvarsamma tankar

uppfyllde hans själ. Han trodde sjelf, det var nära sitt slut. Alla beklagade den unga

men-niskans bortgång ; det var skada, tänkte man, att så stora förhopp-ningar så

113


plötsligen skulle tillintetgöras. Många besökte honom på sjuksängen. Bland andra en

prest, en vördnadsvärd gubbe, som med deltagande följt studenten från Mansfeld på

hans akademiska bana. Luther kunde icke för honom dölja den tanke, som bemäktigat

sig hans själ. "Snart," sade han, "skall jag kallas ifrån denna verlden." Men gubben

svarade med vänlighet: "Käre herr kandidatI Var vid godt mod! Denna sjukdom är icke

till döds. Den Allsmäktige skall af er göra en man, som kommer att vara många till tröst

[8]. Ty Gud lägger sitt kors på den Han älskar, och de, som med tålamod bära det, ernå

stor visdom." Dessa ord gjorde på den sjuke ynglingen ett stort intryck. Medan han

sväfvade mellan lif och död, påminde honom en andans man att Herren, såsom Samuels

mor hade sagt, upphöjer den elända. Gubben hade återupplifvat hans mod och hugavalat

hans hjerta; också kunde Luther aldrig glömma honom. "Detta var den första

förutsägelse, doktorn hörde om sig," säger Lutbers vän, Mathesius, som berättar

tilldragelsen, "och han återkom ofta till den." Man förstår lått, i hvilken mening

Mathesius kallar dessa ord en förut-sägelse.

Då Luther blef frisk, hade en förändring försiggått inom honom. Bibeln, hans

sjukdom, den gamle prestens ord, tycktes harva gifvit honom en ny väckelse. Hans sinne

hade likväl ännu icke fått någon bestämd rigtning. Han fortsatte sina studier och blef

1505 magister artium eller Philosophis3 Doktor. Universitetet

i Erfurt var då det berömdaste i Tyskland. De öfriga voro, i jem-tbrelse dermed,

endast skolor. Promotionen firades med sed. vanlig pomp och ståt. Luther uppvaktades

med ett fackeltåg [9]. Festen var präktig, och allt andades glädje. Kanske var det denna

utmärkelse, som bestämde Luther att enligt fadrens vilja helt och hållet egna sig åt

juridiken.

Men hans himmelske Fader hade en annan vilja. Medan Luther sysselsatte sig med

hvarjehanda studier, medan han bör-jade undervisa uti Aristoteles' fyeik och ethik och

andra grenar af filosofien, ropade hans hjerta sandigt till honom, att gudaktighet år det

enda nödvändiga och att han framför allt borde vara säker om sin salighet,. Han kände,

med hvilket misshag Gud betraktar synden, påminde sig de straff, han i sitt ord utfäst

för syndaren, och frågade sig, om han kunde vara visa om Guds nåd. Hans samvete

ropade: Nej. Kraftfull och bestämd till lynnet, beslöt han att göra allt för att komma till

ett fast hopp om odödligheten. Tvånne på hvarandra följande händelser uppskakade An

mera hans sjal och påskyndade utförandet af det beslut, han fattat.

Ibland hans förtrognaste akademivänner var en ung man, vid namn Alexis. En

morgon utbredde sig i Erfurt det ryktet, att Alexis blifvit mördad, och Luther blef snart

förvissad om sanningen deraf. Detta hastiga dödsfall grep honom djupt, och tanken, huru

det skulle gå med honom sjelf, i fall han lika plötsligt bortrycktes, framstod lifiigt för

hans uppskakade själ [10].

114


Denna olyckshändelse timade om sommaren 1505. Luther beslöt begagna, den

ledighet, ferierna gåfvo honom, för att besöka sin älskade fädernebygd, Mansfeld, och

omfamna sina föräldrar. Kanske ville han tfven inhemta fadrens tankar om sin allt mer

stadgade föresats att förändra lefnadsyrke, samt erhålla hans sam-tycke dertill. Han

förutsåg alla svårigheter, som väntade honom. Det lätjefulla lif, som utmärkte flertalet af

prester, misshagade den verksamme bergsmannen. Det andliga ståndet var dessutom

föga aktadt och åtnjöt i allmänhet ringa timliga förmåner. Allt sammanlagdt gjorde, att

fadren, som med stor uppoffring underhållit sin son vid universitet och såg honom redan

vid tjugo års ålder offentligen undervisa vid ett ryktbart lärosäte, var föga benågen att

afstå från utsigter, så smickrande för hans högmod.

Vi känna icke hvad som tilldrog sig under Luthers vistelse i Mansfeld. Kanske afhölls

han genom fadrens bestämdhet från att yppa sin afsigt; åtminstone lemnade han ånyo

fädernehemmet, för att intaga sin plata på univeffiitetets bänkar. Han hade icke långt

fram till Erfurt, då ett häftigt oväder öfverraskade honom. Åskan slår ned tätt bredvid

honom. Troende sin sista stund inne, kastar Luther sig på knä. Dödens, domens och

evighetens fasor omgifva honom och ropa till honom så kraftigt, att han icke mer kan

tillsluta öronen för deras röst. "Omgifven af dödens förskräckelse och ångest," såsom han

sjeir säger [11], gör han ett löfte att, om Gud befriar honom ur denna fara, öfvergifva

verlden samt helt och hållet inviga sig åt Herrans tjenst. Sedan han rest sig upp,

ransakar han, med döden alltjemt för ögonen, allvarligen sitt inre och frågar sig hvad

som nu vore att göra [12]. De tankar, som nyligen upprört honom, återkomma med

fördubblad styrka, Han hade visserligen sökt uppfylla sina pligter; men i hvilket

tillstånd befinner sig likväl hans själ? Kan han med ett orent hjerta framträda inför en

så fruktansvärd domare? Han måste blifva helig. Han törstar nu efter helighet, liksom

förut efter vetande. Men hear finna denna helighet? Huru förvärfva den ? Universitetet

har lemnat honom tillfälle att tillfredsställa sitt första begår. Till hvilken skola skall han

vånda sig för att få det andra till-fredsstäldt? Hvem skall stilla den ångest, släcka den

brännande åtrå, som förtär honom? — Han beslutar gå i kloster; munklifvet skall blifva

hans räddning. Huru många gånger har han icke hört omtalas dess förmåga att omskapa

hjertat, heliggöra syndaren och fullkomna menniskan i Han vill gå in i en munkorden.

Han skall der blifva helig, och sålunda försäkra sig om evinnerligt lif [13].

Sådan var den tilldragelse, som förändrade Luthers lefnads. bana och öden. Man

skönjer här Guds finger. Det var Hans mäk-tiga hand, som på vägen slog till jorden den

unge philosophite doktorn, den tillämnade juristen, för att gifva hans lif en ny rigt-ning.

En af Luthers vänner vid universitetet i Erfurt, Rubianus, skref sednare till honom;

"Den gudomliga Försynen hade visser-ligen i sigte hvad du en dag skulle blifva, då på

färden från dina föräldrar himmelens eld kastade dig, såsom en annan Paulus, till

jorden, ryckte dig ur vårt samfund och dref dig att bli Augusti-nermunk." Likartade

omständigheter utmärkte Pauli och Luthers omvändelse, dessa båda kraftiga redskap,

115


genom livilka Försynen utfört de tvenne största omhvälfningarne i mensklighetens

historia [14].

Luther återkommer till Erfurt. Hans beslut var oryggligt ; likväl kunde han ej utan

smärta slita månget band, som blifvit honom kärt. Han yppar lör ingen sin afsigt, men

inbjuder en afton sina akademivänner till en glad och enkel måltid. Musikens toner

upplifva än en gång den förtroliga kretsen. Det var Luthers afsked från verlden. 1 stället

för dessa älskvärda kamrater så väl i nöje som arbete, skall han hädanefter endast se

munkar omkring sig; de glada och qvicka samtalen måste utbytas mot klostrets tystnad,

de muntra sångerna mot det ensliga kapellets allvarsamma toner. Gud fordrar det; för

Honom måste allt uppoffras. Likväl vill han ännu en gång njuta af sin ungdoms fröjder.

Förplägnaden stämmer hans vänner till glädje. Luther sjelf lifvar dem med sitt

efterdöme. Men under det de som bäst öfverlemna sig åt sin munterhet, tar Luther,

oförmögen att längre undertrycka de allvarsamma tankar, som sysselsätta honom, till

ordet och yppar sin afsigt för de församlade vännerna. De söka att rubba hans beslut,

men förgäfves. Redan samma natt öfverger Luther, som kanske fruktade nya inkast, sitt

rum, qvarlemnande alla sina Baker och böcker (han egde ännu ingen bibel), utom

Virgilius och Plautus! Hjeltedikten och lustspelet! En märkelig bild på. Luthers sinne!

Det fanns i sanning inom honom en hel bjeltedikt, ett skönt och högt skaldeverk. Men

hans naturliga böjelse tör glädje och lustigt skämt inväfde mången tråd af okonst, lad

munterhet i den storartade och allvarsamma uppränningen af Lans lif.

Med dessa tvenne böcker begifver han sig ensam i mörkret till Augustinerklostret och

begår att der blifva emottagen. Dörren öppnas och tillslutes efter honom, och han är för

alltid skild från föräldrar, kamrater och verlden. Detta skeade den 17 Augusti 1505, och

var Luther då 21 år och nio månader gammal.

________________________________________

FOTNOTER

[1] Degustata igitur litterartun duloodine, natura flagnas oupiditate dieeendi appetit

seademiam. (Mel. Vita Luth.)

[2] Et fortassie ad Ieniendara vehementiam naturas mitiora studie, vem philoeophite

. (Ibid.)

[3] Et quldem intar primas, ut ingenio studioque munks ootequalitun anteeeilebat.

(Coohlteue, Acta Luth. p. I.).

116


[4] Sic igitur in juventute eminehat,, ut toti academie) Lutheri in-genium admirationi

esset. (Vite. Luth.)

[5] Fleiseig gebetet, ist fiber die Hälfts studirt. (Mathel.

[6] Auf eine Zeit, wie er die Bieher fein nach einander besieht . . eombt er fiber die

lateinisohe Biblia.

[7] Avide perourrit, ooepitque optera ut olim talen' librum et ipse naueisei posset (M.

Adami Vit. Luth. p. 103).

[8] Dens te virum faoiet, qui alio& multon iterum eousolabitur. (Meleh Adami Vita

Luth. p. 103.)

[9] L. Opp. W. XXIL p. 2229.

[10] *luteran soda% enl eontrietatne. (Coohleene p. I.)

[11] Mit Ersehreeken und Angst des Todes utageben (L. Epp. II. 101).

[12] Cum esset in eampo, felminis %tu terrible. (Coehlesus I.)

[13] %mai° autem fuit ingrediendi Bind vitae genus quod pietati et atudiis dostrims

de Deo existimavit esse oonvenientius. (Me]. Vita Luth.)

[14] Några historieskrifvare säga, att Alexis dödades just af samma åskslag, som

förskräckte Luther. Men tvenne samtida, Mo.thesius och Selneoker, åtskilja emellan

dessa båda händelser. Till deras vittnesbörd kan man lägga Melanehtons, som säger:

Sodalem neacio quo oas interfeetum. (Vita Luth.)

117


KAPITEL III.

Andteligen var han allena med Gud. Hans själ var i säkerhet. Han skulle nu finna

den så efterlängtade heligheten. Munkarna sågo med beundran den unge doktorn och

prisade hans mod och veridsförakt [1]. Luther glömde emellertid icke sina vänner. Redan

följande dagen skref han och tog afsked af dem och verlden ; och på det ingenting måtte

påminna om gamla förhållanden, skickade han på samma gång tillbaka de'klåder, han

sednast burit, jemte sin magisterring, som återletnnades till universitetet.

Hans vänner i Erfurt blefvo mycket bestörta. Skulle ett så utmärkt snille nedgräfvas i

munklifvet, som snarare är en död ån ett lif? [2]. Uppfyllda af djup smärta, hastade de

till klostret, i hopp att kunna förmå Luther att återtaga ett så. olyckligt steg; men allt

var förgåfves. Portarna tillslötos för dem, och en hel månad förgick, utan att någon fick

se eller tala med den nyblifne munken.

Luther skyndade åfven att meddela sina föräldrar den stora förändring, som timat i

hans lif. Fadrens häpnad var stor. Han fruktade det värsta för sin son, såsom Luther i

dedikationen till en fallren tillegnad bok om klosterlöften sjelf antyder. Hans svaghet och

ungdom, bana lidelsefulla sinne, allt ingaf honom farhågan att klostrets sysslolöshet,

sedan första hänryckningen var förbi, skulle bringa honom antingen i förtviflan eller

svåra förvillelser. Han visste, att detta lefnadssätt redan störtat många i förderf. För

öfrigt hade rådmannen i Mansfelct helt andra planer för sin son. Han ämnade låta

honom ingå, ett rikt och hedrande gifte; och nu såg han genom denna okloka handling

alla sina ärelystna planer på en natt tillintetgjorda.

Hans skref till sin son ett af bittra förebråelser uppfyllda brer, i hvilket han kallar

honom Du, såsom Luther vidare berättar (förut hade han, allt sedan sonen erhöll

magistergraden, kallat honom Ni), och förklarade honom sin faderliga ynnest och

bevågenhet förlustig. Förgäfves sökte Hans' vänner, och utan tvifvel äfven hans hustru,

att blidka honom; förgäfvea föreställde de honom, "att om han ville offra något åt Gud,

borde det vara det bästa och dyrbaraste han egde, sin son, sin Isask," Den obeveklige

rådmannen ville ej lyssna till några föreställningar,

Någon tid derefter (det är ännu Luther, som berättar i en pre-dikan, hållen i

Wittenberg den 20 Januari 1544) utbröt pesten och bortryckte tvenne af Luthers bröder.

Medan Hans var försänkt i sorg öfver denna ömma förlust, kom någon och sade, att

munken i Erfurt äfven var död. Detta tillfälle begagnade man, att för Martin åter öppna

fadrens hjerta. "Om det endast är ett falskt rykte," sade hans vänner, "helga åtminstone

din bedröfvelse genom att godvilligt samtycka till din sons inträde i klostret." "Villan,"

svarade Hans med ett förkrossadt och ännu till hälften motsträfvigt hjerta, "måtte Gud

gifva honom all framgång." Då Luther för den försonade fadren sedermera berättade den

118


händelse, som röranledt honom att ingå i klostret, svarade den hederlige bergsmannnen:

"Gud gifve, att det icke var ett bedrägeri och djefvulskt spöke i" [3].

Inom Luther fanns ännu icke det, som en dag skulle göra honom till kyrkans

reformator. Hans inträde i klostret är härpå ett bevis. Detta steg var en gärd åt just

samma tidehvarfvets anda, från hvilken han skulle bidraga att frigöra kyrkan. Den, som

skulle blifva sin tids lärare, fogade sig till en början slafviskt efter dess fördomar, och

ännu en sten frambars till vidskepelsens byggnad af samma hand, som snart skulle

kullstörta den. Luther sökte sin salighet i sig sjelf, i menskliga iakttagelser och stadgar:

han visste icke, att saligheten kommer helt och hållet från Gud. Med förbiseende af Guds

rättfärdighet och ära, efter stråfvade han sin egen rättfärdighet och ära. Men han kom

snart till insigt af den rör honom ännu fördolda sanningen. Det var uti klostret i Erfurt

den omätliga förändring inträffade, hvilken i hans hjerta insatte Gud och Hans vishet i

verldens och hennes sekelgamla villfarelsers ställe och som förberedde den ge

nomgripande omhvalfning, hvars utmArktaste redskap han blef.

Vid inträdet i klostret bytte Martin Luther om namn, och lät kalla sig Augustinus.

"Gifves någonting vansinnigare och gudiösare", sade han, då han berättade denna

omständighet, "ån att af kärlek till munkkåpan förkasta det namn, man i dopet er-hållit?

Så blygas Afven påfvarne för sitt döpelsenamn och be. visa sig såsom affällingar flin

Jesus Kristus" [4].

Munkarne hade med stor glädje emottagit den nya broåren. Det var en icke ringa

tillfredsställelse för deras egenkärlek, att en af universitetets mest hoppgifvande unga

doktorer utbytte detsamma mot deras kloster. Icke desto Mindre behandlade de honom

med hårdhet och pålade honom de lAgsta sysslor. Man ville förödmjuka philosophke

doktorn och låta honom förstå, att hans lärdom icke höjde honom öfver hans medbröder.

Man tänkte dessutom sålunda hindra honom att öfverlemna sig åt studier, hvilka för

klostret voro utan allt gagn. Den fordne magistern måste göra tjenst som portvaktare,

draga upp tornuret, sopa kyrkan och rengöra rummen [5]. Sedan den stackars munken,

på en gång klostrets portvakt, klockare och dräng, slutat sina åligganden, ropade

bröderna: Curry saeeo per eivitatem ("ut i sta. den med sucken"), hvarpå han, bärande

brödpåsen på ryggen, måste gå och tigga genom Erfurts gator, och ofta kanske stadna

utanför fordna vänners eller underordnades dörrar. Men han fördrog allt. Af naturen

böjd att med hela sin håg omfatta det, hvaråt han egnat sig, var han nu af själ och hjerta

munk. Huru kunde han också tänka på att spara sin kropp, eller fråga efter det, som var

hans kött behagligt? På det sättet skulle han ju icke kunnat förvärfva den ödmjukhet,

den helighet, han inom klostrets murar sökte.

Den arme utsläpade munken begagnade ifrigt till läsning alla ögonblick, som dessa

låga bestyr lemnade honom öfriga. Han drog sig gerna afsides, för att öfverlemna sig åt

sina älskade studier; men snart upptäcktes han af klosterbröderna, hvilka knotande

119


omringade honom och sade: "Se så! det är icke genom studerande, utan genom att tigga

bröd, korn, agg, fisk, kött och penningar, man gör sig nyttig tör klostret" [6]. Luther

underkastade sig, lade undan sina böcker och återtog tiggarpåsen. Långt ifrån att ångra,

det han påtagit sig ett sådant ok, ville han till ett godt slut röra det påbegynta verket Vid

denna tid började den oböjliga ihärdighet, med hvilken han alltid fullföljde sina beslut,

att utveckla sig. Den kraft, hvarmed han bekämpade sina hänga anfaktningar, stålsatte

mer och mer hans vilja. Gud öfvade honom i ringa ting, för att hårda honom till större.

Dessutom måste han, för att kunna frigöra sitt tidelivarf från den vidskepelse,

kvarunder det suckade, törst sjelf bära hela tyngden afdensamma. För att tömma

bagaren, måste han dricka ur den anda till dräggen.

Denna hårda pröfvotid blef likväl icke så lång, som Luther möjligen befarade. På

bemedling af universitetet, hvilket han ännu tillhörde, befriades han af klostrets prior

från sina låga be-fattningar. Den ivrige munken återtog då med ny ifver sina studier.

Kyrkofädernas, isynnerhet Augustini verk, ådrogo sig hans uppmärksamhet. Denne

berömde lärares utläggning af Psaltaren och hans bok öfver "Bokstafven och Andan" voro

Luthers alsk. lingsskrifter ; men ingenting gjorde på honom djupare intryck åla

Augustini tankar om menskliga viljans förderl och om den gudomliga nåden. Af egen

erfarenhet kände han verkligheten af detta förderf, liksom behofvet af denna nåd.

Kyrkofadrens ord funna genklang i hans hjerta. Om han kunnat tillhöra någon annan

skola ån Jesu Kristi, skulle han säkert slutit sig till den Hipponiske läraren. Hatt kunde

nästan utantill Peter d'Aillys och Gabriel Biels arbeten. Han öfverraskades af den

förstnämndes yttrande, att om kyrkan ej förklarat sig för motsatsen, vore båttre

medgifva, det man i den heliga Nattvarden verkeligen undfår bröd och vin, och. icke

blotta accidenser [7]

Han studerade äfven omsorgsfullt teologerne Occam och Ger-son, hvilka båda så

oförbehållsamt uttala sig om påfvarnes myn-dighet. Med dessa forskningar förenade han

andra öfningar. Så hörde man honom vid offentliga disputationer utreda de mest invecklade

tankeledningar och leta sig fram genom irrgångars ur hvilka inga andra kunde

finna en utväg. Alia, som hörde honom förundrule si [8]. Men han hade icke gått in i

kloster för att förvärrva anseende af ett stort snille, utan för att söka !låring för sin

gudsfruktan [9]. — Också betraktade han dessa strärvanden endast såsom bisaker.

Han älskade framför allt att ur Guds ords rena källa hemta vishet i klostret fann han

en Bibel, fästad vid en kedja, och han återvände oupphörligt till denna helgedom. Han

begrep föga af ordet; men det utgjorde likväl hans käraste litsning, Understundom kunde

ban tillbringa hela dagen att begrunda ett enda språk. En annan gång lärde han utantill

stycken ur profeterna. Hans högsta önskan var, att apostlarnes och profeternas skrifter

måtte bibringa honom kunskap om Guds vilja, föröka hans gudsfruktan och genom

ordets fasta vittnesbörd stärka hans tro [10].

120


Efter hvad som vill synas, var det vid denna tidpunkt., han började att på urspråken

studera skriften och sålunda lade grund till det fullkomligaste och gagnellgaste af sina

verk, nemligen sin Bibelöfversättning. Han begagnade ett nyligen utkommet he-breiskt

lexicon af Reuchlin. En i grekiskan och hebreiskan vål bevandrad klosterbroder, Johan

Lange, med hvilken han ständigt förblef nära förbunden, gaf honom troligen härvid den

först4 led-ningen [11]. Nicolai Lyras (död år 1340) lärda kommentarier voro honom arven

till stor hjelp, hvilket gaf Pflugk, sedermera biskop i Naumburg, anledning säga; "Om

Lyra icke spelat på lyra, hade

Luther icke dansat. Si Lyra non lyrasset, Lutherus non saltassot."

Den unge munken studerade med så mycken flit och ifver, att han ofta på 2 eller 3

veckor icke läste de dagliga bönerna. Men snart förskräcktes han vid tanken att harva

ötvertrådt ordensreglorna. Han stängde sig då inne för att godtgöra sin försummelse och

upprepade sarnvetsgrannt, utan att tänka på mat eller dryck, alla de uraktlåtna

bönerna. En gång sof han på detta sått icke under hela sju veckor.

Brinnande af längtan att uppnå den helighet, han sökte i klostret, öfverlemnade sig

Luther åt munklifveta alla späkningar. Han ville korsfåsta köttet genom fastor,

gisslingar och vakor [12].

Inneslutande sig i sin cell, såsom i ett fängelse, kämpade han utan uppehåll mot sitt

hjertas onda tankar och böjelser. Ett stycke bröd och en mager sill utgjorde ofta hans

enda föda. För öfrigt ar han af naturen mycket måttlig. Också sägo hans vänner honom

mången gäng, till och med då han ej längre tänkte att köpa himmelen genom sin

återhållsamhet, nöja sig med den sämsta föda och tillbringa ända till fyra dagar efter

hvarandra utan att äta och dricka [13]. Det är ett trovärdigt vittne, det är Melanchton,

som anför detta ; häraf kan man sluta, hvad vigt bör fästas vid de ogrundade berättelser,

som okunnighet och fördom utspridt om Luthers omättlighet Vid den tid, som

sysselsätter oss, skydde han ingenting, för att blifva helig och eröfra himmelen. Aldrig

egde romerska kyrkan en frommare munk. Aldrig såg något kloster ett upprigtigare och

outtröttligare sträfvande att vinne den eviga sa. ligheten [14]. Då Luther sedermera

såsom reformator påstod att himmelen icke låter köpa sig, visste han väl hvad han sade.

"Jag har," skrifver han till hertig Georg af Sachsen, "i sanning varit en from munk och

har strängare än jag kan omtala följt mina ordensreglor. Sannerligen, om någonsin en

munk genom sitt munkväsende kommit in I himmelen, skulle jag kommit dit. Alla

munkar, som känt mig, kunna gifva mig det vittnesbördet. Om det räckt länge, skulle

jag, med vakor, böner, läsning och andra arbeten, plågat mig till döds" [15].

Vi hafva hunnit till den tidpunkt, som gjorde Luther till en ny menniska, för honom

uppenbarade omätligheten af Guds kärlek och sålunda satte honom I stånd att förkunna

den för verlden.

121


Luther fann icke uti klostrets lugn och munklifvets helighet den frid, han der sökte.

Att förvissas om sin salighet, var hans själs förnämsta behof; och så länge detta ej var

tillfredsstäldt, fanns för honom intet lugn. Men de farhågor, som i verlden oroat honom,

förföljde honom äfven i hans cell ; ja, de anfäktade honom der ännu häftigare. Under de

tysta klosterhvalfven genljöd° med fördubblad styrka hans hjertas hemligaste suckar.

Gud hade fört honom dit, på det han skulle lära att känna sig sjelf, samt misströsta om

sina egna krafter och sin egen dygd. Hans af det gudomliga ordet upplysta samvete sade

honom, hvad det vill såga att vara helig; och han uppfylldes af förskräckelse, då han

hvarken i sitt hjerta eller lefverne återfann den bild af helighet, han med beundran

betraktat i Guds ord. En sorglig upptäckt, som hvarje upprigtig menniska måste göra!

Ingen inre, ingen yttre rättfärdighet; öfverallt uraktlåtenhet, synd, orenhet! Ju eldigare

Ltithers karakter af naturen var, desto kraftigare var också hos honom det hemliga och

ihärdiga motstånd, som inom hvarje menniskohjerta uppreser sig mot sanningen; och

denna strid bragte honom i förtviflan.

Tidens' munkar och teologer uppmanade honom att genom goda verk söka

tillfredsställa den gudomliga råttvisan. Men hvilka goda verk, tänkte han, kunna utgå

från ett hjerta sådant som mitt? Huru skall jag med gerningar, orenade redan i deras

första ursprung, bestå inför min domares helighet? "Jag kände mig inför Gud såsom en

stor syndare," sade han, "och trodde icke, att Han genom mina förtjenster skulle låta

försona sig."

Uppskakad och dyster, undvek han munkarnas lumpna och grofva samtal; och dessa,

ur stånd att fatta de stormar, som upprörde hans själ, betraktade honom med undran

och förebrådde honom hans tystnad och svårmod [16]. "En dag," berättar Cochlteus, "då

man höll messa i kapellet, hade Luther begifvit sig dit och stod sorgbunden och ängslig i

choret bland sina bröder. Presten hade redan fallit på knä, rökelsen var upptänd på

altaret, åra ea. re Gud z h jjd,en, afsjunget, och man höll på att läsa Evangeliet., då den

stackars munken, oförmögen att tillbakahålla sin ångest, ka. stade sig på knä och med

klagande röst utropade; "Det är icke jag, det är icke jag" [17]. Alla stodo häpna, och

gudstjensten blef för ett ögonblick afbruten. Kanske trodde Luther sig höra någon

förebråelse, som han visste vara oförtjent, eller uttryckte han sålunda känslan af sin

ovärdighet att räknas bland Kristi återlösta. Cochleaus berättar, att Evangeliet

handlade om den döfsturuma, ur hvilleen Jesus utdref en djefvul, och torde Luther, i fall

hela berättelsen år sann, med sitt utrop velat bedyra, att hans tystlåtenhet icke härrörde

från djefvulen. Cochkeus förmäler också verkligen, att munkarna understundom

tlllskrefvo Luthers ångest något hemligt umgänge med den onde, och denne författare

var sjelf af samma mening [18].

Luthers ömma samvete kom honom att betrakta den minsta förseelse såsom en stor

synd ; och knappt hade han insett sitt fel, förrän han bemödade sig att genom de

strängaste botöfningar försona det; detta tjente endast att mer och mer öfvertyga honom

om fruktlösheten af alla menskliga tillgöranden. "Jag plågade mig nästan till döds,"

122


berättade han, "för att förskaffa mitt oroliga hjerta, mitt uppskakade samvete frid med

Gud; men, omgifven af fasansfullt mörker, fann jag ingenstädes frid."

Snart såg Luther i munklifvets helighet, som insöfde så mänga samveten, och till

hvilken Luther sjeif i sin ångest tagit sin tillflykt, endast ett religiöst qvacksalfveris

bedrägliga lAkemeclel. "Då jag ännu var munk," berättade han, "och någon frestelse kom

ärver mig, sade jag till mig sjeif: Jag är förlorad! — Derpå tillgrep jag tusen olika medel,

för att nedtysta mitt klenas ropand e. Jag biktade hvar dag, men det klenade till

ingenting. I min djupa sorg qvalde mig alla mina tankar, Så är du åter afundsjuk, otålig,

häftig, sade jag till mig sjeif, och det tjenar dig, eländige! till ingenting att du ingått i den

heliga orden."

Och likväl hade Luther, som insupit sin tids fördomar, från barndomen vant sig att

såsom ofelbara botemedel för själenssjuk-domar anse de öfningar, hvilkas vanmakt han

nu erfor. livad skulle han tänka om denna oväntade upptäckt, hvilken under klostrets

enslighet trängde sig på honom? Man kunde alltså bo i sjelfva helgedomen, och bära

inom sig den gamla syndarnenniskan — — Han hade fått en annan drägt, men ej ett

annat hjerta. Alla hans förhoppningar voro felslagna. Hvarvid skulle han nu Rista sig?

Voro dessa föreskrifter och iakttagelser då endast menniska. funder ? Denna tanke

föreföll honom än såsom en djefvulens anfäktelse, än såsom en obestridlig sanning.

Kämpande, ömsom med den heliga röst, som talade till hans hjerta, ömsom med verd.

naden för af århundraden helgade inrättningar, tillbragte Linhet sitt lif 1 en beständig

strid. Lik en skugga, släpade den uuge munken sig fram i de långa klostergångarna, som

genljödo at hans djupa suckar. Hans kropp aftynade, hans krafter öfvergåfvo honom, och

stundom betogs han af en dödslik dvala [19].

Nedtryckt af sorg, inneslöt han sig en dag i sin cell och tillät på flera nätter och dagar

ingen att komma in till honom. Lucas Edemberger, en af hans vänner, orolig för den

olycklige munken och anande hans tillstånd, tog med sig några gossar, som brukade

sjunga i chören, och klappade på dörren till hans cell. Ingen hvarken svarar eller öppnar.

Ännu mera förskräckt, bryter den gode Edemberger upp dörren, och finner Luther,

liggande ut-sträckt på golfvet, utan tecken till lif. Förgäfves söker hans vän att återkalla

hans lifsandar; han förblifver lika orörlig. Då uppstämma gossarna en vacker andelig

sång. De rena rösterna verka liksom ett trollslag på den stackars munkeh, för hvilken

musik var en stor njutning; småningom återvinner han medvetande och krafter [20].

Men om tonerna för några ögonblick kunde skänka honom frid, fordrades dock ett

kraftigare läkemedel, för att helt och hållet bota hane själs lidande. Dertill fordrades

Evangelium, denna Guds på en gång milda och genomträngande röst. Han insåg detta;

också drefs han af sina qvalfulla och förskräckande tankar att med ny ifver fortka i

profeternas och apostlarnas skrifter [21].

123


________________________________________

FOTNOTER

[1] linjes mundi eontemptu, ingressen est repente, multi. admiran-tibno,

monasterium (CoehlEeue I.)

[2] In vita semi-mortua. (Meleh. Adam!. V. L. p. 102.)

[3] Gott gebe dass as night ein Betrug und teullisoh Gospenst set! (L. Epp. IL p. 101.)

[4] öfver Genesis, XXXIV, 3.

[5] Loda immunda purgare coactus fuit. (M. Adami Vit. Luth. 108.)

[6] Selneco. Orat. de Luth. (Matheaius p. 5.)

[7] Så kallas Realians egenskaper, sedan den, enligt katolska kyrkans isigt, genom

välsignelsen blifvit förvandlad.

[8] In disputationibna publicis labyrintbos aliis inextricabiles diserte multia

admirantibus explicabat. (Melancht. Vit. Lutb.).

[9] In eo vitro genera non famam ingen ii, sed alimenta pietatis gutersbat. lIbid.)

[10]Et Iirmis testimoniis 'Lierat timorem et fidem. (Ibid.)

[11]Gescb. d. deutsch. Bibeliibersetzung.

[12] Summa disciplins© serveritate se ipse regit, et omnibus exercitiis lectionurn,

disputationum, jeuniorum, precum omnes lunga superest. (Melancht. Vit. Lutb.)

[13] Mei. Vit. Luth.

[14] Strenue in studiis et exereitiis spiritualibuB, mititavit ibi Deo annis quatuor.

(Coehiteus, I.)

[15] L. Opp. (W.) XIX, 2299.

[16] Visus est fratribus non nihil singularitatis habere (Coahlams 1.)

[17] Cunt repento ceciderit, vooiferans: "Non sunt! non sam !"

[18] Ex omilt° aliquo eura dsenione eonamerelo.

[19] Spe eum cogitantem attentiva de ira Dei, aut de mirandia posnarum exenaplis,

aubito tanti terrorea eoneutiebant, ut inne exanimaretur, (Melanehton, Vita, Luth.)

[20] Seckend. p. 53.

124


[21] Hoo studium at magis expeteret, illis stås doloribus et pavoribus movebatur.

(Melaneht., Vita Luth.)

125


KAPITEL IV.

Luther var icke den förste munk, som utstått dylika strider Mången gång dolde

visserligen klostren inom sina murar afsky. värda laster, hvIlka, om de blifvit afhöljda,

skulle väckt livade rättsinnig rnenniskas fasa. Men ofta inneslöto de arven många i

ensligheten utvecklade dygder, hvilka, om de blifvit framdragna i ljuset, skulle utgjort

verldens beundran. Lefvande endast med sig sjelfva och med Gud ådrogo sig dessa

dygders egare föga upp. mårksamhet, ja voro till och med ofta obekanta för det anspråks.

lösa kloster, de tillhörde. Deras lif var kändt endast af Gud. Nå-gongång råkade dessa

ödmjuka enslingar in i en sjuklig, sj/tigit-rande mysticism, för hvilken just de ädlaste

sinnen äro mest blott-ställda, och som fordom på Nilens stränder utgjort de första mun,

karnes sällhet.

Om emellertid någon af dessa män blef kallad till en upphöj-dare plats, utvecklade

han dygder, hvilkas helsosamma inflytande länge och vidt omkring förspordes. Ljuset,

hvilket derigenom sattes på ljusastaken, upplyste hela huset och väckte mångasjalar till

lif. Sålunda fortplantades fromheten från slagte till slägte genom dessa gudliga män,

hvilka till och med under tider, då klostren ofta endast voro tillhåll tur det djupaste

mörker, glänste såsom enstaka stjernor.

På sådant sätt lyste 1 ett af Tysklands kloster en ung man, Johan Staupitz,

härstammande från en adelig slägt i Meissen. Hans redan i barndomen vaknande kärlek

till vetenskap och dygd förmådde honom att draga sig tillbaka från verlden, för att egna

sig åt studier [1]. Men han fann snart, att filosofi- och naturforsk-ning voro af föga vigt

och värde för den eviga saligheten. Han började sålunda att studera teologien; men

isynnerhet bemödade ban sig att bringa lefvernet i öfverensstammelse med läran. Ty,

säger en af hans biografer, fåfängt yfves man öfver namnet teolog, om man ej med sitt

lefverne bekräftar denna sköna benämning [2]. Läsning af bibeln och S:t Augustini

skrifter, en allt djupare sjelf-kännedom, samt de strider, han, i likhet med Luther, hade

att utstå emot hjertats illfundighet och begärelser, förde honom till Frälsaren. I tron på

Jesus fann han frid till sin själ. Isynnerhet hade läran om den fria nåden intagit hans

sinne. Hans heliga vandel och djupa kunskaper, hans vältalighet, i förening med ett

ädelt yttre och värdigt sätt att vara, tillvunna honom hans samtidas aktning. Kurfursten

af Sachsen, Fredrik den Vise, valde honom till sin vän, använde honom vid åtskilliga

beskickningar och grundlade med ledning af hans råd, universitetet i Wittenberg. Denne

Pauli och Augustini lärjunge var den första dekanus i teo-logiska fakulteten vid nämnda

högskola, från hvilken sanningens ljus en dag skulle utströmma öfver så många folks

läroverk och kyrkor. Uti erkebiskopens i Salzburg namn bevistade han det Lateranska

mötet, blef sin ordens provincial i Thilringen och Sachsen, och sedermera

Augustinerordens generalvikarie för hela Tyskland.

126


Staupitz sörjde öfver det sedeförderf och de irrläror, som un-dergrftfde kyrkan. Hans

skrifter om Guds kärlek, om den kristliga tron, om likheten med Kristi död, och Luthers

vittnesbörd be. styrka detta. Men i hans ögon var den första af dessa olyckor mycket

större ån den sednare. Dessutom gjorde hans milda, obe-slutsamma karakter, samt hans

önskan att icke lemna den verk-ningskrets, han trodde vara sig anvisad, honom mera

passande till ett klosters ordnare, än till en kyrkans reformator. Han skulle helst till

mera maktpåliggande embeten upphöjt endast utmärkta män; men då han icke fann

sådana, fogade han sig efter omständigheterna och använde andra. "Man måste plöja",

sade han, "med de hästar, som äro att tillgå, och om det icke finns hästar, Mr man plöja

med oxar" [3].

Medan Luther, såsom vi sett, i klostret tärdes af ångest och inre strider, fick man

underrättelse, att generalvikarien på sin embetsresa ämnade sig till Erfurt. Staupitz

kom verkligen dit. för att anställa den vanliga visitationen. Fredriks vän, Wit.

tenbergska universitetets grundlaggare,Augustinerordens föreståndare, visade mycken

välvilja mot de under hans uppsigt stående munkarna. Snart ådrog sig en af bröderna

hans uppmärksamhet. Det var en ung man, af medelmåttig kroppsstorlek, hvilken

genom sina studier, späkningar och vakor blifvit till den grad utmerglad, att man kunde

räkna alla hans ben [4].

Hans ögon, som man sedan liknade vid falkögon, voro nedslagna mot jorden, hans

gång matt, och hans blick röjde en orolig, af tusen strider söndersliten, men likväl stark

och spänstig själ. I hela hans väsende låg någonting allvarligt, vemodsfullt och högtidligt

Staupitz' genom lång erfarenhet skärpta urskiljning upptäckte lätt hvad som föregick

inom den unge brodrens själ, och utmärkte honom framför alla de andra. Anande hans

stora bestämmelse, kände han sig med faderlig välvilja dragen till honom. Sjelf hade han

haft samma strider att utkämpa som Luther och kunde sålunda väl begripa honom. Han

kunde framför allt visa honom den fridens väg, han sjelf funnit. Hvad han hörde om

anledningarna till Martins inträde i klostret, ökade än mera hans deltagande. Han uppmanade

priorn att med större mildhet behandla den unge munken och begagnade de

tillfällen, hans embete lemnade honom, för att vinna hans förtroende. Vänligt närmande

sig till honom, sökte han på allt sätt skingra hans blyghet, hvilken in mera stegrades af

vördnaden för en så högt uppsatt man.

Luthers genom hård behandling tillslutna hjerta öppnade sig Andtel igen för

menniskokarlekens milda strålar. Liksom i vattnen ansigtet svarar mot anslutet,

sammalunda svarar den ena »tenni-skans Nerta mot den andras. (Ordspr..b. XXVII, 19.)

Stat:1131W hjerta svarade mot Luthers. Generalvikarien begrep munken, och denne

kände för honom ett förti oende, som han aldrig förr hyst för någon. Han yppade för

honom orsaken till sin sorgsenhet och beskref de förfärliga tankar, som ängslade honom ;

och nu började i Erfurts kloster en följd af visa och lärorika samtal.

127


"Förgåfves", sade Luther helt modfälld, "gör jag mina löften inför Gud; synden

bibehåller alltid öfverhanden".

"Ack, min vän", svarade generalvikarien med tanke på sig sjelf, "jag har mer an tusen

gånger svurit till den helige Guden att föra ett fromt lif, och har aldrig hållit min ed. Nu

svår jag icke mera, ty jag vet, att jag ej kan hålla det. Om Gud för Kristi skull icke låter

nåd gå för rätt och gifver mig, då jag skall skiljas från denna verlden, en salig hädanfärd,

skall jag med alla mina löften och goda gerningar icke kunna bestå inför Honom, utan

måste förgås" [5].

Den unge munken förskräcks vid tanken på Guds rättvisa och framställer för

generalvikarien alla sina farhågor. Guds out sågliga helighet, Hans höga majestät

uppfylla honom med båfvan. Hvem skall kunna uthärda hans tillkommelse? Hvem skall

kunna bestå, då Han visar sig?

Staupitz tager åter till ordet. Han vet, byar han sjelf funnit frid, och vill nu visa den

unge mannen vågen dit. "Hvarföre", säger han, "ängslar du dig med dessa djupa och höga

tankar? Se på Kristi sår och på det blod, Han för dig utgjutit, så skall Guds nåd blifva dig

uppenbar. I stället att göra dig till martyr för dina fel, kasta dig i Återlösarens armar!

Förtrösta på Honom, på Hans heliga lif och försonande död! Bäfva icke tillbaka! Gud

vredgas icke pt dig; det år du, sort vredgas på Honom. Lyssna till Guds Son! Han blef

menniska, för att försäkra dig om Guds nåd. Han säger: Du år mitt får; ingen skall rycka

dig nr min hand" [6].

Men Luther finner icke hos sig den ånger, han tror nödvan. dig för saligheten ; han

svarar med ängsliga och fruktande själars vanliga invändning: "Huru skall jag våga tro

på Guds nåd, så långe ingen sann omvändelse hos mig föregått? Jag måste (öran.

dramig, för att lian skall kunna emottaga mig".

Hans vördnadsvärde lärare visar, att ingen sann omvändelse år möjlig, så länge

menniskan fruktar Gud såsom en sträng do-mare. "livad skall man då säga", utropar

Luther, "till så många samveten, hvilka man föreskrifver tusentals odrägliga bud, för att

vinna himmelen?"

Då hör han följande svar af generalvikarien, eller snarare, det tyckes honom icke

komma från en menniska, utan från Gud i himmelen [7] : "Det finns", säger Staupitz,

"ingen sann ånger, utom den, som börjar med kärlek till Gud och Hans rättfärdighet [8].

Evad andra anse som ångerns slut och fullbordan, är tvärtom endast dess begynnelse.

För att älska det goda, måste du framför allt älska Gud. Om du vill omvända dig, så

befatta dig ej med dessa späkningar och botöfningar. Älska Honom, som först älskat dig

!"

128


Luther lyssnar med allt större uppmärksamhet. Detta tröste-rika tal uppfyller honom

med en okänd glädje och tänder för ho-nom ett nytt ljus. "Det nr Jesus Kristus", tanker

han i sitt hjerta, "ja, det är Jesus Kristus sjelf, som med dessa ljufva och helso-samma

ord så förunderligt tröstar mig" [9].

Staupitz' ord trängde verkligen till djupet af den unge mun-kens hjerta, liksom "en

mäktig mans pil" [10], För att kunna ångra, måste man älska Gud! I detta nya ljus börjar

han ransaka Skrifterna. Han uppsöker alla ställen, der det talas om ånger och

omvändelse. Dessa hittills så fruktade ord, för att använda hans egna uttryck, hafva nu

blifvit honom en angenäm lek samt den ljufvaste vederqvickelse. De ställen i Skriften,

som förut förfärat honom, tyckas nu från alla håll skynda till hans möte, samt hop-pande

och leende leka omkring honom [11].

"Förut", utropar han, "ehuru jag för Gud dolde mitt hjertas tillstånd och bemödade

mig att visa Honom en kärlek, hvilken endast var ett tvång och ett tomt sken, fanns i

Skriften för mig intet bittrare ord, än ånger. Nu deremot finns der intet, som är mig

ljufligare och angenämare [12]. Så ljufva blifva Guds bud, då vi inse, att de böra låsas

icke endast uti Skrifterna, utan älven uti Frälsarens dyra sår" [13].

Emellertid återföll Luther, ehuru tröstad af Staupitz' ord, stundom i sin gamla

nedslagenhet. Synden lät ånyo känna sig i hans uppskrämda samvete, och den glädje,

som vissheten om hans salighet ingifvit honom, lermiade då rum för den fordna

förtvifian. "Ack, min synd, min synd, min synd", utropade en dag i general. vikariens

närvaro den unge munken med uttryck af den djupaste smärta. — "Skulle du då vilja

vara endast en målad syndare", in. vande denne, "och endast hafva en målad Frälsare ?"

Derpå tillade han tillrättavisande: "Vet, att Jesus Kristus är en Frälsare, till och med för

stora och verkliga syndare, hvilka äro vårda en evig fördömelse". Men Luther ängslades

icke blott af den synd, han fann i sitt bjerta ; till samvetets skrupler komma äfven

förnuftets.

Om Bibelns heliga bud förskräckte honom, så ökades hans qval än mera genom

mången af dass läror. Sanningen, hvilken år det medel, hvarigenom Gud skänker frid åt

menniskan, måste nödvändigt börja med att betaga henne den falska säkerhet, som år

hennes fördert Det var isynnerhet läran om nädevalet, som väckte den unge mannens

grubbel och inledde honom i en irr. gång, ur hvilken had hade svårt att reda sig. Skulle

han tro, att det var menniskan, som först utvalde Gud till sin del, eller att det var Gud,

som först utvalde menniskan ? Bibeln, historien, den dag. liga erfarenheten, Augustini

skrifter hade visat, att man alltid och i allo sluteligen måsta gå tillbaka till denna högsta

vilja, genom hvilken allt är till, och af hvilken allt beror. Men Luthers eldiga ande ville

gå ännu längre. Han ville intränga i Guds fördolda råd och afslöja alla dess hemligheter,

seden Osynlige och begripa den Obegriplige. Staupitz hejdade honom. Han förmanade

honom att ej utforska den dolde Guden, utan att hålla sig till det, som är oss i Kristo

129


uppenbaradt om Honom. "Se på Kristi sår", sade han, "sä. skall Guds råd om

menniskorna i allt sitt ljus upp. klarna för dig. Man kan icke fatta Gud, utom i Jesus

Kristus. i Kristo skolen J finna hvad jag år och hvad jag fordrar, har Herren sagt. På

intet annat ställe skolen J finna honom, kvarken i himmelen eller på jorden" [14].

Generalvikarien gjorde ännu mer. Han förklarade för Luther Guds faderliga afsigt

med de mångfaldiga frestelser och strider, Han lät honom genomgå, och lärde honom

skåda dem i ett ljus, som måste upplifva hans mod. Genom sådana prof bereder Gud åt

sig de själar, Han ämnar till något vigtigt verk. Skeppet måste pröfvas, Innan det

utsändes på vida hafvet Om uppfostran år nödvändig för alla menniskor, fordras en

alldeles särskild för dem, som böra verka på hela slägtet. Allt detta gjorde Staupitz klart

tör Luther. "Det är icke förgäfves", sade han, "som Gud öfvar dig genom så mänga

strider: du skall få se, att Han kommer att bruka dig i vigtiga värf, såsom sitt verktyg".

Dessa ord, till hvilka Luther med förvåning och ödmjukhet lyssnar, uppfylla honom

med mod, samt väcka inom honom kraf-ter, hvilkas tillvaro han icke ens anat. Upplyst af

en väns vishet och erfarenhet, lärer den starke mannen att småningom kännasig sjelf.

Staupitz stulnar icke dervid. Han gifver honom dyrbara råd i afseende på hans studier.

Han uppmanar honom att hädanefter hemta all sin teologi ur Bibeln och lemna de

skolastiska systemerna åsido. "Må forskning i den Heliga Skrift", sade han, "vara din

käraste sysselsättning!" Aldrig blef bättre råd bättre följdt. Men hvad som framför allt

gladde Luther, var en Bibel, som Staupitz skänkte honom. Ändteligen eger han sjelf den

skatt, han hittills måst söka i universitetets biblotek, vid kedjan i klostret, eller i någon

väns cell. Från denna stund studerade han med vexande ifver Skriften, isynnerhet Pauli

Epistlar; och för öfrigt endast Augustini skrifter. Allt hvad han låser inpreglar sig

outplånligt i hans sjal. Striderna hade gjort hans hjerta emottagligt för ordet. Jorden

bade blifvit djupt bearbetad. Den oförgängliga säden trängde med makt ned deri. Då

Staupitz lemnade Erfurt, hade en ny dag uppgått för Luther.

Verket var emellertid icke fullåndadt. Generalvikarien hade förberedt det; Gud

förbehöll åt ett ringare redskap äran af dess fullbordande. Den unge Augustinermunkens

samvete hade icke kommit till ro. Slutligen dukade hans kropp under för den spänning,

hvari hans själ en lång tid varit. Han angreps af en sjukdom, som förde honom till

grafvens brädd. Han var då på andra året i klostret. All hans fordna ångest och

förskräckelse vaknade vid dödens annalkande åter upp. Tanken på hans egen orenhet

och Guds helighet bemäktigade sig ånyo hans själ. En dag, då han var öfverväldigad af

förtviflan, inträder en gammal munk i hans cell och säger honom några tröstande ord.

Luther öppnar sitt hjerta och meddelar honom de farhågor, som skaka hans inre. Den

vördnadsvärde gubben förstod icke, såsom Stanpitz, följa denna sjal i alla hennes tvifvel;

men han kunde sin trosbekännelse och hade i den funnit tröst för sitt hjerta. Han

använder således för den unge brodren samma läkemedel Aterft_ rande honom till det

apostoliska symbolum, som Luther i sin första barndom i Mansfelds skola fått läxa,

130


upplåste den gamle munken med from enfald punkten: Jag tror på syndernas förldtelse.

Dessa enkla ord, i detta afgörande ögonblick hjertligt uttalade af den fromme brodren,

ingöto stor tröst i Luthers själ. "Jag tror", upprepade han snart för sig sjelf på sin

plågobädd, "jag tror på syndernas förlåtelse", — "Ack", sade munken, "det ar ej nog att

tro, det David och Petrus fått sina synder förlåtna, sådant tro äfven djeflarne. Guds

befallning är, att vi skola tro, det afven våra synder äro oss förlåtna" [15]. Huru ljufligt

ljöd icke denna befallning i den stackars Luthers öron! "Hör, hvad t Bernard säger i sitt

tal om Marie bebådelse", tillade den gamle brodren: "den Helige Andes vittnesbörd i ditt

hjerta år: dina synder förlåtas dig".

.1 detta ögonblick föll sanningens ljus in i den unge munkens hjerta. Nådens ord bade

blifvit uttaladt, och han hade med trott omfattat det. Han afstod från strafvandet att

rdrtjena saligheten och langat' sig förtröstansfullt åt Guds nåd i Jesu fristo. Ännu

fattade han likväl icke följderna af den grundsats, ban antagit; han var ännu upprigtig i

sin tillgifvenhet för kyrkan, och likväl var hon numera öfverflödig för honom ; ty han

hade omedelbart från Gud sjelf erhållit saligeten, och med detsamma var den ra merska

katolicismen till sin kraft och verkan tillintetgjord för honom. Han stadnade icke härvid:

han uppsökte i apostlarnes och profeternas skrifter allt, som kunde styrka det hopp,

hvaraf hans hjerta var fullt. Hvarje dag nedkallade han bistånd från höjden, och hvarje

dag tillväxte tifven ljuset inom honom.

Den helsa, han till själen funnit, återgaf Itfven helsen åt hans kropp. Han uppstod

snart från sin sjuksäng med i tvåfaldigt af-seende nytt lif. Den nåra stundande julen lät

honom i rikt mått omaka trons salighet; med ljuf rörelse deltog han i dess heliga

högtidligheter, och då han skulle sjunga följande ord: 0 Beata culpa gute talem meruisti

Redemptorem ! (o saliga fel, som förtjent en sådan Återlösare) [16], sade hela hans af

glädje genomströmmade varelse: Åman.

Luther hade varit två år i klostret och skulle nu prestvigas. Han hade mycket

emottagit och fröjdade sig vid den utsigt, det presterliga embetet öppnade för honom, att

gifva för intet, hvad han fått för intet. önskande att begagna den förestående högtid.

ligheten, för att fullkomligt försona sig med sin far, inbjöd han ho-nom att bevista den

och bad honom till och med bestämma dagen. Ehuru ännu icke helt och hållet blidkad,

antog likväl Hans Luther inbjudningen och utsatte högtidligheten till Söndagen den 2

Maj 1507.

Bland Luthers vänner befann sig vikarien i Eisenach, Johan Braun, som under hans

vistelse i denna stad varit honom en tro. gen rådgifvare. Luther skref till honom den 22

April ett bref, det äldste man har af reformatorn, och som hade följande utanskrift: "Till

Johan Braun, Kristi och Marlie helige och ärevördige prest". Endast i Luthers tvenne

första bref finner man namnet Maria.

131


"Gud, som i alla sina verk år herrlig och helig", sade den unge prostkandidaten, "har

mäktigt upphöjt mig, mig olycklige och på allt sått °värdige syndare, af sin blotta

oförskyllda barm-benighet kallat mig till sin höga tjenst; så bör jag då, för att, så vidt ett

stoft det förmår, visa min tacksamhet för en så gudomlig och herrlig godhet, af allt hjerta

fullgöra det embete, som är mig anförtrodt.

"Derlbre, kåre fader, herre och broder, beder jag dig att om tiden och dina andliga och

verldsliga göromål tillåta det, bistå mig med din närvaro och dina böner, på det mitt.offer

må vara Gudi behagligt.

"Men du måste genast taga in i vårt kloster och dröja någon tid bland oss, utan att

söka annat herberge. Du måste bo i våra celler".

Ändtligen kom den utsatta dagen. Bergsmannen från Mansfeld ville icke uteblifva vid

sonens prestvigning och gaf honom till och med ett obetydligt bevis af sin kårlek och

frikostighet, i det han skänkte honom tjugo floriner.

Ceremonien förrättades af Hieronymus, biskop i Brandenburg. Då han meddelade

Luther rättighet att hålla mestia, satte han kalken i handen på honom med dessa

högtidliga ord : "Accipe potestatem sacrificandi pro vivis et mortuis (Emottag makt att

oftra för lefvande och döda)." Luther afliörde då lugnt dessa ord, som bemyndigade

honom att förrätta Guds egen Sons verk; men sednare ryste han för dem. "Om jorden

icke då uppslukade oss båda", sade han, "så var det orätt och endast af Herrans stora tålamod

och fördragsamhet" [17].

Fadren spisade derpå middag i klostret med sin son, dennes vänner och munkarne.

Samtalet föll på Martins inträde i klostret. Bröderna lofordade det mycket, såsom ett

högeligen förtjenstfullt verk. Då vande den oböjlige Hans sig till sonen och sade : "Har du

icke ftfven hört, att man bör lyda fader och moder ?" [18]. Dessa ord gjorde på Luther ett

djupt och varaktigt intryck och läto nom se sitt klosterlif från en helt ny sida.

Enligt Staupitz' råd företog Luther strax efter sin invigning, dels för att förströ sig

och erhålla nödig kroppsrörelse, dels för att vänja sig att predika, kortare fotresor till

närliggande församlingar och kloster.

Kristi lekamens fest skulle i generalvikariens närvaro just då med stor ståt firas i

Eisleben. Luther begaf sig äfven dit : han be-hörde ännu Staupitz och sökte ifrigt hvarje

tillfälle att råka denne upplyste ledsagare på lifsens väg. Processionen var talrik och

lysande. Staupitz bar sjelf det heliga Sakramentet. Luther följde efter i sin presterliga

drägt. Tanken, att det var Jesus Kristus sjelf, BOM bars af generalvikarien, att Herren

var personligen tillstädes, grep plötsligt Luthers inbillning och uppfyllde honom med en

sådan härvan, att han knappt förmådde röra sig från stället; svetten droppade från hans

132


panna; han vacklade och trodde, att han af ångest och förskräckelse skulle gifva upp

andan. Ändteligen slutade processionen. Sakramentet, .hvilket hos munken väckt dessa

känslor, nedlades högtidligt på högaltaret, och då Luther blifvit ensam med Staupitz,

kastade han sig i hans armar och bekände sin ångest. Generalvikarien, sedan lång tid

tillbaka bekant med Frälsaren, som icke förkrossar ett förbråkadt rö, sade vänligt: "Det

är icke Jesus Kristus, min käre broder, ty Kristus förskräcker icke, utan tröstar endast"

[19].

Luther skulle icke längre fiirblifva undangömd uti ett obe-märkt kloster. Tiden, då

han borde flyttas till en större skådeplats, var inne. Staupitz, med hvilken han underhöll

ständig gemenskap, insåg väl, att den unge munkens verksamma själ icke kunde

instängas inom en så trång krets. Han talade om honom med kurfursten Fredrik af

Sachsen, och denne upplyste furste kallade Luther, år 1508, troligen mot slutet af året,

till professor vid universitet i Wittenberg, detta fält, der han skulle utkämpa så många

heta strider. Luther kände, att han nu kommit på sin rätta plats. Man bad honom

ofördröjligen infinna sig i Wittenberg, och 1 ifvern att efterkomma denna uppmaning,

hann hanicke ens skrifva till kyrkoherden i Eisenach, Johan Braun, hvilken han kallade

sin högt älskade lärare och fader. Några månader derefter skref han till honom: "Min

afresa var så hastig, att de, med hvilka jag lefde, knappt visste af den. Jag år långt ifrån

dig, men min bättre del har stadnat qvar hos dig" [20]. Luther hade varit tre är i Erfurts

kloster.

________________________________________

FOTNOTER

[1] A tenerie nnguienlis, generoen animi impetn, ad ♦irtutem, et eruditam doetrinam

eontendit. (Meleh. Adam. Vita Stanpitkii).

2) Ibid.

[3] L. Opp. (W.) V 2, 189.

[4] P. Monellani Eplet.

[5] L. Opp. (W.) VIII, 2725

[6] Ibid. II. 264.

[7] Te velut e aslo sonantem aecepimue (L. Epp. I, 115, ad Staupitdum, 30 Maji 1518).

[8] Poenitentia vero non est, nisi qum ab amore juatitite et Dei ineipit, etc. (Ibid.)

133


[9] Memini inter jucundissimae et aalutares fabelas tuss, quibus me solot Dominus

Jesus mirifice consolari. (Ibid.)

[10] The rit hoa verbum tuum in me, skut sagitta potentis acuta. (Ibid.)

[11] Ecce jucundissimum ludum, verba undique mihi coIludebant, phineque Julie

sententiaa arridebant et assultabant. (Ibid.)

[12] Nunc nihil dulciue aut gratins mihi sonat quam poenitentia. etc. (L. Epp. I, 115.)

[13] Ita enim dnIcescurit prtecepta Dei, quando non in libris tantum, sed in

vulneribus duloissimi Salvatoris legends, intelligimua. (Ibid.)

[14] L. Opp. (W.) XXII, p. 489.

[15] Davidi aut Petro ... Sed mandatarv Del esse, ut singnli horoines nobis remitti

peocata eredamas. (Melanoht., Vit. L.)

[16] Mathesius p. b.

[17] L. Opp. XVI. (W.) 1144.

[18] Ei, hast dn nicht auch gehört, dass man Eltern soll gehorsatu agn. (L. Epp. II,

101.)

[19] Es ist nicht Kristus, denn Kristus sehrecht nicht, sondera tröstat nur. (L. Opp.

ENV.3 XXII, p. 513 724).

[20] L. Epp. L p. 5 (d. 17 Mara 1500).

134


KAPITEL V.

Anländ till Wittenberg, begaf sig Luther till Augustinerklo-stret, der en cell blef

honom anvisad; ty ehuru nu professor, fort. for han att vara munk. Han hade blifvit

kallad att undervisa i fysik och dialektik, troligen med afseende på hans magistergrad

och filosoriska studier i Erfurt. Sålunda måste Luther, som törstale och hungrade efter

Guds ord, nästan uteslutande egna sig Ht Aristoteles' skolastiska filosofi. Han trängtade

efter det lifsens bröd, Gud gifver ät verlden, och måste sysselsätta sig med mensk. liga

spetsfundigheterl Huru många suckar kostade honom icke detta tvång I "Jag mår genom

Guds nåd väl", skrifver han till Braun, "utom att jag af alla krafter måste studera

filosofien. Allt ifrån min ankomst till Wittenberg bar jag högeligen önskat utbyta detta

studium mot teologien". Men på det man ej måtte tro, att fråga var om den tidens teologi,

tillägger han : "Jag menar en sådan, som söker kärnan i nöten, koinet i hvetet, och

mergen i benen [1]. Vare härmed huru som helst, Gud är Gud", fortfor han, med denna

förtröstan, som var själen i hans lit': "menniskan bedrager sig nästan alltid i sina domar;

men han är vår Gud, och skall med godhet leda oss från evighet till evighet". Det arbete,

Luther då måste underkasta sig, var honom framdeles i striden mot skolastikerna till

stor nytta.

Han kunde icke stadna på denna punkt. Hans hjertas åtrå måste tillfredsställas.

Samma makt, som några år förut drifvit Luther från advokatståndet till munklifvet, dref

honom nu från filosofien till Bibeln. Han började ifrigt studera de gamla språken, i

synnerhet grekiska och hebreiska, för att ur sjelfva grundkällorna kunna ösa den heliga

läran. Hela lifvet igenom förblef han outtröttlig i arbete [2]. Några månader efter

ankomsten till universitetet anhöll han om teologiska baccalureatet, och i slutet af Mars

1509 tilldelades det honom, med serskildt uppdrag att egna sig åt den bibliska teologien,

ad Biblia.

Alla dagar, klockan 1 eftermiddagen, ålåg det Luther att hålla föreläsningar öfver

Bibeln, och voro dessa stunder, som förde allt djupare in i den gudomliga uppenbarelsens

så länge förlorade ande, för lärare och lärjungar lika dyrbara.

Han började sina föreläsningar med utläggning af Psaltaren, och öfvergick sedan till

Episteln till de Romare. Det var isynnerhet under begrundande af denna Epistel

sanningens ljus uppgick för honom. I sin tysta, ensliga cell egnade han, med Pauli

Epistel uppslagen framför sig, hela timmar till forskning i det gudomliga ordet. Då han

en dag kom till sjuttonde versen i första kapitlet, läste han följande ställe ur profeten

Habakuk: D e n rättfärdige skall lefva af sin tro. Dennalaravackte hans förvåning. För

den rättfärdige finns således ett annat lif, än för andra menniskor; och det år tron, som

gifver detta lif. Han gömde i sitt hjerta dessa ord, liksom om Gud sjelf der nedlagt dem;

de afslöjade för honom det kristeliga lifvets hemlighet och ökade hos honom detta lif.

135


Midt under sina talrika arbeten trodde han sig ännu länge höra en röst, som sade: "Den

rättfärdige skall Iefva af sin tro" [3].

Så förberedda, liknade hans föreläsningar föga allt kvad man hittills hört. Det var

icke en skicklig vältalare eller en pedantisk skolastiker, som ordade; det var en kristen,

som sjelf erfarit de. uppenbarade sanningarnas kraft och hemtade dem så väl ur Bibeln

som ur sitt eget hjerta, samt framställde dem lifslefvande för sina förvånade åhörare.

Det var icke en mensklig, utan en gudomlig lära.

Också gjorde denna alldeles nya framställning af sanningen stort uppseende; ryktet

derom spridde sig vida och lockade till det nyligen stiftade universitetet en mängd

fremmande studenter. Luthers föreläsningar bevistades till och med af flere professorer,

bland andra af den namnkunnige Martin Poll ich von Mellerstadt, doktor i medicin,

jurid'k och filosofi, hvilken jemte Staupitz ordnat universitetet i Wittenberg och varit

dess förste rektor. Mellerstadt, ofta benämnd verldens ljus, blandade sig blygsamt med

den nye professorns lärjungar. "Denne munk skall förbrylla alla lärare; han skall införa

en ny lära och omskapa hela kyrkan ; ty han grundar sig på Kristi ord, och ingen

menniska förmår emotstå eller kullkasta detta ord, skulle hon än angripa det med

filosofiens, Sofisternas, Seotisternas, Albertisternas, Thomisternas och helvetets alla

vapen !" [4].

Staupitz, som var det redskap Försynen begagnade, för att ut-veckla Luthers fördolda

anlag och krafter, kallade honom nu att predika i Augustinerkyrkan. Men den unge

professorn ville in-skränka sig till sina akademiska åligganden och bafvade tillbaka vid

tanken att till dem lägga en predikants. Förgäfves bad Stan-pitz honom. "Nej, nej,"

svarade han, "det är ingen ringa sak att i Guds stad och ställe tala till menniskorna" [5].

Hvilken rörande ödmjukhet hos den store reformatorn i Staupitz stod fast vid sitt

yrkande. "Men den fintlige Luther," säger en af hans biografer, "hittade på hundrade

skäl, förevändningar och undflykter, för att slippa ifrån det ansvarsfulla uppdraget" Då

generalvikarien alltjemt förnyade sina uppmaningar, sade Luther slutligen: "Ni tar lifvet

af mig, herr doktor! Så kan jag icke stå ut ett fjerdedels år." — "Nå väl," svarade

generalvikarien, "må så vara i Guds namn ! Herren behöfver också deruppe laängifna

och skickliga mån." Luther måste gifva efter.

Midt på torget i Wittenberg stod ett gammalt träkapell; det var trettio fot långt och

tjugo bredt, och dess på alla sidor uppstöttade väggar voro nära att ramla. En gammal

tre fot hög pre-dikstol af bräder var uppsatt för predikanten. I detta skröpliga kapell

predikades först reformationen. Gud ville, .att det, som skulle återställa Hans ära, var i

sin början ringa och föraktade. Man hade ännu endast lagt grunden till

Augustinerkyrkan, och emellertid begagnades detta bräckliga tempel. "Denna byggnad,"

tillägger den samtida författare, som anförer dessa omständigheter [6], "kan väl förliknas

vid det stall, hvari Kristus föddes. I ett sådant ruckel ville Gud, så till sågandes, låta sin

136


Son ånyo födas. Blatid de tusentals dom. och moderkyrkor, af hvilka verlden är full,

valde Gud ingen till det eviga lifvets herrliga predikan."

Luther börjar predika: hela hans väsende väcker och under. håller

uppmärksamheten. Hans uttrycksfulla ansigte, hans ädla hållning, hans rena och

välljudande stämma, fängsla ähörarne.

F3re honom hade de flesta, predikanter sökt snarare hvad som kunde roa, än hvad

som kunde omvända deras åltikare. Det djupa allvaret i Luthers predikningar, hans

egen glädje öfver Evangelii löften, gitva hansIvältalighet en vigt, en värme och en

anderikhet, som hans föregångare saknade. "Begåfvad med ett qvickt och Iifligt förstånd,

ett lyckligt minne samt ett ovanligt välde öfver sitt modersmål," säger en af hans

vedersakare [7], "stod Luther 1 vältalighet icke efter någon af sina samtida. Talande

ifrån pre-dikstolen, liksom han varit uppskakad af någon stark lidelse, lämpande sina

åtbörder efter innehållet, gjorde han på sina åhö-rare ett utomordentligt intryck och

ryckte som en ström dem med sig, hvart han ville. Så mycken kraft, behag och

vältalighet finner man endast sällan hos Nordens folk." — "Han hade," säger Bos-suet,

"en liflig och flödanda vältalighet, som hänförde och förtjuste folken" [8].

Snart kunde det lilla kapellet icke längre rymma de hoptals tillströmmande åhörarne.

Rådet i Wittenberg valde då Luther till sin predikant och kallade honom att predika i

stadskyrkan. Det intryck, han der gjorde, var ännu större. Styrkan af hans snille,

vältaligheten i hans språk och förträffligheten af de läror, han förkunnade, fängslade i

lika hög grad hans åhörare. Hans rykte spridde sig vida omkring, och Fredrik den Vise

kom en gång sjelf till Wittenberg för att höra honom.

Ett nytt lif hade börjat för Luther. Klostrets onyttiga syss-lolöshet hade lemnat rum

för rastlös verksamhet. Friheten, samt det ifriga och ihållande arbete, hvaråt han i

Wittenberg kunde öf-verlemna sig, återställde hans själs lugn och jemnvigt. Nu var han

på sin plats, och Guds verk skulle snart utveckla sig i allt sitt majestät.

137


________________________________________

FOTNOTER

[1] Theologia, qute nuoleum nuois et modultam tritioi et medullam sorutatur. (L. Epp.

1, 6.)

[2] In studiis litterarum eorpore ae mente indefessus. (Pallavieini föst. Cono. Trid. I,

16.)

[3] Seckend. p. 55.

[4] Melch. Adam. Vita Lutheri, p. 104. .

[5] Fabricius, oetttifol. Lutheri, p. 33. — Matheatue p. 8.

[6] Myeonius.

[7] Florimund Raymund, Hist. banres. cap. 6.

[8] Hist. des variat., I, Ler.

138


KAPITEL VI.

Under det Luther sålunda undervisade både i lärosalen och templet, blef han

afbruten i sitt arbete. År 1510, enligt andra först 1511 eller 1512, skickades han till Rom.

Sju kloster af hans orden voro i några punkter af olika mening med generalvikarien [1].

följd a' sitt ljusa förstånd, sin kraftiga vältalighet, sin skicklighet vid öfverläggningar,

blef Luther vald till nämnda klosters ombud hos påfven [2]. Denna Försynens skickelse

var för honom nödvändig. Han måste lära känna Bom. Intagen af klosterfördomar och

öfverspAuda föreställningar, hade han alltid tänkt sig denna stad såsom all helighets

såte.

Han reste öfver Alperna. Knappt hade han kommit ned på det rika och vällustiga

Italiens slåtter, förrän han vid hvarje steg stötte på anledningar till förvåning och

förargelse. Den fattige tyske munken blef mottagen i ett rikt Benedictinerkloster vid Poboden

i Lombardiet. Detta kloster hade trettiosex tusen du-kater i ränta; tolf tusen voro

anslagna till munkarnes bord, toll tusen till byggnaderna och tolf tusen till munkarnes

öfriga be, hof [3]. De praktfulla rummen, de vackra kläderna, de utsökta rätterna väckte

Luthers förundran. Marmorn, silket, öfverflödet under alla dess former, voro ett alldeles

nytt skådespel för den ringa brodren från det fattiga klostret i Wittenberg. Han slöt

emellertid sin förundran inom sig; men då Fredagen kom, och Benedictinernas bord

likväl betäcktes med kötträtter, beslöt han att bryta tystnaden. "Kyrkan och påfven,"

sade han, "förbjuda sådant der." Benedictinerna förargades mycket öfver den grofva

Tyskens tillrätta isning, och då Luther stod fast vid sitt påstående och kanske hotade att

anmäla deras olydnad, föll det några in, att det enklaste vore, att göra sig af med den

besvärlige gästen. Varnad af klostrets portvaktare, lemnade han detta vällefnadens

tillhåll och kom till Bologna, hvarest han farligt insjuknade [4],

Man bar i denna sjukdom velat se följderna af en förgiftning. Det naturligaste är, att

förändringen i lefnadssatt menligt inver. kade på den tarfliga Wittenbergska munken,

som var van att förnämligast lefva på sill och bröd. Denna sjukdom skulle icke vara till

döds, utan till Guds åra. Hans medfödda böjelse för svårmod och nedslagenhet fick åter

makt med honom. Att dö så långt från hembygden, under denna brännande himmel, i

fremmande land, hvilket öde! De qval, han erfarit i Erfurt, vaknade åter med förnyad

kraft. Känslan af hans synder ängslade honom, åtanken på Guds dom förf/trade honom,

Men just som hans förskräckelse nått sin höjd, trängde sig samma språk af Paulus, kens

hjerta djupare intryck, än det hedniska Rom med all sin åra. Hit Pilandes det bref,

hvaruti Paulus skref: Den rättfärdige är rättfärdigad genom tron. Han står vid Appil

torg och de tre Tabernerna. Der ser han Narcissi hus, hår kejsarens palats, livar. est

Herren räddade aposteln ur lejonets gap. 0! huru stärka icke dessa minnen den blifvande

troshjeltens hjerta!

139


Rom framställde nu en helt annan anblick. Påfvestolen in. nehades af den krigiske

Julius II, och icke, såsom några utmärkta tyska författare, troligen af misstag, påstått, af

Leo X. Luther anför ett drag af förstnämnde påfve. Då man berättade honom, att hans

arm6 blifVit slagen utanför Ravenna af Fransmännen, var han som bast sysselsatt att

läsa sina böner; han kastade boken till marken och sade med en för►rlig svordom: "Så

du har då blifvit Fransman! . Är det så du beskyddas din kyrka! ..." Sedan vände han sig

åt det land, till hvars vapen han ämnade taga sin tillflykt, och sade: "Heliga Schweizare,

bed för oss!" [5]. Okunnighet, lättsinne och sedeslöshet, verldskårlek, förakt för allt

heligt, en skamlig handel med himmelska ting, sådan var den tafla, den olyckliga staden

framställde. Emellertid lefde den fromme munken ännu en tid i sina sköna drömmar.

Då 5: t Johannis dag nalkades, hörde han rundtomkring sig det bland Romarne

gängse ordspråket: „Salig den moder, hvars son läser en messa på midsommarafton." —

"Ack! hur gerna ville jag ej göra min moder salig," sade Luther för sig sjelr. Marga. retas

fromme son sökte alltså denna dag få läsa en messa; men fdrgåfves: tilloppet var för stort

[6].

Andäktig och from, besökte han alla kyrkor och kapeller; han trodde alla osanningar,

man der uppdukade, och förrättade sam vetsgrannt de f ikesk ri rna andak tsöfn ingarn

a, lycklig att kunna göra•så många verk, från hvilka hans landsmän voro utestängda!

"Ack i livad jag beklagar," sade den fromme Tysken för sig sjelf, "att mina föräldrar ännu

lefva! Huru mycket skulle det icke glädja mig, att med mina messor, böner och många

andra herrliga verk kunna befria dem ur skärselden!" [7]. Han hade funnit ljuset, men

mörkret i hans inre var långt ifrån skingradt. Hjertat var omvändt, men förståndet ännu

icke upplyst; han hade tro och kärlek, men kunskap fattades. Det var ingen lätt Bak att

komma ut ur den djupa natt, som i så mångaårhundradenbetficktjorden.

Luther höll flera gånger messa i Rom och gjorde det med all den salvelse och

värdighet, som denna handling fordrar. Men huru grämde det honom icke, att se den

andefattiga slentrian, till hvilken de romerske presterna gjorde Altarets Sakrament!

Dessa åter skrattade åt hans enfald. En dag då han tjenstgjorde, hände, att man vid

närmaste altare redan låst sju messor, innan han slutat den första. "Gå på, gå på, skicka

vår kåra fru snart hennes son tillbaka!" ropade, med lättsinnig anspelning på brödets

förvandling till kött och blod, en af presterna till honom. En annan gång höll Luther

ännu på med Evangeliet, då presten bredvid honom redan slutat sin messa. "Skynda,

skynda," ropade denne; "sluta då en gång!" [8].

Hans förvåning blef ännu större, då han hos påfveväldets högst uppsatte män

återfann samma anda, som hos det lägre prester-skapet. Han hade om dem gjort sig

bättre föreställningar.

140


Det hörde till goda tonen vid det påfliga hofvet att anfalla kristendomen ; och man

ansågs icke för en belefvad menniska, om man angående kyrkans trosläror icke hyste

någon origtig eller kättersk mening [9]. Man hade med ställen ur Plinius försökt bevisa

Erasmus, att emellan menniskornas och djurens själar icke fanns någon skillnad [10],

och unga hofmän hos påfven påstodo, att den renläriga tron endast var ett foster af

några helgons listiga påfund [11]. egenskap af de tyska Augustinernas sändebud, blef

Luther inbjuden till flera prelaters sällskapskretsar. En dag isynnerhet, då han satt till

bords med åtskilliga höga kyrkans män, blottade dessa helt oförstäldt sina grofva seder

och sin ogudaktiga umgängeston och tvekade icke att i hans närvaro tillåta sig

hvarjehanda skämt, utan tvifvel i den tron att han vore samma andas barn, som de.

Bland annat berättades, under skratt och Bjelfberöm, huru de under messans

förrättande vid altaret, i stället för instiktelseorden, som skuUe förvandla brödet och

vinet till Frät.

Barenskött och blod, uttalade dessa gäckande ord : Panda ea et pant** manebis,

vinum es et oinum manebis (bröd ar du och bröd skall du förblifva, vin är du och vin skall

du förblifva). "Derpä," fortforo de, "upphöja vi Monstransen, och allt folket tillbeder."

Luther kunde knappt tro sina öron. Liflig och till och med glad i sina vänners sällskap,

var han mycket allvarlig, då fråga väcktes om heliga ting. De romerska begabberierna

kränkte honom djupt. "Jag var," säger han, "en allvarlig och from ung munk, och sådant

tal bedröfvade mig mycket. Om man i Rom vid bordet öppet och offentligt talar så,"

tänkte jag inom mig sjelf, "hur skall det gå, om handlingarna svara emot orden, och alla

påfvar, kardinaler och hofmån så låsa messan ? Huru hafva de icke bedragit mig, som sk

ofta hört messan andäktigt låsas! [12].

Luther umgicks mycket med romerska munkar och borgare. Om några upphöjde

påfven och hans anhang, så gåtvo likväl de flesta fritt lopp åt sina klagomål och speord

Huru mycket hade man icke att berätta om den regerande päfven, om Alexander VI och

om så många andra! En dag förtäljde hans romerska vänner, huru Caesar Borgia, då han

efter sin flykt från Rom blef gripen i Spanien, begärt en biktfader. Man skickade honom

då en munk, han dödade denne, tog på sig hans kåpa och rymde.[13] "Detta hörde jag

såsom Bålen i Rom" sade Luther. En annan dag hade han vid gåendet genom en stor

gata, som förde till Peterskyrkan, stadnat helt förvånad framför en bildstod af sten, som

föreställde en påfve i qvinnogestalt, med påflig mantel och spira samt bärande ett barn

på sina armar. Det var en flicka från Mainz, sade man, som kardinalerna valde till påfve

och som födde ett barn på detta ställe. Också färdas aldrig någon pfve denna gata. "Det

förundrar mig," sade Luther, "att påfvarne kunna tåla en sådan bild" [14].

Luther hade trott, att han skulle finna kyrkans byggnad i full glans och styrka; men

hennes portar voro sprängda och hennes murar nedbrända. Han såg helgedomens

förödelse, och ryste af fasa. Han hade drömt endast om helighet, och varseblef blott

vanhelgande.

141


Oordningarna utom templet sårade honom icke mindre. "Polisen i Rom år sträng,"

sade han ; domaren eller kommen danten rider alla nätter genom stadens gator i spetsen

för trehun-dra tjenare ; han häktar hvar och en, som träffas på gatan ; är det en

beväpnad, så hänger eller kastar han honom i Tibern. Och likväl är staden uppfylld af

oordningar och mord ; men der Guds ord rent och klart läres, der herreka ordning och

frid, utan att lagen och dess stränghet äro af nöden [15]. Man kan ej tro, huru många

synder och skändligheter föröfvas i Rom," säger han vi-dare; "man måste se och höra det,

för att tro det. Också plägar man säga: Om det finnes ett helvete, så är Rom bygdt

derofvanpå; det är en afgrund, från hvilken alla synder komma" [16].

Detta skådespel gjorde redan då på Luther ett djupt intryck, och detta intryck blef

med tiden ännu starkare. "Ju närmare Rom, desto sämre kristna," skref han flera år

derefter. "Man säger : den som första gången reser till Rom, söker en skalk; andra

gången finner han honom, och tredje gången för han honom med sig ur staden. Men nu

har man blifvit så skicklig, att man på en resa uträttar detsamma, som på tre" [17]. Ett

af Italiens mest sorgligt ryktbara, men tillika djupaste snillen Machiavelli, som lefde i

Florenz, då Luther på vägen till Rom for derigenom, har gjort samma anmärkning: "Det

säkraste förebud," säger han, "till kri-stendomens (härmed menade han det romerskkatolska

kyrkan) snara undergång, är att ju närmare man kommer kristenhetens

hufvudstad, desto mindre kristlig anda finnes det hos folket. Ro-merska hofvets brott och

anstötliga lefverne hafva haft till följd, att Italien förlorat all sedlig grund och all

gudsfruktan. Vi, Italie. nare," fortfor den store historieskrifvaren, hafva isynnerhet kyr.

kan och presterna att tacka derför, att vi blifvit Gudsföraktare och bofvar" [18]. Luther

insåg efteråt nyttan af sin resa. "Icke för hundra tusen gyllen," sade han, "vill jag afstä

ifrån att hafva sett Rom" [19].

Älven i vetenskapligt afseende var denna resa för honom af stort värde. Liksom

Reuchlin, förstod Luther att begagna sin vistelse i Italien, för att djupare intränga i den

heliga Skrias rätta förstånd. Han tog der lektioner i hebreiskan för en berömd rabbin, vid

namn Elias Levita. Det var till en del i Rom han förvadvade den kunskap i Guds ord, för

hvilken Rom skulle falla.

Men det var isynnerhet,i ett annat hänseende, denna resa blef af stor betydelse för

Luther. Ej nog att förhänget undanrycktes och det bittra hån och den grofva otro, som

dolde sig bakom de romerska vidskepelserna, uppenbarades för den blifvande

reformatorn; äfven den lefvande tro, Gud hos honom upptåndt, blef der på ett mäktigt

sätt stärkt. Vi hafva sett, huru han i början hängaf sig åt alla de tomma öfningar, vid

hvilka kyrkan fästat syndernas förlåtelse. En dag bland andra klättrade den stackars

sachsiske munken ödmjukt uppföre den så kallade Pilatustrappan, som sades genom ett

underverk blifvit förd från Jerusalem till Rom, i afsigt att vinna den aflat, påfven

utiorvat ät byar och en, som skulle på knä gå uppföre densamma. Men under det han

142


företar denna förtjenstfulla gerning, tycker han sig höra en thordönsröst, hvilken i djupet

af hans Nerta tillropar honom, liksom förut i Wittenberg och Bologna: Den rättfirdige

skall ldba af sin tro. Dessa ord, hvilka redan tvenne gånger såsom en engels röst träffat

hans hjerta, ljuda oupphörligt och mäktigt i hans inre. Färffirad reser han sig från

trappan, uppför hvilken han släpat sig; han fasar för, sig sjelf; han blyges, då han ser, till

hvilken grad vidskepelsen förnedrat honom, och han skyndar bort från det ställe, som

varit vittne till hans dårskap [20].

De nämnde orden ingiipa på ett hemlighetsfullt sätt i Luthers lif. De voro

reformatorns och reformationens skapareord. Det var genom dem Gud då sade: Varde

ljus, och det vardt ljus.

Ofta måste en sanning, för att åstadkomma åsyftad verkan, flere gånger framställa

sig för vårt sinne. Luther hade mycket studerat Episteln till de Romare, och likväl hade

den der utvecklade läran om rättfärdiggörelsen genom tron aldrig förr varit fullt klar för

honom. Nu förstod han den rättfärdighet, som allena kan bestå inför Gud ; nu emottog

har ur Kristi hand den lydnad, Gud oförskyldt tillräkuar alla syndare, som i ödmjukhet

blicka upp till den Korsfäste. Detta var vändpunkten i Luthers inre lif. Den tro, som

frälsat honom undan dödens fasor, blef själen i hans teologi, hans fasta borg i alla faror,

kraften i hans ord, kärnan i hans rnenniskokårlek, grunden för hans lugn, sporren för

hans arbetsamhet, hans tröst i lifvet och i döden.

Men denna höga Itirs, om en salighet, som utgår från Gud och icke från menniskan,

var en Guds kraft, icke blott för att rädda Luthers själ, utan äfven för att reformera

kyrkan ; det var detta mäktiga vapen, hvarmed apostlarna stridde, och som, alltför länge

obegagnadt, åndteligen i sin ursprungliga glans framdrogs ur Guds rustkammare. 1

samma ögonblick Luther i Horn uppreste sig, gripen af de ord, Paulus femton

århundraden förut till denna hufvudstads innevånare yttrat, i samma ögonblick uppreste

sig äfven den dittills inom kyrkan bundna sanningen, för att ej mera falla.

Vi måste härom höra honom sjelf: "Ehuru jag var en from och oförvitlig munk," säger

han, "var mitt samvete likväl upp-fyldt af oro och ängslan. Jag kunde icke fördraga orden

: Guds rättfärdighet. Jag älskade icke den helige och rättfärdige Gud, som straffar

syndare. Jag vredgades hemligen på Honom; jag hatade Honom, för det Han, icke nöjd

att med lagen och lifvets vedermödor förskräcka oss arma, genom arfsynden redan

fördert vade varelser, genom Evangelium än mera ökade våra qval.. Men då jag, genom

Guds Andas nåd, förstod dessa ord, då jag lärde inse, huru syndarens rättfärdiggörelse

kommer af Guds blotta barmhertighet genom tron [21] . så kände jag, som om jag varit

en alldeles pånyttfödd menniska och inkommit genom paradisets öppnade portar [22].

Jag säg äfven från den stunden med helt andra ögon det kära heliga Guds ord. Jag

genomläste hela Bibeln och samlade en stor mängd ställen, hvilka undervisade mig om

Guds verk. Och liksom jag förut af allt hjerta hatat ordet: Guds rättfärdighet, började jag

143


från denna stund vörda och älska det såsom det ljufvaste och trösterikaste ord. 1 sanning

detta språk af Paulus var för mig rätta porten till paradiset.

Också råkade alltid Luther, då han vid högtidliga tillfällen uppfordrades att bekänna

denna lära, i hänryckning och återfick den obändiga kraft, som var honom egen. "Jag

ser," sade han i ett vigtigt ögonblick [23], "att djefvulen alltid genom sina lärare anfaller

denna bufvudartikel och härutinnan icke gifver sig någon rast eller ro. Men jag, doktor

Martin Luther, vår Herre Jesu Kristi °värdige evangelist, bekänner denna artikel, att

tron allena utan gerningar gör rättfärdig inför Gud, och förklarar, att Ho. marnes

kejsare, Turkarnes kejsare, Tartarernas kejsare, Persernas kejsare, parvel], alla

kardinaler, biskopar, prester, munkar, nunnor, konungar, prinsar, herrar, hela verlden

och alla djeflar måste låta 4en bestå och evigt förblifva. Om de vilja företaga sig att

bestrida denna sanning, skola de draga öfeer sina hufvuden helvetets eld.

Detta är det rätta, heliga Evangelium, och min, doktor Martin Luthers, uttryckliga

förklaring, enligt det ljus den Helige Ande gifvit. Det finnes ingen," fortfor han "som är

död för våra synder utom Jesus Kristus, Guds Son. Jag säger det ännu en gång, skulle än

hela verlden och alla djetlar sönderslith, hvarandra och spricka af raseri, så är detta icke

desto mindre sannt. Och om Han allena borttager synder, kan det icke vara vi, som med

våra gerningar göra det. Men de goda gerningarna följa på försoningen, liksom frukterna

visa sig på trädet. Detta är vår lära, samt den, hvilken den Helige Ande lärer, jemte hela

den heliga kristenheten, och vi vilja i Guds namn blifva dervid. Amen."

På detta sätt fann Luther kvad som, åtminstone till en viss grad, fattats alla, äfven de

utmärktaste lärda. och reformatorer; och var det i Rom, som Gud gaf honom denna klara

blick in i kristendomens grundlära. Han hade kommit till påfvarnas stad för att erhålla

lösning af några tvistepunkter rörande en munkorden, och han hemförde derifrän i sitt

hjerta kyrkans räddning.

Uppfylld af sorg och harm, lemnade Luther Rom och återkom till Wittenberg.

Vändande sina blickar med vämjelse från päfvestaden, rigtade han dem hoppfullt mot de

heliga Skrifterna och det nya lif, Guds ord då tycktes lefva verlden. Detta ord vann i

hans hjerta allt kvad kyrkan förlorade. Ju mer han lösgjorde sig från den sednare, desto

mer fäste han sig vid det förra. Hela reformationen låg i denna öfvergäng. Den återsatte

nemligen Gud i det rum, presten intagit.

Staupitz och kurfursten lemnade emellertid icke ur sigte den förhoppningsfulle

munken, som de kallat till universitetet i Wit-tenberg. Generalvikarien tyckes hafva

anat den verldsvälfningsom förestod, men i känslan, att verket öfversteg hans krafter,

velat förmå Luther att öfvertaga det. Ingenting kan vara märkvitr digare, vi ville nästan

säga, hemlighetsfullare, än denna gestalt, som alltid är tillhands för att drifva fram

Luther på den väg, dit Gud kallat honom, och sedan sjelf sorgligt slutar sina dagar i ett

144


kloster. Den unge professorns predikningar hade gjort intryck på fursten; han beundrade

hans snille, hans vältalighet och de förträffliga saker, han hade att framställa [24]. För

att framdraga en man, som ingaf så stora förhoppningar, beslöto således kurfursten och

hans vän att låta honom taga den högre teologiska graden. Staupitz begaf sig till

klostret. Han tog Luther med sig i trädgården, och der, ensam med honom under ett

träd, som re-formatorn sednare plågade visa sina lärjungar [25], sade den vår. nadsvårde

fadern: "Det är nu tid, min vän, att Ni blir doktor i den Heliga skrift." Luther studsade

tillbaka vid denna tanke. En så utmärkt heder förfärade honom. "Uppsök någon mera

värdig," svarade han "Jag kan icke efterkomma er önskan." Ge-neralvikarien fortfor i sitt

yrkande: "Herren Gud har mycket att göra i kyrkan och behöfver nu unga och kraftfulla

lärare." — "Dessa ord sades möjligen på skämt," tillägger Melanchton ; "emellertid

besannades de af utgången ; ty vanligtvis föregås stora revolutioner af många

förutsägelser" [26]. Det är ej nödvändigt att antaga, det Melanchton hår menar

underbara profetior. Sistför-flutna århundrade, af alla det mest tviflande, har bestyrkt

denna sats. Huru många tecken, hvilka dock ej kunde kallas för un-derverk, förebådade

icke den revolution, med hvilken det slutades !

"Men jag är svag och sjuklig," återtog Luther ; "jag har icke långt att lefva. Sök er en

kraftigare man!" — "Herren," svarade Generalvikarien, "har att göra i himmelen liksom

på jorden; ni må lefva eller dö, så behöfver Gud er i sitt råd" [27].

"Endast den Helige Ande kan skapa en teologie doktor" [28], utropade den alltmer

förskräckta munken. — "Gör dock hvad edert kloster fordrar," sade Staupitz," och hvad

jag, eder general.. vikarie, befaller; ni har lofvat mig lydnad." — "Men min fattig-dom?"

invände brodren ; "jag kan icke bestrida omkostnaderna för en sådan befordran." — "Låt

det icke bekymra er," sade hans vän, "fursten öfvertager nådigt alla utgifter." Bestormad

från alla sidor, trodde Luther sig böra gifva vika.

Mot slutet af sommaren 1512 reste Luther till Leipzig för att af kurfurstens

skattmästare bekomma den för promotionen erfor-derliga penningsumman. Men enligt

hofvens vana erhöllos inga penningar. Luther blef otålig och ville fara hem ;

klosterlydna. den höll honom qvar. Slutligen fick han den 4:de Oktober af Pfeffingen och

Johan Dolzig femtio gyllen, på hvilka han gaf dem qvitto. I detta qvitto kallar han sig

endast munk. "Jag Martin, broder af Eremiterorden" [29], säger han. Luther återvände

strax derefter till Wittenberg.

Andreas Bodenstein från Karl stadt, sedan känd under namnet Karlstadt, var då

dekanus i teologiska fakulteten. Han kallades itfven ABC, ett tillnamn, som Melanchton

i anledning af begyn-nelsebokstäfverna i hans namn först gaf honom. Bodenstein hade i

sin fädernestad inhemtat vetenskapernas första grunder. Han var af ett allvarsamt,

dystert, oroligt, samt möjligen afundsamt lynne, men hade mycken vettgirighet och stor

förmåga. För att förkofra sig i kunskaper, hade han besökt åtskilliga universiteter och i

145


sjelfva Rom studerat teologien. Återkommen från Italien, bosatte han sig i Wittenberg,

der han blef teologie doktor. Vid denna tid hade han, såsom han sjelf säger, icke läst den

Heliga Skrift [30], hvaraf man kan göra sig ett begrepp om den tidens teologi. Karlstadt

var, förutom prolessor, äfven domherre och archidiaconus. Det var denne mairsom

sedermera skulle splittra reformationen. Ännu såg han i Luther en underordnad person;

men Augustinermunken blef snart ett föremål för hans afund. "Jag vill ej vara mindre

stor ån Luther," sade han en dag [31]. Långt ifrån att ana den unge professorns framtida

storhet tilldelade Karlstadt sin blifvande medtafiare universitetets högsta grad.

Den 18 Oktober 1512 blef Luther teologie licentiat och afiade följande ed : "Jag svär,

att efter bästa, förmåga försvara den evan-geliska sanningen" [32]. Dagen derpå

öfverletnnade Bodenstein högtidligen till honom, i närvaro af en talrik församling,

teologie-doktorsgradens hederstecken. Han utnämndes till doktor i Bibeln, icke i

Sentenserna, och kallades alltså till studium af Guds ord, och icke af menniskolltror [33].

Han svor, såsom han sjelf säger [34], sin högt älskade Heliga Skrift trohet och lofvade,

att, så vilt Gud förlänade krafter, troget förkunna, rent lära, hela sitt lif studera, samt

munteligen och skriftligen mot alla falska lärare försvara den.

Denna högtidliga ed var, så till sägandes, Luthers invigning till reformator. Den lade

på hans samvete en helig förbindelse, att fritt söka och modigt förkunna den kristna

sanningen, och höjde honom sålunda öfver de trånga skrankar, inom hvilka hans

munklöfte annars kanske skulle hafva qvarhållit honom. Kallad af universitetet, af sin

furste samt i det kejserliga majestätets och sjelfva romerska stolens namn, fiirpligtad

inför Gud genom den heligaste ed, var han från denna stund lifsens ords oförskräckte

härold. På denna minnesvärda dag slogs Luther till Bibelns rid-dare.

Också kan denna hans trolofning med Bibeln betraktas så-SOM en af orsakerna till

kyrkans pånyttfödelse. Guds ords ute-slutande och ojäfaktiga domsrätt var nemligen

reformationens upphof och grundtanke, hvartill alla sednare förbättringar i läran och

sederna, i kyrkoförfattningen och gudstjensten endast förhöll° sig som naturliga följder.

Man kan nu knappt föreställa sig det intryck, denna enkla, men i så många århundraden

misskända hufvudsanning då gjorde på sinnena. Endast några få klarsyntare män

förutsågo dess omätliga följder. Snart förkunnade alla re-formatorernas modiga röster

den mäktiga grundsats, för hvars dån Rom skulle störta tillsammans: "De kristna antaga

inga andra läror, än dem som hvila på Jesu Kristi, apostlarnes och profeternas

uttryckliga ord. Ingen menniska, ingen församling af skriftlärda ega rätt att föreskrifva

några nya."

Luthers ställning var nu förändrad. Det embete, han emot-tagit, blef för reformatorn

detsamma, som Herrans utomordentliga kallelser varit för profeterna i det gamla och för

apostlarna i det nya förbundet. Den högtidliga förbindelse, han iklädt sig, gjorde på

honom så djupt intryck, att blotta minnet af denna ed framdeles skänkte honom tröst i

146


de största faror och de hårdaste strider. Då han såg hela Europa skakadt och upprördt af

det ord, han förkunnat; då Roms anklagelser, flere fromma mäns förebråelser, samt hans

eget känsliga hjertas tvifvel och farhågor ville komma honom att tveka, frukta och

förtvifla, erinrade han sig sin ed och blef åter fast, lugn och frimodig. "Jag har gått

framåt i Herrans namn," sade han i en brydsam stund, "och befallt mig i Hans händer.

Ske Hatas vilja! Hvem har bedt Honom göra mig till doktor? ... Om det är Han som

gjort mig dertill, må han ock understödja mig! eller ock om Han ångrar sig, må han

afsätta mig! Denna anfäktelse förskräcker mig alltså icke. Jag söker endast ett, att

Herren må förblifva mig nådig, i allt hvad han kallar mig att göra." — En annan gång

sade han: "Den, som utan gudomlig. kallelse företager något, söker sin egen ära. Men jag,

doktor Martin Luther, har tvungits att blifva doktor. Päfvedömet har velat hindra mig i

utöfningen af mitt embete ; men ni ser, hur det bekommit detsamma, och det skall gå det

ännu värre; de skola icke kunna försvara sig mot mig. Jag skall i Guds namn trampa på

lejon och träda på drakar och huggormar. Detta skall börja under min lifstid och

fullbordas efter min död" [35].

Ifrån denna stund sökte Luther sanningen, icke endast rör sig sjelf, han sökte den för

kyrkan. Ännu med Rom i friskt minne, såg han dunkelt framför sig en bana, på hvilken

han gjorde sig det löftet att med hela sin själs kraft framrå. Det andeliga, lifvet, som

dittills uppenbarat sig endast inom honom, började sprida sig utåt. Detta var tredje

skiftet af hans utveckling. Inträdet i klostret hade vändt hans tankar till Gud.

Kunskapen om syndernas förlåtelse och trons rättfärdighet hade frigjort hans själ;

doktors-eden gaf honom det elddop, hvarigenom han blef kyrkans reformator.

De första motståndare, han anföll, voro dessa ryktbara skolastiker, hvilka han sjelf

mycket studerat och som på den tiden voro allena rådande vid alla akademier. Han

anklagade dem för pelagianism och höjde kraftigt svärdet mot Aristoteles, skolans fader,

och Thomas Aquinas, för att nedstörta båda från den throu, hvarifrån de beherrskade,

den förre filosofien, den seduare teologien [36].

"Aristoteles, Porphyrius och Sentenser-doktorerna (skolantikerna)," skref han till

Lange, "äro vårt tidehvarfs förspillda studier, Jag åstundar ingenting innerligare, än att

för andra afslöja denna gycklare, hvilken under en grekisk mask drifvit gäck med

kyrkan, och för alla blotta hans vanära [37]. Vid alla offentliga disputationer hörde man

honom upprepa: "Aposlarnes och profe. temas skrifter äro säkrare och högre än skolans

alla solismer och hela teologi." Sådana ord hade man ej förr hört, men småningom vande

man sig vid dem. Omkring ett år derefter kunde han med segerglädje skrifva: "Gud

verkar. Vår teologi och S:t Augu• stinns göra förundransvärda framsteg och hafva fått

öfverhanden vid vårt universitet. Aristoteles är i aftagande. Han lutar redan till sitt

snara fall. Förelfisningarne om sentenserna afhöras med stor likgiltighet, Ingen kan

147


hoppas få åhörare, om han icke bekänner sig till den bibliska teologien" [38]. Lyckligt det

univertet, hvilket man kan gifva ett sådant vitsord!

På samma gång Luther angrep Aristoteles, tog han Erasmi och Reuchlins försvar

emot deras fiender, samt trådde i förbin delse med dessa stora man och andra lärda,

såsom Pirkheimer, Mutianus, v. Flinten, hvilka mer eller mindre tillhörde samma sida.

Han slöt äfven vid denna tid ett annat vänskapsförbund, som var af stor vigt för hela

hans IM

Vid kurfurstens hof lefde då en man, utmärkt för sin visdom och redlighet, nemligen

Spalatinus. Född i Spalatus eller Spalt, uti biskopsstiftet Eichstadt, hade han först varit

kyrkoherde i byn Hohenkirch, nära Thiiringerwald. Fredrik den Vise valde honom till sin

sekreterare och botpredikant, samt till lärare för sin brorson, Johan Fredrik, som en dag

skulle bära kurfurstehatten. Spalatin bibehöll midt i hoflifvet sin enkelhet. I jemförelse

med den eldige Luther, med hvilken han var i daglig brefvexling, föreföll han vid stora

omhvälfningar försagd, omtänksam och försigtig liksom sin herre [39]. I likhet med

Staupitz, var han snarare skapad för fredliga tider. Sådana menniskor äro nödvändiga:

de likna de Mjuka och fina omslag, hvilka brukas omkring juveler och kristaller för att

skydda dem emot åverkan. De tyckas onyttiga; emellertid skulle, dem förutan, smyckena

blifvit sönderslagna och förstörda. Spalatin var icke mäktig af stora värf; men han

fullgjorde stilla och samvetsgrannt de uppdrag, som gåfvos honom [40]. I början var han

sin herre behjelplig att samla reliker, något hvarför Fredrik långe vurmade.

Men småningom öppnades så val hans som kurfurstens ögon i detta afseende för

sanningen. Han fattades väl icke så kraftigt som Luther af den då i kyrkan

återupplifvade tron, utan fördes långsammare till målet; men han blef Luther en trogen

vän vid hofvet, samt den person, genom byars hand alla förhandlingar emellan

reformatorn och furstarne, emellan kyrkan och staten gingo. Kurfursten hedrade

Spalatin med sitt förtroliga umgänge; på resor åkte de alltid i samma vagn [41]. För

öfrigt kändes hofluften ofta tryckande för den gode hofpredikanten ; han öfverfölls af

djup tungsinthet och skulle gerna lemnat alla sina hedersplatser, för att åter blifva en

simpel pastor i Thiiringerwald. Men Luther tröstade honom och uppmanade honom att

icke öfvergifva sin post. Spalatin förvadvade sig allmän aktning, och hans tids furstar

och lärda visade honom den största uppmärksamhet. Erasmus sade: "Jag inskrifter

Spalatins namn, icke blott bland mina bästa vänner, utan tifven ibland mina mest

vördade gynnare, och detta icke endast på papperet, utan i mitt eget hjerta" [42].

Tvisten emellan Reuchlin och munkarne gjorde då stort upp. seende i Tyskland.

Äfven de frommaste män voro ofta villrådiga, på h% ilkeP sida de skulle ställa sig; ty

munkarne ville förstöra några ju riska böcker, som innehöll° hädelser mot Kristus. Kurfursten

uppdrog åt sin hofpredikant att härom rådfråga den Wit-tenbergska doktorn,

hoars rykte redan var stort. Luther svarade som följer; det var hans första bref till

148


Spalatin "livad skall jag säga? Dessa munkar vilja utdrifva djefvulen, men icke med

Guds finger. Ständigt klagar och suckar jag der-öfver. Vi kristna börja att utomlands

blifva visa, men hemma äro vi ovisa [43]. På alla platser i Jerusalem höras hädelser,

hundra gånger värre ån judarnes, och allt är fullt af andeliga afgudar. Vi borde med

vackert nit undanrödja och förstöra dessa inhemska fiender. Men vi lemna åsido det, som

ligger oss närmast, och djefvulen sjelf intalar oss att öfverge hvad som angår oss, på

samma gång han hindrar oss att rätta det, som angår andra."

________________________________________

FOTNOTER

[1] Quod septem eonventus a vicario in quibusdam dissentirent. (Coehltens, 2.)

[2] Quod esset seer ingenio et ad oontradioenduniaudax et vehemens. (Coehliens, 2.)

[3] L. Opp. (W.) XXII, p. 1488.

[4] Math. Dresser Hist. Lutheri.

[5] Sancte Swizere i ora pro noble. (L. Opp. [V.] XXII, p. 1314 4 1332.)

[6] L. Opp. (W.) Tillegnan till 117:de ps. VI vol. L. g.

[7] Ibid.

[8] L. Opp. (W.) XIX von der Winkelmease. Mathesine, B.

[9] In quel tempo non pareva foase galantuomo e bnon cortegiano solat ohe de' dogmi

della Chics& non tiveve. qualohe opinions erronea ed heretioa. (Carraolola Vit. Ense.

Pauli IV, anförd af Ranke.)

[10] Burigny, Vie d'Eraeme, I, 139.

[11] E medio Romanro nurim, settam juvenum ... qui easerebant noetram fidem

orthodoxam potine quibuedam »notor= sustutlis enbsistere. (Paul Caneneias, Vita Pauli

II.)

[12] L. Opp. (W.) XIX von der Winkelmesse.

[13] Das habe ich zu Rom fir gewiss gehört. (L. Opp. [W.] XXII, p. 1322.)

[14] En mimmt mich Wunder dus die Mate solches Bild Niden kön-nen. (Ibid. p.

1320.)

[15] L. Opp. (W.) XXII, 2376.

149


[16] Ist irgend eine Mille, so muss Rom darattf gebant asin.

[17] Anspraehe an der ohristliolien Adel deutsoLer Nation.

[18] Ofver första dekaden af Livitu.

[19] L. Opp. (W.) XXII, 2374.

[20] Seckend. p. 58. 9

[21] Qua vos Dous misericors justifieat per fidem , (L. Opp. lat. in prsef.)

[22] Hio me prorsus renatum esse sensi, et apertis portis in ipsum paradis= intrasse.

(L. Opp. lat. in prief.)

[23] Glossa öfeer det kejserliga ediktet, 1531. k0pp. [L.] tonve XX.)

[24] Vim ingenii, nervos orationis, ao rerum bonitatem expositarum in concionibus

admiratus fuerat. (MeIancht. Vita. Luth.)

[25] Unter einem Baum, den er mir und andern gezeigt. (Mathes. 6.)

[26] Multa prracedunt mutationes prresagia. (Vita Luth.)

[27] Dir lobet nun oder sterbet, se darff eueh Gott in aeinem Rathe. (Mathes. 6.)

[28] Neminem nisi Spiritum Sanctum oreare posse deetorem theolo_ gico.

(Weissmanni Hist. Bedes. 1. p. 1404.

[29] L. Epp. I. p. 11.

[30] Weiseman, Hist. Eceles. p. 1416.

[31] Ibid.

[32] Juro me veritatem evangeliean viriliter defensurnm.

[33] Doetor biblieue, et non sententiarius. (Melanehton.)

[34] L. Opp. (W.) XVI. p. 2061. — Matheeius, p. 7.

[35] L. Opp. (W.) XXI, p. 2061.

[36] Aristotelem in philoeophieis, eanetum Thomam in theologioia, evertendos

euseeperat (Pallavicini, I, 16.)

[37] Perdita studia nostri steouli. Epp. I. 15 (8 Febr. 1518).

[38] Ep. I. 57 (18 Maj 1517).

[39] Seeundum genium bett sui. (Weissman, Hist. Eeeles. I, p. 1434.)

[40] Fideliter et eine strepitu fungens. (Ibid.)

[41] Qui "im principe in rheda sive leotieo solitus est ferri. (Corpue Reformatorum, 1,

33.)

150

[42] Meleh. Ad. Vita Spakt. p. 100.


[43] Ferie sapere et domi desipere. (L. Epp. T. p. 8.)

151


KAPITEL VII

Luther fördjupade sig icke i denna tvist. Hans hjerta och lif voro uppfyllda af lefvande

tro på Kristum. "I mitt hjerta," sade han, "herrskar allena och bör allena herreka tron på

min Herre Jesus Kristus, som är början, midten och slutet af alla min själs tankar, så väl

natt som dag" [1].

Med beundran hörde hans åhörare honom, så väl från kat• dern, som predikstolen,

tala om denna tro på Jesus Kristus, och ljuset spridde sig allt mer och mer. Man

förundrafje sig, att man ej förr insett sanningar, hvilka i hans mun syntes så påtagliga.

Sträfvandet att rättfärdiggöra sig sjelf är källan till all hjertats ångest," sade han. "Men

den, som anammar Jesus Kristus såsom sin Frälsare, har frid, och icke endast frid, utan

itfven hjertats renhet. All helgelse är trones frukt. Ty tron är ett gudomligt verk, som

gifver ett nytt, frän Gud sjelf utgående lif. Den dödar inom oss den gamla Adam, och

genom den Helige Ande, som den meddelar, erhålla vi ett nytt hjerta och blifva nya

menniskor. Det är ej genom tomt grubblande," utropar han vidare, "utan på den egna

erfarenhetens viig man kan vinna en saliggörande kunskap om Jesus Kristus" [2].

Det var vid denna tid som Luther öfver budorden höll de fö-reläsningar, hvilka under

titeln: Populära Föredrag (Volks-thiimliche Vorträge) gått till efterverlden. Der finnas

visserligen ännu villfarelser; Luther kom endast' småningom till klarhet. De rättfärdigas

väg är såsom det strålande ljuset, hvilket skiner allt klarare, till dess det blir full dager.

Men huru mycken sanning innehålla icke dessa tal! huru mycken enkelhet och

vältalighet! Man förstår lätt, hvilket mäktigt intryck den nye predikanten måste göra på

sina åhörare och sitt tidehvarf. Vi skola endast anföra ett stycke ur början.

Luther uppstiger på predikstolen i Wittenberg och läser med hög röst följande: "Du

skall inga andra gudar hafva före mig." Sedan vänder han sig till folket, som uppfyller

kyrkan och fortfar: "Alla Adams barn äro afgudadyrkare och harva brutit mot detta bud"

[3].

Säkert blefvo hans åhörare mycket förvånade öfver ett så oer-hördt påstående; för att

bevisa sin sats, tillägger talaren: "Det finnes två slags afgudadyrkan, en yttre och en

inre."

"Den yttre, då menniskan tillber träd, stenar, djur, stjernor.

"Den inre, då menniskan af fruktan för straff och karlek till sin becivämlighet

visserligen icke dyrkar skapade ting, men i sitt hjerta älskar och förtröstar på dem.

"Hvad är det för en religions J böjen icke knä för rikedom och höghet, men J skånken

dem ert hjerta, er bättre del. — — Ack, J tillbedjen Gud med er kropp och verlden med er

själ.

152


"Detta afguderi lierrskar hos hvarje menniska, tills hon för intet och af nåd genom

tron på Jesum Kristum återfår sin andeliga helsa. Och huru verkas detta andeliga

tillfrisknande? Jo, hören till! Tron på Kristum betager er all förtröstan till egen vishet,

rättfärdighet och styrka; den lärer eder, att om icke Kristus vore död för eder och således

hade frälsat er, skulle hvarken J sj elfva eller någon annan skapad varelse kunnat göra

det [4]. Då låren J att förakta allt detta, som icke kan vara eder till någon nytta.

"För er återstår då blott Jesus, Jesus allena; Jesus som till-fredsställer alla er själs

behof. Sedan J förlorat allt hopp på krea-turen, hafven J intet annat än Kristus, af

hvilken J hoppens allt, och hvilken J Alsken öfverallt.

"Men Jesus år den ena, den enda och den sanna Guden; och då J hafven Honom till

Gud, hafven J ej mer några andra gudar" [5].

På detta sått visar Luther, huru själen genom Evangelium återföres till Gud, sitt

högsta goda, enligt Kristi ord: Jag ar vågen., ingen kommer till Fadren utan genom mig.

En man, som så talar till sitt århundrade, vill icke blott utrota ett och annat missbruk;

han ville framför allt uppråtta den sanna religionen. Hans verk år icke allenast negativt,

utan i första rummet positivt

Luther rigtar derpå sitt tal mot de vidskepelser, hvilka då uppfyllde kristenheten,

mot hemlighetsfulla tecken och figurer,.utvålja ndet af vissa dagar och månader,

skyddsandar, spöken, stjernornas inflytande, förhexningar, förvandlingar, maror,

skyddshelgon, m. m., samt anfaller och nedstörtar med kraftig hand den ena efter den

andra af dessa afgudar.

Men det var isynnerhet vid akademien, inför en upplyst och sanningsAlskande

ungdom, Luther fi amlade alla Ordets skatter. Hans berömde vAn, Melanchton, säger:

"Luther förklarade Skriften på sådant sätt, att det föreföll fromma och upplysta menniskor,

som om efter en lång och djup natt en ny dag uppgått öfver läran. Han visade

skilnaden emellan Lag och Evangelium. Han vederlade den i kyrka och skola herrskande

villfarelsen, att menniskorna genom egna verk kunna förtjena syndernas förlåtelse och

genom yttre laglydnad göras rättfärdiga inför Gud. Han återförde således menniskornas

hjertan till Guds Son [6]. Liksom Johannes Döparen, visade han på Guds Lam, som

borttagit verldens synder; han förklarade, huru synderna af nåd och för Kristi skull

förlåtas, och huru menniskan genom tron mottager denna valgerning. Han ändrade

ingenting i kyrkobruken. De gällande stadgarna hade tvärtom inom hans orden ingen

trognare iaktta. gara och försvarare, Men han bemödade sig att allt tydligare förklara de

stora bufvudlnrorna om omvändelsen, syndernas förlåtelse, tron, och den rika tröst,

korset skänker. Alla fromma själar intogos och genomträngdes af denna ljufliga läxa; de

153


lärda hel-sade den med glädje [7]. Det var som om Kristus, apostlarne och profeterna

framtriidt ur mörkret och ett orent fängelse" [8].

Den orubblighet, med hvilken Luther höll sig till Skriften, gaf hans ord stor vigt och

myndighet. Men hans inflytande ökades afven genom andra omständigheter. Hans

lefverne svarade mot hans lära. Man visste, att hans ord icke gingo endast från läpparne,

utan kommo från hjertat, samt röjdes i alla hans handlingar [9]. Når reformationen

sedan utbröt, voro många betydande personer, ehuru de med ledsnad sågo söndringarna

inom kyrkan, genom reformatorns heliga vandel och mäktiga snille på förhand så

intagna till hans fördel, att de, långt ifrån att uppträda emot honom, till och med

omfattade en af hans lefverne så kraftigt bevittnad lära [10]. Ju mer man älskade

kristlig dygd, desto mer var man böjd för reformatorn, och alla rättskaffens teologer

VOM på hans sidan). [11] Sådant är det vittnesbörd alla hans närmare bekanta och

framför allt Melanchton, tidehvarfvets visaste man, samt Eras-mus, hans ryktbare

motståndare, gifva honom. Endast afund och fördomar hafva dristat tala om hans

utsvåfningar. Hela Witten-berg förändrades genom denna trones predikan och blef

härden tör det nya ljus, som snart skulle upplysa Tyskland och utbreda sig öfeer hela

kyrkan.

Begåfvad med ett ömt och kärleksfullt hjerta, önskade Luther se dem, han älskade,

delaktiga af den sanning, som ledt honom på fridens våg, och begagnade således alla

tillfallen, som hans trefaldiga egenskap af professor, predikant och munk, samt vid.

sträckta brefvexling erbjödo, att till andra meddela den skatt, han funnit. En af hans

fordna klosterbröder i Erfurt, munken Georg Spenlein, vistades då i Memmingerklostret,

sedan han förut san. nolikt tillbragt någon tid i Wittenberg. Spenlein hade bedt Luther

sälja några saker, han qvarlemnat, nemligen en rock af Brftsseltyg, en kapuschon samt

ett verk af en doktor från Eisenach. Luther uträttade omsorgsfullt detta uppdrag. Han

hade fått, säger han i ett bref till Spenlein af den 7 April 1516, en gyllen för rocken, en

half gyllen för boken, en gyllen för kapuschonen, hvilka penningar han lemnat vikarien,

som af Spenlein hade att fordra tre gyllen. Men Luther öfvergår hastigt från denna

redogörelse till ett vigtigare ämne.

"Jag undrar just," skrifver han vidare, "huru det står till med din själ? Är hon icke

trött på sin egen rattfärdighet? Har hon icke andteligen fått andas ut i förlitande på

Kristi råttfärdighet ? I våra dagar vilseleder högmodet så många, isynnerhet dem, som

med all flit vinnlägga sig om att blifva rättfärdiga. Obekanta med Guds råttfärdighet,

som af nåd skänkes oss i Kristo, vilja de genom egna förtjenster bestå inför den Högste.

Men detta är omöjligt. Medan du lefde bland oss, var du, så vål som jag, stadd i denna

villfarelse, mot hvilken jag ännu oupphörligt strider, utan att någonsin hafva kunnat

fullkomligt besegra den.

154


"Ack, kåre broder! lär att känna Kristum, och Honom kors-fästan! Lär att sjunga

Honom en ny visa, att misströsta på dig sjelf och såga till Honom: Du, Herre Jesus, du är

min råttfår. dighet, och jag är din synd. Du, har tagit på dig, hvad som till- hör mig, och

gifvit mig dig [12]. Hvad du icke var, har du blifvit, på det jag måtte blifva hvad jag icke

var! — Akta dig, kåre Georg, att låta dig nöja med en så beskaffad renhet, att du icke

mer behöfver erkänna dig såsom en syndare. Ty Kristus bor endast hos syndare. Han

har stigit ned från himmelen, der Han bodde hos de rättfärdiga, för att äfven bo hos

syndare. Betänk noga denna Kristi kärlek, så skall du få smaka dess outsägliga., tröst!

Om våra ansträngningar och lidanden kunna gifva oss samvetsfrid, hvarföre är då

Kristus död ? Du skall endast i Honom finna frid, och detta blott derigenom, att du

misströstar på dig och dina gerningar, samt får smaka och se den stora kärlek, med

hvilken Han för dig öppnar sina armar, tagande på sig alla dina synder, och gifvande dig

all sin rättfärdighet."

Sålunda framställde Luther klart och kraftigt den mäktiga Vira, som redan i

apostlarnes tid räddat verlden, och nu för andra gången skulle rädda henne, och räckte

efter sekler af okunnighet och vidskepelse handen åt Paulus.

Spenlein var ej den enda, Luther sökte upplysa om denna kristendomens hufvudiära.

Det oroade honom att i detta afseende finna så litet sanning i Erasmi skrifter. Det var af

vigt att öfvertyga en man af så beundransvärdt snille och så stort anseende. Men huru

skulle detta tillgå? Hans vän vid hofvet, kurfurstens botpredikant, egde Erasmi

högaktning; till honom vände sig således Luther. "Hvad som hos Erasmus, denne d lärde

man, misshagar mig," skrifver han till Spalatin, "år, att han med den rättfärdighet af

lagens gerningar, om hvilken aposteln talar, förstår uppfyllan-det af ceremonial-lagen.

Men råttfärdigheten af lagen består icke blott i ceremonierna, utan i fullgörandet af alla

de tvenne tafiornas gerningar. Då dessa gerningar utöfvas utan tro på Kristus, kunna de

visserligen åstadkomma en Fabricius, en Regulus och andra i verldens ögon fullkomligt

rättfärdiga män; men de förtjena då lika litet namn af rättfärdighet, som mispelns frukt

namn af fikon. Ty vi blifva icke, såsom Aristoteles påstår, rättfärdiga genom att göra

rättfärdiga gerningar ; men då vi blifvit rättfärdiga, göra vi rättfärdiga gerningar [13].

Personen måste först förändras, och sedan gerningarne. Abel var först täckelig för Gud,

och sedan hans offer." Luther fortfor: "Jag beder er uppfylla en väns och kristens pligter,

genom att göra Erasmus bekant med dessa saker." Detta brer, som har följande

öfverskrift: "I största hast från en vrå i vårt kloster, den 19 Oktober 1516", ställer

Luthers förhållande till Erasmus i dess rätta dager och visar, huru upprigtigt angelägen

han var om det, han ansåg lända till denna berömde författares sanna väl. Visserligen

blef han sedermera genom Erasrn i motstånd tvungen att öppet bekämpa honom ;

likväl gjorde han det icke förr, än han sökt upplysa honom omsanningen.

Sä fick man då lindteligen höra en både klar och djup fram-ställning af det godas

väsende och af den grundsatsen, att en gernings verkliga värde beror, icke af dess yttre

155


form, utan af den anda, i hvilken den utöfvas. Det var att gifta dödsstöten åt alla de

vidskepliga iakttagelser, hvilka i århundraden förqväft kyrkans lif, samt hindrat de

kristeliga dygderna att der uppblomstra.

"Jag läser Erasmus," skrifver Luther vidare, "men han sjunker för hvar dag i min

aktning. Det gläder mig att se honom med så mycken insigt och ihärdighet förehålla

presterna och munkarne deras stinkande okunnighet; men jag fruktar, att han icke skall

göra Kristi lära några stora tjenster. Det menskliga väger hos honom 'liera än det

gudomliga [14]. Vi lefva i en farlig tid. Man 'fir icke en god och förståndig kristen, derföre

att man begriper grekiska och hebreiska. Hieronymus, som kunde fem språk, står lägre

än Augustihus, som endast förstod ett, om också Erasmus är af annan åsip.;t. Jag döljer

med all flit min tanke om Erasmus, af fruktan att gifva hans motståndare vapen i

händerna. Kanske skall Herren i sinom tid upplysa honom [15].

Menniskans vanmakt och Guds allmakt, det var dessa tvenne sanningar, som Luther

ville återupplifva. Det är en sorglig religion eller filosofi, som hänvisar menniskan till

hennes naturliga krafter. Århundraden halva pröfvat dessa sä mycket prisade krafter,

och ehuru menniskan, kvad hennes jordiska tillvaro angår, af sig sjelf åstadkommit

beundransvärda ting, har hon ännu aldrig mäktat hvarken förskingra det mörker, som

för hennes förnuft döljer kunskapen om den sanna Guden, eller förändra en enda af sitt

hjertas böjelser. Den största grad af vishet, till hvilken det mest högtsträfvande förnuft,

eller det mest dygdeälskande hjerta kunnat hinna, har varit att förtvifla om sig sjelft

[16]. Ädel, trösterik och framför alla andra sann är således den lära, som afslöjar vår

oförmåga, samt gör oss bekanta med en Guds kraft, i hvilken vi allt förmå, samt stor den

reformation, som på jorden 'återupprättar himmelens ära och inför menniskorna förer

den Allsmäktiges talan.

Men ingen kände bättre ån Luther det innerliga och oupp-lösliga sambandet mellan

Guds oförskyllda nåd och menniskans fria handlingar. 'Ingen bevisade båttre ån han, att

menniskan, endast genom att emottaga allt at' Kristus, kan mycket gifva ät bröderna,

och han framställde alltid på samma gång dessa tvenne verk, Guds och menniskans.

Efter att för Spenlein hafva utveckDit den saliggörande rättfärdighetens råtta art,

fortsätter Luther sålunda: "Om du fast tror detta, såsom du bör (ty förbannad år den,

som icke tror), undfå då dina okunniga och villfarande brö-der, såsom Kristus undfått

dig. Stöd dem tålmodigt; gör deras synder till dina; och om du har något godt, så meddela

dem det. Undfän hvarannan inbördes, säger aposteln, såsom Kristus, Gudi till ära,

undfått eder. Det år en bedröflig rättfärdighet, som ej vill understödja andra, derföre att

hon finner dem syndiga, och som, i stället att genom tålamod, bön och efterdöme göra

dem godt, endast vill söka öknens enslighet Om du år Kristi ;os och lilja, så vet, att din

plats år bland törnen. Tag dig blott till vara, att du icke genom din otålighet, dina djerfva

domar och ditt dolda högmod sjelf blifver ett törne. Kristus herrskar midt ibland sina

156


fiender. Om Han velat lefva endast med de goda, och dö endast för dem, som älskade

honom, för hvilka, frågar jag, skulle Han dött, och bland hvilka skulle Han lefvat ?"

Det år rörande att se, huru Luther sjelf utöfvade dessa kärle-kens bud. Georg Leiffer,

en Augustinermunk från Erfurt, var stadd i svåra anfäktningar. Då Luther, 8 dagar efter

brefvet till Spenlein, hörde talas derom, for han, rörd af medlidande, till ho-nom. "Jag

har förnummit," sade han, "att du år utsatt för många stormar, och att ditt sinne föres

hit och dit af vågorna. — — Kristi kors år utskiftadt öiver hela menskligheten, och hear

och en får deraf sin beskärda del. Förkasta då icke du den del, som fallit på din lott.

Emottag den hellre såsom en helig relik, icke i ett guld- eller silfverskrin, utan kvad

bättre år, i ett hjerta, godt som guld och fullt af saktmod. Om sjelfva trädet i Kristi kors,

genom Hans lekamen och blod, blifvit så helgadt, att vi anse det såsom den heligaste

relik, huru mycket mer böra icke flkolämp. vingar, förföljelser, lidanden och meniakornas

hat galla för oss stsom heliga reliker, emedan de icke allenast vidrört Hans lekamen,

utan varit omfamnade, kyssta och välsignade af Hans oåndtiga kårlek" i [17].

Luthers lära började bära frukt. Flere af hans lärjungar kände sig redan manade att

offentligen bekänna de sanningar, han för dem uppenbarat. Ibland hans åhörare var en

ung lärd, Bernhard von Feldkirchen, professor i Aristoteles' fysik vid uni-versitetet, och

hvilken fem år sednare först bland alla evangeliska prester inträdde i akta ståndet.

Luther önskade, att Feldkirchen under hans presidium skulle försvara några theser, i

hvilka hans grundsatser voro utvecklade. Dessa skulle derigenon erhålla ån större

offentlighet. Disputationen försiggick år 1516.

Detta var, såsom Luther sjelf uttrycker sig, hans första anfall emot solisternas

herravälde och påfvedömet. Så svagt detta anfall än var, förorsakade det honom likväl

mycken oro.. "Jag tillåter, att man trycker dessa satser," sade han många år efteråt, då

han utgaf dem bland sina skrifter, "Ornämliga.st på det att stor-heten af den sak, jag

försvarar, och den framgång, hvarmed Gud krönt densamma, icke må uppblåsa mig. Ty

de ådagalägga till fullo min skam, det vill säga, den svaghet och okunnighet, den fruktan

och bäfvan, hvarmed jag började denna strid. Jag var ensam ; jag hade oförsigtigt kastat

mig in i denna sak. Ur stånd att gå tillbaka, gaf jag i flera vigtiga punkter efter för

påfven och till och med tillbad honom" [18].

Se här några af dessa satser: [19].

"Den gamla menniskan är alla fåfängligheters fåfänglighet; hon är idel fåfänglighet

och gör alla varelser, om än aldrig så goda, fåfängliga.

157


"Den gamla menniskan kallas köttet, ej blott emedan hon le-des af sinnenas

begärelser, utan arven derföre att hon, om hon än vore kysk, förståndig och rättfärdig,

icke är född på nytt af Gud, af Anden.

"En menniska, som står utom Guds nåd, kan icke iakttaga Guds bud, eller vare sig i

allo eller till en del bereda sig att emot-taga nåden, utan förblifver nödvändigt under

synden.

"Menniskans vilja utom nåden är icke fri, utan slaf, och det af eget val; Jesus Kristus,

vår kraft, vår rättfärdighet, Han ransakar hjertan och njurar, år allena våra

förtjensters granskare och domare. Alldenstund allt år möjligt genom Kristus för den,

SOLD tror, år det vidskepligt att söka annan hjelp, vare sig i den mensk. liga viljan, eller

hos helgonen"

Dernma dfsputation gjorde stort uppseende och har blifvit betraktad såsom början till

reformationen.

Det ögonblick, då denna skulle utbryta, var i annalkande. Gud beredde utan afbrott

det verktyg, Han ville bruka. Kurfursten, som i Wittenberg låtit bygga en kyrka, hvilken

han benämnt Allhelgonakyrkan, sände Staupitz till Nederländerna för att samla reliker

till det nya templets prydande. Generalvikarien uppdrog åt Luther att under tiden

förrätta hans tjenst, och bland annat anställa visitation i fyratio kloster i Meissen och

Thtiringen. [20]

Luther begaf sig först till Grimma och derifrån till Dresden. Ötver allt sökte han

utbreda de sanningar, till hvilka han kommit, somt upplysa sina ordensbröder. —

"Hållen eder icke till Aristoteles eller andra en bedräglig filosofis förfäktare", sade han

till munkarne ; "utan låsen flitigt Guds ord. Söken icke eder salighet genom edra egna

krafter och edra goda gerningar, utan genom Kristi förtjenst och Guds nåd" [21].

En Augustinermunk från Dresden hade rymt ur sitt kloster och uppehöll sig i Mainz,

der han af Augustinerpriorn bliivit upptagen. Luther skref till priorn [22] för att

återfordra det förlorade fåret, tilläggande följande sanna och kärleksfulla ord: "Jag vet,

;att förargelse måste komma. Det är intet under, att menniskan .•i'aller; men väl, att

hon står upp och blifver stundande. Petrus :Aj% på det han skulle veta, att han var

menniska. Man ser i vår ttd,till och med Libahons cedrar falla. Sjelfva englarne (hvilket

öfvergår allt förstånd) föllo i himmelen, och Adam uti paradiset. Byarföre då förundra

sig, om ett rö drifves hit. och dit af vinden, och om en rykande veke utsläckes ?"

Från Dresden reste Luther till Erfurt och uppträdde, såsom tjenstförrattande

generalvikarie, i samma kloster, der han elfvaår förut dragit upp tornuret, öppnat porten

och sopat kyrkan. Han tillsatte till prior i klostret sin vän, magister Johan Lange, en

158


lärd och from, men sträng man : han uppmanade honom till vän- lighet och tålatnad.

"Visa dig," skref han till honom kort der-etter, "mild och foglig mot priorn i Nfirnberg; det

är så mycket mer i sin ordning, som priorn mot dig visat sig sträf och bitter. En bitter

utdrifver icke en bitter: d. v. s. djefvulen utdrifver icke djefvulen, utan en mild utdrifver

en bitter, d. v. s. Guds finger utdrifver de onda andarne" [23]. Det är kanske att beklaga

att Luther vid åskilliga tilltållen icke sjelf ihågkom denna gyldene regel.

Neustadt vid Orla rådde stor tvedrägt. Split och oro upp-fyllde hela klostret.

Munkarne, oense med priorn, bestormade Luther med sina klagomål, på samma gång

som priorn, Michael Dressel eller Tornator, (såsom Luther öfversatte hans namn) för

doktorn i starka färger skildrade sina qval. "Frid! Frid !" ropade han. — "Ni söker frid,"

svarade Luther, "men ni söker verldens och icke Kristi frid. Vet ni då icke, att Gud har

satt sin frid midt i kriget? Den, som ingen oroar, har icke frid. Men den, hvilken, oroad af

alla menniskor och alla verldsliga ting, med lugn och glädje fördrager allt, han besitter

den sanna friden. Ni säger med Israel : Frid! Frid! och det finnes ingen frid. Säg hellre

med Kristus: korset, korset! så skall det ej blifva någon kors! Ty korset upphör att vara

kors, så snart man med kärlek suger : o, välsignade kors! Det finnes intet träd, som är

dig likt" [24]. Återkommen till Wittenberg, tillät Luther, som ville göra slut på dessa

söndringar, munkarne att välja en annan prior.

Luther återkom till Wittenberg efter sex veckors bortovaro. Han var nedslagen af allt

det onda, han sett; men denna resa gaf honom rigtigare begrepp om kyrkan och verlden,

större säkerhet i umgänget med menniskor, samt flera tillfällen att grunda skolor,

framhålla den vigtiga sanningea, att "Guds Ord allena visar Oss vägen till himmelen",

samt uppmana bröderna till en helig, kysk och fridsam sammanlefnad [25].

Det är otvifvelaktigt, att under denna resa ett rikt utsäde blef spridt i

Augustinerklostren. Munk-ordnarne, länge Roms stöd, befrämjade kanske mera än de

mot-verkade reformationen. Detta galler isynnerhet om Augustiner-orden. Nästan alla

fromma munkar af mera frisinnade och upp-höjda tänkesätt omfattade Evangelium. [26]

En ny och ädel lifskraft genomströmmade snart dessa ordnar, hvilka voro liksom den

Ty-ska katolicismens pulsådror, Innan man i verlden visste någonting om den

Wittenbergska Augustinermunkens nya läror, voro de redan i alla domKAPITEL och

kloster förnämsta samtalsämnet. Mer än ett kloster blef således en plantskola för

reformatorer. I det ögonblick, då den algörande striden började, framträdde fromma och

starka män och utbytte munklifvets tillbakadragenhet mot en Guds ords tjenares

verksamma bana. Redan under 1516 års embetsresa väckte Luther genom sina ord

många slumrande sinnen. Också har man kallat detta år "den evangeliska dagens

morgonstjerna".

Luther återtog sina vanliga sysselsättningar. Han var vid denna tid öfverhopad af

arbeten. Icke nog att han var professor, predikant och biktfader, han hade äfven mottagit

159


en mängd upp-drag i och för ordens och klöstrets timliga, angelägenheter. "Jag behöfver

nästan beständigt", skrifter han, "två handsekreterare, ty nära nog hela dagen gör jag ej

annat än skrifter bref. Jag är klosterpredikant, bordspredikant, församlingens pastor och

predi-kant, studiedirektor, priorns vikarie (det vill säga elfva gånger prior!),

uppsyningsman öfeer dammarna i Litzkau, advokat för herbergena alltifrån Herzberg till

Torgau, föreläsare af Pauli Epistlar, Utläggare af Psaltaren. — — — Jag hinner sällan

läsa och sjunga mina böner, för att icke tala om striden med kött och blod, med djefvul

och verld. Märk hårar, huru sysslolös jag är!!!" [27].

Vid denna tid utbrast pesten i Wittenberg, och många stu-denter och professorer

lemnade staden. Luther stadnade qvar. "Jag vet ej", skrifter han till sin vän i Erfurt, "om

pesten skall låta mig sluta Episteln till de Galater. Hastig och våldsam, anställer den

stor förödelse, isynnerhet bland ungdomen. Du råder mig att fly ; men hvarthän ? Jag

hoppas, att verlden icke skall ramla, skulle än broder Martin ramla [28]. Om pesten

tilltar, skall jag skicka ut bröderna åt alla håll; men min plats är här; lydnaden tillåter

mig icke att fly, förr ån den, som kallat mig, återkallar mig. Icke så, som fruktade jag

icke döden (ty jag är icke aposteln Paulus, utan endast hans uttolkare); men jag hoppas,

att Herren skall befria mig från denna fruktan". Så ståndaktig var den Wittenbergske

doktorn. Skulle den, som ej ryggat tillbaka för pesten, rygga tillbaka för schavotten eller

gifta vika för Rom ?

Samma mod, Luther visat mot den fruktansvärdaste af alla landsplågor, ådagalade

han äfven inför verldens mäktiga. Kurfursten var mycket belåten med generalvikarien,

hvilken i Nederländerna gjort en rik skörd af reliker. Luther berättar detta sjelf för

Spalatin. Denna insamling af reliker, så nära reformationens utbrott, är en märkelig

företeelse. Reformatorerna anade i sanning föga, hvartill deras företag skulle leda.

Ingenting mindre än ett biskopsstift syntes kurfursten en värdig belöning för generalvikariens

möda. Luther, som i bref från från Spalatin underrättades om denna

kurfurstens afsigt, ogillade den högeligen. "Det finns bra många saker", svarade han,

"som behaga din furste och misshaga Gud. Jag nekar icke, att han är skicklig i verldsliga

ting; men hvad Gud och själarnes salighet angår, är han, så väl som hans rådgifvare,

Pfefflnger, sjufaldt blind. Jag säger icke detta på deras rygg, såsom en baktalare; fördölj

det icke får dem, ty jag är redo att vid alla tillfällen säga dem det i ansigtet. Evar-före

viljen J", fortfor han, "störta denne man (Staupitz) i hvirfveln af de biskopliga

omsorgernas stormar ?" [29].

Kurfursten upptog icke illa Luthers fritalighet. "Fursten", skref Spalatin, "talar ofta

och med stor aktning om dig". Fredrik skickade Luther vackert kläde till en munkkåpa.

"Det skulle vara alltför dyrbart, om det icke vore en furstlig gåfva", skref denne. "Jag är

icke värd att hågkommas af någon menniska, än mindre af en furste och af en så stor

furste. De, som tänka mest ondt om mig, äro mig nyttigast [30]. Tacka fursten för hans

160


ynnest; men vet, att jag icke vill berömmas hvarken af dig eller af någon men. niska, ty

allt menniskopris är fåfängt, och endast det pris, som kommer från Gud, är sannt".

Den gode hofpredikanten inskränkte sig icke till sin verk. samhet vid hofvet ; han

önskade äfven gagna folket ; men liksom så mänga andra, ville han göra det, utan att

sära sinnena, utan att Uppväcka förargelse och med bibehållande af allas bevågenhet.

"Uppgif", skref han till Luther, "någon skrift, jag kunde öfversätta på folkspråket, en

skrift, som är angenäm och ändå nyttig". — "Angenäm och nyttig I" svarade Luther; "en

sådan begäran öf- verstiger mina krafter. Ju bättre en sak ar, desto mindre behagar den.

Hvad kan vara mera helsobringande, ån Jesus Kristus? och likväl tir han för de flesta en

lukt till döds. Du invänder kanske, att du vill vara nyttig endast för dem, som älska det

goda. Låt då endast Jesu Kristi röst höras, och du skall bli nyttig och angenäm, var viss

derpå, men endast för ganska fä ; ty fåren äro sällsynta i detta bedrötiiga ulfvantiste"

[31].

Luther gaf honom emellertid förslag på Domin ikanermunken Tauleri predikningar.

"Jag har aldrig sett", säger han, "en sun-date och mera med Evangelium

öfverensstånamande teologi. Smaka och se, huru ljuflig Herren är, men först sedan du

smakat, huru bittert allt är, som kommer från oss" [32].

Under loppet af år 1517 kom Luther i beröring med hertig Georg af Sachsen. Huset

Sachsen var då deladt i tvenne furstliga linier. Två prinsar, Ernst och Albert., hvilka i

ungdomen af Kunz von Kauffungen blifvit bortröfvade från slottet Altenburg, hade

genom fördraget i Leipzig blifvit grundläggare till tvenne furste-hus, som ännu bära

deras namn. Kurfursten Fredrik, Ernsts son, var vid den tid, hvars historia vi skrifva,

hufvudman för Lrne-stinska grenen, och hans kusin, hertig Georg, för den Albertinska.

Dresden och Leipzig lågo inom hertigdömet, och hertigen bodde i förstnämnde stad. Hans

mor, Sidonia, var dotter åt Georg Po-diebrad, konung i Böhmen, och den långvariga

kamp, Böhmen alltsedan Johan Huss' tid utstått mot Rom, hade icke varit utan .

inflytande på hertigen af Sachsen, hvilken mer ån en gång visat sig böjd för reformation.

"Han har insupit denna böjelse med mo-dersmjölken", sade man, "och år genom sjelfva

födseln fiende till presterskapet" [33].

Han ofredade också på mångahanda sätt ab-boter, biskopar, domherrar och munkar,

så att hans kusin, kur-fursten Fredrik, ofta måste uppträda såsom medlare. Det tycktes

sålunda, som om hertig Georg bort blifva reformationens varmaste anhängare, då

deremot den vantrogne Fredrik, som nyligen vid den heliga grafven tagit på sig

Gottfrieds, dess befriares, sporrar och slaggsvärd, samt aflagt ed, att, såsom forntidens

riddare, strida för kyrkan, syntes ämnad att blifva Roms ifrigaste kämpe Men då fråga

är om Evangelium, svika ofta alla den menskliga vishetens uträkningar, och just

motsatsen, af hvad man rimligtvis kunde förmoda, inträffade. Hertigen hade funnit nöje

i att förödmjuka kyrkan och dess mån, samt nedsätta biskopar, hvilkas furstliga följen

161


vida öfverträffade hans eget; men att i siu hjerta mottaga den evangeliska läran; genom

hvilken han sjelf skulle förödmjukas, och erkänna sig såsom en förtappad syndare,

hvilken endast af nåd kunde frälsas, det var en helt annan sak. Han hade gerna velat

reformera andra, men var icke hugad att reformera sig sjelf. För att tvinga biskopen i

Mainz att låta sig nöja med ett enda stift och i sina stall endast hålla fjorton hästar,

skulle han kanske, såsom han mer ån en gång yttrat [34], lagt hand vid verket; men då

han såg en annan framträda såsom reformator, då han såg en simpel munk företaga

detta verk, då han slutligen såg reformationen bland folket vinna talrika anhängare, blef

H u ssi terk on u n gen s högmodiga dotterson den häftigaste motatiln-dare till samma

reform, för hvilken han förut visat sig benägen.

Juli månad 1M7 bad hertig Georg, att Staupitz skulle skicka honom en lärd och

vältalig predikant. Denne sände dit Luther och förordade honom såsom en man af djupa

kunskaper och osurkfilig vandel. Hertigen inbjöd således broder Martin att på Jacob den

äldres dag predika i kapellet i Dresden.

Då den utsatta dagen kom, begåfvo sig hertigen och hans hof till kapellet, för att höra

den Wittenbergska predikanten, som med glädje omfattade tillfället att inför en sådan

församling få vittna om sanningen. Han tog till text dagens evangelium: "DA steg

Zebedei söners moder fram till honom, med sina söner m. m". (Matth. XX, 20-23). Han

predikade först om menniskornas dåraktiga önskningar och böner; sedan talade han

kraftigt om salighetens visshet, grundande den på Skriftens lära, att de, hvilka med tro

höra Guds ord, äro Jesu Kristi sanna lärjungar, samt utvalda till evinnerligt lif. Derpå

afhanolade han Nådevalet och visade, huru denna lära, om den framställdes i

sammanhang med Kristi förtjenst, kraftigt bidrager att skingra samvetets farhågor, så

att menniskorna långt ifrån att vid åsynen af sin ovärdighet fly undan för den helige

Guden, lockas att hos honom söka sin tillflykt. Sluteligen anförde han en liknelse om tre

jungfrur, från hvilken han hemtade åtskilliga uppbyggeliga lärdomar.

Sanningens ord gjorde på åhörarne stort intryck. Tvenne af dem tycktes isynnerhet

följa munkens predikan med uppmärksamhet. Den ena var ett fruntimmer af

vördnadsvardt yttre, som satt på hofvets bänkar, och i hvars anletsdrag man kunde läsa

en djup rörelse. Hon hette fru von der Saale och var öfverhofmä- starinna hos

hertiginnan. Den andre var Hieronymus Emser, en man, utrustad med stor förmåga och

vidsträckta kunskaper, licentiat i den kanoniska lagen, samt hertigens sekreterare och

rädgifvare. Hofman och fin politikus, skulle han gerna velat behaga båda de motsatta

partierna: i Rom galla för påfvedömets försvarare och i Tyskland lysa bland tidehvarfvets

lärda. Men under denna smidighet dolde han ett häftigt sinnelag.

I slottskapellet i Dresden sammanträffade sålunda lör första gången Luther och

Emser, hvilka sedan,skulle bryta så mången lans,

162


Middagstimmen slog; snart sutto den hertigliga familjen och hoffolket till bords.

"Samtalet föll naturligtvis på förmiddagens predikant. "Hvad tyckte ni om predikan"?

sade hertigen till fru von der Saale. "Jag skulle dö lugn, om jag finge höra ännu en sådan

predikan", svarade hon. — "Och jag", svarade Georg med vrede, "jag skulle gifva mycket

penningar, om jag icke hört den — ty sådana predikningar göra endast, att folk synda

med större säkerhet".

Sedan fursten sålunda uttalat sin mening, gåfvo hofmännen luft åt sitt missnöje.

Hvar och en har sin anmärkning till hands. Några påstå, att Luther med liknelsen om de

tre jungfrurna syftet på tre hofdamer, hvilket gaf anledning till oändeligt prat och skämt

på de utpekade damernas bekostnad [35]. "Det år en okun. nig stackare", säga somliga;

"det är en högmodig munk", såga andra. Hvar och en gör sin uttydning öfeer predikan,

samt lägger till och tager ifrån efter behag. Sanningen hade blifvit framburen inför ett

hor, som var föga moget för hennes emotta. gande, och alla söndersleto henne utan

skonsamhet. Men under det Guds ord sålunda var mångom ett fall, var det för hofmästa.

rinnan en upprättelse. En månad derefter sjuknade hon, omfattade förtröstansfullt

Frälsarens nåd och dog med fröjd [36].

Äfven hertigen hade kanske icke förgafves hört sanningens vittnesbörd. Si mycket

han än i lifstiden satte sig emot reformationen, vet man, att han i dödsstunden

förklarade sig endast hoppas på Jesu Kristi förtjenst

Det ålåg naturligtvis Emser att å sin herres vägnar såsom värd emottaga och

undfägna Luther. Han bjöd honom till afto. nen. Luther afslog bjudningen; men Emser

envisades, och Luther måste komma. Denne trodde, att han endast skulle finna några

vänner, men märkte snart, att man för honom velat utsätta en snara [37]. En magister

från Leipzig och flere Dominikaner-munkar voro bland gästerna. Den förstnämnde, full

af hög tanke om sig sjelf och hat mot Luther, närmade sig honom med vänliga och

honungssöta ord; men snart förifrade han sig och började att skrika och larma [38]. En

häftig strid uppstod. "Ordvexlingen vände sig", säger Luther, "omkring Aristoteles' och

S:t Thomas' dumheter" [39]. — Sluteligen utmanade Luther magistern att med all

thomisternas lärdom beskrifva, hvad det vill säga att uppfylla Guds bud. Den svarslöse

magistern höll emellertid god min. "Betala mig mitt arvode, da partum", sade han,

framräckande handen, liksom om han velat hålla en formlig föreläsning för gästerna.

"Vid detta putslustiga svar", tillägger reformatorn, "började vi alla att skratta, hvarpå vi

åtskildes".

Under detta samtal hade en Dominikanermunk lyssnat vid dörren; han var nära att

gå in och spotta Luther i ansigtet [40], men beherrskade sig likväl, ehurti han sedermera

skröt, som om han verkligen utfört denna bragd. Emser, hvilken det smickrade att se

sina gäster i strid mot hvarandra, under det han sjelf höll en vis medelväg, visade sig

163


mycket angelägen att för Luther ursäkta det sätt, hvarpå aftonen förflutit [41].

Reformatorn återvände strax derefter till Wittenberg.

________________________________________

FOTNOTER

[1] Prsef. ad Gal.

[2] Non per speoulationem sed per hane viam praeticatt.

[3] Omties filii Adm sunt idololatre2. (Deeem preeeepta Wittenbergerisi populo

pra3dicata per it. P. D. Martinum Lutherum, anno 1516.) Deesa tal höllos på tyska; vi

hafva citerat latinska editionen, I, p. 1.

[4] i Nisi ipse pro te mortuns esset, teque nervaret, nec tu, neo omnis oreatura tibi

poseet prodense, (Decern przecepta Wittembergensi populo prtedicata, I, p. 1.)

[5] At Jesus est verus, unus, solus Detre, quem cum haben, non haben alienum

Deum. (Ibid.)

[6] Revoeavit igitur Lutherus hominura mentes ad Filium Dei. (Melaneht. Vit. Luth.)

[7] Llujus doctrinso duleedine pii omnes valde eapiebantur, et eru'ditis gratum erat.

(Ibid.)

[8] Quasi ex tenebris, carcere, squalore educi Christum, prophetas, apostolos. (Ibid.

[9] Oratio non in labris nasei, Bed in peotore. (Ibid.)

[10] Eique propter auctoritatem, quam sanctitate morum antas, pepererat,

adsenserunt. t Ibid.) -

[11] Puto et hodie theologos omnes proboa favere Luthero. (Erasmi Epp. 1, 852.)

[12] Tu, Domino Jesu, esjustitia urea ; ego auteur anm peooatum tuum : tu

assumpsisti meum, et dedisti mihi tunni. (L. Epp. I, p. 17.)

[13] Non anka justa agendo justi efficionir : sed inf:kl fluid() et esseodo operatnur

justa. (L. Epp. 1, p. 22.)

[14] Humana pnevalent in eo plus quam divins.

164


[15] Dabit ei Dominus intellectum silo forte tempore. (L. Epp. 1, p. 52.)

[16] Ti °Dy; esouarbid ductpdprrirov övar )58.9. livad ! är det möjligt att icke synda?

frågar Epictet, (IV, 12, 19.) 'Apri'zakop. Omöjligt, svarar han.

[17] Sanatissima3 retiqvise deificte voluntatis stue oharitate am-pleka3, °senlatin.

Epp. 1, 18.)

[18] Sed etiam ultro adorabam. (L. Opp. lat. I, p. 50.)

[19] L. Opp. (L.) XVII, p. 142, Opp. lat. 1, p. 51. 10

[20] Cum credenti omnia sint, auctore Christo, possibilia, supersti, tiocum est

humano arbitrio, anis sanetis, aha deputari :maffia. (L. Opp. 114.] XVII p. 142 et Opp.

lat. 1, p. 51.)

[21] Hilseher's Luthers Anwesenheit in Alt-Dresden. 1728.

[22] 1 Maj 1516, Epp. I, p. 20.

[24] L. Epp. 1, p. 36. Non enim asper asperum, id est non diabolus diabolum, eed

suavis asperum, id est digit= Dei ejicit demnonia.

[25] Tam eito enim crux cessat esse crux, quam cito Isetus dixeris: Crux benedicta!

inter ligua nullum tale. (Epp. I, 27.)

[26] Aeiliglich, friedlich und zftchtig. (Math. p. 10.)

[27] • Epp. I, p 41, till Lange, d. 26 Okt. 1516.

[28] Quo fugiam ? spero quod nor corruet orbis, ruente fratre Martino (Epp. I, p. 42,

d. 26 Okt. 1516.)

[29] Muns, placent principi tuo, qua? Deo displicent. (L. Epp. I, p. 25.)

[30] Ii mi hi maxime prosunt, qui mei pessime meminerint. (Tbid.p.45.)

[31] Quo sunt aliqua salubriora, eo minus plaoent. (L. Epp. I, p.46.) -

[32] Quam amarum est. quicquid nos sumus. (Ibid.)

[33] L. Opp. (W.) xxu, p. 1489.

[34] J. Opp. (W.) XXII, p. 1489.

[35] Has tres poste& in aula principis a me notatas garriernnt. (L Epp. 1, 85.)

165


[36] Keith, Leb. Luth., sid. 32.

[37] Inter medias me insidias conjectum. (L. Epp. I, 85.)

[38] In me acriter et clamose invectus est. (Ibid.)

[39] Super Aristotelis et Thomte nugir. (Ibid.)

[40] Ne prodiret et in faciem meam spueret. (Ibid.)

[41] Enbet) sese exeusavit. (Ibid.)

166


KAPITEL VIII.

Med stort nit återtog Luther sina arbeten. Han var sysselsatt att bereda 6 eller 7

unga teologer, hvilka ofördröjligen skulle un- dergå examen, för att få tillstånd hålla

föreläsningar. Hvad som mest fröjdade honom var, att denna högtidlighet skulle gifva

nom tillfälle att nedsätta Aristoteles. "Jag skulle önska, det han snart finge nä, många

fiender som möjligt" [1], sade han, och för detta ändamål utgaf han några theser, hvilka

förtjena vår uppmärksamhet.

Friheten var det stora ämne, han afhandlade; ett ämne, som han redan i Feldkirchens

theser vidrört, men hvarmed han nu gick mera på djupet. Alltifrån kristendomens första

tid har en mer eller mindre häftig strid fortgått om menniskans frihet eller träldom.

Några skolastiker hade liksom Pelagius och andra lä rare, drifvit den satsen, att

menniskan af sig sjelfegde förmåga att älska Gud och göra det goda. Luther förnekade

denna frihet, icke för att beröfva, utan tvärtom för att förskaffa menniskan elensam rna.

Striden öfver denna vigtiga fråga gäller således icke, såsom vanligtvis påstås, frihet eller

träldom, utan en från menniskan eller frän Gud utgående frihet. Den ena sidan, som

kallar sig frihetens försvarare, säger till menniskan: "du har förmåga att göra det goda;

du behöfver ingen större frihet". Den andra, som fått namn af träldomens anhängare,

säger tvärtom till henne: "Den rätta friheten fattas dig, men Gud erbjuder dig den i

Evangelium". 1 förra fallet talar man om frihet, för att bibehålla träldom; i det sednare

om träldom, för att gifva frihet. Sådan var striden på Pauli, på Augustini och på Luthers

tid. De, som säga: förändren intet, äro träldomens försvarare; de, som säga: låten edra

bojor falla, äro frihetens.

Men man skulle bedraga sig, om man inskränkte hela refor-mationen till denna

bifråga. Den är en bland de många lärosatser, som förfäktades af Luther: se der allt. Men

isynnerhet skulle man göra sig en mycket falsk föreställning, om man trodde, att

reformationen var en fatalism, ett upphäfvande af friheten. Den var tvärtom

menniskoandens herrliga frigörelse. Krossande de tunga fjettrar, i hvilka prestväldet

slagit menniskotanken, och återupplifvande frihetens och forskningens grundsatser,

frigjorde den sitt tidehvarf, och med det alla kommande. Må man icke säga, att

reformationen visserligen befriade menniskan från allt menskligt herravälde, men

deremot förslafvade henne, genom att förkunna nådens oinskränkta makt. Det

medgifves, att den åsyf-tade att återföra menniskans vilja till Guds vilja, göra den förra

den sednare helt och hållet underdånig och sammansmälta båda till ett; men hvilken är

den filosof; som icke vet, att den fullkomliga öfverensstämmelsen med Guds vilja just

utgör den enda, den högsta och den fullständigaste friheten, och att menniskan först då

blir rättsligen fri, då den gudomliga heligheten och den eviga sanningen oinskränkt

herrska inom henne?

167


Här följa några af de 99 satser, som Luther rigtade emot den skolastiska teologiens

pelagianska rationalism:

"Det är sandt, att menniskan, som blifvit ett ondt träd, icke kan vilja eller göra annat

ni det onda".

"Det är falskt, att viljan, lemnad åt sig sjelf, kan göra det goda så väl som det onda ;

ty den är icke fri, utan fången".

"Det står icke i den menskliga viljans förmåga att utvälja eller förkasta hvad som

bjudes densamma".

"Menniskan kan enligt sin natur ej vilja, att Gud skall vara Gud. Hon skulle hellre

sjelf vilja vara Gud, och att Gud icke vore Gud".

"Den bästa, enda och ofelbara förberedelse för nåden är Guds eviga val och

förutbestämmelse [2]. Det är falskt, att om menniskan gör allt hvad som står i hennes

förmåga, undanrödjer hon hindren för nåden".

"Med ett ord, naturen eger hvarken ljus i förståndet eller he-lighet i viljan" [3].

"Å menniskans sida finnes intet, som föregår nåden, utom vanmakt och till och med

motstånd".

"Det finnes ingen sedlig dygd utan högmod eller sorgsenhet, det vill säga utan synd".

"Frän början till slut äro vi icke våra handlingars herrar, utan deras slarvar".

"Vi blifva icke goda, genom att göra det goda; men sedan vi blifvit goda, göra vi det

goda".

"Den, som säger, att en teolog, som icke är logikus, är en kät-tare och äfventyrare,

talar som en kättare och äfventyrare".

"Det finnes intet slag af slutledning, som passar in på gudom-liga ting" [4].

"Om någon slutledning voro tillämplig på gudomliga ting, kunde man väl känna läran

om treenigheten, men icke tro den".

"Med ett ord, Aristoteles förhåller sig till teologien, som mörkret till ljuset".

"Menniskan är mera fiendtlig mot Guds nåd, än mot sjelfva lagen".

168


"Den, som är utom nåden, syndar oupphörligt, äfven om han icke dräper, stjäl eller

gör hor".

"Han syndar, ty han uppfyller icke lagen efter dess anda".

"Att endast i det yttre och i handling icke dräpa, icke göra hor, år sk rynttares

rättfärdighet".

"Guds lag och menniskans vilja åro tvitane motståndare, som utan Guds nåd ej

kunna förlikas" [5].

"Viljan vill aldrig hvad lagen vill, om den än låtsar sig at fruktan eller kårlek vilja

detsamma".

"Lagen år viljans tuktomästare, och denna kan endast öfvervinnas af det Barn, som

år oss födt". (Esai. IX, 6.) [6]

"Lagen kommer synden att öfversvämma, ty den retar och hämmar viljan".

"Men Guds nåd låter rättfärdigheten öfverflöda genom Jesus Kristus, som inger

kärlek till lagen".

"Alla lagens gerningar synas goda till sitt yttre ; men invärtes äro de synd".

"Då viljan, utan nåd, fogar sig efter lagen, gör den det endast af egennytta".

"Förbannad äro alla, som göra lagens gerningar". "Välsignade äro alla, som göra

nådens gerningar". "Den enda lag, som år god och genom hvilken man lefver,

år Guds kärlek, genom den Helige Ande ingjuten i våra hjertan".

(Rom. V, 5.)

"Nåden år icke gifven, på det att goda gerningar oftare och lättare måtte göras, men

derföre, att utan nåden intet kärleksverk kan göras".

"Att älska Gud, år att hata sig sjeif, och icke veta någonting utom Gud" [7].

Luther tillskrifver således Gud allt det goda, menniskan kan göra. Det år ej fråga om

att upphjelpa, eller, om man så får uttrycka sig, lappa menniskans vilja; hon måste

erhålla en alldeles ny. Endast Gud har kunnat säga detta, emedan endast Gud kan

169


verkställa det. Se der en af de största och vigtigaste sannin-gar, som menniskoanden

förmår fatta.

Men då Luther uttalade menniskans vanmakt, föll han icke i den andra ytterligheten.

Han säger i den åttonde thesen: "Deraf följer icke, att viljan till sin natur är ond, det vill

såga, att dess natur är ett med det ondas natur, såsom ManieMerna lärde" [8].

Menniskans natur var ifrån början väsendtligen god ; den har vändt sig ifrån det goda,

som är Gud, till det onda. Emellertid står hennes heliga och gudomliga ursprung qvar,

och hon är genom Guds kraft i stånd att återvinna detta ursprung. Kristendomens verk

består i att återgifva henne det. Evangelium visar oss vissserligen menniskan i ett

förnedringstillstånd, men emellan tvenne herrligheter : en försvunnen herrlighet, från

hvilken hon blifvit störtad, och pn tillkommande herrlighet, till hvilken hon är kallad.

Detta är sanningen: menniskan vet det, och om hon tänker aldrig så litet derpå, märker

hon lätt, att alla tal om hennes nuvarande renhet, kraft och herrlighet endast äro en

lögn, med hvilken man vill vagga hennes högmod i sömn.

Luther upphäfde sig i sina theser icke endast emot den menskliga viljans föregifna

godhet, utan arven emot menniskans föregifna förstånd i andliga ting. Skolastiken hade

nemligen upphöjt förståndet ej mindre ån viljan. Denna teologi, såsom den af några sina

lärare blifvit utbildad, var i sjelfva verket endastett slags rationalism. De af oss anförda

satserna bevisa detta. Man kunde tro dem rigtade emot vår tida rationalism. I de theser,

som gåfvo uppslaget till reformationen, anföll Luther kyrkan och folkets vidskepelse,

hvilka tillsammans påhängt Evangelium läran om Mist, om skärselden och så många

andra missbruk. I de nu an-förda anfaller han deremot skolastiken och rationalismen,

hvilka fråntagit Evangelium läran om Guds allmakt, uppenbarelse och nåd.

Reformationen vände sig emot rationalismen, innan den an-grep vidskepelsen. Den

förfäktade Guds rätt, förr än den bort-rensade de menskliga tillsatserna. Först positiv,

sedan negativ, uppbyggde den, innan den nedref. Detta har ej tillräckligt blifvit erkändt,

och likvill kan man, utan ett sådant erkännande, icke rätt uppskatta denna andliga

revolutions väsende.

Vare härmed huru som helst, dc sanningar, Luther på ett så kraftigt sätt uttalat, voro

nya och oerhörda. Att försvara dessa theser i Wittenberg, der han hfele en så mäktigt

inflytande, skulle varit en lätt sak. Man kunde halva sagt, att han med flit valde ett

stridsfält, der han visste, att ingen motkämpe kunde uppträda. Vid ett annat universitet

skulle striden tierjemte erhålla större of-fentlighet; och det var genom offentlighet som

reformationen verkståldes. Han stadnade med sitt val på Erfurt, hoars teologer visat sig

så hätska emot honom, skickade sina theser till Johan Lange, prior i denna stad, och

skref till honom : "Jag undrar mycket, kanske alltför mycket, hvad omdöme du skall fälla

om mina paradoxer. Jag misstänker starkt, att edra teologer skola såsom orimligt, ja

irrlärigt [9] anse det, som för mig är renlärigt. Underrätta mig alltså med snaraste, huru

härmed förhåller sig. Var god och förklara för den teologiska fakulteten och för alla, att

170


jag är färdig begifvainig till er och offentligen vid universitetet eller i klostret försvara

dessa satser".

Det ser icke ut, som om Luthers utmaning blifvit antagen. Munkarne i Erfurt åtnöjde

sig att låta honom veta, det hans theser högeligen misshagat dem.

Men han beslöt skicka dem äfven till en annan del af Tysk-land. För detta ändamål

vände han sig till en man, hvilken i Re• forrnationshistorien spelar en stor roll, och

hvilken det derföre är af vigt att känna.

En utmärkt professor, vid namn Johan Meyer, efter sin fädel. seort, byn Eck i

Schwaben, vanligen kallad doktor Eck, var då anställd vid universitetet i Ingolstadt i

Bojern. Han var vän till Luther, som värderade hans skicklighet och kunskaper. Med ett

ljust hufvud och skarpt minne förenade Eck mycken lärdom och var dessutom begåfvad

med stor vältalighet, samt röjde genom röst och åtbörder sitt snilles liftighet. Han var för

södra Tyskland, hvad Luther var för det norra. De voro den tidens mest framstående

teologer, ehuru med vidt åtskilda syften. Ingolstadt täflade nära nog med Wittenberg i

ryktbarhet, och dessa tvänne lärares anseende lockade från alla håll till de båda

universiteterna en stor mängd studenter, som åstundade höra deras föreläsningar; och

det var ej mindre genom sina personliga egenskaper, än sin lärdom, som de tillvunno sig

sina lärjungars kärlek. Man har an fallit doktor Ecks karakter. Ett drag ur hans lif skall

visa, att hans hierta, åtminstone vid denna tidpunkt, var öppet för Adelsinnade intryck.

Bland de studenter, som hans namn lockat till Ingolstadt, befann sig en yngling, vid

namn Urban Regius, född vid stranden af en bland Alpernas sjöar. Han hade först

studerat vid univer-sitetet i Freiburg i Breisgau. I Ingolstadt afhörde han Ecks filosofiska

föreläsningar och tillvann sig hans välvilja. Tvungen att sjelf försörja sig, måste

han åtaga sig lednin2ert af några unga adelsmän. Det ålåg honom icke allenast att vaka

öfeer deras uppförande och studier, utan äfven att köpa dem erforderliga böcker och

kläder. De unga herrarna klädde sig yppigt och lefde kräseliga.

Da Regius i sin förlägenhet skref till föräldrarne•och bad dem hemkalla sina söner,

uppmanade de honom blott att ej fälla modet. Emellertid ökades hans skulder, hans

fordringsegare ansatte honom: han visste icke, hvad han skulle taga sig till. Vid den

tiden samlade Kejsaren en här emot Turkarne. Några värf-vare kommo till Ingolstadt. I

sin förtviflan tog Urban vadning och uppträdde i sin krigiska drägt vid mönstringen, som

hölls före aftäget. Doktor Eck anlände just då med flera embetsbröder till stället och

igenkände till sin stora förvåning sin skyddsling bland rekryterna. "Urban Regius i" sade

han, i det han på honom fästade en genomträngande blick. — "Här är jag 1" svarade ynglingen.

"Säg mig orsaken till detta steg", återtog professorn. Rekryten berättade sin

historia. — "Jag åtager mig saken", sva-rade Eck. Derpå tog han ifrån honom hillebarden

och friköpte honom från värfvarne. Föräldrarne, som doktorn hotade med furstens onåd,

171


skickade de penningar, som fordrades för att be-täcka sönernas utgif ter. Urban Regius

räddades, för att framdeles blifva ett af reformationens stöd.

Det var på denna doktor Eck, Luther tänkte såsom den tjen1 igaste person, för att i

södra delen af kejsardömet sprida känne-dom om hans theser mot den skolastiska

pelagianismen och ratio-nalismen. Han skickade dem likväl icke omedelbart till

professorn i Ingolstadt, utan till deras gemensamme vän, den förträff lige Christoffer

Scheurl, stadsskrifvare i Niirnberg, med anhållan, att han skulle fortskaffa dem till Eck i

det närbelägna Ingolstadt. "Jag skickar er", sade han, "mina helt och hållet orimliga och

för mången irrläriga (xaxectröcSoUc) satser; meddela dem åt var lärde och snillrike Eck,

på det jag mä få veta, hvad han om dem tänker" [10]. Så talade Luther på den tiden om

doktor Eck, och så. stor var vänskapen dem emellan. Det var icke Luther, BOM bröt den.

Men på detta fält skulle striden icke börja. Dessa theser om. fattade läror, som

kanske voro vigtigare än de, hvilka tvenne må-nader sednare satte kyrkan i brand; och

likväl ådrogo desig, oak. tadt Luthers utmaningar, föga uppmärksamhet. Man läste dem

på sin höjd vid en och annan högskola, men de gjorde iden yttre verlden intet uppseende.

Skälet var, att de endast vidrörde akademiska och teologiska frågor, då deremot de

efteråt utgifna the. serna påpekade ett ondt, som utbildat sig bland sjelfva folket och just

då öfversvAmmade Tyskland. Så länge Luther åtnöjde sig att framdraga glömda IPror,

teg man stilla. Men då han angrep allmänt öfverklagade missbruk, spetsade hear och en

öronen.

Emellertid ämnade Luther i båda fallen endast framkalla en af dessa teologiska

meningsstrider, som vid universiteterna voro så vanliga. En vidsträcktare krets hade

han ej tänkt sig. Ödmjuk ända till misstroende och ängslan, ansåg han sig icke kallad till

reformator. "För min okunnighets skull", sade han, "förtjenar jag att bortgömmas i en

vrå af verlden och icke vara känd af någon menniska under solen" [11]. Men en mäktig

hand framdrog honom ur den vrå, der han önskat få lefva bortglömd och okänd. Genom

en af honom sjelfoberoende skickelse kasta.. des han fram på skådebanan, och striden

började. Det är denna Försynens skickelse, som händelsernas ordning nu kallar oss att

beskrifva.

172


________________________________________

FOTNOTER

[1] Cujus vellem Nostes eitd (pain pluritnos fieri. (Ibid. 59.)

[2] Optima et infallibilis ad gratiam preparatio, et unica dispositiv, est aeterna Dei

eleetio et prcedestinatio. (L. Opp. lat. I, 56.)

[3] Breviter nec revtum dietsmen habet natura, nec borlam voluntatem. (Ibid.)

[4] Nuila forma syllogistiea tenet in terminis divinis. (Ibid.)

[5] Lex et voluntas sunt adversarii duo, sine gratia Dei implacabiles. (L. Opp. lat. I,

57.1

[6]] Lex est exactor voluntatis, qui,non superatur nisi per Parvalurn gul natus est

nobis. (Ibid.)

[7] L. Opp. Lips. XVII, 143, och Opp. lat. I.

[8] Neo ideo sequitur quod åt natureliter mala, id est natura mali, pecundum

Manichtros. (L. Opp. Lips. XVII, 143, och Opp. lat. I.)

[9] Imo eaoodoxa (dålig råa) videri suspicor. (L. Epp. I, 6.)

[10] Eocio nostro, eruditissimo et ingeniosissimo viro exhibete, ut audiam et videan]

quid vocet illaö. (L. Egg. I, 63.)

[11] L. Opp. (W.) XVIII, 1944.

173


TREDJE BOKEN. Afiatshandeln och Teserna. 1517 — Maj 1518

KAPITEL I.

Stor rörelse herrskade vid denna tid bland Tysklands folk. Kyrkan hade öppnat en

vidsträckt handel. Att döma af köpar. nes mängd, af säl jarnes skrik och skämt, skulle

man trott, att det var marknad, men en marknad, hållen af munkar, och den vara, de för

nedsatt pris utbjödo, var, såsom de sade, själarnas salighet. Köpmännen genomreste

landet i en vacker vagn, under betäckning af tre ryttare, förde stor ståt och lefde i

öfvt_rflöd. Det såg ut, som hade det varit någon hög herre, stadd på sin embetsresa, samt

vederbörligen beledsagad och uppvaktad ; och likväl var det en-dast en tiggarmunk, som

sålde afiat. Närmade sig tåget till en stad, så affärdades ett bud till magistraten. "Guds

och den Helige Fadrens nåd är utanför eder stads portar", sade den utskickade.

Genast var allt i rörelse ; prester, munkar, nunnor, rådsherrar, skol_ mästare,

skolgossar, handtverkare med sina fanor, män och qvin-nor, unga och gamla, alla Bingo

med tända vaxljus i händerna, samt under musik och klockringning handelsmännen till

mötes, "så att", säger en historieskrifvare, "man icke kunnat emottaga Gud sjelf

högtidligare". Efter ömsesidiga helsningar styrde tåget kosan till kyrkan. I spetsen bars

på ett sammetshyende eller ett stycke guldtyg påfvens bula, derefter kom den förnämste

af af. latskrämarne, hållande i handen ett rödt träkors. På detta sätt framskred den

festliga skaran tinder sång och bön, samt omgifven af rökelse, till templet, der den

emottogs af orgelns toner och en dånande musik. Träkorset planterades framför altaret,

det påfliga vapnet upphängdes på detsamma, och så länge detta kors stod qvar, kommo

alla dagar efter aftonsången eller före aftonbönen ställets presterskap, samt så väl högre

som lägre aflatskräni are, att med hvita stafvar i händerna betyga det sin vördnad [1].

Uti de stilla tyska städerna väckte all defina ståt stor uppståndelse.

Vid dessa tillställningar ådrog sig i synnerhet den man, som bar det stora röda korset,

åskådarnes blickar. Han var klädd i dotninikanerdrägten, och hans åtbörder utvisade

öfvermod och stolthet. Han talade med ljudelig stämma, och, ehuru redan 63 år gammal,

tycktes han ännu ega full styrka [2]. Denne man var son af en guldsmed i Leipzig vid

namn Diez, och hette Johan Diezel eller Tezel. Han hade studerat i sin födelsestad, år

1487 blifvit baccalaureus och två år derefter inträdt i dominikanerorden. Man hade

öfverhopat honom med utmärkelser: teologie bacclaureus, dominikanerprior, apOstolisk

kommissarie, inqvisitor, leceretirce pravitatis inquisitor, hade han alltsedan är 1502

tjenst, gjort såsom atiatsförsäljare. Den skicklighet, han i egenskap af underkommissarie

förvärfvat, befordrade honom snart till öfver-kommissarie. Han hade åttatio gyllen i

månaden, allting fritt, samt hästar och vagn ; men, såsom man lätt kan föreställa sig,

öfverstego sportlerna vida hans arvode.

174


År 1507 vann han på två dagar i Freiberg två tusen gyllen. Vinglare till sitt

handtverk, var han också vinglare till sina seder, I Innsbruck öfverhevist om

äktenskapsbrott och ärelöst uppförande, var han nitra att med döden få plikta för sina

laster. Kejsar Maximilian hade befalit, att han skulle stoppas i en säck ech kastas i

floden, då kurfursten Fredrik at Sachsen trädde emel lan och utverkade nåd för honom

[3]. Men oaktadt denna skarpa lega förblef han lika skamlös som förut. Päfvens legat,

Miltitz, berättar i ett brer, att han på sina resor förde med sig tvänne af sina barn [4].

Det,skulle varit svårt att i alla Tysklands kloster uppleta en för afiabhandeln tjenligare

person än Tezel. Med en munks teologiska lärdom, med en inqvisitors nit och anda

förenade han den största fräckhet, och — hvad som vid utörningen af hans befattning i

synnerhet kom %iii till pass, — han var en mästare i konsten att uppfinna dessa sädsamma

berättelser, hvilka angla hopens e Innen. livade medel att fylla hans kassa syntes

honom godt. Med högljudd stämma och en komediants vältalighet utbjöd han åt

kommande och ende sin 811g och visste bättre ån någon marktschreier att göra sin vara

begärlig [5].

Så snart korset blifvit upprest och behängdt med påfvens vapen, uppsteg Tezel på

predikstolen och började att inför den af högtidligheten ditlockade folkmassan med en

myndig ton upphöja aflatens förträfflighet. Folket lyssnade uppmärksamt och häpnade

öfver de underbara krafter, han tillade detsamma. En jesuitisk historieskrifvare säger i

anledning af de dominikaner-munkar, med hvilka Tezel förbundit sig: "Några af dessa

predikanter öfverdrefvo visserligen, såsom vanligen sker, det ämne, de behandlade, och

upphöjde aflatens värde så högt, att de hos folket väckte den tron, att man, så snart

penningarme voro erlagda, kunde vara viss om salighet och befrielse från skärselden"

[6]." Om lärjungarne voro sådane, huru skulle då mästaren vara ? Se hur ett af de ial,

han en gång höll efter korsets uppresande:

"Aflaten", sade han, "är Guds dyrbaraste och högsta gåfva. Detta kors (härvid pekade

han på det röda korset) har lika mycken kraft, som Jesu Kristi eget kors.

"Kommen, så skall jag gifva er med påfvens sigill försedda brer, genom hvilka J

skolen få förlåtelse till och med för de synder, J framdeles kunnen vilja begå,

"Jag skulle icke vilja bortbyta min makt och myndighet emot sjelfva 5: t Peters i

himmelen; ty jag har genom mina aflatsbref räddat flera själar, än aposteln genom sina

tal.

"Det finnes ingen synd så stor, att aflaten icke kan godtgöru den; ja! arven om någon,

hvilket visserligen är omöjligt, hade våldfört den heliga Jungfrun, Guds moder, må han

blott betala, blott rundeligen betala, och det skall varda honom förlåtet [7].

"Ånger är till och med icke nödvändig.

175


"Ja än mer : aflaten frälsar icke allenast lefvande, utan äfven döda.

"Prester! adelsmän ! köpmän! qvinnar! unga flickor! ynglingar, hören edra föräldrar

och andra aflidna vänner från algrunden tillropa er: Vi lida förskräckliga qval! En liten

allmosa skulle rådda oss; J kumlen gifva den, men J viljen icke."

Vid desssa med fruktansvärd stämma uttalade ord ryste alla.

"I samma ögonblick", fortfor Tezel, "som silfverstycket klingar mot kassakistans

botten, slipper själen lös från skärselden och flyger upp i himmelen" [8].

"0! J dårar, ja, snarare djur ån menniskor, som ej begripen den nåd, hvilken så

rikeligen erbjudes eder! Nu år himmelen ötverallt öppen! Vägrar du att nu gä,itt? När

skall det då ske ? Nu kan du igenlösa så många själar! Hårda och ohörsamma menniska!

med 12 groschen kan du rycka din fader ur skärselden, och du är nog otacksam, att ej

rädda honom. Jag skall blifva rättfärdigad på domens dag; men J skolen blifva straffade,

och det så mycket strängare, som J vårdslösat en så stor salighet. Jag säger dig, att, om

du egde blott en enda rock, borde du taga och sälja den, för att erhålla den dig nu

erbjudna nåden. Herren vår Gud är icke längre Gud; Han har öfverlåtit all makt åt

påfven."

För att gifva än mera kraft åt sina ord, tillade han vidare: "Veten J, hvarför vår

alldraheligaste Herre utdelaren så stor nåd? Jo Man ämnar återuppbygga 8: t Petri och

S: t Pauli förstörda kyrka, så att hon ej skall hafva sin like i hela verlden. Denna kyrka

innesluter de heliga apostlarne Petri och Pauli, samt en mängd martyrers kroppar.

Dessa heliga kroppar äro i följd af byggnadens nuvarande tillstånd, Gudi klagadt!

beständigt utsatta att genom hagel och regn förruttna, att misshandlas, öfversvämmas,

orenas och vanhelgas. Ack, skall allt detta heliga stoft längre blifva liggande i smuts och

vanära?" [9].

Denna målning förfelade icke sin verkan. Man brann af längtan att hjelpa den

stackars Leo X, som icke visste sig någon råd att skydda S: t Petri och S: t Pauli kroppar

mot regn och hagel.

Derpå for talaren ut emot dessa grälmakare och förrädare, som ville hindra hans

förehafvande: "Jag förklarar dem i bann t" utropade han.

Sedan vände han sig till de mera lättrogna själarna och sade med gudlös tillämpning

af Skriftens ord: "Salige äro de ögon, sorp se det J sen; ty jag säger eder, att många

profeter och ko-pungar åstundat se det J sen, och fingo dock icke se det, och höra det J

hören, och fluga dock icke hörat!" Slutligen pekade Nån på kassakistan, dit penningarne

lades, och afslöt sitt högtrafvande tal med följande tre gånger förnyade uppmaning:

176


"Kommen hit med edra penningar! !" — Han uttalade dessa ord med ett så för-skräckligt

vrålande, skrifver Luther, "att man skulle trott, att det var en rasande oxe, som störtade

på folket och stångade dem med SiDa. horn." [10]. Då talet var slut, steg han ned frän

predikstolen, skyndade till kistan och kastade inför hela folkets åsyn i den-samma en

silfverpenning, så att det klingade starkt [11].

Sådana läror fick det förvånade Tyskland höra vid den tid, då Gud beredde Luther för

hans kallelse.

Sedan aflatskrämaren slutat sitt tal, troddes nådastolen vara högtidligen upprest.

Biktstolar, prydda med det påfliga vapnet, framsattes. Underkommissarierna och de

biktfäder, som af dem valdes, skulle föreställa de så kallade apostoliskapenitentiarierna,

hvilka vid jubelfesterna i Rom plågade utdela aflat; och öfver byars och ens stol lästes i

stora bokstafver biktfadrens namn, förnamn och titlar [12].

Nu trängdes alla till biktstolarna, icke med förkrossade hjertan, utan med penningar

i händerna. Män, quinnor, barn, fattiga, ja, till och med almosehjon, alla visste att

förskaffa sig nödiga tillgångar. Sedan krämarne för hvar och en särskildt å nya för-klarat

aflatens höga värde, ställde de till de biktande följande fråga: "Huru mycket penningar

kunnen J på samvete uppoffra för att erhålla en så fullkomlig syndaförlåtelse ?" — en

fråga, hvilken efter erkebiskopens i Mainz förhållningsreglor borde framkastas just i

detta ögonblick, på det folket skulle blifvadesto mera böjdt tör frikostighet.

Några andra föreskrifter voro icke gifna. I påfvens bulla talades åtminstone om änger

och syndabekännelse; men Tezel och hans embetsbröder aktade sig noga att yrka något

sådant, vål vetande, att deras penningepungar då skulle förblifvit tomma. Erkebiskopens

reglor förbjödo till och med att tala om omvändelse eller syndaånger. Tre slags nåd

utlofvades; det må vara nog att beskrifva det första slaget: "Den nåd, vi först erbjuda",

sade aflatakrämarne i enlighet med ordalydelsen i sin föreskrift, "år fullkomlig förlåtelse

för alla synder; man kan ej tänka sig någonting herrligare än en sådan nåd, alldenstund

en menniska, som lefver i synd, år beröfvad Guds välbehag, och hon genom denna syndaförlåtelse

återvinner detsamma [13]. Nu förklara vi, att för förvärf-vandet af desssa

himmelska nådeglifvor fordras ingenting annat än att köpa ett aflatsbref [14]. Hvad dem

angår, h vilka vilja ur skärselden befria själar och förskaffa dem tillgift för deras synder,

st behöfva de endast lägga penningar i kassakistan; men det fordras icke, att de skola

vara förkrossade i hjertat eller hafva biktat med munnen [15]. Må de endast skynda att

frambära sina penningar, ty derigenorn förrätta de ett verk, lika nyttigt för de aflidnas

själar som för uppbyggandet af S: t Peters kyrka." — Så stora välgerningar kunde

omöjligen erbjudas för lägre pris.

Då bikten var slutad, och den aflopp vanligen ganska knapp-händigt, skyndade de

trogna till aflatskrtimaren. Försäljningen, som hölls nara intill träkorset, förrättades af

177


en enda person, hvil. ken med forskande blickar betraktade alla, som närmade sig ; han

granskade deras uppsyn, deras hållning, deras klädsel och begärde en efter den

framträdandes yttre afpassad summa. Konungar, drottningar, furstliga personer,

erkebiskopar och biskopar skulle efter de fastställda reglorna för ett vanligt aflatsbref

erlägga 25 dukater ; abboter, grefvar och baroner 10; simpla adelsmän, skademie- eller

kloster-rektorer och alla, som hade 500 guldens årlig inkomst, betalade 5. De, som hade

200 gulden om året, betalade en dukat, mindre bemedlade endast en half. Men om denna

taxa ej kunde bokstafligen efterföljas, hade den apostoliska kommissarien full

beslutanderätt; "bärandes allt lämpas efter sunda förnuftet och gifvarens prakt och

frikostighet" [16]. För särskilda synder hade Tezel äfven särskild taxa. Månggifte

betaltes med 10 dukater ; kyrkostöld och mened med 9; för mord erlades 8 dukater och

för trolldom 2. Samman, hvilken i Schweiz dref samma handel som Tezel i Tyskland,

hade en något olika taxa. Han lät för barnamord betala sig fyra livres, för fader. eller

brodermord en dukat [17].

Afiatekramarne råkade understundom på åtskilliga svårigheter. Det hände icke

sällan, aå vill i städer som byar, att äkta män voro afvogt stämda emot denna handel och

förbjödo sinahustrur att derpå offra sina penningar. Hvad var då för de fromma

hustrurna att göra? "Hafven J icke er hemgift, eller någon annan egendom, öfver hvilken

J kumlen förfoga?" frågade säljarne. "1 den händelsen bören J icke tveka att, äfven emot

edra männers vilja, använda den till ett så heligt ändamål" [18].

Ded, som utdelade aflatsbrefven, fick vid högt straff icke sjelf emottaga penningarne ;

man hade nemligen goda skäl att miss-tänka krämarnes redlighet. Den botgörande borde

sjelf lägga betalningen för syndaförlåtelsen i kassakistan [19]. De, som vero nog djerfva

att icke öppna på pungen, fingo uppbära vredgade blickar [20].

Om det bland de nådesökande fanns någon, som begått ett uppenbart brott, tör

hvilket han icke blifvit af lagarna straffad, måste han först göra offentlig bot. Man förde

honom till ett kapell eller sakristia, drog af hans skodon, klädde af honom ända till

skjortan, lade hans armar i kors öfver bröstet, samt gaf honom . ett brinnande ljus i ena

handen och ett vaxljus i den andra. Sedan gick den botgörande i spetsen för tåget till det

röda korset och låg der på knä, ända tills psalmen och bönen före episteln voro slutade.

Derpå uppstämde kommissarien psalmen Miserere mei! Nu närmade sig biktfäderna och

förde brottslingen till kommissarien, som med ett spö sakta slog honom tre gitnger på

ryggen [21], i det han sade: "Gud förbarme sig öfver dig och förlåte dig din synd I" Sedan

uppstämde han: Kyrie deism! (Herre, förbarma Dig!). Nu återfördes botgöraren till

korset, och biktfatdren uttalade öfver honom den apostoliska aflösningen, samt

förklarade honom åter upptagen i de trognas samfund. Med så heliga ord, hvilka under

sådana omständigheter innehöllo en riktig hädelse, slutades det ömkeliga gyckelspelet.

178


Se bär ordalydelsen af ett dylikt afiatsbref! Det lönar väl mödan att lära känna

innehållet af dessa brer, hvilka närmast för-anledde kyrkans reform.

"Vår Herre Jesus Christus förbarme sig öfver dig N. N. och anse dig genom sitt allra

heligaste lidande; I kraft af den apo-stoliska myndighet, som blifvit mig anförtrodd,

aflöser jag dig från all kyrkans näpst, dom och straff, bvartill du kunnat göra dig skyldig;

samt vidare från alla öfverträdelser, synder och brott, som du af hvad orsak som helst

kunnat begå, vore de Itu aldrig så stora och oerhörda, ja! äfven om de höra till de fall,

som äro vår allraheligaste fader, påfven, och den apostoliska stolen förbehållne. Jag

utplånar alla vanhederliga fläckar och nesliga brännmärken, du härvid kunnat ådraga

dig. Jag efterskänker dig anade du i skit-seklen bort utstå. Jag gör dig åter delaktig af

kyrkans sakramenter. Jag införlifvar dig ånyo i de heligas samfund och återförsätter dig

i den oskuld och renhei,du i din döpelsestund egde. Så att vid din död porten, hvarigenom

man ingår till pino- och plågorhmmet, skall tillslutas, och porten, som leder till

paradisets glädje, öppnas för dig. Och skulle du än lefva aldrig så länge, skall denna nåd

likväl förblifva orubblig ända till din ändalykt.

"I Fackens, Sonens och den Helige Andes namn, amen." •

"Broder Johan Tezel, kommissarie, har med egen hand undertecknat detta."

Med hvilken skicklighet äro icke här de fräckaste lögner och de heligaste sanningar

sammanflickade!

Alla trogna borde inställa sig till bikt på det ställe, der det röda korset var planteradt.

Undantag egde rum endast för sjuka, gubbar och hafvande quinnor. Om emellertid det i

grannskapet fanns någon adelsman på sin borg, någon hög herre på sitt slott, gjordes

ftf3.,en för dem undantag [22], ty de kunde möjligen miss-tycka att blifva

sammanblandade med stora hopen, och deras penningar lönade vål mödan att hemtas.

Voro föreståndarne för något kloster stämda emot Tezels han-del och förbjödo sina

munkar att besöka all atsmarknaden, så visste man äfven att undanrödja detta hinder ;

man d itskickade biktfäder, försedda med fullmakt att trots ordensreglarna och mot

deras för mans vilja gifva bröderna aflösning [23]. Intet malmstreck i den rika grufvan

lemnades obegagnadt.

Slutligen kom sjelfva kronan på hela tillställningen, nemligen öfverräknandet af

penningarne. Till yttermera säkerhet fanns det till kassakistan tre nycklar : den ena var

i Tezels förvar; den andra innehades af kassören hos det Augsburgska handelshuset

Fugger, åt hvilket man öfverlemnat detta stora företag; den tredje var anförtrodd åt de

borgerliga myndigheterna. På bestämd tid öppnades i närvaro af en notarius publicus

179


kassakistorna, och penningarne blefvo vederbörligen räknade och bokförda. Måste icke

Kristus uppresa sig i sin kraft och nr helgedomen fördrifva dessa skändliga månglares?

Efter slutadt uppdrag hyllade krämarna från sina mödor. Generalkommissariens

föreskrift förbjöd dem visserligen att besöka källare och misstänkta ställen [24]; men de

brydde sig föga om detta förbud. Synden kunde ej synas särdeles fruktansvärd för män,

som så lått och ledigt drefvo handel med densamma. "Aflatsförsäljarne", säger en

romerskkatolsk historieakrifvare, "förde ett utsväfvande lif och förslösade på källare,

spelbus och liderliga ställen folkets sista skarf [25]. Man försäkrade till och med, att de

på kallare brukade kasta tärning om sjalarnes eviga salighet [26].

________________________________________

FOTNOTER

[1] Erkebiskopens i Mainz instruktion för underaflats-kommissarierna, art. 8.

[2] Coohlaws 5.

[3] Mathes. 10.

[4] L. Opp. (IV.) XV, 862.

[5] Nelanchton, vita Luth.

[6] Hist. dn Luth6ranisme par le P. Maimbourg, de Ia compagnie de JUus, 1681, p.

21.

[7] Tezel försvarar denna sats i sina samma år utgifna antiteser, Th. 99, 100 och 101.

"Subcommissarlis insuper an prtedicatoribus veniarum imponera, ut si gula per

impossibile Dei genitricem semper virginem violasset, quod eundem indulgentiarum

vigare absolvera passant, lune alertas est." (Positioner fratris d. Tezelii quibu5 defendit

indulgentlas contra Lutherum.)

[8] Thes. 56. (Positionen fratris Tezelii etc.)

[9] Erkebiskopens af Mainz instruktion.

[10] ResOlut. öfver thes. 32.

[11] Tentzel, Reforroationsgeseh. Myconii Ref. Hist. Erkaiskopens af Mainz

instruktion. Luthers teser.

180


[12] Instruktion, 5, 6.

[13] Instruktion 19.

[14] Ibid. 38.

[15] Ibid. 38.

[16] Ibid. 26.

[17] Mfillers Reliquien III, p. 264.

[18] Instr. 27.

[19] Instr. 87, 90, 91.

[20] Luth. Opp. Leipz. XVII, 79.

[21] Instruktion.

[22 Instr. 9.

[23] Lasts. 69.

[24] Instr. 4.

[25] Sarpi, Trident. Condi. p. 5.

[26] Schriicfch, K. G. v. d. R. I, 116

181


KAPITEL II

Låtom oss nu ;övergå till betraktande af de uppträden, denna handel föranledde.

Några få drag äro tillräckliga för att skildra tiden. Vi låta gerna de personer, hvilkas

historia vi skrifva, sjelfva tala.

Magdeburg vägrade Tezel att gifva ett rikt fruntimmer af= lösning, med mindre hon

på förhand betalade hundra gyllen. Hon rildgjorde sig med sin egentlige biktfade, en

franciskanermunk. "Gud gifter syndernas förlåtelse för intet", sade denne. "Han säljer

den icke." Emellertid bad han henne icke för Tezel omtala ett för hans förehafvande så

menligt yttrande; men då det icke desto mindre kom till krämarens öron, utropade

denne: "en sådan rädgifvare borde förvisas eller brännas" [1].

Endast sällan påträffade Tezel menniskar, nog upplysta, och ännu mera. sällan, nog

modiga att göra honom motstånd. I all-mänhet blef han utan svårighet mästare Öfver

den stora vidskepliga hopen. Han hade i Zwickau upprest det röda aflatskorset; snart

klingade de goda stadsboarnes penningar mot krämarens kistbotten, och han lagade sig

till att med sin fångst draga vidare. Aftonen före hans afresa bådo kyrkans tjenare

honom om en afkkedsmåltid. Begäran var billig, men huru tillfredsställa den, då

penningarna redan voro räknade och förseglade? Morgonen der-på hör man storklockan

ljuda: alla skynda till kyrkan: hear och en tror, att något utomordentligt förefallit,

alldenstund afiatshan-deln redan var aflyst. "Jag hade beslutat resa denna morgon",

sade Tezel, "men blef förliden natt väckt af klagoljud; jag lyssnade: de kommo från

kyrkogården — — Ack! det var en fattig själ, som ropade Qch bad mig göra slut på de

qval, som 'förtärde henne. Jag har derföre qvarstannat ännu en dag, för att röra kristna

hjertan till medlidande med den olyckliga själen. Sjelf vill jag vara den förste att gifva ;

men den, som vägrar att följa mitt efterdöme, år värd evig fördömelse." Hvilket hjerta

skulle icke hörsammat en sådan uppmaning? Hvem kunde dessutom veta, hvilken den

ropande själen var? Man offrade med fulla händer, och Tezel tillställde en glad måltid

med de almosor, man gaf för att frälsa den olyckliga själen i Zwickaus kyrkogård [2].

Atlatskratuarne hade år 1517 slagit sig ned i Hagenau. Pil grund af den i

generalkommissariens föreskrift gifna tillåtelsen förskaffade sig en der boende

skomakarehustru emot mannens vilja ett afiatsbref, för hvilket hon betalade en gyllen.

Kort der-efter dog hon, och då hennes man för hennes själaro ej lät hålla någon messa,

anklagades han af församlingens pastor för reli-gionsförakt och kallades att stå till rätta

för stallets domare. Sko-makaren begaf sig, med sin hustrus afiatsbref på fickan, till

dom-stolen. "Är er hustru död?" frågade domaren. "Ja", svarade mannen. "Hvad har du

gjort för henne?" — "Jag har begrafvit kroppen och anbefallt själen i Guds händer." "Men

har du för hennes själs salighet låtit läsa någon messa?" — "Det har jag ej gjort, emedan

det var onödigt. Hon har genast vid sin död inkom-mit i himmelen." — "Hvaraf vet du

det? — "Här år beviset," Med dessa ord framdrar han ur fickan aflatsbrefvet, der

182


domaren i pastorns närvaro i uttryeliga ordalag läser, att den qvinna, som emottagit det,

i dödsstunden icke skulle komma i skärelden, utan omedelbart i himmelen. "Om herr

pastorn påstår, att en messa likväl är nödvändig", fortfor skomakaren, "så har min

hustru blifvit bedragen af den helige fadren : i motsatt fall, är det herr pastorn, som

bedrager mig." Härpå var ingenting att svara; den anklagade blef frikänd. Sålunda

genomskådade folkets sunda för-nuft dessa andliga bedrägerier [3].

En dag, då Tezel predikade i Leipzig och späckade sin pre-dikan med några sådana

historier, af hvilka vi nyss meddelat ett profstycke, lemnade två studenter fulla af harm

kyrkan, i det de utropade: "det är oss omöjligt att liingre höra den der munkens tokerier

och barnsligheter" [4]. Den ene af dem uppgifves hafva varit den unge Camerarius, som

med tiden blef Melanchtons förtrogne vän och lefnadstecknare.

Men på ingen bland tidens ungdom gjorde Tezel ett djupare intryck än på Myconius,

hvilken sedan blef ryktbar såsom reformator och reformationens historieskrifV are.

Denne unge man hade erhållit en kristlig uppfostran. "Min son", sade ofta hans far, en

from man från Franken, "bed flitigt; ty Gud allena gilver oss allt, för intet." "Kristi blod",

"tillade han, är enda lösen för hela verldens synder. Ack min son! Vore det endast tre

själar, som skulle blifva räddade genom Kristi blod, så tro, och tro med tillförsigt, att du

är en af dessa tre [5]. Det är en skymf mot Friti sarens blod att tvifia på dess frälsande

kraft." Derpå varnade han sin son för den handel, som då började bedrifvas i Tyskland.

"Den romerska afiaten", sade han, "är ett nät att fiska penningar och bedraga enfalchgt

folk med. Syndernas förlåtelse och det eviga lifvet köpas icke."

Vid tretton års ålder blef gossen skickad till skolan i Anna-berg, för att fullända sina

studier. Kort derelter kom Tezel till denna stad och dröjde der i två år. Man strömmade

hoptals till hans predikningar. "Det finns", skrek Tezel med sin dundrande stämma,

"intet annat medel att få ett evigt lif, än gerningarnas tillfyllestgörelse. Men denna

tillfyllestgörelse är omöjlig för men-niskan ; hon måste således köpa den af påfven" [6].

Ju, närmare det led till Tezels afresa från Annaberg desto ef. tertryckligare blefvo

hans tal. "Snart", ropade han med hotande röst, "skall jag nedtaga korset, tillsluta

himmelens port och utsläcka den nådesol, som nu lyser för er." Sedan sade han med

mildt förmanande ton: "Nu är saligheens dag, nu är den behagliga tiden!" Derpå höjde

den päflige stentorn ånyo rösten och skrek till sina åhörare, hvilkas förnämsta rikedom

bestod i deras grufvor [7]: "Kommen hit med edra penningar, J Annabergs borgare:

betala rikligen för edra aflatsbref, så skola edra grufvor och berg uppfyllas af rent

silfver." Slutligen förklarade han vid pingst-högtiden, att han af kärlek till Gud skulle för

intet utdela sina bref åt de fattiga.

183


Den unge Myconius befann sig bland Tezels åhörare och kände en brinnande längtan

att blifva delaktig af den erbjudna nåden. "Jag är", sade han på latin till

kommissarierna, "en fattig syndare, som behöfver oförskylld nåd." — "Endast de",

svarade köpmännen, "hvilka räcka kyrkan en hjelpsam hand, det vill säga, som gifva

penningar, kunna få del af Christi förtjenst." —"Hvad betyda då", sade Myconius, "de på

kyrkodörrarne anslagna löftena att nåd skall skänkas för intet"? — "Gif åtminstone en

groschen", svarade Tezels folk, sedan de förgrifves hos sin förman lagt sig ut för

ynglingen. — "Det kan jag icke." — "Endast sex penningar". — "Jag har ej ens så

mycket". — Dominikanerna fruktade d1, att han endast kommit för att snärja dem. —

"Hör på!" — sade de, "vi vilja skänka dig de sex penningarne." — Då höjde ynglingen, full

af harm, sin röst och svarade: "Jag vill ej hafva någon köpt syndaförlåtelse. Om jag ville

det, behöfde jag endast sälja en af mina skolböcker. Jag önskar en fri förlåtelse och

endast för Guds skull. J skolen en gång inför Gud ansvara, att J för sex penningar gifvit

en själ till spillo." — "Hvem har skickat dig för att utforska oss?" sade köpmännen. —

"Endast längtan efter Guds nåd har förmått mig att framträda inför så stora herrar",

svarade ynglingen och afiägsnade

"Det bedröfvade mig mycket, att jag blifvit så obarmhertigt bortvisad", skref han.

"Men jag kände likväl i mitt klena en trö-stare, som sade mig, att det i himmelen fanns

en Gud, som endast för sin Sons Jean Christi skull, utan penningar och för intet, förlåter

ångrande själar. Just som pig afskedades af de der menni. skorna, rörde den helige

Ande mitt hjerta. Jag föll i häftig gråt och bad under snyftningar till Gud: 0, min Gud,

utropade jag, alldenstund dessa män vägrat mig mina synders förlåtelse, emedan jag

saknade penningar att betala dem, så haf du, o Herre! förbarmande med mig och förlåt

mig af idel nåd. Jag gick in i min kammare, tog mitt krucifix, som stod på pulpeten,

ställde det på en stol och kastade mig på knä framför detsamma. Jag skulle ej kunna

beskrifva, hvad jag i denna stund kände. Jag bad Gud vara min fader och göra med mig,

som han behagade. Jag kände, huru hela mitt väsende förändrades, omvändes,

omskapades. Hvad som förut gladt mig väckte nu endast min afsmak. Att Iefva med Gud

och behaga honom var min innerligaste, min enda åstundan" [8]

Sålunda förberedde Tezel sjelf reformationen. Genom skri-ande missbruk banade han

vit: en renare lära; och den harm, han hos en ildelsin.nad ungt uppväckte, måste en dag

med oemotståndlig kraft framb Man kan döma härom af följande drag.

En sachsisk adelsman, som i Leipzig hört Tezel, hade blifvit förargad öfver hans

osanningar. Han gick alltså fram och frågade munken, om han hade rättighet förlåta

synder, som man ämnade begå. "Visserligen", svarar Tezel, "jag har påfvens fullmakt

der-till." — "Godt!" säger adelsmannen, "jag skulle vilja taga en liten hämnd på en at'

mina vänner, utan att likväl skada honom till lifvet. Jag gifter eder tio riksdaler, om ni

vill lemna mig ett af. latsbref, som helt och hållet afplanar denna synd." Tezel gjorde

någon svårighet, men samtyckte likväl mot trettio riksdaler till adelsmannens begäran.

184


Då munken snart derefter afreste från Leipzig, framrusade adelsmannen och hans folk,

hvilka vaktat på. honom i en skog emellan Jilterbock och Trebbin, gåfvo honom några

dugliga, käppslängar och bortförde hans rika kassakista.

Tezel beklagade sig öfverljudt och drog saken inför rätta. Då företedde adelsmannen

det af Tezel sjelf undertecknade brefvet, hvilket på förhand frikallade honom från allt

straff. När hertig Georg, som i början var my-eket förtörnad öfver den begångna

våldsgerningen, fick se detta bref, befallde han att den anklagade skulle frikännas [9].

öfverallt väckte aflaishandeln stor oro i sinnena, öfverallt ut-gjorde den

samtalsämnet. Man talade derom i slott, vid akademier, i borgarehus, så väl som på

källare, krogar och andra folkets samlingsställen [10]. Meningarna voro delade; somliga

trodde på aflaten, andra harmades deröfver. Den välsinnade delen at' nationen, alla, som

hade aldrig så liten kunskap i bibeln eller något naturligt ljus i förståndet, fördömde i

själ och hjerta en lära, som stod i så uppenbar strid både mot Guds ord och all sedlig

känsla, samt afvaktade endast ett gynsamt tillfälle, för att uppträda mot densamma.

Begabbare saknade ej heller rikt ämne för sitt åtlöje, och det lägre folket, hvilket redan

länge varit uppbragt öfver presternas osedlighet och endaSt genom fruktan för straff

iakttagit en viss yttre vördnad, gaf fritt lopp åt sitt hat. Allestädes hördes speord och

klagomål öfver presterskapets omåttliga girighet.

Det stannade ej härvid; man anföll S:t Petri nycklars makt och päfvens myndighet.

"Hvarföre", sade man, "befriar icke päfven af helig kärlek och medlidande alla menniskor

från skärs. elden, då han befriar så många af kärlek till förgängliga skatter och för S:t

Peterskyrkans skull ? Hvarföt e firas ännu likbegängelser och själamessor? Hvarföre

återgifver icke påfven, eller hvarföre tillåter han icke, att man återtager de

prestlågenheter och prebenden, hvilka för sjalarnes salighet bli fv it stiftade, alldenstund

det nu mera är öfverflödigt, ja, till och med orätt att bedja för dem, hvilka genom

aflatsbrefven äro en gång för alla frälsta? Kvad år då detta för en ny helighet hos Gud

och påfven, att de hellre vilja för penningar tilldela en ogudaktig och lastbar menniska

makt att frän skärselden befria en from och Gudi behaglig själ, än sj el Iva af kärlek och

medömkan befria henne för intet ?" [11]

Öfverallt talades om aflatskrämarnes grofva och osedliga upp-förande. Så berättades,

att de, för att godtgöra formännen, som fraktade dem och deras varor, värdshusvärdarne,

hos hvilka de bodde, eller andra, som gjorde dem någon tjenst, utgäfvo aflats-bref för fyra

eller än flera själar, allt efter ornståndigheterna. Dy-lika brer voro sålunda gångbara på

torg och värdshus, liksom ban-kosedlar eller annat pappersmynt. "Bären fram var

magen, svan-sen och hela innehållet af deras predikan !" [12]

En grufarbetare från Schneeberg rakade en dag en aflatskrä-mare. "Måste man sätta

lit till livad J sägen om aflatsbrefvens kraft och päfvens myndighet?" frågade mannen.

"Måste man tro, det man, genom att kasta en penning i offerkistan, kan rädda en själ

185


frän skärselden?" Då munken bejakade denna fråga, fortfor arbetaren : "Hvilken

obarmhertig menniska är då icke påfven, som för en lumpen pennings skull låter en

stackars själ så länge plägas i lågorna!" Om han år utan penningar, må han då låna ihop

några hundra tusen riksdaler och på en gång lösköpa alla själar. Vi, fattiga stackare,

skulle gerna betala både ränta och kapital."

Tyskland var, såsom man hård finner, trött på den skändliga handel, som bedrefs

inom dess grånsor. "Man kunde icke längre fördraga de Romerska skål marnes

bedrågerier",säger Luther [13]. Likväl vågade ingen biskop, ingen teolog sätta sig emot

deras skryt och prejerler. Sinnena voro i spänd väntan. Man undrade, om icke Herren

skulle uppväcka någon man, vuxen det stora värf, som förestod; men ingenstädes visade

sig en sådan.

________________________________________

FOTNOTER

[1] Soultet, Aunal. evange'. p. IV.

[2] Lösa«, Ref. Acta. I, 404. L. Opp. XV, 443 etc.

[3] Muhoull Lod communes, p. 382.

[4] Hoffmann, Ref. Geach. von Leipzig, p. 32.

[5] Meleh. Adam: Vita Mycon.

[6] Ibid.

[7] Ibid.

[8] Myoonli bref till Eberus i Ilechtii Vita Tezelii. Witten. p. 114.

[9] Albinne. Maison. Chronik. L. W. (W.) XV, 448 eto., Hechtius Vita Tezelii.

[10] L. Opp. (Leipz.) XVII, 111, 118.

[11] Luthers teser om ailaten, th. 82-84

[12] L. Opp. (Leipz.) XVII, 79.

[13] L. Opp. lat. in prmf.

186


KAPITEL III.

På påfvestolen satt vid denna tid, icke en Borgia, utan Leo X, en medlem af det

lysande huset Medicis. Det var en skicklig, redlig, mild och god man, med vänligt

umgängesätt, gränslös frikost i gh et, samt seder, hvil k a, ehuru de. såsom kardinal

Pallavicini erkänner, icke voro alldeles klanderfria, likväl stodo öfver hans oingifnings.

Med denna älskvärda karaktär förenade han flera en stor furstes egenskaper. Han

visade sig som stor vän af konster och vetenskaper. De första italienska komedier

uppfördes i hans närvaro, och sedan bevistade han nästan alla, som gåfvos under hans

tid. Varm beundrare af musik, hördes han ofta gnola de me-lodier, man spelat eller

sjungit för honom, och hans palats genljöd af instrumenters klang.

Han älskade prakt och skydde ingen kostnad, när det gällde att tillställa fester, lekar

och skådespel, eller att utdela skänker och belöningar. Intet hof öfverträffade i glans och

lustbarheter det påtliga. Också utropade Leos inflytelserikaste rådgifvare, kardinal Bibi

iena, vid underrättelsen, att Julianus af Medieis med sin unga maka ämnade bosätta sig

i Bom: "Gud vare lorvad ! Här felades ingenting mer än ett fruntimmershofl" [1] Märk

väl ! ett frundlnmerållof var en nödvändig fyllnad i päfvens hof. Men Leo saknade lavarje

skymt af religiös känsla. "Han hade så mycket behag i sitt sätt att vara, att man skulle

ansett honom för en fullkomlig menniska, i fall han egt någon kunskap om andliga ting

och mera böjelse för fromhet, något, hvarmn han aldrig särdeles bekymrade sig", säger

Sarpi [2].

Leo behöfde mycket penningar: han hade dryga utgifter att bestrida, måste följa sin

böjelse för frikostighet, fylla den börs, ur hvilken han alla dagar utströdde penningar för

folket, underhålla Vatikanens lätta n niga skådespel,tillfredsstalla sina slägtingars och

vällustiga hofmäns otaliga behof, gifva sin syster, som blef gift me prins Cibo, påfven

Innocentii den åttondes naturlige son, en hederlig hemgift, samt betäcka de

omkostnader,bans smak för konster, vetenskaper och nöjen föranledde. Haus kusin,

kardinal Pucci, lika skicklig i konsten att samla, som Leo i konsten att förskingra,

tillstyrkte honom att taga sin tillflykt till atlatshandeln. Påfven kungjorde då genom en

bulla allmän aflat, hvaraf afkastningen skulle anslås till uppbyggandet af S: t

Peterskyrkan, denna den påfliga maktens herrligaste minnesvård. I ett bref, dateradt

Rom November 1517 och besegladt med jUkareringen (så kallades på grund af Petri yrke

det påfliga signetet), begär Leo af sin aflatskommissarie 147 dukater, för att betala en

handskrift af Livil trettiotredje bok. Visserligen kan detta anses såsom ett af de bästa

bruk, han gjorde af de tyska penningarna; men likafullt var det sällsamt att bef ria själar

ur skärselden, för att köpa ett manuskript om romerska folkets krigståg.

På den tiden fanns i Tyskland en ung furste, hvilken i många afseenden var en

lefvande albild af Leo den tionde, nemligen Albrekt, kurfursten Joachims af

Brandenburg yngre broder. Vid 24 års ålder hade denne prins blifvit utnämnd till

187


erkebiskop och kurfurste af Mainz, samt två är derefter till kardinal. Albrekt egde

kvarken de dygder eller de laster, .man vanligen finner hos kyrkans högt uppsatte nian.

Ung, verldslig, lattsinnig, men icke alldeles utblottad på ädla känslor, insåg han ganska

val flera af katolska kyrkans missbruk och lyssnade föga till de fanatiska munkar, som

omgåfvo honom. Hans medfödda billighet kom honom att åtminstone till en del erkänna

rättmätigheten a evangeld vänners påståenden.

T själ och hjerta hyste han ingen af-voghet mot Luther, och Capito, en af de

utmarktaste reformatorerna, var länge hans hofpredikant, rådgit'vare och förtrogne.

Albrekt bevistade regelmessigt hans predikningar. "Han föraktade icke evangelium",

sade Capito ; "tvärtom satte han stort värde derpå och hindrade länge munkarna att

anfalla Luther. Men han skulle önskat, att denne skonat honom ajelf, och att han, på

samma gång han framdrog det lägre presterskapets irrlariga satser och lastbara

lefverne, väl aktat sig att röja biskoparnes och fur. starnes fel. Framför allt fruktade han

att se sitt namn inblandadt i striden. "Betrakta", sade den lättrogne Capito, hvilken,

såsom vanligen är fallet med menniskor i hans stallning, var böjd att se saken från den

ljusaste sidan, sednare till Luther, "Jesu Christi och apostlarnas efterdöme; de

bestraffade fariseerna och det af blodskam befläckade Corinth, men namngåfvo aldrig de

brottsliga.

Du vet icke hvad som föregår inom biskoparnes hjertan. Kanske finns der mera godt,

än du anar." Men livad som afiägsnade Al. brekt frän reformationen var, icke en

skuggrädd eller sårad egen. kärlek, utan lättsinne och verldslighet. Tillgänglig, qvick,

med ett behagligt yttre, praktälskande, slösare, svag för bordets njutningar, för granna

vagnar, för präktiga byggnader, för lättsinniga nöjen, samt road af umgänget med lärda

män, var den unge biskoplige kulfursten för Tyskland hvad Leo den tionde var för Rom.

Hans hof räknades till de mest yppiga i kejsardömet, och han tvekade icke att på

höghetens och nöjets altare offra de avin. gar om sanning och rätt, som möjligen

insmugit sig i hans hjerta. Icke dess mindre märker man, huru hans bättre öfvertygelse

allt- igenom gjorde ett visst motstånd, och mer än en gång visade han prof på måtta och

billighet.

Liksom Leo, behöfde Albrekt mycket penningar. Det rika Fuggerska handelshuset i

Augsburg hade försträckt honom stora summor, och han måste vara betänkt på att

betala sin skuld; dertill kom, att, ehuru det lyckats honom att slå under sig två erke- och

ett biskopsstift, saknade han likväl medel, att till Rom erlägga den vanliga afgiften för

sitt palliuin. Denna livita med svarta kors öfversållade och af påfven välsignade

yllemantel tillskickades biskoparna såsom tecken af deras värdighet och kostade dem

26,000, andra säga ända till 30,000 gyllen. Ganska naturligt föll det Albrekt in att

förskaffa sig penningar på samma sätt som påfven, och han sökte derföre att få

arrendera Tysklands allatshandel, eller såsom man i Rom uttryckte sig, "Tyskarnes

synder."

188


Denna handel plägade påfvarne än drifva sjelfva, än bortar-rendera, liksom vissa

regeringar ännu i dag bortarrendera spelhusen inom sina stater. Albrekt föreslog påfven

att med honom dela inkomsterna' af afiatsförsaljningen och påfven antog förslaget med

förbehåll, att afgiften för hans pallium skulle ofördröjligen erläggas. Albrekt, hvilken för

denna utgift just räknat på "Tysk arnes synder", måste ånyo vända sig till Fuggerska

huset. Medlemmarna af detta hus, hvilka ansågo affären fördelaktig, gingo med vissa

förbehåll i förskott för den äskade summan och utnämndes till företagets kassörer. De

voro på den tiden furstarnas bankirer och blefvo i anseende till sina trogna tjenster

upphöjda i grefligt stånd.

Sedan påfven och erkebiskopen sålunda sims emellan delat de goda tyskarnes själar,

återstod att finna tjenliga verktyg för förslagets verkställande. Man vande sig först till

franciskanermunkarne, hvilkas guardian utnämndes till Albrekts medhjelpare.

Men munkarne af denna orden ville ej gerna befatta sig med en sak, som redan var

temligen illa anskrifven. Än mindre skulle augustinerorden, hos hvilken det fanns mera

upplysning ån hos någon annan munkorden, velat det. Då de förstnämnda emellertid

fruktade att misshaga. påfven, hvilken nyss till deras general i Forli öfversändt

kardinalshatten, som kostat de fattiga tiggarmun-karne 80,000 gyllen, ansåg guardianen

rådligast att icke bestämdt afsäga sig förtroendet, utan blott för Albrekt framställa

åtskilliga svårigheter. När man sålunda ej kunde komma öfverens, lyssnade kurfursten

med stor beredvillighet till det honom gjorda anbudet, att ensam åtaga sig hela affaren.

Å en annan sida voro do-minikanerna mycket angelägna att fä på sin lott någon del af

det rika fält, som skulle bearbetas. Tezel, hvilken redan gjort sig ett namn såsom

aflatskrämare, skyndade till Mainz och erbjöd kur-fursten sin tjenst. Som r en

skicklighet., hvarmed han predikat aflat för Preusseris och Liftlands riddarordnar, ännu

var i friskt minne, antog man hans tillbud, och hela handeln öfvergick sålunda i

dominikanerorden händer [3].

________________________________________

FOTNOTER

[1] Ranke, Römische Päpste, 1, 71.

[2] Trident. Concil. p. 4. Pallavicini söker vederlägga Sarpi, men bekräftar och

förvärrar sjelf hans vittnesbörd : Suo plana officio defuit t Leo) . . . venationer, facetias,

pumpas adeo frequentes.... (Cone. Trident. Hist. I, p. 8, 9.)

[3] Seekendorf, 42.

189


KAPITEL IV.

Så vidt vi veta, var det i Grimma år 1516, just då Luther an-trädde sin

inspektionsresa, som han för första gången hörde talas ona Tezel. Man berättade

nemligen der för Staupitz, som ännu åtföljde Luther, att i Wurzen uppehöll sig en

aflatskrämare, vid namnTezel, som väckte stort uppseende. Äfven anfördes några af

hans orimliga påståenden, hvi]ka så förargade Luthdr, att han ut-brast: "Om Gud vill,

skall jag göra ett hål i hans trumma."

Tezel var på återvägen från Berlin, der han af kurfursten Joachim, öfverförpaktarens

bror, rönt det vänskapligaste emotta-gande, då han slog sig ned i Jilterhock. Ofta hade

Staupitz begagnat det förtroende, han åtnjöt af kurfursten Fred ik, för att göra denne

furste uppmärksam på de missbruk, som bedrefvos med aflaten,och på den allmänna

förargelse, uppbördsmånnernas beteende väckte. De sachsiska furstarne hade också i sin

harm öiver denna vanhederliga handel förbjudit Tezel att visa sig i deras stater. Denne

måste således stanna inom sin beskyddares, erkebiskopens af Magdeburg område; men

närmade sig likväl så mycket som möjligt till sachsiska gränsen. Jilterbeck låg nemligen

endast fyra mil från Wittenberg. "Denne börströskare", säger Luther, "tröskade hela

landet så dugtigt, attguldet klingande hoppade ned i kassakistorna" [1]. Folket

strömmade hoptals från Wittenberg till adatsmarknaden i Jfiterbock.

Luther hyste ännu vid denna tid den djupaste vördnad för kyrkan och hennes

öfverhufvud. "Jag var", säger han, "en den argaste papist, och så berusad af och liksom

fördränkt i de romer-ska lärosatserna, att jag, i fall det varit mig möjligt, genta hjelpt till

att slå ihjel hveni det vara må, som haft den fräckheten att i ringaste mån vägra påfven

lydnad. Jag var en verklig Saulus, såsom många ännu äro det" [2]. Men på samma gång

upplågade hans hjerta lätt för hvarje sanning, och emot hvarje villfarelse. "Jag var en

ung nybakad doktor", säger han sjelf, "glad och lå-gande i Herrans ord" [3].

Då Luther en dag satt i biktstolen i Wittenberg, komme många af stadens borgare och

erkände sig skyldiga till stora öf-verträdelser. Äktenskapsbrott, skörlefnad, ocker,

oredlighet i handel och vandel vore de synder, som framlades inför den man, hvilken en

dag skulle ansvara för alla dessa själar. Luther varnar, tillrättavisar, upplyser; men

huru förvånad blir han icke, då de arma menniskorn,a svara, det de icke vilja öfvergifva

sina synder! Förskräckt förklarar då den fromme munken, att, då de icke lof. va

omvändelse, kan han icke gifva dem allösning. De olyckliga vädja till sina atiatsbret,

hvilka de framvisa och ifrigt förfäkta. Men Luther säger, att han icke frågar efter deras

papper, och till-lägger : "Om J icke omvänden er, skolen J allesammans förgås." Man

väsnas, man hotar; doktorn är obeveklig: de måste upphöra att göra det onda, och beflita

sig om det goda, annars ingen aflös-ning. "Akten er", fortfar han, "att lyssna till

allatskrämarnes rop! J kunnen taga er bättre saker före, än att för en lumpen penning

köpa deraf atiatsbrer [4].

190


På det högsta bestörta, skynda de Wittenbergska borgarne tillbaka till Tezel, och

berätta, att det fanns en augustinermunk, som icke ville göra ringaste afseende på hans

Ost, Vid denna underrättelse råkar Tezel i raseri. Han stiger upp på predikstolen,

skriker, smädar, förbannar [5], och för att injaga än mera för-skräckelse låter han flera

gånger på stora torget upptända eld, under förklaring att han frän påfven erhållit

befallning att bränna de kättare, som våga höja sin röst mot hans allraheligaste aflat.

Sådan är den tilldragelse, som var, väl icke orsaken, men närmaste anledningen till

reformationen. En herde såg sin hjord på förtappelsens väg och sökte återföra den

derifrän. Han tänkte ännu icke på att reformera kyrkan och verlden. Han hade visserligen

sett Rom och dess styggelse, men det var likväl icke mot Rom han uppreste sig.

Han anade några af de missbruk, un. der hvilka kristenheten suckade; men det föll

honom icke in att söka rätta dem. Han ville icke upphäfva sig till reformator [6]. Lika

litet som han sjelf bestämde gången för sin egen omvändelse, lika litet uppgjorde han

planen för kyrkans omskapelse. Det var Gud, som ville hafva en reform och Luther till

dess verkställare. Mot kristenhetens allmänna lidanden skulle en högre vishet genom en

ringa munk använda samma botemedel, som för honom enskildt visat sig så verksamt.

Den blifvande reformatorn höll sig emellertid stilla inom den honom anvisade kretsen

och gick blott dit, hvarthän Mästaren kallade honom; han uppfyllde i Wittenberg sina

pligter som professor, predikant och kyrkoherde, och satt troget på sin plats i templet, för

att emottaga sina församlingsboars syndabekännelser. Det var på detta fält, villfarelsen

sjelf uppsökte och anföll sin farligaste motståndare. Man ville hindra honom i utöfbingen

af hans kall ; hans aftuds ord styrkta samvete uppreste sig. Var det icke Gud, som

kallade honom ? Var det icke en pligt att göra motstånd o Det var också hans rättighet.

Han måste tala. "Så ordnades händelserna", säger Mathesius, "af den Gud, hvilken

genom en grufarbetares son ville återupprätta kristenheten och låta kyrkans lära i hans

smältung undergå den rening, hon så väl behöfde" [7].

Efter denna framställning är det visserligen onödigt att gendrifva en lögnaktig

beskyllning, som några bland Luthers ovänner först efter hans död uppdiktade. Det var,

sade man, afund, och förargelse, derföre att den skamliga och förkastliga handel, af

hvilken augustinermunkarne hittills dragit fördel, öfvergått till dominikanerorden, som

förmådde den Wittenbergske doktorn att anfalla Tezel och hans satser. Det fullt bevisade

förhållandet, attafiatsförsäljningen varit franciskanermunkarne tillbuden, men att dessa

ej velat emottaga den, är nog för att vederlägga en dikt, som historieskrifvarne gång på

gång alskrifvit efter hvarandra. Kardinal Pallavicini intygar sjelf, att

augustinermunkarna aldrig haft nämnda befattning [8]. Dessutom känna vi den strid,

som försiggick inom Luthers själ; hans handlingssätt behöfver ingen annan förklaring;

han drefs oemotståndligt att öppet bekänna den lära, som gifvit honom sjelf lugn och

lycka. Då en kristen funnit en skatt, vill han äfven meddela den åt andra. 1 sednare tider

har man också alldeles kommit ifrån dessa barnsliga och den stora reformationen

ovärdiga försök att förklara dess upphof. Man inser nemligen, att det fordras en

191


mäktigare häfstång för att röra en hel verld, och att reformationen låg icke endast inom

Luther, utan inom hela tidehvarfvet.

Manad så väl af lydnad för den gudomliga sanningen, som af kärlek till sina med

menniskor, uppsteg Luther nu på predikstolen och varnade, såsom han sjelf säger, helt

fogligt [9] sina åhörare. Hans egen furste hade för slottskyrkan i Wittenberg af påfven

erhållit särskilda aflatsbref, och sålunda kunde några af de hugg, han ämnade

inqvisitorn, äfven drabba kurfursten. Men Sådant bekymrade Luther föga. Han tvekade

icke att blottställa sig för kurfurstens onåd. Om han fikat efter menniskogunst, hade han

icke varit en Kristi tjenare.

"Ingen kan med Skriftens ord bevisa," sade Ordets trogne tolk till folket i Wittenberg,

"att Guds rättfärdighet af syndaren fordrar något annat lidande eller någon annan

tillfyllestgörelse, än en allvarlig och sann ånger och omvändelse, jemte föresats att

hädan. efter bära Kristi kors och vinnlägga sig om goda gerningar. Det Ar en stor

villfarelse att tilltro sig att sjelf godtgöra för sina synder, ty Gud förlåter dem alltid för

intet och af oskattbar nåd.

"Den kristna kyrkan har väl rätt att af syndaren fordra något, och kan följaktligen

äfven efterskänka detta. Men det är också allt, och dessutom medgifves aflaten endast

för de ofullkomliga och lata kristnas skull, hvilka icke vilja flitigt öfva sig i goda

gerningar ; ty aflaten drifver icke menniskan till förbättring, utan ser genom fingret med

hennes ofullkomlighet."

Sedan angrep han sj el fva förevändningen för afl atsh an del n. "Det vore långt

säkrare och bättre att blott och bart för Guds skull gifva till 5: t Peterskyrkans

uppbyggande, ån att derför taga aflat "Men", sägen J, "skola vi då aldrig söka aflat?" Jag

har redan sagt och upprepar det ännu en gång, mitt råd är, att ingen skall köpa aflat.

Lemna Ilen åt lata kristna, och gå sjelf din egen våg Man borde vända trogna själar ifrån

aflaten och uppmana t goda gerningar, hvilka nu uraktlåtas."

Med blicken rigtad på sina motståndare slutar derpå Luther sålunda: "Och om några,

för hvilkaz kassa den sanning, jag predikar, är ganska menlig, utropa mig som kättare,

så aktar jag icke stort deras pladder; ty det är endast mörka hjernor, hvilka aldrig

smakat bibeln, aldrig låst den kristna läran, aldrig förstått sin egen lära, och hvilka äro

nära att förruttna i sina håliga och trasiga meningar [10]. Herren gifve dem och oss det

rätta förståndet! Amen." Efter dessa ord nedsteg han af predikstolen, lemnande sina

åhörare helt häpna öfver hans djerfva språk.

Denna predikan blef sedan utgifven och gjorde djupt intryck på alla, som låste den.

Tezel svarade, och Luther genmälte; men denna skriftvexling egde icke rum förr än ett

par år sednare, eller 1318.

192


Allhelgonadagen nalkades. Samtida krönikor förmala hår en omständighet, hvilken,

ehuru af föga historisk betydenhet, likväl år betecknande för den tidens anda. Det

berättas nemligen, att kurfursten haft en märkelig dröm, hvilken visserligen måste ega

någon grund, ehuru ett och annat tillägg får skrifvas på berättarens räkning. Arven

Seckendorff omtalar den [11]; dessutom torde, såsom denne aktningsvärde författare

anmärker, fruktan, att Luthers motståndare skulle säga, det hans lära grundade sig på

drömmar, hafva afhållit åtskilliga skriftställare frän att omnämna tilldragelsen.

Kurfursten Fredrik af Sachsen vistades, säga den tidens krönikor, på slottet

Schweinitz, sex mil från Wittenberg. Den 81 Oktober på morgonen hade han hos sigsin

kansler samt sin bror, hertig Johan, som då var hans medregent och efter hans död blek

ensam regerande. Till den sednare sade kurfursten : "Du måste höra en dröm, som jag

haft i natt, och hoars betydelse jag gerna vill veta. Den har präglat sig så djupt in i min

själ, att jag ej skulle glömma den, om jag också Iefde i tusen är; ty den har tre särsk ilda

gånger kommit tillbaka, och alltid med nya tillägg."

Hertig Johan. "Är det en ond eller god dröm ?"

Karpirsten. "Det vet Gud allena."

Hertig 101447t. "Oroa dig icke deröfver; men berätta blott."

Kurfursten. "Sedan jag i går afton, helt trött, gått till sängs, insomnade jag snart efter

förrättad bön och sof stilla omkring två och en half timme: derefter vaknade jag och

förföljdes ända till midnatten af hvarjehanda tankar. Jag öfvervägde, huru jag bäst

skulle fira Allhelgonadagen, bad för de stackars själarne i skärs elden och anropade

Herren att i sin sanning leda mig, mina råd. gifvare och undersåten Jag insomnade ånyo

och drömde, att Gud allsmäktig skickade till mig en munk, som var apostelen Pauli

verkelige son. På Guds befallning åtföljdes han af alla helgon, hvilka inför mig skulle

bära vittne om honom, samt intyga, det han icke vore kommen att anstifta bedrägeri,

utan i allt handlade enligt Guds vilja. Helgonen bådo mig om nådig tillåtelse, att han

mätte få skrifva någonting på porten till slottskyrkan i Wii tenberg, hvilket jag genom

min kansler biföll. Munken begaf sig då till kyrkodörren och började skrifva med så stora

bokstäfver, att jag från Schweinitz kunde läsa hvad han skref. Pennan, hvaraf han

betjenade sig, var så lång, att den räckte ända till Rom, genom-borrade ett der liggande

lejons [12] öron och kom den tredubbla kronan att vackla på päiVens hufvud. Alla

kardinalerDach furstar lupo till och bemödade sig att uppehålla den. Jag sjelf och du,

min bror, ville också. vara till hjelp: jag utsträckte armen; men just i detta ögonblick

vaknade jag, hållande armen ännu upplyftad, samt högeligen. förskräckt och uppbragt

på munken, som icke förstod att bättre föra sin penna. Jag hemtade mig litet, — det var

endast en dröm."

193


"Jag var likväl endast halfvaken och tillslöt ånyo ögonen. Drömmen återkom för

andra gången. Lejonet, hvilket alltjemnt oroades af pennan, började ryta förfärligt, så att

allt folket i Rom och det heliga riket tillströmmade för att höra, hvad som var på färde.

Påfven fordrade, att man skulle sätta sig emot munken och vände sig i synnerhet till

mig, emedan det var i mitt furstg,ndörne, han uppehöll sig. Än en gång vaknade jag,

läste mitt fader vår, bad Gud beskydda den Helige Fadren och insomnade ånyo.

"Jag drömde nu, att alla kejsardömets furstar och vi bland dein skyndade till Rom och

försökte, den ene efter den andre, att bryta sönder pennan; men ju mer vi ansträngde

oss, desto styfvare blef den och brakade slutligen, som om den varit af jern, Om-sider

tröttnade vi, och jag, som än var i Rom än i Wittenberg, lät frIga munken, hvarifrån han

fått denna penna, och hvarföre den var så stark. "Pennan", svarade han, "bar tillhört en

hundraårig gås från Böhmen [13]. Jag har fått den af en bland mina gamla skollärare.

Hvad dess styrka angår, så härleder den sig derutaf, att man icke kan uttaga dess själ

eller merg; jag år sjelf ganska förvånad öteer dess styrka ..." Plötsligen hördes ett gällt

skrik ; ur munkens långa penna hade en mängd andra pennor framkommit . • • För

tredje gången vaknade jag , det var nu ljusa dagen ..."

Hertig Johan. "Herr kansler, livad säger ni härom ? Hvar före hafva vi icke någon af

Herren upplyst Josef eller Daniel”

Handeren. "Edra furstliga Nåder känna ordspråket, att unga flickors, lärda mäns och

stora herrars drömmar gemenligen hafva någon hemlig betydelse; men denna dröms

betydelse skall icke komma i dagen, förrän dc händelser, på hvilka den syftar, inträffat.

Lemnen derföre fullbordan i Herrens hand och förliten er på Honom."

Hertig Johan. "Jag år af samma tanke som ni, herr kansler; det tjenar till ingenting,

att vi sönderbråka våra hjernor, för att .upptäcka, hvad detta kan betyda. Gud skall väl

veta styra allt till sin ära."

Surfursten. "Må den trofaste Guden så göra! Emellertid skall jag aldrig glömma

denna dröm. En förklaring har visser-ligen fallit mig in, men den behåller jag för mig

sjelf. Tiden skall nog visa, om jag gissat rätt."

Så förflöt, enligt Weimarska handskliften, morgonen af den 81 Oktober i Schweinitz.

Låtom oss se, huru samma dag slutade i Wittenberg, och härmed komma vi åter inpå

historiens område.

Luthers ord hade gjort föga verkan. Tezel fortsatte helt obe-kymrad sin handel och

sina gudlösa tal [14]. Skulle Luther tigande underkasta sig så hitnmelskriande missbruk

? Redan hade han såsom själasörjare uttalat kraftiga förmaningsord, och såsom pre.

dikant höjt väldiga varningsrop. Det återstod nu att tala såsom teolog; det återstod att

194


ställa sitt ord icke såsom förut från biktstolen till några bekymrade själar, eller i templet

till de trognas församling i Wittenberg, utan till alla, hvilka såsom han, voro lärare i den

Heliga skrift. Hans beslut var snart fattade.

Det var icke kyrkan, han ämnade anfalla; icke dess öfver-hufvud, han ville ställa till

ansvar: tvärtom tvang honom just vördnaden för påfven, att icke längre lemna oanmärkt

ett för dennes heder så kränkande tilltag. Han måste taga Leo's försvar emot skamlösa

menniskor, som fördristade sig att inblanda hans vördnadsvärda namn i en så

vanhederlig handel. Långt ifrån att tänka på en revolution, som skulle störta Roms

välde, trodde Luther. sig hafva påfven och katolicismen till bundsförvandter emot

oförskämda munkar [15].

Allhelgonadagen var för Wittenberg en ganska vigtig dag och särdeles för den kyrka,

kurfursten der byggt och rikeligen begåfvat med reliker. Dessa framtogos då och

utbreddes, prydda med silfver, guld och ädla stenar, för det förvånade och af all denna

prakt förbländade folket [16]. Hvar och en, som på denna dag besökte kyrkan och der

biktade, erhöll en vidsträckt synda. förlåtelse, Också anlände då. till Wittenberg stora

skaror af pil. grimer.

Trogen sitt förut fattade beslut, begaf sig Luther den 31 Ok. tober 151'7 om aftonen

till kyrkan, dit den vidskepliga hopen strömmade, och uppslog på kyrkodörren 95 teser

eller satser emot läran om aflaten. Hvarken kurfursten, Staupitz, Spalatin, eller någon

af hans förtrognaste vänner hade på förband blifvit underrättad om detta steg [17], en

slags inledning till dessa theser förklarar Luther, att han skrifvit dem af sann

menniskokärlek och i den uttryckliga atsigten att bringa sanningen i dagen, samt

betygar sin beredvillighet att följande dag vid universitetet försvara dem mot hvem det

vara må. Teserna väckte genast stor uppmärksamhet; man yste, man upprepade dem för

hvarsndra, och snart voro vallfararne, universitetet och hela staden i rörelse.

Se här några af de verldskunniga, på kyrkodörren i Vitten. berguppslagna teserna:

1) "Då vår Herre och Mästare, Jesus Cristus, säger: "Görer bättring", vill Han, att de

trognas hela lif på jorden skall vara en beständig och oafbruten bättring.

2) "Dessa ord kunna och få icke förstås om botens sakrament (det vill säga bikten och

tIlIfyllestgörelsen), såsom det utdelas af presten.

3) "Likväl vill Herren här icke tala allenast om den inre bättringen, hvilken är af noll

och intet värde, samt ingen bättring, om den i det yttre icke verkar allahanda köttets

dödande.

195


4) "Ångren och ruelsen, det vill säga den sanna bättringen, varar så länge en

menniska finner misshag i sig sjelf, nemligen ända tills ingången i det eviga lifvet.

5) "Påfven kvarken kan eller vill efterskänka andra syndastraff, än dem, han af eget

godtfinnande, eller i kraft af de kanoniska lagarna (det vill säga de påfliga

förordningarna) sjelf på budit.

6) "Påfven kan icke, utom 1 de fall, som äro honom förbehållna, efterskänka någon

skuld; annars kan han blott ytterligare förklara och stadfästa det Gud sjelf tillgifvit.

Öfverskridas dessa fall, qvarstår skulden oförändrad.

8) "Canones poenitentiales, d. v. s. stadgarna, huru man skall göra bikt och bot, äro

endast de lefvande pålagda, och skola, enligt sjelfva dessa stadgar, icke tillämpas på de

döende.

21) "Afiatspredikanterna misstaga sig, då de säga, att men-"ilskan genom påfvens

afiat blir salig och frälsad från allt straff.

25) "Samma makt, som päfven inom hela kyrkan har öfver skärselden, samma makt

har inom sitt stift livade biskop och inom sin församling hvarje pastor.

27) "De, hvilka påstå, att i samma ögonblick, penningen klingar i offerkistan, blir en

själ fri från skärselden, predika endast rnenniskodårskap.

28) "Det säkra är, att, så snart penningen klingar i kistan, uppkomma, växa och

förökas girighet och vinningslystnad. Men kyrkans förböner och hjelp bero endast af

Guds vilja och välbehag.

32) "De, hvilka genom aflaten tro sig säkra om sin själs salighet, skola, med sina

lärare, fara till djefvulen.

33) "De, som påstå, att det för att befria en själ från skärsel. den eller för att köpa ett

aflatsbref hvarken fordras ånger eller ruelse, predika okristligt

34) "Hvarje kristen, som öfver sina synder känner sann ånger och ruelse, har, äfven

utan aflatsbref, fullkomlig eftergift af skuld och straff.

37) "Hvarje sann kristen, död eller lefvan , har genom Guds nåd och utan aflat del i

alla Kristi eller kyrka välgerningar.

196


38) "Likväl bör man icke förakta den afla ch syndaförlåtelse, som påfven utdelar ; ty

hans förlåtelse är bekräftelse på

Guds förlåtelse.

40) "Sann ånger och ruelse söker och Ill ar straffet; men aflatens mildhet befriar från

straff och inger hat derför.

42) "Man måste lära de kristna, att det hvarken är påfvens afsigt eller mening, att

aflatsköp skall på något sättjemföras med hvilket barmhertighetsverk det vara må.

43) "Man måste lära de kristna, att den, som gifver fattiga eller lånar torftiga, gör

bättre än den, som köper aflat.

44) "Ty genom kärleksverk växer kärleken och blir menniskan frommare, men genom

aflaten blir hon icke bättre, utan endast friare och säkrare för straffet.

45) "Man måste lära de kristna, att den, som ser sitt nästa i nöd och det oaktadt

köper aflat, köper icke påfvens syndaförlåtelse, utan åsamkar sig Guds vrede.

46) "Man måste lära de kristna, att, om de icke äro rika, skola de, för att förskaffa sig

och de sina det nödvändiga, behålla livad de ega, i stället att förstöra det på aflatsbref.

47) "Man måste lära de kristna, att aflatsköp är en frivillig och icke en påbuden sak.

48) "Man måste lära de kristna, att, som påfven väl behölver en andäktig bön, så har

han ock, då, han utdelar akt, större åstun. dan efter en sådan, än efter penningar.

49) "Man måste lära de kristna, att påfvens aflat är god, allenast man icke sätter sin

förtröstan derpå ; men att ingenting är förderfligare, om man genom den förlorar Guds

fruktan.

50) "Man måste lära de kristna, att, om påfven kände afiatskrämarnes prejerier, ville

han hellre se t Peterskyrkan lagd i aska, än veta den uppbyggd med sina fårs skinn,

kött,och ben.

51) "Man måste lära de kristna, att påfven skulle, såsom hans pligt är, bland de

fattiga, hvilka afiatskrämarne nu plundra till sista styfvern, utdela af sina egna

penningar, måste han än till den ändan försälja St. Peterskyrkan.

52) "Att hoppas blifva salig genom aflaten är ett tomt och bedrägligt hopp, om också

afiatskrämaren, ja sjelfva påfven derpä, satte sin själ i pant.

197


53) "De, hvilka för predikan om aflaten förbjuda att i andra kyrkor predika Guds ord,

äro Kristi och påfvens fiender.

55) "Påfven kan icke hysa någon annan tanke, än att, om man med en klocka, en

högtidlighet och en procession firar af. laten, som är det ringaste, måste man mycket

mera med hundrade klockor, hundra högtidligheter och hundra processioner hedra och

prisa evangelium, hvilket är det största.

62) "Kyrkans sanna och rätta skatt är Guds herrlighets och nåds heliga evangelium.

65) "Derföre äro evangelli skatter nät, med hvilka man for-dom fiskat rikt och

välmående folk.

66) "Men aflatens skatter äro de nät, med hvilka man nu för tiden fiskar

menniskornas egodelar.

67) "Det tillkommer biskoparna och pastorerna att med all vördnad emottaga de

apostoliska afiatskommissarierna.

68) "Men det tillkommer dem An mera att med egna ögon och öron göra sig

förvissade, att icke bemälta kommissarier, i stället för påfvens befallningar, predika sin

egen inbillnings drömmar.

71) "Förbannad vare den, sota talar emot pålliga afiatens sanning!

72) "Men välsignad vare den, som talar emot afiatspredikanternas dåraktiga och

fräcka ord!

76) "Påfvens afiat kan ej,hvad syndaskulden angår, borttaga den minsta af våra

dagliga synder.

79) "Att säga, att det med påfvens vapen utsirade korset har samma kraft som

Kristi.kors är en hädelse.

SO) "De biskopar, pastorer och teologer, som tillåta att så-dant förkunnas rör gemene

man, skola en gäng ansvara derför.

81) "Sådant fräckt och oförslaradt förkunnande och prisande af aflaten gör det svårt

äfven för de lärda att emot predikanternas förtal, samt folkets listiga och spetsfundiga

frågor försvara påfvens ära och värdighet

198


86) "Hvarföre", säga de, "uppbygger icke påfven St. Peterskyrkan hellre med egna

penningar, än med fattiga kristnas pen-fångar, då hans rikedom likväl öfverstiger den

rikaste Croesi skatter ? •

92) "Måtte derföre alla predikanter fara sin kos, hvilka till Kristi kyrka ropa: "Frid!

frid!" och det år ingen frid.

94) "Man måste uppmana de kristna att söka efterfölja sitt hufvud, Kristus, genom

kors, död och helvete.

95) "Ty det är bättre att genom stor bedröfvelse ingå i him-melriket, an att genom

falska tröstgrunder förvärfva köttslig säkerhet."

Så börjades då det stora verket. Dessa teser inneslöto fröet till hela reformationen.

livad som i dem väckte största uppseendet, var visserligen anfallet på allatens missbruk ;

men under detta an. fall gömde sig en grundsats, hvil ken, ehuru den vida mindre ådrog

sig mängdens uppmärksamhet, en dag skulle omstörta påfveväldets byggnad. Den

evangeliska läran om fri och oförskyld syndaförlåtelse uttalades i dessa teser för första

gången offentligen. Verket kunde icke nu gå tillbaka. Det var nemligen ögonskenligt, att

byar och en, som med tro omfattade den af Luther förkunnade syndaförlåtelsen, och

inom sig kände den ånger, omvändelse och helgelse, hvilkas nödvändighet han

predikade, icke vidare skulle låta fängsla sig af menniskostadgar, utan frigöra sig från de

romerska lindakläderna och tillegna sig Guds barns frihet Alla villfarelser skulle ramla

för denna sanning.

Det var genom den, som ljuset först inbröt i Luthers själ'; det var ock genom den, som

ljuset skulle sprida sig inom kyrkan. En klar och tydlig kännedom om denna sanning var

just hvad som felats föregående reformatorer, och deraf kom ock fruktlösheten af alla

deras bemödanden. Sjeif insåg Luther sednare, att han satte yxan till trädets rot, då han

uttalade läran om rättfardiggörelsen genom tron. "Det är läran, som vi hos påfvedömets

anhängare anfalla", sade han ; "Fluss och Wicleff hafva endast anfallit deras lefverne ;

men då vi anfalla läran, fatta vi gåsen i strupen [18]. Allt kommer från Ordet, hvilket

påfven förfalskat och fråntagit oss. Jag har öfvervunnit påfven derföre, att min lära är

enlig med Gud, hans derernot en djefvulgära."

lifven i våra dagar har man förgätit den stora läran om rätt. ffirdiggöreisen genom

tron, ehuru på ett alldeles motsatt sätt mot våra fäder. "På Luthers tid", säger en af våra

samtida författare [19], ‘•kostade syndaförlåtelsen åtminstone penningar; nu för tiden

för. låter hvar och en sig sjelf synden för intet. "Det är stor likhet mellan dessa båda

irrläror; ja, det ligger kanske till och med mera gudsförgätenhet i vår tids än i sextonde

århundradets åsigt.

199


Endast grundsatsen om rättfärdiggörelsen genom Guds nåd, samma grundsats, som

vid reformationen skingrade det tjocka mörker, hvaruti kyrkan var försänkt, förmår

pånyttföda vår sam. tid, göra slut på dess tvifvel och haltande åt båda sidor, utrota den

sjelfviskhet, som förtär dess lifskraft, samt bland folken återupp. rätta sedlighet och

rättvisa, med ett ord, återförena verlden med den Gud, hon öfvergifvit.

Men om Luthers teser voro starka genom kraften af den san-ning, de förkunnade,

voro de det icke mindre genom tron hos den man, hvilken framträdde såsom deras

försvarare. Han hade mo-digt dragit Ordets svärd ; han hade gått fram i tron på

sanningens makt; han hade känt, att man i förlitande på Guds löften kan, ef• ter

verldens sätt att tala, något våga. "Må den, som vill göra nä-got godt", säger han med

anledning af sitt djerfva företag, "göra det i förlitande på sakens godhet, men icke på

menniskors hjelp och tröst. Vidare må han icke frukta menniskorna, ja icke hela verlden;

ty det ordet: Det är godt förtrösta på Herran, skall aldrig ljuga. Sannerligen, ingen enda,

som förtröstar på Honom, skall komma på skam. Men den, som kvarken vill eller kan

våga någonting i förtröstan på Herren, företage hellre ingenting [20]" Säkert kände

Luther, då han efter tesernas uppslående drog sig tillbaka till sin stilla cell, i fullt mått

den frid och den glädje, som en i Herrans namn och för den eviga sanningens skull

fullbordad handling alltid skänker.

Oaktadt all den djerfhet, dessa teser ådagalägga, finner man likväl ännu i dem

munken, som visar ifrån sig hvarje tvifvel på påfvens myndighet. Men genom sitt anfall

på läran om aflaten hade Lpther, utan att sjelf märka det, angripit många villfarelser,

livilkas blottande ej kunde vara påfven angenämt, alldenstund det förr eller sednare

skulle leda till tvifvel på hans öfvervälde. Utan att se så långt, kände Luther likväl hela

djerfheten af det steg, han tagit, och trodde sig följaktligen böra mildra dess anstötlighet,

så vidt den aktning, han var sanningen skyldig, det medgaf. Han framställde så'edes

sina teser endast såsom tvifvelaktiga satser, öfver hvilka han önskade inhemta de lårdas

tankar, och bifogade enligt vedertaget bruk en högtidlig förklaring, att han icke ville

säga eller påstå någonting, som icke hade sin grund i bibeln, kr-kofäderna samt

romerska stolens lagar och stadgar.

Vid åsynen af sina tesers omutliga och oväntade följder för-vånades Luther sedermera

ofta öfver sig sjelf och förstod icke, huru han vågat taga ett så djerft steg. Hårar finner

man, att en osynlig och mögligare hand än hans höll de ledande trådarna och framdref

den nye sanningshärolden på den för honom ännu dolda vägen, för hvars vådor han

kanske skulle ryggat tillbaka, i fall han sett dem och endast handlat af egen drift. "Jag

har", säger han, "af en händelse, utan vilja eller afsigt, inlåtit mig i denna vil-lervalla.

Derpå tager jag Gud, som ransakar hjertan och njurar, till vittne [21]."

Luther hade lärt känna källan till afiatens missbruk. Man hade nemligen visat

honom en liten bok, som var prydd med er-kebiskopens af Mainz och Magdeburg vapen,

200


samt innehöllo de reglor, man vid afiatsförsåljn ingen hade att iakttaga. Det var alltså

denne unge prelat, -denne förfinade furste, som föreskrifvit eller åtminstone stadftistat

detta bedrägliga gyckel. Det oaktadt såg Luther i honom endast en förman, som borde

fruktas och vördas [22]. Men som han icke ville skjuta i luften, utan hellre vända sig

°medelbarligen till dem, som hade kyrkans styrelse sig uppdragen, skref han redan

samma dag, teserna uppslogos, till Albrekt ett på en gång frimodigt och ödmjukt bref af

följande lydelse:

"Förlåt, Högvördige fader i Kristo och durchlauchtigste kur-furste, att jag, som endast

är menniskoslilgtets drägg [23], dristar mig skrifva till E. K. N. Herren Jesus år mitt

vittne, att jag i känslan af min ringhet och uselhet lang. uppskjutit det. Må E. K. N.

emellertid kasta en blick på ett stoftkorn och efter sin biskopliga mildhet nådigt upptaga

min anhållan.

"I ers Nådes namn far man omkring i landet med den påf, liga afiaten. Jag vill icke så

mycket anklaga predikanternas rop och skrik —jag har icke hört dem — som icke mer de

enfaldiga och grofva inbillningarna hos folket, som tror sig genom att köpa diat erhålla

visshet om saligheten.

"Store Gud! Själar anförtrodda åt er, vördnadsvärde fader, un-dervisas icke till lifvet,

utan till döden. Den rättvisa och stränga räkenskap, som härför skall utkräfvas af er,

växer och tilltager för hvarje dag. — Jag har icke längre kunnat tiga. Nej, menniskan

blir icke frälsad genom sin biskops verk eller embete.

Till och med den rättfärdige blir med plats salig, och vägen, som förer till lifvet, ar

smal. Hvarföre intala då atiatspredikanterna genom tomma fabler folket en köttslig

säkerhet?

"Skall man tro dem, så bör aflaten ensamt förkunnas, en-samt prisas. ... Huru ... år

det icke biskoparnes förnämsta och enda skyldighet, att undervisa folket om evangelium

och Jesu Kristi kärlek? Jesus Kristus har sjeif ingenstädes befallt anat, men Han har

eftertryckligen befallt att predika evangelium. Hvilken fasa alltså, hvilken våda för en

biskop, om han tillåter, att man förtiger evangelium och att ropen om aflat ensamt och

oupphörligt skalla hans folk i öronen.

"Högvördige fader i Gudi! Ide förhållniiigsreglor, hvilka otvifvelaktigt utan eder

vetskap blifvit i ers Nådes namn utfärdade för kommissarierna, säges, att aflaten år den

allra dyrbaraste skatt, att menniskan genom den försonas med Gud och att för dem, som

köpa den, år ångern öfverfiödig.

"Hvad kan och bör jag då göra, högvördige biskop och aller. nådigaste furste? Ack I

jag besvär E. K. N. vid vår Herre Jesus Kristus att med faderlig vaksamhet följa saken,

201


att helt och hållet indraga dessa reglor och bjuda predikanterna att inför folket föra ett

annat språk, på det att icke med tiden en röst må höja sig, för att, till ers furstliga Nådes

stora vanära, vederlägga dessa predikanter."

Luther bifogade sina teser och bad i ett tillägg erkebiskopen litsa dem, för att

öfvertyga sig om den lösa grund, på hvilken ran om aflaten hvilade.

Sålunda var Luthers enda önskan, att kyrkans väktare måtte uppvakna och omsider

tänka på att afskaffa de fel och brister, med hvilka hon var behäftad. Omöjligen kunde

ett bref från en munk till en af kyrkans och kejsardömets högsta furstar vara hållet i en

ädlare och vördnadsfullare ton. Aldrig handlade någon mera enligt andan af Jesu Kristi

bud: Gifven kejsaren det kejsaren tillhärer, och Gudi det Gudi till 'hetrer 1" Så förfara

icke dessa upprorsmakare, hvilka endast vilja omstörta det bestående, samt förakta all

styrelse och öfverhet. Det är ett rop ur en kristens och en prests samvete, hvilken visar

hear och en tillbörlig vördnad, men först och främst fruktar Gud. Alla böner och

uppmaningar voro likväl fruktlösa.' Den unge Albrekt, upptagen af sina nöjen och

ärelystna planer, besvarade icke ens den allvarliga varningen. Biskopen af Brandenburg,

en from och lärd man, till hvars stift Luther hörde, och hvilken äfven af honom erhållit

ett exemplar af teserna, svarade, att han rör hårdt angrep kyrkans makt, att han skulle

ådraga sig mycket bråk och många ledsamheter, och att företaget öfversteg hans krafter,

samt tillstyrkte honom således att hålla sig stilla [24]. Kyrkans furstar tillslöt° öronen

för den Guds röst, som genom Luther på ett så kraftigt och hjertrörande sätt uttalade

sig. De ville icke förstå tidens tecken; de voro slagna med den blindhet, som redan bragt

så många väldigheter på fall. "De tänkte båda", sade Luther sednare, "att påt ven skulle

vara en fattig tiggare öfverrnäktig."

Men genom sin omedelbara beröring med folket kunde Luther bättre än biskoparna

bedöma Ordens förderfliga inflytande på seder och lefnadssätt. Han hade beständigt

under ögonen livad biskoparna endast kände genom vrängda framställningar. Om

biskoparna svek° honom ... Gud svek honom dock icke. Kyrkans rätta öfverhufvud, som

sitter på Guds högra hand och hvilken är gifven all makt i himmelen och på jorden, hade

sjelf för.. beredt jordmånen och i sin tjenares hand nedlagt sädeskornet ; Han gaf vingar

åt sanningens utsäde och spridde det i ett ögonblick öfver hela kyrkans område.

Ingen inställde sig följande dagen, för att bestrida Luthers satser. Tezels handel var

för skamlig och van frejdad, för att någon annan lin han sjelf skulle våga taga upp

stridshandsken. Men dessa teser voro ämnade rör ett vidsträcktare auditorium, än en

akademisk lärosal. Knappt hade de svaga hammarslagen, med hvilka de fastspikades på

kyrkodörren i Wittenberg, ljudit ut, förrän på den1 följde ett dån, som skakade det stolta

Roms grundvalar, hotade att omstörta päfvedömets murar, portar och pelare, förbryllade

och förskräckte dess kämpar, samt ur villfarelsernas sömn uppväckte tusentals

menniskor [25].

202


Teserna spridde sig med blixtens hastighet. En månad hade icke förflutit, och de voro

redan i Rom. "Inom fjorton dagar", säger en samtida författare, "hade de redan utbredt

sig öfver hela Tyskland och inom fyra veckor öfver hela kristenheten, liksom om änglarne

sjelfva burit omkring och framlagt dem för menniskornas ögon. Ingen kan föreställa sig

den uppståndelse, de förorsakade" [26]. Något sednare blefvo de öfversatta på holländska

och spanska, och en resande sålde dem i Jerusalem. "Hvar och en", säger Luther,

"klagade öfver aflaten, och som alla biskopar och lärare tego, och ingen ville fästa

bjellran på katten, blef den stackars Luther en ryktbar doktor, emedan ändtligen, såsom

man sade, någon kommit, som vågat det. Men jag tyckte icke om denna ära, och sången

höll på att blifva för hög för min röst" [27].

En del af vallfararne, hvilka för Allhelgonadagens firande från alla länder strömmat

till Wittenberg, hemförde i stället lör aflat augustinermunkens namnkunniga teser och

bidrogo sålunda till deras kringspridande. Hvar ooh en läste, begrundade och uttydde

dem. I alla kloster och universiteter utgjorde de allmänna samtalsämnet. Alla fråmma

munkar, b vilka får sina själars salig het gått i kloster, alla redliga och rättsinnade

menniskor fröjdade sig öfver det enkla och träffande sätt, hvarpå sanningen i dem var

uttalad, och önskade af allt hjerta, att Luther måtte fullborda sitt påbegynta verk. "Jag

märker", sade till en kardinal ett trovärdigt vittne, samt en af reformatorns utmärktaste

medtätiare, nemligen Erasmus, "att ju renare ens seder, och ju mer evangelisk ens

fromhet är, desto mindre har man emot Luther. Hans lefverne beröm. mes ilfven af dem,

som icke kunna fördraga hans tro. Verlden var mätt på en lära, som hvimlade af

barnsliga dikter och menskliga stadgar, samt törstade efter det lefvande, rena och så

länge undan gömda vatten, som flödar från evangelisternas och apostlarnas ådror. För

detta stora värf var Luther, så väl genom naturliga anlag, som lågande nit, just rätta

mannen" [28].

För att göra sig ett begrepp om de olika, men alltid oerhörda verkningar, som Luthers

teser frambragte i Tyskland, måste mun följa dem öfverallt, i de lärdas studerkammare, i

munkarnes celler, i furstarnes palatser.

Reuchlin erhöll dem, medan han ännu var trött efter sin liät-tiga strid mot

munkarne. Men den kraft, som andades i den nye troshjeltens teser, upplifvade den

gamle kämpens nedslagna mod och gladde hans bedröfvade hjerta. "Lofvad ,vare Gud !"

utropade han efter deras genomläsande, "nu hafva de råkat på en man, som skall gifva

dem så mycket att sköta, att de måste lemna min ålderdom i fred."

Den försigtige Erasmus uppehöll sig i Nederländerna, då te. serna kommo honom

tillhanda. Han fröjdades i sitt Nerta, att hans hemliga önskningar om de kyrkliga

missbrukens afskaffande blifvit med sådant mod uttalade. Han lofordade författaren och

uppmanade honom blott att gå till väga med mera mätta och försigtighet. Emellertid

203


yttrade han, då man i hans närvaro tadlade Luthers häftighet: "Gud har gifvit

menniskorna en läkare, som skär dem i köttet, emedan sjukdomen eljest vore obotlig."

Och när kurfursten af Sachsen sedan frågade honom om hans tanke i afseende på

Luther, svarade han leende: "Det förvånar mig icke alls, att han gjort så mycken

uppståndelse, ty han har begått två oförlåtliga fel, nemligen att han angripit påfvens

krona och munkarnes mage" [29].

Doktor Fleck, prior i klostret Steinlausitz, hade utan att till någon säga orsaken icke

på länge läst messan. En dag fann han Luthers teser uppslagna i klostrets matsal: han

gick fram och hade knappt genomögnat några af dem, förrän han, ur stånd att längre

beherska sin glädje, utropade: "Ack! ack! Så är han då ändtligen kommen, den man, som

vi så länge väntat; han skall göra det." Derpå tillade han med profetisk blick och

anspelning på ordet Wittenberg: "Hela verlden skall komma och hemta visdom på detta

Wetenberg" [30]. Han skref äfven till Luther och uppmanade honom att modigt fortsätta

den ärofulla striden. Också kallar Luther honom "en man, full af glädje och tröst."

På den gamla och ryktbara biskopsstolen i Wärtzburg satt då Laurentius Bibra, en

enligt sina samtidas vittnesbörd from, redlig och vis man, hvilken vi redan förut haft

anledning att nämna. När en adelsman för biskopen omtalade, att han ämnade sätta sin

dotter i kloster, sade denne: "Gift hellre bort henne! Fattas er penningar till hennes

hemgift, vill jag låna er." Rejsarne och furstarne hyste för honom stor vördnad. Han

suckade öfver de oordningar, som herskade inom kyrkan och framförallt i klostren. Äfven

till hans palats banade teserna sig våg. Han läste dem med stor glädje och förklarade

offentligen, det han gil. lade Luther. Sednare skref han till kurfursten Fredrik: "Lät icke

den fromme doktor Martin resa, ty man gör honom orätt." Glad öfver detta

vittnesbörd,skref kurfursten med egen hand och meddelade reformatorn detsamma.

Kejsar Maximilian, Karl den V2 företrädare, låste med be. undran den Wittenbergska

munkens satser. Han insåg den ringa mannens stora kallelse och anade,det han en dag i

striden mot Rom kunde blifva Tyskland en mäktig bundsförvandt. Också lät han genom

ett sändebud helsa kurfursten af Sachsen : "Tag noga vård om munken Luther, ty den tid

torde komma, då man kan behäfta honom" [31]. Kort derefter sade han, då han på

riksdagen träffade kurfurstens förtrogne rådgifvare, Pfeffinger: "Nåå, hvad gör eder

augustinermunk ? Hans satser Bro i sanning icke att förakta. Han skall sätta munkarna

myror i hufvudet [32]."

Till och med i Rom och i Vatikanen blefvo teserna icke så illa mottagna, som man

skulle trott. Leo X bedömde dem snarare som vitterhetsälskare, en som påfve. De

skänkte honom så mycket nöje, att han glömde de skarpa sanningar, de innehöllo, och då

Sylvester Prierio, hvilken det i egenskap af magister sacri palatil ålåg att taga kännedom

om utkomna skrifter, uppmanade honom att behandla Luther såsom kättare, svarade

204


han: "Denne broder Martin Luther är ett ypperligt snille, och allt hvad man säger om

honom är idel munk-afund" [33].

Men på få utöfvade Luthers teser så stort inflytande som på den af Tezel så

obarmhertigt bortvisade skolgossen från Annalerg, Myconius hade ingått i ett kloster.

Redan första natten, han der tillbragte, drömde han, att han såg ett ofantligt åkerfält,

helt och hållet betäckt med mogna ax. "Skar", sade hans vägvisare till honom; och då han

ursäktade sig med sin oskicklighet, sade denne, i det han pekade på en skördeman, som

arbetat med otrolig flit och kraft: "Följ honom och gör som han! [34] Trängtande, lik.

som Luther, efter helighet, öfverlemnade sig Myconius i klostret åt fastor, vakor,

späkningar och alla slags af menniskor påfunna goda gerningar. Men slutligen förlorade

han hoppet att på denna väg komma till målet för sina önskningar. Han öfvergaf

studierna, slog sig på allahanda handarbeten, inband böcker, svart vade, eller förrättade

någon annan slöjd. Denna yttre verksam. het förmådde likväl icke lugna hans upprörda

samvete. Gud hade talat, och han kunde icke sjunka tillbaka i sin forna sömn. Detta

ångestfulla tillstånd varade flera år. Man föreställer sig understundom, att

reformatorernas bana alltid var jemn och lätt, att de endast behöfde förkasta kyrkans

vidskepliga bruk och öfnin-. gar, samt för öfrigt kunde i godan ro njuta af lifvet. Man

glömmer, att de ej komme till sanningen, föfrän de genomgått inre strider, tusen gånger

smärtsammare än alla de tomma iakttagelser, livilka trälaktiga sinnen utan svårighet

underkasta sig.

Ändtligen ingick året 1517; Luther utgaf sina teser, hvilka hastigt spriddes öfver hela

kristenheten och äfven banade sig väg till det kloster, der Myconius då befann sig. För

att ostörd få läsa dem, gömde sig denne, jemte en annan munk Johan Volt, i en vrå af

klostret. I dessa teser återfann han samma sanningar, han lärt af sin far ; hans ögon

öppnades; han förnam inom sig en gen-klang af dela väldiga stämma, som då ljöd öfver

hela Tyskland, och hans hjerta uppfylldes af stor tröst. "Jag märker väl", sade han, "att

Martin Luther är den skördeman, jag såg i drömmen och som lärde mig att plocka ax."

Genast började han offentligen bekänna den lära, Luther förkunnat. De förskräckta

munkarne bekämpade honom, samt förklarade sig öppet emot Luther och hans kloster.

"Det förhåller sig med vårt kloster", svarade My. conius, "såsom med Kristi graf; man vill

hindra Herren att återuppstå, men man skall ej lyckas." Då hans förmän sågo, att han ej

kunde öfverbevisas, skiljde de honom på ett års tid från all beröring med den yttre

verlden ; han fick kvarken skri fva eller mottaga bret, samt hotades med ständigt

fängelse. Emellertid kom ttfven för honom befrielsens stund. Han utnämndes efter någon

tid till pastor i Zwickau och var den förste som i Thiiringen höjde rösten emot

påfvedömet. "Nu fick jag", sade han, "arbeta med min vördnadsvärde fader Luther på

evangelii skördefält." Jonas kallade honom en man, som kunde allt hvad han ville [35].

Säkerligen voro Luthers teser för ännu flera själar en väckelse till nytt lif. I många

celler, kojor och palatser upptändes genom dem sanningens ljus. "Sådane, hvilka i

205


klostren''', säger Ma, thesius, "endast sökt ett godt bord, ett lättjefullt lif, eller anseende

och utmärkelser, öfverhopade Luthers namn med skymford; de munkar deremot, hvilka

lefde i bön, fastor och spitkningar, lofvade och prisade Gud vid första anskriet af den

hundrade år förut af Johan Fluss förebådade örnen [36]. Sjelfva massan af folket, som

icke särdeles förstod frågans teologiska betydelse, men likväl visste, att Luther satte sig

emot atistskramarnes och de lata munkarnas helsade honom med höga glädjerop; med

ett ord, de djerfva satserna gjorde öfver hela Tyskland ett oerhörd t intryck på sinnena.

Emellertid förutsåg° några af reformatorns samtida de allvarsamma följder, de kunde

medföra, samt det motstånd, som väntade dem. Deras gjädje var således uppblandad

med farhågor, hvilka de tifven högt uttalade.

"Jag fruktar mycket", skref den förträfflige kaniken i Augsburg, Bernhard Adelmann,

till sin vän Pirkheimer, "att den förtritfflige mannen slutligen blir nödsakad gifva vika

för aflatsvånnernas makt och girighet. Hans föreställningar hafva haft så ringa verkan,

att biskopen i Augsburg, vår förman [37], i påfvens namn utlyst ny aflat för

Peterskyrkan i Rom. Må han snarligen söka furstarnas skydd och väl akta sig att fresta

Gud, ty man måste vara från sina sinnen, för att icke inse flen fara, som hänger öfver

honom." Adelmann gladdes åt ryktet, att Henrik den 8:de kallat Luther till England.

"Han skall der", tänkte han, "i frid få predika om sanningen." Många föreställde sig

sålunda, att evangelium heb öfde hemta stöd af furstarnas makt. De visste icke, att det

går framåt, tifven utan deras ynnest, och att denna ofta endast fjettrar och försvagar

detsamma.

Den berömde historieskrifvaren Albrekt Kranz låg i Hamburg på sin dödsbädd, då

han erhöll Luthers teser. "Du bar rätt, broder Martin !" utropade den döende, "men du

skall aldrig gå i land dermed. — — — Stång in dig i din cell, stackars munk ! och sitg: 0

Gud, förbarma dig öfver mig!" [38]

En gammal prest från Höxter i Westphalen, hvilken i sin prestgård emottagit och låst

teserna, skakade hufvudet och sade , på sin plattyska: "Kåre broder Martin, om du kan

störta den der skärselden och alla dessa papperskrittnare, så år du i sanning en stor

herre!" Erbenius, som lefde hundra år derefter, skref under den gamle prestmannens ord

följande rim:

Quid vero, nune ai viveret, Bonus iste clerious diceret? [39]

Icke nog att en stor del af Luthers vänner fruktade följderna af hans steg; många

gilfvo honom älven sitt ogillande tillkänna.

Biskopen af Brandenburg, som med ledsnad såg en så vidtut-seen..le tvist uppstå

inom sitt stift, ville försöka att i godo nedtysta den. "Jag finner", lät han genom abboten i

Lehnin säga Luther, "uti dina teser om aflaten ingenting stridande mot katolska läran ;

206


sjelf ogillar jag dessa oskickliga utbjudningar; men jag ber dig att af kärlek till lugnet

och aktning för din biskop upphöra med allt skrifvande i detta ämne." Förvånad att en

hög abbot och en mäktig biskop tilltalade honom med så mycken ödmjukhet, svarade

Luther i sin känslas första hänförelse: "Jag samtyc, ker dertill : jag vill hellre vara lydig

än göra underverk, i fall sådant stode i min förmåga." [40]

Kurfursten såg med ledsnad början af en strid, hvilken visser-ligen var rättmätig,

men hoars slut ej kunde beräknas. Ingen furste önskade lifligare än Fredrik den

allmänna fredens bibehållande. Och hvilken ofantlig brand kunde icke denna lilla eld

upptända! Hvilka stora stridigheter, hvilken söndring bland folken kunde icke detta

munkkäbbel förorsaka! Mer än en gång lät k urfursten också Luther förstå sina

bekymmer och farhågor [41].

Inom sin egen orden, ja, inom sjelfva klostret i Wittenberg, fick Luther motståndare.

Hans prior och underprior förskräcktes cif' er Tezels och hans anhängares häftiga skrik.

Uppskakade och darrande begåfvo de sig till broder Martins cell : "För Guds skull", sade

de, "vanhedra ej vårt kloster! Redan fröjdas de andra ord- , narna och isynnerhet

dominikanerna åt vår vanära." Luther blef rörd, men hemtade 'sig snart och sade : "Käre

fäder! är saken icke företagen i Herrans namn, skall den gå under: i annat fall, läten den

ha sin gång!" Priorn och underpriorn hade ingenting att härpå svara. 'Saken går ,finnu i

denna stund framåt", tillägger Luther, som sjelf berättar detta drag, "och är det Guds

behag, skall den gå allt bättre och bättre. Amen" [42].

Luther hade ån flera anfall att utstå. I Erfurt beskyllde man honom att med högmod

och häftighet fördöma andras meningar, en vanlig beskyllning mot alla, som ega den

kraftiga öfvertygelse, Guds ord gifver. Man tillvitade honom äfven ötverilning och

lättsinne. "De fordra af mig hofsamhet", svarade Luther, "och i sin dom öfver mig trampa

de den sjelfva under rötterna. Vi se alltid grandet i vår nästas öga, men icke bjelken i

vårt eget. Sanningen skulle genom min hofsamhet icke vinna mera, än hon förlorar

genom min oförvägenhet. Jag undrar just", fortfor han våndande sig till Lange, "hvilka

villfarelser du och dina teologer funnit i mina teser. Hvem vet icke, att ingen kan

framkomma med en ny tanke, utan att få utseende af högmod och beskyllas för

trätgirighet ? Om sjelfva ödmjukheten ville töretaga någonting nytt, skulle olika

tänkande utskrika henne som högmodig [43]. Hvarföre blef. vo Kristus och alla

martyrerna dödade? derföre att de ansågos såsom högmodiga föraktare af tidens vishet,

och utan att ödmjukt rådfråga det gamla tänkesättets målsmän förkunnade nya satser."

"Må dagens vise sålunda af mig icke vänta den ödmjukhet, eller snarare det

skrymteri, att fråga dem till råds, innan jag kungör hvad pligten ålägger mig att uttala.

Kvad jag gör, sker icke genom menniskors klokskap, utan genom Guds råd. Är det ett

Guds verk, hvem förmår stå det emot? är det icke af Honom, hvem kan bereda det

207


framgång? Icke min vilja, icke deras, icke vår, utan allenast din, 0 helige Fader, som år i

himmelen."

Hvilket mod, hvilken ädel hänryckning, hvilken förtröstan till Gud, och i synnerhet

hvilken sanning, och en sanning för alla tider, ligger ej i dessa ord!

De förebråelser och anklagelser, som från alla håll bestorma-

t de Luther, kunde emellertid icke undgå att göra intryck på honom. Han hade blifvit

bedragen i sina förhoppningar. Han hade väntat, det kyrkans föreståndare, landets

utmårktaste lärare skulle offentligen sluta sig till honom; men utgången blef helt

annorlunda. En den första hänförelsen aflockad bifallsyttring var den enda uppmuntran,

som åfven de mest välsinnade skänkte honom; ja många, som han hittills högt värderat,

klandrade honom öppet. Han kände sig ensam i hela kyrkan, ensam emot Rom, ensam

vid foten af den gamla och fruktansvärda byggnad, hvars grundvalar sträckte sig till

jordens innersta, byars murar höjde sig mot skyarna, och mot hvilken han nyss riglat

ett så djerft hugg [44]. Allt detta gjorde han förvirrad och nedslagen. Tvifvel, som han

trodde sig hafva öfvervunnit, uppvaknade med förnyad kraft. Han båf vade vid tanken

att hafva hela kyrkan emot sig. Att undandraga sig en myndighet, att jä.fva en röst, till

hvilken folken i århundraden ödmjukt lyssnat, att uppträda emot en kyrka, som han från

barndomen var van att vörda såsom de trognas moder ... han, en en ringa munk . . . det

öfversteg menskliga krafter. Aldrig ko. stade något beslut honom mera strid med sig

sjelf. Också var det algörande för reformationen.

Ingen kan båttre än han sjelf beskrifva den kamp, som då föregick inom honom. "Jag

började", sade han, "denna sak med stor fruktan och båfvan. Ilvem var jag då, jag

stackars eländige, föraktade munk, mera lik en död, ån en lefvande [45] 1' hvem var jag,

att sätta mig upp emot påfvens majestät, iniUr hvilket ej blott jordens konungar och hela

verlden,1 utan äfven, om jag så får säga, himmel och helvete darrade, tvungna att lyda

den minsta vink från hans ögon. Ingen vet, kvad mitt hjerta under dessa första år utstod,

och i hvilken nedslagenhet, ja, jag kunde nästan säga, för. tv iflan, jag ofta var stadd. De

kunna ej göra sig ett begrepp härom, dessa högmodiga själar, hvilka sedan med så stor

djerfhet anfallit påfven, ehuru de med all sin skicklighet ej skulle kunnat tillfoga honom

den ringaste skada, om icke Jesus Kristus genom mig, sitt svaga och ovärdiga redskap,

gifvit honom ett sår, som aldrig skall läkas .... Men under det de nöjde sig att se på och

lemnade mig i sticket, var jag icke så glad, lugn eller saker på min sak, ty mycket, som

jag nu, Gudi lon vet, visste jag ej då. Det fanns visserligen flera fromma kristna, hvilka

gillade mina satser och satte dem ganska högt, men jag vågade icke 1 dem igenkänna

den Helige Andes röst. Jag hade ögonen fästade endast på påfven, kar. dinalerna,

biskoparna, teologerna, de lagkloka, munkarna, pi esterna. Det var från det hållet, jag

väntade att få höra den Helige Andes blåsande. Sedan jag emellertid genom Skriften

öfvervunnit alla motskäl, lyckades jag omsider genom Kristi nåd efter mycken ångest,

208


arbete och möda att håfva den enda betänklighet, som ännu höll mig tillbaka, den

nemligen, att man måste lyda kyrkan [46] : ty jag ärade, och det af hjertans grund,

påfvens kyrka, såsom den enda sanna, och jag gjorde det med mycket större uppriktighet

och vördnad än dessa skamlösa och nedriga förförare, hvilka för att motsäga

mig höja den till skyarna. Om jag föraktat påfven lika mycket som de, hvilka med

lapparne berömma honom, skulle jag fruktat, att jorden genast skulle öppna sig under

mina fötter och uppsluka mig lefvande liksom Kohrah och all hans rote."

Huru hedrande äro icke dessa inre strider för Luther ! Hvilk en uppriktighet, hvilken

rättrådighet ådagalägga de icke! De anfk-telser, han så val inifrån som utifrån hade att

utstå, berättiga ho-nom mera till vår aktning, än en beslutsamhet utan tvekan kunnat

göra. Denna hans själsångest visar nogsamt, att hans verk var ett Guds och sanningens

verk'. Man ser, att dess orsak och ursprung voro i himmelen. Hvem kan efter alla de

drag, vi anfört, våga påstå, att reformationen framkallades at' politiska förhållanden?

Nej i sanning! den var icke en följd af den menskliga statskonstens beräkningar, utan at'

Guds makt. Om Luther drifvits endast af menskliga passioner, skulle han dukat under

för fruktan och obeslutsamhet. Felslagna förhoppningar och samvetsskrupler skulle

förqvilft elden i hans själ, och han, liksom så många andra nitiska och fromma män,

inom kyrkan spridt endast ett hastigt öfvergående sken.

Men nu var Guds tid inne; verket kunde ej hämmas; kyrkans befrielse måste gå i

fullbordan. Luther skulle åtminstone förbereda den fullkomliga befrielse och stora

utveckling, som är Kristi rike lofvad. Också erfor han sanningen af det herrliga löftet: De

ynglingar varda trötte och uppgifvas, och de starke män falla: men de som vänta efter

Herran, de få en ny kraft, så att de skola uppfara med vingar såsom örnar. (Es. XL, 30,

31.)

Den gudomliga makt, som uppfyllde den Wittenbergske dok-torns hjerta och som

kastat honom in i striden, återgaf honom snart hans förra beslutsamhet.

________________________________________

FOTNOTER

[1] Luth. Opp. XVII.

2) In prief. Opp. Witt. I.

3) L. Opp. (W.) XXII.

4) L. Opp. lat in pra3f.

209

[5] Mycon. Ref. Gesoh.

[6] Melancht. Vita Luth.

[7] p. 10.

[8] p. 14.

[9] Situ.berlich


[10] Sondern in ihren likherisehen und zerrissenen Opinionen viel nahe verwesen (L.

Opp. (L) XVII, p. 119).

[11] Den finnes hos Löseher, Tenzel, Junker, Lehmann. Den meddelas här efter en i

Weiznarska arkivet befintlig, efter Spalatins berättelse uppsatt handskrift, hvilken

utgafs vid reformationens sista jubelfest 1817.

[12] Leo X

.

[13] Denna anspelning på Johan Huse, af oss i första boken, p. 62 anförda yttrande

torde hafva blifvit sednare tillagd.

[14] Cujus implie et nefariis ooncionibus incitatus Lutherus, studio pinads ardens,

edidit propositioner de indulgentiis (Melanoht, Vit. Luth.)

[15] Et in iis certus mihi videbar, me habiturum patron= papam, cujus fiduoia tunn

fortiter nitebar. (L. Opp. lat. in prtef.)

[16] Cochlteus, 4.

[17] Cum huj us disputationis nullus etiam intimorum amicorum fuerit conecius. (L.

Epp. I, p. 188.)

[18] Wenn man die Lehre angreift, so wird die Gans am Kragen ge-griffen, (L. Opp.

[W.] XXII, p. 1389.)

[19] Harms i Kiel.

[20] L. Opp. Leipz. VI, p. 518.

[21] Casu enim, non voluntate nec studio, in has turbasinoidi; Deum ipsum testor. (L.

Opp. lat. in prsef.)

210


[22] Domino suo et pagtori in Christo venerabiliter rnetuendo. (Bref-reta påskrift,

Epp. 1, p. 68.)

[23] Feen hominum.

[24] Mathee. p. 13.

[25] Walter, Nachr. v. Lan., p. 45. 13

[26] Myeonius, list. Ref. p. 23.

[27] Das Lied wolite meiner Stimme zu hooh tverden. (L. Opp.)

[28] Ad hot prEestandum mihi videbatur Me, et natura oompositum et aceensus

studio. (Erasm. Epp. Campegio Cardinali 1, p. 004

[29] Millers Denkw. IV, 258.

[30] Alle Welt wird von dieaem Weissenherg Weisheit hoten und be-kommen.

(Mathel. p. l3.1

[31] Mathes. p, 15.

[32] Schmidt, Brand. Reform. Gesoh. p. 124.

[33] Che frate Martino Luthero aveva fln bellissime ingegno, et obe coteste erano

invidie fratesohe. (Brandelli, en dominikan och Leos samtida. Hist. Frag. pars. 3.)

[34] Mala. Adami Vita Myoonii.

[35] Qui potuit quod 'roluit.

[36] Mathea. 13.

[37] Totqiie uxornm vir, tillägger han. (Heumanni Documents litter. p. 167.

[38] Llndner, Lnth. Leben. p. 93.

[39] Men hvad skulle den gode presten saga, om han nu 1efde ?

211


[40] Bene mun contentus nittio obedire quam miracula facere, etiatns; polisen. (Epp.

I, 71.)

[41] Melancht. Vita Luth.

[42] L. Opp. (L.) VI, p. 518.

[43] Finge enim imam humilitatem nova conari, statim superbhe subjicietur ab fis qui

aliter sapiunt. (L. Epp. 1, p. 73.)

[44] Solus primo eran (L. Opp. lat. in prref.)

[45] Miserrimus tnne fratereulus, eadaveri similior quarn komini.

[46] Et cm» omnia arguments superassem per scriptum). bon unum eum summa

diffieultate et angustia, undan' Christer favente, vii superavi, eeelesiam seilieet esse

audiendam. L. Opp. lat. I, p. 49).

212


KAPITEL V.

Såsom icke sällan händer, var det vännernas tystnad, försagd-het och förebråelser,

som nedslogo, och fiendernas anfall, som återupplifvade Luthers mod. Då sanningens

motståndare vilja med våld genomdrifva sin sak, befrämja de i stället Guds [1]. Tezel

upptog, fastän med svag hand, den utkastade stridshandsken. Han vände sig först emot

Luthers predikan, kvilken för folket var hvad teserna varit för de lärda, och vederlade

den punkt för punkt, samt på sitt vanliga sätt; derefter gaf han tillkänna, det han genom

teser, hvilka skulle försvaras i Frankfurt vid Oder, ämnade med större utförlighet

bekämpa sin motståndare. "Då", sade han med afseende på slutet af Luthers predikan,

"skall kvar och en inse, hvem som år kättare, affälling, villfarande, fräck, baktalare. Då

skall för allas ögon blifva klart, hvem som har en förmörkad hjerna, hvem som aldrig

förstått sin egen lära. För att försvara mina satser, är jag färdig att lida allt, fångeke,

slag, vatten och eld."

livad som genast faller i ögonon, då man läser denna Tezels skrift, är olikheten

mellan hans tyska och Luthers. Det tycks, som om ett helt århundrade skiljde dem åt.

Det är ofta, i synnerhet för en utlänning, svårt att förstå Tezel, då deremot Luthers

språk nästan helt och hållet öfverensstftmmer med vår tids tyska. Man behöfver endast

jemföra deras skrifter, för att se, det Luther är tyska språkets skapare: visserligen en af

hans minsta förtien. ster, men dock en fiktjenst.

Luther svarade utan att nämna Tezel vid namn, liksom Tezel ej heller namngifvit

honom; ingen i hela Tyskland var likvä.1 okunnig om de rätta författarne. För att gifva

mera vigt och värde åt sin afiat, hade Tezel sökt förblanda den ånger, Gud fordrar, med

den botgöring, kyrkan ålägger. Luther företog sig att utreda denna punkt

"För att undvika vidlyftighet", sade han på sitt målande språk, "anbefaller jag åt den

kära vinden (hvilken i alla fall har bättre om tid An jag) hans andra fåfänga ord, som ej

äro annat än pappersblommor, och tager endast för mig grund- och hörnste-narna till

hans snärjgräsby gnad.

"Den botöfning, hvilken den Helige Fadren ålägger, kan ej vara den samma, som

Jesus Kristus fordrar; ty hvad påfven åläg-ger, kan han äfven aflyfta, och om dessa båda

botgöringar vore enahanda, så skulle den Helige Fadren kunna efterskänka den

godtgörelse, Kristus ålägger, samt upplossa Guds bud. Om han blott misshandlade mig",

fortfar Luther, sedan han anfört ännu några af Tt zels origtiga uttydningar, "och kalla 'e

mig kättare, afrälling, baktalare, och hvad han behagar, så skulle jag gerna lida det och

aldrig blifva honom hätsk, ja, vanligen bedja för honom som för en vän. Men det år icke

möjligt fördraga, att han be-handlar den heliga skrift, vår tröst, alldeles som en sugga

behandlar en hafresåck" [2].

213


Man måste vänja sig att höra Luther understundom begagna bittra och efter vår tids

smak nog hvardagliga uttryck. Det var så tidens sed; och man finner vanligen under

dessa ord, som stöta våra öron, en kraft och uttrycksfullhet, som komma oss att förlåta

deras skärpa. Han fortfar :

"Den, som köper diat, såga vidare mina motståndare, gör en bättre gerning än den,

som räcker en allmosa åt en fattig, hvilken ej år i yttersta nöd. Hädanefter kunna vi utan

fasa höra, att turken oskärar våra kyrkor och kors, ty vi harva midt ibland oss hundra

gånger argare turkar, hvilka så skändeligen förstöra den enda sanna helgedomen,

nemligen Guds ord, som allt helgar. Må den, som vill följa min vedersakare, väl akta sig,

att han icke spi. Sar de hungrande och kläder de nakna, innan de komma i den yttersta

nöden och uppgifva andan, samt således icke mer behöfva hans hjelp."

Det år af vigt att sammanhålla detta Luthers nit om goda gerningar med hans

predikan om rättfärdiggörelsen genom tron. Den, som har någon kånnedom och

erfarenhet om kristendomen, behöfver dock icke detta nya bevis på en sanning, som han

redan af sig sjelf insett, den sanningen nemligen, att ju högre man skat. tar

råttfårdiggörelsen genom tron, desto lifligare känner man nöd-vändigheten af goda

gerningar och desto angelägnare är man om deras utöfning; på samma gång som

slapphet i läran om tron oundvikligen medför slapphet i anseende till gerningarna. På

förra satsen kunna Luther, samt före honom Paulus, och efter honom Howard lända till

bevis, på den sednare alla menniskor utan tro, af hvilka verlden ty värr är full.

Derpå öfvergår Luther till Tezels smådelser, hvilka han på det honom egna sättet

återgäldar.

"Då jag hör dessa skällsord", säger han, "blir jag till mods, som om en grof åsna

bräkte emot mig. Det gläder mig rått mycket, och jag skulle vara ganska ledsen, om

sådant folk kallade mig en god kristen.. . ." Man måste återgifva Luther sådan han var,

med alla hans svagheter, och en svaghet är visserligen denna böjelse för skämt och till

och med grott skämt. Reformatorn var utan tvifvel en stor man, en Guds man, men han

var menniska och icke engel, och icke ens en fullkomlig menniska. Hvem har också rätt

att af honom fordra fullkomlighet? •

"1 alla fall", tillägger han utmanande, "så, ehuru det icke är brukligt att för sådana

frågor bränna kättare, är jag, doktor Martin Luther, att träffa i Wittenberg i Och om det

finnes någon kättarmästare, som tilltror sig att tugga jern och spränga berg, så vill jag

låta honom veta, att han har säker lejd, öppna portar, fritt herberge och fri kost, allt på

nådig befallning af den förträfflige och kristlige kurfursten Fredrik af Sachsen, hvilken

aldrig skall beskydda kätteri" [3].

214


Man ser häraf, att Luther åtminstone icke saknade mod. Han stödde sig på Guds ord,

och det år en klippa, som icke sviker i stormen. Men i sin trofasthet förlänade honom

Gud afven andra stöd. På de glädjeyttringar, med hvilka mängden helsat Luthers teser,

följde snart en hemsk tystnad. De lärda hade vid Tezels och dominikanernas förtal och

smädelser dragit sig försagda tillbaka. Biskoparna, hvilka förut högt klandrat atiatens

missbruk, hade, så snart de sågo dem anfallna, icke underlåtit att finna anfallet

otillbörligt, en motsägelse, som är alltför vanlig. Största delen af reformatorns vänner

hade blifvit slagna med förskitckelse,och många hade tagit till flykten. Men då första

häpenheten lagt sig, inträdde en motsatt rörelse i sinnena, och den Wittenbergske

munken, hvilken någon tid stått nästan ensam, såg sig snart omgifven af ett stort antal

vänner och beundrare.

Det fanns likväl en man, hvilken, ehuru af naturen skygg och försagd, under hela

denna pröfvotid förblef honom trogen, och hvars vänskap lände honom till stor tröst och

uppmuntran. Denne man var Spalatin. Deras brefvealing fortgick utan albrott. "Jag

tackar dig", sade Luther i anledning af ett nyss erhållet vänskaps-prof, "men för hvad

har jag icke dig att tacka?" [4]. Det var den 11:Le November 1517, elfva dagar efter

tesernas utgifvande, och följaktligen just då jäsningen i sinnena var som starkast, som

Luther kände ett behof att sålunda i sin väns hjerta utgjuta sin tacksamhet. Det är

märkeligt att i detta samma bref höra den starke 'mannen, som nyligen utfört den

modigaste handling, förklara, hvarifrån hans styrka härledde sig. "Vi förmå jutet af oss

sjelfva:

genom Guds nåd förmå vi allt. All okunnighet är för oss oöfver, vinnelig, men icke för

Guds nåd. Ju mer vi af egen kraft sträfva efter vishet, desto mera närma vi oss

dårskapen [5]. Det är icke stumt, att denna oöfvervinnerliga okunnighet ursäktar

syndaren ; ty i så fall funnes i verlden ingen synd."

Luther hade icke skickat sina satser hvarken till kurfursten eller någon af hans

omgifning. Det ser ut, som om hofpredikanten deröfver betygat sin vän någon förundran.

"Jag ville icke", svarade Luther, "att mina teser skulle komma till vår allernådigste

furste eller någon af hans hoffolk, förrän de personer, som der tro sig utpekade, erhållit

del af dem, på det de icke skulle inbilla sig, att jag utgifvit dem på furstens befallning

eller för att vinna hans ynnest och af begär att sätta mig emot biskopen af Mainz. Jag

har redan förnummit, att åtskilliga hyser dylika misstankar. Men nu kan jag tryggt

svärja, att mina teser blifvit utgifna utan kurfurstens vetskap."

Om Spalatin tröstade och med sitt inflytande understödde sin vän, så gaf Luther å sin

sida den blygsamme hofpredikanten mån-gen dyrbar upplysning. Bland annat gjorde

denne honom föl-jande ännu i dag ofta upprepade fråga: "Hvilket är bästa sättet att

studera den heliga skrift ?"

215


"Ända hittills", svarade Luther, "har du, förtraffelige Spala-tin, endast frågat mig om

saker, som stå i min makt att besvara. Men att vägleda dig vid läsningen af den heliga

skrift, öfverstiger mina krafter. Om du emellertid nödvändigt vill veta mitt sätt att gå till

väga, skall jag visst icke förtiga det.

"Det är ganska säkert, att man hvarken genom studerande eller eget förnuft kan

förstå den heliga skrift. Först måste du så. lunda börja med bön [6]. Anropa Herren, att

han i sin stora barm-hertighet värdigas förläna dig rätta förståndet om sitt ord. För Guds

ord finnes ingen annan uttolkare än sjelfva dess upphofsman, ty Han har sagt: de skola

alla varda lärda af Gudi. Hoppas ingenting af dina bemödanden och ditt förnuft.

Förtrösta endast på Gud och hans Andes ingifvelse. Tro härutinnan en man, som talar af

egen erfarenhet." Håraf kunna vi se, att Luther kommit till den sanning, han predikade,

icke såsom några påstå, i förlitande på ett högmodigt förnuft, ej heller, såsom andra

föregifva, genom att öfver]emna sig åt hatfulla känslor, utan genom att ösa ur den

renaste, heligaste och högsta af alla källor, nemligen Gud sjelf, Men i vår tid äro de få,

som följa hans exempel; deraf kommer. att så få begripa honom. Ett allvarligt sinne

finner i dessaLuthers ord tillräckligt försvar för reformationen.

Några aktningsvärda lekfullas vänskap skänkte Luther äfven stor tröst. Christopher

Scheurl, den fria riksstaden Niirnbergs förträfflige stadsskrifvare, gaf honom många

rörande bevis på sin tillgifvenhet [7]. Man vet, huru ljuft deltagande kännes för menniskan,

då hon från alla håll ser sig anfallen. Den välvillige stadsskrifvaren gjorde ännu

mera: han var angelägen, att håns vän skulle törvärfva så många gynnare som möjligt,

oeh uppmanade honom derföre att tillegna en då ryktbar Niirnbergsk jurist, Hieronymus

Ebner, ett af sina arbeten. "Du skattar mina arbeten ganska högt", svarade Luther helt

blygsamt, "jag deremot ganska lågt. Icke dess mindre har jag velat foga mig efter din

önskan. Jag har sökt ... men i hela mitt förråd, som aldrig förefallit mig så fattigt, icke

funnit någonting, som vore värdigt att af en stä rin ga person som jag tillegnas en så stor

man." Hvilken rörande an-språkslöshet! Det är Luther, som gör denna jemförelse mellan

sig och doktor Ebner, en man, hvilken vi endast känna till namnet. Efterverlden har fällt

en helt annan dom.

Luther, som ingenting gjort för spridandet af sina teser, hade lika litet skickat dem

till Scheurl, som till kurfursten och hans hof. Stadsssarifvaren yttrade sin förvåning

deröfver. "Min afsigt", svarade Luther, "var icke att åt mina teser gifva så stor

offentlighet. Jag ville endast med några fä hos oss eller i vårt grannskap boende män

ötverlägga om deras innehåll. I fall dessa skulle fördöma dem, ämnade jag förstöra

allesammans. Gillades de åter, ville jag uigifva dem. Men nu äro de tryckta, omtryckta

och öfver all min förväntan kringspridda, så att jag ångrar hela mitt lärda fbster [8]; icke

derföre att jag fruktar, att sanningen blir känd bland folket, men detta är ej rätta sättet

att befrämja upplysning. I teserna finnas nemligen punkter, öfver hvilka jag ännu sjelf

216


är tveksam, och om jag trott, att de skulle väcka så stort uppseende, hade jag säkert

uteslutit vissa saker och med fullkorn.

ligare tillförsigt uttalat andra." Sednare var Luther af annan tanke. Långt ifrån att

frukta, det han sagt för mycket, förklarade han, att mycket mer bordt stigas. Likvill

landade betänkligheter, han yttrade för Scheurl, honom till heder. De visa, att hos

honom fanns hvarken partisinne eller någon på förhand uppgjord plan, samt att han icke

blindt trodde på sitt eget omdöme, utan endast sökte sanning. Sedan han blifvit säkrare

på sin sak, förändrades hans ton : "Ni skall i mina första skrifter finna", säger han flera

år sednare, "huru jag i all ödmjukhet medgifvit påfven mycket, som jag nu betraktar och

afskyr såsom vederstyggligt och hädiskt" [9].

Scheurl var icke den ende lekman med anseende, som vid denna tid visade Luther

vänskap. Den ryktbare målaren, Albrekt Diken skickade honom en gåfva, kanske en

tafia, för hvilken doktorn betygade honom stor tacksamhet" [10].

Sålunda erfor Luther pä sig sjelf sanningen af dessa den gu• domliga vishetens ord:

den. trogne vännen älskar alltid och visar sig som en broder i nöden.

Men han ihågkom dem itfven i sitt förhållande till andra. Så uppträdde han som hela

folkets förespråkare, då det förljöds, att kurfursten, som för kort tid sedan pålaggt en

skatt, ämnade utskrifva en ny, såsom det troddes pä tillstyrkan af sin rådgilvare,

Pfeffinger, hvilken af Luther ofta fick uppbära bitande stickord. Doktorn tog dristigt

bladet från munnen och sade: "Må E. K. N. icke förakta en fattig tiggares bön! I Guds

namn ber jag er icke utskrifva någon ny skatt. Liksom många andra eder sannt tillgif na

tjenare har jag med sorg försport, huru sista skatteförhöjningen varit menlig för E. K.

N:s goda rykte och för den kärlek, med livilken folket alltid omfattat eder. Det år

visserligen sannt, att Gud begåfvat er med ett upphöjdt förstånd, så att ni i dylika saker

ser längre än jag och sannolikt än någon af edra undersåten. Men kanske år det Guds

vilja, att ett ringa förstånd skall undervisa ett större, på det ingen må förlita på sig sjelf,

utan endast på Herran vår Gud, hvilken till vårt bästa bevare E. N :s kropp vid god

helsa, samt er själ för den eviga saligheten. Amen r Så lärer oss evangelium att på

samma gång hedra konungen, och tira folkets talan. Det påminner undersåtarne om

deras pligter, och lPgger deras rättigheter på furstens hjerta, Då rösten af en sådan

kristen som Luther banar sig väg till en regents rådkammare, kan den ofta ersatta en

hel lagstiftande församling.

samma brer, hvari Luther gör kurfursten en så allvarlig förmaning, tvekar han icke

att bedja om en ny klädning, eller snarare påminna om ett derom förut gifvet löfte.

Denna Luthers frihet i ett ögonblick, då han hade skäl att frukta, det han förtörnat

Fredrik, hedrar lika mycket fursten som reformatorn. "Men om Pfeffinger skall

ombesörja den", tillagger han, "ma han göra det i verkligheten och icke genom

217


vänskapsbetygelser. Ty väfva vackra ord, det kan han, men deraf blir aldrig något godt

kläde." Luther tyckte, att hans goda råd vål gjort honom förtjent af en hofdragt [11]. Men

två år derefter hade han ännu icke fått den, utan måste förnya sina påminnelser hvilket

tycks visa, att hans in. flytande öfver kurfursten icke var så stort, som man.lätit påskina.

________________________________________

FOTNOTER

[1] Hi furores Tezelii et ejue eatellitum imponunt neeessitatem Luthero, de rebus

iisdem copioeium diseerendi et tuendai veritatis. (Mehineht. Vita Luth.)

[2] Dass, er die Schrift, unsern Trast, night unders behandelt, denn wie die Sau eiuen

liabersaek.

[3] L. Opp. Leipz. XVI1, 132.

[4] Till gratias ago: kno guld tibi non debeo?

[5] Quanto magis oonamur ex noble ad sapientiam, tanto amplitus appropinquamus

insipientite.

[6] Primum, id certissimum est, moras litteral non posse vel studio, vet ingenio

penetran. Ideo prtmum offieium ed ut ab oration() incipitss. (L. Epp. 1, p. 88, af den IS

Januari.)

[7] Luther ekref den 11 Dec. 1517 till honom: Litterte tuas anniMUM finfin erg►

meam parvitatem eandidum et lovge ultra merits benevolentiosimum probaverunt. (L.

Epp. I, p. 79).

[8] Ut me pceniteat hujua fceturee. (Epp. I, p. 95.)

[9] L. Opp. lat. Witt. in prtef.

[10] L. Epp. 1, 95.

[11] Epp. L. I, p. 77 och 78.

218


KAPITEL VI.

Sinnena hade således småningom hemtat sig från den första förskräckelsen. Luther

sjelf var benägen att öppet förklara, det hans ord icke borde tagas i den vidsträckta

mening, man velat gifva dem. Nya händelser kunde möjligen afvända den allmänna

uppmarksamheten, och det nya anfallet på romerska läran, liksom så många andra,

sålunda uppgå i rök. Men Roms anhängare droga försorg om, att saken icke fick förfalla.

De ökade, i stallet att qvarva lågan.

Tezel och Dominikanerna svarade stolt på det emot dem ristade angreppet. I sin ifver

att krossa den djerfve munk, som stört dem i deras handtering, och att tillvinna sig

påfvens gunst, upphäfde de ett ursinnigt skri. Att anfalla den af påfven påbjudna [1]

Olaten var, sade de, detsamma som att anfalla påfven sjelf, och de kallade till sin hjelp

alla skolans munkar och teologer [2]. Tezel, som kande, att en motståndare sådan som

Luther var honom öfvermäktig, lemnade förbrylla-d, men 1 synnerhet förbittrad

Wittenbergska trakten och anlände redan i November 1517 till Frankfurt an der Oder.

Denna stads universitet var liksom det i Witten-berg nyligen stiftadt, men af ett motsatt

parti. Den vältalige och bland sin tids teologer utmärkte Konrad Wimpina, en gammal

medtiflare till Pollich von Mellerstadt, var professor.derstädes, och betraktade med

afundsjuka blickar så väl Luther som hela universitetet i Wittenberg, hvilka båda

fördunklade hans ära. Te-zel bad denne man besvara Luthers satser, och Wimpina

författade två särskilda omgångar af teser, den ena till stöd för aflaten, den andra till

försvar för påfvens myndighet.

Den 20 Januari 1518 försiggick i Frankfurt denna så länge förberedda och så

skrytsamt utropade disputation, af hvilken Te-zel lofvat sig en afgjord seger. Han hade

gjort larm i lägret, och de närliggande klostren hade ditskickat munkar till ett antal af

mer än tre hundra. Tezet uppfäste sina teser, i hvilka man till och med återfann hans

gamla sats: att hvar och en, som säger, "att själen icke flyger ur skärselden, så snart

penningarna klinga i of-ferkistan, är stadd i villfarelse" [3].

Men i synnerhet gingo hans teser ut på att framställa påfven, sittande liksom en Gud

i Guds tempel, för att begagna. apostelens uttryck. Det var beqvttmt för den fräcke

atlatskrämaren att med påfvens mantel öfverskyla sitt osedliga och anstötliga lefverne.

Se här några af de satser, han förklarade sig villig att inför den talrika församlingen

försvara:

3. "Man måste lära de kristna, att påfven efter sin makts höghet är öfver hela den

allmänneliga kyrkan och alla kyrkomö-ten, och att man i all underdånighet skall lyda

hans bud.

219


4. "Man måste lära de kristna, att endast påfven har afgö-rande-rätt i allt, som rör

den kristna tron; att han och ingen annan eger makt att efter sin mening förklara den

heliga skritt, och att gilla eller fördöma menniskors ord och gerningar.

5. "Man måste lära de kristna, att uti de ting, som angå kristna tron och äro

nödvändiga för menniskoslägtets salighet, kan påfvens dom på, intet vis fara vilse.

10. "Man måste lära de kristna, att mau i trosaker skall mer bygga på påfvens äsigt,

sådan den visar sig af hans domar, än på alla lärdas åsigt, skulle de ock härleda sig ur

Skriften.

18. "Man måste lära de kristna, att den, som angriper påfvens ära och värdighet, gör

sig skyldig till majestätsbrott och blir för-dömd.

17. "Man måste lära de kristna, att alla af apostoliska stolen i trosaker antagna

såtser äro att räkna bland de sanna kristliga trosartiklarna, om de än icke förekomma

kvarken i biblens kam): niska böcker eller hos de gamla kyrkofäderna,.

44. "Man måste lära de kristna, att de, hvilka genom ord, gerningar eller skrifter

betyga, det de ej vilja återtaga sina kätterska påståenden, om också vederbörande öfver

dem läte regna och hagla bannlysningar, böra anses såsom halsstarriga kättare och af

livar man skys,

48. "Man måste lära de kristna, att de, som beskydda katta-res villfarelser och genom

sin myndighet förhindra, det de blifva förda inför vederbörlig domare, äro bannlysta, och

i fall de icke inom år och dag dermed upphöra, böra aktas såsom ärelösa, samt efter

lagens föreskr.ft och andra till varnagel beläggas med många grymma straff.

50. "Man måste lära de kristna, att de, hvilka nedsmutsa sil många böcker och så

mycket papper, eller offentligen och illvilligt predika och disputera om munnens

bekännelse, om gerningarnas tillfyllestgörelse, om påfvens rika och stora atlat samt

högsta makt och myndighet; att de, hvilka sluta sig till dylika predikanter eller

skribenter, samt älska och utbreda deras skrifter bland folket och i verlden; att slutligen

de, hvilka i smyg på, ett oblygt och föraktligt sätt tala om dessa saker, böra alla frukta

att hemfalla under ofvannärunda straff, och att störta sig och andra för det

tillkommande lifvet i evig fördömelse, och för det närvarande i skam och vanära. Ty

hvarje djur, som vidrör berget, skall stenas."

Man finner af det anförda, att anfallet gällde icke Luther allena. Den 48:de tesen

syftade troligen på kurfursten i Sachsen. För öfrigt känner man i dessa teser väl igen

dominikanermunken och inqvisitorn. Att med grymma straff hota hvarje motståndare

var just ett honom värdigt bevisningssätt, hvarpä det ej var godt *tt svara. De af Tezel

220


samlade 300 munkarna gjorde stora ögon ctch beundrade allt hvad han sagt, och

universitetets teologer fruktade för mycket att räknas bland kätteriets gynnare, eller

voro Wimpinas ästgter för mycket tillgifna, för att frimodigt anfallade vidunderliga

teserna.

Hela saken, af hvilken man gjort så mycket väsende, tycktes sålunda komma att

stanna vid ett tomt spegelfäkteri. Men bland den åhörande studentskaran befann sig en

yngling om 20 år, vid namn Johan Knipstrow, som förut låst Luthers teser och funnit

dem öfverensstäinmande med Skriftens ord. Uppfylld af harm att se sanningen offentligt

trampas under fötterna, utan att någon framträdde till dess försvar, höjde denne unge

man, till f5rsamlin gens stora förundran sin röst emot den förmätne aflatskramaren.

Den stackars dominikanermunken, som icke väntat ett sådant motstånd, blef helt

förbryllad. Efter några bemödanden lemnade han stridsfältet för att gifva rum åt

Wimpina, som med mera kraft förde striden; Knipstrow ansatte likväl Wimpina så hårdt,

att denne, som sjelf presiderade, för att göra en Anda på den i hans ögon så opassande

tvisten, förklarade öfverlägg-ningen afslutad och utan vidare omsvep promoverade Tezel

till doktor, såsom belöning för den ärorika striden. Hvad den unge talaren angår, blef

han på Wimpinas föranstaltande skickad till klostret Pyritz i Pom-mern, der man fick

befallning att strängt bevaka honom. Men denna uppgående stjerna flyttades från

Oderns stränder endast för att sednare. öfver Pommern sprida ett stort ljus D. Nar Gud

så behagar, låter han skolpiltar tillstoppa munnen på gamla doktorer.

För att godtgöra sitt lidna nederlag tog Tezel sin tillflykt till elden, denna Roms och

inqvisitorernas sista bevisningsgrund. På en öppen plats i en af Frankfurts förstäder lät

han uppresa en predikstol och en schavott, samt begaf sig dit i full inqvisitorsskrud, i

spetsen för ett högtidligt tåg. På predikstolen gaf han luft åt sin bitterhet, slungade

bannstrålar åt alla håll och ropade med sin väldiga stämma, att kättaren Luther borde

lefvande brännas. Derefter lade han doktorns teser och predikan på schavotten och

antände dem [5]. Han kunde bättre bränna andras, ån försvara egna teser. Denna gång

rönte han ingen motsägelse: hans seger var fullständig, och den oförskämde munken

återvände triumferande till. Frankfurt. Når mäktiga partier känna sig öfvervunna, taga

de sin tillflykt till tomt braskande, hvilket bör förlåtas dem, såsom den enda trösten i

deras skam.

Tezels sednare teser bilda en vigtig vändpunkt i reformationens historia. De flyttade

striden på annan mark och ledde upp-märksamheten ifrån aflatsmarknaden till

vatikanen, från Tezel till påfven. Den föraktlige krämaren, med hvilken Luther hittills

brottats, lemnade rum för kyrkans heliga öfverhufvud. Luther häpnade öfver den

vändning,saken sålunda tog. Sannolikt skulle han med tiden af sig sjelf ombytt

stridsfält, men hans fiender besparade honom den mödan. Nu var det ej längre fråga om

221


en vanryktad handel, utan om Rom, och det djerva slag, som en modig hand rigtat emot

Tezels salubod, skakade anda till grundvalarna den konungsliga öfversteprestens tron.

Tezels teser gjorde larm i romerska lägret. Munkarne, som med förbittring sågo, att

en ny motståndare, fruktansvärdare än Erasmus och Reuchlin, framträdt, uppgåfvo ett

väldigt skrik. Luthers namn skallade frän dominikanernas alla predikstolar. De vädjade

till folkets passioner och kallade den modige doktorn en af djefvulen besatt menniska, en

vanvetting, en förförare. Hans lära utropades såsom det förskräckligaste kätteri. "Vänta

blott", sade de, "fjorton dagar, eller på sin höjd fyra veckor, så skall denne erkekättare bl

ifva brand." Om det berott på dom ini kanerna, skulle den sachsiske doktorn snart fått

dela Huss' och Hieroktymi öde; men Gud vakade öfver honom. Hans lif skulle fullborda,

hvad den bömiske martyrens död påbörjat; ty alla måste befrämja Guds verk, somliga

genom sitt lif, andra genom sin död. Många ropade, att hela universitetet i Wittenberg

voro katterskt och ärelöst [6], och att man borde förfölja den brottslige munken och hela

hans anhang. På flera ställen lyckades man också att uppvigla folket. Reformatorns

anhängare utpekades, och evangelii vänner fingo öfverallt, der munkarna hade

öfverhanden, erfara verkningarna af deras obl id kel i ga hat. Således började Frälsarens

profetia : Jfennislcorna skola försmäda och förfölja eder och säga allt ondt emot eder,

ljugande, för min skull (Matth. V.11.), att på reformationen gä i fullbordan. Denna lön

hafva Kristi öppna bekännare i alla tider att vänta af verlden.

Då Luther fick underrättelse om Tezels teser och ont den storm, de framkallat,

upplågade hans mod. Han insåg, att man måste möta dylika motståndare ansigte mot

ansigte, och hans oför. fårade själ hade icke svårt att besluta sig dertill. Fiendernas

svaghet lärde honom känna sin egen styrka och ingaf honom större förtroende till sig

sjeif.

Han öfverlemnade sig likviäl icke åt dessa högmodiga tankar, för hvilka

menniskohjertat år så benäget. "Det kostar mig mera möda", skref han till Spalatin, "att

icke förakta mina motståndare och sålunda synda mot Jesus Kristus, ån att besegra

dem. De ärö till den grad okunniga i gudomliga och menskliga ting, att det år en skam

att nödgas strida emot dem. Och likväl år det just denna okunnighet, som gifver dem

deras oförklarliga fräckhet och oblyghet" Men hvad som i synnerhet styrkte hans mod

under det allmänna ropet mot honom, var den innerliga öfvertygelsen, att han stridde

för sanningens sak. "Förvånas icke", ,skref han i början af 1518 till Sp►latin, "att man

så häftigt smädar mig. Jag hör med glädje dessa smädelser. Om man icke förbannade

mig, kunde jag ej vara så fullt förvissad, att den sak, jag företagit, är af Gudi [7]. 'Kristus

har blifvit satt till ett tecken, hvilket emot-sagdt varder.'" "Jag vet", säger han vidare,

"att Guds ord från verldens begynnelse varit så beskaffadt, att hear och en, som velat

utbreda det, har, liksom apostlarna, måst öfvergifva allt och be-reda sig på döden. Eljest

vore det icke Jesu Kristi ord" [8]. Detta lugn midt i stormen är en hemlighet för denna

verldens hjeltar. Mången politisk storhet dukar under för sina mödor och bekymmer; en

222


kristen deremot erhåller vanligen under sjelfva striden nya krafter ; ty han hemtar mod

och lugn från en helig kalla, som är förborgad för alla, hvilkas ögon ej blifvit öppnade air

evangelii ljus.

En sak oroade likväl understundom Luther, nemligen tanken på de söndringar, hans

djerfva motstånd möjligen skulle fram. kalla. Han visste, att det ofta icke behöfdes mer

än ett ord, föl att sätta hela verlden i lågor. Han såg i andanom furste mot furste och

kanske folk mot folk. Denna tanke grämde honom såsom fosterlandsvän och förskräckte

honom såsom kristen. Han ön-skade fred, men måste dock tala: sådan var Herrans vilja.

"Jag darrar", sade han, "jag ryser vid den föreställningen, att jag kan blifva en orsak till

tvedrägt emellan så stora furstar" [9].

Han svarade icke genast på Tezels satser angående påfven. Om han lyssnat till

lidelsens röst, skulle han utan tvifvel begärligt kastat sig öfver den förvånande lära,

bakom hvilken hans motståndare sökte skydd. I sjelfva hans väntan, hans

återhållsamhet och tystnad ligger någonting högtidligt och allvarligt, som tillräckligt

uppenbarar, hoars andas barn han var. Han dröjde, men icke af svaghet; ty slaget blef så

mycket kraftigare.

Efter auto-da-f61 i Frankfurt var Tezels törsta omsorg att skicka sina teser till

Sachsen. De skulle, trodde han, der tjena till motgift mot Luthers. En person sändes

sålunda från Halle till Wittenberg, för att utsprida dem. Studenterna, ännu förbittrade

öfver uppbrännandet af den älskade lärarens teser, hade knappt försport den

utskickades ankomst, förrän de uppsökte och omrin-gade den förskräckte mannen.

"Huru vågar du komma hit med dylika saker!" frågade de. Somliga köpte några exemplar

af te-serna, andra togo med våld återstoden, och sedan de sålunda kom-mit i besittning

af hela hans förråd, som uppgått till 800 exemplar, anslogo de utan kurfurstens,

senatens, rektorns, Luthers eller någon annan professors vetskap [10] följande ord på

universitets-taflan "Den, S0131 har lust att bevista uppbrännandet och begraf-ningen at

Tezels teser, bör kl. 2 infinna sig på torget."

Vid den utsatta tiden samlades studenterna i massa och öfver-lemnade under

högljudda bifallsrop Tezels teser åt lågorna. Ett exemplar blef räddadt och skickades

sednare af Luther till han:. vän, Lange i Erfurt. Den ädelsinnade, men obetänksamma

yng-lingaskaran hade följt de gamlas föreskrift ; öga för öga, tand för tand, och icke

Frälsarens milda lära. Men då doktorerna och professorerna i Frankfurt kunnat så

glömma sig, må man ej undra, att de Wittenbergska studenterna följde deras efterdöme.

Under. rättelsen om detta prof på akademisk lagskipning spridde sig i hela Tysland och

gjorde stort uppseende [11]. livad Luther angår, så var hanganska bedröfvad deröfver.

"Det förundrar mig", skref han till sin gamle lärare, Jodocus i Erfurt, "att ni kunnat

tro, det jag låtit uppbränna Tezels teser. Tänker ni, det jag till den grad förlorat

223


förståndet? Men hvad kan jag göra deråt? När det är fråga om mig, tro alla allt hvad alla

säga [12]. San jag binda tungan på hela verlden? Nå väl ! må de säga, höra, se, påstå

hvad de behaga. Jag skall verka, så långt Herren förlänar krafter, och med Guds hjelp

aldrig hysa någon fruktan." — "Hvad deraf skall följa", skref han till Lange, "vet jag icke,

men det vet jag, att min ställning derigenom blifv it mycket vådligare" [13].

Studenternas handling visar likväl, med hvilken värma de unga redan då omfattade

Luthers sak, och var sålunda ett betydel-sefullt tidens tecken; ty en rörelse, som hänför

ungdomen, måste snart rycka hela folket med sig.

Fastän Tezels och Wimpinas teser emottogos med så ringa aktning, voro de dock icke

utan sin verkan. De utvidgade tvisten, de förstorade refvan i kyrkans mantel, samt

uppkastade frågor af högsta vigt och betydelse. Också började de magtegande inom

kyrkan egna mera uppmärksamhet åt saken och kraftigt uttala sig mot reformatorn.

"Jag vet i sanning icke, på hvem Luther förlitar sig", sade biskopen i Brandenburg, "då

han så vågar anfalla biskoparnas makt." Inseende, att den vändning, sakerna tagit,

fordrade nya mått och steg, reste denne prelat sjelf till Wit, ten berg. Men han fann

Luther lifvad af den inre glädje, ett godt sam-vete gifver, och beredd att kämpa en god

kamp. Biskopen kände, att augustinermunken lydde under en högre makt ån hans, och

återvände förargad till Brandenburg. Då han en dag under vin-tern 1518 satt framför sin

eld brasa, sade han till sin omgifning: "Jag vill ej lägga mitt hufvud till ro, förrän jag

kastat Martin, på samma sått som denna brand, uti elden", och kastade i detsamma ett

vedträd på brasan. Lika litet som kyrkoreformen i första år-hundradet af vår tideräkning

utfördes af Sanhedrin och synago. gan, lika litet skulle den i sextonde århundradet

utföras af kyrkans styresmän. Det högre presterskapet, hvilket blott alltför otta stått

emot sanningen, varfiendtligt emot Luther och reformationen, lik-som fordom mot

Kristus, evangelium och apostlarna. "Bisko-parne", säger Luther med anledning af den

Brandenburgske pre. latens besök, "börja märka, att de bordt göra hvad jag gör, och

derför skämmas de. De kalla mig högmodig, förmäten, och jag nekar icke, att jag är så.

Men de aro ej de rätta att veta, hvad Gud är och hvad vi äro" [14].

224


________________________________________

FOTNOTER

[1] Ibid. p. 283.

[2] Suum senstam convooat; mone.chon aliquot et theologos aua 80- phieties

utounque tinctos. (Melanebt. Vita Luth.) 14

[3] Positionen fratris Joh. Tezelii, pott, 58. L: Opp. I, p. 94.

[4] Spikar, Geseh. Dr. M. Luthers. Beekmann, Notitia Univ. Fran. cofurt. VII etc.

[5] Melaneht. V. Luth.

[6] L. Epp. I, p. 92.

[7] Nisi maledioerer, non crederem ex Deo esse quse tracto. (L. Epp. P. 85.)

[8] Han tilrågger på sitt kraftiga språk: "Morte emptum est (ver-hum Del), mortibus

vulgatum, mortibus servaturn, mortibus quoque servandum aut referendum est " (0-uds

ord har blifvit köpt genom döden, utspridt genom dödar, bevaradt genom dödar och skall

äfven framdeles bevaras och förkunnas genom dödar.)

[9] Inter Lantos principel dissidii origo esse, valde horreo et timeo. (L. Epp. I, p. 93.)

[10] L. Epp. I, p. 99.

[11] Ibid.

[12] 011111e9 omnibus omnia eredunt de me. (L. Erp. I, p. 109.)

[13] Ibid. p. 98.

[14] Quid veI dens vel ipsi sumus. (L. Egg. p. 224.)

225


KAPITEL VII.

Men redan hade en farligare motståndare än Tezel upptrådt mot Luther. Rom hade

svarat. Det var likväl icke Leo X sjelf, som företagit sig att tala i teologiska karlen. "I

munktvister" sade han en dag, "gör man klokast att icke blanda sig"; och en annan gång;

"Det är en drucken tysk, som skrifvit dessa teser; då han solva ruset af sig, skall ban föra

ett helt annat språk" [1]. En romersk dominikan, Sylvester Mazolini di Prierio, som var

magister saeri palatii, och till hvars befattning det hörde att granska alla utkommande

skrifter, var den förste, som i Italien fick kännedom om den sachsiske munkens teser.

En romersk censor och Martin Luthers teser! Hvilken be-synnerlig sammanställning!

Ordets, pröfningens och trons frihet stötte i Rom emot den makt, som gör anspråk på att

besitta ute-slutande domsrätt öfver menniskornas tankar och att efter behag öppna och

tillsluta kristenhetens mun. Striden emellan den kristliga friheten, som skapar Guds

barn, och det påfliga envåldet, som skapar romerska slatvar, år redan i reformationens

törsta dagar förebildad genom striden mellan Luther och Prierio.

Den romerske censorn, dominikanernas ordensgeneral, hvil-ken det ålåg att

bestämma, hvad kristenheten borde säga eller för-tiga, veta eller icke veta, skyndade att

svara. Han utgaf en Leo den 10:de tillegnad skrift, i hvilken han med förakt talar om den

tyske munken och med äkta romersk högdragenhet förklarar, det han undrar, "huruvida

denne Martin hade jern-nasa eller koppar-huIvud, eftersom man icke kunde krossa

honom" [2]. Sedan an-faller han i samtalsform, under omvexlande åtlöje, skymford och

hotelser, Luthers teser. Striden emellan den Wittenbergske augu-stinermunken och den

romerske dominikanern vände sig omkring sjelfva reformationens hufvudfråga,

nemligen: "livad ar de krist-nas enda, ofelbara trosgrund?" Se har, huru kyrkans lära

fram-ställes at hennes mera sjelfståndiga försvarare [3]:

Det skrifna ordets bokstaf ar död utan utläggningens Ande, hvilken allena

uppenbarar dess dolda mening. Men denne Ande Ar icke förlänad åt bvaije kristen, utan

åt kyrkan, det vill säga presterna. Det år förmätet att påstå, det Han, som lofvat vara

när sin kyrka alla dagar intill verldens anda, kunnat öfverlemna henne i villfarelsens

våld. Man skall kanske invanda, att kyrkans lära och författning ej mer äro sådana, som

man finner dem i Guds ord. Detta ttr visserligen sannt, men förändringen år endast

skenbar: den sträcker sig endast till formen, men icke till grunden. Än mer! Denna

förändring innefattar ett framsteg. Den gudomlige Andens lifgifvande kraft har skänkt

verklighet åt det, som i Skriften endast fanns till i tanken; den har förkroppsligat Ordets

skuggbilder; den bar laggt sista handen vid dess utkast, samt fullbordat det verk,

hvartill bibeln endast lemnat grunddragen. Man måste således fatta den heliga skrifts

mening sådan, som kyrkan, under den Helige Andes ledning, ftiostälit den." Hår delade

sig de katolska lärarne. De allmänna kyrkomötena, sade några, och bland dem (lerson,

äro kyrkans rätta målsmän. Påven, påstodo andra, år innehafvare af uuolkningens Ande,

226


och ingen har rätt att fatta Skriften annorlunda, än han bestämmer. Denna tanke

delades af Prierio.

Sådan var den lära, den påflige censorn satte emot den gry-ende reformationen.

Romerska hofvets skamlösaste smickrare skulle rodnat för de åsigter, han yttrade om

kyrkans och påfvens makt. Se här en af de satser, med hvilka han inledde sin skrift:

"Hvar och en, som icke stödjer sig på romerska kyrkans och på.f-vens lära, såsom trons

ofelbara grund, från hvilken sjelfva den heliga skrift hemtar kraft och giltighet, ar en

kättare" [4].

Sedan söker Sylvester i ett samtal, der han sjelf och Luther införas såsom talande,

vederlägga doktorns påståenden. Den sach-siske munkens tänkesätt voro för den

romerske censorn något all-deles nytt; också visar Prierio, det han lika litet förstått hans

hjertas rörelser, som drifljedrarne för hans handlingssätt. Han mätte sanningens kämpe

efter de romerska slafvarnes småaktiga måttstock. "Ack, käre Luther", sade han, "om du

af vår herre, påfven, finge ett godt biskopsstift jemte full rätt att för din kyrkas

iståndsättande sälja aflat, skulle du nog taga skeden i vackra hand och till och med prisa

den handel, som du nu finner nöje i att för-klena!" Stundom antager den. öfver sin

belefvenhet så stolte ita-lienarn det gröfsta språk: "Om det är hundarna eget att bitas",

säger han till Luther, "fruktar jag, du haft en hund till far!" Mot slutet tyckes

dominikaren förundra sig öfver sin nedlåtenhet att tilltala den i ppstudsige munken och

visar honom inqvisitorstAnderna. "Romerska kyrkan", sade han, "hvars andliga och

verldsliga makt sammanlöpa i påfvens person, liksom i sin högsta spets, kan genom den

verldsliga armen tvinga dem, hvilka, sedan de en gång erhållit den rätta tron, affalla.

Hon är icke skyldig använda skäl för att bekämpa och öfverbevisa de upproriska."

Man kunde ej misstaga sig om syftningen af dessa ord, utta-lade af en bland

romerska hofvets högsta embetsmän. Luther lät likväl icke skrämma sig. Han trodde,

eller låtsade tro, att det nämnda samtalet icke var af Prierio, utan af Ulrik von Hiitten

eller någon annan bland författarne till de obemärkta raännen.8 bref, hvilken i ett

skämtsamt lynne sammanrafsat denna massa af dumheter för att uppreta Luther mot

Prierio [5]. Han önskade icke att ådraga sig romerska hofvets vrede. Efter någon tids

tystnad blefvo likväl hans tvifvel, i fall han någonsin hyst sådana, förskingrade; han grep

verket an, och efter två dagar var hans svar färdigt [6].

Bibeln, som bildat reformatorn, var ock upphofvet till reforma-tionen. Luther hade för

att komma till tron icke behöft kyrkans vittnesbörd. Hans tro hade utgått från sjelfva

bibeln, inifrån och icke utifrån. Han kande sig så fast öfvertygad, att den evangeliska

läran var orubbeligt grundad på Guds ord, att hvarje yttre stöd för densamma syntes

honom öfverflödig. Denna Luthers erfarenhet öppnade för kyrkan en ny framtid. Den

källa af lefvande vatten, som uppvällt för munken i Wittenberg, blef den flod, vid hvilken

folken skulle släcka sin törst.

227


För att begripa Ordet, måste, enligt kyrkans lära,Guds Ande upplysa menniskans

förstånd, och så långt hade hon också rätt. Men hennes villfarelse bestod deruti, att bon

ansåg den Helige Ande såsom uteslutande tillhörig en viss klass och inskränkt till vissa

församlingar och kollegier, till en viss stad och konklav. "Vädret blåser, heart det vill",

hade Guds Son sagt om Guds Ande; och vid ett annat tillfälle: "de skola alla varda lärda

af Gudi". Kyrkans förfall, påfvarnes äregirighet, kyrkomötenas strider, presterskapets

oenighet, prelaternas praktlystnad hade från de presterl iga boningarna bortjagat den

Hel ige Ande, ödmjuk-betens och fridens Ande. Han hade ötvergifvit de stoltas

rådförsamlingar, kyrkofurstarnes palatser och dragit sig undan t411 några enfaldiga

kristna och anspråkslösa prester. Han hade flytt från en herrsklysten hierarki, som ofta

trampat de fattiga under fötterna och utgjutit deras blod; trän ett högmodigt och

okunnigt presterskap, hvars styresmän stridde, icke med bibeln utan med svärdet, samt

påträffades nu, ån hos föl aktade religionssekter, än hos de lärda och upplysta. Kyrkan,

som förnedrat sig genom sin kärlek till makt och rikedom; som vanhedrat sig i folkets

ögon genom den skändliga handel, hon dref med li sens åtra; som sålde den eviga

saligheten, för att fylla sin genom prakt och utsvafnin. gar uttömda skattkammare, hade

förlorat allt anseende, och de förståndigare satte icke längre tro till hennes vittnesbörd.

De föraktade en så djupt sjunken myndighet och vände sig med glädje till det gudomliga

ordet och dess osvikeliga domar, såsom enda tillflykten i den allmänna oredan.

Tidehvarfvet var således förberedt och helgade med förtjusning det djerfva steg,

hvarigenom Luther gaf en annan hvilopunkt åt menniskohjertats högsta förhoppningar, i

det han med väldig hand förflyttade dem från vatikanens murar till Guds ords fasta

1131116• berg. Det var detta verk, som i svaret till Prierio föresvilivade Luther.

Förbigående de allmänna satser, med hvilka dominika. nern inledt sitt arbete, sade han:

"men nu vill ock jag, efter edert fördöme, uppställa några grundsanningar.

"Den första Ur dessa Pauli ord : Om någon förkunnar er ett annat evangelium, än det

vi förkunnat, vore det an vi sjelfoa eller en enget från himmelen, vare han förbannad.

"Den andra är följande ord af Augustinus till Hieronymus: Jag har lärt mig att endast

bevisa de kanoniska böckerna den hedern att fast tro på deras ofelbarhet: hvad alla

andra skrifter an. går, så tror jag icke det de säga, endast derföre att de säga det"

Luther lägger sålunda hår med kraftig hand grundstenen till reformationen : Guds

ord, hela Guds ord, ingenting annat än Guds ord. "Om ni ratt förstår dessa punkter",

fortfar han, "skall ni äfven förstå, att hela ert Samtal år helt och hållet kullkastadt. Ty ni

har endast anfört Thomas' ord och meningar." Derpå angriper han sin motståndares

axiomer och förklarar öppet, att päfven och kyrkomötena, enligt hans öfvertygelse,

kunna fara vilse. Vidare klagar han öfeer de romerska hofmtnnens smicker,

hvilkatillagga päfven både verldslig och andlig makt, samt påstår, att kyrkan till sitt

inre väsende endast finnes till 1 Kristus, och till sin yttre uppenbarelse endast i

228


kyrkomötena [7]. Då han slutligen kommer till den af Prierio om honom yttrade

misstanken, stiger han : "Säkert dömer ni mig efter er sjelf. Om jag efterstråfvade

biskops. värdigheten, skulle jag visserligen icke föra ett språk, som klingar så illa i edra

öron. Eller tror ni kanske, att jag icke känner, huru man i Rom kommer till prebenden

och biskopsstift? Sjunga icke sjellva barnen på dess gator de välkända orden : nu dir Rom

vederstyggligare än allt annat i verlden 7" [8] Före en af de sista påt. varnes val sjöngs

denna visa allmänt i Rom.

Luther talar likväl med aktning om Leo: "Jag vet val", suger han, "att vi i honom

hafva liksom en Daniel i Babylon ; hans oskuld har redan ofta bragt hans lif i fara."

Slutligen svarar han med följande ord på Prierios hotelser: "Ni säger, att påfven är på

en•gång öfversteprest och kejsare, och att han har makt att med den verldsliga armen

tilltvinga sig lydnad. Törstar ni efter mord? . . . . Jag försäkrar er, att ni hvarken med ert

skrytsamma bra-skande eller edra högljudda hotelser skall skrämma mig. Om man

dödar mig, lefver dock Jesus Kristus, min och allas Herre, välsignad i evighet. Amen!" [9]

Med fast hand uppreser Luther sålunda emot påfvedömets Budlösa altare Guds

heliga och osvikeliga ords altare, inför hvilket han vill, att alla knän skola sig böja, och

på hvilket han är beredd att sjelf offra sitt lit.

Prierio utgaf ännu en motskrift och slutligen en tredje bok "om kyrkans och päfvens

ovedersägliga sanning", i hvilken han, stödjande sig på den kyrkliga rätten, påstod, att,

om påfven än droge hela folket med sig i helvetet, kunde han derför hvarken dömas eller

afsättas [10] . Påfven blef slutligen tvungen att ålägga honom tystnad.

Snart trädde en' ny motståndare inom skrankorna : det var älven denna gång en

dominikanermunk. Jakob Hochstraten, in-gvisitor i Köln, hvilken vi förut sett draga i

härnad emot Reuchlin och vetenskapernas vänner, fasade för Luthers djerfhet.

Munkarnes blinda nit och fruktan för ljuset måste förr eller sednare råka i öppen strid

emot den man, som skulle gifva dem dödshugget. Klosterväsendet förskref sig från en

tid, då den ursprungliga sanningen redan börjat gå förlorad, och sedan dess hade

munkarne tillväxt i bredd med villfarelserna. Nu var deras öfverman kommen, men

dessa gamla kämpar ville icke utan hård strid ntrymma fältet, och de fortsatte denna

strid under reformatorns hela lefnad; tydligast framstår den liäväl i Hochstratens

person. Luther och Hochstraten! trons frie och starke hjelte och munkvidskepelsens

ilskne slaf! Hochstraten vredgas, rasar, fordrar höglj udt kättarens död .... Han vill med

eld och bål betrygga Roms seger, "Det är högförräderi emot kyrkan" ropar han, "att låta

en så förskräcklig kättare lefva en timme längre. Må man genast för honom uppresa

bålet!" Detta blodiga råd blef i många länder allt för mycket efterföljdt. Liksom i kyrkans

första tider vittnade många martyrer snart ur lågorna om sanningen. Men förgåfves

tillgrepos emot Luther eld och svärd; Guds englar omgåfvo och beskyddade honom

ständigt. -

229


Luther svarade Hochstraten med få, men kraftiga ord: "Gå", sade han till slut,

"ursinnige mördare, som endast törstar efter dina bröders blod. Min uppriktiga önskan

år, det du ej måtte kalla mig kristen och rättrogen, utan beständigt utskrika mig såsom

kättare. Förstå mig rått, du blodtörstiga menniska! du, sanningens fiende! Och om ditt

vilda raseri drifver dig att företaga någonting emot mig, så laga, att du går till väga med

försigtighet och rått väljer din tid. Gud vet, hvad jag har i sinnet, om Han låter mig

lefra... Mitt hopp och min väntan skola, om så behagar Herran, ej komma på skam" [11].

Hochstraten tystnade.

Ett smärtsammare anfall förestod Luther. Doktor Eck, den ryktbare professorn i

Ingolstadt, Urban Regil befriare, Luthers vån, hade åfven fått del af de ryktbara teserna.

Eck kunde visserligen icke försvara aflatens missbruk; men, mera bevandrad i

filosofernas skrifter ån i Guds ord, var han en skolastikens och icke en bibiens man. Om

Prierio varit Roms och pochstraten munkväsendets målsman, så föreställde Eck i sin

person skolastiken, och skolastiken, hvilken i nåra fem århundraden beherrskat

kristenheten, var ingalunda sinnad att gifva vika för reformatorns första anfall, utan

uppreste sig stolt för att krossa den djerfve suiådaren. Eck och Luther, skolastiken och

bibeln skulle sedan mer än en gång sammandrabba, och det var nu striden började.

Eck skulle nödvändigt finna fel med flera af Luthers påståenden, och ingenting

berättigar oss att tvi fi a på uppriktigheten af hans öfvertygelse. Han försvarade med

vånna de skolastiska åsigterna, liksom Luther bibelns sanningar. Man kan till och med

antaga, det han icke utan smärta beslöt sig till att uppträda emot sin gamle vän;

emellertid ger hans sått att gå till väga anledning till den misstanken, att bitterhet och

afund hade någon del i hans beslut.

Eck gal' sina anmårkningar mot Luthers teser namnet Obeli-sker; men som han ej

ville öppet bryta med honom, utgaf han dem icke genast, utan åtnöjde sig att i förtroende

visa dem för sin biskop i EiclistäÄlt. Snart blefvo likval Obeliskerna vida kring-spridda,

antingen genom biskopens eller författarens eget förvål-lande. En afskrift råkade i

händerna på Lutbens vån, Link, predlkant i Niirnberg, hvilken genast skickade den till

reformatorn. Eck var en mycket fruktansvärdare motståndare ån Tezel, Prierio och

Hochstraten. Hans skrift stod i lärdom och skarpsinnighet vida öfver deras och var

derföre så mycket farligare. Väl vetande, att medömkan skadar mer än vrede, antog han

mot sin "svage motståndare" en medlidsam ton. Derjemte lät hatt påskina, att Luthers

satser voro anstrukna af det Husssitiska giftet, att de smakade af Böhmen, och drog

genom denna illsluga anspelning öfver honom den ovilja och det hat, som i Tyskland voro

fästade vid Huss' och hans affällige landsmäns namn.

Om den illvilja, som framlyste i Obeliskerna, förtörnade Luther, så bedröfvades han

dock ännu mera vid tanken, att detoviintade hugget kom från en vän. Måste således den,

230


som vill försvara sanningen, uppoffra sina vänners tillgifvenhet? I ett bref till Egranus,

pastor i Zwickau, ingöt Luther sitt sorgsna Nerta. "Jag kallas i obeliskerna en giftig

menniska", skref han, "en böhmare, en kättare, en orostittare, en förmäten och

öfverdådig sälle. Jag förbigår de mindre smädeorden, såsom sofvande, vanvettig,

okunnig, päfvens föraktare m. m. Boken hvimlar af de svartaste smit delser. Författaren

är likväl en utmärkt man, med lårdt snille och snillrik lärdom, och, kvad som mest

grämer mig, förenad med mig genom ett nyligen slutet vänskapsförbund [12]; det är

Johan Eck, teologie doktor, kansler i Ingolstadt, en genom sina skritier ryktbar och

berömd man. Om jag ej kände satans tankar, skulle jag förvånas öfver den ursinnighet,

som förmått honom att bryta en så huf och ung vänskap, och det utan att på förhand

underrätta mig, utan att tillskrifva mig, utan att säga mig ett enda ord".

Men om Luthers Nerta var såradt, så var hans mod snarare upplifvadt, än nedslaget.

'Fröjda dig, min broder", sade han till Egranus, som äfven blifvit angripen af en häftig

fiende, "fröjda dig och låt icke dessa kringflygande blad förfära dig. Ju mer mina

motståndare rasa, desto oförskräcktare går jag framåt. Jag lemnar de saker, som äro

bakom mig, på det man må skälla på dem; och jagar efter de saker, som äro framför mig,

på det man i sin ordning älven må skälla på dem."

Eck insåg ganska väl det skamliga i sitt uppförande och sökte i ett bref till Karlstadt

att rättfärdiga sig. Han kallade deruti Luther "deras gemensamma vän", sade, att han

aldrig ämnat utgifva Obeliskerna, samt sköt skulden på biskopen i Eichstädt, hvilken

uppfordrat honom att författa dem. Eljest skulle han gjort mera afseende på det

vänskapsband, som förenade honom med Luther.

Slutligen bad han, att Luther, i stallet att börja en offentlig strid mot honom, snarare

skulle vånda sina vapen mot de Frankfurtska teologerna. Den Ingolstadtske professorn,

som ej skytt att gifta första hugget, började frukta vid tanken på den motståndares

styrka, hvilken han varit nog oförsigtig att utmana. Gerna skulle han velat undvika

striden ; men det var för sent.

Alla dessa fagra ord förmådde icke öfvertyga Luther ; han var likväl icke obenägen att

bibehålla tystnaden. "Jag skall", sade han, "tålmodigt nedsvälja denna kaka, som just

passade för en Cerberus" [13]. Men hans vänner voro af annan mening. De bådo och

ansatte honom så hårdt, att han slutligen till svar på Obeliskerna skref sina Asterisker,

sålunda sättande, såsom han sjelf med anspelning på sistnämnde titel säger, de

himmelska stjernornas glänsande och ljusa sken emot Obeliskernas rost och svartblåa

färg. I denna försvarsskrift behandlade han Eck mildare ån sina förra motståndare; men

barmen stack likväl fram under de milda orden.

Han ådagalade, att man i Obeliskerna ej kunde finna en skymt kvarken af den heliga

skrift, kyrkofäderna eller de kanoniska la. garna, och att man i hela denna villervalla

231


endast påtråffade sko-lastiska fraser, lösa hugskott och tomma drömmar [14]; med ett

ord, just det, hvaremot han upptrådt. Asteriskerna äro fulla af 11f och rörlighet.

Författaren harmas öfver villfarelserna, men har med-lidande med menniskan [15]. Han

åberopar ånyo den grundsats, han uttalat i svaret till Prierio: "Påfven är en menniska

och kan således inledas i villfarelse, men Gud är sjelfva sanningen, och honom kan ingen

bedraga" [16]. Längre fram använder han följande argumentutra ad lunninem: "Det vore

visserligen oförskämdt att om Aristoteles' filosofi lära någonting, som ej kan bevisas ur

den gamle grekens skrifter. Det måste ni medgifva. Nå vål! då är det ock med ännu mera

skål den oförskämdaste bland alla förmå-%enheter att inom kyrkan och bland de kristna

påstå något, som Kristus ej sjeif lärt [17]. Men hear i bibeln står det skrifvet, att den

skatt, Kristus med sin förtjenst fölvärfvat, itr i påfvens händer?"

Han tillägger vidare : 'livad den illvilliga tillvitelsen tör böh- miekt kätteri angår, så

bår jag för Jesu Kristi skull tåligt denna skymf, Jag lefver vid ett ryktbart universitet, i

en aktad stad, i ett ansedt stift och mäktigt furstendöme, der alla äro renläriga och der

man visst ej skulle fördraga en arg kättare."

Luther utgaf icke sina Asterisker på trycket, utan meddelade dem endast åt några

vänner. Först efteråt blefvo de offentliggjorda [18].

Brytningen emellan den Ingolstadtske och den Wittenbergsk e doktorn gjorde i

Tyskland stort uppseende. De hade många ge-mensamma vänner, bland andra Scheurl,

hvilken tycktes varit första upphofvet till deras narmare bekantskap. Denne telef också

ganska bestört. Han hörde visserligen till dem, som önskade, att hela tyska kyrkan

skulle blifva reformerad af sina utmårktaste medlemmar. Men om de yppersta

teologerna redan i början rå, kade i strid : om Eck uppträdde såsom den gamla

ordningens försvarare, under det att Luther framkom med nya satser, hvilken söndring

vore då icke att befara! Skulle icke talrika anhängare sluta sig till de båda kämparna,

och tvänne fiendtliga läger bilda sig midt i kejsarriket?

Scheurl bemödade sig derföre att åstadkomma en förlikning emellan Luther och Eck.

Den förstnämnde förklarade, att han vore färdig glömma allt; att han älskade och

beundrade doktor Ecks snille och lärdom [19], samt att han kände mera smärta än vrede

öteer den forne vännens handlingssätt. "Jag är beredd", skref han till Scheurl, "både till

krig och fred; men jag föredrager freden. Grip således verket an. Beklaga med oss, att

djefvulen utkastat detta tvistefrö, och gläd dig sedan, att Kristus i sin barmhertighet

gjort det om intet." Samtidigt skref han till Eck ett vänligt och kärleksrikt bref [20]; men

Eck svarade ej derpå och lät icke ens helsa till honom [21] . Det var för sent att förlika

sinnena; striden blef allt hetare. Ecka stolthet och oförsonliga sinnelag afslet snart helt

och hållet de sista band, som sammanhöll° den redan försvagade vänskapen.

232

[1] L. Opp. (W.) XXII, p. 1337.

[2] Sylv. Prieratis Dialogua.


________________________________________

FOTNOTER

[3] J. Gordon, Propositionen de senan litterala S. Seripturae. (Opp. tom. 1.)

[4] A qua etiam mera Soriptura rohur trahit et auctoritatem. (Fundamentum

tertium.)

[5] L. Epp. I, p. 87 af den 14 Januari.

[6] T. I, Witt. lat., p. 170.

[7] Ego ecciesiam virtualiter non seio nisi in Christc, representative non nisi in

concilio. (L. Opp. lat., p. 174.)

[8] Denique nune !acta est ... foedissima Roma. (Ibid. p. 184

[9] Si oecidor, virat Christ«, Dominua mena et omnium. (L. Opp. lat., p. 188.)

[10] De juridica et irrefragabili veritate romanas ecolesioe, lib. tertius, «p. 12.

[11] L. Opp. Leipz. XVII, p. 140.

[12] Et quod magis urit, antea mihi magna, reoenterque contraets amieitia

aonjunetus. (L. Epp. I, p. 100.)

[13] Volui taman hane ofam Cerbero dignam absorbere patientia. ( L. Epp. I, p. 100.)

[14] Omnia aoholastissima, opiniosisaima, maragn somnia. (Asterisei, Opp. L. lat. I,

p. 145.)

[15] Indignor rei et misereor hominis. (Ibid. p. 150.)

[16] Homo est summus pontifex. falli potest. Sed verita,s est Deus, qni falli non

potest. (Ibid. p. 155.)

233


[17] Longe ergo impudentissima omnium temeritas est, aliquid in ecclesia asserere et

inter christianos, quod non docuit Christus. (Asterisci, Opp. L. lat. I, p. 159.)

[18] Cum privatim dederim Asteriscos meos, non alt ei respondendi necessitas. (L.

Epp. p. 126;

[19] Diligimus hozninis ingenium et admiramur eruditionem. (L. Epp. ad Scheurlum,

15 Juni 1518, I, p. 125.)

[20] Quod ad me attinet, scripsi ad eum ipeum has, ut video, amicissimas et plenas

litteras humanitate erga em. (Ibid.)

[21] Nihil neque litterarum neque verborum me participem feoit. (L. Epp. ad

Seheurlum, 15 Juni 1518, I, p. 125.)

234


KAPITEL VIII.

Sådana voro de strider, som Guds ords kämpe från första in-trädet på sin bana hade

att utstå. Men dessa strider på samhällets höjder, dessa akademiska disputationsakter

gälla ej mycket i en kristens ögon. Den menskliga visdomens härolder tro sig hafva

vunnit den skönaste seger, om de med sina prunkande system er lyckats fylla några

tidskrifter och lärosalar. De åsyfta snarare egenkärlekens tillfredsställelse eller ett visst

partis fördel, än mensklighetens väl; derföre äro dylika framgångar dem nog. Deras

sträfvande liknar också en rök, hvilken till en tid förblindar, men sedan spårlöst

försvinner; det tränger ej ned till massan af folket, utan vidrör endast menniskoslägtets

yta.

Men så tänker och h'audlar icke en kristen. För honom är det ej hufvudsak att vinna

framgång i de bildades sällskapskretsar eller de lärdas samfund, utan att befordra

själars salighet. Han försmår denna lysande fäktkonst, hvilken kunde förskaffa honom

mången lättköpt seger öfeer denna verldens kämpar, och föredrager de anspråkslösa

arbeten, som sprida ljus och lif i det lägre folkets boningar. Så handlade Luther, eller

snarare: han följde sin Mästares föreskrift och gjorde det ena, utan att låta det andra. På

samma gång som han bekämpade inqvisitnrer, uni-versitetskanslerer, påtliga censorer,

bemödade han sig att bland folket utbreda sunda begrepp i andliga ting. Detta var

ändamålet med åtskilliga af honom vid denna tid utgifna folkskrifter, och bland dem de

redan nämnda, två år förut i Wittenbergs kyrka hållna predikningarna öfver Tio Guds

bud, samt hans "utläggning af Herrans bön för enfaldiga och okunniga lekmän" ;[1].

Ekern skulle icke vilja veta, huru reformatorn då för tiden tilltalade folket? Vi skola

således anföra några af de ord, han "utskickade

•Mver landet", såsom han i företalet till den andra af dessa skrifter uttrycker sig.

Bönen, denna hjertats innersta handling, år utan tvifvel ett af de första föremål,

hvarmed hvarje reformation i anda och sanning bör sysselsätta sig. Också egnade Luther

tidigt sin uppmärksamhet deråt. Se här, huru han talar om bönen på detta kraftiga,

oefterhärmliga språk, som, så till sägandes, växte upp under hans penna:

"När du ber", säger hah, "var ej mångordig, men haf mycken mening, samt djup

känsla. Ju färre ord, desto bättre bön. Föga ord och mycket mening är kristligt. Mycket

ord och föga mening år hedniskt . . . .

"Den skenbara och kroppsliga bönen består uti ett yttre mumlande och pladdrande

med läpparna, utan all andakt: ty den faller menniskorna i ögonen och öronen. Men

bönen i anda och sann ing år ett innerligt begär, ett suckande och längtande, som utgår

af hjertats grund. Den första skapar skrymtare och falska, säkra andar. Den andra

skapar helgon och fromma Guds barn."

235


Då han sedermera kommer till första orden i Herrans bön, Fader vår, uttrycker han

sig sålunda; "Bland alla namn gifves intet, som ffi-isätter oss i en bättre sinnesstämning

till Gud än namnet Fader. Det skulle icke vara så älskeligt och trösterikt, om vi sade:

Herre, eller Gud, eller Domare ... derföre behagar det Gud allra bast; ty det finnes ingen

mera älskelig röst ån bar. nets till sin fader.

"Sona är i himmelen. Den, som bekänner, att han har en fader, som är i himmelen,

erkänner sig dermed vara eländig, och deraf måste då följa en hjertlig långt», såsom hos

ett barn, hvilket lefver fjerran från fädernehemmet, bland fremmande tolk, i elände och

jernmer. Det är, såsom om det sade: ack! min fader! du år i himmelen och jag, ditt

eländiga barn, på jorden, långt ifrån dig i allahanda farlighet, i jämmer och nöd.

" Melgadt varde ditt namn. Den, som vredgas, afundas, för-bannar och baktalar, han

ohelgar Guds namn, i hvilket han är döpt. Han handlar, såsom en prest gåfve en sugga

att dricka ur den heliga kalken eller öste gödsel dermed.

"Tillkomme ditt rike. De, som hopa rikedomar, som bygga praktfulla bus, som

eftersträfva allt, hvad verden kan gifta, och med läpparna uttala denna bön, likna

orgelpipor, hvilka af alla krafter brumma och skrika i kyrkan, ehuru de lavarken hafva

ord eller förstånd."

Längre fram anfaller Luther den då så allmänna tron på vallfarternas förtjenst:

"Den ene går till Rom, den andra till St. Jakob ; denne bygger ett kapell, en annan gör

någon from stiftelse; men ingen vill be-fatta sig med hufvudsaken, som är att invärtes

gifva sig Gud till egen och sjelf blifva ett Guds rike. Ingen kan öfeer haf och land hemta

dygden, utan hon måste uppgå i hjertat.

"Det är förskräckligt att höra", fortfar han, "då vi säga: Ske din vilje. Hvar ser man

denna Guds vilja ske inom kyrkan? Deraf kommer, att den ena biskopen uppreser sig

emot den andra, den ena kyrkan emot den andra: att prester, munkar, nunnor gräla,

kifvas och strida; och att öfverallt endast ofrid råder. Och likväl ropar hvarje parti, att de

halva god vilja och redlig afsigt, och bedrifva sålunda, Gudi till lof och ära, idel

djefvulsverk.

"Hvarföre säga vi vårt bröd? fortfar han med afseende på fjerde bönen. "Emedan vi

icke bedja om det vanliga brödet,hviiket äfven hedningarna äta, och Gud oombedd gifver

alla menniskor, utan om det bröd, hvilket tillkommer oss, såsom barn af den himmelske

Fadren.

"Och hvilket är då detta Guds bröd ? Det är intet annat än Jesus Kristus, vår Herre,

såsom han säger: Jag är det lefoande brödet, som nedkommer af himmelen och gifter

236


verlden l f (Joh. VI, 33 ) Må derföre ingen låta förvilla sig med ord eller sken: alla

predikningar och läror, hvilka icke för oss framställa och förebilda Jesus Kristus, de äro

icke våra själars dagliga bröd och spis.

"Hvartill hjelper det, att ett sådant bröd är oss tillredt, om det ej framsättes för oss,

och vi icke kunna njuta deraf? Det är, som om man tillagat ett kosteligt gästabud, och

det icke funnes någon att utdela brödet, bära omkring rätterna, eller iskänka

dryckesvarorna, 134 att gästerna måste mätta sig med blotta åsynen och lukten... .

Derföre bör man predika Jesus Kristus allena.

"Men", frågar du, "hvad vill det säga, att känna Jesus Kristus, och hvartill gagnar

det? .. Svar: Att känna Jesus Kristus, det är att förstå hvad apostelen säger : Kristus år

oss af Gudi gjord till visdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning. (1 Cor. I, 30.) Men

det förstår du, om du inser, att all din visdom är en fördömlig dårskap, din rättfärdighet

en fördömlig orättfärdighet, din helgelse en fördömlig orenlighet, din förlossning en

ömkelig fördömelse; och alltså känner, att du billigtvis inför Gud och alla ska. pade

varelser är en dåre, en syndare, en oren och fördömd men-uiska, och detta icke med

orden allena, utan så, att du af hela ditt hjerta och med dina handlingar visar, att för dig

icke finnes någon annan tröst och salighet, ån att Jesus Kristus blifvit dig af Gud gifven.

Och tron år ingenting annat än att åta detta himmelska bröd."

Så fullgjorde Luther sin föresats att öppna ögonen på ett för-blindadt folk, som af

presterna fördes i ledband. Hans skrifter, hvilka inom kort utbreddes öfver hela

Tyskland, tände öfverallt en ny dag och utsådde rikeligen i den väl förberedda jordmånen

sanningens frön. Men under allt detta glömde han icke sin när-maste omgifn Ing.

Från alla predikstolar fördömde dominikanerna, den skand-lige kättaren. Luther,

denne folkets man, hvilken om han velat, med några ord kunnat uppvigla detsamma,

försmådde alltid dylika segrar och tänkte endast på att undervisa sinaåhörare. Hans

ständigt växande rykte, det mod, hvarmed han i den förslafvade kyrkan uppreste Jesu

bantr, fästade mer och mer uppmärksam-heten vid hans predikningar. Aldrig hade

tilloppet varit så stort. Luther gick rakt på sitt mål. En dag företog han sig att från predikstolen

i Wittenberg utveckla läran om ångern och höll i an-ledning deraf en predikan,

som sedan blef mycket ryktbar, och i hvilken han uttalade flera af evangeliska lärans

hufvudgt.under.

Först uppdrog han skillnaden emellan menniskors förlåtelse och Guds förlåtelse. "pet

finns", säger han, "två slags förlåtelse: befrielse frän straffet och befrielse från skulden.

Den förstnämnda försonar menniskan till det yttre med den kristna kyrkan; den andra,

eller himmelska förlåtelsen,försonar menniskan med Gud. Om menniskan hos sig sjelf

icke känner detta samvetets lugn, denna *flata glädje, som Guds förlåtelse skänker, så

kan ingen afiat hjelpa henne, köpte hon än all den aflat, som någonsin funnits på

237


jorden." Derpå tillade han; "De vilja göra goda gerningar, innan synderna äro förlåtna,

och likväl måste synderna vara förlåtna, innan några goda gerningar kunna ske. Det är

icke gerningarna, som utdrifva synden, utan syndens utdrifvande, som verkar goda

gerningar [2]. Ty de goda gerningarna måste göras med gladt hjerta och rent samvete

inför Gud, det vill saga i känsla af skuldens afplanande.

Sedan kommer han till hufvudändamålet, så väl för bane pre-dikan, som för hela

reformationen. Kyrkan hade insatt sig i Guds och Hans ords ställe; Luther tillbakavisade

hennes anspråk och gjorde allt beroende af tron på Guds ord.

"Syndaförlåtelsen", säger han, "är icke i påfvens, biskopens, prestens eller någon

menniskas makt, utan hvilar endast på Kristi ord och din egen tro. Ty Kristus har ej

velat bygga vår tröst, vår salighet på inenniskors ord och gerningar, utan endast på sig

sjelf, sitt vet k och sitt ord. — Din ånger och dina gerningar kunna bedraga dig; men

Kristus, din Gud, skall icke ljuga eller vackla [3], och djefvulen skall icke kullkasta hans

ord.

"Då det är fråga om att förlåta en skuld, har en påfve, en biskop icke mera makt, än

den ringaste prest. Ja, om ingen prest är att tillgå, har hvarje kristen, vore det än en

qvinna eller ett barn, lika stor makt. Ty om en simpel kristen sågen Gud för-låter dig

dina synder i Jesu Kristi namn, och du med fast tro anammar detta ord, såsom om Gud

sjelf sade det till dig, så har du visserligeL i denna tro syndernas förlåtelse.

"Om du icke tror, att dina synder äro dig förlåtna, gör du Gud till ljugare, och talar,

som om du vore vissare i ditt eget tycke, än Gud i sitt ord.

"I gamla testamentet hade hvarken prest, konung eller profet, eller någon bland

folket makt att förlåta synder; men i det nya har hvEtrj e troende denna makt. Hela

kyrkan är alltså tull af synderna' förlåtelse [4]. Om en from kristen, vare sig man eller

qvinna, ung eller gammal, tröstar ditt samvete med talet om korset, så skall du emottaga

denna tröst med så fast tro, att du hellre än att tvifia, att det ar så inför Gud, skulle flere

gånger låta döda dig. Ångra och godtgör så mycket du kan; men låt denna tro på den i

Kristi ord dig tillsagda, oförskylcla syndaförlåtelsen intaga första rumglet i ditt hjerta

och der ensamt herrska" [5]. •

Så talade Luther till sina förvånade och hänryckta åhörare. Alla de skiljemurar, som

oförskämda prester af egennytta upprest mellan Gud och menniskosjälen, ramlade, och

menniskan ställdes åter ansigte mot ansigte med sin Gud. An en gång nedströmmade

försoningens lära ren och klar, samt utan att hafva genomgått några grumlande kanaler.

För att Guds vittnesbörd skulle vara gällande, behöfdes ej längre, att menniskor derpå

satte sitt bedrägliga, insegel. Prestkastens uteslutande domsrätt i andeliga ting var

upphafd, och kyrkan frigjord ur sin träldom.

238


Men den eld, som blifvit upptänd i Wittenberg, måste spridas vidare omkring, och

Luther, hvilken det icke var nog att i sin hemort förkunna evangelium, längtade att

å.fven annorstädes utså de heliga sanningarne. Augustinerorden skulle om våren 1518 i

Heidelberg hafva sitt generalKAPITEL. Luther ditkallades, såsom en af ordens

utmärktaste medlemmar. Hans vänner gjorde allt, för att afråda honom. från denna

resa, emedan munkarne hela vägen utefter sökt göra hans namn förhatligt. På

smädelserna följde hotelser. Det var också en lått sak, att der han for fram, tillställa .ett

upplopp, i hvilket han kunde bringas om lifvet. "Eller ock", sade hans vänner, "skola de

med försåt och svek uträtta, hvad de icke väga göra med öppet våld" [6]. Men Luther,

som aldrig af fruktan, åfven för den mest öfverhångande fara, lät afhålla sig från

fullgöraudet af en pligt, lyssnade icke till sina vänners klenmodiga råd, utan. hänvisade

dem till Honom, på hvilken han sjelf satte all sin lit, och i hoars beskydd han beslutat

företaga den så mycket fruktade resan. Efter påskhögtiden anträdde han således färden

till fots den 13 April 1518 [7].

Han hade med sig en vägvisare, vid namn Urban, som bar hans saker och skulle följa

honom ända till Wiirtzburg. Huru många tankar måste icke under denna resa hafva

trängt sig på re-formatorn! I Weissenfels blef han väl emottagen af kyrkoherden, hvilken,

ehuru obekant för honom, genast igenkände Wittenbergs store lärare [8]. I Erfurt slöto

sig tvenne ordensbröder till honom.

I Judenbach råkade de kurfurstens geheimeråd, Degenhard Plef-finger, som

undfägnade dem på värdshuset, der de sammanträffat. "Det var mig ett nöje", skref

Luther till Spalatin, "att göra denna rika herre några grosclien fattigare. Du vet, huru

gerna jag be-gagnar alla tillfällen att till de fattigas bästa öppna på de rikas

penningepung, isynnerhet om de äro mina vänner" [9]. Han an-lände helt uttröttad till

Koburg. "Allt går genom Guds nåd lyckligt och vill", skref han ; "jag måste dock

medgifva, att det var orätt af mig att företaga resan till fots; men lör den synden behöll

ver jag ej, tänker jag, någon agat ; ty ångern är upprigtig och till-fyilestgörelsen

fullkomlig. Jag Ar uppgifven af trötthet och alla vagnar äro fulla. Är detta icke nog, ja

alltför mycket ånger och tillfyllestgörelse?" [10].

Då Tysklands reformator sålunda icke fick rum i de allmänna vagnarna, och ingen

ville åt honom afstå sin plats, fortsatte han morgonen derpå helt anspråkslöst sin

vandring från Koburg. Andra söndagen efter påsk mot aftonen anlände han till

Wflrtzburg, der han afskedade sin vägvisare.

I denna stad bodde biskop von Bibra, densamme som så gyn-samt emottagit Luthers

teser. Luther medförde till honom ett bref från biskopen i Sachsen. Glad it detta tillfälle

att få göra personlig bekantskap med den djerfve sanningskämpen, skyndade biskopen

att inbjuda honom till sitt palats. Han gick emot honom, talade mycket vänligt med

honom och ville anskaffa en vägvisare till Heidelberg. Men Luther hade i Wiirtzburg

239


råkat sina båda vänner, generalvikarien Staupitz,och priorn i Erfurt, Lange, hvilka

erbjudit honom plats i sin vagn. Han tackade således Bibra för hans goda afsigt; och

dagen derpå reste de tre vännerna frän Wiirtzburg. Trenne dagar foro de sålunda under

inbördes samtal tillsammans och framkommo den 21 April till Heidelberg, der Luther tog

in i augustinerklostret.

Kurfursten i Sachsen hade gifvit honom ett brer till pfalzgref. ven Wolfgang, hertig af

Bayern. Luther begaf sig till det ståtliga hertigliga slottet, byars belägenhet ännu i dag

utgör fremlingars beundran, och munken från Sachsens slättland hade hjerta och sinne

för Heidelbergs herrliga läge, der Rhens och Neckars sköna dalar förena sig. Han

öfverlemnade brefvet till hofmarskalken Jakob Simler, som genomläste det och sade: "Ni

har vid Gud ett kosteligt rekommendationsbref" [11]. Pfalzgrefven emottog Luther med

stor välvilja och säg honom jemte Lange ofta vid sitt bord. Ett så vänligt bemötande var

för Luther en stor tröst. "Vi fröjdade och roade oss med angenämt och vänskapligt

samtalande", säger han; "vi åto, drucko och beskådade det pfaltz• grefliga slottets alla

herrligheter, beundrade dess rustningar och harnesk, med ett ord, allt det märkvärdiga,

som detta ryktbara och verkligen kungliga palats innesluter" [12].

Luther hade likväl ett annat värf att utföra. Han måste verka, medan dagen var. Då

han nu befann sig vid ett lärosäte, hvilket utötvade stort inflytande öfver vestra och

södra Tyskland, måste han med ett kraftigt slag skaka grundvalarna för dessa länders.

kyrkor. Han sammanskref således några teser, hvilka han ämnade offentligen försvara.

Dylika disputationer hörde då till ord. ningen för dagen, och som Luther insåg, att den

nu tilltänkta icke skulle göra någon nytta, om den ej tilldroge sig liflig uppmärksamhet,

beslöt han framställa sanningen under en skenbart orimlig form, hvartill han dessutom

hade naturlig böjelse. Professorerna ville ej tillåta, att akten hölls på universitetets stora

lärosal, hvarföre man måste begagna en sal i augustinerklostret. Akten utsattes till den

26 April.

Heidelberg anammade sedermera evangelii ord; och redan af disputationen i klostret

kunde man sluta, att det der skulle bara frukt.

Luthers rykte hade ditlockat en stor mängd åhörare, profes-sorer, hoftnAn, borgare

och studenter.

Har följa några af Paradoxerna, såsom Luther kallade sina teser ; mången skulle

kanske ännu i dag gifta dem detta namn ; och likväl vore det icke svårt att förvandla

dem till påtagliga san-ningar:

1) "Guds lag är en för lifvet helsosam litra. Det oaktadt kan den icke hjelpa

menniskan i hennes sökande efter råttfärdighet ; tvärtom ar den henne till skada.

240


3) "Menniskoverk, om än till utseendet aldrig så sköna och goda, äro dock endast

dödliga synder.

4) "Guds verk, synas de ån aldrig så vanskapliga och onda, hafva likväl ett odödligt

värde.

7) "Sjelfva de rättfärdigas verk skulle vara dödliga synder, så framt de icke af from

fruktan för Herran befarade, att deras verk äro dödliga synder [13].

9) "Att säga, det alla utan Kristo gjorda verk äro döda, men icke dödliga, är en vådlig

förgätenhet af tillbörlig fruktan för Gud.

13) "Den fria viljan är, efter menniskans fall, endast ett tomt ord, och om menniskan

än gör allt, hvad hon möjligen kan göra, syndar hon likväl dödligt.

16) "Den menniska, som tror sig vinna nåd derigenom, atthon gör hvad hon förmår,

lägger synd till synd och år dubbelt brottslig.

18) "Det är säkert, att menniskan, för att bli beqväm till emottagandet af Kristi nåd,

måste helt och hållet förtvifla om sig sjelf.

21) "En ärans teolog kallar det onda godt och det goda ondt ; men en korsets teolog

benämner saken med dess rätta namn.

22) "Den visdom, som framställer Guds osynliga fullkorn• heter i hans verk,

uppblåser, förblindar och förhärdar menniskan.

28) "Lagen uppväcker vrede mot Gud, dödar, förbannar, an-klagar, dömer och

fördömer allt, som icke är i Kristo [14].

24) "Likväl år denna visdom (§ 22) i sig sjelf icke ond, ej hellre lagen 23) förkastelig ;

men den menniska, som icke under korset inhemtar kunskap om Gud, förvandlar godt

till ondt.

25) "Den, som gör många goda gerningar, år icke rtIttfttr-digad, men väl den, hvilken

utan gerningar tror mycket på Jesus Kristus.

26) "Lagen säger: gör detta! och det sker aldrig. Nåden säger: tro på denne! och

genast år allt fullbordadt [15].

28) "Guds kärlek förefinner icke, utan skapar sitt föremål ; menniskans kärlek

deremot verkas af sitt föremål" [16].

241


Fem teologie doktorer anföllo dessa teser, hvilka de läst med den förvåning, nyheten

alltid uppväcker. Denna teologi syntes dem högst besynnerlig. Emellertid bekämpade de

Luther, såsom han sjelf sade, icke allenast med styrka och skarpsinnighet, utan äfven

med en vänlighet, som tillvann dem hans aktning. Luther åsin sida ådagalade i sina svar

ett beundransvårdt saktmod; han afhörde sina motståndares inkast med oförlikneligt

tålamod, samt löste med en Pauli fiffighet alla svårigheter. Hans korta, men af Guds ord

genomträngda svar uppfyllde ähörarne med beundran. "Han år i allt lik Erasmus", sade

man; "men i ett alseende öfverträffar han honom; han bekänner öppet hvad Erasmus

endast antyder" [17].

Akten led till sitt slut. Luthers motståndare hade med heder dragit sig från

stridsfältet; den yngste ibland dem, doktor Georg Niger, uppehöll ensam striden mot den

väldige kämpen ; för-skräckt öfver augustinermunkens djerfva påståenden och i förlägenhet

för motskäl, utropade han med häftande stämma: "Om våra bönder finge höra

sådana saker, skulle de stena och döda er" [18]; hvilka ord i hela församlingen väckte

stor munterhet.

Aldrig hade en teologisk disputation blifvit följd med mera uppmärksamhet. Redan

Luthers första ord fängslade sinnena. Frågor, hvilka kort förut endast skulle mött

likgiltighet, väckte nu det lifilgaste deltagande, och på många ansigten kunde man läsa

de nya tankar, 'rynka doktorns djerfva påståenden kallat till lif.

Tre unga män voro isynnerhetAjupt gripna. Den förste, den 27.årige

dominikanermunken Martin Bucer, tycktes trots sina or-densfördomar, frukta att förlora

ett enda af doktorns ord. Bördig från en liten by i Elsass, hade han vid 16 års ålder gått

in i kloster, der snart hans utmärkta anlag ingåfvo de upplystare bland mun-karna stora

förhoppningar [19]. "Han skall en dag blifva en pryd. nad för vår orden", sade de. Hans

förmän skickade honom sedan till Heidelberg; för att studera filosofi, teologi, grekiska

och he-breiska. iifven läste Bucer med stor begärlighet flera arbeten, hvilka Erasmus vid

denna tid utgaf.

Kort derefter utkommo Luthers första skrifter. Bucer skyn-dade att med bibeln

jemföra deras innehåll. Några tvifvel om den påffiga lärans sanning vaknade hos honom

[20]. På detta sätt spridde sig då för tiden vanligen ljuset. Bucers välljudande och starka

stämma, hans behagliga sätt och stora vältalighet, samt den frimodighet, med hvil ken

han anföll de herrskande lasterna, gjorde honom till en utmärkt predikant. Kurfursten

fäste uppmärksamhet vid den unge manuen och utnämnde honom till hofpredikant, och

han tjenstgjorde såsom sådan, då man erhöll underrättelse om Luthers resa till

Heidelberg. Hvilken glädje för Bucer! Också infann han sig bland de första i

augustinernas klostersal med bläck, papper och penna, i afsigt att uppteckna allt livad

doktorn sade. Men under det han hastigt nedskrcf Luthers ord, inristade Gud i hans

242


hjerta med outplånliga drag de stora sanningar, han hörde. De första strålarne af nådens

lära uppgingo under denna minnesvärda timme i hans själ [21]. Dominikanern vanns för

Kristi rike.

Icke långt från Bucer satt den 19-årige Johan Brenz eller Brentius. Son till en

embetsman från en stad i Schwaben, hade han vid 13 års ålder blifvit inskrifven bland

studenterna i Heidel. berg. Ingen visade här större flit än den unge schwabaren. Han

uppsteg straxt etttr midnatt och satte sig vid sitt arbete, en vana, som så inrotade sig hos

honom, att han hela lifvet igenom ej kunde sofva efter denna tid på dygnet. Sednare

egnad e han dessa tysta timmar åt den heliga skrifts begrundande. Brenz var en af de

första, hoars ögon öppnades lör det nya ljus, som då uppgick öf. ver Tyskland, och han

helsade det med glädje [22]. Redan förut hade han begärligt läst Luthehrs skrifter, och

kände sig nu obe-skritligt lycklig att få höra honom sjelf i Heidelberg, Det var isynnerhet

en af doktorns satser, som gjorde intryck på Brenz, nemligen den 25:te: "Den, som gör

många goda gerningar, är ej rättfärdigad, men väl den, som utan gerningar mycket tror

på Jesus Kristus".

En from qvinna från Heilbronn vid Neckar, som var gift med en rådsherre i nämnda

stad, vid namn Schnepf, hade liksom fordom Hanna, åt Herran helgat sin förstfödde son,

och önskade fiffigt, att han måtte egna sig åt teologien. Den unge Schnepf, född 1495,

gjorde hastiga framsteg i sina stuuier; men antingen af böjelse, äregirighet eller eftergift

för lädrens önskan, slog han sig på lagfarenheten. Den fromma modren såg med smärta

sin B011, sin Ehrhard, välja en annan bana, ån den, åt hvilket hon invigt honom. Hon

förmanade, hon besvor honom att komma ihåg det löfte, hon gjort vid hans födelse [23].

öfvervunnen af modrens enträgenhet fogade han sig slutligen efter hennes vilja och fann

inom kort sådant behag i sitt nya studium, att ingenting i verlden kunnat afvända

honom derifrin.

Schnepf var nära förbunden med Bucer och Brenz, och denna vänskap fortfor så länge

de lefde: "ty", säger en af deras historieskrifvare, "en på kärlek till vetenskap och dygd

grundad vänskap slocknar aldrig." Med sina båda vänner öfvervar han disputai lonsakten

i Heidelberg, och hans sträfvanden erhöllo genom den Wit-tenbergske doktorns

paradoxer och modiga försvar nytt lif och ny rigtni ng. Öfvergifvande all fåfäng

förtröstan på menskli g förtjenst, omfattade han läran om syndares rättfärdiggörelse af

nåd.

Dagen derpå hegaf sig Bucer till Luther. "Jag hade", berättar han, "med honom ett

förtroligt eutmtal mellan fyra ögon; en herrlig måltid, icke för rätternas skull, men i

alseende på de san-ningar, som uppdukades för mig. Han besvarade alla mina inkast och

utredde allt med största klarhet Gifve Gud, jag hade tid att akrifva till dig mera derom!"

[24]. — Luther var sjelf rörd af Bucers vänlighet. "Det är den ende medlem af hans

orden, som menar ärligt", skref han till Spalatin. "Det är en hoppgitvande ung man. Han

243


har bemött mig helt enkelt och begärligt samtalat med mig. Han är värd vårt förtroende

och vår kärlek" [25].

Drifna af de nya sanningar, som börjat vakna inom dem, gjorde äfven Brenz, Schnepf,

med flera, besök hos Luther. De ta-lade och rådgjorde med honom, samt begärde

upplysningar öfver kvad de ej förstått. Reformatom svarade med stöd af bibeln, och

hvarje hans ord tände hos dem nytt ljus: en ny verld öppnade sig för deras blickar.

Efter Luthers afresa från Heidelberg började dessa ädla män att der förkunna

sanningen. Man måste, tänkte de, fullfölja, livad den Gudsmannen börjat, och icke låta

den af honom tända facklan utslockna. Lärjungarna skola tala, om lärarne tiga. Ehuru

ännu helt ung, förklarade Brenz Matthei evangelium, först i sitt eget rum, och då detta

blef för trångt, i den filosofiska lärosalen. Teo-logerna, afundsjuka öfver det stora

tilloppet af åhörare, sägo med misshag dessa sammankomster. Brenz lät då prestviga sig

och flyttade sina föreläsningar till Helige-andsordens kollegium. Således spred sig det i

Wittenberg uppgångna ljuset äfven till Heidelberg och erhöll allt flera verkstäder. Med

rätta har denna tid blifvit kallad Pfalz's såningstid.

Men det var icke blott Pfalz, som skördade frukten af dispu. tationen i Heidelberg. De

modiga sanninsvännerna blefvo snart skinande ljus inom kyrkan. Alla uppstego till höga

platser och togo verksam del i flera af de meningsstrider, som genom refor-mationen

bragtes å bane. Strassburg och sednare England hade Bucers bemödanden att tacka för

klarare begrepp om san- Schnepf lärde först i Marburg, dereffer i Stuttgart, Thil. ringen

och Jena. Sedan Brenz en tid undervisat i Heidelberg, predikade han i nalle, Schwaben

och Talbingen. Vi återfinna framdeles alla tre.

Luther sjelf fördes af denna disputation framåt. Han tillväxte dag för dag i

sanningens kunskap. "Jag hör", sade han, "till dem, hvilka, medan de skrifva och

undervisa andra, sjelfva göra framsteg, och icke till dem, som med ens och af intet blifva

stora och lärda doktorer."

Den ifver, med hvilken den studerande ungdomen lyssnade iii' sanningen, gladde

Luther och var honom en tröst för de gamla litrarnes envisa fasthångande vid sina

meningar. "Jag hyser det herrliga hoppet", sade han, "att liksom Kristus, då Han af

judarne förkastades, gick till hedningarna, så skall ock den sanna teologien, hvilken

dessa gubbar förakta såsom tomma inbillningar och svärmerier, anammas af det

uppväxande slägtet,"

Sedan ordenskapitlet var slut, tänkte Luther pä att återvända till Wittenberg.

Pfaltzgrefven gaf honom ett den 1 Maj dateradt bref till kurfursten, hvari han sade, "det

Luther vid disputionen ådagalagt så mycken skicklighet, att universitetet i Wittenberg

deraf hade stor åra." Man ville icke tillåta honom återvända till fots [26]. Augustinerna

244


frän NOrnberg skjutsade honom till Wlirzburg. Derifrån for han till Erfurt med sina

ordensbröder från denna stad. Genast efter ankomsten begaf han sig till sin förre lärare,

Jodocus. Högeligen upprörd och förargad öfver den rigt. ning, hans (ordna lärjunge tagit,

hade den gamle professorn framför alla hans satser satt ett tbeta t e),en bokstaf,

hvarmed grekerna plägade beteckna fördömelse, och tillskickat honom ett skarpt brer

[27]. Luther ville nu muntligen besvara Jodoci förebråelser, men blef ej emottagen. Han

skref då till honom i följande ordalag: "Hela universitetet, med undantag af en enda

licenciat, tänker som jag. Än mer; kurfursten, biskopen, flera andra prelater och alla

våra upplysta medborgare förklara enhälligt, att de hittills ',varken känt eller hört Jesus

Kristus och Hans evangelium. Jag är villig att emottaga edra rättelser ; och om de än

voro hårda, skulle de för mig synas helt ljufliga. Utgjut alltså ert hjerta utan fruktan ;

urladda hela er vrede. Jag hvarken vill eller kan vredgas på er. Jag tar Gud och mitt

samvete till vittne derpit!" [28].

Ben gamle d6ktor n, helt rörd af sin ford n a lärjunges vänlighet, ville tillse, om han

icke kunde borttaga det fördömande thetat. En förklaring egde rum, men blef utan

påföljd. "Jag har åtmin. stone lärt honom inse", sade Luther, "att alla deras satser likna

det der djuret, hvilket, efter hvad man säger, äter sig sjelft. Men det tjenar till ingenting

att tala med en döf. Dessa lärare hänga envist fast vid sina lumpna ordklyfverier, ehuru

de medgifva, att de till deras försvar endast hafva det naturliga förnuftets ljus, hvilket

för oss, som icke predika annat ljus än Jesus Kristus, det enda sanna ljuset, år ett mörkt

kaos" [29].

Luther lemnade Erfurt uti klostrets vagn, som förde honom till hans födelsestad,

Eisleben. Dervarande augustinermunkar, stolta öfver en broder, som lände deras orden

och stad till så mycken ära, skjutsade honom med egna hästar och på egen bekostnad

till Wittenberg. Alla ville bevisa den utomordentliga mannen, hoars storhet med hvarje

dag tillväxte, aktning och tillgifvenhet. Han hemkom Lördagen efter Kristi

himmelsfärdsdag. Resan hade gjort honom godt. Hans vänner tyckte, att han såg

starkare och friskare ut, samt fröjdade sig öfver den framgång, han rönt. Luther fick nu

en tid hylla sig efter de utståndna mödorna; men denna hylla var blott en förberedelse

till hårdare ansträngningar...

245


________________________________________

FOTNOTER

[1] L. Opp. Leipz, VII: 1086.

[2] Nicht die Werke treiben die Sände aus. sondern die Austreihung der &nide thut

gute Werke. (L. Opp. [L.] XVII, p. 162.)

[3] Christus dein Gott wird dir nicht liigen, nach wanken. (L. Opp. [14.] XVII, p. 162).

[4] Also siebst du, dass die gaaze Kirehe von von Vergebung der Silnden ist. (Ibid.)

[5] Und Hauptmann im Felde bleibe. (Ibid.)

[6] L. Epp. I, p. 98.

[7] Pedester veniam.

[8] Ibid., p. 105.

[9] Ibid., p. 104.

[10] L. Epp. I, p. 106.

[11] Ibid. p. M.

[12] Ibid.

[13] Juptorum opera esusent mortalia, nisi pio Dei timori ab ipaimet juFtis ut

mortalia timerentur. (L. Opp. lat. 1, p. 55.)

[14] Lex iram Dei operatur, occidit, maIedicit, reum facit, judicat. damnat, quioquid

non est in Cbristo.

[15] Lex divit: Fac hoa! et nunquam St. Gratis dicit : Crede ia huse, et jam facta sunt

omnia.

[16] Amor Dei non invenit, sed oreat snum diligibile ; amor hominis lit a suo diligibili.

[17] Bueer, 1 Soulteti Anna]. evangel. renotat., p. 22.

[18] L. Epp. r, p. 111.

[19] MOIob. Adam. Vita Buaeri, p. 211.

246


[20] Com doetrinam in cia traditam onm &lerig 'idoga contulisset, queedam in

pontifiela religione auspeota halare ooeptt. (Ibid.)

[21] Primam Lucern purioria sententite de justificatione in suo pectore senrit.

(Melch. Adam. Vita Buceri, p. 211.)

[22] Ingens Dei beneficium lastur Brentius agnovit, et grata mente amplexus est.

(Ibid.)

[23] Crebris interpellationibus eum vota, quod de nato ipso fecerat, admoneret; et a

studio juris ad theologiam quasi convisiis avocaret. (blelch. Adami Vita Snepfii.)

[24] Gerdeeine, Monument. antici., etc.

[25] L. Epp., I. p. 412.

[26] L. Epp. I, p. 110.

[27] Omnibus placitis ramis nigrutu theta. prtefigit. (Ibid., p. 111.)

[28] Ibid.

[29] Nisi dietamine rationis naturalis, quod apud nos idem est quod chaos

tenebratum, qui non prLed5sumus aliam lucern, gram Christum Jesu► lucern veram et

solam. (L. Epp. I, p. 111.)

247


FJERDE BOKEN. Luther inför legaten. Maj—December 1518.

KAPITEL I.

Sanningen hade omsider afkastat sina bojor inom kristen-heten. Påfvedömets

underordnade redskap voro besegrade, hon skulle nu mäta sig med dess öfverhufvud. Vi

få i det följande se Luther börja kampen mot Rom.

Det var efter hemkomsten från Heidelberg, som han tog detta djerfva steg. Hans

första teser öfver aflaten hade blifvit missför-stådda; han gille derföre tydligare förklara

deras mening. Det stormande skrik, hans motståndare i sitt blinda hat upphltft, hade

öfvertygat honom om nödvändigheten att för sanningen vinna den upplystare delen af

folket; han beslöt angå att vädja till dess dom och för detsamma framlägga grunderna för

sina nya åsigter. Dess-utom måste saken förr eller aednare hänskjutas till Roms afgö.

ratade, och han tvekade icke att ditanda sin förklaring. Med ena handen öfverlemnade

han den åt nationens mest oveldiga och upplysta man, och med den andra nedlade han

den för päfvens tron.

Denna förklaring öfver hans teser, hvilken han kallade reso-lutiones [1], var skrifven

med stor hofsarnhet. Luther sökte mildra de uttryck, som väckt största förargelsen, och

yttrade sig öfverallt med sann blygsamhet. Men han visade sig på samma gång orubblig i

sin öfvertygelse och försvarade modigt sanningen. Han upp-repade ånyo, att hvarje

kristen, som känner uppriktig ånger, re-dan utan aflat har syndernas förlåtelse; att

påfven, så val som den ringaste prest, endast kan uttala Guds förlåtelse; att den af

påfven förvaltade och af helgonens förtjenster bestående skatten är ett torn inbillning,

samt den heliga skrift det enda rättesnöret i trossaker, Men lätom oss höra honom sjelf

öfver några af dessa punkter. Han börjar med att bestämma den sanna ångrens

beskaffen_ het och jemför detta gudomliga verk, som förnyar menniskan, med den

romerska kyrkans gyckelspel.

"Det grekiska ordet (peravoare,)" säger han, "betyder: ikläden eder en ny anda och ett

nytt sinnelag, byten om natur, så att J från jordiskt blifven himmelskt sinnade. . . .

Kristus är en andans och icke en bokstafvens lärare; hans ord äro anda och lif. Han

predikar således en ånger i anda och sanning, och icke dessa ytfre botgörelser, hvilka de

stoltaste syndare, utan att ödmjuka sig, kunna full. göra. Han vill hafva en ånger,

hvilken kan ega rum i alla lifvets förhållanden, under den kungliga purpurn, den

presterliga kaftanen, den furstliga hatten, midt ibland Babylons ståt, der man fann en

Daniel, lika så väl som under munkens kåpa och tiggarens trasor" [2].

Längre fram träffar man följande djerfva ord: "Jag bekymrar mig föga om, hvad som

behagar eller misshagar påfven. Han är en menniska liksom vi andra. Det har funnits

248


päfvar, hvilka hyllat icke blott villfarelser och laster, utan ännu besynnerligare saker.

Jag lyssnar till påfven såsom påfve, det vill säga, då han talar uti eller enligt de

kanoniska lagarna, eller när han i samråd med ett kyrkomöte stadgar någon artikel,

men icke då han talar efter sitt eget hufvud. Jag skulle ju annars med dem, som icke

veta af Kristus, säga, att Julius den II :s förskräckliga blodbad bland kristna voro en

from herdes välgerningar emot Herrans får [3].

"Jag måste", fortfar han, "mycket undra, hvilka som först uppfunnit den förklaringen,

att de två svärden i evangelium föreställa, det ena ett andligt och det andra ett veridsligt

svärd, på det de må göra påfven, som är beväpnad med den tvåfaldiga makten, icke till

en huld fader, utan till en fruktansvärd tyrann. Ack ! Gud har i sin vrede gifvit oss det

svärd, vi åstundat och fråntagit oss det, vi föraktat, så att det ingenstädes i verlden

funnits för-skräckligare krig, än bland de kristna. — — Hvarföre har icke det artiga

hufvud, som uppfunnit denna vackra förklaring, lika spetsfundigt uttydt berättelsen om

de tvenne till Petrus öfverlem- nade nycklarna, och såsom en kyrkans troslära stadgat,

att den ena för oss öppnar himmelens, den andra jordens skatter ? [4].

"Det är omöjligt", tillägger han, "att en menniska, utan att hafva Kristus, kan vara

kristen ; och har hon Kristus, har hon på samma gång allt hvad Kristus tillhörer. Det

enda, som gifver frid åt våra samveten, är, att genom tron våra synder icke längre äro

våra, utan Kristi, på hvilken Gud kastat dem alla, och att tvärtom hela Kristi

rättfärdighet tillhör oss, åt hvilka Gud gifvit den ; «ty Kristus lägger sin hand på oss och

utbrederörver oss sin mantel, såsom den i evighet högtlofvade Frälsaren" [5].

Med sådana åsigter om rikedomen at den salighet, Kristus oss förvärfvat, behöfdes

icke mera någon aflat.

Oaktadt Luther sålunda anföll påfveväldet, talade han likväl med aktning om Leo

den 10:de. "De tider, i hvilka vi lefva, äro så onda", säger han, "att äfven de mest

upphöjda personer ej kunna vara kyrkan till hjelp. Vi hafva för närvarande en ganska

god påfve i Leo den 10:de, öfver hvilkens lärdom och uppriktig. het alla redligt sinnade

glädja sig. Men hvad förmår denne älsk. värde och angenäme man ensam uträtta? Han

förtjenade i san. ning att hafva blifvit påfve under bättre tider. Men vi förtjena endast

sådane påfvar som Julius den andre och Alexander den sjette."

Derefter kommer han till sjelfva hufvudsaken : "För att kort och godt utsäga hvad jag

tänker: kyrkan har en reformation af nöden, och det är icke ett verk för en enda

menniska, såsom påf ven, ej heller för många kardinaler, såsom det nyss hållna

kyrkomötet nogsamt bevisar, utan ett verk, som tillhör hela verlden, eller snarare Gud

allena. Tiden åter, då en sådan ref )rmation skall försiggå, vet endast Han, som skapat

tiderna. — — Dammen är sprängd, och det står icke mer i vår makt att hejda den

frambrytande floden."

249


Sådana voro några af de tankar, Luther framlade för sitt lands upplysta män.

Pingsten nalkades, och liksom apostlarna vid denna högtid för första gången buro

vittnesbörd om den uppståndne Kristus, så utgaf Luther, sin tids apostel, nu den

anderika bok, i hvilken han uttalade sitt hjertas längtan efter en kyrkans upp-ståndelse.

Pingstaftonen den 22 Maj 1518 skickade han sittarbete till biskopen i Brandenburg, hans

förman, jemte ett bre< af följande lydelse:

"Högtatade fader i Gudi! För någon tid sedan, då en ny och oerhörd 'ara om den

apostoliska aflaten började förkunnas i dessa trakter, togo så vål lärda som olikda illa

vid sig, och många, både kända och okända, uppmanade mig att munteligen eller

skrifteligen yttra mina tankar om det nya, för att icke saga oför-skämda i denna lära.

Jag höll mig i början tyst och tillbakadra. gen; men slutligen gick det så långt, att

påfvens helighet blottställdes.

"Hvad var att göra q Jag trodde mig hvarken böra gilla eller förd•Qma, utan bringa

detta vigtiga ämne under öfverlOggning, till dess den heliga kyrkan allt sitt utslag.

"Då ingen inställt sig till den strid, till hvilken jag inbjudit hela verlden, och mina

teser blifvit behandlade icke såsom öfver-läggningsämnen, utan såsom afgjorda satser

[6], ser jag mig för-anlåten att öfver dem utgifva en förklaring. Värdigas alltså emot-aga

dessa lumpenheter [7], som jag till eder, nådigaste herr biskop, thärmed öfverlemnar.

Och på det hela verlden må se, att jag ioke handlar af öfvermod, anhål ler jag

ödmjukligen, att eders Högvö.r-clighet tager bläck och penna och utstryker, eller till och

med kastar på elden allt, som misshagar eder. Jag vet, att Jesus Kristus icke behöfver

mitt arbete och min tjenst, och att Han, mig förutan, väl kan kungöra för kyrkan sitt

glada budskap. Icke derföre att mina fienders buller och hotelser förskräcka mig;

tvärtom. Vore de icke så oförskämda och skamlösa, skulle ingen höra talas om mig: jag

skulle krypa undan i en vrå och studera ensam for mig sjelf. Om detta icke är Guds sak,

så skall den icke heller vara min, eller någon annan menniskas, utan ett tomt intet. Må

äran och hedern vara Hans, hvilken de ensamt tillkomma!"

Luther hyste ännu djup aktning lör kyrkans öfverhufvud. Han trodde, att Leo

uppriktigt älskade sanning och rättvisa. Åtta dagar senare, Söndagen den 30 Maj 1518,

skref han alltså till ho-nom ett bref, hvaraf vi meddela följande utdrag:

"Den allra heligaste Fadren, Leo X, kyrkans öfverste biskop, tillönskas af brodren

Martin Luther evig salighet!

"Jag förspörjer, Helige Fader! att elaka rykten om mig äro i omlopp, och att man

söker göra mitt namn till en ond lukt för ers Helighet. Man kallar mig kättare, affällig,

otrogen, och gifver mig tusen andra förolämpande benämningar. Hvad jag ser, förvånar,

250


livad jag hör, förskräcker mig. Enda grunden för mitt lugn är och förblifver ett rent och

fredadt samvete. Värdigas, He. lige Fader! lyssna till mig, som endast är ett barn och en

okunnie stackare!"

Luther berättar nu, huru allt tillgått, och fortsätter sålunda:

"Man hörde på alla källare och krogar endast klagomål öfver presternas girighet och

anfall emot Petri nycklars och den öfverste biskopens makt. Hela Tyskland kan intyga

det. DA detta kom till mina öron, uppväcktes, såsom mig sjelf synes, mitt nit för Kristi

ära, eller, såsom andra torde vilja tyda det, mitt unga och kokande blod råkade i jäsning.

"Jag varnade några af kyrkans furstar; men somliga gjorde gäck af mig, andre vände

döf-örat till. Förskräckelsen för ert namn tycktes fjettra dem allesammans. Då utgafjag

dessa teser. Och detta, allra heligaste Fader, är den brand, hvilken, såsom man påstår,

skall hafva satt hela verlden i lågor.

"Hvad bör jag nu göra? Jag kan ej återtaga mina ord, och jag ser, att denna skrift från

alla håll ådrager mig ett grufligt hat. Jag framträder ogerna ur min obemärkthet, ty jag

är utan lärdom, utan snille och alltför ringa för så stora saker, isynnerhet i ett så lysande

tidehvarf, då sjelfva Cicero, om han lefde, skulle vara nödsakad gömma sig i en mörk vrå.

Men nöden tvingar mig att kackla som en gås bland svanor

"För att blidka mina motståndare och efterkomma fleras upp-maningar, offentliggör

jag emellertid härmed mina tankar; men jag offentliggör dem, helige Fader, för att i edra

vingars skugga vara så mycket tryggare. Alla, som vilja, skola af min skrift finna, med

hvilken hjertats enfald och uppriktighet jag sökt befordra kyrkans myndighet och

nycklarnas anseende [9]. Om jag icke på tillbörligt sätt gått till väga, hade den

durchlauchtigste herren, hertig Fredrik af Sachsen, hvilken bland den apostoliska och

kristna sanningens vänner skiner som ett ljus, vid sitt universitet i Wittenberg aldrig

tålt, en så farlig menniska, som man påstår mig.. vara.

"Derföre, allra heligaste Fader, faller jag till eders Helighets fötter och underkastar

mig er,,med allt kvad jag har och år. Gif lif eller död! Befall eller förbjud ! Gilla eller

förkasta, allt efter som eder behagar. Jag skall i er röst igenkänna rösten af Jesus

Kristus, som genom er herrskar och talar. Om jag förtjent döden, vtLrar jag icke att dö

[10], jorden med allt hvad deruti är tillhör Herran. Honom vare lof och pris i all evighet!

Amen. Må han evinnerligen uppehålla er! Amen.

"Skrifvet Helga Trefaldighetsdag, år 1518.

"Broder Martin Luther, augustinermunk."

251


Huru mycken ödmjukhet och sanningskärlek uttala sig icke i Luthers fruktan, eller

snarare bekännelse, att hans unga, ko-kande blod kanske alltför snart råkat i jäsning!

Man igenkänner här den uppriktige mannen, hvilken, med ringa tankar om sig sjelf,

fruktar, att lidelsen kunnat inverka åfven på hans med Guds ord mest

öfverensstämmande handlingar. Ett sådant språk förer i sanning ingen af högmod

förblindad ifrare. Hoa Luther ser man tydligen en innerlig önskan, att Leo måtte vinnas

för sanningen, all söndring undvikas och den reformation, hoars nödvändighet han

yrkade, utgå från kyrkans höjder. Man kan också icke gif. va honom skulden för den

sedan af alla partier så öfverklagade splittringen inom vesterlandets kyrka. Han

uppoffrade för enhetens bibehållande allt utom sanningen. Det var icke han, utan hans

motståndare, som vägrade att erkänna den genom Jesum Kristum förvårfvade

salighetens tillråcklighet och sålunda vid korsets fot söndersleto Herrans kjortel.

Redan samma dag Luther till påfven skref ofvanstående, vände han sig till sin vän

och generalvikarie, Staupitz, med anhållan, att han måtte till Leo fortskaffa så vål hans

bref som hans Resolutiones.

"Jag ber er", skrifver han, "med välvilja emottaga de lum-penheter, jag härmed

öfverskinder, och fortskaffa dem till den för-träfflige påfven, Leo den 10:de. Icke så, som

ville jag derigenom indraga er i den fara, som hotar mig. Jag vill ensam möta den. Jesus

Kristus må tillse, om det jag sagt, kommer från Honom, eller från mig; Jesus Kristus,

utan hvilken påfvens tunga ej kan röra sig, och konungarnas hjertan intet besluta.

"livad mina vedersakare angår, kan jag endast svara dem med Reuchlins ord: 'Den

fattige har intet att frukta, ty han har intet att förlora' .[11] Jag har hvarken gods eller

penningar, åstundar ej heller dylika ting. Om jag fordom åtnjutit någon ära och godt

rykte, så må den, som börjat beröfva mig dem, gerna fullborda sitt verk. Mig återstår

endast denna skröpliga, genom många pröfning,ar försvagade kropp ; må de med list

eller våld till Guds ära döda den! De skola kanske derigen'om förkorta mitt lif en eller

två timmar. Det är mig nog, att hafva en dyr Återlösare, en mäktig Öfversteprest, min

Herre Jesus Kristus. Honom vilt jag prisa, så länge en fläkt af lif hos mig finnes Kvar.

livad angår det mig, om andra icke vilja prisa Honom med mig?"

Dessa ord låta oss kasta en blick i djupet af Luthers hjerta.

Under det han sålunda förtröstansfullt fäste sina ögon på Rom,. umgicks man der

med hämndeplaner mot honom. Redan d. 3 April hade kardinal Raphael de Rovere i

påfvens namn skrifvit till kurfursten Fredrik, att man hyste något tvifvei om hans

rätttrogenhet, och att han icke längre borde skydda Luther. —"Kar-dinal Raphael", skref

den sistnämnde, "skulle haft stor lust att genom kurfursten Fredrik låta bränna mig"

[12].

252


Alltså började Rom att mot Luther hvassa sina vapen, och det sökte alt tillfoga honom

det första nederlaget i hans beskyd dares bevågenhet. Lyckades man att beröfva den

Wittenbergske munken detta skyddsvärn, skulle han sedan blifva ett lätt rof.

De tyska furstarne voro mycket rädda om sitt anseende såsom rättrogna kristna.

Afven den ringaste misstanke för kätteri förskräckte dem, och romerska hofvet hade

vetat att skickligt begagna sig af denna deras sinnesstämning. Fredrik hade dessutom

alltid varit sina fäders tro ti]lgifven. Raphaels bref gick honom derföre ganska djupt till

sinnes; men kurfursten hade för regel att icke förhasta sig. Han visste, att sanningen

icke alltid är på den starkares sida. Kejsarrikets förhandlingar med Rom hade lärt

honom misstro detta hofs egennyttiga afsigter, och han hade kommit till den insigt, att

man, för att vara en kristlig furste, ej behöfde vara påfvens slaf.

"Han tillhörde icke dessa låga sinnen", säger Melanchton,. "hvilka vilja, att man

redan i första början skall förqvåfva alla förändringar [13]. Fredrik underkastade sig

Guds vilja. Han läste med uppmärksamhet alla utkommande skrifter, och tillät icke, att

man undertryckte det, som han ansåg för sanning." Och han hade tillräcklig makt att

hindra det. Oinskränkt herre öfver sina stater, åtnjöt han inom riket åtminstone lika

stort anseende som kejsaren sjelf.

Luther fick sannolikt någon kunskap om detta kardinal RaphaEls bref, hvilket den 7

Juli blifvit öfverlemnadt till kurfursten, och kanske var det den derigenom väckta

aningen om en stundande bannlysning, som dref honom att den 15 i samma månad

uppstiga på predikstolen i Wittenberg och hålla ett tal, hvilket på åhörarne gjorde djupt

intryck. Han uppdrog deruti skilnaden emellan den inre och den yttre bannlysningen;

den förra utesluter från gemenskapen med Gud, den sednare endast från deltagande i

kyr. kans bruk. "Liksom ingen utom den Evige kan med Gud försona en fallen sjal, så

kan ej heller någon, utom menniskan sjelf genom sina egna synder, skilja henne från

gemenskapen med Gud, Salig den, som dör under ett orättvist kyrkans bann! Medan han

för rättvisans skull af menniskor lider ett så hårdt straff, erhåller han af Guds hand den

eviga salighetens krona."

Somliga gillade öppet detta djerfva språk, andra blefvo deri-genom ån mera

förbittrade.

Men Luther var icke längre ensam; och ehuru han sjelf för sin tro icke behöfde annat

stöd än Gud, var han likväl redan om. gifven af en talrik skara försvarare. Det tyska

folket hade förnummit reformatorns röst. De blixtar, som utgingo från hans tal och

skrifter, väckte och upplyste hans samtid. Kraften af hans tro urgöt sig såsom en

eldström öfeer de domnade sinnena. Det lif, Gud tåndt i denna utomordentliga själ,

spridde sig genom kyrkans döda kropp. En fläkt af religiös hänryckning

genomströmmade den sedan så många århundraden förstenade kristenheten. Med

253


hvarje dag aftog folkets blinda vördnad för de romerska vidskepelserna; allt färre händer

framräckte sina håfvor för att tillköpa sig syndaförlåtelse [14], och under allt detta växte

oupphörligen Luthers rykte. Öfverallt hetsades han med kärlek och beundran, såsom

sanningens och frihetens oförskräckte kämpe [15]. Visserligen förmkbde icke alla mäta

djupet af de läror, han förkunnade. Men massan af folket behöfde ej veta mera, än att

den nye läraren uppreste sig emot plifven, och att hans mäktiga ord skakade presternas

och munkarmes välde. Luthers anfall var för dem likt en af dessa på berget upptända

vårdkasar, hvilka för ett helt folk bebåda, det stunden att springa de gamla fjettrarne är

inne. Redan innan reformatorn sjelf anade hela vig_ ten af sitt steg, hade alla ädlare

sinnen bland hans landsmän med glädjerop erkänt honom såsom sin anförare.

Men för många var Luthers uppträdande af ännu djupare betydelse. Guds ord, som

han med så mycken styrka använde, genomträngde liksom ett tveeggadt svärd sinnena,

och i mångas hjertan vaknade en brinnande längtan efter visshet om syndernas

förlåtelse och evinnerligt lif. Alltsedan kyrkans första tider hade aldrig en sådan törst

efter rättfärdighet visat sig. Om Peters af Amiens och den helige Bernhards ord kunnat

beveka medeltidens folk att påtaga sig ett förgängligt kors, drefvo Luthers ord hans

samtid att omfatta det sanna korset, den saliggörande sanningen. De menskliga

tillsatser, af hvilka kyrkan var belastad, hade utsläckt dess lif; formerna hade förqväft

anden. Den gudomliga kraft, som genomträngde den Wittenbergske munkens tal,

verkade lifgifvande på hela kristenheten. I början ryckte Luthers skrifter med sig både

trogna och otrogna; de otrogna, emedan den lärobyggnad, som framdeles skulle derpå

uppföras, ännu ej var fullt utvecklad ; de trogna, emedan den lefvande tro, som deruti

uttalade sig, innehöll grunden till denna byggnad.

Också utötvade dessa skrifter ett omätligt inflytande; de uppfyllde inom ett ögonblick

Tyskland och hela den kristna verlden. Öfverallt hade man en känsla, at' hvad som nu

pågick icke var uppkomsten af en sekt, utan en kyrkans och samhällets pånyttfödelse.

Alla, hvilka genom den Ile lige Ande vaknat till nytt lit', slöto sig till den man, som var

denne Andes tolk. Kristenheten delade sig i två läger, af hvilka det ena stridde med

formen mot andan, det andra mot formen med andan. Till det förstnämnda hörde

visserligen allt hvad till utseendet är stort och mäktigt; till det sednare åter endast det,

som i verldens ögon är ringa och föraktadt. Men form utan ande är en död kropp, som

faller för första vindstöt; sjelfva skenet af makt och storhet tjenar endast att öka stormen

och påskynda fallet. Så, lunda hade blotta sanningens ord åt Luther skapat en

fruktanstird här.

254


________________________________________

FOTNOTER

[1] L. Opp. Leips. XVII, p. 29 till 113.

[2] öfver 1:sta, tesen.

[3] Tes. 26. 16

[4] Tes. 80.

[5] Tes. 37.

[6] Non ut disputabilia sed asserta, acciperentur. (L. Epp. I, 114.)

[7] Ineptias.

[8] Sed cogit necessitas me anserem strepere inter Glor«. (P. 121.)

[9] Quam pure simpliciterque ecclesialsticam potestatem et reveren-tiam clavium

quwsierim ut coluerim.

[10] Quare, beatissime Pater. grostratum me pedibus tuta Beatitudinis offero,

011111 omnibus quie sum et habeo ; vivifica, occide; voca, revooa; approba, reproba. ut

plaouerit. Voceul tuarn, vooem Christi in te prassidentis et loquentis agnoscam. Si

mortem merui, mori non recusabo.

[11] Qui pauper est nihil timet, nihil potest perdere. (L. Epp. I, p.118.)

[12] L. Opp. i W.) XV, p. 339.

[13] Nec profana judicia sequens qua3 tenera initia ornnium mutationum celerrime

oppritui jubent. (Melancht. Vit. Luth.)

[14] Rareseebant manus largentium. (Coohlams, 7.)

[15] Luthero autem contra augebatur auctoritas, favor, fides, existi. /natio, famn:

quod tam Liber acerque videretur veritatis »sodor. (Ibid.)

255


KAPITEL II.

Det var ock af nöden ; ty de stora och mäktiga började sätta sig i rörelse; kejsardömet

och kyrkan förenade redan sina bemödanden för att undanrödja den besvärlige munken.

Om en modig och kraftfull furste Betat på kejsartronen, skulle han kunnat draga nytta

af de skakningar, som pågingo inom kyrkan, och, stödd på

Guds ord och folkets bifall, gifva ny fart åt det gamla motståndet mot påfveväldet.

Men Maximilian var för gammal och dessutom färdig till alla uppoffringar för att uppnå

kvad han ansåg såsom sitt lifs ändamål, nemligen det österrikiska husets storhet och i

sammanhang dermed sin sonsons upphöjelse till kejsarvärdigheten. Den åldrige kejsaren

höll just då en riksdag i Augsburg, der sex kurfurstar på hans kallelse infunnit sig. Alla

tyska stater hade ditskickat sina ombud, samt konungarne i Frankrike, Ungern och

Polen sina ministrar, och alla dessa furstar och sändebud utvecklade stor prakt. En af

anledningarna till detta möte var kriget mot turkarna, och påfvens legat yrkade kraftigt

på dess fullföljande. Men ständerna, hvilka hade i triskt minne det dåliga bruk, man

gjort af deras förra krigsgärder, förklarade, på kurfursten Fredriks visa inrådan, det de

skulle taga saken i öf-vervägande, och framställde på samma gång nya besvär emot Rom.

Ett under riksdagen utkommet latinskt tal ådagalade mo. digt för de tyska furstarna,

från hvilket håll den största faran hotade. "J viijen", ytrade sig författaren, "drifva

turken på flykten. Det Ur godt och väl; men jag fruktar storliga, att J misstagen er om

råtta personen. Det år i Italien och icke i Asien, J baren söka honom" [1].

En annan icke mindre vigtig angelägenhet sysselsatte äfven riksdagen. Maximilian

önskade att få sin sonson, Karl, redan ko. nung i Spanien och Neapel, utropad till

romersk konung och kejserlig tronföljare. Påfven insåg alltför vål sitt eget bästa, för att

gerna se en furste, 'Ivars makt kunde blifva så vådlig i Italien, beklädd med

kejearvärdigheten. Maximilian trodde sig redan halva de flesta kurfurstarna och

ständerna på sin sida, då han hos Fredrik mötte ett kraftigt motstånd. Förgäfves besvor

han honom ; törgäfves förenade de utländska sändebuden och kurfurstens bästa vänner

sina böner med kejsarens. Fredrik förblef obeveklig och visade sålunda sanningen af det

öfeer honom fällda omdömet, att han aldrig kunde rubbas från ett beslut, om hvars

rigtighet och rättvisa han en gång blifvit öfvertygad. - Kejsarens planer strandade.

Nu blef Maximilians förnämsta stridvande att vinna påfven för sina' afsigter, och för

att gifva honom ett omisskänneligt prof på sin tillgifvenhet, skref han den 5 Augusti

följande bref: "Helige fader! För några dagar sedan funno vi, att en augustinermunk, vid

namn Martin Luther, företagit sig att förfäkta åt. skilliga satser rörande afiatshandeln,

hvilket är oss så mycket misshagligare, som denne munk finner många gynnare, iifven

bland mäktiga herrar. Om Eders Helighet och kyrkans högvördige fader (kardinalerna)

icke genast bruka sin myndighet tör att göra slut på dessa förargelser, skola de farliga

lärarne icke enda-t förvilla de enfaldiga, utan äfven draga stora furstar med i förderf.

256


vet. Vi vilja vaka deröfver, att hvad helst Eders Helighet till den Allsmäktiges ära i detta

afseende förordnar, af alla inom vårt rike blir noga efterkommet" [2].

Detta bref skrefs troligen omedelbart efter någon lifligate ordvexling emellan

Maximilian och Fredrik. Samma dag afsände äfven den sistnämnde, hvilken sannolikt

försport, att kejsaren ämnade vända sig till påfven, ett bref till RaphaM de Rovere,

hvari-genom han sökte afyiirja det mot honom rigtade hugget.

"Jag skall aldrig hysa någon annan önskan", hette det der, "ån att visa mig den

allmänneliga kyrkan underdånig.

"Ock: har jag aldrig försvarat doktor Martin Luthers skrif. ter och predikningar.

Såsom jag hör, har han dessutom erbjudit sig att när som helst mot säker lejd inställa

sig inför oveldiga, lärda och kristliga domare, för att försvara sin lära, och, i han-. delse

han med skriftens ord blir vederlagd, underkasta sig" [3].

Leo den 10:dr, hvilken hittills låtit saken hafva sin gång, väcktes slutligen genom

teologernas och munkarnas högljudda rop, och tillsatte i Rom en andelig domstol, som

skulle afgöra Luthers sak och i hvilken reformatorns afsvurne fiende, Sylvester Prierio,

var både åklagare och domare. Rättegången tog snart sin början, och domstolen

uppfordrade Luther, att inom sextio dagar personligen inställa sig.

Luther väntade alltjemnt i Wittenberg på de goda följder, han lofvade sig af sitt

ödmjuka bref till påfven, då man den 7 Augusti, således endast två dagar efter

afsändandet af Maximilians och Fredriks bref, till honom öfverlemnade romerska

domstolens kal-lelse. "Just då jag", säger han, "väntade mig välsignelse, slog åskan ned

öfeer mitt hufvud. Jag var lammet, som grumlade vattnet för vargen. Tezel gick fri, och

jag skulle låta uppäta mig."

Denna kallelse väckte i Wittenberg stor bestörtning: hvilket beslut Luther än fattade,

var ;taran densamma. Om han begaf sig till Rom, skulle han der falla ett offer för sina

fiender. Om han vägrade att inställa sig, skulle han dömas för olagligt uteblifvande

Man visste nemligen, det påfvens legat fått befallning göra allt för att mot Luther

uppreta kejsaren och de tyska furstarna. Hans vänner fruktade det varsta. Skulle

sanningens kämpe gå att af-ventyra sitt lif i det af helgonens och martyrernas blod

berusade Rom ? Måste hvarje hufvud, hvilket inom den förslafvade kristen-beten vågade

uppresa sig, genast falla? Skulle den man, hvilken Gud tycktes särskildt hafva danat tär

att emotstå en hittills oemot-ståndlig makt, äfven duka under? Luther sjelf såg ingen

räddning utom i kurfurstens beskydd; likväl ville han hellre dö, an blottställa honom.

Hans Vinner komma slutligen öfverens om en utväg, som för Fredrik icke skulle medföra

257


någon tara. Om denne nekade Luther lejdebref, skulle reformatorn få en giltigurslikt för

sitt uteblifvande.

Den 8 Augusti bad Luther i ett bref till Spalatin, att kurfur-sten med sitt inflytande

måtte utverka, det hans sak bleke afgjord i Tyskland. "Se", skref han arven till Staupitz,

"hvilka förslit man brukar, för att komma åt mig, och huru omgifven jag ar af törnen.

Men Kristus lefver och regerar i går, i dag och i evighet. Mitt samvete säger mig, att jag

!art sanningen, ehuru den blir ännu förhatligare 'lerföre, att det ar jag, som larer den.

Kyrkan år såsom Rebecka. Barnen måste stöta mot hvarandra i hennes lif, arven om

modern derigenom råkade i fara [4]. Bed för öfrigt Herran, att jag i denna pröfuing ej må

kanna för stor glädje. Må Gud icke tillräkna dem detta onda!"

Luthers vänner ätnöjde sig icke med att rådpläga och beklaga. Spalatin skref,

kurfurstens vagnar, till Renner, kejsarens sekreterare: "Doktor Martin antager gerna till

sina domare alla universiteter i Tyskland, utom dem i Erfurt, Leipzig och Frankfurt vid

Oder. livilka gjort sig misstänkta. Det är omöjligt att per-sonligen inställa sig i Rom" [5].

Universitetet i Wittenberg aflat till sjelfva påfven ett berned-lingsbref. "Luthers

svaga hetsa", hette det, "och resans faror göra det för honom svårt, ja till och med

omöjligt att hörsamma eders Helighets befallning. Hans plågor och böner väcka vårt

medli-dande. Vi bedja eder derfäre, allra heligaste Fader, såsom lydiga söner, att anse

honom för en man, hvilken aldrig gjort sig skyldig till några mot romerska kyrkan

stridande läror."

I sitt omtänksamma nit vände sig universitetet samma dag till påfvens

öfverkammarherre och gunstling, den sachsiske adelsmannen Karl von Miltitz, med ett

bref, hvari det yttrade sig ännu fördelaktigare om reformatorn. "Augustinerinunken, den

vördigt fadren, doktor Martin Luther", sade man, "är vårt universitets ädlaste och

ärofullaste medlem. I många år hafva vi sett och kant hans duglighet, lärdom, djupa

insigter i konster och veten. skaper, samt hans oklanderliga seder och sannt kristliga

vandel" [6].

Denna verksamma kärlek hos hela Luthers omgifning är öf ver honom det vackraste

loftal.

Under det man ängsligt afvaktade utgången af denna sak, slutades den lättare, än

man kunnat hoppas. Förödmjukad genom den ringa framgången af hans bemödanden att

åstadkomma ett allmänt krig mot turken, önskade legaten de Vio medelst någon lysande

handling gifva glans åt sin beskickning till Tysk. land. Om det lyckades honom att

qväfva det uppväxande kätteriet, hoppades han med ära kunna åter visa sig i Rom. Han

bad således påfven åt honom öfverlemna behandlingen af denna an. gelägenhet. Leo å

sin sida höll Fredrik räkning för hans kraf-tiga motstånd emot den unge Karls val till

258


kejsare och insåg, det han än en gång kunde behötva hans biträde. Utan att vidare yrka

på Luthers resa till Rom, uppdrog han, genom ett bref af den 23 Augusti, åt sin legat att

i Tyskland undersöka förhållandet. Påf. ven förlorade genom detta förfarande ingenting;

och i fall Luther kunde förmås till återkallelse, undveke man det uppseende och den

förargelse, hans inställelse i Rom måste uppväcka.

"Vi uppdraga åt eder", sade han, "att genast efter detta brefs inhändigande inför eder

personligen instämma och lagföra samt till underdånighet tvinga bemälde Luther,

hvilken genom vår kåre broder Hieronymus, biskop i Ascoli, redan blifvit såsom kättare

förklarad" [7].

Derefter föreskref påfven de strängaste åtgärder emot Luther:

"Påkalla för detta ändamål vår högt älskade son i Kriga, Maximilians, och andra

tyska furstars, samt alla kommuners, uni_ versiteters, och alla så väl verldsliga som

andliga myndigheters arm och biträde. Och om han ertappas, låt säkert bevaka honom,

på det han må ställas till rätta inför oss" 8).

Braehio cogas &blue compellas, et eo in potestate tus redacto, eum sub fideli custodis

retineas, ut coram nohis sistatur.

Man ser häraf, att påfvens eftergift egentligen icke var annat ån en säkrare utväg att

släpa Luther till Rom. Sedan följa mildare föreskrifter:

"Om han kommer till besinnir g och af sig sjelf, samt utan att dertill vara uppmanad,

begär förintelse för ett sådant brott, ger jag eder makt att återupptaga honom i den

heliga kyrkans moderliga sköte."

Påfven återkommer snart till förbannelserna!

"Om han framhärdar i sin halsstarrighet, och ni ej kan få ho-nom i ert våld,

bemyndiga vi eder att förklara honom i akt öfver hela Tyskland, samt landsförvisa,

förbanna och bannlysa alla, som äro honom tillgifna, och befalla hvarje kristen att med

dem undvika all gemenskap."

Icke nog härmed :

"Och på det denna smitta så mycket låttare må utrotas, bör ni bannlysa alla prelater,

andliga ordnar, universiteter, kommuner, grefvar, hertigar och herrar, kejsar

Maximilian ensamundantagen, hvilka underlåta att gripa, samt under saker och

tillbörlig vakt tillsända eder nämnde Luther och hans anhängare. Och om, hvilket Gud

förbjude, nämnda furstar, kommuner, universiteter och herrar eller någon deras

259


underlydande på ett eller annat sätt åt denne Luther och hans anhängare erbjuda

fristad, och sjelfva eller genom andra, offentligen eller hemligen, med råd eller dåd bistå

dem, så förklara vi dessa furstar, kommuner, universiteter och herrar i bann tillika m.ed

deras städer, köpingar, länderier och byar, så väl som alla städer, köpingar, länderier och

byar, dit nämnde Luther kan taga sin tillflykt, så långe han der uppehåller sig, samt tre

dagar sedan han lemnat dem."

Den förmätne biskop, hvilken på jorden vill föreställa Honom, som sade : Icke hafver

Gud sändt sin Son i verlden, att döma verlden, utan på det verlden skall varda salig

genom Honom, fortsätter än ytterligare sina förbannelser; och sedan straffen öfver de

andliga blifvit afkunnad, tillägger han :

"livad lekmannen angår, om de icke utan dröjsmål och mot-stånd lyda edra

befallningar, förklara vi dem, med undantag af den förträfflige kejsaren, ärelösa,

oskickliga till alla offentliga och lagliga värf, beröfvade kristlig begrafning, samt

förlustiga alla län, de kunna innehalva vare sig af apostoliska stolen eller af hvilken

herre som helst" [8].

Sådant var det öde, som väntade Luther. Påfven hade upp. bjudit allt, för alt störta

honom. Sjelfva grafvarna hade icke lem-nats i ro. Reformatorns fall tycktes oundvikligt.

Huru skulle lian undkomma en så vidt utgrenad sammansvärjning? Men påfven hade

misstagit sig; det romerska kansliet kunde icke dampa den genom Guds Ande väckta

rörelsen i sinnena.

Man hade icke en gång bemödat sig att bevara skenet af en rättvis och oveldig

undersökning. Luther förklarades för kättare, icke blott ohörd, utan afven,•innan den för

hans inställelse utsatta tiden tillåndalupit. Då passionerna lössläppas — och aldrig visa,

de sig starkare, ån i andliga tvister — trampa de alla lagliga for-mer under fötterna, ett

förhållande, som återfinnes icke endast inom romerska kyrkan, utan inom alla

protestantiska kyrkor, hvilka blifvit evangelium otrogna,ja,hvarhelst sanningen icke år

verksam. Emot evangelium går allt an. Si ser man ofta menniskor, hvilka i andra fall

skulle göra sig samvete af den minsta orättvisa, så snart det galler kristendomen och

dess bekännelse, icke tveka att öfverskrida alla former och kränka alla rättigheter.

Då Luther sedermera erhöll kännedom öm detta bref, ut-tryckte han i följande

ordalag sin harm: "Se hår det märkligaste af hela saken: brefvet är utfårdadt den 23

Augusti, och jag instämdes till den 7 samma månad, så att emellan kallelsen och brefvet

endast 16 dagar förflutit. Räkna nu, och du skall finna, att haus 116-vördighet, biskop

Hieronymus i Ascoli, har anställt åtal, fällt utslag och förklarat mig för kättare, innan

kallelsen kommit mig tillhanda, och på sin höjd 16 dagar, sedan den utfärdades. Nu

frågar jag, hear äro de i stämningen beviljade 60 dagarna? De togo sin början den 7

Augusti, och borde sluta den 7 Oktober. -- Är det då romerska hofvets sed, att på samma

260


dag stämma, varr.a„ anklaga, döma och fålla en menniska, som är långt borta och om allt

detta ej har ringaste kännedom? Hvarmed skola de ursäkta sig? Utan tvifvei hafva de

glömt rensa hjernan med prustrot, innan de satte dylika lögner i verket" [9].

Medan Rom i sin legats händer hemligen nedlade sin bannstråle, sökte det att med

hala och smickrande ord från Luthers sak afvända den furste, hvilkeus makt det mest

fruktade. Samma dag, eller den 23 Augusti 1518, skref päfven till kurfursten af Sichsen

ett bref, hvari han, enligt det romerska hofvets vanliga ränkfulla statskonst, gjorde allt

för att kittla Fredriks egenkärlek.

"Käre Son", hette det deri, "då vi tänka på eder ädla och be-römvärda slägt, på er,

dess hufvud och prydnad; då vi erinra oss, huru ni och edra förfäder alltid önskat

upprätthålla kristna läran samt den heliga stolens heder och värdighet, kunna vi icke

tro, att en man, som öfvergifver tron, kan finna stöd i ers Höghets ynnest och tillåtas

hejdlöst fortgå i sin ondska. Emellertid förljudes från alla håll, att en viss broder Martin

Luther, eremit af augustitier. orden, har såsom ett ondskans barn och en gudsföraktare,

glömt sin drägt och sin orden, hVilken grundar sig på ödmjukhet och lydnad, och att han,

säker om er ynnest och ert beskydd, berömmer sig af att ej frukta någon menniskas

straff eller myndighet.

"Men som vi 'till veta, att han bedrager sig, ha vi funnit för godt att skrifva till ers

Höghet, och förmana er i Herranom att vaka öfver en så kristlig furstes ära, som ni är,

att försvara er mot sådant förtal, ni, som är eder slägts ära, prydnad och ljufliga lukt, och

att taga er till vara, icke endast för ett så svårt fel, som det, livarför ni beskylles, utan

afven för sjelfva den misstanke, som denne munks oförskämdhet kastar på er."

Leo tillkännagaf derjemte för Fredrik, att ban åt kardinal San Sisto uppdragit sakens

undersökning, och befallde honom att i legatens bänder öfverlermna Luther, "på det",

tillägger han, åter-kommande till sitt älsklingsskäl, "fromt folk i våra och tillkom. mande

tider en dag ej må klaga, att det förderfligaste kätteri, hvarmed Guds kyrka någonsin

varit hemsökt, uppkommit i skydd af detta höga och berömvärda furstehus "

Rom hade således tagit alla törsigtighetsmätt. Med ena handen framräckte det

smickrets berusande rökelse: i den andra gömde det sin hämnd och sina skräckdomar.

Alla jordens mäktiga, kejsare, påfVe, furstar och legater började sammansvär ja sig

emot den ringa Erfurtske munken, till hvars inre strider vi varit vittne. Konungarna

pckjorden resa sig upp och her ranta rådslå med hvarannan emot.Herraga och hans

Smorda.

261


________________________________________

FOTNOTER

[1] Schröckh. Kira. Geach. nach der Ref. I, p. 156.

[2] Raynald ad ann. 1518.

[3] L. Opp. (L.) XVII, p. 1699.

[4] Uterus Rebeeeke est : parvulos in eo collidi necesse est, etiam usque ad perioulum

matris. (L. Epp. I, p. 138.)

[5] L. Opp. KL.) XVII, p. 173.

[6] L. Opp. (lat.) 1, 183 ooh 184. L. Opp. (L.) XVII, 171 och 172.

[7] Brcre Leonis X ad Thomam.

[8] Infami et inhabilitatis ad omnes actus legitimes, eeclesiastiea3, sepulturee,

privationis quoque feudorum.

[9] L. Opp. (L.) XVII, p. 178.

262


KAPITEL III.

Påfvens bref till legaten och kurfursten bade icke ankommit till Tyskland, och Luther

befarade ännu, det han skulle blifva tvungen inställa sig i Rom, då hans hjerta fick

erfara en stor tröst ocn hugsvalelse. Han behöfde en vän, 1 hvars sköte han kunde

utgjuta sina bekymmer, och byars trogna kärlek i mörka stunder skulle återupplifva

hans mod. Gud lät honom i Melanchton finna en sådan.

Georg Schwarzerd var en skicklig vapensmed från Bretten, en liten stad i Pfalz. Den

'14 Februari 1497 föddes honom en son, som döptes till Filip och sedan blef ryktbar

under namnet Melanchton. Utmärkt för sin redlighet, stod Georg i stor ynnest hos

furstarna i Pfalz, Sachsen och Bayern. Ofta slog han sjelfmant utaf på den betalning,

som erbjöds honom, och om han hörde, att köparen var fattig, nödgade han honom att

återtaga sina penningar. Det var hans vana, att vid midnatten stiga upp och på kntt göra

sin bön, och om detta någon gång blef försummadt, var han hela dagen missnöjd med sig

sjelf. Hans hustru, Barbara, dotter af en hederlig embetsman, vid namn Reuter, var en

förståndig, vis och ömsint qvinna, ehuru något fallen för vidskepelse. Af henne aro de

gamla, väl kända tyska rimmen:

Almosen geben armet nicht.

Kirobengeben säumet nicht.

Wagen schmieren hindert niotet.

17nrecht Gut fasen nicht.

Gottes Wort tidigt nioht [1].

Filip hade ännu icke fyllt elfva år, då han förlorade sin far. Två dagar före sin död

kallade Georg sonen till sin sjuksäng och förmanade honom att alltid harva Gud lör

ögonen. "Jag förutser", sade den döende vapensmeden, "att förskräckliga stormar snart

skola skaka verlden. Stora ting har jag upplefvat, men ån större förestå. Må Gud leda

och råda dig!" Sedan Filip emottagit den faderliga välsignelsen, skickades han till

Speyer, för att icke vara vittne till fadrens död. Badande i tårar skildes han från

hemmet. Gossens morfar, den aktningsvärde Reuter, hvilken sjelf hade en ung son, blef i

faders ställe för Filip och upptog honom tillika med hans bror, Georg, i sitt hus. Kort

derefier erhöllo de tre gossarna till informator Johan Hungarus, en förträfflig man,

hvilken längre fram och sedan till sin lefnads slut med stor kraft förkunnade

evangelium. Denne såg icke genom fingret med den unge Filip, utan bestraffade strängt,

ehuru med urskiljning, hvarje rör- seelse. "Det år på det sättet", "de Melanchton 1554,

263


"han gjorde mig till en skicklig grammatikus. Han älskade mig som en son, och jag

honom som en far, och vi skola, som jag hoppas, råkas i det eviga lifvet" [2].

Filip utmärkte sig genom sitt ljusa förstånd, sin snabba fatt-ningsgåfva och lätthet

att återgifva hvad han inheintat. Det var honom omöjligt att vara overksam, och han

uppsökte alltid någon, med hvilken han kunde utbyta tankar om hvad han hört eller läst

[3]. Det hände ofta, att lärda främlingar reste genom Bretten och besökte Reuter. Genast

gaf Filip sig i samtal med dem och väckte genom sina i rågor och invändningar deras

stora förundran. Med detta utmärkta förstånd förenade han en mildhet, som tillvann

honom alias hjertan. Han hade ett stammande uttal, men liksom den ryktbare grekiske

talaren, bemödade han sig med sådan ifver att öfvervinna detta naturfel, att det med

tiden alldeles försvann.

Efter morfaderns död skickades Filip tillika med brodren och deras unge morbror,

Johan, till skolan i Pforzheim, der de bodde hos en slägtinge, den berömde Reuchlins

syster. I högsta grad vettgirig, gjorde Filip, under Georg Simlers ledning, hastiga

framsteg i vetenskaperna, särdeles i grekiska språket, 'lyftet han älskade ända till

passion. Reuchlin kom ofta till Pforzheim och gjorde i sin systers hus bekantskap med de

unga skolgossarna. Filips svar ådrogo sig snart hans uppmärksamhet, och han skänkte

honom en grekisk grammatika och en bibel, hvilka tillsammans skulle blifva hans

lefnads käraste studium.

Då Reuchlin återvände från sin andra resa till Italien, firade. den 12-årige

Melanchton hans hemkomst genom att med några kamrater uppföra ett af honom sjelf

författadt latinskt lustspel. Förtjust öfver gossens stora anlag, omfamnade han honom

ömt, kallade honom sin älskade son och gaf honom skrattande sin röda doktorshatt. Det

var vid detta tillfälle, Reuchlin ändrade hans namn till Melanchton, som är en grekisk

öfversättning at Schwarzerd (svart jord). De flesta af den tidens lärda brukade nemligen

öfversätta sina namn på grekiska eller latin.

Ännu endast tolf år gammal, begaf sig Melanchton till uni. versitetet i Heidelberg, der

han bättre kunde tillfredsställa sin brinnande törst efter vetande. Vid 14 års ålder biet

han baccalaureus. År 1512 kallades han af Reuchlin till öbingen, der enmängd utmärkta

lärda voro samlade. Han afhörde så vål teologernas, som läkarnes och juristernas

föreläsningar. Det fanns ingen kunskap, som han ej eftersträfvade, och detta icke af

äregirighet, utan af ren kartek till vetenskaperna.

Isynnerhet fängslade den heliga skrift hans uppmärksamhet. De, hvilka besökte

kyrkan i Tubingen, hade märkt, att han ofta mellan tjensterna låste uti en bok, som var

större än de vanliga b'inböckerna ; detta gaf anledning till det ryktet, att Filip i kyrkan

låste verldsliga skrifter. Men det befanns, att den misstänkta boken var ett nyligen i

Basel af Johan Frobenius tryckt exemplar af den heliga skrift. Han fortsatte hela lifvet

264


igenom med 'största flit detta studium och bar vanligen på sig den dyrbara boken,

isynnerhet vid alla offentliga sammankomster [4]. Han förkastade skolastikernas tomma

lärobyggnader och höll sig fast vid evan_ gelii enkla ord. "Jag hyser", skref Erasmus på

den tiden till Oecolampadius, "om Melanchton de bästa tankar och de största

förhoppningar. Gifve Kristus, att han länge må öfverlefva oss! Han skall helt och hållet

fördunkla Erasmus" [5]. Melanchton delade likväl sin tids villfarelser. "Jag ryser", sade

han i en mera framskriden ålder, "vid tanken på den vördnad, jag, medan jag ännu var

under påfvevåldet, egnade helgonens bilder" [6].

År 1514 blef han filosofie doktor och började hålla företasningar. Han var då 17 år.

Det intagande behag, som utmärkte Lans undervisning, stack skarpt utaf emot

professorernas och munkarnas osmakliga lärosaft. Han tog liflig del i Reuchlins strid mot

tidehvarfvets ljusfiender. Hans angenäma samtalston, Hans milda och behagliga sätt att

vara, samt den kärlek, han åtnjöt af alla sina bekanta, förvärfvade honom snart inom

den lärda verlden stort inflytande och varaktigt anseende.

Vid denna tid föll kurfursten Fredrik på den tanken, att till professor i gamla språken

vid universitetet i Wittenberg kalla någon berömd lärd, och vände sig för detta ändamål

till Reuchlin. Denne gaf honom anvisning på den 21-årige Melanchton, och Fre-drick

insåg genast, hvilken glans den honom så kåra stiftelsen skulle hemta af den unge

greken. Reuchlin gladde sig åt det rika fält, som öppnade sig för hans förhoppningsfulle

slagtinge, och skref till honom dessa Herrans ord till Abraham: "Gack utur ditt

fädernesland och ifrån din slägt och ifrån din faders hus, och jag skall göra dig ett stort

namn, och du skall vara en välsignelse. Ja", fortfor den gamle, "jag hoppess, att det skall

gå på samma sätt med dig, min käre Filip, min tröst och mitt verk" [7]. Melanchton

trodde sig i denna kallelse höra Guds röst. Hans afresa väckte vid universitetet stor sorg:

likväl saknades icke fiender och afundsmän. Han lemnade sitt fädernesland med orden:

"Herre, ske din vilje!"

Melanchton gjorde resan till häst och i sällskap med några sachsiska köpmän, liksom

man i öknen sluter sig till en karavan; "ty" säger Reuchlin, "han kände hvarken trakten

eller vägen" [8]. Han gjorde sin uppvaktning hos kurfursten, som då befann sig i

Augsburg, besökte i Narnberg den förträfflige Pirckheimer, med hvilken han redan var

bekant, och knöt i Leipzig förbindelse med den lärde grekiske språkforskaren

Mosellanus. I sistnämnda stad tillställde universitetet honom till ära en festlig måltid.

Det var en äkta akademisk högtid. Den ena rätten följde på den andra, och vid hvarje ny

sådan uppsteg en af professorerna och höll till Melanchton ett förut öfverläst latinskt tal.

Denne svarade oför-beredd. Trött af så mycken vältalighet, sade han slutligen : "Vidtberömde

herrar! tillåten mig att en gång för alla besvara edra tal ; ty som jag ej förberedt

mig, är det mig icke möjligt att svara eder med samma omvexling, med hvilken J

tilltalen mig." Derefter kommo rätterna utan tal [9]. Reuchlins unge frände anlände till

265


Wittenberg den 25 Augusti 1518, två dagar sedan Leo underteck-nat brefven till Cajetan

och kurfursten.

Melanchton blef icke så väl emottagen i Wittenberg som i Leipzig. Det intryck, han

gjorde på de Wittenbergska professo-rerna, motsvarade ej dessas förväntan. De sago

framför sig en ung man, hvilken till och med föreföll yngre, än han verkligen var, och

som med ett oansenligt yttre förenade ett blygt och vekt väsende. Var detta den ryktbare

doktor, hvilken Erasmus och Reuchlin, tidehvarfvets störste män, satte så högt ? Hans

ungdom och förlägna sätt att vara ingåfvo hvarken Luther, med hvilken han först gjorde

bekantskap, eller de andre universitetslärarne, stora förhoppningar.

Fyra dagar efter sin ankomst, eller den 29 Augusti, höll han sitt inträdestal. Hela

universitetet var församladt, och "den unge gossen" [10], såsom Luther kallade honom,

talade på en så prydlig latin och ådagalade så mycken lärdom, så mångsidig bildning och

ett så sundt omdöme, att hela församlingen intogs af beundran.

Efter talets slut skyndade alla fram att lyckönska honom ; ingen fröjdade sig likväl

mera an Luther. Han dröjde också icke att åt sina vänner meddela den glädje, som

uppfyllde hans hjerta. "Melanchton", skref han den 31 Augusti till Spalatin, "bar fyra

dagar efter ankomsten hit hållit ett så vackert och lärdt tal, att alla med bifall och

beundran afhört honom. Vi öfvervunno snart den fördom, hans utseende och personlighet

ingifvit oss; vi beundra och prisa hans ord, samt tacka så dig som fursten för den tjenst, J

gjort oss. För min del önskar jag ingen bättre lärare i grekiskan. Men jag fruktar, att

hans svaga kroppsbyggnad ej kan fördraga den föda, som hår vankas, och att vi, i

anseende till hans ringa löneinkomster, ej länge få behålla honom. Jag har hört sägas,

det Leipzigerboarna redan skryta af att kunna taga honom ifrån oss. Ack, käre Spalatin!

se till, att du icke föraktar hans ungdom och sätt att vara! Det år en man, vård all

vördnad" [11],

Melanchton började genast förklara Homer, samt Pauli brer till Titus; han omfattade

sitt nya kall med mycken nit. "Jag skall ej hafva någon möda osparad", skref han till

Spalatin, "för att tillvinna mig allas deras ynnest, hvilka i Wittenberg älska vetenskap

och dygd" [12]. Fyra dagar efter hans installering skref Luther ytterligare till Spalatin :

"Jag anbefaller särskildt den älskvärde och lärde greken Filip till din vänliga åtanke.

Han har alltjemt fullt auditorium; i synnerhet höra teologerna flitigt hans föreläsningar,

och hos alla, från de högsta till de lägsta, väcker han lust att lära grekiska" [13].

Melanchton förstod att värdera Luthers vänlighet. Snart upptäckte han hos

reformatorn en hjertats godhet, en själens styrka, ett mod, en vishet, som han aldrig förr

funnit hos någoil menniska, och han fattade rör honom den största vördnad och kärlek.

"Om det gifves någon menniska", brukade han saga, "hvilken jag lidelsefullt älskar och

med hela min själ omfattar, så är det Martin Luther" [14]. Så sammanträffade Luther

266


och Melanchton, och deras vänskap räckte hela lifvet igenom. Man kan icke nog beundra

Guds godhet och vishet, som förenade tvenne så olika och dock för hvarandra så

nödvändiga man. Lika utmärkt Luther var för värma, hänförelse och styrka, lika

utmärkt var Melanchton för klarhet, visdom och saktmod. Luther lifvade Melanchton,

Melanchton lugnade Luther; de voro såsom tvänne kroppar af motsatt elektricitet, hyll

ka ömsesidigt betinga och motväga hvarandra. Om Luther saknat Melanchton, skulle

floden kanske stigit öfver sina bräddar. Då Melanchton saknade Luther, bier' han

tvehågsen, ja, gaf efter, då han bort göra motstånd [15]. Luther uträttade mycket med

sin styrka; Melanchton kanske ej mindre med sin betänksamhet och foglighet. Båda voro

årliga, öppna och ädelsinnade ; båda uppfyllda af kärlek för Guds ord, åt hvilket de med

orubblig trohet och tillgifvenhet egnade hela sitt lif.

För öfrigt utgör Melanchtons uppträdande en vändpunkt, icke endast för Wittenberg

och Tyskland, utan för hela den lärda verlden. Hans trägna studium af de grekiska och

latinska klassikerna samt at' filosofien hade gifvit hans tankar en reda, en klar. het och

bestämdhet, som öfver alla de ämnen, han vidrörde, spridde ljus och skönhet. Evangelii

milda anda befruktade och lifvade hans forskningar, och äfven de torraste vetenskaper

erhöll° under hans hand ett outsägligt behag. Den död och torftighet, som under'

skolsstikens herravälde utbredt sig öfver undervisningen, upphörde. Med Melanchton

började ett nytt sätt så väl att studera som att undervisa. "Genom honom", säger en

ryktbar tysk hi-storieskrifvare [16], "blef Wittenberg en skola för hela landet."

Det var i sanning af högsta vigt, att det vid ett universitet, der teologiens nya

utveckling uppfordrade lärare och lärjungar att på grundspråket studera den kristna

trons urkunder, fanns en man, hvilken i grund kände grekiskan. Luther egnade sig

genast med största ifver åt dessa forskningar, och mången gång spridde ratta förståndet

om ett enda förut origtigt uppfattadt grekiskt ord nytt ljus öfver hans teologiska begrepp.

Huru fröjdades han icke, till exempel, då han fann, att det grekiska ordet percivora,

hvilket enligt romerska kyrkans utläggning innebar botöfning, mensklig försoning, på

grekiska betydde hjertats förändring,eller .omvändelse t Det var, som om ett tjockt

töcken skingrat sig för hans blick. Detta ords olika förklaring år tillräckligt för att

beteckna de båda kyrkornas skiljaktighet.

Ett af de märkligaste dragen i dessa bränne stora mans vänskap var den lifvande

inverkan Melanchton utavade på Luthers bibelöfversitttning. Redan år 1417 hade

reformatorn i den vägen gjort några försök och småningom skaffat sig så många grekiska

och latinska böcker, han kunde öfverkomma. Understödd af sin käre Filip, grep han nu

med fördubblad håg verket an. Luther indrog Melanchton i sina forskningar, rådfrågade

honom om svårare ställen, och från denna stund gick öfversättningen, hvilken skulle

blifva ett af reformatorns storverk, med raska och säkra steg framåt.

267


Melanchton å sin sida lärde känna en ny teologi. Den sköna och djupa läran om

ritttfitrdiggörelsen genom tron förvånade och gladde honom. Han uppfattade likväl på

ett sjelfständigt sätt Luthers lära, samt påtryckte den sin andes egendomliga stämpel; ty

ehuru endast 21 år, var han af dessa brådmogna sinnen, hvilka tidigt komma i besittning

af sina förmögenheter och genast äro sig sjelfva.

Snart meddelade sig lärarnes nit åt lärjungarne. Man beslöt förändra

undervisningssättet, samt borttog med kurfurstens samtycke vissa kurser, hvilka endast

ur skolastisk synpunkt voro af vigt, på samma gäng man gaf nytt lif åt de klassiska

studierna. Universitetet i Wittenbere undergick en fullkomlig omekapning och skilde sig

allt skarpare från andra läroverk. Emellertid höll man sig alltjemt inom kyrkans

gränsor, icke anande, att en hård strid med påfven stod för dörren.

________________________________________

FOTNOTER

[1] Allmosor ge utarmar ej. I kyrka gå försinkar ej. Att smörja vagnen hindrar ej.

Gods, orätt fånget, båtar ej. Guds helga ord bedrager ej. (Muller. Reliquien.)

[2] Melandit. Explicat. Evang.

[3] Camerarius, Vita Melanobt., p. 7.

[4] Camerarius, p. 16.

[5] Ja prorsus obacurabit Erasmum. (Er. Epp. I, p. 405.)

[6] Cohorresco, quando inga° quomodo ipae accesserim ad statuas in papatu.

(Explicat. Evangel.)

[7] Meum opus etmeum solatium. Corp. Ref. I, 33.

[8] Ibid. 30.

[9] 3i Catnerar. Vit. Mel. 26.

[10] Puer et adolesoentulus, si Fantom eonsides. (L. Epp. I, p. 141.)

[11] Ibid., fn. 135.

268

[12] Corp. Ref. I, 51.


[13] Summos tuan mediis et infimis studiosol facit grmeitatis. (L. Epp. 1, p. 140.)

[14] Martinum, si omnino in rebus humanis quidquam, vehementissime et animo

integerrimo oompleetor. (Mel. Epp. I, p. 411.)

[15] Calvin skrifver till Sleidan: Herren förline honom en starkare enda, på det icke

efterverlden genom hane klenmodighet må lida.

[16] Plank.

269


KAPITEL IV.

Melanchtons ankomst till Wittenberg hade gjort ett angenämt afbrott i Luthers

bekymmer vid denna så afgörande tidpunkt. Under en gryende vänskaps första

utgjutelser och sina å nyo började bibelarbeten glömde han stundtals Rom, Prierio, Leo

och den andliga domstol, inför hvilken han var kallad att stå till rätta; men endast

stundtals. Hans tankar återvände ständigt till den frUktansviirda rättegång, hans

oförsonliga fiender mot honom bör. jat. Huru förskräcklig skulle icke en sådan utsigt

varit för byar och en, som haft något annat syftemål än sanningen ! Men Luther bäfvade

icke; full af förtröstan på Guds makt och trofasthet, förblef han orubblig och tvekade icke

att blottställa sig för fiender, ännu farligare än de, hvilka fört Johan Husa på bålet.

Få dagar efter Melanchtons ankomst till Wittenberg, och innan man ännu hunnit få

kunskap om päfvens samtycke till lör. fiyttandet af Luthers rättegång frän Rom till

Augsburg, skrefdenne till Spalatin: "Jag begår icke att vår kurfurste skall göra det

ringaste till mina, tesers försvar. Jag vill ensam öfverlemnas i mina fienders väld. Må

man låta hela stormen utbryta mot mig! Hvad jag företagit mig att försvara, hoppas jag

med Kristi hjelp kunna upprätthålla. För våld måste man likväl gifva vika; dock utan att

förråda sanningens sak" [1].

Luthers mod meddelade sig arven åt andra. Vid åsynen af den fara, som hotade

sanningens kämpe, uttalade afven de mest saktmodiga och försagda män ord, fulla af

harm och kraft. Den försigtige och fridälskande Staupitz skref den 7 September till

Spalatin: "Tröttna ej att uppmana fursten,din och min herre, att af lejonens rytande icke

låta skrämma sig. Må han försvara sanningen, utan att bekymra sig hvarken om Luther,

Staupitz eller vår orden. Må det åtminstone finnas ett ställe, der man fritt och utan

fruktan kan tala. Jag vet, att den babyloniska, jag hade så när sagt, den romerska pesten

rasar emot hear och en, som vägar an. falla deras missbruk, hvilka sälja Jesus Kristus.

Jag har sjelf sett en sanningens förkunnare störtas från predikstolen, och, ehuru det var

helgdag, bindas och släpas i fängelse. Andra hafva sett ännu grymmare saker. Käre vän !

laga derföre, att fursten står fast vid sitt tånkesält" [2].

Slutligen erhöll Luther befallningen att inställa sig i Augs-burg inför legaten. Han

skulle nu fa att göra med en af romerska kyrkans furstar. Alla hans vänner bädo honom

enträget att icke resa. De fruktade, att man redan under vägen skulle ställa försåt mot

hans lif. Några bland dem voro betänkta på att skaffa honom en fristad. Sjelfve Staupitz,

den varsamme Staupitz, blifvade tör de faror, som törestodo brodren Martin, hvilken han

framdragit ur klostrets lugn och utkastat på den stormiga bana, der hans lif nu svarvade

i så stor rara. Skulle det icke varit långt bättre, om den fattige munken fått larva och dö

°kana ? Dessa betraktelser kommo nu för sent; men han ville åtminstone göra allt för att

rädda honom och skref sålunda den 15 September från sitt kloster i Salzburg och bad

honom att der söka skygd. "Det tyckes", heter det i detta bref, "som om hela verlden vore

270


i raseri och förbund mot sanningen. Jesus, den korsfäste, blef på samma sätt hatad. Jag

kan icke se, det du har annat ån förföljelse att vänta. Snart får ingen utan påfvens

tillåtelse ransaka skrifterna och der söka Kristus, ehuru Han sjelf befallt oss göra det.

Du bar endast få vänner, och gifve Gud, att fruktan för dina motståndare icke mätte

afhålla detta ringa antal att öppet förklara sig för dig! Det rådligaste är, att du någon tid

lemnar Wittenberg och kommer hit till mig. Då skola vi lefva och dö tillsammans. Detta

är också kurfurstens tanke" [3].

Från alla häll erhöll Luther de mest oroande varningar. Albrekt af Mansfeld lät hetsa

honom, att han för ingen del skulle resa, alldenstund några,stora herrar svurit att

bemäktiga sig hans person och strypa eller dränka honom [4]. Men ingenting kunde

afskrticka reformatorn. Det föll honom aldrig in att begagna generalvikariens tillbud.

Han ville ståndaktigt förblifva på den stormiga skådeplats, dit Gud kallat honom, och

icke gömma sig undan i ett klosters mörker. Guds rike befrämjas endast derigenom, att

man, trots dess motståndare, oryggligt vidhåller och högljudt förkunnar sanningen.

Hvarföre skulle han då fly? Han hörde icke till dem, som undandraga sig och förgås, utan

till dem, hvilka bevara tron och rädda själen. Beständigt genljöd° i hans hjerta dessa ord

af den Herre, som han ville tjena och hvilken var honom kärare än lifvet.

Den mig bekänner inför menniskor, honom vill jag ock bekänna för min himmelske

Fader. Si Andigt påträffar man hos Luther och reformationen detta djerlva mod, denna

sedliga kraft, denna vidtomfattande menniskokärlek, som kristenaomen vid sitt första

uppträdande framvisat för verlden. "Jag är", sade Luther vid denna tid, "såsom

Jeremias, tvedrägtens och stridens man men ju mer de hota, desto mer fröjdas jag. Min

hustru och mina barn äro väl försörjda: mitt hus och alla mina egodelar äro i god

ordning. Mitt goda namn och rykte hafva de redan förstört. Blott ett återstår, nemligen

min skröpliga kropp, och den må de genta taga; de skola endast göra mitt lif några

timmar kortare. Men själen skola de ej komma åt. Den, som i verlden vill förkunna Kristi

ord, måste hvarje stund vara beredd på döden; ty så är vår brudgumme en

blodsbrudgumme" [5]. Kurfursten var ännu qvar i Augaburg. Kort innan han lem-nada

staden och riksdagen, gjorde han våld på sig och aftade hos legalen ett besök. Högeligen

smickrad öfver denna förekommande-artighet ar en så berömd furste, lofvnde kardinalen

att, om Luther inställde sig, faderligen afhöra och vänligt &Skeda honom.

8palatin skref på furstens vägnar till sin vän och underrättade honom, att påfven i

Tyskland nedsatt en kommission för att prof-va hans sak, att kurfursten icke skulle

tillåta, det han bortfördes till Rom, samt att han borde hålla sig resfärdig till Augsburg.

Luther beslöt att lyda. Grefvens af Mansfeld varning föranlåt honom dock att af Fredrik

utbedja sig ett lejdebref Denne am rade, att det var onödigt, och skickade honom endast

rekommendationsbref till de förnämsta rådsherrarne i Augsburg och något penningar till

resan. Sålunda anträdde reformatorn, fattig och värnlös, färden till fots, för att

öfverlemna sig i sina fienders händer [6]. Man kan lätt fatta, med hvilka känslor han

271


lemnade Wit. tenberg och styrde kosan till Augsburg, der päfvens legat väntade honom.

Ändamålet för denna vandring var icke, såsom för resan till Heidelberg, ett vänskapligt

möte. Han hade att utan lejd inställa sig inför Roms ombud och skulle kanske icke

komma tillbaka med lifvet. Men hans tro var icke en blott skentro, utan en letvande

verklighet. Också ingarden honom lugn, och han kunde oförfärad gå fram i Herran

Zebaotha namn och vittna om evangelium. .

Han anlände den 28 September till Weimar och tog in i frau-ciskanerklostret. En af

munkarna kunde ej taga sina ögon ifrån honom ; det var Myconius, hvilken nu för första

gången såg Luther och gerna skulle velat säga honom, det han hade hans skrifter att

tacka för sin själs lugn, samt ingenting högre önskade än att lit arbeta vid hans sida;

men Myconius bevakades noga af sina förmän, och man tillät honom icke att närma sig

till Luther [7].

Surfursten af Sachsen uppehöll sig då vid sitt hof i Weimar, och har man sannolikt

att häruti söka anledningen till franciska-nerinunkarnes gästfrihet mot Luther. Dagen

efter sin ankomst, som var St. Michaelis dag, läste Luther messan och biet' till och med

ombedd att predika i slottskyrkan. Fursten gladde sig att kunna gifva honom detta bevis

på sin ynnest. Med flödande vältalighet afhandlade han i hofvets närvaro dagens text,

som var hemtad ur Matthei 18 kap. 1 och 2 v. samt talade kraftigt emot skrymtare och

egenrätttärdiga, men nämnde intet om englarne, oaktadt det var vanligt att på

Michaelidagen predika om dem.

Alla voro förvånade öfver det mod, hvartned den Wittenberg-- ske doktorn

hörsammade en kallelse, hvilken för många af hans föregångare medfört döden.

Deltagande, beundran och medli-dande omvexlade i deras hjertan. Johan

Kestner,franciskanerna.s föreståndare, förskräckt öfver de faror, SQ111 väntade hans

gäst, sade; "Broder, du skall i Augsburg finna italienare; de äro litrdt folk och klyftiga

motståndare, som skola gifva dig mycket att sköta. Jag fruktar, att du mot dem ej skall

kunna försvara d i n sak. De skola kasta dig i elden och uppbränna dig i lågorna' [8].

Luther svarade vårdigt; "Kåre vän, bed vår Herre Gud, som lir i himmelen, och lås ett

Fader vår för mig och Hans kåre Son Jesus, byars sak år min, på det Han må vara

Honom nådig. Om Han uppehåller Hans sak, uppehälles åfven min. Men vill Han icke

uppehålla den, så kan jag visserligen icke göra det, och det blir Hans skam."

Luther fortsatte resan till fots och kom till Ntirnberg. Han skulle framträda för en af

kyrkans furstar och ville vara anstän-digt klådd. Hans klädning var gammat och hade

farit illa på resan. Han lånade alltså en kåpa af sin trogne vän, Wenceslaus Link, som

var predikant i Nttrnberg.

Luther besökte itfven sina andra Ntlrnbergska vänner, stads, sekreteraren Scheurl,

den berömde målaren Albrekt Dtirer, åt hvilken Niirnberg i våra (bugar upprest en

272


bildstod, med flera. Sammanvaron med dessa förträffliga mån stärkte hans mod, un-der

det många munkar och lekmän båfvade för hans färd och be-svuro honom att vånda om.

De bref, han skref från denna stad_ visa, af hvilken ande han var lifvad. "Jag har råkat

klenmodiga menniskor, som vilja öfvertala mig att icke resa till Augsburg ; men Jaz år

fullt besluten att gifva mig dit. Ske Herrans vilja! Till och med i Augsburg och midt

ibland sina fiender år .Jesus Kristus en konung. Må Kristus lefva ; må Luther dö [ 9], och

hvarje syndare, såsom det står skrifvet! Min salighets Gud vare upphöjd? Må alltid vill!

Framhärda, stå fast; ty man måste förkastas antingen af Gud eller menniskor; men Gud

år sannfärdig, menniskan lögnaktig."

Link och en augustinermunk, vid namn Leonard, kunde icke tillåta Luther att ensam

gå den hotande faran till mötes. De kände hans modiga och oförvägna karakter och

fruktade, att han skulle begå någon oförsigtighet; de följde derföre med honom. Då de

voro omkring 5 mil från Augsburg, öfverfölls Luther, som sannolikt var utmattad af

resans besvärligheter och mångfaldiga sinnesrörelser, af häftiga magplågor. Han trodde

sig nåra döden, och de högeligen bekymrade vännerna hyrde en vagn, på hvilken han

fördes ända till Augsburg, dit de anlitade Fredagen den 7 Oktober mot aftonen och togo

in i augustinerklostret. Luther var ganska trött, men hemtade sig snart, hvartill hans

starka tro och sjålsliflighet utan tvifvel mycket bidrog°.

________________________________________

FOTNOTER

[1] L. Epp. I, p. 139.

[2] Jen. Aug. I, p. 384.

[3] L. Epp. I, p. BL

[4] Ibid., p. 129.

[5] Sic enim sponsus noster, sporrsus sanguinum noble est. (Ibid.). Se ock 2 Moseb.

IV, 25.

[6] Veni igitur pedester ett panper Auguatam. (L. Opp. lat. in przef.)

[7] M. Adarni Vita Myoonii, p. 176.

[8] Ibid. Myeon. ref. bist., p. 30.

273


[9] Vivat Christus, moriatur Martinus (Weismannl Hist. sacr.

Novi Test., p. 1435.) Weismann hade läst brefvet i handskrift. Det saknas i De Wettes

samling.

274


KAPITEL V.

Knappt anländ, och innan han råkat någon annan, bad Lu. ther, som ville visa

legaten all möjlig vördnad, Link att för honom anmäla hans ankomst. Link gjorde så och

helsade legaten öd-mjukligen från doktorn, att denne vore färdig att inställa sig, när

helst han derom erhölle befallning. De Vio blef vid denna underrättelse mycket glad. Han

hade då andtligen fått den arge kåt, taren i sitt väld och gjorde inom sig ett löfte, att icke

låta honom slippa ur Augsburg så lätt, som han kommit derin. På samma gäng som Link

begaf sig till legaten, reste munken Leonard och underrättade Staupitz om Luthers

framkomst,. Generalvikarien hade nemligen skrifvit till doktorn, att han vid första

underrättelse om hans inträffande i Augsburg äfven skulle begifva sig dit [1].

Riksdagen var slut ; kejsaren och kurfurstarne hade redan tagit afsked af hvarandra;

den förre var dock icke rest, men hade farit för att jaga i trakten. Den romerska

gesandten var således ensam qvar i Augsburg. Om Luther kommit under riksdagen,

skulle han bland dess medlemmar funnit mäktiga beskyddare; nu deremot tycktes det,

som om allt måste böja sig för den päftiga myndigheten.

Namnet på den domare, inför hvilken Luther skulle stå för rätta, var ej egnadt att

lugna honom. Thomas de Vio, lödd 1469 i den neapolitanska staden Gagta, hvaraf han

erhöll tillnamnet Cajetanus, hade redan i ungdomen väckt stora förhoppningar. Vid 16

års ålder inträdde han emot sina föräldrars uttryckliga vilja i dominikanerorden och blef

med tiden ordens general ochromersk kardinal. Härtill kom den för Luther bekymrande

om. ständigheten, att denne lärde man var en bland de ifrigaste hängarne till den af

reformatorn så skoningslöst behandlade sko-lastiska teologien. Hans mor berättas under

sitt välsignade tillstånd hafva drömt, att den helige Thomas af Aquina skulle i egen

person undervisa och i himlen införa det barn, hon bar under sitt hjerta De Vio hade

också, då han blef munk, utbytt namnet Jakob mot Thomas, samt sedan med stort nit

försvarat påfvevaldets företrädesrättigheter och den helige Thomas' lttrosatser,hvil'ken

han ansåg såsom den yppersta af alla teologer D. [2]

Vän af pomp och ståt, tog kan nästan efter bokstafven den romerska grundsatsen, att

legaterna voro öfver konungarna, och omgaf sig med stor prakt. Den förste Augusti hade

han i Augsburgs dom. kyrka hållit högtidlig messa och i alla riksfurstarnes närvaro satt

kardinalshatten på den framför altaret knäböjande erkebiskopens af Mainz hufvud, samt

åt kejsaren sjelf öfverlemnat den afpåfven invigda hatten och värjan. Sådan var den

man, inför hvilken den Wittenbergske munken i sin lånade kåpa skulle stå till svars.

Dessutom tillförsäkrade legatens lärdom, allvarliga sinnelag och rena seder honom i

Tyskland ett inflytande och en myndighet, som svårligen någon annan romersk hofman

skulle kunnat tillvinna sig. Sannolikt hade han också detta anseende af helighet att

tacka för sin beskickning. Rom insåg, det han bättre än någon. annan, skulle befordra

dess afsigter. Sålunda gjorde Cajetans goda egenskaper honom endast så mycket

275


fruktansvärdare. För örigt var hans uppdrag icke särdeles inveckladt. Luther hade redan

blifvit förklarad för kättare. Om han icke ville återtaga sina påståendep, skulle han

kastas i fängelse; om han undkom, skulle hear och en, som gåfve honom fristad,

bannlysas. Detta var allt kvad legaten hade att göra.

Luther hade under natten återhemtat sina krafter. Lördags. morgonen, den åttonde

Oktober, sedan han öfvertänkt sin säll-samma ställning och beslutat att med

undergifvenhet för Guds vilja afvakta händelsernas utveckling, mottog han från en

person, som var honom okänd, men låtsade det innerligaste deltagande, den helsningen,

att han snart skulle få ett besök af honom och borde väl akta sig att dessförinnan visa sig

för legaten. Detta bud kom ifrån en italiensk hofman, Urban de Serra-Longa, hvilken

såsom markgrefvens af Montferat sändebud ofta varit i Tyskland och der-under gjort

bekantskap med kurfursten i Sachsen, till hvilken han haft ett offentligt uppdrag. Efter

markgrefvens död hade han erbjudit sin tjenst åt kardinal De Vio.

Denne man, hvars sluga och utstuderade sätt att vara på det bjertaste stack af emot

Luthers ädla och öppna väsende, infann sig snart i augustinerklostret. Han var

utskickad af kardinalen för alt utforska reformatorns tänkesät och bana väg för den

återkallelse, på hvilken man hoppades. Serra Longa, som trodde, det hans förra besök i

Tyskland gåfve honom stor fördel framför de andra hofmännen i legatens svit, smickrade

sig att utan svårighet komma till rätta med den tyske munken. Han åtföljdes af tvänne

betjenter och låtsade, som om hans besök varit helt och hållet frivilligt och endast

föranleda af vänskap för en man, som stod så högt i kurfurstens af Sachsen gunst., samt

af tillgifvenhet för den heliga kyrkan. Sedan diplomaten med största artighet halsat på

Luther, tillade han vänligt: "Jag kommer för att gifva er ett godt råd : förlik er med

kyrkan. Underkasta er utan förbehåll kardinalens vilja. Återtag edra smädliga

utlåtelser. Påminn er, huru det gick abboten Joachim från Florens, hvilken, såsom ni vet,

haft kätterska yttranden och likväl frikändes, derföre att han återkallade sina

villomeningar."

Luther sade då, att han ville rättfärdiga sig. Serra Longa. "Tag er väl till vara derrör

r Tilltror ni er att träda inom skrankorna med Hans Helighets legat?" .... Luther. "Om

man bevisar, att jag sagt någonting stridande mot romerska kyrkan, skall jag vara min

egen domare och genast taga igen mina ord. Allt kommer derpå an, om legaten, mer än

som med tron är förenligt, stödjer sig på den helige Thomas. den händelsen skall jag icke

gifva vika." Serra Longa. "Ja så! ni dristar då bryta en lans med kyrkan ?"

Och nu började italienaren yttra saker, livilka Luther kallar afskyvärda. Han påstod,

att man rätt väl kan försvara falska satser, allenast de inbringa penningar och fylla

kassakistorna; att man vid universiteterna miste noga taga sig till vara för att tvista om

rättmätigheten af påfvens makt; att man tvärtom borde försvara den meningen, att han

med minsta vink kan förändra och upp. häfta trosläror, m. tn. i samma andan Den listige

276


italienaren märkte snart, det han gått för långt: han anslog en mildare ton och sökte

öfvertala Luther att foga sig efter legaten, samt återkalla sin lära, sina predikningar och

teser. [3]

Doktorn, som i början satt tro till orator Urbana (såsom han i sin berättelse kallar

honom) vackra försäkringar, insåg nu klart, det de icke voro alt lita på, och att mannen

stod mycket mera på legatens än på hans basta. Han blef derföre något mera förbehållsam

och förklarade sig endast villig att i allo bevisa ödmjukhet och lydnad, samt i de fall,

der han kunnat misstaga sig, gifva full-ständig upprättelse. Vid dessa ord utropade Serra

Longa helt för-nöjd : "Jag skyndar till legaten, och ni kommer strax efter. Allt skall taga

ett snart och lyckligt slut" [4].

Han gick, och den sachsiske munken, som i skarpsinnighet öfvertrande den romerske

hofmannen, tänkte inom sig: "Denne listige Sinon har af sina greker blifvit illa inlärd och

inörvad" [5]. Luther sväfvade mellan fruktan och hopp; det sednare behöll lik-väl

öfverhanden. Serra Loggas besök och besynnerliga påståen-den (han kallar honom sedan

en tölpig medlare) återupplifvade hans mod.

De af Augsburgs rådsherrar och öfriga innevånare, i hvilkas beskydd kurfursten

anbefallt Luther,skyndade att besöka den man, hvars namn redan genljöd öfver hela

Tyskland. Kejserliga rådet Peutinger, en at' stadens utmarktaste patricier, hvilken ofta

bjöd Luther till sitt bord, rådsherren Langemantel, doktor Auerbach från Leipzig, de två

bröderna, domherrarna Adelinann, med flera, begåfvo sig till augustinerklostret. De

bemötte vänligt den ut.. omordentlige mannen, hvilken gjort en så lång resa för att

lemna sig i händerna på Roms redskap. "Har du något lejdebref?", frtigade de. "Nej",

svarade den oförskräckte munken. "E{vilken djerfitet!" utropade de. "Det var", anmärkte

Luther, "en artig benämning på min i deras ögan oförvägna dumdristighet" Alla besvuro

honom att icke begifva sig till De Vio, förrän han af kejsaren utverkat sig ett lejdebref.

Sannolikt hade man redan försport något om den fullmakt, påfven gifvit legaten.

"Men", svarade Luther, "jag har utan lejd begifvit mig till Augsburg, och ingen skada

har under vägen vederfarits mig.

"Kurfursten har anbefallt dig i vår vård; du bör derföre lyda oss och göra hvad vi

säga", svarade Langemantel vänligt, men bestämdt.

Doktor Auerbach instämde häruti. "Vi veta", sade han, "att kardinalen, huru han an

utvärtes ställer sig, i sitt Nerta ar på det högsta uppbragt emot dig [6], och man kan icke

lita på italienare [7].

Domherren Adelmann yrkade ifrigt på detsamma; "man har skickat ut dig utan

försvar och glömt att förse dig just med det, som du bäst behöfde" [8].

277


Hans vänner åtogo sig, att af kejsaren skaffa honom erfor-derlig lejd. Derefter

berättade de, att många, åfven högt uppsatta personer, voro stämda till hans fördel.

"Sjelfva franska ministern, hvilken för några dagar sedan lemnat Augsburg, har på det

mest hedrande sätt yttrat sig om dig" [9]. Dessa ord gjorde intryck på Luther och han

erinrade sig dem äfven framdeles. Således var den aktningsvärdaste delen af

borgerskapet i en bland kejsardömets första städer redan vunnen för reformationen.

Så långt hade samtalet framskridit, då Serra Longa åter in. trådde. "Kom", sade han

till Luther, "kardinalen vantar er; jag skall sjelf föra er till honom. Hör nu, huru ni skall

skicka er När ni kommer in i salen, der han är, skall ni kasta er ned för honom, med

ansigtet mot marken; på hans tillsägelse att stiga upp,.kall ni resa er på knä och ej stiga

upp, förrän han befaller er det [10]. Kom i håg, att det är inför en kyrkans furste, som ni

skall framträda. Var för öfrigt obekymrad: allt skall slutas fort och väl."

Luther, som lofvat att vid första uppmaning följa italienaren, blef förlägen. Emellertid

meddelade han honom sina Augsburgiska vänners betänkligheter och ledde talet på

lejdebrefvet.

"Akta er att begära ett sådant", återtog genast Serra Longa; "ni har ej behof deraf.

Legaten är vänligt stämd och villig att i godo uppgöra saken. Om ni begår ett lejdebref,

skämmer ni bort alltsammans" [11].

"Min nådige herre, kurfursten af Sachsen, har gifvit mig sitt förord till flera ansedda

män hår i staden, och dessa tillstyrka mig att utan lejd ingenting företaga. -Jag bör följa

deras råd, ty om jag icke gjorde det och någonting hände mig, skulle de skrifva till

kurfursten, att jag ej velat hörsamma dem."

Luther stod fast vid sitt beslut, och Serra Longa måste åter-vända till sin herre och

säga honom, på hvilken klippa hans uppdrag strandat, just då han hoppades att se det

krönt med framgång.

Så slutades den dagens underhandlingar med den Montferratske oratorn. Luther

erhöll äfven en annan inbjudning, men af helt olika syftning. Karmeliterpriorn Johan

Frosch var gammal vän till honom och hade två år förut, såsom teologie licentiat, under

hans presidium försvarat några teser. Nu kom han och hel-sade på honom och bad

honom enträget taga sin bostod i hans kloster. Han var angelägen om hedern att hysa

hela Tysklands lärare. Redan fruktade man icke att i Roms åsyn visa reformatorn

aktning; redan hade den svage blifvit den starkare. Luther antog tillbudet och flyttade

från augustiner- till k armeliterklostret.

278


Dagen slutade icke utan allvarsamma betraktelser å hans sida. Serra Longas

beställsamhet, så väl som rådsherrarncs farhågor ör-vertygade honom om det vådliga i

hans belägenhet. Men han kände sig stä under Guds beskydd och insomnade lugnt.

Följande dagen [12], som var en Söndag, fick han något mera fred; likväl måste han

genomgå en annan slags ansträngning. hela staden talade man endast om doktor Luther,

och alla önskade,. såsom han sjelf skref till Melanchton, "se den nye Herostratus, som

upptändt en så förskräcklig brand" [13]. Man trängdes omkring honom, och den gode

doktorn smålog säkert i sitt sinne åt en så besynnerlig nyfikenhet. Men han var iffven

utsatt för en annan sorts efterhängsenhet. Om man önskade se honom, var man ännu

mera angelägen att höra honom. Från alla häll uppmanades han att predika. Det var

Luthers största glädje att förkunna Ordet. Det skulle varit honom ljuft att i denna stora

stad och under så högtidliga omständigheter få predika Jesus Kristus. Men vid detta

liksom många andra tillfällen ådagalade han fin känsla för det passande, samt vördnad

för sina förmån. Han ville icke predika, på det legaten ej skulle tro, att han gjorde det för

att förarga och trotsa honom, en måtta och hofsambiet, som i sanning var så god som

mången predikan.

Emellertid lemnade kardinalens folk honom icke i ra, utan förnyade ständigt sina

anfall. "Kardinalen", sade de, "tillförsäkrar er all ynnest och bevågenhet, Hvarföre är ni

då rädd ?" De använde alla möjliga skäl, för att förmå honom att inställa sig hos

kardinalen. "Det år en kärleksrik fader", sade en af hans utskic k ade. Men en annan

tillhviskade honom :" Tro icke hvad man suger. Kardinalen håller icke ord" [14]. Luther

törblef vid sitt beslut.

Måndagsmorgonen, den 10 Oktober, gjorde Serra Longa ännu ett försök. Den sluge

hotmannen ansåg såsom en hederssak att lyckas i sin underhandling. Genast vid

ankomsten sade han på latin: "Hvarföre kommer ni ej till kardinalen ? Han väntar er,

full af öfverseende godhet Det är endast fråga om sex bokstaven revoea (återkalla). Kom,

ni har intet att befara."

Luther tänkte inom sig, att dessa bokstaver voro betydelse-fulla nog, men inlät sig

icke i någon ordvexling, utan svarade en-dast: "Så snart jag fått lejdebrefvet, skall jag

genast infinna mig."

Vid dessa Ord. blef Serra Longa förargad och fördubblade sina föreställningar, men

Luther var orubblig. Mer och mer uppbragt, utropade slutligen italienaren: "Du inbillar

dig säkert, att kur-fursten för din skull skall gripa till vapen och äfventyra de länder,

han af sina fäder emottagit."

Luther. "Gud bevare mig derifrån I"

279


Serra Longa. "Svart skall du då, öfvergifven af alla, taga din tillflykt ?" [15]

Luther (med en trostark blick). "Under himmelen?"

Serra Longa förstummades ett ögonblick vid detta högsinta svar, hvarpä han ej var

beredd; sedan fortfor han:

"livad skulle du göra, om du hade i ditt våld legaten, påfven och alla kardinalerna,

såsom de nu hafva dig?"

Luther. "Jagskulle bevisa dem all heder och vördnad; men Guds ord gäller hos mig

mer än allt annat "

Serra Longa (skrattande och på italienskt sätt skakande fingret mot honom). "Rå-hå!

all heder och vördnad! .... Det tror jag så mycket jag vill . . . .*1

Sedan gick han ut, steg till häst och red sin väg. Serrs Longa återkom icke mera till

Luther, men han glömde icke sil Hitt det motstånd, reformatorn gjort honom och snart

visade hans herre. Vi återfinna honom längre fram, högt ropande på Luthers blod.

Icke långt efter Serra Lon gas besök erhöll Luther det åstun. (lade lejdebrefvet,

hvilket hans vänner utverkat af de kejserliga råden. Sannolikt hade dessa förut härom

förtrågat sig hos kel saren, som ännu uppehöll sig i trakten. Af det, som kardinalel.

sedermera yttrade, viii det till och med synas, Bom om de, för alt icke stöta sig med

honom, begärt hans samtycke. Kanske var detta anledningen, kvarföre de Vio försökte

att genom Serra Longa inverka på Luther; ty ett öppet motstånd emot lejdebrefvet skulle

röjt afsigter, som borde förhemligas. Det var mindre vå, gadt att söka förmå Luther att

sjelf gsa från sin begäran; men man märkte snart, att den sachsiske munken icke var så

lätt att leda.

Luther skulle således inställa sig. Det var icke för alt söka ett verldsligt skydd, som

han begärt det kejserliga lejdebrefvet ; ty han visste ganska väl, att ett dylikt icke

räddadt Johan Huss ; utan endast för att visa skyldig eftergifvenhet emot sin furstes

vänner. Han hade hemställt sin sak till den Evige, och om Gud fordrade hans lif, skulle

han med glädje låta det fara. I detta högtidliga ögonblick var det honom ett behof att än

en gång samtala med sina vänner, isynnerhet med den för hans hjerta redan så käre

Melanchton, och han begagnade derföre en ledig stund för att tillskrifva honom.

"Bevisa dig som en man", skref han, "hvilket du i alla fall lär göra. Undervisa den

kära ungdomen om hvad som är rätt och Gudi behagligt. Hvad mig angår, skall jag, i fall

det är Herrans vilje, nu offras för eder och för denna ungdom. Jag vill hellre dö, ja,

280


hvilket för mig skulle vara det mest påkostande, i evighet umbära ditt ljufva umgänge,

än återkalla hvad jag rätteligen lärt och således kanske genom mitt förvållande förstöra

de förträffliga studier, åt hvilka vi egna oss.

"Italien är, liksom fordom Egypten, försänkt i så tjockt mörker, att man kan taga

derpå. Ingen vet der något om Kristus och om det honom tillhärer, och likväl äro de våra

herrar och mästare, så väl i alseende på tron, som lefvernet. Sålunda går Guds vrede på

oss i fullbordan enligt profetens ord: Jag skall gifta dem ynglingar till styresmän och

barn skola herrsky (Vyer dem. Skicka dig enligt Herrans vilja, min käre Filip, och afvänd

genom brinnande böner hans vrede."

Då legaten förnam, att Luther följande dagen skulle infinna sig, sammankallade han

de italienare och tyskar, till hvilka han satte mesta förtroende, för att med dem

öfverlägga om bästa sättet att gå till väga. Meningarna voro delade. "Man måste", sade

en, "tvinga den sachsiske munken att taga igen sina ord." "Han bör gripas och kastas i

fängelse", menade en annan. En tredje ansåg rådligast att rödja honom ur vägen. En

fjerde yrkade, att man borde söka vinna honom genom godhet och mildhet, och

kardinalen tycktes i början vara af sistnämnda mening [16].

________________________________________

FOTNOTER

[1] L. Epp. I, p. 144.

[2] Divi Thomas Summa oum oornentariis Thonne de Vio. Lugduni, 1587.

[3] Et nutu so.° omnia abrogare, etiam ea quie fidei essent. (L. Epp. 1, p. 144.

[4] L. Opp. (L.) XVII, p. 179.

[5] Huno Sinonem, partnn consulteinastruetuxn arta pelasga. (L.Epp. I, p. 144'

[6] L. Epp. I, p. 143.

[7] L. Opp. (L.) XVII, p. 201.

[8] Ibid., p. 203.

[9] Seckend., p. 114.

281


[10] Ibid. p. 130.

[11] L. Opp. (L.) p. 179.

[12] Den 9 Oktober.

[13] OMTICS oupiunt vidare bomineut tanti incendii Fleroatraturn, (L. Epp. I, p.

148.)

[14] L. Opp. (L.) XVII, p. 205.

[15] Et ubi manade Respondi sub rislo. (L. Opp. in prsef.)

[16] L. Opp. (L.) XVII, p. 183.

282


KAPITEL VI.

Slutligen kom den utsatta dagen [1]. Legaten, som visste, att Luther förklarat sig

villig att återtaga allt, som bevisligen stridde mot sanningen, gjorde sig de ljusaste

förhoppningar och betvif. lade icke, att det för en så lärd och högtuppptt man som han

skulle vara lätt att återbringa munken under kyrkans lydnad.

Luther begaf sig till legaten, åtföljd af sin vän och värd, kar. meliterpriorn, tvänne

munkar från dennes kloster, Doktor Link och en augustinermunk, sannolikt densamme,

som kommit med honom från Ntirnberg. Knappt hade han inträdt inom legatens palats,

förrän alla till dennes följe hörande italienare skyndade emot honom. Hvar och en ville

se den ryktbare doktorn, och trängseln omkring honom var så stor, att han hade svårt

att komma fram. Luther fann påfvens nuntius och Serra Longa före sig i salen, der

kardinalen väntade på honom. Helsningen var kall, men höflig och öfverensstämmande

med det romerska hofbruket. Enligt Serra Longas råd kastade Luther sig framstupad för

kardinalen; då denne bjöd honom stiga upp, reste han sig på knä; och först efter förnyad

tillsägelse stod han fullkomligt upp. Flera af de förnämsta italienare trängde in i salen,

för att vara vittnen till mötet; isynnerhet längtade de att se den tyske munken

förödmjuka sig inför päfvens ombud.

Legaten förblef lyst. Han hatade Luther såsom motståndare till Thomistiska

teologiens herravälde och såsom hufvudman för ett nytt verksamt motparti vid ett nyss

stiltadt universitet, hvilket från första början varit Thomisterna en nagel i ögat. Han njöt

af munkens förödmjukelse och tänkte, att han genast skulle falla till bönboken. Luther, å

sin sida, väntade ödmjukt, att kardinalen skulle tilltala honom; men då detta ej skedde,

ansåg han hans tystnad såsom en uppmaning att först taga till ordet.

"Högvördige Fader!" sade han sålunda, "på Hans Helighet Päfvens kallelse och min

Nådige Herres, kurfurstens af Sachsen uppmaning, inställer jag mig såsom den heliga

kristna kyrkans lydige och undergifne son och erkänner mig hafva utgifyit de sat-ser och

teser, om hvilka fråga nr. Jag är beredd att i all ödmjukhet afhöra det, hvarför man

anklagar mig, och att låta upplysa mig, enligt sanningen, i fall jag farit vilse."

Kardinalen, som beslutat ställa sig som en öm och mot en förtappad son medlidsam

fader, antog den vänligaste ton, berömde Luthers ödmjukhet och uttrykte sin glädje öfver

densamma. "Min käre son", sade harg "du har med din tvist om aflaten upprört hela

Tyskland. Man säger, att du är en i Skriften mycket bevandrad doktor och har många

lärjungar. Om du derföre vill vara en kyrkans medlem och i påfven ega en nådig herre,

så bar, hvad jag har att säga.".

Efter denna inledning tyckte legaten sig utan omsvep kunna yppa hvad han af honom

väntade; så säker var han på Luthers undergifvenhet. "Här äro", sade han, "tre punkter,

283


hvilka vår Helige Fader, Leo den X befallt mig framlägga för dig. För det första måste du

gä till dig sjelf, erkänna ditt fel och återtaga dina villomeningar, satser och tal ; far det

andra lorva att för framtiden afhlilla dig frän utbredandet af dina äsigter; och för det

tredje förbinda dig att vara mera foglig, samt undvika allt, som inom kyrkan kan ticka

oro och bedröfvelse."

Luther. "Jag anhåller, Högvördige Fader, att få del af påfvens brer, i kraft hvaraf ni

fått fullmakt att behandla denna sak."

Vid denna begäran gjorde Serra Longa och de öfriga Italie-namne stora ögon, och

ehuru de redan ansägo den tyske munken för en högst besynnerlig menniska, kunde de

ej nog förundra sig öfver ett så djerft språk. Då de kristne, som äro vanda att mäta allt

efter rättvisans måttstock, fordra, att man både mot dem ejelfva och andra skall förfara

på lagligt sätt, så blifva deremot de, hvilka vant sig vid ett godtyckligt handlingssätt,

helt förvånade, dä man yrkar, att de skola följa lagar och författningar.

De Vie. "Denna din begäran, älskade son, kan ej beviljas Du måste erkänna dina

villfarelser, för framtiden vara mera vaksam på dina ord och ej återvända till dina appor,

på det vi må kunna sofva utan oro och bekymmer ; då skall jag enligt den helige fadrens

befallning och fullmakt ställa allt till rätta.

Luther. "Värdigas då upplysa mig, hvaruti jag kunnat hafva. orätt."

Denna nya begäran försatte de romerska hofrnännen, som väntat att se den stackars

tysken på sina knän tigga om nåd, i ännu större häpnad. Ingen af dem aku le nedlåtit sig

att besvara en sil oförskämd fråga. Men de Flo, som ansåg under sin värdighet att med,

hela tyngden af sin makt krossa en stackars munk, och som för öfrigt var säker att

genom sin lärdom vinna en lätt seger, sade Luther, hvarför han blifvit anklagad, och

inlät sig till och med i ordvexling med honom. Man måste göra dominikanergeneralen

den rättvisa, att han ådagalade mera billighet, mera känsla af det passande, samt

mindre häftighet, än sedermera i dylika fall varit vanligt,

"Käre son", sade han nedlåtande, "det är i synnerhet tvänne af dig framställda satser,

som du måste återtaga: 1) Alatsskatten består icke af vår Herre Jesu Kristi förtjenst och

lidande. 2) Den menniska, som emottager det heliga sakramentet, bör sätta tro till den

nåd, henne erbjudes."

Dessa tvänne satser gåfvo också verkligen dödsstöten åt det ro-merska

handelsväsendet. Om påfven icke hade makt att förfoga iifver Frälsarens förtjenst, om

man genom de af kyrkans krämare utprånglade brefven icke erhöll del i dennes oändliga

rättfärdighet, så förlorade dessa papper allt värU och gälde ej mera, än ,vilken annan

papperslapp som he'st. Det förhöll sig på samma sätt med sakramenterna. Om aflaten

284


tillhörde Roms mera utomordentliga inkomstkällor, sä ingingo sakramenterna i dess

vanliga penningerörelse; och den afkastning, de lemnade, var ej obetydlig. Att nu påstå,

det tron fordrades, för att själen af dem skulle hemta verkligt gagn, var att botaga dem

just det, som i folkets ögon gjorde dem mest begärliga; ty det är icke päfven, utan endast

Gud, som kan förläna tron. Yrkandet på trons nödvändighet beröfvade Rom så väl sjelfva

handeln som handelsvinsten. Då. Luther förfäktade dessa tvänne läror, följde han Jesu

Kristi föredöme, hvilken började sitt embete med att kullstörta vexlarnas bord och ur

templet utdrifva månglarne. (fören icke min Faders lim till en handelsplats, sade Han.

"För att vederlägga dessa villfarelser"; fortfor Cajetan, "vill jag icke åberopa S :t

Thomas' och de andra skolastiska lärarnes vittnesbörd; jag skall endast stödja mig på

den heliga skrift och i all vänlighet tala med dig."

Knappt hade likväl de Vio börjat utveckla sina skäl, förrän han frångick den regel

han sjelf uppställt [2]. Han bestred första satsen på grund af en påfven Glemens VI:tes

förordning, (Extravagante) och den andra med allehanda skolatiska läror. Tvisten vände

sig sålunda till en början omkring nyssnämnda till aflatens försvar utfärdade förordning.

I harmen öfver den vigt, legaten lade på ett romerskt dekret, utropade Luther: "Jag kan

icke i sil vigtiga mål erkänna dylika författningar såsom tillräckliga bevis ; ty de

förvränga den heliga skrift och anföra den aldrig riktigt."

De Vio. "Påfven har makt och myndighet öfver allting."

Luther (med värma). "Ja, med undantag af den heliga skrift" [3].

De Vio (hånfullt). "Med undantag af den heliga skrift !" Vet du icke, att påfven är

öfver kyrkomötena? För icke långe sedan har han fördömt och bestraffat kyrkomötet i

Basel."

Duther. "Universitetet i Paris har vädjat från på,fvens dom."

De Via. "Herrarna i Paris skola nog få umgälla det."

Striden öfvergick derefter till den andra punkten, om trons nödvändighet för

sakramentern as valsignelserika åtnjutande. Sam vanligt anförde Luther till stöd för sin

åsigt flera bibelspråk, hvilka af legaten med gapskratt upptogos. ".Nu talar du om den

allmänneliga tron", sade han.

"Nej !" svarade Luther.

En af italienarne, legatens ceremonimästare, som förargades &ber Luthers motstånd

och svar, samt brann af begär att tala, ville flera gånger taga till ordet; men legaten

285


nedtystade honom ständigt och måste slutligen så kraftigt tillrättavisa hottom, att han

helt skamflat lemnade salen.

"Om man kan bevisa", sade Luther, "det jag misstagit mig i afseende på aflaten, så år

jag färdig att emottaga rättelse. Man kan lemna detta derhan, utan att derföre vara

sämre kristen. Men hvad tron angår, så skulle jag förneka Jesus Kristus, om jag något

gåfve vika. Således hvarken kan eller vill jag härutinnan gifva efter och skall med Guds.

nåd aldrig göra det."

De Via, (med stigande otålighet) "Antingen dn vill eller icke, måste du redan i dag

återkalla denna punkt; eljest skall jag för denna enda punkt förkasta och fördöma hela

din lära."

Luther. "Jag har ingen annan vilja An Herrans. Han må göra med mig, som Honom

behagar. Men hade jag ån fyra hundra hufvuden, ville jag hellre förlora dem alla, ån

frångå mitt vitt. nesbörd om den heliga kristna tron."

De Vio. "Jag har icke kommit hit för att tvista med dig. Tag igen dina ord, eller bered

dig att lida hvad du förtjent." [4].

Luther insåg väl omöjligheten att samtalsvis afgöra saken. Hans motståndare

tronade framför honom, lika myndig som om han varit sjelfva påfven, och fordrade, det

den fattige munken öd-mjukt och undergifvet skulle upptaga hans ord, medan han sjelf

med ryckningar på axlarna och alla tecken till hån och förakt af-hörde hans inkast, åfven

då de voro grundade på den heliga skrift. Luther ansåg derföre klokast att skriftligen

afgifva sitt svar. Denna utväg, tänkte han, skänker den förtryckte åtminstone den

trösten, att andra komma i tillfälle att bedöma förhållandet, och man kan derigenom

skrämma rådiga motståndare, hvilka eljest genom skrik och rop behålla platsen [5].

Då Luther lagade sig till att gå, frågade legaten : "Vill du, att jag skall gifva dig ett

lejdebref för att fara till Rom ?"

Ingenting hade för Cajetan varit mera kArkommet, än om Luther antagit detta

tillbud. Han skulle derigenom blifvit befriad från ett uppdrag, hvars svårigheter han

började att inse, och Lu. ther skulle med sina villomeningar fallit i hånder, hvilka nog

vetat att bringa saken på det klara. Men reformatorn, som såg, af huru många faror han

redan i Augsburg var omgifven, aktade sig vål att gå in på ett förslag, hvilket skulle

öfverlemnat honom, bunden till hånder och fötter, i hans fienders våld. Också förkastade

han detsamma, hvarje gång det af de Vio framställdes, hvilket skedde ganska ofta.

Döljande sin förargelse öfver Luthers vägran, insvepte legaten sig i sin värdighet och

afskedade munken med ett medlidsamt småleende, hvarigenom han sökte bemantla sin

missräkning, och med en artighet, som visade, att han hoppades båttre lycka nästa gäng.

286


Knappt var Luther nedkommen på borggården, förrän den genom kardinalens snåsor

utvisade ceremonimästaren, glad att åndtligen få lätta sitt hjerta och längtande att med

sina ljusa tankar stoppa munnen till på den förhatlige kättaren, sprang efter honom och

började utgjuta sina skefva invändningar. Uttröttad af den enfaldige pratmakaren, gaf

Luther honom ett af dessa drit. pande stickord, som så lätt stodo honom till buds, och

den stackars hofmannen måste helt flat draga sig ur spelet.

Luther hade icke fått särdeles hög tanke om sin motståndare. Han hade, såsom han

skref till Spalatin, hört honom yttra satser, hvilka stodo i rak strid med all teologi och i

byar och en annans mun skulle ansetts såsom erkekätterska. Och likväl var de Vio känd

såsom den lärdaste af alla dominikaner. Näst efter honom kom Prierio. "Deraf kan man

sluta", skref Luther, "hurudans de, hvilka höra till 9:de eller 1O:de ordningen, skola

vara" [6].

Å andra sidan hade doktorns ädla och bestämda sått mycket öfverraskat kardinalen

och hans följe. I stället för en om tiggande stackars munk, hade de funnit en frisinnad

man, en stånd-aktig kristen, en upplyst teolog, som segrande försvarade sin lära och

fordrade, att hans motståndare med giltiga skål skulle bestyrka sina orättvisa

tillvitelser. I Cajetans palats talade man endast om kättarens högmod, hårdnackenhet

och fräckhet. Luther och de Vio hade lärt känna hvarandra och beredde sig, hear och en

på sitt håll, till en ny sammandrabbning.

En angenäm öfverraskning väntade Luther vid återkomsten till karmeliterklostret.

Augustinerordens generalvikarie, hans faderlige vän, Staupitz, hade anländt till

Augsburg. Då den förträftlige mannen ej förmådde afböja Luthers resa, begaf han sig

sjelf dit, i hopp att kunna vara sin vän nyttig, och gaf honom sålunda ett nytt och

rörande bevis på sin tillgifvenhet. Han förutsåg, att mötet med legaten skulle halva de

allvarsammaste följder. Farhågor för framtiden, samt vänskap för Luther stridde inom

hans själ. Efter det ansträngande uppträde, denne nyss upplefvat, var det honom en /stor

vederqvickelse att få sluta en så dyrbar vän i sina armar. Han berättade för honom, huru

han ej kunnat erhålla ett enda giltigt svar, och huru man endast yrkat på återkallelse,

utan att ens försöka öfverbevisa honom.

"Du måste nödvändigt s kriftligen s vara legaten", sade Staupitz.

Efter hvad Staupitz hört om da första sammanträdet, hoppa.. des han föga eller intet

af de följande. Han beslöt sig sålunda till ett i hans tanke numera oundgångliet steg,

nemligen att lösa Luther från hans ordensed ; härigenom skulle tvänne mål vinnas : för

det första, om, såsom alla tecken gåfvo vid handen, Luther dukade under i striden,

förebyggdes sålunda, att skammen fölle

287


baka på hela orden; och för det andra, i fall kardinalen befallte Staupitz tvinga

Luther till lystnad eller återkallelse, hade han an.. taglig ursäkt för sin vägran [7]. Akten

försiggick på ölligt sått. Nu först anade Luther hvad som förestod honom. Det rörde

honom djupt, att de band, han i sin ungdoms hänryckning knutit, nu skulle upplösas.

Den orden, han valt, försköt honom. Hans naturliga beskyddare drogo sig tillbaka; redan

stod han som en fremling bland sina bröder. Men så mycket dessa betraktelser också

grämde honom, återupplifvades han mod vid tanken på den trofaste Guden, som sagt:

Jag skall icke spika Mer dftorgifta dig.

Då de kejserlige rädsherrarne genom biskopen i Trident un-derrättade legaten, att

Luther erhållit ett kejserligt lejdebref, och att följaktligen ingenting mot honom kunde

företagas, blef han uppbragt och yttrade tvärt dessa akta romerska ord : "Det är gods och

vål ; men jag skall göra hvad påfven befaller" [8]. Och vi veta, livad påfven hade befallt.

________________________________________

FOTNOTER

[1] Tisdagen den 11 Oktober.

[2] L. Opp. (L.) XVII, p. 180.

[3] Solva Soriptura.

[4] L. Opp. (L.) XVII, p. 180, 183, 206 o. a. v.

[5] L. Opp. (L.) XVII, p. 209.

[6] L. Epp. I, 173.

[7] Matth. 15.

[8] L. Opp. IL.) XVII, 201.

288


KAPITEL VII

Följande dagen, den 12 Oktober, beredde man sig å ömse si-dor till det andra mötet,

hvilket tycktes böra blifva afgörande. Luthers vänner hade beslutat att följa honom till

legaten ; dom-prosten i Trident och Peutinger, båda kejserliga rådsherrar, samt Staupitz

infunno sig derföre Livar efter annan i karmeliterklostret, och straxt derpå hade doktorn

glädjen att se deras antal ökadt af de furstliga råden, riddaren Filip von Feilitzsch och

doktor Ruhel, hvilka på sin herres befallning dagen förut kommit till staden, för att

bevista förhandlingarna och vaka öfver Luthers säkerhet. "De skulle", säger Mathesius,

"stå vid hane sida, likasom riddaren von Chlum i Kostnitz stått vid Johan Huss' ."

Doktorn medtog dessutom en notarie och begaf sig, sålunda beledsagad, på väg till

legaten.

Fattande hela betydelsen af Luthers ställning och inseende, att han skulle duka

under, i fail han icke höll blicken fästad på Herran, hvilken är sitt folks förlossare,

flammade sig Staupitz nu till doktorn och sade med högtidligt allvar: "Kåre broder, hag

beständigt i minnet, att du i Herrans Jesu Kristi namn börja, denna sak" [1]. Så tröstade

och vederqvickte Herren sitt ringa redskap.

Vid ankomsten till legaten fann Luther vid dennes sida en ny motståndare, nemligen

priorn för Augsburgs dominikaner. Enligt förut fattadt beslut hade Luther skriftligen

uppsatt sitt svar och uppläste efter föregången hetsning med stark röst följande

förklaring:

"Jag förklarar, att jag vördar och framgent skall vörda det. heliga romerska kyrkan.

Jag har i offentliga disputationer sökt sanningen och anser ännu i denna stund allt hvad

jag sagt såsom rätt, sannt och kristligt. Jag är likväl en menniska och kan hafva

misstagit mig. Jag är således villig att i de saker, i hvilka jag kunnat tagit fel, låta

undervisa och rätta mig.

Jag förklarar mig färdig att muntligen eller skriftligen besvara alla invändningar och

förebråelser, som herr legaten kan göra mig. Jag förklarar mig beredd, att underställa

mina teser de fyra universiteterna Basel, Freyburg i Breisgau, Löwen och Paris, och att

återtaga allt, som af dem förklaras irrlärigt. Med ett ord, jag är redo till allt, som man af

en kristen kan fordra. Men jag protesterar högtidligen mot den vändning, man velat

gifva denna sak, och emot det besynnerliga beteendet att vilja tvinga mig till

återkallelse, innan man vederlagt mig [2]."

Ingenting kunde i sanning vara billigare än dessa Luthers påståenden; och de måste

försätta en domare, hvilken på förhand fått sig föreskrifven den dom, han skulle fälla, i

stort bryderi. Legaten, som icke väntat en sådan protest, sökte dölja sin förlä-genhet

genom att taga saken på den löjliga sidan, samt låtsa den största vänlighet. "Denna

289


protest", sade han småleende till Luther, "är onödig. Jag vill hvarken offentligt eller

enskildt tvista med dig, utan jag ämnar i godo och som en fader uppgöra saken." Hela

kardinalens sträfvande gick ut på att aflägsna rättvisans stränga former, hvilka skydda

de förföljda, att behandla hela ärendet som ett förvaltningsmål emellan en förman och en

underlydande. Ett beeämt satt att gå till väga, hvilket lemnar fritt spelrum åt godtycket.

Med den vänligaste uppsyn fortfor alltså de Vio: "Afstå, käre vän, fritt så fruktlösa

tankar! Besinna dig, erkänn sanningen, och jag är färdig att försona dig med kyrkan och

påfven. Återkalla, min vän! återkalla, sådan är den Helige Fadrens vilja. Om dn vill eller

icke vall, kommer på ett ut! Det blir dig svårt att spjerna mot udden. — —"

Luther, som såg, att man behandlade honom som ett uppro-riskt och af kyrkan redan

förskjutet barn, utropade nu: "Jag kan icke återkalla! men jag erbjuder mig att svara och

det skriftligen.

I går tvistade vi tillräckligt med ord" [3].

Detta yttrande förargade de Vio, som deraf påmintes, att han icke förfarit med nog

försigtighet ; men han sansade sig och sade leende: "Tvistade! min käre son, jag har icke

tvistat med dig och vill ej heller göra det; men för att göra Hans furstliga Höghet,

kurfursten Fredrik, till nöjes, är jag tårdig att athöra, samt vän. ligen och faderligen

förmana dig".

Luther förstod icke, hvarför legaten stött sig på det af honom använda uttrycket: "ty",

tänkte han, "om jag icke velat vara höt_ lig, skulle jag sagt, icke tvistade, utan grillade

och trätte, ty det var i sanning hvad vi i går gjorde".

Emellertid återkom de Vio, som insåg, det han i så aktnings. vårda åhörares närvaro

åtminstone borde gifva sig sken af att vilja öfverbevisa Luther, till de tvånne satser,

hvilka han angifvit såsom hans hufvudvillfarelser, ehuru med den fasta föresatsen att så

litet som möjligt låta reformatorn få ordet Stark i italienskt ordsvall, öfverhopar han

honom med inkast, utan att vänta på, svar. Han skämtar, han hannar, han utbreder sig

med hetta och häftighet; han inblandar de besynnerligaste saker; han anför S:t Thomas

och Aristoteles; han far ut emot alla, som tänka olika med honom, Luther söker många

gånger att få tala, men afbrytes beständigt af legaten [4]. Återkallelse ! Återkallelse ! det

år det enda han vill höra; han dundrar, han väsnas och nedtystar alla andra. Slutligen

tår Staupitz sig dristighet till och faller legaten i talet. "Vördigas", sade han "lemna

doktor Martin tid att svara." Men legaten låter icke hejda sig. Han åberopar de pätliga

förord. ningarna och Thomas' satser. Han hade beslutat att ensam föra r)rdet under hela

sammanträdet. Förmår han icke öfverbevisa och vågar han icke bruka våld, vill han

åtminstone med sitt skrik bedöfva sina motståndare.

290


Luther och Staupilz insågo klart, det man måste afstå från hoppet, ej blott att genom

skål och bevis upplysa de Vio, utan arven att med något gagn allaggs, en trosbekännelse.

Luther åter-kom således till den anhållan, han i början af sammankomsten framställt,

men hvilken kardinalen hittills kringgått. Alldenstund det ej tillåts honom att tala, bad

han, det han åtminstone skulle få skriftligen till legaten afgifva, sitt svar. Staupitz

understödde hans begäran; 'och då flera andra af de närvarande förenade sina böner med

hans, gal' slutligen Cajetan, oaktadt sin motvilja mot allt skriftligt (ty hvad som år

skrifvet står qvar), sitt samtycke-Man åtskildes. Hoppet att under detta sammanträde

bringa saken till slut var om intet; man måste afvakta utgången af det nästa.

Ehuru det icke var mer ån rått och billigt, att Luther erhöll betänketid jemte tillstånd

att skriftligen besvara de mot honom gjorda anklagelserna i afseende på aflaten och tron,

böra vi likväl hålla de Vio räkning för detta prof på mätta och oveld.

Glad att hafva fått sin begäran beviljad, återvände Luther frän kardinalen, På

hemvägen så vål som på bortvägen var han ett föremål för allas blickar. De upplystare

togo så lillig del i hans öde, som om det gallt dem sjelfva. Man }ande, att det var evangeli

i, frihetens och rättvisans sak, som då utkämpades i Augsburg. Endast det lägre folket

höll med Cajetan, och sannolikt hade det gifvit reformatorn några bevis på denna sin

sinnesstämning, ty han var icke okunnig om densamma [5].

Det blef allt tydligare, att legaten af Luther endast ville höra: "Jag återkallar"; men

Luther hade å sin sida beslutat att aldrig uttala dessa ord. Huru skulle en så olika strid

aflöpa? Huru kunde man betvifla, att Roms hela makt skulle förmå krossa en ensam

motståndare? Luther kunde också hela styrkan af den arm, för hvars hugg han

blottställt sig, och misströstade om att någonsin återvända till Wittenberg, till sin kåre

Melanchton och den älskade ungdom, i hvars hjertan det var hans lust att utså de

himmelska sanningarna. Han tyckte sig se•bannstrålen svåfva öfver sitt hufvud och var

öfvertygad,att den snart skulle slå ned [6]. Dessa aningar bedröfvade, men nedslogo icke

hans själ. Hans förtröstan till Gud var orubbad. Gud kunde sönderbryta det verktyg,

Han hittills värdigats begagna, men Han skulle uppehålla sanningen, och Luther var

fast beslutad att, hände hvad som handa ville, till det yttersta försvara den. Han började

sålunda genast att utarbeta sin förklaring till legaten och tyckes dertill hafva anvåndt en

del af den 13 Oktober.

291


________________________________________

FOTNOTER

[1] Sookend. p. 137.

[2] Löscher, II, 483. L. Opp. (L.) XVII 181, 209.

[3] L. Epp. I, pag. 181, '

[4] L. Opp, (L.) XVII, p. 181, 209. Decies fere ooepi ut Ioquerer, toties rursue tonabort,

et tobis regnabat.

[5] L. Opp. (L.) XVII, p. 188.

[6] Ibid., p. 185.

292


KAPITEL VIII

Fredagen den 14 Oktober återvände Luther i sällskap med kurfurstens rådsherrar till

kardinalen. Som vanligt trängde sig italienarne omkring honom och öfvervoro i stort

antal samman-trädet. Luther gick fram och lemnade legaten sin förklaring. Kardinalens

folk betraktade med förundran denna i deras ögon så djerfva skrift, hvilken var af

följande lydelse: [1].

"Ni anfaller mig i tvänne punkter. För det första åberopar ni påfven Clemens VI :s

förordning, i hvilken det lär påstås, att aflatsskatten är vår Herre Jesu Kristi och

helgonens förtjenst, hvilket jag i mina teser förnekar.

"Panormitanus", (så benämner Luther Ivo, författare till den berömda

kyrkolagsamlingen Panormia och i slutet af elfte år. hundradet biskop i Chartres)

"Panormitanus förklarar i sin första bok, att i trossaker icke blott allmänna kyrkomöten,

utan äfven hvarje enskild troende kristen, som med skriftens ord och goda skäl kan

bestyrka sin mening, är öfver påfven [2]. Vår Herre Jesu Kristi röst går högt öfver alla

menniskors röster, ehvad navin de än bära.

"Det, som mest oroar och sysselsätter mig, är, att nämnda för-fattning innehåller

läror, hvilka stå, i öppen strid mot sanningen. Den förklarar, att helgonens förtjenster

äro en skatt, ehuru hela Skriften intygar, att Gud belönar långt utöfver kvad vi förtjent.

Profeten utropar: Herre, gack icke till dont med din tjenare, ty för Dig är ingen lefrande

rättfärdig. Ps. CXLIII: 2.

"Ve menniskorna, voro deras lefverne än aldrig så hederligt och berömvärds", stiger

Augustinus, "om dom utan barmhertighet skulle afkunnas öfver dem :" [3].

"Sålunda är det, såsom jag påstått, icke genom egna förtjenster, utan endast och

allenast at' Guds barmhertighet som helgonen blifva saliga. Jag vidhåller och försvarar

detta. Skriftens ord, som förkunna, att helgonen icke hafva nog förtjenster, böra sättas

öfver alla menniskors ord, som påstå, att de hafva sådane till öf. verlopps, ty påfven är

icke öfver, utan under Guds ord."

Luther stannade icke härvid: han ådagalade, att om aflaten icke kan vara helgonens

förtjenst, det lika litet är Kristi förtjenst. Han visade, att aflaten är utan gagn och frukt,

alldenstund den endast fritager menniskan från goda verk såsom bön och allmosor.

"Nej", utropar han, "Kristi förtjenst är icke en aflatsskatt, som frikallar från att göra

godt, utan en nådeskatt, som gör kf-vande. Kristi förtjenst kommer den troende sill godo,

utan aflat, utan nycklar, genom den Helige Ande, och icke genom påfveri. Om någon

annan har en på bättre skäl grundad äsigt än jag," tillade han, innan han gick ifrån

denna första punkt, "må han gifva den tillkänna, så skall jag taga igen mina ord".

293


"Jag har påstått", sa-de han, öfvergående till andra punkten, "att ingen menniska kan

blifva rättfärdiggjord inför Gud utan genom tron, så att det år nödvändigt, att

menniskan med full till-försigt tror sig benådad. Att tvifia på denna nåd är att förkasta

den. Den rättfärdiges tro är hans råttfärdighet och hans lif" [4].

Luther bevisade denna sin sats med en mängd bibelspråk.

"Värdigas alltså lägga eder ut för mig hos vår helige fader, påfven Leo X", fortfor han,

"på det han icke så ogunstigt må be-handla mig . . . Min själ söker sannringens ljus. Jag

är icke så högmodig, icke så begifven på tom ära, att jag skulle blygas att återkalla, ifall

jag utapridt falska läror. Det skall vara min största glädje att se den lära, som är enligt

Guds ord, segrande. Må man blott icke vilja tvinga mig att företaga något, af livad slag

det vara må, emot samvetets röst!"

Legaten hade emottagit förklaringen af Luthers hand sedan han genomögnat den,

sade han kallt: "livad du här sagt, är blott onödigt prat; du har skrifvit många fåfänga

ord ; du har såsom en dåre svarat på de två punkterna, och med en mängd bibelspråk,

som icke höra till saken, nedkluddat ditt papper." Derefter bort-kastade de Vio med

föraktlig uppsyn förklaringen, liksom om han vid den ej fästade något afseende, och

anslående samma ton, som vid föregående möte haft viss framgång, började han af alla

krafter skrika, att Luther måste återkalla. Denne var orubblig. "Broder ! broder!" utbrast

de Vio på italienska, "förra gången var du ganska beskedlig, men i dag är du riktigt

elak." Derpå höll han ett långt, med utdrag af S:t Thomas' skrifter späckadt tal, hvari

han högeligen lofordade Clemens VI:s förordning under envist yrkande, att det i kraft af

densamma är Kristi egna förtjen. ster, som genom afiaten åt de troende utdelas. Han

trodde sig hafva bragt Luther till tystnad ; denne tog visserligen några gånger till ordet,

men de Vio öfverröstade honom ständigt med sitt skrik, samt ville nu likasom vid förra

sammanträdet ensam vara herre på fältet.

Detta sätt hade för en gång kunnat lyckas; men Luther var icke den, som för andra

gången låt gäcka sig. Han gaf omsider luft åt sin harm, och nu var det hans ordning att

med häpnad och förvåning uppfylla ilhörarne, hvilka ansågo honom alldeles örver-flyglad

af prelatens munvighet. Höjande sin väldiga stämma, upptog han kardinalens

älsklingsargument och lät honom dyrt plikta för sin djerfhet att gifva sig i strid med

honom. "Återkalla! Återkalla! upprepade de Vio, pekande på påfvens förordning. "Nå

val", sade Luther, "om man ur denna förordning kan bevisa, det afiatsskatten är Jesu

Kristi egen förtjenst, samtycker jag att efter Ers Högvärdighets vilja och goda behag

återkalla mina sat-ser----".

Italienarne, som Icke väntade ett dylikt svar, gjorde stora ögon och kunde icke

återhålla sin glädje att se den djerfve munken ändtligen fångad i snaran. Kardinalen

sjelf blef liksom utom sig och uppgal ett högljudt skratt, men ett skratt, hvaruti harm

294


och vrede blandade sig. Han rusade fram, fattade uti boken, som innehöll den ryktbara

förordningen, samt uppläste den, helt stolt öfver sin förmenta seger, med ljudelig, samt

af ifver helt andtruten stämma [5]. Italienarne jublade, kurfurstens rådsherrar voro

bestörta och förlägna; Luther lät sin motståndare fortsätta; men då denne slutligen kom

till orden : "Herren Jesus Kristus har genom sitt lidande förvärfvat denna skatt", afbröt

Luther honom : "Högvördige Fader! Värdigas väl och noggrant besinna ordet: Han har

förviirfoat [6].

Kristus har genom sina förtjenster förvärfvat en skatt ; för. tjensterna äro således

icke skatten; ty, för att tala med filosoferna, orsaken är annat än dess verkan. Kristi

förtjenst har förvärfvat påfven rättighet att åt folket gifva sådan agat; men det är icke

sjelfva förtjensten, hans hand sålunda utdelar. Min slutsats är så-ledes riktig, och den af

er med så mycket braskande åberopande förordningen bestyrker den sanning, jag

förkunnar"

De Vio höll ännu boken i sin hand; hans blickar hyllade på det olyckliga stället; han

visste icke, hvad Lan skulle svara. Den sluge italienaren var fångad i den snara, han

sjelf utlagt, och Lu-ther Kvarhöll honom till de omgifvande hofmännens outsägliga

förvåning med kraftig hand i densamma.

Legaten skulle gerna velat kringgå svårigheten, men dertill fanns ingen möjlighet.

Han hade för längesedan förkastat så väl den heliga skrift som kyrkofädernas

vittnesbörd och sökt skydd under Clemens VI:s bulla, och nu är han beslagen just med

samma bullas ord. Han var likväl för slug att låta märka sin för-lägenhet, utan bytte

tvärt om ämne och kastade sig häftigt in på andra punkter. Luther, som märkte denna

fint, låt honom icke slippa undan, samt tilldrog nätet ännu hårdere öfver hans hufvud.

"Eders Högvördighet", sade han ironiskt, ehuru med allt utseende af vördnad, "lår vål

icke tro, att vi tyskar icke förstå grammatiken. Att vaga en skatt och förvärfea en skatt

äro tvenna helt olika saker."

"Återkalla!" sade Vio, "återkalla! annars skickar jag dig till Rom, för att stå till rätta

rör den domare, som fått i uppdrag att pröfva din sak. Jag bannlyser dig, dina anhängare

och alla, som nu eller framdeles skola gynna dig och utesluter dem ur kyrkan. Jag har i

detta afseende af den Heliga Stolen fått fullkomligt fria händer [7]. Tror du, att dina

beskyddare kunna hindra mig? Inbillar du dig, att påfven frågar efter Tyskland? Pätvens

lillfinger år mäktigare än alla tyska furstar tillhopa" [8].

"Värdigas", svarade Luther, "till påfven Leo X, jemte mina ödmjuka böner, sända det

skriftliga svar, jag lemnat er."

Glad att få ett ögonblicks andrum drog sig legaten ånyo tillbaka inom känslan af sin

värdighet och sade med stolthet och vrede:

295


"Återkalla eller kom aldi.ig mer för min åsyn" [9].

Dessa ord öppnade ögonen på Luther. Inseende fruktlösheten af allt muntligt försvar,

bugade han sig och lemnade, åtföljd af kurfurstens rådsherrar, rummet, under det att

kardinalen och hans folk stannade qvar och betraktade hvarandra, helt fata öfver

stridens utgång.

Sålunda hade det dominikanska systemet i den romerska kar-dinalens person

högmodigt bortvisat sin ringe motståndare. Men Luther kände, att det fauns en makt,

nemligen sanningen och den kristna låran, hvilken af ingen myndighet, kvarken

verldslig eller andlig, kan undertryckas. Af de båda stridande behöll den, som drog sig

tillbaka, segern.

Och lifirmed var första steget till kyrkans befrielse från påf-vemakten taget.

Luther och de Vio återsågo hvarandra icke mera; men refor-lufttom bade på legaten

gjort ett mäktigt intryck, hvilket aldrig helt och hållet utplånades. Hvad Luther yttrat

angående tron samt hvad de Vio läste i hans sednare skrifter, inverkade mycket på

kardinalens tänkesätt, och Roms teologer sågo med förundran och missnöje de iisigter

om ruttfärdiggörelsen, hvilka han uttalade i sin utläggning af Episteln till de Romare.

Reformationen vekicke tillbaka eller förnekade sina grundsatser, men dess domare, hvil

ken icke upphört att ropa: "återkallat" förändrade åsigter och återkallade, om ej öppet,

åtminstone medelbarligen sina villfarelser. Så kröntes reformatorns osvikliga trohet med

framgång. Luther återvåride till klostret, der hatt funnit gästfrihet; han hade

ståndaktigt vittnat om sanningen, han hade gjort hvad honom tillkom, Ond skulle göra

det öfriga; hans hjerta var fullt af frid och fröjd.

________________________________________

FOTNOTER

[1] Ibid. p. 187.

[2] Ostendit in materia Hel, non modo generale ooncilium esse su-?er papam sed

etiam quemlibet fidelium, si melioribus nitatur auctoritate et ratione quam papa. (L.

Opp. lat. I, p. 209.)

296


[3] Confess. IX.

[4] Justitia juni et vita ejus est fides ejus. (L. Opp. lat. I, p. 211.)

[5] Legit fervens et anhelans. (L. Epp. I, p. 145.)

[6] Acquisivit. (Ibid.)

[7] L. Opp. (L.) XVII, p. 197.

[8] L. Opp. (Vir.` XXIT, p. 1331.

[9] Revoca aut non revertere. ;L. Opp. [L.] XVII, p. 20.)

297


KAPITEL IX.

De underrättelser, Luther mottog, voro likväl ingalunda lug-nande; i hela staden gick

det ryktet, att han, om han vägrade att återkalla, skulle gripas och kastas i fängelse.

Hans egen ge-neralvikarie, sjelfva Staupitz, sades hafva gifvit sitt samtycke härtill [1].

Luther kunde dock icke tro sin vän om något sådant. Nej, Staupitz skulle icke förråda

honom. Kardinalens afsigter voro deremot, att döma af hans egna ord, icke tvifvelaktiga.

Emellertid ville han icke fly undan för faran; hans lif så väl snm sjelfva sanningen voro i

mäktiga händer. Han beslöt stanna qvar i Augsburg.

Legaten ångrade snart sin häftighet; han insåg, att han fallit ur sin roll, och ville

försöka att åter komma in i densamma. Knappast hade Staupitz slutat sin middag,

(mötet hade egt rum på morgonen och man åt middag klockan toif), förrän han tick bud

frän kardinalen med tillsägelse att infinna sig hos honom. Generalvikarien begaf sig

åstad, åtföljd af Venceslaus Link, och träffade legaten ensam med Serra Longa [2]. De

Vio gick genast emot Staupitz och tilltalade honom i den vänligaste ton. "Bemöda er",

sade han, "att öfvertala er munk till att återkalla. För öfrigt är jag verkligen nöjd med

honom, och han har ingen bättre vän än mig" [3].

Staupitz. "Det har jag redan gjort och skall ånyo råda honom att i all ödmjukhet

underkasta sig kyrkan."

De Vio. "Ni måste besvara de bevis, han hemtar nr den heliga skrift."

Staupitz. "Jag måste tillstå för Ers Högvördighet, att det öfverstiger min förmåga; ty

doktor Martin är både i snille och bi-belkunskap mig öfverlägsen."

Kardinalen log troligen i sitt sinne åt generalvikariens öppen-hjertighet. Dessutom

visste han väl af egen erfarenhet, huru svårt det var att öfverbevisa Luther. Han fortfor

vändande sig till både Staupitz och Link:

"Veten J, att J, såsom anhängare till en kättersk lära, sjelfva äro hemfallna under

kyrkans näpst?"

Staupitz. "Värdigas återtaga underhandlingarna med Luther och anställa en offentlig

disputation öfver de omtvistade punk-terna."

_De Vio (förskräckt). "Jag vill ej längre tvista med det krea-turet; han har djupa ögon

och underliga funderingar i hufvudet" [4].

Staupitz utverkade slutligen af kardinalen ett löfte att låta skriftligen uppsätta och

tillställa Luther de punkter, som borde återkallas.

298


Generalvikarien återvände till Luther. Rubbad i sin öfver-tygelse af kardinalens

föreställningar, sökte han förmå honom till någon eftergift. "Vederlägg då", sade Luther,

"de bibelspråk, jag framdragit." "Det står ej i min förmåga", svarade Staupitz. "Nu väl",

återtog Luther, "mitt samvete förbjuder mig att återkalla, så länge man ej kunnat för

mig förklara dessa ställen i skriften. "livad t" fortfor han, "kardinalen påstår, efter hvad

ni säger, det han vill ställa allt till rätta, utan att jag deraf skall hafva någon skam eller

skada. Ack! det der är romerska talesätt, hvilka på god tyska betyda, att det skulle blifva

min vanära och mitt eviga förderf. Hvad annat har väl den att vänta, hvilken af

menniskofruktan och mot samvetets röst förnekar sanningen ?" [5].

Staupitz envisades icke längre, utan underrättade endast Lu-ther om kardinalens

samtycke att skriftligen meddela honom de punkter, som borde återkallas. Sedan gaf

han honom sannolikt del af sitt beslut att lemna Augsburg, der han icke mer hade något

att göra. Slutligen föreslog Luther Sin vän att till gemensam tröst och uppmuntran

tillsammans begå Herrans Nattvard. Staupitz lofvade återkomma, och de åtskiljdes för

en kort stund.

Då Luther blef ensam i sin cell, flögo hans tankar till de skade vännerna i Weimar

och Wittenberg; han önskade under- rätta kurfursten, huru allt tillgått; men af fruktan

att begå en ogrannlagenhet, om han. vände sig till fursten sjelf, skref han till Spalatin

och bad honom säga sin herre, huru sakerna stodo. Han berättade hela förloppet, till och

med kardinalens löfte att skrift. ligen gifva honom del af de öfverklagade punkterna, och

slutade med följande ord: "Så står saken, men jag har kvarken hopp eller förtroende till

legaten. Jag skall icke återkalla en enda stafvelse. Jag skall offentliggöra det svar, jag

lemnat honom, på det han, i fall det kommer till våldsamheter, må blifva utskämd i hela

kristenheten" [6].

Sedan begagnade doktorn den korta stund, han ännu hade öfrig, att gifva sina vänner

i Wittenberg underrättelser om sig. "Frid och salighet", skref han till doktor Karlstadt.

"Anse dessa rader såsom ett långt bref, ty tid och förhållanden ansätta mig hårrit. En

annan gång skall jag skrifva vidlyftigare både till dig och andra. Min sak har nu i tre

dagar varit före och ställningen är sådan, att jag ej mer hyser något hopp att återvända

till er, utan endast bereder mig på bannlysning. Legaten vill alls icke tillåta mig att, vare

sig offentligen eller enskildt, disputera. Han vill, säger han, behandla mig, icke som en

domare, utan som en fader, och likväl vill han af mig icke höra andra ord ån: Jag

återkallar och erkänner, att jag farit vilse; men dertill vill jag icke samtycka.

"Vådan för min sak är så mycket större, som den har sådane domare, hvilka icke blott

äro oblidkeliga fiender, utan äfven oför-mögna att rätt fatta den. Emellertid lefver och

regerar Herren Gud, i hvilkens vård jag anbefaller mig, och jag är säker, att Han, tillfölje

af åtskilliga gudfruktiga menniskors böner, skall sända mig hjelp, ty jag känner, att man

beder för mig."

299


"Antingen jag oskadd återkommer till er eller ock, såsom bannlyst, måste

annorstädes söka en fristad, så hållen er alltid tappra och ståndaktiga, samt upphöjen

med frimodighet och fröjd Herren Kristus.

"Kardinalen kallar mig beständigt sin kåre son; men jag vet väl, hvad sådant betyder.

Jag är dock öfvertygad, att jag för honom skulle vara den angenämaste och käraste

menniska, allenast jag ville uttala det enda ordet Revoco, eller jag återkallar. Men jag

skall icke blifva en kättare och återkalla den tro, som gjort mig till kristen. Hellre vill jag

förjagas, brännas och dödas.

"Må alltid väl, min käre doktor, och visa detta bref för våra teologer, för Amsdorff,

Filip, Otten och de andra, på det J måtten bedja för mig och äfven för er, ty saken gäller

äfven er, alldenstund det är fråga om tron på Kristus och Guds nåd" [7].

Hvilken ljut' och herrlig tröst för alla, som bära vittne om Jesus Kristus, Hans nåd

och gudomsmakt, att midt under verldens förkastelsedomar kunna stiga: "vår sak är

äfven den kristna trons sak!" och hvilken hugsvalelse, att liksom reformatorn kunna

förklara: "jag känner, att man beder för mig!"

Reformationen var ett bönens och fromhetens verk. Luthers och de Vios strid utgjorde

kampen emellan det nyvaknade andliga lifvet och de sista kraftyttringarne af

medeltidens förnuftskloka dialektik.

Sålunda utgöt Luther sitt hjerta för sina frånvarande vänner. Snart återkom

Staupitz, och sedan doktor Ruhel och riddaren Feilitzch tagit &sked af kardinalen,

infunno sig äfven de jemte några andra evangelii vänner hos Luther. Då denne såg sig

om-gifven af dessa Adla man, som nu voro i begrepp att skiljas från hvarandra, och

hvilka han kanske aldrig skulle återse, föreslog han dem att tillsamman begå Herrans

Nattvard. De antogo förslaget och den lilla trogna skaran anammade gemensamt Kristi

lekamen och blod. Hvilka känslor måste icke ha uppfyllt refor-matorns vänner vid

tanken derpå, att det kanske var sista gängen, han härnere fick fira Frälsarens

åminnelse:och hvilken glädje och hvilken kärlek måste icke hafva genomströmmat

Luthers hjerta, då han såg sig så nåderikt upptagen af sin Herre och mästare, under det

att menniskorna försköt° honom! Hvilken högtidlig måltid ! Hvilken helig aftonstund!

[8].

Följande dagen, den 15 Oktober, väntade Luther på de punkter, legaten lofvat

tillställa honom; men då intet bud hördes utaf, bad han sin vän, doktor Link, begifva sig

till kardinalen, hvilken emottog honom på det mest artiga sått och försäkrade, att han

ingenting högre önskade An att i godo uppgöra saken. "Jag anser icke mera", sade han,

"doktor Martin Luther för en kättare och vill denna gäng icke bannlysa honom, så vida

jag från Rom icke erhåller andra befallningar. Jag har med särskildt bud skickat hans

300


svar till påfven." För att bevisa sin goda vilja tillade han: "Om doktor Luther endast

återkallade det, som angår afiaten, skulle saken snart vara bilagd, ty trons förhållande

till sakramen-tema är någonting, som hvar och en må förstå och tolka på sitt sätt,"

Spalatin, som anför detta yttrande, bifogar följande skarpa, men träffande anmärkning:

"Häraf är klart, att Rom är mera an geliken om penningar än om trons renhet och

själarnes salighet" [9].

Link gick tillbaka till Luther och redogjorde för sitt besök. Då han omtalade legatens

oväntade eftergift, sade Staupitz, som Afven var närvarande: "Det hade väl lönat mödan,

om doktor Wenceslaus haft med sig notarie och vittnen, för att uppteckna dessa ord: ty i

fall en sådan legatens afsigt blefve känd, skulle det lända romarne till stor nackdel."

Ju ljufligare kardinalens ord klingade, desto mer misstrodde honom emellertid de

hederliga tyskarna. Flera af de män, i hvilkas vård Luther blifvit anbefalld,

sammanträdde för att rådslå. "Legaten", menade de, "har något ondt i sinnet med det

bud, lavarom han talar; och det är fara värdt, att Luther sjelf med alla sina vänner blir

gripen och kastad i fängelse." •

Staupitz och Link beslöto således att lemna staden; de om-famnade Luther, som

framhärdade i sin föresats att stanna qvar, och afreste i största hast på olika vägar till

Närnberg, ej utan stor oro för det modiga trosvittne, de lemnade efter sig.

Söndagen förflöt temligen lugnt; men Luther väntade äfven nu förgftfves på bud från

legaten. Slutligen beslöt han att skrifva till honom. I afskedets stund hade Staupitz och

Link besvurit Luther att visa kardinalen all möjlig underdånighet. Reforms-torn hade

ännu icke lärt känna Rom och dess verktyg: detta var hans lärospån. Om underdånighet

nu icke lyckades, så visste han, hvartill han för framtiden hade att hålla sig. Denna gång

borde han åtminstone göra ett försök. Hvad honom sjelf angick, så förflöt ingen dag, utan

att han fördömde och beklagade den lätt-het, med hvilken han lät hänföra sig till

opassande och alltför starka uttryck; hvarföre skulle han då icke för kardinalen bekänna,

hvad han alla dagar bekände inför sin Gud f Luther hade dessutom ett lättrördt

och godtroget hjerta. Han fattade sålunda pennan och skref med känslor af vördnad och

välvilja till kardi-nalen följande bref: [10].

"Högvördige Fader i (tudi! Ännu en gång får jag, icke munt-ligen, men skriftligen,

anropa er faderliga godhet att gunstigt af-höra mig. Den ärevördiga doktor Staupitz, min

älskade fader i Kristo, har uppmanat mig, att låta min mening fara och hänskjuta min

åsigt till fromma och oveldiga mäns bepröfvande. Han har tifven berömt er faderliga

godhet och helt och hållet öfvertygat mig om ert välvilliga sinnelag emot mig, och detta

har högeligen fröjdat mig.

301


"Nu liksom tillförne bekänner jag, Högvördige Fader, att jag, såsom man beskyllt mig,

icke visat nog blygsamhet, foglighet och vördnad för påfvens höga namn; och ehuru man

gifvit mig stor anledning till förargelse, inser jag, att det varit bättre, om jag med mera

ödmjukhet, saktmod och vördnad bedrifvit saken och icke svarat dåren efter hans

dårskap, för att honom icke lik varda. (Ordspråksb. XXVI, kap. 4).

"Detta bedröfvar mig mycket, och jag ber om förlåtelse der. för; jag skall frän

predikstolen för folket gifva min ånger till-känna, någonting som jag dessutom ofta förut

gjort. Med Guds nåd skall jag vinlögga mig att tala annorlunda. Ja, än mer: jag är färdig

frivilligt lofva att icke mer yttra ett enda ord angående afiaten, om denna tvist bilägges.

Men må också de, som drifvit mig att börja den, å sin sida åläggas att för framtiden i

sina ytt. randen antingen vara mera sansade, eller helt och hållet tiga.

"livad sanningen af min lära angår, så kan hvarken den helige Thomas' eller de andra

kyrkofädernas myndighet tillfredsställa mig. Jag måste, om jag dertill är värdig, höra

brudens, det vill säga kyrkans röst. Ty det är silken, att hon hör brudgummens. eller

Kristi röst.

"Jag ber alltså i all ödmjukhet och underdånighet eder fader. liga kärlighet för vår

allra heligaste herre, påfven Leo X, föredraga detta hittills så obestämda ämne, på det

kyrkan må afgöra, döma och befalla, och man med godt samvete må kunna återkalla

eller uppriktigt tro" [11].

Vid genomlasandet af detta bref tränger sig åfven en annan tanke på den

uppmärksamme betraktaren. Man ser, att Luther icke handlade efter en på förhand

uppgjord plan, utan endast efter hjertats och andens ögonblickliga ingifvelser, anda

derhön att han, sig sjelf ovetande, stundom råkade i motsägelse med sig ajelf. Oaktadt de

nya öfvertygelser, som vunnit insteg hos honom, hade han ännu icke på långt när frigjort

sig från alla gamla fördomar. Och likväl har ett af kristenhetens yppersta snillen just på

detta förhållande, som bevisar reformationens äkthet och sanning, och följaktligen så

mycket mer berättigar den till vår vördnad, grundat sina kraftigaste inkast mot

densamma, samt företagit sig att skrifva historien om den stora verldshvalfningens

vexlingar, der-före att denna följde den för allt menakligt framåtskridande fast-ställda

lagen [12]. Hvilken obegriplig förblindelse!

Luther erhöll intet svar på sitt bref. Så bestallsamma Cajetan och hans folk nyss

varit, så orörliga voro de nu. livad kunde vara orsaken till en så, plötslig förändring'! Var

det kanske ett lugn före stormen ? Somliga äro af Pallavicinis mening : "Kardinalen

förmodade", anmärker denne, "att den högmodige munken skulle, liksom en fylld bälg,

småningom förlora den vind, som uppblåste honom, och Andtligen falla till föga" [13].

302


Andra, som tro sig båttre känna Roms vanliga sätt att gå till våga, påstå, att

kardinalen gerna skulle gripit Luther, men att han i anseende till det kejserliga

lejdebrefvet ej på eget bevåg dristade skrida till en sådan ytterlighet och derföre ville

afvakta svar på sin förfrågan. Andra deremot tro icke, att kardinalen kunnat be-qvama

sig till en så lång väntan. Kejsar Maximilian, såga dessa, och kanske med råtta, skulle ej

hyst större betänklighet att tvärt. emot jejdebrefvet utlemna Luther i kyrkans våld, än

Sigismund att utlemna Huss åt kyrkomötet i Koetnitz; legaten hade törhända redan

!Arom inledt underhandling med kejsaren, och denna åter. kallelse af lejdebrefvet kunde

stundeligen anlånda. Ty så mot-sträfvig Maximilian förut varit mot pl►fven, så

medgörlig visade han sig vid denna tidpunkt, och linda till dess kejsarkronan prydde

hans sonsons hnfvud. Här var således ej ett ögonblick att förlora. "Upppsått en

besvärsskrift till påfven", sade de Adla mån, som omgåfvo Luther, "och lempa

ofördröjligen Augsburg."

Reformatorn, hvilken redan i denna stad tillbragt fyra helt och hållet gagnlöga dagar

och genom sitt qvarstannande efter de till hans skydd utskickade sachsiska

rådsherrarna tillräckligt åda,. galagt sitt mods samt sin beredvillighet att svara på de

mot honom gjorda beskyllningarne, fogade sig andtligen efter sina vänners önskan. Han

ville likväl förut underrätta de Vio om sin afsigt, hvarföre han Tisdagen, eller dagen före

afresan, ånyo skref till honom. Detta hans andra bref var hållet i en mera bestämd ton

ån det första. Det tyckes, som om Luther, inseende fruklösheten af sin undfallenhet,

samt i känslan af sin goda sak och sina fienders orättvisa, började att uppresa hufvudet.

"Högvördige Fader i Gudi", skref han till de Vio, "Eders faderliga godhet har sett, ja,

sett och tillräckligt kunnat öfvertyga sig om min lydnad. Jag har midt under stora faror

och mycken kroppslig svaghet, samt oaktadt min fullkomliga medellöshet fö-retagit en

lång resa. På hans Helighets, påfvens befallning har jag personligen inställt mig för Ers

Högvördighet, med ett ord, jag har nedkastat mig för Hans Helighets fötter och afvaktar

nu hans dom, antingen den fälfer eller friar. Jag har sålunda det medvetandet att ej

hafva underlåtit någonting, som tillkommer en kyrkans lydige son. •

"Jag anser mig följaktligen icke förpligtad att ytterligare för-länga min härvaro,

hvilket i alla fall af brist på tillgångar skulle vara mig omöjligt, och eders faderliga

godhet har dessutom med egen mun förbjudit mig att komma inför edra ögon, om jag icke

vill återkalla.

"Således reser jag i Herrans namn, för att om möjligt upp. söka ett ställe, der jag kan

få lefva i lugn. Åtskilliga mera bety-dande personer än jag halva uppmanat mig att vädja

ifrån eder faderliga godhet, ja till och med ifrån vår allraheligaste herre, Leo X, säsom

illa underrättad, till dess han framdeles blir bättre underrättad. Men ehuru jag vet, att

ett dylikt vad skulle mycket mera behaga vår Durchlauchtighet, kurfursten, än en

303


återkallelse, hade jag likväl, i fall saken berott af mig sjelf, aldrig tagit detta steg.— Jag

har ingenting ondt gjort, bör således ingenting frukta."

Sedan Luther skrifvit detta bref, hvilket först efter hans afresa kom legaten tillhanda,

lagade han sig i ordning att lemna Augsburg. Gud hade hittills derstådes beskyddat

honom, och i sitt hjerta prisade han Herran4för denna nåd, men han borde icke fresta

Gud. Han tog ömt afsked af sina vänner, Peutinger, Lan-gemantel, Adelmännerna,

Auerbach och karmeliterpriorn, hvilken bevisat honom en så kristelig gästfrihet, och var

Onsdagen före dagningen resfärdig. Hans vänner hade anbefallt honom största

försigtighet, på det man ej skulle upptäcka och förhindra hans af-resa; och han följde, så

vidt möjligt var, detta råd. En liten häst, BOM Staupitz qvarlemnat till hans tjenst,

fördes fram till kloster-porten. Efter ännu ett farväl till vännerna, satte han sig upp och

red utaf, utan betsel, stöflor, sporrar eller vapen. Magistraten hade gi vit honom till

ledsagare en stadstjenare, som fullkomligt kände trakten och midt i mörkret förde

honom genom de folktomma gatorna. De styrde kosan till en liten port på stadsmuren.

En af rådsherrarne, Langemantel, hade gifvit befallning, att den skulle öppnas för dem.

Ännu var Luther i legatens våld. Ännu kunde Roms hand hinna honom. Och i fall

italienarn vetat, att deras rof höll på att undkomma, skulle de blifvit ursinniga af vrede

och ännu i sista stund kunnat ertappa och fängsla sin djerfve motstån-dare. Ändtligen

anlände Luther och hans följeslagare till den i illa porten. De redo genom densamma,

satte sina hästar i galopp och hade snart lemnat Augsburg långt bakom sig.

Som Luthers vänner ej ansågo rädligt att åt legaten anförtro hans besvärsskrift till

påfven, hade han vid sin afresa lemnat den i priorn von Pomesaws händer, för att af

denne om två eller tre dagar i en notaries och vittnena närvaro uppslås på domkyrkodörren,

hvilket ock skedde.

Denna skrifvelse, i hvilken Luther ifrån den illa underrättade, allraheligaste fadren,

påfven vädjade till den framdeles bättre un-derrättade [14], allraheligaste herren och

fadren i Kristo, Leo, genom Guds nåd, den 10:de af det namnet, hade med den kejserliga

no-tarien Gall von Herbrechtigens biträde och i närvaro af 2 augu-stinermunkar,

Bartholomeus Utzmaler och Wenzel Steinbies, blifvit uppsatt i vederbörlig form, och var

daterad den 16 Oktober.

Då kardinalen fick underrättelse om Luthers afresa blef han mycket förundrad, ja,

efter hvad han skref till kurfursten, för-skräckt och bestört I sjelfva verket hade han skål

att förargas. Denna afresa gjorde nemligen tvärt slut på alla underhandlingar, samt

tillintetgjorde de förhoppningar, med hvilka hans högmod så långe smickrat sig. Han

hade fikat efter åran att läka kyrkans sår, samt i Tyskland befästa påfvens vacklande

makt; och nu ha. de kättaren undkommit, innan han hunnit förödmjuka, ån mindre

straffa honom. Hela underhandlingen hade endast tjenat att ännu tydligare lägga i

dagen, å ena sidan Luthers ärlighet, rättfärdig. bet och ståndaktighet, och å den andra

304


påfvens och hans sändebuds egenmäktiga och orättvisa förfarande. Som Rom ingenting

vunnit, måste det hafva förlorat; som dess myndighet ej blifvit be. fästad, måste den

hafva lidit ett nytt nederlag. Hvad skulle man säga i vatikanen'? Skulle man icke

glömma hans kinkiga ställning och gifva hans oskicklighet hela skulden till den olyckliga

utgången? Serra Longa och italienarve voro ursinniga vid den tanken, att deras slughet

strandat emot en tysks enfald. De Vio hade svårt att dölja sin harm. En sådan skymf

ropade på hämnd, och vi få snart se honom i ett bref till kurfursten gifva luft åt sin

vrede.

________________________________________

FOTNOTER

[1] L. Opp. (L.) XVII, p. 210.

[2] Ibid. p. 204.

[3] Ibid. p. 185. 19

[4] Ego nolo amplius onm hac bestia disputare. Ilabet enim profundoe oeulos et

mirabiles speoulationes in »pito sno. (Myeonius, p. 33.)

[5] IL Opp. (L.) XVII, p. 210.

[6] L. Epp. I, 149.

[7] L. Epp. I, 169.

[8] L. Opp. (L.) XVII, p. 118.

[9] L. Opp. (L.) XVIII, p. 182.

[10] Brefvet är dateradt den Ii Oktober.

[11] L. Opp. (L.) p. 198.

[12] Histoire des variations, de Bossuet. (Livre I, p. 25 etc.)

[13] Ut forns ille ventosa elatione distentus. (P. 40.)

305


[14] Malin informandum. L. Opp. Ist. I, p. 219.

306


KAPITEL X.

Åtföljd af stadstjenaren fortsatte Luther emellertid sin flykt från Augeburg, så fort

som den stackars hästens krafter tillät°. Han påminde sig JOhan Huss' verkliga eller

föregifna flykt, det sätt, hvarpä man ertappade honom, samt hans motståndares

påstående, att han genom detta sitt bortvikande förverkat kejsarens lejd och berättigat

dem att döma honom till bålet. Dessa oroande tankar flögo likväl endast hastigt genom

Luthers själ. Han hade genom Guds underbara hjelp kommit ut ur den stad, der detta

Rom, hvilket redan krossat så många sanningsvittnen och utgjutit så mycket blod, tio

dagar haft honom i sitt våld; han inandades åter, fri och glad, den rena landtluften ocb

prisade af allt hjerta Herran. Han, om någon, kunde säga: "Vår själ är undkommen,

såsom en fågel en fågeliängares snara; snaran är söndergången, och vi äro lösa. Vår hjelp

står i Herrans namn, den himmel och jord gjort hafver." (Ps. CXXIV : 7, 8.)

Snart vände sig likväl hans tankar tillbaka till de Vio. "Kardinalen", sade han inom

sig sjelf, "skulle icke ogerna hafva mig i sina händer för att skicka mig till Rom. Utan

tvifvel förargar det honom, att jag sluppit undan. Han inbillar sig vara herre öfver mig i

Augsburg och trodde sig hafva mig fast; men han höll ålen i atjerten. Är det icke en

skam, att de der menniskorna sätta sådant värde på mig? De skulle gifva många

riksdaler, för att få mig, under det vår Herre Jesus Kristus såldes för trettio

silfverpenningar" [1].

Luther red första dagen 14 mil, och då han om aftonen steg af vid värdshuset, der

natten skulle tillbringas, var han så trött, (hans häst bar mycket tungt, berättar en

historieskrifvare), att han ej förmådde stå på sina ben, utan föll ned på halmen. Efter

någon hvila fortsatte han följande dagen sin resa. 1 Nllrnberg träffades Staupitz, som

höll på att visitera dervarande augustinerkloster. Här såg Luther för första gången

påfvens brer om honom till Ca-jetan. Dess innehåll förtröt honom storligen, och sannolikt

skulle han, om detta bref före afresan från Wittenberg kommit till hans kännedom,

aldrig inställt sig intör kardinalen. "Det är omöjligt föreställa sig," skref han, "att

någonting så vidunderligt utgått ifrån kyrkans ötverhufvud" [2].

Under hela resan var Luther ett föremål för den allmänna upp. märksamheten. Han

hade ej vikit en hårsmån från sina grundsatser, och en sådan fattig munks seger öfver

ett romerskt sände. bud uppfyllde allas hjertan med beundran. Tyskland tycktes harva

blifvit hämnadt för allt Italiens förakt; Guds ord hade fördunklat påfvens ; och det

mäktiga och stolta välde, som i så många århundraden beherrskat verlden, hade lidit ett

fruktansvärdt af-bräck. Luthers färd liknade ett segertåg. Man gladde sig åt Roms

halsstarrighet, i hopp att den skulle förorsaka dess fall. Om det ej envisats att fortsätta

en vanhederlig handel, om det varit nog klokt att icke förakta tyskarna om det afhjelpt

de mest himmelsskriande missbruken, skulle, efter mensklig beräkning, allt åter

försjunkit i den dödssömn, ur hvilken Luther nyss uppvaknat. Men påfvedömet ville ej

307


gifva vika, och doktorn skulle blifva tvungen att i ljuset framdraga många flera

villfarelser och än vidare fortgå i sanningens kunskap och afslöjande.

Den 26 Oktober ankom Luther till Grilfenthal, vid kanten af Thiiringerwald, der han

råkade samma grefve Albrekt von Mans.. feld, som så ifrigt afstyrkt resan till Augsburg.

Grefven skratta. de mycket åt hans underliga utstyrsel, tog honom med sig, samt

öfvertalade honom att blifva hans gäst. Luther fortsatte likväl snart sin resa, emedan

han önskade till den 91 Oktober vara i Wittenberg, för att råka kurfursten, hvilken han

förmodade skulle komma dit i anledning af Allhelgonadagen. Det påfliga brefvet, hvilket

han läst i Niirnberg, hade kommit honom att inse hela vidden af den fara, i hvilken han

sväfvaele. Som påfven redan fällt sin dom öfver honom, kunde han hvarken hoppas att få

qvarstanna i Wittenberg, eller att annorstädes finna en fristad.

Kur-furstens beskydd kunde möjligen försvara honom, men han var ingalunda säker

om att erhålla det. Han hade icke mera någon hjelp att vänta af de tvänne vänner, han

hittills haft vid denna furstes hor. Staupitz hade förlorat den ynnest, han så länge

åtnjutit, och stod i begrepp att lemna Sachsen. Spalatin var visserligen älskad af

Fredrik, men egde ej särdeles inflytande. Kurfursten sjelf kände icke tillräckligt

evangelii lära för att för dess skull trotsa uppenbar fara. Emellertid trodde Luther, att

det bästa, han under dylika förhållanden kunde göra, vore att återvända till Wittenberg

och der afvakta, hvad den evige och barmhertige Guden skulle besluta öfver honom. Om

man, såsom många föreställde sig, skulle låta honom vara i fred, ville han he t och hållet

öfverletrina sig åt sina egna forskningar och åt ungdomens undervisning [3].

Luther anlände den 30:de Oktober till Wittenberg och helna_ desmed stor glädje af

sina vänner. Han hade emellertid ingenting för sin brådska; ty hvarken kurfursten eller

Spalatin kommo till högtiden. Redan samma dag underrättade han den sednare, om sin

återkomst. "Jag har i dag genom Guds nåd kommit frisk och helbregda till Wittenberg,"

skref han ; "men huru länge jag der får stanna, är mera än jag vet . . . Jag är full af

glädje och frid, så att det högeligen förundrar mig, att mina pröfningar kunna förefalla

många högt uppsatta personer så svåra".

Det dröjde ej länge efter Luthers afresa, förrän de Vio för kurfursten utgöt sin

förbittring. Hans bref andas idel hämnd. Med mycket sjelfförtroende gör han Fredrik

redo för underhandlingen: "Alldenstund broder Martin", skref han till slut, "icke genom

faderlig behandling kan förmås erkänna sin villfarelse och blifva kyrkan trogen, beder

jag Eders Höghet sända honom till Rom eller förjaga honom ur edra stater. Ty vet, att

denna svåra, elaka och giftiga sak ej länge kan få fortfara; så snart nemligen jag

underrättat den Helige Fadren om all denna list och ondska, skall han ofördröjligen göra

slut derpå." I ett egenhändigt tillägg förmanar kardinalen kurfursten att ej för en

lumpen och eländig munks skull skamligt befläcka sin och sina ärorika förfäders goda

namn och. rykte [4].

308


Aldrig svällde kanske Luthers hjerta af ädlare harm, An dåhan genomläste en honom

på kurfurstens befallning tillsänd afskrift af detta bref. Tanken på de lidanden, som

förestod° honom, känslan af den sannings höga värde, för hvilken han stridde, samt det

förakt, kardinalens uppförande ingaf honom, fyllde pä en gång hans själ. Det svar, han i

denna upprörda sinnesstämning skref till kurfursten, andas detta mod, denna

själslyftning, denna tro, som man vid hans lifs svåraste skiften alltid återfinner hos

honom. I sin ordning redogör han der för mötet i Augsburg ; beskrifter sedan kardinalens

uppförande, samt fortfar derpå sålunda: "Jag skulle önska att i kurfurstens ställe på

följande sätt fåsvara legaten:

"Bevisa, ått du talar med sakkännedom, skulle jag säga; låt skrIfteligen uppsätta hela

saken; då skall jag skicka broder Martin till Rom, eller till och med sjelf låta gripa och

döda honom; jag skall nog sörja för mitt samvete och min heder, samt tillse, att ingen

fläck må sättas på min ära. Men så länge din förmenta lärdom skyr ljuset och endast

genom skrik och pockande ger sig tillkänna, kan jag icke sätta tro till sådant mörker.

"Så skulle jag vilja svara, Durchlauchtigste Kurfurste! Må den högvördige legaten

eller päfven sjelf skriftligen och uttryckligen angifva mina villomeningar; må de

framställa sina skäl, må de upplysa mig, som önskar blifva upplyst, som ber, vill och

väntar att blifva det, något, som icke ens en turk skulle vägra mig. Om jag, sedan man

bevisat, att de ställen, jag anfört, böra fattas annorlunda, ån jag fattat dem, icke sjelf

återkallar och fördömer mig; då må Era Höghet vara den förste att förfölja och förjaga

mig, då må universitetet förskjuta mig och med hela tyngden af sin vrede förkrossa mig.

Ja, än mera, och jag tar himmel och jord till vittne härpå, då må Herren Jesus Kristus

förkasta och fördä ma mig! — — Dessa mina ord äro icke lörestafvade af tom för.

mätenhet, utan af orubblig öfvertygelse. Jag vill, att Herren Gud undandrager mig sin

nåd, att alla hans skapade verk neka mig sin hjelp, i fall jag, upplyst om en bättre lära,

icke antager den.

"Om de för mitt stånds ringhet förakta mig, en eländig tig-garmunk, och vägra att

undervisa mig om sanningens väg, må då. Ers Höghet bedja legaten skrifteligen säga er,

hvarutinnan jag irrat mig; och om de vägra till och med Ers Höghet denna ynnest, må de

då meddela sin tanke åt hans kejserliga majestät eller någon tysk erkebiskop. livad mer

kan eller bör jag säga?

"Må Ers högbet lyssna till samvetets och hederns röst, och icke skicka mig till Rom.

Ingen menniska kan befalla eder det, ty det är omöjligt för mig att i Rom vara säker.

Påfven sjelf är ej säker der. Det vore att befalla eder förråda en kristens blod. Dem fattas

icke bläck, pennor och papper, och de hafva notarier i ötverflöd. Det är dem lätt att

akrifva, hvaruti och hvarföre jag felat. Det skall kosta dem mindre att undervisa mig

frånvarande, än att listeligen bringa mig närvarande om lifvet. Jag underkastar mig

landsflykt. Mina motståndare lägga öfverallt snaror för mig, så att jag kan ingenstädes

309


lefva i säkerhet. På det intet ondt för min skull må eder vederfaras, öfvergifver jag 1

Ouds.namn edra stater. Jag skall gå hvarthän den evige och barmhertige Guden vill

hafva mig; må Han göra med mig efter sitt nådiga behag ! [5]

"Med djupaste vördnad helsar jag alltså Eders Durchlauch. tighet, anbefallande eder i

den Högstes beskydd, och hembärande eder eviga tacksägelser för alla edra välgerningar

emot mig. Bland hvilket folk jag hädanefter kommer att lefva, skall jag evigt minnas

eder och ständigt bedja för er och dem, eder tillhöra ly— — Jag är ännu, Gud vare lofvad,

full af fröjd, och prisar Honom, derföre att Kristus, Guds son, anser mig värdig lida för en

så helig sak. Må Han evigt beskydda eders Durchlauchtighet Amen."

Detta af sanning så genomträngda bref gjorde ett djupt in-tryck på kurfursten. "Han

rubbades i sina åsigter genom ett väl-taligt brer', säger Maimbourg. Det kunde aldrig

fallit honom in att i Roms våld öfverlemna en oskyldig, dock skulle han målanda varit

sinnad att uppmana Luther att någon tid hålla sig undan ; men nu ville han icke ens till

skenet vika för legatens hotelser. Han befallde sin rådgifvare, Pfeffinger, som befann sig

hos kej. saren, att underrätta denne furste om sanna förhållandet, samt bedja honom

söka öfvertala Rom att bringa denna sak till slut, eller åtminstone genom oveldiga

domare låta afgöra den i Tyskland [6].

Några dagar sednare svarade kurfursten legaten: "Allden-stund broder Martin

inställt sig för er i Augsburg, bör ni vara tillfreds. Vi hade ingalunda väntat, det ni, utan

att hatva öfeer. bevisathonom, skulle vilja tvinga honom till återkallelse. Ingen af de

lärda, som finnas inom såra furstendömen, har påstått, att Martins lära år ogudaktig,

antikristisk och kättersk." Fursten vägrar derefter att skicka Luther till Rom, eller

förjaga honom ur sina stater.

Detta brer, hvilket meddelades Luther, fägnade honom på det högsta. "Gode Gud !"

&ref han till Spalatin, "med hvilken glädje jag låst och omläst det! Jag vet, hvad lit man

kan sätta till dessa på en gång så kraftiga och så beundransvärdt hofsamma ord. Jag

fruktar, att romarne ej fatta hela deras betydelse; men de skola åtminstone förstå, att

den sak, de ansågo afalutad, icke ens är bör. jad. Var god och frambär för fursten mina

tacksägelser. Det Ar förunderligt, att den (de Vio), hvilken nyligen, liksom jag, var en

tiggarmunk, icke har försyn att utan vördnad tilltala, ställa till rätta, hota, befalla och

med oförklarligt högmod behandla de mäk- tigaste furstar. Må han veta, att den

verldaliga makten kommer från Gud och att man icke får trampa dess ara under

fötterna" [7]. Det var troligen ett bref från universitet i Wittenberg, som ingifvit Fredrik

mod att svara legaten i en för denne så oväntad ton. Detta lärosäte hade ock allt skäl att

fördelaktigt yttra sig om dok. torn; ty det uppblomstrade mer och mer samt fördunklade

alla andra högskolor. Studenter ditströmrnade hoptals från hela Tyskland för att höra

den utomordentlige mannen, hvilken för re• ligion och vetenskap tycktes öppna ett nytt

tidehvarf. Så snart ynglingarne i fjerran blefvo varse Wittenbergs tornspiror, stanna. de

310


de, upplyfte sina händer och lofvade Gud, som från denna stad, liksom fordom frän Sion,

lät sanningens ljus stråla till vers. dens ändar [8].

Ett förut okändt lif genomströmmade universitetet. "Har äro vi ifriga som myror med

våra arbeten," skref Luther [9].

________________________________________

FOTNOTER

[1] L. Opp. (1..1 XVII, p. 202.

[2] Epp. 1, p. 168.

[3] L. Opp. (L.) XVII, p. 183.

[4] L. Opp. (L.) XVII, p. 203.

[5] Ego enim ubioumque ero gentium, illuetrissimm dominationii ture nunquam non

ero memor (L. Epp. I, p. 187.)

[6] L. Opp. (L.) XVII, p. 244.

[7] L. Epp. 1, p. 198.

[8] Seultet. Annal. I, p. 17.

[9] Studium nod= more formiearum fervet. (L. Epp. I, p. 193.)

311


KAPITEL XI.

Luther, som tänkte, att han snart kunde blifva förjagad från Tyskland, och derföre

önskade att lemna efter sig ett vittnesbörd om striden mellan honom och Rom, var

sysselsatt med utgifvan. det af en redogörelse för mötet i Angsburg. Han insåg, att en

storm var i annalkande, men den förfärade honom icke. Med hvarje dag väntade han, att

Rom skulle slunga sin bannstråle, samt ordnade och förberedde allt för att kunna möta

densamma.

"Jag har uppskörtat mig, samt omgjordat mina hinder", sade han, "och Ar Liksom

Abraham färdig att draga hädan, utan att veta, hvart det bår; — eller rAttare, jag vet

ganska vål, alldenstund Gud Ar öfverallt" [1]. Han ämnade i ett bref taga afsked af sina

vinner. "Haf då mod", skref han till Spalatin, "att läsa en för-bannad och bannlyst

menniskas bref." Fulla af bekymmer och oro, besvuro honom hans vinner att lemna sig

som fånge i kurfurstens hinder, på det denne måtte säkert kunna skydda honom [2].

Hans fiender begrepo icke hvad som ingaf hotiom en sådan förtröstan. En dag talade

man om honom vid biskopens i Bran. denburg hof och undrade, hvarpå han kunde förlita

sig. "Det år på Erasmus, Capito och andra lårda mån han sitter sitt hopp", — — "Nej,

nej", svarade biskopen, "påfven frågar föga efter sådant folk. Det är pd, universitetet i

Wittenberg och på hertigen af Sachsen, han stödjer sig" Så litet kånde både de ena och

de andra den väldiga borg, till hvilken reformatorn tryggade sig.

Ofta föll det Luther in, att han borde lemna Tyskland, och detta icke af fruktan för de

faror, som hotade honom sjelf, utan snarare af en aning om de hinder, som i hans

fädernesland skulle uppresas mot sanningens fria förkunnande. "Om jag qvarstannar

här", sade han, "skall man snart beröfva mig frihet att tala och skrifva en mängd saker.

Reser jag härifrån, skall jag fritt få utgjuta mitt hjertas tankar och offra mitt lif i Jesu

Kristi tjenst" [3]. Frankrike var det land, der Luther hoppades obehindradt få förkunna

sanningen. Den frihet, lärarne vid universitetet i Paris åtnjöt°, syntes honom

afundsvärd. Han öfverensstämde med dem i 'flera punkter. Hvad skulle blifvit följden,

om han utbytt Witten berg mot Frankrike? Skulle reformationen der liksom i Tysk. land

fått fast fot? Skulle Roms makt der blifvit nedbruten, och detta Frankrike, hvilket så

länge var skådeplatsen för striden emellan Roms hierarkiska grundsatser och en gudlös

filosofis förstörande läror, blifvit den evangeliska sanningens förnämsta verkstad ? Det

tjenar till intet att i detta afseende ölverlemna sig åt tomma gissningar; men sannolikt

hade Luther i Paris mer eller mindre omgestaltat Europas och Frankrikes öde.

Luthers själ var djupt skakad. Han predikade ofta i stads-kyrkan i stället för

kyrkoherden i Wittenberg, Simon Heyens Pontanus, som var nästan beständigt sjuk.

Troende sig böra i alla händelser taga afsked af detta folk, hvilket han så många gånger

lärt salighetens väg, sade han från predikstolen: "Jag är en mycket opålitlig och ostadig

312


predikant. Huru många gånger har jag ej redan rest bort, utan att säga eder farväl!...

Om detta ånyo skulle inträffa, och jag icke finge återvända, emottagen här min

afskedshelsning." Etter ännu något ytterligare tillägg, slutade han nigd dessa milda och

saktmodiga ord: "Ändtligen för. manar jag eder att ej blifva förfärade, om påfvens

straffdomar bryta löst på mig. Tillräknen det ej påfven och vredgens kvar-ken på honom

eller någon dödlig, utan lemnen alltsammans i Guds hand" [4].

Den afgörande stunden tycktes omsider vara inne. Fredrik lät Luther förstå, att han

gerna skulle se, om han afiägsnade sig från Wittenberg, och hans furstes önskningar

voro reformator» för heliga, för att icke så fort som möjligt efterkommas. Han rustade sig

således till afresa, utan att rått veta hvart han skulle styra kosan. Ännu en gång ville

han likvill samla sina vänner omkring sig och anstållde derföre en afskedsmåltid. Under

det han satt till bords med dem och hunn en gång vederqvicktes af deras vänliga samtal,

samt ömma och bekymmerfulla kärlek, lemnade man honom ett bref från hofvet. Han

öppnade det och låste med beklåmdt hjerta en ny befallning att resa. Fursten undrade,

att han finnu icke lemnat Wittenberg. Hans själ betogs af sorg och bedröfvelse ; snart

hemtade han sig likväl, upplyfte hufvudet, samt sade med bestämd och frimodig ton, i

det han blickade omkring på de omgifvande vännerna: "Fader och moder öfvergifva mig,

men , Herren upptager mig!" [5]. Man måste åtskiljas. Alla gft. sterna voro mycket rörda.

Hvilka öden väntade deras våt] ? Till hvem skulle han taga sin tillflykt, om den man,

som hittills beskyddat honom, nu öfvergåfve honom? Och skulle Icke evangelium,

sanningen och hela det stora påbegynta verket varda om intet, på samma gång det

väldiga trosvittnet tystnade? Reformationen tycktes hänga på en enda svag tråd, och

skulle icke denna tråd brista, i samma ögonblick reformatorm lemnade Wittenberg!

Endast få ord vexlades. Bestörta öfver detta hårda slag, som drabbat deras kåre

broder, fällde Luthers vänner många bittra tå. rar. Men några ögonblick derefter ankom

ett nytt bref, och Luther öppnade det, öfvertygad att deruti finna en ny uppmaning till

afresa. Men o, hvilket under af Herrans mäktiga hand I Han var för den gången räddad.

Allt hade fått ett annat utseende. ,‘Som påfvens nya sändebud", hette det deri, "genom

ett samtal hoppas kunna uppgöra saken, så må du ännu stanna qvar" Hvilken vigtig

stund! Livad skulle inträffat, i fall Luther, med sin vanliga ifver att hörsamma sin

furstes vilja, genast efter det första brefvet lemnat Wittenberg? Aldrig var Luthers och

reformationens ställning betänkligare. Allt hopp tycktes ute så väl för den ena som för

den andra: ett ögonblick var nog för att gifva saken en alldeles ny vändning. Reformatorn

hade uppletvat sin djupaste förnedring ; han steg nu hastigt, och hans inflytande var

från denna stund i ståndigt tilltagande. Den Evige befaller, och hans tjenare nedstörta i

algrunden och fara åter upp i himmelen, säger profeten. [6]

På Fredriks befallning stämde Spalatin möte med Luther i Lichtenberg. De

samtalade långe om sakernas ställning. "I fall Roms bannlysning ankommer", sade

Luther, "kan jag icke stanna Kvar i Wittenberg." "Akta dig att för mycket påskynda

313


resan till Frankrike" [7], sade Spalatin och bad honom vid skilsmessan att invänta

vidare föreskrifter. "Befallen blott min själ i Kristi beskydd!" sade Luther till sina

vänner. "Jag ser, mina motståndare bli allt fastare i sitt beslut att förgöra mig; men

Kristus gör mig också allt fastare i mitt beslut, att ej gifva vika för dem" [8].

Nu utgaf Luther sina Handlingar rörande mötet i Augsburg. Spalatin hade på

kurfursteus vägnar skriftligen bedt honom icke göra det; men denna vink kom för sent,

och sedan saken väl var skedd, gaf Fredrik sitt bifall till densamma. "Store Gud !" sade

Luther i företalet, "det är då ett nytt och himmelskriande brott att söka ljuset och

sanningen! . . . och särdeles i kyrkan, 'det vill säga i sanningens rike." — "Jag skickar dig

mina "Irandlingetr,,, skref han till Link; "de äro hållna i en bestämdare ton An herr

legaten förestälit sig; men min penna går hafvande med ännu större ting. Jag vet icke,

hvarifrån jag får dessa tankar. Efter mitt förmenande är saken icke en gång börjad [9];

Rå litet skäl hafva de romerska magnaterna att hoppas på dess snara slut. Jag skall

skicka dig kvad jag skrifvit, så att du må se, om jag har rätt

i min tro, att den antikrist, om hvilken Paulus talar, nu herrskar vid romerska hofvet.

Jag tilltror mig bevisa, att han i vår tid är värre än sjelfva turken."

Från alla håll möttes Luther af olycksbådande rykten. En af hans vänner skref, att

Roms sednaste sändebud fått i uppdrag ött gripa och öfverlemna honom åt påfven. En

annan berättade, 'att han på en resa sammanträffat med en hofman, hvilken, när

samtalet föll på de angelägenheter, som då i Tyskland sysselsatte den allmänna

uppmärksamheten, yttrade, det han förbundit sig att bringa Luther i päfvens våld.

"Men", skref reformatorn, "ju mer de rasa och ju våldsammare de fara fram, desto

mindre bäfvarjag" [10].

Rom var man ganska missnöjd med Cajetan, och han fick också i första rummet

uppbära harmen öfeer de gäckade förhoppningarne. De romerska hofmännen förebrådde

honom, att han icke ådagalaggt den försigtighet och smidighet, som i deras ögon utgjorde

en legats förnämsta egenskaper, samt vid ett så vigtigt tillfälle icke afprutat något på sin

skolastiska teologis stränghet. "Hela felet är hans", sade man. "Hans lärda och klumpiga

oböj-lighet har skänit bort alltsammans. Hvarföre uppreta Luther ge-nom hotelser och

förolämpningar. i stället att genom löfte om ett godt biskopsstift, eller till och med en

kardinalshatt återföra ho-nom på rätta vägen ?" [11]. Dessa fala och egennyttiga slafvar

dömde andra efter sig sjelfva. Emellertid måste man försöka godtgöra den lidna skadan.

Å ena sidan borde Rom kraftigt uttala sin vilja, och å andra väl akta sig att stöta

kurfursten, hvars vänskap vid det förestående kejsarvalet kunde blifvs, af stor nytta.

Ty som det för romerska prester var omöjligt att ana, hvarifrån Luther liemtade mod

och styrka, inbillade de sig, att Fredrik hade vida större del i saken, än som verkligen

var förhållandet. Påfven beslöt alltså byta om plan för sitt handlingssätt. Genom sin

314


legat lät han i Tyskland utfärda en ny bulla, i hvilken han just i de omtvistade

punkterna bekräftade läran om aflaten, dock utan att nämna kurfursten eller Luther.

Som reformatorn alltid förklarat sig villig att underkasta sig romerska kyrkans utslag,

trodde påfven, att han nu skulle hålla sitt löfte, eller ock blifva ansedd såsom en kyrkans

fridsstörare och den apostoliska stolens föraktare; i båda fallen tycktes Rom icke kunna

annat än vinna. Men man vinner ingenting med att sätta sig emot sanningen. Förgäfves

hade påfven med bannlysning hotat livar och en, som annorlunda lärde, än lian

föreskref; ljuset låter icke af dylika maktspråk hämma sig. Det klokaste hade varit att

genom en eller annan inskränkning stäfja aflatskrämarnes, oförskämdhet. Denna bulla

var således ett nytt misstag. Genom att gifva laga kraft åt himmelskriande villfarelser,

uppretade den allt förståndigt folk mot Rom och gjorde hvarje återgång för Luther

omöjlig. "Man trodde, att bullan utgifvits endast till fördel för påfven och krninarne,

hvilka började lida brist på köparb till sina aflatsbref", säger en mot reformationen

mycket förbittrad katolsk historieskrifvare [12].

Den 13 December 1518 kungjorde kardinal de Vio i Linz i Österrike detta päfvens

utslag; men Luther hade redan förstått att göra det för sig alldeles oskadligt, och den 28

:de November i Kristi lekamens kapell i Wittenberg vädjat från pifven till ett allmänt

kyrkomöte. Han anade den storm, som förestod ; han visste, att Gud allena förmådde

besvärja den; men han borde icke derföie underlåta hvad på honom ankomme. Han

måste visserligen, om också endast för kurfurstens skull, lemna Wittenberg, Bä snart

den påftiga bannlysningen dit anländt ; likväl ville han icke atlägsna sig frän Sachsen

och Tyskland, utan att dessförinnan afgifva en kraftig protest.

Reformatorn uppsatte följaktligen en sådan, och på det den skulle vara färdig att

utspridas i samma ögonblick, Roms vrede drabbade honom, såsom harysjelf yttrar sig,

lät han trycka den, men med det bestämdt uppgifna vilkoret, att alla exemplaren skulle

lemaas i hans försvar. Men, medan Luther helt stilla väntade på deras öfversändande,

försåldes nästan allesammans af den vinningslystne bokhandlaren. Luther blef mycket

ledsen, men saken kunde ej Andras. Den djcrfva protesten flög kring hela landet. Luther

förklarade i densamma, det han ingalunda hade för afsigt att säga någonting emot den

heliga kyrkan, den romerska stolen eller en väl underrättad påfve. "Men", fortfor han,

"alldenstund påfven, som är Guds ståthållare på jorden, kan, såsom andra menniskor,

misstaga sig, synda och ljuga, och vädjandet till ett allmänt kyrkomöte är enda

räddningsmedlet emot orättvisa åtgärder, hvilka det är omöjligt motsätta sig, ser jag mig

nödsakad att tillgripa denna utväg" [13].

Härmed inträdde således reformationen i ett nytt stadium. Dess öde skulle numera

icke bero af päfven och hans beslut, utan af ett allmänt kyrkomöte. Luther vädjade till

hela kyrkan, och de i Kristi lekam■ns kapell uttalade orden skulle ljuda genom

kristenheten. Att modet icke svek reformatorn, derpå gaf han härigenom sjelf ett nytt

bevis. Refoimationens följande skiften skola ådagalägga, att Gud ej heller svek honom.

315


________________________________________

FOTNOTER

[1] Quia Dana ubique. (Ibid. p. 188.)

[2] Ibid. p. 189.

[3] Si iero, totum effundam et vitam offeram Christ°. (L. Epp. I, p. 1904

[4] Deo rem committerent. (Ibid. p. 191.)

[5] Vater und Mutter verlassen mich, aber darr Herr nimmt mich au f.

[6] L. Opp. XV, 824. 20

[7] L. Epp. I, p. 195.

[8] Firmat Christus propositum non eedendi in me. (Ibid.)

[9] Res inta needum habet initinm suum meo judieio. (Ibid., p. 193.)

[10] Quo ini magis furunt, et vi affeotant viam, eo minus ego terreor. ("!,id., p. 191.)

[11] Sarpi. Concile de Trente, p. 8.

[12] Maimbourg, p. 38.

[13] Löseher Ref. Act.

316


FEMTE BOKEN. Disputationen i Leipzig. (1519.)

KAPITEL I.

Farorna hade allt mer och mer hopat sig omkring Luther och reformationen.

Reformatorns vädjande till ett allmänt kyrkomöte var en ny förgppelse mot den pätliga

myndigheten. En bulla af Pius II hade med stora bannet hotat sjelfva kejsaren, i fall han

vågade göra sig skyldig till en sådan uppstudsighet Fredrik af Sachsen, ännu föga

befästad i evangeliska läran, var i begrepp att förvisa Luther från sina stater [1]. Ännu

en skrifvelse från Leo K, och reformatorn hade blifvit utkastad bland fremlingar, hvilka

säkerligen icke skulle velat blottställa sig sjelfva, genom att emot, taga en af päfven

förbannad munk ; och om ån några adelsmän höjde sina svärd till hans försvar, skulle

dessa af de mäktiga tyska furstarna föraktade riddersmän snart falla ett offer för sin

dumdristiga djerfhet.

Men just som Leos omgifning som ifrigast yrkade på stränga mått och steg, och ännu

en kraftyttring skulle bragt hans motstån-dare i hans väld, bytte denne pitfve plötsligen

om plan och inslog ett försonande och till utseendet mildare förfaringssätt [2].

Man kan visserligen säga, att han gjorde sig falska föreställ-ningar om kurfurstens

tänkesätt, i det han trodde dem mera gynn-samma för Luther, än de i sjelfva verket voro

; man kan medgifva, att den allmänna rösten, att tidsandan, dessa då alldeles nya

makter, möjligen i hans ögon omgåfvo reformatorn med ett otifver-stigligt bålverk; man

kan, med en af Leos historieskrifvare [3], antaga, att han endast följde sitt för mildhet

och foglighet böjd). sinnelag; men Roms förändrade handlingssätt i ett sådant ögon-blick

Ar i alla fall sä förvånande, att man deruti måste se en högre och mäktigare hands

ledning.

Vid Romerska hofvet vistades då för tiden en sachsisk adelsman, som der vetat

förskaffa sig stort inflytande. Påflig kammar-herre, samt domherre i Mainz, Trior och

Meissen, titulerades han stundom, på grund af föregifven singtskap med det sachsiska

fur-stehuset, af de romerska hofmännen för hertig af Sachsen. I Italien skröt han med

sitt tyska adelskap ; i Tyskland efterapade han tölpigt italienarnes finhet och

belefvenhet. Han var en vän af starka drycker [4], och vistelsen vid romerska hofvet hade

ännu mer utbildat denna böjelse. Emellertid grundade romarne pä honom stora

förhoppningar. Hans tyska härkomst, hatts in-ställsamma sätt, hans skicklighet i

offentliga /trenders behand-ling, allt styrkte dem i den tron, att Karl von Miltitz (så var

hans hamn) skulle med sin försigtighet och klokhet inkas hämma den mäktiga rörelse,

som hotade verlden.

317


Det var angeläget att förhemliga verkliga ändamålet med den romerska

kammarherrens beskickning, och detta lät sig i lätt göra Det var brukligt, att päfven

årligen invigde och till någon ar Europas förnämste furstar öfversände den såkallade

gyllene rosen, hvilken skulle vara en förebild ar Kristi lekamen. Man beslöt nu att för det

året skicka denna den skönaste bland blommor till kurfursten, hvilken redan fyra år

förut anhållit om densamma. Miltitz begaf sig åstad med den dyrbara gåfvan, men hans

egentliga uppdrag var att taga kännedom om ställningen, samt söka vinna kurfurstens

tvänne rådgifvare, Spalatin och Pfeffinger, till hvilka han hade åtskilliga bref. Ty i fall

det lyckades att inverka på furstens närmaste omgifning, hoppades Rom snart blifva sin

fruktansvärde motståndare öfvermäktig.

Anländ till Tyskland i December månad 1518, bemödade sig den nye legaten att

under resan utforska allmänna tänkesättet. Till sin skira förvåning fann han, hvarhelst

han for fram, att de flesta innevånarne voro för reformatorn [5]. Öfverallt talade man om

honom med största förtjusning. Mot en påfvens anhängare råkade han tre, som hållo

med Luther [6]. Denne har sjelf åt oss 1Drvarat ett drag från Miltitz' färd.

"livad tänker ni om Romerska Stolen ?" frågade legaten ofta värdinnorna och

uppasserskorna på värdshusen. En dag svarade en af dessa stackars qvinnor helt

enfaldigt: "Kunna vi veta, hurudana stolar ni har i Rom, om de äro af sten eller trä?" [7].

Blotta ryktet om den nye legatens ankomst uppfyllde kurfurstens hof, universitet,

staden Wittenberg och hela Sachsen med oro och misstankar. "Gud ske lof, vår Martin

andas ännu!" skref Melanchion helt förskräckt [8]. Det påstods, att den romerske

kammarherren fått befallning att med våld eller list bemäktiga sig Luther, och från alla

håll uppmanades doktorn att vara på sin vakt emot Miltitz' försåt. "Han kommer", sade

man, "för att gripa och öfverlemna er till påfven. Trovärdiga personer hafva sett de bref,

han medför." — "Jag afbidar Guds vilja", svarade Luther lugnt [9].

Miltits medförde verkligen bref från påfven till kurfursten, till dennes rå4Tifvare, till

biskoparne och till staden Wittenbergs borgmästare; derjemte var han försedd med 70

apostoliska skrifvelser, hvilka, i fall Roms smicker och ynnestbevis gjordeåsyftad verkan,

och Fredrik utlemnade Luther, skulle tjena Miltitz såsom ett slags pass. 1 hvarje stad,

som låg i hans väg, ämnade han nemligen förete och anslå en sådan skrifvelse och

hoppades att på detta sått utan motstånd kunna släpa sin fånge med sig ända till Rom

[10].

Påfven tycktes hafva tagit alla möjliga försigtighetsmått, och redan var man vid

kurfurstens hof villrådig om det beslut, som borde tagas. Våld skulle man mött med våld,

men huru var det möjligt att sätta sig emot kristenhetens förste biskop, då denne

uppträdde med så mycken mildhet och så stort sken af rättvisa? Vore ej rådligast att

undangömma reformatorn, till dess stormen laggt sig? En oväntad händelse räddade

318


Luther, kurfursten och reformationen ur denna brydsamma, belägenhet. Verlden hade

pit en gång fått ett förändradt utseende.

Den 12 Januari 1519 dog kejsar Maximilian, och enligt Tysk. lands författning blef

Fredrik af Sachsen riksföreståndare. Från denna stund fruktade man icke mera de

påfliga nuntiernas anslag. Romerska hofvet fick nya omsorger, som tvungo det att i

under-handlingarna med Fredrik gå mera varsamt till väga, samt hejda-de de stränga

åtgärder, som Miltitz och de Vio utan tvifvel hade i sinnet mot Luther.

Påfven var högst angelägen att från kejsartronen utestänga Karl af Österrike, redan

förut Neapels konung. I den öfvertygei. sen, att en så mäktig grannkonung i Italien vore

farligare än en munk i Tyskland, önskade han vinna kurfursten, hvilken i denna sak

kunde vara honom till stor nytta, och för att så mycket kraf-tigare kunna sätta sig emot

konungen, beslöt han gifva munken något anstånd. Detta var anledningen till Leos

förändrade politik.

Ännu en annan omständighet bidrog att afvånda det oväder, som svitIvade öfver

reformationen. Borgerliga oroligheter utbröto genast efter kejsarens död. I södra

Tyskland ville det Schwabiska förbundet tukta Ulrik af WiIrtemberg, som varit

detsamma otro-gen. 1 norra Tyskland kastade sig biskopen af Hildesheim med väpnad

hand öfver stiftet Minden och hertigens af Braunschweig stater. Huru kunde väl

verldens mäktige under sådana stormar fästa någon synnerlig vigt vid en tvist (»tt

syndernas förlåtelse! Men hvad som genom Försynens skickelse förnämligast lände till

reformationens framgång, var det beskydd, de nya lärorna åtnjöto af den för sin vishet

berömde kurfursten och riksföreståndaren. "Stormen lade sig småningom", säger Luther:

"den påfliga bann-lysningen började råka i förakt. I skygd af kurfurstens riksföreståndareskap

spridde sig evangelium vidt och bredt, papismen till stort förfång" [11].

Dessutom var det helt naturligt, att Afven de strängaste förbud under en

mellanregering skulle förlora något af sin kraft. Allt blir friare och ledigare. Den stråle af

frihet, hvilken sålunda föll på reformationens ännu späda planta, bidrog kraftigt till dess

ut-veckling, hvaraf man redan då kunde finna, huru gynsam borger-lig frihet är för

evangelii framskridande.

Mittitz, hvilken redan före Maximilians död anländt till Tysk-land, hade skyndat att

uppsöka sin gamle vän, Spalatin ; men så snart han började beklaga sig öfver Luther,

utfor hofpredikanten emot Tezel, berättade om afiatskritmarens lögner och hädelser,

samt förklarade, att hela Tyskland gaf dominikanern skulden för söndringen inom

kyrkan.

319


Den förvånade kammarherren, som från att vara anklagare -sjelf blifvit anklagad,

vände nu hela sin vrede mot Tezel och instämde honom till Altenburg för att rättfärdiga

sitt handlingssätt.

Dominikanern, lika feg som stortalig, hade af frUktan för det genom hans bedrägerier

retade folket upphört att resa omkring i städer och byar, samt höll sig nu undangömd i

Pauliner-kollegiet i Leipzig. Den påfliga nuntiens bref försatte honom i stor förskräckelse.

Sjellva Rom öfvergaf honom; det hotade, det tördömde honom; det ville

framdraga honom från den enda tillflyktsort, der han trodde sig i säkerhet, samt

blottställa honom för hans fienders vrede. — — Tezel vägrade att hörsamma kallelsen.

"Jag skulle visserligen icke fråga efter resans besvärligheter", skref han den 31 Dec. 1518

till Miltitz, "om jag utan lifsfara kunde lemna Leipzig, men Augustinermunken Martin

Luther har till den grad uppeggat och uppretat de mäktiga, att jag ingenstädes är säker.

En hop af hane anhängare hafva svurit min död. Jag kan således icke komma till er"

[12]. Skilnaden emellan de tvanne män, hvilka samtidigt uppehöllo sig, den ene i

Paulinerkollegiet i Leipzig, den andre i Augustinerklostret i Wittenberg, kunde svårligen

vara mera i ögonen fallande. Herrans tjenare visade i farans stund ett oförfäradt mod;

menniskornas tjenare en föraktlig feghet.

Miltitz hade befallning att till en början använda öfvertygelsens vapen; först om dessa

eloge felt, borde han göra bruk af sina 170 bref och genom Roms alla ynnestbevis söka

förmå kurfursten till stränga åtgärder mot Luther. Han yttrade sålunda sin önskan em

ett möte med reformatorn. Deras gemensamme vän, Spalatin, erbjöd till detta ändamål

sitt hus, och den andre eller tredje Januari afreste Luther från Wittenberg till Altenburg.

Vid detta möte uppbjöd Miltitz en romersk diplomats och boforans hela slughet. Så

fort Luther visade sig, gick nuntien under de största vänskapsbetygelser emot honom.

"Åhå!" tänkte Luther, "kvad han i hast blifvit ljutlig! Denne nye Saulus kom till

Tyskland med mer ån 70 apostoliska bref för att föra mig lefvande och belagd med bojor

till det blodtörstiea Rom; men Her-ren har nedslagit honom på vägen och förvandlat

hans häftighet till den mest skenfagra välvilja" [13].

"Käre Martin", sade den påflige kammarherren med inställsam ton, "jag trodde, att

du var en gammal teolog, som satt bakom spiseln och grubblade på sina teologiska

griller; men jag ser, att du ar en man i dina bästa år [14].;. Vet du väl, att du röfvat hela

verlden från påfven och fästat den vid dig" [15]? Miltitz förstod, att smicker är bästa

medlet att fånga menniskor. Men han kände icke den man, med hvilken han här hade

att göra. "Om jag egde en krigshär af 25,000 man", tillade han, "skulle jag i sanning icke

tilltro mig att föra er ur det här landet till Rom" [16]. Det alls-mäktiga Rom kände sig

svagt inför en fattig munk, och munken kände sig stark inför Rom. "Gud hämmar

hafvets vågor", sade Luther, "och det med . . . sandkorn" [17].

320


Sedan nuntien nu, såsom han hoppades, försatt sin motståndare i en fördelaktig

sinnesstämning, fortfor han i följande ordalag: "Förbind sjelt' det sår, du glfvit kyrkan,

och hvilket du en-sam kan hela. "Akta dig", tillade han, i det han frampressade några

tårar, "akta dig att uppväcka en storm, som skall bringa förderf öfver hela kristenheten"

[18]. Derpå började han så småningom låta förstå, att endast en återkallelse kunde

godtgöra det onda, men mildrade genast genom uttryck af djupaste aktning för Luther,

samt häftiga utfall emot Tezel det sårande i denna vink. Nätet utlades med skicklig hand

och föga fattades, att Luther låtit fånga sig deri. "Om erkebiskopen i Mainz från början

så tilltalat mig", sade reformatorn sednare, "skulle denna sak ej åstadkommit så mycket

oväsende" [19].

Luther tog derpå till ordet och framställde med lugn värdighet och eftertryck kyrkans

rättmätiga besvär, uttalade sin harm öfver erkebiskopens i Mainz beteende och

beklagade sig öfver det ovärdiga sätt, hvarpå Rom oaktadt hans afsigters renhet

behandlat honom. Ett så bestämdt språk hade Miltitz icke väntat sig, men han förstod

likväl att beherrska sin vrede.

"Jag lofvar", återtog Luther, "att i dessa ämnen hädanefter hålla mig tyst och låta

saken sjelfdö [20], 13ä vida mina motståndare å sin sida tiga ; men fortfar man att

antasta mig, skall det först blifva allvar af leken ; ty jag är väl rustad. — — "Jag skall gå

ännu längre", tillade han efter ett ögonblick, "jag skall skrifva till Hans Helighet och

erkänna, att jag varit något för häftig och skarp, samt bedyra, att jag, såsom kyrkans

trogne son, bekämpat den vanhederliga predikan, hvilken hos folket väckt sådan

förargelse emot romerska kyrkan; jag förbinder mig till och med att utgifva en förklaring,

att mina skrifter ej åsyfta den romerka kyrkans vanära, utan ära. Ja, jag är färdig att

göra allt och lida allt, men af återkallelsen blir ingenting."

Luthers bestämda ton öfvertygade Miltitz, att det vore rådligast visa sig nöjd med

hvad reformatorn fann för godt att lava. Han föreslog endast, det man skulle taga en

erkebiskop till skiljedomare öfver vissa af de omtvistade punkterna. "Må vara", svarade

Luther, "men jag fruktar mycket, att påfven ej skall erkänna någon domare; då skall jag

ej heller erkänna påfvens dom, och så skall leken åter börja. Påfven skall skrifva texten

och jag kommentarierna."

Så slutades Luthers och Miltitz' första möte; vid det följande undertecknades

stilleståndet eller snarare freden. Luther meddelade kurfursten genast hela förloppet.

"Durchlauchtigste furste, nådigste herre", skref han, "jag låter underdånigst ers

kurfurst-liga Nåde härmed veta, hurusom Karl von Miltitz och jag andtligen blifvit ense

och afslutat saken genom antagandet af efterföljande tvänne punkter:

321


1 o . Båda parterna förbjudas att predika, skrifva och handla i och för den uppkomna

tvisten.

2 o . Karl von Miltitz skall ofördröjligen göra den Helige Fadren bekant med sakernas

ställning och tillse, att Hans Helighet må förordna någon lärd biskop att undersöka

förhållandet, samt uppgifva de villomeningar, som böra återkallas. Om man öfverbevisar

mig om villfarelse, återkallar jag gerna och skall icke vidare göra någonting, som kan

lända den heliga romerska kyrkan till skada eller vanära" [21].

Miltitz tycktes helt förnöjd.öfver den träffade öfverenskom-melsen. "På hundrade år",

utropade han, "har ingen sak gjort de romerska kardinalerna och hoftnännen så mycket

bekymmer. De skulle hellre gifva till 10,000 dukater, än låta den längre fortgå" [22]. Den

påfliga kammarherren öfverhopade reformatorn med sina känsloutgjutelser: han ömsom

gråt och skrattade. Men hela detta spel gjorde på Luther föga intryck ; han aktade sig

likväl att låta märka sitt hjertas tankar. "Jag låtsade icke förstå, hvad dessa

krokodiltårar betydde", skref han [23]. Man påstår, att krokodilen gråter, då hans rof

undslipper honom.

Miltitz bjöd Luther till aftonen, och denne antog bjudningen. Värden aflade den stela

hållning, hvilken tillkom honom såsom påfvens nuntius, och Luther öfverlemnade sig åt

sin naturliga glädtighet. Måltiden försiggick under glädje och gamman [24], och då man

skulle åtskiljas, sträckte legaten armarna emot den kåtterske munken och kysste honom

[25]. "En Judaskyss", tänkte Luther. "Jag ställde mig", skref han till Staupitz, "som om

jag ej förstått hans italienska seder" [26].

Skulle denna kyss verkligen stifta fred mellan Rom och den gryende reformationen Z

Miltitz hoppades det, och hans glädje deröfver var så mycket större, som han, hvilken

såg saken på närmare håll, båttre ån det romerska hofvet fattade de förskräckliga

följder, reformationen kunde medföra för påfvemakten. "Om Luther och hans

motståndare tiga stilla", tänkte han, "skall tvisten afstanna, och Rom under

gynsammare omständigheter återvinna sitt gamla inflytande. Det såg således ut, som om

striden varit nåra sitt slut. Rom hade öppnat sina moderliga armar, och Luther tycktes

hafva kastat sig i dem; men verket var ej menniskors, utan Guds. Rom misstog sig, då

det i kyrkans återuppvaknande endast såg en munktvist. En påflig kammarherres kyss

kunde icke hejda kristenhetens pånyttfödelse.

Trogen sitt löfte, begaf sig Miltitz från Altenburg till Leipzig, der Tezel då befann sig.

Det var onödigt att ålägga honom tystnad, ty han skulle hellre gömt sig i jordens sköte,

ån åter höja sin röst; men nuntien ville på honom urladda sin vrede. Genast efter

ankomsten lät Miltitz kalla till sig den olycklige Tezel. Han örverhopade honom med

förebråelser, beskyllde honom att vara upphofvet till hela oväsendet och hotade honom

322


med påfvens misshag [27]. Icke nog härmed. Sedan Fuggerska husets ombud, som då

uppehöll sig i Leipzig, blirvit etterskickadt, framlade Mil titz för dominikanern detta

handelshus' räkenskaper, samt hans egenhändiga underskrifter, hvilka visade, att han

antingen förslö. sat eller undansnillat ansenliga summor.

Den olycklige, hvilken i medgången icke låtit någonting sig bekomma, blef af dessa

rättvisa anklagelser alldeles förkrossad; han föll i förtvitlan, tynade utaf och visste icke,

hear han skulle gömma sin vanära. Luther fick höra talas om sin fordne motståndares

jemmerliga tillstånd och var den ende, som rördes deraf. "Det gör mig ondt om Tezel",

skref han till Spalatin [28], och hans medlidande stannade icke vid tomma ord. Det var

icke mannen, utan hans dåliga handlingar, han hatat. Just under det att Rom utgöt sin

vrede öfver sin fordne handtlangare, tillakref Luther honom ett trösterikt bref. Men allt

var förgäfves. Förföljd af samvetsqval, uppskakad genom sina bästa vänners förebråelser

och darrande för påfvens vrede, dog Tezel snart derefter en ömklig och, såsom man tror,

af sorg påskyndad död [29].

Enligt den med Miltitz träffade öfverenskommelsen skref Luther den 3 :dje Mars till

päfven ett bref ar följande lydelse:

"Högt välsignade Fader! Värdigas vända edra faderliga öron, hvilka äro liksom vår

Herre Kristi egna, till ert fattiga får och godbetsfullt lyssna till dess brttkningar. Hvad

skall jag göra, Heligaste Fader ? Jag kan icke fördraga utbrottet af er vrede och vet ej,

huru jag skall undvika den. Man uppfordrar mig att återkalla, och jag skulle skynda att

göra det, om det afsedda målet dermed vunnes. Men mina motståndares förföljelser

harva vida kringspridt mina skrifter, hvilka redan äro för djupt inristade i sinnena för

att kunna utplånas. En återkallelse skulle endast än mer vanhedra romerska kyrkan och

från allas läppar emot henne framkalla ett rop af ogillande. Helige Fader! inför Gud och

hans skapade verk betygar jag, det jag aldrig velat och ej heller i denna stund vill genom

våld eller list göra ingrepp i romerska kyrkans och Eders Helighets makt. .Tag erkänner,

att ingenting i himmelen och på jorden bör sättas öfver denna kyrka, med undantag af

Jesus Kristus, allas Herre." [30]

Sådana ord kunna i Luthers mun förefalla besynnerliga, ja till och med klandervärda,

om man glömmer, att han icke på en Siv!, utan långsamt och gradvis kom till ljus och

klarhet. De bevisa det ganska vigtiga förhållandet, att reformationen var något annat ån

ett blott uppträdande emot påfvedömet. Det var icke en strid mot den eller den formen.

Den hade icke en blott upplösande och nedrifvande syftning. Anfallet emot päfven kom

först i andra rummet. Dess rätta drifkraft låg i ett nytt lif, i en positiv lära. Jesus

Kristus, allas Herre, som bör sättas öfver allt annat, äfven öfver den romerska kyrkan,

såsom Luther i slutet arsin bref säger, var egentligen orsaken till sextonde århundradets

kyrkorevol ution. Sannolikt skulle päfven några månader förut icke låtit ett bref, hvaruti

den Wittenbergske munken öppet vägrade att åter. kalla, blifva obemärkt. Men

323


Maximilian hade nyss dött; man var upptagen af tronföljarevalet, och midt under de

politiska planer, som då satte Rom i jäsning, blef Luthers bref lemnadt utan

uppmärksamhet.

Reformatorn använde tiden bättre än hans mäktige motståndare. Under det Leo X,

med blicken företrädesvis rigtad på sina rördelar såsom veridslig furste, gjorde allt tör

att från tronen af lägsna en fruktad granne, tillväxte Luther dagligen i tro och kunskap.

Han forskade i de påfliga dekretalerna, och de upptäckter, han dervid gjorde, inverkade

märkligt på hans åsigter. "Jag läser", skrifver han till Spalatin, "de påfliga dekretalerna,

och, oss emellan sagdt, undrar jag nästan, om päfven icke är sjelfve antikrist eller

dennes apostel; till den grad är Kristus i dem vanställd och korsfästad" [31].

Emellertid vördade han ännu alltjemt den gamla romerska kyrkan och satte aldrig i

fråga att utträda ur densamma. "Att romerska kyrkan", säger han i den förklaring, han

enligt sitt löfte till Miltitz utgaf, "ju icke framför andra af Gud hedras, lider intet tvifvel.

S:t Petrus, 8:t Paulus, 46 päfvar, flera hundra tusentals martyrer harva i dess sköte

utgjutit sitt blod, samt besegrat verld och helvete, så att Guds blick med synnerligt

välbehag hyllar på denna kyrka. Oaktadt det inom densamma nu står jemmerligen till,

är detta likväl icke tillräckligt skäl för att skilja sig från den. Tvärtom; ju sämre

tillståndet är, desto fastare bör man sluta sig till den; ty genom skilsmessa vinner ingen

förbättring. Man får icke för djefvulens skull öfvergifva Gud, och icke för den onda

hopens skull öfvergifva de Guds barn, som ännu finnas i Rom. Ingen synd, intet ondt får

utsläcka kärleken eller störa endrägten. Ty kärleken förmår allt, och för endrägten är

allt möjligt" [32].

Det var icke Luther, som skilde sig från Rom, det var Rom, som skiljde sig från

Luther och sålunda stötte ifrån sig katolska kyrkans gamla tro, hvilken då i Luther egde

sin förnämste måla. nian.. Det var icke Luther, som beröfvade Rom dess makt och från

en inkräktad tron nedstörtade dess biskop. Endast den lära, han förkunnade, endast det

apostoliska ordet, som Gud i all dess kraft och renhet framdrog i ljuset, kunde öfvervinna

en makt, som i århundraden förslafvat kyrkan.

Denna i slutet af Februari af Luther utgifna förklaring till-fredsställde hvarken

Miltitz eller Vio. Sedan dessa ronglar förfelat sitt byte, hade de dragit sig tillbaka inom

Triera åldriga mu. rar, del de, understödde af den kurfurstlige erkebiskopen, hoppades

gemensamt kunna uppnå det mål, som de hear för sig ej lyckats vinna. Deras enda utväg

var således att söka rycka den kittterske munken undan kurfurstens beskydd .och få

honom i sitt. våld. Komme reformatorn väl till Trier, till en romersk prelats stater, skulle

han icke så lått slippa undan, utan att till punkt och pricka uppfylla påfvens fordringar.

De grepo alltså verket an. "Luther har", sade Miltitz till erkebiskopen i Trier, "antagit

Ers Nåd till skiljedomare. Lät således kalla honom inför eder." Er. kebiskopen skref i

följd hårat' den tredje Maj till kurfursten af Sachsen och bad, att Luther måtte skickas

324


till honom. De Vio och sednare arven Miltitz skrefvo likaledes till Fredrik och underrättade

honom, att den gyllene rosen hade ankommit till Fuggerska huset i Augsburg.

De trodde stunden för det afgörande slaget nu var inne.

Men omständigheterna voro förändrade; hvarken Fredrik eller Luther lät» inverka på

sig; kurfursten hade lärt att rätt uppskatta sin nya ställnin„g; han fruktade icke längre

påfven och än mindre hans tjenare. Å sin sida anade reformatorn, som visste, att de Vio

och Miltitz nu befunno sig på samma ställe, det öde, som väntade honom, i fall han

hörsammade deras kallelse. "öf.. verallt och på allt satt", sade han, "traktar man efter

mitt lif" [33]. Dessutom hade han begärt, att påfven måtte yttra sig i saken ; men den af

verldsliga beräkningar upptagne Leo hade ännu ingenting svarat. Luther skref till

Miltitz: "Huru kan jag utan befallning från Rom midt under de oroligheter, som nu skaka

riket, företaga en sådan resa? Huru kan jag, den fattigaste bland menniskor, underkasta

mig så dryga utgifter och trotsa så många faror?"

Erkebiskopen i Trier, en förståndig och sansad man, var Fredriks vän och ville icke

stöta sig med honom. Utomdess hade han icke lust att utan särskild uppmaning

inblanda sig i denna sak. Han kom sålunda öfverens med kurfursten i Sach,sen att

uppskjuta undersökningen till nästa riksdag, hvilken först två år derefter skulle

sammanträda 1 Worms.

Under det att Försynen sålunda från Luther afvärjde den ena faran efter den andra

framgick han modigt emot ett för honom sjelf okändt mål. Hans rykte växte; sanningens

sak betästades; studenternas antal i Wittenberg ökades, och man såg bland dem

Tysklands utmärktaste ynglingar. "Vår stad", skref Luther, "kan knappt hysa alla

ankommande", och vid ett annat tillfälle: "Stu-denternas antal växer ofantligt, liksom ett

vatten, som öfversvämmar" [34].

Men reformatorns röst verkade icke blott i Tyskland: den hade trängt utöfver rikets

gränser och började i flera andra kristna länder skaka det romerska våldets grundvalar.

En ryktbar boktryckare i Basel, vid namn Frobenius, hade utglfvit en samling af Luthers

skrifter, hvilken hastigt kringspriddes. I Basel uttalade sjelfva biskopen sitt gillande af

Luther, och sedan kardinalen i Sitten läst hans arbeten, utropade han skämtsamt : "0,

Luther, du år en verklig Luttrare!"

Erasmus uppehöll sig i Löwen, når Luthers skrifter hunno fram till Nederländerna.

Augustinerpriorn i Antwerpen, som studerat i Wittenberg och enligt Erasmi vitsord var

en man af äkta gammaldags kristendom, jemte åtskilliga andra belgier, läste dem med

mycken begärlighet. "Men de, som blott sökte egen fördel," säger den lärde

Rotterdamaren, "och underhöllo folket med kil-ringsagor, gåfvo luft åt sitt blinda och

dystra trosnit". —"Jag kan ej omtala," skref Erasmus till Luther, "alla de sorgliga

uppträden, dina skrifter här föranledt" [35].

325


Frobenius skickade till Frankrike och Spanien 600 exemplar af Luthers samlade

skrifter, och i Paris utbjödos de offentligen till salu. Sorbonnes professorer tyckas i början

med bifall hafva last dem. "Det är tid," sade flera bland dem, "att de, som sysselsätta sig

med forskningar i den heliga skrift, fritt uttala sin men i ng." I England emottogos

reformatorns skrifter med ännu större glädje, och spanska köpmän läto på sitt språk

öfversätta och från Antwerpen hemskicka dem. "Sannolikt voro dessa köpman af

mohrisk härkomst", anmärker Pallavicini [36].

En lärd bokhandlare från Pavia, vid namn Calvi, förde till Italien ett stort antal af

nämnda arbeten och utspridde dem i alla transalpinska stader; det var icke

vinningslystnad, utan önskan att i sin mån bidraga till fromhetens återupplifvande, som

härtill dref honom. Han fröjdades öfver den kraft, med hvilken Luther föraktade Kristi

sak. "Italiens lärde", skref han till honom, "skola förena sig med mig, och våra

utmärktaste skalder författa verser till din åra."

Då Frobenius skickade till Luther ett exemplar af nyss om. talade samling, berättade

han dessa glädjande nyheter och tillade: "Jag har sålt alla exemplaren på 10 når och har

aldrig gjort en så god affär." Och Luther mottog liften andra bref, vittnande om den

glädje, hvarmed hans skrifter blifvit hetsade. "Det fågnar mig", sade han, "att sanningen

är dem behaglig, ehuru hon talar med så ringa konst och på ett så barbariskt sått" [37].

Så börjades i Europas &Irak i Ida länder den andliga väckelsen. Med undantag af

Schweiz och till och med Frankrike, der enan. gelium redan blifvit förkunnadt, utgör

ankomsten af den Witten. bergske doktorns skrifter första bladet af reformationens

historia, och det var en boktryckare i Basel, som utsådde dessa första san. sanningsfrön.

Just som påfven trodde sig nåra att i Tyskland undertrycka det nybörjade verket,

vaknade det till lif i Frankrike, Nederländerna, Italien, Spanien, England och Schweiz.

Hvad betydde det nu, om Rom ande trädets stam? . . . Dess frön hade redan spridt sig

vida omkring.

Under det att striden upplågade utom riket, tycktes den Inom detsamma nästan

afstannad. Franciskanermunkarne i Tilterbock, Roms ifrigaste kämpar, hvilka

ore'rsigtigt anfallit Luther, hade efter ett kraftigt svar från dennes sida skyndsamligen

dragit sig tillbaka. Päfvens anhängare köllo sig tysta. Tezel var försatt i overksamhet.

Luther uppmanades af sina vänner att nedlägga striden, och han hade girvit dem sitt

löfte derom. Teserna börja. de råka i glömska. Reformatorns vältaliga tunga var

förlamad af det försåtliga lugnet och reformationen tycktes hejdad i sitt lopp. "Men", sade

Luther sednare med afseende på, denna tidepunkt, "menniskorna gjorde sig fåfäng möda;

ty Herrenhade uppvaknat och stod färdig att döma folken" [38]. "Gud leder mig icke, han

drifver, han hänför mig", säger han på ett annat ställe; "jag är icke mera herre öfver mig

sjelf. Jag skulle vilja lefva i lugn, och ryckes in midt i stridshvimlet" [39].

326


Detvar skolastikern Eck, Luthers gamle vän och obeliskernas författare, som

återupptog striden. Han var påfvemskten uppriktigt tillgifven, men tyckes hafva saknat

sann gudaktighet, samt tillhört denna i alla tider så talrika menniskoklass, som anser

vetenskapen, ja, sjelfva teologien och religionen såsom medel attgöra sig ett namn i

verlden. Ärelystnaden kan lika väl dölja sig under prestens kappa, som under krigarens

rustning. .

Eck hade vinnlagt sig om skolastikens sätt att disputera och deruti vunnit verkligt

mästerskap. Under det att medeltidens riddare och reformationstidens krigare skördade

åra vid tonerspelen, sökte skolastikerna vinna ryktbarhet genom de klyftiga ordstrider,

hvilka vid akademierna ofta uppfördes. Intagen af höga tankar om sig sjelf, stolt öfver

sin förmåga, öfver det bifall, hvarmed allmänheten omfattade hans sak, samt öfver de

segrar, han vid 8 ungerska, milanesiska och tyska universiteter tillkämpat sig, längtade

Eck efter tillfälle att med reformatorn mäta sina krafter och sin skicklighet. Han hade

haft all möda ospard, för att förvärfva sig anseende såsom en bland tidehvarfvets

yppersta lärde. Ständigt sökte han uppväcka nya tvister, för att sålunda göra uppseende

och genom sina bedrifter förskaffa sig alla lifvets njutningar. Hans resa till Italien hade,

om man skall tro honom, varit ett segertåg. De lärdaste män hade blifvit tvungna att

underskrifva hans teser. Såsom en öfvad slagskämpe såg han sig nu omkring efter ett

nytt stridsfält, och han tviflade intet ögonblick om segern. Den lille munken, som hastigt

vuxit upp till en jätte, den hittills oöfvervinnerlige Luther sårade hans högmod och

uppväckte hans afund [40].

Hvad bekymrade det honom, om han genom sitt fikande efter egen Ara skadade Rom!

En skolastikers fåfänga skyggar icke tillbaka för dylika betänkligheter. Teologerna

harva, likasåväl som furetarne, mer än en gång för sin ärelystnad uppoffrat det

allmänna bästa. Vi skola nu visa, huru den Ingolstadtske doktorn erhöll en önskad

anledning att träda inom skrankorna med sin besvårlige medtåfiare.

Den nitiske, men alltför häftige Karlstadt stod ännu i vänligt förhållande till Luther.

Förnämsta sambandet mellan dessa tvänne teologer utgjordes af deras gemensamma

tillgifvenhet för läran om nåden, samt beundran för Augustinus. Karlstadt var emellertid

för lidelsefull för att genom en Miltitz' skicklighet och slug. het kunna bringas till

tystnad. Han utgaf mot Ecks obelisker några teser, i hvilka han försvarade Luther och

deras gemensam-ina tro. Eck svarade, och Karlstadt lät honom ej behålla sista ordet

[41]. Striden blef het. I sin ifver att begagna det gynnande tillfället kastade Eck

handsken till Karlstadt, och denne var icke sen att upptaga den. Så betjente Gud sig af

dessa tvänne mäns lidelser, för att utföra sina afsigter. Luther tog till en början ingen del

i en strid, hvars hjelte han likväl skulle blifva. Men det linnes menniskor, som af

händelsernas tvång alltid återföras på skådebanan. Man kom öfverens att tvisten skulle

utkämpas i Leipzig, och detta var upphofvet till den så ryktbara Leipzigerdisputationen.

327


Eck ansåg emellertid striden med Karlstadt blott såsom en bisak. Det var Luther han

hade i sigte. Han gjorde derföre allt ''gir att framlocka honom på stridsfältet, och utgaf

till den ändan 13 mot reformatorns hufvudläror rigtade teser [42]. Den sista var af

följande lydelse: "Vi neka, att den romerska kyrkan först vid påfven Sylvesters tid blifvit

upphöjd öfver de andra kyrkorna, och vi erkänna den biskop, som innehaft S :t Peters

stol och bekänt sig till hans tro, i alla tider såsom S:t Peters efterträdare och Jesu Kristi

ståthållare." Sylvester lefde på Konstantin den stores tid, och genom denna tes nekade

Eck sålunda, att Rom af denna kej. sare erhållit sitt företräde framför andra kyrkor.

Luther, som icke utan svårighet förbundit sig till tystnad, blef vid läsningen af dessa

satser mycket uppskakad. Han insåg, att det var på honom, man syftade, och att han

icke med heder kunde undvika striden. "Denne man", skref han, "kallar Karlstadt sin

motståndare, på samma gång han kastar sig öiver mig. Men Gudi regerar och vet bäst,

hvad Han med detta sorgespel vill åstad-komma [43]. Det gäller hvarken mig eller doktor

Eck. Guds afsigter skola gå i fullbordan. Tack vare Eck, skall denna sak, som. hittills

endast varit en lek, blifva allvar, samt gifva Roms och den, romerske biskopens förtryck

en svår stöt."

Rom bröt sjelf stilleståndet. Ej nog härmed: det öppnade-denna gång striden på en

punkt, som Luther hittills icke uttryck-ligen anfallit. Doktor Eck uppkastade påfvens

öfvervälde såsom, stridsämne, härutinnan följande det vådliga efterdöme, Tezel

redangifvit. Rom utmanade sjelf sin fruktansvärde motståndare.. och om det illa

tilltygadt, måste rymma fältet, hade det sålunda-. sin egen orörsigtighet att skylla

derför. Med den piffiga ötvermakten skulle äfven hela den romerska byggnaden ramla

öfveranda. Den största fara hotade sålunda påfvedömet, och likväl giorde hvarken

Cajetan eller Miltitz något för att aflkja den nya). striden. Inbillade de sig kanske, att

reformationen skulle besegras, eller voro de slagna med den blindhet, som

oemotståndliga. drager jordens mäktige till deras undergång?

Luther, som genom sin långvariga tystnad gifvit prof på er» sällspord hoteambet,

upptog oförskräckt den utkastade stridshand-sken och utgaf genast nya teser till svar på

doktor Ecks. Den sista tesen lydde sålunda: "Genom eländiga, pätliga dekretaler,_

utfärdade inom de sista fyra hundra åren, vill man bevisa romer-ska kyrkans företräde.

Men detta företräde har emot sig giva år hundradenstrovärdiga historia, den heliga

skrifts vittnesbörd och. det heligaste af alla kyrkomöten, det Nicaiska kyrkomötets

beslut" [44].

"Gud vet", skref han vid samma tid till kurfursten, "att det var min fasta föresats att

tiga, och att jag med glädje såg leken slutad. Jag har så troget iakttagit den med påfvens

ombud träffade öfverenskommelsen, att jag oaktadt mina motståndares smädelser och

mina vänners råd ej svarat Sylvester Prierias. Men nu anfaller doktor Eck icke endast

mig, utan hela Wittenbergs universitet. Jag kan icke tåla, att sanningen sålunda

328


öfverhöljes med vanära [45]. På samma gång skref Luther äfven till Karlstadt Jag vill

icke, förträfflige Andreas, att du skall inlåta dig i denna tvist, ty det år mig man vill

komma åt. Jag skall med glädje lerans mina allvarsamma arbeten, för att sysselsätta

mig med de påtliga smickrarnes lekar [46]. Välan då! raske kämpe", fortfor tian, med

stolt förakt vändande sig till doktor Eck. "Var oförskräckt och omgjorda ditt svärd kring

dina länder [47]. Om jag icke behagat dig såsom medlare, skall jag kanske bättre behaga

dig såsom motståndare. Icke att jag ämnar besegra dig, men på det jag efter alla de

segrar, hvilka du, om vi skola tro dina egna ord, vunnit i Ungern, Lombardiet och

Bayern, må bereda dig till. fälle att förvärfva namn af Sachsens och Meissens besegrare

och .sålunda för alltid helsas med Augustustiteln" [48].

Icke alla Luthers vänner delade hatts förhoppningar, ty hit, tills hade ingen kunnat

reda sig emot doktor Ecks klyftigheten. Mest af allt oroende dem dock sjelfva

tvisteämnet påfvens -öfvervalde. Huru kunde en stackars munk våga anfalla denne jätte,

hvilken i århundraden krossat alla motståndare ? Kurfurstens bof darrade; Spalatin,

furstens förtrogne och reformatorns vän, ar i ångest. Fredrik sjelf tänkte med oro på

framtiden ; icke ens Jet svärd, hvarmed han såsom den heliga grafvens räddare i

Jerusalem blifvit omgjordad, kunde göra tillfyllest i denna strid. Luther ensam var

oförfärad. "Herren", tänkte han, "skall öfver-<emna honom i mina händer." Den starka

tro, hvaraf han lifvades, .satte honom till och med i stånd att styrka sina vänners mod.

"Jag besvär dig, käraste Spaiatin", sade han, "öfverlemna dig ej åt misströstan ; du vetj

u, att om Kristus ej vore på min sida, skulle allt, livad lag hittills företagit, bringat mig i

förderf. Har man icke nyss från Italien skrifvit till hertigens i Pommern kansler, att jag

vändi upp och ned på Rom, och att man icke visste, huru oväsendet skulle stillas, så att

man ämnade angripa mig, icke på laglig Vag, utan, såsom uttrycken fällo, med romerska

flifigheter, hvilket -säkerligen betyder gift, försåt eller mord?

"Jag söker beherrska mig och håller för kurfurstens och uni-versitetets skull inne

med mycket, som jag, om jag vore annor-städes, skulle använda emot Babylon. Ack, min

stackars SpalaLin t det är omöjligt att sanningsenligt tala om Skriften och kyrkan, utan

att reta odjuret. Hoppas således aldrig få se mig i lugn, med mindre jag afstår från

teologien. Om denna sak är af Gud i_ skall den ej sluta, förrän alla mina vänner

öfvergifvit mig, såsom Kristi lärjungar öfvergäfvo Honom. Sanningen skall ensambests

och segra genom Hans högra hand, och ej genom min eller din,. eller någon menniskas

[49]. Om jag dukar under, skall verlden icke förgås med mig. Men jag är, fruktar jag, allt

för eländig, för att vara värd att dö för en sådan sak." — "Rom", skref hats vid samma

tid, "Rom längtar blott att förgöra mig, och jag gör ingenting annat, än begabbar det.

Man berättar, att de i Rom pä, Florafältet offentligen bränt en Martin Luther af papper,

sedan man först öfverhöljt honom med förbannelser. Jag afbidar deras-raseri. Hela

verlden", fortfor han, "bäfvar och vacklar, både till kropp ock själ [50]. Huru skall detta

Slutas 4 Gud allena vet. För min del förutser jag krig och olyckor. Gud förbarme sig öfver

oss 1"

329


Luther skref bref på bref till hertig Georg [51], i hvars stater Leipzig var beläget, för

att erhålla tillåtelse att resa dit och del. taga i disputionen, men intet svar hördes utat.

Förskräckt öfver Luthers satser angående päfvemakten, och befarande, att samma

religionskrig, som så länge törhårjat Böhmen, skulle uppflamma i Sachsen, ville konung

Podibrads dotterson icke samtycka till doktorns begäran. Denne beslöt då att utgifva

förklaringar öfver den trettonde tesen. Men långt ifrån att denna tes lugnade herti-gen,

befästade den honom blott mera 1 sitt beslut; han afslog be. stämdt reformatorns

begäran och tillät honom endast att såsom åhörare bevista disputationen [52]. Luther

var ganska missnöjd härmed; men han hade icke mer än en önskan, nemligen att lyda

sin Gud. Han beslöt således att resa och se, huru händelserna utvecklades. Emellertid

befordrade hertigen af alla krafter disputatio. nen emellan Eck och Karlstadt. Georg var

den gamla läran tillgifven, men, redlig, uppriktig, samt vän af fri forskning, trodde han

icke, att hvarje tanke borde stämplas såsom kättersk, blott derföre att den misshagade

romerska hofvet. Då kurfursten Fred- rik dessutom styrkte sin frände i hans afsigt,

utfärdade denne be. fallning om den teologiska tvekampen [53].

Biskop Adolf i Merseburg, i hvilkens stift Leipzig var beläget, insåg bättre än Miltitz

och Cajetan vådan af att låta så vigtiga frågor bero på en ordstrids vanskliga utgång.

Rom borde icke satta fruktan af många århundradens bemödanden på ett sådant

vågspel. Arven Leipzigerteologerna voro högeligen uppskrämda och besvuro sin biskop

att afstyra disputationen. Adolf gjorde således hertigen de kraftigaste föreställningar.

Denne svarade ganska träffande: "Det förvånar mig, att en biskop kan hysa så stor afsky

för våra förfäders gamla och lofvårda bruk att pröfva tvistiga trosfrågor. Om våra

teologer undandraga sig att försvara sina läror, vore det bättre att med de penningar,

man kostar på dem, underhålla gamla gummor och små barn, hvilka åtminstone kunna

spinna och sjunga" [54].

Detta brer inverkade föga på biskopen och teologerna. Vill-farelsen har ett hemligt

medvetande, som kommer henne att frukta all granskning, äfven då hon mest talar om

pröfningens frihet. Hon framträder först obetänksamt och drager sig sedan fegt tillbaka.

Sanningen åter trotsar icke, men viker ej heller frän sin plats. Universitetets i

Wittenberg blomstring var dessutom en ständig nagel i ögat på det i Leipzig. Sistnämnde

stads prester och munkar besvuro från predikstolen folket att undfly de nya kättarne,

samt sökte mot reformationen upphetsa den okunniga hopen genom att öfverhopa

Luther med smädelser och i de mörkaste färger utmåla honom och hans anhängare [55].

Tezel, som ännu lefde, vaknade upp och utropade frän sin undangömda vrå: "Det är djeK

vulen sjelf, som anstiftadt denna strid" [56]. Professorerna i Leipzig voro likväl icke alla

af samma tanke; somliga hörde till dessa likgiltiga menniskor, som alltid äro färdiga att

göra sig lustiga öfeer båda sidornas felsteg. En sådan var professorn i grekiskan, Peder

Mosellanus. Han frågade föga efter Johan Eck, Karlstadt och Martin Luther, men

lofvade sig mycket nöje af striden. "Eck, den ryktbaraste bland pennfttktare och

storskräflare", skref han till sin vän Erasmus, "Johan Eck, hvilken liksom Sokrates hos

330


Aristophanes, föraktar sjelfva gudarna. skall sammandrabba med Andreas Karlstadt.

Striden lär val slutas med stort oväsen, och tio Demokriter skola få tillräckligt att

skratta åt" [57]. Den försagde Erasmus darrade deremot vid tanken på den förestående

striden och skulle i sin skuggradda försigtighet gerna at böjt densamma. "Om J viljen tro

Erasmus", skref han till Melanchton, "beflitaden J er mer om vetenskapernas framgång

an om deras fienders förföljande [58]. Jag tror, att vi på det sättet skulle komma längre.

Låtom oss framför allt under striden icke förgäta, att vi böra segra icke endast genom

vältalighet, utan äfven genom mild. het och hotlamhet." Men hvarken presternas

farhågor eller de fredålskandes försigtighet kunde numera förekomma striden, och man

rustade sig till densamma å ömse sidor.

________________________________________

FOTNOTER

[1] fiurfurstens bref till sin gesandt i Rom. (L. Opp. [L.] XVII, p. 298.)

[2] Rationem agendi proms oppositam inire statuit. (Pallavioini, Concil. Trid. vol. I, p.

J1.)

[3] Roscoes Life of Leo X, vol. IV, p. 2.

[4] Pallavicini (list. Conc. Trid. 1, p. 69.)

[5] Ibid. 1, p. 5I.

[6] Ecce ubi urrum pro papa stare inveni, tres pro te contra pep») tabant. L. Opp.

Lat. in prat.)

[7] Ibid.

[8] Corp. reformat. edid. Bretechneider, I, 61.

[9] Expecto consilium Dei. rL. Epp. I, p. 191.)

[10] Per singula oppida affigeret urrum, et ita tutur me perduceret Romarn. (L. Opp.

Lat. in preef.)

331


[11] Tuno desiit pauinium skvire tempestas. (Ibid.

[12] Liischer, II, 567.

[13] Sed per viam a Domino prostratus mutavit violentiam in benevolentiam

fallaeissime eimulatam. (L. Epp. 1, p. 206.)

[14] Martine, ego credebam te esse senem aliquem theologum, qui poet fornacem

sedens (L. Opp. Lat, in prief.)

[15] L. Epp. I, p. 23 t.

[16] Si baberem 25 milli& armatorum, non confiderem te posse a me Romam perduci.

(L. Opp. lat. in prfef.)

[17] L. Opp. (W.) XXII.

[18] Pallavicini, I, 62.

[19] L. Opp. Lat. in prinf.

[20] Und die Sache sicb zu Tode bluten. (L. Epp. 1, 207.)

[21] L. Epp. I, p. 209.

[22] Pallavicini, I, p. 52.

[23] Ego dissimulabam has erocodili lacrynnas a me intelligi. (L. Epp. I, p. 218.)

[24] L. Epp. I, p. 231.

[25] Sio amice discessimus etiam cum osoulo (Jude) scilieet). (Ibid. 218.)

[26] Ilas italitates. (Ibid. 231.)

[27] Verbis minisque pontificis ita fregit hominem, hactenua terribilem ounctis et

imperterritum stentorem. (L. Opp. in prEef.)

[28] Doleo Tetzeliam (L. Epp. I, p. 233).

[29] Sed conscientia indigni tate pap 83 forte ocenbnit. (L. Opp, in prsef.,

332


[30] Praeter usum Jesum Christum Dominum omnium. (L. Epp. I) p, 234.)

[31] Neactio an papa eit Antiehristue Ipso val apoatolue ajus. (L. Epp. 1, p. 239.) —

[32] L. Opp. [14.) XV [I, 224.

[33] Video ubique, undique, quoeumque mode, animera meam quteri. L. Epp. I, 274.

16 Maj).

[34] L. Epp. I, p. 278-279.

[35] Nullo german° consequi queam quas tragmdias his exeitarint tal libelii (Bram.

Epp. VI. 4.)

[36] Pallav. I, 91.

[37] In his id gaudeo, quod varnas, tam barbar., et indoote loquena, adeo plaoet. (L.

Epp. I, p. 255). 21

[38] Dominus evigilavit et stat ad judicandos populos. (L. Opp. lat. ia prtef.)

[39] Deus rapit, pellit, nedum ducit me: non sum compos mei: volo esse quietus et

rapior in medios tumultus. (L. Epp. I, 231.)

[40] Nihil cupiebat ardentius, quam sui specimen prmbere in solemni disputatione

cum temulo. (Pallav. I, p. 55.)

[41] Defensio adversus Eccii monoinaehiam.

[42] L. Opp. (L.) XVII, p. 242.

[43] Sed Dein in medio deorum; ipae novit gnid ex ea tragoedia de-ducera voluerit. (L.

Epp. I., p. 230-232.)

[44] L. Opp. (L.) XVII, p. 245.

[45] L. Epp. I, p. 237.

[46] L. Epp. r, p. 2M.

333


[47] Esto vir fortis et accinge gladium tulim super femur tnum, po-.centissime. (Ibid.)

[48] Ae si voles semper Augustus salutaberis in teternum. (Ibid.)

[49] Et sola sit veritas, qua) salva se dexters eua, non mea, non tua. non ullius

hominis. (L. Epp. I, p. 261.)

[50] Tottie orbis nutat et movetur, tam compore quam anirna. (Ibid. p. 280, den 13

Maj 1519.)

[51] Tornig; Litteris a duce Georgio non potui certum obtinere re-sponsnm. (Ibid. p.

282.)

[52] L. Opp. in prasf.

[53] L. Epp. I, 256

[54] Sehneider, Lips. Chr. IV, it:,

[55] Theologi Interim me proseindunt. . populum Lipaise inolamant. (1• Egg. I, p.

255.)

[56] Das valt der Teufel! (Ibid.) Seekend. p. 201.

[57] Corpue Reform. ed. Breteebneider, I, 78 d. 22 April 1519.

[58] Corp. Ref. I, 82.

334


KAPITEL II.

Under det att kurfurstarne 'möttes i Frankfurt för att gifva Tyskland en kejsare (i

Juni 1519), samlade teologerna sig i Leipzig, i ett af verlden obemärkt, men för framtiden

icke mindre betydelsefullt ändamål.

Eck inträffade först på mötesplatsen. Den 21 :ste Juni kom han till Leipzig, åtföljd af

Poliander, en ung man, som han tagit med sig från Ingolstadt, för att skrifva en

berättelse om disputa. tionen. Man emottog den skolastiske doktorn med alla slags hedersbevisningar;

och Kristi lekamens dag vandrade han i prester. lig skrud i spetsen för

en talrik procession genom stadens gator. Man trängdes för att se honom. Han berättar

sjelf, att stadens in. nevånare allmänt voro på hans sida; "likväl", tillägger han, "gick der

ett rykte, att jag skulle duka under i striden."

Dagen derefter, eller midsommardagen, anlände Wittenber-garne. Karlstadt, som

skulle kämpa mot Eck, åkte ensam framför alla de andra. Efter honom kom i en öppen

vagn hertig Barnim af Pommern, som då studerade i Witteuberg och blifvit vald till

universitetets rektor. Bredvid honom sutto reformationens tvänne fäder, Melanchton och

Luther. Melanchton hade ej velat låta sin vän fara ensam. "Martin, den Guds

stridsmannen!" hade han sagt till Spalatin, "har rört upp detta stinkande träsk [1]. Min

själ uppfylles med harm, då jag betänker de påfliga teologernas skamliga beteende. Var

ståndaktig och öfvergif oss icke 1" Luther hade sjelf uttryckt sin önskan, att hans

Achates, såsom man kallade Melanchton, skulle vara honom följaktig.

Augustinervikarien Johan Lange, flera Jurisdoktorer, några magistrar, två teologie

licentiater jemte flera andliga män, bland hvilka må märkas Niklas Amsdorf, slöto tåget.

Amsdorf här. stammade från en förnäm sachsisk slikt, men hade försakat den lysande

bana, hans börd för honom öppnade, och egnat sig åt teologiska studier. Genom teserna

om aflaten förd till sanningens kunskap bekände han genast frimodigt sin tro [2]. Denne

kraft-fulle och häftige man dref kanske någon gång Luther, som redan af naturen lätt

förifrade sig, till mindre välbetänkta steg. Sjelf af högt stånd, hade han ingen försyn för

de förnäma, utan tilltalade dem understundom med en till råhet gränsande frihet. "Jesu

Kristi evangelium", sade han en dag inför en lysande församling, ‘tillhör de fattiga och

bedröfvade, men icke er, furstar, herrar och bofink', som lefven i beständiga njutningar

och förstiielser" [3].

Men härmed var det Wittenbergska tåget icke slut. En stor skara studenter åtföljde

sina lärare. Eck påstår, att deras antal uppgick till 200. Väpnade med pikar och

hillebarder, omgåfvo de doktorernas vagnar, färdiga att försvara dem, samt stolta öfver

deras sak.

335


På detta sätt intågade reformatorerna i Leipzig. De hade re-dan farit igenom

Grimmaporten och befunno sig midt framför S:t Pauls kyrkogård, då ett hjul på

Karlstadt vagn gick sönder och den af det präktiga intåget smickrade erkediakonen föll i

smutsen. Han gjorde sig ingen skada, men måste gående begifva sig tillbaka till sin

bostad, under det att Luthers vagn, som följde närmast efter, rullade förbi honom och

förde reformatorn välbehållen till bestämd ort. Leipzigerboarna, som samlat sig för att

betrakta de Wittenbergska kämparnes intåg, sågo i detta missöde ett olyckligt förebud,

och snart hette det öfver hela staden, att Karlstadt skulle blifva öfvervunnen och Luther

gå segrande ur striden [4].

Adolf af Merseburg var emellertid icke overksam. Vid första underrättelsen om

Karlstadts och Luthers ✓ankomst, och till och med innan de stigit ur vagnarna, lät han

på alla kyrkodör- • rarna anslå förbud att vid fara af bannlysning öppna disputationen.

Förvånad öfver en sådan djerfhet, befallde hertig Georg magistraten att nedrifva

biskopens kungörelse, och lät kasta i fängelse den tilltagsne tjenare, som uppslagit

densamma [5]. Georg hade nemligen sjelf begifvit sig till Leipzig, åtföljd af hela sitt hof

och bland andra af Hieronymus Emser, hos hvilken Luther tillbragt den märkvärdiga

aftonen, hvarom förut är talalt. Derpå utdelade hertigen åt båda sidornas kämpar de

brukliga skänkerna. "Åt mig", sade Eck med stolthet, "gaf han en vacker hjort, men

Karlstadt erhöll endast en hjortkalf" [6].

Så snart Eck förnam Luthers ankomst, gick han till honom. "NAV, sade han, "jag har

hört sägas, att du vill disputera emot mig!"

Luther. "Huru kan jag disputera, då hertigen förbjuder mig det ?"

Eck. "Om jag ej får disputera med dig, så vill jag ej heller disputera med Karlstadt.

Det är för din skull jag kommit hit" [7]. Efter ett ögonblicks tystnad tillade han : "Vill du

uppträda emot mig, om jag lagar att du får hertigens tillåtelse?"

Luther (med glädje). "Skaffa mig den, skola vi drabba tillsammans".

Eck gick genast till hertigen och försökte skingra hans be. tänkligheter. Han sade sig

vara viss om segern och förestälde honom, att päfvens myndighet, långt ifrån att genom

disputationen förlora något, blott skulle framstå iså mycket herligare glans. Sjelfva

upphofsmannen måste angripas. Med Luther skulle hela saken stå eller falla. Georg gaf

den begärda tillåtelsen.

Hertigen hade i sitt palats Pleissenburg låtit tillreda en stor sal, der man uppfört

tvanne katedrar midt emot hvarandra, samt framsatt blinkar för åhörare och bord för

notarierna, hvilka skulle anteckna hvad som yttrades. Såväl katedrar som bänkar voro

336


klädda med lysande tapeter. På den Wittenbergake doktorns kateder hade man hängt ett

porträtt af B :t Martin, efter hvilken han var uppkallad, och på Ecks ett dylikt af

riddaren S :t Göran. "Vi få väl se", sade den frimodige Eck, då han betraktade denna bild,

"om jag icke skall rida omkull mina fiender." Allt antydde den stora vigt, som fästades

vid striden.

Den 25 Juni samlades man i slottet för att öfverenskomma om den ordning, hvilken

vid akten borde iakttagas. Eck, som mera litade på sina utförsgåfvor och stora åthäfvor,

än på sina skäl, utropade: "Vi skola disputera helt fritt och flytande, utan att notarierna

uppteckna våra ord."

Karlstadt. "Det är en gång öfverenskommet, att disputatich nen skall uppskrifvas,

utgifvas på trycket och underställas allmän-betens pi öl ning."

Eck. "Att uppskrifva allt, som säges, skall endast afkyla de kämpandes ifver och

uttänja striden. Det är då förbi med den hänförelse och v/Irma,som utgöra vilkoren för en

liflig disputation. Låtom oss icke hämma ordens ström"1 [8].

Doktor Ecks vänner understödde detta hans yrkande, men Karlstadt vidhöll sina

invändningar, och Roms förkämpar måste gifva vika.

Eck. "Nå våll man må då skriNa; men handlingarna böra åtminstone icke

offentligöras, förråa de af dertill utsedde domare blifvit granskade."

Luther. "Doktor Ecks och Eckianernas sanning fruktar så-ledes dagsljuset?"

Eck. "Domare äro nödvändiga."

Luther. "Och hvilka domare?"

Eck. "När disputationen år slut, skola vi komma öfverens derom."

Afsigten hos Roms anhängare var lätt att genomskåda. Om de Wittenbergska

teologerna antoge skiljeman,vore de förlorade, ty motståndarne kunde lita på de

personer, till hvilkas afgörande saken skulle hänskjutas. Vägrade de åter att underkasta

sig do-mare, skulle man utsprida, att de fruktade en oväldig granskning.

Reformatorerna ville hafva till domare, icke några enskilda, hvilkas mening på

förhand var fattad, utan hela kristenheten. De vädjade till den allmänna rösten. För

öfrigt bekymrade det dem föga, huru domen utföll, allenast de genom sitt öppna

vittnesbörd om sanningen fört några själar till ljuset. "Luther", säger en ro-mersk

337


historieskrifvare, "hänsköt sin sak till alla trogna, det vill saga till en så talrik domstol,

att ingen urna var tillräcklig att rymma dess röster" [9].

Man åtskildes. "Se, huru listigt de gå till väga", sade Luther och hans vänner

sinsemellan. "Utan tvifvel vilja de hafva påfven eller universiteterna till skiljedomare."

Bittida följande dagen skickade också verkligen de romerska teologerna en af de sina

för att till domare föreslå — påfven.

"Påfven!" sade Luther, "huru kan jag antaga en sådan do. mare ?"

"Akta dig", sade alla hans vinner, "att gå in på så °billiga viskor." Efter förnyad

rådplägning frångingo Eck och hans an-hangare påfven och föreslog° några universiteter.

"Betagen oss icke den frihet, J redan beviljat oss!" sade Luther. "Vi kunna icke i denna

punkt gifta efter", svarade de. "Då disputerar jag icke", återtog reformatorn [10].

Man åtskildes ännu en gång, och hela staden talade om den snöpliga utgång, saken

tagit. "Luther", ropade öfverallt de påt viska, "vill icke inlåta sig i någon disputation!. ..

Han vill icke godkanna någon domare!" ... Man uttydde och förvrängde hans ord och

sökte att framställa dem i den mörkaste dager. Reforma-torns basta vänner skyndade till

honom och uttryckte sin beetört- ing öfver hans vägran.

"Du afslår striden!" utropade de. "Ditt afslag skall med vanära hölja så val din sak,

som ditt universitetet." Det var att anfalla Luther på hans ömmaste sida. "Nå väl", sade

han med af harm svällande hjerta, "jag antager de mig föreslagna villkoren ; men

förbehåller mig raffighet att vädja och jafvar på förhand den romerska kurians dom"

[11].

Den 2'7 dini ()kulle disputationen taga sin början. Redan på morgonen samlades man

i universitetskollegiet och begaf sig der-ifrån i procession till S :t Thomaskyrkan, hvarest

på hertigens be. fallning och bekostnad en högtidlig meesa uppfördes. Efter aln. tad

gudstjenst fortsattes vandringen till det hertigliga palatset. Främst gingo hertigarne

Georg och Barnim, dernast grefvar, ab. hoter, riddare och andra betydande personer,

samt slutligen de Nåda partiernas doktorer. En skyddsvakt af 78 med hillebarder

väpnade borgare åtföljde tåget under klingande spel och flygande fanor.

Efter ankomsten till palatset intogo hertig Georg, arffurstenr Johan, den tolfårige

prins Georg af Anhalt, hertigen af Pommern,. samt alla de öfriga sina bestämda platser i

den för disputations-akten utsedda salen.

Mosellanus uppsteg nu i katedern för att på hertigens befall-ning påminna teologerna

om det satt, h varpå striden skulle föras. "Om J inläten er i grin med hvarandra", sade

338


talaren, "livad ar det då för skilnad emellan en disputerande teolog och en oför-skämd

slagskampe? Att här segra ar ju ingenting annat, an att återföra en broder från hans

villfarelse? Hvar och en borde sna-rare önska att öfvervinnas an att öfvervinna" . .[12].

Efter talets slut ljöd en högtidlig kyrkomusik genom Pleis-senburgs hvalf. Hela

församlingen föll på knä, och den gamla. sången: Veni, Sance Spiritus! uppstamdes. En

betydelsefull stund i reformationens historia! Under det denna allvarliga åkallan till den

Helige Ande tre gånger upprepades, knaböjde den, gamla och den nya lerans förkämpar,

medeltidskyrkans försvarare, samt den apostoliska kyrkans äterupprattare,

endragteligenoch ödmjukt tillsammans. Det gamla bandet af en gemensam, tro omslöt

alla sinnen, samma bön uppsteg från allas lappar, och, liksom från ett och samma hjerta.

Det var den yttre, döda enhetens sista stund ; en ny andlig och lefvande enhet skulle nu

taga, sin början. Man hade öfver kyrkan nedkallat den Helige Ande,. och Han var redan

på färde för att förnya kristenheten.

Efter bönen och sången reste församlingen sig upp, och dis-putationen skulle

begynna; men som klockan redan slagit 12,, uppsköts den till kl. 2.

Hertigen hade till sitt bord inbjudit de utmarktaste bland deltagarne i disputationen.

Efter måltiden återvände man till slottet. Salen var uppfylld af åhörare. Dylika akter

voro den tidens förnämsta offentliga förhandlingar, vid hvilka folkens målsman

utkämpade dagens vigtigaste frågor. Snart hade talarne intagit sina platser. För att göra

deras bild så mycket åskådligare,, vilja vi meddela den beskrifning, en af stridens mest

oveldige ögonvittnen lemnat om den.

"Martin Luther ar af medelmåttig storlek och genom mycket studerande så

utmarglad, att man nästan kan rakna benen i hans kropp. Han ar 1 sin kraftigaste ålder

och har en klar och klang- full stamma. Hans lerdom och förstånd i den Heliga Skrift äro

oförlikneliga, så att han har den nitstan hel och hållen på sina fem fingrar [13].

Dessutom besitter han stort förråd på bevis och tankar ; kanske borde han dock halva

mera logik, för att ställa allt på behörig plats. I umgänget är han skämtsam och

tillgänglig och har ingenting sträft eller högdraget ; han vet att lämpa sig efter Livar och

en; hans sätt att uttrycka sig är behagligt och glädtigt; han visar stor beslutsamhet och

ser alltid frimodig ut, huru mycket hans motståndare An hota honom, så att man måste

tro, det han icke utan Guds bistånd gör så stora ting. Dock tadlar man hos honom, att

han i vederläggningen af andras äsigter är mer bitande, än som anstår en teolog,

isynnerhet som han förkunnar nya satser i religionen.

"Karlstadt är mindre till vesten, med mörkt och solbrändt ansigte och obehaglig röst.

Han har sämre minne och är ännu mera fallen för vrede än Luther. Icke dess mindre

återfinner man hos honom, ehuru i ringare grad, de egenskaper, som utmärka hans vän.

339


"Eck är storväxt och bredaxlad; han har en stark och äkta tysk stämma, samt så goda

lungor, att han kunde låta höra sig på en teater eller duga till offentlig utropare. Hans

ton är snarare grof än bildad. Han saknar detta behag, som Fabius och Cicero så mycket

upphöja. Hans mun, ögon och hela ansigte påminna mer om en soldat eller slagtare, än

en teolog. Han har förträffligt minne, och om han egde lika mycket snille, vore han en

full. ändad man. Men han fattar långsamt och saknar det omdöme, hvarförutan allt

annat är onyttigt. Då han disputerar, hopar han utan val och urskiljning bibelspråk,

utdrag ur kyrkofäderna och bevis af all möjliga slag. Derjemte har han en obegriplig oförskämdhet

Bragt i trångmål, lemnar han tvärt sitt ämne, kastar sig in på ett annat,

antager till och med någon gång, och det blott genom en förändring i uttrycken, sin

motståndares mening, under det han med utomordentlig skicklighet tillvitar honom den

orimlighet, han nyss sjelf försvarade."

Så tecknar Mosellanus de män, som utgjorde föremålet för den i Pleissenburg

församlade menniskomassans uppmärksamhet. Bek och Karlstadt öppnade

disputationen. Sedan den förre en stund med oroliga blickar betraktat de böcker, som

lågo på ke. tedern framför hans medtäflare (det var bibeln och kyrkofädernas skrifter),

utropade han; "Jag vill icke disputera, om du får hafva böcker med dig." Att en teolog vid

ett sådant tillfälle behöfde anlita böcker, var 1 sanning mindre underligt, än alt Eck

kunde förundra sig deröfver. "Det var ett fikonalöf, hvarmed denne Adam sö,Ite dölja sin

skam", skref Luther [14]. "Rådfrågade icke Augustinus böcker i striden emot

Manicheernar Ecks anhän-gare beskärmade sig emellertid högljudt. "Den menniskan

har icke det ringaste minne", sade Eck. Slutligen bestämdes, enligt den Ingolstadtske

kanslerns önskan, att hear och en endast skulle begagna sitt minne och sin tunga.

Således kunde det, efter hvad Liera ttfven anmärkte, i denna strid mindre blifva fråga

om sanningens utforskande, ån om de stridandes minne och munvighet.

Som vi icke i dess helhet kunna beskrifva denna disputation, som varade 17 dagar,

återstår oss endast att enligt en historieskrifvares uttryck göra som målare, hvilka i

bataljstycken på förgrunden framställa de vigtigaste tilldragelserna, medan de mera

underordnade förläggas dill tafians bakgrund [15].

Ämnet för disputationen mellan Eck och Karlstadt var af djup betydelse. "Menniskan

kan icke före omvändelsen af egen vilja göra något gods", sade Karlstadt "Alla goda verk

komma helt och hållet samt uteslutande från Gud, som gifter menniskan först vilja och

sedan kraft att utföra dem." Denna sanning är uttalad i Skriften, der det heter: G6ud är

den, som verkar i eder både vilja och gerning efter sitt goda behag (Philipp. II, 13,) samt i

nästan enahanda ordalag framställd af Augustinus i hans vederläggning af

Pelagianerna. — Hvarje gerning, i hvilken kärlek till Gud och lydnad för Hans bud icke

ingå, saknar i Guds ögon det, som kan göra den verkligen god, härflöte den för öfrigt från

de berömvår. daste menskliga bevekelsegrunder. Nu finnes hos menniskan ett naturligt

340


motstånd emot Gud, hvilket det öfverstiger mensklig kraft att besegra. Menniskan eger

dertill hvarken vilja eller förmåga; det kan endast ske genom gudomlig makt.

Detta är den i verlden så illa anskrifna och likväl så enkla läran om menniskane fria

vilja. Sådan hade också kyrkans egen lära varit, ehuru skolastikerna genom sina

förklaringar gjort den nästan oigenkånnelig. "Visserligen", sade de, "förmår menni. skans

naturliga vilja icke att åstadkomma någonting Gudi behagligt; men den kan mycket

bidraga att göra menniskan värdigare Guds nåd och för densamma mera tillgänglig." De

kallade denna förberedelse en tillbörlig förtjenst (meritum congrunm), "emedan det är

tillbörligt", säger Thomas af Aqvina, "att Gud med synner.

lig ynnest omfattar den, som gör godt bruk af den egna viljan." Och angående den

omvändelse, som hos menniskan bör försiggå, måste den, enligt skolastikernas mening,

visserligen verkas ar Guds nåd, likväl ej utan de naturliga krafternas medverkan. Dessa

krafter, sade de, hafva icke blifvit tillintetgjorda genom synden, hvilken endast lägger

hinder i vägen för deras utveckling; men så snart dessa hinder äro undanröjda, och detta

var, enligt deras lära, just hvad nåden hade att uträtta, börja dessa krafter ånyo blifva

verksamma. Fågeln, Som en tid varit bunden, har, för att anföra en af deras mest

omtyckta liknelser, icke derföre förlorat sina krafter eller glömt konsten att tlyga, fastan

en fremmatade hand måste lossa honom, innan han äter kan bruka sina vingar. På

lamma sätt, sade de, förhåller det sig med menniskan [16].

Sådan var tvistefrågan mellan Eck och Karlstadt. I början tycktes Eck helt och hållet

bestrida sanningen af Karistadta satser, men, inseende svårigheten att försvara sig på

denna ståndpunkt, sade han: "Jag medgifver, det viljan idke har förmåga att göra goda

gerningar, utan erhåller den från Gud." — "Erkänner ni då", frågade Karlstadt, glad

öfver detta medgifvande, "att livade god gerning kommer helt och hållet från Gud ?" —

"Hela den goda gerningen kommer visserligen från Gud", svarade skolastikern

spetstundigt, "men icke helt och hållet" — "I sanning", utropade Melanchton, "det var

just ett värdigt fynd för den teologiska. vetenskapen — "Hela äpplet", tillade Eck,

"frambringas af solen, men icke helt och hållet, eller utan trädets samverkan" [17]. Ingen

har vål heller någonsin påstått, att ett äpple frambringas blott och bart åf solen. •

"Utom oss då tillse", sade hans motståndare, och gick deri-genom än mera på djupet

med denna grannlaga, samt i filosofiskt och religiöst ht nseende så maktpåliggande

fråga, "huru Gud in-verkar på menniskan, samt huru menniskan förhåller sig i afse-ende

på denna inverkan." — "Jag medgifver", sade Eck, "att första väckelsen till menniskans

omvändelse kommer från Gud, och att hennes vilja härvid år alldeles overksam" [18].

Så långt voro båda kilmpanie ense. "Jag erkänner", sade å sin sida Karlstadt, "att

efter denna första från Gud utgående verkan fordras från menniskans sida någonting,

som Paulus kallar raja, och kyrkofäderna samtycke. Äfven häruti stämde de båda

341


öfverens, men icke längre. "Detta menniskans samtycke", sade Eck, "kommer till en del

af hennes naturliga vilja, till en del af Guds nåd" [19]. "Nej", svarade Karlstadt, "Gud

måste helt och hållet hos menniskan skapa denna vilja" [20]. Dessa ord, som så kraftigt

framställde menniskans vanmakt, väckts Ecks häpnad och harm. "Eder lära", utropade

han, "gör menniskan till en sten eller stock, berörvar henne all sjelfverksamhet!..."

"livad", svarade reformatorerna, "skulle icke menniskans förmåga att taga emot den af

Gud hos henne verkade kraften, — och denna för-måga tillerkänna äfven vi menniskan

— tillräckligt skilja henne från en stock och en sten ?" —

"Men", återtog deras motståndare, "J råken i motsägelse med erfarenheten genom att

sålunda från-döma menniskan all naturlig kraft". — "Vi neka icke", svarade den nya

lärans förfäktare, "att menniskan eger krafter, samt be-sitter förmåga att tänka,

ölvervåga och välja. Men vi anse dessa krafter och denna förmåga såsom blotta redskap,

hvilka innan Guds hand satt dem i rörelse, icke kunna åstadkomma något godt. De äro

såsom sägen i arbetarens hand" [21].

Det var således den stora frågan om menniskans frihet, som här utkämpades, och det

skulle vara lått att bevisa, det reforma-torernas lura icke betager menniskan en sedligt

ansvarig varelses frihet, eller gör henne till en viljelös maskin. En sedligt ansvarig

varelses frihet består i förmågan att handla enligt sitt fria val. Fri år hvarje handling,

som ej uppkommer af yttre tvång, utan af sja.. lens egna sjelfbeatåmmelse. Själen

bestämmer sig efter bevekel-segrunder; men man ser oupphörligt, att samma

bevekelsegrunder verka olika på olika själar, och många menniskor handla icke i

öfverensstamtnelse med bevekelsegrunder, hvilkas giltighet de likväl erkänna. Denna

bevekelsegrundernas kraftlöshet kommer af de hinder, som förstindets och hjertats

förderf lägga dem i vå-gen. Men det år just dessa hinder, Gud undanrödjer, i det Han

gifver menniskan ett nytt hjerta och en ny anda, och långt ifrån att härigenom beröfva

henne friheten, bortskaffar Han just det, 80111 hindrade henne att fritt handla och följa

samvetets röst, samt gör henne, enligt evangelistens ord, rättsligen fri.

Här uppstod af en obetydlig anledning ett afbrott i disputa-tionsakten. Karlstadt

hade enligt Ecks berättelse [22] på förhand antecknat åtskilliga skäl och motskäl, hvilka

han, liksom många af vår tids talare, efter behof upplåste från papperet. Eck, som fann

detta alltför 'skolmässigt, gjorde anmärkning härvid. Karlstadt, som fruktade att ej

kunna reda sig, om man fråntoge honom hans uppsatser, ville icke gifva vika. "Ack", sade

den skolastiske doktorn, stolt öfver sin förmenta öfverlägsenhet, "han har icke så godt

minne som jag." Saken hänsköts till skiljedomare, hvilka fällde det utslaget, att man

skulle få uppläsa ställen ur kyrkofä-derna, men för öfrigt borde tala fritt och utan stöd

för minnet.

Denna disputationens första afdelning blef ofta afbruten ge-nom buller frän ihörarnes

sida. Man stojade och skrek. Hvarje yttrande, som klingade illa i flertalets öron,

342


framkallade genast ett starkt sorl af missnöje, och man måste flera gånger uppmana

läktaren till tystnad. Afven kämparne läto några gånger af stri-dens hetta hänföra sig.

Melanchton satt bredvid Luther och ådrog sig nästan lika stor uppmärksamhet som

denne. Han var liten till vesten, och af hans utseende kunde man tagit honom för en

adertonårig yngling. Luther, som var hela hufvudet längre, tycktes till honom stå i det

vänligaste förhållande, och man såg dem ständigt korn-rna och gå tillsammans. "Att

döma efter Melanchtons utseende", säger en schweizisk teolog [23], som studerade i

Wittenberg, "skulle man hålla honom för en gosse; men hvad förstånd, lärdom och

skicklighet angår, är han en jätte, och man förstår icke, huru så mycken visdom och

snille kan rymmas i en sä liten kropp."

Emellan de offentliga sammanträdena hjelpte Melanchton Karl-stadt och Luther att

rusta sig till ny strid, och försåg dem med så-dana skäl och motskäl, som hans

vidsträckta lärdom erbjöd ; men under sj efva disputationen satt han tyst ibland

åhörarne och följde uppmärksamt dess gång [24]. Understundom kom han likväl

Karlstadt till hjelp ; då denne var nära att duka under för den Ingol. stadtske kanslerens

väldiga ordsvall, hviskade den unge professorn honom ett ord i örat, eller smög i hans

hand ett papper, hvarpå svaret stod skrifvet. En gång märkte Eck detta; förargad, att

grammatikern, såsom han kallade honom, blandade sig i striden, vände han sig till

honom och sade stolt: "Tyst, Filip! sköt du -dina studier och låt mig vara i fred" [25].

Kanske anade Eck re. dan då, hvilken fruktansvärd motståndare han framdelesskulle få

i den unge mannen. Förtörnad öfver denna grofva förolämpning mot hans vän, sade

Luther: "Filips omdöme väger i mina ögon mera än tusende doktorer Ecks."

Den lugne Melanchton upptäckte lått disputationens svaga sidor. "Man måste

förundra sig", säger han med den visdom och -det behag, som utmärka alla hans ord, "då

man besinnar den häftighet, med hvilken hela denna sak blifvit behandlad. Huru kunde

man hemta något gagn deraf? Guds Ande älskar stillhet -och lugn ; endast då menniskan

drager sig undan i det tysta, utgjuter Han sig i hennes hjerta. Kristi brud vistas icke på

gator och i gränder, utan förer sin brudgum till sin moders hus" [26].

Båda sidorna tillegnade sig segern. Eck använde all sin slughet för att få utseende af

segervinnare. Bom tvistepunkterna lågo hvarandra mycket nåra, utropade han flera

gånger, att han för sin mening vunnit Karlstadt; eller ock kastade han, lik en annan

Proteus, såsom Luther sade, plötsligen om, framställde i an--dra ordalag Karlstadts egen

tanke och frågade med triumferande ton, om denne icke ville gifva sig ... en fint, som

alltid åtföljdes af de mindre skarpsinnigas glådjerop och bifallsyttringar. I mer ån ett

afseende voro stridskrafterna också ojemt delade. Karlstadt var trögtänkt, och besvarade

ofta först följande dagen sin motstån-dares invändningar. Eck deremot beherrskade

fullkomligt sitt ämne och insåg genast, hvad som borde sågas. Hans uppträdande var

stolt; med bestämda steg gick han upp i katedern, vräkte sig hit och dit, vandrade fram

343


och tillbaka och uppfyllde salen med sin genomträngande röst; han blef aldrig sin

motståndare svaret skyldig och förbluffade åhörarne med sitt minne och sin fyndig. het.

Emellertid gaf han under disputationens lopp, sig sjelf ovetande, mycket mera med sig,

ån han från början ämnat. Hans anhängare skrattade af full hals vid kvart och ett af

hans konstgrepp; "men", säger Luther, "jag tror fullt och fast, att de blott låtsade skratta,

och att det i själ och hjerta grämde dem, att deras anförare, hvilken med sådant skryt

öppnat striden, öfvergaf sin fana, rymde från sin krigshär och blef en föraktlig

öfverlöpare" [27].

Tre eller fyra dagar efter förhandlingarnas början af brötos. de, i anseende till

apostlarna Petri och Pauli fest.

Hertigen af Pommbrn bad Luther under denna högtid pre-. cEka för honom i hans

kapell. Luther antog med glädje tillbudet; men som kapellet snart fylldes, och åhörare

från alla håll tillströmmade, måste man förflytta sig till den stora slottssalen, der

disputationen vanligen hölls. Luther predikade enligt dagens text öiver Guds nåd och S:t

Peters makt, samt utvecklade nu för folket de äsigter, han vanligtvis framställde för en

lärdare krets af åhörare. Kristendomen sprider ljus så väl i de mest bildade som i de

mest enfaldiga sinnen, och skiljer sig derigenom från alla rel i gion er och filosofiska

lärobyggnader. Leipzigerteologerna, som hört Luthers predikan, voro icke sena att för

Eck omtala de förargelseväckande ord, som sårat deras öron. "Man måste svara"„

utropade de, "man måste offentligen vederlägga dessa fina villfarelser". Eck önskade

ingenting högre. Alla kyrkor stodo honom öppna och fyra gånger efter hvarandra uppsteg

han i predikstolen, för att fara ut emot Luther och hans predikan. Luthers van-ner

Irirmades och yrkade, att tillfälle äfven måtte beredas honom att offentligen yttra sig.

Men förgäfves! Predikstolarne stods öppna för den evangeliska larans motståndare, men

tillslötos för dess försvarare. "Jag måste tiga stilla", sade Luther, "och låta anklaga,

banna och sentida mig, utan att ens få urskulda eller för-svara mig" [28].

Det var icke endast presterna, som visade sig afvogt stämda emot de evangeliska

doktorerna. Leipzigs borgare voro i detta afseende ense med sitt prestdrskap. Deras af

blindt nit förmörkade sinnen utgjorde en bördlig jordmån för de lögner och hatfulla

känslor, man var så ifrig att utså. Inga af stadens mera betydande innevånare gjorde

besök hos Karlstadt och Luther; ja, de undveko till och med att utomhus hetsa på dem,

samt bemödade sig att stamma hertigen till deras nackdel. Deremot ginen de ut och in

hos den Ingolstadtske doktorn, samt åto och clrucko. dagligen med honom: denne tog ock

rikligen tillbasta och anställde med en kännares insigt jemförelse mellan det sachsisk»

och bayerska ölet; hans fria sätt att vara gaf icke högt begrepp om hans sedlighet [29].

Luther åter fick nöja sig med det vin, som vid disputationer brukade skänkas de

stridande. De, som ville honom väl, höllo sig undan, och endast om natten och 1 hemlig.

het vågade någon Nikodemus besöka honom. Blott tvånne mån, doktor Auerbach, med

344


hvilken vi redan i Augaburg gjort bekant. skap, och doktor Eistorius den yngre,

förklarade sig med Adel öppenhet såsom hans vänner.

Den största spänning herrskade emellertid i staden. De båda partierna stodo såsom

tvånne fiendtliga läger emot hvarandra, och knågra gånger kom det till öppen strid dem

emellan. De Wittenbergska och Leipzigska studenterna råkade ofta i gräl på varda.

busen. Till och med bland presterna påstods högt, att Luther i en dosa bar på sig en

djefvul. "Om djetvulen gömmer sig i dosan eller under hans kåpa, vet jag icke", sade Eck

hånfullt, "men säkerligen ar han på endera stället."

Flera doktorer af båda partierna bodde under disputationen hos boktryckaren

Herbipolis. Hår gick det så hett till, att vården såg sig nödsakad att vid öfra ändan af

bordet stalla en med hille-bard beväpnad stadatjenare, för att, om så behöfdes, hindra

hans gäster från handgripligheter. En dag kom afiatskråmaren Baum-gartner i slagsmål

med en adelsman af Luthers vänner och råka. de i Sådan vrede, att han deraf dog på

stället. "Jag var bland dem, hvilka buro honom till grafven", sade Froschel, som beråt.

tar händelsen. På detta sått röjde sig den allmänna jäsningen i sinnena; liksom i våra

dagar funno talarnos ord genljud så väl i salongen som på gatan. Huru mycket an hertig

Georg lutade åt Ecks sida, visade han dock mera sans än hans undersåtei.. Han bjöd alla

tre stridskttmparne, Eck, Luther och Karlstadt, till sitt bord och beviljade Luther till och

med ett enskildt företrade; snart framstucko likval de ofördelaktiga tankar, man vetat

ingifva honom emot reformatorn. "Genom din skrift öfver Herrans bön", sade hertigen

med skarpa, "har du. förvillat många samveten. Det finns menniskor, som klaga, att de

på fyra dagar ej kunnat låsa sitt Pater Noster."

________________________________________

FOTNOTER

[1] Martinas, Dumini milen, bane ertmarinam movit. (Ibid.)

[2] Neo cum earne et sanguine diu eentulit, sed statim palam ad alios fidei

eenfessionem constanter edidit. (M. Adami Vita Amsdorf.)

[3] Weismann, Hist. EoeI. I, p. 1444.

[4] Seb. Froschel, vom Pristcrthum. Wittenb. 1585 in prod.

[5] L. Opp. (L.) XVII, p. 245.

345


[6] Seck. p. 190.

[7] L. Opp. in przer.

[8] Melaneht. Opp. I, p. 139. (Köthe ed.)

[9] Palleivieini I, p. bh.

[10] L. Opp. (L.) XVII, p. 245.

[11] Ibid. p. 24e.

[12] Seck., p. 209.

[13] Bo dass er fast alles im Griffhat. (Mosselanus in Seckend., p. 208.)

[14] Pra3texit taman st bio Adam ill, folium fiol puloberrimum. (L. Epp. I, p. 294).

[15] Pallav. I, 85.

[16] Piano* I, p. 176.

[17] Quamquam totum opus Dei sit, non bullen totaliter a Deo esse, quemadmodum

totum pomum effieitur a solo, sed non a sola totaliter et rine plantoe effieientin.. (Pallas,.

I, p. 58.)

[18] Motionens seu inspirationem preevenientem esse a solo Deo, et. ibi liberum

arbitrium habet se passive.

[19] Partim a Deo, partim a libero arbitrio.

[20] Consentit homo, sed oontiensua est donnm Del. Consentire non est agera.

[21] Ut sorra in mana hominis trahentiL 22

[22] Seokend., p. 192.

[23] Johan Kessler, sedermera. 8:t Gallens reformator.

[24] Corp. Reform. 1, p. 111.

346


[25] Corp. Reform. 1, p. 149.

[26] Melanobt. Opp. p. 134.

[27] Reliotis sigma, desertorem exercitus et transfugam faetum. (L. Epp. I, p. 247.)

[28] L. Opp. (L.) XVII, p. 247.

[29] Eek till Haven och Burkbard den 1 Juli 1519. (Waleh. XV, p.. 1456.)

347


KAPITEL III.

Den 4:de Juli började kampen mellan Eck nch Luther. Allt antydde, att den skulle

blifva häftigare, så val som mera afgöran. de och underhållande, än den nyss slutade,

under hvilken åh& rarnes antal småningom glesnat. De båda kitmparne framträdde på

stridsbanan, fast beslutade att icke nedlägga vapen, förrän, segren förklarat sig för

endera. Hela församlingen var i spänd väntan, ty striden skulle vända sig omkring

påfvens öfvervälde. Kristendomen har tvänne hufvud fiender, hierarki och rationalism_

Det var rationalismen i dess tillämpning på läran om menniskans naturliga krafter, som

reformationen under' Leipzigerdisputationens första afdelning angripit.. I den sednare

åter skulle anfallet sålla hierarkien, betraktad i påfvedömet, dess grundval och dess

spets. Å ena sidan uppträdde Eck såsom den bestående religionens försvarare, lika stolt

öfver sina segerkrönta disputationer, som någonsin en fältherre öfver sina vunna

slagtningar [1]; å den andra Luther, hvilken af den förestående kampen tycktes harva

endast vanära och förföljelse att skörda, men som uppehölls af sitt goda samvete, af den

fasta föresatsen att uppoffra allt för sanningens sak, samt af en orubblig förtröstan till

Gud och Hans hjelp. Nya åsigter hade vaknat inom honom ; dessa åsigter voro ännu icke

ordnade till ett sammanhångande helt, men under stridens hetta frambröto de emellanåt

såsom blixtar. Djerf och allvarlig, ådagalade han i hela sitt skick en beslutsamhet, som

icke skydde några hinder, och man låste i hans ansigte så vål spåren efter de strider,

hvilka utkämpats i hans inre, som det fasta mod, hvarmed han gick de nya stormarna

till mötes. Två bondesöner framstodo såsom sakförare för de motsatta rigtningar, hvilka

ån-nu i dag söndra kristenheten, och så vål kyrkans som statens öde skulle till en stor

del bero på utgången af deras strid.

Klockan sju om morgonen voro de båda motståndarns på sina platser, omgifna af en

talrik och uppmärksam församling.

Luther uppsteg först och sade med blygsamhet och nödig för-sigtighet :

"I Herrans namn! Amen. Jag förklarar, att min vördnad för kyrkans hufvud skulle

afhållit mig från denna disputation, om icke den förtråfflige doktor Eck tvungit mig till

densamma".

Eck. "1 ditt namn, milde Jesus! och inför eder, höge herrar, bedyrar jag, innan jag

inlåter mig i striden, att mina ord underställas den högste af alla troners, samt den

derpå sittande herrens-dom".

Efter ett ögonblicks tystnad fortfor Eck:

348


"Inom Guds kyrka finns ett från Kristus sjelf utgående pri-mat. Den stridande

kyrkan har blifvit inrättad efter den segrande kyrkans förebild; men denna är ett

envälde, der allt stiger i hierarkiska grader ända till hufvudet, som år Gud sjelf. Derföre

har Kristus itfven på jorden fastställt en dylik ordning. Hvilket vidunder vore icke

kyrkan, om hon ej hade ett hufvudI" [2].

Luther (vändande sig till församlingen). "Då doktorn för. klarar, att den allmänneliga

kyrkan måste hafva ett öfverhufvud, har han rått. Om bland eder finnes någon, som

påstår motsatsen, må han stiga upp! Mig kommer det icke vid I"

Eck. "Om den stridande kyrkan aldrig saknat ett öfverhuf-vud, undrar jag, hvem

detta öfverhufvud varit, om icke påfven i Rom."

Luther. "Hufvudet för den stridande kyrkan är Kristne sjeli och ingen menniska.

Detta tror jag i kraft af Guds eget vittnes-börd. Ty Kristus måste regera, till dess Han

lägger alla sina fiender under sina fötter. (1 Corinth. XV, 25). Utom oss der. före icke

höra dem, som förvisa Kristus från den stridande till den segrande kyrkan i himmelen.

Hans rike år ett trons rike Vi kunna icke se vår konung, och likväl ega vi Honom" [3].

Men Eck ville icke erkänna sig öfvervunnen, utan anförde nya bevis för sitt

påstående. "Cyprianus lArer", sade han, "att den presterliga enheten utgått från Rom."

Luther. "Hvad den vesterlåndska kyrkan angår, medger Jag det. Men hårstammar

icke den romerska kyrkan sjeif ifrån den i Jerusalem ? Denna sednare år egentligen alla

andra kyrkors moder och amma" [4].

Eck. "Hieronymus förklarar, att om man icke åt påfven uppdrager en utomordentlig

och allt annat öfverträffande makt, skall det inom kyrkan uppstå lika många söndringar

som öfver-steprester".

Luther. "Uppdrager", gager Hieronymus. "Det vill såga, att om alla andra gåfve sitt

samtycke, kunde denna makt efter mensklig rått tilläggas den förste biskopen [5]. Och

icke heller jag nekar, att man, om hela verldens trogne komme öfverens att såsom

öfverbiskop erkänna biskopen i Rom, Paris eller Magdeburg, borde, af skyldig vördnad

för kyrkans enhälliga beslut, erkänna honom såsom sådan; men detta har aldrig skett

och skall ej heller någonsin ske. Vägrar icke till och med i våra dagar den grekiska

kyrkan att erkänna Roms öfvervålde

Luther var vid denna tid beredvillig att erkänna påfven såsom kyrkans högste, fritt

valda styresman; men nekade, att han var tillsatt af Gud. Först sednare förklarade han,

att man i intet utseende borde underkasta sig honom, och det var just disputationen i

Leipzig, som föranledde honom att härutinnan taga ut steget. Men Eck hade vågat sig in

349


på ett område, der Luther var mera bevandrad än han. Luther kunde visserligen icke

genom. drifva sitt påstående, att påfvevåldet endast var fyra århundraden gammalt. Ty,

som kritikern ännu icke .angripit de falska dek-retalerna, förmådde han icke vederlägga

de urkunder af äldre datum, som Eck åberopade. Men ju mera striden närmade sig till

kyrkans första tider, desto starkare blef Luther. Eck vädjade till kyrkofäderna, Luther

vederlade h onom med samma kyrkofäder, och alla åhörarne förvånades öfeer hans

öfverlägsenhet.

"Att den mening, som jag framställer", sade reformatorn, "ttfvert är Hieronymi,

bevisas af dennes eget bref till Evagrius, der det heter: hvarje biskop, vare sig i Rom,

Eugubium, Constantinopel, Regium, Alexandria, eller Tunis, har samm a värdighet och

samma prestembete. Rikedomens makt och fattigdomens ringhet bestämma allena

biskoparnas högre eller lägre plats."

Från Fädernas skrifter öfvergick Luther till kyrkomötenas beslut, hvilka betrakta

biskopen i Rom endast såsom den förste bland jemlikar (primus inter pares).

"Vi låsa", sade han, "i det Afrikanska mötets beslut: Första biskopstolens innehafvare

må icke kallas hvarken biskoparnas furste, öfversteprest eller något dylikt namn, utan

endast första stolens biskop. Om romerska biskopens envälde grundade sig på gudomlig

rätt, vore detta ju kätterska ord !"

Eck svarade med ett af sina vanliga hårklyfverier:

"Biskopen i Rom år, om ni så vill, icke allmännelig biskop, men han år den

allmänneliga kyrkans biskop".

Luther. "Jag vill icke upptaga ett dylikt svar; må våra åhö. rare sjelfva döma

derörver.". "I sanning", fortfor han, "denna förklaring är enteolog värdig och just

passande för en iiregirig ordryttare. Det är icke förgltfves, jag med stor kostnad så länge

dröjt i Leipzig, eftersom jag här lärt, att påfven visserligen icke är all-männelig biskop,

men väl den allmänneliga kyrkans biskop".

Eck. "Nå vål! Jag kommer nu till det väsendtliga. Den högvördige doktorn ber mig

bevisa, att den romerska kyrkans Ofverherrskap är at gudomlig instiftelse; jag bevisar

det med dessa Kristi ord: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag grunda min kyrka.

Augustinus har uti en af sina epistlar sålunda fram. ställt meningen af detta språk. "Du

ar Petrus, och på denna klippa, det vill säga på Petrus, skall jag grunda min kyrka".

Medgifvas måste visserligen, att samma Auguetinus annorstädes förklarat, att med

denna sten förstås Kristus sjelf, men han har icke återtagit sin första förklaring."

350


Luther. "Om den högvördige doktorn vill anfalla mig, må han först ajelf förlika dessa

Augustini motsägelser. Ty säkert år, att Augustinus ganska ofta sagt, att klippan var

Petrus. Men om An Augustinus och alla kyrkofäderna sade, att apostelen år den

Kristus menar, skulle jag, med stöd af Skriftens ord, det vill säga med gudomlig rätt,

förneka det [6]; ty det Ar skrifvet: En annan grund kan ingen lägga dn den, som lagd dr,

Maken dr Jesus Kristus. (1 Corinth., III, il.) Petrus sjelf kallar Kristus den ldtande

hörnstenen, yl hvilken vi uppbygds äro till ett andeligt hum." (1 Petr. II, 4, ö).

Eck. "Jag förundrar mig öfver den ödmjukhet och blygsam-het, hvarmed den

högvördige doktorn lofvar att ensam sätta sig emot så många berömda kyrkofäder och

tilltror sig veta mer ån alla påfvar, kyrkomöten, doktorer och universiteter. Det vore

verkligen underligt, om Gud fördolt sanningen för så många hel-gon och martyrer, —

ända till den högvördige paterns ankomst."

Luther. "Kyrkofikderna äro icke emot mig. 8 :t Augustinus, 8:t Ambrosius och de

fcirtrållligaste doktorer äro af samma tanke Som jag. Super isto artieulo fidei fundata est

~sia, (på denna trosartikel år kyrkan grundad), yttrar S:t Ambrosius angående den

klippa, på hvilken kyrkan hvilar. Mä min motståndare der-före tygla sin tunga. Att

uttrycka sig som han, år att underblåsa. hat, men icke att, såsom en rätt doktor egnar,

utreda frågorna."

Eck hade icke väntat sig att hos sin motståndare finna kvar-ken så mycken lärdom

eller så stor skicklighet att draga sig ur de irrgångar, i hvilka han sökte inleda honom.

"Den högvördige doktorn", sade had, "har väl förberedt sig, innan han trädt inom

skrankorna. Måtten J, mina herrar, ursäkta, om jag icke kan framvisa så djupa

forskningar; jag har kommit hit för att dispu• tera och icke för att författa en bok " —

Eck var förvånad, men icke slagen. Som han ej mera hade några motskäl att andraga,

tillgrep han en förhatlig krigslist, som skulle, om icke besegra hans motståndare,

åtminstone sätta honom i stort bryderi. Om man lyckades göra Luther misstänkt såsom

böhmare, kättare eller hussit, vore han förlorad, ty böhmarne afakyddes allmänt inom

kyrkan. Stället, der striden utkämpades, var ej långt frän böh-miska gränsen.

Den af Kostnitzska mötet mot Huss utfärdade domen hade ådragit Sachsen ett

långvarigt och förstörande krigs alla fasor, och detta land satte sin ära uti det kraftiga

motstånd, det då gjort hussiterna. Universitetet i Leipzig hade blifvit stiftadt för att

motverka det hussitiska inflytandet och disputationen hölls inför furstar, adelsmän och

borgare, hvilkas fäder stupat i striden för kyrkans renhet. Att således antyda, det Luther

gick i Huss' fotspår, var att gifva honom ett svårt hugg, och till denna krigslist tog den

Ingolstadtske doktorn nu sin tillflykt. "Allt ifrån kyrkans första tider", sade han, "hafva

alla goda kristna erkänt, att romerska kyrkan erhållit sitt företräde af Kristus sjeif och

ej af någon mensklig myndighet. Jag medgifver likväl, att böhmarne under det

351


hårdnackade försvaret af sina villfarelser Af. ven anföllo denna lära. Jag ber den

högvördige herr doktorn ursäkta, att jag är fiende till böhmarne, alldenstund de Co

fiender till kyrkan, samt att den nu pågående disputationen kommit mig att tänka på

dessa kättare; ty efter mitt omdöme gynna doktorns slutsatser i allo deras villomeningar.

Ja det påstås till och med, att hussiterna öppet skryta deröfver" [7].

Eck hade icke missräknat sig. Alla hans anhängare emottogo med stort bifall den

förrädiska anspelningen. En allmän glädje förspordes bland åhörarne. "Dessa

smädelser", sade reformatorn sednare, "kittlade dem mycket mera än sjelfva disputa.

donen."

Lutiter. "Jag älskar icke, och skall aldrig älska söndring inom kyrkan, och som

böhmarne på eget bevåg skilja sig från vår enhet, hafva de orätt, om ock deras lära

skulle hafva den gudomliga rätten på sin sida, ty kärlek och andans enhet äro den högsta

gudomliga rätt" [8].

Det var den 5 Juli, under förmiddagssammanträdet, Luther' yttrade dessa ord, och

som middagstimmen var inne, åtskildes man snart derefter. Luther kände sig illa till

mods. Hade han icke gått för långt, då han så fördömde de bölimiska kristna? Hade icke

de drifvit läror, hvilka han sjelf förfåktade? Retor-matarn insåg hela svårigheten af sin

ställning. Skulle han uppresa sig emot det kyrkomöte, som fördömt Johan Huss, eller

skulle han förneka den stora, för hans själ så dyrbara tanken på en allmännelig Kristi

kyrka? Den orubblige mannen tvekade likväl icke. Han var beslutad att fullgöra sin

pligt, hände hvad som hända ville. Sedan man alltså klockan tre på eftermiddagen åter

samlats, tog han till ordet och sade med fasthet:

"Ibland Johan Huse' och Böhmarnes satser finnas några, som åra fullkomligt

kristliga; det kan icke bestridas. Såsom denna: att det blott finns en enda allmännelig

kyrka; och vidare: att det för saligheten ej år nödvändigt att tro på romerska kyrkans

före. träde framför alla andra kyrkor. Om en Wicleff, en Huss påstått detta, bekymrar

mig föga ... det år likaväl sanning.

Denna förklaring gjorde på de närvarande ett omätligt in-tryck. Att midt i en katolsk

församling höra en munk med be-röm uttala Huss' och Wicleffs afskydda namn, Ett

allmänt sorl förspordes. Hertig Georg sjelf blef helt förskräckt. Redan tyckte han sig se

det borgerliga kriget, hvilket så långe förhärjat hans morfaders länder, uppflamma, 1

Sachsen. Ur stånd att beherraka sin rörelse, satte han händerna i sidorna, skakade

hufvudet och utropade med så hög röst, att hela församlingen kunde höra honom:

"Raseriet drifver honom" [9]. Alla sinnen voro i den starkaste jäsning. Man steg upp;

man talade med sina grannar; de, som inslumrat, vaknade; motståndarna jublade;

Luthers vänner voro nedslagne och förlägne, och många som hittills med nöje hört

352


honom, började tvina på hans renlärighet. Det intryck, dessa ord gjort på hertigen,

utplånades aldrig; och han blef från denna stund reformatorns afsvurne fiende [10].

Luther låt likväl icke skrämma sig af det håftiga, sorlet, Ett af hans hufvudskäl var,

att grekerna, hvilka aldrig erkänt pär-ven, likväl icke hlifvit förklarade för kättare; att

den grekiska kyrkan bestått, bestod och skulle bestå utan päfven, och att hon, lika väl

som den romerska, tillhörde Kristus. Eck deremet stod oförsynt, att kristna kyrkan och

romerska kyrkan voro ett och detsamma; att greker och österlänningar hade, pit samma

gång de öfvergåfvo päfven, äfven öfvergifvit den kristna tron och derföre utan gensägelse

voro kättare. "livad! Gregorius Nazian-zenus," utropade Luther, "Basilius den store,

Epiphanius, Chry-sostomus och en ofantlig mängd andra grekiska biskopar äro då icke

saliga P De trodde icke på romerska kyrkans företräde! ... Det står icke i pärvarnas makt

att tillskapa nya trosartiklar. För en sann kristen finnes ingen annan trosgrund än den

heliga skrift; den utgör vår enda gudomliga lagbok. Jag ber herr doktorn med-gifva, att

påfvarna i Rom varit menniskor, och icke göra dem till gudar" [11],

Eck antog då en skämtsam ton, hvilken alltid gifver ett visst sken af öfverlägsenhet.

"Den högvördige fadren, som icke rigtigt förstår kokkonsten", sade han, "rör på ett

besynnerligt satt tillsammans de grekiska helgonen och kättarne, så att den söta lukten

af de förras helighet förtager smaken af de sednares gift" [12].

Luthar (med häftighet afbrytande Eck): "Den förträfflige doktorn talar otörsklmdt.

Jag tror icke på någon gemenskap mellan Kristus och Belial".

Luther hade tagit ett stort steg framåt. Åren 1516 och 1517 anföll han endast

afla.tskrämarnes predikningar och skolastikens satser, men lemnade de påfliga

dekreterna °antastade. Sedan för-kastade han dessa dekreter, men vädjade till ett

kyrkomöte. Nu hade han jäfvat till och med denna sistnämnda myndighet och förklarat,

ilet intet kyrkomöte kunde påbjuda en ny trosartikel eller göra anspråk på ofelbarhet.

Sålunda hade alla menakliga våldigheter efter hand ramlat för honom; floden och

slagregnet hade bortfört den lösa sanden; och för det Herrans hus, som ånyo skulle

uppbyggas, återsterstod ingen annan grund An Guds ords eviga hälleberg. "Vördige

fader!" sade Eek, "om ni tror, att ett lagligen sammankalladt kyrkomöte kan fela, ar ni i

mina ögon ej bättre ån en hedning och publikan".

Kring dessa ämnen vände sig doktorernas strid. Åhörarne följde den med spänd

uppmärksamhet, likväl tröttades de understundom och sågo icke ogerna, att någon

båndelse inträffade, som kunde muntra och förströ dem. Hertig Georg hade enligt tidens

bruk en hofnarr. Några putsmakare sade till denne: "Luther påstår, att en hofnarr får

gifta sig, men Eck bestrider det". Narren fattade af denna anledning stort agg till den

sistnämnde, °cl_ så ofta han i hertigens följe kom i salen, kastade han hotande sina

353


blickar på teologen. En dag fick Eck, som understundom tillåt sig ett skamt, det infallet

att blunda på ena ögat (narren var enögd) och med detsamma snegla på den lilla

tokroliga figuren. Utom sig af förargelse ötverhopade denne doktorn med skymford.

"Hela församlingen", säger Peiffer, "började skratta, och den starka spänningen i sinnena

gaf för ett ögonblick vika" [13].

Emellertid inträffade i staden och i kyrkorna månget upptill. de, som visade, med

hvilken fasa Luthers djerfva påstående betraktades af Roms anhängare. I synnerhet var

förbittringen stor inom de påfviskt sinnade klostren. En Söndag hade den Wittenbergske

doktorn före högtnessan begifvit sig till dominikanerkyrkan. Der voro för tillfället endast

några munkar, bvilka vid de små altarne läste lågmessor [14]. Men så snart man i

klostret förnam, att den katterske Luther var i kyrkan, skyndade de andra munkarne

dit, toge monstransen och låste val in den i altarskåpet, på det den heliga hostian icke

måtte oskäras af den Wittenbergske augustiner. munkens kätterska blickar. De, som

läste messan, hoprafsade äfven alla dertill hörande saker, •öfvergåfvo altarne, samt

flydde genom kyrkan in uti sakristian, "liksom hade den Onde sjeit'va. rit i hack och hal",

säger en historieskrifvare. öfverallt utgjorde disputationen förnämsta samtalsämnet. På

värdshusen, vid universitetet, vid hofvet ville hvar och en hafva sitt ord med i laget. Så

uppbragt hertig Georg ån var, visade han sigdock icke alldeles oåtkomlig för motsidans

skål. En dag, då, Luther och Eck spisade middag hos honom, afbröt han deras samtal

med följande ord: "Påfven må vara påfve efter mensklig eller gudomlig rått, så ar han

andå påfve" [15]. Luther var ganska belåten med detta yttrande: "ty", sade han,

"hertigen skulle aldrig så yttrat sig, om han icke blifvit träffad af mina skäl".

Striden om påfvens primat hade 'lekt i 5 dagar. Den 8:de Juli öfvergick man till läran

om skärselden, hvilken af handlades under mer an Minne dagar. Luther medgaf ännu

skärseldens tillvaro, men bestred, att läran derom, på satt som skolantikerna och hans

motståndare föregåfvo, fanns uttalad i den heliga skrift och hos kyrkofäderna. "Såsom en

spindel far öfver vattnet", sade han, med anspelning på Ecks ytlighet, "så har vår doktor

i dag farit öfver den heliga skrift, nästan utan att vidröra den".

Den 11:te Juli kom man till aflaten. "Det var nästan en lek, endast en disputation på

skämt", sade Luther. "Aftatshandeln föll ohjelpligt, och Eck var nästan i allo af samma

tanke som jag" [16]. Eck sjelf sade: "Om jag icke i afseende på påfvens öfvervälde skiljt

mig från doktor Martin, kunde jag nästan blifvit ense sned honom" [17].

Striden vände sig dernäst omkring ångern, den presterliga 'S.flösningen och

tillfyllestgörelsen. Såsom vanligt åberopade Eck skolastikerua, dominikanerna och de

påfliga dekreterna. Luther slutade med dessa ord:

354


"Den högvördige herr doktorn Hyr undan för den heliga skrift, såsom djefvulen för

korset. livad mig angår, föredrar jag, med all aktning rör kyrkofäderna, skriftens

vittnesbörd, och till det, samma hänvisar jag ftfven våra domare" [18].

Härmed var disputationen mellan Eck och Luther slut. Karlstadt och den

Ingolstadtske doktorn afhandlade under ännu tvänne dagar menniskans förtjenst i

afseende på goda verk. Den 16 Juli upplöstes disputationen, sedan den räckt 20 dagar,

med ett tal af Leipzigeruniversitetets rektor. Så snart denne tystnat, började en ståtlig

musik, hvarefter akten arslutades med ett högtidligt Te deum,.

Under denna lofsång var sinnesstämningen likväl icke densamma, som under det

Veni Sancte Spiritus, som inledt disputationen. Mångas aningar tycktes redan hafva gått

i fullbordan, och de slag, som vexlats mellan de båda sidornas förkämpar, hade tillfogat

påfveväldet djupa sår.

Dessa teologiska tvister, åt hvilka vår tids verldsmenniskor icke skulle egnat några

korta stunder, följdes och afhördes under tjugo hela dagar med stor uppmärksamhet och

fiffigt deltagande af lekman, riddare och furstar. Hertigarne Barnim af Pommern och

Georg af Sachsen visade sig isynnerhet såsom trägna åhörare. Några af

Leipzigerteologerna, doktor Ecks vänner, sofvo dock "rått godt", berättar ett ögonvittne.

Man -måste till och med stundom väcka dem, då disputationen afbröts, på det de icke

skulle gå miste om sin middag.

Luther var den förste, som lemnade Leipzig, dernåst reste Karlstadt; Eck stannade

några dagar efter dem.

Utgången af disputationen blef aldrig riktigt afgjord [19]. Hvar och en framställde

den efter sitt tycke. "I Leipzig", sade Luther, "förspillde man endast tiden, utan att

allvarligt söka san-ningen. Vi hafva under två år si noga granskat våra motståndares

läror, att vi kunna tälja alla deras ben [20]; Eck deremot har knappt vidrört ytan ; men

på en timme har han skrikit mer, än vi på två långa år."

enskilda bref till sina vänner erkände Eck i vissa afseen. den sitt nederlag, men led

ingen brist på skäl för att förklara det. "Wittenbergarne öfvervunno mig i flera punkter"

[21], skref han den 24:de Juli till Hochstraten; "för det första derföre att de tagit böcker

med sig; för det andra, emedan man uppskref åt dem disputationen, och de således

hemma i godt mak kunde begrunda den ; för det tredje, emedan de voro flera till antalet,

nemligen två doktorer (Karlstadt och Luther), Augustinervikarien Lange, två licentiater,

Amsdorf och Reuchlins Inbilske slägtinge (Melanch. ton), tre jurisdoktorer jemte

åtskilliga magistrar: alla hjelpte till vid disputationen, vare sig offentligt eller enskildt.

Men jag, jag stod der ensam, utan annan bundsförvandt än rättvisan", Eck förglömde

biskopen, Emser och alla Lelpzigerdoktorerna.

355


Men om dylika medgifvanden i enskild brefvexling undföll() Eck, Dit det i det

offentliga helt annorlunda. Den In golsts.d tske doktorn och Leipzigerteologerna gjorde

stort väsende af sin förmenta seger och utspridde skrytsamma och falska uppgifter,

hvilka de-ras anhängare villigt upprepade. "Eck triumferar öfverallt", skref Luther [22].

Men inom sjelfva det romerska lägret tvistade man om stridens lagrar. "I fall vi icke

bistått Eck", sade Leipzigarne, "skulle den vidtberömde doktorn blifvit kullkastad".

"Leipzigerteologerna äro beskedligt folk", sade å sin sida Eck", men jag hoppades för

mycket af dem; jag ensam har gjort allt". "Du hör", skref Luther till Spalatin, "att de

sjunga en ny Iliad och Aneid. De äro så goda och göra mig till Rektor eller Turnus och

Eck till Achilles eller iEneas. Det enda tvifvel, de hafva qvar, är antingen segren vunnits

af Ecks eller Leipzigarnes hårar. Allt hvad jag till frågans utredande kan säga år, att

doktor Eck oupphörligen skrikit, och Leipzigarne oupphörligen tegat" [23].

"Eck har segrat i allas ögon, som icke begripa saken eller grånat öfver sina

skolastiker", sade den fint bildade, qvicke och kloke Moselanus, "men Luther och

Karlstadt anses af alla kunniga, förståndiga och hofsamma menniskor såsom

segervinnare" [24].

Disputationen i Leipzig skulle likväl icke gå upp i rök. livade med nit och

sjelfuppoffring företaget verk bär alltid någon frukt. Luthers ord hade inträngt i

åhörarnes sinnen. Många af dem blefvo vunna för sanningen, och det var bland sina

mest framstå-ende vedersakare han isynnerhet gjorde sina er5fringar. Fanan-der, doktor

Ecka sekreterare samt förtrogne vän och lärjunge, öfvergick på reformationens sida och

förkunnade redan år 1522 evangelium i Leipzig. Johan Cellarius, professor i Hebreiskan,

hittills en af reformens hätskaste motståndare, blef älven gripen af Luthers väldiga ord

och började djupare forska 1 den heliga skrift. Snart lemnade han sin plats och kom helt

ödmjukt till Wittenberg för att studera under reformatorn. Han blef sedan pastor i

Frankfurt och Dresden.

Bland dem, som sutto omkring hertig Georg på de för hofvet bestämda platserna, var

äfven den tolfärige prins Georg af Anhalt, som härstammade från en för sina strider mot

saracenerna.ryktbar slikt, och vid denna tid under en guvernörs ledning studerade i

Leipzig. Lågande vettgirighet och stor kärlek till sanningen utmärkte redan då denne

unge furste. Man hörde honom ofta upp. repa detta Salomos ordspråk: "Lögnens ord

anstår icke en fur. ste." Disputationen i Leipzig uppväckte hos honom allvarsamma

tankar, samt en afgjord förkärlek för Luther [25]. Någon tid derefter fick han anbud på

ett biskopsstift. Hans bröder och öfriga slagtingar bädo honom enträget emottaga det, i

hopp att en dag se honom uppstiga till kyrkans högsta värdigheten. Men lian var

orubblig i sin vägran. Efter sin fromma moder, som var en hemlig vän af Luther, ärfde

han alla reformatorns skrifter. I trägna och brinnande böner anropade han Gud att böja

hans hjerta till sanningen, och framsuckade ofta i sin ensliga kammare under tårar,

följande ord: "Gör med din tjenars efter din barmliertighet sch kitt mig dina rätter" [26].

356


Dessa böner blefvo hörda. Hänförd af sanningens makt, ställde han sig oförskräckt på

evangelii sida. Förgafves bestormade hans förmyndare och isynnerhet hertig Georg

honom med varningar och föreställningar. Till hälften öfverbevisad af sin myndlings

skäl, utropade hertigen slutligen: "Jag har ingenting att svara honom, likväl förblifver

jag min kyrka trogen, ty det år omöjligt att lära en gammal hund några konster." Längre

fram skola vi återfinna denne älskvärde furste, en af reformationens skönaste

karaktärer, hvilken sjelf för sitt folk predikade lifsens ord och på hvilken man tillämpat

dessa Dios ord öiver Markus Autonius: "Hela lifvet igenom blef han sig lik : han var en

rättskaffens man och intet svek vardt funnet hos honom" [27].

Men det var Isynnerhet hos studenterna, som Luthers ord väckte den största

hänryckningen. De märkte väl skilnaden mellan den ande och det lif, som uppfyllde

honom, och den Ingol. stadtske kanslerens solistiska INårklyfverier och tomma

tankefoster. De insågo, att Luther stödde sig på Guds ord, under det att Eck endast

åberopade menniskoläror. Verkan lät snart förspörja sig. De Leipzigska lärosalarna

stodo frän denna tid nästan tomma; och om ån den omständigheten, att staden

misstänktes att vara smittad af pesten, fifven bidrog härtill, så funnos dock andra

universiteter, såsom Erfurt och Ingolstadt, dit den studerande ungdomen kunnat begifva

sig; men sanningens makt drog den till Wittenberg, der studenternas antal snart

fördubblades [28].

Bland dem, som sålunda utbytte Leipzig mot Wittenberg, märkte man en sorgbunden

och tystlåten sextonårig yngling, hvilken under kamraternas samtal och lekar ofta

tycktes törsjunken i sina egna tankar [29]. Han hette Caspar Cruci ger och var född i

Leip. zig. Hans föräldrar ansågo i början sonen vara klent utrustad på hufvudets vägnar,

men hans läraktighet och trägna flit ingäfvo dem snart bättre tankar om honom. Genom

sin ärlighet, upprik. tigheti blygsamhet och fromhet tillvann Caspar sig allas kärlek, och

Mosellanus framställde honom såsom ett mönster tör hela universitetet. Den nye

Wittenbergsstudenten blef med tiden Me-lanchtons vän och Luthers biträde vid dennes

bibelöfversättning.

Disputationen i Leipzig medförde ännu vigt igare följder. Det var der, som

Melanchton, reformationens teolog, hvilken tyst och blygsamt afhört förhandlingarna,

erhöll sin kallelse. Hittills hade han endast sysselsatt sig med vittra studier. Den nyss

slutade striden gaf den vältalige professorn en annan riktning, inkastade honom på

teologiens område och förmådde honom att böja sin höga lärdom under Guds ord. Med ett

barns enfald anammade han den evangeliska sanningen och framställde sedan

salighetens lära med ett behag och en klarhet, som intog allas bjertan. Han framgick

oförskräckt på sin nya bana; "ty", sade han, "Kristus skall icke svika de sina" [30].

Hädanefter se vi de båda vännerna sida vid sida kämpa rör frihet och sanning, den ene

med Pauli kraft, den andre med Johannes' mildhet. Luther har förträffligt uttryckt sk i

lnaden emellan hvarderas olika kallelse.' "Jag är född", sade han, "för att på slagfältet

357


sammandrabba med partier och djeflar. Derföre äro mina skrifter fulla af strid och

storm. Jag måste upprycka stubbar och stammar, undanrödja snår och törnen, igenfylla

pölar och träsk. Jag är en grofhuggare, som banar vägar och jemnar stigar. Men

Magister Filip går helt lugnt och varsamt till väga; han odlar och planterar; han utsår

och vattnar med fröjd efter de gåfvor, Gud så rikeligen tilldelat honom" [31].

Om Melanchton, den lugne såningsmannen, under disputationen i Leipzig blef kallad

till sitt verk, kände Luther, den kraf• tige rödjaren, genom densamma sina armar

stärkta och sitt mod uppeldade. Disputationen utöfvade på Luther sjelf det mäktigaste

inflytande. "Under doktor Ecks segrande presidium", sade han, "ramlade den skolastiska

teologien ohjelpligen i mina ögon". Reformatorn såg den förlåt, bakom hvilken skolan och

kyrkan undanskymt det allraheligaste, remna från ofvan och nedigenom. De nya

forskningar, till hvilka ban blef tvungen, ledde honom till oväntade upptäckter. Han

genomskådade med lika stor förundran som harm det onda i hela dess vidd. Eu närmare

bekantskap med kyrkans häfder visade honom, att Roms öfvervälde ej hade annan grund

än äregirighet å ena sidan, samt lättrogen okunnighet å den andra. De trånga åsigter,

han hittills hyst i af. seende på kyrkan gåfvo vika för en djupare och mera frisinnad

uppfattning.

I Greklands och Österlandets kristna erkände han sanna lemmar af den katolska

kyrkan, och tillbad såsom Guds folks ende konung, icke det synliga öfverhufvudet på

Tiberns strand, utan den evige och osynlige Återlösare), hvilken efter sitt löfte är i alla

jordens länder när dem, som tro i Hans namn. Latinska kyrkan var i Luthers ögon icke

mera den allmänneliga. För hans blick föllo Roms trånga skrankor, och han såg med

fröjd Kristi herrliga rike sträcka sig vida längre. Nu blef det honom klart, att han kunde

vara en medlem af Kristi kyrka, utan att tillhöra påfvens. I synnerhet gjorde Johan Huse

skrifter på honom ett djupt intryck. Till sin stora öfverraskning återfann han i dem Pauli

och Augustini lura, denna lära, till hvilken han sjelf först efter så många strider kommit.

"Mig sjelf ovetandes", skref han, "har jag länge trott och drifvit alla Johan Husa' satser

[32]; Staupitz äfven så. Korteligen; utan att ana det, äro vi alla Hussiter. Sjelfva Paulus

och Augustinus ttro Hussiter. Jag är helt förbryllad och vet ej, hvad jag skall tänka: ...

Ack! hvilka förskräckliga Guds straffdomar hafva icke menniskornaförtjent, derigenom

att den redan för hundrade år sedan afslöjade och kungjorda evan. geliska sanningen

blifvit fördömd, brand och förqvafd! . . . Ve, ve, jorden! . . . ."

Luther slet sig lös från påfvevedet, samt började betrakta det med djup afsky och

helig harm. Alla de sanningens mäls-mån, hvilka århundradena igenom upprest sig emot

Rom, kom-mo byar efter annan att för honom aflägga sitt vittnesbörd, samt upptäcka

något nytt missbruk eller någon ny villfarelse. "0, hvilket mörker!" utropade han.

Och man tillåt honom icke att tiga med dessa sorgliga upp-täckter. Motståndarnes

högmod, deras oförskämda segerrop, deras bemödanden att helt och hållet utsläcka

358


sanningen, tvungo honom att taga det afgöranjle steget, och han framgick på den bana.

Gud anvisat honom, utan att bekymra sig, kvart den förde. Luther har sjelf utmärkt

denna tidpunkt såsom sin befrielsestund ifrån det påfliga oket. "bar af mig", sade han,

"huru svårt det år att lösgöra sig ifrån villfarelser, hvilka hela verlden genom sitt

föredöme bekräftar och en lång vana gjort likasom till vår andra natur [33]. Jag hade då

i hela sju år med stort nit läst och offentli. gen förklarat den heliga skrift, så att jag

kunde den nästan utan. till. Jag hade förstlingen af kunskapen om och tron på vår Herre

Jesus Kristus: det vill säga, jag visste, att vi icke blifva rättfärdiga och saliga genom våra

gerningar, utan genom tron på Kristum ; och jag försvarade till och med öppet, att

påfven icke af gudomlig rätt är kristna kyrkans öfverhufvud. Och likväl kunde jag icke

se, livad deraf följer, nemligen att påfven år och måste vara af djefvulen. Ty det, som icke

år af Gud, måste nöd-vändigt vara af djefvulen" [34]. Längre fram tillägger Luther: "Jag

harmas icke mera på dem, som ännu äro påfven tillgifna, alldenstund jag, som i så

många år och med så stor flit låst bibeln, så envist hängde fast vid påfveväldet" [35].

Dessa voro de verkliga följderna af disputationen i Leipzig, följder, vida vigtigare än

sjelfva disputationen. De kunna jemföras med en krigshärs första framgångar, som öfva

soldaterna, och elda deras mod.

Eck öfverlemnade sig emellertid åt glädjeruset öfeer sin för menta seger. Han

utmålade Luther med de mörkaste färger [36]; han Aret till kurfursten, för att såsom en

skicklig general,begagna den förvirring, som alltid följer på en stor drabbning, och

tilltvinga sig viktiga eftergifter; han yrkade, att man, under af vaktas på de förväntade

åtgärderna mot hans motståndares egen person, skulle offra hans skrifter åt lågorna; och

uppmanade Fredrik att sammankalla en provincialsynod. "Lttom oss", sade den grofve

doktorn, "utrota all denna ohyra, innan den tager alldeles öfverhand" [37].

Det var icke endast emot Luther, han urladdade sin vrede. Han begick den

oförsigtigheten att inkalla Melanchton inom skrankorna. Denne hade skriftligen gjört sin

förtrogne vårt, den förträfflige Oecolampadins, reda för disputationen och med beröm

yttrat sig om Eck [38]. Ickedessmindre blef kanslerens högmod såradt. Genast tog han

till pennan emot den Wittenbergske grammatikern, hvilken, såsom han sade, "ej var

okunnig i grekiska och latin, men vågat offentliggöra ett bref, I hvilket han förolitm. pat

honom, doktor Eck I" [39].

Till svar härpå utgaf Melanchton sin första teologiska skrift, i hvilken man finner det

utsökta vett och den fina smak, som ut. märkte denne ovanlige man. Han nigger der

grundvalen för all sann bibeltolkning och visar, att man icke får förklara skriften efter

kyrkofåderna, utan kyrkofåderna efter skriften. "Huru mån. ga gånger", säger han,

"hafva icke Hieronymus, Augustinus och Ambrosius misstagit sig! Huru ofta aro de icke

af olika tankar! Huru otta hafva de icke återkallat sina ord ; ... Det finnes endast en af

den Helige Ande ingifven, samt i allo ren och sann skrift [40]. Luther följer icke några

359


fädernas tvetydiga utläggningar, och hvarföre skulle han följa dem? Då han utlägger

detta ställe ur Matthei evangelium: "Du är Petrus och på denna klippa skall jag

uppbygga min kyrka", talar han såsom Origenes, hvilken ensam uppvåger alla andra;

såsom Augustinus i sin predikan; såsom Ambrosius i sjette boken öfver Lucas ; de öfriga

förbigår jag. Evad, sågen I, skulle kyrkofåderna motsäga hvarandrat Vore det då så

förvånande? Jag tror på fäderna, derföre att jag tror på den heliga skrift. Bibelns mening

år liksom sjelfva den himmelska sanningen öfverallt en och densamma, och man finner

den genom att jemföra skrift med skrift, samt utleta sammanhanget [41]. Den filosofi,

hvilken i afseende på Skriften år osa ålagd, består nemligen deruti, att efter dess ord,

såsom den råtta pröfvostenen, bedöma alla menskliga, meningar och grundsatser" [42].

Det var länge, sedan så kraftiga sanningar blifvit med så mycket behag framställda.

Guds ord hade återfått sin tillbörliga plats och kyrkofäderna sin. Den enkla väg, på

hvilken man kommer till Skriftens rätta förstånd, var utstakadt, och Ordet frigjordt frän

den massa af spetfundigheter och förklaringar, under hvilka skolastiker begrafvit det.

Melanchton har för alla tider lem-nat de trogna vapen i händerna mot dem, hvilka,

liksom Eck, söka att i detta afseende förvrida sanningen.

Den lille grammatikern hade rest sig upp, och den skolastiske kämpens breda ax. lar

svigtade för första slaget af hans arm. Ju svagare Eck var, desto häftigare skrek han,

liksom ville han genom skryt och smitdelser återvinna den seger, hvilken under

disputationen gått honom ur händerna; och i hans skrik instämde munkarne och Roms

öfriga anhängare. Från Tysklands alla trakter utbröt mot Luther en storm af

förebråelser; men han lät icke rubba sig. "Ju mera man smädar mig, desto stoltare

känner jag mig", sade han i slutet af sina förklaringar öfter Leipzigerteserna.

"Sanningen, det vill säga Kristus, bör tilivexa, mig bör aftaga. Brudens och brud-gummes

röst skänker mig mera glädje, än allt detta skrikande förskräcker mig. Menniskorna äro

icke de rätta upphofsmännen till mina lidanden, och jag hyser mot dem intet hat. Det är

satan, det ondas furste; som vill förskräcka mig. Men den, som är i oss, är större än den,

som är i verlden. Samtiden dömer illa; efterverldens dom blir sannare' [43].

Om disputationen i Leipzig inom Tyskland fördubblade antal et af Luthers fiender,

ökade den utom landet hans vänner. "livad Buss fordom var för Böhmen, det är du,

Martin, för Sachsen", skrefvo till honom de mähriska bröderna; "bed derföre och var

stark i Herranomf"

Vid denna tid utbröt striden emellan Luther och Emser, nu professor i Leipzig. Denne

sednare skref till doktor Zack, en nitisk katolik i Prag, för att, såsom det synes, taga

Hussiterna ur den tron, att Luther vore en af deras anhängare. Reformatorn, som in-åg,

att den lärde Leipzigerprofessorn, under sken att vilja rättfärdiga honom, endast ville

göra honom misstänkt att luta till det böhmiska kätteriet, beslöt att med väldig hand

söndeislita den slöja, under hvilken hans fordne vård sökte dölja sin fiendskap. För detta

360


ändamål offentliggjorde han ett brer från "bocken Emser" (Emser förde nemligen en bock

i sitt vapen), hvilket slutar med dessa för författarens karakter betecknande ord: "Älska

alla menp.iskor, men frukta ingen" [44].

Under det att nya anhängare och nya vedersakare sålunda uppstod°, tycktes de

gamla vännerna vilja draga sig tillbaka. Staupitz, som framdragit reformatorn utur

klostret i Erfurt, bör-jade bemöta honom med någon köld. Den gamle mannen kunde icke

längre följa Luther i hans höga flygt. "Ni öfvergifver mig", skref Luther ; "för er skull har

jag hela dagen varit mycket be-dröfvad, såsom ett nyss afvändt barn, som gråter efter sin

mor [45]. Jag har i natt drömt om er. Jag tyckte, att ni skiljde er från mig, och att jag

snyftade och fällde bittra tårar. Men ni räckte mig handen, tillsade mig att vara lugn och

lofvade att återkomma till mig".

Fredsstiftaren Miltitz ville ånyo försöka att lugna sinnena. Men huru komma tillrätta

med menniskor, som ännu lågade af stridens hetta! Också slogo alla hans bemödanden

felt. Han Zifverförde den gyllene rosen till kurfursten ; men denne värdiga. des icke en

gång personligen emottaga den [46]. Fredrik hade kom-mit underfund med Roms ankor,

och man måste uppgifva hoppet att kunna bedraga honom [47].

Luther gick ständigt framåt. Det var vid denna tid, han till-delade villfarelsen ett af

sina kraftigaste hugg, genom utgifvandet af sin första utläggning öfver Galaterbrefvet

[48]. Visserligen öf-verträffar den andra utläggningen den första; men redan i denna

framställer han med stor kraft läran om rättfärdiggörelsen genom tron. Hvarje den nye

apostelens ord var fullt af anda och lif ; Gud hade utkorat honom till det redskap, genom

hvilket den sanna kunskapen om Honom skulle ingjutas i menniskornas hjer-tara.

"Kristus har utgifvit sig sjelf för våra synder", sade Luther till sin samtid [49]. "Det är

hvarken guld eller silfver han utgifvit "för oss ; icke heller en menniska elleer alla englar,

utan det största "at allt, sig sjelf. Och denna ovårderliga skatt har han utgifvit "för ...

våra synder? Hvar åm nu de, hvilka högmodigt skryta "öfeer vår viljas makt? Hvar äro

moralfilosofernas läror? Hvar "lagens förmåga och kraft? Skola vi, då våra synder äro så

stora, att ingenting mindre än en så omätlig lönepenning kunnat utplåna, dem, ännu

tilltro oss att genom vår viljas makt, genom lagens kraft eller genom menniskoläror

vinna rättfärdighet? Hvad göra vi med alla dessa spetsfundigheter och tomma

inbillningar? Vi öfverskyla då endast våra förbrytelser med lögnaktig rättfärdighet och

göra oss till "skrymtare, hvilka intet i verlden skall kunna rådda".

Men på samma gång Luther sålunda ådagalägger, att det för menniskan icke finnes

någon salighet utom Kristus, visar han ock, att denna salighet förvandlar menniskan och

gör henne rik på allahanda goda verk. "Den", säger han, "som rätteligen hört "Kristi ord

och bevarar det, har äfven kärlekens anda. Om du "älskar den, som skänkt dig tusen

gulden, eller gjort dig någon 'lena, eller på annat sått bevisat dig kärlek, huru mycket

mera "bör du icke älska Honom, som för dig utgifvit, icke guld eller "silfver, utan sig sjelf,

361


ja, som för dig erhållit så många sår, för "dig svettats blod, för dig lidit döden, med ett

ord, som betalat "för alla dina synder, smakat döden och förvärfvat dig en kärleks. "rik

Fader i himmelen! . . . Om du icke Inskar honom, har du "icke med hjertat fattat, hvad

han gjort för dig; du har icke trott "det, ty tron är verkande genom kärleken".

"Denna epistel år min epistel", brukade Luther saga om brefvet till de Galater. "Jag

är trolofvad med den".

Hans motståndare tvungo honom att gå fortare framåt, än han annars skulle hafva

gjort. Eggade af doktor Eck, företogo iranciskanerna i Jiiterbock vid denna tid ett nytt

anfall mot ho• nom. 1 sitt svar [50] nöjde sig Luther icke att upprepa de satser, han förut

drifvit, utan angrep ännu flera af honom upptäckta villfarelser. "Jag undrar just", sade

han, "på hvilket ställe i skriften rattigheten att kanonisera helgon uppdrages åt påfven,

samt vidare, hvartill det år nödigt och nyttigt att kanonisera dem" . . . "För öfrigt",

tillägger han spefullt, "må man gerna kanonisera så mycket man behagar" [51].

Dessa Luthers nya anfall förblefvo obesvarade. Hans fienders blindhet gagnade

honom lika mycket som hans eget mod. De försvarade ifrigt bisaker och sågo

stillatigande, huru han skakade den romerska lårans grundvalar. De talades att skydda

några obetydliga utanverk, och under tiden inträngde deras tilltagsne motståndare i

hjertat af fästningen, samt uppreste der djerft san-ningens fana. Också blefvo de

sedermera mycket förvånade, då de sågo den stolta byggnad, hvilkens försvar de åtagit

sig, på alla sidor undergråfd, nedstörta i lågorna, medan de ännu drömde om dess

ointaglighet och hånade( de angripande fienderna. Så falla jordiska storheter!

Herrans Nattvard började nu sysselsatta Luthers tankar. Han sökte förgäfves i

messan denna heliga måltid. En dag, kort efter återkomsten från Leipzig, predikade han

öfeer detta ämne, och vi böra gifva noga akt på hans ord, ty de voro de första, han yttrade

i en fråga, hvil ken sedan söndrade den protestantiska kyrkan i tvånne partier.

"Altarets Sakrament", sade han, "innefattar trenne saker, hvilka man måste känna,

nemligen först, sakramentet eller tecknet, som måste vara yttre, synligt och med

kroppslig form och gestalt; för det andra, sakramentets betydelse, som måste vara inre,

andlig och invertes i menniskan ; samt för det tredje tron, som brukar och nyttjar båda

de föreslående" [52]. Om man med sina begreppsskilnader stannat härvid, skulle

enheten aldrig blifvit förstörd.

Luther fortfor: "Det vore önskligt, om kyrkan på ett allmänt möte förordnade, att

båda gestalterna böra meddelas åt alla trogna, lika så väl som åt presterna; icke derföre

att den ena gestal. ten ej skulle vara nog, ty trons begår gör redan i och för sig till.

fyllest." Dessa djerfva ord behagade församlingen väl; hos nå-gra väckte de dock harm

och förvåning. "Det är en osanning, en skandal!" sade man [53].

362


"Det finns icke", sade predikanten vidare, "någon innerligare, djupare och

oupplösligare förening, ån emellan maten och den kropp, som får sin näring af

densamma. Sammalunda förenar sig Kristus med oss i sakramentet; Han gör och låter

för oss, såsom vore Han, livad vi äro. Våra synder anfalla Honom, Hans rättfärdighet

beskärmar oss."

Men Luther åtnöjde sig icke med att framställa sanningen; han anföll äfven en af

romerska kyrkans grundvillfarelser [54]. Denna påstår nemligen, att sakramentet

verkar i och för sig sjeltt, oberoende af emottagarens sinnesförfattning. Ingenting kan

vara beqvårnare än en sådan åsigt. Deraf kommer ock den ifver, hear. medkatolikerna

strömma till sakramentet, samt den stora vinst, det inbringar presterskapet. Det var

denna lära [55], Luther angrep, på samma gäng han uppställde den motsatta [56], enligt

hvil. ka tron och hjertats uppriktighet äro nödvändiga vilkor för Natt. vardens

välsignelserika begående.

En så kraftig protest borde hafva nedstörtat många gamla vidskepelser.- Men

förunderligt nog ådrog den sig ingens upp-märksamhet. Papisterna förbigingo i tysthet

ett påstående, som bort aftvinga dem ett nödrop, och slogo i stället ned på den föga

vigtiga anmärkning angående nattvardens utdelande under båda gestalterna, med

hvilken Luther begynt sin predikan. Då denna i början af December utkom på trycket,

upphäfdes från alla håll ett väldigt skrik emot det nya kätteriet. "Det är den rena

Pragiska läran!" utropade man vid hofvet i Dresden, dit predikan an-lände under

Jultiden. "Dertill är skriften författad på tyska, så att gemene man skall förstå, den"

[57]. Hertigen blef sjelf störd i sin andakt, och tredjedag Jul skref han till sin frände

Fredrik: "Efter denna predikans utgifvande har antalet af dem, hvilka i Böhmen

anamma sakramentet under båda gestalterna, ökats med sexturen personer. Er

professor i Wittenberg blir snart biskop i Prag och erkekättare". —"Han är född i

Böhmen", skreko andra, "af böhmiska föräldrar, och har blifvit uppfostrad i Prag, samt

undervisad i Wicleffs skrifter".

Luther trodde sig böra vederlägga dessa rykten och utgaf derföre en skrift, i hvilken

han ordentligen redogör för sina slag-t-förhållanden- "Jag är född i Eisleben", sade han,

"har blifvit döpt i Peterskyrkan derstädes, och har aldrig i mitt lif varit Böh-men

närmare än i Dresden" [58].

Hertig Georgs bref förmådde icke rubba kurfurstens goda tankar om Luther. Få

dagar efter dess' mottagande inbjöd denne furste doktorn till en tör den spanska

ambassadören tillstålld ly-sande måltid, vid hvilket tillfälle Luther tappert stridde emot

Karls minister [59]. Kurfursten hade förut genom sin hofpredikant bedt honom med

saktmod försvara sina satser. "För mycken dårskap misshagar menniskorna", svarade

Luther, "men för mycken vishet misshagar Gud. Man kan icke utan att uppväcka

ovåsende och förargelse försvara evangelium. Guds ord år ett svärd, ett krig, en

363


förstörelse, en förargelseklippa, ett förderf, ett gift [60], och såsom Amos säger, det liknar

en björn på vågen och en lejoninna i skogen. Jag söker ingenting, jag begär in2enti n g.

Den år vål till, som söker och begårer. Antingen Han står eller faller, så hvarken vinner

eller förlorar jag något" [61].

Allt antydde, att Luther mer ån någonsin skulle hafva mod och tro af nöden. Eck

umgicks alltjemt med hämndeplaner. stället att, såsom han hoppats, skörda lagrar, hade

han blifvit alla sina upplysta landsmans åtlöje. Man utgaf mot honom en mängd skarpa

smädeskrifter; bland dessa märkas isynnerhet ett af Oecolampadius skrifvet bref frdn

okunnigs kaniker, hvilket djupt sårade kansleren, samt en sannolikt af den törtrafflige

Pirc k. heimer författad klagoskrift, om hvars på en gång bitande och värdiga ton endast

Pascals Lettres proeintiales kunna gifva ett be-grepp.

Luther dolde icke sitt missnöje med åtskilliga af dessa skrifter. "Det år bättre", sade

han, "att öppet anfalla, ån att så der, gömd bakom en häck, bita sin motståndare" [62].

Huru hade icke den Ingolstadtske kanslern missräknat sig! Öfvergifven af sina

landsman, beslöt han att på andra sidan Al-perna söka utländsk hjelp. Hvarhelst han for

fram, utöste han hotelser emot Luther, Melanchton, Karlstadt, ja, emot sjelfva kur

fursten. "Då man hörde hans stolta ord", sade Luther, "kunde man tro, att det var den

allsmäktige Guden, som talade" [63]. Sedan alltså Eck i Februari 1520 utgifvit en på all

sund kritik blottad skrift om den helige Petri primat, i hvilken han påstod, att denne

apostel såsom den förste påfven i 25 år vistats i Rom, afreste han, lågande af vrede och

hämnd, till Italien, för att der skörda lönen för sina förmenta segrar och•1 det pätliga

kapitolium smida åskviggar, mäktigare än de bräckliga skolastiska vapen, som nyss

sprungit sönder mellan hans händer.

Luther insåg alla de faror, hans motståndares resa skulle draga öfeer honom; men

han kände ingen fruktan. Den upp-skrämde Spalatin rådde honom att erbjuda fred.

"Nej", svarade Luther, "så långe han skriker, kan jag icke draga mig ur striden. Jag

öfverlemnar alltsammans i Guds händer och låter min farkost gå vind för våg. Kriget är

Herrans. Huru kan du tro, att Kristus skall genom fred befrämja sin sak ? Har han icke

kam. pat med sitt eget blod och efter honom alla martyrerna?" [64].

Sådan var vid början af 1520 de två Leipzigerkämparnes stall-ning. Den ene upprörde

hela påfveväldet, för att nedslå sin med-titflare ; den andre afvaktade striden med

samma lugn, hvarmed man vanligen går freden till mötes. Det ingångna året skulle

blifva vittne till stormens utbrott.

364


________________________________________

FOTNOTER

[1] Faciebat boa Ectolue, quia eertam Bibi gloriam propositam eernebat, propter

propositionen isteam, in qua, negaba.re Papam ense jure divino-oaput eeclealre; bio

patuit el oarnpue magnus. (L. Opp. in prad.)

[2] L. Opp. lat., p. 243.

[3] Prorsus audiendi non sunt qni Christum extra ecclesiam militantem tendunt in

triumphsntem, cum sit regnum fidel. Caput nostrum non videmus, ulanen babemus.

(Ibid. p. 243.)

[4] "(we est matrix omnium eeclesiarum. (Ibid. p. 244.)

[5] Detur, inquit, hoc est jure human° posset fieri, ctonsentientibus centeris omnibus

fidelibus. (Ibid. p. 244.)

[6] Rasist-ara eis ego anus, anotoritate apostoli, id eat divino jura. (L. Opp. lat., p.

237.)

[7] Et, ut farna est, de hoa plurimum gratulantur. (L. Opp. lat., p. 2.50.)

[8] Nunquam mihi plaeuit, neo in 93 ternum ptaciebit qoodeumque schisma Cum

enpremum juls divinum rit earitaa et nnitas spiritus. (Ibid.)

[9] Das valt die Sueht.

[10] :Nara adhuo erat dux Georgiue mihi non inimious, quod [wie-baui certo. (L. Opp.

in Pred.)

[11] Non potest fidens ebristianus eogi ultra saxram seripturam, qua) est proprie ju!

divinum. (L. Opp. lat. I, p. 252.)

[12] .At Rev. Pater, artis eoquinarim minus instruetus, oommiseet sanotes graseos

anm sehismatieis et kereticis, ut fuco sanetitatis patrum beerstioorum tueatur per diam.

[13] L. Opp. (W.) XV, p. 1440. — Lösoher ILL p. 281.

365

[14] Så kallas mossor utan sing.

[15] L. Opp. In pust.

[16] L. Opp. (L.) XVII, p. 240.

[17] Ibid.


[18] Videtur fugere a fade Seripturaratn, akut diabolue emma. Qnare, ?lkb

reverentils Patrum, preefero ego auetoritatem Scriptum, quod command° judicibue

futuris. (L. Opp. lat. I, p. 291.)

[19] Ad exitum oertarainis, uti sotet, nalla prodiit deoisio. (Palayi. dn! 1, 65.)

[20] Totem istam eonolusionum eohurtem multo earl= et yalidius nostri

Wittenbergenses oppngnaverunt et ita exarainavernnt, ut osta serum muntrare liouerit,

gnat Ecoiva vii in faoie outis leviter perstrinxit. (L. Epp. I, p. 241.)

[21] Verum in multi' me obrserunt. (Corp. Ref. I, 83.)

[22] L. Epp. t, p. 200.

[23] Ibid. p. 305.

[24] Scokend. p. 207.

[25] L. Opp. (W.1 XV. p. 1440.

[26] M, Adami Vita Georgii Anhalt, p. 248.

[27] ibid. 255.

[28] Peiffer, Hist. Lipaienele, p. 356.

[29] Et cogitabundus et mein in medios nodalitios quasi peregrinante animo. (M.

Adami vita Crucigeri, p. 193.)

[30] Ohristus anis non cleara. (Corp. Ref. L p. 104.)

[31] L, opp. (W,) XIV. p. 200.

366


[32] Ego imprudene huoneque omnia Johannie Buss et dooui et tenui, (L. Epp. II, p,

4b2.)

[33] Qnam diffiekle nit elnetari et emergere ex erroribus, totius °rbl, exemplo firmatia

... (L. Opp. ont. in prief.) .

[34] Quod enim ex Deo non est, neeeese est ab diabolo esse.

[35] Cum ego, tot annis allom legens diligentissirae, tamen ita hma ttnaoiter.

[36] Proecidit, post abitnm nostrum, Martinum inbumanissime. (MeIancht. Corp.

Rot. I, p. 206.)

[37] L. opp. (L.) XVII, p. 271.

[38] Oh varias et insignes ingenii dotea . . . (L. Opp. lat. I, p. 337.)

[39] Ibid. p. 338.

[40] Una est Seriptura, eoelestis spiritus, pura, et per omnia versa. (Contra Eckium

Defensio. Corp. Ref. 1, p. 115.)

[41] Quem collatis seripturis e filo ductuque orationis licet assequi.

[42] Ut hominum aententiaa, deoretaque ad ipeaa, oen ad Lydit= la-pidem, exigamus.

[43] L. Opp. lat. I. p. 310.

[44] L. Opp. lat I. p. 252.

[45] Ego super te, eicut ablaetatus super matre tus, tristissimus heta die ful. (L. Epp.

I, p. 342.)

[46] Rosam quam vocant annum nano honore dignatus est ; imo pro rldiculo habuit.

(L. Opp. lat. in praef.)

[47] Intellexit prineeps artes romans) eurite et eon (legato.) digna traetare novit.

(Ibid.)

[48] September 1519.

[49] L. Opp. (L.) X, 481.

367


[50] Mango contra malignt= Eccii judicium (L. Opp. lat. I, p. 356.)

[51] Canopieet quisque quantum valet. ( L. Opp. lat. I, p. 367.)

[52] L. Opp. (L.) XVII, p. 272.

[53] Ibid. p. 281.

[54] Si qui' dixerit per hma nova legio saeramenta ex opera operaro non oonferri

gratiam sed solam fldem divinge promissionis ad gradens eon-sequendam suffleere,

anathema sit. (Cone. de Trente, Sisa. 7, can. 8.) •

[55] känd under namn af Opus operatum.

[56] känd under namn af Opus operantit.

[57] L. Opp. (L.) XVII, p. 281.

[58] L. Epp. I, p. 389.

[59] Ibid. p. 390.

[60] Verbsim Dei gladius est, benlim est, mina est, soandalurn est, per-ditio est,

venenum est ... (Ibid. p. 417.)

[61] Ego nihil qurero; est, qui glimrat. Stet ergo, sive oadat, ego nibiI luoror, salt

amitto.

[62] Melior est aperta arirainatio, quam iste sub eepe moms. (Ibid. p. 420.

[63] L. Opp. (L.) XVII, p. 380.

[64] Cogor rem Deo committere, data flatibus et fiuctibus nave. Bellum Domini est ...

(Ibid., p. 425).

368


SJETTE BOKEN. Banalysningsbullan. (1520.)

KAPITEL I.

En ny person skulle nu uppträda på skådebanan. Gud ville låta den Wittenberske

munken mäta sig med den mäktigaste re-gent, som sedan Karl den stores tid herrskat i

kristenheten. Han valde en furste i ungdomens fulla styrka, hvilken allt tycktes lofva en

lång regering; en furste, hvars spira utsträcktes öfver en stor del af gamla verlden, samt

öfver en hel ny verld, så att enligt ett ryktbart uttryck solen aldrig gick ned i hans stater:

och ställde honom emot denna oansenliga reformation, hvilken i ett tyskt klosters

undangömda cell börjat med en ringa munks ångestfulla suckar. Denne monarks historia

tyckes varit ämnad att gifva verlden en stor och vigtig lärdom. Den skulle visa

fåfängligheten af menniskans makt, då denna vill strida emot "Guds svaghet". Om en

mot Luther vänligt sinnad furste blifvit utkorad till kejsa-re, skulle man tillskrifvit

honom reformationens framgång. Ja, tfven om kejsartronen innehafts af en mot den nya

rörelsen flendtlig, men svag furste, hade man i regentens svaghet funnit en förklaring till

sanningens seger. Pavias stolte segrare, för hvilken det var en lätt sak att gapa Frans

den förste fången till Madrid, skulle för det gudomliga ordets makt böja sitt högmod och i

hela verldens åsyn sträcka vapen för den fattige bergsmanssonen.

Kejsar Maximilian var död, och kurfurstarna hade samlats i Frankfurt för att välja

hans efterträdare. 1 det skick, hvaruti Europa då befann sig, var det en vigtig

angelägenhet, och hela kristenheten afvaktade nu med spänd uppmärksamhet utgången

af valet. Maximilian hade icke varit någon stor furste, men han lefde i kärt minne hos

folket, som gerna erinrade sig hans fyndig het i tal och svar, samt godmodiga väsende.

Luther talade ofta med sina vänner om honom och berättade en gång följande drag:

"En tiggare följde en dag efter Maximilian och begärde en allmosa, hvarvid han

kallade honom sin bror; "ty", sade han, "vi härstamma båda från samme fader, Adam.

Jag är fattig", fortfor han, "men du är rik och bör således hjelpa mig." Vid dessa ord

vände Maximilian sig om och sade : "Här har du två skilling; gå till dina andra bröder,

och om alla gifva dig så mycket, skall du bli rikare än jag" [1].

Det var icke en godmodig Maximilian, som nu var kallad att bära kejsarkronan.

Tiden gick en stor förändring till mötes; mäktiga och ärelystna furstar täflade om det

vesterländska kejsar-dömet ; en kraftig band skulle fatta rikets tyglar, och långa, blodiga

krig efterträda den djupa freden.

Tre konungar gjorde i Frankfurterförsamlingen anspråk på Cesarernas krona. Först

uppträdde en ung furste, den aflidne kejsarens sonson, årsbarn med århundradet, och

således nitton år gammal. Han hette Karl och var född i Gent. Hans farmor, Maria, Karl

369


den djerfves dotter, hade lemnat honom. Flandern och Burgunds rika stater i arf. Af sin

mor, Johanna, dotter till Fer-dinand af Arragonien och Isabella af Castilien, samt gift

med Filip, kejsar Maximilians son, hade han ärft Spaniens, Neapels och Siciliens

förenade kronor, till hvilka Kristofer Columbus lagt en ny verld. Farfadrens död satte

honom nu i besittning af de Österrikiska arfländerna.

Med smak för krigiska öfningar, i hvilka de lysande Burgundiska hertigarne så länge

utmärkt sig, med italienarens slughet och skarpsynthet, med den aktning för det

bestående, som ännu utgör ett hufvuddrag hos det österrikiska huset, och som lofvade

påfvemakten en ståndaktig försvarare, för-enade denne unge och, när han så ville,

intagande furste ett ljust iiirstånd, samt en djup, under Chiabreras ledning inhemtad

och genom tidigt (han började dermed redan vid 15 års ålder) delta-gande i sina många

rådskammares öfverläggningar utbildad in-fegt i allmänna ärender [2]. Dessa olikartade

egenskaper voro så tillsägandes beslöjade af spansk tystlåtenhet och tankfullhet; det var

någonting sorgligt i hans långdragna ansigte. "Han är from och lugn", sade Luther; "jag

påstår, att han på ett helt år icke talar så mycket, som jag på en dag" [3]. Om Karl fått

utveckla sig under inflytelsen af frisinnade och kristliga grundsatser, skulle han kanske

varit en af de beundransvärdaste furstar, historien vet att omtala; men politiken

uppslukade hela hans lif och tillintet-gjorde hans lyckliga anlag.

Icke nöjd med de många spiror, han redan förenade i sin hand, eftersträfvade denne

unge furste kejsarvärdigheten. "Den år", brukade man säga, "en solstråle, som sprider

glans öfver det hus, hvarpå den faller; men sträck ut handen efter den, och du finner

ingenting". Karl åter såg deruti höjden af all jordisk storhet och ett medel att öfver

folkens sinnen erhålla ett så tillsägandes magiskt inflytande.

Frans den 1:ste, konung i Frankrike, var den andre preten-denten. De unga

ädlingarne vid riddarkonungens hof upprepade beständigt, att han borde, såsom fordom

Karl den store, blifva hela Vesterns kejsare, samt återupplifva de gamla kämparnes

drifter, genom att anfalla den kejsarriket hotande halfmänen, spränga de otrognas makt

och ätereröfra den heliga grafven.

"Man måste visa bertigarne af Österrike", sade de franska sändebuden till

kurfurstarne, "att kejsarkronan ej är ärftlig. Tyskland behöfver dessutom under

närvarande omständigheter icke en nitton års yngling, utan en furste med bepröfvadt

(und& me och erkänd skicklighet. Frans skall med Frankrikes, Lom-bardiets och

Tysklands förenade krafter angripa museimännen. Såsom herre öfver Mailand är han

dessutom redan medlem af kej-sarriket". Dessa skål ling° ökad styrka genom hundra

tusen riksdaler, som de Franska sändebuden utdelade för att köpa röster åt sin herre,

samt genom präktiga gästabud, från hvilka gä- sterna måste håras hem.

370


Slutligen uppträdde äfven bland de sökande Henrik VIII, konung i England, hvilken

fruktade den öfvervigt, Frans eller Karl skulle erhålla genom kurfurstarnes val; men han

lemnade snart de båda medtiltiarne att ensamma strida om kronan.

Kurfurstarne voro hvarken den ene eller den andre rått be. vågna. De trodde, att

folket i konungen af Frankrike icke skulle kunna glömma den utländske herrskaren, och

fruktade, att en konung, som nyss kufvat de stora i sina egna stater, lätt kunde blifva

frestad att beröfva itiVen dem deras sjelfständighet. Hvad Karl angick, var det hos

kurfurstarne en gammal grundsats, att icke välja en furste, som inom riket redan egde

stort inflytande. Pilfven delade dessa betänkligheter. Han ville hvarken hafva Karl, som

var hans grannkonung i Neapel, eller Frans, hvars till-tagsenhet han fruktade "Välje

hellre en ibland eder", lät han helsa kurfurstarne. Erkebiskopen af Trier föreslog Fredrik

af Sachsen, och kejsarkronan nedlades för Luthers beskyddares fötter.

Hela Tyskland skulle gillat detta val. Fredriks vishet och kärlek till folket voro

allmänt kända. Vid upproret i Erfurt hade man velat förmå honom att låta storma

staden; men han vägrade af fruktan för blodsutgjutelse. "Men", sade man, "det skall icke

kosta fem menniskors lif." "Ett enda vore redan för mycket", svarade den

menniskovänlige fursten [4]. Skulle icke refor-mationens seger allrabäst betryggas

genom dess beskyddares val till kejsare? Borde icke Fredrik i kurfurstarnes anbud se en

gu-domlig kallelse? Hvem skulle bättre än en så via furste kunna leda rikets öden ?

Hvem kraftigare ån en så trostark kejsare bekämpa turkarne? Kanske var Fredriks af

historieskrifvarne så beprisade afslag ett felsteg. Kanske måste man i viss mån

tillskrifva honom de strider, som sednare sönderslet° Tyskland. Men det är svårt att

afgöra, antingen han bör tadlas, för sin bristande förtröstan, eller berömmas för sin

ödmjukhet. Han trodde, att rikets välfärd gjorde det till en pligt för honom att afsäga sig

kronan [5]. "Det fordras", sade den blygsamme och oegennyttige mannen, "en. mäktigare

kejsare ån jag för att rädda Tyskland. Turkarne stå för dörren. Konungen af Spanien,

hvars österrikiska arfländer stöta intill de hotade gransorna, är rikets naturliga

försvarare."

Då den romerske legaten säg, att Karl skulle blifva vald, för. klarade han, att påfven

återtog sina invändningar, och den 26 Juni utkorades Maximilians sonson. "Gud", sade

sedan Fredrik, "har gifvit oss honom i sin nåd och i sin vrede" [6]. De spanska

sändebuden erbjödo kurfursten af Sachsen såsom vedermäle af sin Herres erkänsla

80,000 floriner; men Fredrik afslog dem och förbjöd sina ministrar att mottaga, några

skänker. Vid samma tid betryggade han genom en valkapitulation, som besvors af Karls

ombud, Tysklands fri- och rättigheter. De omständigheter, under hvilka denne satte

kejsarkronan på sitt hufvud, tycktes emellertid bättre än några eder böra skydda landets

sjelfståndig. het och reformationens framgång. Den unge fursten kände sin ära

fördunklad genom de lagrar, hans medtäfiare, Frans 1, skör- dat vid Marignano. Italien

skulle blifva den förestående stridens skådeplats, och under tiden borde reformationen

371


kunna vinna tillräcklig stadga. Karl lemnade Spanien i Maj 1820 och kröntes i Aachen

den 22 Oktober.

________________________________________

FOTNOTER

[1] L. Opp. (W.) XXII, 1869.

[2] Du Be lapa memoirer, I, p. 45.

[3] L. Opp. kW.) XXII, p. 1874.

[4] L. Opp. (W.) XXII, p. 1858.

[5] Ii vem heroloa plana moderatione anitni magnifloe rop adiavit (Pallav., I, p. 79.)

[6] L. Opp. (W.) XXII, p. 1880.

Digitizecl b., Google

372


KAPITEL II.

Luther, som förutsäg, att reformationens sak snart måste dragas inför den nye

kejsaren, skref till Karl, medan denne ännu var qvar i Madrid. "Om den sak, jag

förfäktar", sade han, "är värd att framställas inför det himmelska majestätets tron, kan

den icke vara ovärdig att sysselsätta en verldslig herrskare. 0 Karl du, den ffilmste bland

jordens konungar, jag kastar mig bönfallande för dina fötter, och besvär dig att under

dina vingars skugga emottaga, icke mig, utan sjelfva den eviga sanningens sak, till hvars

försvar Gud anförtrott dig svärdet" [1]. Den unge ko-nungen i Spanien lade den tyske

munkens besynnerliga bref åsido, utan att bevärdiga det med något svar.

Under det att Luther förgilfves vände sina blickar till Madrid, tycktes stormen

alltmer växa omkring honom. Fanatismens låga började uppflamma i Tyskland. Sedan

den i sitt förföljelsenit outtröttlige Hochstraten ur Luthers skrifter utdragit några teser,

hade universiteterna i Köln och Löwen på hans begäran fördömt dessa arbeten.

Universitetet i Erfurt, som ej kunde glömma, att Luther föredragit Wittenberg framför

detsamma, stod i begrepp att följa deras löredöme. Men Luther fick underrättelse om

den-na dess afsigt och skref till Lange ett så kraftfullt bref, att de för-skräckta teologerna

beslöto att hålla sig stilla. Kölns och Löwens förkastelsedom var emellertid tillräcklig för

att upphetsa sinnena. Icke nog härmed: presterna. i Meissen, som antagit sig Eiusers

sak, förklarade öppet, (Melanchton är vår sagesman), att den, som dödade Luther, vore

utan skuld [2]. "Den tid är kommen", sade Luther, "att den, som dödar oss, menar sig

göra Kristus en tjenst dermed." Presternas mordiska tal blefvo ej heller utan frukt.

"En dag, då Luther gick utanför Augustinerklostret", berättar en af hans

lefnadstecknare, "tilltalade en fremling, som hade en pistol gömd i rockärmen, honom

sålunda: "Hvarföre går du så ensam?" — "Jag är i Guds händer", svarade Luther, "Han

är min styrka och min sköld. Hvad kan en dödlig menniska göra mig?" Då bleknade

fremlingen och skyndade darrande bort [3]. Serra Longa, talaren på mötet i Augsburg,

skref vid samma tid till kurfursten : "Må Luther icke finna någon fristad i eders hög-hela

stater; må han förskjuten af hela verlden, stenas under bar himmel ; det vore mig

kärare, ån om eders höghet gåfve mig 10,000 Riksdaler" [4].

Men det var isynnerhet från Roms sida, som det häftigaste ovädret hotade. En

adelsman från Thliringen, vid namn Valentin Teutleben, erkebiskopens i Mainz vikarie,

samt ifrig anhängare af påfveväldet, var kurfurstens af Sachsen ombud vid det romerska

hofvet Denne man blygdes öfeer det beskydd, hans herre lemnade den kätterske

munken, och såg med förtrytelse, huru hela verkan af hans beskickning genom

kurfurstens oförsigtiga uppförande gick förlorad. I hopp att kunna skrämma sin herre att

öfvergifva den uppstudsige teologen, skref han alltså till honom: "I anseende till det

beskydd, ers höghet leynnar Luther, vill man här icke gifta mig något gehör". Men den

vise Fredrik låt sig icke förskräcka, Han visste, att Guds vilja och folkens rörelser äro

373


mera oemotståndliga An det påfliga kansliets påbud, och befallde sitt sändebud att låta

påfven förstå, det han, långt ifrån att försvara Luther, alltid låtit honom försvara sig

sjelf; att han dessutom redan uppmanat doktorn att begifva sig ifrån Sachsen och

universitetet, samt att denne förklarat sig villig att efterkomma uppmaningen, och för

längesedan skulle hafva lemnat landet, ifall legaten Karl von Miltitz icke sjelf bedt

kurfursten qvarhålla honom, på det han icke annorstädes måtte verka med ännu mera

frihet [5]. Fredrik stannade ej härvid: han dristade «ven att gifta Rom råd och

upplysningar. "Tyskland", skref han "eger nu en stor mängd lärda, som känna alla språk

och vetenskaper ; sjelfva lekmännen börja förvärfva kunskaper och älska den heliga

skrift; om man afslår Luthers billiga vilkor, torde freden icke så lätt kunna återställas.

Luthers lära har i många bjertan slagit djupa rötter. Om man icke vederlägger den med

Skriftens ord, utan vill tillintetgöra den genom den kyrkliga maktens åskar, skall man

uppväcka förskräckliga, grufilga, skadliga och förderfiiga oordningar".

Full af förtroende till Luther, meddelade kurfursten honom Teutlebens bref jemte ett

annat från kardinalen San Georgio. Dessa skrifvelser grepp reformatorn djupt; han insåg

alla de faror, som omgåfvo honom, och hans själ blef för ett ögonblick öfvervitldigul; men

det var just vid sådana tillfållen han uppenbarade hela kraften af sin tro: midt i sin

svaghet och hopplöshet reste han sig upp och gick med förnyadt mod stormen till mötes.

Han skulle gerna varit befriad från alla dessa pröfningar ; men i känslan af de skamliga

vitkor, på hvilka lugn erbjöds honom, förkastade han dem med harm. "Tiga!" sade han,

"jag har ingenting deremot, om man tillåter mig det; det vill säga, om man ålägger äfven

de andra tystnad. I fall någon bar begår till mina embeten, må han taga dem. Om någon

vill förstöra mina skrifter, må hah bränna upp dem. Jag är villig att hålla mig stilla,

allenast man icke fordrar att den evangeliska sanningen skall hålla sig stilla [6]. Jag

begår icke kardinalshatten; jag begär hvarken guld eller något annat, som Rom värderar.

Det finns ingenting i verlden, hvartill man ej kan förmå mig, allenast man icke för de

kristna tillstånger salighetens väg [7]. Alla deras hotelser skrål:Jama mig icke, alla

deras löften kunna icke locka mig.".

Lifvad af sådana känslor, återfick Luther snart sin stridslust; han föredrog en

kristens kamp framför enslighetens lugn. En natt var tillräcklig för att uppväcka hela

hans förra nit emot Rom. "Mitt beslut år fattadt", skref han dagen derpå; "jag föraktar

Roms vrede, och jag föraktar dess gunst. Aldrig någon försoning, aldrig någon förbindelse

oss emellan! [8]. Må man fördöma och brunns mina skrifter. Jag skall i min ordning

offentligen fördöma och bränna den påfliga lagen, detta kättarnäste. Den hofsamhet, jag

hittills visat, har tjenat till intet; och jag låter den nu fara".

Hans vänner voro på långt när icke så lugna. I Wittenberg herrskade stor

bestörtning. "Vi svåfva i spänd väntan", sade Me-lanchton. "Jag vill hellre dö, An skiljas

från Luther [9]. Om Gud icke hjel per oss, gel vi under." — "Vår Luther lefver ännu",

skref han i sin ångest en månad sednare ; "gifve Gud, att vi länge måtte få behålla

374


honom! De romerska baktalarne sätta allt i rörelse för att bringa honom på fall. Bed, på

det han må lefva, denne den heliga teologiens ende hämnare!" [10].

Dessa böner skulle blifva hörda. De varningar, kurfursten genom sitt sändebud

meddelat Rom, voro ej ogrundade. Luthers ord hade funnit genklang i kojor, i kloster, i

borgrarnes boningar, i adelsmännens slott, vid de lärdas akademier och i konungarnas

palatser. "Om mitt lif", sade han till hertig Johan af Sachsen, "bidragit till en enda

menniskas omvändelse, har jag ingenting emot, att mina skrifter förstöras" [11]. Men det

var icke blott en inenniska, det var en hel skara, som i den ringa munkens skrifter funnit

ljus och sanning. Också erhöll han från alla håll löften om beskydd. Under det att

biskoparne vredgades, furstarne tego, folket afvaktade, hvad som komma skulle, och de

sju kullarnes åska mullrade, uppväckte Gud den tyska adeln, för att af den bil. da ett

bålverk omkring sin tjenare.

En af Frankens mäktigaste riddare, Sylvester von Schaum. borg, skickade vid denna

tid sin son till Witteuberg m&I ett bref till reformatorn. "Ert lif är i fara", skref han. "Om

kurfurstarna, prinsarna och borgarna svika eder, ber jag er på det varmaste att icke resa

till Böhmen, der ganska lärda män fordom mycket lidit. Kom då hellre till mig; ty jag och

hundrade adelsmän, hvilka jag, om Gud behagar, snart skall samla, vilja redligen

skydda er" [12].

Frans af Blekingen. århundradets hjelte, lavars oförfärade mod vi redan lärt känna

[13], älskade refornuttorn, dels emedan han fann honom värd att älskas, dels emedan

han visste honom vara hatad af munkarna. "Mitt biträde, min egendom, min kropp, allt

hvad jag eger, står till er tjenst", skref han till honom. "Ni vill upprätthålla den kristna

sanningen, och jag är färdig att troget bistå er" [14]. Harmuth von Kronberg förde

samma språk. Slut. 1 igen tog Ulrik von Hutten, skalden och riddaren, ständigt Luthers

försvar. Men huru olika voro icke dessa tvanne män !

Hut-ten skref till reformatorn : "För att tillintetgöra djelvulens raseri, behörvas

svärd, bågar, kastspjut och bomber". Luther utropade, då han emottog riddarens bref;

"Jag vill icke, att man för evangelii försvar använder vapen och blodsutgjutelse. Genom

ordet har verlden blifvit öfvervunnen; genom ordet bar kyrkan blifvit räddad; genom

ordet skall hon äfven återupprättas". — "Jag föraktar icke hans tillbud", sade han efter

genomläsandet af Schaumburgs bref, "men jag vill icke stödja mig på någon annan ån

Jesus Kristus" [15]. Så talade icke Roms påfvar, då de vadade i Valdensernas och

Albigensernas blod. Hutten insåg arven den stora skilnaden emellan sin och Luthers sak,

och skref till honom med Adel blygsamhet: "Jag befattar mig med de menskliga tin. gen;

men du år vida fullkomligare, och egnar dig endast åt de gudomligs," [16]. Sedan reste

han till Ferdinand och Karl V, för att om möjligt vinna dem för sanningens sak [17].

375


Sålunda bl ef Luther ömsom nedslagen af sina fiender, ömsom upprättad af sina

vinner. "Min farkost", sade han, "drifver vind för väg; hopp och fruktan afiösa hvarandra;

men lika godt!" [18]. De bevis på deltagande, han rönte, voro likväl icke utan inflytande

på hans inre. "Herren herrskar", sade han, "så ögonskenligt, att vi kunna taga derpä"

[19]. Luther såg, att han icke mera var ensam ; hans ord hade burit frukt, och denna

tanke uppfyllde honom med nytt mod. Han egde nu andra försvarare mot Roms vrede ån

kurfursten och behöfde derföre icke låta tillbakahålla sig af fruktan att blottställa

honom. Han kände sig friare och, om möjligt, ån mera beslutsam. Detta år en vigtig

tidepunkt i Luthers utvecklingshistoria. "Rom måste inse", skref han nu till kurfurstens

hofpredikant, "att om det ån genom sina hotelser lyckas att lördrifva mig ur Wittenberg,

skall sådant endast förvärra dess sak. Icke i Böhmen, utan midt i Tyskland, finnas män,

färdiga att försvara mig mot påfvens åskor. Om jag ännu icke till-skyndat mina fiender

allt det onda, jag amnar, så kommer detta hvarken af min hofsamhet eller deras tyranni,

utan af min fruktan att blottställa kurfurstens namn och det Wittenbergska

universitetets välgång. Nu, då jag icke mera hyser dylika farhågor, skall jag med ny

styrka anfalla Rom och dess hofmän" [20].

Och likväl var det icke på jordens stora och mäktiga Luther • satte sitt hopp. Man

hade ofta uppmanat honom att tillegna her: tig Johan, kurfurstens bror, någon bok ; men

länge förgäfves: "Jag fruktar", sade han, "att detta förslag utgått från honöinsjelf. Den

heliga skrift bör endast tjena till Guds namns åra" [21]. Lu-ther kom slutligen ifrån

dessa betänkligheter och tillegnade hertig Johan sin predikan om goda verk, i hvilken

han på det kraftigaste framställer läran om råttfärdiggörelsen genom tron, denna

väldiga sanning, hvars makt han satte vida öfeer Huttens svärd, Sickingens krigshär,

hertigars och kurfurstars beskydd.

"Det första, högsta och allra ädlaste af alla goda verk", beter det der, "år tron på Jesus

Kristus. I detta verk måste alla andra verk ske, och derifrån hemta sitt goda inflytande

såsom ett lån [22]. Om en menniska i sitt hjerta finner den tillförsigten, att hennes verk

år Gudi behagligt, så är det god; vore det An så ringa, som att taga upp ett halmstrå;

saknas åter denna tillförsigt, så år verket icke godt, om hon än uppväckte de döda. Alla

andra verk kan en hedning, turk, jude, syndare åfven göra; men att fast tro, det man år

Gudi behaglig, det ar endast möjligt för en i nåden upplyst och befästad kristen.

"En kristen, som lefver i denna tillförsigt till Gud, gör allt fritt och gladt; men den

menniska, som icke är ense med Gud, söker och ängslas, huru hon skall kunna göra

tillräckligt många goda verk, löper hit och dit, frågar ån den ene, än den andre, och

finner dock icke lugn, utan gör allt med stor vedermöda och hjertats olust

"Följaktligen har jag alltid upphöjt tron. Verlden deremot skattar högt, om hon gjort

många, stora och länga verk, utan att alls fråga efter denna tillförsigt. Man bygger

376


sålunda sitt lugn, icke på Guds goda behag, utan på egna förtjenster, det vill stiga, på

lösan sand, såsom Kristus säger (Matth. VII, 27).

"Somliga påstå, att vi förbjuda goda verk, då vi blott predika tron; men om en

menniska vore tusende, ja, alla menniskor, eller alla kreatur, så pålades henne dock här

en tillräckligt stor, ja, alltför stor uppgift. Såsom om jag till en sjuk sade: hade du helsan,

så hade du ock dina lemmars bruk, och han ville tyda mina ord så, som om jag

förbjudit honom lemmarnas bruk, då jag dock endast menat, att helsan måste föregå.

Likaså måste ock tron vara verkmästare och upphofsman till alla verk, eller ock, blir

rngenting af alltsammans.

"Frågar du åter, hvarest tron och tillförsigten skola finnas och erhållas, så år det

visserligen nödvändigast att veta. Tron kommer endast från den oförskyldt lofvade och

gifne Jesus Kristue. Du måste se och i ditt hjerta af bilda Kristus, såsom Gud i Honom

förehåller och tillbjuder dig sin barmhertighet [23], utan alla föregående förtjenster ä din

sida, samt frän denna bild af Hans nåd hemta tro och tillförsigt om alla dina synders

förlåtelse. Derföre uppkomma icke tron af de goda verken, utan måste flyta från Kristi

blod, sår och död; ty Han är klippan, ur hvilken man suger mjölk och honung." (5 Moseb

XXXII).

Som vi icke kunna redogöra för alla Luthers skrifter, hafva vi åtminstone velat.anföra

några korta utdrag ur denna predikan, om hvilken reformatorn sjelf yttrade: "Det år

enligt min tanke det bästa, jag utgifvit; ehuru", tillägger han djupsinnigt, "jag vet, att, då

något, som jag skrifver, behagar mig, förpestas det så af denna surdeg, att det ej behagar

andra" [24]. Då Melanchton till en vän skickade denna predikan, tillade han följande ord:

"Bland alla grekiska och latinska författare finns ingen, som kommit Pauli anda

närmare än Luther" [25].

________________________________________

FOTNOTER

[1] L. Epp. 1, p. 392, den 15 Jan. 1520.

[2] IIt sine pecoato 088813U111 oensebant qui me interfecerit. (Ibid. p. 353.)

[3] Keith, L. Umstände, p. 89.

[4] Tenzel, hist. Ber. II, p. 188

[5] L. Opp. (L.) XVII, p. 298.

377


[6] Semper quiescere paratue, modo evangelicam veritatem non ju- beant quiescere. (

L. Epp. 1, p. 482.)

[7] Si salutia viam christianis permittant esse liberam, ho» unnm pe- to ab Wie, ac

prEeterea nihil ... (Ibid.)

[8] Nolo eis reconciliari neo communicare in perpetuum. .. (Ibid. p. 466, den 10 Juli

1520.)

[9] Emori malim, quam ab hoo viro avelli. (Corp. Ref. I, p. 160, 163.)

[10] Corp. Ref. I, p. 190, 208.

[11] L. Opp. (Leips.) XVII, p. 392.

[12] Ibid. p. 381.

[13] "Equitum Germs,nim ramm decus", sade Melanchton vid detta tillfälle. (Corp.

Ref. I, p. 201.)

[14] Ibid. p. 132.

Digitizecl b., Googlk,

[15] Nolo nisi }triste protectore niti. (L. Epp. I, p. 148.)

[16] Mea humana sunt; tu perfectior, jam totus ex dirinis peudes. (L, Opp. Lat. II, p.

175.)

[17] Corp. ref, I, p. 201.

[18] Itu fluctuat navis nunu spel, nunu timor regnat. (L. Epp. I, p. 443.)

[19] Dominus regnat, ut patpare possimus (Ibid. p. 451.)

[20] SEE Villd in Romanen.,es grassaturus ... (Ibid. p. 465.)

[21] Seripturam bilOram nolim alioujue tiomini niai Dei eervire. (L. Epp. I, p. ML)

[22] L. Opp. (L.) XVII, D. 394.

378


[23] Siche, sis° musat du Kristum in dich bilden und schen wie in ihm Gott helna

Barmherzigkeit dir ffirhält und enbent ... (Ibid. p.401.)

[24] Erit meo judioio otnnium qute ediderim optimum: quamquam solo qua3 mihi

mes, placerat, hoo ipso fermento infecta, non Bolero aliis placere. (L. Epp. I, p. 431.)

[25] Quo ad Pauli epiritum nemo propius accessit. (Corp. Ref. I, p. 202.)

379


KAPITEL III.

Men åsidosättandet af den fria nåden och syndaförlåtelsen, samt upprättandet af

gerningarnas förtjenst var icke det enda onda, hvaraf kyrkan led. En stolt makt hade

upprest sig bland Kristi hjords ödmjuka herdar, och Luther var kallad att anfalla denna

orättmätig& myndighet. Redan trängde dunkla rykten om doktor Ecks stämplingar och

framgångar vid det romerska hofvet till Tyskland, och väckte ny stridslust hos

reformatorn, hvilken midt under inre och yttre »fäktningar i sin enslighet for- skat efter

påfveviildets uppkomst, framsteg och inkränkningar, samt dervid kommit till

upptäckter, hvilka fyllde honom med häpnad. Nu tvekade han icke längre att i dagen

framlägga frukterna af sina forskningar och våga det väldiga slag, hvilket, liksom fordom

Moses staf, skulle uppväcka ett genom långvarig träldom försoffadt folk. Redan innan

Rom hann utfärda sin fruktansvärda bulla, kastade han stridshandsken. "Tystnadens tid

år förbi i" utropade han; "tiden att tala har kommit, man måste omsider afslöja

Antikrists hemligheter." Den 23 Juni 1520 utgaf han sin ryktbara skrift till Hans

kejserliga Majestät och den tyska nationens kristliga adel om det kristliga ståndets

förbättring [1]. Denna skrift var första uppslaget till det anfall, som fullbordade

brytningen och afgjorde segern.

"Det är icke af förvett eller öfverdlid", började han, "som jag, arma menniska,

understått mig att tala inför edra högvördigheten. Den nöd och det betryck, som på

denna tiden nedtrycka alla kristna stater och isynnerhet Tyskland, har nödgat mig att

skrika och ropa, i fall Gud ville gifva någon menniska i sinnet att racka vårt arma folk

sin hand. Gud har till öfverhufvud gifvit oss en ung och itdelsinnad furste, och sålunda

uppfyllt många hjertan med stora förhoppningar; men vi måste Afven å vår sida göra allt

hvad vi förmå, för att rätt bruka tiden och nåden. Det vigtigaste i denna sak är, att vi

icke företaga något i förtröstan på egen kraft och visdom. Ty Gud kan och vill icke lida,

att ett godt verk begynnes i förtröstan på egen kraft och visdom, utan då nedslår' Han

det ohjelpligen. Det är af denna orsak, fruktar jag, som de kära furstarne, kejsat Fredrik

den förste, den andre och så många flera tyska kejsare, för hvilka verlden darrade, af

pälvarne blifvit så jemmerligen trampade under fötterna. De förlitade sig troligen mera

på sin styrka, an på Gud, och måste derföre falla. Vi hafva i denna sak att göra med

helvetets furste; alltså måste vi gripa saken an med misstro till all köttslig makt och i

ödmjuk förtröstan till Gud, samt, oansedt hvad onda menniskor förtjent, icke harva

något annat för ögonen, än den eländiga kristenhetens jemmer och nöd. 1 annat fall

torde verket väl kunna börja med stort sken ; men då man kommer in i detsamma, skola

de onda andarne uppväcka en sådan förvirring, att hela verlden måste bada i blod Ju

mera makt, desto större ofärd, om icke allt sker i Guds fruktan och ödmjukhet."

Efter denna inledning fortfor Luther sålunda: "Itimearne hafva omkring sig dragit tre

murar, med hvilka de hittills skyddat sig, så att ingen kunnat åstadkomma någon

reform. Om man med veridslig makt trångt sig på dem, såga de: verldalig makt har

380


ingen ratt öfver oss; den andliga makten är öfver den veridsliga. Har man med den

heliga skrift velat straffa dem, invände de: det tillkommer endast påfven att uttolka den.

Hotar nian dem med ett kyrkomöte, så uppdikta de, att ingen annan än påfven har

rättighet sammankalla ett sådant. De hafva således hemligt frånstulit oss tre gissel, på

det de må förblifva ostraffade, samt bedrifva all ondska och skalkhet. Må Gud hjelpa oss

och gifva oss en af de basuner, för hvilka Jerichos murar störtade tillsammans, på det vi

äfven må kullblåsa dessa strå- och pappersmurar, lösgöra de kristliga gissel, med hvilka

synderna skola straffas, samt bringa djefvulens list och bedrägeri i dagen."

Luther börjar sedan anfallet, samt skakar sjelfva grundvalar-na !gir det andliga

envälde, hvilket i århundraden förenat alla ve-starns folk under påfvens spira.

Kristendomen erkänner ingen presskast: det är denna redan i kyrkans första tider

undanträngda sanning, han törst kraftigt framhåller. "Man har påfunnit", så talar

Luther, "att påfve, biskopar, prester, munkar och nunnor ut-göra det andliga ståndet,

samt furstar, adelsmån, borgare och bön. ler det verldsliga. Det år ju ett vackert påfund!

Ingen må lik-räl deraf låta skrämma sig! Alla kristna tillhöra i sanning det andliga

ståndet, och dem emellan finnes ingen annan åtakilnad in den, som följer af olika

embeten. Vi hafva alla ett dop, en tro, och dessa allena göra oss andeliga. Men att påfven

eller biskopen smörjer, rakar, ordinerar, inviger, det kan vill göra en skrymtare, men

aldrig en andlig menniska. Följaktligen vigas vi allesammans genom dopet till prester,

såsom (Petrus säger 1 Petr. II, 9): J ären det konungsliga presterskapet, ehuru det icke

tillkommer alla att utedva sådana enheten, ty ingen kan utan församlingens samtycke

tillegna sig hvad som år för alla gemensamt. Men om det icke hos oss funnes en högre

invigning, ån den påfven gifver, så skulle aldrig någon blifva prest. Om tio bröder, alla en

konungs söner, och lika berättigade till arf, efter hans död utvalde en ibland sig till dess

förvaltande, vore de ju alla konungar, och dock ålåge det endast en att styra. Om några

fromma lekmän blefve till fångatagne och förda till en ödemark, utan att det bland dem

funnes någon af biskop invigd prest, och de komme öfverens att utvälja en gift eller ogift

man, skalle denne vara lika verklig prest, som om alla påfvar och biskopar invigt honom.

Så valdes Augustinus, Ambrosius, Cyprianui till biskopar.

"Häraf följer, att mellan lekmän och prester, furstar och bi-skopar, eller, såsom man

säger, mellan andliga och verldsliga finns ingen annan åtskilnad an deras olika embeten.

De äro alla af samma stånd, men hafva icke alla samma göromål.

"Om så år, kunna icke då verldsliga embetsman rätta prester-skapet ? Eftersom den

verldsliga makten är af Gud instiftad för att straffa de onda och beskydda de fromma,

bör man genom hela kristenhetens kropp lemna dess embete fritt och obehindradt, antingen

det drabbar påfve, biskopar, prester, munkar eller nunnor. Paulus säger till alla

kristna: "Hoar och en [2] (följaktligen åfven påfven) vare öfverheten underdånig, ty han

bår icke svärdet fårgåfva." (Rom. XIII, 1: 4.)

381


Sedan Luther på samma sätt kullstörtat påfvedömets "tvanne andra murar", skildrar

han med en folktalares kraftfulla språk alla Roms i århundraden öfverklagade missbruk.

Aldrig har man på ädlare sätt uppträdt mot den bestående ordningen. Han ställer sitt tal

till hela den kristna kyrkan; anfallet är rigtadt emot detta påfvevälde, som i sekler

förtryckt folken ; och den reform, han så kraftigt påyrkar, skulle mäktigt och för

everldeliga tider ingripa i kristenhetens och hela verldens öden.

Han börjar med påfven sjelf. "Det är förskräckligt", sade hans "att se den, som kallar

sig Kristi ståthållare, utveckla on prakt, med hvilken ingen kejsares kan jemföras. Är det

att likna den fattige Jesus eller :t Peter? Påfven är, säger man, verldens herre. Det är en

lögn; ty Kristus, hvars ståthållare han skryter med att vara, sade inför Pilatus: Mitt rike

år icke af denna verlden. Men ingen ståthållare kan regera vidsträcktare än sin herre" ..

.

Luther öfvergår nu till beskrifningen om påfveväldets verk-ningar. "Veren J, hvartill

det slags folk, som kallas kardinaler, tjenar? Det skall jag säga. Italien och Tyskland ega

många rikt begåfvade kloster och pastorater. Nu har man ej vetat bättre sätt att leda

dessa rikedomar till Rom, än att tillsätta kardinaler, samt gifva dem klostren, stiften och

prelaturerna. Derföre är Ita-lien nästan öde, klostren förstörda, biskopsstiften

uppslukade, städerna förfallna, land och folk förderfvade, alldenstund ingen gudstjenst

eller predikan der mera hålles. Och kvarföre ? Emedan kardinalerna måste hafva

kyrkogodsen. Ingen turk skulle så kunnat tilltyga Italien!"

Derpå vänder sig Luther till tyska folket: "Då nu Italien är utsuget, komma de till

Tyskland ; de börja helt varligt; men låtom ass vara på vår vakt! Det skall snart gå med

Tyskland, som med Italien. Vi hafva redan några kardinaler. Innan de druckna tyskarne

förstå, kvad vi efterstrafva, tänka de, skall det icke mer finnas kvarken biskopsstift,

kloster eller pastorater, kvarken skil-ling eller penning i landet. Antikrist måste hafva

jordens skatter. Vi skola på en dag.tillsätta trettio till fyrtio kardinaler. Den ene skall få

Bamberg, den andre Wtirzburg; man skall dertill lagga rika prebenden, tills kyrkor och

städer blifva utblottade. Sedan skola vi såga, att vi äro Kristi ståthållare och fåraherdar.

De galna, fulla tyskarna måste vål tåla det."

Luthers harm upplågar mer och mer: "Men hvarföre måste vi tyskar af påfven tåla

dylikt rofferi och skinneri? Om konan. gariket Frankrike förstått värja sig deremot,

hvarföre skola vi så låta narra och gäcka oss? Det vore drägligare, om de blott stule ifrån

oss våra jordiska egodelar. Men de sköfla kyrkorna, beröf. va Kristi får deras fromma

herdar, samt lägga ned gudstjensten och ordets predikan."

Luther öfvergår nu till Roms konstgrepp för att komma åt Tysklands penningar och

inkomster. Annater, pallier, utarren. derandet af andliga embeten, administrationer,

expektansbref, in. korporationer, reservationer In. ra., allt genomgår han och säger

382


sedan: 'DVi äro skyldiga att med all flit rädda kristenheten från denna jemmer och

förstöring. Om vi vilja strida emot turkarna, så låtom oss börja med dessa, som äro de

allra argaste. Om vi hänga tjufvar och halshugga röfvare, böra vi icke låta den romersks,

girigheten, som är den största tjufven och röfvaren, och det i S :t Petri och Kristi heliga

namn, slippa oskadd undan. Hvem kan fördraga sådant? Hvem kan tiga? Är icke allt

hvad påfven egen stulet och röfvadt? Ty han har ju icke köpt så stora gods, ej heller har

han ärft dem af Kristus eller S:t Petrus. Hvarifrån har han dä fått dem ?"

Luther föreslår nu botemedel emot allt detta onda. Han upp-fordrar kraftigt den

tyska adeln att göra slut på de romerska pre. ferierna och öfvergår sedan till att

reformera sj el fva påken. "Det år löjligt och barnsligt", suger han, "att påfven påstår sig

vara kejsarrikets laglige arftagare? Hvem har gifvit honom det? Månne Jesus Kristus, dä

Han sade: Verldslige kel rar regera, men J icke sd (Luc XXII, 25, 26) ? Huru kan man på

en gång styra ett rike och predika, bedja, studera och vårda sig om de fattiga? Jesus

Kristus förbjöd sina tjenare att bära såväl guld som många kläd. ningar, ty den, som

måste regera ett enda hus, kan knappt sköta sitt embete; men påfven vill regera

kejsarriket och ändå förblirva påfve !"

Luther fortfar att afklada påfven hans verldsliga företräden. "Må påfven afstå ifrån

alla anspråk på konungariket Neapel och Sicilien. Han har icke mera rått dertill an jag.

Detsamma galler ock om Bologna, Imola, Ravenna och om allt hvad påfven med våld

intagit i Mark-Ancona och Romagna. Ty så säger Paulus: Ingen stridsman invecklar sig i

verldsliga bestyr. (2 Tim. II, 4.) Nu borde påfven vara hufvudet och anföraren i evangelii

strid, men belastar sig likväl mera med detta lefvernets omsorger, än någon kejsare eller

konung. Alltså måste man hjelpa honom ifrån allt detta bråk. Kejsaren borde visa honom

till bibeln och bönboken, att han måtte låta de verldsliga herrarna regera land och folk

och sjelf predika och bedja!"

Lika litet Luther vill höra talas om päfvens verldsliga makt i Italien, lika litet vill han

höra talas om hans andliga i Tyskland. "Framförallt", fortfar han, "måste man från de

tyska länderna förjaga päfvens legater med deras fullmakter, hvilka de för stora

penningar sälja åt oss och som icke äro annat än idel bedrägeri, alldenstund de åt

01.1W/inget gods gifva laga kraft, upplossa eder, löften och förbund, samt sålunda

sönderslita, eller låta sönderslita all inbördes tro och lofven. Hör det, icke allra heligaste,

utan allra syndigaste påfve! . . . Må Gud nedstörta din stol från himmelen och nedsänka

den i afgrundens djup!"

Sedan den kristne folktribunen på detta sätt ställt påfven till rätta, mönstrar han de

missbruk, påfvemakten har i släptåg, för att från kyrkans makt bortröja all denna

förargelse. Han börjar med munkarna:

383


"Derefter komma vi till den stora hopen, som larvar mycket och häller föga. Vredgens

icke kåre herrar! jag menar ingenting ondt. Det jag har att säga är den bittra och söta

sanningen, att man icke längre skall låta bygga några tiggarkloster. Store Gud! vi halva

endast alltför många sådana, och gifve Gud, att de alla vore jemnade med jorden Att

stryka landet omkring har aldrig gjort och skall aldrig göra något godt."

Sedan kommer ordningen till presternas giftermål. Det år första gången Luther

derom yttrar sig.

"Vi se äfven, huru djupt presterskapet har sjunkit, och huru mången fattig prest

betungar samvetet.med hustru och barn, och dock söker ingen att komma till deras hjelp.

Om ock päfven och biskoparna låta det gå, som det går, och det förderfvas, som vill

förderfvas, så vill jag likväl frälsa mitt samvete och taga bladet från munnen, det må

förtryta påfve, biskopar och hvem som helst' Jag säger alltså, att efter Jesu Kristi och

apostlarnas föreskrift bör hvarje stad hafva en kyrkoherde eller biskop, såsom Paulus

klarligen skrifver till Titus (I, 5), och att denne kyrkoherde får harva en hustru, såsom

Paulus skrifver till Timoteus: Så skall nu en biskop vara en hustru* man (1 Tim. III, •),

såsom ännu inom grekiska kyrkan år brukligt. Men nu har djefvulen ingifvit 'Alven,

såsom Paulus säger till Timoteus (1 Tim. IV, 1, 3), att förbjuda presterna att gifta sig,

hvarifrån tyvärr så mycken jemmer uppstått, att man det icke kan omtala. Hvad är ou

hår att göra? Man finner mången from prest, hvilken man ej kan tillvita annat, än att

han lefver tillsammans med en qvinna, ehuru de båda dock i hj ertans grund ko så

sinnade, att de gema skulle vilja för alltid blifva hos hvarandra isarna äktenskaplig

trohet. Må de blott friskt rådda sitt samvete och han taga henne till sin äkta maka,

behålla henne och redligen lefva med henne, utan att bekymra sig, om det behagar eller

misshagar påfven. Det ligger mera vigt på din själs salighet, än på grymma,

egenmäktiga lagar, som icke äro af Gud påbjudna".

Så ville reformationen inom kyrkan återupprätta sedernas helgd. Reformatorn

fortfar:

"Må man afakaffa alla helgdagar och endast behålla Sönda. gen, eller om man vill

hafva qvar de stora högtiderna, må man då endast fira dem om morgnarna, och låta den

öfriga delen af dagen vara arbetsdag. Ty såsom det nu tillgår med supande, lättja och

allehanda synder, så förtörna vi Gud mera på helgdagarna än på. de andra."

Derefter anfaller han de årliga kyrkoinvigningsfesterna, hvil-ka han kallar riktiga

dryckeslag, samt de andliga gillena. Men han vill icke allenast afskaffa missbruken, utan

ilfven göra slut på söndringarna inom kyrkan. "Det år hög tid", säger han, "att vi

allvarligen och uppriktigt öfvertaga böhmarnes sak, på det vi må förena dem med oss och

oss med dem, samt sålunda ändtligen de gräsliga smädelserna, hatet och afunden å ömse

sidor upphöra". Han uppger sedan förträffliga förlikningsförslag och tillägger: "Man

384


måste, såsom de gamla fäderna gjorde, med Skriftens ord och ej med eld öfvervinna

kättare. Om konsten bestode uti att med eld öfvervinna kättare, skulle bödlar vara

verldens lärdaste doktorer . . . Gifve Gud, att vi i broderlig ödmjukhet räckte hvarandra

handen och icke förlitade oss på vår styrka eller rätt! Kärleken är nödvändigare än Roms

påfvevälde. Härmed har jag gjort livad jag förmått. Om påfven och hans anhang sätta sig

deremot, blir det på deras ansvar. Påfven borde vara beredd att afstå ifrån sin

värdighet,,sina egodelar och sin ära, om han derigenom kunde rädda en enda själ! Men

han skulle hellre låta verlden förgås, an uppoffra en hårsmån af sin orättmätigt

tillvällade makt I • . . . Nu är jag utan skuld."

Sedan kommer Luther till universiteterna och skolorna:

"Jag fruktar högeligen", säger han, "att högskolorna äro vida portar till helvetet, om

de icke flitigt öfva och inplanta den heliga skrift hos ungdomen. Men der den heliga

skrift icke herrskar, dit räder jag ingen att skicka sina barn. Hvarje stiftelse, som icke

oaflåtligen drifver Guds ord, måste förgås". Vigtiga ord, hvilka alla tiders regeringar,

lärde och fäder borde behjerta!

Mot slutet af talet återkommer han till riket och kejsaren:

"Då påfven icke kunde efter godtycke tvinga kejsaren i Kon. stantinopel, uttänkte han

det påfundet att beröfva honom riket och namnet, samt förläna dem åt oss tyskar. Så

skedde, och vi blefvo på detta satt påfvens slafvar. Den Olika stolen intog Rom, ut. dref

tysken, samt aftvang honom en ed att aldrig der bosätta sig. Sålunda skall han vara

romersk kejsare, och likväl icke innehat va Rom, så att vi hafva namnet, de landet och

staderna. Då vi menade oss blifva herrar, blefvo vi den allralistigaste tyranns slarvar; vi

hafva kejsarvärdighetens titel och vapen, men påfven dess skatter, samt fri- och

rättigheter. Påfven uppäter kärnan, vi leka med skalet. Så hafva romarnes högmod och

hersklystnad alltid dragit vår enfald vid näsan. Nu bjelpe 088 Gud, som genom påfvens

listiga tyranni kastat oss detta rike på halsen, samt befallt oss regera öfver detsamma,

att äfven göra skäl för namnet, titeln och vapnet, rädda vår frihet och låta romarve en

gång förnimma, hvad vi genom dem af Gud emottagit! De berömma sig öfver att haf. va

.gifvit oss ett kejsarrike. Nå väl! så må då påfven till oss af-träda Rom och allt hvad han

af kejsarriket innehafver, befria vårt land från sina odrägliga pålagor och utpressningar,

återgifva oss frihet, makt, gods, ära, kropp och själ, samt låta kejsarriket vara allt hvad

ett kejsarrike bör vara, så att furstarnes svärd icke mera mätte behöfva sänka sig för en

påfves skenheliga anspråksfullhet!"

dessa ord ligger icke blott kraft och hänförelse, utan äfven en djup insigt. Aldrig förde

någon talare inför rikets adel och krigare ett sådant språk. Långt ifrån att förvånas

deröfver, att så mänga tyska stater frigjorde sig från Rom, bör man snarare för, undra

385


sig, att hela riket icke på Tiberns strand återkräfde den kejsarmakt, med hvars yttre

kännemärken påfven oförsigtigt be-k ladt dess öfverhufvud.

Luther slutar sitt modiga tal med följande ord:

"Jag inser vål, att jag sjungit högt, föreslagit mycket, som skall förefalla omöjligt, och

skarpt anfallit många saker. Men hvad kan jag göra? Jag år skyldig att tala ut. Det år

mig kärare, att verlden vredgas på mig, ån att Gud skall göra det. Man kan dock aldrig

taga från mig mer ån lifvet. Jag har hittills ofta tillbjudit mina motståndare fred. Men

Gud har genom dem tvungit mig att allt vidare spärra upp munnen. Jag har ännu en

visa qvar om Rom. I fall öronen klia på dem, skall jaga slunga äfven den, och det med

ljudelig stämma. Förstå vål, kåra Rom, hvad jag menar! . . ."

Sannolikt syftar Luther hår på en skrift om papismen, hvil-ken han ämnade utgifva,

men som aldrig blef tryckt. Rektor Burkbard skref på denna tid till Spengler : "Det finns

ännu en liten bok de ezseeranda veners Romanorum„ men man gömmer på den

tillsvidare". Sjelfva titeln antyder ett skandalöst innehåll, och man bör fägna sig, att

Luther egde nog hofsamhet, att icke gifva ut boken.

"Om min sak år rättvis", slutar han, "skall den på jorden fördömas, och endast

rättfärdigas i himmelen af Jesus Kristus. Må de alltså fritt komma, vare sig påfve,

biskopar prester, mun-kar eller doktorer! .Det år just dylikt folk, som skall förfölja

sanningen, såsom de alla tider gjort".

Hvarifrän fick denne man en så klar blick i allmänna åren-der, hvilka ofta rikets

ständer funnit svåra att utreda? Hvarifrån erhöll han detta mod, att midt ibland en

sedan århundraden för slafvad nation uppresa hufvudet och gifva påfvedömet så förfårli.

ga hugg ? Hvad var det för en hemlighetsfull kraft, som lifvade honom ? Är det icke, som

om han hört de ord, Herren en gång ta-lade till en af det gamla förbundets mån : Si jag

hafver gjort ditt ansigte hårdt mot deras ansigte; jag hafver gjort din panna hård såsom

en diamant, och hårdare dn, en, bergsklika. Derföre val* in-tet förskräckt för dem." (Hes.

HI, 8, 9.)

Denna till tyska adeln ställda uppmaning spridde sig snart till alla, för hvilka den var

ämnad. Den flög med otrolig hastighet öfeer hela Tyskland. Luthers vänner darrade.

Staupitz och andra, som ville gå varligen till våga, funno slaget för hårdt. "I våra dagar",

svarade Luther, "faller allt, som bedrifves saktmodigt, i glömska, och ingen bryr sig

derom" [3]. På samma gång visade ban en förvånande enfald och ödmjukhet. Han kände

sig icke sjelf. "Jag vet icke, hvad jag skall såga om mig rjelf", skref han. "Kanske är jag

Filips (Melanchtons) förelöpare. Såsom en annan Eliaa bereder jag honom våg, i anda

och kraft. Och det e han, som en dag skall uppröra Israel och Achabs hus" [4].

386


Men man behötde icke vänta någon annan än den, som hade kommit. Achabs hus var

redan skakadt i sina grundvalar. Talet till tyska adeln utkom den 26 Juni 1520; 4,000

exemplar, ett för den tiden oerhördt antal, försåldes inom kort. JMpuaden var all• mån,

och hela folket försatt i den häftigaste rörelse. Den styrka, det li(, den klarhet, den ädla

djerfhet, som genomgick hela detta tal, gjorde det till en verklig folkskrift. Folket insåg

omsider, att den, som så talade, måste uppriktigt önska dess väl. Många tänkande

menniskors dunkla aningar uppklarade. Roms orätt-mätiga inkråktningar lågo i öppen

dag, och i Wittenberg tviflade ingen, att påfven var antikrist. Sjelfva kurfurstens

försigtiga och rädda hof ogillade icke reformatorn, ehuru man ville anads utgången. Icke

så adeln och sjelfva folket. Nationen vaknade; Luthers röst hade trängt till dess hjerta;

den var vunnen för sanningen och ställde sig under hennes fana. Ingenting hade kunnat

lända reformatorn till större fördel än utgifvandet af denna skrift. I palatsen, slotten,

borgarhusen, ja, i de lägsta kojor var man nu beredd och liksom stålsatt emot den

bannstråle, som svåfvade öfeer den nye folkprofeten. Hela Tyskland stod i låga och

bullan kunde fritt komma! Den skulle icke utsläcka branden.

________________________________________

FOTNOTER

[1] L. Opp. (L 1 XVII, 457 till 502.

[2] irdaa 01»cri.

[3] L, Epp. I, p. 479.

[4] L, Epp. I, p. 478.

387


KAPITEL IV.

I Rom rustade man sig emellertid att nedslå den kyrkliga frihetens kämpe. Länge

hade man der Iefvat i högmodig säkerhet och Roms munkar förgäfves anklagat Leo X att

endast tänka på yppighet och nöjen, på jagt, lustspel och musik [1], under det att

kyrkans byggnad var nära att ramla. Men vid doktor Ecks väldiga rop, hvillten kom från

Leipzig för att öfeer sin motståndare nedkalla vatikanens Askor, vaknade omsider påfve,

kardinaler och munkar, samt började tänka på påfvevåldets räddning.

Rom måste i sanning tillgripa de strängaste åtgärder. Handsken var kastad: en strid

på lif och död förestod. Luther anföll icke längre endast påtvemaktens missbruk, utan

sjelfva påfvemakten. Efter hans öppet uttalade mening borde päfven ödmjukt nedstiga

från sin tron och åter blifva en simpel kyrkoherde eller biskop på Tiberns strand; alla

den romerska hierarkiens furstar borde afstå från sina rikedomar och verldsliga

utmärkelser och återgå till egenskapen af de italienska kyrkornas äldste och diakoner,

samt all den glans och makt, som i århundraden förbländat det vestra Europa, lemna

rum för de första kristnas anspråkslösa och enkla gudstjenst.

Gud kunde visserligen hafva utfört så stora ting, och skall en dag göra det; men af

menniskor var det icke att vänta. Om en päfve också varit nog oegennyttig och djerfatt

vilja kullstörta den romerska kyrkans urgamla och prakt. fulla byggnad, skulle tusentals

prester och biskopar utsträckt sina händer för att uppehålla densamma. Påfven mottog

sin makt med det uttryckliga vilkoret att vidmakthålla, hvad som blef ho. nom

anförtrodt. Rom ansåg sig af Gud förordnadt till att råda öfver kyrkan. Man må således

icke undra, om det rustade sig att med hela sin styrka förkrossa orostiftaren. Och likväl

tvekade det i början. Flera kardinaler och påfven sjelf voro emot stränga åtgärder. Den

sluge Leo förstod väl, att en dom, hoars verkställande berodde på den borgerliga maktens

ganska tvifvelaktiga beredvillighet, kunde på ett betänkligt sätt blottställa kyrkans

myndighet, och han såg dessutom, att de våldsamma mått och steg, man redan tagit,

endast ökat det onda. Är det då omöjligt att vinna den sachsiske munken? frågade sig de

romerska stats. männen. Skall kyrkans makt och Italiens ränker stranda mot lians tyska

enfald? — Man måste ån en gång underhandla.

Eck mötte således starka hinder; men han uppbjöd alla sina krafter för att

förekomma hvad han kallade gudlösa eftergifter, och hela Rom genljöd af hans ilskna

hämnderop.

Munkarnas fanatiska skara slöt sig snart till honom, och stark genom detta förbund,

bestormade han med ny ifver påfven och kardinalerna. 1 hans tanke voro alla

förlikningsförsök fåfänga. "Det är idel tomma drömmar", sade han, "i hvilka man endast

på afstånd kan invagga sig". Han, som vexlat hugg med den djerfve munken, kände bäst

faran. Han visste, att det var hög tid att afskära den anstuckna lemmen, på det hela

388


kroppen icke måtte taga skada. Den häftige Leipzigerkämpen måste vederlägga den ena

invändningen efter den andra, och hade mycken mö- da att öfvertala påfven [2]. Han

ville rädda Rom emot dess egen vilja. Han satte alla driffjädrar i rörelse, tillbragte hela

timmar under rådplägning i påfvens kabinett [3] och upprörde hofven och klostren, folket

och kyrkan. "Eck uppkallar emot mig", sade Luther, "alla afgrunders afgrund, och

antänder Libanons skog" [4]. Slutligen segrade den Ingolstadtske kanslern.

Statsklokheten öf-verflyglades i påfvens rådskammare af det blinda nitet. Leo gal vika,

och Luthers dom var bestämd. Nu andades Eck; och hane, högmod flagnade sig At den

tanken, att det var han, som beredt sin kätterska medtäflares fall och sålunda räddat

kyrkan. "Det var lycka", sade han, "att jag vid den tiden kom till Rom; ty man kände der

föga Luthers villfarelser. En dag skall man inse, livad jag i denna sak uträttat".

Ingen gjorde så mycket för att understödja doktor Eck, sona magister sacri palatii

Sylvester Mazzolino de Prierio. Denne hade nyss utgifvit en skrift, i hvilken han

uppställde den läran, att påfven icke allenast egde afgörande rätt i alla tvistefrågor, utan

äfven att påfvevåldet var Daniels femte verldsrike, och det enda sanna, samt påfven sjelf

den främste bland kyrkans furstar, alla verldsliga furstars fader, veradens öfverhufvud,

ja, i sjelfva verket hela verlden [5]. I en annan skrift påftod han, att päfven år så mycket

öfver kejsaren, som guld öfver bly [6], att han till och med kan afsätta kejsare och

kurfurstar, påbjuda och upphäfva lagar, och att kejsaren, hade han ån alla kristenhetens

folk på sin sida,. mot påfvens vilja icke kan afgöra det ringaste. Sådan var den röst, som

utgick från det päfliga palatset; sådan den jättelögn, livilken, understödd af den

skolastiska läran, ville värva den ny. vaknade sanningen. Om denna dikt icke blifvit

afelöjad, och det till och med af katolska lärda, skulle det kvarken funnits någon verklig

historia eller verklig religion. Påfveväldet är en osan. ning, såväl inför folkens httfder,

som inför bibeln; och då reformationen bröt dess förtrollning, befriades icke blott kyrkan,

utan ä,fven konungar och folk. Man har påstått, att reformationen var ett politiskt verk,

och detta ar sannt ; den var det likväl endast i, andra rummet.

Så slog Gud Roms visa med blindhet. Brytningen emellan sanning och villfarelse

måste blifva fullkomlig, och det var vill-farelsen, som skulle framkalla densamma. En

förlikning hade endast på sanningens bekostnad kunnat komma till stånd. Men det år

omöjligt att taga det minsta ifrån sanningen, utan att på samma gång helt och hållet

tillintetgöra henne. Lik dennainsekt, som, efter hvad man säger, dör, blott den förlorar

en enda antenn, måste hon för att vinna omfattande och sannt välgörande segrar, samt

inverka på kommande tider, hafva alla sina lemmar helbregda. Att uppblanda sanningen

med en, om än aldrig så obetydlig, tillsats af villfarelse, är detsamma som att kasta litet

gift i en ymnig anrättning; det ringa giftkornet år tillräckligt för att helt och hållet

förändra dess egenskaper, och följden blir en säker, om också långsam död. De, som vilja

försvara Kristi lära, böra lika uppmärksamt vaka öfver de längst framskjutna

utanverken, som öfver fästningens kärna; ty om fienden blott lyckas bemäktiga sig en

enda punkt, år han icke långt från fullkomlig seger. Vid det tidsskifte, hvartill vår

389


berättelse nu framskridit, beslöt påfven sig för kyrkans sönderslitande, och den del af

densamma, som stannade Kvar i hans våld, söker förgäfves att under ett prunkande

yttre dölja den förstörande makt, som teer på dess bestånd. Der Guds ord är, der och

endast der är lif. Oaktadt sitt mod hade Luther sannolikt nu hållit sig stilla, om Rom

sjelft kunnat tiga och gjort några skenbara eftergifter. Men Gud hade icke öfverlemnat

sitt verk åt ett svagt menniskohjerta; öfver re. formationen vakade ett öga, som såg

längre ån reformatorn.

För-synen begagnade påfven för att slita bandet emellan det förflutna och det

tillkommande, och inkasta Luther på en ny, okänd och i hans egen tanke vådlig bana, på

hvilken han af sig ajelf ej skulle vågat taga de första svåra stegen. Bannlysningsbullan

var påfvens skgjobref till Kristi rena kyrka i den mans person, som då var dess ringa;

men trogne målsman; och kyrkan antog det, för att hädanefter endast erkänna sitt

himmelska öfverhufvud. Medan man i Rom som ifrigast arbetade på Luthers undergång,

och hans egna vänner darrade och tego, beslöt en obemärkt schweizisk prest, hvilken

aldrig stått i någon förbindelse med reformatorn, men kände sig djupt upprörd vid

tanken på det slag, hvaraf denne hotades, att uppbjuda alla'sina krafter för att afvärja

den fruktansvärda bullan. Hans namn var Ulrik Zwinglius.

Wilhelm Del Falcone, sekreterare hos påfvens legat i Schweiz, och under dennes

frånvaro sjelf de romerska angelägenheternas högste vårdare, var hans vän. "Så långe

jag lefver", hade den tillförordnade nuntien några dagar förut yttrat till honom, "kan du

af mig vänta allt hvad man af en verklig vän har rätt att fordra". I förlitande på, dessa

ord begaf sig nu Zwinglius (såsom ett af hans bref antyder) till legatens boning. Han

Fruktade icke för egen del de faror, BOM äro oskiljaktiga från den evangeliska trons

bekännelse; han visste, att en Jesu Kristi lärjunge alltid bör vara färdig att offra sitt lif.

"Allt hvad jag af Kristus begär", skref han till en vän, hvilken han meddelade sina

bekymmer för Luther, "är att jag med mannamod måtte fördraga de lidanden, som vänta

mig. Jag är ett lerkärl i Hans händer; må Han efter sitt goda behag krossa eller

uppehålla mig!" [7].

Men den schweiziske evangelisten fruktade för den kristna kyrkan, i fall den

sachsiske troskämpen skulle drabbas af ett så förfärligt slag. Han gjorde derföre allt för

att öfvertala Del Falcone att söka föra päfven på, bättre tankar och om möjligt afböja den

bannlysning, som hotade Luther. "Den heliga stolens egen värdighet", sade han, "fordrar

det; ty om saken kommer så vida, skall Tyskland i sin hänryckning för evangelium och

dess förkunnare förakta påfven och hans förbannelser" [8]. Zwinglii bemedlingsförsök

blef utan verkan. Det är till och med troligt, att domen redan hade fallit. Detta var första

gången, som den sachsiske doktorns och den schweiziske reformatorns vägar

sammanträffade. Under loppet af vår berättelse skola vi återfinna denne sednare, samt

se honom småningom växa och utveckla sig till en af Kristi kyrkas väldigaste gestalter.

390


Sedan Luthers öde var atkjordt, uppstodo inom det päftiga konsistorium nya

svårigheter. Teologerna ville, att man genast skulle skrida till bannlysningen; de

lagfarna åter voro af den tanken, att man borde börja med en stämning. "Blef icke

Adam", hette det, "först stämd för rätta? Adam livar äst du? sade Herren. På samma sätt

skedde ock med Kain. livar är din broder Abel frågade den Evige." Till dessa

besynnerliga, från bibeln lånade skäl lade de kanonfiske lagkloke äfven andra, hemtade

från naturrätten. "Brottets påtaglighet", menade de, "kan icke beröfva den brottslige

rättigheten att försvara sig." Det är med glädje, man hör sådana grundsatser yttras i en

romersk rådkammare.

Men dessa betänkligheter behagade icke teologerna, hvilka i sitt blinda nit endast

tänkte på att så fort som möjligt sätta sina hämn deplaner i verket. Andtligen blef man

ense derom, att Luthers lära genast skulle fördömas, men han sjelf och hans anhängare

erhålla en anståndstid af GO dagar, efter hvllkas förlopp de, såvida återkallelse ej egt

rum, utan vidare åtgärd skulle anses förklarade i kyrkans bann. De Vio, som återkommit

sjuk från Tyskland, låt bära sig upp i församlingen, för att ej gå miste om denna lilla

seger, som i någon mån lindrade smärtan af hans lidna nederlag. Öfvervunnen i

Augsburg, ville han åtminstone i Rom få deltaga i domen öfver den okufiige munken,

emot hvilken all hans lärdom, slughet och myndighet strandat. Luther var icke

tillstädes, och derföre kände De Vio sig stark. En slutsammankomst., hvilken åfven

bevistades af Eck, hölls inför sjelfva påfven, på dennes villa vid Malliano. Den 25 Juni

fällde det heliga kollegium domen öfver Luther, samt stadftistade den ryktbara bullan.

"Statt upp, o Herre!" sade i detta högtidliga ögonblick påfven i sin egenskap af Guds

ståthållare och kyrkans öfverhufvud. "Statt upp och skaffa rätt i din sak. Påminn Dig

den vanära, med hvilken de dåraktiga hela dagen öfverhopa Dig, statt upp, o Petrus:

tänk på din heliga Romerska kyrka, alla kyrkors moder och trons herrskarinna! Statt

upp, o Paulus! ty hår år en annan Porphyrius, som anfaller dina läror och de heliga

påfvarna, våra företrädare. .Statt upp slutligen, alla heligas samfund, samt Guds heliga

kyrka! och träd med dina förböner inför den Allsmäktige!" [9].

Derefter uppräknade påfven 41, såsom uttrycken lyda, skad-liga, förargelseväckande

och förgiftade satser af Luther, och bland dessa följande: "Att neka, det synden efter

dopet finnes qvarhos barnet, år att trampa så väl den helige Paulus, som vår Herre Jesus

Kristus under fötterna.

"Ett nytt lefverne är den bästa och högsta botgöring.

"Att bränna kättare år stridande emot den Heliga Andes vil-ja m.

"I samma ögonblick denna bulla utfärdas", fortfar påfven, "åligger det biskoparna att

med all flit efterspana de af Martin Luthers skrifter, som innehålla nämnda villfarelser,

391


samt offentli-gen och högtidligen i presterskaps och lekmäns närvaro på bål bränna dem.

Angående Martin sjelf, gode Gud, kvad hafva vi icke redan gjort? För att i godhet likna

den allsmäktige Guden äro vi dock benägne att återupptaga honom i kyrkans sköte, och

bevilja honom sextio dagar, till att öfversånda oss sin skriftliga, af tvänne pbilater

beseglade återkallelse; eller ock, hvilket vore oss kärare, sjelf komma till Rom, på det

ingen må längre betvifla hans lydnad. Emellertid bör han från denna stund upphöra att

predika, lära och skrifva, samt uppbränna alla sina arbeten. Och om han inom de sextio

dagarne icke återkallar, fördöma vi härmedelst honom och hans anhängare såsom

uppenbare och förhärdade kättare." Derpä afkunnar påfven en mängd bannlysningar och

förbannelser mot Luther och hans vänner, samt utfärdar bilning att gripa och skicka

dem till Rom [10]. Man anar lätt det öde, hvilket i de påfliga fängelsehålorna väntade

dessa evangclii ädla bekännare.

Så var då den åskvigg smidd, hvilken snart skulle slå ned på Luther. Af den

Reuchlinska tvistens utgång kunde man hoppats, att det romerska hofvet icke längre

ville göra gemensam sak med dominikaner och inqvisitorer; men desse hade nu åter fått

öfeer- handen, och det gamla förbundet var högtidligen förnyadt. Bullan utfärklades, och

i århundraden hade aldrig Roms mun uttalat en straffdom, utan att dess arm på

sammagånggafdråpslaget. Dödsbudet från de sju kullarne skulle ofördröjligen drabba

den saeh. siske munken i hans klostercell. Ögonblicket var väl valdt. Man kunde

nemligen icke betvifia, att den nye kejsaren, hvilken hade så många skäl att eftersträfva

plfvens vänskap,•för dess vinnande gerna skulle uppoffra en så obetydlig man. Leo X,

kardinalerna och hela Rom fröjdade sig i hoppet om den stundande segren och trodde sig

redan se den förhatlige orostiftaren vid sina fötter.

392


________________________________________

FOTNOTER

[1] E sopra tutto music() eccellentissimo, e quando el canta con qualche uno, li fa.

donar cent() et piu ducati (Zorsi mso.)

[2] Sarpi, Rist. du Concile de Trente.

[3] Stetimus nupor papa, duo eardinales ... et ego per quinque horas in deliberatione

(Eckii epist. 3 Maj. L. Opp. lat. II, p. 48.)

[4] L. Epp. I, p. 421, 429.

[5] Caput orbis et consequenter orbis totas in virtute. (De juridicL et irrefragabili

verkats Romanin ecelesite. , Bibl. Max. XIX, Cap. IV.)

[6] De papa et ejus potestate, p. 371.

[7] Flo° unum Christum obtestans, ut maseulo omnia pectore ferre donet, et me

figulinum euum rumpat aut finast, ut Uh placitum Epp. ourant, Sohulero et.

Sebultbessio, p. 144.)

[8] Ibid.

[9] L. Opp. (L.) XVII, p. 305, oob Opp. lat. I, p. 32.

[10] L. Opp, (L.) XVII, p. 305, och Opp, Lat. I, p. 32.

393


KAPITEL V.

Under det man sålunda äflades i den eviga staden, var Wit, tenberg skådeplatsen för

stillsammare uppträden. Den ännu endast 24-årige Melanchton spridde här ett mildt,

men klart ljus. Han såg sig ofta orngifven af femtonhundra till tvåtusen åhörare, hvilka

ditetrömmat från Tyskland, England, Nederländerna, Frankrike, Italien, Ungern och

Grekland. Alla Wittenbergs in. nevånare emottogo gerna i sina hus den unge, älskvärde

professorn. Flera utländska universiteter, isynnerhet Ingolstadt, sökte draga honom till

sig. Som han Icke låtit prestviga sig, önskade clerföre hans Wittenbergska vänner att

genom giftermål fästa honom vid sin Eftad. Så mycket Luther ån unnade sin käre Filip

en följeslagerska genom lifvet, förklarade han öppet, det han ej ville blanda sig i saken.

Andra åtogo sig doele densamma. Melanchton umgicks mycket hos borgmästaren Krapp,

som tillhörde en gammal slägt, och hade en mild och känslig dotter, vid namn Katarina.

Man uppmanade Melanchton att fria till henne; men den unge lärde var fördjupad i sina

böcker och ville ej höra talas om något annat.

Hans grekiska författare och Nya Testamentet upptogo hela hans själ, och han hade

alltid några inkast att sätta emot sina vänners föreställningar. Omsider aftvingade man

honom hans samtycke. Hans vänner öfvertogo hela underhandlin. gen, och snart var

Katarina hans trolofvade. Han bemötte henne kallt [1] och sade med en suck: "Gud har

då velat så! Jag må. sta afstå ifrån mina studier och mina fröjder, för att göra mina

vänner tillviljes" [2]. Han gjorde likväl full rättvisa åt Katarinas goda egenskaper. "Den

unga flickan", sade han, "har ett så godt sinnelag och så god uppfostran, som jag

någonsin kunde trilska. deMi filebc rexpalporro (måtte Gud med sin högra hand föra

saken till ett godt slut). Hon hade sannerligen förtjenat en bättre man". I Augusti blef

saken afgjord ; den 25 September firades förlofningen och i slutet af November

brölloppet. Den gamle Johan Luther och hans hustru, hvilka då med sina döttrar voro i

Wittenberg, bevistade högtidligheten [3], jemte många lärda och betydande personer.

Bruden visade lika mycken ömhet, som brudgummen kall. sinnighet. Alltid orolig för

sin man. blef Katarina förskräckt vid den minsta fara, som hotade den älskade. Så ofta

Melanchton stod i .begrepp att taga något igventyrligt steg, sökte hon genom de

trägnaste böner förmå honom att afstå derifrån. "Jag måste", akref Melanchton vid ett

dylikt tillfälle, "gifva vika för hennes svaghet . Det är nu en gång vår lott." Huru många

eftergifter hafva ej inom kyrkan haft samma ursprung! Kanske har man att tillskrifva

Katarinas inflytande den klenmodighet och öfver. drifna betänksamhet, hvilka man ofta

förebrått hennes man. fia. tarina var lika öm mor som maka, samt i hög grad gifmild mot

de fattiga. "0 Gud! öfvergif mig icke i min ålderdom, när mitt hår grått varder!" var

denna fromma och försagda själs vanliga bönesuck.

Melawbton uppvärmdes snart af Bin makas ömhet och lärde att värdera den husliga

sällheten ; han var också skapad för densamma och trifded ingenstädes så väl som hos

394


sin Katarina och sina barn. En resande fransman, hvilken en dag fann "Tysklands

lärare" med ena handen vaggande sitt barn och med den andra hållande en bok,

studsade öfverraskad tillbaka. Men Melanchton lät sig icke bekomma, utan framställde

med så mycket lif och värma barnens höga varde inför Gud, att fremlingen lemnade hans

bus, såsom han sade, lärdare än han kommit.

Genom detta giftermål erhöll reformationen skillstigandes en egen huslig härd. Från

denna stund stod i Wittenberg ett hem öppet för alla det nya andliga lifvets vänner.

Också ditströmmade fremlingar i massa [4]. Melanchton anlitades af tusen olika

anledningar, och det hörde till husets ordning, att ingen fick vända ohulpen tillbaka [5].

Den unge professorn hade isynnerhet stor förmåga att i tysthet göra godt. Om penningar

felades, bortbar han sitt bordsilfver till någon köpman och tvekade icke att inskränka sig

för att hjelpa sin nödställda nästa. "Han skulle också", säger hans vän Camerarius,

"omöjligt kunnat uppfylla egna och de sinas behof, om icke en gudomlig och fördold

välsignelse, tid efter annan kommit honom till bjelp." Hans godmodighet var utan

gränser. En dag visade han en honom besökande fremling några gamla, för sina

inskrifter och figurer märkliga skådepenniugar. "Tag", sade Melanchton, "hvilken ni

behagar." "Jag vill harva allesam-mans", svarade fremlingen. "Jag tillstår", berättar

Filip, "att min Osts ogrannlagenhet först förargade mig; icke dess mindre uppfyllde jag

hans begäran" [6].

Melanchtons skrifter andas en viss klassisk doft, hvilken dock icke förtager den Kristi

lukt, som är utgjuten öfver dem alla och gifver dem ett så outsägligt behag. Y hvarje bref

till hans vänner förekommer en eller annan alldeles osökt anspelning på Homeri, ?latas,

Ciceros och Plinii skrifter, under det att Kristus alltjemt är hans Herre och Gud. Då

Spalatin bad honom om en förklaring af Kristi ord: Mig förutan kunnen J intet göra (Joh.

XV, 5), hänvisade Melanchton honom till Luther, sägande: "Cur again gestum spectande

Roscio l (hvarföre skall jag agera i Roscii åsyn [7] för att tala med Cicero" 4), och tillade

sedan: "detta ställe betyder, att vi måste så fördjupa oss i Kristo, att vi icke mera handla

af oss sjelfva, utan Kristus lefver i oss. Liksom den gudomliga naturen genom Kristum

blifvit inplantad i menniskan, likaså måste menniskan genom tron inplantas i Kristo."

Melanchton gick vanligtvis strax efter aftonmåltiden till hvila. Klockan 2 eller 3 på

morgonen satt han åter vid sitt arbete [8], och hans bästa skrifter äro författade under

dessa morgonstunder. Hans manuskripter lågo vanligen framme på bordet, blottställda

för kommandes och gåendes blickar, hvarföre också många blefvo bortstulna. Då han

bjöd till sig sina vänner, brukade han bedja än den ena än den andra låsa något litet

stycke på vers eller prosa. Under sina resor åtföljdes han ständigt af unga mån, med

hvilka han hade lårorika och underhållande samtal. Om ämnen tröto, upplåste man

vexelvis tänkespråk, hemtade från de gamla skalderna. Han tillät sig ofta en ironisk ton,

ehuru alltid mildrad af hans naturliga godmodighet "Jag hugger och sticker", sade han,

"och gör ingen skada."

395


Han älskade ända till passion vetenskaperna. Att sprida upp-lysning utgjorde hans

lefnads mål. Men låtom oss icke glömma, att vetenskapen var för honom i första rummet

den heliga skrift, och först i det andra den gamla hedniska visheten. "Jag har endast ett

stråfvande", sade han, "nemligen vetenskapernas försvar. Vi måste med vårt föredöme

lifva ungdomen till beundran för vetenskaperna, på det de må älska dem för deras egen

skull och icke för den vinst, de inbringa. Okunnighet medför religionens, sedlighetens,

alla gudomliga och menskliga tings förfall [9]. Ju båttre en menniska år, med desto

större ifver söker hon att rådda vetenskaperna; ty hon vet, att af alla landsplågor år

okunnigheten den förderfligaate."

Någon tid efter sitt giftermål begaf sig Melanchton i sällskap med Camerarius och

andra vänner till Bretten i Pfalz för att helsa på sin ömma mor. Vid åsynen af sin

födelsestad steg han af ha. sten, kastade sig på knä och tackade Gud, som låtit honom

ännu en gång återse det kära stället. Di Margareta slöt den älskade sonen i sina armar

var hon nära att svimma af glädje. Hon ville, att han skulle stanna i Bretten, och besvor

honom att icke öfvergiiva sina fäders tro. Melanchton afböjde hennes bön, ehuru så

skonsamt som möjligt, för att icke oroa modrens samvete.

Detkostade mycket på honom att skiljas från henne, och så ofta någon resande

medförde underrättelser friin Bretten, blef han enligt hans egna ord så glad, som om han

hade blifvit förflyttad till sin barndoms fröjder. Sådan var i sitt enskilda lif en af de

kraftigaste kämparne för det sextonde århundradets religiösa omskapelse.

Emellertid blefvo i Wittenberg det husliga lugnet och de lärda idrotterna störda

genom ett upplopp. Studenterrni råkade i strid med borgrarne, och universitetets rektor

visade mycken ef-terlåtenhet. Man kan lått föreställa sig, huru djupt det skulle smärta

Melanchton, att vetenskapens unga idkare tillåt° sig dylika oordningar. Äfven Luther

harmades storligen. Han var icke den, som ville ställa sig in genom otidig flathet, och det

vanrykte, detta oskick ådrog universitetet, gick honom djupt till hjertat [10]. Han

uppsteg på predikstolen, bestraffade allvarligt sjelfsvåldet, samt uppmanade båda

partierna att underkasta sig stadens myndigheter. Hans predikan väckte stor förargelse.

"Då satan icke kan komma åt oss utifrån", sade han, "angriper han oss inifrån. Jag

rådes icke för honom, men jag fruktar, att Guds vrede skall drabba oss, derföre att vi icke

rätteligen anammat Hans ord, Under de tre sista åren har jag tre gånger varit utsatt för

tre stora faror. År 1518 i Augsburg, 1519 i Leipzig och nu 1520 i Wittenberg. Det år

hvarken genom vishet eller vapenstyrka, som kyr. kans pånyttfödelse skall utföras, utan

genom ödmjuka böner och en stark tro, genom hvilka vi få Jesus Kristus på vår sida [11].

Ack, min vän, förena dina böner med mina, på det den onde af denna lilla gnista icke må

upptända en stor brand."

396


________________________________________

FOTNOTER

[1] Uxor enim datur mibl non dioo quam frigenti. (Corp. Ref. I, p. 2114

[2] Ego meis studiis, mea me voluptate fraudo. (Ibid. p. 285.)

[3] L. Epp. 1, p. 528.

[4] Camerarius vits. Melaucht., p. 40.

[5] Ea domus disciplina orat ut nihil cuiquain negerretur. (Ibid.)

[6] Ibid., p. 43.

[7] Camer. p. b6.

[8] Corp. Ref. Epp. 13 April 1524.

[9] Religionem, mores humana divinaque omnia latenefactat litterarum inseitia

(Corp. Ref. 1, p. 207. 22 Juli 1520.)

[10] Urit me leta oonfuelo aoademim nostrea. (L. Epp. 1, p. 467.)

[11] ... Neo prudentia, neo armin, sed humili oratione et forti fide cribue obtineamua

Christum pro nobla. (Ibid. p. 469.)

397


KAPITEL VI.

Men fruktansvärdare strider förestodo Luther. Rom svängde redan svärdet~ för att

gifva evangelium dödshugget. Men ryktet om den öfverhångande straffdomen tjente

endast att öka reformatorns mod. Han brydde sig icke ens om att afvfirja det förfärliga

slaget: han skulle göra det oskadligt genom att sjelf tillfoga sina motståndare ett ännu

förskräckligare. Under det de transalpin_ skakonsistorierna mot honom slungade sina

bannstrålar, rustade han sig att bland Italiens folk inkasta Guds ords tveeggade svärd.

Bref från Venedig omtalade det gynnsamma emottagande, Luthers åsigter der rönt, och

han brann af längtan att på andra sidan Al. perna utbreda evangelium. "Jag skulle

önska", skref han, "att vi hade lefvande böcker, det vill säga predikanter [1], och kunde

mångdubbla och beskydda dem, på det de måtte bibringa folken den rätta kunskapen om

heliga ting. Fursten kan icke utföra något honom värdigare verk. Om Italiens folk

emottoge sanningen, vore vår sak oöfvervinnerlig." Det tycks, som om detta Luthers

förslag icke gått i verkställighet. Sednare uppehöllo sig visserligen nå. gra evangeliskt

sinnade män, ja, till och med sjelfva Calvin i Italien; men för ögonblicket blef Luthers

plan utan påföljd. Han hade vändt sig till en af jordens mäktige; om han i dess ställe

hade vädjat till några ringa, men om Guds rike nitälskande män, skulle utgången blifvit

annorlunda. DA för tiden trodde man, att allt måste gå genom de styrande, och dessa

föreningar enskilda emellan, hvilka nu inom kristenheten utföra så stora ting, voro

nästan okända.

Om Luther misslyckades i sina bemödanden att i fjerrån land utså sanningens ord,

var han sjelf så mycket outtröttligare i dess rörkunnande. Det var nu, han i Wittenberg

höll sin predikan öf- ver den heliga messan [2]. Han uppträdde deruti mot de talrika

sekterna inom den romerska kyrkan, samt förebrådde henne med allt skäl hennes brist

på enhet. "Mångfalden af andliga lagar", sade han, "har uppfyllt verlden med sekter och

söndringar. Det har gått så långt, att prester, munkar och lekmän hata hvarandra mer

ån kristna och turkar. Ja, än mer! Presterna Oro sinsemellan dödsfiender, och itfvenså

munkarna. Hvar och en är fästad vid sin sekt och föraktar alla andra. Det är förbi med

den krist. liga enheten och kärleken." Derefter vände han sig emot den villfarelsen, att

messan är ett offer och i sig sjelf har någon kratt "Det förnämsta i hvarje sakrament, och

följaktligen itfven i Natt. varden", sade han, "är Ordet och Guds löften. Utan tro på detta

Ord och på dessa löften är sakramentet dödt, en kropp utan lif, ett käril utan vin, en

pung utan penningar, en figur utan fulländning, en bokstaf utan anda, ett fodral utan

diamant, en skida utan svärd".

Luthers röst stannade likväl icke inom Wittenberg; om det itn icke fanns några

vanliga missionärer, som kunde kringsprida hans läror, hade Gud dock anskaffat en

sådan af alldeles nytt och eget slag. Boktryckerikonsten ersatte bristen på evangeliska

budbärare. Pressen sköt bresch på den romerska Matningen. Luther hade också anlagt

en mina, byars utbrott skulle ända till grundvalarna skaka Roms byggnad, nemligen

398


hans ryktbara bok om kyrkans babyloniska fångenskap, hvilken utkom den 6 Oktober

1520 [3]. Aldrig har någon menniska under så äfventyrliga förhållanden ådagalagt så

mycket mod denna skrift framställer han först med den finaste ironi alla de fördelar, för

hvilka han hade sina motståndare att tacka:

"Pådrifven af så många ryktbara läromästare, blir jag, antingen jag vill eller ej, för

hvarje dag lärdare. För två år sedan anföll jag aflaten, men med så mycken bäfvan och

tveksamhet, att jag nu blyges derför; man må likväl Icke förundra sig deröfver; ty jag var

då ensam om att vältra klippan". Derpä tackar han Prierio, Eck, Emser och sina andra

motståndare. "Jag nekade då", fortfar han, "att påfveväldet var af Gudi, men medgaf, att

det grundade sig på mensklig rätt. Sedan jag nu läst de klyftigheter, med hvilka dessa

stympare upprätthålla sin afgud, vet jag, att påfveväldet icke år annat än det

babyloniska riket, den starke jägaren Nimrods välde. Jag beder således alla mina vänner

och alla bokhandlare uppbränna de böcker, jag i detta ämne skrifvit, och i deras ställe

sätta denna enda sats: prifvedömet är en väldig, af den romerska biskopen anställd jagt,

för att ertappa och fördel'''. va Wilar" [4].

Derefter angriper Luther de herrsknnde villfarelserna om sakramenterna,

klosterlöftena m. m., inskränker kyrkans sju sak-ramenter till tre, nemligen dapelsen,

skriftermålet och nattvarden, framställer rätta betydelsen af Herrans Nattvard, samt

öfvergår sedan till dopet, och Ar det i synnerhet här han upphöjer trons förträfflighet,

samt med hela sin styrka anfaller Rom. "Detta är det enda sakrament", stiger han, "som

Gud åt oss bibehållit fritt frän menniskotillsatser. Gud har sagt: Den, som tror och

blzfver döpt, skall varda salig. Detta Guds löfte bör värderas högre än glansen af alla

gerningar, alla klosterlöften, alla d ilfyllestgörelser, alla menskliga påfund. På detta

löfte, i tron anammadt, beror hela vår salighet. Om vi tro, styrkes vårt hjerta genom det

gudomliga löftet; och om än allt öfvergåfve den trogne, skall detta löfte, hvarpå han

förtröstar, icke öfvergifva honom. Med detsam-ma kan han trotsa fienden, som bestormar

hans själ, och bestå i den obevekliga döden, ja, inför sjelfva Guds dom. Under alla

pröfningar skall hans tröst vara att kunna säga; Gud är sannfär-dig i sina löften, på

hvilka jag i dopet emottagit en underpant; är Gud för mig, ho skall då vara emot

mig?'Ack1 hvad den kristne, hvad den döpte är rik i Ingenting kan förderfva honom,

allenast han icke bortkastar tron.

"Kanske skall man häremot anföra de små barnens dop. Men liksom Guds ord, då det

predikas, förmår förändra till och med den ogudaktiges hjerta, hvilket likväl icke är

mindre dött eller mera skickligt än ett litet barns, på samma sätt förvandlar, renar och

förnyar äfven den troende kyrkans bön det lilla barnet, genom den tro, Gud i dess själ

ingiuter" [5].

399


Sedan Luther sålunda utvecklat läran om dopet, begagnar han den såsom ett vapen

emot påfveväldet. Och i sanning, om en kristen finner hela sin salighet i sitt

döpelseförbunds förnyelse ge-nom tron, hvartill behöfver han då Roms alla stadgar?

"Derföre förklarar jag", säger Luther, "att hvarken påfven, biskopen, eller hvilken

menrkiska som helst har makt att utan en kristens samtycke ålägga honom den minsta

sak. Allt, som sker annorlunda, sker egenmäktigt [6]. Vi äro fria inför byar man. Det

löfte, vi i dopet afglfvit, är i sig sjelft nog, och mer än allt hvad vi någonsin förmå

uppfylla [7]. Alla andra löften kunna således afskaffas. Må derföre hear och en, som

ingår i det andliga ståndet eller någon munkorden, inse, att en prests eller munks

gerningar, om än aldrig så heliga och svåra, inför Gud icke I ringaste mån skilja sig ifrån

en bondes, som arbetar på sin åker, eller en hustrus, som sköter sitt hus [8]. Gud

uppskattar allt efter tron, och det händer ofta, att en drängs eller en pigas simpla arbete

är Gud mera behagligt än en munks fastor och goda verk, emedan tron fattas dem ... De

kristna äro Guds rätta folk, men bortförda i fångenskap till Babylon, der man frånröfvat

dem kvad de i dopet erhållit."

Med sådana vapen utfördes den religiösa omhvalfning, byars historia vi skildra. Först

återupprättade reformatorerna läran om trons nödvändighet, och sedan begagnade de

denna lära såsom en klubba för att krossa vantron. Det var med den Guds kratt, livilken

försätter berg, som de anföllo de gängse villfarelserna. Kringspridda i klostren, öfver stad

och land, verkade dessa och så många andra dylika Luthers ord likt en surdeg och bragte

snart hela degen i jäsning. Luther slutar den ryktbara skriften om den Balyloniska

fångenskapen med följande ord :

"Jag har hört sägas, att nya påfliga bannstrålar blifvit smidda emot mig. Om så är,

kan man betrakta förevarande bok såsom en del af min tillkommande återkallelse.

Återstoden skall snart följa, för att betyga min hörsamhet, och alltsammans med Kristi

bistånd bilda ett helt, byars make Rom aldrig kvarken hört eller sett".

400


________________________________________

FOTNOTER

[1] (L. Epp. 1, p. 491.)

[2] L. Opp. (L.) XVII, p. 490.

[3] L. Opp. lat. II, p. 63 och Leipz., XVII, p. 511.

[4] Papatus est robusta venatio Romani Episcopi (L. Opp. lat. II, p. 64.)

[5] Siout enim Verbum Del potens est, dum sonat, etiam impli bor inmutare, quod

non minus est ourdum et ineapaa quam ullus parvulus, ita per orationen Ecelesiaa

offerentis et oredentis, parvulua fide infusa mutatur, mundatur et renovatur. (L. Opp.

lat. II, p. 77.)

[6] Diet) itaque, neque papa, neque episeopus, neque ullus homo habet jun unius

syllabse oonstauendat super ehriatianum bominem, nisi id flat ejusdem eonsensu ;

quidquid aliter tlt, tyrannloo spiritu Ht.

[7] Generali edioto tollere vota ... abunde enim vovimus in bap-tlarno et pilla quam

poesimus implere.

[8] Opera, quantum Tibet sura et ardna religioEorum et neerdotum, in «ulls Del

prorsus nihil distare ab oporibus rnstici in &gro laborantis, ant mulieris in domo ana

=anda.

401


KAPITEL VII

Efter en sådan skrift måste allt hopp om försoning emellan påfven och Luther

försvinna, och äfven den minst klarsynta blick inse omöjligheten att förlika reformatorns

tro med kyrkans lära. Icke desto mindre började just nu nya underhandlingar. Fem

veckor före utgifvandet af Babyloniska fångenskapen, i slutet af Augusti månad 1520,

hade Augustinernas allmänna ordensKAPITEL i Eisleben ett sammanträde, der den

vördnadsvärde Staupitz ned. lade generalvikariatet och Wenceslaus Link, som åtföljt

Luther till Augsburg, bekläddes dermed. Helt oförmodadt inställde sig i kapitlet den

outtröttlige medlaren emellan påfven och Luther, Karl von Miltitz [1]. Egenkärlek och

girighet, men i synnerhet hat och afund eggade honom till ttnnu ett förlikningsförsök.

Eck och hans skryt gåfvo honom ingen ro. Han visste, att den Ingolstadtske doktorn i

Rom förklenat honom, och han var färdig att uppoffra allt, för att genom en i hast

afalutad fred öfverkorsa sin besvärlige medtäfiares stämplingar. Frågans religiösa sida

be. tydde för honom ingenting. En dag då han, såsom han sjelf be-rättar, satt till bords

hos biskopen i Meissen och gästerna redan flitigt offrat på Bacchi altare, frambars ett

nytt arbete af Luther.

Man öppnade boken och låste; biskopen blef uppbragt, officin. len [2] svor och

dundrade, men Miltitz skrattade af hjertans grund [3]. Den påflige kammarherren

betraktade reformationen såsom verldsman, Eck betraktade den såsom teolog.

Väckt till ny verksamhet genom Ecks återkomst, höll Mil. titz nu i Augustinerkapitlet

ett tal, hvarvid han antog en stark brytning på Italienska [4], i tanke att derigenom höja

sitt anseende sin goda landsmans ögon. "Hela augustinerordens rykte står genom denna

sak på spel", sade han. "Uppgiften mig ett sätt att hejda Luther". — "Vi hafva ingenting

med doktorn att göra", svarade munkarna, "och veta icke, hvilket råd vi skola gifva

eder." Härmed syftade de utan tvifvel derpå, att Staupitz i Augsburg löst Luther från

hans ordenspligter. Men Miltitz lat ej så lått af-spisa sig. "Må en deputation från detta

vördnadsvärda ordens-KAPITEL afgå till Luther och uppmana honom att skrifva och

försäkra påfven, det han aldrig stämplat mot hans person. Detta Ar nog för att bringa

saken till ett godt slut." Kapitlet efterkom nuntiens begäran och gaf, sannolikt på hans

inrådan, den fordne generalvikarien Staupitz och hans efterträdare, Link, i uppdrag att

tala med Luther. Deputationen afreste genast med ett i de vördnadsfullaste uttryck

affattadt bref från Miltitz till doktorn. "Det vore ingen tid att förlora", sade han; "vädret,

som svafvade öfver reformatorns hufvud, skulle snart bryta löst och då vore allt slut."

Hvarken Luther eller de båda' utskickade hoppades något af ett bref till påfven. Men

just detta var för den förstnämnde ett ska], att icke undandraga sig dess skrifvande. Ett

sådant bref vore endast en formsak, hvilken skulle ställa rättvisan af Luthers sak i ännu

klarare ljus. "Denne sachsiske italienare (Miltitz)", tänkte Luther, "har utan tvifvel med

402


denna begäran sin egen fördel i sigte. Nå väll Jag skall sanningsenligt skrifva, att jag

aldrig haft någonting emot påfvens person. Jag måste akta mig att icke för hårdt ansätta

sjelfva den romerska stolen. Den skall likväl icke blifva utan all saltning" [5].

Men som doktorn snart derefter fick underrättelse om bullans ankomst till Tyskland,

underrättade han den Oktober Spalatin, att han icke ämnade skrifva till påfven, och

utgaf den 6 sin bok om den Babyloniska fdngenskapen. Miltitz förlorade ändock icke

modet. Begäret att förödmjuka Eck kom honom att tro det omöj-liga. Den 2 Oktober hade

han full af hopp skrifvit till kurfursten : "Allt skall gå efter önskan; men för Guds skull

dröj ej att till mig utbetala den pension, Ers Höghet och Er bror några år tilldelat mig.

Jag måste ha penningar, för att ånyo förskaffa mig vänner i Rom. Skrit' till påfven och

förära de unga kardinalerna, hans brorsöner, några kurfurstliga guld- och silfverstycken.

Bifoga åfven några för min rakning, ty man har stulit från mig dem, ni gaf mig" [6].

Icke ens sedan Luther fått del af bullan, uppgaf den ank. fulle Miltitz allt hopp. Han

begärde ett möte i Lichtenberg med Luther, och kurfursten befallte denne att begifva sig

dit [7]. Men hans vänner, och i synnerhet den kärleksfulle Melanchton satte sig deremot

[8]. "Skall han", tänkte de, "just i det ögonblick, då "en bulla om hans gripande och

släpande ,till Rom blifvit utfar: "dad, antaga ett möte med påfvens nuntius på ett så

aflägset ställe? "Är det icke tydligt, att då doktor Eck i följd af sitt öppet uttala-"de hat

icke kan komma åt Luther, den listige kammarherren "har åtagit sig att fånga honom i

sitt nåt?"

Dessa farhågor kunde likvill icke afskräcka Luther. Fursten hade befallt, han måste

lyda. "Jag reser till Lichtenberg", skref han den 11 Oktober till hofpredikanten, "bed för

mig". Hans vänner öfvergåfvo honom ej heller. Samma dag mot aftonen ankom Luther

ridande till Lichtenberg, omgifven af trettio ryttare, bland hvilka äfven Melanchton

befann sig. Påfvens nuntius an. lände ungefär samtidigt med ett följe af endast fyra

personer [9]. Var detta anspråkslösa uppträdande icke en list, för att i säkerhet insöfva

Luther och hans vänner?...

Miltitz bestormade Luther med böner och bedyrade, att hela skulden skulle kastas på

Eck och hans dåraktiga skryt [10], samt allt sluta till båda parternas belåtenhet.

"Välan", svarade Luther, "jag förbinder mig att hädanefter iakttaga tystnad, allenast

mina motståndare vilja göra detsamma. Jag skall ej försumma något för fredens

återställande" [11].

Miltitz gladde sig mycket åt detta löfte och följde Luther Anda till Wittenberg.

Reformatorn och den påflige nuntien redo sida vid sida in i staden, dit Eck redan

närmade sig med den fruktansvärda bulla, som skulle krossa reformationen. "Vi skola

bringa saken till ett godt slut", skref Miltitz genast till kurfursten. "Tacka påfven för den

403


gyllene rosen och skicka på samma gång 30 eller 40 gulden till kardinalen Quatuor

Sanctorum" [12].

Luther skulle nu uppfylla sitt löfte att skrifva till påfven. Innan han för alltid tog

afsked af Rom, ville han ännu en gång låta det förnimma några vigtiga och helsosamma

sanningar. Man torde i hans brer endast se en bitter och hånande satir; men det är att

misskänna de tänkesätt, af hvilka han lifvades. Han trodde helt uppriktigt, att alla

kristenhetens olyckor härledde sig från Rom; derföre äro ock hans ord icke smädelser,

utan högtidliga varningar. Ju mer han älskade Leo och Kristi rike på jor. den, desto

angelägnare måste han vara att afslöja det sår, som frätte på kyrkans lif. Kraften i hans

uttryck motsvarar inner. ligheten af hans kärlek. Det afgörande ögonblicket var kommet.

Man tycker sig se en profet, som för sista gången går omkring och förebrår staden dess

styggelser, afkunnar den Eviges straffdomar och ropar: "Ännu några dagar, och nådens

tid är ute!" Bref'vet var af följande lydelse:

"Den allraheligaste fadren i Gudi, Leo X, päfve i Rom, all salighet i Jesu Kristo, vår

Herra! Amen.

"Milt under den häftiga strid, jag tre år fört emot tygellösa menniskor, kan jag icke af

hålla mig att någon gäng vända blic• ken till dig, o Leo, allraheligaste fader i Gudi t

Oaktadt dina gudlösa smickrares dårskap tvungit mig att vädja från din dom till ett

blifvande kyrkomöte, har mitt hjerta icke skiljt sig ifrån dig, och jag har oupphörligen

med trägna böner och djupa suckar anropat Gud om din och ditt biskopliga embetes

välgång [13]. "Jag har visserligen anfallit några okristliga läror, och. skarpt bestraffat

mina motståndares gudlöshet. Jag ångrar det icke, emedan jag häruti har Kristi föresyn.

Hvartill tjenar saltet, om det icke svider? Hvartill svärdseggen, om den icke biter ?[14].

Förbannad den menniska, som vårdslöst uträttar Herrans verk i 0, allraförtråffligaste

Leo! Långt ifrån att någonsin i afseende på dig hafva hyst någon ond tanke, önskar jag

dig för evigheten den största 'salighet. Jag bar endast velat upprätthålla sannin. gens

ord. Jag är färdig att i allt gifva vika för alla, men Ordet hvarken kan eller vill jag

öfvergifva [15]. Den som tänker annorlunda om mig, har orätt

"Det är sannt, jag har anfallit romerska hofvet ; men hvarken dn eller någon annan

menniska på jorden kan neka, att förderf. vet der är större än i Bodom och Gomorrha och

att den der rådande gudlösheten gör all förbättring otänkbar. Det har uppfyllt mig med

förtrytelse, att man i ditt namn bedrog Kristi arma folk. Jag har satt mig deremot, och

skall allt framgent så göra; icke derföre att jag inbillar mig trots smickrarnes motstånd

kunna uträtta något i detta Babylon, som är sjelfva förbistringen ; men jag är skyldig att

tjena mina bröder, på det några om möjligt må undkomma detta plågoris.

404


"Du vet, att Rom i många år öfversvämmat verlden med allt, som kan förderfva både

själ och kropp. Romerska kyrkan, fordom främst i helighet, har blifvit en röfvarekul a,

ett liderlighetens tillhåll, ett dödens och helvetets rike [16], så att sjelfva antikrist, om

han kommer på jorden, icke skulle kunna öka dess ondska. Allt detta är klarare än

solens ljus.

‘`Och emellertid, o Leo! befinner du dig såsom ett får bland nlfvar och såsom Daniel i

lejonkulan. livad kan du ensam sätta emot dessa vilddjur? Kanske finnas två eller tre

kardinaler, hvilka med lärdom förena dygd. Men hvad förslår det emot så många? Du

skulle omkomma af giftet, innan du ens hanne för. söka något botemedel. Det är förbi

med romerska hofvet; Guds vrede har träffat och skall förtära det [17]. Det hatar alla

varningar och fruktar alla förbättringar; det vill icke hejda sin rasande gudlöshet och

förtjenar sålunda, att man säger om det, liksom om dess moder: Vi läka Babel; men han

vill icke läkt varda; så låten nu fara honoml {terem. LI. 9). Det tillhörde dig och dina

kardinaler att ombesörja läkemedlet; men sjukdomen begabbar läkaren och hästen vill

icke känna tygeln ...

'Tull af kärlek till dig, förträfflige Leo! har jag alltid sörjt deröfver, att du, skapad för

ett bättre tidehvarf, på denna tid buff-vit upphöjd till påfvevardigheten. Rom är dig och

dina likar icke värdigt; det förtjenar icke någon annan furste än satan sjelf. Också

regerar han mera än du i detta Babel. Gifve Gud, att du kunde nedlägga denna af dina

fiender så mycket beprisade ära och bortbyta den mot ett anspråkslöst pastorat eller leka

af ditt fä-dernearf ; ty endast Iskarioth och hans likar borde hedras med en sådan åra . 0,

min käre Leo, hvilken nytta gör du vid romerska hofvet, om icke att de afskyvärdaste

menniskor begagna ditt namn och din makt att uppäta menniskornas egendom,

förderfva deras själar, mångdubbla brotten, samt förtrycka tron, sanningen och hela

Guds kyrka? 0 Leo, Leo! du är den olyckligaste bland menniskor och sitter på den

farligaste af alla troner! Jag säger dig sanningen, emedan jag vill ditt bästa.

"Ar det icke sannt, att det under himmelens vida hvalf icke finns något mera

förderfvadt och förhatligt än det romerska hof-vet Y Det öfverträffar i laster och

sedeslöshet sjelfva turkarna. Fordom himmelens port, har det nu blifvit helvetets gap,

ett vidöp-pet gap, hvilket i följd af Guds vrede ingen kan tillstoppa [18], så att jag, seende

så många olyckliga störta sig cieruti, måste ropa, liksom under en storm, på det att

någon åtminstone må räddas från den förskräckliga algrunden.

"Se der orsaken, o Leo, min fader, hvarföre jag så farit ut emot denna dödsbringande

stol. Långt ifrån att uppresa mig mot din person, har jag trott mig arbeta rdr ditt väl, då

jag oförskräckt anfallit detta ditt fängelse, eller snarare, ditt helvete. Att tillfoga hofvet i

Rom all möjlig skada, det är att fullgöra hvad dig åligger. Att öfverhölja det med vanära,

det är att hedra Kristum ; med ett ord, att vara dålig romare, är att vara god kristen.

405


"Då jag emellertid såg, att jag förspillde både möda och be-svär med att undsätta

romerska stolen, så gaf jag den mitt skiljo-bref och sa fe: farväl, Rom! . Den, som ond är,

vare ennu ond, och den som oren år, han vare ännu orenI (Uppenb. XXII. 11,) och

öfverlemnacle mig derpå åt stilla och enslig forskning i den heliga skrift. Då öppnade

satan ögonen och uppväckte sin tjenare, Johan Eck, en stor fiende till Jesus Kristus, på

det denne ånyo skulle locka mig ned på stridsbanan. Han ville upprätta, icke den helige

Petri primat, utan sitt eget, och till den ändan släpa den öfvervunne Luther i sitt

segertåg. Han är ock skulden till all den vanära, som drabbat romerska stolen."

Luther redogör derpå för sitt förhållande till de Vio, Miltitz och Eck ; sedan fortfar

han:

"Nu kommer jag således till dig, allraheligaste fader, kastar mig till dina fötter och

ber dig om möjligt tygla fredsförstörarne. Men jag kan icke taga igen mina ord. Jag kan

icke tåla, att man påtvingar den heliga skrift några tolkningsreglor. Ty Guds ord, hvilket

predikar frihet, får icke bindas [19].

"0, Leo! min fader! lyssna icke till de smickrande sirener, som säga, att du icke är en

simpel menniska, utan en halfgud, och att du kan påbjuda hvad dig lyster. Du är

tjenarnas tjenare, och den plats, du innehar, af alla den farligaste och bedröfligaste. Tro

icke dem, som upphöja, utan dem, som nedsätta dig. Jag är kanske alltför djerf, då jag

vågar undervisa ett så högt majestät, hvilket borde undervisa hela verlden. Men jag ser

de faror, som i Rom omhvärfva dig. Jag ser, huru du drifves hit och dit, liksom på ett

stormande haf. Kärleken nödgar mig, och jag måste höja ett varningens och räddningens

rop.

"För att icke komma tomhändt inför din helighet, öfverlem. nar jag en i ditt namn

utgifven liten bok, som visar, med hvilka ämnen jag skulle sysselsätta mig, om det för

dina smickrares skull vore möjligt. Det är litet, om man ser till omfånget, men stort, om

man ser till innel:ållet ; ty summan af det kristliga lifvet innefattas deruti. Jag är fattig

och har ingenting annat att erbjuda dig; och dessutom behöfver du ju endast andliga

gäfvor? Jag ankfaller mig i din helighets ynnest; må Herren Jesus i evighet beskydda

dig! Amen 1"

Den lilla bok, hvilken Luther tillegnade påfven, var hans pre-dikan om "en kristens

frihet". Reformatorn bevisar der, utan nå-gra häftiga utfall mot sina motståndare, huru

en kristen med bi-behållande al den frihet, som tron gifver, kan i frineuc,........en tar.

lekens anda underkasta sig all yttre ordning. Två sanningar ligga till grund för det hela:

"En kristen är tri och en herre öfver all ting. En kristen är i allt underdånig och livar

mans tjenare, Genom tron är han fri och herre; genom kärleken underdånig och tj

enare."

406


Först framställer han trons makt att göra en kristen fri. "Tron förenar själen med

Kristus, såsom bruden med brudgummen", säger Luther till påfven. "Allt hvad Kristus

eger, blir den trogna själens egendom. Kristus eger allt godt, samt den eviga saligheten;

de blifva den trogna själens egendom. Själen eger alla laster och synder; de blirva Kristi

egendom. Här begynner ett fröjdefullt utbyte: i det Kristus, som är Gud och menniska,

Kristus, som aldrig syndat, och hvars fromhet är oöfvervinnerlig, Kristus, den

allsmäktige och evige, med sin vigselring, det vill säga tron, tillegnar sig alla den trogna

själens synder, så uppslukas och utplånas dessa i Honom; ty Hans oöfvervinnerliga

rättfärdighet är starkare An alla synder.

Sålunda befrias själen medelst tron från alla synder, och iklädes sin brudgummes,

Jesu Kristi evinnerliga råttfärdighet. Detta är ju en salig förening! Då den rike, ädie,

fromme brudgummen, Jesus Kristus, tar den fattiga, brottsliga, föraktade skökan till

äkta [20], befriar henne från allt ondt och pryder henne med de yppersta håfvor . . .

Liksom Kristus' nu är konung och öfversteprest, så meddelar Han åt alla kristna denna

ära och värdighet. En kristen eger genom slako nungadöme allt, och genom sitt

prestadöme eger han Gud. Och till denna ära kommer han genom tron, och icke genom

något verk. En kristen är fri frän allt, och öfeer allt; tron skänker honom allt

ofverflödligen."

I sednare afdelningen framställer Luther den andra sidan af sanningen. "Oaktadt en

menniska sålunda blifvit alldeles fri, skall hon å andra sidan villigt göra sig till en

tjenare, för att handla mot sin nästa, såsom Gud genom Kristo handlat med henne, samt

så tänka: Jag vill frivilligt, gladt och för intet göra hvad som behagar en sådan fader,

hvilken har ofverhopat mig med sina ofversvinneliga gäfvor, samt för min nästa blifva

hvad Kristus blifvit för mig." — "Frän tron", fortfar Luther, "härflyter kärleken till Gud;

från kärleken ett fritt, villigt och gladt lif till nästans tjenst. Huru högädelt är icke en

kristens lif, hvilket ty värr nu i hela verlden icke blott ligger nere, utan icke ens är kändt

eller predikadt i Genom tron höjer sig en kristen till Gud; genom kärleken sänker han sig

äter från Gud till nästan, men förblifver likväl ständigt i Gud och den gudomliga

kärleken. Detta är den rätta, andliga friheten, hvilken, sä vidt som himmelen är öfeer

jorden, Ofvergår all annan frihet."

Sådan var den skrift, Luther bifogade sitt bref till Leo X.

407


________________________________________

FOTNOTER

[1] Nondam Lot premn diftleultatibuz &flimrar* despondorst Mitt-ens, dignus

profeoto non mediocri lands. (Pallav., 1, 65.)

[2] En af biskopen tillförordnad ordförande i en andlig domstol.

[3] Seekend, p. 288.

[4] L. Epp. I, p. 483.

[5] Aapergetur Ulanen sala sno. (L. Epp. I, p. 486.)

[6] Seokend., p. 287.

[7] L. Epp., I, p. 455.

[8] Invito prteoeptore (Melanohton) ne Bei° quante:metnente. (Ibid.)

[9] Seokend., p. 268.

[10] L. Epp. I,.p. 496.

[11] L. Epp. I, p. 498.

[12] Seekend., p. 283.

[13] Ut non totis viribus, manlig atqne quantum dis preeibus apud Deum

quamderim. (L. Epp. 1, p.

[14] Quid proderit sal, si non mordeat? Quid os in me futt gemebun-498.) gladii, si

non ca3dat?

[15] Verbum deserere et negare neo possum, neo volo.

[16] Fade est ... spelunoa latronum lioentlosissima, lupanar omniuxn

impudentissimum, regnuns peoeati, mortis et inferni . .

[17] Achim est de romans curla: pervenit in eam ira Del usque in finera.

408


[18] Olim Janne <weil, nuno patents quoddam os Inferni et tala os, quod, urgent. Ira

Del, obetrul non poteat

[19] Legen interpretandi verbi Del non patior, eum oporteat verbum Del esse non

alligatum, quod Libertatem docet .

[20] L. Opp. (L.) XVII, p. 385.

409


KAPITEL VIII.

Under det reformatorn sålunda för sista gången vände sig till Roms biskop, var den

bulla, som bannlyste honom, redan i hans hembygd ocill i händerna på den tyska

kyrkans styresmän. Rom tycktes icke alls hafva tviflat på framgången af denna åtgärd.

Pafven hade åt två höga embetsmän vid sitt hof, Caraccioli och Alcander, uppdragit att

öfverbringa bullan till biskopen i Mainz, jemte befallning att sätta den i verket Men i

Sachsen uppträdde Eck sjelf såsom det påfliga storverkets härold och verkställare. Den

Ingolstadtske kanslerer hade bättre än någon annan insett vådan af Luthers anfall och

nitiskt uträckt handen för att upp rätthålla Roms skakade byggnad. Han trodde sig vara

det Atlas, hvilket var ämnadt att på väldiga skuldror uppbära den ramlande katolska

kyrkan. Stolt öfver framgången af sin resa till Rom; stolt öfver det af päfven gifna

uppdraget; stolt öfver att i Tyskland få uppträda med den nya titeln af påflig nuntius och

protonotar.e; stolt öfver den bulla, han höll i banden och som innehöll hans okuflige

medtäflares dom, betraktade han sin nuvarande beskickning såsom en långt herrligare

triumf, fln alla hans så högt utbasunade segrar i Ungern, Bayern, Lombardiet och

Sachsen.

Men hans högmod skulle snart qväsas. Dä påfven åt Eck anförtrodde bullans

kungörande, begick han ett fel, som förtog verkan af densamma. Det stötte nemligen alla

mera nogräknade personer för hufvudet, att en så stor utmärkelse blifvit tilldelad en

man, hvilken ej innehade någon upphöjdare plats inom kyrkan. Biskoparna, vanda att i

första hand emottaga de påfliga bullarna, misstyckte, att denna inom deras stift

kungjordes af en för tillfället tillskapad nuntius. Tyska folket, hvilket nyss på hans flykt

till Italien uthvisslat den förmente segraren vid Leipzig, sag med harm och förvåning

honom återkomma öfver Alperna, iklädd en påflig legats värdighet, samt bemyndigad att

krossa landets yppersta söner. Luther betraktade den af hans oblidkelige motståndare

framförda domen såsom ett uttryck af enskild hämnd; den var i hans ögon, säger

Pallavicini, ett hugg, icke af en romersk liktors lagliga bila, utan af en dödsfiendes

förrädiska dolk [1]. Bullan ansågs snarare vara utgången från Eck An från påfven, och

så döfvades kraften af slaget just genom den man, som föran-ledt detsamma.

Den Ingolstadtske kanslern hade skyndat till Sachsen. Det var der striden stått, d&

var också der han ville utropa sin seger. Han lyckades ock att mot slutet af September få

bullan uppslagen i Meissen, Merseburg och Brandenburg. Men i förstnämnde stad

uppsattes den sil, att ingen kunde litsa den, och i alla tre stiften visade biskoparna föga

ifver för dess kungörande. Till och med hans förnämste beskyddare, hertig Georg, förbjöd

rådet i Leipzig att offentliggöra den, innan man derom erhållit biskopens i Merseburg

befallning, och denna ankom först följande året. "Dessa svårigheter röra endast formen",

tänkte i början Eck ; för öfrigt tycktes också allt gå honom efter önskan. Hertig Georg

skickade honom en förgylld bägare, samt några dukater. Vid underrättelsen om sin

medtäflares ankomst skyndade Miltitz till Leipzig och bjöd honom på middag. Båda

410


legaterna voro vänner af bordets nöjen, och Miltitz trodde sig med gla'et i hand bäst

kunna utforska Ecks tänkesätt. "Då doktorn var val förplä-gad", berättar den påflige

kammarherren sjelf, "började han dug-tigt skryta med sitt nppdrag, framtog och

utbredde sin bulla, samt omtalade, huru han snart ämnade bringa,token Martin till förnuft"

[2].

Inom kort märkte Eck dock, att vinden vändt sig. En stor förändring hade under sista

året försiggått i Leipzig [3]. Miehaelidagen uppslogo några studenter på tio särskilda

ställen ett plakat, hvaruti de häftigt anföll° den nye nuntien. Förskräckt flydde denne till

S:t Paulsklostret, der Tezel före honom sökt en fristad, af böjde alla besök och utverkade

hos universitetets rektor, att hans unga motståndare blefvo nilpsta. Men härpå vann den

stackars mannen föga. Studenterna författade över honom en visa, samt sjöngo den

sedan på gatorna, så att Eck kunde höra den från sitt gömställe. Nu var det förbi med

hans mod, och den fruktansvärde kampen darrade i hela sin kropp.

Hvarje dag fick han emottaga hotande bref. Hundrafemtio studenter anlände från

Wittenberg och förde mot päfvens nya ombud ett ganska högt språk. Detta var mera, än

den stackars nuntien kunde uthärda. "Jag vill icke, att man skall döda honom" [4], sade

Luther, men önskar likväl, att hans planer måtte misslyckas". Under nattens tystnad

lemnade Eck sin tillflyktsort och flydde i största hemlighet från Leipzig till Koburg.

Miltitz, som berättar detta, gladde sig deröfver mera ån reformatorn. Men hans

segerfröjd var af kort varaktighet; alla den påflige kammarherrens bernedlingsförslag

strandade, och han fick sjelf ett sorgligt slut. Öfverlastad af starka drycker, föll han vid

Mainz i Rhen och omkom.

Småningom repade Eck åter mod. Han begaf sig till Erfurt, hvars teologer gifvit

Luther mer än ett bevis på afundsjuka, och yrkade, att hans bulla skulle der

offentliggöras; men studenterna bemäktigade sig och sönderrefvo exemplaren samt

kastade dem. 1 strömmen med dessa ord: "Det är en bulla (bubbla), mä hon simma [5].

"Nu", sade Luther, vid underrättelsen härom, "är påf-vens bulla en verklig bubbla",

Eck vågade icke visa sig i Wittenberg, utan skickade bullan till rektorn, samt hotade

med universitetets upphäfvande, i fall man icke ställde sig densamma till efterrättelse.

Derjemte skref han till hertig Johan, Fredriks broder och medregent: "Tag ej illa upp,

hvad jag gör, ty det år för tron jag verkar, och det med mycken möda, arbete och

kostnad" [6].

Biskopen i Brandenburg kunde icke, afven om han velat, ii Wittenberg göra sin

myndighet såsom stiftets styresman gällande, ty universitetet skyddades af sina

privilegier. Luther och Karl-stadt, mot hvilka bullan var rigtad, uppmanades att taga del

i öf-verläggningen om densamma, och rektorn förklarade, att som bal. lan icke var åtföljd

af något bref till honom, kunde han icke of. fentliggöra den. Universitetet åtnjöt redan i

411


denna trakt större anseende ån sjelfva päfven, och den kurfurstliga regeringen beslöt att

taga dess utlåtande till rättesnöre för sitt handlingssätt. Så. lunda segrade Luthers ande

öfver Roms bulla.

Under det denna sak i Tyskland så mäktigt upprörde sinne. na, höjde en man, som

förutsåg de djupa söndringar, hvilka påt. vens bulla skulle åstadkomma, sin stämma för

att på en gång varna Rom och försvara reformatorn. Det var den redan förut omnämnde

schweiziske presten Ulrik Zwinglius,hvilken, utan att stå i enskildt vänskapsförhållande

till Luther, kände sig af bro-derlig kärlek ~et dragen till honom, och nu utgaf en af

visdom och värdighet genomträngd skrift, det första af hans talrika arbeten [7].

"Påfvens fromhet krafver", hette det der, "att han med glädje för sin konungs, Kristi ära,

samt kyrkans fred upp. offrar det käraste, han egen Ingenting skadar mera hans

värdighet, än att endast med belöningar eller hotelser försvara den. Redan innan man

läst Luthers skrifter, utropade man honom såsom kättare, afflilling och sjelfva Antikrist.

Ingen varnade, ingen vederlade honom; han begärde undersökning, och man fördömde

honom blott.

Den mot honom utfärdade bullan misshagar till och med dem, som upphöja pilfvens

storhet; ty man igenkänner der öfverallt några munkars vanmäktiga hat, men icke den

mildhet, som bör utmärka en kärleksrik Frälsares ståthållare. Alla inse, att den sanna

läran om Jesu Kristi evangelium storligen ur. artat och att lagar och seder fordra en

offentlig och lysande upp. rättelse [8]. Se blott på alla lärda och dygdiga män I Ju

uppriktigare de Aro, destomera älska de evangelii sanningar, och desto. mindre stöta de

sig på Luthers böcker. Det finns ingen, som icke erkänner, att dessa gjort honom bättre

[9], om man än der påträffar ställen, hvitka icke kunna gillas. Må man välja mån af ren

lära och bepröfvad redlighet; må trenne öfver alla misstankar höjda furstar, kejsar Karl,

konungen i England och konungen i Ungern sjelfva utnämna skiljedomare; må desse

män litsa Luthers skrit. ter, höra honom sjelf, och må man sedan stadfästa deras utslag!

Nit/c/dra) >5 ro5 XpearoD araahla xai 11;719.stat ("Må Kristi lära och sanning segra").

Detta från Schweiz utgångna förslag blef utan påföljd. Den stora söndringen måste

fullbordas och kristenheten sönderslitas; det var just i sina egna sår denna skulle finna

botemedlet mot sitt onda.

412


________________________________________

FOTNOTER

[1] Non tamquam a seeuri legitimi liotoria, sed a telo infensissimi hostia. (Pallav. 1, p.

74).

[2] Seekend. p. 238.

[3] L. Epp. 1, p. 492.

[4] Nollem emun oocidl, quamquam optem ejtu °omilt& irrits Seri. Ibid.)

[5] A studiosis diseerpta et In aquam projeota, dieentibus : Bulla est. ia aquam natet

i (L. Epp. I, p. b20.)

[6] L. Opp. (L.) XVII, p. 317.

[7] Consilium oujnedarn ex animo eupientis esse consultum en pont"- eds dignitati et

ohristian®e religionis tranquillitati. (Zwingl. 0?p. curant. Bchulero et Schulthessio, III, p.

1—e).

[8] Multum degenerasse &b illa sinoeni. Christi evangelica doctrina, &deo ut neuro

non fateatur opus esse publica aliqua et insigni legum ao morum instauratione.

[9] Ner» non fateatur se ex illina literis Notam osas MekliOrem.

413


KAPITEL IX.

Evad betydde också allt detta motstånd af studenter, rektorer och prester? Skulle icke

Karl den femtes mäktiga hand i före. ning med påfvens förmå att krossa dessa ynglingar

och skolfurrar ? Skulle någon kunna motstå kristenhetens öfverhufvud och vesterns

kejsare? Det fruktansvärda slaget hade tråffat sitt offer. Luther var bortskuren såsom en

förtorkad gren ; evangelii sak tycktes för. lorad. I detta högtidliga ögonblick dolde icke

heller reformatorn för sig den stora fara, i hvilken han svåfvade. Med blicken vänd mot

höjden, beredde han sig att liksom från Herrens egen hand emottaga det förkrossande

slaget och lacte tillitsfullt sin själ inför den Eviges tron. "Hvad som kommer att hända",

sade han, "vet jag icke, och jag bryr mig ej heller om att veta det, förvissad, att Han som

sitter i himmelen, från all evighet förutsett denna saks början, fortgång och slut.

Hvarhelst slaget må träffa, är jag lugn. Ett löf faller icke från trädet vår fader förutan.

Huru mycket mindre då vi . . . .

Det år en ringa sak att dö för Ordet, emedan detta sjelft blifvit kött och dött för oss.

Om vi dö med Ordet, skola vi ock med detsamma uppstå; om vi genomgå hvad Det ge.

nomgått, skola vi ock komma dit Det kommit, och blifva når Det i all evighet" [1]. Ibland

kunde Luther likväl ej återhålla Betförakt, hans fienders förfarande ingaf honom; vi

återfinna då hos honom denna blandning af högt allvar och bitande skämt, som var

honom så egen. "Jag vet ingenting mer om Eck", skref han, "än att han kommit med ett

stort skägg, en stor bulla och en storbörs; . men jag skrattar åt hans bulla eller bubbla"

[2].

Den 8 Oktober fick han del af det pli.fiiga brefvet. "Så år den romerska bullan då

ändtligen kommen", sade han. "Jag förak. tar och angriper den såsom gudlös, lögnaktig

och i alla afseenden Eck värdig. Det är Kristus sjelf, som der fördömes. Man anför inga

skål; man instämmer mig icke i afsigt att förhöra mig, utan på det jag må återtaga mina

ord. Jag skall behandla den såsom understucken, ehuru jag år öfvertygad om dess

äkthet. Ack! om

Karl V vore en man och för Kristi skull anfölle dessa onda an. dar [3] ! Det gläder mig

att få något lida för den bästa af alla saker. Jag känner mig redan friare om hjertat, ty

jag vet nu, att påfven är Antikrist och hans stol sjelfva satans stol."

Det var ej blott i Sachsen Roms bannstråle spridde oro och förskräckelse. Ett stilla

hem i Schwaben, byars medlem-mar voro alldeles främmande för den pågående striden,

såg plötsligen sitt lugn stördt genom den påfliga bullan. Bilibald Pirckheimer från

Niirnberg, en af sin tids utmärktaste personer, hvilken tidigt förlorat sin älskade maka,

Crescentia, var med den innerligaste kärlek fästad vid sina begge systrar, Charitas och

Clara, den förra abbedissa, den sednare nunna i S :t Clara kloster, samt fann i bret=

vexling med dem en vederqvickelse från sina embetsgöromal. Dessa tvänne fromma

414


quinnor tjenade Gud i stilla tillbakadragenhet, samt delade sin tid emellan läsning,

omsorg om de fattiga och tankar på evigheten. Utan att hafva haft någon annan lärare

än Bilibald, voro de likväl ganska kunniga, läste latin och studerade kyrkofäderna; men

ingenting älskade de högre än den heliga skrift. Charitas' bref vittna om en finkänslig

och älskvärd själ. Sin bror ömt tillgifven, blef hon orolig vid den minsta fara, som hotade

honom, och för att lugna den harvande systern, författade Bilibald ett samtal emellan

Charitas (kärlek) och Meritas (sanning), hear_ utiSanningen söker stärka Kärlekens

mod [4]. Man kan ej läsa någonting mera rörande och mera egnadt att trösta ett ömt och

ångestfullt hjerta.

Huru förskräckt måste Charitas icke hafva blifvit, då det för. spordes, att Bilibalds

namn i den på kyrkodörrarna uppslagna bullan stod utsatt vid sidan af Luthers! Drifven

af blind t raseri, hade Eck med Luther sammanställt sex af Tysklands utmärktaste män,

neml igen Karlstadt, Felclkirchen och Egranus, hvilka lade det föga på sinnet, samt

Adelinann, Pirckheimer och dennes vän, Spengler, hvilka i följe]; af sina offentliga

embeten voro mera ömtåliga för en sådan skymf. Bestörtningen i 'S:t Claras kloster var

stor. Ingenting går slägtingar djupare till hjertat ån dylika pröf. ningar, och de fromma

systrarne kunde icke fördraga tanken på Bilibalds vanära.

Faran var också öfverhängande. Förgäfves lade sig staden Niirnberg, biskopen i

Bamberg och sjelfva hertigarne af Bayern ut för Spengler och Pirckheimer; dessa Adla

män måste förödmjuka sig för doktor Eck, hvilken låt dem kanna hela tyngden af sin

värdighet såsom romersk protonotarie och tvang dem att till påfven skrifva ett bref, i

hvilket de förklarade sitt ogillande af Luthers satser i allt, hvaruti dessa icke

öfverensstämde med den kristna tron. Derjemte måste Adelmann, med hvilken Eck en

gång efter slutad måltid, i anledning af en ordvexling rörande dagens stora fråga, råkat i

slagsmål, inställa sig inför biskopen i Augsburg och med ed rentvå sig från all

delaktighet i det Lutherska kätteriet. Emellertid hade Ecks hämndlystnad och vrede

varit honom dåliga rådgifvare. Bilibalds och hans vänners namn skadade bullan. Dessa

utmärkta personers anseende och vidsträckta förbindelser gjorde förbittringen ännu

allmännare.

Luther låtsade i början tvifia på bullans äkthet. "Det berättas", sade han i sin nästa

skrift, "att Eck från Rom medfört en ny bulla, hvilken är honom så lik, att man kunde

kalla den doktor Eck, så full år den af osanningar och misstag. Man föregifver, att den år

påfvens verk, ehuru det endast år hans eget lögnspel." Se-dan Luther framställt

grunderna för sina tvifvelsmål, slutar han på följande sått: "Jag vill med egna ögon se

bullans bly, sigill, snören, underskrift., med ett ord, allt livad dertill körer, eller också

bryr jag mig icke en hårsbredd om allt det öfriga pladdret" [5].

Ingen, icke ens Luther, tviflade likväl. att bullan utgått från påfven, och Tyskland

afvaktade nu med spänd uppmärksamhet:, kvad reformatorn hade i sinnet. Skulle han

415


förblifvo. ståndaktig? Allas blickar voro rigtade på Wittenherg. Luther lemnade icke

långe sin samtid i dess ovisshet. Han svarade genom att den 4 November 1524 utgifva en

ljungande skrift "Emot Antikrists bulk."

"Huru många villfarelser och bedrägerier", sade han, "hafva icke genom sådana

gyckelspel under den kristna kyrkans heliga namn och den piffiga maktens brottsliga hot

blifvit det arma fol.. ket påtrugade! Huru många själar hafva ej blifvit förderfvade ! Huru

mycket blod utgjutet! Huru många mord begångna! Huru många konungariken utsugna

I , det år gräsligt att tänka derpå."

"Jag förstår mycket väl", sade han längre fram spefullt, "att konst och ondska äro två

olika ting, och jag aktar föga en konst. lös ondska. Att bränna upp böcker, är en så lätt

sak, att till och med barn kunna det; huru mycket mera då den helige fadren och hans

doktorer! [6]. Det skulle passa dem att ådagalägga mera skicklighet, än som fordras för

att bränna böcker. För öfrigt ser jag gerna att alla mina böcker förstöras. Jag har endast

utgifvit dem, på det att folk må föras till bibeln och mina skrifter sedan försvinna. Store

Gud! om vi hade förstånd i Skrinen, då låge ej mycken vigt på mina böcker. Jag är genom

Guds nåd fri, och kvarken får eller vill af några bullor låta skrämma mig. Jag vet väl,

livar min styrka och tröst äro; de äro i säkerhet för både menniskor och djetlar."

Luthers tionde, af påfven fördömda sats var af följande lydelse: "Synderna förlåtas

ingen menniska, med mindre hon tror, att de, då presten aflöser henne, äro henne

förlåtna." Genom denna kras fördömande förnekade påfven alltså trons nödvändighet i

sakramentet. "De påstå", utropade Luther, "det vi icke äro pligtiga att tro, det synderna

förlåtas oss, då vi af prosten utlösas. Och hvad skola vi då göra? • . . Hören, kära kristna,

en nyhet från Rom! Man fördömer den trosartikel, enligt hvilken vi alla bekänna: Jag

tror pal. den Heliga Anda, en kristlig kyrka och syndernas förlåtelse. Om jag visste, att

påfven verkligen utfärdat denna bulla (och han tvifiade icke derpå), och att den icke

blifvit diktad af erkelögnaren, doktor Eck, skulle jag till alla kristna ropa, att de böra

anse påfvell för den rätte erkeantikrist, om hvilken hela Skriften talar; samt att, om han

icke ville upphöra att sålunda oförakämdt förbjuda tron, det verldsliga svärdet skulle

med mera ifver emotstå honom ån någon turk! ... ty turken tillåter, men påfven förbjuder

att tro."

Under det Luther yttrade sig med så mycken kraft, vexte farorna omkring honom.

Hans fiender önskade att fil. honom förvisad från Wittenberg. Om Luther och Wittenberg

åtskildes, vore båda förlorade, och Rom genom ett enda slag befriadt så väl från den

irrlärige doktorn, som det kätterska universitetet. Hertig Georg, biskopen i Merseburg

och Leipzigerteologerna verkade i tysthet för denna plan [7]. Då Luther hörde talas

härom, sade han: "Jag öfverlemnar saken i Guds händer" [8]. Fiendernas hemliga

anläggningar blefvo likväl icke utan verkan: Adrian, professor i hebreiskan i Wittenberg,

vände sig plötsligen emot Luther. Det fordrades att vara väl grundad i tron, för att

416


uthärda den romerska bannstrålen, och Adrian hörde till dessa karakterer, hvilka

endast till en viss punkt följa sanningen. Förskräckt genom påfvens straffdom, lemnade

han Wittenberg och begaf sig till doktor Eck i Leipzig.

Bullan började sättas i verket. Kristenhetens öfversteprest, hvilken länge med eld och

svärd lärt folken att lyda, hade icke talat förgäfves. Vid hans röst reste sig det ena bålet

efter det andra, och allt tillkännagaf, att augustinermunkens djerfva upp-ror skulle taga

en ända med förskräckelse. 1 Oktober månad 1520 blefvo Luthers skrifter hos alla

bokhandlare i Ingolstadt tagna i beslag och förseglade. Erkebiskopen i Mainz måste

oaktadt sina sansade tänkesätt från sitt hof fördrifva Ulrik von Rutten, samt kasta hans

boktryckare i fängelse. Påfvens nuntier bestormade kejsaren med föreställningar, till

dess han förklarade sig färdig att skydda den gamla religionen, och inom åtskilliga af

hans arf-länder såg man bål uppresas [9], föratt till aska förvandla den kat-terske

munkens skrifter. Auto-da-feerna bevistades af rådsherrar och kyrkans furstar. Aleander

var helt uppblåst öfver sin fram-gång. "Påfven", sade han i likhet med Prierio, "har makt

att af-sätta konungar och kan, i fall det lyster honom, saga till kejsaren ; du är icke

annat än en gadvare! Han skall nog förstå att bringa två eller tre usla skolfuxar till

förnuft och vi skola väl taga reda på sjelfva hertig Fredrik." Att döma af den högmodige

nuntiens ord, var det bål, hvarpå Luthers böcker i Mainz uppbrändes, "början till slutet".

Dessa eldslågor, menade man i Rom, skola öfverallt sprida förskräckelse.

En sådan verkan hade de också på många vidskepliga och lättskrämda sinnen; men

itfven inom Karls arfiitnder, de enda, hvarest man vågade verkställa bullan, lielsade det

lägre folket, och understundom afven de förnämare, med harm och åtlöje de påfliga

kraftyttringarna. "Luther", sade doktorerna i Löwen vid ett företräde hos Margareta,

ståthällarinna öfver Nederländerna, "Luther vänder upp och ned på den kristna tron". —

"Hvem är då den der Luther? frågade prinsessan. — "En okunnig munk." — "Nåväl",

svarade hon, "skrifven då emot honom, 1, som åren så lärda och så talrika. Verlden skall

snarare tro många lärda, ån en ensam och olärd man." Doktorerna i Löwen föredrogo en

lättare utväg. De läto på egen bekostnad uppresa ett högt bål. En stor folkmassa fyllde

platsen derom. kring. Man säg studenter och borgare med stora böcker under armen

tränga sig genom hopen och kasta- dem i lågorna, munkarne och doktorerna till stor

uppbyggelse. Men bedrägeriet blef snart upptäckt: det var Bermones discipuli, Tartaret,

samt andra skolastiska och påfliga böcker, hvilka i stället för Luthers skrifter blifvit

kastade i lågorna . [10].

Vice konungen i Holland, grefven af Nassau, svarade domi-nikanerna, som begärde

att få uppbränna Luthers skrifter: "Gån åstad och prediken evangelium lika rent som

Luther, så skolen J icke få skäl att klaga öfver någon". Då man vid ett gästabud, hvarvid

rikets förnämsta furstar voro närvarande, talade om refor-matorn, sade herr von

Ravenstein helt högt: "Under fyrahundrade år har en enda kristlig man uppstått, och

honom vill påf., ven bringa om lifvet" [11].

417


Medvetande af sin goda sak stod Luther lugn midt i den storm bullan uppväckt [12].

"Om du icke så härdt ansatte mig", akref han till Spalatin, "skulle jag tiga, vål vetandes,

att det är genom Guds råd och makt, verket skall fullbordas". Den försagde ville, att man

skulle tala, den oförskräckte ville tiga; Luther hade nemligen sina ögon fästade på en

makt, som undföll hans viins blickar. "Var vid godt mod", fortfor reformatorn. "Det är

Kristus som begynt verket; Han skall ock fullborda det, antingen jag drifves på flykten

eller dödas [13]. Jesus Kristus är närvarande, och den, som år i oss, är mäktigare än den

som är i verlden".

418


________________________________________

FOTNOTER

[1] Parum est nos pro Verbo mori, oum ipsum inoarnatum pro nobla prins mortuum

dt. Epp. I, p. 490.)

[2] Venisge eum barbatum bullatom, nummatum Ridebo et ego bullam sive

ampullam. (Ibid. p. 488.)

[3] Utinam Carolus vir esset, et pro Chriato hoa aitanse aggroderotar. Epp. I, p. 494.)

[4] Pirokheimari Opp. Franofort.

[5] L. Opp. (L.) XVII, p. 323.

[6] L. Opp. (L.) XVII, p, 324.

[7] L. Epp. 1, p. 519.

[8] Id quod in marrum Dei refero. (Ibid. p. 520.)

[9] A ministria pontifieiis mature prreoecupatus, deelaravit ge valla veterem fidem

tutari. (Pallav. I, p. 80.)

[10] Seckend., p. 289.

[11] Ibid. p. 288.

[12] In bullosis illis tumnitibus. (L. Epp. I, p. b19.)

[13] Christus lata «pit, ipei perfieiet, etiam me sive ordnat°, sive fugato (Ibid., p. 528.)

419


KAPITEL X.

Men pligten manade honom att tala och högt förkunna san. vingen. Rom hade slungat

sina åskor; Luther måste visa verlden, huru han upptagit dem. Påfven hade försatt

honom i kyrkans bann ; Luther skulle nu försätta påfven i kristenhetens. Päfvens ord

hade hittills varit allsmäktiga; Luther skulle sätta ord emot ord, och verlden afgöra,

hvilketdera var mäktigast. "Jag vill", sade han, "freda mitt samvete och för menniskorna

uppenbara den fara, i hvilken de befinna sig" [1]. På samma gång beredde han sig att

förnya sitt vädjande från påfven till ett allmänt kyrkomöte. Ett sådant vad var ett brott.

Luther ämnade således ge-DOM en ny förgripelse mot den påfliga makten rättfärdiga de

föregående.

Klockan 10 på förmiddagen den 17 November inställde sig notarien Jarotor från

Eisleben och fem vittnen (bland dem Cruciger) i augustinerklostret, der Luther bodde.

Man skred genast till protestens uppsättande,och reformatorn sade med högtidlig ton

"Alldenstund ett allmänt kristligt kyrkomöte, i synnerhet i afseende på trossaker, är

öfver påfven ;

"Alldenstund påfvens makt är, icke öfver, utan under Skriften, och han icke har

rättighet att slagta Kristi får och kasta dem i ulfvens gap;

"Vädjar jag, Martin Luther, augustinermunk, samt den Heliga Skrifts doktor i

Wittenberg, genom denna skrifvelse, å egna och allas vägnar, hvilka äro eller framdeles

kunna blifva på min sida, ifrån den helige påfven, Leo, till ett blifvande allmänt, kristligt

kyrkomöte.

"Jag vädjar från nämnde Leo, först och främst, derföre att han är en orättrådig,

förmäten och tyrannisk domare, som fördömer mig ohördan, och utan att anföra några

skäl; för det andra, derföre att han är en kättare, en vilseförd, förhärdad, af den heliga

skrift fördömd affälling [2], som befaller mig förneka den kristna trons nödvändighet för

sakramentens rätta bruk ; för det tredje, derföre att han är en antibrist, en den heliga

skrifts fiende och förtryckare [3], som vågar sätta sina egna ord emot Guds ord ; för det

fjerde, derföre att han är en den heliga kristna kyrkans för. aktare, försmädare och

hädare, som påstår, att ett kyrkomöte i sig sjelft är ingenting.

"Derföre bönfaller jag ödmjukligen hos de glorvördigste vidt. berömde, förträfflige,

ädle och högsinte, starke, vise och försigtige herrarne, Karl, romersk kejsare, kurfurstar,

furstar, grefvar, baroner, riddare, adelsmän, rådsherrar, samt råd, städer och menig.

heter inom tyska nationen, att instämma i min protest och till Guds ära, den kristna

kyrkans och lärans försvar, samt upprätt, hållandet af kristenhetens fria kyrkomöten

med mig motsätta sig påfvens antikristiska förfarande; och Kristus, vår Herre, skall

420


genom sin eviga nåd rikeligen belöna dem. Men om det finnes några, hvilka förakta min

bön och fortfara att hellre lydapåfven, den ogudaktiga menniskan, än Gud, så afskuddar

jag mig nu allt ansvar derför, alldenstund jag troget varnat deras samveten, samt

löfverlemnar dem liksom påfven och hans anhängare till Guds <Mm."

Så lydde Luthers skiljobref från katolska kyrkan, så hans svar på den påtaga bullan.

Ett stort allvar genomgår hela denna förklaring. Anklagelserna mot påfven äro i hög

grad djupgående, och man ser tydligt, att han icke lättsinnigt framkastar dem. Skriften

spriddes öfver hela Tyskland och skickades till de flesta kristna hof.

Luther hade likväl ett ännu djerfvare steg i beredskap, ehuru det nyss tagna tycktes

vara höjden af all djerfhet, Han ville intet hänseende lemna Rom försteget. Han var

besluten att göra allt, livad påfven vågade göra: afkunna straffdom mot straffdom,

up/ställa bål mot bål. Mediceernas ättling och bergmanssonen bEdle trädt inom

skrapkorna, och i denna verldsskakande tvekamp blef ingen den andre slaget skyldig.

Den 10 December läste man på det Wittenbergska universitetets murar ett anslag,

hvarigenom studenter och professorer uppmanades att kl. 9 på morgonen infinna sig vid

Elserporten, nära det heliga korset. Ett stort antal lärare och lärjungar kommo

tillsammans, och Luther gick i spetsen för dem till det utsatta stallet. Huru många bål

hade icke Rom under tidernas lopp antändt! Luther ville nu på ett bättre satt tillämpa

den stora romerska grundsatsen.

Det var endast fråga om att förstöra några gamla papper; och dertill, menade han,

vore elden just ämnad. En af de äldsta magistrarne ~Ande ett för tillfället uppför« bål.

Då lågorna uppflammade, framträd. de den fruktade augustinermunken i sin kåpa med

den kanoniska lagen, dekretalerna, clementinerna [4], extravaganterna [5], några af

Ecks och Dusers skrifter, samt slutligen den af påfven nyss ut. fardade bullan i

händerna. Sedan dekretalerna först blifvit brända till aska, upplyfte Luther bullan och

sade: "medan du bedröf. rat Herrans Helige, så bedröfve och förtare dig den eviga elden

I" och med dessa ord kastade han dem i lågorna. Aldrig förklarades något krig med mera

kraft och beslutsamhet. Derpå återvände Luther lugnt till staden, åtföljd af doktorer,

professorer och stn. denter, hvilka högt gäfvo sitt bifall tillkänna. "Dekretalerna", sade

Luther, "liknas med rätta vid ett odjur, som har ett hufvud såsom en jungfru, ty början

är vacker och ljuflig att åse, en kropp såsom ett lejon, hvilket med våld banar sig väg, och

en stjert såsom en orm, hvilken är idel list och bedrägeri. I alla påfliga dekretaler finns ej

ett ord om Jesus Kristus [6].

Alldenstund mina fiender genom mina böckers uppbrännande i gemene mans tankar

kunnat skada sanningens sak och bringa själar i förderf, har jag i min ordning uppbränt

deras böcker. Detta är början till en allvarsam strid. Hittills har jag endast skämtat och

lekt med påfven. Jag har i Guds namn begynt verket ock hoppas, att det mig förutan och

i samma namn skall fullbordas. Om de våga bränna. mina artiklar, i hvilka det, utan att

421


skryta, finns mera evangelium, än i alla påfveböcker, kan jag med än mera skäl bränna.

deras skrifter, hvilka icke innehålla något godt."

Om Luther börjat reformationen med ett sådant slag, skulle det utan tvifvel medfört

förderfliga följder. Det blinda nitet kunde hafva begagnat sig deraf och störtat kyrkan i

förvirring och uppror. Men reformatorn hade genom en redig och allvarlig framställning

af Skriftens läror förberedt sinnena och sålunda. med vishet och måtta lagt grund till sitt

verk. Nu kunde en dylik kraftyttring afiöpa utan menliga följder; ja, till och med

påskynda kristenhetens befrielsestund.

Luther skilde sig således högtidligen frän påfven och han& kyrka, ett steg, hvilket

efter brefvet till Leo X måste hafva synts honom oundvikligt. Han antog Roms utmaning

och förkunnade för den kristna verlden, att det mellan honom och påfven hädan- efter

var krig på lif och död. Han brände sina skepp på stranden och pålade sig sjelf

nödvändigheten att gå framåt och trotsa faran. Följande dagen var akademiens lärosal

fullare än vanligt.- Sinnena voro uppskakade och en högtidlig stämning herskade i hela

församlingen.

Man väntade, att doktorn skulle yttra något med anledning af gårdagen. Efter slutad

föreläsning — han hade sedan Mars månad förlidet är utlagt psaltaren —gjorde ban

några ögonblicks uppehåll och sade derpå med kraft och bestämdhet "Vakten eder för

påfvens lagar och stadgar. Jag har uppbränt dekretalerna, men det var endast en

barnlek. Det behöfdes derjemte, att man uppbrände sjelfva påfven; det vill säga",

återtog han genast, "romerska stolen med alla dess läror och styggelser". Sedan tillade

han i ännu högtidligare ton: "Om J icke af allt hjerta bekämpen påfvens ogudaktiga

regemente, kunncn J icke blifva saliga. Hvar och en, som finner behag i pilfveväldets

religion och falska gudstjenst, måste i det tillkommande lifvet gå för evigt förlorad" [7].

"Om man åter förkastar påfveväldet, bör man bereda sig på alla slags faror, ja, till och

med på lifvets förlust- Men jag vill hellre i denna verlden blottställa mig för sådant, än

belasta mitt samvete med stillatigande! Så långe jag andas, skall jag för den babyloniska

pesten och landsplågan varna mina bröder, på det att de icke med de andra må

nedstörtas i helvetets algrund."

Man kan knappt föreställa sig, hvilken verkan detta tal, byars kraftfullhet kommer

oss att häpna, utöfvade på åhörarne. "Ingen", tillägger den redlige studenten, hvilken åt

oss förvarat detsamma, "som icke är en dum stock (såsom alla papisterna), betvitlar, att

detta är rena sanningen. Alla trogna äro öfvertygade, att doktor Luther är en den

lefvande Gudens engel, som skall med Guds ord beta Kristi så länge förvillade får" [8].

Den päfliga bullans uppbrännande utgör en af reformationens vändpunkter.

Disputationen i Leipzig hade invärtes lösgjort Luther från den romerska biskopen; men i

422


detsamma han upp. brände bullan, förklarade han uttryckligen sin oåterkalleliga

skiljsmessa från pålven och hans kyrka, samt sitt anslutande till den allmänneliga,

sådan hon af Jesu Kristi apostlar blifvit grundad. Han upptände vid Elsterport en brand,

som ännu efter tre århundraden icke slocknat. "Påfven", sade han, "har tre kronor; den

första är emot Gud, ty han fördömer religionen; den andra emot kejsaren, ty han

fördömer den verldsliga makten; den tredje emot samhället, ty han fördömer

äktenskapet" [9]. Då man förebrådde honom, att han alltför häftigt for ut emot påfven,

svarade han: "Jag skulle vilja slunga idel dunderslag emot honom och önskar, att hvarje

mitt ord vore en åskvigg" [10].

Denna Luthers bestämdhet mendelade sig åt hans vänner och landsmän. Ett helt folk

slöt sig till honom. I synnerhet fästade sig universitetet i Wittenberg allt innerligare vid

den hjelte, hvilken det hade att tacka för sin ära och betydenhet. Så höjne Karlstadt nu

sin röst emot "det rasande Florentinska lejonet", hvilket sönderslet gudomliga och

menskliga lagar och trampade under fötterna den eviga sanningens grundsatser. Äfven

Melanchton tillegnade vid denna tid riksständerna en skrift, 1 hvilken man återfinner

denne älskvärde författares vanliga smak och vishet, och som var svar på en i den

romerske teologen Radini namn utgifven, ehuru allmänt Duser tillskrifven bok. Aldrig

hade sjelfva Luther talat med mera kraft, och likvill låg i Melanchtons ord ett behag, som

trängde till allas hjertan.

Sedan han med Skriftens ord visat, att påfven icke år öfver de andra biskoparna,

suger han till riksständerna: "livad hindrar oss att återtaga den makt, vi gifvit påfven

[11]? Det bekymrar Luther föga, att våra rikedomar, det vill såga Europas skatter,

skickas till Rom. Men hvad som bedröfvar honom och oss, är att prelaternas lagar och

påfvens regemente icke endast bringa men-niskornas själar i fara, utan helt och hållet

förderfva dem. Byar och en må sjelf döma, om han bör eller icke bör bortgifva sina

penningar för att underhålla Roms yppighet. Men att döma öfver religionssaker och de

heliga mysterierna år öfver gemene mans höfva. Härutinnan vädjar Luther således till er

tro, ert nit, och med honom alla fromma menniskor, en del med hög röst, andra med

suckan och klagorop. Kommen ihåg, att J åren kristna, det kristna folkets furstar, och

rycken kristendomens armaqvarlefvor undan Antikrists förtryck. De, som påstå, att J ej

egen någon myndighet öfver presterna, bedraga eder. Samma anda, som lit vade Jehu

emot Bas,ls prester, drifver eder att i enlighet med detta gamla föredöme nedslå den

romerska vidskepelsen, hvilken är långt förskräckligare ån Baals afguderi." Så talade

den milde Melanchton till Tysklands furstar.

Några utrop at förskräckelse undföllo dock reformationens mera klenmodiga och

öfverdrifvet försigtiga vänner; i synnerhet uttryckte Staupitz stor ängslan. "Allt", sade

Luther till honom, "har hittills endast varit en lek. Ni har sjelf sagt, att sådana saker

omöjligen kunna ske, om Gud icke verkar dem. Väsendet blir allt högljuddare, och jag

tror, att det först på den yttersta dagen skall stilla sig" [12]. Så lugnade Luther ängsliga

423


sinnen. Tre århundraden hafva sedan dess förflutit, och ännu har oväsendet icke stillat

sig.

"Påfveväldet", fortfar han, "är icke mer lava(' det var i går och i förrgår. Må det

bannlysa och bränna mina skrifter ... må det döda mig . . . det kan icke hämma hvad som

måste framåt.

Någonting underbart står för dörren [13]. Jag har uppbränt bullan, först med stor

bärvan, men nu känner jag deröfver mera glädje, än öfeer någon annan handling i hela

mitt lif" [14].

Man stannar hår ovilkorligen för att i Luthers stora själ litsa den framtid, som var i

annalkande. "Ack, min fader", sade han mot slutet af brefvet till Staupitz, "bed för Guds

ord och för mig. Jag bortföres af dessa vågor och inryckes i deras hvirfvel" [15].

Sålunda upplågade på alla håll striden. Båda sidornas kämpar stodo med dragna

svärd emot hvarandra. Guds ord hade återtagit sin rått och nedstötte den djerfve biskop,

som satt sig i Guds stad och ställe. Samhället bäfvade i sina grundvalar. Under alla tider

har det funnits sjelfviska personer, som gerna låtit mensk. ligheten sofva i villfarelse och

lörderf; men de rättsinnige, om än aldrig så försagda, halva tänkt annorlunda. "Vi veta

vål", säger den milde och foglige Melanchton, "att statsmän fasa för hvarje förändring,

och medgifvas måste, att i det sorgliga virrvarr, som kallas menskliga lifvet, äro alla

söndringar, älven de, som härleda sig från de rättvisaste orsaker, alltid behäftade med

något ondt. Emellertid måste Ordet och Guds befallning inom kyrkan gå framför allt

menskligt [16]. Gud hotar dem, som vilja tillintetgöra sanningen, med sin eviga vrede.

Således var det för Luther en kristlig pligt, hvilken han i synnerhet såsom doktor inom

Guds kyrka ej kunde undandraga sig, att beifra de förderfliga villfa. relser, hvilka af

sedeslösa menniskor med oförklarlig skamlöshet kringspriddes. Om söndring alstrar

många olyckor, såsom jag till min stora bedröfvelse nu ser vara falletr, tillägger den vise

Filip, "är skulden deras, hvilka från början utspridt villfarelserna och drifna af ett

djefvulskt hat fortfarande vilja upprätthålla dem."

Alla delade dock icke denna mening. En storm af förebrå. elser bröt ut emot Luther.

"Han står alldeles ensam!" sade somliga; "han drifver nya läror!" sade andra.

"Hvem vet", svarade Luther i känslan af den kallelse, han från höjden erhållit, "hvem

vet, om icke Gud utkorat och kallat mig, och om de icke böra befara, att de i mig förakta

Gud klen'?

...Moses var vid utgången ur Egypten ensam; Elias ensam i tonung Achabs tid ; Ensa

ensam efter honom; Esaias ensam i Jerusalem; Hezekiel ensam i Babylon ... Gud valde

aldrig kvarken öfverstepresten eller någon annan högt uppsatt man till profet, utan

424


vanligtvis ringa och föraktade menniskor, och slutligen till och med herden Amos. I alla

tider hafva således de kära hel-gonen med fara för lifvet måst tillrättavisa jordens

mäktige, konungar, furstar, prester och lärda . . . Och har det i Nya Testamentet icke

varit likaså? Anibrosins var på sin tid ensam; efter honom var Hieronymus ensam ;

sednare äfven Augustinos .. . Jag säger icke, att jag år en profet, men jag säger, att de

böra frukta just derföre, att jag är ensam och de många; derföre att de akta mig så ringa

och sig sjelfva så, högt. Jag år för min del viss, att Guds ord är med mig och icke med

dem."

"Man säger också", fortfar han, "att jag framkommer med nya läror, och att det icke

år troligt, att alla sålänge kunnat misstaga sig, "Nej, jag predikar inga nya läror. Men

jag påstår, att alla kristliga låror försvunnit hos dem, hvilka bort bevara dem, nem. ligen

de lärda och biskoparna. Derjemte betviflar jag icke, att sanningen bl ifvit qvar i några

hjertan, om också endast hos barnen i vaggan. Fattiga bönder, enfaldiga barn förstå nu

bättre Kristus, An päfve, biskopar och doktorer.

"Man beskyller mig att förkasta kyrkans heliga lärare. Jag förkastar dem icke; men

emedan alla dessa lärare vilja med bibeln bestyrka sina ord, måste bibeln vara klarare,

lättfattligare och säkrare an all annan skrift. Hvem faller det in att bevisa ett dunkelt

uttryck med ett ännu dunklare? Således äro vi af nödvändigheten tvungna att såsom alla

doktorer taga vår tillflykt till den heliga skrift, och hos den söka utslag och dom öfver

deras skrifter; ty bibeln är allena den rätte herren och mästaren. Men om man säger, att

jag är förföljd af en mäkta stor hop, så är det i all skrift uppenbart, att de förföljande

vanligtvis haft orätt och de förföljda rätt, samt att flertalet alltid hållit med lögnen,

fåtalet med sanningen. Sanningen har i alla tider väckt rumor" [18].

Luther genomgår sedan de satser, hvilka bullan fördömt såsom kätterska, och

bestyrker med bibelns, ord deras sanning. Huru kraftigt förfäktar han icke isynnerhet

läran om nåden 1 "livad", säger han, "kan man påstå något dåraktigare, ån att naturen

före och utan nåden skulle hata, sky och ångra synden, då hon likväl iffven sedan nåden

fattat henne, älskar, söker, åstundar synden, samt strider och rasar emot nåden, såsom

alla heliga beständigt klaga? .. . Det år, som sade man, att ett stort träd, hvilket jag med

alla mina krafter ej förmår böja, böjer sig af sig sjeift, då jag lemnar det, eller att en

ström, som dammar och murar ej kunnat hejda, stannar af sig sjelf, då jag låter den vara

Nej, det gren lögn, att man allenast genom betraktandet af synden och dess skadliga

följder kommer till ånger; dessförinnan måste man skåda Jesus Kristus i hans sår och af

dem sluta till hans kärlek mot oss. Syndens kännedom måste flyta af ångern, och icke

ångern af syndens kännedom. Kännedomen är ångerns frukt, ångern trädet. Hos oss

vexa frukterna på och af trädet, men det ser ut, som om trädet i den heliga fadrens

länder vexte på frukterna".

425


Oaktadt sin kraftiga protest återkallade den modige doktorn några af sina satser;

men detta skall upphöra att förvåna, då man får höra, hvarutl återkallelsen bestod.

Sedan han anfört de fyra af bullan fördömda satserna om aflaten [19], tillägger han:

"Den heliga och höglärda bullan till ära återkallar jag allt livad jag någonsin lärt om

aflaten, och har det skett mina böcker all rätt, då de blifvit brända, emedan jag i

afseende på Mimen i dem gifvit påfven och hans anhang allt för mycket efter, och jag

dömer sjelf all sådan lära till elden,"

Älven sitt yttrande om Johan Huss återkallade han: "Jag säger nu, att icke blott

några., utan alla Johan Huss' i Kostnitz fördömda satser äro helt och hållet kristliga, och

bekänner, att pafven fördömde evangelium, på samma gång han fördömde Johan Huss.

Jag har gjort fem gånger mer än han, och fruktar att jag icke gjort nog. Huss säger blott,

att en dålig påfve icke .r en lem i den kristna församlingen; jag åter påstår, att om sjelfva

den helige Petrus nu sutte på den romerska stolen, vore påfven dock icke genom

gudomlig instiftelse öfver alla andra biskopar."

426


________________________________________

FOTNOTER

[1] Ibid. D. b23.

[2] Ab erroneo, indurato, per Scriptura.s sandas damnato, Ineretico et apostata. (L.

Opp. lat. II, p. 123.)

[3] Oppressore totimi Sacra3 Scriptum ...

[4] Så kallas en samling af påfven Clemens V:s dekretaler.

[5] Så kallas påfvarnes tillägg till den kanoniska lagen. 27

[6] L. Opp. (W.) XVII, p. 1493-1496.

[7] L. Opp. (L.) XVII, p. 333.

[8] Luther= ense Dei viventie angelari qui palabundaa Chrieti «em pastas. (L. Opp.

lat. H, p. 123.)

[9] L. Opp. (W.) XXII, p. 1313.

[10] Ibid. p. 1350.

[11] Corp. Ref. I, p. 337.

[12] L. Epp. I, p. 541.

[14] Omnino aliquid portenti prao foribus est. (L. Epp. 1, p. 542.) Hviiken aning om

kvad som komma skulle

[15] Primum trepidus et orans, sed nunos leotior gnom ullo tonus Tita mem facto.

[16] Ego Iluotibus his rapior et volvor ... (Ibid.)

[17] Sed tamen in eoolesia necesse est anteferri mandatum Del omnibus rebus

humanis. (31elancht. vita Luth.)

[18] Wahrheit hat allezeit ramen. L. Opp. (L.) XVII, p. 346.

427


[19] Från 19 till 22. L. Opp. (L.) XVII, p. 383.

428


KAPITEL XI.

Reformatorns mäktiga ord trängde befriande till alla sinnen, samt spridde sig såsom

en elektrisk ström genom hela nationen. Men en vigtig fråga var ännu olöst. Skulle den

furste, i hvars stater Luther lefde och verkade, befordra eller motarbeta bullans

verkställande? Svaret tycktes tvifvelaktigt. Kurfursten befann sig då, liksom de öfriga

riksfurstarne, i Aachen, der Karl den stores krona med oerhörd ståt och prakt

ölverlemnades åt den yngste,. men mäktigaste af alla kristna monarker. Snart derefter

begåfvo. sig dock Karl, Fredrik, furstar, ministrar och gesandter från det af pesten

smittade Aachen till Köln.

Bland den massa af fremlingar, som trängdes i denna stad, voro påfvens båda

nuntier, Marino Caraccioli och Hieronymus Aleander. Caraccioli, hvilken redan förut

varit använd vid en beskickning till Maximilian, hade i uppdrag att lyckönska den nye

kejsaren och med honom uppgöra åtskilliga politiska ange-lägenheter. Men Rom insåg,

att man, för att undertrycka refor-mationen, måste skicka till Tyskland ett särskildt för

detta ändamål bemyndigadt sändebud, hvilket hos sig förenade både den slughet och den

kraft, som uppdraget kriifde. Valet föll på Aleander [1].

Denne man, som sedan erhöll kardinalshatten, härstammade icke, såsom man

föregifvit, från judiska föräldrar, utan frän en temligen gammal slågt, och kallades af

den skåndlige Borgia till Rom, för att blifva sekreterare hos hans son, Cesar, för hvara

mordiska dolk hela Rom darrade. "Sådan herre, sådan dräng", säger en historieskrifvare

med anspelning på Aleander och Algander VI, en jemförelse, hvilken dock synes oss för

sträng. Efter Borgias död egnade Aleander sig med förnyad ifver At studier. Hans

kunskaper i grekiska, chaldeiska, hebreiska och arabiska förskaffade honom anseende

för sin tids lärdaste mån. Vand att med hela sin sjål omfatta allt hvad han företog sig,

studerade han de gamla språken med samma nit, hvarmed han sedan förföljde

reformationen. Leo tog honom i sin tjenst. Protestantiska historieskrifvare tala om hans

epikureiska seder, romerska åter om hans rena vandel [2]. Han tyckes hafva Alskat

yppighet, ståt och nöjen. "Aleander lefver i Venedig såsom en låg Epikur6 omgifven af all

höghetens glans", säger hans gamle vän, Erasmus. Alla medgåfvo, att han var häftig,

tilltagsen, driftig, outtröttlig, herrsklysten, samt påfven högeligen tillgifven. Eck var

skola-etikens eldige och oförskråckte kämpe; Aleander det högmodiga påfliga hofvets

stolte målsman. Han tycktes skapad till nuntius.

Rom hade förberedt allt för att störta den Wittenbergske munken. Skyldigheten att

som påfvens ombud bevista kejsarens kröning var Mr Meander endast en bisak, hvilken

likväl genom det anseende, den förskaffade honom, mycket underlättade hans egentliga

uppdrag. Detta var att förmå Karl att krossa den gryende reformationen. "Påfven", sade

nuntien vid bullans dfver. lemnande till kejsaren, "påfven, som kommit till rätta med så

429


många och stora furstar, skall nog veta att bringa tre skolfaxar till förnuft." Han menade

Luther, Melanchton och Erasmus, hvilken sistnämnde var närvarande vid företrädet

Genast efter ankomsten till Köln uppbjödo Aleander och Caraccioli alla sina krafter,

för att få Luthers kätterska skrifter brända i hela kejsarriket, men i synnerhet i Köln

under de der församlade riksfurstarnes ögon. Karl V hade redan i afseende pä sina

arfiander samtyckt till deras begäran. Oron i sinnena var stor. "Sådana åtgärder", sade

man till Karls ministrar och sjelfva nuntierna, "skola icke laka, utan tvärtom förvärra

såret. Tanken J, att Luthers lära endast finnes i de böcker, J kasten i lågorna? Den står

skrifven der, kvarest J icke kunnen komma åt den, nem)gen i nästan hela tyska folkets

hjertan [3]. Om J viljen bruka våld, så måsten J draga oråkneliga svärd, för att döda en

hel no, tios, Uppbrannandet af en bop papper uträttar ingenting, och dylika vapen anstå

hvarken kejsaren eller påfven." Nuntien försvarade sina bål. "Dessa lågor", sade han,

"äro en med jättedrag skrifven förkastelsedom, lika lättfattlig för närvarande, och

frånvarande, för lärda och °lärda, ja, till och med för dem, som el kunna läsa."

I sjelfva verket var det icke papperen eller böckerna, utan Luther sjelf, som nuntien

ville komma åt. "Dessa lågor", fortfor han, "äro icke tillräckliga för att rena Tysklands

förpestade luft [4]. Om de skrämma de enfaldiga, förmå de icke att förbättrade elak& Det

fordras ett kejserligt edikt emot Luthers eget hufvud."

Aleander fann kejsaren mindre medgörlig., då det gällde Luthers person, än då det

gällde hans böcker.

"Nyss uppsticen på tronen", sade han till Aleander, "kan jag icke utan mina rå

Igifvares tillstyrkan och furstarnes samtycke taga ett dylikt steg mot ett så vidsträckt

och af så mäktiga försva rare omgifvet parti. Vi vilja först inhemta vår fader kurfurstens

af Sachsen tanke [5]; sedan skola vi tillse, hvilket svar bör gifvas påfven." Det var

sålunda mot kurfursten, som nuntierna skulle försöka sin list och vältalighet.

Sedan Fredrik, första Söndagen i November, bevistat messax i franciskanerklostret,

anhöllo alltså Caraccioli och Aleander om företräde hos honom. Han emottog dem i

närvaro af biskopen i Trident och flera rådsherrar. Caraccioli öfverlemnade först till

kurfursten päfvens bref. Mera smidig än Aleander, hoppades han gbnom smicker kunna

vinna fursten, och började derföre att upphöja honom, samt hans förfäder. "Det är af er",

sade lian, "man väntar romerska kyrkans och romerska rikets räddning."

Men nu framträdde den häftige Aleander, som genast ville komma till saken, och

afbröt tvärt sin medbroder, hvilken helt fogligt lemnade honom ordet. "Det är åt mig och

Eck", sade han, "som Martins sak blifvit anförtrodd. Ni ser sjelf, i hvilka stora faror

denne man störtar kristenheten. Om man icke skyndsamt botar det onda, är det förbi

med kejsardömet. Hvarföre hafva grekerna gått under, om icke derföre, att de öfvergifvtt

430


påfven? Ni kan icke vara förenad med Luther, utan att skilja er från Jesus Kristus [6]. I

Hans Helighets namn begär jag af er två saker : för det första, att ni bränner upp

Luthers skrifter; för det andra, att ni sjelf ger honom hans välförtjenta straff, eller

åtminstone skickar- honom• fången till påfven [7]. Kejsaren och alla rikets furstar hafva

förklarat sig villiga att samtycka till våra fordringar ; endast ni dröjer ännu .. ." Genom

biskopen i Trident lät Fredrik svara: "Saken är för vigtig att genast afgöras. Vi skola

framdeles meddela er vårt beslut."

Fredrik befann sig i en ganska brydsam belägenhet. Å ena sidan voro kejsaren,

kurfurstarna och framförallt påfven, hvilkens myndighet det ännu icke fallit honom in

att undandraga sig; å andra sidan endast en svag munk, ty det var endast Luthers

person man eftertraktade. Karls regering hade nyss börjat. Skulle Fredrik, den äldste,

den visaste af alla Tysklands furstar, utså tvedrägtens frö inom riket? Kunde han

dessutom helt och hållet förneka denna gammaldags fromhet, som fört honom Anda till

Kristi graf? .

Men andra röster Mo Afven höra sig. Den sjuttonårige Johan Fredrik, hertig Johans

son, kurfurstens brorson, Spalatins lär-junge, hvilken sedan sjelf blef kurfurste och

hvars regering ut- märktes genom så många olyckor, hade fattat stor kårlek till sanningen

och varm tillgifvenhet för Luther [8]. Då han såg reformatorn träffad af Roms

bannstråle, antog han sig med en ung kristens och en ung furstes hela lifiighet hans sak,

skreftill honom och till sin farbror, samt besvor den sistnämnde att med ädel frimodighet

skydda Luther mot hans fiender. Den annars ternligen klenmodige Spalatin, Pontanus

och de öfrige rådsherrarne, som åtföljt kurffirsten till Köln, föreställde äfven sin herre

att det icke ginge an att öfvergifva reformatorn [9].

Midt under denna allmänna oro, var det blott en enda man, som lörblef lugn, och det

var Luther. Medan hans vänner genom de mäktigas inflytande- sökte rädda honom,

trodde han sig i sitt kloster i Wittenberg snarare kallad att rådda de mäktiga. "Om

evangelium", skref han till Spalatin, "vore af den art, att det genom denna verldens

våldigheter skulle utbredas och upprätthållas, hade Gud icke anförtrott det åt några

fattiga fiskare [10]. Det tillhör icke denna tidens furstar och prelater att försvara Guds

ord. De hafva nog att skydda sig för Herrans och Hans Smordas straffdomar. Om jag

talar, sker det derföre, att de skola erhålla kun. skap om det gudomliga ordet och

derigenom varda saliga."

Luther skulle icke blifva bedragen 1 sin väntan. Den i det Wittenbergska klostret

förborgade tron utöfvade sin makt i Kölns palaUer. Fredriks mod, som kanske för ett

ögonblick vacklat, stltrktes mer och mer. Det sårade honom, att päfven, tvärt emot hans

enträgna böner att i Tyskland låta undersöka Luthers sak, pä begäran af reformatorns

personlige fiende i Rom afgjort den. samma, samt att Eck under kurfurstens frånvaro

vågat i Sachsen offentliggöra en bulla, som hotade universitetets tillvaro och landets

431


lugn. Dessutom var kurfursten öfvertygad, att man gjorde Luther orätt, och han ryste vid

blotta tanken att öfverlemna en oskyldig i hans fienders grymma händer.

"Rattvisan framför päfven", blef hans grundsats. Han beslöt, att icke gifva vika för

Rom. Den 4 November sade hans rådsherrar å hans vägnar i biskopens Trident närvaro

till de båda nuntierna, det han med ledsnad försport, att doktor Eck begagnat hans

frånvaro, för att i bullans förkastelsedom indraga flera i densamma alla icke omnämnda

personer; att efter hans bortresa möjligen ett stort antal lärda, olttrda, prester och

lekmän omfattat Luthers sak och instämt i hans vädjande [11] ; att hvarken kejsaren

eller någon annan bevisat honom, att Luthers skrifter voro vederlagda; och att intet

annat återstod an att kasta dem i lågorna; och slutligen, att han yrkade, det doktor

Luther under säker lejd finge inställa sig inför kun-niga, fromma och oveldiga domare.

Ester denna förklaring drogo Aleander, Caraccioli och deras följe sig tillbaka för att

öfverlägga. Det var första gången Fredrik öppet uttalade sina tänkesätt angående

reformatorn, och nuntierna hade af honom väntat något helt annat. De hade föreställt

sig, att kurfursten, hvilken genom bibehållandet af den oveldiga ståndpunkt, han intagit,

kunde störta sig i de mest vidtutseende faror, icke längre skulle tveka att uppoffra

munken. Men Roms stämplingar skulle stranda mot en makt, som icke ingått i dess

beräkningar: kärleken till rätt och sanning.

Då nuntierna ånyo inträdde till kurfurstens rlldsherrar, sade den öfvermodige

Aleander: "Jag undrar just, kvad er herre skulle säga, i fall en af hans undersåser valde

till domare konungen i Frankrike eller någon annan utländsk furste." Och då han såg,

att ingenting förmådde rubba de sachsiska herrarna, slutade han sålunda: "Vi skola

verkställa bullan ; vi skola förfölja och bränna Luthers skrifter. Hvad hans person

angår", tillade han med låtsad likgiltighet, "så värdigas Hans Helighet icke söla sina

heltider i den uslingens blod."

Underrättelsen om kurfurstens svar gladde på det högsta Luthers vänner i

Wittenberg. Melanchton och Amsdorf öfverlemnade sig i synnerhet åt de ljusaste

förhoppningar. "Tyska adeln", sade Melanchton, "skall rätta sig efter en furste, hvilken

den vördar såsom sin Nestor. Om Homerus benämnde sin hjelte Grekernas mur,

hvarföre skulle man icke kunna kalla Fredrik Tyskarnas 7 [12]"

E ras m us, hofvens orakel, högskolornas fackla, verl d ens ljus, hade äfven infunnit

sig i Köln på kallelse af flera furstar, hvilka. ville inhemta hans råd. Den lärde

Rotterdamaren inbillade sig, att han i afseende på reformationen funnit den rätta

medelvägen; men deruti misstog han sig; ty då sanning och villfarelse kämpa emot

hvarandra, ligger rättvisan aldrig midt emellan båda. Han var hufvudmannen för detta

filosofiska och akademiska parti, hvilket i århundraden hade velat reformera Rom, men

dermed alltid kommit till korta: han var den menskliga vishetens målsman; men denna

432


vishet mäktade icke nedslå påfvedömets stolta byggnad. Dertill erfordrades denna Guds

vishet,.hvilken menni-skorna ofta kalla en galenskap, men vid byars röst bergen hålva

sig upp och störta sig i hafvet. Erasmus ville hvarken kasta sig-i Luthers armar, eller

nedfalla för p4fvens fötter. Vacklande emellan de tvänne kampande verldsmakterna,

drogs han ån till evangelium, ån till Rom. Y ett brer till erkebiskopen i Mainz hade han

uttalat sig för reformatorn. "Sista gnistan af kristlig fromhet tycks nåra att utslockna",

skref han, "och det är detta, som gått Luther till lijerts.t; han bryr sig hvarken om

penningar eller ärestallen" [13].

Men detta bref, hvilket den oförsigtige Ulrik von Rutten utgifvit, ådrog Erasmus så

många ledsamheter, att han föresatte sig att för framtiden gå varsammare till vaga. Å

ena sidan beskyllde man honom tör medbrottslighet med Luther, å andra sårades han

genom dennes otörsigtiga utlåtanden. "Nästan alla rättänkande hålla med Luther" [14],

sade han, "men jag ser, att vi gå ett uppror till mötes . . . Jag vill icke, att mitt namn

någonsin skall förbindas med hans. Sådant skadar mig utan att gagna honom." — "Må

vara!" svarade Luther; "efter det plågar dig, lofvar jag att aldrig nämna hvarken dig,

eller dina vänner". — Sådan var den man, till hvilken reformatorns så väl motståndare

som anhängare nu vädjade.

Kurfursten, som insåg, att ett omdöme af en så aktad man som Erasmus skulle våga

mycket i vågskålen, kallade till sig den ryktbare holländaren, ett steg, hvilket Luthers

vänner icke kunde se utan en viss oro. Erasmus hörsammade kallelsen. Det var den

femte December. Kurfursten satt med Spalatin framför eldbrasan, då filosofen infördes.

"Hvad tänker ni om Luther?" frågade Fredrik genast. öfverraskad af en så rakt på saken

gående fråga, sökte den försigtige Erasmus först undvika att besvara densamma. Han

vred munnen på sned, bet sig i läpparne och sade — ingenting. Då spärrade kurfursten

upp ögonen, såsom han, enligt Spalatins utsago, brukade göra, när han af någon ville

hafva ett bestämdt svar, och fästade på Erasmus en genomträngande blick [15]. Denne,

som icke visste, huru han skulle reda sig, sade slutligen i en halft skämtsam.ton: "Luther

har gjort sig skyldig till två stora synder, ty han har förgripit sig på påfvens krona och

munkarnas magar [16]."

Kurfursten smålog, men lät honom förstå, 'att han talans allvarsamt. Då tog Erasmus

bladet från munnen och sade: "Upphofvet till hela denna tvist är munkarnas hat till

vetenskaperna, samt deras fruktan att se sitt tryckande valde störtadt. Hvilka vapen

hafva de användt mot. Luther? Skrik, rAnkor, ilska och smädeskrifter. Ju dygdigare och

ju mer tillgifven evangelli lära man är, desto mindre är man emot Lu. ther [17]. Bullans

stränghet har uppväckt alla rättsinnigas harm, och ingen kan deruti igenkänna den

mildhet, som anstår Jesu Kristi ståthållare. Af så många universiteter hafvaendast två

fördömt Luther; och ändock hafva de blott fördömt, men icke öfeer. bevisat honom. Må

man icke låta narra sig: faran Ar större, hu ,somliga inbilla sig. Svåra saker stå för

dörren . . . . Det vore olycksbådande att börja Karls regering med en så förhatlig hand-

433


ling, som Luthers fängslande. Verlden törstar efter den evangeliska sanningen [18];

vaktom oss att göra ett brottsligt motstånd. Må man hänskjuta frågan till allvarliga och

förståndiga män; det öfverensstämmer bäst med påfvens egen värdighet"

Så lydde Erasmi ord till kurfursten. Hans uppriktighet torde vilcka.förundran; men

filosofen visste ganska vill inför hvilken han talade. Spalatin var förtjust och följde

Erasmus Anda till grefve Nuenar, öfverdomare i Köln, hos hvilken den lärde mannen

bodde. Hemkommen, fattade Erasmus i en ansats af fri. tnodighet pennan, skref upp det

hufvudsakliga af sitt yttrande till kurfursten, samt lemnade papperet åt Spalatin. Men

snart öfver. väldigades den klenmodige mannen af fruktan för Aleander; den dristighet,

kurfurstens och hans hofpredikants närvaro ingifvit honom, försvann, och han besvor

Spalatin att återskicka den allt. lör djerfva uppsatsen, på det den icke skulle falla i

nuntiens händer. Det var redan för sent.

Styrkt af Erasmi ord, antog kurfursten nu emot kejsaren en bestämdare ton.

Erasmus sjelf sökte, lik en annan Nikodemus, att under nattliga sammankomster [19]

öfvertyga Karls rådgifvare, det hela saken borde hänskjutas till oveldiga domare. Kanske

happ■ades han att sjelf blifva utsedd till skiljoman i denna tvist, som hotade att söndra

hela kristenheten, ett uppdrag, hvilket det högsta skulle smickrat hans fåfänga. För att

emellertid' icke förlora påfvens ynnest, skref han M samma gång till honom de mest

underdåniga bref, och Leo besvarade dem ganska vänligt, till stor grämelse lör den

stackars Aleander [20]. Denne skulle gerna af nit för påfven velat lexa upp påfven, ty

Erasmus visade de er-hållna brefven och stärkte derigenom än mera sitt inflytande.

Nuntien beklagade sig haröfver i Rom. "Låtsa blott att icke märka mannens elakhet!"

svarade man honom. "Försigtigheten bjuder det. Man måste lemna porten öppen för

ångern."

Karl V beslöt sig för en medelvägspolitik, hvilken gick ut på tt smickra ömsom påfven

och ömsom kurfursten, samt att efter omständigheterna närma sig An den ena, ån den

andra sidan. En af hans ministrar, hvilken för vissa spanska angelagenheter bl ifvit

skickad till Rom, hade anlltndt dit just i det ögonblick, då Eck med stort buller bedref

Luthers fördömande. Det listiga sände-budet insåg genast, hvilkeu fördel hans herre

kunde draga af den Sachsiske munken, och skref den 12 Maj 1520 till kejsaren, som då

ännu uppehöll sig i Spanien : "Era Majestät bör resa till Tyskland och der med någon

ynnest bemöta en viss Martin Luther, som vistas vid Sachsiska hofvet, och genom sina

satser förorsakar den romerska kurian stora bekymmer" [21]. Ur denna synpunkt hade

också Karl från början betraktat saken. Det bekymrade honom föga, på hvilkendera

sidan sanningen och rättvisan lågo, eller hvad tyska nationens sanna val fordrade. Hvad

en slug statskonst föreskref, hvad som kunde förmå parven att understödja honom, det

var hans enda ögonmärke; och detta var i Rom ej heller någon hemlighet. Karls

ministrar gäfvo också Aleander en vink om den plan, deras herre ämnade följa.

"Kejsaren", sade de, "skall mot påfven uppföra sig, som påfven mot kejsaren [22]; ty han

434


ar ingalunda hägad att öka sina medtäflares makt, isynnerhet konungens i Frankrike."

Vid dessa ord gaf den stolte nuntien luft åt sin barm. "livad!" svarade han, "om påfven

också öfvergifter kejsaren, skall denne dertöre öfvergifva religionen? Om Karl på det

sättet vill hämna sigmå han darra! En sådan nedrighet skall vända sig emot honom

sjelf." Men de kejserliga statsmännen lata icke skrämma sig af Aleanders hotelser.

________________________________________

FOTNOTER

[1] Studium tiagrantissimum religionis, ardor Molla ineredibile quanta solertia : t

Palla. I, p. 54.)

[2] Seckend. p. 288. Pailav. I. p. 84.

[3] Altiusque ineoulptam in mentibue universte fere (lermanins. (Pallav. I, p. 88.)

[4] Non eldig ad expurgandum aerem Germanhe jam tabificum. (Ibid.)

[5] Audiamus antea, hao in re patrem nostrum Frederioutn. (L. Opp. lat. II, p. 117.)

[6] Non posse eum Luther° eonjungl, finin acjangeretur a Christ°. (PaUav. I, p. 86.)

[7] L. Opp. lat. IL p. 117.

[8] L. Epp. I, p. 548, till Johan Fredrik den 30 Okt. 1520.

[9] Pallav. I, 86,

[10] Evangelium si tala esset, quod potentatibua rnundi ant propaga-retur aut

nervaretur, notrillud pisoatoribus Daus demandasset (L. Epp. I, p. 521.)

[11] L. Opp. lat. IT, p. 116.

[12] Homerica appelationeraurum Germanice. (Corp. Ref. I, p. 272.)

[13] Et futurum erat . . ut tandem prorsus extingueretur illa soin. tina Christianm

pietatis; hozo moverunt animum Lutheri .. qui neo honores arvbit, neo peouniam eupit.

(Erasm. Epp. Londini, 1642, p. 58.)

435

[14] Corp. Ref. 1, p. 205.


[15] Spalatin, Hist. 151. S. in Seokend. p. 291.

[16] Lutheran peeearit in duobus, nempe gned tetigit coronam pon-tifieis et ventres

monaehornm.

[17] Cum optimus quisque et evangeliets doetrinte proximns dioatnr, minin» «femmil

Luther°. (Axiomata Eratuni in L. Opp. lat. II, p. 115.)

[18] Mundus Bitit veritatem evangelleani. tlhid.)

[19] Pallar. I, p. 87.

[20] Pallav. I, p. 87.

[21] Depescher fr. Manuel Llorento. I, p. 398.

[22] Ciesarera ita se geaturum erga Pontilleem, uti se Pontifex erga Cwaarem gereret

(Pallav. I, p. 91.)

436


KAPITEL XII.

Om Roms legater misslyckades i sina bemödanden hos verldens mäktige, lyckades

deremot påfvevåldets ringare verktyg att väcka oro bland det lägre folket. Roms

härskaror hade lyssnat till sin anfärares kommandoord; fanatiska prester betjenade sig

af bullan för att skrämma på samvetena, och många redliga, men oupplysta kyrkans

tjenare ansågo såsom en helig pligt att ställa sig påfvens föreskrifter till efterrättelse.

Det var i biktstolen, Luther började striden mot Rom; det var äfven i biktstolen, Rom

angrep Luthers anhängare, och den af nationen med öppet förakt bemötta bullan blef vid

det hemliga förhöret en makt. "Har du läst Luthers skrifter?" frågade biktfadren ; "eger

du dem ? Anser du dem sanna eller kätterska?" Om den biktande tvekade att fördöma

dem, nekades honom allösning. Många samveten blefvo oroade, och stor litsning uppstod

bland folket. Denna krigslist lofvade att under det påfliga oket återföra tusentals redan

för evangelium vunna menniskor, och Rom lyckönskade sig att i trettonde århundradet

[1] hafva upprest en domstol, hvars bestämmelse var att lägga de kristnas fria samveten

under presternas välde. Så länge den stod uppe, var Roms makt icke bruten.

Saken kom till Luthers öron. Huru skulle han ensam förmå att göra sina fienders

anslag om intet? Ordet, det högt och modigt förkunnade ordet, se der hans vapen ! Ordet

skulle lugna-de förskräckta och styrka de tvekande. En kraftig väckelse måste gifvas åt

sinnena. Med ädel stolthet och modigt förakt för alla små betänkligheter talade Luther

sålunda till de biktande : "1 fall biktfadren frågar er, om J egen och låsen mina böcker,

så svaren: Käre herre, ni är en biktfader och icke en fångvaktare. Min pligt är att

bekänna, hvad samvetet drifver mig att uppenbara; er pligt att icke utforska och

uppdraga mitt bjertas hemligheter. Gif mig allösning och tvista sedan med Luther, med

påfven eller med hvem er lyster; men gör icke af biktens heliga sakrament en träta eller,

en disputation. Vill bilttfadren icke gifva efter", fortfor Luther, ."skulle jag hellre vara

hans aflösning förutan. Paren utan oro : om menniskan icke &fläder, skall Gud dock

aflösa. Vi må fröjda oss, vi äro af Gud sjelf aflösta, och kunna utan fruktan framgå att

emottaga sakramentet.. Presten skall på yttersta dagen ansvara rör den aflösning, han

vägrat att gifva oss. Man kan vål neka oss sakramentet, men dess kraft och nåd förmår

man icke betaga oss. Gud har icke fästat vår salighet och sin nåd vid deras makt och

godtycke, utan vid vår tro. Låten sakrament, altare, prest och kyrka fara ; det i bullan

fördömda Guds ord gäller mera än allt annat. Själen kan undvara sakrament, men icke

Ordet. Kristus, den rätte biskopen, skall sjelf andligen bespisa eder" [2].

Sålunda trängde Luthers röst stärkande och upplifvande till de oroliga samvetena.

Men det var honom icke nog att försvara sig; han kände, att han måste gå anfallsvis till

väga och gifva fienden hugg på hugg. En Romersk teolog, Ambrosia Catharino, hade

skrifvit emot honom. "Jag skall röra upp gallan på den italienska besten" [3], sade

Luther, och han höll ord. I sitt svar bevisade han med Daniels och Johannes'

Uppenbarelser, med Pauli, Petri och Judas bref, att påfveväldet var det i bibeln

437


förutsagda och beskrifna antikrists rike. "Jag vet förvisso", sade han till slut, "att vår

Herre Jesus Kristus lefver och regerar. Stark i denna tillförsigt, truktar jag icke

tusentals påfvar. Må Gud etter sin oändliga godhet besöka oss och låta öfeer oss lysa sin

Sons herrliga tillkommelses dag, på hvilken Han skall förgöra den onde [4]. Allt folket

säge Amen!"

Och allt folk sade: Amen. En helig bäfvan intog sinnena. Man säg Antikrist sitta på

påfvarnes tron, och denna nya, af Luther utkastade, samt genom profetiorna bestyrkta

tanke gaf Rom dn fruktansvärd stöt. Den tro, hvilken kyrkan hittills ensam till-vållat

sig, öfvergick nu till Ordet; och påfvens makt, hvilken så länge tagit folkens dyrkan i

anspråk, blef nu ett föremål för deras hat och &Sky.

Tyskland besvarade påfvens bulla genom att uppstämma hög-ljudda bifallsrop för

Luther. Oaktadt pesten gick i Wittenberg, ditkommo hvarje dag nya studenter, och fyra

till sexhundra lärjungar sntto vanligen i lärosalarna vid Luthers och Melanchtons fötter.

Stads- och klosterkyrkorna voro otillräckliga för den efter reformatorns ord törstande

menniskoskaran, och augustinerpriorn fruktade, att de skulle störta under åhörarns

tyngd [5]. Och den andliga rörelsen var icke inskränkt inom Wittenbergs murar ; den

genomgick hela Tyskland. Från alla häll skrefvo furstar, höga herrar och lärda män till

Luther de mest tröstefulla och uppmuntrande bref. Doktorn visade hofpredikanten mer

/In trettio sådana [6].

Markgrefven af Brandenburg kom en dag med flera andra furstar till Wittenberg för

att helga på Luther. "De ville se man-nen", skref denne den 16 Jan. 1521 [7]. Så var det

också; alla ville "se mannen", hvars ord satte folken i rörelse och kom vesterlandets

öfversteprest att vackla på sin tron.

Med hvarje dag tillvexte hänryckningen hos Luthers vänner. "0 hvilken oerhörd

dårskap af Emser", utropade Melanchton, "att väga mäta sig med vår Herkules, och i

Luthers gerningar icke vilja se Guds finger, liksom Farao icke blef den varse i Moses' "

[8]. Den milde Melanchtons ord blefvo skarpa, då det gällde att 'irra de stillastående,

eller återföra de tillbakagående. "Luther har höjt sin röst för sanningen", skref han till

Johan Hess, "och du tiger ännu! .. Han lefver och går framåt, ehuru Leo darrar af vrede.

Kom ihåg, att den romerska gudlösheten omöjligt kan gilla evangelium [9]. Huru skulle

detta olyckliga tidehvarf kunna sakna sin Judas, Kaiphas, Pilatus och Herodes Y Väpna

dig då med Guds ords kraft emot sådana motståndare."

Alla Luthers skrifter, i synnerhet hans Fader vår och den nya upplagan af den tyska

teologien, slukades med största begärlighet. Det uppstod lasesttllskaper, inom hvilka

reformatorns arbeten gingo från band till hand. Hans vänner läto omtrycka och medelst

kolportörer utsprida dem, och prester förordade dem ifrån predikstolarne. Man yrkade

på en tysk kyrka, och fordrade, att ingen, som icke kunde predika på modersmålet, finge

438


inom densamma bekläda något embete, samt att de tyska biskoparne skulle öfverallt

uppträda mot påfvemakten.

Än mer: bitande smädeskrifter mot hufvudmännen för det ultramontanska partiet

kringsändes i alla rikets stater. Päfve- maktens gamla motståndare samlade alla sina

stridskrafter om. kring den nya läran, hvilken gjorde deras sak ur religiös synpunkt

befogad och sålunda erbjöd dem just hvad de saknade. Uppledsna vid de andliga

domstolarnes inkråktningar, slöto nästan alla riittalkirda sig till reformen; men i

synnerhet omfattades den lifligt af den humanistiska bildningens förfäktare. Ulrik von

Hutten var outtröttlig. Han skref till Luther, till legaterna och till alla mera utmärkta

personer inom landet; "Jag säger det, och säger det än en gäng, o Marinus", yttrade han i

ett af sina utgifna arbeten till legaten Caraccioli, "det mörker, hvaruti J insvept oss, har

skingrat sig, evangelium predikas, sanningen kungöres. Roms barnsligheter föraktas,

edra påbud förtvina och dö, frihetens dag randas . ..." [10].

Icke nöjd med obunden stil, urgöt han äfven på vers sina känslor. Han lät trycka sina

"Utrop vid den Lutherska branden" [11], i hvilken han åkallar Jesus Kristus och besvär

Honom att med sina eldsblickar förtära dem, som vågade misskänna Hans makt. Men i

synnerhet älskade han att begagna sig af tyska språket. "Hittills", sade han, "har jag

skrifvit på latin, ett språk, som icke alla förstå ; men nu vänder jag mig till

fäderneslandet 1" Hans tyska rim upprullade för folkets ögon romerska hofvets långa

skuldregister. Men Hutten stadnade icke vid blotta ord ; öfvertygad, att det var

Tysklands tappre krigare förbehållet att utföra Guds hämnd, längtade han att få lägga

sitt svärd i vågskålen. Luther satte sig emot hans dåraktiga förslag. "Jag vill icke", sade

han, "att man med våld och blodsutgjutelse skall strida för evangelium. Jag har skrifvit

derom till Hutten" [12].

Den ryktbare målaren, Lukas Sranach, utgaf under namn af Kristi ock Antikrists

lidande, en samling kopparstick, som fram-ställde å ena sidan påfvens prakt och ära,

samt å andra Frälsarens förnedring och lidanden. Luther författade sjelf öfverskrifterna.

Dessa snillrika kopparstick gjorde oerhördt uppseende. Folkets hjertan skiljde sig

ifrån en kyrka, som i allt var så stridande emot sin gudomlige Stiftares anda. "Detta

arbete", sade Luther, "är tbrträfiligt för lekmän" [13].

Många betjenade sig af vapen, hvilka voro föga öfverensstäm-mande med den

kristliga sedolärans fordringar. Emser hade be. svarat Luthers skrift: Till

Lepzigerbocken" med en annan: "Till Wittenbergertjuren", och benämningen var ej illa

uitänkt. Men i Magdeburg hängde man Emsers bok på pålen med denna öfverskrift:

"boken är stället värdig", samt lade ett spö bredvid för att beteckna det straff, författaren

förtjenade [14]; och i Döbbe1in skref man, tör att håna päfvens bannstråle, under bullan:

"Nästet är här, men foglarna hafva flugit sin kos" [15].

439


Wittenberg togo studenterna sig anledning af karnavalsds,• garne och utklädde en af

sina kamrater till päfve, samt förde honom med stor ståt, men, som Luther sjelf

anmärkte, på ett nog mycket förlöjligande sätt [16] genom stadens gator. Från stora

torget gingo de ned till floden, der några gjorde ett låtsadt anfall och tycktes vilja kasta

påfven i vattnet; men denne, som var föga angelägen om ett sådant bad, tog till flykten,

och hans kardinaler, biskopar och hoffoik spridde sig kring hela staden, öfverallt förf

öljda af studenterna; det fanns ingen vrå, der icke någon romersk potentat sökte skydd

undan den lössläppa folkmassans skrik och åtlöje [17]. "Kristi fiende", sade Luther, "som

gen' gficicas med konungar, ja, med sjelfva Kristus, förtjenar väl, att man så gäckas med

honom." Detta var, enligt vår tanke, ett misstag: sanningen är för skön för att neddragas

i smutsen. Hon bör icke strida med tillhjelp at' smädevisor, karrikaturer och

karnavalsupptåg. Utan dessa yttringar af folkets tänkesätt falla hennes segrar kanske

mindre i ögonen; men de äro renare och följaktligen varaktigare. Vare härmed huru som

helst: det romerska hofvets oförsigtiga och lidelsefulla förfarande hade väckt allmän

ovilja, och just den bulla, genom hvilken pålvemakten hoppats dämpa hela oväsendet,

tände öfverallt upprorslågan.

Emellertid var reformatorns segerfröjd icke oblandad. Bakom den triumfvagn, på,

hvilken det af beundran hänryckta folket drog honom, saknades icke s]afven, som skulle

påminna honom om lyckans vansklighet. Några af hans vänner tycktes vilja vånda om

på halfva vågen. Staupitz, som han kallade sin fader, började vackla. Påfven bade

anklagat honom, och den gamle mannen förklarade sig villig att underkasta sig hans

helighets dom. "Jag fruktar", skref Luther, "det ni, genom att erkänna påfven såsom

domare, skall synas iörkasta mig och de läror, jag försvarar. Om Kristus älskar er, skall

han nödga er att återkalla ert bref. Kristus fördömes, afklådes och hädas; det är icke tid

att frukta, utan att högt ropa. Se der skäl*, hvarföre jag, då ni uppmanar mig till

ödmjukhet, uppmanar er till stolthet; ty ni har för mycken ödmjukhet, liksom jag för

mycket högmod. Man må gerna kalla mig högmodig, girig, äktenskapsbrytare, mördare,

antipåfve, samt skyldig till alla brott! Det bekymrar mig föga, allenast man icke kan

förebrå mig att hafva bibehållit en gudlös tystnad på en tid, om hvilken Herren med

smärta sade: "Skada på högra handen, och ee, der vill ingen känna mig." (Ps. 142.) .Jesu

Kristi ord år icke ett fredens, utan svärdets ord. Om ni icke vill följa Jesus Kristus, så låt

mig ensam gå emot fienden" [18].

Sålunda öfverskådade Luther såsom en skicklig fältherre hela slagfältet, och under

det han manade nya kämpar till strids, märkte han genast, då några bland hans gamla

anhängare började svigta, samt återkallade dem till deras pligt. Öfverallt ljöd hans röst.

Bref följde på bref. Tre pressar voro beständigt sysselsatta att mångfaldiga hans skrifter

[19]. Hans ord flögo genom hela landet, styrkande i biktstolarne de uppskrämda

samvetena, upprättande i klostren de vacklande sinnena och förfäktande sanningens rått

i furstarnes palatser.

440


"Midt under de stormar, som omgåfvo mig", skref han till kurfursten, "hoppades jag

alltid att än en gång komma i lugn ; men jag ser nu, att detta endast var en

menniskotanke. Med hvarje dag stiga böljorna högre, och snart brusar hafvet på alla

sidor omkring mig. Med förskräckligt dån bryter stormen lös å [20]. I ena handen håller

jag slagsvärdet, med den andra uppbygger jag Sions murar." De gamla banden voro

upplösta; bannstrålen hade slitit dem. "Bannlyst af bullan", sade han. "är jag befriad

ifrån påfvens myndighet och klosterlagarna. Med glädje belsar jag denna befrielse [21].

Men jag lemnar hvarken ordensdrägten eller klostret". Under all denna oro och

kamp förbisåg han likväl icke de faror, i hvilka hans själ sväfvade. Han kände

nödvändigheten af att vaka öfver sig sjelf. "Du gör rätt, som beder för mig", skref han till

Pellicam i Basel. "Jag får alltför litet egna mig åt andaktsöfningar; lifvet är mig ett kors.

Du gör rätt, som upp. manar mig till blygsamhet; jag känner, att det väl behölves ; men

jag är icke herre öfver mig sjelf; jag vet ej livad det är för en anda, som hänför mig. Jag

vill ingen menniska illa [22]; men mina fiender ansätta mig så ursinnigt, att jag icke

tillräckligt ger akt på satans förförelser. Bed derföre för mig! ..."

Sålunda ryckte både reformatorn och reformationen närmare det mål, Herren för dem

utstakat. Skakningen i sinnena spridde sig mer och mer. Äfven män, på hl/fikas trohet

hierarkien tycktes hafva mest skål att lita, började vackla. "Till och med de", sade Eck

helt oförstäldt, "hvilka af påfven erhållit de bästa lägenheter och de rikaste kanonikater,

äro tysta som fiskar. Ja, många bland dem prisa Luther, såsom en af Guds Ande uppfylld

man, och kalla påfvens försvarare solister och smickrare" [23].

Kyrkan, efter utseendet full af kraft, samt understödd af verldens skatter, väldigheter

och krigshärar, men i sjelfva verket försvagad, utmerglad, utan kärlek till Gud, utan

kristligt lif, utan nit för sanningen, hade dragit i härnad emot en handfull enfaldiga, men

modiga män; och dock tviflade dessa i det glada medvetandet, att Gud är med dem, som

strida för Hans ord, icke om segren. Alla tiders erfarenhet visar, att en ick förmår

genomtränga massorna, uppresa folken och, om så fordras, föra tusentals menniskor till

slagfältet och döden. Men om en mensklig icM kan ega så stor kraft, livad skall icke då

en himlaburen tanke, när Gud för densamma öppnar menniskornas hjertan, kunna

uträtta! Verlden har icke ofta sett en makt af detta sednare slag i verksamhet; under

kristendomens första dagar och vid reformationen har hon lik0,1 varit vittne till detta

upplyftande skådespel och skall An en gång blifvo. det. Ädla menniskor, som föraktade

rikedomar och äreställen, som icke begärde bättre än att lida och försaka, hade börjat att

lifvas för det heligaste på jorden, läran om tron och nåden. Alla religiösa ämnen jäste i

det skakade samhället, och hänförelsens eld dref själarne att modigt kasta sig in i det

nya tidskifte, som med lif och pånyttfödelse till lösen på Försynens vink så löftesrikt

uppgått för folken.

441


________________________________________

FOTNOTER

[1] Genom det fjerde lateranska kyrkomötet år 1215 under Innoeen-ting HL

[2] L. Opp. (L.) XVII, p. 565.

[3] Italiefe beetiee bilem movebo. (L. Epp. I, p. 570.)

[4] Ostendat intim diem adventus gloria) Filii tut, qao deetruatur iniques inte. (L.

Opp. lat. II, p. 162.)

[5] Spalatin hos Seokend., p. 296.

[6] Ibid. '

[7] Vidare enim hominem voluerant. (L. ICpp. I, p. 544.)

[8] Corp. ref. I, p. 282.

[9] Corp. ref. I, p. 280.

[10] Ulrich ab Hutten Eques Mar. Carac. L. Opp. lat. II, p. 176.

[11] Quo tu oculos, pis Christe, tuos, frontisque sevene

Tende super cilium, teque esse ostende neganti

Qui te contemunt igitur, mediumque tonanti

Ostendunt digitum, tandem iis te ostende potentem.

Te videat fems ille Leo, te tota malorum

Sentiat inluvies, scelerataque Roma tremisoat,

Ultorem scelerum discant te vivere saltem,

Qui regnarv negant

(In incendium Lutheranum exclamatio,

[12] Nollem vi et osade pro Evangelio certari; ita earipsi ad bomben. (L. Epp. 1, p.

543,)

[13] L. Epp. I, p, 571.

442


[14] Ibid, p. 560.

[15] Ibid. p. 570.

[16] Ibid. p. 561.

[17] Ibid. den 17 Febr. 1521.

[18] L. Epp. I, p. 558.

[19] Ibid.

[20] Videas rem tumultuosissimo tumuitutumultunntem. (Ibid. p. 548)

[21] Ibid. p. 558.

[22] Compos mei non sum, rapior nescio quo spi ritu, (mul nemini me mala rene

conscius sim . . . Epp. I, p. 555.)

[23] Reynald, Epist. J. Eckii ad cardinal. Contarenum.

443


SJUNDE BOKEN. Riksdagen i Worms.1521 (Januari—Maj).

KAPITEL I.

Reformationen, som börjat med en förkrossad själs strider inom ett klostercell i

Erfurt, hade oupphörligen vuxit. En ringa man uppträdde med lifsens ord i sin hand

emot jordens väldig-heter, och våldigheterna vacklade. Han rigtade detta ord först emot

Tezel, samt dennes talrika anhang, och de snikna krämarna toga efter kort motstånd till

flykten; sedan i Augsburg emot Roms legat, och denne lät i bestörtningen sitt rof

undslippa; vidare emot vetenskapens kämpar i Leipzigs lärosalar, och de häpna teolo.

gerna sågo slutkonstens och skarpsinnighetens alla vapen springa sönder i deras händer;

slutligen mot sjelfva påfven, sedan denne, 1 barmen öfver sitt störda lugn, satt sig upp

på sin thron, för att med sina åskor nedslå den besvärlige munken ; och det gudomliga

ordet förlamade den konungslige öfversteprestens makt. För detsamma återstod numera

blott en strid .att utkämpa. Det måste öfvervinna westerns kejsare, samt jordens

konungar och furstar, för att derpå efter vunnen seger öfver verldens mäktiga allrådande

herreka inom kyrkan.

Hela nationen vari rörelse. Furstar och adelsmän, riddare och borgare, prester och

lekmän, stadsboar och landsfolk, alla hade blifvit indragna i striden. En väldig religiös

omhvitlfning, hvilken ursprungligen utgick från Gud sjeif, men Afven hade djupa rötter i

folkets lif, hotade att störta den romerska hierar. kiens så långe vördade öfverhufvud.

Ett nytt, allvarligt, drupsin. nio, verksamt och kraftigt slägte uppfyllde universiteter,

ho4 slott, stad och land, Ja ofta sjelfva. klostren. Känslan af en snart stundande

samhällets omskapelse väckte i allas sinnen en helig hänförelse. Hvilken ställning skulle

den nye kejsaren intaga i förhållandet till tidehvarfvets rörelse? Hvart skulle det

oemotståndliga nyhetsbegär, som bemäktigat sig allas sinnen, slutligen leda?

En allmän riksdag, den första, vid hvilken den unge kejsaren förde ordet, skulle just

öppnas, och som Narnberg, der den enligt Gyllene Bullan egentligen borde hållas,

härjades af pesten, hade ständerna blifvit kallade till Worms den 6 Januari 1621 [1].

Aldrig inställde sig så många furstar vid någon riksdag; alla önskade öfvervara Karl V :s

första regeringshandling, alla ville utveckla sin makt och rikedom, Så kom den unge

landtgrefven Filip af Hessen, hvilken sedermera spelade en så framstående roll i

reformationen, till Worms i medlet af Januari med senhundra ryttare, deribland många

för tapperhet berömda Måla.

Det var likväl djupare bevekelsegrunder än personlig få.. fånga, som förmådde

kurfurstar, hertigar, erkebiskopar, landtoch markgretvar, grefvar, biskopar, baroner och

riksherrar, jemte stadernas ombud, samt de kristna hofvens gesandter att med sina.

lysande följen betäcka alla till Worms ledande vågar. Det var bekant, att man vid

444


riksdagen skulle sysselsätta sig med utvåljandet af ett regeringsråd, hvilket under Karls

frånvaro hade att styra riket, med rikskammarrättens domsrätt, samt flera andra maktpåliggande

årender; men den allmänna uppmärksamheten var framförallt rigtad på en

angelägenhet, som kejsaren i riksdags. kallelsen äfven vidrört, nemligen reformationen.

De stora politiska frågorna trädde i skuggan för den Wittenbergske munkens. sak ;

denna utgjorde de i Worms församlade höga herrarnas förnämsta. samtalsämne.

Allt förebådade en svår och stormig riksdag. Kejsaren, en knappt tjuguårig, blek och

sjuklig yngling, hvilken likväl med behag kunde rida sin håg, och så vål som någon

annan bryta en lans, samt med ett allvarsamt, vemodigt, men välvilligt utseende

förenade en föga utvecklad karaktär, hade ännu icke gifvit prof på några utmärktare

förståndsgåfvor och tycktes för sitt hand-lingssätt icke antagit någon bestämd rigtning.

Den skicklige och verksamme Wilhelm de Croi, herre till ChiAvres, hans öfverste•kammarherre,

guvernör och förste minister, hvilken vid hofvet utöfvade ett

oinskränkt inflytande, dog i Worms. Många –Areor lystna planer korsade hvarandra;

passioner brottades mot paa.. sioner; spanjorer och belgier Utlade om största insteget i

den unge furstens rådslag; nuntierna fördubblade sina rånkor, och de tyska furstarne

förde ett djerft språk. Man kunde förutse en kamp, i hvilken partiernas hemliga

stämplingar skulle fålla ut-slaget [2].

Karl öppnade riksdagen den 26 Januari 1521, på Karl den stores dag. Hans själ var

genomträngd af kejsarvärdighetens höga betydelse. 1 throntalet sade han, att intet rike

kunde jemföras med det romerska, hvilket foitkm herrskat nästan öfver hela verlden ;

att detta rike beklagligen endast var en skugga af hvad det fordom varit; men att han

med tillhjelp af sina öfriga stater, samt mäktiga bundsförvandter hoppades återställa

dess gamla glans.

Den unge kejsaren stötte likvål genast i början på mångfaldiga svårigheter. Huru

kunde Karl, ställd emellan påfvens nuntius och kurfursten af Sachsen, hvilken han hade

att tacka för kronan, undvika att bryta med endera? Aleander uppfordrade honom att

verkställa påfvens bulla; Fredrik besvor honom att icke utan en närmare undersökning

företaga något emot mun-ken, För att gå bådas önskningar till mötes hade den unge

kejsaren från Oppenheim skrifvit till kurfursten och bedt honom föra Luther med sig till

riksdagen, försäkrande, att man mot honom ej skulle begå någon orättvisa eller föröfva

något våld, och att lärda män der skulle öfverlågga med honom.

Detta Karls bref, som åtföljdes af andra från ChAvres och grefven af Nassau, satte

kurfursten i största förlägenhet. Hvarje ögonblick kunde ett förbund med pälven för den

unge och äre- girige kejsaren blifva oumbärligt, och då vore det förbi med Lu- ther. Hvem

kunde veta, om icke Fredrik genom att föra reformatorn till Worms skulle bringa

honom på bålet. Och likväl var Karls befallning uttrycklig. Kurfursten tillsade Spalatin

att meddela Luther de nämnda brefven. "Motståndarne uppbjuda alla sina krafter för att

445


få slut på saken", skref hotpredikanten [3]. Luthers vänner darrade, men icke så han

sjelf; och det oaktadt hans helsa vid denna tid var ganska svag. "Om jag icke kan

komma som frisk till Worms," svarade han kurfursten, "skall jag BOM sjuk låta bära mig

dit. Ty om kejsaren kallar mig, tviflar jag icke, att det år Guds kallelse. Vilja de mot mig

bruka våld, hvilket är sannolikt, (ty det är visserligen icke för egen upplysnings skull, de

stämt mig inför rätta) öfverlemnar jag saken i Herrans händer. Han, som i den

brinnande ugnen bevarade de tre unge männen, lefver och regerar ännu. Om Han icke

vill rädda mig, betyder mitt lif föga. Utom oss tillse, att evangelium ej utsättes för de

ogudaktigas begabberi! Utom oss för detsamma utgjuta värt blod, på det fienderna icke

må behålla.öfverhanden. Det tillkommer icke oss att afgöra, antingen mitt lif eller min

död mest skall bidraga till allas välfärd. Bedjom blott Gud, det vår unge kejsare ej mä

börja sin regering med att söla sina händer i mitt blod. Jag vill hellre dö för romarnes

svärd. Ni vet, hvilket straff som träffade kejsar Sigismund efter mordet på Johan Russ.

Vänta allt utaf mig ... utom flykt och återkallelse [4]. Fly, kan jag icke, och återkalla,

ännu mindre."

Redan före framkomsten af detta bref hade kurfursten tagit sitt beslut. Denne furste,

hvilken i evangelii kunskap gjorde allt större framsteg, handlade nu med mera

bestämdhet än förut. Han insåg, att mötet i Worms icke kunde slutas väl. "Det förefaller

mig svårt," skref han till Karl V, "att föra Luther till Worms; befria mig från detta

bekymmer! För öfrigt har jag aldrig velat taga hans lära under mitt beskydd, utan

endast tillse, det han icke måtte dömas ohörd. Utan att inhemta edra befallningar hafva

nuntierna tillåtit sig ett både för Luther och mig förolämpande steg, och jag fruktar, att

de sålunda förledt Luther till en oförsigtig handling, hvilken på riksdagen kunde

blottställa honom för stora faror". Kurfursten syftade härmed på uppbrännandet af den

påfliga bullan.

Ryktet om Luthers ankomst hade likväl redan spridt sig i Worms. De nyhetsälskande

fröjdades; kejsarens hofmftn för-skräcktes, men ingen förargades så mycket som påfvens

legat. På ditresan hade Aleander haft tillfälle att se, hvilket mäktigt gensvar det af

Luther förkunnade evangelium funnit inom alla samhällsklasser. Vetenskapsmän,

jurister, adelsmän, det lägre presterskapet, munkordnarna, folket, alla voro vunna för

refor. mationen [5]. Den nya lärans vänner gingo med upprätt hufvud och förde ett djerft

språk, under det Roms anhängare voro slagna med blind förskräckelse. Pilfvevitldet stod

ännu uppe, men dess stöd vacklade. Man tyckte sig redan höra detta hemska dän,

hvilket, likt det dofva brakande, som föregår en jordbäfning, bå-dar stora väldens fall [6].

Hvarken adelsmän, lärda eller prester, till och med bland påfvens förmenta vänner,

vågade bjuda Aleander en måltid eller ett nattqvarter ; och den stolte nuntien blef till sin

stora harm nödsakad att taga in på de oansenligaste värds.: hus [7]. I sin förskräckelse

var Aleander fullt och fast ötvertygad, att hans lif svåfvatie.i stor tåra, och från denna

stund stegrades hans nit för den romerska kyrkan genom känslan af personliga

446


oförrätten. I sådan sinnesstämning kom han till Worms, der han genast satte alla krafter

i rörelse, för att hindra den fruktansvärde Luthers djerfva inställelse. "Skulle det icke

väcka stor för. argelse," sade han, "om lekmän åter till pröfning upptoge en af påfven

redan atgjord sak ?" Ingenting förfärar en romersk hof. man så mycket, som en pröfning;

så mycket mera, som denna pröfning skulle försiggå i Tyskland och icke i Rom. Hvilken

förödmjukelse, om än Luther skulle blifva enhälligt fördömd 1 Och dock var det

ingalunda säkert, att saken komme att taga en sådan utgång. Skulle icke Luthers

kraftiga ord, hvilka redan gjort Rom så stor skada, draga många flirt:tar och herrar i

förderfvet?

Aleander bestormade kejsaren med böner och hotelser, samt använde hela sin

myndighet såsom piffig nuntius [8]. Karl gaf slutligen vika och Aret' till kurfursten, att

som Luther, all-denstund den honom beviljade anståndstiden redan vore tillända. lupen,

befunne sig under påfvens bann, borde Fredrik, i den händelse munken ej ville återkalla

sina skrifter, låta honom qvar-stadna i Wittenberg. Men kurfursten hade redan utan

Luther afrest från Sachsen. "Jag ber till Gud," sade Melanchton, då han såg honom

anträda resan, "att han måtte vara vår kurfurste nådig. På honom tevila våra

förhoppningar om kristendomens återupprättande. Hans fiender våga allt, xai ravra

ÅiOov xtv9aopåouc, (och sätta alla stenar i rörelse), men Gud skall göra Achitophels

rådslag till galenskap. Hvad oss angår, låtom oss genom tör. maningar och böner fullgöra

vår del i striden" [9], Det kostade mycket på Luther, att man förbjudit honom komma till

Worms [10].

För Aleander var det likväl icke nog att hafva hindrat Ln-thers resa; han ville se

honom fälld och förnyade fördenskull be. stitndigt sina anfall på furstarna, prelaterna

och riksdagens öfriga medlemmar; han anklagade Luther icke allenast för olydnad och

kätteri, utan afven för upproriska stämplingar, gudlöshet och hädelse. Men sjelfva

uttrycket i hans röst förrådde de lidelser, som beherrskade honom. "Det år," sade man,

"snarare hat och håmdlystnad, som drirva honom, ån nitälskan och fromhet" [11].

Oaktadt alla sina ifriga bemödanden vann han ingen på sin sida. Somliga gjorde honom

uppmärksam på, att päfvens bulla endast vilkorligen fördömt Luther; andra dolde illa

sin skadeglädje deröfver, att det romerska högmodet blifvit förödmjukadt. Kejsarens

ministrar å ena sidan, samt de andliga kurfurstarne å andra låtsade stor köld; de förra,

på det påfven skulle iwe nödvändigheten af ett förbund med deras herre; de sednare, på

det han så mycket båttre skulle betala deras medverkan. Kånslan at" Luthers oskuld var

allmän inom riksförsamlingen; och Aleander kunde icke återhålla sin harm.

Men riksdagens kallsinnighet oroade legaten mindre ån Roms liknöjdhet. Det påfliga

hofvet, hvilket haft så svårt att taga "den druckne tyskens gräl" på fullt allvar, kunde

aldrig föreställa sir, att en af kyrkans öfverhufvud utfärdad bulla icke skulle vara

tillräcklig, för att bringa honom till underdånighet, Det hade återfallit i hela sin fordnä

447


sorglöshet [12], och skickade hvarken bulla eller penningar. Men huru kunde man utan

pen.. ningar genomdrifva en sådan sak ? Rom måste uppskakas ur sin sömn, och

Aleander upphåfde ett skallande väckelserop. "Tyskland lössliter sig från Rom," skref

han till kardinalen ar Mediets ; "furstarne lösslita sig från påfven ... Ännu några

uppskof, ännu några eftergifter, och allt hopp år förbi. Penningar! penningar I eller

Tyskland går förloradt."

Vid detta rop vaknade Rom; påfvevåldets tjenare skakade af sig sin dvala och

skyndade att i vatikanen smida nya åskriggar. Påfven utfärdade ännu en bulla [13]; och

bannlysningen, med hvilken man förut endast hotat den kätterska munken,

afkunnades nu uttryckligen mot honom och alla hans anhängare. Men genom att

sålunda afalita det sista band, som linan fästade Luther vid kyrkan, ökade Rom endast

hans frihet, och i och med detsamma hans styrka. Förskjuten af påfven, slöt han sig än

innerligare till Jesus Kristus; utstött från den synliga kyrkan, kände han ännu djupare,

att han sjelf var ett tempel, der Gud bodde.

"Det är," sade han, "en kostelig boning och hylla att vi, arme syndare, genom att tro

på Kristus och äta hans kött, hafva Honom i oss, med hans kraft, makt, visdom och

rättfärdighet; ty så står det skrifvet: "Den som tror på Mig, i honom blifver Jag." Detta är

nu en tröstelig och förunderlig boning, vida öfver Mo-ses' tabernakel. Invändigt är den

skönt och herrligt prydd, samt behängd och smyckad med vackra tapeter och gyllene

stycken ; men utvändigt ser man, liksom på det tabernakel, hvilket i följd af Guds

befallning uppbyggdes i Sinais öken, endast kalt- och lammskinn. (2 Mos. XXVI, i : 14.)

De kristna stappla och falla understundom, och så synes idel synd och Svaghet. Men det

skadar icke. Under svagheten, synden, dårskapen och skröpligt eten bor nemligen en

makt, som verlden ej kan fatta, och hvilken likväl öfvervinner densamma, ty Kristus bor

i dem. Jag har sett många kristna, hvilka utvärtes gingo helt svaga, men då de kommo i

striden eller inför domstolen, rörde sig Kristus inom dem, så att de blefvo så fasta, att

djefvulen måste fly" [14].

En sådan timme slog snart för Luther sjelf, och Kristus, i byars förening han lefde,

skulle icke svika honom. Emellertid förkastades han af Rom utan barmhertighet.

Reformatorn och hans anhängare, af hvad stånd och vitkor de An vara måtte,

förbannades och förklarades, jemte sina efterkommande, alla sina egodelar och

äreställen iörlustiga. Hvarje troende, om sin salighet angelägen kristen, borde undfly

blotta åsynen af denna fördömda hop. Öfverallt, der kätteriet fått insteg, ålades

presterna att på sön- och helgdagar, då kyrkorna voro fulla af menniskor, högtidligen

kungöra bannlysningen. Man skulle taga kärlen och prydnaderna frän altaret och

nedlägga korset på marken ; tolf prester med brinnande facklor i händerna skulle häftigt

kasta dem mot jorden och med fötterna utsläcka dem; derefter borde biskopen uppläsa

domen öfver de ogudaktiga ; alla klockor skulle dåna; och slutligen borde biskop och

448


prester atkunna straffdomar och förbannelser, samt predika emot Luther och hans

anhang.

Tjugutvå dagar sedan bannlysningen kungjordes i Rom —den var kanske ännu icke

känd i Tyskland — akref Luther, som hört, att man ånyo talade om att kalla honom till

Worms, till kurfursten ett brer, affattadt i sådana ordalag, att Fredrik kunde visa det vid

riksdagen. Luther ville berigtiga furstarnas förvända föreställningar och för denna

vördnadsbjudande församling öppet framlägga en sak, som blifvit så misskänd. "Af allt

hjerta flignar jag mig, durchlauchtigste furste," sade han, "att hans kejserligaste

majestät vill sjelf pröfva denna sak. Jag tager Jesus Kristus till vittne, att det år tyska

folkets, katolska kyrkans, kristenhetens, ja, Guds egen ... och icke någon menniskas sak,

allraminst en sådan menniskas, som jag. Jag är färdig att resa till Worms, blott man

gifver mig säker lejd, samt lärda, fromma och oväldiga domare. Jag är färdig att svara ...

ty det år hvarken af öfverdåd eller egennytta, jag predikat den lära, man förevitar mig,

utan rör att åtlyda mitt samvete och min ed, såsom den heliga skrifts doktor; jag har

gjort det till Guds ära, till kristna kyrkans väl, till tyska folkets bästa, till utrotandet af

så många vidskepel. ser, missbruk, olyckor, samt af så mycken vanära, förtryck, ha..

delse och gudlöshet" [15].

Denna i en så högtidlig stund afgifna förklaring förtjenar särskild uppmärksamhet.

Man ser der de bevekelsegrunder, efter hvilka han handlade, samt de dritijedrar, som

innerst framkallade det kristna samhällets pånyttfödelse. Det vår dock något mer än en

munks afundsjuka eller giftaslust.

449


________________________________________

FOTNOTER

[1] Sleidan, I, 80.

[2] Seckend., p. 326.

[3] L. Epp. I, p. 534.

[4] Omnia de me pm/surnas pra3ter fugam et palinediam. (L. Epp. I, p. 536).

[5] Pallav. 1, p. 9

[6] H93 omnee eonditiones petulanter graasantium metum (nä-bbet inoutiebant.

(Pallav. I, p. 93.)

[7] Neminem naetus qui auderet eum exoipere, ad villa eordidalue hospitia fegre

divertit. (Ibid.)

[8] Zw. Epp., p. 157.

[9] Corp. ref. I, p. 279 d. 24 Januari.

[10] L. Epp. I, p. 542.

[11] Magis invidia et vindictas libidine quam telo pietatis. (Hist. Joh. Cochlcei, de

actis et scriptis Mad. Lutkeri, Parlaiis, 1565, p. 27.) Cochlceus var hela lifvet igenom en

af Luthers häftigaste fiender. Vi få snart se honom uppträda på skådeplatsen.

[12] Negligens qusedam securitas Romarn pervaserat. (Pallav. I, p. 94.)

[13] Decet romanum pontificem, ete. (Rom. Bullarium.)

[14] L. Opp. IX, p. 613 öfver Joh. Ev. VI, S6.

[15] L. Epp., p. 551.

450


KAPITEL II.

Men allt detta vägde föga i statsmännens vågskål. SA högs begrepp Karl också gjorde

sig om kejsarevärdigheten, var Tysk. land likväl icke medelpunkten air hans politiska

planer. Han förstod hvarken tyska språket eller tyska folklynnet. Han var alltid i första

rummet hertigen af Burgund, hvilken med liera andra spiror förenade den förnämsta

kronan i kristenheten. Märkvärdigt nog hade Tyskland i det ögonblick, då det gick sin

djupaste omskapelse till mötes, gifvit sig till öfverhufvud en främmande furste, i hoars

ögon nationens behof och sträfvanden blott egde en underordnad vigt. Karl var

visserligen icke likgiltig för den andliga rörelsen ; likväl hade denna, endast så vida den

hotade påfvens makt, för honom någon betydelse.

Ett krig mellan kejsaren och Frans I var oundvikligt; och som det företrädesvis skulle

utkämpas i Italien, blef förbundet med påfven för Karls planer alltmera nödvändigt. Han

skulle önskat antin-gen skilja Fredrik från Luther, eller tillfredsställa påfven, utan att

stöta sig med Fredrik. Många af hans omgifning visade för augustinermunkens sak

denna förnäma likgiltighet, med hvilken statsmän vanligen behandla religiösa frågor.

"Man bör undvika alla ytterligheter," sade de, "insnärja Luther medelst

underhandlingar, samt genom en och annan eftergift bringa honom till tystnad. Det

klokaste är att icke underblåsa, utan qväfva elden. Later munken fånga sig i nätet, hafva

vi segrat, och går han in på något förlikningsförslag, har han sjelf skrifvit sin dom. För

sken skull må man påbjuda några yttre reformer; kurfursten skall blifva tillfredsställd,

påfven vunnen och allt återkomma i sin gamla ordning."

Sådan var den plan, kejsarens förtrogne uppgjort. Dokto-rerna i Wittenberg tyckas

hafva haft aning om densamma. "Man försöker i hemlighet vinna sinnena," säger

Melanchton, "och arbetar i mörkret" [1]. Den mycket ansedde Johan Glapio, Karls

biktfader, en skicklig hofman och slug munk, åtog sig utförandet. Han åtnjöt sin furstes

fulla förtroende, och hade, enligt spanskt bruk, fått sig anförtrodd nästan hela vården om

de religiösa ärendena. Ock0 hade Leo X, så snart Karl blef vald till kejsare, skyndat att

öfverhopa den mäktige biktfadren med ynnestbevis, för hvilka denne ingalunda varit

känslolös. Glapio trodde sig icke bättre kunna visa sin tacksamhet för påfvens nåd, än

genom att nedtysta kätteriet, och grep sålunda verket an [2].

Bland kurfurstens rådgitvare befann sig kansleren Georg Brock eller Pontanus, en

insigtafull, beslutsam och modig man, hvilken i teologi visste mer än alla doktorer, och i

klokhet kunde mäta sig med alla munkar vid Karls hon Glapio, som kände kanslerers

inflytande, utbad sig af honom ett enskildt samtal, hvarvid han med vänlig ton och

låtsad välvilja mot reformatorn yttrade: "Det gladde mig högeligen, då jag vid läsningen

af Luthers första skrifter i honom trodde mig se ett kraftfullt träd, hvilket skjutit väldiga

grenar och lofvade kyrkan de oskattbara- ste frukter. Många före honom hafva,

visserligen insett samma saker; emellertid har ingen mer än han haft det ädla modet att

451


oförskräckt uttala sanningen. Men då jag läste hans bok om Babyloniska fångenskapen,

kändes det, som om man mörbultat och sönderslagit mig frän hufvud och till fötter. Jag

tror icke," tillade han, "att Luther sjelf vill kännas vid detta arbete, der jag hvarken

återfinner hans stil eller hans lärdom ..." Efter en stunds ytterligare samtal fortfor

biktfadren: "För mig tili kur. fursten, så skall jag i er närvaro framställa Luthers

villfarelser."

KansEren svarade, att riksdagsärendena icke lemnade kur-fursten någon tid öfrig,

och att han dessutom icke ville befatta sig med denna sak. Munken såg med ledsnad sin

begäran af. slagen. "För öfrigt," tillade kansleren, "efter som ni säger, att det icke finns

något ondt, som icke kan alhjelpas, ber jag, att ni måtte förklara er tydligare."

Biktfadren antog då en förtrolig uppsyn och sade: "Kejsaren önskar ifrigt att se en

sådan man som Luther försonad med kyrkan; ty hans skrifter hafva före utgifvandet af

Babyloniska fångenskapen icke illa behagat Hans Majestät [3] Vrede öfeer bullan har

sannolikt ingifvit Luther denna bok. Må han allenast förklara, det han icke haft för

afsigt att störa kyrkans frid, och alla länders lärda skola öfvergå på hans sida Skaffa

mig företräde hos Hans Höghet."

Kansleren begaf sig till Fredrik. Denne, som väl visste, att en återkallelse var omöjlig,

svarade, att han icke kunde bevilja biktfadrens anhållan, samt bad Bruck att fortsätta

samtalet.

Glapio emottog med den djupaste vördnad kurfurstens helsning, och förändrade

genast stridsplan. "Må kurfursten," sade han, "utnämna några pålitliga män, för att

öfverlägga i ämnet."

Kansleren. "Kurfursten ämnar icke försvara Luthers sak."

Biktfadren. "Må vara! Men ni kan då åtminstone af handla den med mig ... Jesus

Kristus är mitt vittne, att jag gör allt af kärlek till kyrkan och till Luther, som för

sanningen öppnat sä, många hjertan" [4].

Då kanleren afböjde en förklaring, hvilken det icke tillkom någon annan än

reformatorn sjelf att afgifva, och lagade sig till att gå, bad munken honom dröja.

Kansleren. "livad är då att göra?"

Ratfadren. "Må Luther förneka sitt författarskap till Baby-&raska fångenskapen."

Kanaleren. "Men påfvens bulla fördömer alla hans öfriga skrifter."

452


BikTadren. "Det har han sin envishet att tacka för. Om han återkallar sin bok, kan

påfven i sin allmakt lätt ånyo taga honom till näle. Hvad kunna vi icke nu hoppas, då vi

hafva en så förträfflig kejsare! .. ."

Munken, som märkte, att dessa ord ej varit utan verkan, skyndade att tillägga:

"Luther vill alltid bevisa med bibeln. Bibeln ... den är som vaxet, och låter efter behag

tänja och böja sig. Jag åtager mig att i bibeln uppsöka ännu besynnerligare satser ån

Luthers. Han misstager sig, då han förvandlar alla Jesu Kristi ord till befallningar." För

att äfven genom. fruktan inverka på kausleren, fortfor han: "Huru skulle det gå, om

kejsaren i dag eller i morgon grepe till vapen? Betänk det I" Der-efter lät han Pontanus

aflägsna sig.

' Den kejserlige biktfadren, om hvilken Erasmus yttrade, att man icke ens under tio

års sammanlefnau kunde lära känna honom, utlade snart nya snaror. "Huru förträfflig

är icke Luthers bok om den kristna friheten !" sade han till kansleren, då de några dagar

derefter råkades; "huru mycken vishet, snille och skriftställareförmågal Så bör en verklig

lärd skrifva Må' man å båda sidor välja oklanderliga män, och må påfven och Luther

underkasta sig deras dom. Otvifvelaktigt skall Luther i många punkter bibehålla segern

[5]. Jag vill tala med kejsaren sjelf härom. Tro mig, jag yttrar detta icke blott efter mitt

eget hufvud. Jag har sagt kejsaren, att Gud skall straffa honom och alla andra furstar,

om kyrkan, som är Kristi brud, icke blir rentvagen från de fläckar, med hvilka hon är

behäftad. Jag har tillagt, att Gud sjelf sänds denne man och brukat honom såsom ett

gissel för att straffa verldens synder" [6]. Dessa ord afspegla den då herrskande

sinnesstämningen, samt visa, hvilka tankar till och med Luthers motståndare hyste om

honom.

Kansleren trodde sig nu böra uttrycka sin förvåning der-&ner, att man icke med mera

aktning bemötte hans herre. 4‘Hvarje dag," sade han, "öfverlltgger man hos kejsaren om

detta ämne, och kurfursten tillkallas aldrig." Det förefaller honom besynnerligt, att

kejsaren, som likväl är honom någon tack skyldig, utesluter honom frän sina rådslag."

Bil4adren.. Jag har endast en gäng varit närvarande vid dessa öfverläggningar och

hörde dit kejsaren sätta sig emot nun-tiernas yrkanden. Fem år härefter skall väl

spörjas, livad Karl gjort för kyrkans reformerande."

"Kurfursten," svarade Pontanus, "känner icke kejsarens afsigter. Han bör derföre

tillkallas för att erhålla del af dem."

Biktfadren svarade med en djup suck : ,"Sag tager Gud till vittne om min allvarliga

längtan att få se kristenheten re-formerad."

453


Att vinna uppskof och emellertid tillstoppa munnen på re-formatorn, var Glapios hela

sträfvande. I alla händelser borde Luther hindras från att komma till Worms. Om en

gengångare plötsligen visat sig på riksdagen, skulle nuntierna, munkarna, samt hela det

påfliga anhanget icke blifvit så förfärade, som om. den Wittenbergske doktorn der

infunnit sig.

"Huru många dagar fordras för att komma från Wittenbergtill Worms?" frågade

munken med låtsad likgiltighet; sedan bad. han Pontanus till kurfursten framföra hans

vördnadsbetygelser och aftägsnade sig.

Men hofmännens anläggningar strandade emot Pontani fasthet. Denne rättrådige

man stod vid alla underhandlingar orubblig såsom en klippa. För öfrigt föllo de romerska

munkarna. sjelfva i de snaror, de utlagt för sina fiender. "En kristen är," sade Luther på

sitt bildrika språk, "en fågel, hyilken man binder vid en fallgrop. Vargar och räfvar göra

sina slag omkring honom, och rusa fram för att uppsluka sitt rof; men de falla i gropen

och omkomma, under det att den skrämda fågeln blir vid lif. Sålunda beskydda oss Guds

heliga englar, och de glupande ulfvarne, akrymtarne och förföljarne, kunna icke tillfoga

oss någon skada" [7]. Icke nog dermed att biktfadrens ränker voro frukt. lösa; hans

medgifvanden stadgade äfven Fredrik i den öfvertygelsen, att Luther hade rätt, och att

det var hans pligt att försvara honom.

Sinnesstämningen biet' allt gynsammare för evangelium. En dominikanerprior

föreslog, att kejsaren, konungarna i Frankrike, England, Portugal, Ungern och Polen,

samt påfven och k urfurstarne skulle utnämna ombud, till hvilka frågans afgörande

borde öf. verlemnas. "Aldrig," sade han, ("id► man trott på påfven allena" [8].

Under sådana förhållanden föreföll det omöjligt att fålla Luther, utan att höra och

öfverbevisa honom [9].

Den bekymrade Aleander utvecklade en utomordentlig verk-samhet. Det var nu mera

icke blott kurfursten och Luther, han hade att bekämpa. Han ryste för biktfadrens

hemliga underhandlingar, priorns förslag, de kejserliga ministrarnas eftergifter, samt

kallsinnigheten för kyrkans sak äfven hos påfvens hängifnaste anhängare, hvilka enligt

Pallavicinis uttryck voro så likgiltiga, som om en iskall flod utsläckt deras fromhets eld"

[10] . Han hade andtligen från Rom erhållit penningar; han hade i sin hand kraftfulla

bref till rikets mäktigaste män, och. befarande, att rofvet skulle undslippa honom, ansåg

han tiden för ett afgörande slag vara inne. Han framlemnade brefven, utströdde med

fulla händer guld och silfver, slösade de mest förföriska löften och bemödade sig,

understödd af dessa trenne mäktiga bundsförvandter, att hos den vacklande

riksförsamlingen stärka påfvens inflytande [11]. Men det var i synnerhet för kejsaren,

han utlade sina snaror. Han begagnade sig af oenigheten emellan de belgiska och

spanska ministrarna; han belägrade Karl med föreställningar, och uppväckta af honom,

454


förenade alla Roms vänner sina böner med hans. "Dagligen," skref kurfursten till sin

bror Johan, "rådslår man emot Luther; man yrkar, att han af påfven och kejsaren skall

förklaras i akt, och söker på allt sätt skada honom. De röda hattarna, romanisterna, med

hela sitt anhang, visa sig outtröttl i ga" [12].

Aleander arbetade verkligen med ett nit, som Luther kallar ett förunderligt raseri

[13], på reformatorns fördömande. En dag utropade den apostatiske (en ordlek af Luther

i stället för den apostoliska) [14] nuntien, af sin vrede hänförd utöfver försigtighetens

gränser; "Om 1, tyskar, viljen afskaka det romerska oket, skola vi laga så, att 1, fallande

för h❑arandras svärd, skolen allesammans dö i ert eget blod" [15]. "Så föder påfven

Kristi får", an- märkte reformatorn. Sjelf förde han ett helt annat språk : han begärde för

egen del ingenting. "Luther är redo," sade Melanch., ton, "att med sitt lif köpa evangelii

ära och framgång" [16].

Men reformatorn bäfvade vid tanken på den förödelse, hvartill hans död kunde bliva

förspelet. Han tyckte sig se, huru det förvilla. de folket i hans motståndares och i

synnerhet presternas blod skulle hämnas hans martyrdom, och ryggade tillbaka för det

förskräckliga ansvar, han drog öfver sig. "Gud," sade han, "sätter gräns för sina fienders

raseri, men om det bryter löst, skall en storm, lik den, som förhärjat Böhmen, drabba

presterna • . Jag är utan skuld, ty jag har träget bedt den tyska adeln genom kloka

rådslag och lagar, men icke med svärdet hejda romarne. Att föra krig emot mod- och

kraftlösa prester, är detsamma som att strida mot quinnor och barn" [17]. Karl kunde

icke motstå nuntiens enträgenhet. Hans belgiska och spanska gudaktighet hade blifvit

utvecklad af hans gu. vernör Adrian, hvilken sedan besteg påfvestolen, och Leo X hade i

en särskild skrifvelse uppmanat honom att genom ett kejserligt edikt gifva laga kraft åt

hans bulla.

"Gud har förgäfves åt er anförtrott högsta maktens svärd," skref han, "om ni ej

begagnar det så väl mot de otrogna, som mot kättare, hvilka äro än värre." En dag i

början af Februari, då man i Worms som bäst beredde sig till ett lysande tornerspel och

kejsarens tält redan var uppslaget, kallades alltså riksfurstarna till det kejserliga

palatset. Sedan påfvens bulla der blifvit uppläst, förelade man dem ett strängt edi,kt,

som påbjöd dess verkställande. "Om I veten någonting bättre," tillade kejsaren efter

antagen sed, "är jag färdig att böra er." Detta var uppslaget till en liflig strid inom

riksförsamlingen. "Munken," skref ett ombud från en af Tysklands fria städer, "girver oss

mycket att sköta. Somliga skulle vilja korsfästa honom, och jag tänker, att han icke skall

undkomma. Det är blott fara värdt, att han på tredje dagen uppstår igen."

Kejsaren hade trott, att han utan motstånd från ständernas sida skulle kunna

utfärda sitt edikt, men så skedde ej. Sinnena voro ej förberedda: riksförsamlingen måste

först vinnas. "Sök att öfvertyga riksstånden," sade den unge monarken till nuntien.

455


Denne önskade ej bättre, och hans företräde inför riksdagen utsattes till den 13

Februari.

________________________________________

[1] Corp. ref. I, p. 281 den 3 Februari.

FOTNOTER

[2] Et sane in so toto negotio singulare probitatis ardorisque speci-men dedit. (Pallav.

I, p. 90.)

[3] Weimarska arkivet. Seekend., p. 315.

[4] Der andero das Herz zu vielein Guten eröffnet. (Seckend., p. 315.)

[5] Seekend., p. 319. —

[6] Ibid. 320.

[7] L. Opp. (W.) XXII, p. 165:,,

[8] Seekend., p. 323.

[9] Seribit Spalatinne tantum favoris evangelio esse istio, ut me inau-ditnm et

ineonvietum damnari non sparat. (L. Epp. I, p. 566, d. 9 Febr.)

[10] Hine agna manabat, gine sucoensm pietatis test= restingnebat. (Paliav. 1, p. 96.)

[11] Ibid., p. 95.

[12] Seek., p. 364.

[13] Miro furore papist moliuntur mihi mala. (L. Epp. I, p. 558.)

[14] Ibid., p. 589.

[15] Ut mutnis omdibus absumpti, vestro oruore pereatis. (L. Epp, I, p. 556,)

[16] Libenter etiam morte stia Evangelii gloriam et profeotum emerit. (Corp. Ref. I,

285.)

456

[17] L. Epp. I, 563.


457


KAPITEL III.

Nuntien beredde sig till den högtidliga stunden. Uppgiften var svår, men icke öfver

Aleanders höfva. Påfligt sändebud, samt omgifven af sitt embetes hela glans, var han

derjemte en af sin tids mest vältaliga mån. Också afvaktade reformationens vänner icke

utan fruktan detta sammanträde. Burfursten uteblef under förevändning af opasslighet,

men befallde några af sina rådsherrar att öfvervara förhandlingarna och i synnerhet

lägga nuntiens tal på minnet.

På utsatt dag begaf sig Aleander till kurfurstarnas församling. Sinnena voro

upphetsade; många erinrade sig Hannas och Salphas,dä de begåfvo sig till Pilati palats

och begärde den man. IMU död, som föreände fotket (Luc. XXIII, 2). Just då nuntien

skulle gå öfver tröskeln, framträdde, enligt Pallavicinis utsago, den tjensteman, som stod

på vakt vid dörren, satte knytnäfvarna mot bröstet på honom och stötte honom tillbaka

[1]. "Han var i själ och hjerta Lutheran", tillägger den romerske historieskrifvaren. Är

denna händelse sand, visar den visserligen å ena sidan en ovanlig brist på

sjeltbeherrskning, men gifver å andra ett begrepp om det mäktiga inflytande, Luthers

ord utöfvat på sinnena. Den stolte nuntien rätade upp sig, fortsatte med värdighet sin

väg och inträdde i salen. Aldrig hade Rom blifvit uppfordradt att försvara sig inför en sä

lysande församling. Aleander lade framför sig Luthers böcker, samt påfvarnas bullor,

hvilka han medtagit, för att styrka sina påståenden; och då det blef tyst i, salen,

upphöjde han sin röst och sade:

"Stormäktigste kejsare, durchlauchtige furstar och högtärade ständer! Jag kommer

att inför er förfäkta en sak, hvilken jag af hela mitt hjerta är tillgifven. Det gäller att på

min herres huf-vud upprätthålla den tiar, som alla tillbedja; det gäller att försvara den

påfliga tron, för hvilken jag vore färdig att öfverlemna min kropp åt lågorna, allenast det

tillvexande kätteriets odjur, hvilket jag kommit att bekämpa, förtärdes af samma eld [2],

"Men söndringen mellan Luther och Rom angår icke alle-nast påfvens sak. Jag har

framför mig Luthers böcker, och man behöfver endast hafva ögon i hufvudet, för att inse,

att-det är kyr-kans heliga läror, han anfaller. Han påstår, att Herrans.Nattvard endast

begås värdigt af dem, hvilkas samveten äro uppfyllda af sorg och blygsel öfver sina

synder, och att dopet icke rättfärdiggör någon, som saknar tro på det löfte, hvars

underpant det är [3]. Han förnekar våra gerningars nödvändighet för erhällendet af den

himmelska herrligheten. Han förnekar, att vi hafva frihet och förmåga att hålla den

naturliga och den gudomliga lagen. Han påstår, att vi i alla våra handlingar nödvändigt

synda. Har någonsin från algrundens rustkammare utgått glödande skott, mera egnade

att slita alla blygselns band? Han predikar munk. löftenas afskaffande. Kan man tänka

sig en mera helgerånande gudlöshet? ... Hvilken förödelse skall man icke få se i verlden,

då de, som borde vara folkens surdeg, af kasta sin heliga drägt, öfvergifva templen, der

458


deras fromma sånger genljöd°, och försänka sig i skörlefnad, blodskam och utsväfningar f

..."

"Skall jag uppräkna den fräcke munkens många brott? Han syndar mot de döda, ty

han förnekar skärselden; han syndar emot himmelen, ty han säger sig icke ens vilja tro

en engel från himmelen; han syndar mot kyrkan, ty han påstår, att alla kristna äro

prester ; han syndar mot helgonen, ty han föraktar deras vörd-nadsvärda skrifter; han

syndar mot kyrkomötena, ty han kallar det KostnItzska en församling' af onda andar;

han syndar mot verlden, ty han förbjuder att med döden bestraffa någon, som icke begått

en dödssynd. Somliga påstå, att han är en from man .. . Jag vill ej angripa hans lefverne,

utan endast påminna denna för. samling derom, att djefvulen bedrager folken under

sanningens sken."

Med anledning af skärselden, hvilken kyrkomötet i Florens förkastat, nedlade

Aleander för kejsarens fötter påfvens bulla an-gående samma möte. Erkebiskopen i

Mainz upptog och öfver. lemnade den högtidligt till erkebiskoparna i Köln och Trier,

hvari det nu ligger framför oss, härrörer från honom, men han angifver de källor, hvarur

han öst, isynnerhet Aleanders i Vatikanska arkivet för-varade bref (Acta Wormatiee, fel.

66 db 99); jag tror alltså, att man icke utan våld kan förkasta hela talet och har efter

protestantiska och romer-ska urkunder meddelat några delar deraf.

hvilka kringskickade den bland de öfriga furstarna. Sedan nun. tien sålunda anklagat

Luther, öfvergick han till den andra delen af sin uppgift, neniligen att rättfärdiga Rom.

Luther påstår," sade han, "att man i Rom med munnen lof. var en sak, och gör

tvärtom med handen. Om detta är sannt, bör man icke deraf draga en alldeles motsatt

slutföljd? 1 fall en reli-gions tjenare letva enligt dennas föreskrifter, är det ett tecken, att

den är falsk? Sådan var de gamla Romarnes religion .... sådan är Mahomets och sjelfva

Luthers; men sådan är icke den religion, Roms påfvar lära oss. Ja, den lära, de bekänna,

fördömer dem alla såsom felaktiga, många såsom tadelvärda, och några, jag bekänner

det uppriktigt, såsom brottsliga [4]. Denna lära öfverlemnar deras gerningar, medan de

lefva, åt menniskor. nas klander och efter döden åt historiens vanära. Men hvad nytta

och glädje kunde påfvarna väl haft af att uppdikta en sådan religion ?

"Kyrkan," säger man, "styrdes de första århundradena icke af de romerska

biskoparna. Hvad vill man deraf sluta? Med sådana skäl skulle man förmå menniskorna

att lefva af ekollon, samt prinsessorna att sjelfva tvätta sitt linne."

Men nuntien var i synnerhet angelägen att störta reforma-torn. Full af harm mot

dem, som yrkade, det Luther borde få tillfälle att försvara sig, utropade han: "Luther

skall aldrig taga lärdom af någon, Påfven hade redan stämt honom till Rom, men han

infann sig icke. Derpå kallade honom påfven till Augsburg att stä till rätta för hans

459


legat, och han inställde sig först, sedan han erhållit kejsarens lejdebref, det vill säga,

sedan man bundit händerna pä legaten och endast lemnat honom tungan fri [5] ... Ack,"

sade Aleander, vändande sig till Karl, "jag besvär Ers Kejserliga Majestät att icke begå

en handling, som skulle lända er till vanära! Blanda er icke uti en sak, öfver hvilken

lekmän icke harva någonting att säga. Gör hvad er tillkommer. Må Luthers lära öfver

hela riket förbjudas och hans skrifter allestädes uppbrännas. Frukta icke! 1 Luthers

irrläror finns anledning nog att bränna 100,000 kättare ... Och hvem hafva vi att frukta!

Pöbeln? ...

Den visar sig före striden fruktansvärd genom sin oförskämdhet, men under striden

föraktlig genom sin feghet. De utländska furstarna! Men konungen af Frankrike har

stängt sitt rike för Luthers lära; och konungen af Storbrittanien är i begrepp att med

egen kunglig hand nedslå den. Hvad Ungern,. Italien och Spanien tänka, vet Ers

Majestät, och ingen af edra, grannar är eder så hätsk, att han öfver er önskar en sådan

olycka, som detta kätteri. Ty om vår fiendes hus gränsar till vårt, kunna. vi väl önska

honom en feber, men icke pesten ... Men hvilka. äro dessa Lutheraner! En sammanrafsad

hop af skamlösa skolfuxar, förderfvade prester, osedliga munkar, okunniga advokater,

afsigkomna adelsmän, samt förvända och förvillade varelser ur de lägre folkklasserna.

Huru mycket talrikare, skickligare och mäktigare är ej det katolska partiett Ett

enhälligt domslut at denna höga församling skall upplysa de enfaldiga, varna de

oförsigtiga, stödja de vacklande, samt stärka de svaga.... Men otnz yxan ej sättes till

roten på denna giftiga planta, om den icke får dödshugget, då skall den med sina grenar

öfverskygga Kristi arfvedel, förvandla Herrans vingård till en ryslig skog, förbyta. Guds

rike till en kula för vilda djur och försätta Tyskland i samma tillstånd af råhet och

förödelse, hvari Mahomets vidskepelse försänkt Asien."

Nuntien tystnade, sedan han talat i tre hela timmar. Hans hänförande vältalighet

hade gjort djupt intryck på församlingen. Cochleeus berättar, att de uppskakade

furstarne sågo förskräckta på hvarandra, och att man från flera håll hörde ett sorl mot

Luther och hans anhängare [6]. Om den väldige reformatorn varit närvarande; om han

kunnat besvara detta tal; om han genom de medgifvanden, hvilka minnet af hans fordne

herre, den skandlige Borgia, aftvungit legaten, bevisat, att de till Roms försvar anförda

skälen just bröto stafven öfver detsamma; om han ådagalagt. att den lära, som blottade

Roms orättfärdighet, icke blifvit uppfunnen af honom, såsom talaren påstått, utan var

samma lära, sona Kristus gifvit veraden, och hvilken genom reformationen återställdes i

sin ursprungliga glans; om han med lifliga och sanna, färger skildrat påfvemaktens

missbruk och visat, huru den gjort Jesu Kristi religion till ett medel för sin herrsklystnad

och girighet, skulle verkan af nuntiens tal i ett ögonblick blifvit utplånad men ingen röst

höjde sig för att motsäga honom. Intrycket ar hans tal förblef oförsvagadt, och den

upprörda, hänförda försain- lingen tycktes villig att med våld från rikets mark utrota det

Lutherska katteriet [7].

460


Segren var emellertid endast skenbar. Det låg 1 den gudom-liga försynens rådslag,

att Rom skulle få utveckla så vål sina skäl, som sina krafter. Den störste af dess talare

hade upptrådt i furstarnes församling och sagt allt hvad Rom hade att såga. Men just

denna påfvevåldets sista ansträngning blef för många af ithörarne ett förebud till dess

nederlag. Liksom sanningen, för att segra, blott behöfver högt uttalas, så behöfver

villfarelsen, för att gå under, endast öppet laggas i dagen. Ingendera får döljas, om de

skola uppfylla sin bestämmelse. Ljuset dömer öfver allting.

________________________________________

FOTNOTER

[1] Palla.v. I, p. 112.)

[2] Dummodo mecum une, monstrum nascentis lueresis arderet. (Pall. I, 97.)

Seekendorff och efter honom flera andra protestantiska historieskrifvare hafva yttrat, att

Pallavicini sjelf sammansatt det tal, han lägger Aleander i munnen. Kardinalen

medgifver oek, att den form,

[3] Baptismum =klema justificure, sed ödem in verbum promissionis, cui additur

Baptismus. (Coohlteus. Ad. Luth. 28.)

[4] Multon et quodantenue reas, nonnullos (dieam ingenue) ut eoefestas. (Pallav. I,

101.)

[5] Quod idem erat, ae revinetis legati braehiis, et lingua aolum »- luta. (Ibid. 109.)

[6] CochIceus, 28.

[7] Pallav. I, 101. Rosooe's Life of Leo X, 30.

461


KAPITEL IV.

Ändtligen fattade kejsaren

Såsom vanligt då en talare med klingande ord öfverskyler tomheten af sina skål,

fordrades endast få dagar, för att skingra intrycket af nuntiens tal.

De flesta af furstarna voro färdiga att uppoffra Luther, men ingen ville efterskänka

rikets rättigheter, eller låta tyska folkets. klagomål falla. Man hade ingenting emot att

lemna i sticket den oförskämde munken, som vågat yttra så djerfva ord, men man

ämnade kraftigt föreställa påfven nödvändigheten af en reform och hoppades, att denna

framställning skulle erhålla så mycket större vigt, som den gjordes af nationens

målsman. Också var det Luthers störste personlige fiende, hertig Georg af Sachsen, som

med mesta eftertryck talade emot Roms inkråktningar. Konung Podiebrads dotterson,

som stött sig på den af reformatorn predikade läran om nåden, hade ännu icke uppgifvit

hoppet om en kristenhetens reform, så vål i sedligt som kyrkligt afseende, och ingenting

uppretade honom mera emot Luther an öfvertygelsen, att denne genom sina föraktade

läror skårade bort den goda saken.

Då han nu såg, att nuntien ville indraga Luther och kyrkoreformen i samma dom,

uppsteg han i fursteförsamlingen och sade till stor förundran för dem, som kände hans

hat till re-formatorn : "Riksdagen bör icke glömma sina besvär emot det romerska hofvet.

Hvilka missbruk hafva icke insmugit sig i våra stater! De för kyrkans bästa af kejsaren

frivilligt beviljade annaterna [1] fordras nu som en skuld; de romerska hofmännen

uppfinna dagligen nya påbud, för att uppköpa, sälja och utarrendera de kyrkliga

lägenheterna, hvarvid en mängd olagligheter ega rum, hvilka de rika ostraffadt ffi,

föröiva, men som hos de fattiga, som sakna medel att friköpa sig, utan misskund beifras;

påfvarna upphöra icke att till förfång för lägenheternas lagliga innehafvare skänka sitt

hoffolk expektanser [2] och reserver [3]. De romerska • abbotstiftens och klostrens

embeten bortgifvas till kardinaler, biskopar och prelater, hvilka tillvälla sig inkomster.

na, så att det i kloster, hvilka borde itafva tjugu till trettio munkar, icke finnes en enda.

Vallfartsorterna tillvexa i oändlighet ; på alla gator och torg i våra städer upprättas

afiatsbodar, sådana som S:t Antonii, den Helige Andes, S:t Huberts, S:t Cornelii,

8 :t Vincentii, med flera; bolag tillhandla sig af Rom rättighet att hålla dylika bodar,

samt köpa sedan af biskopen tillstånd att utbjuda sin vara, och för att härtill erhålla

nödiga penningar, utpressa de det fattiga folket; syndernas förlåtelse, som borde utdelas

endast för själarnas salighet och förtjenas genom böner, fastor och barmhertighetsverk,

säljes efter taxa; biskoparnes

rialer [4] öfverhopa de lägre klasserna med botöfningar för hädelser, äktenskapsbrott,

utsväfningar, vanhelgande af den eller den högtidsdagen, men gifva kyrkans tjenare, om

462


de göra sig skyldiga till dylika brott, icke ens en skrapa; straffen ädömas den botgörande

på det sätt, att han snart måste begå samma synd och sålunda blifva nödsakad att betala

än mera penningar .... Se här några af de missbruk, som vittna emot Rom. Man har

afiagt all blygsel och fikar endast efter penningar! ...

Så att predikan. terea, som borde lära sanningen, endast fara med lögner, och i stället

att härför bestraffas, erhålla de belöningar, ty ju mer de ljuga, desto större blir vinsten.

Det är från denna gyttjiga pöl, som så mycket orent vatten utflyter. Girighet och vällust

räcka hvarandra handen. Officialerna locka under olika förevitndningar till sig quinnor,

samt söka genom hotelser och skänker att förföra dem; lyckas ej detta, bringa de dem i

dåligt rykte. Ack presternas förargelseväckande lefnad störtar många arma själar i evig

fördömelse. En genomgripande reform är af nöden, och för detta ändamål måste ett

allmänt kyrkomöte sammankallas. Der-före beder jag er, höge furstar och herrar, att

med all flit bedrifva denna sak" [5]. Hertig Georg öfverlemnade några dagar, sedan

Aleander hållit sitt tal, en förteckning pä de af honom anförda besvitrspunkterna,, och

denna vigtiga handling förvaras ännu i Weimars arkiv.

Kraftigare hade icke sjelfva Luther talat emot Roms miss. bruk, men han hade gjort

mer An detta. Hertigen påpekade det onda; Luther hade icke allenast påpekat det onda,

utan äfven angifvit dess orsak och botemedel. Han visade, att menniskan endast genom

tron på nåden och Jesu Kristi förtjenst erhåller den rätta, från Gud utgående

syndaförlåtelsen, och denna enkla, men mäktiga lära hade omstörtat alkepresternas

krämarbodar. "Huru skall man blifva from ?" frågade han en dag. "En francis.

kanermunk skall svara: Tag på dig en grå kåpa, och omgjorda dig med ett rep. En

romare skall säga: Hör messan och fasta. Men en kristen skall svara: Endast tron på

Kristus gör rättfärdig och salig. Redan före gerningarna måste vi hafva evinnerligt lif.

Men då vi äro födda på nytt och genom nådens ord blifvit Guds barn, då göra vi goda

gerningar" [6].

Hertigen talade såsom en verldslig furste, Luther såsom en reformator. Kyrkans

olycka var, att hon vändt sig helt och hållet utåt, samt förvandlat sina gerningar och

nådeverkningar till yttre och sinnliga ting. Aflaten var slutpunkten i denna rigtning, och

det allra andligaste i kristendomen, nemligen syndaförlåtelsen, hade utbjudits på torgen

liksom lekamlig mat och dryck. Lu. thers storverk bestod just deruti, att han, utgående

frän denna slutpunkt i kristenhetens förfall, till lilvets urkälla återförde men-niskan och

kyrkan, samt i hjertats helgedom återupprättade den Helige Andes rike. Sinom ofta

händer, Utflöt botemedlet från sjelfva det onda, och båda ytterligheterna vidrörde

hvarandra. Från den stunden började kyrkan, som i så många århundraden utvecklat sig

utåt, i kyrkobruk, samt menskliga iakttagelser och stadgar, att äter utveckla sig inåt, i

tro, hopp ocii kärlek.

463


Hertigens tal gjorde så mycket större verkan, som hans af. vaghet mot Luther var

allmänt bekant. Äfven andre medlemmar af riksdagen framkommo med klagomål, hvilka

till och med de andliga furstarna ..nderstödde [7]. "Vi hafva en påfve, som endast älskar

jagt och nöjen", sade man. "Tyska folkets andliga embeten bortgifvas i Rom till

bössemitstare, falkenerare, bönhasar, åsnedrifvare, stallpojkar, drabanter, samt dylikt

okunnigt, odugligt och för Tyskland alldeles främmande folk" [8].

Riksdagen valde ett utskott för uppsiittandet af alla dessa be-svår, hvilka stego till ett

antal af hundradeen särskilda punkter. En af andliga och verldsliga furstar sammansatt

deputation öfverlemnade till kejsaren besvArsskriften och besvor honom att, enligt hvad

han i sin tronförsäkran förbundit sig till, sörja för klagomålens afhjelpande. "Huru

många själar hafva icke gått förlorade !" sade de till Karl V; "huru många rofferier, huru

många utpressningar hafva icke. uppkommit af det förargelseväckande lefnadssättet i

påfvens omgifning! Det är nödvändigt att förekomma vårt folks förderf och vanära.

Derföre bedja vi på det ödmjukaste och enträgnaste, att Ers Majestät måtte påbjuda,

företaga och fullborda en allmän reform" [9]. Kristenhetens furstar och folk drefvos på

denna tid af en okänd makt, en högre vishet, som ryckte åfven reformens motståndare

med sig och förberedde den mensklighetens frigörelse, hvars timme ändtligen slagit.

Karl kunde icke vara likgiltig för denna på hela rikets vägnar gjorda framställning,

hvilken hvarken han eller nuntien väntat sig. Sjelfva hans biktfader hade förutsagt

honom himmelens hämnd, om han icke reformerade kyrkan. Kejsaren tog genast tillbaka

ediktet om uppbrånnandet af Luthers skrifter och befallde tillsvidare endast, att de

skulle utlemnas åt de lagliga myndigheterna.

Detta tillfredsställde emellertid icke församlingen, som fordrade reformatorns

personliga inställelse. "Det år orättvist," sade hans vänner, "att döma Luther ohörd,

samt utan att han erkänt sig såsom författare till de böcker, man vill bränna." "Hans

lårs," sade ä andra sidan hans motståndare, "har så bemäktigat sig sinnena, att det utan

hans hörande år omöjligt hejda dess framfart. Vi behöfva icke inlåta oss i någon

ordvexling med honom; och om han erkänner sina skrifter och vägrar återtaga dem, då

skola vi, kurfurstar, furstar, det heliga rikets stånder, trogna våra förfäders religion,

med förenade krafter understödja Ers Majestät i verkställandet af edra beslut" [10].

Fruktande det värsta af Luthers oförskräckthet och furstar-nas okunnighet, uppbjöd

den bekymrade Aleander alla sina kraf-ter för att hindra Luthers inställelse. Han gick

från Karls ministrar till de mest påfviskt sinnade bland furstarna, och från dessa till

kejsaren sjelf [11]. "Det går icke an," sade han, "att till pröfning upptaga ett påfligt

beslut. Man ämnar icke, sägen I, disputera med Luther; men," fortfor han, "skola icke

den djerfve mannens kraft, bana eldiga blickar, hans. vältaliga ord, hans muns

hemlighetsfulla anda vara tillräckliga för att uppvigla sinnena? [12] Redan vördas han af

många såsom ett helgon, och .öfverallt ser man hans bild omgifven af en gloria, liksom de

464


saligas hufvuden ... Må man åtminstone, om han nödvändigt skall inkallas, icke ställa

honom under rikets lejd!" Med dessa sista ord ville nuntien antingen skrämma Luther

eller förbereda hans undergång. Aleander hade ingen svårighet att vinna gehör hos de

spanska granderna. I Spanien liksom i Tyskland rådde bland folket allmän ovilja mot

den i dominikanernas hand lagda inqvisitionen, hvilken, för någon tid afskaffad, af Karl

nyligen blifvit återinförd, och Luther hade inom halfön talrika anhängare; men

granderna, hvilka vid Rhen återfunno livad de på andra sidan Pyreneerna så mycket

hatade, hyste helt andra tänkesätt. Eldade af det blindaste trosnit, brunno de af längtan

att utrota det nya kätteriet. I synnerhet blef Fredrik, hertig af Alba, utom sig af raseri,

så ofta han hörde talas om reformationen, och skulle gerna vadat i affällingarnes blod

[13]. Innan Luther ännu erhållit kallelsen, satte hans blotta namn alla de i Worms

församlade herrarna i eld och lågor.

Den man, hvilken sålunda upprörde jordens väldige, tycktes ensam förblifva lugn.

Underrättelserna från Worms von) högst oroande, och Luthers vänner uppfylldes af

förskräckelse. "För oss återstår ingenting annat än edra förböner och valgångsönskningar",

skref Melanchton till Spalatin. "Ack! om Gud värd igades med vårt blod köpa

kristenhetens välfärd!" [14] Luther der_ emotinneslöt sig, fiämmande för all fruktan, i

sin lugna cell, der han begrundade och på sig tillämpade deEza Jungfru Marias ord:

Min själ prisar storligen Herran, och min ande fröjdar sig i Gud min Frälsare; ty den

Mäktige hafver gjort mäktiga ting, och harts namn är heligt. Han hafver bedrifvit makt

med sin arm. De mäktiga hafver Han satt af sätet och uppsatt de ringa. (Luc. I, 46-55.)

Se här några af de tankar, som trängde sig på Luther: "Den mäktige" . säger Maria. Ack,

det är en stor djerfhet af en ung flicka! Med ett enda ord gör hon alla starka sjuka, alla

mäktiga svaga, alla visa till narrar, alla berömda till skam ; och tillegnar Gud allena

makt, kraft, visdom och ära.

"Hans arm", fortfar hon; det vill säga, Håls egen makt, med hvilken Han utan

kreaturens tillhjelp verkar, hvilket tillgår stilla och hemli.. gen, till dess allt är skedt. Så

kommer då förstörelsen, innan man anar det, samt återupprättelsen, innan någon

tänker derpå. Han låter de fromma blifva kraftlösa och undertryckta, så att hvar och en

menar, att det är ute med dem ... Men då uppenbarar sig Guds styrka och hela arm, ty

der menniskans kraft slutar, der vidtager Guds, om blott tron är tillstädes och bidar på

Honom ... Å andra sidan låter Gud sina motståndare blifva stora och mäktiga. Han

undandrager dem sin kraft, och låter dem uppblåsas af deras egen [15], Han utblottar

dem på sin eviga vishet, och låter dem uppfyllas med deras egen förgängliga via-het.

Derföre varar deras väsende blott en tid och försvinner liksom en vattenbubbla, samt

blir, såsom om det aldrig varit."

Det var den 19:de Mars, under det hans namn fyllde kejsarstaden med förskräckelse,

som Luther slutade denna sin utläggning af Afagraficat [16].

465


Man lemnade honom likväl icke ostörd i hans undangömda vrå. Enligt kurfurstens

befallning skickade Spalatin honom en uppsats på de punkter, som man fordrade, att

han skulle återkalla. En återkallelse efter afslaget i Augsburgi "Frukta icke," skref han

till Spalatin, "att jag återkallar en enda stafvelse, alldenstund de ej hafva annat motskäl,

än att mina skrifter strida emot deras så kallade kyrkas bruk. Om kejsaren kallar mig,

endast för att jag skall återtaga mina ord, svarar jag, att jag stad-nar här, och det är just

detsamma, som om jag varit i Worms och derifrån återkommit; men om kejsaren deremot

kallar mig för att döda mig såsom en rikets fiende, är jag färdig att hörsamma hans

kallelse [17]; ty med Kristi hjelp skall jag på stridsfältet icke öfvergifva Hans ord. Jag vet

det väl: dessa blodtörstiga menniskor skola ej hvila, förr än de tagit lifvet af mig. Ack! om

det endast vore papisterna, som gjorde sig skyldiga till mitt blod 1"

________________________________________

FOTNOTER

[1] St kallades första årets inkomst af biskops- och abbotstift, hvilken tillföll påfven.

[2] Fullmakt på en syssla före innehafrarens död.

[3] Bref, genom hvilka påfven tiljsatte lediga prostlägenheter.

[4] Af biskop tillförordnad ordförande i andlig domstol.

[5] 4ecend., 330.

[6] L. Opp. (W.) XXII, p. 748, 752.

[7] Seckend., Företal af Friok.

[8] Kappe Naehleee nutzl. Ref. urkunden, III, 282.

[9] Ibid., 275.

[10] L. Opp. (L.) XXII, 567.

[11] Palla. I, 113.

466


[12] Lingua promptus, ardore vultus, et oris spiritu ad conoitandam *editionen.

(Ibid.)

[13] Ibid., 362.

[14] Utinam Deus redimat nostro sanguine salutam Christiani populi. (Corp. Ref. I,

362.)

[15] Er zieht reine Kraft heraus und lässt cie von Bigener Kraft sich aufbiasen.

(Msgnificat L. Opp. Wittenb. Deutsch. Ausg. III, 11.)

[16] Så kallas Jungfru Marias loftgång efter första ordet i den latinska

öfversättningen.

[17] L. Epp. I, 574.

467


KAPITEL V.

Ändtligen fattade kejsaren sitt beslut. Endast Luthers in-ställelse inför riksdagen

tycktes kunna göra slut på den sak, som sysselsatte hela rikets uppmärksamhet. Karl

beslöt att inkalla honom, men utan att gifva honom lejd. Fredrik-måste således åter

uppträda såsom hans beskyddare. Alla insägo den fara, i hvilken reformatorn svåfvade.

"Luthers vänner," säger Cochlceus, "fruktade, att man skulle utlemna honom till påfven,

eller att kejsaren sjelf i anseende till hans envisa kätteri skulle låta bringa honom om

lifvet, och att man mot honom ej skulle hålla tro och lofven" [1]. I anledning häraf

uppstod furstarne emellan en lång och häftig öfverläggning. Väckta till besinning af den

mäktiga rörelse, som gripit hela Tysklands befolkning, samt befarande, att något

°väsende eller upplopp [2], och det sannolikt till reformatorns fördel, vid Luthers

genomresa skulle utbryta, ansågo de klokast att i alseende på hans öde lugna sinnena,

och icke allenast kejsaren, utan äfven kurfursten, hertig Georg och landtgrefven af

Hessen, genom hvilkas stater han skulle färdas, gåt honom livar sitt lejdebref. Den 6

Mars 1521 underskref Karl V följande till Luther ställda kallelse:

"Karl, genom Guds nåde utvald till romersk kejsare...m. m

"Ärevördige, käre och fromme! Alldenstund vi, jemte det heliga romerska rikets här

församlade ständer, beslutat företaga en undersökning angående den lära och de böcker,

du en tid bortåt låtit utgå, så hafva vi, på det du med fullkomlig säkerhet må komma och

återvända, gifvit dig vår och rikets lejd, hvilken vi härmed öfversända. Och år vår

allvarliga vilja, att du genast rustar dig till denna resa, så att du inom 21 dagar, på sätt

vårt lejdebref närmare bestämmer, må infinna dig här hos oss och icke uteblifva. Frukta

kvarken våld eller orättvisa. Ty vi vilja orubbligen upprätthålla ofvannämnde lejd och

tillförne oss, att du hörsammar vår kallelse. Du fullgör derigenom vår allvarliga vilja.

"Gifvet i vår och rikets stad, Worms, den sjette dagen i Mars månad, Herrans år 1521,

det andra af vår regering.

Karl."

"På min Herres, Kejsarens befallning, egenhändigt, "Albrekt, kardinal af Mainz,

erkekansler.

Nikolaus Zwyl."

Det bifogade lejdebrefvet hade till utanskrift: Till den ärevördige, vår käre och

fromme doktor Martin Luther, af Augustinerorden.

Det började sålunda:

468


"Vi Karl, den femte af det namnet, med Guds nåde utvald till romersk kejsare,

konung till Spanien, båda Sicilierna, Jeru. salem, Ungern, Dalmatien, Kroatien m. m.,

erkehertig af Österrike, hertig af Burgund, grefve till Habsburg, Ost- och Vest, flandern,

Tyrolen, m. m."

Sedan herrskaren öfver så många folk gjort vetterligt, att han tillkallat en

augustinermunk, vid namn Luther, befallde han alla furstar, herrar, embetsmän och

andra, att vid fara af kej-sarens och rikets straff hålla det af honom gifna lejdebrefvet i

helgd [3]. .

Således gaf kejsaren namnen "kår, ärevördig och from" åt en man, som af kyrkans

öfverhufvud blifvit förklarad i bann. Genom dessa milda ordalag ville han nemligen hos

Luther och hans vänner skingra allt misstroende. Kaspar Sturm utsägs att framföra

kallelsen till reformatorn och följa honom till Worms. Kurfursten, som fruktade något

utbrott af allmänhetens harmskref den 12 Mars till magistraten i Wittenberg, att man

skulle sörja för den kejserlige budbärarens säkerhet och i händelse af behof förse honom

med vakt. Härolden begaf sig utaf.

Sålunda gingo Guds rådslag i fullbordan. Han ville sätta på ett berg det ljus, han

upptände i verlden, och genast kommo kejsare, konungar och furstar i rörelse, för att, sig

sjelfve ovetan, de, utföra hans afsigter. Det kostar Honom ringa att upphöja det, som lågt

är. En vink af Hans band var nog för att från en undangömd koja upplyfta den fattige

bergsmanssonen till furste- borgen. Inför Honom är ingenting stort eller litet, och når

Han vill, mötas Karl V och Luther.

Men skulle Luther hörsamma kallelsen? Hans bästa vänner tviflade derpå. "Doktor

Martin är hitkallad," skref kurfursten den 25 Mars till sin bror, "men jag vet icke, om

han kommer. Mig anar intet godt." Tre veckor sednare, den 16 April, skref samme

förträfflige furste, då han såg faran vexa, ånyo till hertig Johan: "Man har upp3lagit

kungörelser emot Luther. Kardi. Daler och biskopar angripa honom hårdt. Må Herren

vända allt till det bästa! Gifte Gud, att jag måtte kunna bereda honom ett någorlunda

godt emottagander [4].

Medan detta tilldrog sig i Worms och Wittenberg, lät påfven det ena slaget fö ja på

det andra. Den 28 Mars, Thorsdagen före påsk, genljud Rom af en högtidlig bannlysning.

Det är brukligt att på denna dag derstädes upplitsa den förskräckliga bullan in Ccena

Domini, hvilken består af idel förbannelser. Alla gator, som ledde till det tempel, der

påfven sjelf skulle förrätta guds. tjensten, voro tidigt upplyllda af det päfliga gardet och

af en talrik menniskomassa, som ditströmmat från hela Italien, för att emottaga den

helige fadrens välsignelse. Platsen framför kyrkan var utsirad med lager och myrten; och

vaxljus brunno på templets balkong, dit morstransen blivit uppburen. På en gång börja

klockorna ljuda. Iklädd sin öfverstepresterliga skrud, ut. bäres påfven i en länstol på

469


balkongen; folket knäböjer, allas hufvuden blottas, fanorna sänkas, gevären sträckas till

marken och en högtidlig tystnad uppstår. Efter några ögonblick uträcker påfven

långsamt händerna, upplyfter dem mot himmelen, samt sänker dem sedan sakta emot

jorden, under det han gör korstecknet. Denna rörelse förnyas tre gånger. Derefter dåna

klockorna ånyo, förkunnande vida omkring nejden den påfliga välsignelsen; prester rusa

fram med brinnande facklor, hvilka de vända upp och ned, samt våldsamt skaka och

kasta från sig, liksom vore det afgrundens lågor; folket gripes af härvan och oro; och

förbannelseorden skalla från tempelbalkongen [5].

Då Luther erhöll kännedom om denna bannlysning, utgaf han den ordagrannt på

trycket, jemte anmärkningar, hållna i den bitande ton, han så väl visste att antaga. Vi

meddela här några utdrag ur denna skrift, ehuru den egentligen först sednare offentliggjordes.

Man hör der å ena sidan kristenhetens öfversteprest, ljungande sina

bannstrålar från tempelbalkongen, samt å den an. dra sidan den Wittenbergske munken,

svarande honom frän det innersta af Tyskland.

Det är någonting särdeles betecknande i motsatsen mellan dessa begge röster.

_ Pdfven. "Leo, biskop ...

Luther. Biskop ... liksom en ulf är en herde; ty en biskop bör enligt salighetens lära

förmana, men icke utspy fdrbannelser och hotelser.

Pdfven. ". . Alla Guds tjenares tjenare

Luther. "Om aftonen, då vi äro druckna; men på morgonen beter det Leo, alla herrars

herre.

Pdfven. "De romerska biskoparna, våra företrädare, hafva haft för sed att vid denna

högtid bruka rättvisans vapen .. .

Luther. "Hvilka enligt ditt påstående äro bannlysning och förbannelse; men enligt

Paulus långmodighet, mildhet och oskrymtad kärlek. (2 Cor. VI, 6, 7.)

Pdfven. "I kraft af det apostoliska embetets åliggande och för att uppehålla den

kristna trons renhet ...

Luther. "Det vill med andra ord säga: Påfvens verldsliga besittningar.

Påfven. "Och dess enhet, som består uti lemmarnes förening med Kristus deras

hufvud . . samt med Hans ståthållare ... Luther. "Ty Kristus gör icke tillfyllest."

470


Pdfven. "Och för att skydda de trognas heliga samfund, följa vi det gamla bruket och

bannlysa och förbanna i Gud alls-mäktigs, Fadrens

Luther. "Om hvilken säges: Icke har Gud sände sin Son i verlden, att Han skall döma

verlden. (Joh. III, 17.)

Påfven. ". . . . Sonens och den Heliga Andes namn, samt i kraft af apostlarnes Pauli

och Petri ... och vår egen makt...

Luther. "Och vår egen makt", säger den glupande ulfven, liksom vore Guds makt,

honom förutan, för svag.

Pdfven. "Vi förbanna alla kättare, Gazareer, Patariner, de Lyonska fattiga,

Arnoldister, Speronister, Passagiauer, Wicleffler, Hussiter, Fraticeller

Luther. "Ty de hafva velat hafva den Heliga Skrift, samt yrkat, att påfven skulle vara

nykter, samt predika Guds ord ...

Påfven. ".. . Och den af oss för dylikt kätteri nyss fördömde Martin Luther, liksom alla

hans ›anhängare, jemte andra, som visa honom någon ytinest .

Luther. "Jag tackar dig, allernådigste pifve, att du för. dömer mig med alla dessa

kristna. Det är en heder för mig, att mitt namn, tillika med dessa ödmjuka Jesu Kristi

bekännares, på ett så ärorikt sätt utropas i Rom under högtiden och nu flyger verlden

omkring.

Pdfven. "Likaledes bannlysa, och fördöma vi alla sjör&vare och kapare . . .

Luther. "Hvem är den störste bland röfvare och kapare, om icke afeuden med sina

förbannelser, hvilken röfvar, fängslar och dödar själar ?

Påfaen. ". . . . I synnerhet dem, som segla på vårt haf

Luther. "Vårt haft ... Petrus, vår företrädare, bar sagt: "Silfver och guld hafver jag

icke" (Apostl. G. 111,13). Jesus Kri stus har sagt: "Verldsliga konungar regera, och de

som makten hafva, kallas nådige herrar; men Y icke så" (Luc. XII, 25). Men .oin ett

hölass bör hälla undan för en drucken menniska, huru mycket mer bör icke Petrus och

Jesus Kristus sjelf gifva vika för pålvent

Pdfven. "Likaledes bannlysa och förbanna vi alla dem, som firfalska våra bullor och

apostoliska bref

471


Luther. "Men Guds brer och Guds skrifter får hela verlden fördöma och bränna.

Pdfven. "Likaledes bannlysa och förbanna vi alla, hvilka lägga binder i vägen för dem,

som föra lifsmedel till det romerska hofvet .

Luther. "Han skäller och biter som en hund för ett ben.

Pdfven. "Likaledes fördöma och bannlysa vi alla, som un-dandraga sig presternas

domsrätt, samt beröfva dem deras tionde, frukter och inkomster .

Luther, "Detta år tolkningen af Jesu Kristi ord: "Om någon vill gå till rätta med dig

och taga din kjortel från dig, låt honom ock hafva kåpan med." (Matth. V, 40.)

Påfven. "Hvilken än deras höghet, värdighet, embete, makt eller stånd må vara, vore

de till och med biskopar eller konungar

Luther. "Ty ibland eder skola uppstå falska lärare, som skola förakta herrskapet och

försmäda majestätet." (Jud. 8.)

Pdfven. "Likaledes bannlysa och fördöma vi alla, hvilka antingen sjelfva eller genom

andra förgripa sig på staden Rom. konungariket Sicilien, öarna Sardinien och Corsica,

Petri a: -

länder i Toscana, hertigdömet Spoleto, markgrefskapet Ancona, Campagnan,

städerna Ferrara och Benevento, samt alla andra romerska kyrkan tillhöriga städer och

länder.

Luther. "0, Petrus! fattige fiskare! hvarifrån har du fått Rom och alla des-a riken? Jag

helgar dig. Siciliens konung! och Bethsaidas fiskare!

Påfven. "Vi fördöma och bannlysa alla kanslerer, rådsherrar, parlamentet.,

prokuratorer, ståthållare, officialer, biskopar eller andra, hvilka sätta sig emot våra

förmanings-, inbjudnings., förbuds-, bemedlings. eller verkställighetsbref

Luther. "Ty den heliga stolen söker endast att i säkerhet och lugn få fråssa, supa, slit

dank, pråla, lefva i vällust, rasa, dundra, ljuga, bedraga och förörva allehanda

skalkstreck

"Statt upp, o Herre! Det är icke så, som papisterna påstå. Du har icke öfvergit'vit oss,

och dina ögon hafva icke vändt sig ifrån oss!"

Så talade Leo X i Rom, och Luther i Wittenberg.

472


Sedan påken uttalat sina förbannelser, sönderrefa pergamentet, hvarpä de voro

skrifna, och styckena kastades omkring bland folket. Genast råkade hopen i stor rörelse;

alla störtade fram för att bemäktiga sig ett stycke af den förfärliga bullan. Sådana voro

de heliga reliker, påfveväldet dagen före nådens och försoningens stora högtid erbjöd åt

sina trogna. Snart skingrade sig folkmassan, och allt blef åter tyst omkring kyrkan. Vi

vilja nu återvända till Wittenberg.

________________________________________

FOTNOTER

[1] Tantiem perfido hametieo nuna nit servande, fides. (Cochkem, 28.)

[2] Ibid.

[3] Luoas Kranaohs Starombuoh etc., utg. af Chr. v. Metheln, 12.

[4] Seokend., 385.

[5] Denna ceremoni linnes beskrifven i flera verk, bland andra i: Tagebuch einer

Reise dureb Deutschland und Italien, Berlin 1817, IV, 84. Hufvuddragen deri gå längre

tillbaka än Luthers tid.

473


KAPITEL VI.

Det var den 24 Mars. Den kejserlige härolden, Kaspar Sturm, hade ilndtligen anländt

till Wittenberg, inställt sig hos doktorn, samt till honom öfverlemnat Karls kallelsebref.

Ett allvarsamt och högtidligt ögonblick för reformatorn 1 Alla hans vänner voro bestörta.

Ingen furste, icke ens Fredrik den vise, hade ännu förklarat sig för honom. Riddarna

hotade visserligen att uppträda till hans försvar, men den mäktige Karl föraktade dem.

Luther låt likväl icke störa sig i sitt lugn. Då han såg sina vänners ångest, sade han:

"Papisterna önska icke min ankomst till Worms, utan mitt fällande och min död [1]. Lika

godt !

Bedjen icke för mig, utan för Guds ordf Innan mitt blod hunnit kallna, skola tusentals

menniskor i hela verlden ställas till ansvar för dess utgjutande, hvarpå Kristi allra

heligaste motståndare, mandråparnes fader, mästare och generalissimus, af fulla krafter

arbetar. Amen! Ske Herrans vilje! Kristus skall gifva mig sin Anda, för att besegra dessa

satans tjenare. Jag föraktar dem i lifvet, och skall besegra dem i döden [2]. Man äflas i

Worms, för att få mig att återkalla. Se hår min återkallelse: jag har fordom sagt, att

påfven var Kristi ståthållare; nu stiger jag, att han år Herrans motståndare, samt

djefvuleus apostel." Då Luther sedan hörde, att franciskanernas och dominikanernas

predikstolar genljöd° at' förbannelser och hotelser emot honom, utropade han: "Jag

fröjdar mig högeligen deröfver" [3]. Han visste, att han fullgjort Guds vilja, och att Gud

var med honom: kunde han icke då med gladt mod begifva sig åstad? Denna afsigtens

renhet och samvetets frihet är en fördold, men oberäknelig kraft, som aldrig sviker Guds

tjenare och gör dem mera oöfvervinneliga, ån om de skyddades af all verldens hårar och

vapen.

Just vid denna tid ankom till Wittenberg en man, hvilken i afresans stund skulle

blifva Luther en tröst, och sedån, liksom Melauchton, en vän för hela Lifvet [4]. Det var

en prest, vid namn Bugenhagen, hvilken flytt undan för biskopens i Camin och her. tig

Bogislaus' af Pommern förföljelser emot evangelii vänner, så väl bland prester, som lärda

och borgare [5]. Född 1485 i Viollin

i Pommern, kvarföre han vanligen kallades Pornmeranus, och härstammande från en

rådsherreslägt, hade Bugenhagen sedan 20 års ålder varit lärare i Trcptow. Ungdomen

tillströmmade för att höra honom, och hans umgänge eftersöktes så väl af adels. Män,

som lärda. Under bön till Gud om upplysning forskade han träget i den Heliga Skrift [6].

En dag mot slutet af December månad 1520 lemnade man honom, under det han gpi,ade

afton med några vänner, Luthers bok om den Babyloniska fångenskapen. "Efter Kristi

död," sade han, sedan han genomögnat den, "hafva många kättare oroat kyrkan; men

aldrig har det funnits en så svär pest, som denna boks författare." Men sedan han tagit

hem och flera gånger genomläst boken, förändrade han alldeles 5sigter ; ett nytt ljus

uppgick för hans själ; och då han om några dagar återkom till sina embetsbröder, sade

474


han: "Hela veraden har råkat i det tjockaste mörker. Endast denne man ser sanningen"

[7] . Flera prester, en diakonur, och sjelfve abboten omfattade den rena salighetsläran

och förde snart genom väldigt predikande, säger en historieskrifvare, sina åhörare från

menskliga villfarelser till Jesu Kristi allena gällande förtjenst. Nu utbröt förföljelsen.

Redan suckade många i fängelserna, och Bu genhagen tog sin tillflykt till Wittenberg.

"Han lider för evangelii skull", skref Melanchton till kurfurstens hofpredikant. "Svart

kunde han fly, om icke till vår fristad och under vår fur. stes beskydd P" [8]

Men ingen gladde sig så mycket öfeer hans ankomst som Luther, och det uppgjordes

dem emellan, att Bugenhagen genast efter reformatorns afresa skulle börja att förklara

Psaltaren. Sålunda förde den gudomliga Försynen nu denne kraftfulle man till

Wittenberg för att i någon mån ersätta den förlust, som förestod lärosätet. Ett år derefter

utnämndes han till stadens förste kyrkoherde, en befattning, som han i 86 år innehade.

Luther kallade honom endast: Pastorn.

Stunden för Luthers afresa var inne. Hans uppskrämda vänner trodde, att han, om

icke Gud genom ett under räddade ho-nom, gick en säker död till mötes. Skild från sin

fädernebygd, hade Melanchton med en varm själs hela tillgifvenhet fästat sig vid Luther.

"Luther," sade han, "ersätter för mig alla mina vänner; han är i mina ögon större och

mera beundradsvärd, än jag kan omtala. Du vet, huru mycket Alcibiades beundrade sin

Sokrates; men jag beundrar Luther på ett helt annat sätt, nemligen såsom en kristen."

Sedan tillade han de enkla och sköna orden: "livar gång jag betraktar honom, finner jag

honom större än han sjelf" [9]. Melanchton ville följa Luther på hans farliga färd. Men

deras gemensamma vänner, och utan tvifvel äfven doktorn sjelf, satte sig deremot.

Skulle icke Filip, i fall hans van icke återkomme, tråda i hans ställe och öfvertaga

ledningen af refor-mationens sak? "Ack, gifve Gud!" sade Melanchton sorgset, men

undergifvet, "att jag fått resa med honom!" [10].

Den liflige Amsdorff förklarade genast, att han ville åtfölja Luther. Hans kraftfulla

själ fann ett nöje uti att blottställa sig för faran, och hans stolthet ingaf honom mod att

oförfärad fram-träda inför konungar och furstar. Fredrik den vise hade till professor i

lagfarenheten vid universitetet i Wittenberg kallat sonen af en läkare från :t Gallen,

Hieronymus Schurff, en man af stor ryktbarhet, samt ett mildt och anspråkslöst

sinnelag. "Han har aldrig," sade Luther, hvilken med honom lefde i den innerligaste

vänskap, "kunnat förmå sig att döma en enda miss-dådare till döden" [11]. Oaktadt sin

medfödda skygghet önskade likväl Scburff att i egenskap af juridiskt biträde vara

doktorn följaktig på den äfventyrliga resan. En ung dansk student, vid namn Peter

Suaven, som bodde hos Melanchton och sedan gjorde sig känd genom sin evangeliska

verksanihet i Pommern och Danmark, förklarade sig äfven villig att följa sin lärare. Den

studerande ungdomen fick icke sakna sitt ombud vid sidan af sanningens kämpe.

475


Tyskland häftade vid tanken på de vådor, som hotade dess hjelte ; och det fann en

värdig tolk för sina farhågor. Rysande för det härda slag, som förestod fäderneslandet,

skref Ulrik von Huden den 1 :ste April till kejsar Karl: "Stormäktigste kejsare: Ni år

nära att i förderfvet störta både er sjelf och oss. Ty hvad annat åsyftar man med Luthers

sak, An att förstöra vår frihet och er makt? Det finns i hela Tyska riket ingen redlig man,

som icke på det Ulligaste tager del i denna angelägenhet [12]. Endast presterna uppresa

sig emot Luther, derföre att han satt sig emot deras öfverdrifna makt, skamliga

öfverfiöd, osedliga lefnadsslttt, samt ifrat för Kristi lära, fäderneslandets frihet och

sedernas helgd.

"0 kejsare! Skilj ifrån er dessa romerska talare, biskopar och kardinaler, som vilja

förhindra hvarje reform. Märkte ni icke folkets ledsnad, då det såg er nalkas Ellen,

omgifven af dessa rödhattar, af en hop prester, och icke af en tapper krigare-skara

"öfverlemna icke ert majestät åt dem, som vilja trampa det under fötterna! Förbarma er

öiver oss! Indrag Icke hela nationen i ert fall I ... För oss hellre i uppenbar fara! För oss

emot svärd och lågor! [13] Må folken sammansvärja sig emot oss! Må alla krieshärar

anfalla oss, så att vi öppet kunna visa vår tapperhet, hellre ån att på detta sätt såsom

quinnor, utan vapen och strid, i mörker och hemlighet öfvervinnas och förslafvas Ack! vi

hoppades, att ni skulle befria oss från romarnes ok och störta det pätliga enväldet. Gifve

Gud, att slutet blir bättre än början!

"Hela Tyskland faller till edra fötter; det anropar under tårar ert bistånd, ert

deltagande och er trohet; samt besvär er vid det heliga minnet af dessa germaner, hvilka,

då hela verlden böjde sig under Rom, icke sänkte hufvudet för denna stolta stad, att

rädda det, att återgifva det åt sig sjelft, att befria det från träldom, samt hämna det på

dess tyranner! ..."

Så tilltalade tyska folket genom den vittre riddarens mun Karl V. Kejsaren lemnade

breflet ingen uppmärksamhet och kastade det sannolikt mes förakt till någon af sina

sekreterare. Han var flammändare och icke tysk. Hans personliga makt, men icke

Tysklands ara och gjelfständighet, var målet för alla hans önskningar.

________________________________________

FOTNOTER

[1] L. Epp. I, 658.

[2] Hos Satunre ministros et oontemnam vivens et vincam moriens. (L. Epp. I, 579.)

[3] Quod mire quam gaudeam. — Ibid. I, 567.

476


[4] Melcb. Adam Vita Bugenhagii, 314.

[5] Saoerdotes, oives et sebolasticos in vinaula eonjecit. (Ibid., 313.)

[6] Precesque adjunxit, quibus divinitus se regi au doceri petivit. (Ibid. 312.)

[7] ... In eimmeriis tenebris versatur; hin var unus et solur verum videt. (L. Epp. I,

312.)

[8] Corp. Ref. I, 361.

[9] Qnem quoties contemplor, se ipso nubinda majoren] judioo. (Ibid. I, 284.)

[10] Corp. Ref. I, 365.

[11] L. Opp. (W.) XXII, 2067, 1819.

[12] L. Opp. lat. II, 182-184.

[13] Dao nos in manifestum potiva perieuluni, duo iu formin, duc ia Ignes.

477


KAPITEL VII.

Den andre April var inne. Luther måste taga afsked af sina vänner, och sedan han

genom bref underrättat Lange, det han ämnade tillbringa nästkommande Thorsdag eller

Fredag i Erfurt [1], bjöd han sina embetsbröder farväl. "Om jag icke återkommer," sade

han med rörd stämma till Melanchton, "och mina fiender bringa mig om lifvet, så besvär

jag dig, älskade broder, upphör icke att lära, och blif beståndande i sanningen. Arbeta i

mitt ställe, efter jag icke mer får arbeta! Om du lefver, betyder det föga, att jag går

under." Derpå, befallde han sin själ ilen trofaste Gudens händer, steg upp i vagnen och

lemnade Wittenberg. Stadens råd hade skaffat honom en anspråkslös vagn, med ett tak

af lärft, hviiket efter behag kunde aftagas och påsättas.

Främst red den kejserlige härolden i full embetsskrud, åtföljd af sin ijenare, samt

bärande riksörnen i handen. Derpå komme> Luther, &bult Amsdorif och Suaven i sin

vagn. Evangelii vänner, Wittenbergs borgare smälte i tårar och nedkallade öfver de

resande Guds välsignelse. Sådan var Luthers affärd.

Han märkte snart, att alla, hvilka han under vägen råkade, voro uppfyllda af dystra

aningar. I Leipzig bevisade man honom ingen heder, utan inskränkte sig till att bjuda

honom den sedvanliga resbägaren. I Naumburg träffade han en prest, sannolikt J. Lager,

en allvarlig och nitisk man, som i sin studerkammare omsorgsfullt förvarade ett porträtt

af den ryktbare Hieronymus Savonarola från Ferrara, hvilken år 1498 såsom en

sedlighetens och frihetens martyr, samt öppen bekännare af den evangeliska sanningen,

på påfven Alexander VI:tes befallning blifvit bränd i Florens. Prestcn tog det italienska

blodsvittnets portUtt och höll det stillatigande framför Luther. Denne förstod, hvad den

stumma. åtbörden betydde, men hans «örfil ade själ vacklade icke. "Det är satan", sade

han, "hvilken med sina skrämskott vill förhindra sanningens förkunnande i furstarnes

församling, ty han förutser det af bräck, hans rike derigenom skall lida" [2]. "Förblif

trogen den sanning, du insett", sade då presten högtidligt, "och Herren skall förblifva nig

trogen" [3].

Efter att hafva tillbragt natten 1 Naumburg, hvars borgmästare med mycken

gästfrihet mottog honom, anlände Luther aftonen derpå till Weimar. Knappt hade han

varit der några ögonblick, förrän höga rop hördes från alla håll; det var hans dom, som

kungjordes. Han såg sig omkring och blef med förvåning varse, huru kejserliga

utskickade genomkorsade staden och öfeer. allt uppslogo dyt edikt, som påbjöd hans

skriftens utlemnande åt de lagliga myndigheterna. Luther tviflade icke, att man genom

dessa skräckbilder endast ville afhålla honom från resan, för att sedan kunna döma

honom för olagligt uteblifvande. "Nå vit], Herr Doktor!" sade Sturm. "Vill ni fortsätta

resan ?" — "Ja", svarade Luther; "om jag i alla städer förklarades i akt, skall jag ändock

resa vidare. Jag förlitar mig på kejsarens lejdebref."

478


Luther hade i Weimar företräde hos kurfurstens af Sachsen bror, hertig Johan,

hvilken då bodde derstädes. Fursten bad honom predika; Luther samtyckte, och från

hans fulla lajerta utströmmade kraftiga och lifgifvande ord. En franciskanermunk,

Johan Voit, Fredrik Myconii vän, som var bland hans åhörare, blef omvänd till den

evangeliska läran. Han lemnade två år der-efter klostret och anställdes sedermera såsom

teologie professor i Wittenberg. Hertigen gaf Luther nödiga respenningar.

Från Weimar for reformatorn till sin ungdomsstad Erfurt. Han hoppades der träffa

sin vän, Lange, hvilken skrifvit, att han önskade se honom, om det utan fara läte sig göra

[4]. Då han hun-nit till den tre eller fyra mil från Erfurt belägna byn Nora, synsel på

afstånd en skara ryttare. Var det vänner eller fiender? Snart helsadel han välkommen af

Crotus, miversitetets rektor, Eobanus Hesse, Melanchtons vän, som af Luther kallades

poeternas konung, Euricius Cordus, Johan Draco, jemte 40 andra medlemmar af rå. det,

universitetet och borgerskapet, alla till häst, under det en mängd af Erfurts innevånare

betäckte vägen och med högt jubel gåfvo sin glädje tillkänna. Alla längtade att se den

modige man, som vågat förklara påfven krig.

En ung tjuguåtta års man, vid namn Justus Jonas, hade skyndat före tåget [5]. Denne

Jonas, hvilken först studerat lagfaren-beten och 1519 blifvit utnämnd till universitetets

•rektor, flade träffats af det evangeliska ljus, som då åt alla håll spridde sina strålar, och

kände ett lifligt begär att blifva teolog. "Jag tror", skref Erasmus till honom, "att Gud

utvalt dig till ett redskap för sin Sons, Jesu Kristi förherrligande" [6]. Alla Jonas' tankar

voro rigtade på Wittenberg och Luther. Några år förut, medan han ännu var juris

studiosus, hade den eldige och tilltagsne ynglingen i sällskap med några vänner, genom

osäkra skogar och pestsmittade städer företagit en fotresa till Brtssel, för att råka

Erasmus. Skulle han dä nu tveka att trotsa nya faror, för att följa reformatorn till

Worms?

Han bad enträget om denna ynnest, och Luther lemnade sitt samtycke. Sålunda

råkades dessasbåda lärare, hvilka sedan hela lifvet igenom skulle samfäldt arbeta pä

kyrkans åter. upprättande. Den gudomliga Försynen samlade efterhand omkring Luther

de män, hvilka voro ämnade att blifva Tysklands ljus, en Melanchton, en Amsdorff, en

Bugenhagen, `en Jonas. Vid återkomsten från Worms utnämndes Justus Jonas till prost

i Wittenbergs kyrka, samt till teologie doktor. "Jonas", sade Luther, "Sr en man, för

hoars qvarhållande på jorden man borde be-tala stora summor" [7]. Ingen predikant

hade i lika grad som han gåfvan att fängsla sina åhörares sinnen. 4"Pomeranus är

uttolkare", sade Melanchton, "jag dialektikus, Jonas talare. Med beundransvärd skönhet

flyta orden från hans läppar och hans vältalighet år full af kraft. Men Luther öfverträffar

oss alla [8]. Efter all anledning var det tifven i Erfurt, som en Luthers barndomsvän

jemte en af hans bröder slöto sig till hans följe.

479


Deputationen från Erfurt hade våndt om; och Luthers vagn körde in i staden,

omgifven af ryttare och fotgängare. En ofantlig folkmassa var församlad vid stadsporten,

på torgen, på gatorna, der den fattige munken så ofta tiggt sitt bröd. Luther tog in i

augustinerklostret, samma kloster, der hans hjerta först erfarit evangelii tröst Lange

mottog honom med stor glädje; Usingen och några af de äldsta bröderna visade honom

deremot mycken köld. Man önskade att få höra honom predika; och ehuru detta var

honom förbjudet, gal' härolden, sjelf hånförd af den allmänna nyfikenheten, sitt

samtycke dertill.

Söndagen efter påsk var augustinerkyrkan i Erfurt uppfylld af menniskor. Samme

broder, som fordom öppnat portacne och sopat golfvet i denna kyrka, besteg nu

predikstolen, uppslog bibeln och låste följande ord: "Frid rare eder, och när Jesus detta

sagt, lät Han dem se händerna och sin sida." (Joh. XX, 19, 20.) "Alla filosofer, alla

doktorer och skribenter haf'va bemödat sig att lära, huru menniskan kan erhålla det

eviga lifvet, och hafva icke lyckats. Jag vill nu såga eder det" alla tider har detta varit

den stora frågan; också lyssnade åhörarne med stegrad uppmärksamhet till Luthers ord.

"Det finns två sorts gerningar", fortfor reformatorn, "frem. mande gerningar: de äro

goda; egna gerningar: de äro ett intet. Den ene bygger en kyrka; den andre gör vallfarter

till S :t Jakob och S:t Peter; en tredje fastar, beder, tager munkkåpan, går barfota; en

fjerde gör Lulu något annat. Alla dessa gerningar betyda ingenting och skola förda; ty

våra egna gerningar äro utan kraft. Men jag skall nu såga eder hvad som Sr den råtta

gerningen.

Gud har från de döda uppväckt en menniska, Herran Jesus Kristus, på det Han

skulle krassa döden, borttaga synden och tillsluta helvetets portar. Se der den enda

saliggörande gerningen Djefvulen trodde sig halva Herran i sitt våld, då han såg Honom,

förbannad af Gud och menniskor, emellan tviinne röfvare utstå de smädligaste qval . . .

Men Gudomen uppenbarade sin makt, och tillintetgjorde död, synd och helvete .. .

"Kristus har segrat! Se der det stora budskapet i och vi äro frälsta genom Hans verk,

och icke genom våra. — Pålven säger helt annat. Men jag förklarar, att sjelfva den heliga

Guds moder icke blifvit salig genom sin jungfrudom och sitt moderskap, eller sin renhet

och sina gerningar, utan endast genom tron och Guds verk . . ."

Under det Luther som bäst talade, hördes plötsligt ett buller ; det brakade i en af

läktarne, och man befarade, att den skulle nedstörta under folkmassans t ngd. Hela

församlingen intogs af förskräckelse. Några, flydde, andra kunde af häpnad icke röra sig

från stället. Efter ett ögonblicks uppehåll uträckte talaren handen och sade med hög

röst: "Frukten icke! Det finns ingen fara. Djefvulen vill af hålla mig från att predika

evangelium ; men det skall icke lyckas honom" [9]. Vid dessa ord stadnade de flyende,

gripna af förundran; allt blef åter stilla, och utan att bry sig om djefvulens anslag, fortfor

480


Luther: "Nu torde någon såga: Nå viii, käre! Du talar mycket om tron, så vill lag då fråga

dig, huru man kan komma till tron. Jag vill säga dig det. Vår herreKristus har sagt: Frid

vare eder; sen mina händer. Det vill 'äga: Se menniskan ! Jag allena är den, som

borttagit dina synder och återlöst dig. Hat nu frid!

"Jag hr ej ätit af äpplet", återtog Luther, "ej heller har du ätit deraf, men vi hafva af

Adam emottagit synden. Likaledes hafva vi icke lidit på korset; utan Kristus har lidit för

oss, och är, såsom Han sjelf säger, vår rättfärdighet och återlösning. Vi böra tro

Evangelium och Paulus, och icke de pinliga brefven och dekretalerna."

Sedan Luther sålunda framhållit tron, såsom grunden för syndarens

rättfärdiggörelse, yrkar han på goda gerningar såsom nådens frukt och kännetecken.

"Emedan Gud återlöst oss, skall hvarje menniska så ställa sin vandel, att den gagnar,

icke allena henne sjelf, utan ittven en annan, hennes nästa. År hon rik, skall hennes

egendom komma den fattige till godo; år hon fattig, skall hennes arbete lända den rike

till nytta. Om du märker, att du ettersträfvar allena din egen för-så är din tjenst falsk"

[10].

1 hela predikan förekommer intet ord om honom sjelf; ingen anspelning på de

omständigheter, i hvilk a han befann sig; ingenting om Wormg, Karl och nuntierna; han

predikade Kristus, intet annat än Kristus; under det ållas ögon voro fästade på honom,

glömde han sig sjelf. Sådant utvisar en sann Herrans tjenare.

Luther reste ifrån Ert'urt till Gotha, der han ånyo predikade. Myconius tillägger, att

just då man gick ut ur kyrkan, nedryckte djefvulen från portalen några stenar, hvilka

200 år setat der orör-liga. Doktorn tog nattqvarter i l3enediktinerklostret vid Rein«

hardsbrunnen, och begaf sig derifrän. till Eiseuach, der han, till stor oro för Schurff och

sina vänner, kände sig illamående. Man öppnade honom åder och egnade honom den

ömmaste omvårdnad. Stadens borgmästare, Johan Oswald, infann sig sjelf med en

hjertstyrkande dryck ; sedan Luther druckit af densamma, insomnade han och kände sig

följande morgon tillräckligt vederqvickt för att fortsätta resan olverallt strömmade folket

honom till mötes [11].

Hans resa var ett verkligt segertåg. Alla betraktade med rörelse den djerfve man, som

stod i begrepp att öfverlemna sig i kejsarens och rikets våld [12]. "Ack !" sade några till

honom, "i Worms äro så många kardinaler och biskopar församlade! . . . Man skall

bränna er liksom fordom Johan Huse." Men ingenting kunde skrämma reformatorn. "Om

de", sade han, "antände en eld, som sträckte sig frän Worms till Wittenberg [13] och

räckte Anda upp i himmelen, skulle jag i Herrans namn gå genom den. Jag skulle träda

inför dem, gå in i Behemoths gap, sönderbryta hans tänder och bekänna vår Herre Jesus

Kristus."

481


En dag då han gick in i ett värdshus, och folket som vanligt trängdes omkring honom,

steg en officer fram och sade; "Är ni den man, som vill reformera påfveväldet? .... Huru

skall ni gå i land dermed? .... "Ja", svarade Luther, "det är jag. Jag förlitar mig på den

allsmäktige Guden, byars ord och bud jag har för ögonen". Krigaren blef rörd och återtog

i en vänligare ton: "Käre vän! hvad ni säger är icke utan sin betydelse. Jag är Karls

tjenare, men ni har en större herre än jag, Han skall bistå och skydda er" [14]. Sådant

var det intryck, Luther gjorde på folkets sinnen. Sjelfva hans fiender förvånades vid

åsynen af den men-niskomassa, som följde honom; emellertid harva de framställt hans

färd i en helt annan dager [15]. Söndagen den 14 April inträffade doktorn andtligen i

Frankfurt.

Underrättelsen om Luthers annalkande hade redan till stor bestörtning för påfvens

vänner, hvilka icke trott, att han skulle hörsamma kejsarens kallelse, hunnit fram till

Worms. Gerna hade kardinalerkebiskopen i Mainz, Albrekt, gjort allt, för att qvarhålla

honom på vägen, och nya försök bragtes för detta ändamål å bane.

Frankfurt hyllade sig Luther något, och underrättade sedan Spalatin, som då befann

sig med kurfursten i Worms, om sin an-komst. Detta var det enda bref, han skref under

resan. "Jag kommer", sade han, "ehuru satan genom sjukdom sökt hindra mig på vägen.

Från Eisenach Anda hit har jag kännt mig matt, och år det nu mer än någonsin. Jag hör,

att Karl, för att skrämma mig, låtit utfärda ett påbud. Men Kristus lefver och vi skola

trots alla helvetets portar och alla luftens väldigheter intåga i Worms [16]. Skaffa mig

således en bostad."

Följande dagen besökte Luther den på sin tid ryktbare geo grafen Nesses lärda skola.

"Låsen framförallt bibeln och forsken efter sanningen", sade han till lärjungarne,

hvarefter han lade händerna på tvänne af dem och välsignade skolan.

På samma gäng Luther välsignade barnen, var han äfven de gamlas hopp. En

ålderstigen, gudfruktig enka, Katrina von Holzhausen, gick emot honom med dessa ord:

"Mina föräldrar förutsade, att Herran skulle uppväcka en man, som skulle sätta sig emot

de påfliga fåfitngligheterna och rädda Guds ord. Jag hoppas, att du är den utlofvade, och

önskar dig till ditt verk Guds nåd och Helige Ande" [17].

Men dessa känslor delades icke af alla Frankfurts innevånare. Domprosten vid

Vårfrukyrkan, Johan Cochlceus, en af påfveväldets ifrigaste anhängare, kunde icke

återhålla sina farhågor, då han såg Luther på väg till Worms, och som han trodde, att

kyrkan der kunde behöfva försvarare, begaf han sig utan särskild kallelse genast ås'ad

efter reformatorn, för att, såsom han sade, offra sitt lit' för kyrkans ära [18].

482


Förskräckelsen var stor i det påfviska lägret. Erkekättaren nalkades; hvarje dag,

hvarje timme förde honom närmare Worms. Om han komme derin, vore kanske allt

förloradt. Erkebiskop Albrekt, biktfadren Glapio,,jemte de andra statsmännen, som om.

gåfvo kejsaren, stod° helt bestörts. Huru skulle man hindra den sa mycket fruktade

munkens ankomst? Att bortsnappa honom var i anseende till kejsarens lejdebref

omöjligt; blott genom list kunde man hål-la honom tillbaka. Genast uppgjordes alltså följande

plan : kejsarens biktfader och hans öfverstekammarherre, Paul von Armsdorff,

reste hufvudetupa ifrån Worms [19] till det 1D mil derifrån belägna slottet Ebernburg,

hvilket beboddes af Frans von Sickingen, samme riddare, som erbjudit Luther en fristad.

Pfaltzgrefvens hofpredikant, Bucer, en ung dominikanermunk, hvilken efter

Heidelbergska disputationen blifvit omvänd till den evangeliska läran, vistades nu i

detta "de rättfärdigas herberge". Riddaren, som icke förstod sig mycket på religionssaker,

var lätt att föra bakom ljuset, och den för detta pfalzgreflige hotpredikantens tänkesätt

gynnade biktfadrens afsigter. Den fredälskande Bucer skiljde nemligen emellan läror af

första och andra ordningen, samt trodde sig för fredens och enhetens bibehållande kunna

uppoffra de sednare [20].

Kammarherren och biktfadren började sitt anfall; de sökte r öfvertyga Sickingen och

Bucer, att Luther vore förlorad, om han komme till Worms, och förklarade, att kejsaren

ämnade skicka några lärda män till Ebernburg, för att underhandla med doktorn.

De sade till riddaren: "Båda parterna skola ställas under eden beskydd"; och till

Bucer: "Vi äro i allt väsentligt ense med Lu, ther, och fråga blir blott om några

underordnade punkter. Ni skall medla oss emellan." Riddaren och hofpredikanten

vacklade; biktfadren och kammarherren fullföljde sitt anfall. "In- bjudningen till Luther

måste komma ifrån er", sade de till Sic. kiugen, "och Bucer skall fraraffira den" [21]. Man

fogade sig i allt efter deras önskningar. Om Luther vore nog lättrogen att begifva si till

Ebernburg, skulle hans lejd snart löpa till ända, och hvem förmådde sedan skydda

honom?

Reformatorn hade hunnit till Oppenheim. Hans lejdebref förlorade om trenne dagar

sin gällande kraft. Då såg han en skara ryttare närma sig och igenkände snart i spetsen

för dem samme Bucer, med hvilken han i Heidelberg haft så månget förtroligt samtal

[22]. "Det är Frans von Sickingens ryttare, som åtfölja mig", sade Bucer, sedan de första

vänskapsbetygelserna vorovez. lade. "Han har skickat mig, för att föra er till hans

befästade slott Ke,barens biktfader önskar tala med er. Hans inflytande öfver Karl är

utan gränser; allt kan ställas till rätta; men undvik Aleander!" Jonas, Amsdorff och

Schurff visste icke, hvad de skulle tänka. Bucer var enträgen, men Luther tvekade icke.

"Jag reser vidare, och om lyktfadren har något att säga mig, så kunna vi råkas i Worms.

Dit är jag kallad."

483


Emellertid började sjelfva Spalatin blifva orolig för sin vein. Omirifven af

reformationens motståndare, hörde han med för-skräckelse yttras, att man icke behölde

hålla en kättares lejdebref

i Just som Luther nalkades Worms, erhöll han från hof. predikanten ett bud med

tillsägelse att icke inkomma i staden. Sålunda varnade honom till och med Spalatin,

hans bäste vän och kurfurstens förtrogne. Men den orubblige mannen svarade en. dast:

"gå till din herre och säg: 'om det i Worms vore så många djeflar, som tegelpannor på

taken, ville jigg likväl Bitin' ... " [23]. Aldrig kanske visade Luther sig större. Budet

återvände till Worms med det förvånande svaret. Få dagar före sin död sade Luther: "Jag

var då sä oförskräckt, att jag icke fruktade någonting. Gud kan väl göra en menniska så

galen; jag vet icke, om jag nu skulle vara så glad." — "Är saken god", tillägger hans lär.

junge Mathesius, "så vexer hjertat i kroppen och styrker så väl predikanten, som

krigaren" [24].

________________________________________

FOTNOTER

[1] L. Epp. 1, 580.

[2] Meich Adami, 117.

[3] Mathesius, Historien, 23. (Första uppl. af 15884

[4] L. Epp. 1, 580.

[5] Hos biter. qui nos prasvenerat, ibat Jonas, Ilie deous nostri, primaque farna ehori.

(Eob. Hessi Elegis seounda).

[6] Velat organ" quoddlim eleotum ad iilustrandam Filii sui Jesu gtoriam. (Erasm.

Epp. V, 27.)

[7] Vir est gom oportait maka pretio emptam et servatum in torra. Weipmann, 1,

1436.)

[8] Pomeranus est grammatious, ego sum dialectious, Jonas est ora-tor . . . Lutherm

vero noble omnibus anteoellit. (Knapp. Narrat. de J. Jonas, 5814

[9] Agnosco insidias, hostis acerhe, tuas. (Hessi Eleg. tertia.)

484

[10] L. Opp. (L.) XII, 485,

[11] PaIlav. 1, 114.

[12] Coehloeus, 29.

[13] Keil, I, 98.

[14] Keil, I, 99.


[15] In diveraoriis muns propinatio, heta oompotatio, muslees Tinne gaudia : adeo ut

Lutherus, ipso alloubi sonora testi:Klin° ludens, omnium m se maltos oonverteret, velut

Orphous quidam, sed rasus adhue et cuoullatus, eoqu.e mirabilior. (CochIceus, 29.)

[16] Intrabimns Wormatiam, invitis omnibus portis inferni et poten. Utbua aeris. (L.

Epp. I, 987.)

[17] Ich hoffe dass du der Verbeiasene . (Cypr. Hilar. Iv. 80S.)

[18] Coobloeue, 33.

[19] L. Opp. XVII, 587.

[20] Condooe faciebat rit livaptaia a probabilibus distinguero, ut acirent qure

retinenda. (M. Adami Vit. Buoeri, 223.)

[21] L. Opp. XVII, ÖST.

[22] Ibid.

[23] Wenn so viel Teufel zu Worms viken, als Ziegel auf den Dächera, noeh ~It ich

hinein I (Ibid.)

[24] Illath. 24.

485


KAPITEL VIII.

Den 18 April om morgonen blef Luther varse den urgamla stadens murar. Han var

väntad; i hela Worms fanns endast en tanke. Ur stånd att tygla sin otålighet, redo de

unga ädlingarna, Bernard von Hirschfeld, Albrekt von Lindenau jemte sex riddare och,

om vi skola tro Pallavicini, 100 till furstarnas följen hörande adelsmän doktorn till

mötes. Tåget närmade sig; främst red den kejserlige härolden i full embetsskrud. nerpå

kom Luther i sin anspråkslösa vagn, åtföljd af Jonas till häst, samt omgifven af den

adliga ryttarskaran. En stor menniskomassa väntade utanför stadsporten. Klockan var

nära tolf, då Luther intågade inom dessa murar, hvilka han efter så mångas

förutsägelser aldrig skulle lemna. Man satt just vid bordet, men då tornväktaren i

domkyrkan tutade i sitt horn, skyndade alla ut pli. gatan, för att se den märkvärdige

munken. Så var då Luther i Worms.

Två tusen personer följde honom gebom stadens gator, och hopen I/MC med hvarje

ögonblick. Till och med vid kejsarens intåg hade tilloppet ej varit så stort. Plötsligen,

berättar en hi-storieskrifvare, tränger sig en besynnerligt klädd man, hvilken, såsom det

vid likbegängelser var vanligt, bar framför sig ett stort kors, fram till Luther och

uppstämmer med hög röst, samt i den klagande och enformiga ton, som brukas vid

själamessors afsjun-gande, följande ord, hvilka tvchtes komma från de dödas rike:

Actven,isti, a deeiderabilisl

Quem expeetabamus in tenebris!

(Du har då kommit, du efterlängtade!

Som vi väntade i mörkret!) [1].

Man firade sålunda Luthers ankomst med ett Requiem, och om berättelsen är sann,

var det hofnarren hos en hertig af Bayern, som enligt sina gelikars vana gaf Luther

denna till hälften allvarsamma och till hälften skämtsamma vink. Men sorlet af

folkmassan öfverröstade snart korsbärarens De profundis. Sedan tåget med möda banat

sig väg genom trängseln, stannade den kejserlige härolden framför Rhodusriddarnes

herberge, der kurfur. stens båda rådsherrar, Fredrik von Thun och Filip von Feilitsch,

jemte riksmarschalken, Ulrik von Pappenheim, bodde. Luther steg ur vagnen och sade, i

det han satte foten på marken: "Gud skall stå mig bi" [2]. Sednare skref han: "Jag for in i

Worms I täckt vagn och i min munkkåpa. Hela verlden lopp till och ville se munken

Martin" [3].

Underrättelsen om hans ankomst uppfyllde både kurfursten och Aleander med

förskräckelse. Den unge och förfinade erke-biskop Albrekt, som vägde emellan båda

486


partierna, häpnade öfver Luthers djerfhet. "Om jag icke haft mera mod ån han", sade reformatorn,

"skulle man aldrig fått se mig i Worms."

Karl V sammankallade genast sina förtrogna rådgifvare, och dessa skyndade bestörta

till det kejserliga palatset "Luther är kommen", sade Karl; "hvad är att göra?"

Modo, biskop af Palermo och kansler af Flandern, svarade enligt Luthers egen

uppgift: "vi hafva länge rådplägat härom. Må ers kejserliga Majestät genast rödja

mannen ur vägen! Lät icke Sigismund bränna Johan fluss? Man år icke skyldig att i

afseende på kättare hvarken gifva eller hålla lejd" [4]. "Nej", svarade Karl, "hvad som är

lofvadt, måste hällas". Man beslöt således att bevilja reformatorn ett offentligt företräde.

Under det de store sålunda rådslogo angående Luther, gladde sig många åt det

tillfälle, som nu blifvit dem beredt;att få se den beryktade Gudsmannen. Främst bland

dessa var Capito, erkebi. skopens i Mainz hofpredikant och rådgifvare. Denne märklige

man, hvilken kort förut i Schweiz med stor frimodighet förkunnat evangelium [5], trodde,

att den plats, han nu innehade, af honom fordrade ett handlingssätt, hvilket från

evangelisternas sida ådrog honom beskyllning för feghet, och från de påfligas misstanken

för förställning [6]. Han hade likväl i Mainz ganska klart predikat läran om tron, och vid

sin afresa satt en ung nitisk predikant, benämnd Hedio, i sitt ställe. Guds ord var fritt i

denna stad, af ålder sätet för den germaniska kyrkans primas, och innevånarne lyssnade

begärligt till evangelium, oaktadt munkarne be. mödade sig att på sitt sätt predika den

heliga skrift, samt använde alla möjliga medel för att hejda den allmänna hänförelsen

[7].

Men på samma gäng Capito således förkunnade den nya läran, försökte han att

bibehålla dess förföljares vänskap. Liksom åtskilliga med honom liktänkande personer,

hoppades han att på denna våg vara kyrkan till stort gagn, och att döma af deras

yttranden, hade man endast Capitos inflytande öfver erkebiskop Albrekt att tacka

derföre, att Luther icke blef bränd och hans anhängare icke bannlysta [8]. Domprosten i

Frankfurt, Cochlceus, hvilken nära nog samtidigt med Luther inträffade i Worms, begaf

sig genast till Ca.pito, och denne, hvilken åtminstone till det yttre stod på ganska god fot

med Aleander, före-stånde för honom Cochlceus, och blef sålunda ett föreningsband

emellan reformatorns tvenne bittraste fiender [9]. Utan tvifvel trodde Capito, att han

genom detta försigtiga förfarande skulle gagna Kristi sak, men man kan svårligen säga,

att det bar några goda frukter. Utgången gäckar merändels dylika den menskliga

klokhetens beräkningar och bevisar, att ett bestämdt handlingssätt är både ärligast och

klokast.

Rhodusriddarnes herberge, der Luther tagit in, omgafs emel-lertid alltjemt af en

ofantlig folkmassa. För somliga var han ett mönster af vishet, för andra ett vidunder af

ondska ; men alla ön-skade att se honom [10]. De första timmarne lemnade man honom

likväl i fred, för att hemta sig efter resans mödor och samtala med sina förtrognaste

487


vänner. Men knappt började det lida mot afto-nen, förrän grefvar, baroner, riddare,

simpla adelsmän, prester, borgare trängde sig omkring honom. Alla, till och med hans

hat. skaste fiender, förvånades af hans ofölskräckta hållning, af den glädje, som tycktes

lifva honom, af kraften i hans ord, samt af denna sjalens höghet och hänförelse, som gaf

den ringe munken en så oemotståndlig makt öfver sinnena. Hans vänner härledde denna

stolthet från någonting gudomligt, men påfvens anhängare förkunnade högt, att han var

beriiatt af en djefvul [11]. Det ena be-söket aflöste det andra, och den nyfikna skaran

lemnade honom ej förr än långt in på natten.

Morgonen derpå, Onsdagen den 17 April, kallades han af den ärftlige

riksmarschalken, Ulrik von Pappenheim, att klockan fyra eftermiddagen infinna sig

inför hans kejserliga majestät och riksständerna. Luther emottog med djup vördnad

denna kallelse. Tärningen var således kastad. Luther skulle inför den mest

vördnadsbjudande församling i verlden försvara Jesu Kristi sak.

Uppmuntringar saknades icke. Den eldige riddaren von Hutten befann sig då på

slottet Ebcrnburg. Som han icke kunde komma till Worms (ty Leo hade uppmanat Karl V

att lemna honom, bunden till händer och fötter, i hans våld), ville ban åtminstone räcka

Luther en vänlig hand, och skref till honom samma dag, den 17 April, lånande den

Israelitiske konungens ord; "Herren Inöre dig i nöden; Jakobs Guds namn. beskydde dig.

Han gifte dig livad ditt hjerta önskar, och fullborde alla dina anslag I (P8. XX.) Älskade

Luther, vördade fader! Riids icke och var stark! De ändas anslag hafva omhvärft dig, och

såsom rytande lejon hafva de öppnat sitt gap emot dig. Men Herren skall uppresa sig mot

de godlösa och förskingra dem. Kämpa blott modigt för Kristus ; äfven jag skall tappert

strida. Gud gifte, att jag finge se, huru de rynka pannan! Men Herren skall rensa sitt

vinberg, som af skogens vildsvin blifvit ödelagclt. Kristus bevare dig!" [12]. Bucer gjorde

hvad Hutten icke fick göra; han kom från Ebernburg till Worms, och lemnade icke sin

vän under dennes vistelse derstitdes [13].

Klockan hade slagit fyra. Riksmarschalken infann sig, och Luther lagade sig till att

följa honom. Tanken på den höga för-samling, inför hvilken han skulle framträda,

uppskakade honom. Härolden gick först; efter honom kom riksmarschalken och slut.

ligen reformatorn. Folkmassan på gatorna var ännu större än dagen förut. Det var

omöjligt att komma fram ; förgäfves ropade man åt folket att gifva rum; trängseln ökades

oupphörligt. In. seende omöjligheten att på denna väg uppnå rådhuset, låt härolden

öppna enskilda boningar, och förde Luther genom trädgårdar och hemliga gångar [14].

Folket, som märkte detta, störtade efter reformatorn in i husen ; ställde sig i fönstren,

som vetteåt trädgårdarna, ach många uppstega till och med på taken. Alla möjliga

platser voro fulla med åskådare [15].

Utanför rådhuset blef trängseln åter så stark, att Luther och hans följe icke kunde

komma in. Man ropade: "rum! rum!" men ingen rörde sig från stället. Då banade de

488


kejserliga soldaterna med våld väg för Luther, och när folket trängde på för att komma

in efter honom, hällo de med sina hillebarder detsamma tillbaka. Äfven det inre af

rådhuset var uppfyldt af menniskor.

Mera än 5000 åskådare, tyskar, italienare, sparjoner m, fl, voro församlade i

försalarna och fönstren. Endast med möda kunde Luther komma fram. Vid dörren till

den sal, der hans domare väntade honom, mötte han en tapper riddare, den ryktbare

general Georg von Freundsberg, hvilken fyra år sednare vid Pavia, efter att med sina

tyska landsknektar hafva böjt knä på slagfältet, i spetsen för dem störtade sig öfver

fransosernas vensta flygel, kastade den i Tessin och sålunda i väsentlig mån bidrog till

franska konungens tillfångatagande. Då den gamle fältherren säg Luther gå förbi, slog

han honom på axeln, skakade sitt i striderna grånade hufvud och sade vänligt: "Lille

munk, lille munk, du går nu en sådan väg och skall bestå en sådan kamp, att jag och

mån-gen öfvers:e i våra allvarsammaste slagtningar icke sett dess like ![16] Men är din

mening god och du viss på din sak, så fortgå i Guds namn och var vid god tröst: Herren

skall icke öfvergifva dig !" En vacker hyllning af svärdets mod till andans mod! En

konung har sagt: _Den som råder öfter sitt sinne, dre bättre dn den., som städer vinner.

(Salomos Ordspr. XVI, 32.)

Andteligen öppnades dörrarna. Luther inträdde och med honom en mängd obehöriga

personer. Aldrig hade en menniska franiträdt inför en så lysande församling. Kejsar Karl

V, hvars riken sträckte sig öfver tvänne verldar, hans bror, erkehertig Fer-dinand, sex

kurfurstar, hvilkas ättlingar nu nästan alla bära ko-nungakronor, tjugufyra hertigar, af

hvilka de flesta herrskade ver vidsträckta länder, samt några bura namn, hvilka sednare

skulle blifva protestanternas skräck, hertigen af Alba, och hans båda söner, åtta

markgrefvar, trettio erkebiskopar, biskopar Och prelater, sju utländska sändebud, och

bland dem konungarnes i Frankrike och England, tio fria riksstäders ombud, en stor

mängd sjelfständiga furstar, grefvar och baroner, påfvens nuntier, inalles 204 personer,

utgjorde den vördnadsbjudande domstol, inför hvil-ken Martin Luther nu stod.

Redan detta framträdande var i sig sjelft en lysande seger öfver päfveväldet. Påfven

hade fördömt denne man, och denne man istår nu inför en annan domstol, hvilken

sålunda upphäfde sig öfver påfven. På,fven hade förklarat honom i hyrkans bann, samt

utstött honom från allt menskligt umgänge, och han inkallas i aktningsfulla ordalag,

samt erhåller företräde inför den mest vördnadsbjudande församling i verlden, Påfven

hade befallt, att hans röst för alltid skulle vara förstummad, och han är nu i begrepp att

höja densamma i närva: o af tusentals åhörare från kri. stenhetens mest aflägsna

trakter. En ofantlig orahvälfaing hade således försiggått. Rom nedsteg redan från sin

thron, och det på en ringa munks ord.

Några af furstarna, som märkte bergsmansonens rörelse vid åsynen af den

konungsliga församlingen, gingo vänligt emot honom och en af dem sade: råds icke för

489


dem, som endast dräpa kroppen, och hafsa dock icke makt att dräpa själen. (Matth, X,

28.) En annan tillade:• "och når J skolen varda framdragna för furstar och konungar för

min skull, så garden icke bekymrade, huru eller kvad J skolen tala, förty det dr icke J

som talen, utan det ek. eder Faders Ande som talar i eder. (Matth. X, 19, 20.) [17]

Sålunda kommo Herrans egna ord genom jordens mäktiga reformaton till tröst.

Emellertid röjde vakten rum för Luther; han gick fram och stannade inför Karl V :tes

thron. Ett ögonblick tycktes han bländad och öfverväldigad af den lysande församlingen.

Allas blickar voro fästade på honom. Rörelsen bland åskådarne bör. jade sakta sig, och

öiver hela salen utbredde sig en djup tystnad. "Säg ingenting, förr An ni blir tillfrågad",

sade riksmarschalken och lemnade honom.

Efter ett ögonblicks högtidlig stillhet uppstod erkebiskopens i Trier kansler, Johan

Eck, hvilken väl bör skiljas från teologen af samma namn, och sade med hög och tydlig

stämma, först på latin och sedan på tyska: "Martin Luther! Hans heliga och. oöf.

vervinnerliga kejserliga majestät, har på tillstyrkan och råd af det heliga romerska

rikets alla ständer kallat dig inför sin thron, för att fråga dig om dessa två punkter: för

det första, om du belan; ner att dessa böcker äro af dig ? ..." Vid dessa ord pekade tala.

ren på ungefär 20 böcker, som lågo midt i salen på ett framför Luther.stående bord. "Jag

vet icke, huru man fått tillsammans allt", skref Luther i sin berättelse om förloppet, Det

var Alean. der, som gjort sig denna möda. "För det andra", fortfor den er. kebiskoplige

kansleren, "om dn vill återkalla deras innehåll, eller deruti framhärda?"

1 sin godtrogenhet ämnade Luther jakande besvara första frågan, då hans

rättegångsbiträde, Hieronymus Schurff, hastigt föll in och med hög röst sade: "Må man

uppläsa böckernas titlar" [18].

Kansleren gick till bordet och uppläste titlarne. Bland skålterna funnos flera

andaktsböcker, som icke hade med sjelfva tvistefrågan att göra.

Efter slutad uppläsning sade Luther, först på latin och sedan på tyska.

"Stormaktigste kejsare! nådigste furstar och herrar! Eders kejserliga majestät låter

tillställa mig tvänne frågor. Hvad den första beträffar, så måste jag såsom mina erkänna

de nämnde böckerna och vill icke förneka dem. Men hvad den följande angår, så, emedan

detta är en fråga om tron och själarnas salighet och rörer Guds ord, hvilket ar den högsta

och största skatt i himmelen och på jorden [19], så vore det af mig förmätet handladt att

yttra något obetänkt. Ty jag kunde säga antingen mindre, än saken fordrar, eller mer, än

som öfverensstämmer med sanningen, i båda fallen dragande öfver mig den dom, Kristus

fällt: den mig ferrnekar inför menniskor, honom vill Jag ock förneka inför min

himmelskes Fader. Fördenskull beder jag eders kejserliga maje. ståt allra underdånigast

om betänketid, på det j ag må kunna svara utan förnärmande af Guds ord."

490


Långt ifrån att detta svar å reformatorns sida innebar någon tvekan, var det honom

och den höga församling, inför hvilken han talade, fullkomligen värdigt. Han borde i en

så vigt ig sak visa lugn och besinning, samt från ett så högtidligt tillfälle allägena

allt,som kunde harva utseende af lättsinne eller öfverilning. Derige. nom att han begärde

betänketid, skulle han dessutom så mycket tydligare ådagalägga sitt besluts orubbliga

fasthet. Historien omtalar många fall, då menniskor genom ett förhastadt ord öfver sig

och verlden neddragit stora olyckor. Men Luther tyglade sitt af naturen häftiga lynne;

han tillbakahöll orden, som lågo honom på tungan, samt hejdade de känslor, som ville

gifva sig luft. Denna sjelf beherrskning, detta lugn hos en sådan man, mångdubblade

hans kraft och satte honom i stånd att sedan svara med en visdom, en styrka, en

värdighet, som nedslog fiendernas förhopp-ningar, samt bragte deras stolthet och

öfvermod på skam.

Som han emellertid talat i en vördnadsfull och något lågmäld ton, trodde många, att

ban var tveksam, ja, till och med modfälld, och en stråle af hopp upplifvade de päfliga.

Otålig att lära känna den man, hvilkens ord satt hela riket i rörelse, hade Karl hittills

med oafvänd blick betraktat Luther, men vände sig nu till en af sina hofmän och sade i

en föraktlig ton: "Denne munk skall sannerligen icke göra mig till en kättare" [20]. Derpå

uppstod kejsaren och drog sig med sina ministrar tillbaka till ett öfverläggningsrum ;

under det att kurfurstarna och de öfriga furstarna inneslöto sig i ett annat, samt de fria

städernas ombud i ett tredje. Sedan församlingen åter sammanträdt, kom man öfverens

att bevilja Luther hans begäran, till stor missräkning för alla lidelsefulla partigängare.

"Martin Luther!" sade kansleren i Trier, "Hans Kejserliga Majestät lemnar dig af

anboren godhet ännu en dags betänketid, med vilkor, att du icke skriftligen, utan

muntligen afgifver ditt svar".

Sedan steg den kejserlige härolden fram och återförde Luther till hans herberge.

Hotelser och glädjerop tillöste hvarandra pä hans väg. De hemskaste rykten spridde sig

bland Luthers vän. ner. "Riksdagen är missnöjd", sade de; "påfvens utskickade segra;

reformatorn skall uppoffras". Jäsningen i sinnena tilltog; flera adelsmän skyndade helt

förskräckta till Luther. "Huru går det, Herr Doktor?' sade de. "Man påstår, att de ämna

bränna er! ... [21] . Men det skall icke ske; förr skola de'sjelfva alla förgås!" — "Och så

skulle det verkligen hafva gått", sade Luther, då han 20 år sednare i Eisleben anför

dessa ord.

Å andra sidan jublade Luthers fiender. "Han har begärt an-ståndstid", sade de, "och

skall återkalla. På afstånd var han stortalig; nu sviker honom modet ... Han är

öfvervunnen."

I hela Worms var Luther kanske den ende, som bibehöll sitt lugn. En stund efter

återkomsten frän rikssalen skref han till det kejserliga rådet Cuspianus: "Jag tillskrifver

491


dig midt under oväsendet (förmodligen syftade han på sorlet från den omgifvande

folkmassan). För mindre än en timme sedan stod jag rör kejsa.. ren och hans broder [22]

... Jag erkände mig såsom författare till mina böcker och förklarade, att jag i morgon

skulle yttra mig i afseende på återkallelsen. Men jag vill, så framt Kristus är mig nådig,

icke återkalla en enda bokstaf" [23].

Rörelsen bland folket och de utländska soldaterna vette med hvarje timme. Under det

på riksdagen allt tillgick lugnt och or- dentligt, kom det på gatorna till öppen strid. De

spanska soldaternas stolthet och öfvermod sårade stadens borgare. Då en af dessa

legoknektar hos en bokhandlare fann påfvens bulla, utgifven af Hutten jemte

anmärkningar, ref han sönder och trampade den under fötterna. Andre, hvilka kommit

öfver flera exemplar af Luthers skrift om den Babyloniska fångenskapen, borttogo och

förstörde dem. Det uppbragta folket lopp till, kastade sig öfver soldaterna och dref dem

på flykten. En annan gång förföljde en ridande spanjor med dragen sabel genom en af

Worms' förnämsta gator en framför honom flyende tysk, utan att det förskräckta folket

vågade sätta sig deremot [24].

Några statsk loka trodde sig halva funnit en utväg att rädda Luther. "Al erkal la dina

villomeningar i alseende på läran", sada de, "men framhärda i allt hvad du sagt emot

påfven och hanshof; och du är räddad." Aleander bäfvade för detta råd. Men Luther var

orubblig och förklarade, att han föga frågade efter en politisk reform, som icke grundade

sig på tron.

Den 18 April tidigt om morgonen sammanträdde på kejsarens befallning Glapio,

kansleren von Eck och Aleanderför att öfverPigga, huru man borde förfara med Luther.

Denne hade för ett ögonblick kännt sig förbryllad, då han dagen förut inställde sig för en

så lysande församling. Han hade häpnat vid åsynen af så många furstar, för hvilka

mäktiga tolk ödmjukt knäböjde. Tanken, att han stod i begrepp att vägra dessa af Gud

med högsta makten beklädda män sin lydnad, upprörde hans själ, och han kände behof

att hemta styrka Lån höjden. "Den, som angripes af den lede fienden", sade han sednare,

"och bär trones sköld, är såsom Perseus med Gorgonhufvudet. Hvar och en, som såg på

detta hufvud, blef död. På samma sätt skola vi ttfven hålla emot djefvulen Guds Son,

såsom ett Gorgonhufvud" [25]. Ännu på morgonen den 18 April hade han en mörk stund,

då Gud undangömde sitt ansigte för honom. Hans tro svigtade; fiendernas antal vette

i hans uppskakade inbillning; hans själ liknade ett af stormen drifvet fartyg, hvilket

An nedstörtas i afgrunden, ån uppslungas mot himmelen. Denna stund af bitter smärta

var tör honom ett annat Gethsemane ; han drack nu den kalk, Kristus druckit. Kastande

sig med ansigtet mot jorden, uppgaf han af brutna suckar, hvilkas betydelse ingen kan

fatta, utan att besinna den djupa ångest, hvarur de uppstego [26].

492


"Allsmäktige, evige Gud!" ropade han. "Huru förskräcklig är icke verlden! Huru

öppnar hon icke sitt gap, för att uppsluka mig, och huru svag är icke min förtröstan till

Dig! Huru svagt itr icke köttet, och huru mäktig är icke satan ! Om jag skall vanda mina

ögon till det, som är mäktigt i 'redden, så är det ute med mig, och min dom ar fälld [27].

Ack Gud! ack Gud, Du min Gud! statt mig bi emot all verldens vishet; gör det, Du måste

göra det, 1)u allena! Det är ju icke min, utan Din sak. Jag harju för min person intet här

att skaffa och intet att göra med dessa verldens stora herrar; äfven jag ville gerna hafva

lugna, goda dagar. Men din är saken, Herre • . . och den är rättvis och evig; bistå mig,

Du trogne, evige Gud! Jag förlitar mig icke på någon menniska. Det är förgåfves! Allt,

som är af kött, sjunker. Ack Gud, ack Gud! hör Du icke? min Gud! är Du död? Nej, Du

kan icke dö, Du fördöljer Dig blott, Du hafver mig dertill utvalt, såsom jag förvisso vet;

välan då, Gud! stå mig bi i Din Sons, Jesu Kristi namn, som är mitt beskydd, min sköld

och min borg!"

Efter ett ögonblicks inre kamp, fortfor han sålunda: "Herre, livar dröjer Itu Y ... 0,

min Gud! hvar är du? Kom, kom, jag är redo att tålig som ett lamm uppoffra mitt lif för

Din sanning. Ty saken är rättvis och Din! Jag släpper Dig icke, hvarken nu eller i

evigheten. Och vore verlden full af djeflar, och måste min kropp, hvilken likväl är Ditt

verk, bita i stoftet:rådbråkas, sön-derstyckas och uppbrännas ... så är min själ dock Din;

derför är mig Ditt ord en borgen. Min själ tillhör Dig och blifver ock i evighet hos Dig.

Amen, o Gud, stå mig bi Amen !"

Af denna bön kan man lära känna Luther och reformationen. Den lyfter slöjan från

helgedomen, samt visar oss den dolda källa, frän hvilken styrka och mod tilltlödade

denne ringe och föraktade man, som Gud utkorat till sitt redskap för att befria menni.

skornas tankar och själar, samt börja en ny tid. Vi blicka här in i reformatorns hjerta,

reformationens verkstad ; vi spåra här bådas innersta dritTjadrar och upptäcka

hemligheten af deras makt..

Dessa ord af en själ, som 'var färdig att uppoffra sig för san. ningen, hördes och

upptecknades af någon bland Luthers vänner, samt återfinnas under N:ro XVI bland

lejdebref och dylika ur-kunder i samlingen af handlingar, rörande reformatorns

inställelse i Worms. Det är enligt vår tanke ett af historiens skönaste minnesmärken.

Efter denna bön erfor Luther det själens lugn, hvarförutan menniskan ej kan uträtta

någonting stort. Han läste i Guds ord, genomsåg sina skrifter och eftertänkte, huru han

som bäst skulle svara. Tanken, att han nu inför kejsare och riksständer skulle vittna om

Jesus Kristus odla Hans ord, uppfyllde hans själ med glädje. Då tiden för hans andra

inställelse nalkades, lade han med djup rörelse venstra handen på den uppslagna bibeln,

upp. lyfte den högra mot himmelen och svor till Gud att blifva evangelium trogen, samt

öppet bekänna sin tro, måste han ock med sitt blod besegla denna bekännelse. Härefter

fick han än mera frid i sitt hjerta.

493


Klockan fyra inställde sig härolden och förde honom till riks-salen. Den allmänna

nyfikenheten var stegrad till det yttersta; ty det svar, Luther nu gick att afgifva, skulle

blifva afgörande. Som riksförsamlingen i början förehade andra ärenden, måste

reformatorn vänta på gården midt ibland en ofantlig folkmassa, hvilken böljade hit och

dit, liksom ett upprördt haf, och från alla sidor trängde in på honom. Så förflöt° tvänne

långa timmar. "Vid dylikt tumult och oväsen var jag alls icke vand" [28], skref han, För

en vanlig menniska skulle detta varit en sorglig för, beredelse, men Luther var hos sin

Gud. Hans blick var fridfull. hans ansigte lugnt; den Evige hade upphöjt honom på en

klippa. Redan började natten att inbryta. Man upptände ljus i rikssalen ; skenet trängde

genom de gamla fönstren ned på gården. Allt antog ett högtidligt utseende. Slutligen

infördes doktorn. Mycket folk strömmade in på samma gång, ty hvar och en ville höra

hans svar. Denna gäng var Luthers hållning ledig, lugn och säker, samt röjde ej den

minsta förlägenhet. Bönen hade huri-frukt. Sedan furstarna icke utan svårighet intagit

sina af folkmassan inkräktade platser, och Luther ånyo befann sig ansigte mot ansigte

med Karl V, tog kurfurstens af Trier kansler till ort det och sade:

"Martin Luther ! Den betänketid, du begärt, är tilländalupen. Du borde icke erhållit

den, emedan i trossaker hvar och en måste vara noga underrättad, för att kunna göra

räkenskap för dem, som sådant fordra, i synnerhet du, som är en så stor och

skickligdoktor i den heliga skrift ... Svara nu på hans kejserliga majestäts fråga, byars

milda godhet du erfarit! Vill du helt och hållet eller e till en del återkalla dina skrifter?"

Kan aleren upprepade sedan på tyska samma ord. Då svarade Doktor Luther, såsom

handlingar rörande riksdagen i Worms förmäla, på det underdånigaste och ödmjukaste

sätt, icke häftigt skrikande, utan talande höfiigt, anständigt och blygsamt, men likväl

med stor kristlig glädje och ståndaktighet [29].

"Allerdnrchlauchtigste kejsare, durchlauchtigste furstar och nådige herrar!" sade

Luther, blickande omkring på Karl och hela församlingen, "jag framträder i all

ödmjukhet för eder på den mig i går förelagda tiden, och beder, för Guds barmhertighet,

Eders Kejserliga Majestät, samt Edra kurfurstliga Nåder, att nådigt af-höra denna,

såsom jag hoppas, rättvisa och sannfärdiga sak. Om jag i något afseende icke skulle

skicka mig efter hof bruket, sä. tillräknen mig det icke, alldenstund jag ej är uppfostrad

vid hofvet, utan i ett kloster.

"Man bar på Eders Kejserliga Majestäts vägnar affordrat försvara eller återkalla de

af mig förkunnade lärorna. På den för. mig tvänne saker : att jag skall erkänna mig

såsom författare till de böcker, hvilkas titlar man uppläst, och att jag skall antingen sta

punkten har jag redan svarat och står dervid fast.

”Hvad den andra artikeln angår, så äro mina böcker ej alla af enahanda beskaffenhet;

ty i somliga har jag så enkelt, enfaldigt och kristligt lärt om kristlig tro och goda verk, att

494


ttfven mina vedersakare måste tillstå, att de äro nyttiga, samt värda att af kristliga

hjertan läsas. Ja, till och med den påfliga bullan, så häftig den också är, förklarar

åtskilliga af mina böcker oskadliga. OM jag nu började återkalla dem, hvad annat gjorde

jag, än att ensam bland alla menniskor fördöma sanningen, hvilken vänner och fiender

gemensamt erkänna, och ensam satta mig emot hela verldens enhälliga bekännelse ?

"Det andra slaget af mina böcker är det; i hvilka jag angripit påt'vedömet, jemte dem

hvilka med sin falska lära, onda lefverne och förargliga etterdöme till kropp och själ

ödelagt kristenheten. Ty ingen kan neka, emedan alla fromma hjertan klaga deröfver, att

genom påfvens lagar och menniskolilra de kristtrognas hjertan insnärjas, bes\ äras och

plågas, under det att gods och egodelar, i synnerhet inom denna högtberömda tyska

nation, med otroligt tyranni uppslukas.

"Om jag nu återkallade dessa, så gjorde jag ingenting annat, än stärkte deras

grymhet och för så stor gudlöshet och ogudak- tigt väsende öppnade icke allenast fönster,

utan arven dörrar och portar, så att de ännu mera fritt och obehindradt skulle rasa och

väsnas, än de hittills vägat [30]. Och genom detta min återkallelses vittnesbörd blefve

deras tyranniska regemente för det arma folket icke allenast odrägligare, utan äfven

lagligen bekräftadt, i syn. nerhet som det skulle heta, att sådant skett på Ers Kejserliga

Majestäts och hela romerska rikets befallning. Store Gud! hyll. ken täckmantel för

vanära och allehanda skalkhet och tyranni skulle jag då icke blifva

"Tredje slaget af mina böcker äro sådane, som jag skrifvit emot enskilda personer,

hvilka velat försvara tyranniet och dämpa tron. Emot dessa, jag må fritt bekänna det,

har jag varit något häftigare och skarpa:e, än i religionsfrågor tillbörligt är. Ty jag gör

mig ej till något helgon. Äfven dessa skrifter anstår det mig icke att återkalla, derföre att

genom en sådan återkallelse skulle det ånyo komma derhän, att allehanda gudlöst

väsende med mitt samtycke toge öfverhand, och man ännu våldsammare och grymmare

rasade emot Guds folk.

"Dock såsom jag är en menniska och icke Gud, kan jag icke annorlunda försvara mina

små böcker, än min Herre och Frälsare gjorde med sin lära: Har jag illa talat, så vittna

om ondt (Joh. XVIII, 3 ». Huru mycket mer skall då icke jag, som är stoft och aska och

lätt kan fara vilse, begära, att någon ville vittna emot min lära!

"Derföre beder jag, vid Guds barmhertighet, att Eders Kej-serliga Majestät, samt alla

Kurfuratliga och Furstliga Nåder, eller eho det göra kan, vare sig af högt eller lågt stånd,

måtte vittna, samt med profetiska och apostoliska skrifter öfverbevisa mig att hafva farit

vilse. Då skall jag, sedan jag blifvit öfvertygad, vara helt villig och redobogen att

återkalla alla villfarelser, och den förste att kasta mina små böcker på elden.

495


"Häraf synes klart och tydligt, att jag nogsamt betänkt den nöd och fara, som genom

min läras fördömande skall uppväckas. Mig är det visserligen den allra största lust och

glädje att se, det för Guds ords skull tvedragt och söndring uppstå; ty detta är Ordets art,

lopp och öde, alldenstund Herren Kristus sjelf säger: Jag är icke kommen att sända frid,

utan svärdet. (Matth. X, 34.) "Derföre må man väl besinna, huru underlig och förskräck.

lig Gud är i alla sina rådslag och domar, på det vi icke, under fö- revändning att bilägga

tvedrägt och oenighet, må i förlitande på egen makt och vishet börja förfölja och lasta

Guds heliga ord, och sålunda öfver oss neddraga en förskräcklig syndaflod af o8f.

vervinnerliga faror. Derjemte år äfven att befara, det denne all. raförträffligaste

ynglings, kejsar Karls (till hoars majestät vi, näst Gud, sätte vårt hopp) regering skall få

icke allenast en ond, olycksalig början, utan äfven fortgång och slut. Jag kunde än

ytterligare", fortfor Luther med ädelt mod inför verldens mäktigaste monark, "förklara

detta med exempel ur den heliga skrift, såsom huru Farao, konungen i Babel och

konungarna i Israel hafva ådragit sig de största olyckor, just då de med sina klokaste

anslag och råd ville freda och bibehålla sina riken. Ty Gud är det, som fångar de listiga i

deras list och klokhet, samt försätter bergen, förr än de det förnimma. (Job IX, 5.) Sådant

säger jag icke i den mening, att så höga hufvuden behöfva min undervisning, utan

derföre att hvarken jag vill eller bör undandraga den tyska nationen, mitt fädernesland,

min skyldiga tjenst. Och härmed anbefaller jag mig Ert Kejserliga Majestät, samt Edra

Kurfurstliga och Furstliga Nåder på det underdånigaste, samt beder ödmjukast, att J af

mina vedersakare icke måtten mot mig utan orsak låta uppreta, eder" [31].

Luther hade med blygsamhet, men mycken värma och be-stämdhet på tyska uttalat

dessa ord [32]; man befallde honom nu att upprepa dem på latin. Kejsaren tyckte

nemligen icke om tyska språket. Reformatorn kände sig öfverväldigad af sinnerörel-sen,

bullret och den lysande församling, som omgaf honom. "Jag svettades mycket", skref han,

"och var för oväsendets skull ganska upphettad, helst jag stod midt bland furstarne". Då

Fredrik von Thun, kurfurstens af Sachsen geheimeråd, hvilken på sin herres befallning

tagit plats bredvid reformatorn, för att tillse, det hvarken våld eller öfverrumpling skulle

honom vederfaras, såg den stackarjmunkens tillstånd, sade han: "Om ni icke kan

upprepa ert tal, är det redan nog". Men sedan Luther gjort en stunds uppehåll, för att

hemta andan, tog han åter till ordet, och framsade för andra gången sitt tal på latin med

samma kraft som den törsta.

"Detta behagade högeligen kurfursten Fredrik", berättar re-formatorn. Så snart

Luther slutat, sade kansleren af Trier förtrytsamt: "Du har icke besvarat den fråga, man

gjort dig. Du är icke här för att draga i tvifvel kvad kyrkomötena afgjort. Man fördrar af

dig ett klart och bestämdt svar: Vill du taga igen dina ord eller icke ?" Luther svarade då

utan tvekan: "Emedan Edert Kejserliga Majestät, Edra Furstliga och Kurfurstliga Nåder

begära ett enkelt, enfaldigt och lugnt svar, vill jag gifva ett, som hvarken har horn eller

tänder [33], nemligen : så framt jag icke med den heliga skrifts vittnesbörd eller klara

och uppenbara grunder och skal öfvervinnes och öfverbevisas, (ty jag tror hvarken påfven

496


eller kyrkomötena allena, emedan det är klart som dagen, det de ofta farit vilse och

motsagt sig sjelfva) och jag sålunda af de anförda språken blir öfvertygad och mitt

samvete fångadt i Guds ord, så kan och vill jag ingenting återkalla, emedan det hvarken

är säkert eller rådligt att emot samvetet något företaga. Hur star jag, jag kan icke

annorlunda. Gud hjelpe mig! Amen" [34].

Så talade Luther, tvingad af sin öfvertygelse, nödgad af sitt samvete att trotsa döden,

drifven af den ädlaste nödvändighet, slaf af sin tro och i detta slafveri i högsta betydelse

fri, lik ett af stormen kastadt fartyg, hvilket för att rädda en last, dyrbarare än det sjeift,

frivilligt styr emot klippan, som skall krossa det; och hans högsinnacJe ord fylla ännu

efter trehundrade år våra hjertan med häpnad. SA talade en munk inför kejsaren och

folkets furstar; och den svage, föraktade, ensamme, men på Guds nåd sig stödjande

mannen syntes större och mäktigare än de alla. Det låg i hans tal en kraft, mot hvilken

dessa väldigheter ingenting förmådde. Här se vi den Guds svaghet, som är mäktigare än

alla menniskors styrka. Kejsaredömet och kyrkan å ena, och en man ur hopen å andra

sidan hade med hvarandra, mätt sina krafter. Gud hade församlat dessa konungar och

prelater för att offentligen göra deras vishet till dårskap. Jordens mäktige hade förlorat

slaget och Följderna af deras nederlag skulle bland alla folk och i alla tider förspörjas.

Församlingen var slagen med förvåning. Flera furstar dolde endast med möda sin

beundran. Älven kejsaren glömde sitt för_ sta intryck och utropade: "munken talar

oförskräckt och med förtröstansfullt mod" [35]. Endast spanjorerna och italienarne voro

förbryllade och begynte snart att håna en själsstorhet, som de icke kunde fatta.

"Om du icke tar igen dina ord", sade kansleren, sedan första verkan af Luthers tal

lagt sig, "skola kejsaren och riksstånden tillse, hvad som år att göra med en halsstarrig

kättare". Luthers vänner darrade, men han sjelf upprepade endast: "Gud hjelpe mig, jag

kan icke återkalla" [36].

Derpå drog sig reformatorn tillbaka och furstarna rådslogo. [Ivar och en insåg, att det

var ett för hela kristenheten afgörande ögonblick. På munkens ja eller nej berodde

kanske för århundraden kyrkans och verldens lugn. Man hade velat skrämma honom,

och man hade endast ån mera upphöjt honom i nationens ögon; man hade hoppats gifva

större offentlighet åt hans nederlag, och man hade endast ökat hans seger. Roms

anhängare kunde icke smälta sin förödmjukelse. Luther infördes ånyo, och kansleren

sade: "Martin, du har icke svarat med den blygsamhet, som anstår en man i din

ställning. Du gör i afseende på dina böcker mångahanda skilnader, hvilket icke hör till

saken. Ty om du återkallade dem, som innehålla villfarelser, skulle kejsaren icke tillåta,

att de andra förföljdes. Du iteruppliivar det, som mötet i Kostnitz fördömt, och vill

öfverbevisas med den heliga skrift, i hvilken du far alldeles vilse. Kejsaren fordrar ett

enkelt svar, antingen ja eller nej ... om du vill såsom katolskt och kristligt försvara allt,

hvad du skrifvit, eller återkalla någon del." — Luther svarade lugnt: "Jag kan ej lemna

497


något annat svar, ån det jag redan afgifvit." Man kunde icke längre misstaga sig om hans

mening. Han stod fast såsom en klippa, mot hvilken alla den menskliga storhetens vågor

maktlösa bröto sig. Hans kraftiga ord, hans modiga hållning, hans ljungande blickar, den

orubbliga fasthet, som stod att låsa i hans sträfva tyska anletsdrag, hade på den lysande

församlingen gjort det djupaste intryck. Allt hopp var försvunnet. Spanjorerna,

belgierna, sjelfva romarne voro bragta till tystnad. Munken hade öfvervunnit jordens

mäktige. Han hade vägrat att hörsamma kyrkan och kejsarriket. Karl V steg upp och

med honom hela församlingen. "I morgon bittida samlas riksdagen för att förnimma

kejsarens mening", sade kansleren med hög stamma.

________________________________________

FOTNOTER

[1] M. Adami, Vita Luth., 118.

[2] Deus :galit pro me. (Paliav. 1, 114.)

[3] L. Opp. XVII, 587.

[4] Ibid.

[5] Se boken VIII, kap. VIII.

[6] Astutia, plus quam vulpina vehementer eallidum Lutheris- mum verautissime

dissimulabat. (Coehlo3us, 35.)

[7] Caapar Hedio. Zw. Epp. 157.

[8] lintherns in boa distriotu dndnm etsat oombustus, Lutberani dzocrovdrairoe, nisi

Capita eliter persuasisset principi. (Ibid. 148.)

[9] Coohlreus, 30.

[10] Pall av. 1, 114.

[11] Nescio gnid divinum suspieubantxtr; ex adverao alii mak &n-amne obsessum

existimabant. (Ibid.)

[12] Te servet Christue. (L. Opp. II, 176.)

498

[13] M. Adami Vita Buceri, 212.

[14] L. Opp. (L.) XVII, b74.

[15] Seekendorff, 348.


[16] 3ignehlein, Mfinchlein, du gehest jetzt einen Pang, alnen sub chen Stand zu

thun, dergleichen ich und naancher °brister auch in unser allerernestesten

Sehlachtordung nicht gethan haben ... (Sock. 348.)

[17] Seokendorft, 349. —

[18] L. Opp. (L.) XVII, 688.

[19] L. Opp. jL.) XVII, 573.

[20] Ilie certe =putan effteeret ut hieretioue evadereixt. (Pallav. I, 115.)

[21] L. Opp. (L.) XVII, 588.

[22] Hao hora «trana Cteert.re et fratre romano conetiti. (L. Epp. I, 587.)

[23] Verum ego ne apicem quidem revocabo.

[24] Kappens Ref. Urkunden. II, 488.

[25] L. Opp. (W.) XXII, 1659.

[26] L. Opp. (L.) XVII, 589.

[27] Die Glooke ist gegossen.

[28] L. Opp. (L.) XVII, 535, 589.

[29] L. Opp. (L.) XVII, 5fie.

[30] L. Opp. (L.) XVII, 573.

[31] Detta tal, såväl som alla andra anförda uttryok, Ur ordagrannt homtadt fritt

tillförlitliga urkunder. (L. Opp. (L.) XVII, 776-78O.)

[32] Non eie,mose at modesto, non taman Bine ohrietiana animoeitato et constantia.

(L. Opp. lat. II, 165.)

499


[33] Dabo illud nequedentatum, tunne cornutnns. (L. Opp. lat. II, 185.)

[34] her stehe ich: ich kana nieht anders: Gott helfe mir, Amen (L. Opp. (L.) XVII,

580.)

[35] Der Mönoh redet nnerschrocken, mit getrostem Muth. (Sea. 350.1

[36] L. Opp. (W.) XV, 2236.

500


KAPITEL IX.

Det var redan mörkt, öch hear och en gick hem till sig. Luther erhöll till ledsagare två

kejserliga tjenare. Somliga in. billade sig, att hans öde var afgjordt, och att han fördes i

tAngelse för att der förblifva, tills han leddes ut till schavotten ; ett häftigt °väsende

uppstod. Flera adelsmän ropade: "För man honom i fängelse?" — "Nej", svarade Luther,

"de följa mig till mitt her. berge". Dessa ord lugnade sinnena. Under vågen förföljde

några till kejsarens hof hörande Spanjorer den djerfve' mannen med tevisslingar och

speord [1], under det andra ijöto såsom vilddjur, hvilka man fråntagitderas rof.' Men

Luther förblef lugn.

Så slutade den märkvärdiga 18 April i Worms. Luther, hvilken förut med något

öfvermod trotsat sina fiender, hade nu, då han stod inför personer, som törstade efter

hans blod, talat med ädelhet, lugn och ödmjukhet. Ingen öfverdrift, ingen mensklig

hänförelse, Ingen vrede; han hade bibehållit sjelfbeherrskning midt under den största

själsspänning, blygsamhet midt under motståndet mot jordens mäktiga, samt storhet

midt emot denna verldens storheter. Detta bevisar bäst, att Luther i denna stund lydde

Gud, och icke högmodets ingifvelser. En, som var större ån både Luther och Karl, hade

varit närvarande i rikssalen. "Då J skolen bära vittnesbörd om Mig för furstar och

konungar", säger Jesus Kristus, "så paren icke bekymrade kvad J skolen tala; iy det är

icke J som talen". Matth. X, 18-20. Aldrig har kanske detta löfte på ett ögonskenligare

sått gått i fullbordan.

Riksfurstarne hade mottagit ett djupt intryck : detta undgick icke Luthers

uppmärksamhet och ökade ån mera hans mod, un-der det att påfvens tjenare harmades

deröfver, att Johan Eck icke förr fallit den brottslige munken i talet. Flera furstar och

herrar blefvo vunna för en sak, som försvarades med sådan öfvertygel. sens styrka. Hos

somliga var intrycket visserligen endast öfver. gående, men andra, som nu höllo sig

undan, framträdde sednare med stort mod.

Luther var åter i herberget och hvilade ut efter den starka ansträngningen i

Spalatins och andra vänners sällskap. Alla pri-sade Gud. Under det de samtalade,

inträdde en tjenare med en af Einbeckeröl uppfylld silfverkanna, räckte den till Luther

och sade: "Min herre ber er förfriska er med denna dryck". — "Hvil.

ken furste kommer så nådigt ihåg mig?" frågade reformatorn. Det var den gamle

hertig Erik af Braunschweig. Luther blef rörd af denna vänliga hågkomst frän en så

mäktig herre, hvilken dessutom tillhörde påfvens parti. "Hats Durchlaucht har sjelf

smakat på drycken, innan den afskiektles", sade budet. Luther slog i åt sig och sade,

sedan han druckit: "Såsom furst Erik tänkt på mig, så tanke vår Herre Kristus på honom

i hans sista strid:" [2]. Gälvan var ringa; men till tecken af sin erkänsla gaf Luther allt

livad han egde, en bön. Tjenaren framförde helsningen; den gamle hertigen erinrade sig

501


den i sin dödsstund och sade till en ung page, Frans von Kram, som stod vid hans sång:

"tag evangelium och lås för mig!" Gossen låste Kristi ord, och den döendes själ bier

vederqvickt. "Hvilken som gifver.eder dricka en bägar' vatten i mitt namn, derfure att J

Kristo tillhären", säger Frälsaren, "sannerligen säger jag eder, han skall ingalunda mista

sin lön".

Knappt hade hertigens bud afiägsnat sig, förrän befallning-kom frän kurfursten af

Sachsen, att Spalatin genast skulle infinna sig hos honom. Fredrik hade full af oro

kommit till riksdagen. Han fruktade, att Luther inför kejsaren skulle fålla modet. Reformatorns

ståndaktighet hade derföre gått honom så mycket djupare till hjertat. Han

kände sig stolt att harva tagit en sådan man under sitt beskydd. Då hofpredikanten

inträdde, var bordet dukadt; kurfursten skulle just med sitt hof sätta sig till

aftonmåltiden, och betjenterna hade framburit vatten till händernas tvagning. Så anad

Fredrik fick se Spalatin, vinkade han åt honom att följa, och då båda voro ensamma i

hans sängkammare, sade han mycket rörd: "Ack huru skönt fader Martin talat inför kejsaren

och riksstånden! [3]. Mitt enda bekymmer var, att han skulle bli för djerf". Från

den stunden beslöt han att ännu modigare skydda Luther.

Aleander märkte, hvilket intryck Luther hade gjort; det var ingen tid att förlora; man

måste förmå den unge kejsaren till kraftiga åtgärder. ögonblicket syntes också

gynnande: kriget med Frankrike stod för dörren. Leo X, som endast tänkte på att

förstora sina stater och föga frågade eller kristenhetens lugn, be_ dref samtidigt hemliga

underhandlingar med Karl emot Frans och med Frans emot Karl [4]. Af kejsaren

fordrade han Parma, Piacenza och Ferrara; af konungen en del af konungariket Neapel,

hvilket alltså skulle eröfras från Karl. Denne insåg nödvändigheten att vinna Leo på sin

sida, för att i kriget emot Frankrike hafva honom till bundsförvandt, och han tvekade

icke att köpa Roms vänskap genom Luthers uppoffrande.

Fredagen den 19 April, dagen efter Luthers inställelse, lät kejsaren för ständerna

uppläsa en egenhändig, på franska affattad skrifvelse [5]. "llä,rstammande'från

Tysklands kristliga kejsare", hette det der, "fr.,n Spaniens katolska konungar, från

erkeherti. garne af Österrike och hertigarne af Burgund, hvilka alla utmärkt sig såsom

romerska trons försvarare, har jag fast beslutat följa mina förfäders efterdöme. En af sin

egen dårskap förvillad munk uppl'eser sig emot kristenhetens tro. Jag skall uppoffra

mina riken, min makt, mina vänner, mina skatter, min kropp, mitt blod, min ande och

mitt lif för att hejda denna gudlöshet [6]. Jag skall hemförlofva augustinermunken

Luther, förbjudande honom att bland folken uppväcka den ringaste oro; sedan skall man

mot honom och hans anhängare förfara såsom emot uppenbara kättare, med

bannlysning, förklarande i akt och andra till deras utrotande tjenliga medel [7]. Jag

uppmanar riksdagens medlemmar att uppföra sig såsom trogne kristna."

502


Detta tal behagade icke alla. Den unge och häftige kejsaren hade afvikit från de

vanliga formerna, då han icke först tillsport församlingen om dess tanke. Två motsatta

meningar uttalade sig genast. Påfvens kreatur, kurfursten af Brandenburg och flera af

de andliga furstarne yrkade, att man icke skulle låta binda sig af Luthers lejdebref [8].

"Rhenfioden", sade de, "måste emottaga hans aska, liksom den för hundra år sedan

emottog Johan Huss' ". Om vi skola tro en historieskrifvare, ångrade Karl sednare

mycket, att han icke följde detta fega råd. "Jag bekänner", skall han mot slutet af sitt lif

hafva yttrat, "att jag begick ett fel, då jag lät Luther lefva. Jag var icke skyldig att hålla

mitt löfte, då den kättaren förbrutit sig emot en större herre än jag, nemligen Gud sjelf.

Jag kunde, jag borde till och med hafva glömt mitt ord, för att hämnas den oförrätt, han

tillfogade Gud ; derföre att jag ej leva dir elle Aero non ni dovea restar de hatar eon lo

ultro prineipe opposto. (Suriano, venetianskt sändebud i Rom. Mes. i Venedigs arkiv.) lät

döda honom, har kätteriet oupphörligen gripit omkring sig. Hans död skulle qvitft det i

dess vagga [9]."

Ett så afskyvärdt förslag kunde icke annat ån hos kurfursten och alla Luther vänner

väcka den största fasa. "Johan Huss' af-rättning", sade kurfursten af Pfalz, "har öfver

tyska folket ned. dragit alltför många olyckor, för att man ån en gång skulle våga

uppresa ett dylikt bål." "De tyska furstarna", yttrade sig Luthers oförsonlige fiende,

hertig Georg af Sachsen, "skola icke tåla krtinkningen af ett lejdebref. Vår unge kejsares

första riksdag skall icke begå ett så skamligt dåd. En sådan trolöshet öfverensstämmer ej

heller med den gamla tyska troheten". Furstarna af Ba. yern, äfven tillgifna romerska

kyrkan, understödde denna (isigt. De skräckbilder, som föresväfvade Luthers vänner,

tycktes alltså afl ågsna sig.

Ryktet om dessa öfverlåggningar, hvilka varade två dagar, spridde sig i staden.

Sinnena råkade i jasning. Åtskilliga adelsmån bland reformens anhängare uttalade sig

högt emot Aleanders trolösa förslag. "Kejsaren", sade de, "är en yngling, som papi. sterna

och biskoparna med sitt smicker leda hvart de behaga" [10]. Pallavicini uppgifver, att

fyrahundra adelsmän voro färdiga att med svärdet upprätthålla Luthers lejdebref.

Lördagsmorgonen fann man på portarne till enskilda hus, samt på allmänna platser en

mängd anslag, somliga för, somliga emot Luther. Ett innehöll blott dessa Predikarens

kraftiga ord: V6 det land, hoars konung ett barn dr! (X, 16).

Det berättades, att Blekingen några mil från Worms bakom sin borgs ointagliga

murar samlat många riddare och soldater, samt endast afvaktade sakens utgång för att

skrida till handling. Folkets hänryckning icke allenast i Worms, utan i rikets mest

aflägsna städer [11], riddarnes oförskräckthet, flera furstars tillgifvenhet för

reformatorn, allt borde låta Karl och riksdagen förstå, att den af romarne yrkade

åtgärden kunde blottställa högsta makten, föranleda uppror, samt till och med skaka

rikets grundvalar [12]. Det var blott fråga om att bränna en fattig munk ; och likväl hade

Roms furstar och an. hängare kvarken kraft eller mod dertill. Sannolikt bäfvade arven

503


den ännu unge kejsaren tillbaka för en mened. Detta antydde åtminstone de ord, hvilka

han enligt några historieskrifvares utsago vid detta tillfälle skall halva yttrat: "Om ära

och tro vore förvisade från hela den öfriga verlden, borde de i furstarnes hjertan finna en

säker tillflyktsort." Det är sorgligt, att han vid graf-vens brädd tycks hafva glömt denna

sköna grundsats. För öfrigt torde äfven andra bevekelsegrunder hafva inverkat på

honom. Florentinaren Vettori, Leo X:s och Machiavellis vän, påstår, att Karl skonade

Luther endast för att hålla påfven i schack [13].

Vid Lördagens sammanträde förkastades Aleanders våldsamma förslag. Man var

fördelaktigt stämd emot Luther och önskade att rädda den enkle mannen, som ådagalagt

en så rörande förtröstan till Gud; men man ville äfven rädda kyrkan. Man ryste tillbaka

för följderna så väl af reformatorns seger, som af hans undergång. Bemedlande röster

höjde sig, och ett nytt försök att inverka på Luther föreslogs. Sjelfve erkebiskopen af

Mainz, den unge och praktälskande Albrekt, hvilken enligt Pallavicini hade mera

fromhet än mod [14], blef rädd, då han såg folkets och adelns deltagande för den

Sachsiske munken. Hans hofpredikant, Capito, hvilken under sin vistelse i Basel gjort

bekantskap med den evangeliske prestera Zwinglius från Ziirich, denne sanningens

ifrige förfäktare, om hvilken vi förut haft tillfälle att tala, hade utan tvifvel äfven för sin

herre framställt rättvisan af reformatorns sak.

Den verldsligt sinnade prelaten, hvilken nu tyckes hafva haft en af dessa ansatser af

kristliga tänkesätt, hvilka man stundom förmilrker i hans llf, samtyckte att begifva sig

till kejsaren för att utverka tillåtelse till ännu ett be-medlingsförsök. Men Karl ville ej

höra talas derom. Måndagen, den 22 April, förnyade furstarna samfäldt Albrekts

anhållan. "Jag viker ej ifrån mitt en gång fattade beslut", svarade kejsaren. "Jag vill icke

åt någon uppdraga att å riksdagens vägnar underhandla med Luther. Men," bifogade

han till stor förskräckelse för Aleander, "jag beviljar mannen tre dagars betänketid, och

under dem må hvar och en på enskild väg göra honom nödiga föreställningar" [15]. Man

begärde ej bättre Den af ögonblickets högtidlighet hänförde reformatorn skulle, så

hoppades man, vid ett förtroligare samtal vara medgörligare, och kanske sålunda räddas

från den afgrund, som hotade honom.

Kurfursten af Sachsen, som väl visste, att dessa förhoppningar skulle slå felt, var

högeligen bekymrad. "Stade det i min makt," skref han till sin bror, hertig Johan, "skulle

jag skydda Luther. Du kan alls icke föreställa dig, huru Roms anhängare förfölja mig.

Berättade jag allt, skulle du få höra underbara saker [16]. De stå efter Luthers värsta,

och så snart man för honom visar ringaste deltagande, utskrikes man som kättare. Måtte

Gud, som icke öfvergifver rättvisans sak, styra allt till det bästa!" Utan att öppet

ådagalägga det varma deltagande, han hyste för reformatorn, förlorade Fredrik honom

likväl icke ett ögonblick ur sigte.

504


Så försigtiga voro likväl• icke alla de personer, hvilka då voro församlade i Worms;

många visade reformatorn oförstäldt sitt deltagande. Redan på Fredagen belägrades

herberget, der han bodde, af en mängd furstar, grefvar, baroner, riddare, adels. män,

prester, lekmän och bönder. De gingo ut och in, och tröttnade icke att betrakta honom

[17]. Han hade blifvit hela Tysklands man. Afven de, som ansågo honom villfarande, voro

rörda af den själsstorhet, som dref honom att för samvetets skull sätta allt på spel. Med

flera af de utmärkta män, som befunno sig vid riksdagen, hade Luther samtal, fulla af

detta salt, som alltid kryddade hans ord. Ingen lemnade honom, utan att känna sig lifvad

af ädel hänförelse för sanningen. "Huru mycket hade jag icke att berätta", skref

markgrefven Kasimirs af Brandenburg handsekreterare, Georg Vogler, till en vän. "Huru

mänga fromma och kärleksrika samtal har icke Luther haft med mig och andra! Hvilken

hiskelig menniska är han icke!" [18].

En morgon kom en ung prins inridande på herbergets gård ; det var den sjuttonårige

Filip, sedan två år regerande furste i Hessen. Den unge landtgrefven hade ett bestämdt

och tilltagset, samt krigiskt och häftigt sinnelag, ett för hans ålder ovanligt förstånd,

jemte föga benägenhet att rätta sig efter andra. Djupt träffad af Luthers tal, önskade

han se honom på närmare "Likväl var han ännu icke på min sida", skrifver Luther sjelf

[19]. Han hoppade af hästen, steg utan omsvep in i Luthers rum och sade helt tvärt:

"Huru går det, käre doktor?" — "Som jag hoppas, skall det gå bra", svarade Luther. —

"Jag har hört sägas," fortfor landtgrefven skrattande, "att ni påstår, det en hustru, då

hennes man år för gammal, får öfvergi Iva honom och taga en annan." Det var kejsarens

hotfolk, som berättat detta för landt. grefven. Sanningens fiender underlåta aldrig att

beljuga krist. liga lärare. "Nej, ers nåd", svarade Luther, "för all'del tala icke sål" Fursten

fattade då reformatorns hand, tryckte den bjertligt och sade: "käre doktor, om ni har

rätt, må Gud stå er bi." Se. dan lemnade han rummet, steg till häst och red bort. Sådant

var första mötet mellan de tvänne män, hvilka en dag skulle stå i spetsen för

reformationen och försvara dess sak, den ene med ordets, den andre med den verldsliga

maktens svärd.

Det var erkebiskopen i Trier, Richard von Greifenklau, hvilken med Karl V ;tes

tillåtelse åtagit sig rolen at' medlare; och Richard, som var nära förbunden med

kurfursten af Sachsen, samt god romersk katolik, önskade att genom denna saks biläg.

gande tjena på en gång sin vän och kyrkan. Måndagen, den 22 April, just som Luther

skulle sätta sig till bords, erhöll han alltså bud från erkebiskopen med tillsägelse att

andra dagen der. efter, eller Onsdagen, kl. 6 på morgonen infinna sig hos honom.

505

[1] L. Opp. lat., II, 168. 82

[2] Seckend., 365.

[3] Ibid. 355.


________________________________________

FOTNOTER

[4] Guiociordini, XIV, 175. Dumont, Corp. dipl. T. IV, 96. — Dioesi del papa Leone,

ohe quando t'aveva fatto lega con alcuno, prima sa-

[5] Coebleeus, 32.

[6] Pallav. I, 118.

[7] L. Opp. (L.) XVII, b81.

[8] Sea. 357.

[9] Sandovals list. de Carlos V, anförd af Llorente i Hist. l'In-quisition, II, 57. Enligt

Llorente lir meningen, att Karl mot slutet af sitt lif lutade till de evangeliska åsigterna,

endast en uppfinning af pro-testanterna och af Filip If:s fiender. Denna fråga är ett

historiskt pro-blem, som, att döma af Llorentes talrika eitater, svårligen kan erhålla en

annan lösning, än den han gifvit detsamma.

[10] Coehkeus, 33.

[11] Ibid.

[12] "Es wlire ein Aufruhr daraus worden'', sade Luther.

[13] Carlo si exonso di non poter procedere pin oltre, rispetto al salvo condotto, ma la

verita fu ahe conoscendo cho il papa temeva molto di questa doetrina di Luthero, lo voile

tenerv con questo freno. (Vettori Istoria d'Italia Mss. Biblioth. Corsini i Rom, anförd af

Ranka.)

[14] Pallav. 1, 118.

[15] Pallas. I, 119.

506


[16] Wunder bären werden. Seekend., 385.

[17] L. Opp. XVII, 581.

[18] Wie eine holdselige Person er ist.

[19] L. Opp. XVII, 589.

507


KAPITEL X.

Ofvannämnde dag, före kl. 6 på morgonen, stodo hofpredi-kanten och den kejserlige

härolden Sturm hos Luther. Men redan två timmar förut hade Aleander kallat till sig

Cochlceus. Som legaten nemligen ej sjelf kunde öfvervara sammanträdet hos

erkebiskopen, önskade han der hafva någon i sitt ställe, och han bade genast, då Capito

för honom föreställde den Frankfurt. ske domprosten, i honom igenkänt en det romerska

hofvets nitiske anhängare, på hvilken han kunde lita så säkert som på sig sjelf. "Gå till

erkebiskopen i Trier", sade han till Cochiceus; "inlåt er icke i samtal med Luther, utan

gif blott noga akt på hvad som säges, så att ni troget kan redogöra derför" [1].

På ut.satt tid infann sig reformatorn med några vänner hos erkebisko-pen, hvilken

han fann omgifven markgrefven Joachim at Brandenburg, hertig Georg af Sachsen,

biskoparna af Branden-burg och Augsburg, några adelsmån, åtskilliga ombud från de

Irja städerna, samt flere teologer och jurister, bland andra Cochkens och den badiske

kansleren Hieronymus. Den sistnämnde, som var skicklig lagkarl och önskade en reform

i sederna och. kyrkotukten, ja, som till och med yttrat, att Guds ord, hvilket så länge

varit fördoldt under en skäppa, borde lysa klarare [2], hade åtagit sig bemedlingen. Han

våride sig vänligt till Luther och sade: "Man har ej låtit kalla dig, för att disputera med

dig, utan för att broderligt förmana dig. Du vet, huru allvarligt den heliga skrift varnar

oss för nattens stygghet, för de skott, som om dagen. flyga (Ps. 91, 5). Menniskornas

vedersakare har förledt dig att skrifva emot religionen. Betänk ditt och rikets väl. Akta

dig, att de, hvilka Jesus Kristus genom sin död befriat från den eviga döden, icke må af

dig förföras och förgås. Uppträd icke mot de heliga koncilierna, ty om vi icke

upprätthålla fädernas beslut, blir inom kyrkan icke annat ån förvirring. De Utmärkta

furstar, sam här äro närvarande, taga stor del i din välgång; men om du framhärdar i

din halsstarrighet, skall kejsaren förskjuta dig ur riket, och du skall ingenstädes finna

någon tillflykt. ÖfvervAg detta noga" [3].

"Jag tackar er, nådige furstar," svarade Luther, "för eder omtanke och bekiinner, att

jag ar en alltför ringa menniska för att af så höga herrar blifva förmanad. Jag har icke

förkastat alla koncilier, blott det Kostnitzka, emedan det, på samma gång som det

fördömde Hussens lärosats: "den kristna kyrkan år de utvaldas samfund" [4], åfven

fördömt vår trosartikel: "jag tror på en helig, allmånnelig kyrka", och sjelfva Guds ord.

Mina läror väcka förargelse, säger man. Jag svarar, att Kristi evangelium icke kan utan

förargelse predikas. Huru skulle då denna betånklighet, eller fruktan för någon fara

förmå mig att vika ifrån Herran och det gudomliga ordet, hvilket år den enda sanningen

? Hellre gifver jag kropp, lif och sjåt till spillo."

Sedan furstarna och doktorerna rildplitgat, framkallades Luther ånyo, då Wehe med

mildhet sade: "Man måste ära öfver- beten, arven då hon misstager sig, och uppoffra

508


något för kärle-ken." Derpå tillade han med mera eftertryck : "Öfverlemna dig åt

kejsarens dom, och var obekymrad!"

Luther. Jag har ingenting emot, att kejsaren, furstarne eller den ringaste kristen

pröfvar mina skrifter, men blott efter Guds ord. Endast detta få vi menniskor lyda. Mitt

samvete år bundet af Guds ord och den heliga skrift" [5].

Ni vill således icke erkänna någon annan domare, än den heliga skrift?" frågade

kurfursten af Brandenburg.

Luther. "Ja, nådigaste herre, dervid står jag fast" [6].

Furstarne och doktorerna aflägsnade sig nu; men den för. träfflige erkebiskopen af

Trier kunde icke förmå sig att så snart uppgifva sitt företag, utan tillsade Luther,

Sehurff och Amsdorf å ena sidan, samt J. von Eck och Cochlo3us å den andra, att följa

honom i hans arbetsrum. "Hvarföre åberopar ni er alltid på den heliga skrift?" frågade

Eck häftigt. "Från den härleda sig alla kätterier." "Men Luther," säger hans vän

Mathesius,'"förblef obeveklig, likasom en klippa, hvilken hvilar på det sanna hälleberget,

Guds ord." "Påfven," svarade han, "kan icke döma i saker, som röra Guds ord.

Hvarje kristen menniska måste se sig före och döma, såsom hon ock derefter skall lefva

och dö" [7]. Man åtskildes. De påfviska kände Luthers öfverlägsenhet och tillskrefvo den

vederbörandes försummelse att icke hafva till. kallat någon honom vuxen motståndare.

Cochkeus sade; "Om kejsaren handlat visligen, skulle han, då Luther instämdes till

Worms, äfven ditkallat teologer, som kunnat vederlägga han» irrläror."

Erkebiskopen af Trier begaf sig till riksförsamlingen och tillkännagaf den ringa

framgång, hans bemedlingsförsök rönt. Den unge kejsarens förvåning var lika stor som

hans förtrytelse. "Det är tid," sade han, "att göra slut på denna sak." Erkebisko-pen

begärde ännu två dagars anstånd, och hela församlingen för-enade sig med honom; Karl

V gaf vika, och den förbittrade Ale-ander bröt ut i häftiga förebråelser [8].

Medan detta tilldrog sig på riksdagen, sökte OochIceus med all makt tillkämpa sig en

seger, som varit konungar och p.relater förmenad. Ehuru han hos erkebiskopen af Trier

emellanåt fram- kastat ett och annat ord, hade likväl Aleanders befallning hejdat hans

ifver. För att taga igen sin skada, begaf han sig nu genast efter redogörelsen inför

nuntien till Luther, tilltalade honom i en vänlig ton och uttryckte sin ledsnad öfver

kejsarens beslut. Efter middagen blef samtalet lifligare [9]. Cochleeus uppmanade

Luther att återkalla. Denne gjorde en vägrande åtbörd, och några närvarande adelsmän

gåfvo ganska tydligt tillkänna sin harm deröfver, att Roms anhängare, i stället att

genom Skriftens ord öfeer. bevisareformatorn, ville med våld tvinga honom till

återkallelse. Förargad öfver deras förebråelser, sade CochIceus till Luther: "Nå väl, jag

erbjuder mig att offentligen disputera med er, om ni afstår från lejdebrefvet" [10]. Luther

509


begärde ingenting bättre än en offentlig disputation. Hvad var att göra? Att afstå från

lejdebrefvet, vore att afkunna sin egen dödsdom; att afslä. Cochmei utmaning, att visa

sig tvifvelaktig om sanningen af sin sak. Gästerna sågo också i det Luther gjorda

tillbudet en i samråd med Aleander uttänkt snara. En bland dem, Wollrath von

Watzdorf, räddade Luther ur hans brydsamma belägenhet. Denne häftige herre,

uppbragt öfver ett förslag, som icke åsyftade någon. ting mindre, än att lemna

reformatorn i bödelns händer [11], steg hastigt upp, fattade uti och körde ut den

förskräckte prestera, och om de andra gästerna icke blandat sig i saken, skulle

säkerligen blod hafva flutit. Domprosten lemnade helt skamflat Rhodus. riddarnes

herberge. Utan tvifvel hade nämnda yttrande under ordvexhigen undfallit honom, utan

att något aftal med Aleander förut egt rum. Coehloeus förnekar en sådan

öfverenskommelse, och vi :åtta gerna tro till hans vitsord, Emellertid kom han just ifrån

en rådplägning hos nuntien, innan han med Luther hade ofvanbeskrifna samtal.

På aftonen inbjöd erkeb!skopen i Trier alla, som varit närvarande vid morgonens

sammankomst, i hopp att derigenom minska spänningen i sinnena och närma de

stridande till hvarandra, ty så oförskräckt och orubblig Luther än var inför medlare och

domare, visade han i förtroligare umgänge en godmodighet och glädtighet, som gjorde,

att man trodde sig af honom kunna vänta a2lt. Erkebiskopens kansler, hvilken i sitt

embetes utöfning ådagalagt så mycken sträf het, lånade sig arven åt sin herres plan och

föreslog mot slutet af måltiden Luthers skäl.

Denne stod just i begrepp att tacka för den honom bevisade he dern; vinet var istaget

och han gjorde redan enligt sin vana kors-tecknet öiver glaset, då detta på en gång

sprang sönder emellan hans händer och dess innehåll urgöts öfeer bordet. Gästerna

blefvo bestörta. "Det måste varit gift deri", sade helt högt några af Luthers vänner [12].

Utan att visa tecken till I örelse, svarade doktorn småleende: "Vinet var icke amnadt At

mig, eller ock skulle det varit skadligt." Derpå tillade han lugnt: "Glaset gick förmodligen

sönder derföre, att man vid dess sköljning för tvärt doppat det i kallt vatten." Det ligger

någonting stort i dessa enkla ord, yttrade vid ett sådant tillfälle; de bevisa ett orubbligt

lugn. Det var ej heller sannolikt, att de romerskt-katolska ville förgifva Luther,

allraminst hos erkebiskopen af Trier. Emellertid blefvo sinnena genom gästabudet

hvarken närmade eller aflägsnade från hvarandra. Menniskors gunst och ogunst kunde

icke inverka på reformatorns beslut; det hade ett högre ursprung.

Thorsdagen, den 25 April om morgonen, infunno sig kansleren Wehe och det

kejserliga rådet, doktor Peutinger från Augsburg, hvilken under mötet emellan Luther

och de Vio visat re-formatorn stor vänlighet, i Rhodusriddarnes herberge. Kurfur. sten af

Sachsen ditsände äfven Fredrik af Thun jemte en annan af sina rådsherrar att öfvervara

sammankomsten. "Förlita er på oss," sade Wehe och Peutinger, hvilka gerna skulle gjort

allt för att förekomma den hotande söndringen inom kyrkan, "saken skall kristligen

afslutas, det försäkra vi er." — "Mitt svar år helt kort," sade Luther; "jag vill afstå från

510


lejdebrefvet [13], samt gifva min person och mitt lif kejsaren till pris, men aldrig Guds

ord. Då uppsteg Fredrik von Thun helt rörd och sade till de utskickade: "Är det icke

tillräckligt? Skall han uppoffra ännu mera?" hvarpå han förklarade sig hört nog och gick

ut. Wehe och Peutinger, hvilka nu hoppades att lättare komma tillrätta med doktorn,

satte sig ned bredvid honom och bädo, att han skulle hänskjuta sin sak till riksdagen. —

"Nej," svarade Luther, "förbannad år den man, som förlåter sig på menniskor." (Jerem.

XVII, 5.) Wehe och Peutinger fördubblade sina böner och var- flinar. Slutligen steg

Luther uttröttad upp och afskedade dem med följande ord: "Jag vill Icke erkänna

menniskor öfeer Guds ord" [14]. De bådo honom lin en gång betänka sig och sade, att de

skulle återkomma på eftermiddagen.

De återkommo också verkligen; men öfvertygade, att Luther ej skulle gå in på de

förut framställda förslagen, medförde de ett nytt. Luther hade vägrat att erkänna först

påfvens, sedan kejsarens och slutligen riksdagens domsrätt; likväl återstod ännu en

domare, till hvilken han en gång sjelf vädjat, nemligen ett allmänt kyrkomöte. Ett

sådant vädjande skulle visserligen såra Rom, men det var den sista räddningsplanka,

man hade. De utskickade föreslogo alltså att hänskjuta saken till ett kyrkomöte. Luther

kunde gifva sitt samtycke utan att inlåta sig i några närmare bestämmelser. Hela år

kunde förflyta, innan de hinder, Rom utan tvifvel skulle uppställa mot detta förslag,

hunna att undanrödjas, och att vinna tid vore såväl för reformatorn som. reformen att

vinna allt. Gud oeh tiden skulle tillsammans uträtta stora ting. Men Luther sate ärlighet

framför allt; han ville icke rädda sig på sanningens bekostnad, om ock blott genom dess

förtigande. — "Jag samtycker dertil]," svarade han; "men med vilkor (och det var

detsamma som att afslå alltsammans) att kyrkomötet endast dömer efter den heliga

skrift" [15].

Peutinger och Wehe, som icke trodde, att ett kyrkomöte kunde döma annorlunda,

skyndade helt glada till erkebiskopen. "Doktor Martin," sade de, "underkastar sina

skrifter ett kyrkomötes dom." Erkebiskopen skulle just meddela kejsaren den

fägnesamma nyheten, då några tvifvelsmål (öllo honom i sinnet, hvarföre han lät

tillkalla Luther.

Richard von Greifenklau var ensam, då doktorn inträdde. "Käre herr doktor," sade

han helt vänligt och mer än nådigt [16]. "Ni vill, hör jag, utan förbehåll hänskjuta er sak

till ett kyrkomöte." — "Jag kan lida allt, blott icke uppgifva Guds ord", var Luthers svar.

Erkebiskopen insåg nu, att Wehe och Peutinger misstagit sig. Aldrig kunde Rom gifva

sitt samtycke till ett kyrkomöte, som endast skulle döma efter bibeln. "Det var," säger

Pallavicini, "att fordra, det ett svagt öga skall läsa fln stil, och på samma gång vägra det

bruket af glasögon" [17]. Den gode erkebiskopen suckade. "Det var ändå väl," sade han,

"att jag kallade er till mig. Huru skulle det gått med mig, om jag genast underrättat

kejsaren om ert samtycke?"

511


Luthers förhållande måste väcka förundran; men de, som känna Herrans rätter,

skola förstå hans orubbliga fasthet och ståndaktighet. Sällan hembars det eviga lifsens

ord en ädlare hyllning, så mycket mer som både lif och frihet derigenom sattes på spel.

"Nå väl," sade den vördnadsvärde prelaten, "uppgif då sjelf en utväg för det ondas

botande."

Luther (efter någon besinning). "Ers nåd I Jag känner ingen annan utväg, än

Gamaliels råd.: Är detta verk af inen,niskar, a varder det väl om intet; men dr det af

Gudi, så kunnen J icke slå det neder; såframt J icke viljen finnas strida mot Gud (Ap. G.

V, 38). Må kejsare, kurfurstar, furstar och rikets ständer gifta påfven detta svar."

Erkebiskopen. "Återkalla åtminstone några artiklar!" Luther. "Blott icke dem, hvilka

kyrkomötet i Kostnitz fördömt."

Erkebiskapen. "Just dem skall ni återkalla."

Luther. "Då låter jag hellre lif och kropp, armar och ben fara [18], än jag uppgifter

Guds klara och sanna ord."

Erkebiskopen förstod ändtligen Luther. "Ni må aflagsna er," sade han, alltid med

samma mildhet. "Skaffa mig blott säker lejd för min hemfärd," bad Luther. "Jag skall

sörja der-för," svarade den gode erkebiskopen, och härpå åtskiljdes de.

Så slutade dessa underhandlingar. Hela riket hade med de ifrigaste böner och

förskräckligaste hotelser bestormat munken, och han hade icke vacklat. Hans vägran att

böja sig under påf. vens jernarm frigjorde kyrkan och började ett nytt tidehvarf.

Försynens ledning var omisskännelig. Det är en af dessa verlds-historiska tilldragelser,

öfeer hvilka det gudomliga Majestätet ögonskenligen sväfvar.

Luther drog sig tillbaka i sällskap med Spalatin, hvilken under samtalets lopp

infunnit sig hos erkebiskopen. Det sachsiska geheimerådet Johan von Minkwitz hade

insjuknat i staden, och de båda vännerna begåfvo sig till hans bostad. Luther tröstade

den sjuke på ett särdeles rörande sätt. "Farväl," sade han vid afskedet, "i morgon lemmar

jag Worms."

Reformatorn hade ratt i denna sin förmodan. Knappa tre timmar efter återkomsten

till herberget infann sig der kansleren Eck, åtföljd af kejsarens kansler och en notarie.

Eck sade: "Martin Luther! Kejsare, kurfurstar, furstar ich rikets ständer hafva flera

gånger och på olika sätt uppmanat dig till underdånighet, men alltid förgäfves. Kejsaren

finner sig, såsom kyrkans försvarare och upprätthållare, nu föranlåten till ytterligare

512


åtgöranden. Han befaller dig att inom 20 dagar återvända till ditt hem, och under vägen

hvarken med predikningar eller skrifter uppröra sinnena."

Luther insåg Väl, att denna helaning var början till hans fördömande. "Såsom det

beliagat Herran, så har det skett," sva-rade han saktmodigt. "Välsignadt vare Hans

namn P' Sedan tillade han: "Framför allt tackar jag på det underdånigaste och

ödmjukaste hans kejserliga majestät, kurfurstar, furstar och ständer, att de så nådigt

afhört mig. Jag har ingenting annat begärt, än en reformation i enlighet med den heliga

skrift. Jag vill för Hans Kejserliga Majestäts och Rikets skull göra och lida allt, lif och

död, ära och skam, och endast förbehålla mig Guds- ord, samt att fritt få betyga och

bekänna det, ty såsom Paulus säger: Guds ord pr ej bindas." De utskickade lemnade

honom.

Fredagen den 26 April samlades reformatorns vänner femte flera höga herrar i hans

bostad [19]. Alla gladdes åt den kristliga ståndaktighet, med hvilken han bestått inför

kejsare och ständer, och tyckte sig i honom se förverkligad den gamle Romarens berömda

skildring:

Justum ac tenacem propositi virum

Non civium ardor prava jubentium,

Non vultus instantis tyranni

Mente quatit solida [20].

Man ville ännu en gång, och kanske den sista, säga farväl åt 'den oförskräckte

mannen. Efter en textlig frukost tog Luther .afsked af sina vänner ST att under en

åskdiger himmel anträda :hemfgrden. En så högtidlig stund ville han tillbringa inför

'Guds ansigte ; han upplyfte sin själ i bön och välsignade alla, som omgåfvo honom [21].

Klockan hade nyss slagit 10, då re-formatorn tillika med de vänner, som åtföljt honom

till Worms, lemnade herberget. Tjugu adelsmän till häst beledsagade hans vagn, och en

stor folkhop följde honom utom stadsmurarna. Den kejserliga härolden Sturm slöt sig i

Oppenheim till tåget, och dagen derpå ankommo de till Frankfurt.

513


________________________________________

FOTNOTER

[1] Coclficeus, 36.

[2] Seckend., 364.

[3] L. Opp. (L.) XVII, 582. Steidan, I, 97.

[4] Eoclesia Christi est univereitas prredeetinatorum. (L. Opp. lat. 167.)

[5] Mathes., 27.

[6] Ja, darauf stehe ich. (L. Opp. (L.) XVII, 688.

[7] L. Epp., 1, 604.

[8] Pallav. I, 120.

[9] Coehloeue, 38.

[10] L. Opp. (L.) XVII, 589.

[11] CoohIceue, 38.

[12] Luther omtalar icke denna händelse; men hans vän Ratzeberg, läkare hos

kurfursten Johan Fredrik, säger sig hafva berättelsen af ett ögonvittne och anförer den i

en i Gothas bibliotek befintlig handskritven historia.

[13] L. Opp. (L.) XVII, 589.

[14] L. Opp. (L.) XVII, 588.

[15] Ibid., 584.

[16] L. Epp. I, 604.

[17] Ibid., 110.

[18] Ehe Stumpf und Stiel fahren lassen (L. Opp.) (L.) XVII, 584.)

514


[19] L. Opp. lat. II, 168.

En man af rättvist Nerta och fast beslut

Ej blinda landsmäns ifver, som fordra brott,

Ej hotande tyranners anblick

Göra försagd eller vankelmodig.

[20] Horat. Od. Lib. III, 3.

[21] Mathes. 27.

515


KAPITEL XI.

Luther var således utom murarna af detta Worms, som hotat att blifva hans graf.

Hela hans själ prisade Herran. "Djefvulen," sade han, "bevakade den påfliga borgen, men

Kristus gjorde ett hål på densamma, och satan måste tillstå, att Herren år väldigare" [1].

"Denna dag i Worms är en af de stora, herrliga dagarna före verldens slut", säger den

fromme Mathesius, Luthers vän och lärjunge [2]. Ryktet om den derstädes utkämpade

strider genljöd vida omkring och var det fältrop, hvarvid många i helis kristen-heten

ifrån nordens aflägsnaste trakter till Schweitz' berg, i Eng-lands, Frankrikes och Italiens

städer grepo till Ordets mäktiga vapen.

Ankommen till Frankfurt Lördagsaftonen den 7 April, be-gagnade reformatorn dagen

derpå den första lediga stund, lian på länge haft, för att skrifva ett på en gång

skämtsamt och kraftfullt bref till sin vän, den ryktbare målaren Lukas Kranach i

Wittenberg. "Din hörsamme tjenare, broder Lukas!" hette det der. "Jag trodde, att hans

kejserliga majestät skulle sammankallat 51 doktorer och redligt öfvervunnit munken ;

men ingenting mer har blifvit afhandladt än detta: Äro böckerna dina?

- — Ja. — Vill du återkalla dem?— Nej. — Bort med dig då! 0 vi blinda Tyskar! Huru

barnsligt handla vi icke! Huru jemmerligen låta vi icke romanisterna narra och begabba

oss. Judarna måste nu en gång sjunga: Jo, jo, jo [3] ; men påskdagenskall väl komma

äfven för oss, och då skola vi sjunga: Halleluja! ... Man måste en tid tiga och lida. Någon

liten tid, och J sen Mig icke; och åter en liten tid, och J" fån se Mig, säger Jesus Kristus

(Joh. XVI, 16). — Jag hoppas, att det äfven nu skall så gå. Farväl! Jag anbefaller er

allesammans härmed Gud alls-mäktig, hvilken i Kristö förvare ert förstånd och er tro

mot de romerska vargarna och drakarna med deras anhang Amen i"

Som tiden var knapp, reste Luther, så snart han slutat detta något gåtolika bref,

vidare till det 6 mil från Frankfurt belägna Friedberg, Följande dagen använde han till

stilla betraktelser och skref ännu en gång till kejsaren, på det Karl ej skulle förblanda

honom med vanliga upprorsmakare. I detta bref uppdrager han med mycken klarhet

gränsen emellan den lydnad, vi äro öfverheten skyldiga, och den, som åligger oss emot

Gud. Man tänker härvid ovilkorligen på det bekanta yttrandet af nyare tiders störste

sjelfherrskare: "Mitt välde slutar, der samvetet börjar" [4].

"Gud, som är en hjertans ransakare," skref Luther, "är mitt vittne, att jag i all

underdånighet är helt villig och beredd att efterkomma Ers Kejserliga Majestäts vilja,

vare sig genom lif eller död, genom godt eller ondt rykte, icke undantagande någonting

mer än allenast Guds ord, i hvilket menniskan lefver. I verldsliga ting är den ena

menniskan skyldig att äldre sig till den andra, emedan i dylika mål eftergift och förlust

icke förhindra saligheten. Men så snart det angår Guds ord och de eviga egodelarna, vill

516


Gud, att man skall underkasta sig Hans afgörande, och ingen annans. Ty denna tro och

underkastelse år egent-ligen den rätta gudstjensten och det rätta tillbedjandet" [5].

Luther skref itfven ett bref på tyska till riksständerna, hvilket var af ungefärligen

samma lydelse, som det till kejsaren, och innehöll en fullständig berättelse om hvad som

tilldragit sig i Worms. Denna skrifvelse blef i flerfaldiga aftryck kringspridd efver hela

Tyskland, samt "uppväckte öfverallt," säger Cochloaus, "folkets harm mot kejsaren och

det högre presterskapet" [6].

Tidigt följande morgon skref Luther till Spalatin ett kort bref, hvaruti han inneslöt de

tvänne nyssnämnde, och afreste skyndsamligen till Ortioberg, sedan han tagit ett

hjertligt farväl af härolden Sturm, som blifvit vunnen för Evangelii sak och nu återvände

till Worms. •

På Tisdagen kom kanalgren hos Hirschfelds furstabbot två hela mil från staden

honom till mötes, och snart visade sig en skara ryttare, med abboten sj elf i spetsen.

Sedan denne hoppat af hästen, och Luther stigit ur vagnen, omfamnade de hvarandra

och följdes åt in i staden, vid hvars portar de emottogos af rå. det [7]. Så skyndade

kyrkans furstar en af påfven förbannad munk till mötes, och folkets yppersta män böjde

hufvudet för en af kejsaren i akt förklarad man.

"Klockan 5 i morgon bittida träffas vi i kyrkan", sade fur-sten, då han reste sig från

middagsbordet, der Luther varit hans gäst. Efter att hafva tillbragt natten i sin vänlige

värds egen sång, predikade reformatorn morgonen derpå, samt beledsagades vid afresan

åter af fursten och hans följe.

På aftonen anlände Luther till sin ungdomsstad, Eisenach. Alla hans der boende

vänner komma emot honom, samt båda honom predika. Dagen derpå begaf han sig alltså

i deras sällskap till kyrkan. Här mötte honom stadens kyrkoherde, åtföljd af notarie och

vittnen. Sliten emellan farhåga för sitt embetes förlust och fruktan för den väldige man,

han hade framför sig, sade han slutligen helt darrande och förlägen: "Jag protesterar

emot den frihet, ni tager er." Luther uppsteg på predikstolen, och snart genljöd den

gamla kyrkans hvalf af samma röst, som 23 år förut på stadens gator sjungit för bröd och

nu skakade verlden. Efter predikan, samt sedan notarien behörigt uppsatt, och vittnena

undertecknat denna handling, som skulle betrygga hans plats, smög den klenmodige

kyrkoherden till Luther och sade ödmjukt: "Förlåt mig, men af fruktan för mina tyranner

måste jag så förfara" [8]

Anledning till farhågor saknades ej heller. Sakerna hade i Worms fått ett helt annat

utseende; Aleander tycktes allrådande. "Luther blir landsförvist," skref kurfursten

Fredrik till sin bror hertig Johan. "Han kan icke .råddas. Om Gud tillåter mig återvända

till dig, har jag förunderliga saker att berätta. Icke allenast Hannas och Kaiphas, utan

517


äfven Pilatus och Herodes äro i förbund mot honom." Fredrik reste äfven snart ifrån

Worms, och kurfursten af Pfaltz, erkebiskopen af Köln, samt flera furstar af andra

ordningen följde hans exempel. Som de ansågo omöjligt att afböja det slag, som hotade

Luther, före drogo de, kanske oriktigt, att rymma fältet. Spanjorerna, Italienarna och de

mest påfviskt sinnade bland furstarna stannade qvar.

Rom hade nu fritt spelrum. Aleander segrade. Han öfver-lemnade till Karl ett

skriftligt förslag, hvilket han önskade skulle läggas till grund för riksdagens edikt emot

Luther. Förslaget behagade den uppbragte kejsaren. Han sammankallade i sina rum

riksdagens ännu tillstädesvarande ledamöter, samt lät för dem uppläsa nuntiens utkast,

hvilket enligt Pallavicini vann enhälligt bifall.

Följande dagen, en stor högtidsdag, begaf sig Karl, om-gifven af hela sitt hof, till den

öfverfulla kyrkan. Sedan gudstjensten var slut, framträdde Aleander i full embetsskrud

till kejsaren [9], hållande i handen två exemplar af ediktet mot Luther, det ena på Latin,

det andra på Tyska. Med en ödmjuk bugning för det kejserliga majestätet bad han Karl

att sätta sitt namn jemte rikssigillet under den vigliga handlingen. Messoffret var nyss

framburet, rökdam uppfyllde templet, sången genljöd ännu i kyrkans hvalf; ett

gynnsammare ögonblick kunde ej väljas, att liksom i Gudomens närvaro underteckna

domen öfver Roms fiende. Med den nådigaste uppsyn tog kejsaren pennan och skref

under [10]. Aleander gick triumferande ur kyrkan, befordrade genast ediktet till

tryckning och utsände det öfver hela kristenheten. Denna frukt af Roms ansträngningar

hade kostat det mycken möda. Pallavicini sjelf berättar, att ediktet, ehuru dateradt den

8 Maj, först sednare blef underskrifvet ; man hade gifvit det ett tidigare datum, för att

inbilla allmänheten, att det förskref sig från den tid, då riksdagen ännu var fulltalig.

"Vi Karl," säger deruti kejsaren (sedan följa alla hans tit-lar), "tillsäga samtliga

Kurfurstar, m. ra. vår nåd och allt godt.

"Alldenstund den allsmäktige Gudens omätliga godhet till sin heliga tros beskärm och

försvar begåfvat oss med flera konungariken och länder, samt mera makt, än på många

år nå-gon vår företrädare innehaft, så vilja vi tillse, att ingen kättersk orenhet inom det

romerska riket måtte befläcka vår heliga tro_ Martin Luther af augustinerorden har, så

mycket vi än varnat honom, såsom en rasande kastat sig öfver den heliga kyrkan och

genom många af gudsförsmädelse uppfyllda böcker sökt under-trycka henne. .

Han har skändligen befläckat det heliga äktenskapets oför-störbara lag. Han

understår sig att uppegga lekmännen att två sina händer i presternas blod, borttager all

lydnad och skrifter ingenting, som icke åsyftar uppror, söndring, krig, dråp, röfteri,

'brand, samt affall från den kristna tron. Och, för att för kort-hetens skull ej uppräkna

Luthers otaliga elakheter, så har denne, som icke är en menniska, utan den onde i

518


menniskogestalt och med munkkåpa, i en enda stinkande pöl församlat många kättares

länge förborgade och på det högsta fördömda kätterier, ja, till och med uppfunnit nya.

"Emedan Martin Luther af alla, som halva förstånd och gudsfruktan, anses såsom

förryckt och besatt med en ond ande, halva vi visat honom från vår åsyn, på det man

efter lejdetidens förlopp må kunna tillgripa tjenliga botemedel emot denna svåra, giftiga

fjukdom.

"Vi vilja att J samt och synnerligen, till undvikande af straff för majestätsbrott, efter

ofvanberörde 20 dagar icke hysen, her-bergeren, med mat eller dryck vederqvicken och

uppehållen nämnde Luther, ej heller med ord eller gerning, hemligen eller uppenbarligen

på något sått bevisen honom hjelp, utan hvarhelst J påträffen honom, tagen honom till

fånga, till dess vi gifva eder besked, huru J vidare mot honom förfara skolen, och J för ett

så heligt verk bekommen tillbörlig vedergällning.

"Hans anhängare skolen J gripa och nedslå, samt bemäktiga eder deras gods.

"Såsom den allrabästa spis, uppblandad med en liten droppe gift, af alla menniskor

skys, mycket mer böra sådana skrifter och böcker, hvilka äro bemängda med så mycket

gift och fördömelse för sj älarne, icke allenast undvikas, utan äfven utrotas. J skolen

sålunda med eld uppbränna, eller på annat sätt alldeles förstöra dem. Författare,

boktryckare, målare, säljare eller köpare af dylika skamliga skrifter, böcker, anslag eller

målningar emot påfven och kyrkan skolen J fråntaga lif, gods och rättigheter, och

behandla dem efter godtycke.

"Men om någon, af hvilken värdighet eller stånd han vara må, emot detta vårt

kristliga och kejserliga påbud bryter, så skall mot honom förfaras enligt rikets bann och

akt, hvilket må hvar och en till efterrättelse lända" [11].

Så lydde det edikt, som undertecknades i Worms' dom-kyrka. Det var mer än en

påflig bulla; ty om än en sådan kun-gjordes i Italien, kunde den i Tyskland lemnas utan

afseende. Kelven hade talat, och riksdagen hade bekräftat hans beslut. Romsknhängare

uppgåfvo ett högljudt segerskrik. "Vi äro nu vid 8104 af sorgespelet!" utropade de. "Jag

håller före," sade Alfons Valde; en spanjor vid Karls hof, "att det icke är slutet, utan

början" [12]. Valdez insåg, att rörelsen låg i kyrkan, i folket, i tidehvarfvet, och att om

Luther ginge under, skulle hans sak dock ej gå under. Ingen kunde dock blunda för den

stora och oafvisliga fara, i hvilken reformatorn sjelf sväfvade; och den vidskepliga hopen

fasade vid tanken på den förkroppsligade satan i munkkåpa, för hvilken kejsaren varnat

sitt folk.

Den man, mot hvilkon jordens mäktige sålunda rigtade sin vredes pilar, hade

emellertid lemnat Eisenachs kyrka och beredde sig att skiljas ifrån de kära vänner, som

519


hittills så troget följt honom. Han ville nemligen icke resa öfver Gotha och Erfurt, utan

fara till byn Möra, hans faders födelseort, för att ännu en gång se sin farmor, som dog

fyra månader sednåre, samt be. söka sin farbror, Henrik Luther, jemte andra slägtingar.

Schurff, Jonås och Suaven togo vägen till Witteuberg, under det att Luther, åtföljd af

Amsdorf, som ej kunde förmå sig att lemna sin vän, for in i Thikingerwald [13].

Luther anlände redan samma afton till sin fäderneby, och den fattiga bondgumman

omfamnade sin sonson, hvilken nyss bjudit kejsar Karl och pålven Leo spetsen. Följande

dagen tillbragte Luther med sin slägt, glad att efter mötets oro och bekymmer få njuta

några ögonblicks lugn. Tredje dagen begaf han sig åter på väg, i sällskap med Amsdorf

och sin bror, Jakob. Det var i denna ensliga trakt, som reformatorns öde skulle af-göras.

De foro längs Thtlringer-skogen till Walterhausen, och vagnen rullade just genom en

hålväg nära Gliesbachs gamla öfvergifna kyrka, ej långt från slottet Altenstein, då

plötsligen ett buller hördes och 5 maskerade, från hufvud till fot beväpnade ryttare

sprängde fram emot de resande. Så snart broder Jakob blef varse de angripande,

hoppade han ur vagnen och tog, utan att säga ett ord, till flykten. Formannen ville

försvara sig. "Håll !" ropade med fruktansvärd stämma en af de okända, i det han

kastade sig öfver honom och slog honom till marken [14]. Medan en annan ryttare

fattade uti Amsdorf och höll honom p afstånd, bemäktigade sig de två öfriga under djup

tystnad Lu-thers person. De ryckte honom ur vagnen, kastade en ryttare-kappa öfver

hans axlar och satte honom på en häst., som de hade

i beredskap. Nu släppte de två andra Amsdorf och fonnannen, hvarpå alla fem

hoppade upp på hästarna; en af dem tappade hatten, men gaf sig ej tid att taga upp den,

och om ett ögonblick voro de med sin fånge försvunna i den mörka skogen. Först styrde

de kosan till Brederode, men togo snart af åt ett annat håll, samt redo, utan att lemna

skogen, fram och tillbaka i alla rigtningar, för att förvilla möjliga förföljare.

Ovan ryttare, öfvervilldigades Luther snart af trötthet [15]. Han fick då stiga af

hästen några ögonblick, hyllade sig under ett bokträd och drack ur en källa, som ännu

kallas Luthers källa. Hans broder Jakob fortsatte sin flykt, till dess han mot aftonen

uppnådde Waltershausen. Den förskräckte formannen hoppade upp på vagnen, der

Amsdorf återtagit sin plats, och körde i rask fart till Wittenberg. l Waltershausen, i

Wittenberg, på landet, i städer och byar, öfverallt berättades hvad som händt doktorn;

några gladde sig, men de flesta betogos af förvåning och harm. Snart ljöd genom hela

Tyskland ett klagoskrik: "Luther har fallit i sina fienders händer."

Efter den skarpa strid Luther utstått, ville Gud bereda ho-nom en fristad, der han i

lugn kunde hylla ut. Från den upp-höjda skådeplatsen i Worms, der alla hans

själskrafter så mäk-tigt tagits i anspråk, skulle reformatorn nu träda tillbaka i ett

fängelses förödmjukande och ensliga tystnad. Gud framdrager ur det djupaste mörker de

verktyg, med hvilka Han vill uträtta stora ting; och sedan de en tid lyst för menniskorna,

520


låter Han dem återgå till deras förra obemärkthet. Reformationen skulle icke utföras

genom våldsamma strider eller prunkande upp-träden. Det är icke sålunda surdegen

genomtränger massan af folket. Guds Ande går stillsammare tillväga. Den af Roms

kämpar så bittert förföljde mannen måste för någon tid försvinna. från skådebanan; hans

mäktiga personlighet måste träda i skup..- gan, på det den stundande omlivälfn ingen

icke skulle bära en skapad varelses Dregel; menniskan måste undanskymmas, på det

Gud matte blifya, allena, samt genom sin Ande, sväfvande öfver det djup, der

medeltidens töcken redan Rirsvunno, uttala sitt: Varde ljus.

Då det blef mörkt och Luthers följeslagare således icke längre fruktade att upptäckas,

togo de af åt ett annat håll. Klockan 11 på natten anlände de till foten af en bergshöjd

och redo långsamt upp emot en gammal borg vid namn Wartburg, som låg ofvanpå

densamma och på alla sidor utom den, från hvilken de kommo, omgafs af den mörka

Thilringerskogen. Det var till detta ödsliga och högtliggande slott, dit de gamla

landtgrefvarne fordom brukat draga sig tillbaka, som Luther nu fördes. Riglarne skötos

undan, bommarne föllo, reformatorn trädde öfver tröskeln, och slottsportarne tillslötos

åter efter honom. Sedan han på borggården stigit af hästen, aflägsnade sig en af

ryttarne, Burkhart von Hundt, herre till Altenstein, och en annan, Hans von Berlepsch,

slottets fogde, förde honom till det rum, som skulle blifvo, hans fängelse. nerpå togo de

tre andra ryttarne, som stodo under slottsfogdens befäl, af honom hans prestkläder, satte

på honom en i rummet för hans räkning liggande riddardrägt med tillhörande värja,

samt tillsade honom att låta hår och skägg vexa, på det ingen, icke ens i sjelfva slottet,

måtte veta, hvem han var [16]. Folket i Wartburg borde endast känna honom under

namn af riddar Georg. Luther hade svårt att under den honom påtrugade förklädnaden

känna igen sig sjelf [17]. Slutligen lemnade man honom allena, och han fick ostörd

hängifva sig åt sina betraktelser öfver allt det märkvärdiga, som tilldragit sig i Worms,

öfver den ovissa framtid, som låg framför honom, samt öfver sin nuvarande besynnerliga

vistelse-o" från hoars trånga fönster han icke såg annat än dystra och gränslösa skogar.

"Här," säger Luthers historieskrifvare och vän, Mathesius, "måste Luther stadna, liksom

den helige Paulus i Roms fängelse."

Fredrik von Thun, Filip från Feilitsch och Spalatin hade i ett förtroligt samtal, som de

på kurfurstens befallning i Worms haft med reformatorn, icke otydligt låtit honom förstå,

att hans frihet måste uppoffras för Karls och påfvens vrede [18]. Likväl bortfördes

Luther så hemligt, att Fredrik sjelf länge var okunnig om hans vistelseort.

Reformationens vänner sörjde emellertid. Våren förgick, sommaren, hösten och vintern

Jul» till ända, solen fullbordade sin årliga bana, och ännu inneslöto Wartburgs murar sin

fånge. Sanningen hade af riksdagen blifvit förklarad i akt; dess försvarare hade

försvunnit från skådeplatsen och satt inspärrad inom ett befastadt slotts murar;

Aleander jublade, reformationen tycktes förlorad . .. men Gud regerade, och det slag,

hvilket efter menniskors satt att se borde tillintetgjort evan-gelii sak, skulle endast

landa till dess modige förkunnares räddning och än vidare utbreda den sanna trons ljus.

521


Vi vilja nu lemna Luther i hans fängelse på Wartburgs slott, samt tillse, hvad Gud

samtidigt verkade bland andra kristna folk.

________________________________________

FOTNOTER

[1] L. Opp. (L.) XVII, 589.

[2] Mathes. 28.

[3] Dessa Judarnes glädjerop vid korafilstelsen beteckna de mlf-viskas segersånger i

anledning af Luthers förväntade nederlag; men re-formatorn hör på förhand befrielsen'

halleluja.

[4] Napoleons ord till en deputation från de franska protestanterna efter hans

uppstigande på tronen.

[5] Nam ea fides et submissio proprie est vers illa latrin et adoratio Dei. L. Epp, I.,

592.

[6] Cootilceus, 38.

[7] L. Epp. II, 8.

[8] Ibid.

[9] Pallav. I, 122.

[10] FestivisBimo vulto. (Ibid.)

[11] L. Opp. (L.) XVII, 598.

[12] P. Martyris Epp. 412.

[13] L. Epp. II, 7.

[14] Pallav. I, 122.

522


[15] Long° itinere, »vas eques, fems. (L. Epp. II, 3).

[16] L. Epp. II, 7.

[17] Cain ipse mo jam (kanin non noverinx. (Ibid.)

[18] Seokend., 365.

523


ÅTTONDE BOKEN. Schweizarne. (1484-1522.)

KAPITEL I.

Vid samma tid som Wormser-ediktet 'utfärdades, började en allt mer genomgripande

rörelse störa lugnet i Schweiz' stilla dalar. Rösterna från Öfver- och Nedersachsens

slättland funna genklang emellan Helvetiens berg, bland dess prester, herdar samt

krigiska städers borgare. Betagna af förskräckelse, ropade Roms anhängare, att en

vidsträckt och fruktansvärd sammansvärjning öfverallt höll på att bilda sig emot kyrkan.

Evangelii vänner åter sade i sin hänryckning, att, liksom om våren en lifgifvande fläkt

sprider sig från hafvets stränder till bergens spetsar, så smälte Glids Ande nu i hela

kristenheten den långa vinterns is och höljde med grönska och blommor såväl de

lOgländta fälten, som de höga klipporna.

Det var icke Tyskland, som åt Schweiz, icke Schweiz, som åt Frankrike, icke

Frankrike, som åt England meddelade sanningen; alla dessa länder emottogo henne af

Gud, liksom den ena verldsdelen icke bär himmelens ljus till den andra, utan hela jorden

erhåller det onledelbarligen från samma lysande eldklot_ Kristus, uppgången af 10jden

och oändeligen högre än alla men-niskor, var vid reformationen, liksom vid

kristendomens första införande, den gudomliga sol, från hvilken verldens nya lif utströmmade.

En och samma lira trängde i sextonde århundradet på en.gang till de mest

olika och aflägsna folks hem och tempel ; samma Ande var öfverallt tillstädes och

verkade öfverallt samma tro.

Schweiz' och Tysklands reformationer bekräfta denna san-ning. Zwinglius stod ej i

gemenskap med Luther. Väl fanns emellan dessa båda män ett samband, men det måste

sökas i himmelen. Densamme, som för Luther uppenbarade sanningen, uppenbarade den

äfven för Zwinglius. I Gud hade de sin före-ningspunkt. "Jag började," stiger Zwinglius,

"redan 1516, det vill säga på en tid, då Luthers namn ännu var okändt i vårt land, att

predika evangelium. Jag har icke lärt den kristna läran at Luther, utan af Guds ord. Då

Luther predikar Kristus, gör han livad jag gör, det är allt" [1].

Men om de särskilda reformationerna af den Ande, från hvilken de alla utg,5ingo,

erhöllo en vidtomfattande enhet, lånade de dock af de olika folk, hos hvilka de utvecklade

sig, vissa a egendomliga drag.

Vi hafva redan [2] gifvit en teckning af tillståndet i Schweiz vid reformationstiden,

och skola endast tillägga några få ord. Tyskland herrskada monarkiska, i Schweiz

demokratiska grundsatser. På förra stället hade reformationen att kämpa emot

furstarnes, på det sednare mot folkens vilja. En folkförsamling, hvilken lättare hänförcs

524


än en enda menniska„ är också böjd för hastigare beslut. Segren öfver påfveväldet,

livilken på andra. sidan Rhen fordrade åratal, kostade här endast månader och dagar.

I Tyskland höjer sig Luthers personlighet vördnadsbjudan-de öfver det sachsiska

folket; han tyckes ensam om anfallet mot den romerska kolossen, och hvarhelst striden

upplågar, se vi hans höga kämpagestalt på slagfältet. Luther var så tillsägandes den

pågående omhvälfningens monark. 1 Schweiz utbryter striden på en gång i flere

kantoner; vi se der ett förbund af reformatorer, livilkas stora antal förvånar oss.

Visserligen reser sig ett hufvud öfver de andra, men ingen befaller;•det år en

republikansk styrelse, hvars alla medlemmar bibehålla sitt ursprungliga tycke, samt

utöfva sitt egendomliga inflytande. Vi hurra der Wittembach, Zwinglius, Capito, Haller,

Oecolatnpadius, Oswald Myconius, Leo Juda, Farel, Calvin; vi hafva Glarus, Basel,

ZUKeil, Bern, Neuchatel, Geneve, Luzern, Sch:mffliausen, Appenzell, S Graubtindten. I

Tyskland fanns blott en enda skådebana, jemn och slät som landet. I Schweiz åter var

reformatio- ❑en delad i en mängd små reformationer, liksom landet ärr deladt genom

tusentals berg. • livade dal hade så tillsägandes sitt särskilda uppvaknande, och hvarje

alphöjd sin gryning.

Med schweizarnes bedrifter emot hertigarne af Burgund hade för Schweiz ett

bedröfligt tidehvarf ingått. 'Europa, som lärt känna styrkan af deras armar, nedlockade

dem från deras berg, och de förlorade sin frihet, på samma gång de blefvo skiljedomare

på verldens slagfält. Schweizare drogo pre Frankrikes och Italiens slätter svärdet mot

Schweizare, och utländska stämplingar uppfyllde med tvedrägt och afild de djupa

Alpdalarna, så länge lugnets och fridens hemvist. Förledda af guldets glans, smögo

söner, dagakarlar, drängar bort från de höga betesmarkernas sätror, för att ströfva

omkring på Pos och Rhones stränder. Det schweiziska förbundets enhet brast under de

guldbelastade åsnornas långsamma steg. Reformationen — ty i Schweiz hade den också

en politisk sida — åsyftade bland annat att återställa kantonernas fordna enhet och

enkla seder. Hennes första uppmaning till schweizarne var att sönderslita fremlingarnes

förrädiska snaror och sluta sig tätt tillsammans kring korsets fot. Men den ädla rösten

förklingade. Rom, vandt att i Helvetens dalar köpa det blod, som det utgöt för

utvidgandet af sin makt, itändes af vrede. Det uppeggade schweizare mot schwei. nare,

och nya lidelser vaknade och söndersleto nationen.

Schweiz hade behof af en kyrkoreform. Visserligen rådde det ännu en enfald, en

godtrogenhet, hvilka väckte de förfinade italienarmes åtlöje; men på samma gång fanns

intet land, der brott emot kyskhetens lagar ansågos vanligare. Stjerntydarne ville se

anledningen dertill i himlakropparnas ställning [3]; filosoferna i detta okufvade folks

kraftfulla lifsandar; sedolärarne i sjelfva dess grundsatser, enligt hvilka svekfullhet,

oärlighet och förtal voro mycket &vårare synder än osedlighet [4]. Presterna fimp icke

gifta sig, men det skulle varit svårt att bland dem finna en enda, som hållit sitt

525


kyskhetslöfte. Man fordrade af dem, icke en ren lefnad, utan allenast en viss försigtighet.

Också var de andligas sedeslöshet en af de första oordningar, som re-formatorerna

beifrade. Vi gå nu att berätta, huru det nya ljuset uppgick i Alpernas dalar.

Emot medlet af elfte århundradet vandrade två eremiter ifrån det gamla klostret B :t

Gallen emot de söderut belägna bergen och kommo till den ensliga, vid pass 2 mil långa

Toggenburgerdalen. I norr skild från kantonen Appenzell genom de höga bergen Sentis,

Sommerigkopf och den Gamle Mannen., samt i söder från Wallensjön, Sargans och

Graubfindten genom Kuhlirsten med dess sju spetsar, öppnar denna dal sig i öster för

den uppgående solen och erbjuder den herrliga anblicken af Tyroleralperna. Vid den lilla

floden Thurs källa byggde de båda munkarne sig tvenne celler. Småningom befolkules

Toggenburg, och på dess högsta punkt, 2,011 fot öfver Znrichersjön, uppstod omkring en

kyrka byn Wildhaus, hvilken nu omfattaetvänne andra byar, Lisighaus (Elisabeths *te)

och Schönenboden. Inga frukter mogna i denna högländta trakt. En grön matta af en

friskhet, som man endast får se bland Alperna, betäcker hela dalen, samt

bergsluttningarna, öfver hvilka ofantliga klippmassor i vild storhet lyfta sig mot

himmelen.

En gerdedels mil från kyrkan, nära Lisighaus och bredvid en gångstig, som leder till

de på andra sidan floden belägna betesmarkerna, står ännu i dag ett enstaka hus. Enligt

folksägen har timret, hvaraf det är uppfördt, vuxit på stället [5]. Allt antyder den

landtliga boningens höga ålder. Väggarne äro tunna, fönsterrutorna små och runda,

samt taket täckt med spån, hvilka genom pålagda stenar hindras från att blåsa bort.

Midt framför byggnaden uppspringer en klar källa.

detta hus bodde mot slutet af femtonde århundradet en man vid namn Zwinglius,

stallets amman eller byfogde. Zwinglernas eller Zwingliernas slägt var gammal och

mycket aktad bland bergsboarne [6]. Bartholomeus, ammannens broder, först

församlingens pastor och sedan prost i Wesen, åtnjöt i trakten en viss ryktbarhet [7].

Ammannens hustru, Margareta Meili, hvars bror Johan sedan blef abbot i klostret

Fischingen i Thurgau, hade redan skänkt honom två söner, Heini och Klaus, då

nyårsdagen 1484, sju veckor efter Luthers födelse, en tredje son, hvilken erhöll namnet

Ulrik, såg ljuset i den ensliga alphyddan [8]. Familjen ökades sedan med ännu fem söner:

Johan, Wolfgang, Bartholomeus, Jacob, Andreas, samt en dotter, Anna Ingen i hela

nejden var mera aktad än amman Zwinglius [9]. Hans kurakter, embete och stora familj

gjorde honom till bergsbygdens patriark. Både han och sönerna voro herdar. Knappt

hade Maj på bergens sidor framlockat den första grönskan, förr iin Wildhaus' innevånare

med sina hjordar begåfvo sig upp emot. betesmarkerna, småningom flyttande sig allt

högre och högre, tills de mot slutet af Juli uppnådde Alpernas högsta spetsar. Derefter

började de att efter hand stiga ned emot dalen, och då hösten inträdde, voro de enkla

bergsboarne åter i sina låga hyddor. Drifna af längtan att inandas den rena bergsluften,

vandrade några gånger på sommaren de unga, som varit nödsakade att stadna hemma

526


vid gårdarne, i stora skaror, samt under sång och spel (ty alla hade sinne för musik), upp

emot sätrorna. Vid deras ankomst till Alperna helsade herdarne dem. på afstånd med

sina lurar och sånger, samt undfägnade dem med mjölk, ost oel_ smör; till dess slutligen

den glada skaran efter många afvägar hit och dit vid säckpipornas ljud återvände till

dalen. Utan tvifvel deltog Ulrik som ung stundom i dessa landtliga nöjen. Han vexte upp

vid foten af Alpernas klippmassor, som tyckas eviga och med sina spetsar visa mot

himmelen. "Det har ofta fallit mig in," sade en af hans vänner, "att hans sinne på dessa

vördnadsbjudande höjder antog någonting himmelskt och gu-domligt" [10].

Under de långa vinteraftnarna i Wildhaus lyssnade den unge Ulrik vid

fitdernehärden till samtalen emellan arvmannen och byns äldsta. Han hörde berättas,

huru dalens innevånare fordom suckat under ett ganska tungt ok, och fröjdade sig med

de gamle åt det oberoende, Toggenburg förvärfvat och genom schweizerförbundet

betryggat. Fosterlandskärleken upplågade i hans hjerta ; Schweiz blef honom kärt, och

om någon yttrade ett för edsförbundet förklenande ord, sprang barnet genast upp och tog

ifrigt dess försvar [11]. Ofta sågs han äfven sitta helt stilla vid sin gudfruktiga farmoders

fötter och med ögonen fästade på den gamla, afhöra berättelser ur bibliska historien och

fromma legender, hvilka alla af honom i troget hjcrta förvarades.

527


________________________________________

FOTNOTER

[1] 1516, eo soLioet, quum Lutheri nomen in nostris regionibus inauditum udhue erat

doetrinam Christi nnn a Luthero, sed ex verba 1)ei didici. (Zwinglii Opp. eurant,

Sehulera et, Sehulthesio, Turici 1029, 12:13, 276.)

[2] 1 häftet, 57 sid.

[3] Wirz Helvetisohe Kirohengeschiehto, III, 201.

[4] Sodomitis mefins erit in die judicii, quam rerum val honoris ablatoribus.

(Hemmerlin, De anno jubitzeo).

[5] Schillers Zwinglis Bildungsgeschichte, 290.

[6] H. Bullingers, Histor. Beschreibung der Eidg. Geschichten.

[7] Ibid.

[8] "Quadragesimum ootavum &gimes", skref Zwiegliue den 17 September 1531 till

Vadian.

[9] Clarus fuit pater ob opeetatam vita eanetimoniam. (Oswald Myconius; vita

Zwiuglii.)

[10] Div initatis nonnihil trelo propiorem coutruxisse.

[11] Sehitters Zw. Bildung, 291.

528


KAPITEL. II

Den gode timmannen gladde sig åt sonens lofvande anlag. Han insåg, att denne

dugde till något annat, än att på Sentis. berget sjunga kuhreigen [1]. En dag tog han

honom alltså vid handen och begaf sig öfver Ammons grönskande höjder, förbi de djerfva

och vilda klippor, som begränsa Wallenstädtersj ön, till den lilla köpingen Wesen, der

hans bror, prosten, bodde, och bad denne hos sig behålla den unge herdegossen för att

pröfva hans förmåga [2]. Det utmärkande draget hos Ulrik var en med. född afsky för

osanning, och redan tidigt (vid 10 år) röjdes hos honom omisskänneliga tecken till en

rättrådighet och högsinthet [3], som han tycktes hafva insupit i den rena bergsluften,

men som kom än högre ifrån. Han berättar sjelf, huru det en dag, då han började kunna

tänka, föll honom in, att lögn borde bestraffas strängare än stöld, "alldenstund," tillägger

han, "sanningen är moder till alla dygder." Prosten älskade snart sin brorson lika ömt,

som om det varit hans egen son, fägnade sig mycket åt gossens snabba fattningsgåfva

och anförtrodde hans under-visning åt en skolmästare, hvilken inom kort lärde honom

allt hvad han sjelf visste. Ulrika far och farbror beslöt() nu att skicka honom till Basel.

En helt ny verld öppnade sig i denna ryktbara stad för den unge Toggenburgarn.

Glansen af det der hållna ryktbara kyrko-mötet, det af Pius II 1460 grundlagda

universitetet, boktryckerierna, hvilka återkallade till lif forntidens mästerverk och öfver

vorlden utspridde de första frukterna af vetenskapernas återuppvaknande, närvaron af

många utmärkta män, såsom Wessel, Wittenbach och framför allt Erasmus, de lärdas

furste, skolornas fackla, gjorde Basel vid reformationstiden till en af ljusets förnämsta

brännpunkter i vesterlandet.

Ulrik intogs i Theodorskolan, der bland andra Gregorius Binzli, en ovanligt mild och

hjertlig man, var anställd såsom lärare. Den unge herdegossen gjorde hastiga framsteg.

Den bland den tidens doktorer gängse vurmen för disputationer hade sträckt sig ända

ned till skolgossarne. Ulrik deltog äfven i dy-lika lärda idrotter; han öfvade mot andra

skolors lärjungar sina nyvaknade krafter och gick alltid segrande ur dessa strider, hvilka

utgjorde liksom förspelet till den kamp, genom hvilken påfveväldet störtades i Schweiz.

Hans framgångar väckte äldre inedtitflares afund, och han hade snart vuxit ifrån skolan

i Basel, liksom förut från skolan i Wesen [4].

En utmärkt lärd, vid namn Lupulus, hade nyss i Bern öppnat den första

lärdomsskolan i Schweiz. Ammannen i Wildhaus och prosten i Wesen beslöt° ditsätta

Ulrik, som således år 1497 lemnade Basels leende falt och åter närmade sig till

högalperna, bland hvilka han tillbragt sin barndom, och hvilkas snöiga, af solen förgyllda

spetsar han från sin nya vistelseort kunde urskilja. Lupulus, sjelf skicklig skald, införde

sin lärjunge i den klassiska vitterhetens ännu af så få beträdda helgedom [5]. Den unge

alpsonen inandades begärligt forntidens blomdoft; bana sinne utvecklades, hans stil

bildades: han blef skald.

529


Bern fanns bland andra kloster «ven ett dominikanerkloster, hoars munkar voro

invecklade i en allvarsam strid med franciskanerna om jungfru Marias obefläckade

aflelse, hvilken de förstnämnda bestridde, men de sednare förfäktade. Öfverallt, vare sig

framför de rika altaren, som prydde deras kyrka, eller under de tolf pelare, som uppburo

dess hvalf, tänkte dominikanerna endast på sina medtäflares förödmjukande. Zwinglii

vackra röst väckte deras uppmärksamhet; de hörde talas om gossens för hans ålder

ovanliga förstånd, och i hopp, att han skulle sprida glans öfver deras orden, försökte de

att draga honom till sig och tillbjödo honom att bo i deras kloster, till dess han kunde

börja sitt noviciat [6]. Hela Zwinglii framtid stod på spel. Då hans far hörde talas om

munkarnes lockelser, darrade han för sonens oskuld och befallde honom genast lerans,

Bern. Zwinglius undgick således klostermurarna, inom hvilka Luther frivilligt instängde

sig. Sednare tilldragelser kunna gifva oss ett begrepp om vidden af de faror, som då

hotade den blifvande reformatorn.

Under loppet af år 1507 herrskade i staden Bern stor upp-ståndelse. En yngling från

Zurzach, vid namn Hans Jetzer, hvilken en dag anmält sig till inträde i nyssnämnda

dominikanerkloster, hade blifvit bortvisad. Helt bedröfvad öfver detta afslag, förnyade

den stackars gossen sitt försök, denna gång med-förande 53 gulden och några

sidenstycken. "Det är allt hvad jag eger," sade han, "tagen det och låten mig komma in i

ert kloster." Den 6 Januari intogs han ock bland de laiska bröderna. Men redan första

natten blef han skrämd af ett besynnerligt buller, som hördes i hans cell, och flydde till

Karthäuserklostret, hvarifrån man skickade honom tillbaka till dominikanerna.

Följande natt (dagen dcrpå var den helige Matthiss dag) väcktes Jetzer af djupa

suckar: han öppnade ögonen och såg ett stort hvitt spöke, stående tätt invid hans säng.

"Jag är," sade en graflik röst, "en själ från skärselden." Den unge brodern svarade med.

darrande stämma: "Gud hjelpe dig; jag kan ej göra någonting för dig." Då gick vålnaden

närmare, fattade honom i strupen och förebrådde honom med vrede hans vägran.

Betagen af ångest, utropade Jetzer: "Hvad kan jag då göra Or din frälsning?" —"Gissla

dig till blods i åtta dagar och ligg med ansigtet mot jorden i :t Johannes' kapell."

Med dessa ord för-svann anden. Brodren meddelade synen åt sin biktfader, klostrets

predikant, och underkastade sig på dennes inrådan den äskade botgöringen. Snart

omtalades i hela staden, det en själ vändt sig till dominikanerna för att befrias från

skärselden. Alla öfvergåfvo franciskanerna och skyndade till dominikanerkyrkan, der

den fromme ynglingen låg framstupa mot jorden. Vålnaden hade sagt, att han skulle

återkomma efter 8 dagar. Den utsatta natten visade han sig också verkligen, åtföljd af

tvänne andra hvilka under förskräckligt tjutande grymt plågade honom. "Scotus," sade

han, "hvilken uppfunnit franciskanernas lära om den obefläckade aflelsen, är bland dem,

hvilka med mig utstå så förskräckliga val." Vid denna nyhet, som snart spridde sig i

Bern, blefvo franciskanernaa anhängare än mera förfärade. Men icke nog härmed

530


vålnaden hade, innan han försvann, tillkännagifvit, att Jungfru Maria sjelf skulle

bevärdiga klostret med ett besök. På bestämd dag visade sig verkligen den Heliga

Jungfrun för den förvånade brodren i hans celL Han trodde i början icke sina ögon, men

hon närmade sig med mildhet, lemnade honom tre af Kristi tårar, tre af hans

blodsdroppar, samt ett brer till Julius II, hvilken, sade hon, vore af Gud utkorad, att

upphäfva festen i anledning af hennes föregifna obefläckade aflelse.

Derpå gick hon ännu närmare rodrens säng, sade med högtidlig röst, att en stor nåd

skulle honom vederfaras, och genomborrade med en spik hans hand. Brodren uppgaf ett

förskräckligt skrik, men Maria insvepte den sårade handen i ett stycke linne, hvilket,

såsom hon sade, hennes Son under flykten till Egypten begagnat. Men det var icke nog

med ett sår: på det att domini-kanernas åra måtte kunna mäta sig med franciskanernas,

måste Jetzer hafva Kristi och S :t Francisci fem sår, i händerna, fötterna och sidan.

Jungfrun tilldelade honom lerföre de fyra återstående, hvarefter man gaf honom att

dricka, samt flyttade honom i en sal, hvars vaggar voro uppfyllda med taflor ur

Frälsarens pinohistoria; här tillbragte han fastande flera dagar, till dess hans inbillning

råkade i ett feberaktigt tillstånd. Då började man att tid efter annan öppna dörrarme till

salen för det dit_ strömmandefolket, som i from förvåning betraktade brodren med de

fem såren, hvilken utsträckte armarna, nedböjde hufvudet, samt genom ställning och

åtbörder ~inte om den korsfäste Frälsaren. Stundom var han alldeles utom sig, fradgan

stod honom om munnen, och han tycktes nära att uppgifva andan. "Han lider Kristi

kors", hviskade man omkring honom. Den efter underverk lystna hopen belägrade

ständigt klostret. Ifven aktningsvärda personer, ja, sjelfve Lupulus, Zwinglii lårare, voro

slagna med häpnad, och från predikstolen upphöjde dominikanerna den ära, hvilken Gud

låtit deras orden vederfaras.

Denna orden hade i flera år kännt behofvet att förödmjuka franciskanerna och genom

något underverk öka folkets vördnad och frikostighet, samt till skådeplats för sina

tillstallningar valt Bern, "en enfaldig, landtlig och okunnig stad", såsom underpriorn vid

det i Wimpfen vid Neckar hållna ordenskapitlet yttrade sig. Klostrets prior, underprior,

predikant och skaffare iitogo sig hufvudrollerna, men de kunde icke genomföra dem ilnda

till slutet. Vid Marias nästa uppenbarelse trodde Jetzer sig igenkänna sin biktfaders

röst, och då han högt uttalade sin förmodan, försvann plötsligen den heliga jungfrun.

Snart visade hon sig åter, för att bestraffa den otrogne brodren. "Denna gång är det

priorn 1" utropade Jetzer, i det han störtade fram med en knif i handen. Helgonet

kastade ett tennfat emot den stackars brodrens hufvud och rusade ut.

Förskräckta öfver upptäckten af sitt bedrägeri, sökte domi-nikanerna att genom gift

rödja Jetzer ur vägen. Han kom un-derfund med deras afsigt, tog till flykten, samt

yppade hemligheten af de förmenta underverken. Munkarna hällo emellertid god min

och skickade ombud till Rom. Påfven uppdrog åt sin legat i Schweiz, samt biskoparna i

531


Lausanne och Sitten att undersöka förhållandet. De fyra dominikanerna blefvo

öfverbevi- sade, samt dömda att lefvande brännas; och den 1 Maj 1509 kick domen i

närvaro af 30,000 åskådare i verksbillighet. Händelsen, hvilken öfver hela Europa gjorde

stort uppseende, afslöjade ett af kyrkans djupaste sår och förberedde sålunda

reformationen [7].

Sådana voro de menniskor, ur hvilkas våld den unge Zwing-nus blef räddad. Han

hade i Bern studerat språken, och skulle nu egna sig åt filosofien, hvarföre han reste till

Wien.

Den unge Joachim Vadian från S :t Gallen, hvars snille lof-',rade Schweiz en utmärkt

lärd och statsman ; den med stora an-lag för skaldekonsten utrustade Henrik Loreti från

kantonen

Glareanus gemenligen kallad; en ung schwabare, Johan Helgerån, son åt en smed och

derföre äfven benämnd Faber, hvilken med sin smidiga karakter och svaghet för

utmärkelser tycktes skapad till hofman: dessa voro i Österrikes hufvudstad Zwinglii

kamrater, så i studier som nöjen.

År 1502 återkom Ulrik, nu aderton år gammal, till Wild-haus ; men han kände snart,

att han druckit för djupt ur vetan-dets bägare, för att trifvas bland herdarnas sånger och

hjordarnes bölande. Han återvände till Basel för att egna sig åt sina studier [8]; på en

gång lärare och lärjunge, undervisade han vid S :t Martinskolan, medan han sjelf

studerade vid universitetet. Från denna tid behöfde han icke vidare fadrens understöd.

Inom kort tid blef han magister. En nio år äldre Elsassare, vid namn Capito, hörde här

till hans bästa vänner.

Zsvinglius började nu studera .den skolastiska filosofien, ty som han var kallad att en

dag bekämpa denna falska lärobygg-nad, måste han först blifva bevandrad i dess dunkla

irrgångar. Men ofta såg man den gladlynte studenten från Sentisbergen på en gång

skaka af sig skoldammet och utbyta sina filosofiska böcker mot lutan, harpan, fiolen,

flöjten, jagt- och waldhornet, samt instämmande med sin röst aflocka dessa olika

instrumenter glada genljud från Lisighaus' ängar och Toggenburgs berg musikaliskt

afseende en värdig Alpernas son, var han mästare på alla de nyssnämnda

instrtunenterna, ja på ännu flera [9]. Full af hänryckning för tonernas herrliga konst,

spridde han inom universitetet smak för densamma, icke af kärlek till förströelse, utan

emedan han föredrog att på detta sätt vederqvicka sitt af allvarsamma studier tröttade

sinne, samt hemta krafter till nya ansträngningar [10]. Ingen egde glädtigare lynne,

älskvärdare sinnelag och mera fängslande sällskapsgåfvor [11] än den unge Zwinglius.

han var ett kärnfriskt alpträd, hvilket utvecklade sig i all sin skönhet och styrka, samt

ohämmadt i sin fria vent, åt alla håll utsköt kraftiga grenar. Det kom en tid, då dessa

med makt skulle rigta sig mot himmelen.

532


Zwinglius hade knappt inträngt på den skolastiska teologiens område, förrän han

med leda och trötthet vände sig ifrån dessa ofruktbara stepper, der han endast funnit

orediga tankar, tomt pladder, flärdfullhet och barbari, men icke en enda sund lära. "Det

år förspilld tid", sade han och väntade på något-bättre.

I November 1505 anlände till Basel Thomas Wittembach, hvilken hittills undervisat i

Ilningen vid Reuchlins sida. Wit-tembach, son till en borgmästare i Biel, var i sin

kraftigaste ålder, uppriktig, from, samt väl bevandrad i vetenskaperna, matematiken,

och den heliga skrift. Zwinglius och hela den akademiska ungdomen slöt sig genast till

sin nye lärare, hvars tal var genomträngdt af ett för dem ännu okändt lif och från hvars

läppar profetiska ord utgingo. "Den tid är icke långt borta," sade han, "då den skolastiska

teologien skall afskaffas och kyrkans gamla lära återställas" [12] ... "Kristi död," tillade

han, "är den enda betalningen för våra synder" [13]. Zwinglii hjerta anammade med

glädje dessa lifsens ord [14]. Det var just vid denna tidpunkt, som de klassiska studierna

började öfverallt uttränga medeltidens skolastik, och såväl Zwinglius som hans lärare

och vänner kastade sig ifrigt in på den nya banan.

Bland de studenter, hvilka med största hänryckning följde Wittembachs

föreläsningar, var en 23-årig yngling, af spenslig kroppsbyggnad, samt svagt och sjukligt

utseende, men hoars blick röjde på en gång oförskräckthet och mildhet. Han hette Leo

Juda och var son till en kyrkoherde i Elsass; en hans farbror hade under de tyska

riddarnes fana stupat på Rhodus i kristendomens försvar. Leo och Ulrik slöto ett nära

vänskaps-förbund. Leo slog pukor och hade vacker röst; och de unga musikvännerna

uppstämde ofta i hans rum sina glada sånger. Leo Juda blef med tiden Zwinglii

embetsbroder, och sjelfva dö-den kunde ej upplösa deras rena vänskap.

Kyrkoherdeplatsen i Glarus blef vid denna tid ledig. Påfvens stallmästare, den unge

Henrik Göldli, som redan var beklädd med flera andliga embeten, skyndade dit med en

påflig fullmakt på fickan. Men de öiver sin urgamla härkomst och sina strider för

friheten stolta Glarusherdarna voro icke sinnade att böja sig för ett romerskt

pergamentsbref. Wildhaus låg icke långt från Glans; hela trakten hade sin

marknadsplats i Wesen, der Zwinglii farbror var pastor, och ryktet om den unge Basler.

magistern hade trängt ända till dessa berg. Ar 1500 kallade Glarusboarne Zwinglius till

sin kyrkoherde. Sedan Ulrik således blifvit prestvigd i Kostnits af biskopen, höll han i

Rapperschwyl sin första predikan, läste på h Michaelis dag i Wildhaus i närvaro af alla

sina vänner och anförvandter sin första messa och anlände mot slutet af året till Glarus.

Zwinglius omfattade genast med stort nit de skyldigheter, hans stora församling

ålade honom. Men endast tjugotvå år gammal, lät han ofta hänföra sig af sin böjelse för

förströelser och af tidens lösliga grundsatser. Såsom romersk prest gick han i sina

embetsbröders fotspår. Men äfven på denna tid, då evangelium ännu icke pånyttfödt

533


hans hjerta, gaf han aldrig anledning till den förargelse, som då så allmänt brännmärkte

kyrkan [15], och kände alltid inom sig en röst, som manade honom att böja sina begär

under evangelii lydnad.

En brinnande krigslust eldade vid denna tid Glarusdalarnes söner. Der funnos

hjelteslfigter, såsom Tachudierna, Walarna,

________________________________________

FOTNOTER

[1] Så kallas den schweiziska vallvisan.

[2] Melch. Ad Vit. Zw., 25.

[3] Und in ihni erschienen merkliche Zeiehen eines edlen Gemfiths. (Handskrift af

Bullinger.)

[4] Osw. Mya. Vit. Zw.

[5] Ibid.

[6] Bullinger, hdsk.

[7] Wirz, Helvetische Kirken-Gesch., III, 387. Anselms Cronik, III och IV. Ingen

händelse vid reformationstiden bar gifvit anledning till så mänga skrifter. Se Hallars

Bibliothek der Sohw. Gesch., III.

[8] Osw. Myc. Vit. Zw.

[9] Ich babe anch nie von keinem gehört, der in der Kunst Mu-sica ... so erfahren

gewesan. (B. Weysen, Pluslin, Beyträge zur Ref. Gesch (IV, 35.)

[10] Ut ingenium sedig defatigatum reerearetur et paratius ad aolita studio, rediret.

(Meloh. Ad. Vit. Zw.)

[11] Ingenio amoenus, et ore juoundus, supra Tum dici passa, erat. (0sw. Myc. Vit.

Zw.)

[12] Gualterus, Mists. Fig. III, 102.

534


[13] Der Tod Christi sey die einige Bezahlung fur unsere Sitnde Beytr. II, 268.

[14] Leo Juda, in prtef. ad Ann. Zw. in N. T.

[15] Sie reverentia pudoris, imprimie antem offioii divini, perpet cavit. (08w. My°. Vit.

Zw.)

535


KAPITEL III.

Aeblierna, hvilkas blod flutit på slagfälten. Gamla krigare be-rättade för en vettgirig

ungdom om striderna med Burgund och $chwaben, om slagtningarna vid S :t Jakob och

Ragatz. Men ack! det var icke längre för friheten, som dessa krigiska herdar nu grepo till

vapen. Man såg dem nu på konungens af Frankrike, på kejsarens, på hertigens af

Milano, ja, på sjelfva påfvens vink som en snölavin nedstörta från sina Alper för att med

åskans dån falla öfver slättlandets krigarskaror.

En fattig gosse, vid namn Matthias Schinner, som gick i skolan i Sitten (det var mot

medlet af femtonde århundradets sednare hälft), hörde en dag, då han, liksom något

sednare Martin Luther, sjöng utanför husen, en gammal man, som ropade på honom.

Träffad af den frimodighet, med hvilken barnet besvarade hans frågor, sade gubben med

denna profetiska blick, som menniskan, efter hvad man påstår, på grafvens brädd

stundom erhåller:

"Du skall blifva biskop och furste" [1]. Dessa ord grepp tiggargossen djupt, och från

den stunden intogs hans själ af en omättlig ärelystnad. I Zttrich, i Como gjorde han

framsteg, som förvånade hans lärare. Han biet' pastor öfver en liten församling i

kantonen Wallis, steg hastigt i, graderna, och då han skickades till Rom att begära

påfvens bekräftelse af en nyligen vald biskop i Sitten, utverkade han för sig sjelf detta

stift och satte biskopsmössan på sitt eget hufvud. Denne äregirige och listige, men ofta

ädle och högsinnade man betraktade aldrig en värdighet annorlunda än som ett

trappsteg till en ännu högre. Då han, sjelf bestämmande sitt pris, erbjöd sin tjenst åt

Ludvig XII, och denne svarade : "det är för mycket för en. menniska", sade den uppbragte

biskopen : "jag skall visa honom, att jag är så god som många menniskor." Sehinner gick

verkligen öfver till påfven Julius II, som med glädje emottog honom, samt lyckades att

1510 vinna hela schweiziska edsförbundet för hans ärelystna planer. Då biskopen sedan

till belöning erhöll kardinalshatten, smålog han vid den tanken, att det nu endast var ett

steg mellan honom och påfvestolen.

Schinner följde med Joafvånd blick de schweiziska kantoner-nas så väl yttre som inre

förhållanden, och så snart han upptäckte någon inflytelserik man, skyndade han att

vinna honom. Pastorn i Glarus ådrog sig hans uppmärksamhet, och snart fick Zwinglius

underrättelse, att påfven för att uppmuntra hans lärda forskningar beviljat honom ett

årligt anslag af 50 gulden. Som hans fattigdom hindrat honom att köpa sig böcker,

användes dessa penningar under den korta tid, de utföll°, till inköp af klassiska och

teologiska verk, hvilka hemtades från Basel [2]. Zwinglius slöt sig nu till kardinalen och

följaktligen arven till det romerska partiet. Schinner och Julius II lade slutligen det

verkliga ändamålet för sina stämplingar i dagen; 8,000 schweizare, som kardinalens

vältalighet samlat, bingo öfver Alperna; men hungersnöd, samt franska vapen och

penningar tv unga dem att helt snöpligen återvända till sina berg, medförande de

536


vanliga frukterna af dessa utländska krigståg: misstroende, sjelfsvåld, partianda,

våldsamheter och oordningar af alla slag. Borgrarne nekade att lyda sina styresmän,

barnen sina föräldrar; åkerbruket och boskapsskötseln försummades; yppighet och

armod tillväxte i jembredd med kvarandra; de heligaste band slctos, och förbundet

tycktes nära sin upplösning.

Då föllo fjällen från den unge Glaruspastorns ögon, och han höjde, lågande af harm,

sin röst för att visa sina landsman den afgrund, vid hvars brädd de stodo. Är 1510 utgaf

han sitt skalde-stycke, Labyrinten. Innanför denna hemlighetsfulla trädgårds irrgångar

har Minos dolt Minotaurus, ett vidunder, till hälften raenniska, till hälften tjur, och

föder det med de unga athenien. sames blod. Minotaurus betyder, säger Zwinglius,

schweizarnes synder, laster, gudlöshet och fremmande krigstjenst, hvilka uppsluka

landets barn.

En modig man, Theseus, vill befria sitt fädernesland ; men otaliga hinder uppresa sig

emot honom; först ett lejon med ett öga: det är Spanien och Arragonien; sedan en krönt

örn, hvars gap öppnar sig för att sluka honom: det är kejsarriket; vidare en tupp, som

reser sin kam och tyckes utmana till strid: det är Frankrike. Hjelten öfvervinner alla

dessa hinder, uppnår odjuret, dödar det och räddar sitt fosterland.

"På samma sätt," utbrister skalden, "kringirra menniskorna i en labyrint, men som de

icke hafva någon ledtråd, kunna de icke återkomma till ljuset. Ingenstädes finner man

Kristi efterföljåse. En smula tom ära förmår oss att våga lifvet, plåga våra grannar,

störta oss i tvister, krig och strider ... Det är, som om furierna sluppit lösa från

afgrunden" [3].

Det behöfdes i sanning en Theseus, en reformator; Zwinglius insåg detta och anade

redan sin kallelse. Kort dereftcr författade han en annan ännu tydligare allegori [4].

I April månad 1512 reste på kardinalens uppmaning de eds-förbundna sig ånyo, för

att befria kyrkan. Glams ställde sig i främsta ,ledet. Alla, som kunde föra vapen,

uppbådades och samlade sig med sin landamman i spetsen kring stadens baner. Ät'ven

Zwinglius följde med såsom deras själasörjare. Krigshären gick öfver Alperna, och

kardinalen infann sig bland de förbundna med påfvens gåfva, en med perlor och guld

prydd hertiglig hatt, öfver hvilken den Helige Ande i dufvoliknelse sväfvade.

Schweizarne stormade städer och fästningar, samt simmade i fiendens åsyn nakna och

med hillebarden i handen, öfver floder och strömmar; öfverallt drefvos fransmännen på

flykten ; klockor och trumpeter ljödo; från alla håll strömmade folket segrarne till mötes;

adelsmännen läto tillföra dem vin och frukter i öfverflöd ; munkar och prester utropade,

att de edsförbundna voro Guds folk, som hämnade Herrans brud på hennes fiender; och

profeterande liksom fordom Kaiphas, gaf påfven dem titeln: "kyrkans frihetsförsvarare"

[5].

537


Vistelsen i Italien blef icke utan verkan för Zwinglii kallelse såsom reformator. Efter

återkomsten från detta krigståg började han låsa grekiska, "för att," såsom han sade, "ur

sjelfva sannin-gens källor kunna ösa Jesu Kristi lära" [6]. "Jag har företagit mig," skref

han den 25 Februari 1513 till Vadian, "att så ifrigt drifva grekiskan, att ingen menniska

skall kunna af hålla mig derifrån ; jag gör det icke för ärans skull, utan af kärlek till den

heliga skrift." Då sednare en hederlig prest, som varit hans skolkamrat, kom på besök

till honom och sade: "Mäster Ulrik, jag hör, ni lutar åt de nya villfarelserna och är en

Lutheran", svarade han: "jag är ingen Lutheran, ty jag kunde grekiska, innan jag

någonsin hört talas om Luther" [7]. Att kunna grekiska och 'på urspråket studera

evangelium, var enligt Zwinglii risigt reformens grundval.

Men icke nog, att Zwinglius så tidigt kom till insigt om den evangeliska

kristendomens stora hufv-udsanning, nemligen bibelns ofelbarhet ; han begrep äfven,

huru man skulle komma till det gudomliga ordets rätta förstånd. "De, som äro af den

meningen, att allt, som icke öfverensstämmer med förnuftet, är a_ fängt, dåraktigt och

orätt, sätta icke stort värde på evangelium [8]. Ej heller får man lämpa evangelium efter

menniskornas tolkningar och tankar" [9]. Hans bäste vän, Myconius, säger: "Zwinglius

lyfte blicken mot himmelen, på det den Helige Ande måtte lära honom" [10].

Sådan var från början af sin bana en man, om hvilken som-1 iga haft den

oförsyntheten att påstå, det han velat ställa men-niskoförnuftet öfeer den heliga skrift.

"Filosofien och teologi. en," sade han, "uppväckte inom mig ständigt nya invändningar.

Då sade jag Andtligen till mig sjelf: jag måste lemna allt det (ler å sido och endast i Guds

ord uppsöka Hans tanke. Jag bad Herran om Hans upplysning, och ehuru jag endast

läste den heliga skrift, så blef den mig tydligare, än om jag läst många förklaringar."

Han jemförde skrift med skrift, och belyste de dunkla ställena genom de klara [11]. Snart

kände han i grund bibeln och i synnerhet nya testamentet [12]. Då Zwinglius sålunda

vände sig till den heliga skrift, tog Schweiz första steget på reformationens bana. Också

kände hvar och en, då han uttydde skrifterna, att hans lärdoinar kommo från Gud och

icke från en menniska [13]. "Gudomliga verk!" utropade Oswald, "så kom den himmelska

sanningens kunskap till osa."

Zwinglius föraktade likväl icke de berömdaste kyrkofädernas utläggningar. Sednare

läste han Origenes, Ambrosius, Hie-ronymus, Augustinus, Chrysostomus, men utan att i

trossaker tillerkänna dem någon domsrätt. "Jag läser doktorerna," skref han, "såsom

man frågar en vän, huru han menar det," Den heliga skrift var för honom en probersten,

efter hvilken till och med de heligaste lärare borde pröfvas [14].

Zwinglii utveckling var långsam, men ständigt framåtskri-dande. Han kom till

sanningen, icke såsom Luther genom dessa stormar, hvilka tvinga själen att genast se

sig om efter hamnen, utan genom Ordets stilla dragande, hvars kraft småningom vexer

538


i menniskohjertat. Luther uppnådde den efterlängtade stranden, sedan han varit

nära att lida skeppsbrott på öppna hafvet; Zwinglius åter lät sakta föra sig utför

strömmen. Detta är de tvänne hufvudvägar, på hvilka Gud leder menniskorna. Icke förr,

än under första tiden af sin vistelse i Ztirich, blef Zwingliva fullkomligt omvänd till Gud

och Hans evangelium. Dock var den stund (1514 eller 1515), då den starke mannen på

sina knän anropade Gud om insigt i Hans ord, första gryningen till den dag, som sednare

så herrligt uppgick för honom.

Vid denna tid gjorde ett skaldestycke af Erasmus, b.varuti Jesus Kristus införes

talande till menniskan, som genom eget förvållande förgås, på Zwinglius ett djupt

intryck. Ensam i sin kammare, upprepade han det ställe, der Jesus klagar, att man icke

söker all nåd hos Honom, som dock år källan till allt godt. "Allt!" upprepade Zwinglius,

"allt", och detta ord sväfvade jemnt för hans tankar. "Kan det då finnas skapade varelser,

helgon, hvilka vi böra bedja om hjelp? Nej, Kristus är våra arma själars enda skatt" [15].

Zwinglius inskränkte sig icke till läsning af kristliga böcker. Grundligt studium af de

grekiska och romerska auktorerna är ett af de utmärkande dragen hos sextonde

århundradets reforma-torer. Hesiodi, Homeri, Pindari sånger förtjuste Zwinglius, och

han har efterlemnat förklaringar eller karaktersskildringar öfver de tvänne sistnämnde.

Pindarus tycktes honom på ett så upphöjdt sätt tala om sina gudar, att den gamle

skalden måste haft aning om den sanne Guden. Han studerade omsorgsfullt Cicero och

Demosthenes, samt lärde af dem både talarens konst och medborgarens pligter. Han

kallade Seneca en helig man. Den schweiziske bergsonen älskade ock att vid Plinii hand

intränga i naturens hemligheter. Thucydides, Sallustius, Livius, Osar, Suetonius,

Plutarcus, Tacitus lärde honom känna verlden. Man har förebrått honom denna hans

förtjusning för forntidens store män, och sannt är, att några af hans yttranden om dem

icke kunna försvaras. Men om han så högt värderade dem, var det. derföre, att han hos

dem trodde sig finna, icke menskliga dygder, utan den Helige Andes verkningar. Guds

inverkan var nemligen enligt hans tanke i forntiden ingalunda inskränkt till Palestina,

utan sträckte sig öfver hela veraden [16]. "Plato," sade han, "har också druckit ur den

gudomliga källan. Och om Catonerna, Camillus och Scipio icke haft sann gudsfruktan,

skulle de icke varit så ädelsinnade."

Zwinglius spridde äfven omkring sig kärlek till vetenska-perna. Flera utmärkta unga

män bildades i hans skola. "Du. har icke allenast erbjudit mig böcker, utan äfven dig

sjelf", skref Valentin Tschudi, son till en af det Burgundiska krigets hjeltar; och denne

yngling, som redan i Wien och Basel studerat under de berömdaste lärare, tillade: "jag

har icke funnit någon, hvilken så träffande och djupsinnigt som du förklarar

klassikerna" [17]. Tschudi reste sedan till Paris, och fick sålunda tillfälle att jemföra det

vid detta universitet rådande tänkesättet med den ande, som herrskade i den trånga, af

Dödis, G15,rnielf, och Freibergs jätteberg, samt eviga glätseher omgifna Alpdalen.

539


"I huru stor dårskap uppfostras icke den fransyska ungdomen r utropade han. "Intet

gift kan jemföras med den sofistiska konst, man bibringar dem. Denna konst förslöar

sinnet, försvagar omdömesförmågan, gör själen djurisk. Menniskan blir liksom echot,

endast ett tomt ljud. Tio qviamor kunna icke hålla stånd emot en enda af dessa

pratmakare [18]. Jag är säker, att de i sjelfva bönen frambära till Gud sina sofismer och

tilltro sig att med sina förnuftslut tvinga den Helige Ande att bönhöra dem." Så utföll då

för tiden jemförelsen emellan Paris och Glarus; mellan kristenhetens vittra hufvudstad

och den lilla herdeköpingen bland Alperna. En enda stråle af Guds ord lyser mer än all

mensklig vishet.

________________________________________

FOTNOTER

[1] Wire, Helvet. Kiroh. Gesoh. III, 314..

[2] Bullinger, Hatisk.

[3] Das wir die höllieehen Watherinn'n, Magen denken abbroehen syn. (ZINK Opp.

ed Sehiller et Seholthess, II 2:dra delen, 250.)

[4] Fabelgedieht vom Oehsen und etlichen Thieren, iez loufender Dinge begriffenlieh.

(Zw. Opp. ed Sel:if:ler et Sehulthess, II, 2:dra delen, 257.)

[5] De Gestia inter Gallos et Helvetios, relatio Zwinglii.

[6] Operam dodi gneds, Maris ut ex fontibus doetrinam Christi haurire Fonem. (Zw.

Opp. I, 274 hann Explan. Artin af år 1523.)

[7] Saltat, Chronik Ms.

[8] Nihil subliminal de evangelio sentiunt, quam quod, quidquid eorum rationi non est

consentaneum, hoe iniquum, vanum et frivolum existimant. i Zw. Opp. I, 202.)

[9] Nee posse evangelium ad sensum et interpretationem hominum redigi. (Ibid. 215.)

[10] In ecelum suspexit, doetorem quserens Spiritum. (Osw. Myo. Vit. Zw.)

[11] Scripta eontulit, et obseura °Uris elueidavit. (Ibid.)

540

[12] Bullinger Ms.


[13] Ut nemo non videret Spiritum doetorem, non hominum. (0sw. Eye. Vit. Zw.)

[14] Scriptum, cananica, sen Lydio lapide, probandos. (Om. Myo. Vit. Zw.)

[15] Zw. Opp, I, 298. Zwinglius sade 1523, att han för 8 eller 9 år sedan läst detta

Erasmi skaldestycke.

[16] Spiritus Me ~testig non !dam Paiestinam vel creaverat vet fovebat, sed mundum

universum. (Oeeolampad. et Zw. Epp. 9.)

[17] Zw. Epp. 13.

[18] Ibid. 45.

541


KAPITEL IV.

Bland dem af tidehvarfvets store män, hvilka mycket inver-kade på Zwinglius, var

Erasmus, och så snart någon af hans skrifter utkom, skyndade pastorn i Glarus att

förskaffa sig den. Är 1514 anlände den lärde Rotterdamaren till Basel, der han af

biskopen blef med utmärkt aktning emottagen. Alla vetenskaps-älskare samlade sig

genast omkring honom. Men skolornas konung urskiljde snart den man, som skulle

blifya Helvetiens .fira. "Jag lyckönskar schweiziska folket," skref han till Zwinglius, "att

du och dina likar genom edra förträffliga så väl studier som seder arbeten på dess

förfining och förädling" [1]. Zwinglius längtade å sin sida högeligen att få se Erasmus.

"Spanjorer och Galler reste till Rom för att se Livius", sade han och begaf sig på vag till

Basel. Anländ dit, fann han i den, han sökte, en fyr--tio års man af liten och spenslig

kroppsbyggnad, samt ett sjukligt, men behagligt och älskvärdt yttre [2]. Erasmi

angenäma .sätt att vara skingrade Zwinglii blyghet, på samma gång hans mäktiga ande

öfverväldigade honom. "Fattig såsom hschines," sade Ulrik till filosofen, "gifver jag dig

hvad han gaf Sokrates, -då dennes lärjungar till honom framburo sina skänker: jag gifver

dig mig sjeff."

Bland de lärda män, som utgjorde Erasmi hof, Amerbach, Rhenanus, Frobenius,

Nessen, Glareanus, fäste Zwinglius isyn-nerhet uppmärksamhet vid en tjugusjuårig

Lucernare, hoars namn, Geisshtisler, Erasmus öfversatt på grekiska till Myconius. Vi

skola i detta arbete ofta begagna hans dopnamn, Oswald, för att skilja Zwinglii vän från

Luthers lärjunge, Fredrik Myconius. Sedan Oswald tillsammans med den jemnårige

Berthold Haller studerat i Rothweil, samt derefter i Bern och Basel, hade han i

sistnämnda stad blifvit rektor vid 8 :t Theodors och slutligen vid 8 :t Petersskolan. Den

anspräktlöse skolläraren hade oaktadt sina små inkomster gift sig med en ung flicka,

hvilken genom sin enkelhet och oskuld tillvann sig alla hjerta,n.

Vi hafva redan sett, hvilken oro vid denna tid herrskade i Schweiz, der de utländska

krigen uppväckte mångfaldiga oordningar, samt dit soldaterna från sina krigsfärder

hemförde sjelfsvåld och råhet. En mörk och kulen vinterdag anföll° några af dessa

vildsinta menniskor under Oswalds bortavaro hans lugna boning. De bultade på porten,

kastade stenar och ropade med ohöfviska utlåtelser på hans blygsamma hustru.

Slutligen slogo de in fönstren, in-trängde i skolsalen och lemnade den icke förr, än dc

förstört allt, som fanns derinne. Strax derefter kommer Oswald hem. Hans lille son,

Felix, springer skrikande emot honom, under det hans hustru af förskräckelse icke kan

få fram ett enda ord. Han förstår genast, hvad som händt; och då i detsamma ett buller

höres på gatan, fattar Oswald utom sig af vrede ett vapen och förföljer våldsverkarna

ända till kyrkogården. Här sätta dessa sig till motvärn; tre kasta sig öfeer Myconius,

samt såra honom, och medan hans sår förbindas, tränga bofvarna under förskräckliga

skrik ånyo in i hans boning. Oswalds berättelse går icke längre [3]. Af sådana uppträden

542


hemsöktes de Schweiziska städerna i början af sextonde århundradet, innan

reformationen mildrat och renat sederna.

Myconii rättrådighet, hans törst efter vetande och dygd närmade honom till

Zwinglius. Rektorn från Basel insåg, huru mycket stort låg förborgadt hos pastorn i

Glams. Bjelf undandrog han sig blygsamt de loford, Zwinglius och Erasmus gåfvo honom.

"Jag högaktar er, skollärare, lika så mycket som konungar", brukade den sednare säga.

Men den anspråkslöse Myconius -var ej af samma tanke. "Jag har endast lärt att krypa

efter marken", skrifver han i Zwinglii lefnadshistoria, "och ända från vaggan har i min

natur legat någonting simpelt och obetydligt" [4]

Ungefär samtidigt med Zwinglius hade till Basel kommit en predikant, som ådrog sig

allmän uppmärksamhet. Af ett stilla och fredligt sinnelag, samt långsam och försigtig i

sina företag, älskade han framförallt att arbeta i sin studerkammare och bland de

kristna främja frid och endrägt [5] Han hette Johan Hausschein, på grekiska

Oecolampadius, eller "Husets sken", och var född i Franken af förmögna föräldrar ett år

före Zwinglius. Hans fromma moder önskade inviga sitt enda barn ät Guds och

vetenskapernas tjenst. Fadren åter ämnade honom först till köpman och sedan till

lagkarl.

Men då Oecolampadius återkom från Bologna, der han studerat.lagfarenhet, kallades

han af Herran, som ville göra honom till ett ljus i sitt hus [6], till teologiens studium.

Sedan han en tid predikat i sin födelsestad, blef han. på Capitos föranstaltande, hvilken i

Heidelberg lärt • känna honom, utnämnd till predikant i Basel, der han med en

vältalighet, som väckte hans åhörares beundran, förkunnade Kristus. Erasmus upptog

honom i sin förtroligare umgängeskrets, och Oecolampadius njöt mycket af de stunder,

han fick tillbringa i den snillrike mannens sällskap. "Det är endast en sak," sade

vetenskapernas furste, "som man i den heliga skrift bör söka, nemligen Jesus Kristus"

[7]. Till minne af sin tillgifvenhet skänkte han den unge predikanten början af Johannis

evangelium. Oecolampadius kysste ofta den dyrbara vänskapspanten och upphängde den

på sitt krucifix, "för att," såsom han sade, "i sina böner ihågkomma Erasmus."

Zwinglius återvände till sina berg med hjertat fullt af allt hvad han i Basel hört och

sett. "Jag kan icke somna," skref han kort derefter till Erasmus, "utan att en stund

samtala med dig. Jag är helt gtolt att harva sett Erasmus." Nya utsigter hade öppnat sig

för Zwinglius. Dylika resor bestämma ofta en kristens rigtning för hela lifvet. Hans

lärjungar, Valentin Jost, Ludvig Peter, .ZEgidius Tachudi, samt hans vänner,

landamman-nen Abli, Pastor Binzli i Wesen, Fidolin Brunner och den be-römde professor

Glareanus, sågo med beundran, huru han till-växte i vishet och kunskaper. De gamle

högaktade hos honom den modige fosterlandsvännen : de trogna själasörjarve den nitiske

Herrans tjenaren. Ingenting företogs i hela landet utan hans råd, och alla rättsinniga

hoppades, att han skulle återupplifva Schweizarnes gamla dygder [8].

543


Som Frans I, hvilken nyss uppstigit på thronen, rustade sig till ett tåg mot Italien, för

att der återställa de franska vapnens glans, sökte den förskräckte påfven vinna

edsförbundet på sin sida. Ulrik återsåg således 1515 Italiens slätter, omgifven af sitt

lands yppersta stridskrafter. Men den tvedrägt, som fransmännens ränker uppväckt i

förbundshären, smärtade honom djupt.

Han förkunnade ofta med kraft och vishet Guds ord för de slag.. färdiga och från

hufvud till fot väpnade krigarne [9]. Den 3 Sep-tember, 5 dagar före drabbningen vid

Marignano, predikade han på torget i Monza, hvarest de Schweizare, som förblifvit sina

fanor trogna, samlade sig. "Om man då och sedermera följt Zwinglii råd," sade Werner

Steiner från Zug, "skulle vårt Mer-nesland undgått mycket elände." Men man ville ej

lyssna till fredens, klokhetens och lydnadens ord. Hänförda af kardinal Schinners

lågande vältalighet, utgöto sig de förbundna utöfver Marignanos olycksdigra slätter, och

blomman af den schweizi• ska ungdomen fann der sin graf. Sedan Zwinglius förgäfves

sökt förekomina olyckan, störtade han sig för Roms skull midt i stridshvimlet. Hans

hand grep till svärdet [10]. Hvilken sorglig förvillelse! Mer än en gång glömde han, att en

Kristi tjenare endast får strida med Andans svärd; också skulle hans lif på det mest

slående sätt besanna Herrans förutsägelse: Den, som tager till närd, skall förgås med

svärd.

Zwinglius och schweizarne hade icke förmått rädda Rom. Venedigs sändebud var den

förste, som i påfvestaden fick under- rättelse om nederlaget vid Marignano. Helt glad

begaf han sig tidigt på morgonen till Vatikanen. Leo lemnade halfklädd sina rum för att

gifva honom företräde och dolde icke sin för. skräckelse öfeer den meddelade nyheten. I

sin ångest såg han, hoppades han endast på Frans I. "Herr Ambassadör!" sade han

darrande till Zorsi, "vi måste kasta osa i armarna på konungen och anropa hans

barrnhertighet!" [11]. Luther och Zwinglius kände i sin nöd en säkrare borg och anropade

en högre barm. hertighet.

Denna andra vistelse i Italien var för Zwinglius icke utan gagn. Han biet'

uppmärksam på skilnaden mellan den i Milano brukliga Ambrosianska kyrkohandboken

och den romerska, hvarjemte han samlade och jemförde de äldsta messordningarne.

Sålunda utvecklade sig midt under stridsbullret hans forsknings-och

granskningsförinåga. På samma gång kunde han icke utan harm se sitt lands söner

liksom boskap föras till slagtbänken. "De edsförbundnas kött erhålles för bättre pris än

deras oxars och kalfvars", brukade man säga. Påfvens oredlighet och äre-lystnad [12],

presternas girighet och okunnighet, munkarnas sjelfs-våld och utsväfningar, prelaternas

yppighet och högmod, det förderf och den falhet, som mer och mer grepo omkring sig

bland Schweizarne, alla dessa missförhållanden framstod° lin gare än någonsin för hans

själ och stärkte än mera hans öfvertygelse om nödvändigheten af en reform inom kyrkan.

544


Från denna tid predikade Zwinglius med större klarhet Guds ord, samt jemförde vid

utläggningen af helgdagarnes evangelier och epistlar alltid skrift och skrift [13]. Han

talade med lif och kraft, samt ledde sina åhörare samma väg, på hvilken Gud förde

honom. Han utbasunade icke, såsom Luther, kyrkans brister, men i den mån läsningen

af bibeln för honom uppenbarade någon nyttig lärdom, meddelade han den åt sina får.

Han sökte i deras hjertan , nedlägga sanningen, i förlitande derpå, att dess. egen kraft

skulle fullborda verket [14]. "Om man inser det sanna," menade han, "kan man äfven

urskilja det falska." Denna grund-sats passar för början af en reformation; men det

kommer en tid,. då man modigt måste alslöja villfarelsen. Detta visste itfven Zwinglius.

"Våren är såningens tid", sade han; och Mr honom var det nu vår.

Zwinglius betecknade sjelf denna tid (1516) såsom begynnel-sen till den schweiziska

reformationen. Sannt är ock, att liksom han fyra år förut böjt sitt hufvud för Guds ord, så

upplyftade. han det nu, för att öfver sitt folk sprida det ljus, han der funnit. Året 1517 är

således en vigtig vändpunkt i utvecklingen af dessa länders religiösa omhvälfning; men

man har origtigt häraf velat draga den slutsatsen, att Zwinglii reformation föregått

Luthers. Möjligen predikade Zwinglius evangelium ett år, innan Luther. utgaf sina teser,

men Luther hade då redan i fyra år förkunnat detsamma. Om Luther och Zwinglius

stadnat vid blotta predik-ningar, skulle reformationen inom kyrkan icke gjort så hastiga

framsteg. Luther var icke den förste munk, och Zwinglius ej den förste prest, som

förkunnade en renare lära än skolastikernas.

Men Luther var den förste, som offentligen och med orubbligt mod emot villfarelsens

välde höjde sanningens fana, framdrog kyrkans grwidlitra, saligheten af nåd, ur dess

långa glömska, införde sina samtida på den nya bana för vetande, tro och lif, från

hvilken en förnyad verldsordning sedan utgått; med ett ord den förste, som började en

sann och helsobringande revolution. Den stora strid, till hvilken 1517 års teser gåfvo

uppslaget, var i sjelfva verket den födslosmärta, genom hvilken den stora verldsreformen

erhöll själ och kropp. Luther var den förste reformatorn.

En forskningens ande började blåsa öfeer de schweiziska bergen. Då pastorn i Glarus

tillsammans med Binzli, pastor i Wesen, och Varschon, pastor i Kerensen, var på besök i

den leende Mollisdalen hos ställets pastor, Adam, upptäckte vännerna en omkring 200 år

gammal kyrkohandbok, der följande ord. förekommo: "Sedan barnet blifvit döpt, gifver

man det Natt-vardens sakrament jemte blodets kalk" [15]. — "Nattvarden gafs-sålunda,"

anmärkte Zwinglius, "i våra kyrkor under båda gestal-terna." För Alppresterna var detta

en stor upptäckt.

Följderna af nederlaget vid Marignano uteblefvo icke. Segraren, Frans 1, slösade guld

och smicker för att vinna de edsförbundna; kejsaren besvor dem vid deras heder, vid

deras bröders-blod, samt alla enkom och faderlösas tårar, att icke sälja sig åt sina

545


mördare. Det fransyska partiet fick öfverhanden i Glams,. och från den stunden blef

vistelsen der för Zwinglius en börda.

Om Ulrik stadnat i Glarus, hade han kanske förblifvit ett verldens barn. Partistrider,

politiska göromål, kejsarriket, Frankrike, Majland skulle nästan helt och hållet 'upptagit

hans, själ. Gud qvarletnnar aldrig i verldsbullret dem, genom hvilka Han vill inverka på

folken. Han för dem afsides ; Han förflyttar dem till någon undangömd vrå, der de allena

med Gud och sig sjelfva kunna öppna sitt sinne för den himmelska vishetens eviga

sanningar. Guds Son, som i sin person Ar en förebild af de vägar, på hvilka Han förer

sina tjenare, tillbragte sjelf i öknen fyratio dagar. Det var tid att rycka Zwinglius från de

politiska stridernas hvirfvel, hvilken på längd säkerligen skulle i hans själ hafva utsläckt

Guds Ande. Det var tid att bilda honom för en annan bana än den, på hvilken hofmttn,

statsmän och partigängare Olas om hvarandra, och der han redan förspillt krafter,

värdiga ett ädlare bruk. Hans folk behöfde något helt annat.

________________________________________

FOTNOTER

[1] Zw. Epp. 10.

[2] Ibid.

[3] Bram!. Lama stultithe, cum ennot. Myoonii.

[4] Equidem harni repere didioi bactenas, et est natura nescio quid humile vel a

eunabulis in me. (Zw. Vit. Osw. Myc.)

[5] Ingenio mal et tranquille, paris et eoneordiee studiosissimus. Adami Vit. Oeool.

58.)

[6] Fleetente et voeante Deo, qui eo in domo sua pro lampade ~rna girat. (Meleh.

Adami Vit. Oeool. 48.)

[7] Nihil in morla literis prteter Christurn quarendum. (Erasmi Epp. 403.)

[8] Juetitiam avitam per hunn olim restitutum ini. (0sw. Diyr. Vit. Zw.)

[9] Bullin ger, Me.

546


[10] .... In den Sehlaebten sich redlieh und tapfer geetellt mit Rathen, Worten und

Thaten.

[11] Domino orator, vederemo quai fara ii re ehrietmo, ee mettereme "n le go man

dimandando miserieordia. (Zorsi Relatione.)

[12] Bellimdmo parlador (Leo X) prometea ansa, ma non atendea (Relatione Me. di

Gradenigo, venuto orator di Roma.)

[13] Non hominum commentie, sed sola soripturarum biblicarum ool-latione. (Zw.

Opp. 1, 273.)

[14] Volebat veritatem cognitam in aordibus auditorum nere Emma ofbium. Oew.

Myo. Vit. Zw.)

[15] Detur Eueharietiee aseramentum, similiter poeullum aanguinis. tZw. Opp. I,

266.)

547


KAPITEL V.

Ett nytt lif skulle nu nedgjutas ofvanefter, och redskapet för dess meddelande måste

dragas ifrån de jordiska angelägenheterna för att invigas i de himmelska. Dessa olika

angelägenheter tillhöra nemligen tvänne vidt åtskilda verldar, och Zwinglius borde före

den afgörande öfvergången från den ena till den andra någon tid uppehålla sig på

neutral mark, på ett förmedlande och förberedande område, för att varda lärd af Gudi.

Herren tog honom alltså från partihvimlet i Glarus och förde honom till en enslig fristad,

för att der invigas till sitt kall. Han inneslöt inom ett klosters trånga murar detta

reformationens ädla frö, hvilket snart, förflyttadt i bättre jordmån, skulle uppspira till

ett stort träd, som med sina grenar öfverskyggde bergen.

En tysk munk vid namn Meinrad från Hohenzollern, hvilken i medlet af nionde

århundradet kom vandrande emellan Ziirich- och Vierwaldstadtersjöarna, stadnade på

en af granar omgifven kulle och uppbyggde der en enslig koja. Röfvare mördade den

helige mannen, och hans blodbe-stänktafell stod länge obebodd. Mot slutet af tionde

århundradet uppreste man på denna heliga grund till Jungfru Marias ära en kyrka och

ett kloster. Vid midnatten före invigningsdagen, då biskopen af Kostnitz med sina

prester höll bön i kyrkan, genljöd° på en gång kapellets hvalf af en från osynliga

väsenden utgående sång. Presterna lyssnade bestörta och förundrade till de himmelska

tonerna. Då biskopen följande dagen skulle inviga kapellet, ropade en röst tre gånger:

"Håll upp! håll upp! Gud har sjelf invigt det!" [1].

Kristus hade, så sades det, under natten sjelf välsignat den nya helgedomen; sången

hade kommit ifrån äng-lama, apostlarna, samt helgonen, och Jungfru Maria hade,

lysande som en ljungeld, svitfvat öfver altaret. En bulla af Leo VIII förbjöd alla tvifvel på

sanningen af denna sägen, och från den tiden strömmade årligen en otalig skara af

pilgrimer för den förmenta änglainvigningens skull till eremiternas heliga jungfru.

Endast Delphi och Ephesus i gamla tider, samt Loretto i nyare hafva i tira kunnat mäta

sig med Einsiedeln. Till detta märkvärdiga ställe kallades Zwinglins 1516 såsom pastor

och predikant.

Zwinglius tvekade icke. "Hvarken äregirighet eller vin-ningslystnad," skrifver han,

"utan Gallernas ränker hafva för-mått mig att förändra vistelseort" [2]. Men hans beslut

fZiranleddes äfven af högre bevekelsegrunder. Å ena sidan var församlingen mindre, så

att han i mera stillhet och lugn kunde öfverlemna sig åt forskning och begrundande, å

andra erbjöd det stora antalet af vallfarare honom ett godt tillfälle att ända till de

aflägsnaste trakter sprida Jesu Kristi kunskap [3].

Evangclii vänner i Glarus betygade högt sin sorg öfver den förlust, som hotade dem.

"Kunde något värre hända oss, ån att Virlora en sådan man ?" [4] sade Peter Tschudi, en

af kantonens förnämsta medborgare. Men då Zwinglius ej stod att beveka, beslöto hans

548


församlingsboar att låta honom behålla titeln af pastor i Glarus jetnte en del af

inkomsterna, samt rättighet att återkomma, när han ville [5].

Konrad von Rechberg, en allvarlig, öppen, offirskräckt och någon gång sträf man af

gammal adel, var en af de berömdaste jägarne i den trakt, dit Zwinglius flyttade, och

hade på en af sina egendomar, Silthal, anlagt ett stuteri, hvarest han uppdrog en

sedermera i Italien ryktbar hästrace. Denne Rechberg var abbot i Einsiedeln och hyste

lika mycken afaky för Roms anspråk som för teologernas strider. Då man vid en

ordensvisitation gjorde några anmärkningar emot honom, svarade han något tvärt: "Jag

är herre här, och icke J; gån er väg." En annan gång, när Leo Juda vid bordet med

klosteradministratorn ordvexlade om några svårlösta frågor, utropade den jagtälskande

abboten "Låten mig slippa ert gräl! Jag säger med David: Förbarma dig öfeer mig, o Gud!

efter din godhet och gack icke till doms med din &nare!" och mer behöfver jag icke veta"

[6].

Baron Theobald von Geroldseck, en man med mildt sinnelag, uppriktig fromhet, samt

stor kärlek till vetenskaperna, var klostrets administrator. Han önskade lifligt att i sitt

kloster samla en krets af lärda män, och det var af denna orsak han kallat Zwinglius. För

att än mera tillfredsställa sin vettgirighet, bad Theobald sin nye vän leda hans studier.

"Läs den heliga skrift," svarade Zwinglius, "och för att bättre förstå den, studera

Hieronymus. Emellertid skall den dag med Guds hjelp snart komma, då kristna icke

skola sätta stort värde, hvarken på den helige Hieronymus eller någon annan doktor,

utan endast på. Guds ord" [7]. Geroldseeks uppförande vittnade äfven om hans tillvext i

tron. Han tillät nunnorna i ett under Einsiedeln hörande kloster att på landets språk

läsa bibeln, flyttade några år sednare efter Zwinglius till Zi.rich, samt stupade med

honom på Kappels slagfält. Geroldseck var i klostret icke den ende, som fästade sig vid

Zwinglius; äfven kaplanen Zink, den förträfflige Oechslin, Lukas med flera kände sig

dragna af den tjusnings-kraft, som låg i hans väsende. Fjerran från partiernas strider,

läste dessa vettgiriga män tillsammans Skriften, kyrkofäderna, forntidens mästerverk,

samt arbeten af nyare författare, som bidragit till vetenskapernas återupplifvande. Ofta

slöto sig fremlingar till denna märkvärdiga krets. Så kom en dag Capito till Einsiedeln,

och fördjupade i samtal, ransakande Skrifterna, samt forskande efter Guds vilja,

genomströfvade de tvänne (ordna. Baselvännerna klostrets omgifningar. I en punkt

stämde båda. öfverens: "Påfven i Rom måste fallal" Capito var vid denna. tid modigare,

än han sedan visade sig.

Zwinglius egde i sin stilla tillflyktsort allt hvad han kunde önska, lugn, ledighet,

böcker, vänner; också tillvexte han dagligen i kunskap och tro. Vid denna tid (i Maj 1517)

började han ett arbete, som blef honom till stor nytta. Liksom Israels konungar i fordna

tider egenhändigt uppskrefvo Guds lag, så afskref Zwinglius Pauli epistlar. Det fanns då

endast stora och tunga upplagor af den heliga skrift, och Zwinglius önskade att öfverallt

kunna bära den med sig [8]. Han lärde sig dessa epistlar utantill, sedan det nya

549


testamentets öfriga böcker, samt slutligen äfven en del af det gamla. Sålunda blef hans

hjerta alltmera fästadt vid Guds osvikliga ord, och han nöjde sig icke med att erkänna

dess myndighet, utan var äfven angelägen att efter detsamma ställa sin vandel. Hans

lif tog småningom en mer och mer kristlig rigtning. Ändamålet med hans afsöndring från

verlden närmade sig sin uppfyllelse. Visserligen var det först i Zarich, kristendomen i

hela sin kraft genomträngde hans själ; men redan i Einsiedeln gjorde han sin bestämda

framgång på helgelsens vag. Y Glarus hade man sett honom deltaga i verldsliga

förströelser; i Einsiedeln vinnlade han sig med mera allvar att hålla sig obesmittad af

verlden och dess lustar ; han började bättre inse folkets andliga behof och förstod mer och

mer, kvad Gud ville lära honom.

Men detta var icke den enda afsigt, Försynen haft med hans förflyttande till

Einsiedeln. Han måste på närmare håll se den vidskepelse och de missbruk, som

inträngt i kyrkan. Den i klostret omsorgsfullt förvarade Mariebilden sades vara undergörande.

Öfver klosterporten låstes denna förmätna inskrift: "Har finner man fullkomlig

förlåtelse för alla synder." En mängd vallfarare från alla kristna länder strömmade till

Einsiedeln för att komma i åtnjutande af denna nåd. Kyrkan, klostret, hela dalen

uppfylldes vid Mariefesterna af andäktige tillbedjare. Men isynnerhet öfversvämmades

eremitaget vid änglainvignings-festen af pilgrimer. Tusentals personer af båda könen

klättrade i långa rader, sjungande lofsånger, eller räknande på sina rosenkransar,

uppför bergsluttningen, som ledde till helgedomen, och trängdes om hvarandra i

klosterkyrkan, der de trodde sig närmare Gud, an annorstädes.

Vistelsen i Einsiedeln hade på Zwinglius samma verkan, som vistelsen i Rom på

Luther: den förde honom till klarare insigt uti påfvevaldets missbruk. Zwinglius

fulländade uti Einsiedeln sin uppfostran som reformator. Gud allena är salighetens

källa, och det allestädes — dessa båda sanningar, hvilka blefvo grundpelarna för hans

teologi, uppgingo der för honom. Det allvar, som intagit hans själ, började snart verka

utåt. Bestört öfeer det allmänna förderfvet, beslöt han att modigt uppträda deremot.

Utan att tveka i valet mellan samvetets och egennyttans ingifvelser, höjde han djerft sin

röst och anföll oförtäckt hopens vidskepelse. "Tron icke," sade han från predikstolen, "att

Gud Ar mera i detta tempel, ån på andra ställen inom Hans skapelse. Hvarhelst J

vistens, är Gud eder nära och hör er lika väl som här. Kunnen J genom onyttiga verk,

långa vallfarter, genom skänker och bilder, genom Jungfru Marias och helgonens

anropande vänta Guds nåd ? Hvad gagna de många orden or', bönerna? livad hjelpa

sköna kåpor, väl rakade hufvuden, väl veckade klädningar och guldbelastade mulåsnor?

Gud ser till hjertat, och vårt hjerta är under allt detta fjerran från Ho-Lom" [9].

Men Zwinglius nöjde sig icke med att uppresa sig emot vidskepelsen: han ville

tillfredsställa den innerliga längtan efter försoning med Gud, hvaraf många bland

pilgrimerna brunno. ‘-Kristus!" ropade han, lik en annan Johannes döparen i denna nya

judiska bergsöken, "Kristus, som en gång offrat sig på korset, är den i all evighet

550


tillfyllestgörande Nostian och syndaoffret för alla trognas synder" [10]. Så gick Zwinglius

framåt. Vid denna modiga predikan från Schweiz' mest vördade helgedom höjde det mot

Rom uppresta baneret sig tydligare öfver bergen, och en darrning, som förebådade den

stundande reformationen, trängde ända till landets grundvalar. Häpnad och förvåning

bemäktigade sig också alla åhörarnes sinnen. Somliga aflägsnada sig med fasa; andra

vacklade emellan sina fäders tro och den nya fridsläran, under det många anammade

denne Kristus, som framställdes så mild, och togo tillbaka de vaxljus, de Inmat åt

Jungfru Maria. • Under sin hemfärd förkunnade pilgrimerna öfverallt, livad de hört i

Einsiedeln: "Kristus allena gör salig, och det allestädes." Ofta hände, att hela skaror, i

bestörtningen öfver hvad de hörde berättas, vände om, utan att fullborda sin vallfart.

Den heliga Jungfruns tillbedjare blefvo med hvarje dag färre. Deras offer utgjorde likväl

största delen af Zwinglii och Geroldsecks inkomster. Men det djerfva sanningsvittnet blef

gerna sjelf fattigt, för att kunna rikta sina medmenniskors själar.

Vid pingsthögtiden 1518 befann sig bland Zwinglii talrika åhörare teologiedoktorn

Kasper Hedio från Basel, en lärd, mild och välgörande man. Zwinglius predikade öfver

berättelsen om den borttagrle i Lucse V KAPITEL, der Frälsaren säger: "Menni- skones

Son har makt på jorden att förlåta synder", ord, som ej kunde annat än slå an på den i

Mariekyrkan församlade skaran. Predikan skakade, hänförde, upptände hela

församlingen, men i synnerhet den Baselske doktorn. Långt efteråt talade Hedio ännu

med förtjusning derom. "Huru skön, lärd, värdig, rikhaltig, genomträngande och

evangelisk," sade han, "är icke denna predikan 1 den påminner om de gamla lärarnes

kraft (vepråm)." Från denna stund älskade och beundrade Hedio Zwinglius [11]. Han

skulle velat gå till honom och för honon► öppna sitt hjerta ; men återhållen, såsom han

sjelf sade, af,en vidskeplig skygghet, irrade han omkring klostret, utan att våra sig

närmare. Han steg till häst och red långsamt bort från Vår-frukyrkan med bjertat

uppfyldt af saknad, samt blicken vänd mot det ställe, som inneslöt en så stor skatt [12].

Så predikade Zwinglius, visserligen med mindre styrka än Luther, men med mera

hofsamhet och lika stor framgång. Han brådstörtade ingenting och stötte mindre än den

sachsiske re-formatorn allmänheten för hufvuclet; han väntade allt af sanningens egen

makt. Med samma vishet gick han tillväga 1 förhållande till kyrkans styresmän. Långt

ifrån att likt Luther genast uppträda. såsom deras motståndare, förblef han länge deras

vän. Dessa behandlade honom ock med mycken skonsamhet, icke endast för hans lärdom

och snille (Luther hade samma rättighet till biskoparnes at' Mainz och Brandenburg

aktning), utan i synnerhet i följd af hans tillgifvenhet för påfvens politiska parti och det

inflytande, en sådan man som Zwinglius i en republik måste utöfva.

Trötta vid påfvens tjenst, voro flera kantoner verkligen nära att bryta med honom.

Men legaterna smickrade sig med hoppet att medelst pensioner och utmärkelser vinna

Zwinglius, liksom förut Erasmus, samt sedan genoin hans inflytande qvarhålla större

551


delen af edsförbundet i Roms beroende. Legaterna Ennius och Pucci besökte ofta

Einsiedeln, hvarifrån. underhandlingarna

i anseende till närheten med de demokratiska kantonerna lättare kunde bedrifvas.

Men långt ifrån att för Roms fordringar och anbud uppoffra sanningen, begagnade

Zwinglius hvarje tillfälle att försvara evangelium. Den ryktbare Schinner, som inom sitt

stift haft åtskilliga ledsamheter, tillbragte någon tid i Einsiedeln. "Hela påfvevaldet,"

sade Zwinglius till honom en dag, "hvilar på dålig grund. Grip verket an, a,fskaffa

villfarelserna och missbruken, eller ock skolen J se hela byggnaden med för-skräckligt

dån sammanstörta" [13].

Lika öppenhjertigt talade han med Pucci, och det icke mindre än fyra särskilda

gånger. "Med Guds hjelp," sade han till honom, "skall jag fortfara att predika

evangelium, och denna predikan skall skaka Rom." Derpå utvecklade han kvad som för

kyrkans räddning borde företagas. Pucci larvade allt, men Mill intet. Zwinglius sade sig

vilja afstå ifrån påfvens pension. Legaten besvor honom att behålla den, och Zwinglius,

som ännu icke beslutat att öppet bryta med kyrkans öfverhufvud, fortfor i ännu tre år att

emottaga detta vedermäle af påfvens nåd. "Men tro icke," tillade han, "att jag för dessa

penningars skull vill af-pruta en enda bokstaf från sanningen" [14]. Den bekymrade legaten

lät utnämna reformatorn till påflig hofpredikant, en befordran, som för honom

öppnade vägen till nya äreställen. Rom sökte genom straffdomar skrämma Luther, samt

genom ynnestbevis vinna Zwinglius. Mot den ene ljungade det sina bannstrålar, för den

andre utbredde det sitt guld och sina håfvor. Vägarna voro olika, men målet detsamma,

nemligen att nedtysta de djerfva röster, hvilka trots påfven vågade i Tyskland och

Schweiz förkunna Guds ord. Den sednare utvägen var den slugaste, men ingendera

lyckades. Reformatorernas frigjorda själar stodo profvet så väl emot hotelser som

smekningar.

En annan schweizisk prelat, biskopen i Kostnitz, Hugo von Landenberg, väckte vid

denna tid hos Zwinglius några förhopp-ningar. Han påbjöd en allmän kyrkovisitation;

men den ko.- rakterslöse mannen lät ena dagen leda sig af sin vikarius Faber, och den

andra af ett dåligt fruntimmer, från hvars -välde han ej förmådde lösgöra sig. Han

tycktes stundom värdera evangelium, och likväl blef hvarj e modig förkunnare deraf

snart i hans ögon endast en orostiftare. Han var en af dessa inom kyrkan alltför vanliga

män, hvilka, oaktadt de inse sanningens företräde framför villfarelsen, likväl för den

senare visa större undfallenhet och ofta sluta med att vända sig emot dem, vid hvilkas

sida de bort kämpa. Zwinglius sökte förgäfves vinna Landenberg för reformationen. Han

skulle göra samma erfarenhet som Luther och lära sig inse, att det var fruktlöst att

hoppas på det högre presterskapets bistånd, samt att det icke fanns något annat medel

för kristendomens återställande, än att skicka sig som en redlig Ordets lärare. Tillfälle

härtill saknades ej heller.

552


1 Augusti månad 1518 färdades en italiensk franciskaner-munk bland S:t Gotthards

höjder på en af dessa vägar, som man med så stor möda anlagt öfver den branta

fjellryggen emellan Schweiz och Italien. Denne man, hvilken under två föregående

påtvar utmärkt sig genom lysande framgång såsom aflaiskrämare, medförde påfliga

indulgentier, som han fått i uppdrag att försälja åt schweizerförbundets goda kristna,

och åtföljdes öfver dc urgamla snö- och isfälten af en mängd personer, b.vilka skulle

befordra afsättningen af hans vara. Den vinningslystna skaran, hvilken med sitt

temligen torftiga utseende liknade en hop roflystna äfventyrare, tågade tyst och under

tankar på det byte, den hoppades skörda bland de enfaldiga bergsboarne, utmed de

strida forsar, som utgöra upprinnelsen till Rhen, Renas, Aar, Rhone, Tessin m. fl. floder.

Samson (så hette franciskanermunken) och hans följeslagare anlände först till Uri och

började der sin van-hederliga handel. De hade snart utsugit det fattiga landtfolket och

foro vidare till kantonen Schwytz. Hår stötte de på ZwIngljus, och striden emellan dessa

tvänne olika herrars tjenare begynte. "Jag kan förlåta alla synder", sade den italienske

munken, Schweiz' Tezel. "Himmel och helvete äro min makt underdåniga, och jag säljer

Jesu Kristi förtjenst åt byar och en, som för reda penningar vill köpa aflat."

Dessa ord komma till Zwinglii öron; hans nit upptändes, och han predikade med kraft

emot den förargelseväckande läran. "Jesus Kristus, Guds Son," så talade han, "har sagt:

Kommen till mig, J alle, som arbeten och ären betungade, och jag vill vederqvicka eder.

(Mattli. XI, 28.) Är det icke då en förmäten dårskap och en vansinnig fräckhet att tvärt

deremot säga: löp till Rom! köp aflatsbref 1 gif åt munkarna! offra till presterna! Gör du

detta, skall jag frisäga dig från dina synder [15]. Jesus Kristus är det enda syndaoffret,

Jesus Kristus är den enda vägen" [16].

Snart ansågs Samson öfver hela Schwytz som en skälm och bedragare. Han begaf sig

utaf till Zug, och för den gången kommo de både kämparne hvarandra icke närmare på

lifvet.

Kort efter Ramsons afresa från Schwytz hände det sig, att Stapfer, en af kantonens

utmärktare medborgare, som sedan blev statsskrifvare, med sin familj råkade i stort

armod. "Ack," skref han i sin nöd till Zwinglius, "jag vet ej, huru jag skall stilla min och

mina barns hunger ... ." [17]. Zwinglius förstod lika vål att gifva, som Rom att taga, samt

var icke mindre beredvillig att göra goda gerningar, än att bekämpa dem, som påstå, att

matt genom sådana kan förtjena saligheten. Dagligen besökte han Stapfer och medförde

alltid rikeligt un4erstöd [18]. "Det är Gud",_ sade han, gifvande Herranom all ära: "Det

är Gud, som hos. den trogne uppväcker barmhertighet och på en gång skänker honom

tanke, beslut och handling. Gud verkar genom sin kraft allt det goda, som den

rättfltrdige gör" [19]. Stapfer bibehöll hela lifvet igenom sin tillgifvenhet för Zwinglius,

och då han sedan. såsom statsskrifvare i Sehwytz kände högre behof vakna i sin själ,

vände han sig ånyo till honom och sade med ädel öppenhet "Emedan du förr sörjt för

553


mina timliga behof, väntar jag så. mycket mer, att du skall tillfredsställa min själs

hunger."-

Antalet af Zwinglii vänner tillvexte emellertid; och det var icke endast i Glarus, Basel

och Schwyts, han fann liktänkande själar; statssekreteraren Schmidt i Uri; Collin,

Muller och hans. gamle vapenbroder vid Marignano, Werner Steiner, i Zug; Xyloteet och

Kilchmeyer i Lucern; Wittembach i Biel, med tiera slöto sig till honom. Pastorns i

Einsiedeln tillgifnaste vän var dock Oswald Myconius, hvilken 1516 lernnat Basel för att

öfvertaga ledningen af katedralskolan i Zfirich, der det på den tiden kvarken fanns lärda

män eller lärda skolor. Med tillhjelp ar några välsinnade personer och bland andra den

påflige notarien Utinger bemödade han sig att ur okunnighetens mörker rycka Znrichs

innevånare och inviga dem i forntidens vitterhet. Pil samma gång förfäktade han den

heliga skrifts ofelbarhet och förklarade, att, om påfven eller kejsaren påbj öde någonting

stridande emot evangelium, vore man förpligtad att lyda Herrar. Gud allena, som är

förmer än både kejsare och påfve.

554


_____________________________________

FOTNOTER

[1] Ilartun. Annal. Einsidl., 51

[2] Locum mutavimus non onpidinis aut oupiditatis moti stimulis, verum Gallor=

technis. (Zw. Epp. 24.)

[3] Christum et ejus veritatem in regionas et varias et remotas di-vulgari tam felici

opportunitate. (Oss.. Mya. Vit. Zw.)

[4] Zw. Epp. 16.

[5] Ännu två år sednare tecknade Zwinglius sig: Pastor Glaronee, minister Eremi.

(Zw. Epp. 30.)

85

[6] Wirz, K. Gosa., III, 363. Zwinglis Bildung von Sebitier, 174. Miseell. Tigur. III, 28.

[7] Fore, idque brevi, Deo sic juvante, ut neque Hieronymus neque ceeteri, sed sola

Seriptura divipa, apud Christianos in prEetio Hit futura. (Zw. Opp. 1, 273.)

[8] Denna handskrift förvaras i staden Ulrich bibliotek.

[9] Zw. Opp. I, 238.

[10] Christus, qui Bese remel in oruoe obtuiit, hostia est et viotima Fatisfatoions in

zeternum, pro peocatio omnium fidelium. Zw. Opp. I, 283.)

[11] Ut inoiperem Zwingliura aretiesiroe complecti, euaoipere et ad-mirari. (Zw. Opp.

1, 283.)

[12] Sicque abequitavi, non eine meleetia, quam tamen ipse milj pepereram. (Ibid.)

[13] Z. Opp. II, 1 del., 7.

[14] Z. Opp. 1, 365.

555


[15] Zw. Opp. I, 222.

[16] Christue una est ublatio, uniu► sacrifieium, una via. (Ibid. 201.)

[17] Zw. Epp. 234.)

[18] Largas m.ihi quotidie suppesias tulistis. (Zw. Epp. 234.)

[19] Caritatem ingenerat Deus, eonsilium, propositum et opus. Quidquid boni

primatet juatus, hon Deus aua vinda primat. iZw. Opp.. I, 226.)

556


KAPITEL VI.

Sju hundrade år hade förflutit, sedan Karl den store inrättade ett dom Kapitel vid

sidan af den domkyrka, hoars skola Oswald Myconius nu förestod. För att i behaglig

maklighet njuta af sina inkomster brukade domherrarne, glömska af stiftelsens

ursprungliga ändamål, utvälja en prest, åt hvilken själavården iirverlemnades. Då

denna plats någon tid efter Oswalds ankomst till Ulrich blef ledig, tänkte han genast på

sin vän. En sådan pastor skulle blifva en vinst för hela staden. Zwinglius var en vacker

karl [1] och hade ett angenämt umgängessätt. Hans vältalighet var redan vida berömd,

och genom sitt snille intog han en hög plats bland alla sina landsmän.

Myconius talade om honom med domprosten, Felix Frey, som genom hans behagliga

yttre och utmärkta egenskaper redan var stämd till hans fördel [2]; vidare med den

mycket ansedde Utinger, samt domherren Hoffmann, en rättskaffens och frimodig man,

som sjelf länge predikat mot den fremmande krigstjensten och derföre om Zwinglius

hyste de bästa tankar. Flera andra Zhrichsboar hade dessutom vid åtskilliga tillfällen

hört Zwinglius i Einsiedeln och återkommit fulla af beundran för honom. Valet till

domkyrkopredikant satte snart alla stadens innevånare i rörelse, och flera olika partier

uppstodo. Många arbetade natt och dag för den vältalige pastorn i Einsiedeln [3]. Då

Myconius härom underrättade sin vän, svarade denne: "Nästa Onsdag skall jag äta

middag i Zttrich, så fä vi tala om saken." Han kom också verkligen; och då en domherre,

hos hvilken han gjorde besök, frågade honom, om han ville flytta till Zetrich och för dem

predika Guds ord, svarade han: "Det vill jag, men jag kommer icke utan att vara kallad."

nerefter återvände han till sitt kloster.

Detta besök väckte i fiendernas läger stor oro, och man upp-manade flera andra

prester att anmäla sig som sökande till den lediga platsen. En schwabare, vid namn

Lorentz Fabel, hön till cell med en profpredikan, och ett rykte spridde sig, att han blifvit

vald. Vid underrättelsen härom sade Zwinglius: "Det. är då sannt, att ingen är profet i

sitt eget land, eftersom man föredrager en schwabare framför en schweizare. Jag känner,

huru mycket folkets gunst och bifallsrop äro värda" [4]. Straxt derefter erhöll han ett

bref från kardinal Schinners sekreterare, som upplyste honom, att valet ännu icke egt

rum. Det ogrundade ryktet hade emellertid sporrat Zwinglius till mera ifver; då han

förnam, att en så ovärdig person som Fabel eftersträfvade platsen, blef han sjelf mera

angelägen om densamma och skref ytterligare till Myconius, som följande dagen svarade:

"Fabel blir aldrig annat än Fabel [5]; herrarne hafva försport, att han är fader till sex

barn och redan innehafvare af jag vet icke huru många prestgäll."

Zwinglii motståndare ansågo likväl icke spelet förloradt. Alla voro visserligen ense om

att till skyarna upphöja hans stora kunskaper [6]; men somliga sade: "han tycker för

mycket om musik"; andra: "han älskar verlden och dess nöjen" ; några äter: "han har

557


fordom stått i förtroligt förhållmiLde till lättsinniga menniskor". En person beskyllde

honom till och med att en gång hafva förfört. Zwinglii lefvorne var icke oklanderligt, och

ehuru han stod öfver sin tids prester, hade han flera gånger under de första åren af sin

embetsutöfning gifvit vika för ungdomens lidelser. Det är svårt att beräkna inflytandet

af den luft, man inandas. Vissa öfvertrådelser voro under påfveväldet bland presterna

tålda och hyllade, såsom enliga med naturens lagar. Ett yttrande af 'Enens Sylvius,

sedermera Pius II, gifver oss ett begrepp om sedernas sorgliga tillstånd på henna tid [7];

oordning gällde såsom ordning.

Oswald arbetade med outtröttlig ifver för sin vän. Han an-vände hela sin förmåga för

att rättfärdiga honom och lyckades också deri. Han besökte borgmästar Rust, Hoffmann,

Frey, Utinger. Han berömde Zwinglii redlighet och rena vandel, samt befästade

Dirichboarna i den goda tanke, de redan hyst .om honom. Vedersakarnes tillvitelser åter

vunno föga gehör. De mest inflytelserika personer yttrade, att Zwinglius borde blifva

evangelii förkunnare i Zilrich. Äfven domherrarne sade detsamma, ehuru endast

enskildt. "Hoppas", skref Oswald med rördt hjerta, "ty jag hoppas". Han underrättar

honom likväl om hans fienders beskyllningar. Ehuru Zwinglius ännu icke blifvit en helt

och hållet ny menniska, hörde han dock till dessa, uppväckta själar, som väl kunna falla,

men icke utan motstånd och samvetsförebråelser, och han hade ofta föresatt sig att midt

i den onda verlden föra ett heligt lefverne. Men då han nu såg sig anklagad, ville han

icke göra sig bättre, än han var.

Hanskref till domherren Utiner: "Jag hade ingen, som ville göra mig sällskap i mina

bättringsförsök, men icke få som begabbade mig, och sålunda föll jag ty vän! och

återvände såsom hunden till mina spyor (2 Pet. II, 22.) [8]. Ack, Gud vet, meä hvilken

blygsel och ångest jag ur hjertats djup framdragit dessa fel och bekännt dem inför

Honom, för hvilken jag likväl mycket hellre blottar mitt elände än för någon dödlig

menniska" [9]. Men på samma gång Zwingl lus erkände sig som en syndare,

rättfärdigade han sig för de mest äreröriga beskyllningarna. Han förklarade, 'att han

alltid fasat vid blotta tanken att kränka äktenskapets helgd, eller förföra oskulden, brott,

hvilka på den tiden voro alltför vanliga. "Jag vågar", sade han, "i detta afseende vädja till

alla, med hvilka jag lefvat" [10].

Den 11 December försiggick valet och Zwinglius erhöll af 24 röster 17. Det var hög tid,

att reformationen började i Schweiz. Det utkorade redskap, Gud under trenne år i det

undangömda Einsiedeln förberedt, var nu färdigt och måste flyttas till en annan

verkningskrets. Samma gudomliga Försyn, som kallat Luther till det i Tysklands hjerta

belägna och af tidehvarfvets visaste furste beskyddade universitetet i Wittenberg, valde i

Schweiz. till Zwinglii vistelseort det såsom Edsförbundets hufvudstad betraktade Ziirich,

der han skulle komma i beröring, icke endast med Helvetiens förståndigaste, enklaste,

kraftigaste och raskaste folk, utan äfven med alla de öfriga kantonerna, hvilka Blöta sig

omkring denna gamla och mäktiga stat, såsom kring sin medelpunkt. Samma hand, som

558


fört herregodsen från Sentis till skolan i. Wesen, ställde honom nu, mäktig i ord och

gerningar, inför hela folkets åsyn, för att väcka det till nytt lif. Zilrich skulle blifva den

härd, hvarifrån ljuset spridde sig öfver Schweiz.

Einsiedeln väckte underrättelsen om Zwinglii utnämning både glädje och sorg. Den

krets, som der bildat sig, skulle förlora sin mest älskade medlem, och hvem kunde vara

förvissad, att vantron icke ånyo skulle upprätta sitt välde i den gamla vall- fartsorten?

Statsrådet i Schwytz uttryckte för Zwinglius sin saknad och kallade honom: "högtärade,

höglärde, nådige herre och vän" [11]. — "Gif oss åtminstone en eder värdig efterträdare",

sade den3bedröfvade Geroldseck. — "Jag har åt er", svarade han, "ett klokt, litet lejon,

en i den heliga lärans hemligheter invigd man". — "Honom vill jag hafva", sade genast

administratorn. Mannen var den på en gång milde och oförskräckte Leo Juda, med

hvilken Zwinglius under vistandet i Basel blifvit på det innerligaste förbunden. Leo

antog kallelsen, genom hvilken han korn sin älskade Ulrik närmare. Efter ett ömt afsked

af sina vänner lemnade Zwinglius Einsiedeln och ankom till den tjusande nejd, der det

täcka och lifliga Zttrich, oragifvet af vinkullar, ängar, trädgårdar och skogar, samt

öfvergkyggadt at' Alpis' högsta spetsar, utbreder sig för vandrarens blick.

Ztlrich, brännpunkten för Helvetiens politiska lif„ dit landets' inflytelserikaste män

ofta samlades, var det mest tjenliga ställe, för att verka på hela förbundet och öfeer alla

dess delar utså sanningens frön. Också helsade bibelns och vetenskapernas vänner med

jubel Zwinglii utnämning. I synnerhet fröjdades de schweiziska studenterna i Paris åt

denna nyhet [12]. Men om Zwinglius i Ztirich kunde glädja sig i hoppet om en stor seger,

måste han också bereda sig på en hård kamp. Glareanus skref från Paris till honom:

"Din lärdom skall förskaffa dig afundsmän, men var vid godt mod, och du skall såsom en

annan Herkules betvinga odjuren" [13].

Den 27 December 1518 anlände Zwinglius till Zarich och tog in uti Einsiedlerharberget,

der han blef hjertligt emotta-gen [14]. Domkapitlet samlades genast för att

helsa honom, och han fick tillsägelse att der inställa sig. Domprosten Felix Frey var

ordförande och omkring honom sutto de öfriga domherrarne, så väl Zwinglii vänner som

ovänner. Sinnena voro i stark spänning: hvar och en kände, kanske utan att göra sig

reda derför, hvilken vigtig tjenstgöring nu tog sin början. Man hade kommit öfverens att

påminna den unge presten, hvars omstörtnings-begär man fruktade, om hans embetes

förnämsta pligter. "Du skall", sade man med eftertryck, "göra all din flit att indrifva

kapitlets inkomster och icke försmå äfven det obetydligaste.

Duskall uppmana de trogna, så väl från bikt- som predikstolen, att erlägga alla

afgifter och tionden, samt genom offer bevisa sin kärlek för kyrkan. Du skall bemöda dig

om att föröka inkom-sterna af sjuka, af offer och af alla andra kyrkliga förrättningar."

Domkapitlet tillade slutligen: "till dina åligganden höra äfven sakramenternas

förvaltning, predikoembetet och själavården. I dessa hänseenden, och i synnerhet livad

559


predikoembetet angår, kan du låta en vikarius intaga din plats. Sakramenterna behöfver

dn endast gifva de förnäma, när de derom anmoda dig; och det är dig förbjudet, att

utdela dem åt alla utan åtskiluad" [15].

Detta var just föreskrifter för Zwinglius: penningar, pen-ningar och intet annat än

penningar .... Var det då för sådana ändamål, Kristus instiftat prestembetet? Klokheten

tillbakahöll emellertid hans nit ; han visste, att man icke kan på en gång i jorden

nedlägga fröet, se trädet vaxa och skörda dess frukter. Utan att sålunda närmare

förklara sina tankar om de honom gifna förhållningsreglorna, tillkännagaf Zwinglius,

sedan han uttryckt sin tacksamhet för det val, hvarmed man hedrat honom, huru han i

sitt embetes utöfning ämnade gå till väga. "Jesu Kristi lefverne har alltför länge varit

förborgadt för folket. Jag skall predika öfver hela Matthei evangelium, KAPITEL för

KAPITEL, utan menskliga, tolkningar, blott ur den heliga skrifts källor, i enlighet med

det Andans ljus, jag under sorgfällig jemförelae af Skriftens ställen och genom trägna

och brinnande böner skall erhålla [16]; allt Gudi och Hans ende Son till ära och pris,

samt själarna till välfärd och undervisning i den rätta tron" [17]. Ett så nytt språk gjorde

på domkapitlet djupt intryck. Några be-tygade sin glädje, men de flesta dolde icke sin

oro" [18]. "Ett sådant predikosätt," utropade de, "är en nyhet; denna nyhet skall snart

leda till en annan, och h❑arvid skall det då stadna?" Dom-herren Hoffmann trodde det i

synnerhet åligga honom att förekomma de skadliga följderna af det val, han sjelf

understödt. "En sådan utläggning af bibeln," sade han, "skall lända folket mera till skada

än gagn." —"Detta sätt," svarade Zwinglius, "är icke nytt, utan gammalt. Tänk endast på

S :t Chrysostomi pre-dikningar öiker Mattheus och S :t Augustini öfver Johannes Jag

skall uppträda helt saktmodigt och icke gifva anledning till några klagomål."

Sålunda öfvergaf Zwinglius det alltsedan Karl den stores tid herrskande bruket att

uteslutande hålla sig till lösryckta ställen ur evangelierna; genom att återinsätta den

heliga skrift i dess ursprungliga rättigheter, sammanknöt han alltifrån tillträdet till sitt

nya kall reformationen med kristendomens första tider och förberedde för kommande

slägten ett djupare studium af Guds Ord. Men än mera: hans fasta och oberoende

ställning i för-hållande till kyrkan förebådade en ny sakernas ordning: den bl ifvande

reformatorn framträdde modigt inför sitt folk, och reformen tog ett steg framåt.

Då Hoffmann i kapitlet ingenting kunnat uträtta, ingaf han till domprosten en

skriftlig anhållan, det denne måtte förbjuda Zwinglius att rubba folket i dess tro.

Domprosten kallade till sig den nye predikanten och talade med honom i en ganska vänlig

ton. Men ingen mensklig makt kunde tillsluta Zwinglii läppar. Den siste December

skref han till rådet i Glarus, att han afstod från sin förra plats, hvilken man hittills låtit

stå för-hans räkning, samt agnade sig helt och hållet åt Zl1rich och det verk, hvartill

Gud i denna stad ämnade honom.

560


Nyårsdagen 1519, en Lördag, uppsteg Zwinglius, som just denna dag fyllde sitt 35 år,

på domkyrkans predikstol. En stor menniskomassa, nyfiken att se den redan ryktbare

mannen och att höra det nya evangelium,•hvarom alla böljade tala, uppfyllde templet.

"Till Kristus," sade Zwinglius, "vill jag föra eder: Han är den rätta salighetskällan. Hans

gudomliga ord är den enda spis, jag vill gifva ert hjerta och lif." Sedan tillkännagaf han,

att han redan följande dag, årets första Söndag, skulle börja förklara Matthei

evangelium. Vid utsatt tid uppträdde den nye predikanten inför ännu flera åhörare,

öppnade det så länge till-slutna Nya Testamentet och läste första sidan. Derpå

genomgick och förklarade han patriarkernas och profeternas historia (Matthei första

KAPITEL) på ett sådant sätt, att alla, förvånade och förtjusta, utropade: "dylikt har man

aldrig förr hört" [19].

Han fortfor att sålunda efter grundspråket förklara Mattheus. Han visade, huru

bibeln i sjelfva menniskonaturen fann både sin förklaring och sin tillämpning. Hans ord,

hvilka i enkla drag framställde evangelii högsta sanningar, trängde till alla klasser, till

de visa och lärda, så väl som till de okunniga.

och enfaldiga [20]. Han upphöjde Gud Faders oandliga barmhertighet och besvor sina

åhörare att sätta allt sitt hopp till Jesus Kristus, såsom den ende Frälsaren [21], på

samma gång som han kraftigt uppmanade dem till ånger. Slutligen anföll han med

eftertryck de bland hans landsmän herrskande villfarelserna, samt bestraffade

oförskräckt yppighet, omåttlighet, öfverflöd i kläder, förtryck mot de fattiga, utländsk

krigtjenst och furstliga pensioner. "På predikstolen", sade en af hans samtida, "skonade

han ingen, hvarken påfve, kejsare, konungar, hertigar, furstar, herrar, eller ens de

edsförbundna. All hans kraft och all hans. hjertas fröjd var i Gud; också förmanade han

hela staden Ziirich att endast till Honom sätta sin lit" [22]. — "Aldrig hade man hört en

man tala så väldeligen", sade Oswald Myconius, som med glädje och hopp följde sin väns

sträfvanden.

Evangelii predikan kunde icke blifva utan frukt. En allt talrikare menniskomassa, i

synnerhet dir de lägre klasserna, strömmade till för att höra Zwinglius [23]. Många af

Ztirichs innevånare hade upphört att bevista den allmänna gudstjensten. Fasslin, 'som

var skald, historieskrifvare och statsråd, brukade säga: "Jag hemtar ingen nytta af dessa

presters predikningar; de förkunna ej de ting, som till saligheten höra, ty de begripa dem

icke. Jag finner hos dem ingenting annat än girighet och vällust". Af samma tanke var

statsskattmästaren Henrik Räusehlin, som flitigt studerade Skriften: "Presterna

församlade sig tusentals i Kostnitz", sade han, "för att bränna den bäste af dem alla".

Lockade af nyfikenhet, kommo nu dessa utmärkta män att höra Zwinglii första predikan,

och man kunde på deras ansigten läsa den rörelse, med hvilken de följde talaren. "Ära

vare Gud!" sade de vid utgåendet; "denne är en sanningens predikant! Han skall vara

vår Moses och föra oss ur det egyptiska mörkret" [24]. Från denna stund blefvo de

reformatorns trogna vänner. "J jordens mäktige! förföljen icke längre Kristi lära!" sade

561


Ffisslin. "Då Kristus, Guds Son, var dödad, uppstodo några fiskare. Och om J nu bringan

sanningens predikanter om lifvet, skolen J se glasmästare, snickare, krukomakare,

gjutare, skräddare och skomakare intaga deras plats och lära med makt" [25]. början

rådde i • Zfirich endast beundran ; men sedan den första hänryckningen 'var förbi,

repade motståndarne modet. Många hederliga menniskor, som bäfvade för en

reformation, aflägsnade sig från Zwinglius. Munkarnes för ett ögonblick tillbakahållna

bitterhet flammade upp, och domkapitlet genljöd af klagomål. Zwinglius förblef orubblig.

Vid åsynen af ett sådant mod trodde hans vänner sig se en man från den apostoliska

tiden .[26]. En del af hans motståndare skrattade och skämtade ; andra yttrade

förolämpande hotelser; men han fördrog allt med en kristens tålamod [27]. "Om man vill

vinna de onda för Kristus", brukade han säga, "måste man blunda för mycket" [28].

Beundransvärda ord, som icke böra gå förlorade!

Hans karakter, hans sätt att umgås med menniskor bidrog lika mycket som hans

predikningar att vinna hjertan. Han var på en gång sann kristen och sann republikan:

Alla menniskors jemnlikhet var för honom icke ett utnött talesätt, utan stod skrifvit i

hans hjerta och framlyste i hela hans lif. Han hade hvarken detta fariseiska högmod,

eller detta grofva munkväsende, som stöta så väl de enfaldige, som de verldsvise; man

kände sig dragen till honom och trifdes väl i hans sällskap. Så kraftfull och väldig han

var på predikstolen, så mild och vänlig var han mot alla, han råkade på torg och gator;

ofta såg man honom i de berbergen, der handtverkarne brukade samlas, utveckla kristna

lärans grunder eller förtroligt samtala med dem. Han bemötte bönder och patricier med

samma hjertlighet. En af hans bittra,ste fiender säger: "Han inbjöd landtfolk till sitt

bord, gick och spatserade med dem, talade om Gud, samt inhmög djefvulen i deras

hjertan och sina skrifter i deras fickor. Ja, han bragte saken ända derhän, att

rådsherrarna besökte bönderna, gåfvo dem drickspenningar, gingo med dem genom

staden och visade dem all slags uppmärksamhet"1 ... [29].

Han idkade fortfarande musik, likväl "i all anspråkslöshet", såsom Bullinger sade;

icke dess mindre begagnade sig evangelii motståndare deraf och kallade honom; "den

evangeliske lustspelaren och piparen" [30]. Då Faber en dag förebrådde Zwinglius hans

tycke för musik, svarade han med ädel frimodighet : "käre Faber! du vet ej, livad musik

vill säga. Jag har lärt spela luta, fiol och andra instrumenter, samt kan med dem bringa

barnen i ro, och du skulle vara för from för musiken ?? Spelade icke David harpa och

fördref dermed Sauls onde ande? Kände du den himmelska lutans toner, så skulle också

ärelystnadens och girighetens onde ande, af hvilken du är besatt, vika från dig" [31].

Kanske var detta en svag sida hos Zwinglius ; likväl idkade han alltid denna konst., som

religionen förbundit med sina högsta ingifvelser, i en anda af evangelisk frihet och

godmodighet. Han satte musik till några af sina kriStliga sånger och tvekade icke att

understundom med sits luta glädja de yngre af sin hjord. Med samma vänlighet

behandlade han de fattiga. En af hans samtida, Weise, berättar, att "han åt och drack

med alla, som bjödo honom till sig, försmådde ingen och hyste mot de fattiga stort

562


medlidande. Fast och glad i med- och motgång, nedslogs han af intet lidande; han var vid

godt mod, och hans tal fullt af tröst och kraft" [32]. Sålunda vexte Zwinglii anseende hos

folket, under det han, såsom fordom Herren, satt än vid de ringares än vid de mäktigas

bord, öfverallt fullgörande det värt, hvartill han var kallad.

Derjemte var han outtröttlig i sina studier. Ifrån tidigt på morgonen till kl. 10 läste,

skref och öfversatte han; i synnerhet var hebreiskan dåförtiden föremål för hans flit.

Efter middagen emottog han dem, som hade något att säga honom, eller ville fråga

honom till råds, spatserade med sina vänner och besökte sina församlingsboar. Klockan 2

satte han sig åter till arbetet. Efter aftonmåltiden gick han ånyo ut och gick, samt

slutade dagen med brefskrifvande, hvilket ofta höll honom ända till midnatt. Han

arbetade alltid på stående fot och tyckte icke om, att man utan skäl störde honom [33].

Men en enda mans arbete var icke tillräckligt. En viss Lu-cianus kom en dag till

Zwinglius med Ltithers skrifter. Han var utskickad af Rhenanus, en då i Basel bosatt

lärd, som var out-tröttlig att i Schweiz sprida den tyske reformatorns arbeten, väl

vetande, att spridning af andliga skrifter är ett kraftigt medel gir evangelii framgång.

Denne Lucianus hade genomrest hela Schweiz och kände der till alla menniskor.

"Pröfva",. skref Rhenanus till Zwinglius, "om Lucianus har nog skicklighet och

försigtighet; om så är, bör han från stad till stad, från köping till köping, från by till by,

ja, från hus till hus kringbära Luthers skrifter, i synnerhet hans för lekmän skrifna

förklaring af Her-rans Bön. Ju mera känd han är, desto mera afsättning får han. Men

det bör icke tillåtas honom att utbjuda andra böcker än Luthers; de skola sälja sig så

mycket bättre". På detta sätt trängde mången ljusstråle in i de låga schweizerkojorna.

En bok hade Zwinglius likväl bort utsprida jemte Luthers skrifter, nemligen Jesu Kristi

evangelium.

563


[1] Bullinger, Me.

[2] Ibid.

[3] Oaw. Mya. Vit. Zw.

________________________________________

FOTNOTER

[4] Seio vulgi soolamatione3 et illud blandum Euge! Euge. (Zw. Fpg. 53.)

[5] Fabels manebit fabula. (Zw. Epp. 53).

[6] Neminem tamen, qui team doctrinam non ad omIum ferat . .

[7] Non em qui vigesimum annum exceasit, neo virginem tetigerit (Ibid. 57.)

[8] Quippe neminem hattens comitem humus instituti, seandalieantes vem non pain"

hen! cecidi et factus sum canis ad vomitum. (Zw. Epp. 55).

[9] En, eum, verecundia (Dens novit) magna, htec ex pectoris ape-«bus deprompai,

apud eum stillost, oum quo etiam coram minus quam eum ulk fertne mortalium confiteri

vererer. (Ibid).

[10] Testas invoco cunctos, qvibuscum viii. (Ibid).

[11] Zw. Egg. 60.

[12] Ibid. 83.

[13] Ibid. 64.

[14] Bullfinger, Ms.

[15] Sehiliers Zwinglis Bildung, 227.

[16] Sed mente spiritus, quam diligenti Seripturarum collectione, preoibusque ex

corde fusis, se nacturum. (Osw. Mye. Vit. Zw.)

[17] Bullinger, Ms.

564


[18] Osw. Mya.

[19] B. Weiss, Zwinglii samtida, nesa, Beyträge, IV, 38.

[20] Nam ita simplioes mqualiter num prudentiasimis Be aoutissimie quibusque

proficiebant. (Osw. Mya. Vit, Zw.)

[21] Bullinger, Ms.

[22] B. Weise.

[23] Bullinger, Ms.

[24] Ibid.

[25] Willers Reliq. III, 185.

[26] Zw. Epp. 74.

[27] Obganniunt quidam, rident, minantur, petulanter inoessunt at tu, vore

ehristiana patientia, sufFers omnia. (Ibid., 7 Maj 1519.)

[28] Connivendum ad multa el qui velit malos Cbrieto luori faeere. (Ibid.)

[29] Balata Chronik, 155.

[30] Bullinger, Me.

[31] Bullinger Ms.

[32] War allwegen träetliehen Gernithe und tapferer Red. (B. Weiss, Påse]. Beytr. IV,

3d).

[33] Certas studiis vindieans horas, gnag otiatri non onaisit nisi seriis coeetus. (0sw.

Mya. Vit. Zw.)

565


KAPITEL VII.

Zwinglius fick snart tillfälle att i en ny rigtning ådagalägga sitt nit. Samsom, den

ryktbare afiatskrämaren, närmade sig små-ningom till Zikich. Han hade den 20 Sept.

1518 kommit från Schwyz till Zug, der han dröjde tre dagar. En ofantlig folkskara.,

samlade sig omkring honom. De fattigaste voro de inust ifriga och hindrade de rika att

komma frani. Detta öfverensstämde icke med munkens beräkningar, hvarför en af hans

tjenare började ropa till hopen: "Godt folk! träng icke på så hårdt! Låt dem, som hafva

penningar komma fram! Vi skola sedan söka att hjelpa dem, som icke ega något." Från

Zug for Samson med sitt sällskap till Lucern, derifrån till Unterwalden, sedan öfver

bördiga ~höjder genom fruktbara dalar samt under Oberlands eviga isfält till Bern,

öfverallt i denna Schweiz' skönaste nejd utbjudande sitt romerska kram. Munken blef

först nekad inträde i sistnämnde stad; men genom de förbindelser, han der visste

förskaffa sig, lyckades han slutligen att komma in och slog upp sin salubod i S :t

Vincentii kyrka. [1] Nu började han att skrika mera högljudt än någonsin. Till de rika

ropade han :

"hår ar aflat på pergament för en krona"; till de fattiga: "här är aflat på vanligt

papper för två skillingar !" En dag red en ryktbar riddare, vid namn Jakob von Stein,

fram till honom på en grå appelkaetad häst, som väckte Samsons beundran. "(cif mig",

sade riddaren, "aflat för mig sjelf och min 500 man starka trupp, för mina underhafvande

i Belp och alla mina förfäder; jag erbjuder dig i utbyte min gråa skymmel". Det var

mycket begärdt för en häst; men kreaturet behagade franciskanermun. ken. Bytet

afslutades, hästen fördes in i munkens stall, och alla dessa aplar befriades af honom för

alltid från helvetet [2]. En annan gång erhöll en borgare för tretton gulden ett aflatsbref,

hvarigenom hans biktfader bemyndigades att aflösa honom bland annat för all slags

mened [3]. Vördnaden för Samson var så stor, att statsrådet May, en upplyst gammal

man, hvilken om honom fällt några förklenande yttranden, blef tvungen att på knä

anhålla om den högmodige munkens förlåtelse.

Det var den sista dagen af Samsons vistelse i Bern: klockornas dån förkunnade hans

afresa, och han stod i kyrkan på trapp-stegen, som ledde till högaltaret. Domherren

Henrik Lupulus, Zwinglii för detta lärare, gjorde tjenst som tolk. Då vände dom-herren

Anselmus sig till borgmästaren von Wattewyl och sade: "Når vargen och räfven

tillsammans gå ut på rof, så måste ni väl akta edra lamm och gass". Men munken

bekymrade sig föga om dylika omdömen, hvilka i alla fall icke trängde till hans öron.

"Fallen på knä"! sade han till den vidskepliga hopen, "låsen tre Pater Noster, samt tre

Ave Maria, och edra själar skola genast bli så rena, som i d4pelsestunden !" Allt folket

kastade sig nu på knä, hvarefter Samson, som ville öfverträffa sig sjelf, utropade: "Jag

befriar från skärselden och helvetets plågor alla af-lidna Bernares själar, hvarest och

huru de må hafva dött!" Liksom andra taskspelare, gömde han det bästa till sist.

566


Lastad med guld, reste Samson genom Aargau och Baden till Zarich. Ju längre den

vid öfvergången af Alperna så torftige munken framskred på sin våg, desto stoltare och

praktfullare blef hans uppträdande. Biskopen i Kostnitz, hvilken det förargade, att

Samson ej brytt sig om att genom honom låta stadfästa sina bullor, hade förbjudit alla

pastorer inom sitt stift att för aflatskråmaren öppna sina kyrkor. I Baden vågade pastorn

lik-väl icke länge göra munken motstånd, och dennes fräckhetvexte än mera.

Under det han i spetsen för ett högtidligt tåg gick omkring kyrkogården och hans

följeslagare afsjöngo sången för de döda, tycktes han betrakta någonting i luften och

utropade, liksom låge han sjiilarne uppflyga från kyrkogården till himmelen: "Eece

volant!" (Se der flyga de). En dag sprang en af stadsboarne, just då processionen gjorde

sin vanliga rund, upp i kyrkotorpet och skakade en dunkudde så att tåget öfverhöljdes af

hvita fjädrar. "Se, huru de flyga"! ropade den badiske spefogeln. Många började skratta

[4] , och den uppbragte Samson blidkades ej, förr än man sade honom att mannen tidtals

var ruin bad till förståndet. Helt skamflat lemnade han Baden.

Fortsättande sin resa, kom han mot slutet af Februari 1519 till Bremgarten på

inbjudning af borgmästaren och stadens andre pastor, hvilka sett honom i Baden. Ingen

åtnjöt i denna trakt större anseende än domprosten Bullinger i Bremgarten, Alla älskade

den öppne, nitiske, vältalige, välgörande och äfvmn mot de ringaste tjenstvillige, ehuru i

Guds ord och kyrkliga frågor föga klarsynte mannen. I sin ungdom hade han med dott,

ren till en rådsherre på stället ingått en slags äktenskaplig förbindelse, såsom brukligt

var bland prester, hvilka ej ville lefva i uppenbar osedlighet. Anna hade skänkt honom

fem söner, och denna talrika familj förminskade ingalunda hans anseende. 1 hela

Schweiz fanns intet gästfriare hus än Bullingers. Ifrig gare, sågs han ofta omgifven af 10

till 12 hundar och åtföljd af herrarna von Hellwyl, Abboten i Mury, samt Ztirichs

patricier genomströfva den omgifvandc landt, och skogsbygden. Han höll öppen taffel,

och ingen bland hans gäster öfverträffade honom i gladtighet. Då landtdagsombuden på

resan till Baden fora genom Bremgarten, försummade de icke att begagna sig af

domprostens gästfrihet. "Bullinger", sade man, "håller hof såsom den mäktigaste herre".

I detta hus fästade ett själfullt och förståndigt barn snart fremlingarnes

uppmärksamhet. Henrik, en af domprostens söner, hade redan som barn varit utsatt för

många faror. En gång var han efter ett anfall af pesten nära att blifira lefvande begrat

ven, då några tecken till lif ingåfvo föräldrarna nytt hopp. En annan gång hade en

landstrykare genom smekningar lockat honom till sig och höll redan på att bortföra

honom från hemmet, då han af några förbigående igenkändes och befriades. Vid tre års

ålder kunde han redan Fader Vår och den apostoliska tros- bekännelsen; en dag smög

han sig in i kyrkan, gick med hög. tidligt allvar upp i fadrens predikstol, samt ropade så

högt lian förmådde: "Jag tror på Gud fader" o. s. v. Vid 12 års ålder skickades han till

latinskolan i Emmerich. Det var icke utan bekymmer föräldrarne sågo honom resa utaf,

ty tiderna voro farliga för en oerfaren gosse. Studenter, hvilka funno

567


universitetsstadgarna alltför stränga, brukade hoptals lemna högskolan, bortföra mindre

gossar och slå sig ned i skogarna, från hvilka de utsände barnen till att tigga, eller med

vapen i hand plundra de resande, för att sedan i utsvilfningar förtära sitt byte.

Lyckligtvis bevarades Henrik i denna afiägsna trakt från förderfvet. Som fadren ville, att

han skulle lära att föda sig sjelf, uppehöll han sig liksom Luther genom att sjunga

utanför husen. Vid sexton års ål der började han läsa nya Testamentet. "Jag fann

deruti", skrit' ver han, "hela salighetslitran och höll mig dercfter till den grundsatsen att

allena följa den heliga skrift och förkasta alla menskliga tillsatser. Jag tror hvarken

fäderna eller mig, jag förklarar Skriften med henne sjelf, utan att tillägga eller att fråga

något". På detta sätt förberedde Gud den man, som en dag skulle efterträda Zwinglius.

Han är författare till den handskrifna krönika, vi så ofta åberopa [5].

Det var vid denna tid, Samson med sitt anhang kom till Bremgarten. Domprosten,

som icke lät skrämma sig af den lilla italienska härskaran, förbjöd munken att inom

hans område utbjuda sin vara. Borgmästaren, stadens råd och den andre pastorn, hvilka

alla voro Samsons vänner, hade församlat sig uti ett rum på värdshuset, der denne tagit

in, och storlo helt handfallne omkring den otålige munken. I detsamma anlände

domprosten. "Se här påfvens bullor", sade krämmaren, "öppna er kyrka!"

Domprosten. Jag tillåter icke att man genom ogiltiga brer (ty biskopen har ej

stadfitstat dem) beskattar mina församlingsboar.

Munken. (med högtidlig ton). Påfven är öfver biskopen. Jag befaller er att icke

undandraga er hjord en så utmärkt nåd.

Domprosten. Skulle det än kosta mig lifvet så öppnar jag icke min kyrka!

Munken (uppbragt). Upproriske prest! I vår allraheligaste Herres, påfvens namn, af

kunnar jag öfver dig det stora bannet och skall icke aflösa dig, förrän du med trehundra

dukater godt, gjort en så oerhörd djerfhet

Domprosten (i det han vänder honom ryggen för att gå). Jag skall veta att försvara

mig inför mina lagliga domare; dig och din bannlysning sköter jag intet om.

Munken (utom sig). Förskäroda best [6] ! Jag reser til Zflrich och skall der framföra

klagomål inför landtdagen.

Domprosten. Jag kan också komma dit och reser genast.

Medan sakerna stodo så i Bremgarten predikade Zwinglius, som såg fienden

småningom närma sig, med all kraft mot alla_ ten [7]. Vikarien i Kostnitz, Faber,

uppmuntrade honom och utlofvade biskopens beskydd, "Jag vet", sade Samson, "att

568


Zwinglius kommer att predika emot mig; men jag skall nog tillstoppa munnen på

honom". Zwinglius kände i sanning för djupt sötman af Kristi nåd för att lemna dessa

oförskämda menniskors pappersaflösning oantastad. Och ofta bäfvade han liksom Luther

för sina synder, men fann i Frälsaren tröst emot alla anfitktningar. Den blygsamme, men

starke mannen vexte i Herrans kunskap. "Då satan förskräcker mig", sade han, "och

ropar: du underlåter det och det, ehuru Gud befaller det — så tröstas jag af evangelii

milda röst, som säger: livad du icke förmår göra (och du är alldeles vanmäktig), det gör

och fullbordar Kristus. Ja, då mitt hjerta är nedtryckt för min vanmakts och mitt kötts

svaghets skull, upplyftes min ande genom den glada vissheten: Kristus är din oskuld,

Kristus är din rättfärdighet och renhet; Kristus är din salighet: du är intet; du förmår

intet; Kristus år A och 0, Kristus är framstammen och bak stammen; Kristus ar allt; Han

förmår allt [8]. Alla kreatur be draga och öfvergifva dig, men Kristus, den Rene och

Rättfärdige, tager dig an och rättfärdigar dig. Ja, Hapn är vår rättfärdighet, så val som

allas, hvilka en gång skola stå rättfärdiga för Guds turon" t

Inför sådana sanningar skulle afiatrhandeln falla af sig sjelf; och Zwinglius tvekade

icke att angripa den. "Ingen menniska", sade han, "kan förlåta synderna, blott Kristus

Jesus, sann Gud och sann menniska [9]. Köp aflat, men vet, att du icke är allöst.

Den, som för penningar säljer syndernas förtåtelse, är trollkarlen Simons stallbroder,

en Bileams van, en satans utskickade."

Domprosten Bullinger anlände emellertid, ännu upphettad af samtalet med munken,

före denne till Znrich, för att hos landt. dagen besvära sig ötver den skamlöse krämaren

och hans handelsrörelse. I samma ändamål ditkommo äfven ombud från biskopen, med

hvilka han gjorde gemensam sak. Alla lofvade understödja honom. Den ande, som lifvade

Zwinglius, blåste öfver hela staden. Rådet beslöt stänga Znrichs portar för munken.

Samson hade anlåndt till en af förstäderna och der tagit in på ett värdshus. Han stod

redan med foten i stigbögeln, för att anträda sitt intåg, då rådets utskickade kommo att

räcka.honom, såsom påfligt sändebud, den brukliga hedersbägaren, samt tillsäga honom,

det han ej behöfde göra sig omak med att besöka deras stad. "Jag har någonting att i

hans Helighets namn andraga för landtdagen", svarade munken. Det var blott ett

svepskäl : emellertid beslöt man att låta honom komma in; men som han endast talade

om sina bullor, sändes han tillbaka, sedan man först förmått honom att återtaga

bannlysningen mot domprosten i Bremgarten. Han lemnade i vredesmod staden och

återkallades snart af påfven till Italien. En packvagn, lastad med de pen. ningar, han

genom *Mit lögner aflockat dc fattiga, drogs af tre hästar framför honom på den branta

S:t Gotthardsvägen, der han 8 månader förut, fattig, utan all ståt och endast försedd med

några papper, farit fram [10].

569


Den schweiziska lundtdagen ådagalade vid detta tillfälle mera beslutsamhet än den

tyska riksdagen: der sutto ej några biskopar eller kardinaler. Också förfor påfven i

saknad af dessa stöd mildare med Schweiz än med Tyskland. För öfrigt var aflatsfrågan,

hvilken vid den tyska reformationen spelade en så vigtig roll, vid den schweiziska endast

en bisak.

________________________________________

FOTNOTER

[1] Zw Epp. 81.

[2] Anshelm. V, 335. Hotting. Helt'. K. &oh. III, 29.

[3] IlIgllers Rolig. IV, 403.

[4] Bullinger, Me.

[5] Baning. Epp. Franz's Merkw. Zilge, 19.

[6] Bullinger, Ms,

[7] Zw. Opp. II, 1 del. 7.

[8] Christus est innocenfia tua, Christus est justitia et puritan tum", Christ= est

salus tua: tu nihil es, tu nihil potes; Christua est Aetsg; Christus est prora ett poppis ...

Ibid I, 207.

[9] Ibid., 412.

[10] Bullinger, Me.

570


KAPITEL VIII.

Kränkt I. sin fosterlandskänsla, Zwinglius hade ansträngt sig för mycket; hans

trägna arbeten gjorde någon hvila nödvändig, och han blef föreskrifven att begagna

baden i Pfeffers. "Ack" ! sade en af hans lärjungar, Hems, som bodde i hans hus, "om jag

hade hundra tungor och hundra munnar, en kopparröst, såsom Virgilius säger, om jag

hade Ciceros vältalighet, vore det mig i alla fall icke möjligt att uttala allt hvad jag år dig

skyldig, och huru mycket denna skiljsmessa kostar på mig" [1]! och härmed uttryckte

han de känslor, som rådde bland alla Zwinglii bekanta. Denne reste emellertid till

Pfeffers genom det förskräckliga bråddjup, som bildas af dens häftiga Jaminaforsen. Han

steg ned i denna helvetets afg,rund, såsom eremiten Daniel sade, och framkom till den af

strömmens-fall skakade och af de brutna vågornas skum fuktade badorten. Midt på

dagen måste man bränna ljus i den bostad, som blifvit Zwinglius anvisad. han hörde till

och med sägas, att hemska spöken stundom der visade sig i det tjocka mörkret.

Och likväl fann han äfven här tillfälle att tjena sin Herre_ Hansvänlighet tillvann

honom flera sjuklingars hjertan; bland dem var ock den berömde skalden Filip

Ingentinus [2], professor i Freiiburg i Breisgau, samt från denna tid en ifrig anhängare

af reformationen.

Gud vakade öfver sitt verk och ville bringa det till snar full-bordan. Zwinglii största

brist låg just i hans styrka. Stark till kropp och själ, samt utrustad med stora gåfvor,

måste han se alla dessa krafter brutna, för att blifva ett sådant redskap, som Gud

fordrar. Ett dop fattades honom änmi: motgångens, sjukdomens, svaghetens och

lidandets dop. Ett sådant dop hade öfvergått Luther under den ångestfulla tid, då han

med genomträngande skrik uppfyllde Erfurtklostrets celler och långa gångar. Zwinglius

skulle erhålla det genom en sjukdom, som bragte honom till grafvens brädd.

För denna verldens hjeltar, för en Karl XII, en Napoleon, finns ett ögonblick, som

bestämmer öfver deras bana, deras ära; det ögonblick nemligen, då de på en gångkomma

till medvetande af sin fulla kraft. Ett dylikt ögonblick finns arven för Guds bjeltar, det

nemligen då de fullt inse sin oförmåga och sitt intet: från den stunden emottaga de

Gudskraft ofvanefter. Ett sådant verk som det, hvartill Zwinglius. var kallad, utföres

aldrig genom menniskans naturliga styrka ; denna skulle genast förvissna, såsom ett i

sin fulla utveckling omplanteradt träd. Plantan måste vara späd och svag, för att slå

rötter, och sädeskonet måste dö, för att bära mycken frukt. Gud förde Zwinglius och med

honom det verk, hvars hopp han var,. till dödens port. Gud älskar att bland

förgängelsens stoft och mörker uppsöka de redskap, genom hvilka Han pånyttföder, liftar

och upplyser menniskoslagtet.

Under det Zwinglius sålunda var undangömd mellan de väldiga klippor, som

innesluta den brusande Jaminaforsen, erhöll han helt oförmodadt underrättelse, att

571


pesten, eller såsom den benämndes, den stora döden, [3], Larsmessodagen i Augusti

månad utbrutit i Znrich. Den fortfor att rasa till kyndelsmessan och bortryckte 2,500

personer. De hos Zwinglius boende Ynglingarne hade på hans tillstyrkan genast

aflägsnat sig, och hans hus stod tomt; men för honom sjelf var detta just rätta

ögonblicket att återvända dit. Ulrik lemnade hastigt Pfeffers och visade sig åtel-- bland

sin glesnande hjord. Sedan han skickat sin yngre broder Anders, som velat invänta

honom, tillbaka till Wildhaus, egnade han sig helt och hållet åt vården af den

förskräckliga landsplågans offer.

Dageligen förkunnade han för de sjuka Kristus och Hans tröst [4]. Hans vänner

gladde sig att se honom oskadd midt ibland dödens förskräckliga pilar, men kände dock

en hemlig bäfvan för hans lif. "Gör godt", .skref Konrad Brunner, som sedan sjelf dog af

pesten, till honom från Basel, "men glöm icke-att akta ditt eget lif !" Denna varning kom

för sent; Zwinglius var redån angripen af sjukdomens gift. Schweiz's reformator nedlades

på sjuksängen, för att kanske aldrig derifrån uppstå. Han drog sig inom sig sjelf och

lyftade blicken mot höjden. Han visste, att Kristus förvärfvat honom ett ovanskeligt arf,

och utgift sitt hjertas känslor i följande enkla och anderika. sång:

Hjelp, Herre, hjelp

I denna nöd!

Jag tror, min död

Helt nära är.

Hjelp, Jesu kär!

Till dig jag ber!

Om så du vill,

Drag ut den pil,

Som sårat mig.

Men vill du nu,

Att jag skall dö

Midt i mitt lopp,

Jag villig är.

Tag a mir R911

Från jorden bort,

Och all tir väl [5].

Emellertid tilltog sjukdomen; hans vänner sågo med be. dröfvelse den man, som var

fäderneslandets och kyrkans hopp, nära att blifva grafvens rof. Krafterna öfvergåfvo

honom; hans hjerta bäfvade ; men ännu hade han styrka nog för att med föl. jande bön

vända sig till Gud:

Hugsvala, Herre kär!

Att Du min strid

Af smärtans eld

572

För ut åt mig;

Med ångst och qval

Då jag ej är

Min själ och kropp

Så stark, att jag

Alltmer tänds opp,

Har mod och kraft

Det är förbi,

Till väldig kamp

Och tungan stum,

Mot Satans makt

Nu är den tid,

Och all hans här [6].


Den i sin tro uppriktige domherren, Hoffman, som ej kunde fördraga den tanken, att

Zwinglius skulle dö i de villfarelser, han predikat, gick till kapitlets domprost och sade:

"Tänk på hans själanöd! Han kallar ju alla doktorer under de sista 380 åren, ja än längre

tillbaka, såsom Alexander Hales, S:t Bonaven-tura, Albertus Magnus, Thomas Aquinas

och alla kanonister för nyhetsmakare! Han påstår ju, att deras läror äro drömmar, som

de hopspunnit i sina kåpor inom klostermurarna! . . . Ack det hade varit mycket bättre

för staden Zilrich, om Zwinglius flera är efter hvarandra förstört våra vinberg ocn

skördar. Nu ligger Lan för döden. Jag ber er, rädda hans arma själ." Det tycks, som om

den mer upplyste domprosten icke aktat nödigt att omvända Zwinglius till Bonaventura

och Albertus Magnus, och den sjuke fick vara i fred staden herrskalle emellertid stor oro.

Alla troende ropade natt och dag till Herran, att Han måtte återställa deras älskade

Der mich verwundt. Willst Du denn gliet). Todt haben mich

Inmitts der Tagen mein,

Mir Seel und Leib.

Nun ist es um.

Mein Zung ist stumm. Darum ist Zeit,

Dass du mein Streit

So soll's willig sein. Dann uimmst Du hin Den Geist min

Von dieser Erd'.

(Zw. Opp. II, andra del 260.) Fahrest fiir sie;

Da ich nicht hin So stark, dass ich Mög tapferlich Minn Widerstand Des Teufels

Macbt Und Frevler Hand. själasörjare [7]. Från Ziirich spridde sig förskräckelsen till

Toggenburg, der pesten äfven visat sig. Sju eller åtta personer, och bland dem en tjenare

hos Niklas, Ulriks broder, hade dött i byn [8], och inga bref kommo från reformatorn.

"Låt mig veta, käraste broder", skref den unge Anders Zwinglius, "huru du befinner dig.

573


Abboten och alla våra bröder helsa dig." Zwinglii .föräldrar tyckas redan varit döda, efter

de icke omnämnas.

Ryktet om Zwinglii sjukdom, ja, till och med om hans död, var redan i omlopp både i

Schweiz och Tyskland. Hela staden Basel försänktes i sorg och Hedio utropade under

tårar: "Ack, hvem måste icke beklaga, att fäderneslandets räddning, evangelii basun,

sanningens ädle förkunnare ligger slagen i sin ålders blomma och så tillsägandes vår"

[9]?

Emellertid återtåndes småningom hos Zwinglius lifveta slocknadde gnista, och ehuru

hans kropp ännu försmäktade af mattighet, hyste hans själ den orubbliga öfvertygclsen,

att Gud Amuade genom honom på kyrkans ljusastake återuppsätta sitt ords utsläckta

fackla. Pesten hade låtit sitt rof undslippa; Zwinglius sjöng med rördt Nerta:

Jag räddad, Herre, ar,

Upphöja än!

Och tror, att ån

Och måste jag

Jag lefva skall.

Gå in en dag

Den synd så stor,

I dödens dal

Som i mig bor,

Med större qval, [10]

Skall aldrig herraka

Så vill jag dock

Mer på jord.

I verlden hår,

Så må jag då

Hvarthelst det bår,

Din makt, ditt ord

Gladt korset dra;

Med högre pris

Du lönar vål [11].

Bohon wied'ram her.

Ja, wenn mich dukt

Der Sanden Funk

Wird nicht mehr b'berschn

mich auf Erd.

Bo muss ich dr-am

Dein Lob und Lehr

Uspreisen mehr

574


Så snart Zwinglius kunde hålla pennan, skref han i början af November till sina

slägtingar. Detta bref väckte en obeskrit-lig glädje i hemmet, isynnerhet hos brodern

Anders [12], som sjell följande året dukade under för pesten och öfver hvars död Ulrik,

såsom han sj elf säger, gret och j emrade sig mer än någon Kvinna [13]

Basel hade Zwinglii vän, Konrad Brunner, och Bruno Amer. bach, en ryktbar

boktryckare, båda i sina bästa år, efter tre dagars sjukdom blifvit bortryckta. Man trodde

i denna stad, att Zwing• lius äfven var död; och universitetet sörjde honom djupt. "Den

Gud kär hafver, dör ung", sade man [14]. Så mycket större var glädjen, då Collinus, en

student från Lucern, och derefter en köpman från Zörich medförde underrättelsen, att

Zwinglius blifvit räddad ur dödens käftar. Sjelfve biskopens i Kostnits vikarie, Johan

Faber, Zwinglii gamle vän, hvilken med tiden blef hans bittraste motståndare, skref till

honom ; "Ack, min älskade Ulrik, det gläder mig högeligen, att du undkommit den

förskräckliga dödens våld! Då du är i fara, så hotas hela den kristna staten. Herren har

genom dessa pröfningar velat förmå dig till ytterligare sträfvanden efter det eviga lifvet."

Detta var också verkligen ändamålet med den pröfning, Gud tillskickat Zwinglius,

och det uppnåddes äfven, ehuru annor-lunda än Faber tänkte. Den pest, hvilken 1519 i

norra Schweiz anställde så stor förödelse, var i Guds hand medlet till många själars

omvändelse [15]. Men på ingen inverkade den så djupt, som på Zwinglius. Evangelium,

hvilket hittills för honom alltför

Denn vormals je. So vill ich dooh

Wiewohl ich muss Den Trutz und Pooh

Des Tods' Buss In dieser Welt

Erleiden zwar vinmal Tragen fröhlich

Mit grösserdr Qwal, IIm Widergelt. •

Oaktadt dessa trenne poetiska stycken Kro daterade: "1 början, i midten, mot slutet"

af sjukdomen, och de uttrycka Zwinglii verkliga känslor vid hvartdera af dessa tillfällen,

erhdllo de dock troligen först efter hans tillfrisknande den form, hvari de nu ligga

framför oss. (Enl-änger, Ms.) mycket varit en blott lära, blef nu en stor verklighet. Han

upp steg med ett nytt hjerta ur grafvens djup. Hans nit blef verksammare, håns vandel

heligare, samt hans predikningar friare, kristligare och kraftigare. Från denna tid kan

man räkna Zwinglii fullkomliga frigörelse, och han egnade sig hädanefter helt och hållet

åt Gud. Men icke blott reformatorn, utan hela Schweiziska reformationen hade vaknat

till nytt lif. Herrans gissel, den stora döden, som härjande framgick öfver bergen och

«lalarna, ingöt i den pågående rörelsen ett heligt allvar. Liksom Zwinglius, så

nedsänktes ock reformationen i lidandets och nådens djupa vatten, samt uppstod derur

renare och liffullare. Det var en stor dag i det schweiziska folkets pånyttfödelse.

575


I umgänget med sina vänner återhemtade Zwinglius sina uttömda krafter.

Isynnerhet var han innerligen förenad med Myconius. Liksom Luther och Melanchton, så

voro dessa tvänne män under vandringen genom lifvet hvarandras stöd. Oswald trifdes

väl i Ziiricli. Hans omständigheter voro visserligen knappa, men hans anspråkslösa

maka förljufvade genom sina dygder hans lif. Det var om henne, Glareanus yttrade: "om

jag träffade en ung flicka, som liknade henne, skulle jag föredraga henne framför en

konungadotter". Emellertid stördes Zwinglii och Myconii ljufva sammanlefnad ofta af en

trogen röst; domherren Xylotect upphörde icke att från Lucern uppmana Oswald att

återvända till denna sin födelsestad. "Ziirich är icke ditt fädernesland", sade han, "utan

Lucern. Du säger, att Zilricharna älska dig, men vet du, kvad aftonstjernan för dig bär i

sitt sköte?

Tjena ditt fädernesland, jag råder dig det, besvär dig derom, och om jag kan, befaller

dig det." Icke nöjd med blotta ord, utverkade Xylotect, att Myconius blef utnämnd till

rektor vid domkyrkoskolan i Lucern. Då tvekade Oswald ej längre; han såg i denna

utnämning Guds finger och underkastade sig den smärtsamma uppoffring, som ålades

honom. "Hvem vet", tänkte han, "om icke jag kan blifva ett medel i Guds hand för att till

det krigiska Lucern öfverföra fridens lära. Men huru bitter var ej skiljsmessan mellan

Zwinglius och Myconius! Den kostade dem många tårar. "Din afresa", skref kort derefter

Ulrik till Oswald, "bar tillfogat den sak, jag försvarar, lika mycken skada, som då en

krigshär i en slagtning får en flygel förstörd [16]. Ack! nu först begriper jag, kvad min

Myconius verkat och huru ofta han mig ovetandes uppehållit Kristi said ..."

Nam res men, te abeunte, non sunt minus aocisce, quam si exer. citui in proeinotu

stanti altara alarum abstergatur. (Zw. Epp. 98.)

Zwinglius saknade sin vän så mpt et tippare, B0111 hans krafter genom sjukdomen

blifvit mycket nedsatta. "Pesten", skref han den 30 November 1519, "har försvagat mitt

minne och uttömt mina lifsandar." Knappt var han på bättringsvägen, förrän han återtog

alla sina arbeten. "Men", sade han, "ofta förlorar jag midt under predikan tråden i mitt

tal. Jag känner mattighet i alla lemmar, och är nästan som en död." nertill kom, att

Zwinglii angrepp på aflaten retat dennas anhängare emot honom; men Oswald styrkte

sin vän genom upplifvande bref från Lucern. Och dessutom gaf ju Gud just nu genom de

stora segrar, Han lät den sachsiske kämpen vinna öfeer Rom, den °tvetydigaste

underpant om sitt beskydd ... "livad tänker du", skref Myconius till Zwinglius, "om

Luthers sak ? För min del fruktar jag kvarken för evangelium eller honom. Om Gud ej

beskyddar sin sanning, hvem skall då göra det? Min enda bön till Herren är, att Han icke

måtte taga sin hand ifrån dem, som älska evangelium högre än allt annat. Fortfar, som

du börjat, och en rik lön är dig förvarad i himmelen."

Ankomsten af en gammal vän mildrale Zwinglii Baku ad efter Myconius. Bunzli, som

i Basel varit Ulriks lärare och et tertradt hans farbror, domprosten i Wesen, anlände i

576


första veckan af år 1520 till Zeich. Zwinglius och han kommo då öfverens att tillsammans

besöka deras gemensamma vänner i Basel D. Denna resa var ej utan frukt. "Ack! min

käre Zwinglius", skref sednare Johan Glather, "jag kan aldrig glömma dig. Din godhet,

att besöka mig, en ringa olärd skolmästare utan tjenst, flnheten i ditt sätt att vara, din

otroliga mildhet, hvarmed du kunde röra sjelfva stenarna [17], hafva fästat mitt Nerta

vid dig". Men Zwinglii gamla vänner drogo ännu mera nytta af sammanvaron med

honom. Capita, Hedio m. fl. lifvades af hans mäktiga ord, och den förstnämnde började i

Basel, liksom Zwinglius i Zflrich, att utlägga Matthei evangelium för ett dagligen

tillvexande auditorium. Kristi lära genomträngde och uppvärmde sinnena. Folket

annammade Ordet med glädje, och helsade under jubel kristendomens uppståndelse [18].

Det var reformationens morgonrodnad. Också bildades mot Capito en

sammansvärjning af prester och munkar. Då kallade den unge kardinalerkebiskopen i

Mainz, Albrekt, som önskade att vid sin person fästa en så lär& man, den frimodige

predikanten till sitt hof [19], och Capito antog tillbudet i betraktande af de svårigheter,

man i Schweiz uppreste mot hans verksamhet. Folket råkade i jäsning; dess harm vändesig

mot presterna, och ett tumult uppstod i staden. Vid frågan om hans efterträdare föll

tanken på Hedio, men somliga anförde mot honom4ians ungdom, andra sade : "Han är

Capitos lärjunge !" Medio sjelf skref: "Det är icke rådligt att med den skarpa sanningen

såra ömtåliga öron [20]. Jag skall likväl icke öfvergifva raka vägen." Munkarnas nit

fördubblades. "Tron icke", ropade de ifrån predikstolarne, "dem, som såga, att

hufvudsumman af kristna läran är att finna i evangeliupa och hos Paulus. Scotua har

varit kristendomen nyttigare än sjelfva Paulus. Allt lärdt, som på sednare tiden blifvit

taladt och tryckt, är stulet ifrån Scotus. Det enda, som äregiriga menniskor ytterligare

kunnat göra, är att inblanda några grekiska och hebreiska ord, som förmörkat

alltsammans" [21].

Oväsendet tilltog, och det var att befara, det motståndet efter Capitos alresa skulle

blifva ännu kraftigare. "Jag svage och eländige", klagade Hedio, "måste ensam bekämpa

dessa fördömda odjur" [22]. — Också anropade han ifrigt Guds bistånd, och skref till

Zwinglius: "Uppelda mitt mod genom täta bref. Vetenskap och kristendom ligga nu

emellan hammaren och städet. Luther är fördömd af universiteterna i Löwen och Köln.

Om någonsin. en fara hotat kyrkan, är det nu" . . .[23].

Capito for den 28 April från Basel till Mainz, och Hedio intog hans plats. Icke nöjd

med de offentliga uppbyggelsestunderna i templet, under hvilka han fortfor att förklara

Mattheus, beslöt han sedan i Juni månad, såsom han skref till Luther, i sitt hus hålla

enskilda sammankomster, för att bereda dem, som kände behof deraf,ett tillfälle till

förvärfvande af djupare kunskap i evangelium. Detta kraftiga medel att sprida

sanningen, samt lifva de trognas håg och nit för gudomliga ting kunde då, som i alla

tider, icke annat än väcka motstånd både från verldsinenniskors och herrsklystna

577


prestera sida, hvilka såväl de ena som de andra, ehuru af olika bevekelsegrunder, vilja

se-Guds dyrkan in-skränkt inom vissa murar. Men Hedio var orubblig.

Vid samma tid som Hedio i Basel fattade denna ädla föresats, anlände till Zfirich, en

af dessa slags menniskor, hvilka liksom ett orent skum flyta upp ur revolutionernas

afgrund. Den i Mlrich mycket ansedde rådsherren Grebel hade en son, vid namn Konrad,

en rikt utrustad yngling, som hyste oblidkåligt hat till okunnighet och vidskepelse, samt

angrep dem med bitande skämt. Bullersam, häftig, skarp och bitter i sina yttranden,

saknande alla naturliga ömhetskänslor, böjd för utsväfningar, förde han ständigt sin

oskuld på, läpparna, utan att hos andra kunna upptäcka något godt. Vi nämna honom

här, emedan han sednare vann en sorglig ryktbarhet.

Vadian gifte sig vid denna tid med en syster till Konrad, hvilken såsom student

uppehöll sig i Paria, der hans osedlighet beröfvat honom förmågan att gå, och hvarifrån

han nu, i början af Juni, helt oförmodult hemkom till fadernehuset, för att öfvervara

systems bröllopp. Den förlorade sonen emottogs af fadren med öfverseende godhet, af

modren med bittra tårar. Men föräldrarnes kärlek förändrade icke sonens onaturliga

hjerta. Då den ömina, olyckliga modren en tid der-efter varit nära döden, skref Konrad

till svågern Vadian : "Min mor är återställd ; hon regerar åter i huset; sofver, stiger upp,

träter, äter frukost, kifvas, äter middag, väsnas, äter afton, och är oss beständigt till

besvär. Hon springer, kokar och kokar om igen, skrapar och samlar, arbetar och plågar

sig, och skall snart ådraga sig ett nytt sjukdomsfall" [24]. Sådan var den man, som

sedermera ville spela mätare öfver Zwinglius och ställde sig i spetsen för en hop

fanatiska vederdöpare. Försynen tillät kanske vid reformationstiden dylika karakterer

uppstå, på det de genom sina förvillelser skulle ställa reformatorernas kristliga, visa och

hofsamma uppförande i ett så mycket klarare ljus.

Allt förebådade ett snart förestående utbrott af striden emel-lan evangelium och

påfveväldet. "De tveksamme måste drifvas på", skref Hedio till Zilrich ; "freden är bruten

; låtom oss väpna våra kjertan 1 Vi hafva emot oss de hätskaste fiender" [25]. samma ton

skref Myconius till Ulrik; men denne besvarade med beundransvärdt lugn deras

krigsrop. "Jag ville hellre", sade han, "genom välvilja och tjenstvillighet vinna, än, genom

våld och gräl besegra dessa hårdnackade menniskor [26]. Om de kalla vår lära, (hvilken

likväl icke är vår), en djefvulslära, är det ganska naturligt, och deraf sluter jag, att vi äro

Guds utskickade. Inför Jesus Kristus kunna djeflarne icke tiga stilla".

Oaktadt sin böjelse för milda åtgärder var Zwinglius icke overksam. Efter sjukdomen

blefvo hans predikningar djupare och mera lefvande. Två tusen personer och derutöfver

hade i Zurich annammat Guds ord, bekände evangelii lära, samt kunde redan för andra

framställa den [27].

578


Zwinglius hade samma tro som Luther, men hans tro är mera förståndsmessig. Hos

Luther är hjertats hänförelse, hos Zwinglius framställningens klarhet det öfvervägande.

Genom alla Luthers skrifter går en innerlig känsla af det stora värde, Kristi kors

enskildt för honom egde, och denna värmande och lifvande känsla utgör själen i alla

hans ord. Detsamma gäller visserligen fifven om Zwinglius, men dock i mindre grad. Han

såg på den kristna läran i dess helhet; han beundrade den isynnerhet för dess skönhet,

för det ljus, den sprider i menniskosjälen, och det eviga lif, den lofvar verlden. Den ene

var mera en hjertats, den andre mera en fdrståndets.man; och detta är orsaken, hvarföre

de, hvilka icke af egen erfarenhet känna den tro, som lifvade båda dessa stora Herrans

lärjungar, lätt göra sig skyldiga till det grava misstaget, att anse den ene för en mystiker

och den andre för en rationalist.

Luther är i framställningen af sin tro kanske mera patetisk, Zwinglius mera

filosofisk, men båda trodde samma sanningar. De betraktade kanske icke alla

underordnade frågor från samma synpunkt, men den allena saliggörande tron, livilken

pånyttföder och rättfärdiggör byar och en, som eggir den, — denna tro, som ingen

bekännelse, ingen lärosats kan uttrycka, fanns hos dem båda. Zwinglii lära har så ofta

blifvit origtigt framställd, att det väl lönar mödan att återupplifva minnet af de

predikningar, han i Zikieha domkyrka höll för en alltmer tillvexande menniskom ass a.

Zwinglius såg i den första menniskans fall nyckeln till mensklighetens historia. "Före

syndafallet", sade han en dag,

"var menniskan skapad med fri vilja, så att hon, om hon velat, kunnat fullgöra lagen ;

hennes natur var ren; syndens smitta hade ännu icke angripit henne ; hon hade sitt lif i

sina händer. Men då hon ville vara lik Gud, dog hon . ..och icke hon allena, utan allt, som

af henne födes. Då således alla menniskor äro döda i Adam, kan ingen återkalla dem till

lifvet, förrän de genom Guds nåd af Anden uppväckas till det lif, som är i Gud" [28].

Folket i Ziirich, som begärligt af hörde den väldige talaren, intogs af sorg vid denna

skildring af menniskoslagteta genom synden förderfvade tillstånd, men vederqvicktes

snart åter af evan- • gelii tröst, och lärde känna det enda medlet för menniskans

räddning från döden. "Kristus, sann Gud och sann menniska", ljöd det från den

Toggenburgske herdesonens vältaliga lappar, "har • åt oss förvårfvat en evigt gällande

försoning. Det år den evige Guden, som dött för oss: Hans lidande är sålunda evigt Och

evigt saliggörande [29], och tillfredstaller alltid den gudomliga rattfardigheten, alla dem

till godo, hvilka med fast och orubblig tro •. förlita sig på detta offer. Der synden

herrskar, måste döden följa!" utropade reformatorn. "Kristus hade ingen synd, intet svek

vardt funnet i Hans mun; likväl dog Han ! . . . Ack ! denna död utstod Han i vårt ställe;

Han ville dö, för att återgifva oss lifvet; och som Han icke hade några egna synder, lade

den barm-hertigs Fadren på Honotn våra. Alldenstund den menskliga viljan upprest sig

mot den högste Guden; var det för återställandet af den eviga ordningen och menniskans

579


räddning nödigt, att den menskliga viljan i Kristo underkastade sig den gudomliga" [30].

Ofta upprepade han, att det är för de trögna, för Guds folk, som Kristi försoningsdöd egt

rum [31].

Alla de, hvilka i Zärich törstade efter salighet, fingo vid af-hörandet af detta glada

budskap ro till sina själar; men ännu flimlos gamla villfarelser, som måste utrotas.

Utgående från den stora sanningen om saligheten såsom en Guds gåfva, uttalade sig

Zwinglius kraftigt mot de menskliga gerningarnas förmenta för-tjenst. "Då", sade han,

"den eviga saligheten endast kommer af Jesu Kristi förtjenst och död, år våra gerningars

förtjenst endast dårskap, för att icke säga förmäten gudlöshet [32]. Om vi genom våra

gerningar kunnat räddas, hade Kristus icke behöft dö för oss. Livar och en, som någonsin

kommit till Gud, har genom Jesu Kristi död kommit till Honom."

Zwinglius kände väl de inkast, denna lära uppväckte hos några af hans åhörare. De

gingo sjelfva, till honom och fram-ställde dem. Han svarade från predikstolen:

"Menniskor, hvilka sannolikt Are mera förvetna In fromma, invända mot mig, att denna

lära gör menniskorna lättsinniga och tygellösa. Men hvad bekymra mig förvetna

menniskors inkast eller farhågor? Den, som tror på Jesum Kristum, vet, att allt, som

kommer från Gud, är godt [33]. Om evangelium nu kommer från Gud, är det godt.

Hvilken annan makt skulle vara i stånd att hos menniskan inplanta oskuld, sanning och

kärlek ? Allgode, rättfärdige Gud, all barmhertighets Fader!" utropade han i sin fromma

hänryckning, "med hvilken kärlek har Du icke omfattat oss, tjut var och förbrytare! [34].

Med hvilket stort och visst hopp har Du icke uppfyllt oss, som endast bort känna

förtvifian I Till hvilken ära har Du icke i Din Son kallat vår ringhet och ovärdighet t

Genom denna• öutsitgliga kärlek vill Du tvinga oss att vedergälla kärlek med kärlek !"

Utvecklande denna tanke, visade han derefter, att kärleken till Aterlöss■ren är en

kraftigare lag än tio Guds bud. "En från lagen frigjord kristen", sade han, "beror helt och

hållet af Kristus. Kristus är hans förnuft, råd, rättfärdighet och hela salighet. Kristus

lefveroch verkar i honom. Kristus allena leder honom, och han behöfver ingen annan

ledare [35]. Om en regering", fortfor han vidare, begagnande en för sina åhörare

lättfattlig liknelse, "vid dödsstraff förbjöde sina undersåter att af någon utländing

mottaga pensioner och skänker, huru lätt och ljufi vore icke denna lag för dem, hvilka af

kärlek till frihet och fädernesland redan sjelfmant skulle undvikit en så straffbar

handling! Och tvärtom, huru skulle den icke plåga och trycka dem, hvilka endast söka

egen fördel! Sålunda lefver den rättfärdige fri och glad i kärleken till rättvisan, medan

den °rättfärdige darrar under den tryckande lagens tunga börda" [36].

Bland åhörarne funnas många gamla krigare, som kande sig träffade af dessa ords

sanning. Och i sjelfva verket, kärleken är den kraftigaste af alla lagstiftare. Hvad han

pålägger är genast fullgjordt. Den vi älska, bor i vårt hjerta och utför sjelf, kvad han

befaller. Också förklarade Zwinglius med vetande mod för folket i Zilrich, att endast

580


kärleken till Återlösaren kan göra menniskans gerningar Gudi behagliga. "Alla utom

Kristus gjorda verk tjena till intet", sade han. "Som allt sker af, i och genom Honom,

hvilken förtjenst vilja vi väl då tillvälla oss ? Hvarhelst man tror på Gud, der är Gud; och

der Gud är, finnes ett nit, en ifver, som tvingar och drifver till goda verk [37]. Sörj blott

derför, att Kristus ar i dig, och du i Kristus, och var säker, att Han då verkar. En

kristens lif är icke annat ån en beständig, outtröttlig verksamhet i det goda, hvilken Gud

börjar, fortsätter och fullbordar" [38].

Hänförd af den gudomliga, från evighet verkande kärlekens storhet, höjde nådens

härold nu sin röst, för att inbjuda försagda och tveksamma själar. "Frukten J, sade han,

"att träda inför denne ömme Fader, som utvalt eder? Hvarföre har Han utvalt oss i sin

nåd! Hvarföre har Han kallat oss ? Hvarföre har Han dragit oss till sig? Var det derföre,

att vi ickes kulle våga gå fram till Honom ? . . ." [39].

Sådan var Zwinglii lära: det var Jesu Kristi egen lära. "Om Luther predikar Kristus",

sade den Ziirichske predikanten, "så göra vi båda ett och detsamma. Han har vunnit

flera själar åt Kristus än jag. Lika godt! Jag vill icke bära något annat namn än Kristi,

hvars stridsman jag är och som är min ende Herre. Luther och jag harva aldrig skrifvit

en enda rad till hvarandra, och hvarföre? Jo, för att visa verlden, huru Guds Ande är

öfverens med sig sjelf, då vi, ehuru långt åtskilda och utan ömsesidig förbindelse, likväl

med så star likstämmighet förkunna Kristi lära" [40].

Med sådant mod och hänförelse predikade Zwinglius Kri-stum. Den rymliga

domkyrkan förslog icke för de talrika ålgi-rarne. Alla prisade Gud, att nytt lif började

genomtränga kyr-kans halfd&la. kropp. Schweizare från de öfriga kantonerna, hvilka

antingen för landtdagen eller af andra skäl kommit till Ziirich, blefvo gripna af den nya

läran och kringspridde i Helvetiens alla dalar dess dyrbara frön. Från berg och städer

uppsteg ett rop af hänryckning. "Schweiz", skref Niklas Hageus från Lucern till Schwytz,

"har hittills frambragt Scipioner, Brutusar och Ctesarer, men blott en eller två män,

hvilka kiinnt Kristum och närt bjertat, icke med tomma stridsfrågor, utan med Guds ord.

Nu skänker oss den gudomliga Försynen Zwinglius till talare, och Myconius till lärare ;

dygd och kunskap i heliga ting uppvakna hos oss. Huru mycket lyckligare blir du] icke, o

Schweiz, om du ändtligen får hvila ut dig från krigen och, redan berömdt i vapen, genom

rättfärdighet och frid blir ännu berömdare !" [41].

Myconius skref till Zwinglius: "Man har sagt, att din röst icke hörs på tre stegs

afstånd. Men jag ser nu, att detta är osanning, ty hela Schweiz hör dig" [42]. "Du har ett

orubbligt mod", skref Hedio från Basel. "Jag skall följa dig så långt jag förmår" [43]. —

"Jag har hört dig", sade Sebastian Hormeister i Schaffhausen. "Gifve Gud, att Ztirich,

vårt lyckliga fäderneslands hufvud, må ryckas undan sjukdomen, samt helsa

genomtränga alla dess lemmar !" [44].

581


Men Zwinglius uppväckte motstånd, likaväl som beundran. "livad behöfver han

inblanda sig i Schweiz' angelägenheter? Hvarföre upprepar han i sina predikningar

beständigt ett och detsamma ?" sade man. Midt under dessa strider intogs Zwingli i själ

ofta af modlöshet. Han tyckte, att allt råkade i fikvirring, att samhället vände sig upp

och ned [45] . Det föreföll honom alldeles omöjligt, att någonting nytt kunde framträda,

utan att en motsatt rigtning genast skulle uppstå. Vaknade ett hopp i hans hjerta, följde

alltid en farhåga det i spåren. Likväl uppreste han snart hufvudet, och sade med

stolthet: "Menniskans lif här nere lir ett krig: den, som vill vinna ära, måste angripa

verlden och såsom David betvinga den öfvermodige Goliath, som tyckes så stolt öfver sin

resliga vext". "Kyrkan", sade han såsom Luther, "har uppstått ur blod, och måste med

blod återställas [46]. Ju mera orenlighet vi hos henne finna, desto flera Herkuler måste

vi ut-rusta för att rengöra detta Augias' stall. Jag bäfvar ej för Luther, skulle han ttfven

träffas af den der Jupiters blixt".

Zwinglius behöfde hylla och for till Baden. Ställets pastor, för detta påflig drabant,

var en välvillig, men fullkomligt okunnig man, som med hillebarden i hand förvärfvat

sitt pastorat. Under det han, trogen sina soldatvanor, i gladt lag tillbragte dagen och en

del af natten, skötte Stäheli, hans vikarie, med outtröttligt nit hans åligganden [47].

Zwinglius kallade till sig den unge leresten. "Jag behöfver Schweiziska medhjelpare",

sade han, och från denna stund arbetade Ställen för samma mål som han. Zwinglius,

Stäheli och Luti, (den sistnämnde blef sednare pastor i Winterthur), bodde under ett och

samma tak.

Zwinglii nit skulle icke blifva obelönt. Det med så mycken kraft predikade ordet

kunde icke annat än bära frukt. Flera embetsmän voro vunna för sanningen: de hade i

Guds ord funnit kraft och styrka. Rådet, som med harm hörde prestcr och isynnerhet

munkar från predikstolarna fräckt uttala alltsom föll dem in, utfärdåde en förordning,

hvilken förbjöd dem att i sina predikningar yttra något, "som icke var bämtadt ur Gamla

eller Nya Testamentets heliga urkunder" [48]. Det var år 1520, som de borgerliga

myndigheterna sålunda ingrepo uti reformationsver-ket, handlande, enligt somligas

tanke, såsom det anstår en kristlig öfverhet, hoars skyldighet är att uppehålla det

gudomliga ordet och försvara medborgarres dyrbaraste egendom — enligt andras,

beröfvande kyrkan hennes frihet, förslafvande henne under den verldsliga makten och

gifvande första uppslaget till den kedja af olyckor, som föreningen mellan kyrka och stat

seder, frambragt.

Vi skola icke här fälla vårt omdöme öfeer denn% stora stridsfråga, hvilken i vår tid

mångenstädes utkämpas med så mycken hetta. Det ar oss nog att angifva dess uppkomst

så. som samtidig med reformationen. Men ännu en omständighet bör påpekas:

ofvannaranda förordning vari sig sjelf en verkan sf Guds ords förkunnande. Sålunda blef

reformationen, ifrån att vara enskilda menniskors angelägenhet, hela nationens. Alstrad

inom några prestera och vetenskapsmäns hjerta.n utvidgar hon sig, samt intar sin plats

582


på samhällets höjder. Liksom hafvets vågor stiger hon småningom, till dess hon

öfversvämmar en vid-sträckt yta.

Munkarna veto bestörta: man befallde dem att endast pre-dika Guds ord, och de

flesta voro helt och hållet obekanta der-med. Det ena motståndet framkallar det andra.

Rådets förord-ning gaf tecken till ett ännu häftigare anfall emot reformationen. Man

började stämpla mot pastorn i Ztrich ; hans lif sväfvade i fara. En afton, då Zwinglius i

sitt hus helt lugnt samtalade med sina medhjelpare, kommo några borgare i stor brådska

till honom och sade: "Har ni starka riglar för edra dörrar? I natt måste ni vara på er

vakt." — "Vi hade ofta sådana förskräckelser", tillägger Stilheli; "men vi voro vål rustade

och man höll för vår skull vakt på gatorna" [49].

På andra ställen tillgrepos ännu våldsammare åtgärder. En rättskaffens och för sina

år ovanligt lift ig gammal man i Schaff-hausen, vid namn Galster, fröjdade sig mycket åt

det ljus, han i evangelium funnit, och bemödade sig att åt hustru och barn med. dela

detsamma; i sitt kanske nog oförvägna nit anföll han öppet relikerna, yresterna och de

vidskepelser, af hvilka kantonen var uppfylld. Snart blef han ett föremål för till och med

sin egen familjs hat och afsky. Anande något hemskt anslag, flydde gub-ben med

förkrossadt hjerta från sitt hem till de närgränsande skogarne, der han några dagar

lifnärde sig med kvad han kunde öfvcrkomma; sista natten af år 1520 upplystes hastigt

skogens dystra hvalf af facklor, samt genljöd° at menniskoröster och Hundskall. Rådet

hade nemligen pålyst allmän skallgång efter den olycklige; httndarne förfelade icke sitt

rot, och Galster slä-pades inför magistraten, som ålade honom att afsvärja sin tro; ban

var obeveklig och blef alltså halshuggen [50].

Det år, hoars början utmärktes genom detta blodiga dåd, var knappt ingånget, då en

ung, välbildad man, af vid pass 28 år, hoars yttre vittnade om uppriktighet, enkelhet och

blygsamhet [51], intritdde hos Zwinglius i Ziirich och gaf sig tillkänna såsom. Berthold

Haller, predikant i Bern. Då Zwinglius hörde detta frejdade namn, omfamnade han med

den honom egna hjertlig. beten sin gäst. Född i Aldingen i Wartemberg [52], hade Haller

först studerat under Rubellus i Rottweil, sedan i Pforzheim, der han haft Simler till

lärare, samt Melauchton till läskamrat. Ber-name hade vid denna tid föresatt sig att

göra sin genom segerrika krig så mäktiga republik till ett säte för konster och

vetenskaper.

Rubellus och den 21-årige Haller begåfvo sig dit. Någon tid derefter utnämndes den

sednare till domherre och dereftertill domkyrkopredikant. Det af Zwinglius predikade

evangelium hade framträngt Anda till Bern; Haller kom till trons visshet, och från denna

stund längtade han att få se den väldige mannen, hvilken han redan vördade som en

fader. Han reste således till Zarich, der Myconius förut gifvit hans ankomst tillkänna.

Sålunda råkades dessa tvänne utmärkta personligheter; den veksinte Haller förtrodde

sina bekymmer åt den starke Zwinglius, och denne intalade honom mod och tröst. "Min

583


ande är bedröfvad", sade Haller , "jag kan icke uthärda all denna orättvisa. Jag vill

lemna predikstolen, draga mig tillbaka till Wittenbach i Basel och endast sysselsätta mig

med den heliga skrift." —

"Ack", svarade Zwinglius, "äfven jag känner mig modfälld, dit man orättvist angriper

mig; men med sina hotelser och löften uppväcker Kristus åter mitt samvete. Han

uppfyller mig med ångest, då Han säger: Den som blyges vid Mig inför menniskor, vid

honom skall Jag ock blygas inför min Fader! Han lugnar mig med de orden; Den mig

bekänner inför inenruskorna, honom val Jag ock bekänna inför Min Fader. Var vid god

tröst, käre Berthold. Våra namn stå outplånligt skrifna i de himmelska innevånarnes

bok [53]. Jag är icke obenägen att dö för Kristus_ Dina vilda björnar skola blifva mildare,

når de förnimma Hans lära [54], men det måste ske med saktmod, annars kast de sig i

raseri öfver dig". Haller fick nytt mod. "Min själ" sade han till Zwinglius, "har vaknat ur

sin slummer. Jag måste förkunna evangelium ; Kristus måste herrska inom dessa

murar, från hvilka munkgyckel så länge förvisat Honom". Så tände sig Bertholds

trosfackla vid Zwinglii, och den blödige mannen kastade sig såsom Zwinglius sade, midt

ibland "de vilda björnarna, hvilka, gnisslande med tänderna, hotade att uppsluka

honom."

Det var emellertid icke der, som förföljelsen i Schweiz skulle taga sin början. Det

krigiska Lucern uppträdde mot sanningen, lik en fullväpnad och slagfärdig kämpe. En

krigslyften ande herrskede i denna på utländsk krigstjenst begifna kanton, och dess

styresmän rynkade pannan åt hvarje fredligt ord, som kunde lägga band på den rådande

sinnesstämningen. Åtskilliga Luthers skrifter hade emellertid kommit in i staden ; några

borgare intogos vid deras genomläsande af fasa. Det föreföll dem, som om en

afgrundshand tecknat dessa rader. Deras inbillning uppjagades; deras syn förvillades,

och de tyckte sig omgifna af onda andar, som med hånlöje betraktade dem [55]. De slogo

igen boken och kastade den med darrande hand ifrån sig. Oswald, för hvilken man

berättade dessa förunderliga syner, talade endast med sina föl-trognaste vänner om

Luther och nöjde sig med att helt enkelt förkunna Kristi evangelium. Icke desto mindre

ropade man öfver hela staden "Luther och skolläraren (Myconius) måste brännas" [56].

— "Mina fiender ansatte mig", skref Oswald till en af sina vänner, "liksom

stormvindarne ansätta ett fartyg" [57]. En dag i början af år 1520 blef han helt

oförmodadt instämd för rådet. "Vi ålägga dig", sade man, "att för dina lärjungar icke litsa

eller tala om Luthers skrifter, ja, icke ens tänka på dem." Herrarne i Lucern ville, såsom

man ser, tillvälla sig en ganska vidsträckt domsrätt. Kort derefter uppträdde en

predikant offentligen i kyrkan emot kätteriet. Åhörarne voro i stark spänning; allas

blickar rigtades på Myconius ; ty hvilken annan kunde predikanten åsyfta? Oswald satt

stilla på sin plats, som om saken icke rört honom. Men då han med sin vän, domherren

Xylotect, lemnade kyrkan, gick en af rådsherrarne, ännu helt upprörd af predikan, förbi

dem och sade häftigt: "Nå väl! J Luthers lärjungar! hvarföre försvaren J icke er lärare?"

584


De svarade ingenting. "Jag lefver", sade Myconius, "bland rifvande nävar, men de flesta

äro utan tänder. Om de kunde, skulle de bitas; nu skalla de blott."

Rådet trädde tillsammans, ty oron bland folket tilltog. "Han år en Lutheran!" sade en

rådsherre. "Han utsprider nya läror!" sade en annan. "Han förför ungdomen !" sade en

tredje. "Kalla honom inför rätta!" Den stackars skolmästaren inställde sig och

öfverliopades med nya förbud och hotelser. Hans själ var beklämd och nedslaget); hans

ömma maka sökte trösta honom, men tårar qväfde hennes röst. "Allt uppreser sig emot

mig", sade han i sin ångest. "Hvart skall jag fly för en sådan storm? Utan Kristus skulle

jag långt för detta dukat under" [58]. ."livad betyder det", skref Sebastian Hofmelater till

honom från Kostnitz, "om Lucern vill behålla dig eller icke? Hela jorden år Herrans. Den

modige finner öfverallt ett iltdernesland. Vore vi An de sämsta bland rnenniskor, så är

dock vårt förehafvande godt, ty vi predika Kristi ord."

Men om sanningen mötte motstånd i Lucern, så segrade hon i Ztirich. Zwinglius

arbetade rastlöst. För att på grundspråken kunna studera den heliga skrift, hade han,

under ledning af JO-han Boschenstein, Reuchlins lärjunge, med stort ifver börjat läsa

hebreiska. Men det var egentligen för att predika Skriften, som han studerade den.

Bönderna, hvilka om Fredagarna kommo med sina matvaror till staden, visade stort

begår efter Guds ord, och för att tillfredsställa dem hade Zwinglius i December 1520

börjat efter grundtexten förklara psaltaren. Reformatorerna för- enade alltid praktiska

arbeten med sina lärda forskningar; de förra utgjorde ändamålet, de andra medlet. De

voro på en gång vetenskapens och folkets mån: och detta lärdomens och

menniskokärlekens förbund utgör just ett af reformationstidens mest utmärkande drag.

I sina Söndagspredi kn ingar visade Zwin g,1 i us, sedan han enligt Matthei evangelium

framställt Frälsarens lif, med ledning af Apostlagerningarna, huru den kristna läran

utbredde sig. Derefter utvecklade han efter brefven till Timotheus reglorna för ett

kristligt lefverne; bekämpade med tillhjelp af Galaterbrefvet de gängse villomeningarna i

afseende på läran, samt begagnade Petri bref för att öfvertyga Pauli föraktare, au båda

dessa apostlar lifvades af samma Anda. Slutligen genom. gick han Ebreerbrefvet för att i

hela deras vidd ådagalägga de välgerningar, som härflyta från den oskattbara gåfvan,

Jesus Kristus, alla kristnas öfversteprest.

Zwinglius sörjde icke endast för de fullvuxnas andliga behof; arven hos ungdomen

ville han tända den heliga eld, som lifvade honom. En dag under år 1521, då han i sin

studerkammare läste kyrkofäderna och i en stor bok omsorgsfullt upptecknade de

märkligaste ställena [59], inträdde en ung man, hvars utseende väckte hans lifliga

deltagande. Det var Henrik Bullinger, hvilken, nyss hemkommen från Tyskland,

längtade att få se sitt fäderneslands lärare, som redan gjort sig ett namn inom den

kristna verklen. Den sköne ynglingen fästade sina blickar än pet reformatorn, än på

hans böcker, och kände sig mäktigt dragen till en dylik verksamhet. Zwinglius mottog

honom med sin vanliga hjertlighet, och detta besök utöfvade på den unge studentens

585


hela lif ett stort inflytande. En annan yngling hade ätt ven tillvunnit sig Zwinglii hjerta,

nemligen Gerold Meyer von Knonau. Hans mor, Anna Reinhardt, som sedermera blef så

mycket för reformatorn, hade varit utmärkt för sin skönhet, och var det ännu genom sina

dygder. Johan Myer von Knonau, en ung, vid sin slägtings, biskopens af Kostnitz hof

uppfostrad Adelsman, hade fattat häftig kärlek till Anna, som endast var af

borgareslägt. Den gamle Meyer von Knonau vägrade att samtycka till deras giftermål,

och då detta likväl försiggick, gjorde han sin son tidlös.

År 1513 förlorade Anna sin man och lefde sedan endast för sin sons och sina tvänne

döttrars uppfostran. Far-fadern var länge obeveklig. Men då en dag enköns tjenstepiga

stadnat med den treårige Gerold på fisktorget, fick den gamle Meyer från ett fönster se

honom [60], följde med ögonen alla hans rörelser och frågade slutligen, hvem som egde

det vackra, af helsa och lif sprittande barnet. "Det är er sons!" blef svaret. Gubben blef

rörd; isen omkring hans hjerta smälte; allt var glömdt, och han slöt sonens hustru och

barn i sina armar. Zwinglius älskade såsom sin egen son den unge, ädle och modige

Gerold, hvilken i blomman af sin ålder, med svärdet i hand och omgifven af fienders lik,

skulle falla vid hans sida.

Men som han tyckte, att Zilrich icke erbjöd ynglingen nog tillfälle att lära, skickade

han honom 1521 till Basel.

Den unge von Knonau träffade icke lTcdio i denna stad. Capita, som varit nödsakad

att följa erkebiskop Albrekt till Karl V:tes kröning, hade nemligen uppdragit åt honom

att under tiden sköta hans tjenst i Mainz. Basel hade således efter hand förlorat sina

bästa predikanter; kyrkan syntes öfvergifven, men andra trädde i de bortgångnas ställe.

Fyra tusen åhörare trängdes i S :t Albanskyrkan, för att höra dess pastor, Wilhelm

Rubli, hvilken angrep messan, skärselden och helgonadyrkan. Men denne orolige man,

byars förnämsta syftemål var att ådraga sig den allmänna uppmärksamheten, stridde

snarare emot villfarelsen än för sanningen.

Vid Kristi lekamens fest slöt han sig till det stora tåget, men istället för de vanliga

relikerna lät han bära framför sig ett präktigt inbundet exemplar af den heliga skrift,

hvarpå följande ord i stora bokstäfver voro skrifna: Bibeln: det är den, sanna relilcfn; de

andra äro endast de dödas ben. Mod pryder, skryt vanpryder en Guds tjenare. Evangelii

budbärare äro kallade att predika bibeln, men icke att prunka med den. De uppbragta

presterng, anklagade Rubli för rådet. Genast samlade sig på franciskanertorget en stor

folkmassa. "Skydda vår predikant!" sade borgarne till rådet. Femtio förnäma fruntimmer

fällde förbön för honom ; men förgäves: han måste lemna Basel. Sedermera invecklade

Rubli sig liksom Grebel i de ana-baptistiska oordningarna. Öfverallt afsöndrade

reformationen under sin utveckling agnarna från den goda säden.

586


Vid denna tid började en ung, blygsam man, att i ett ringa kapell med stor klarhet

förkunna den evangeliska läran. Det, var Wolfgang Wissemburger, son till en rådsherre,

samt pastor vid stadens lazarett. Alla, hos hvilka nya andliga behof vaknat, kände sig

mera dragna till den fromme lazarettspredikanten än till den öfvermodige Rubli.

Wolfgang började läsa messan på. tyska. Munkarna förnyade sitt skrik, med denna gång

utan påföljd, och Wissemburger fort foratt predika evangelium, "ty", säger en gammal

krönikeförfattare, "han var borgare och hans fader medlem af rådet" [61]. Denna

reformationens första framgång i Basel, hvilken var en förelöpare till ännu större, bidrog

kraftigt till den goda sakens främjande inöm hela edsförbundet. Zt1rich stod icke längre

ensamt; det Mula Basel började fatt:i tycke för den nya läran; det nya templets

grundvalar utvidgade sig och den schweiziska reformationen tillvexte i omfång.

Ztirich var emellertid rörelsens medelpunkt. Men år 1521 inträffade vigtiga politiska

händelser, hvilka djupt bedröfvade Zwinglius och till en viss grad afvände sinnena från

evangelii predikan. Leo X, som tillbjudit sitt bistånd på en gång åt Karl V och Frans I,

hade ändtligen beslutat sig för Kejsaren. Kriget mellan de båda mäktiga medtäilarne var

på väg att utbryta i Italien. Den fransyske generalen Lautrec hade sagt: "Af påfven skall

ingenting mera blifva Kvar än endast öronen" [62]. Detta dåliga skämt förbittrade än

mera kyrkans öfverhufvud. Konungen i Frankrike begärde och erhöll hjelp af de

schweiziska kantonerna, hvilka alla utom Ziirich voro i förbund med honom. Påfven

smickrade sig med hoppet att kunna vinna Zetrich, och den all' tid ränkfplle kardinalen

af Sitten skyndade dit för att genom sin vältalighet och skicklighet skaffa sin herre

soldater. Men han rönte ett kraftigt motstånd från sin gamle vän, Zwinglius, hvilken icke

kunde stillatigande låta sina landsmän sälja sitt blod åt utlänningen. Reformatorn

tyckte sig redan se Zilricharne under påfvens och kejsarens fanor på Italiens fält vexla

hugg med sina af den franska konungen besoldade landsmän, och hans fosterländska och

kristliga själ ryste för brödrakrigets blodiga tafla. "Viljen J sönderslita och störta

edsförbundet?" ropade han från predikstolen. "Man kastar sig öfver vargarna, som rifva

våra hjordar, men står icke emot dem, som smyga omkring för att uppsluka menniskor.

Med rätta bära de röda hattar och mantlar; ty skakar man dem, så framrulla kronor och

dukater, och vrider man dem, så utströmmar din broders, faders, sons eller bäste väns

blod." (Bullinger).

Zwinglii väldiga stämma dånade förgafves. Kardinalen segrade, och 2,700 Zarichare

tågade utaf under Georg Bergers

Zwinglius sörjde bittert deröfver, men hans ord hade likväl icke varit utan inflytande.

Zetrichs fanor skulle icke på långe i utländska makters tjenst draga ut genom stadens

portar.

587


________________________________________

FOTNOTER

[1] Zw. Epp. 84.

[2] Illic tum eomitatem tuam e sinn uberrimo profiuentem, non. ini-jueunde sum

expertue. (Ibid. 1194

[3] Bulling. Ma.

[4] Ut in majort perioulo sis, quod in dies te nova exponas, dum Invises mgrotos.

(Ibid.) Chateaubriand hade glömt detta octi tusentals dylika fakta, då ban skref: "den

protestantiske pastorn öfvergifver den torftige på hans dödsbädd ooh kastar sig icke midt

ibland pesten." (Emil sur la litterature anglaise.)

[5] Hiff, Herr Gott hilf Steh Christe far :

[6] Tröst, Herr Gott, tröst, Die Krankheit vächst, Weh und Ånga frist

[7] Alle glliabige ruinen Gott trenwillich an, dass er ihren getreu-nov» Sixten wieder

ufriohte. (Bulling. Me.)

[8] Zw. Epp. 88.

[9] gide enim non doleat, publioam patrim salutera, tabun evangelii, snagnanimum

veritatis baccinatorem languere interoldere ... (Ibid. 90.)

[10] Dessa ord gingo 12 år sednare vid Kappel på ett slående fått i fullbordan.

[11] Gesund, Herr Gott, geaund Ich mein', ich kehr

[12] Inspectis tuis litteris, inoredibilis quidam east« hetitite pectus meum subiit. (Zw.

Epp. 88.)

[13] Ibid. 155.

[14] c Ov ve ?SOS (joeMoucre, vsaviaxoc Dekor (Ibid. 90.)

[15] Als die Pestilentz im Jahre 1519 in dieser {legend grassirte, viele neigten mich

zu einem bessern Leben. (Georg Vögelin, Ref. HiPt. Fitsslin Beytr• IV, 174,)

588


[16] Zw. Epp. 103, 111.

[17] Morum tuorum elegantia, suavitasque inoredibilis, qua omnes tibi devinois,

etiam lapides, ut sic dixerim. (Ibid. 133)

[18] Renascenti Christianismo mirum quam faveant. (Ibid. 120.)

[19] Cardinalis illio invitavit amplissimie eonditionibus. (Zw. Epp.)

[20] Aurienlas benens mordaoi radera vero, non usque adeo tutum. est (Ibid.)

[21] Ibid.

[22] Cum pestilentissimis monstrie. (Ibid. 121.)

[23] Ibid. at' den 17 26,ara 1520.

[24] Siena]. Samml. IV, Wirz, I, 78.

[25] Zw Epp, 101.

[26] Ibid., 103.

[27] Non enim soli sumus: Tiguri plus duobus millibus per multorem eet rationaIum,

qui 1« spirituale jam surgentes • (Zw. Epp. 104.)

[28] Quum ergo omnea homines in Adamo mortui sunt ... donet per Spiritum et

gratiam Dei ad vitam qua) Deus 68$ exeitentur. (Zw. Opp. 1, 203.) Dessa ooh flera andra

af osa anförda uttryek äro hemtade ur en skrift, som Zwinglius utgaf år 1523, och der

han i sammanhang framställde den lära, han i flera. år predikat. — Hio recensera ocepi,

sade han sjelf, qute ex verbo Dei preedicavi. (Ibid. 228.)

[29] Dens enin Internas quum sit qui pro noble moritur, passionen ejus internam et

perpetuo salutarem esse oportet. (Ibid. 208.)

[30] Necesse fult ut voluntas humana in Christo se divinge submitteret. (Ibid. 204.)

[31] Hostia est et viotima, satisfaciens in asternum pro peccatis omnium fidelium.

(Ibid 253.) Expurgatä peocata mnititudinis, hos est, fidelis populi. (Ibid. 264.)

589


[32] Sequitur meritum nostrorum operum nihil esse quam vanitatem et atultitiam,

ne ditam impietatum, et ignorantem impudentiam. (Zw. Opp. 290.)

[33] Certus Get quod quidquid ex Deo est, bonum sit. Si ergo Evangelium ex Deo,

bonum est- (Ibid. 208.)

[34] Quanta caritate noa (urea et perduelies ... (Ibid. I, 207.)

[35] Ibid. 223.

[36] Bonus vir in amore justithe liber et lostus vivit. (234.)

[37] Ubi Deus, allie oura est et studium, ad opera bona urgens et impellens. (Ibid.

213.)

[38] Vita ergo pii bominis nibil gina est, nisi perpetua qumdam et indefessa boni

operatio, quam Deus inaipit, duoit et absolvit ... (Ibid. I, 295.)

[39] Quam ergo Dens pater nos eligit ex gratis. sua, traxitque•et vocavit, our ad eum

aocedere non auderemus? Ibid. 267.

[40] Quarn concors sit Spiritus Del, dum nos tam procul dissiti, nibil colludentes, tam

concorditer Christi doctrinam dooemua. (Zw. Opp. F 276)

[41] Zw. Egg. 128.

[42] Ibid. 135.

[43] Ibid 134.

[44] Ibid. l41.

[45] Zw. Epp. 142.

[46] Eoolesia,m puto, ut eauguine parts ut, ita satiguine inetaurari. i Zw. Epp, 143.)

[47] Mim Tigur. II, 679-896. Wirz, I, 78.

[48] Zw. Opp. III, 28.

[49] Min. Tig. II, 881. Wirs, I, 334.

590


[50] Wirg. 1, 510. Sebaft. Wagner, von Kirobbofer, 18.

[51] Zw. Epp. 187.

[52] J. J. Hott III, M.

[53] Scripta filmen habeatur in fastie eupernorum civium. (Zw. Epp. 186.)

[54] Ut ursi tui feroeiusouli, audita Christi dootrina, mansuesoero in-eipiant. —

Såsom bekant för Bern en Björn i sitt vapen.

[55] Dum Lutherum remel legerint, ut putarent stuhollam imam plenam esse

dsemonibus .. i (Zw. Epp. 137.)

[56] Ibid. 153.

[57] Ibid. 159.

[58] $11 Christ» non esset, jam olim defeoissem. (Zw. Epp. 160.)

[59] Ich hab by Im ein gross Buch geschen, Locorum communium, als ich by im Wass,

A:o 1521, dorinnen er Sententias und dogmata ~rum, yssig jedes an seinem Ort

verzeichnet. (Bullinger Ms.)

[60] Familjen Meyer von Knonaus arkiv anfördt i en uppsats öfeer Anna Reinharat,

Erlangen 1835 af Gerold Meyer von Knonau.

[61] Fridolin Ryffs Chronik.

[62] Oradenigo, venetiansk ambassadör i Rom, Ms. 1523.

591


KAPITEL IX.

Kränkt I. sin fosterlandskänsla, egnade sig Zwinglius med så mycket större nit åt

evangelii förkunnande. Hans predikan blef allt kraftigare och kraftigare. "Jag skall icke

upphöra", sade han, "att arbeta på återställandet af den kristna kyrkans fordna enhet"

[1]. Han böljade året 1522 med att visa skilnaden mellan evangelii föreskrifter och

menskliga 'stadgar. Vid fastlagstiden höjde han än modigare sin röst. Sedan han lagt

grund till derk nya byggnaden, ville han undanrödja grushögarna efter den gamla. "Fyra

år", sade han till den i domkyrkan församlade-menniskomassan, "hafven J med

brinnande törst emottagit dere heliga evangeliska läran. Upptända af kärlekens eld,

vederqvickta af det himmelska mannas sötma, kunnen J icke längre Linna behag i

menniskofundernas torftiga spis" [2].

Derpå han bruket att vissa tider afhålla sig från köttätande. "Många mena", sade han

med sin kraftfulla vältalighet, "att det är orätt,. ja, till och med syndigt att äta kött,

ehuru Gud aldrig förbjudit sådant, men att sälja och slagta menniskokött anse de icke för

brottsligt! . .." [3]. Dessa djerfva ord väckte stor förbittring hos alla vänner af den

utländska krigatjensten, och de svuro att icke glömma dem.

Under det att Zwinglius så väldigt predikade mot de påfliga missbruken, fortfor han

likväl att litsa mossan, samt iakttaga kyrkans stadgar, till och med i afseende på vissa

dagars fasta. Han ansåg, att man först och främst borde söka upplysa folket. Men vissa

oroliga hufvuden gingo icke så fogligt tillväga. Rubli, som dragit sig undan till Ziirich,

öfverlemnade sig hejdlöst åt sitt oförvägna nit. Den fordne pastorn i S :t Alban, en

kapten, ifrån Bern och Konrad Huber, en medlem af det stora rådet, skröto, att de på

fredagar och lördagar kommo tillsammans och åto kött. Frågan om fastans hållande var

allmänna samtalsämnet. En Lucernare, som kom till Znrich, sade:

"J gören orätt, som äten kött under fastan".

Zilricharen: "J tagen er likväl samma frihet".

Lucernarea: "Vi hafva af påfven köpt oss den".

Zilrichairen: "Och vi hafva köpt den af slagtaren. Kommer det an på penningar, så är

den ena så god som den andra" [4]. Sedan klagomål blifvit anförda mot dem, som

öfverträdde kyr. kans föreskrifter, infordrade rådet pastorernas utlåtande. Zwing- lius

svarade, att dagligt köttätande i sig sjelft ej vore origtigt, men att man borde af hålla sig

derefrån, till dess vederbörande-bestämde annorlunda. De öfriga pastorerna instämde

deruti.

592


Sanningens fiender ville begagna det gynnsamma tillfället, Zwinglius segrade, och de

voro på väg att förlora allt inflytande; en kraftyttring måste således försökas, och de

öfverityglade bi-skopen i Kostnitz med föreställningar. "Zwinglius", skreko de,. "är icke

sina fårs herde, utan förderfvare" [5].

Den äregirige Faber, Zwinglii fordne vän, hade, full af nit för påfvevåldet, återkommit

från en resa till Rom. Den gnista, som tände de Schweiziska oroligheterna, skulle utgå

från denna stolta stad. En afgörande strid emellan evangelli föraktare och påfvens

anhängare förestod. , Det år i synnerhet genom sina motståndares anfall, som sanningen

vexer i styrka. Den späda kristendomen hade i motståndets och förföljelsens skola

förvitrfvat den kraft, genom hvilken den med tiden blef sina fiender öl:- vermilktig, och

Gud ville nu äfven genom svåra pröfningar pånyttföda sin kyrka. Då liksom vid

apostlarnes tid, uppreste sig offerpresterna emot den nya läran, hvilken utan dessa

anfall kanske fortfarande skulle legat fördold inom några få troende själar. Men Gud

drög försorg om, att sanningen skulle uppenbaras för verlden. Motståndet öppnade för

henne nya portar, förde henne in på en ny bana, samt rigtade på henne nationen•

blickar. Så kringströr väderilen vilt och bredt många frön, hvilka eljest kanske skulle •

legat stilla på samma ställe, samt aldrig burit någon frukt. Det tråd, som var ämnadt att

öfverskygga Helvetiens folk, hade visserligen blifvit planteradt i dess djupa dalar, men

det fordrades en storm för att stärka dess rötter och utvidga dess krona. Då

påfvemaktens anhängare blefvo, varse den eld, hvilken började glimma upp i Zftrich,

skyndade de till för att qväfva den, men utspridde der igenom endast än mera lågorna.

Den 7 April 1522 på eftermiddagen komme till Ziirich trenne af biskopen i Kostnitz

utskickade prester. Tvänne af deva hade en allvarsam och förbittrad uppsyn; den tredje

såg mildare ut; de förra voro biskopens koadjutor, Melchior Battli och doktor Brendi ;

den siste domkyrkopredikanten Johan Vann er, en evangeliskt sinnad man, hvilken

under hela underhandlingen bibehöll en oafbruten tystnad [6]. Det var redan mörkt, då

Luti kom till Zwinglius och sade: "Biskopliga tjenstemän hafva, anländt ; alla den gamla

ordningens anhängare äro i rörelse; en notarie kallar stadens andlige att i morgon

bittida infinna sig i domkapitlets sal."

Då presterna sålunda andra morgonen voro församlade, uppstod koadjuxorn och höll

ett i hans motståndares tanke ganska häftigt och öfvermodigt tal, hvaruti han likväl icke

uttryckligen namngaf Zwinglius. Några för evangelium nyligen vunna och ännu i tron

svaga prester blefvo tillintetgjorda; deras bleknade anleten, deras tystnad och suckar

visade, att de alldeles förlorat modet [7]. Men nu tog Zwinglius till ordet och tillstoppade

med sitt tal motståndarens mun. I Zarich liksom i de an. dra kantonerna hade den nya

läran bland lilla rådets medlemmar sina häftigaste motståndare. Slagna inom

presterskapet, vände sig alltså de utskickade med sina klagomål till denna myndighet;

Zwinglius skulle der icke vara dem till mötes, och de hade således ingen motsägelse att

befara. Detta steg tycktes vara af-görande; man stod i begrepp att fälla domen öfver

593


evangelium och dess kämpe, utan att denne fått tillfälle att försvara sig. Aldrig svälvade

reformationen i Schweiz i större fara; hon var nära att qväfva,s i sin vagga; då vädjade

Zwinglii vänner bland rådsherrarne till stora rådet; detta var sista räddningsplankan,

och Gud betjenade sig af densamma för att rädda evangelii sak. De tvåhundrade

sammankallades; de påfviskt sinnade gjorde allt för att utestänga Zwinglius; och denne å

sin sida gjorde allt för att få tillträde. Såsom han sjelf sade, klappade han på alla dörrar,

och satte sjelfva stenarne i rörelse [8], men allt var för.. gäfves. "Det är omöjligt", sade

borgmästarne, "rådet har be. slutit annorlunda." — Så höll jag mig då stilla", berättar

Zwinglius, "och frambar med stor suckan saken inför Honom, som hör de fångnas klagan,

på det Han sjelf måtte skydda sitt evangelium" [9]. Tålig och undergifven förbidan har

alltid ländt Guds tjenare till fromma.

Den 9 April sammanträdde de Tvåhundrade. Reformations-vännerna yrkade, att

stadens pastorer skulle vara närvarande. Det lilla rådet satte sig deremot, men det stora

rådet beslöt, att pastorerna skulle tillkallas, samt beviljade dem ärren tillstånd att, om

de så ville, försvara sig. De Kostnitzska sändebuden infördes och derefter Zilrichs tre

pastorer, Zwinglius, Engelhard och den gamle Roeschli.

Sedan parterna en stund mätt hvarandra med sina blickar, steg koadjutorn upp. "Om

hans Nerta och hufvud", säger Zwinglius, "svarat emot hans röst, så skulle han i behag

öfver-träffat Apollo och Orpheus, och i styrka Graccherna och Demos. thenes."

"Den borgerliga författningen och den kristna tron åm i fara", sade påfveväldets

försvarare. "Män, som predika nya, upprö-rande, anstötliga läror, hafva uppstått." Efter

mycket ordande vände han sig till det framför honom församlade rådet och sade:

•‘Förblifven med och inom kyrkan ! Utan henne finns ingen räddning. Endast genom

kyrkobruken kunna de enfaldiga komma till salighetens kunskap [10], och hjordens

herdar hafva endast att ,förklara deras betydelse."

Så snart koadjutorn slutat sitt tal, ville han med de sina lemma rådsalen ; då sade

Zwinglius liftigt: "Herr koadjutor, och J andre herrar, som åtföljen honom, stad.nen qvar,

till dess jag fått rättfärdiga mig?"

Koadjutorn. "Vi äro ej befogade att disputera med hvem det vara må.

Zwinglius. "Jag vill icke disputera, utan endast berätta, bvad jag hittills oförskräckt

predikat.

Borgmetstar Roust (till sändebuden). "Jag ber eder höra, livad pastorn har att säga.

Koadjutorn. "Jag vet alltför väl, med hvem jag har att göra. Ulrik Zwinglius är för

häftig att låta tala med sig.

594


Zwinglius. "När började man anfalla en oskyldig, utan att låta honom försvara sig?

Vid vår gemensamma tro, vårt gemensamma dop, vid Kristus, lifvets och salighetens

upphof, besvär jag er att af höra mig [11]. Kunnen J det icke såsom biskopens sändebud,

så gören det såsom kristne!"

Rom hade skjutit i vädret och ville så fort som möjligt rymma fältet. Reformatorn

önskade endast att få tala, och de påflige handtlangarne tänkte endast på att fly. En sak

som så utföres, är redan vunnen på den ena och förlorad på den andra sidan. De

Tvåhundrade kunde icke längre återhålla sin harm ; ett sorl af ogillande uppstod, och

borgmästaren uppfordrade ånyo de utskickade att stadna. Skamfiata och förvirrade

återvände de till sina platser, och Zwinglius sade:

"Herr koadjutorn talar om förderfliga läror, som omstörta de borgerliga lagarna. Må

han veta, att Ziirich är lugnare och laglydigare än någon annan schweizisk stad, och

detta tillskrifva de goda borgarne evangelium. Kristendomen är i sanning mäktig nog att

upprätthålla den borgerliga rättvisan. Hvad uträtta ,alla ceremonier annat, än att

skamligt nedsöla Kristi och de kristnas ansigten? [12]. Det finns en annan väg, på

hvilken folket kan föras till sanningens kunskap, den nemligen, som Kristus och

Apostlarna valde, eller sjelfva evangelium. Frukta icke, att folket ej kan begripa det: den,

som tror, begriper. Folket kan tro och således äfven förstå. Här sker allt genom den

Helige Ande, icke genom mensklig klokskap [13]. Den, som icke har nog af 40 dagars

fasta, må för mig genta fasta året om. Jag vill blott, att man icke tvingar någon, eller för

oväsentliga iakttagelsers skull, beskyller Ziiricharna att skilja sig från församlingen . . ."

"Det har jag icke sagt," utropade koadjutorn. — "Nej", sade hans ernbetsbroder,

doktor Brendi, "han har icke sagt det." Hela. senaten intygade dock sanningen af

Zwinglii påstående.

"Ädle Herrar!" fortfor denne, "må en sådan beskyllning icke gå er till hjertat! Kyrkans

grundval är klippan, Kristus, som gaf Petrus hans namn, emedan denne troget bekände

Honom. Bland alla folk blir den, som af hjertat tror på Kristus, salig. Att förklara och

efterfölja evangelium är allt, som åligger oss, Kristi tjenare. Må den, som lefver af

ceremonierna, arven åtaga sig att förklara dem !" Detta var att vidröra sjelfva såret.

Koadjutorn rodnade och teg. De Tvåhundrade åtskildes. Samma dag beslöto de att af

påfven och kardinalerna begära en förklaring angående den omtvistade frågan, samt

stadgade, att man emellertid under fastan skulle af hålla sig från köttätande.

Härigenom lemnades saken på samma punkt som förut. Bisko. pen fick svar på sina

klagomål, och tid vanns.

595


Denna strid hade fört reformationen framåt. Roms och den nya lurans kämpar hade i

hela folkets åsyn trädt inom skrankorna mot hvarandra, och påfven bade icke behållit

segren. Det var en förpostfäktning till ett långvarigt, hårdnackadt krig, med många

skiften af sorg och glädje. Men en framgång i början af ett fälttåg lifvar härens mod, och

injagar skräck hos fienden. Reformationen hade intagit en fördelaktig ställning, som den

icke skulle förlora. Rådet trodde sig visserligen ännu böra iakttaga en viss varsamhet,

men folket förkunnade högt Roms nederlag. "Aldrig", sade man i första hänryckningen,

"skola de förmå att återsamla sina slagna och förskingrade härskaror" [14]. — "Du har

med Pauli anda anfallit de falska apostlarna och deras Ana-nias, dessa hvitmenade

grifter", ropade man till Zwinglius. "Antikrists anhängare kunna hädanefter endast

skära tänderna emot dig". Äfven från Tysklands medelpunkt höjdes röster, hvilka

helsade honom såsom "den återuppvaknade teologiens ära" [15].

Å andra sidan samlade evangelii fiender sina krafter. Det var ej heller någon tid att

förlora, om man ville undertrycka san-ningen, ty snart skulle hon vara skyddad för alla

anfall. Hoffmann inlemnade till domkapitlet en klagoskrift emot reformatorn. "Äfven om

pastorn med vittnen kunde styrka, hvilka förbrytelser och hvilket ofog blifvit i det eller

det klostret, på den eller den gatan, på det eller det värdshuset af andliga föröfvade, så

borde han likväl icke namna någon vid namn. Hvarföre låter han förstå, (sj elf har jag

nästan aldrig hört honom), det han allena ur källan hemtar sin litra, de andra deremot

endast ur rännstenar och pölar? Andarna äro mångahanda, och sålunda kunna icke alla

predikanter säga ett och detsamma [16].

Zwinglius rättfärdigade sig i fullsutet domKAPITEL och gendref sin motståndares

anklagelser, "liksom en tjur med sina horn kringkastar halrnstrån i luften." Saken, som

först förefallit sii hotande, upplöste sig i skrattsalfvor på domherrens bekostnad; men

Zwinglius låt icke nöja sig härmed, utan utgaf en skrift öfeer "Fritt bruk af födoämnen"

[17].

Den schweiziska reformatorns orubbliga ståndaktighet gladde högeligen sanningens

vänner, i synnerhet i Tyskland, hvara evan-geliska kristna genom Luthers fångenskap i

Wartburg Ni länge saknat den väldige apostel, som först upprest sig mot kyrkans

missbruk. Ziirich var redan en fristad för de predikanter och trogna, hvilka i följd af det

obarmhertiga påbud, som påfven i Worms utverkat af Karl V, måst fly från sitt

fädernesland. Nesse, professor i Frankfurt, som Luther på resan till Worms hade be-sökt,

skref till Zwinglias: "Huru innerligen gläder mig icke den underrättelsen, att du så

väldigt förkunnar Kristum och Af-ven kan bistå dem, hvilka genom elaka biskopars

förbittring hos oss blifvit fördrifna"! [18]

Men icke endast i Tyskland spunna ljusets fiender sina rånkor emot reformationens

vänner. Arven i Ziirich förflöt ingen timme, utan att man rådslog om bästa sättet att

596


blifva utaf med Zwinglius [19]. En dag erhöll han ett bref utan underskrift, hvilket han

genast meddelade sina båda vikarier. "Snaror omgifva dig på alla sidor", hette det der;

"redan har man gift i beredskap för dig [20]. Åt endast i ditt eget hus, och endast bröd,

bakadt af din egen kokerska. Inom Zitrichs murar lefva många, som svurit din död. Det

orakel, som uppenbarar detta, är tillförlitligare än det Dell:Ilska. Jag räknar mig till en

af de dina, och du skall framdeles lära känna mig".

Dagen efter framkomsten af detta hemlighetsfulla bref, blef Stäheli, just som han

skulle gå in i brunnskyrkan, hejdad af en prest, som sade: "Lemna genast Zwinglii hus;

en olyckshändelse förestår". Misströstande att med ordets makt hämma re-formationen,

tillgrep man dolken. Vid stora omhvä1fningar inom samhället uppdyka ofta mördare ur

det upprörda folkets drägg. Men Gud höll sin skyddande hand öfeer Zwinglius.

Då dessa blodiga stämplingar misslyckades, började påfve-vitldets lagliga verktyg

åter röra sig. Biskopen oeh hans rådgifvare hade beslutit att ånyo börja striden. Från

alla håll inlupt) varningar till Zwinglius. Stödjande sig på Guds ord, svarade reformatorn

med Adel stolthet: "Jag fruktar dem ej mer, än den höga stranden fruktar de hotande

vågorna . . crby roa eeg, "med Guds hjelp !" tillade han [21].

Den 2 Maj utgaf biskopen i Kostnitz en förordning, i hvilken han, utan att nämna

hvarken Zwinglius eller Ztirich, klagade, att ränkfulla menniskor återupplifvade redan

fördömda irrläror, samt att så väl lärda som ()lärda öfverallt tvistade om de mest

vördnadsbjudande mysterier. Domkyrkopredikanten i Kostnitz, Johan Vanner, hade att

utstå det första anfallet. "Jag vill hellre med mångas hat vara kristen, än fiir verldens

vänskap öfvergifva Kristus", sade han [22].

Men det var i Zilrich, som det uppvexande klItteriet måste qvU.fvas. Faber och

biskopen visste, att Zwinglius bland dom-herrarna hade flera ovänner. Man beslöt

begagna sig af denna sinnesstämning. Mot slutet af Maj kom alltså från biskopen ett bref

till domprosten och domkapitlet i Zt1rich. "Kyrkans söner.!" hette det deruti, "må den,

som vill förgås, förgås, men låten ingen draga er ifrån kyrkan!" [23]. Derjemte bad

biskopen domherrarna tillse, titt de brottsliga läror, som alstrade skadliga sekter, hos

dem icke skulle blifva predikade, eller vare sig enskildt eller offentligen af handlade. Då

detta bref upplästes i domkapitlet, rigtades allas ögon pi Zwinglius, och denne förstod

väl, hvad dessa blickar betydde. "J menen utan tvifvel", sade han, "att detta bref syftar

på mig; låten mig få se det, så skall jag med Guds hjelp svara derpå".

Zwinglius svarade med sin Areheteles, ett ord, som betyder "början och slut"; — "ty",

sade han, "jag hoppas, att detta första svar också skall blifva dt.': sista." Han talade

deruti vördnadsfullt om biskopen och kastade på några illvilliga ränksmidare hela

skulden för anfallet mot honom. "Ty hvad harj ag då gjort ?" sade han. "Jag har påmint

menniskorna om deras egna sår och sökt att återföra dem till den ende sanne Guden och

597


Hans Son, Jesum Kristum. Jag har för att vinna detta ändamål icke begagnat listiga

uppmaningar, utan sanna och enfaldiga ord, som sjelfva barnen kunna begripa". Han

öfvergick sedan från försvar till anfall och tillade ganska träffande: "Då Julius Caesar

kände sig dödligt sårad, sammandrog han sin mantel, för att falla med värdighet. Edra

ceremonier måste gå under — låten dem endast falla med värdighet, och ljuset så snart

som möjligt intaga mörkrets rum" [24].

Detta var hela verkan af biskopens bref. Då vänliga före-ställningar sålunda tjenade

till intet, måste kraftigare åtgärder tillgripas. Faber och Landenberg vändenu sina

blickar till landt, dagen, till det schweiziska folkets rådsförsa,mling [25]. Ombud från

biskopen infunno sig der och förklarade, det deras herre genom en förordning förbjudit

alla prester inom sitt stift att i kyrkliga saker framkomma med några nyheter; och att

han nu, då hans myndighet blifvit underkänd, anhölle om bistånd af landtdagen för att

tvinga de uppstudsiga till lydnad, samt försvara den -gamla och sanna tron.

Reformationens motståndare hade öfverhanden på denna första landtdag, hvilken kort

förut utfärdat en lag, hvarigenom alla prester, hvilkas tal, såsom man sade, spridde

oenighet bland folket, förbjödos att predika. Denna lag, som utgjorde landtdagens första

försök att inblanda sig i re-formationssaken, hade varit utan påföljd. Men som man nu

ville göra slag i saken, inkallades Urban Weiss, pastor i Eislichpach nära Baden, hvilken

ansågs att predika den nya och förkasta den gamla tron. På flera personers bemedling

och mot en af hans församlingsboar ställd borgen af 100 gulden, blef han likväl tills

vidare satt på fri fot.

Landtdagen hade emellertid bestämt sitt val och tIfven gifvit prof på sina tänkesätt;

öfverallt repade prester och munkar nytt mod. Redan efter församlingens första beslut

hade de i Zilrich börjat föra ett myndigare språk. Flera af rådets medlemmar plägade att

morgon och afton besöka de tre klostren och till och med der intaga sina måltider.

Munkarne toto de goda bords-kamraterna i skola och bådo dem af styrelsen utverka en

lag till deras fördel, "Om Zwinglius icke vill tiga", sade de, "skola vi skrika än värre".

Landtdagen hade ställt sig på förtryckarnes sida. Rådet i Znrich tvekade. Den 7 Juni

utfärdade det en förordning, som förbjöd alla anfall mot munkarne ; "men knappt var

den uppläst", berättar Bullinger, "förrän en stark knall hör-des i rådskammaren, så att

alla förskräckta betraktade hvaran-dra." På fred var ej att tänka; striden från

predikstolarne blef allt lifligare. Rådet tillsatte ett utskott, som till domprostens hus

kallade Ziirichs pastorer, samt klostrens lektorer [26] och pre-dikanter; efter en häftig

ordvexling ålade borgmästaren båda partierna att icke predika någonting, som kunde

störa endrägten".

"Jag kan icke åtlyda denna befallning", sade Zwinglius, "jag vill fritt och utan vilkor

predika evangelium, enligt livad som förut blifvit stadgadt. Jag ar biskop och pastor 1

Znrich ; mig har själavården blifvit anförtrodd. Jag har afiagt ed, men munkarne icke; de

måste gifva vika, icke jag. Predika de lögner, skall jag motsäga dem till och med på deras

598


eget klosters predikstol, Lärer jag sjelf något, som strider emot det heliga evangelium, så

vill jag underkasta mig domkapitlets, ja hvarje medborgares klander, och af rådet låta

straffa mig." "Vi fordra", sade munkarna, "att få predika den helige Thomas' läror". Efter

hållen öfverläggning förklarade utskottet, att man skulle lemna Scotus och de andra

doktorerna i deras värde, samt endast predika det heliga evangelium. Sålunda hade

sanningen åter segrat; men förbittringen hos de påfviska vexte endast så mycket mer. De

altramontanskt sinnade bland domherrarne kunde icke dölja sin vrede och betraktade

Zwinglius med så hotande blickar, som om dc stått efter hans lif [27].

Dessa hotelser afskräckte icke Zwinglius. I Ztirich fanns det ett ställe, dit ljuset, tack

vare dominikanernas nit, ännu ej inträngt, nemligen nunneklostret i Oetenbach, i

hvilken stadens förnämsta slägter litto sina döttrar taga slöjan. Man ansåg orättvist, att

dessa stackars inom klostermurarne inspärrade varelser skulle vara de enda, som icke

fingo höra Guds ord. Det stora rådet befallde Zwinglius att begifra sig dit. Reformatorn

uppsteg på klostrets af dominikanerna hittills inkräktade predikstol och tog till ämne:

"Guds ords klarhet och visshet" [28]. Sed-nare lät han trycka denna märkvärdiga

predikan, som icke blef utan frukt och än mera uppretade munkarna.

En tillfällighet ökade detta deras hat och utspridde det till än flera sinnen.

Schweizarna hade nyss (1522) vid Bicocca under Stein och Winkelried lidit ett blodigt

nederlag; de hade med häftighet störtat emot fienden, men Pescaras artilleri och

Freundsbergs landsknektar (det varsamme Freundsberg, som Luther pikat vid ingången

till rikssalen i Worms) hade sträckt till marken både anförare och fanor, samt bortsopat

hela kompanier. Winkelried och Stein, mången Mulinen, Diesback, Bonstetten, Tschudi,

Pfyffer lågo qvar på valplatsen. I synnerhet hade Schwytz gjort stora förluster. De

sorgliga qvarlefvorna efter denna blodiga dag återvände till fäderneslandet, öfverallt

med-förande sorg och bedröfvelse. Ett jemmerrop genljöd från Alperna till Jura, från

Rhone till Rhen.

Men ingen kände häröfver djupare smärta än Zwinglius_ Han skref genast "till de

hedervärda edsförbundna i Schwytz en gudlig förmaning" för att afråda dem från

krigstjenst hos utländska makter. "Edra förfäder", sade han med ett Schweizer-hjertas

hela värma, "harva för att försvara sin frihet stridt mot. .sina fiender, men aldrig för

penningars skull ihjelslagit menniskor. De utländska krigen bringa öfver vårt

fädernesland otaliga olyckor. Guds plågoris drabba edsförbundet, och den schweiziska

friheten går genom fremmande furstars egennyttiga. smekningar och dödliga fiendskap

förlorad" [29]. Sålunda räckte Zwinglius Nikolaus von der Fine handen och återupptog

denne fredälskande mans förställningar. Förmaningen gjorde i schwytziska

folkförsamlingen sådant intryck, att beslut fattades, det man till en början på 25 år icke

skulle ingå några soldatkon-trakter. Men detta ädla beslut blef snart genom det

fransyska. partiets bemödanden upphäfdt, och från denna stund var Schwytz bland alla

kantonerna den mest fiendtliga mot Zwinglius och hans verk. Sjelfva de olyckor, som

599


vännerna af den ut-ländska krigstjensten drogo öfver fäderneslandet, ökade endast dessa

menniskors hat emot den modige prest, som bemödade sig-att afvända förderfvet och

vanäran. Mer och mer utbildade sig-inom förbundsförsamlingen ett parti emot

Zwingliusoch Zärich_ Gemensamt anfallna, stödde kyrkans missbruk och värfvarnes.

runkor hvarandra för att bättre motstå den häftiga reformvind, som hotade att omstörta

båda. På samma gång vexte de yttre-fiendernas antal. Icke allenast påfven, utan äfven

de verdsliga furstarna svuro reformationen ett oblidkeligt hat. Den ville ju frånrycka

dem dessa schweiziska hillebarder, som förskaffat deras högmod och äregirighet så

många segrar. Men evangelii sak hade qvar på sin sida Gud och kärnan bland folket: och

det var nog. Dessutom skickade den gudomliga Försynen från andra länder till dess hjelp

många för sin tro förföljda män.

Lördagen den 12 Juli såg man en lång, mager, styf och stel munk i grå

franciskanerkåpa, med de bara fötterna hängande -nära marken, på en åsna komma från

Avignon och rida in i Zu-rich [30]. Hans utseende röjde utländingen, och han kunde icke

ett ord tyska, men gjorde sig förstådd med tillhjelp af latinet. Frans Lambert (så var

hans namn) frågade efter Zwinglius och lemnade honom ett bref från Berthold Haller,

hvari det hette: "Denne franciskanermunk, som är ingenting mindre än apostolisk

predikant vid allmänna klostret i Avignon, har i fem år lärt den gudomliga sanningen.

Han har predikat på latin för våra prester i Geneve, i Laussanne, inför biskopen, i

Freiburg, samt slutligen i Bern och dervid afhandlat kyrkan, presterskapet, messoffret,

de romerska biskoparnas traditioner och ordnarnas-vidskepelse. Det föreföll mig

underbart att höra sådant af en franciskanermunk och en fransman, ty både det ena och

det andra förutsätter såsom du vet, ett haf af vantro" [31].

Sjelf berättade-munken för Zwinglius, huru han, då Luthers skrifter påträffats i hans

cell, blifvit tvungen att skyndsamt lemna Avignon, sam att han varit den förste, som i

Geneve och sedan i Laussanne predikat evangelium. Full af glädje lät Zwinglius för

munken öppna Vårfrukyrkan och anvisade honom en stol i koret framför högaltaret.

Lambert höll här fyra predikningar, i hvilka han kraftigt anföll de romerska

villfarelserna, men då han i den sista försvarade Jungfru Marias och helgonens dyrkan,

inföll genast en Ullig röst: "Broder I deruti irrar du dig" [32]. Rösten var Zwinglii.

Domherrar och kaplaner darrade af glädje i hopp om en söndring emellan fransmannen

och den kätterske pastorn. "Han har anfallit er", sade de till Lambert; "fordra af honom

en of fentlig disputation !"

Så skedde äfven, och de båda kämparne möttes i domherrarnes sal. Zwinglius slog

upp gamla och nya testamentet på grekiska och latin, samt disputerade och bevisade

från klockan 10 på förmiddagen till klockan 2. Då upplyfte den fransyske munken sina

hopknäpta händer och sade: 'Jag tackar dig, o Gud, att du genom ett så utmärkt redskap

gifvit mig-en så klar kunskap om sanningen. Hädanefter skall jag", tillade han,

vändande sig till församlingen§ "i alla mina bekymmer anropa Gud allena, och lemna

600


alla radband åsido. I morgon begifver jag mig på väg till Basel, för att få, se Erasmus

från Rotterdam, och derifrån till Wittenberg, för att fåseaugustinermunken Martin

Luther". Och han red verkligen utaf på sin åsna. Vi återfinna honom längre fram i vår

berättelse. Han var en anspråkslös förelöpare till de tusentals fransmän, som för

evangelii skull fördrifna från sitt fädernesland, framdeles skulle söka en fristad i

Tyskland och Schweiz.

Sådana uppmuntringar förunnades icke Myconius; tvertora måste han med stor

grämelse se Sebastian Hofmeister, som kommit från Kostnitz till Lucern och der modigt

förkunnat evangelium, nödsakad att lemna staden. Dessutom led Oswalds helna af

Lucerns fuktiga luft: en långsam feber medtog hans krafter, {)ch läkarne sade, att om

han icke bytte om vistelseort, skulle han icke lefva länge. "På intet Ställe vill jag hellre

vara än hos dig," skref han till Zwinglius, "och på intet ställe mindre gerna än i Lucern.

Menniskorna plåga och klimatet förtär mig. Min sjukdom, säga de, är ett straff för min

gudlöshet. Hvad jag säger eller gör är gift för dem .. Men i himmelen finnes en, på

hvilken hela mitt hopp hvilar" [33].

Detta hopp kom ej på skam. Det var mot slutet af Mars, och Marie bebådelsedag

tillstundade. Två dagar förut brukade man fira en stor högtid till minne af en eldsvåda,

som 1340 lagt större delen af staden i aska. Redan var mycket folk från kringliggande

trakter församladt i Lucern, och deribland flera hundrade prester. Någon ryktbar

predikant Iät vid detta högtidliga tillfälle vanligtvis höra sig. Denna gång hade Konrad

Schraid från Ketsnacht, kommendör vid Johanniterorden, för detta ändamål kommit till

Lucern. En ofantlig menniskomassa uppfyllde kyrkan. Huru stor blef icke allas

förvåning, då. kommendören, i stället att börja med det vanliga latinska ordprålet, på

god och för alla begriplig • tyska [34], samt med kraft och helig värma framställde Guds

kärlek i Jesu fristo och med vältalighet bevisade, att yttre gerningar icke kunde göra

salig, samt att Guds löften utgöra det väsentliga i evangelium!

"Gud förbjude", ropade kommendören till det förvånade folket, "att den kristna

hjorden skulle förkasta Kristum och antaga ett så orent och syn-digt öfverhufvud, som

den romerske biskopen ! [35]. Om denne utdelar evangelii bröd, må vi emottaga honom

såsom herde, men icke såsom öfverhufvud ; om han icke gör det, så må vi icke alls antaga

honom". Oswald var utom sig af glädje. "nyfiken man!" utropade han, "hvilket tal! hvilket

majestät! hvilken värdighet! hvilken andans fullhet!" Predikan gjorde på alla djupt

intryck, och en högtidlig stillhet efterträdde den allmänna rörelsen i sinnena. Men dessa

känslor voro iifvergående. Om folken tillsluta ögonen för Guds väckelser, försvagas dessa

och upphöra slutligen. Så gick det äfven i Lucern.

Under det sanningen sålunda i Lucern förkunnades från pre-dikstolen, anfölls i Bern

påfveväldet i folkets glada samqviim. En för sina poetiska anlag utmärkt lekman, vid

namn Nicolaus Manuel, som sedan uppsteg till stadens högsta embeten, såg med harm,

601


huru hans landsmän obarmhertigt utplundrades af Sam-son, och skref några dramer, i

hvilka han med satirens gissel nfdllpåfven och presternas girighet, högmod och yppighet.

På "Herrarnas fettisdag" (med Herrarna förstods då presterna, hvilka började sin fasta 8

dagar före allmänheten) talade man i Bern endast om en dram, ett mysterium, med titel

dödsätarne (die Todtenfresser), hvilket några unga gossar skulle uppföra på korsgatan,

och folket ditströmmade i stora skaror. 1 konstnärligt afseende äro dessa dramatiska

utkast från början af 1600-talet icke utan sin märkvärdighet; men vi meddela dem af

helt andra grunder. Vi skulle visserligen önska, att ej behöfva anföra dylika anfall från

protestanternas sida; det är med andra vapen sanningen segrar. Men historien skapar

icke : hon återgifver endast hvad hon fö'refinner.

Ändtligen började föreställningen, till stor förnöjelse för den församlade

menniskomassan. Man ser påfven i prunkande skrud sitta på sin thron. Kring honom stå

hans hofmän, hans lifvakt och en blandad skara af högre och lägre prester ; bakom dem

adelsmän, lekmän och tiggare. Snart visade sig ett liktåg: det -är en rik landtman, som

bäres till sitt sista hvilorum. Tvänne f4 1 ägt in gar med näsduk i banden gå långsamt i

spetsen för tåget; då detta hunnit fram till påfven, nedsättes båren vid hans fötter och

handlingen bbrjar:

Första sMgtingen med jemmerfull röst. "Förbarma sig Gud och hela englaskaran, att

vår frände, Bönstängel, så ung afgått med döden! 0, barrnhertige Jesus Kristus!

Andre ~tingen. "Vi skola icke sky någon kostnad, för att anskaffa munkar och prester;

skulle det ån kosta hundra kronor, vilja vi ärligt löna dem, på det man må befria själen

från skärselden och allt ondt, hvarom man talar så rysligt ; der-för ville jag gems, hjelpa

honom.

Klockaren (skiljer sig från skaran som omger påfven, och springer till pastor Robert

Ån-mera) "Herr kyrkoherde! gif mig drickspenningar! En rik landtman har dött!

Pastorn. Det är godt; hade vi bara en till; jag har ingenting emot, om än flera komme.

För oss prest..r Ar döden vunnet spel ; ju flera desto bättre, vore det Anda till tio.

Klockaren,. "Mycke hellre ringer jag för de döda, än jag hackar och rödjer.

Pastorn. -"Lusas säger vål icke, att Gud af klockornas ljud beveker att gifva sin nåd,

vare sig i lif eller död. Men det inbringar fisk i våra ryssjor, braxar, gäddor, sardcller,

laxar och stora lakar.

Pastorn4 frilla, "De rika betala vål: jag får åtminstone en klädning deraf; den måste

vara hvit, svart, grön och brun, och under den skall jag ha en gul halsduk.

602


Pclfven. "Prediken alltid om presterna rätt, så äro vi herrar, och lekmännen slafvar.

Allt år förloradt, om J iärkunnen evangelium och utläggen det efter dess innehåll. Skulle

det tillgå på evangeliskt sätt, så finge vi knappt ha en stackars åsna. Ja, om vi blott

sjelfve vilja, så äro vi herrar öfeer hela verlden.

Kardinal Anselmus von Högmod. "Om de döda icke lände mig till gagn, så. låge icke

mången åker full af menniskor, hvilka, genom mig och mina kamrater, sons alltid ställt

till krig, aro, ihjälslagna, och skjutna. Derföre bär jag min röda hatt, jag har deraf både

nytta och åra.

Btskop Chrysostomus Ya/rgnuige. "nertill hjelper oss den påfliga rätten. Vi skulle

icke bära mycket siden, eller förslösa stort på jagt, om det nu stode till som i kyrkans

början; och jag vore kanske klädd i vadmal och bolstervar. På den tiden hällos vi för

herdar; nu har man gjort oss till furstar. Visserligen är jag väl iinnu en herde; ja, men

när .. ? Jo, då fåren skola klippas; de behöfva ingen annan varg fin mig; jag kan väl vara

både varg och herde. Att påfven utan stöd ar den heliga skrift förbjuder presterna

äktenskap, det skadar mbz. icke. De må gerna, så val unga som gamla, bryta sitt

kyskhetslöfte ; livad sköter ja derom $dant inbringar mig penningar. Om någon årl igen

ger mig fyra rhenska gulden, så ser jag med honom genom fingret. Vore de dygdiga,

skulle jag föra mindre furstlig ståt. Får presten barn, så kan jag äfven vända det mig till

nytta. Endast prestfrillorna inbringa mig 20100 gulden om året. Sålunda är jag både

furste och själaherde, och dertill på ren tyska en rigtig kopplare. All :äran härför

tillkommer påfven ... Jag knäböjer för honom. huns tro vill jag lefva och försvara hans

kyrka och till min död icke hafsa någon annan Gud.

Påfven. "Ändtligen tror folket, att en äregirig prest kan efter behag öppna och

tillsluta himmelen. Men om evangelium blir predikadt, är allt förloradt; det säger

ingenstädes, att man skall offra och gifva till presten. Men jag skall veta att försvara

mitt fädernearf. Mina åskor skola hämma alla djerfva tilltag. Vi behöfva endast vilja, och

jorden är vår. Folken tillbedja mig på knä såsom en Gud. Krossande dem, uppstiger jag

påverldens thron. Jag ger åt mina allt, men den orene lekmannen skall hålla sig på

afstånd från våra egodelar, våra skatfer och vårt guld. Tre droppar vigvatten. äro

tillräckliga för att fylla hans skatt."

Vi vilja icke följa Manuels dram längre. Presternas ångest vid underrättelsen om

reformatorernas bemödanden, deras vrede mot hvar och en, som vågar störa dem i deras

osedliga lefverne, allt skildras med de lifligaste färger, och de i stycket framställda

oordingarna voro så allmänna, att ingen kunde förneka taftan sanning. Folket kom i

jäsning; bland ähörarne hördes efter skådespelets slut månget bitande skämt; andra togo

saken mera allvarsamt och talade om den kristna friheten, om påfvens tyranni, samt

jemförde den evangeliska enkelheten med den romerska ståten. Snart gaf folket på

gatorna luft åt sitt förakt, och Askonsdagen bar man afiaten genom staden under

603


afsjungancle af spefulla visor. Såväl i Bern som i hela Schweiz hade påfve. väldets gamla

byggnad fått en hård stöt.

Någon tid efter uppförandet af detta mysterium anställde4 ett annat lustspel, hvilket

dock ej var någon dikt. Presterna, rådet, borgerskapet voro församlade utanför ()fre

Porten och väntade på Jungfru Marie moders, den heliga Annas hufvudskål, hvilken den

ryktbare riddaren Albrekt von Stein lierntat från Lyon. Slutligen kommer Stein med den

i ett sidenstycke insvepta reliken, hvilken i Lausanne af biskopen helrad med knä-fall.

Rufvudskålen bäres i procession till dominikanerkyrkan,, klockorna ljuda, tåget

inträder i kyrkan och den dyrbara ;katten nedlägges med stor högtidlighet på det bakom

ett präktigt galler-åt densamma invigda altaret. Men milt under den allmänna glädjen

inträffar ett brer från abboten i det kloster, hvarest helgonets qvarlefvor förvarades, med

underrättelse, att munkarna till riddaren sålt en vanlig dödskalle från kyrkogården.

Berns borgare kände sig djupt sårade af detta gäckeri med deras stad.

Afeen på andra ställen i Schweiz gick reformationen framåt. Är 1521 återvände en

ung appenzellare, Walter Klarer; från un i-versitetet i Paris till sin kanton. Luthers

skrifter fällo 1 hans händer, och följande året predikade hån med en ung kristens hela

ifver den evangeliska läran. En rik och gudfruktig värdshusvärd, samt medlem af rådet i

Appenzell, vid namn Rausberg, öppnade sitt hus för alla sanningens vänner.

Bartholomeus Berweger, en berömd krigare, som stridt för Julius II och Leo .X., samt

nyligen hemkommit från Rom, började genast att förfölja evangelii förkunnare. En dag

föll det honom likväl in, att han i Rom sett mycken dålighet, hvarföre han begynte låsa

bibeln och uppmärkslimt höra de nya predikanterna. Hans ögon öppnades, och han

anammade evangelium. Då han såg, att folket ej rymdes i kyrkorna, sade ban : "låten

dem predika på fält och torg" och trots det starka motståndet genljödo Appenzells kullar,

ängar och berg från denna tid ofta af salighetens budskap.

Den nya läran trängde vidare uppför Rhen ända till det gamla Rhätien. En dag gick

en främling, Jakob Burkli från Ziirich, öfeer floden, och tog in hos en sadelmakare i

Flasch, den törsta byn i Graublindten. Sadelmakaren, som hette Christian Anhorn,

lyssnade med förundran till sin gästs tal. "Predika för oss!" ljöd det i hela byn emot

Jakob. Han ställde sig framför altaret, medan en beväpnad skara under Ankorna

anförande omgaf honom, för att atvärja möjliga anfall, och predikade evangelium. Ryktet

härom spridde sig vida, och påföljande Söndag tillströmmade en ofantlig

menniskomassa. Snart begärde en stor del af traktens innevånare nattvarden, enligt

dess första instiftelse. Menen dag började larmklockan helt oförinodadt ljuda 1

Mayenfeld i det förskräckta folket lopp till, presterna utmålade i bjerta. färger den fara,

som hotade kyrkan, samt rusade i spetsen för en upphetsad skara till Flaseh. Förvånad

att på cn så ovanlig timme höra klockorna ringa, skyndar Anhorn, som arbetade ute på

fältet, hastigt hem och gömmer Burkli i en djup håla i sin källare. Redan år huset

604


oinringadt, man spränger dörrarna och söker öfverallt den kätterske predikanten ; men

förgäfves; slutligen måste förföljarne med oförrättadt ärende lemna byn [36].

Guds ord utbredde sig öfver hela de tio domsagornas förbund-Pastorn i Mayenfeid,

hvilken nyss hemkommit från Rom, dit han flytt i förbittringen öfver evangelii framsteg,

utropade : "Rors har gjort mig evangelisk !" och han blef en ifrig reformator. Äfven till det

så kallade Guddittsförbundet spridde sig snart re. formen. "Ack om du ske, huru de

Rhätiska bergens innevånare Zdkasta den babyloniska fångenskapens ok P' skref

Salandronius till V&lian.

Upprörande oordningar påskyndade den dag, då Dirich och trakten deromkring

skulle helt och hållet afskudda sig detta ok. En gift skolmästare, som önskade blifva

prost, erhöll sin hustrus. samtyckte till detta steg, och de båda makarna åtskiljdes. Den

nye pastorn tröttnade snart vid ogifta ståndet, men af grannlagenhet för sin (ordna

hustru flyttade han från den ort, der hon bodde, och nedsatte sig i Kostnitz' biskopsstift,

hvarest han ingick en olaglig förbindelse. Vid ryktet härom skyndade hustrun efter

honom. gesten hade medlidande med henne, afskedadeden qvinna, som inkräktat hennes

plats, och återtog sin lagliga maka. Genast anställde fiskalprokuratorn åtal emot honom

; generalvikarien satte sig i rörelse, konsistorium rådslog .. . och. prestera ålades att

öfvergifva antingen hustrun eller tjensten. Gråtande lemnade den stackars qvinnan

prostgården, och hennes. medtlifiarinna återvände i triumf. Kyrkan förklarade sig nöjd,

och äktenskapsbrytaren fick sedan vara i fred [37].

Kort derefter bortförde en pastor i Lucern en gift hustru och lefde tillsammans med

henne. Den öfvergifne äkta mannen begaf sig till staden och begagnade sig af prestens

frånvaro för att iitertaga sin maka. På hemfärden mötte de förföraren, som genast

rusade på sin medtäfiare och tilldelade honom ett sår, hvaraf han sedan dog. Alla

fromma insågo nödvändigheten att återupprätta Guds lag, som påbjuder, att

äktenskapet skall hållas ärligt bland alla, (Ebreer XIII, 4). De evangeliska presterna

hade funnit, att celibatet var ett nmenskligt påfund, föreskrifvet af de romerska

biskoparna, samt rakt stridande mot Guds ord, hvilket, då det beskrifver en sann biskop,

framställer honom såsom make och fader (1 Timoth. III, 4).

De sågo derjemte, att af alla missbruk, som insmugit sig i kyrkan, intet hade

åstadkommit större förargelse och flera laster. De hällo det derföre icke allenast för en

tillåten sak, utan för en pligt emot Gud, att undandraga sig denna lag. Flera bland dem

beträdde äfven de apostoliska tidernas gamla väg. Xylotect var gift. Zwinglius gifte sig

också vid denna tid. I Zarich fanns intet mera aktadt fruntimmer än Anna Reinhard,

Meyer von Knonaus enko, samt Geralds moder. Alltifrån Zwinglii ankomst hade hon

varit bland hans flitigaste åhörare; hon bodde i hans grannskap, och han hade märkt

hennes fromhet, blygsamhet och kärlek till hennes barn. Den unge Gerold, hvilken han

upptagit nästan som eget barn, närmade honom än mera till modren. Anna, som en dag

605


skulle blifva hårdare pröfvad än någon annan genom historien oss bekant qvinna, hade

af de lidanden, hon redan genomgått, erhållit en prägel af allvar, som ännu mer förhöjde

hennes evangeliska dygder [38].

Hon var nu omkring 35 år, och hela hennes förmögenhet inskränkte sig till 400

Gulden. Det var henne, Zwinglius valde till sin följeslagerska genom lifvet. Han kände

djupt äktenskapets helgd: han kallade det ett det allraheligaste förbund [39]. "Liksom

Kristus", sade han, "dött för de sina, och utgifvit sig helt och hållet för dem, så böra äkta

makar göra och lida allt för hvarandra. Zwinglius höll likväl ännu en tid sitt giftermål

hemligt. Detta var visserligen en klandervärd svaghet hos den annars så beslutsamme

mannen. Men de upplystare åsigter angående celibatet, till hvilka han och hans vänner

kommit, voro ännu icke allmänna. De svaga kunde taga förargelse, och ban fruktade, att,

om hans giftermål blef bekant, skulle hans inflytande inom kyrkan försvagas [40]. Han

uppoffrade en del af sin lycka för dessa betänkligheter, hvilka kunna synas

aktningsvärda, men dem han likväl bordt öfvervinna [41].

Sanningens vänner voro emellertid sysselsatta med tanken på vigtigare

angelägenheter. Såsom vi sett, hade landtdagen, tack vare reformfiendernas

bearbetningar, ålagt de evangeliska predikanterna att icke framkomma med några läror,

hvilka kunde väcka oro bland folket. Zwinglius, som kände, att hand-lingens stund var

inne, sammankallade med den honom egna beslutsamheten pila evangeliskt sinnade

prester till Einsiedeln. De kristnas styrka består kvarken i vapnens makt, bålens lågor,

partiernas rånkor eller furstarnes beskydd, utan i en enkel, men enhällig och modig

bekännelse af de stora sanningar, hvilka en dag skola beherrska verlden. Gud vill

framför allt, att hans tje-nare utan fruktan för motståndarnes skrik skola med fast hand

för folkets ögon framhålla dessa himmelska läror, hvilka sjelfva äro en borgen för sin

seger, och för hvilka, liksom fordom för Guds ark, alla afgudar skola falla. Tiden var

inne, då salighetens stora lära skulle offentligen lielannas i Schweiz, samt evangelii fana

uppresas högt för allas blickar. Försynen framdrog nu ur det obemärkta sina ringa, men

oförfärade tjenare att inför hela folket afgifva ett lysande vittnesbörd.

Mot slutet af Juni och i början af Juli månad 1522 anlände från skilda håll, såsom ett

nytt slags vallfarare, många fromma prester till Einsiedels ryktbara kapell [42]. Från

Arth i kantonen da år skrifvet bref från samme vän förekomma äfven orden: Vale cum

ttzore. Sjelfva innehållet af dessa tvänne bref bevisar tillika, att deras datum är

fullkomligt riktigt- Men livad som bevisar ännu mer är,att ett bref, som Bucer skref från

Straissbarg den 14 April 1524, just då Zwinglii äktenskap offentliggjordes, innehåller

flera ställen, som visa, att Zwinglius länge varit gift; till det i föregående not anförda

vilja vi här lägga följande uttryck: "Professum paiarn te maritum legi. Unum hoa

desiderabam in te. — Q«, multo facilius quam conuu?ii tui confessionews Antiehristue

passet ferre.- ab eo, quod cum fratribus episeopo Constantiensi congressus es, nullus

oredidi. — Qua rations id gam diu &Gerda non dubitarim rationibus hua aciductum,

606


quai apud virum evangelieum non queant onani» repudiari etc Det var således icke 152t,

som Zwinglius gifte sig; han offentliggjorde då blott sitt två år färla ingångna äktenskap.

De lärda utgifvarne af Zwinglii bref fråga: Numas folie jam Zwinglius Annam

Reinhardam elandestino in matrimonio habebat?...

Bullingör, M. Scbwytz ställets pastor, Balthasar Trachsel, från Weiningen vid Baden

pastor Stäheli, från Zug Werner Steiner, från Lucern domherren Kilchmeyer,från Uster

pastor Pftster,från Hongg nära Ztirich pastor StumDff, från sjelfva Zarich domherren

Fabricius, kaplanen Schmid, hospitalspredikanten Grossinann och Zwingljus. Leo Juda,

som var pastor i Einsiedeln, helsade med glädje alla Jesu Kristi tjenare välkomna till det

gamla klostret, hvilket alltsedan Zwinglii tjenstetid varit en sanningens borg och ett de

trognas herberge [43]. På samma sätt hade 215 år förut 33 modiga fosterlandsvänner,

som beslutat afskudda deg österrikiska oket, stämt möte på Griitlis ensliga slätter.

Nu gällde det att krossa det ok, som mensklig myndighet i gudomliga ting pålagt

folken. Zwinglius föreslog sina vänner att genom en böneskrift till kantonerna och

biskopen anhålla om tillstånd att fritt predika evan. gelium, samt om upphäfvandet af

det tvungna celibatet, källan till så många straffvärda, ooi'dningar. Förslaget vann

allmänt bifall.Zwinglius hade sjelf uppsatt ett utkast. Inlagan till bi-skopen upplästes

först, samt underskrefs den 2 Juli 1522 af alla de nyss uppräknade evangeliska

presterna. Många andra, såsom Haller, Myconius, Medio, Capito, Oecolampadius,

Sebastian Mayer, Hofmeister och Wanner delade de i Einsiedeln församlade vännernas

tänkesätt. En innerlig kärlek förenade i Schweiz alla sanningens förkunnare, och denna

endragt är ett af de skönaste dragen i den helvetiska reformationen. Dessa förträfflige

Herrans tjenare handlade alltid som en man, och deras vänskap räckte hela lifvet

igenom.

De församlade pastorerna insågo, att edsförbundets genom de utländska

truppkontrakterna söndrade lemmar endast genom trons makt åter kunde sammanfogas

till en enda kropp. Men deras blickar sträckte sig ännu högre. "Den gudomliga läran",

sade de i sin skrifvelse till biskopen, "denna sanning, som Gud Skaparen genom Sonen

uppenbarat för det länge i elände försjunkna menniskoslagtet, har genom några

menniskors okunnighet, för att icke säga elakhet, länge legat förborgad. Den allsmäktige

Guden har beslutat att återställa den i dess ursprungliga skick. Slut dig till dem, som

önska, att hela kristenheten måtte återvända till sitt hufvud Kristus [44]. Vi hafva satt

oss före att med outtröttlig ihärdighet, men likväl så, att ingen må kunna beklaga sig,

förkunna Hans evangelium [45]. Gynna detta kanske förvånande, men icke förmätna

förebafvande. Träd, liksom Moses vid tåget ur Egypten, i spetsen för folket och nedslå

alla hinder, som sätta sig emot sanningens segerrika fram: i ng!"

Efter denna varma uppmaning öfvergingo de församlade evangelisterna till frågan om

celibatet. Zwinglius sjelf, bvilken enligt Pauli fordran på en biskop, som bör vara nykter,

607


sedlig och läraktig (1 Tim. III, 2), redan tagit sig hustru, hade i detta afseende ingenting

att önska, men han tänkte på sina embetsbröder, hv i lkas samveten ännu icke frigjort

sig från men niskostadgar. Han längtade efter det ögonblick, då alla Guds tjenare kunde

öppet och utan fruktan lefva i skötet af sina familjer, hållande sina barn i lydnad orh, all

ärlighet.

"Det är bekant", skrefvo pastorerna i Einsiedeln, "att presterna hittills groft förbrutit

sig emot kyskhetens fordringar. Då vid prestvign ing den, som å de öfrigas vägnar för

ordet, tillfrågas: äro alla, i hvilkas namn du talar, redliga, svarar han: de äro det. Äro de

lärda? De äro det. Men när man frågar: äro de kyska? så svarar han : Så vilt den

menskiiga svagheten tillstädjer [46]. I nya Testamentet äro alla utsväfningar förbjudna,

men äktenskapet öfverallt gilladt. (Här följa en mängd bibelställen.) Derföre bedja vi dig

för Kristi skull, vid den frihet,Han oss girvärfvat, vid så många vacklande, svaga själars

nöd, vid så många sjuka samvetens sår, vid allt gudomligt och menskligt, att man

visligen måtte upphäfva hvad som ovisligen blifvit stadgadt, på det den emot Guds vilja

uppförda byggnaden icke en gång måtte med långt förderlligare dån instörta [47].

Verlden hotas af många stormar, och utan en vis mellankomst skall presteståndet gå

under."

Böneskriften till edsförbundet var vidlyftigare [48]. "Ärade herrart" hette det mot

slutet af densamma, "vi äro alla schweizare, och J ören våra fäd.er. Många bland oss

hafva i slagtningar, i pest och andra olycksfall visat oss trogna. Vi tala i den äkta

kyskhetens namn. Vi kunde långt mera tillfredställa köttet, om vi icke underkastade oss

ett lagligt äktenskap. Men förargelserna inom den kristna kyrkan måste upphöra. Om

det romerska ty-ranniet vill förtrycka oss, så frukten ingenting, J tappre hjeltar, ty det

gudomliga ordets bistånd, den kristna frihetens hjelp oct Guds nåd skola icke svika oss

[49]. Vi hafva ett fädernesland °cl en tro ; vi äro schweizare och våra berömda förfäders

dygd åda Balade sig alltid i de förtrycktas segerrika försvar."

Sålunda uppreste Zwinglius och hans vänner i sjelfva siedeln, detta vidskepelsens

gamla fäste, hvilket ännu i våra da. gar är en af den romerska kyrkans berömdaste

vallfartsorter, med djerf hand sanningens och frihetens fana. De vädjade till statens och

kyrkans styresmän. Liksom Luther uppslogo äfvea de sina teser, men på biskopliga

palatsets och folkförsamlingens portar. De evangeliska vännerna åtskiljdes lugna, glada

och fulla af för-tröstan till den Gud, i hvars händer de öfverlemnat sin sak, och återvände

till sina hem, somliga förbi Morgartens slagfält, somliga öfver Albis eller öfver andra

berg och dalar. "Det var för den tiden verkligen något stort", säger Henrik Bullinger, "att

dessa män vågade träda fram och för evangelii skull blottställa sig för alla faror. Men

Gud beskyddade dem, så att intet onds träffade någon enda, ty Han bevarar i alla tider

de sina." Och det var i sanning någonting stort. Det var i sanning ett vigtigt steg på

reformationens bana, en af Schweiz' religiösa pånyttfödelses herrligaste segerdagar. Ett

heligt förbund hade i Einsie deln blifvit knutet. Några ringa, men modiga män hade

608


fattat andans svärd, som är Guds ord, och tronel sköld. Handsken var kastad,

utmaningen var utfärdad, och det icke af en ensam man, utan af flera till skilda

kantoner hörande män, alla färdiga att för sanningens sak offra sitt lif. Den afgörande

striden. kunde ej vara långt borta.

Allt gaf tillkänna, att den skulle blifva häftig. Redan 5 da. gar sednare, eller den 7:de

Juli, inkallade rådet i Zfirich, för att tillfredsställa det romerska partiet, Grebel och

Claus Hottinger, hvilka i sin reformatoriska if ver tycktes vilja öfverskrida måttans

grånsor. "Vi förbjuda er", sade borgmästar Roust, "att predika emot munkarna och öfver

tvistiga punkter." Vid dessa ord hördes i rummet en stark knall, säger en gammal

krönika. Guds ingripande i det påbegynta verket var så ögonskenligt, att man öfverallt

trodde sig skönja spår der till. Alla sågo sig omkring, utan att kunna upptäcka orsaken

till det hemlighetsfulla bullret [50].

Men det var isynnerhet inom klostren, som förbittringen stigit till sin höjd. Så snart

munkarna kommo tillsammans, vare sig till rådplägning eller förlustelse, utbröt någon

ny storm. En dag under ett stort gästabud i klostret Fraubnmn, sedan vinet stigit de

närvarande i hufvudet, började man mot evangelium fälla de skarpaste utlåtelser [51].

Hvad som isynnerhet retade dessa prester och munkar var den evangeliska lärosatsen,

att det inom den kristna kyrkan icke borde finnas någon öfver de andra trogna upphöjd

prestkast. Reformationen hade blott en enda vän tillstädes, neniligen en simpel lekman,

skolläraren Macrin från Solothurn. Denne undvek i början striden genom att flytta sig

till ett annat bord. Men slutligen kunde han ej fördraga gästernas häftiga anfall, utan

steg modigt upp och sade med hög röst: "Ja, alla sanna kristna äro prester och offra

andliga offer, såsom Petrus säger, J åren det konungsliga prator-skapa (1 Petr. II, 9). Vid

dessa ord utbrast en af de djerfvaste skrikarne, domprosten i Burgdorf, en stor och stark

karl, med graf stamma, i ett högljudt gapskratt och sade: alltså aren J, små greker och

skolråttor, det konungsliga presterskapet? . — Ett vackert presterskap tiggarkungar

prester, utan pre. benden och pastorater", hvarefter prester och munkar samfäldt

kastade sig öfver den oförskämde lekmannen.

Lucern skulle likväl Einsiedlermännernas djerfva steg väcka största uppseendet.

Landtdagen var just samlad i denna stad, och från alla håll inkomma klagomål öfver de

förmätna prester, hvilka ej lät° Schweiz ostördt t utländingen sälja sina söners blod. Den

22 Juli 1522, då Oswald Myconius satt och åt middag i sitt hem med doinherren

Kilchmeyer och några andra evangelii vänner, inträdde en af Zwinglius utskitkad gosse

med de tvänne ryktbara Einsiedlerskrifvelserna [52], jem.te ett bref, livad reformatorn

bad Oswald sprida dem i Lucern. "Mitt råd är," tillade Zwinglius, "att saken bedrifves,

icke brådstörtadt, utan stilla och småningom ; men för Kristi skull måste man uppoffra

allt, till och med sin hustru."

609


Den afgörande stunden närmade sig således för Lucern; bomben hade slagit ned och

måste springa sönder. Bordsgäster- na läste de tvänne böneskrifterna... "Gud vblsigne

företaget", utropade Oswald med blicken mot himmelen [53]. Sedan tillade han: "Den

bönen få vi hädanefter icke uraktlåta." Spridningen börjades genast, och kanske med

större ifver, än Zwinglius ön- skat. Men ett så godt tillfälle skulle icke mera erbjuda sig.

Elfva af presterskapets utmärktaste medlemmar hade modigt trädt inom skrankorna;

man måste upplysa de okunniga, uppmuntra de tveksamma och vinna riksdagens

inflytelserika män. Midt under dessa anstitngningar glömde Oswald icke sin vän. Den

unge budbäraren berättade för honom om de anfall, som Zwinglius hade att utstå af de

Zarichska munkarna. "Den Helige Andes sanning ilr oöfvervinnerlig", skref Myconius till

honom samma dag. "Med den heliga skrifts sköld har du icke i en eller två, utan i tre

träffningar behållit segren, och redan börjar den fierde. Fatta detta mäktiga,

oförstörbara vapen! Kristus skyddar de sina allenast genom sitt ord. Alla, som egna sig

åt Kristum, blifva genom din strid uppmuntrade" [54].

De båda böneskrifterna gjorde icke i Lucern den åsyftade verkan: åtskilliga fromma

menniskor gillade dem visserligen, men deras antal var ringa; många vågade hvarken

klandra eller berömma, af fruktan att blottställa sig [55]. Andra sade: "Denna sak skall

icke slutas väll" Presterna knorrade i tysthet; och folkets vrede upplågade mot

evangelium. Efter det blodiga nederlaget vid Bicocca hade Lucernarnas stridslust

återuppvaknat, och krigat sysselsatte allas sinnen. Oswald, som med upp-märksamhet'

följde dessa olika intryck, kände sitt mod vackla. Den evangeliska framtid, han drömt sig

för Lucern och Schweiz, tycktes försvinna. "Vårt folk," suckade han, "är blindt i himmelska

ting. 1 saker, som röra Kristi ära, har man af sehwel.. zarne intet att hoppas"

[56].

synnerhet var förbittringen stor i rådet och på landtdagen. Efter slaget vid Bicocca

och Lombardiets utrymmande af frans-männen under Laxtre bestormades Schweiz af

påfven, kejsaren, Frankrike och England. Var då icke den politiska ställningen i detta

ögonblick nog invecklad, utan att dessa elfva prester skulle komma och med sina

religiösa tvistefrågor öka förvirringen ? Endast ZlXrichs ombud voro gynnsamt stämda

emot evangelium. Domherren Xylotect hade blott af fruktan för sitt och sin hustrus lif

(hon tillhörde en af landets förnämsta slägter), samt med sorg och tårar vägrat att fara

till Einsiedeln och underteckna böneskrifterna. Domherren Kilclimeyer hade visat mera

mod. Också sväfvade han i stor fara. "En dom hotar mig", skref han den 13 Augusti till

Zwinglius, "jag väntar den modigt . . ." Just som han skref dessa ord, inträdde rådets

rättsbetjent och instämde honom till dagen derpå [57]. "Om man kastar mig i fängelse,"

fortfor han, "ber jag om hjelp ; men det vore lättare att försätta en af Alperna än förmå

mig att vika en fingersbredd från Guds ord." Undseende för hans slägt, samt beslutet att

låta stormen i synnerhet drabba Oswald, räddade Kilchmeyer.

610


Berthold Haller hade, kanske derföre att han icke var schweizare, ej undertecknat

böneskrifterna. Men full af mod, förklarade han liksom Zwinglius Matthei evangelium i

Berns domkyrka för en stor menniskomassa. Guds ord verkade kraftigare på folket än

Manuels dramer. Haller kallades till rådhuset; folket följde den fromme mannen dit och

stannade utanför på torget. Inom rådet voro tankarna delade. "Denna sak angår

biskopen i Lausanne," sade de inflytelserikaste medlemmarna; "till honom måste

predikanten öfverleninas." Hallers vänner darrade och rådde honom att genast förfoga

sig bort. Folket beledsagade honom hem; och en stor mängd beväpnade borgare höllo

vakt framför hans hus, färdiga att, om det gällde, med sina kroppar bilda ett värn

omkring sin anspråkslöse pastor. Biskopen och rådet skyggade tillbaka för denna

kraftiga opinionsyttring, och Haller blef räddad. Han var för öfrigt icke den ende, som i

Bern stridde för sanningen. Sebastian Meyer -vederlade biskopens i Kostnitz herdebref, i

synnerhet den utnötta beskyllningen, "att de evangeliska predikanterna drefvo n ny lära,

och att den gamla var den rätta." "Att under tusen r hafva orätt," sade han, "är icke att

hafva rätt en timme; eljest hade hedningarna bordt framhärda i sin tro. Om de äldsta

lärorna äro de sanna, så är 1500 år mer än 500 och evangelium äldre ån de påfiiga

förordningarna" [58].

Vid denna tid uppsnappade rådet i Freiburg några bref till IjIaller och Meyer ifrån

Johan Hollard, som var domherre i Freiburg och född i Orbe. Han biet' fängslad, afsatt

och slutit. gen landsförvist. En kantor vid domkyrkan, Johan Vannius, förklarade sig

strax derefter för den evangeliska läran ; ty i stri-der af denna art faller knappt en

soldat, förrän en annan intager hans plats. "Huru kan," sade Vannius, "Tiberns gyttjiga

vatten bestå bredvid Luthers klara dryck ur Pauli källa ?" Men Arven kantorns mun

tillstoppades. "Det finnes näppeligen i hela Schweiz," skref Myconius till Zwinglius,

"några, hvilka äro mera fiendtliga mot den rena läran, än Freiburgarne" [59].

Härifrån gjorde Lucern, såsom Myconius väl visste, likväl ett undantag. Denne hade

visserligen icke underskrifvit de ryktbara böneskrifterna, men hans vänner hade gjort

det, och ett offer måste falla. De klassiska studierna började, tack'vare hans

bemödanden, att uppblomstra i Lucern, och från olika håll strömmade folk dit för att

höra den lärde professorn. Fredens vänner vände sig med förtjusning till dessa milda

toner från hillebardernas, svärdens och harneskens i den krigiska staden hittills allt

öfverröstande dån. Oswald hade för sin fädernestad uppoffrat allt; för den hade han

öfvergifvit Ztirich och Zwinglius, samt förspillt helga och krafter; hans hustru tynade

utaf [60]; hans son var ännu i späda år; om Lucern försköt honom, visste han icke, kvart

han skulle taga vägen. Men hvad frågade hans motståndare efter allt detta? Partier äro

obarmhertiga, och•hvad som borde röra dem till medlidande, uppväcker endast deraa

vrede. Stadens borgmästare, Hertenstein, en gammal tapper krigare, hvilken 1 de

schwabiska och burgundiska krigen för-värfvat ett ryktbart namn, arbetade ifrigt på

akolmästarens af-lägsnande och ville nu med honom förvisa hans grekiska och latin, så

väl som hans evangelium. Hans bemödanden kröntes med framgång. Vid ntgåer.det ur

611


rådsalen, der Myconii afsättning blifvit beslutad, råkade han det Ziirieliska

landelagsombn. det serger och sade spefullt: "Vi skicka tillbaka till er skolmästaren ;

ställen i ordning en god bostad åt honom." — "Han är välkommen!" svarade genast den

modige mannen; "vi skola icke låta honom solva under bar himmel" [61]. Men Berger

lofvade mer än han kunde hålla.

Borgmästarens ord voro blott•alltför sanna; Myconius erhöll snar underrättelse om

rådets beslut. Han är afsatt, förvisad, och intet annat brott tillvitas honom, ån att han är

en Luthers lärjunge [62]. Han vänder åt alla håll sina blickar, men kan ingen- r städes

upptäcka en fristad. Han ser sin hustru, sin son, sig Fijelf, alla tre svaga och sjukliga,

utstötta från fäderneslandet . och hela Schweiz rundi omkring upprördt af en häftig

storm, hvilken omstörtar och krossar allt, som vågar sätta sig till motvärn. "Nu ser du,

huru den stackars Myconius fördrifves af rådet i Lucern", skref han till Zwinglius. "Heart

skall jag taga vägen? Jag vet det icke. Huru kan du, som sjelf är utsatt för så många

anfall, skydda mig? 1 mitt betryck anropar jag den Gud, på hvilken jag allena hoppas.

Han är alltid rik, alltid god ; den, som anropar Honom, blir bönhörd. Må Han sörja för

mig."

Så skref Oswald. Trösten lät icke heller länge vänta på sig. Schweiz fanns en i trons

strider härdad man. Denne man var Zwinglius, och han skyndade att trösta och upprätta

sin vän. "De slag," skref han till honom, "med hvilka man vill omstörta Guds hus, äro så

starka, och anfallen så täta, att icke blott regn och blåst slå derpå, såsom Herran

förkunnar (Mattin. VII, 27), utan äfven blixt och hagel. Båge jag icke, att Herren styrer

skeppet, skulle jag längesedan kastat rodret i hafvet; men jag ser Honom i stormen fästa

tågen, rigta råna, utspänna seglen och bjuda öfeer sjelfva vindarna ...

Vore jag icke feg och ovärdig kallas en menniska, om jag lemnade min post, för att

flyktande dö en neslig död? Jag förlitar mig helt och hållet på Hans oändliga godhet. Må

Han styra, påskynda, bida, omstörta, sönderslå, nedsänka ända ned i algrunden [63]. Vi

frukta oss icke. Vi äro käril, som höra Honom till. Han må efter behag bruka oss till

heders eller vanheders." Efter dessa trostarka ord fortfor Zwinglius: "Dig gifter jag

följande råd : träd inför rådet och tala Kristo och dig värdigt, så att du beveker och icke

förbittrar sinnena. Neka, att du är Luthers lärjunge; kalla dig blott Kristi lärjunge. Må

dina åhörare bland ungdomen samlas omkring dig och vittna! Om allt detta ickd hjelper,

så korn till din vän Zwinglius, och anse vår stad såsom ditt hem !"

Styrkt af dessa ord, följde Oswald reformatorns ädla råd; men alla hans bemödanden

voro fruktlösa. Sanningens vittne måste iemna sitt fädernesland, och Lucernarna hade

bragt honom i ett sådant vanrykte, att myndigheterna öfverallt lade hinder i vägen för

hans emottagande. "Jag har intet annat råd," skref i den af så mycken fiendtlighet

nedslagne mannen, "än att från dörr till dörr tigga mitt bröd" [64]. Snart måste Zwinglii

van och kraftigaste medhjelpare, den förste, 80M i Schweiz förenat under-visning i

612


vetenskaperna med kärlek för evangelium, Lucerns re-formator, och sedan en af den

Helvetiska kyrkans ledare, med sin sjukliga hustru och späda barn lemna denna

otacksamma stad, der af hela hans sing ingen mer än en hans syster anammat

evangelium. Han gick för sista gången öfver dess broar, och sade farväl åt de väldiga

berg, hvilka från Vierwaldstädtersjöns stränder resa sig mot himmelen. Domherrarna

Xylotect och KiIchtneyer, reformationens enda vänner bland hans landsmän, måste

snart följa honom efter. Och på samma gång den arme mannen, beledsagad af de tvänne

kära varelser, hvilkas öde var fitstadt vid hans, samt gråtande öfver sitt förblindade

fäder-nesland, vände ryggen till den herrliga natur, som omgifvit hans vagga, på samma

gång vände sig Afven evangelium ifrån Lucern, der Rom ännu i dag herrskar.

Uppmuntrad af den mot Myconius visade strängheten, retad af Binsiedleradresserna,

hvilka blifvit tryckta och öfverallt väckte stor oro, samt eggad af biskopen i

Kostnitz, som yrkade att kraftiga Åtgärder ändteligen måtte vidtagas, kastade sig snart

Afven landtdagen i Baden in på förföljelsernas bana och befallde mutmyndigheterna

angifva alla prester och lekmän, hvilka upp-trädde mot den gamla tron. I sin ifver lät

den gripa pastorn i Filispach, Urban Weiss, som var närmast till hands, och förut emot

borgen blifvit satt på fri fot, föra honom till Kostnitz och öfverlemna honom åt biskopen,

af hvilken han långe hölls i fän-gelse. "Sålunda började," heter det i Bullingers krönika,

"de edsförbundnas förföljelser emot evangelium, och det på anstiftan af presteras, h.vilka

i alla tider dragit Kristus anför Herodes och Pilatus."

Zwinglius skulle ej heller undgå sin andel i pröfningarna. Just vid denna tid träffades

han af de mest smärtsamma slag. Ryktet om hans läror och strider hade trängt öfver

Sentis till Toggenburg och Wildhaus' höjder och väckte stor oro hos den herdeslägt, från

hvilken reformatorn härstammade. Af Zwinglii fem bröder hade några fredligt fortsatt

sina landtliga arbeten, under det att andra till broderns stora sorg mer ån en gång lemnat

sina hjordar och gått i utländsk krigstjenst. Alla hörde de nu med bestörtning de

bekymmersamma ryktena om Ulrik. Redan tyckte de sig se honom gripas och släpas

inför biskopen, samt ett bål för honom uppresas på samma ställe, hvarest Johan Fluss

blifvit lågornas rof. De stolta herdarna kunde icke fördraga tanken att kallas en kättares

bröder.

De skrefvo till reformatorn, samt skildrade sin sorg och sina farhågor. Zwinglius

svarade: "Jag skall, så länge Gud tillstädjer det, utan fruktan för verlden och dess stolta

tyranner, uppfylla det mig anförtrodda uppdraget. Jag vet, hvad som kan hända' mig.

Jag har långe varit beredd på livade fara, på hvarje olycka. Mina krafter äro ringa, mina

fiender mäktiga, men jag förmår allt genom Kristum, som mig mäktigan gör. Om jag

tegs, skulle någon annan utföra livad Gud genom mig verkar, och Gud skulle straffa mig.

Kasten ifrån eder allt bekymmer, käre bröder! Jag fruktar snarare, att jag varit mildare

och medgörligare, W:t:det för denna tid passar sig [65]. J menen, att det skulle lända vår

slägt till vanära, om jag blefve bränd eller på annat sätt aflifvad. Älskade bröder!

613


evangelium har från Kristi blod den besynnerliga arten, att de häftigaste förföljelser,

långtifrån att hämma, snarare befordra det. Sanna Kristi stridsmän äro allena de, som

icke frukta att på sin kropp bära sin Milstares sår. Alla mina sträfvanden hafva intet

annat mål, än att visa menniskorna den salighetsskatt, Kristus förvärfvat oss, på det

alla genom Sonens död må fly till Fadren. Om denna lära förargar eder, så kan er vrede

ej tillbakahålla mig. J åren mina bröder, mina köttsliga bröder, min faders söner, samma

sköte ha. Nkrit oss; men om J icke alla åren mina bröder i Kristo o i4,ue, skall det

förorsaka mig en smäda, som öfverträffar Ä. annan. Lefven väl! Jag skall alltid förblifva

er broder, om ,, alltid fortfaren att vara Kristi bröder" [66].

De edsförbundna tycktes såsom en man uppresa sig emot evangelium. Eirtsiedleradresserna

hade uppvAckt stormen. Rörd öfver sin kåre Myconii öde, såg Zwinglius

deruti endast början till ytterligare olyckor. Fiender inom, fiender utom Ztirich; ursinnigt

motstånd af munkar och prester; våldsamma åt, gärder aflandtdagen och

rådsförsamlingen; grofva, ja blodiga anfall af den utländska krigstjenstens anhängare;

Schweiz' högst belägna dalar, hvilka utgjorde förbundets vagga, utsändande

oöfvervinnerliga krigarskaror för att rädda Rom och med egen Aktra qväiva

reformationsvännernas nyväckta tro; sådan var den tafla, som på afstånd framställde sig

för den bäfvande reformatorns skarpsynta blick- Hvilken framtid! Skulle det knappt

påbörjade verket tillintetgöras? Tankfull, uppskakad, frambar Zwinglius inför Gud hela

sin ångest: "0 frommaste Jesu! Du ser, huru ditt folks öron äro tillstoppade af usla

snyltgäster, örontasslare och lycksökare ! [67]. Du vet, huru jag från barndomen hatat all

oenighet, och likväl har du icke upphört att drifva mig till kamp och strid Derföre ropar

jag till dig med förtröstan, att Du skall fullborda livad Du begynt. Om jag illa byggt, så

nedrif det; om jag lagt någon annan grund än Dig, så förstör den med din mäktiga hand!

[68]. 0, ljufva vinträd, hvars vingårdsman Fadren är, och hvars grenar vi äro, öfvergit

icke dina telningar ! [69]. Ty du har lofvat vara med oss till tidernas slut!"

Det var den 22 Augusti 1522, som Zwinglius vid åsynen af det oväder, hvilket från

bergen utbröt öfeer trons bräckliga farkost, sålunda inför Gud utgöt sin själs bekymmer

och förhoppningar.

Stut på försett Men.

614


________________________________________

FOTNOTER

[1] Ego veterem Chrieti D3.5100198 unitatem Inatanrare non deeinen. k Zw. Opp.

III, 47.)

[3] Ibid. I, 2.

[3] Ibid. II, andra del, 301.

[4] Bullinger, Må.

[5] Zw. Opp, III, 28.

[6] Zw. Opp. III, 8. — X. J. Ilottinger (III, 77), Ruchat (I. 134, 2:dra uppl.) m. fl. säga,

att Faber var i spetsen för beskickningen, Zwinglius åter natnngifver de tre ombuden,

men yttrar ingenting om Faber. Dessa författare hafva utan tvifvel förblandat tviinne

olika anfall af den romerska hierarkien, kondjutorns och generalvikariens.

[7] Infirmos quosdam nuper Christo lucrifactos sacerdotes offensos ca sentirem, ex

taeitis palloribus ae suspiriis. (Ibid. II, 9.)

[8] Ibid.

[9] Ibi ego quieseere ac suspiriie rem agere ecepi apud eum qui audit gemitum

compeditorum. (Zw. Opp. II, 9.)

[10] Ibid. 10.

[11] Ibid. 11.

[12] Ceremonias hand quiequam Wind agera, quam et Christo et ejus fidelibus os

oblinere. (Zw. Opp. II, 13.)

[13] Quidquid hie agitur divino fit &filat% non humano ratioeinio.. (Ibid.)'

[14] Zw. Epp. 203.

[15] Vale. renaseentie theologhe deoue. (Bref från Urban Regius, Zw. Epp. 225.)

615


[16] Simml. Samml., Wirz, I, 244.

[17] De delveto et libero ciborum mitt. (Zw. Opp, I, 1.)

[18] Zw. Epp. 208.

[19] Osw. Myc. Vit. Zw.

[20] 'Eroe1 sudpizaxa Åurpd.

[21] Quos ita metuo ut littus altum fluetuum undras minacium. (Zw. Epp. 2P3.)

[22] MaIo esse ehristianus anm multoruin invidia, quam relinquere Christum

propter mundanorum amieitiam. (Zw. Epp. 200, den 22 Maj.)

[23] Z. Opp. III, 35.

[24] Z. Opp. III, 69.

[25] Bullinger, Me.

[26] Ett slags lägre katolsk prest.

[27] Oculos in me p rocaeius torquent, et cujus eaput peti gauderent. (Zw. Opp. III.

?9.)

[28] Ibid. I, 66.

[29] Ein göttlich Vernianung an die erearnen etc. Eidgenegeen zu Sehwy-tz. (Zw. Opp.

I, 2:dra del, 208.)

[30] Fitsslin, Beyträge, IV, 39

[31] A tali franciscano, Gallo, qua omnia mars superstitionum eon-fluere faciunt,

inaudita. (Zw. Epp. 20S.)

[32] Fitssl. Beytr. IV, 10.

[33] Quidquid faeio renennm est illis. Sed est in quem omnis spe* anm reelinat. (Zw.

Epg. 192.)

[34] Buiiinger, Ms.

616


[35] Absit a gage christiano, ut caput tam lututentum et peccatis plenum acceptans,

Christum abjiciitt. (Zw. Epp. 195.)

[36] Anhorn, Wiedergeburt d. ev. Kirohen in den 3 Bandten. Chur, 1680. Wirz, 1, 557.

[37] amiral Salm'. Ibid. VI, 275.

[38] Anna Manbar& Gerold Meyer von Khonau, 25.

[39] Ein hoeheiliges Bfindniss. (Ibid.)

[40] Qui veritus sie, te marito non tam felioiter usurum Christum in negotio verbi

sui. (Zw. Epp. 335.)

[41] Biograferna, de mest aktningsvärda historieskrifvare och alla författare, som

afskrifvit dem, förlägga Zwinglii giftermål till April 1524 eller två år sednare än denna

tidepunkt. Titan att här vilja utveckla alla de skäl, som öfvertygat mig om °riktigheten af

detta antagande, skall jag blott antyda de most afgörande grunderna för min åsigt. Ett

bref från Zwinglii förtrogne vän, Oswald Myconius, af den 22 Juli 1522, säger: Vare cum

uxore Diam f. licegainie; och i ett annat i slutet af nämn-

[42] (p. 210,) hvilket synes oss icke en tvifvelaktig sak, utan ett faktum, som har fullt

historisk visshet

[43] J. J. Hottinger Hely. K. Gesoh, HI, 86.

[44] Ut universa ehristianorum multitudo ad oaput snum, quod Christue est, redeat.

(Supplioatio quorumdam apud Helvetios Evangelista-rum.) (Z w. Opp. III, 18.)

[45] Evangelium irremisso tenors promulgare statuimrs i (Zw. Opp. ILE, 18.)

[46] Suntne «di? reddidit: Quatenus humana imbecillitas permittit. (Ibid.)

[47] Ne quando molen ista, non ex patris ccelestis sententis, construc. ta, om fragore

longe pernciosiore corruat. (Ibid. 24.)

[48] Araies et pia parEenesia ad communem Helvetiorum oivitatem scripta, ne

evangeliean doctrinhe cursum impediant, etc. (Ibid. I, 39.)

617


[49] Divini enrim Verbi auctoritatem, libertatia ohriatiana et divinte grathe

preaaidium nobla adesee oenepioietie. (Zw. Opp. 1, 83.)

[50] Ffieelin, Beytr. IV, 39.

[51] Zw. Epp. 230.

[52] Ibid. 209.

[53] Dens ocepta fortunet. (Zw. Epp. 209.)

[54] Ibid. 210.

[55] Ibid.

[56] Nibil ob id aped Helvetios agendum de iis rebus quse Christ' gloriam possunt

anger°. (Ibid.)

[57] Zw. Epp, 213.

[58] Sharal. Samma. Vi.

[59] Zw. Epp. 226,

[60] Ibid. 192.

[61] Ibid. 216.

[62] Zw. Epp. 210.

[63] Reva, »hat, feetinot, man est, «Mera, moretur, 'narva! (Zw. Epp. 217.)

[64] Ogiatim Tunnare (gled Adam. (Zw. Epp. 245.)

[65] Plus mini rann° ne forte lenior, mitiorque Neka. (De •seroper omta virgine

Maria.) (Zw. Opp. 1, 104.)

[66] Frater vester germanus nunquam desinam, sl modo FOB fratres Chriati emu

porrexeritia. (Ibid. 107.)

618


[67] Vides enim, piissime Jesu, sures eorum septim esse nequissiraia susurronibus,

gyoophantig, luorionibus (Zw. Opp. III, 74.)

[68] Si fundament= aliud pr eter te jeeero, demoliaris. (Ibid.)

[69] 0 guavissinia vitis, cujus vinitor Pater, palmites vore nos summa, stationem

tuam no dineras. (Ibid.)

619

Det Sextonde Århundradets Reformations Historia_

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?