VETT OCH ETIKETT - Anno 1918 - Svenska kulturbilder

Vett och etikett - Anno 1918 

VETT OCH ETIKETT 

- Anno 1918 

1

VETT OCH ETIKETT Vett och etikett - Anno - Anno 1918 1918 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. 

Om takt och god ton. (Sidan 6) 

1. Vad som menas med takt. 

2. Vad god ton innebär. Förmågan och viljan att lära, hur man skall 

skicka sig I bildat sällskap. Behovet av en rådgivare. 

3. Hövligheten som kännetecken på en bildad person. Vissa oskick 

som måste bortarbetas. Om komplimanger. 

Allmänna föreskrifter om umgänget med människor. 

(Sidan 7) 

1. Bör man själv göra sig gällande? 

2. Självständighet i omdöme. Att lysa på andras bekostnad. 

3. Huru vi skola förhålla oss, då olyckor och bekymmer drabba 

oss. 

4. Överdriven frikostighet. 

5. Sinnesnärvaro, rådighet och beslutsamhet. 

6. Tjänster och gentjänster. 

7. Ordhållighet, sanningskärlek, ordning och punktlighet. 

8. Vådan av alltför stor öppenhjärtlighet. 

9. Daltande, välvilja och kärlek. 

Konsten att skämta och vara underhållande. (Sidan 8) 

1. Hurudant samtalet bör vara för att bliva omtyckt. 

2. Ett muntert sinnelag. 

3. Konsten att säga kvickheter. Vad skämtaren har att iakttaga. 

Smicker, gyckel och förtal. (Sidan 8) 

1. Hur man kan smickra utan att såra 

2. Undvikande av svordomar, speord, förtal och giftiga stickord. 

3. Om satir. 

Anekdoter. (Sidan 8) 

1. Hur anekdoter skola berättas. 

2. Att ”dra” anekdoter. ”Vågade” anekdoter. 

Konsten att vara vältalig i sällskapslivet. (Sidan 9) 

1. Framställningssättet under olika förhållanden. 

2. Pratsjuka personer. Överdriven tystlåtenhet. 

3. Konsten att anpassa sig efter det sällskap, man befinner sig i. 

Samtal, samtalston och samtalsämne. (Sidan 9) 

1. Vikten av hur man säger något och vad man säger. Hur man erhåller ett klart uttal. 

2. Provinsialismer. 

3. Låt även andra säga sin mening! Störande intryck vid samtal. 

4. Motsägelser i sitt tal. Minnets uppövning. 

5. Onyttiga frågor. 

6. Huru vi skola förhålla oss gentemot andras åsikter. Samtalstonen. 

7. Valet av samtalsämne. 

2 

Bokens originaltitel: 

SÄLLSKAPSLIVET 

ELLER KONSTEN ATT UMGÅS OCH BLIVA OMTYCKT. 

Författare: Erland Folke, 1918.


Förmågan att vinna och bevara andras förtroende och hemligheter. 

(Sidan 10) 

1. Tystlåtenhet och tysthetslöften. 

2. Hemlighetsmakeri. 

Ledighet i umgänget. (Sidan 10) 

1. Ett fritt och otvunget samtal. 

2. Det första intrycket av en person och dess betydelse. 

3. Förmågan att göra bekantskaper och vinna ökat förtroende. 

4. Om blyghet i uppträdandet. 

5. Hur blygheten bortarbetas. 

6. Efterhängsenhet. 

7. Huru man på ett fördelaktigt sätt kan deltaga i sällskapslivet. 

Konsten att uttrycka sig i tal. (Sidan 11) 

1. Uttryckssättet. 

2. Minspel, åtbörder, blicken, stämman. 

3. Övning inom familjekretsen. 

Om yttre skick och belevenhet. (Sidan11) 

1. Oskick som böra bortarbetas och regler, som böra iakttagas. 

Bör man synas mycket eller litet i sällskapslivet? (Sidan 12) 

1. Påflugenhet. Hellre för litet än för mycket. 

2. Huru man kan utforska, om man är gärna sedd i en familj eller ej. 

3. Bör man hava många umgängesvänner? 

4. Förtroligt umgänge. 

5. Varför många misslyckas i sällskapslivet. 

Giv också andra tillfälle att lysa! (Sidan 12) 

1. Om överlägsenhet och begäret att övergränsa andra. 

2. Åhörandets konst. 

3. Fördragsamhet med andras svagheter. Fordra ej för mycket av andra! 

Med vilka bör man umgås? (Sidan 12) 

1. Umgänget med personer av högre bildning och värdighet. 

2. Bör man ej umgås med underordnade? Vår plikt att lära andra. 

Umgänget i städer och på landet. (Sidan 12) 

1. Storstadslivets möjlighet till frihet och obemärkhet, om man så önskar. 

2. Mindre städers och samhällens kontroll och kritik. 

3. Lantlivets otvungenhet och behag. Huru störande inflytelser kunna undvikas. 

Huru man bör bedöma människor. (Sidan 13 

1. Efter vilka grunder skall man bedöma andra? 

2. Några tillfällen, då man lätt och säkert kan bilda sig en föreställning om deras verkliga karaaktär. 

3. Huru vänskapen prövas. 

Umgänget med sig själv. (Sidan 13) 

1. Faran av att för umgänget med andra försumma sällskapet med sig själv. Umgänget med sig själv en väg til 

lycka, frid och tröst. 

2. Kropps- och själskrafternas utveckling. Självaktning och självtillit. 

3


3. De sämre sidornas undertryckande. Samvetets renhet, den största av all storhet. 

4. Sällskapet med sig själv och böcker. 

5. Om självkritik. 

6. Hur man bör hålla räkenskap med sitt eget samvete. 

Umgänget med personer av olika lynne och böjelser. (Sidan 14) 

1. Själviska personer. 

2. Härsklystna människor. 

3. Äregiriga. 

4. Fåfänga. 

5. Högmod och stolthet. 

6. Snarstuckna personer. 

7. Egensinniga eller envisa människor. 

8. Trätlystna, argsinta personer. 

9. Misstrogna, misstänksamma och inbundna människor. 

10. Avundsjuka, missundsamma och svartsjuka människor. 

11. Giriga och slösaktiga. 

12. Nyckfulla ”egna” eller vurmiga människor. 

13. Muntra, livliga, humoristiska och satiriska människor. 

14. Religiöst folk. 

Umgänget mellan föräldrar, barn och släktingar. (Sidan 18) 

1. Betingelserna för ett lyckligt hem. 

2. Hemmets betydelse för barnen. 

3. Föräldrarnas plikter gentemot barnen. 

4. Barnens plikter mot föräldrarna. 

5. Umgänget med släktingar. 

Om umgänget mellan gift folk. (Sidan 19) 

1. Säkraste medlet att vinna lycka i äktenskapet. 

2. Hurusom i ungdomen utan överläggning ingångna äktenskap kunna bli lyckliga. 

3. Är fullständighet likhet i lynne och tänkesätt nödvändig? 

4. Vad man bör iakttaga för att alltid bevara nyhetens behag och förbliva lika älskvärd i äktenskapet. 

5. Den äkta mannens förhållande, då andra personer göra ett livligt intryck på hans äkta hälft. 

6. Hur man bör väpna sig mot utstuderade koketter. 

7. Bör man hava hemligheter för varandra? 

8. Om förvaltningen av hushållskassan. 

9. Hur man bör förhålla sig, om makan eller maken har anlag för slöseri. 

10. Om uppförandet vid alltför stor olikhet i tänkesättet mellan makarna. 

11. Hur man bör förhålla sig, om man blivit bunden vid en omoralisk person. 

12. Om äktenskapsbrott och skilsmässa. 

Familjelivet. (Sidan 22) 

1. Föräldrarnas undantagsställning inom familjen. 

2. Hurudant umgänget mellan familjemedlemmarna bör vara. 

3. Vad de fullvuxna barnen har att iakttaga inom familjen. 

4. Om kvinnligt handarbete på offentliga platser. 

Umgänget mellan förälskade. (Sidan 24) 

1. Den första kärlekens uppvaknande. 

2. Är mannens eller kvinnans kärlek innerligast och beständigast? 

3. Om äktenskapslöften. 

4. Hur man bör handla efter en brytning med den man älskat. 

4

Om vänskapligt umgänge. (Sidan 25) 


1. Om valet av vänner i ungdomen och vid mognare år. 

2. Förutsättningarna för varaktig vänskap. 

3. Huru trogna vänner bör vara beskaffade. 

4. Våra plikter mot sådana. 

5. Gränserna för en väns tillgivenhet. 

6. Vad man bör iakttaga rörande förtroligheten mellan vänner. 

7. Bort med smicker men ej med tillmötesgående och väntjänster. 

8. Vad man skall iakttaga, då man begär eller mottager vänskapstjänster och dylikt. 

9. Hur man bör undvika att bliva alltför besvärlig. 

10. Brevväxling med frånvarande vänner. 

11. Man bör icke bedöma vänner uteslutande efter den värme de visa i det yttre uppträdandet. 

12. Att vara ingens vän och vara var man vän äro ytterligheter, som båda bör undvikas. 

13. Om uppförandet då missförstånd uppstå mellan vänner. 

14. Handlingssättet då vännerna svika eller bedraga oss. 

15. Hur vi böra uppföra oss efter brytningen med en vän, som befunnits ovärdig. 

Husfolk och grannar. (Sidan 28) 

Umgänget med sjuka. (Sidan 29) 

Om uppförandet mot fattiga, lidande, övergivna, vilseledda och fallna. (Sidan 30) 

Sorg. (Sidan 31) 

Djurens behandling. (Sidan 32) 

Inträdet i världen och presentationen. (Sidan 33) 

Hållningen i det allmänna. (Sidan 34) 

Besök. (Sidan 35) 

Bjudningar. (Sidan 37) 

Värd och gäst. (Sidan 37) 

Dans och bal. (Sidan 38) 

Om umgänget mellan herrar och damer. (Sidan 39) 

1. Aktning för kvinnan grundvalen för en herres uppförande. 

2. Damernas förhållande till ridderliga tjänster. 

3. Om försiktighet på gatan. 

4. Konversationen. 

5. Allmänna regler för umgänget med damer i sällskapslivet. 

6. Medlen att göra sig angenäm i umgänget med damer. 

7. Nedrigheten i att bedraga och förföra unga flickor. 

8. Om koketter och älskarinnor. 

9. Ren kärlek och umgänge med ädla kvinnor det bästa skyddet mot utsvävningar. 

Den ensamstående kvinnan. (Sidan 43) 

Husfadern. (Sidan 44) 

Makan och modern. (Sidan 45) 

Värdinnan. (Sidan 48) 

Middagsbjudning, Bordsskick. (Sidan 50) 

Titlar och tilltal. (Sidan 52) 

Presenter och gengåvor. (Sidan 53) 

Hur det går till vid frieri, förlovning och bröllop. (Sidan 54) 

På konsert, teatrar och andra föreställningar. (Sidan 56) 

På restauranger och andra offentliga lokaler. (Sidan 54) 

I butiker. (Sidan 58) 

Husbondfolk och tjänstefolk. (Sidan 58) 

Brevväxling. (Sidan 60) 

På gatan och promenaden. (Sidan 62) 

På utflykter i det fria. (Sidan 64) 

På resor. (Sidan 65) 

Dräkten. (Sidan 69) 

Om kroppsliga defekter och missbildningar. Huru de kunna döljas. (Sidan 71) 

5

Om takt och god ton. 

Takt är en instinktiv känsla för det passande. Den är 

visserligen medfödd och kan icke inläras, men den 

finnes dock i mer eller mindre utvecklad grad hos varje 

ej fullkomligt rå och okultiverad människa. Starkast 

utvecklad är den i allmänhet hos kvinnokönet. 

Den medfödda graden av taktkänsla, om den än är 

aldrig så ringa, kan dock genom sorgfällig uppfostran 

stärkas och utvidgas och i alla händelser bliva den 

grundval, på vilken den goda tonen, sådan som det 

bildade samhället fordrar den kan uppbyggas. 

2. Den goda tonen kan i själva verket inläras, ty den 

består av en oändlig mängd yttre förhållanden, som 

framgått ur anständighetsskicket, moralen och hövligheten. 

Fördelaktigast kommer den naturligtvis till synes där, 

varest den fina taktkänslan ger den sitt eftertryckliga 

understöd. 

En taktlöshet och ett fel mot den goda tonen äro två 

skilda saker. Den förra är en yttring av känsloråhet, 

som icke ens av den mest fulländade ton kan gottgöras, 

under det att ett fel mot den goda tonen oftast 

icke är något annat än vårdslöshet, som var och en 

kan undvika, om han blott riktar tillräcklig uppmärksamhet 

på sig själv. Visserligen kan den också såra 

och väcka förargelse, men man kan dock få den utplånad 

och förlåten. 

Men vem vill inte leva så, att en förlåtelse blir onödig? 

Att nödgas taga sina medmänniskors överseende 

i anspråk är alltid en nedtryckande känsla. Den, som 

är okunnig om, hur han har att skicka sig i bildat sällskap, 

som icke vet, hur han skall förhålla sig gent emot 

de tusende och åter tusende små omständigheterna i 

livet, den måste alltid påräkna sina medmänniskors 

överseende och får kanske slutligen erfara, att han 

blir föremål för medömkan och åtlöje. Ingen behöver 

dock göra dessa sorgliga erfarenheter, om han blott 

har den rätta viljan att skydda sig härför. 

Personer, hos vilka taktkänslan är starkt utpräglad, finna 

sig i allmänhet mycket lätt tillrätta med den goda 

tonens former, för andra åter kan det bliva litet svå- 


6 

rare. Det finnes också människor, 

som alldeles sakna 

denna vilja, och som tro sig 

kunna saklöst sätta sig över 

den delen av samhället föreskrivna 

umgängesformen. 

Men vill man ej leva som en 

enstöring utan önskar umgås 

med sina medmänniskor, 

då är man också skyldig att 

iakttaga och värdera de lagar, 

som gälla för den goda 

tonen. 

Men även om den goda viljan finnes att tillägna sig 

de sällskapliga umgängesformerna, torde dock hundratala 

fall inträffa, där en rådgivare är av nöden eller 

åtminstone önskvärd. Mestadels är det just obekantskapen 

med småsaker, som bringar oss i förlägenhet, 

då kännedomen om sådana däremot kan göra oss de 

största tjänster. 

Även den, som är utrustad med en stark taktkänsla, får 

ofta erfara, att hans fina känsla för det passande icke 

alltid räcker till för att uppfylla alla de fordringar på 

god ton, vilka samhället nu en gång uppställt. 

3. Grunddraget i den goda tonen inom samhället är 

hövligheten. En fransk författare har en gång yttrat att 

man måste ha många förträffliga egenskaper för att 

ersätta bristen på hövlighet, och denna sanning äger 

allt fortfarande sin giltighet. 

Om ett framstående snille gör sig skyldig till något 

opassande, har man gärna överseende därmed, förutsatt 

nämligen att det icke sårar någon. Men ett sådant 

överseende kunna icke däremot människorna i 

genomsnitt påräkna. 

Men att genom ett opassande sätt såra andras känsloliv 

är däremot under alla förhållanden fördömligt och 

ett bevis på en hjärteråhet, som ingen verkligt bildad 

människa borde låta komma till last. Många människor 

tro, att hänsynslöshet och sanning äro liktydiga 

begrepp, och under förevändning, att de tala sanning, 

sky de inte att säga andra alla tänkbara hänsynslösheter 

och visa sig till och med stolta över sitt taktlösa 

uppträdande. 

Hövligheten är, kan man säga, en yttre talang, som 

genom uppfostran och vana förvärvas. Ingen människa 

är utrustad med den från födelsen. Därför ju förr 

barnet vänjes därvid, dess bättre är det. 

Det bästa tecknet på verklig överlägsenhet är hövlighet 

mot underordnade, men ej sällan saknas denna i 

umgänget mellan högre och lägre. Många anse, att de 

gentemot sina underordnade ej äro skyldiga att iakttaga 

den goda tonens fordringar. Dessa besinna icke, 

att den aktning och kärlek, som en förman förvärvar 

sig inom sin verkningskrets, huvudsakligen beror på 

det älskvärda och hövliga sätt, varpå han umgås med 

sina underlydande. Å andra sidan förgäta ofta de för-

fördelade, att de böra kväva den snarstuckenhet, som 

de känna på grund av ohövligt bemötande. I stället 

borde de ihågkomma att det ligger i deras makt att 

genom fördubblad hövlighet tilltvinga sig ett hövligt 

bemötande även från sina förmäns sida, ty det ligger 

verkligen i hövligheten en tvingande makt, vars inflytande 

icke ens den mindre bildade kan undandraga 

sig. 

Den med hövligheten förtrogne förstår också att på ett 

förträffligt sätt inför annat folk dölja sina oangenäma 

känslor, och ju mer den goda tonens former blivit 

hans personliga egendom, dess bättre förstår han att i 

bestämd och hövlig form från sig avvärja oangenäma 

saker utan att såra en annan. Ingen har anledning att 

därför kalla honom en hycklare. 

Om hövligheten överdrives, blir den i verkligheten 

ingenting annat än skrymteri. Det finns människor, 

som ha till ful vana att alltjämt och naturligtvis också i 

otid säga artigheter, och hur odrägligt det är, torde väl 

var och en ha erfarit. En komplimang, som göres i rätttan 

tid och på ett hövligt och älskvärt sätt, skall däremot 

alltid komma att väcka angenäma känslor, ty man 

kan vara säker på, att våra medmänniskor i allmänhet 

äro lika egenkära som vi själva. Men komplimangen 

måste vara lätt och behaglig, så att man undviker 

varje sken av osannfärdighet, ty med grovt smicker 

och ständigt beröm kan man endast på obildade och 

fåfänga personer göra ett fördelaktigt intryck. 

Gentemot personer, som man står fjärran ifrån, borde 

man emellertid helst undvika alla komplimanger eller 

åtminstone använda dem med största försiktighet, ty 

man vet ju inte, hur de komma att upptagas. Bemödar 

man sig emellertid om ett noggrant iakttagande av 

den goda tonens föreskrifter och isynnerhet tillegnar 

sig formerna för fin hövlighet, behöver man icke råka 

i förlägenhet över att man genom oskickliga komplimanger 

misshagat andra. 

Allmänna föreskrifter för umgänget 

med människor. 

1. Det är av största betydelse för en människas fortkomst 

här i världen, att hon förstår att själv göra sig 

gällande, ty i allmänhet äger den satsen sin giltighet, 

att var och en gäller endast så mycket, som han själv 

förmår att låta uppskatta sig till. Man bör därför ej 

försumma att framhålla sina fördelaktiga sidor, då tillfälle 

därtill erbjudes, men man får ej göra detta på ett 

grovt och i ögonen fallande sätt, vilket mera skadar 

än gagnar. Man låter endast människorna förmoda att 

något mera döljer sig hos en, än vad som synes vid 

första anblicken. 

Om du därför har förstånd och kunskaper, var ej blyg 

att visa detta, då du har anledning därtill, men gör det 

på ett sätt, som ej väcker avund eller röjer anspråk, 

men ej heller i så ringa mång, att du blir förbisedd 

och förödmjukad. 


7 

2. Eftersträva självständighet 

och var ej slav av andras omdömen 

om dig! Nedlåt dig 

aldrig till något så simpelt 

och oädelt, som att blotta 

dina medmänniskors svagheter 

för att sedan lysa på 

deras bekostnad! 

3. Om olycka och bekymmer 

drabba oss och varken vårt 

förnuft eller goda vilja kan 

hjälpa oss, böra vi ej klaga vårt lidande för någon annan 

än den, som verkligen kan lätta bördan. De flesta 

endast öka dess tyngd, ja, många draga sig tillbaka, 

när de märka, att lyckan ej längre följer oss. 

4. Var ej alltför frikostig! Människorna fly en sådan 

välgörare, såsom man flyr en fordringsägare, som 

man ej kan betala. 

5. För att vi i umgänget ska kunna uppträda på ett 

fördelaktigt sätt, är sinnesnärvaro av nöden. Denna 

egenskap kan man visserligen ej förvärva sig genom 

att följa goda råd och anvisningar, men man kan åtminstone 

söka akta sig för, att om den felas oss, vi ej 

genom överilning bringa oss själva och andra i förlägenhet. 

Om en oväntad fråga eller något annat överraskar 

oss, bör vi därför taga oss en minuts funderare 

på saken för att förbereda oss på vilket parti, vi böra 

taga. Det gäller, att man i avgörande ögonblick ej 

förlorar huvudet utan raskt fattar och utför sitt beslut, 

som då kan bringa lycka räddning och tröst. 

6. Var mån om att så litet som möjligt fordra och mottaga 

välgärningar av andra. De flesta människor äro 

sådana, att de förr eller senare fordra vederlag för 

de minsta tjänster, och detta förstör trevnaden i umgänget 

och tillintetgör friheten och självständigheten. 

Genom att mottaga välgärningar kommer man i beroende 

av välgöraren, och man vet inte, varthän sådant 

kan leda. Ofta nödgas man då vara antingen alltför 

mycket överseende med dåliga personer eller att synas 

otacksam. Det bästa medlet för att kunna undvara 

andras hjälp är att hava få behov, att vara måttlig och 

anspråkslös. 

7. Vill man vinna varaktig aktning och vänskap är ingen 

regel viktigare än den att oryggligt hålla ord även 

beträffande de minsta småsaker och att alltid i sitt tal 

strängt hålla sig till sanningen. En sanning medför alltid 

förr eller senare skadliga följder, då däremot den, 

som är ordhållig och ej tillåter sig någon osanning 

med visshet vinner förtroende, gott rykte och högaktning. 

Bemöda sig om att vara flitig, ordentlig och strängt 

punktlig i ditt kall! Håll så god reda på dina papper, 

nycklar o.d., att du även i mörkret kan finna rätt på 

varje särskild sak. Ännu viktigare är att vara ordentlig 

med andras tillhörigheter. Har man fått låna något, 

bör man skicka tillbaka det i behörig tid och ej vänta 

på att ägaren skall komma för att hämta det. Märker

man, att man kan lita på en persons punktlighet i ord 

och handling, umgås man gärna med honom och har 

ingenting emot att inlåta sig i affärer med en sådan. 

Är du kallad till sammanträde, så infinn dig på bestämd 

tid, även om du är den ende, som iakttager 

denna ordning. Andras försummelse urskuldar icke 

din egen. Kanske kan du genom ditt föredöme verka 

på de andra. Såväl goda som dåliga exempel i det 

avseendet locka till efterföljd. 

8.Alltför stor öppenhjärtlighet mot människor bör 

man akta sig för. Vi kunna därigenom lätt blotta våra 

svagheter och bliva missbrukade. Vidare bör man betänka, 

att det finns människor, som, om de bli vana 

vid att man ingenting förtiger dem, slutligen fordra 

förklaring för varje minsta steg, man tar, och önska att 

bli rådfrågade i allting. 

9. Hys deltagande för dina medmänniskor, som du 

vill, att dessa skola hysa samma känsla för dig! Den 

människa, som saknar medkänsla, som ej har sinne 

för vänskap, välvilja och kärlek, kan ej påräkna andras 

hjälp och deltagande, när hon råkar i trångmål. 

Konsten att skämta och vara underhållande. 

1. Människorna vilja bli roade och tycka om angenäm 

underhållning. Ett enbart undervisande samtal 

blir i längden tröttande och bör därför emellanåt 

kryddas av kvickhet och gott lynne. Intet uppskattas 

så högt, som att man berömmer dem eller säger något 

fördelaktigt om dem. Men man får ej glömma, att det 

är nedsättande för en klok man att göra sig till gyckelmakare 

och att nedlåta sig till lågt smicker. Här liksom 

i mycket annat gäller det att gå den gyllene medelvägen. 

Varje människa har åtminstone någon god 

sida, som man kan prisa, och detta pris kanske blir en 

sporre till större fullkomning hos den det gäller. 

2. Vinnlägg dig alltid att visa ett soligt och glatt ansikte! 

Ett muntert och förnöjt sinnelag verkar alltid 

behagligt och angenämt på omgivningen. Den, som 

strävar efter att vara sällskapsrolig genom att komma 

fram med kvicka infall, som han tydligen studerat sig 

till, behagar endast för en kort tid och väcker intresse 

blott hos ett fåtal. 

3. Den, som ständigt vill skämta och komma med 

kvickheter, uttömmer lätt sitt förråd och mattar av; 

och om han någon gång ändrar tonen och säger något 

allvarsamt, skrattar man kanske åt honom. Man kan 

ej på konstlat vis framtvinga äkta kvickheter och sann 

glättighet, utan den kommer liksom ingiven av en högre 

genius och verkar då fröjdande och värmande och 

bjuder vördnad. Viktigt är, att man tager hänsyn till, i 

vilket sällskap man befinner sig, då man kommer med 

sina kvicka infall. Många förstå sig alls icke på skämt 

utan taga allt på allvar, och andra vill gärna skämta 

själva men anse det närgånget, om någon annan till- 


8 

låter sig det. I en krets av herrar 

kan man stundom tillåta 

sig mera fritt skämt, som däremot 

icke alls skulle passa 

i damsällskap. Ett påbörjat 

skämt kan man fortsätta, så 

länge man blir besvarad på 

samma sätt, men icke längre. 

Besvarar personen i fråga ditt 

skämt med hövlighet, är det 

tid att sluta upp. 

Smicker, gyckel och förtal. 

1. Släpp ingen ifrån dig utan att ha sagt honom något 

lärorikt eller förbindligt, men gör det på ett sådant 

sätt, att det ej sårar hans blygsamhet eller verkar överläst! 

Tag dig framför allt i akt för att efterlikna sådana 

personer, som bringa var och en i förlägenhet genom 

tomma artighetsbetygelser, smicker och lovtal, som de 

flesta icke kunna svara på! Ett välment hövlighetsord 

eller ett förtjänt beröm, som uppmuntrar och sporrar 

till vidare fullkomning, är något helt annat och långt 

ifrån tadelvärt. 

2. Vill man vinna aktning och undvika, att ens tal 

väcker förargelse, får man icke krydda det med svordomar, 

speord eller förtal, ej heller använda giftiga 

stickord. Visserligen kan sådant någon gång och i vissa 

sällskap väcka förnöjelse, men man föraktar dock 

slutligen den, som alltid vill roa sällskapet på andras 

bekostnad. 

3. Man bör dock icke anse all satir för otillåten. Många 

dårskaper och olämpliga förhållanden i umgänget bekämpas 

allra bäst genom ett fint men ej förolämpande 

gyckel. Och man får akta sig för att berömma allt och 

urskulda även uppenbara fel. De finnas, som göra 

detta under sken av kristlig kärlek, men de äro mestadels 

hycklare, som tro, att man för det goda, som de 

tala om folk, skall glömma det onda, de tillfoga dem, 

eller överse med deras egna brister. 

Anekdoter 

1. Att kunna berätta anekdoter på ett skickligt sätt är 

en konst, som har en ej ringa betydelse i sällskapslivet. 

Den person, som äger den konsten, kan verkligen 

göra anekdoten till en angenäm krydda på det 

sällskapliga umgänget. Men liksom den bästa krydda 

kan fördärva en rätt, då man icke iakttager måtta, så 

kunna även anekdoter väcka leda och avsmak. 

Berätta ej lättvindigt och efter blotta hörsagor! Detta 

gäller i all synnerhet sådana anekdoter, som låta någon 

framstå i ett mindre fördelaktigt ljus. De flesta ha 

redan gått igenom många händer och ha därigenom 

blivit förändrade eller stympade och sålunda fått ett 

helt annat innehåll. Mången gång kan man på det sättet 

skada, oskyldigt och hederligt folk och ådraga sig 

själv förargelse.

2. Har du fått anledning att berätta en anekdot, behöver 

du icke därmed anse dig förpliktad att uttömma 

hela ditt förråd av den varan. Det finns personer, som 

drar den ena efter den andra i en oavbruten följd och 

märka icke, att de slutligen bli rent av besvärliga. En 

anekdot bör komma osökt och liksom illustrera något 

förut omtalat. 

Att man icke få berätta några ”vågade” anekdoter 

i damsällskap, bör falla av sig självt. Sådant är en 

mycket grov försyndelse mot god ton. Skulle man i ett 

sällskap få höra berättas en anekdot, som man känner 

till förut, får man ej avbryta personen genom att 

omtala detta, ty det kan finnas andra i sällskapet, för 

vilka den är ny. 

Konsten att vara vältalig i sällskapslivet. 

1. Att vid ett tillfälle kunna med få innehållsrika ord 

säga mycket och genom utelämnande av oviktiga detaljer 

hålla uppmärksamheten vaken men åter vid ett 

annat tillfälle genom ett livligt framställningssätt göra 

en obetydlig omständighet underhållande, i denna 

förmåga ligger den sanna vältalighetens konst förborgad. 

2. Man bör framför allt akta sig för att i sitt samtal 

trötta genom faddhet och ett alltför vidlyftigt föredrag. 

Var icke alltför pratsjuk utan låt även andra lämna sitt 

bidrag till det allmänna samkvämet. Det finns personer, 

som föra ordet allestädes, utan att de själva märka 

det, och som skulle ta hand om samtalet, i hur stora 

sällskap de än komma. Att gå till den motsatta ytterligheten 

och under tystnad lyssna och liksom lura på 

allt, som säges, gör också ett oangenämt och glädjestörande 

intryck på sällskapet. 

Du kan i sådant fall bli betraktad som en farlig iakttagare, 

som endast har till uppgift att uppsnappa varje 

oförsiktigt eller illa valt ord, som kan undslippa en i 

sorglös språksamhet, för att samla i någon elak avsikt. 

Tungt och tryckande blir samkvämet även i det fall, 

då somliga i sällskapet i all maklighet sitta och låta 

underhålla sig utan att själva bidraga till de övrigas 

trevnad. Vill man själv bli road, betjänad och undervisad, 

måste man också tänka på at ge något i utbyte. 

Iakttager man ej detta har man ej någon anledning att 

klaga över, att man haft det tråkigt i ett sällskap, ty i 

sådant fall har man nog själv varit orsaken därtill. 

3. En viktig sak är också, att man förstår att antaga den 

ton, som är rådande i det sällskap, där man befinner 

sig, och man får icke inbilla sig att man kan underhåla 

andra med att tala om saker, som svårligen kunna intressera 

någon annan än en själv. 


9 

Samtal, samtalston 

och samtalsämne 

1. Inom sällskapslivet är det 

av lika stor vikt, att man tar 

hänsyn till hur man säger något 

som till vad man säger. 

Man bör därför bemöda sig 

om ett distinkt uttal och klart 

organ. Ett utmärkt sätt att få 

övning häruti är att läsa några skådespel för sig själv. 

På det sättet kan man komma ganska långt i detta avseende. 

2. Undvik alla provinsialismer, det är sådana uttryck 

som förekomma endast inom en viss provins, och 

som därför äro främmande för personer från andra 

trakter. Samma råd gäller utländska ord. Dessa bör du 

undvika av två skäl, dels emedan icke alla förstå dem, 

dels kan det hända, att du ej uttalar dem rätt. 

3. Då du samtalar med en person, bör du alltså låta 

denne få andrum att framföra sin egen åsikt. Vid samtal 

bör du vidare undvika att lekande hantera vissa 

småsaker, såsom näsduk, pennkniv eller dylikt. Sådant 

verkar störande på nervösa personer och blir 

därför endast till skada för samtalet. 

4. Undvik motsägelser i ditt tal! Att höra en person 

förfäkta en sak, vars motsats han någon gång förut försvarat, 

verkar icke förtroendeingivande. I allmänhet 

gör man klokt i att i sällskap ej avgörande uttala sin 

åsikt om saker och ting utan att först noga ha övervägt 

alla skälen för och emot. För sällskapslivet är det också 

av vikt att uppöva och skärpa minnet, så att man 

ej gör sig skyldig till något sådant, som att vid varje 

tillfälle upprepa samma historier, anekdoter, skämt, 

ordlekar och dylikt. 

5. Nedtyng ej samtalet med onyttiga frågor! Om du 

vänjer dig vid att inrätta alla dina samtal i katekesform, 

så komma dina medmänniskor att anse dig som 

framfrusig och nyfiken och nödgas kanske på grund 

av ditt ständiga frågande uppgiva försöket att på vanligt 

sätt få ett samtal igång. 

6. Den väluppfostrade människan måste också kunna 

föredraga motsägelser. Man får ej vara så barnsligt 

intagen av sin egen mening, att man ej tål att höra 

andras motsatta tankar om saken. 

Den, som vid ordväxling blir het och grov, har redan 

förlorat sin sak, om den än vore aldrig så god. 

7. Vad samtalsämnen beträffar, kunna nästan alla 

duga. Att sådana, som behandla osedligheten eller 

andra skabrösa saker, böra helt uteslutas, faller av sig 

själv. 

Undvik att välja dina egna husliga omständigheter

och tjänstegöromål uteslutande till ämne för samtalet! 

De kunna kanske i ett olikt sammansatt sällskap 

svårligen intressera alla. 

På baler, spektakler och dylikt bör man ej tala om ledsamma 

och förargliga saker eller om husliga angelägenheter. 

Det kan nästan anses som ovänligt att åter vilja föra 

någon in i de vardagliga förhållandena på ställen, dit 

man kommit för att vedekvicka sig och för att frigöra 

sig från såväl små som stora bekymmer. 

Religiösa frågor och spörsmål böra upptagas med 

största försiktighet. Även om man skulle uppriktigt 

tvivla på vissa religionslärors sanning, får man icke 

fördenskull tillåta sig något skämt över dessa frågor, 

så framt man vill göra anspråk på att vara en redlig 

och förståndig man. 

Det vore höjden av taktlöshet, om en person i ett 

sällskap gjorde kyrkliga författningar och människosatser 

till föremål för åtlöje i 

ett samkväm, där personer 

deltaga, om vilka man vet, 

att de hålla dessa saker för 

mycket väsentliga trosläror. 

Man är skyldig att respektera 

även andras uppfattning och 

bör lämna dem den tankefrihet, 

som man fordrar för egen 

räkning. Man bör besinna, 

att åtlöje aldrig förbättrar, 

och att hithörande saker icke 

lämpa sig för behandling i 

glada samkväm. 

Den vana sällskapsmänniskan kommer snart underfund 

med sitt sällskap, så at han genom moderation i 

uttryck och framställningssätt kan undvika att komma 

i konflikt med de närvarandes intressen och böjelser. 

Alla uttryck, som kunna verka sårande, såsom ”Löjligt”! 

”Nonsens”! o.d. äro absolut fördömliga. 

Undvik också att i damsällskap avhandla andras 

skönhet eller fulhet, ty sådant kan lätt såra någons 

fåfänga. 

Om ett samtal börjar bli ointressant och tröttande för 

somliga i sällskapet, är det värdinnans skyldighet att 

söka leda det in på ett annat ämne. 

Förmågan att vinna och bevara 

andras förtroende och hemligheter. 

1. Tystlåtenheten, som är en av de förnämsta dygderna 

i sammanlevnaden människorna emellan, blir 

allt mer och mer sällsynt. Det är inget ovanligt i våra 

dagar, att personer samvetslöst utsprida hemligheter, 


10 

som de under tysthetslöfte 

fått sig anförtrodda. 

Icke alla göra detta i ren 

pliktförgätenhet. Somliga äro 

så lättsinniga och talträngda, 

att de glömma sitt tysthetslöfte, 

och så berätta de sina 

vänners viktigaste hemligheter 

för var och en, som vill 

lyssna på dem. Andra åter 

anser en var, som kommer 

i deras väg, för en trogen vän, och anförtror på det 

sättet i sin oförsiktighet hemligheter åt personer, som 

kanske äro lika lättsinniga som de själva. 

Även med sina egna hemligheter och planer handskas 

sådana människor lika oklokt och omintetgöra därigenom 

ofta sina syften. 

Att en sådan oförsiktighet vid bevarandet av andras 

och egna hemligheter måste åstadkomma stor skada, 

är en självklar sak, som ej behöver 

någon vidlyftig förklaring. 

Många andra förhållanden, 

som visserligen icke äro några 

egentliga hemligheter, äro 

dock sådana, att sunda förnuftet 

borde säga oss, att det 

vore bättre att tiga med dem, 

då de varken kunna vara lärorika 

eller underhållande för 

någon. 

Är man tvungen att anförtro en hemlighet åt mera 

än en, bör man ta ett tysthetslöfte av var och en och 

framställa saken så, att en var av dem anser sig ensam 

ansvarig för hemlighetens bevarande. 

2. En klok tystlåtenhet, som dock ej får urarta till 

hemlighetsmakeri, är således en dygd, som på 

det varmaste kan rekommenderas i sällskapslivet. 

Ledighet i umgänget. 

1. Förmågan att fritt och otvunget kunna inlåta sig i 

samtal med personer av olika slag och att kunna liksom 

känna på sig, vem man har framför sig, och vad 

man kan och bör tala med dem om, detta är något, 

som en var bör eftersträva och utveckla. 

2. Genom en sådan ledighet i umgänget kan en person 

vid första bekantskapen göra ett så fördelaktigt 

intryck, att detta i många fall kan få en avgörande betydelse 

för hans framtid. 

3. Somliga människor ha synnerligen lätt för att skicka 

sig bland folk, och förmågan att göra bekantskaper 

och vinna medkänsla, förtroende o.s.v. är liksom 

medfödd hos dem.

4. Andra åter visa en blyghet och tillbakadragenhet 

inför främmande personer, vilken de ha all möda att 

övervinna. 

5. I de flesta fall är denna skygghet för obekanta endast 

följden av en felaktig uppfostran, men stundom 

synes den verkligen vara av naturen medfödd. I vilket 

fall som helst måste man ha rikliga tillfällen att umgås 

med främmande personer från alla håll för att förvärva 

sig den ledighet i sättet att umgås med människor, vilken 

man sätter så stort värde på i sällskapslivet. 

6. Dock får man icke gå till ytterlighet åt andra hållet, 

så att man t.ex. i oförskämd efterhängsenhet på 

en kort stund utfrågar hela det okända sällskapet om 

deras levnadsöden och sedan i gengäld härför berättar 

sina egna. 

7. Konsten att på ett fördelaktigt sätt kunna deltaga 

i umgänget består emellertid huvudsakligen däri, att 

man har förmåga att kunna ansluta sig till den rådande 

tonen och förstår att framdraga sådant, som kan 

intressera sällskapet. 

Konsten att uttrycka sig i tal. 

1. Konsten att uttrycka sig bestämt, riktigt, kärnfullt 

och utan onödig vidlyftighet är en värdefull förmåga, 

som man genom studium och aktgivenhet både på sig 

själv och andra kan i hög grad tillegna sig. 

Man måste rätta sig efter de personers förmåga, med 

vilka man talar, alltid berätta med gott lynne men ej 

skratta åt sina egna infall. Allt eftersom omständigheterna 

framställer man sitt ämne kort och gott eller 

mera utförligt och målande, allvarligt eller lustigt. 

2. En viktig sak härvidlag är, att man studerar sitt yttre. 

Det gäller att vara herre över sitt ansikte, så att man 

kan undvika miner och ansiktsuttryck, som ge oss ett 

obehagligt eller kanske rent av vedervärdigt utseende. 

Eftersträva ej effekt genom att under samtalet fara av 

och an med huvudet eller fäkta och slå med armar 

och andra lemmar. Alla åtbörder och rörelser kan vara 

ädla. Man ser den person, med vilken man talat, rakt i 

ansiktet men likväl lugnt och anspråkslöst. 

Allt, som utmärker en god uppfostran samt uppmärksamhet 

på sig själv och andra, måste därför iakttagas 

för att göra umgänget angenämt och vederkvickande. 

3. Även i familjekretsen bör man följa reglerna för det 

passande och riktiga, så att känslan härför må upparbetas 

och bliva vår andra natur. Att vara efterlåten 

och vårdslös mot sig själv i dylika saker är något, som 

svårt hämmar sig i sällskapslivet. 


11 

Om yttre skick 

och belevenhet. 

1. Man visar en person heder 

genom att låta honom gå 

till höger. Äro tre i sällskap 

bör den förnämste gå i mitten. 

Går en person, som vi 

äro skyldiga aktning, förbi 

ett fönster, där man står, och 

hälsar åt en, bör man öppna 

fönstret ett ögonblick eller åtminstone 

låtsa sig göra detta. Detsamma iakttages, då 

man i täckt vagn far förbi någon, som uppmärksammar 

en. 

Undvik så mycket som möjligt att i sällskap vända 

ryggen åt andra och var mån om att lägga titlar och 

namn på minnet! 

Räcker man dig en tallrik eller något dylikt, bör du 

taga emot det, även om du ej vill behålla ifrågavarande 

sak, för att ej besvära den andre med att stå och 

hålla det för din skull. 

Fall ej folk i talet och se dem fritt och öppet i ansiktet, 

när du talar med dem! 

Moderera din stämma, så att du undviker allt gällt 

skrikande men dock talar så tydligt, att det uppfattas. 

Bjuder man en dam armen, bör man börja med samma 

fot som hon samt hålla jämna steg med henne för 

att gången ej skall bli ojämn och stötande. 

Skulle väglaget vara sådant, att hon ej bekvämt kan gå 

på höger sida, bjuder man henne vänster arm. Uppför 

trappor gå herrarna före och damerna efter, men utför 

gå de senare före. Vill man i främmande personers 

närvaro läsa ett brev eller dylikt, bör man först anhålla 

om tillåtelse därtill. 

Om man i förbigående hälsar på en person, kräver 

artigheten, att man tar av sig hatten åt den sidan, där 

personen i fråga icke går för att icke skymma sitt ansikte 

för honom eller riskera att stöta till honom med 

hatten. 

Då man bjuder en annan något, bör man, så vitt möjligt, 

undvika att räcka honom det med bara handen. 

Att viska i sällskap och göra opassande miner är synnerligen 

taktlöst och verkar alltid mycket obehagligt 

på de övriga i sällskapet, då de lätt kunna misstänka, 

att det är dem, som viskningarna gälla. 

Om en person i ett sällskap söker underhålla de övriga 

med ett litet oskyldigt skämt t.ex. kortkonster eller 

dylikt, är det mycket oartigt att röja det lilla konststycket 

genom att tala om, hur han går tillväga. 

Dessa regler kunna kanske förefalla många betydelse-

lösa. Men man får betänka, att en hel del människor 

fått dem inpräntade från sin första ungdom och tillmäta 

dem stort värde, och att dessa människor ofta 

bilda sig sitt omdöme om oss med hänsyn till det sätt, 

varpå vi följa dessa regler. 

Icke sällan beror också vår framgång här i livet i hög 

grad på sådana personer. 

Bör man synas mycket eller litet i 

sällskapslivet. 

1. Frågar man sig, huruvida man bör gå mycket eller 

litet bort på bjudningar, så måste svaret bli beroende 

på enskilda förhållanden och behov. I allmänhet gäller 

dock den satsen, att man ej får tränga sig på folk. 

Det är bättre, man blir tillfrågad, varför man så sällan 

hälsar på, än att de klaga över att man synes för ofta. 

Är man ej förblindad av fåfänga, så liksom känner 

man på sig, om man är gärna sedd eller kommer till 

besvär. 

2.Då man söker bedöma, hur herrskapet i ett hus är 

stämt emot oss, har man också god ledning av det 

sätt, varpå barn och betjäning bemöta oss. 

3. Det förtroliga umgänget bör inskränka sig till så få 

människor som möjligt, och ämnar man utvidga den 

lilla kretsen av vänner, så bör man iakttaga den yttersta 

varsamhet. 

Somliga människor äro benägna för att missbruka 

och försumma oss, så snart vi bli riktigt förtroliga med 

dem. Förblir man däremot för sådana i viss mån en 

främling, så blir man i regel skonad. 

4. Vill man ha nöje och trevnad inom umgängeskretsen, 

får man ej medföra stora fordringar eller sträva 

efter tillfällen att endast själv få lysa och göra sig uppmärksammad, 

ty då får man säkerligen ofta känna sig 

tillbakasatt och besviken. 

5. Det finnes människor, som överallt vilja vara den 

medelpunkt, omkring vilken allt rör sig, och som inte 

alls tåla, att också andra draga uppmärksamheten till 

sig. Ett sådant sinnelag har inga förutsättningar att 

göra lycka inom sällskapslivet. 

Giv också andra tillfällen att lysa! 

1. Vill du behaga och bli prisad, så är det av vikt, att 

du giver andra tillfällen att visa sig från sina fördelaktigaste 

sidor. 

De flesta människor kunna icke fördraga andras överlägsenhet 

och ha mycket svårt att förlåta oss, om vi 

företaga oss något, genom vilket vi fördunkla dem. 

2. Ofta kan man få namn om sig att vara en intressant 


12 

människa genom att blott 

med ett exemplariskt tålamod 

åhöra, vad en annan 

har att säga. 

3. Hav därför gärna fördrag 

med en del små svagheter 

hos människor! En person 

har t.ex. en liten historia, 

som han gärna vill berätta. 

Du har hört den flera gånger 

förut eller kanske rent av 

själv berättat den för honom vid något tillfälle, men 

det oaktat är det brist på skonsamhet att låta honom 

på ett oangenämnt sätt märka, att historien är gammal 

och tråkig för dig. Att med halvt öra och tankspridd 

min förnämt åhöra, vad andra ha att säga, är ett sätt, 

som ingalunda verkar sympatiskt på andra. 

För övrigt är sällan ett samtal så värdelöst, att man 

icke kan lära något därav. Alltid kan man genom detsamma 

hämta någon ny erfarenhet eller något nytt 

ämne för eftertanke. 

Men härvidlag gäller det att även lyssna till vanligt 

sundt förstånd och okonstlande begrepp och att ej 

fordra lärdom och fin bildning hos alla. 

Men vilka bör man umgås? 

1. Svaret på denna fråga måste utfalla helt olika för 

olika personer, beroende på vars och ens särskilda 

förhållanden. Som allmän regel gäller emellertid, 

att vi till vårt umgänge böra välja kloka och redbara 

människor, som äro oss överlägsna så att vi kunna lära 

något av dem. Falla vi däremot för frestelsen att samla 

omkring oss en krets av underordnade personer, som 

endast beundra vårt högre vetande, och som kanske 

genom smicker söka kittla vår fåfänga, då förbliva vi 

ju sådana, som vi varit, och komma aldrig längre varken 

i vishet eller dygder. 

Detta utesluter dock inte, att det gives tillfälle, då det 

är vår plikt att umgås ej blott med personer, som kunna 

lära oss något, utan också med sådana, som kunna 

lära av oss. 

Umgänget i städer och på landet. 

1. I större städer kan man leva mycket obemärkt och 

alldeles följa sin egen böjelse. Där kan man därför 

bortse från en hel del smärre hänsyn, som man ej får 

försumma på mindre platser. 

I storstaden faller det ingen in att utspeja, kontrollera 

eller iakttaga oss i vårt görande och låtande. Ingen tar 

notis om, varthän vi gå, eller om vi komma tidigt eller 

sent hem på kvällarna. Våra kläder bli icke föremål för 

mönstrade kritiska blickar. Fridfullt och obemärkt vandrar 

man sin väg fram genom hopen, sköter sitt arbete och 

för det levnadssätt, som man finner ändamålsenligt.

2. I de mindre städerna och på småplatserna däremot 

hysa människorna i allmänhet ett kolossalt intresse 

för varandra. Intressanta underrättelser löper ur mun 

i mun, och man är synnerligen angelägen att hålla 

noga reda på den enskildes liv och handlingar för att 

ha något att tala om på samkvämen, där skvaller och 

förtal ofta fara illa fram med nästans goda namn och 

rykte. 

Men även småstadspubliken borde kunna vänja sig 

vid att låta varje människa leva på sitt sätt, om hon i 

övrigt uppför sig som en tjänstaktig, redlig och sällskaplig 

människa. 

3. Ingenstädes lever man dock på otvunget som på 

landet. 

På sällskapsnöjen är däremot icke tillgången så stor 

här som i städerna. Av dess större vikt är det, att man 

förstår konsten att njuta av umgänget med de personer, 

som man har omkring sig, och att man hushållar 

med de enkla nöjen, som stå till buds, och på ett uppfinningsrikt 

sätt söker mångfaldiga dem. 

Genom ett förråd av goda böcker, som giva nya ämnen 

för samtalet, och genom en underhållande brevväxling 

med frånvarande vänner kan man undvika 

den tomhet i umgänget, som annars lätt kan insmyga 

sig på landet, där man ser sin hustru, sina barn och 

husets vänner oavbrutet omkring sig. Intet är angelägnare, 

än när den lilla kretsen på kvällen efter slutat 

arbete för dagen samlats för att fördriva tiden med 

muntert skämt och otvunget samtal. 

Men ingenstädes har man större skäl än på småplatser 

att visa klokhet, skonsamhet och överseende i umgänget 

för att förebygga missförstånd och ledsnad. 

Försiktighet i tal och handling är därför att rekommendera 

framför allt på sådana platser, emedan människorna 

där ha så få förströelser och därför så lätt falla 

för frestelsen att lägga sig i andras angelägenheter. 

Undvik alltid att inblanda andra i dina enskilda tvistigheter! 

Om du fordrar av dina umgängesvänner, att 

de skola taga del i de oenigheter, som råda mellan dig 

och andra, så försätter du dem i en mycket obehaglig 

situation. De vilja nämligen ogärna stöta sig med dig 

genom att vägra dig sitt stöd, men å andra sidan önska 

de undvika att ådraga sig dina vänners antipati, vilket 

de skulle göra, om de toge din sak i försvar. 

Fråga dig själv vid sådana tillfällen, vad du skulle 

tycka om, att man fordrade något sådant av dig! Härvidlag 

är det alltid nyttigt att följa den gamla regeln att 

i tankarna sätta sig in i andra personers ställe. 


13 

Huru man bör bedöma 

människor. 

1. Man säger ofta om människor, 

att de äro bättre än sitt 

rykte. Därmed menar man, 

att man icke funnit dem så 

dåliga, som deras ovänner 

utskrikit dem för, men å andra 

sidan får man ofta erfara 

den föreställning, man gjort 

sig om dem efter deras vänners beskrivning. Andras 

omdöme om människor bör man därför upptaga med 

en viss försiktighet och genom egna iakttagelser pröva 

deras riktighet. 

Bedöm människorna icke uteslutande efter deras tal 

utan fast mer efter deras handlingar! 

2. Men därvid är det av vikt, att man för sina iakttagelser 

väljer sådana tillfällen, då de tro sig obemärkta. 

Fäst dig icke endast vid de större handlingarna, ty det 

är uppenbart, att var och en genom dem söker framstå 

i så fördelaktigt ljus som möjligt för sina medmänniskor. 

Det är av lika stor vikt, att man även riktar sin 

uppmärksamhet på smådrag, ty oftast äro dessa det 

sannaste uttrycket för karaktärens beskaffenhet. 

Iakttag det lynne och den stämning, som en person 

befinner sig i vid uppvaknandet ur sömnen! 

Lägg märke till hans gång och skick, och giv akt på 

om han gärna går ensam eller han alltid är i behov 

av sällskap; om han även beträffande småsaker alltid 

behöver inhämta andras råd, om han är benägen för 

att nyfiket lägga sig i sina grannars och ämbetsbröders 

angelägenheter; om han plägar falla andra i talet, eller 

om han aldrig ger någon annan tillfälle att framhålla 

sin syn på saken; om han låtsar sig vara den, 

som alltid bör avgöra allting o.s.v.! 

Hopsummera alla sådana små iakttagelser och begå 

ej det felet att bedöma karaktären i sin helhet, efter 

enskilda sådana drag! 

3. Var ej alltför säker på att du funnit en trogen och 

pålitlig vän, förrän du sett prov på uppoffring! Många 

människor äro oss så hjärtligt tillgivna, så länge vi bara 

lämna deras älsklingstycken och svagheter i orubbat 

bo, men önska vi, att de för vår vänskaps skull skola 

offra några av dessa, då träda de genast tillbaka. 

Denna synpunkt bör man därför taga hänsyn till, då 

man skall bedöma, vad värde en människa kan ha 

för oss. 

Umgänget med sig själv. 

1. Umgänget med vår egen person är varken det 

oviktigaste eller det, som bör skänka oss det minsta 

intresset, alldenstund plikterna mot oss själva är de 

viktigaste och förnämsta.

Att för umgänget med andra försumma sitt eget sällskap 

och sin egen odling är därför förlåtligt. Det 

värsta är, att man på det sättet slutligen förlorar allt 

förtroende till sig själv och är alldeles bortkommen, 

när man någon gång befinner sig ensam. Man blir en 

främling för sitt eget hjärta och måste genom ständiga 

förströelser söka att döda den inre ledsnaden. Uppsöker 

man endast sådana kretsar, där man blir smickrad, 

förlorar man till den grad lusten att höra sanningen, 

att man slutligen ej tål att höra den från sitt eget inre. 

Hellre flyr man så ut i världsvimlet för att i dess larm 

tysta den allvarliga stämman. 

Försumma därför icke din bäste vän, dig själv! Han 

kan annars vända dig ryggen, när du som bäst behöver 

honom. Det kan komma ögonblick, då umgänget 

med dig själv är det enda, som kan skänka verklig 

tröst. Och vad skulle vid sådana tillfällen bli av dig, 

om även från ditt eget hjärta all tröst och hjälp förnekades 

dig? Men önskar man finna tröst, lycka och 

frid i umgänget med sig själv, är det nödvändigt att 

umgås lika försiktigt, finkänsligt och rättvist med sig 

själv som med andra, så att man varken förbittrar sig 

själv genom misshandel eller tillbakasätter sig genom 

försummelser. 

2. Var framför allt rädd om din kropps och själs hälsa 

utan att dock klema med någondera! Om du förstör 

din hälsa, slösar du bort en förmögenhet, som ofta ensam 

förmår att höja dig över svårigheterna i livet. Utan 

denna är alla jordens skatter endast ett tomt värdelöst 

skal. Men sök ej ängsligt undvika varje ansträngning 

och övning av dina lemmar, ty då kan det inträffa, att 

du ej får fjädrarna i gång, när du som bäst behöver 

använda dina krafter! Vi böra bruka och uppöva våra 

andliga krafter men ej överanstränga dem. Tag dig till 

vara för inbillade kropps- och själslidande! Var lugn 

och tålig! Allt här i livet går över, allt kan man övervinna 

genom ståndaktighet. 

Vill du, att andra skola ha aktning för dig, bör du 

också hysa sådan för dig själv. Företag dig inte något 

i smyg, för vilket du skulle få blygas, om en annan 

såge det! 

Var ej vårdslös med ditt yttre, din klädsel o. d., även 

om du är ensam. 

Det gäller framförallt att så umgås med sin egen personlighet, 

att man aldrig förlorar tilliten till sig själv 

och medvetandet om sitt människovärde. Om du också 

icke är så vis och skicklig som mången, så tänk på 

de goda sidor, som du kanske har framför dem ifråga 

om hjärtats sedlighet! 

3. Motarbeta begäret att härska, att spela en lysande 

roll i livet! Den får i regeln köpas dyrare, än du anar. 

Helt naturligt måste det kännas svårt att se sin förmåga 

förbisedd och sin egen kraft ringaktad, men du får 

ej därför fälla modet, tron på dig själv och försynen. 

Störst av all storhet är den, som är oberoende av människor, 

öde och yttre erkännande. Den har sin grund i 

det inre medvetandet, det goda samvetet, och känslan 

härav växer i styrka, ju mindre den erkännes. 


14 

4. Sträva efter att vara ett 

angenämt sällskaplig för dig 

själv! Var aldrig helt och 

hållet sysslolös, utan samla 

ständigt nya idéer ur böcker 

och från människor. Om man 

ständigt rör sig inom kretsen 

av sina egna älsklingsbegrepp, 

blir man slutligen en 

sådan där tråkig ensidig varelse, 

som visar tillbaka alla 

idéer, som ej falla en i smaken. 

Det sämsta umgänget för sig själv är man utan tvivel, 

då man handlat i strid mot sitt samvete. Vill man bli 

riktigt övertygad om sanningen härav, skall man endast 

ge akt på olikheten i ens lynne under olika förhållanden. 

Huru förtretlig och förströdd är man icke 

efter några illa använda timmar, men hur upplivad 

och underhållande för sig själv är man däremot icke 

på kvällen efter en väl använd dag! 

5. Det är emellertid inte nog med, att du är ett angenämt 

sällskap för dig själv, du skall också visa dig 

som din trognaste och uppriktigaste vän, fri från allt 

smicker. Du bör anse det som din plikt att vara lika 

sträng mot dig själv som mot andra. Vanligen är man 

mindre nogräknad mot sig själv och ger ödet eller någon 

oemotståndlig drift skulden till ens egna felsteg, 

men då det gäller medbröders villfarelser, är man däremot 

vida mindre skonsam. 

Då du mäter din förtjänst här i världen, bör du icke 

jämföra dig med den eller den av din ålder, ditt stånd 

etc, utan värdesätta dig efter graden av din förmåga, 

dina anlag och de möjligheter, du haft att bli bättre 

och klokare än andra. 

6. Det är därför synnerligen viktigt, att du allt emellanåt 

i ensliga stunder håller räkenskap med dig själv 

och frågar dig, hur du använt alla de tillfällen, du haft 

till högre utbildning och fullkomning. 

Umgänget med personer av olika 

lynne och böjelser. 

1. Umgänget med en självisk människa är något hög 

grad stötande och misshagligt för ett känsligt sinne. 

Den själviske hyser intresse endast för sig själv och sin 

egen fördel och intresserar sig för andra endast i den 

mån, de kunna vara honom till någon nytta. 

I sällskapslivet gör han sig därför ständigt skyldig till 

hänsynslösheter av alla slag. En sådan har därför inga 

förutsättningar att vara en bildad och väluppfostrad 

människa. 

Blygsamheten är däremot en av de mest älskvärda 

egenskaperna i sällskapslivet, och den gör så mycket

fördelaktigare intryck, som den är en tämligen sällsynt 

dygd i våra dagar. 

Var därför ej benägen att tala allt för mycket om dig 

själv, även om goda vänner av hövlighet skulle leda 

samtalet på din person. 

Egoisten däremot ned trycker sällskapet genom sitt 

umgänge, i det att han visar en sådan överlägsenhet, 

att andra måste tiga eller nödgas framstå i dålig belysning. 

2. Härsklystna människor vilja överallt spela första 

rollen; allt skall går efter deras huvud, eljest känna 

de sig ej tillfreds. Vad de ej själva hava uträttat, eller 

vad andra föreslå duger rakt inte. Ofta äro dylika personer 

tillika egensinniga och hämndlystna. Det säger 

sig själv, att ett vänskapligt och sällskapligt umgänge 

med dem är så gott som omöjligt i längden. Åtminstone 

blir detta fallet om två härsklystna personer råka 

ihop. I sällskapslivet blir en sådan person ej gärna 

sedd; däremot kan han bliva till stort gagn, om man 

låter honom stå i spetsen för ett företag, eller om man 

åtminstone inbillar honom, att han gör det. Hans arbetsförmåga 

och egenskaper i övrigt gör honom då 

till rätta mannen. 

3. Äregiriga människor kunna stundom bliva odrägliga 

i sällskapslivet, isynnerhet om de tillika äro 

härsklystna eller fallna för tomt prål. Dylika personer 

bör man helst undvika. Det dock en äregirighet, som 

förtjänar beröm. En person, som sätter ära i att vara 

främst i dygd och goda seder, en husmoder som önskar 

framstå som mönster för varje maka och moder, 

eller en man som vill visa sig kunna utföra sin gärning 

bättre än andra, förtjäna ej vårt klander utan beröm. 

Dock måste en sådan person noga vakta sig för att 

anspråksfullt framhålla sina goda sidor, hans uppträdande 

får eljest lätt en obehaglig bismak av hugnad 

och inbilskhet. 

4. Fåfänga är en svaghet, som i större eller mindre 

grad finnes hos de flesta människor. Den yttrar sig i 

ett begär att utmärka sig, att gälla såsom något betydande, 

att bliva beundrad, att ”lysa” och är i viss mån 

besläktad med äregirigheten. Fåfängan verkar alltid 

löjlig emedan överskattandet av egna framstående 

egenskaper, talanger och förtjänster så lätt avslöjar sig 

för den utomstående. En mindre grad fåfänga kan vara 

en god sporre till talangernas utbildning, men då den 

överskrider måttlighetens gränser blir den osmaklig 

och måste bannlysas. Icke sällan urartar den till ett 

pinsamt skryt. 

Den fåfänge vill bliva smickrad; beröm, uppmärksamhet 

och en viss beundran kittla honom outsägligt. Om 

det nu är en i övrigt god människa, kan man gärna 

någon gång överse med denna hans lilla svaghet, om 

den ej är alltför påfallande, och ibland framkasta ett 

litet ord, som han gärna hör eller giva honom tillfälle 

till att något litet framhålla sig själv. 

Men att genom ständigt smicker förvrida huvudet på 


15 

fåfängt folk, så att de slutligen 

ej vilja höra annat, är 

ett umgängessätt, som med 

skäl kan betecknas som ett 

skamligt hantverk. Icke sällan 

förekommer dock inom 

sällskapslivet ansatser i 

denna riktning, särskilt vid 

umgänget med damer. Dessa 

kunna därigenom bliva till 

den grad fåfänga, att de noga 

lyssna till varje ord, man talar, 

för att blott kunna uppsnappa något berömmande 

för deras räkning och bliva i dåligt lynne, om de finna 

sig besvikna i sina förhoppningar. Med dessa blir det 

så gott som omöjligt att umgås för en hedersman som 

ej är böjd för att smickra utan är mera rättfram till sin 

natur. Varje förståndig dam avvisar dock allt överdrivet 

smicker. 

Högsta graden av fåfänga urartar till en själviskhet 

och inbilskhet, som gör varje vänskaplig förbindelse 

med dem omöjlig De väcka endast leda och bliva en 

börda för både sig själva och andra. 

Även om vi sålunda avsky en dylik självisk person, 

göra vi oss skyldiga till en svår försyndelse emot sällskapslivets 

fordringar, om vi läsa lagen för dem på ett 

ohyfsat sätt, förödmjuka dem eller visa dem mindre 

hövlighet och aktning än andra. Man undviker blott 

att smickra dem. Iakttaga alla denna regel, skulle deras 

fåfänga snart reduceras till mera rimliga proportioner. 

Högmod är en av dödssynderna i sällskapslivet och 

hatas av alla. Icke sällan ·förväxlas högmod med stolthet. 

Likheten emellan dessa två egenskaper består i känslan 

av egen stolthet. Stoltheten kan dock anses som 

en ädel själens egenskap, ett medvetande om verklig 

inre storhet och värde, en känsla av oförmåga att 

handla lågt och simpelt. Sådan stolthet leder till stora, 

ädla gärningar. Den högmodige däremot yves över 

företräden, som ej finnas hos honom eller över något, 

som ej har något egentligt värde. Särskilt bland 

ungdomen förekommer det ofta, att högmodet stiger 

åt huvudet. En högmodas över sitt utseende, sin börd, 

en annan över förmögenhet, eller också är det framsteg 

å lärda eller konstnärliga banor, som giva anledning 

därtill. Högmodet är för övrigt nästan alltid parat 

med dumhet, bristande levnadsvett och klumpigt sätt, 

som jämte den stora inbilskheten och nackstyvheten 

göra personen ifråga alldeles olämplig i sällskap. 

Högmod förbättras ej genom mild behandling, utan 

blir därigenom än värre. Enda sättet att komma till 

rätta med dem är att låtsa, som om man ej ens bemärkte 

deras högmod, eller vad de högmodas över eller 

att betrakta dem som ”luft”. Då anslå de vanligen 

en annan ton. Ger man däremot efter, bliva de blott 

desto mera fordrande och övermodiga.

6. Snarstuckna, eller personer, som lätt känna sig sårade, 

äro stundom eller kanske rättare alltid ”odrägliga” 

i sällskap. Ett litet oskyldigt ord, en något tvetydig min 

eller brist på uppmärksamhet uppfattas av dem såsom 

allvarliga och mot dem riktade förolämpningar och 

åstadkommer misslynne och förstämning. Är personen 

för övrigt redlig och förståndig, räcker vanligen 

det dåliga lynnet ej längre. En öppen, vänlig förklaring 

kommer honom att sätta tillit till sina vänner, och 

om man alltid går ädelt och öppet tillväga, blir han 

kanske botad för sin svaghet. 

Kan en snarstucken ej behärska sitt fel och skratta 

med, blir han lätt föremål för ett harmlöst skämt, varigenom 

det onda förvärras, så att han varje ögonblick 

tror sig försummad, tillbakasatt eller ej nog hedrad 

och därmed också i hög grad besvärlig för sällskapet. 

Varje sådan människa gör klokt i att avhålla sig från 

umgänge med glada människor. 

Å andra sidan bör man aldrig lägga an på att såra någon 

eller göra en snarstucken människa till föremål 

för sitt skämt. 

7. Egensinniga eller envisa människor äro mycket svårare 

att umgås med än de snarstuckna. Äro de blott 

i övrigt förståndiga, kan man likväl komma till rätta 

med dem. Om man genast åtminstone synes giva efter 

för dem, inse de kanske snart, att de kanske haft orätt 

eller uppskatta åtminstone vår finkänslighet och bliva 

böjligare. 

Värre är det, då envisheten är parad med dumhet. 

Då hjälper varken skäl eller skonsamhet. Har han en 

gång fattat sin mening, är han otillgänglig för alla rimliga 

motskäl. 

Lika litet som en bildad människa bör vara så hållningslös, 

att hon ej har någon egen mening, lika litet 

bör hon inbilla sig alltid hava rätt och fasthålla sin 

mening. Ingen är ofelbar. Att ändra åsikt behöver ej 

betyda vankelmod eller bristande karaktär. 

Det finns en gyllene regel som säger: ”Erkänn dina 

misstag!” Litet var hava vi nog lärt känna den man eller 

kvinna, som aldrig gör fel, den självgode individ, 

som aldrig vill erkänna sina misstag, om de än äro aldrig 

så solklara. Deras allt annat än tilldragande väsen 

i såväl sällskapslivet som det dagliga umgänget hava 

vi kanske också fått göra bekantskap med. Vi hava då 

kanske också funnit, att för detta slags människor göra 

vi klokast i att akta oss. Deras onda är även smittosamt. 

Man kan nämligen riskera att taga intryck av 

dem och bliva likadan, vilket vore att beklaga. 

Lika ledsamt som det är att fela, lika vackert är det 

att höra en ärlig bekännelse: ”Jag har nog fel; det var 

misstag.” Istället för att ett dylikt erkännande skulle 

vara tecken till bristande karaktär, är det i stället bevis 

på en god sådan: han är uppriktig och orädd. En sådan 

människa tillvinner sig vårt förtroende och vår aktning, 

medan man däremot föraktar en egoist, som tror sig 

ofelbar och ej vill erkänna, att han kan fela. I all synnerhet 

är en dylik envishet missklädande för damer. 


16 

Genom ett ständigt iakttagande 

på sig själv kan man 

undvika att begå allt för 

många misstag i sitt arbete, i 

sitt dagliga liv och i umgängeskretsen. 

Men felfria bliva 

vi dock aldrig. Erkänn detta 

både inför dig själv och dina 

medmänniskor, då ditt anseende 

som en hederlig människa 

fordrar det! Att utan 

orsak omtala begångna fel 

eller brister för vem som vill höra på, är dock naturligtvis 

onödigt. 

8. Trätlystnaden är en egendomlig sinnesart, som oftast 

har sin rot i egensinne. Den yttrar sig stundom i en 

motsägelseande, som opponerar sig mot allt, vad man 

kommer fram med, stundom till och med personens 

egen övertygelse. Att disputera om allt och ingenting 

synes för dessa vara en stor förnöjelse. Att inlåta sig i 

tvist med detta slags människor är ej tillrådligt, emedan 

de ej äro tillgängliga för några som helst sakskäl. 

Bättre är att avbryta samtalet eller söka leda det in på 

ett mindre farligt ämne. 

Stundom kan trätlystnaden hava sin orsak i en nervös 

läggning med åtföljande misshumör. Vid sådana fall 

får man visa sig mera skonsam och fördragsam. 

Många, isynnerhet äldre personer, hava som mani att 

ständigt gnata och smågräla. En bildad människa fäster 

ej så stor vikt vid denna deras svaghet utan har 

överseende därmed, väl vetande att det är endast ett 

ålderdomssymptom. I stället söker han ordna så, att 

gnatiga ej får alltför många anledningar ”haka upp 

sig”. 

Betänkligare är det, då ett sådant där dåligt lynne med 

åtföljande trätlystnad sträcker sig till yngre personer. 

Då pekar det nämligen på en stor brist i deras uppfostran, 

den nämligen, att de ej lärt att lägga band på 

sitt lynne. Den, som är behäftad med ”dåligt lynne”, 

är nästan lika mycket att beklaga som de, vilka måste 

vistas i hans närhet. 

9. Misstrogna, misstänksamma och inbundna människor 

äta svåra att umgås med. Deras benägenhet 

att misstyda våra ord och avsikter kan åstadkomma 

mycken förtret, och då de dessutom sällan visa oss 

den öppenhjärtighet, som vi kanske ådagalägga, utan 

ständigt äro på sin vakt, ständigt stå färdiga att sluta 

sig inom sitt skal, så blir umgänget med dem allt annat 

än behagfullt. För dem själva kan tydligen umgänget 

ej heller bliva så särdeles vederkvickande. De 

leva sig själva och andra till pina. 

Vanligen är det ej elakhet utan olycklig sinnesförfattning, 

motgångar och missräkning, som är orsaken till 

deras själskrankhet. Om man umgås med dem öppet 

och ärligt, klokt och försiktigt, kunna de åtminstone i 

yngre år vanligen botas och känna sig övertygade om, 

att det ännu finnes redlighet och vänskap i världen.

10. Avundsjuka, missundsamhet och svartsjuka träffas 

icke så sällan hos personer, som i övrigt hava många 

goda naturgåvor. 

Icke så sällan äro dessa egenskaper förbundna med 

andra av föga tilldragande art, såsom äregirighet och 

fåfänga, vilka, om de få tillväxa, snart nog kunna alstra 

begäret att inte unna andra en lycka, som vi själva 

eftersträva, vare sig det nu är förmögenhet, utmärkelse, 

beröm, skönhet, kunskaper, umgängesvänner, en 

fästmö eller annat. Mycket kunde vara att säga om 

avunden, detta vårt ”nationallyte”, såsom konstnärers 

och lärdas avund sinsemellan, yrkesavund, om missunnsamhet 

emellan förnäma, rikt folk och sådana, 

som leva med i ”stora världen”, om svartsjuka mellan 

vänner, förlovade och gift folk. Det må vara nog 

att påpeka, att en person, som vill gälla för att vara 

bildad, aldrig tillåter sig visa dessa egenskaper inför 

sina umgängesvänner. Om han är klok, bortarbetar 

och övervinner han det onda 

Den som måste umgås med de människor, som äro 

behäftade med dessa fel, gör klokt i att mera dölja 

än lägga i dagen sina företräden, kunskaper eller talanger 

11. Girighet är en lidelse, som kan urarta till verklig 

last. Sällan bliva dessa människor omtyckta i sällskapslivet. 

Motsatsen, slöseri, är också föga förtroendeingivande, 

även om det fördrages eller t.o.m. gärna 

ses av mången. En förståndig man låter dock ej av 

deras exempel förmå sig till dåraktiga utgifter, och 

ingen hederlig människa vill draga någon fördel av 

slösarens frikostighet. 

Här så gott som i allt annat gäller som regel ”den gyllene 

medelvägen”, utan överdrifter åt någotdera hållet. 

12. Nyckfulla människor äro mycket oberäkneliga. 

Ena dagen kan man vara deras mest välkomne gäst 

- andra dagen ett fullkomligt överflödigt sällskap. Icke 

sällan har denna ombytlighet sin grund i ett hemligt 

lidande, varvid man är förpliktigad att hava medlidande 

med dem. Om ojämnheten i deras lynne har 

annan grund, gör man klokast i att ej ens låtsas märka 

deras nyckfullhet, utan alltid söka leva på försiktig fot 

med dem. 

Det gives också ett slags människor, som man brukar 

benämna ”egna”. De äro inte elaka men hålla envist 

på vissa vanor, ofta rena småsaker eller fasthänga vid 

vissa fördomar, som de ej vika ifrån, varför umgänget 

med dem bliver något besvärligt, om man ej vill göra 

dem till lags. En förståndig man, behöver ej fästa sig 

vid deras svaghet. Vi måste betänka, att alla hava sina 

större eller mindre svagheter, som man måste broderligen 

fördraga utan att likväl behöva uttryckligen gilla 

dem. 

Åtskilliga människor hava den svagheten att med hela 

sin själ hängiva sig åt någon viss vurm. I och för sig är 

denna passion ej fördömlig, om den blott ej leder till 


17 

alltför stora överdrifter. Tvärtom 

hava många framstående 

författare och psykologer 

uttalat som sin åsikt, att det 

vore önskvärt, att varje människa 

hade sin lilla vurm. 

Säkert är, att de därigenom 

skulle kunna förjaga många 

stunder av ledsnad, och i de 

fall, då de ej äro lämpade 

för sällskapslivet eller saknar 

tillfälle att umgås med andra, 

skulle utgöra ett gott sällskap för sig själva. Det är därvid 

sak samma, vad de vurma för, om det nu är jakt, 

hästar, hundar, kattor, musik, måleri, eller om de hava 

samlingsmani t.ex. att skaffa sig antika saker, gamla 

kopparstick, möbler eller prydnadsföremål, naturalster, 

fjärilar o.d., eller om de vurma för trädgårdsanläggningar, 

vetenskapliga studier. m.m. Hos många 

bli dock en dylik vurm av en så behärskande natur, 

att hela deras tankekrets vänder sig omkring denna 

punkt. Ingenting tala de så gärna om som dessa deras 

älsklingsföremål; alla samtal ledas dit, och det kan 

stundom bliva ganska tålamodsprövande för deras 

umgänge att höra på dem, i synnerhet om de såsom 

naturligtvis ofta är fallet, ej hava samma stora intresse 

för saken. Det skulle likväl vara hårdhjärtat, att icke 

vilja göra en människa, som för övrigt är godhjärtad 

och förståndig, den lilla glädjen att höra på henne 

med tålamod. Ingenting smickrar henne mera eller 

gör henne lättare tillgänglig än ett visat intresse för 

det, hon vurmar för. 

Den människa, som är behäftad med denna lilla svaghet, 

bör dock taga till regel, att vid umgänget ej alltför 

länge uppehålla sig vid sitt älsklingsämne, i synnerhet 

om hon har minsta anledning förmoda, att de ej hysa 

något särskilt intresse för saken, emedan hon eljest 

lätt tröttar och uttråkar sitt sällskap. 

13. Muntra och hövliga personer av äkta humoristisk 

läggning äro eftersökta i sällskapslivet. Men då skall 

det också vara äkta humor, en glädje som kommer 

från hjärtat och en kvickhet, som ej är konstlad, eller 

som består i blotta upptåg och raljeri och ej heller 

hava till upprinnelse endast begäret att vara kvick. Ett 

äkta muntert lynne verkar smittsamt på hela sällskapet 

och har den välgörande förmågan att jaga bort 

sorger och bekymmer. Dess vederkvickande förmåga 

är allmänt känd och finnes uttryckt i ordspråket ”Ett 

gott skratt förlänger livet”. Dock bör även härvidlag 

måtta och försiktighet iakttagas. En överdriven eller 

på olämplig tid eller plats anbringad humor verkar 

lika ofördelaktigt som en krystad och konstlad. 

Många människor sakna sinne för humor men kunna 

likväl på grund av andra goda egenskaper vara angenäma 

och präktiga sällskapsmänniskor. 

Den slags humor, som består i förlöjligandet av andra 

människors brister eller dårskaper, benämnes satir. 

Såsom vi redan förut påpekat, undviker en bildad 

människa anspelningar på sina medmänniskors svag-

heter, huru löjeväckande de än må synas. Man kan 

eljest alltför lätt såra dem i någon öm punkt, och då 

har man begått en av sällskapslivets dödssynder. 

Gentemot de personer, som gärna anlägga en satirisk 

ton, bör man vara på vakt, aldrig yttra högljutt bifall 

till deras skämt och aldrig styrka dem i vanan att låta 

sin kvickhet spela på andras bekostnad. 

14. Religiöst folk bör man hava aktning för. Den som 

menar fullt allvar med sina känslor för religionen, som 

har uppriktig mening med kärleken till Gud och hyser 

sann tillgivenhet för de kyrkliga bruken inom den 

kyrka, till vilken han bekänner sig, sak samma vilken, 

får ej fördenskull bliva föremål för vårt klander eller 

ogillande, icke ens om vi själva hysa alldeles motsatta 

åsikter eller känslor. Om han för övrigt är god och 

redlig, kan han göra samma anspråk som vi på frihet i 

åskådnings- och tänkesätt. 

Desto mera skäl hava vi att med förakt vända oss 

bort från den skenhelige hycklaren. Men även detta 

avståndstagande bör ej ske alltför öppet, så att det 

väcker anstöt. Man kan ju på ett mera skonsamt sätt 

låta honom förstå, att man ej känner sig tilltalad av 

hans väsende. 

För övrigt har även den religiöse, lika väl som andra, 

förpliktelser att iakttaga med hänsyn till åskådningssättet. 

Han bör sålunda ej fullgöra sina kristliga kärleksplikter 

eller andaktsövningar på något anspråksfullt 

eller uppseendeväckande sätt och ej ständigt föra 

”rättskaffenhet och religion” på tungan. 

Umgänget mellan föräldrar, barn 

och släktingar. 

1. Det är i synnerhet tre ting, som hava förmågan att 

göra hemmet till ett idealhem: Kärlek, aktning och 

förtroende. Utan dessa betingelser blir familjelivet 

snart förgiftat, och hemmet, som skulle skänka vila, 

vederkvickelse och trevnad, blir snart uppfyllt av kiv 

och hat, skådeplatsen för ständiga tvister, ett ”helvete 

på jorden”. 

I såväl eget intresse som omtanken om de unga borde 

det ligga i alla föräldrars intresse att göra hemmet så 

ljust, glatt och fridfullt som möjligt. 

2. Det är en oöverskattlig förmån för en människa 

att hava utgått från ett gott hem. Även om hon sedan 

får genomgå och lida mycket här i världen, skall hon 

likväl i de flesta fall lyckas bibehålla sinnets jämvikt, 

bevara levnadsmodet och mestadels även det goda 

lynnet. Hennes barndomshem med sol och glädje har 

förlänat henne en fond av kärnsund själskraft, som 

sällan sviktar. 

3. Det gives föräldrar, som låta nöjen och förströelser 

så upptaga sin tid, att de knappast få någon sådan 


18 

övrig för sina barns räkning 

utan överlåta sina döttrars 

och söners uppfostran åt 

lejda personer. Äro barnen 

redan vuxna, leva de kanske 

tillsammans med dem på ett 

så främmande sätt, att barnen 

omöjligen kunna få någon 

känsla av samhörighet 

med familjen. Att ett sådant 

förfaringssätt är både onaturligt 

och oförsvarligt, ligger i 

öppen dag. 

Å andra sidan finnas föräldrar, som uppställa alltför 

stora anspråk på sina barn i fråga om vördnad, hänsyn 

och uppoffring, så att de senare i sina föräldrars 

närhet erfara en känsla av tvång, som endast förstorar 

avståndet mellan dem och föräldrarna. På det sättet 

förlora barnen så småningom allt förtroende och all 

ömhet för sina föräldrar, och de stunder, barnen tillbringa 

i deras sällskap, skänka icke dessa någon glädje 

utan förefalla dem blott långa och tråkiga. Många 

förgäta också, att deras gossar en gång bliva män, och 

behandla sina vuxna söner och döttrar, som om de 

alltjämt vore barn. De lämna t.ex. icke det ringaste 

utrymme åt deras fria vilja och frånkänna dem insikt 

även i de obetydligaste saker. Men allt detta verkar i 

högsta grad skadligt på förhållandet mellan barn och 

föräldrar. 

Vördnad låter mycket väl förena sig med kärleksfull

förtrolighet. Man hyser icke kärlek för den, som man 

måste se upp till meden viss känsla av fruktan, och 

man är ej benägen att skänka sitt förtroende åt den, 

som städse med strängt allvar ordar om plikter och 

skyldigheter. Genom alltför stort tvång kan all ädel, 

frivillig hängivenhet dödas. 

En upplyftande anblick är det däremot att skåda en 

älskad fader mitt ibland sina vuxna barn, som känna 

längtan efter umgänge med honom. Under sådana 

förhållanden betrakta de honom som sin trognaste 

rådgivare och sin mest överseende vän, vilken de 

känna sig manade att anförtro alla sitt hjärtas tankar. 

Barnen finna, att fadern med nöje deltager i deras 

oskyldiga, ungdomliga fröjder eller åtminstone icke 

på ett störande sätt blandar sig i dem, och får därmed 

en känsla av att han umgås med dem som med sina 

bästa naturligaste vänner. 

Föräldrarna kunna dock gå till överdrift i sin förtrolighet. 

Detta blir fallet, då de som kamrater deltaga i barnens 

ungdomliga utsvävningar, varigenom de endast 

ådraga sig deras förakt i stället för kärlek. I all synnerhet 

bliva de föremål för barnens spott och avsky, om 

de äro sämre än dessa och hängiva sig åt laster, som 

de ej på minsta sätt söker dölja för dem, som de skulle 

föregå med gott exempel. 

4. Hur ofta förekommer det icke i våra dagar, att barn 

försumma eller ovänligt behandla sina föräldrar. 

De vuxna sönerna anse sina fäder icke tillräckligt kloka 

och upplysta för att kunna umgås med dem, och 

flickan finner inget nöje i att vara tillsammans med sin 

gamla mor. Hon glömmer alla de uppoffringar, som 

modern i sina bästa år underkastat sig för barnets vård 

och hälsa, och att det kanske är just genom dessa omsorger, 

som barnet blivit bevarat åt livet. 

Och huru ofta försumma icke barnen att tänka på de 

bekymmer, det arbete och den försakelse, som det 

kostat deras far för att skaffa underhåll till de sina. Välartade 

barn skola dock aldrig glömma, att de stå i en 

stor tacksamhetsskuld till sina föräldrar för allt detta. 

Skulle förhållandet vara sådant, att barnen ha anledning 

känna blygsel över sina föräldrars svagheter, 

så göra de klokt uti att så mycket som möjligt söka 

överskyla deras fel och aldrig i sitt umgänge med dem 

brista i den vördnad, som de i så många hänseenden 

äro skyldiga sitt livs upphov. 

5. Ofta hör man klagas över att man hos de närmaste 

anförvanterna icke finner det skydd och den tillgivenhet, 

som man understundom får erfara hos helt 

främmande människor. Det skulle alltså ligga en stor 

sanning i ordspråket ”släkten är värst”. I de flesta fall 

torde dock denna klagan vara överdriven och orättvis. 

Även bland släktingar finns det visserligen ovänliga 

människor, och icke sällan händer det, att den ena 

släktingen föraktar den andra, därför att denne är fattig 


19 

och ej åtnjuter något anseende 

av de stora och förnäma 

i samhället. Men i allmänhet 

är det nog så, att man ställer 

allt för stora anspråk på sina 

släktingar. Många unga män 

föra ett sorglöst och slösande 

dagdrivarliv i förhoppning 

om att de ej skola lämnas i 

sticket av sina rika släktingar. 

De betänka ej, att dessas 

plikt är att i första hand sörja 

för sitt eget hus, för hustru och barn, och att de 

skulle handla orätt mot andra, om de tillfredsställde 

brors- och systersöners ofta omåttligt anspråksfulla 

fordringar. Man bör därför vid det förtroliga umgänget 

familjekretsar emellan noga taga sig i akt för att 

hos släktingar väcka och underhålla den förväntan, 

att man under alla förhållanden ämnar skänka dem 

skydd och understöd. Härmed är dock icke sagt, att 

man icke bör taga sig an sina anhöriga, då detta kan 

ske utan ovillighet eller orättvisa mot andra. 

Om umgänget mellan gift folk. 

1. Vill man för all framtid försäkra sig om lycka och 

glädje i äktenskapet, är det av yttersta vikt, att man 

vinnlägger sig om ett klokt och gott val, då man ingår 

den viktiga föreningen för livet. 

Personer med skilda intressen och motsatta böjelser 

och önskningar sakna förutsättningar för att kunna 

göra livet ljust och lätt för varandra, och om sådana 

sammanlänkas, blir deras samliv en tillvaro av bittra 

uppoffringar och tungt slaveri. 

Olyckligt blir äktenskapet även i det fall, då missnöje 

och motvilja från blott den ena parten förbittrar detsamma. 

I sådana fall har icke äktenskapet ingåtts genom 

fritt val av de båda kontrahenterna, utan den ene 

av dem har låtit ekonomiska synpunkter, klokhetsberäkningar, 

tvång, nöd, tacksamhet eller olycklig kärlek 

utgöra drivkraften. Det finnes också personer, som 

låta bestämma sig av den rena slumpen eller av enbart 

sinnligt tycke, med vilket deras hjärta ingenting har att 

skaffa, då de knyta det viktiga äktenskapliga bandet. 

En annan omständighet, som är ägnad att i hög grad 

förstöra den äktenskapliga lyckan, är den, att den ena 

parten ställer orimligt stora anspråk på den andra och 

fordrar att få alla sina behov och önskningar tillfredsställda 

utan att lämna något i utbyte. 

Det ligger därför stor vikt uppå att med försiktighet 

välja sin ledsagarinna genom livet, om man ej vill se 

den husliga lyckan slagen i spillror. 

2. Betänker man emellertid, att många äktenskap, 

som avgöres genom fritt val, dock ingås i en ålder, då 

blind lidelse och naturdrift ofta få bestämma valet i 

stället för mogen överläggning, så kan man verkligen 

förvåna sig över att det ändå finns så många lyckliga 

äktenskap i världen.

Men saken är den, att man i ungdomsåren är böjligare 

till sinnet och därför lättare att leda och bilda än vid 

mognare ålder. Kantigheterna kunna lättare jämnas 

ut, även om de äro rätt så skarpa. Längre fram tar man 

saken mer allvarligt och hårt, och erfarenheten har 

gjort en försiktig och fordrande. 

Visserligen uppstå lätt stridigheter mellan ungt äkta 

folk, men dessa biläggas också i regel mycket lätt, och 

försoningen medför vanligtvis fullständig glömska av 

vad som varit, ty vrede och avsky slå sällan fasta rötter 

i ungdomsåren, och kommer så kroppen med i 

räkningen, så kan en enda äktenskaplig omfamning 

slita den häftigaste tvist. Så småningom bidraga sedan 

gemensamma intressen och husliga sysselsättningar 

till att fastare länka samman de båda makarna, och 

glädjen över barnen och omsorgerna om deras uppfostran 

göra äktenskapets börda ljuv och lätt att bära 

i de år, då ungdomlig kraft och munterhet i hög grad 

medverka härtill. 

Men vid en mera framskriden ålder är förhållandet ett 

annat. Då uppställer man större ordningar för egen 

räkning, vill själv njuta och är mindre benägen att påtaga 

sig nya bördor. Man har stora anspråk på att själv 

bliva vårdad, karaktären har fått en sådan fasthet, att 

en icke längre utan största svårighet låter omdana sig, 

ej heller göra sig lidelserna gå starkt gällande. 

Det gives dock människor, som utgöra undantag härifrån, 

i det att de med tilltagande ålder lägga ett alltmera 

överseende och milt sinnelag i dagen. De ha av 

erfarenheten lärt sig inse den mänskliga svagheten, 

fordra föga och giva gärna. 

Detta blir emellertid ett slags hjältemodig uppoffring, 

och här är det ju fråga om ett ömsesidigt främjande 

av det äktenskapliga samlivet. Det faller därför av sig 

självt, att man vid val av följeslagerska i denna ålder 

måste gå tillväga med den största försiktighet, ty en 

överilning i detta avseendet vid mera framskriden ålder 

hämnar sig betydligt svårare än i ungdomsåren. 

3. Enligt min mening kan ett lyckligt äktenskap åstadkommas 

även om icke fullständig överensstämmelse 

råder i fråga om lynne, böjelse och tänkesätt. Denna 

olikhet får givetvis icke vara alltför stor eller gälla huvudgrundsatser. 

I ett äktenskap, som vilar på gemensamma intressen, 

och där de båda makarna hjälpas åt att bära livets 

besvärligheter, är det mycket nyttigt, att mannens 

livlighet och hetta dämpas genom hustruns mildhet 

och saktmod eller tvärt om. Därigenom kunna många 

överilade åtgärder med dess skadliga följder undvikas. 

Mången familj skulle sålunda råka i ekonomisk 

misär, om båda parterna hade samma sinne för dyrbar 

prakt, ståt och yppighet. 

För att bevara nyhetens behag i äktenskapet är uppmärksamhet 

mot sig själv av allra största vikt. Äkta 

makar måste ju dagligen umgås med varandra och 

bliva därför i tillfälle att noggrant lära känna varandras 


20 

fel och nycker, härvidlag bör 

man komma ihåg att även de 

minsta av dessa kunna stundom 

vålla mycket obehag. 

Man bör därför söka undvika 

att vara besvärlig, kall, tråkig 

och likgiltig mot varandra, 

varav följer att leda och motvilja 

snart uppstår de båda 

parterna emellan. En viss försiktighet 

i umgänget är därför 

av nöden. Någon förställning får naturligtvis icke 

insmyga sig i förhållandet mellan de båda makarna, 

men var och en måste vinnlägga sig om att avlägsna 

allt, som nödvändigt måste göra ett obehagligt och 

vidrigt intryck på den andre. Hövlighet mot varandra 

är en sak, som äkta makar böra beflita sig om. Denna 

egenskap passar mycket väl tillsammans med förtrolighet 

och röjer dessutom alltid en person av fin bildning. 

Det gäller att undvika, att man blir främmande 

för varandra, men lika viktigt är det att förhindra, att 

man lär sig varandra så utantill, att varje samtal mellan 

fyra ögon blir enformigt och långtråkigt, så att 

man börjar känna längtan efter annat sällskap. 

Att finna nya ämnen för underhållande samtal bör icke 

vara så svårt för den, som läser goda böcker, deltager i 

sällskapslivet och för övrigt tänker över vad som händer 

och sker omkring honom. Ha de båda makarna 

däremot ingen särskild sysselsättning utan måste sysslolösa 

tillbringa dagarna i ända med varandra, taga 

naturligtvis alla samtalsämnen slut, och man får icke 

förvåna sig över, att de hitta på än det ena och än det 

andra för att döda den långtråkiga enformigheten. 

Att mannen har en bestämd sysselsättning, som några 

timmar hvarje dag binder hemom vid skrivbordet eller 

håller honom borta från hemmet, är därför mycket 

nyttigt. När han sedan kommer tillbaka, blir han vänligt 

och kärleksfullt mottagen av sin trogna maka, som 

under tiden sysslat med hushållsbestyren. I den kära 

familjekretsen tillbringas nu eftermiddagstimmarna 

under muntra samtal och rådplägningar rörande familjens 

bästa. Det gives alltid under alla förhållanden 

något sätt, varpå man kan göra sig behaglig och efterlängtad, 

och detta sätt gäller det att komma underfund 

med. 

Av vikt är också, att man även i det yttre undviker och 

avlägsnar allt, som är ägnat att väcka avsmak. Sålunda 

gäller det att iakttaga den största renlighet med sin 

kropp och ej visa vårdslöshet beträffande klädedräkten. 

Man får aldrig tillåta sig ett ohyfsat uppträdande i 

hemmet eller använda simpla och plumpa uttryck i 

sitt tal. En hustru märker lätt felen hos sin man, och 

vad som är opassande hos honom vid jämförelse med 

andra män, som umgås med familjen, och hur kan 

man begära, om hon detta gör, att hon skall värdera 

och älska sin man framför alla andra?

4. Den viktigaste av alla föreskrifter för den äktenskapliga 

sammanlevnaden lyder så: 

Vinnlägg dig om att så punktligt och noggrant som 

möjligt uppfylla dina plikter som make eller maka, så 

att du i detta avseende överträffar dina bekanta. På det 

sättet gör du dig förtjänt av den varmaste högaktning 

och därmed, visar du dig också överlägsen dem, som 

genom enskilda lysande egenskaper kunna göra ett 

fördelaktigt intryck för tillfället. 

Med det gäller härvidlag att uppfylla alla dessa plikter. 

Den man kan icke göra anspråk på att vara oegennyttig, 

flitig och angenäm, som berusar sig ett par 

gånger i veckan, och den hustru, som på ett sorglöst 

sätt försummar sina barns uppfostran, har ingen anledning 

att skryta med sin ärbarhet. Denna är för övrigt 

i kanske icke hennes personliga förtjänst utan beror 

huvudsakligen på ett kyligt temperament. Den, som 

gör anspråk på aktning och tillgivenhet, måste också 

förstå att förtjäna dessa bevis på sin hustrus hängivenhet. 

Om en äkta man därför vill, att hans hustru 

skall älska och ära honom högst av alla, får han icke 

trösta sig med, att hon lovat honom detta vid altaret, 

utan han bör grunda sina anspråk i detta avseende på 

den omständigheten, att han bemödar sig om att vara 

bättre än alla andra. 

Det säkraste medlet att förvissa sig om sin makas varaktiga 

tillgivenhet är alltså en i alla avseenden omsorgsfull 

pliktuppfyllelse. 

5. Man får icke anse den möjligheten utesluten, att en 

älskvärd främmande person kan göra ett så fördelaktigt 

intryck på någon av makarna, att den andres lugn 

därigenom störes. 

När den första blinda kärleken svalnat, något som i 

regel inträffar ganska snart, är det icke tänkbart, att 

de båda äkta makarna skola förbliva så partiska för 

varandra, att de icke lägga märke till andra personers 

företräde. Härtill kommer den omständigheten, att 

personer, med vilka man sällan har umgänge, alltid 

vinnlägga sig om att visa sina bästa egenskaper och 

äro frikostigare med smicker och beröm än de, som 

man umgås med i den dagliga sammanlevnaden. Dylika 

intryck bliva dock av mycket kort varaktighet, om 

blott icke maken sviker i uppfyllelsen av sina plikter 

och ej låter förstå, att han hyser avund och svartsjuka. 

Att med avsikt söka uppväcka svartsjuka för att därigenom 

stegra kärleken hos den andra parten är ett 

konstgrepp, som på sin höjd kan komma till användning 

mellan förälskade men ej bland gift folk. En förbindelse, 

som måste vila på ömsesidig högaktning, 

kan endast taga skada genom dylika föraktliga medel, 

ty samtidigt med att hustrun börjar tro, att mannens 

plikt och ömhet gentemot henne kan uppoffras för en 

annan böjelse, så måste hennes aktning för mannen 

genast sjunka. 

Skulle någon av makarna i ett äktenskap ha anledning 


21 

att hysa oro på grund av den 

andras allt för stora intresse 

för en annan person, så torde 

denna hjärtats förvillelse 

snart botas, om blott den 

lidande parten förblir sina 

plikter trogen. Vid närmare 

eftertanke skall alltid den 

felande inse, att den person, 

som han eller hon intresserar 

sig för, dock icke är för 

honom eller för henne, vad 

makan eller maken är! 

6. Klokheten och försiktigheten bjuder dock, att man 

stålsätter sig mot sådana intryck av större älskvärdhet, 

som andra personer kunna utöva på oss. 

Det bästa och säkraste sättet är att undvika sådana 

tillfällen, och detta gäller i all synnerhet i ungdomsåren, 

då hjärtat så lätt löper bort med förståndet och då 

fantasien är livligare och begären häftigare. Märker 

därför en ung man, att en viss kvinna, med vilken han 

umgås, börjar behaga honom bättre än hans hustru, 

måste han i möjligaste mån undvika umgänget med 

henne, så framt han vill förhindra, att hans husliga 

lycka blir förstörd. 

I all synnerhet är denna försiktighet av nöden gentemot 

koketter, som kanske endast för nöjes skull vilja 

leka med en känslofull, redlig man, och som njuta av 

att kunna uppväcka avund och svartsjuka hos andra 

kvinnor. 

Vid mera mogen ålder kan däremot ett motsatt förfaringssätt 

vara nyttigt. En mun med fast karaktär, som 

låter förståndet dominera över hjärtats känslor, och 

som eftersträvar varaktig lycka i äktenskapet, får ofta 

sin uppfattning om en annan kvinna korrigerad, om 

han är i tillfälle att ofta umgås med henne och iakttaga 

henne, varvid han kanske lägger märke till flera 

fel hos henne än hos sin trogna och ädla maka. När 

så bekymmer och svårigheter inställa sig, känner man 

behov av en deltagande maka, som bättre än någon 

främling kan hjälpa oss att bära bördorna. Och även 

vid sådana tillfällen, då sinnet är uppfyllt av fröjd, har 

man behov av att dela denna med den trogna hustrun, 

ty ingen främling kan så som hon uppskatta denna. 

Riktar man så sin blick på barnen, som äro den första 

ungdomliga kärlekens frukter, och som blivit uppfostrade 

under gemensamma omsorger, så vänder hjärtat 

villigt tillbaka till sina ljuvaste plikter. 

7. Öppenhjärtlighet och oinskränkt, ömsesidigt förtroende 

bör alltid råda i äktenskapet. Dock kan det 

givas fall, då den ena kan vara i sin fulla rätt att hysa 

en hemlighet för den andra. I dylika fall måste klokhet 

och redlighet bestämma de båda parternas förhållande. 

Får emellertid verkligt misstroende insmyga sig, 

eller om man måste tilltvinga sig öppenhjärtlighet, 

blir den äktenskapliga lyckan jagad på dörren. 

Slutligen må framhållas det simpla och nedriga i att en

man bryter sin hustrus brev, granskar hennes papper 

och genomsöker hennes lådor. Med dylika ovärdiga 

medel förfelar han alltid sitt syfte. Trots sin vaksamhet 

blir en sådan ofta bedragen, och ingenting är lättare 

än att bedraga en man, som man väl känner, vilken 

man förlorat all tro till, emedan man ofta ertappat honom 

med falska misstankar. 

8. Beträffande förvaltningen av hushållsutgifterna anser 

jag det lämpligast, att mannen lämnar sin hustru 

en viss summa som handkassa för att därmed bestrida 

dessa utgifter. Räcker ej denna till, må hon begära 

mera av mannen, och finner denne då, att det går 

åt för mycket, kan han begära av sin hustru att få se 

räkenskaperna. De böra sedan gemensamt överlägga 

om, på vad sätt de skola kunna göra besparingar. 

Mannen bör alltid låta hustrun få veta, hurudana hans 

förmögenhetsförhållanden äro. Det är också på sin 

plats, att han lämnar sin hustru en liten summa nålpengar, 

som hon ej behöver redovisa. 

9. En god hushållning är en av de viktigaste förutsättningarna 

för äktenskaplig lycka. 

Har man som ogift ej utmärkt sig för någon särdeles 

stor sparsamhet, så är det nödvändigt att man beflitar 

sig därom, så snart man blivit gift. Så länge man är 

ensam person, går det jämförelsevis lätt att finna sig i 

brist, nöd och tillbakasättande, ty har man hälsan, kan 

man snart arbeta sig ur detta tillstånd. Hela världen 

står ju öppen för den, som har ett par friska armar. 

Har däremot en slösaktig hushållning bragt den gifte 

mannen i fattigdom, är förhållandet ett annat. Han 

kastar en blick på medlemmarna i familjen, för vilkas 

underhåll, vård och uppfostran han har att sörja. Om 

han då icke vet, var han skall taga bröd för morgondagen, 

eller om hans anseende i samhället och hans 

befordran är beroende av, att han förmår att med sin 

familj uppträda på ett passande sätt, då gripes den 

olycklige mannen oftast av bitter nedslagenhet och 

förtvivlan, som gör honom sjuk till både kropp och 

själ. Under sådana förhållanden hemfaller han icke 

sällan åt utsvävningar för att däri söka döva det oroliga 

samvetet, och i detta sorgliga läge försvinner varje 

skymt av huslig glädje. 

I ett sådant fall, där någon av de äkta makarna har 

anlag för slöseri, gäller det därför, att medan tid är 

finna ett medel, genom vilket man kan undvika det 

skildrade eländet. Den av de två, som bäst förstår att 

handskas med penningar, måste då sköta kassan, och 

så bör han uppgöra en noggrann budget just med 

hänsyn till det sätt, varpå man vill söka hjälpa upp affärerna, 

och sedan gäller det att punktligt följa denna. 

Är det möjligt, bör man emellertid därvidlag sörja för 

att åtminstone något blir över för ett och annat oskyldigt 

nöje, ty annars kunna inskränkningarna i längden 

bliva alltför tunga för den slösaktige. 

10. Vi ha i det föregående framhållit, att fullständig 

likhet i lynne och tänkesätt icke är ett alldeles oeftergivligt 

villkor för lycka i äktenskapet. 


22 

Är emellertid olikheten alltför 

stor, så att makan inte alls 

intresserar sig för det, som är 

av vikt och värde för hennes 

man, inträder alltid ett sorgligt 

förhållande. Det finns 

äkta män, som på grund av 

sådan olikhet till lynnet hos 

makan måste se sig om efter 

en främmande kamrat för att 

med honom njuta oskyldig 

glädje, dela lidanden eller 

upphöjda känslor och samtala om utsikter för framtiden 

och dylikt. 

Vad har man då att iakttaga under sådana förhållanden? 

I första hand bör man följa Jobs exempel. Om 

man så inser, att någon förbättring ej är att hoppas på, 

så tjänar det ingenting till att moralisera. Blir man ej 

förstådd, är det bättre att tiga, och slutligen bör man 

vinnlägga sig om att undvika uppträden, som icke 

blott ytterligare förvärra förhållandet mellan de båda 

makarna utan också kunna väcka ett obehagligt uppseende. 

11. Men hur har man att förhålla sig, om man genom 

ödet eller egen dårskap blivit förenad med en i hög 

grad omoralisk eller till och med lastbar person, om 

ens maka befinnes hava ett gnatigt och hätskt sinnelag, 

om hon genom avund, girighet eller svartsjuka 

förbittrar vårt liv, eller om hon rent av är hemfallen åt 

otukt och dryckenskap? 

Det är en känd sak, att kärleken spelat mången redlig 

man ett grovt streck i ungdomen, så att han helt oskyldigt 

råkat in i en sådan återvändsgränd, ty under förlovningstiden 

bruka även sådana kvinnor vara mycket 

måna om att visa sig så behagliga som möjligt. Framhållas 

får dock, att mannen mycket ofta gör sig skyldig 

till en dålig och oförsiktig behandling av sin hustru, 

genom vilken de frön till odygder och laster som ligga 

dolda i hennes karaktär komma till utveckling. 

Det kan naturligtvis inte bliva tal om att uppställa 

förhållningsregler härvidlag för varje enskilt fall, utan 

man måste inskränka sig till några allmänna synpunkter. 

Det är särskilt tre slags förhållanden, som man i dylika 

fall måste taga hänsyn till. För det första sådana, som 

kunna befordra vårt eget lugn, vidare sådana, som 

hava avseende på barn och tjänstefolk och slutligen 

dem, som hava avseende på allmänheten. 

Vad den äkta mannen själv beträffar, bör han ej göra 

sig skyldig till klagan, förebråelse och gräl utan i tysthet 

och efter moget övervägande göra upp sin plan 

och sedan konsekvent genomföra sitt beslut, och 

därvid ej frångå detta även om en viss förbättring för 

tillfället skulle visa sig. Men det gäller för mannen att 

behärska sina känslor, så att han ej låter förleda sig till 

grov behandling, ty i sådant fall blir hans rättsställning 

betydligt försvagad. I stället bör han beflita sig om att

så mycket trognare uppfylla sina plikter, ju oftare hans 

hustru försummar sina. På det sättet erfar han ett lugnt 

samvete, och med ett sådant kan han uthärda även 

det värsta. 

Med avseende på barn, tjänstefolk och allmänheten 

gäller det att undvika allt uppseende. Bäst är, om man 

kan dölja sin olycka inom sig själv. 

Barnens uppfostran lider alltid av att oenighet råder 

mellan makarna. Om man ej kan dölja denna, är det 

i många fall bättre att anförtro deras ledning åt någon 

främmande redbar person. På tjänarna inverkar husbondefolkets 

oenighet oftast på det sättet, att de visa 

mindre sinne för ordning, trohet och rättskaffenhet. 

De taga parti för och emot och befordra skvaller utan 

all ände. Det är därför av största vikt att i tjänstefolkets 

närvaro undvika allt gräl. Blir det en offentlig hemlighet, 

att oenighet råder mellan äkta makar, går såväl 

den oskyldige som den skyldige miste om allmänhetens 

aktning. Man bör därför vara försiktig med att 

anförtro sin äktenskapliga olycka åt främmande människor. 

12. Intet är ägnat att i så hög grad förstöra det lyckliga 

samlivet mellan två makar som kränkandet av äktenskaplig 

trohet. En sådan överträdelse av de äktenskapliga 

plikterna är ur moralisk synpunkt en lika föraktlig 

och straffvärd handling, antingen det är mannen eller 

hustrun, som gör sig skyldig till densamma, ehuru 

med avseende på följderna hustruns otrohet kan anses 

svårare än mannens. 

Har nu någon av makarna i ett äktenskap anledning att 

misstänka den andra för otrohet, får icke den kränkte 

inbilla sig, att det skall lyckas honom att genom förebråelser 

och häftiga uppträden tvinga den felande till 

bot och bättring. Han måste komma ihåg, att man endast 

genom milda, kärleksfulla medel kan återvinna 

och binda ett hjärta vid sig, men att ett motsatt förfaringssätt 

endast stöter det ännu längre bort. 

Något, som man omsorgsfullt måste taga sig i akt för, 

är att på blotta misstankar rikta förebråelser mot sin 

maka, ty intet medel är säkrare än detta till att förleda 

även den trognaste maka till otrohet. Är däremot 

olyckan ett faktum och skammen redan uppenbar, 

återstår ingenting annat för den kränkte än att tillgripa 

skilsmässa, varvid han har att ordna denna antingen 

genom vänlig överenskommelse eller på laglig väg. 

Äktenskapsskillnad är annars en mycket betänklig 

sak. Ett sådant steg kan knappast tagas, utan att båda 

parterna förlora i allmän aktning, och i synnerhet 

gäller detta, om personerna i fråga framlevat en lång 

följd av år tillsammans. Finnes det så barn i äktenskapet, 

måste makarnas skilsmässa menligt inverka 

på deras uppfostran och timliga lycka. Om möjligt 

bör man därför just med hänsyn till barnen genom 

ett klokt och försiktigt uppförande söka hålla ut med 

varandra. 


23 

Familjelivet. 

1. Vilken samhällsställning 

familjen än intager, böra föräldrarna 

få åtnjuta de bästa 

platserna och de bästa bitarna 

framför barnen. Det är 

alltid en glädjande anblick 

att se en ung man, som för 

föräldrarnas skull försakar 

en nöjsam afton bland sina 

värmer. Är en äldre släkting 

på besök i hemmet, skall maken alltid bjuda denna 

armen och icke sin hustru. 

Svärföräldrarna böra åtnjuta samma rättigheter som 

de egna föräldrarna, och all ohövlighet mot de förra 

är lika mycket stridande mot den goda tonen som mot 

de senare. Däremot anstår det inte svärföräldrarna att 

uppträda som herrar i sin mågs hus, något som däremot 

icke kan vara föräldrarna förbjudet i en sons, 

2. Familjens innerliga samband fordrar, att umgänget 

mellan familjemedlemmarna är hjärtligt. Med avseende 

på vänner kan man ofta avfärda en sak med att 

översända ett enkelt kort, men i fråga om släktingar 

erfordras däremot ett längre förtroligare brev eller 

också ett besök. Vid familjefester hos släktingar måste 

man också fästa ett vida större avseende än vid fester 

hos vänner. 

3. Fullvuxna söner böra icke utan särskild tillåtelse 

av föräldrarna röka eller spela kort i familjerummet 

i deras närvaro. Ej heller står det i överensstämmelse 

med den goda tonens regler, att de utföra sitt arbete i 

familjerummet. 

Unga flickor böra däremot icke ens där sitta sysslolösa. 

Varje flicka, som vill bliva en god husmoder, bör 

i god tid lära sig klokt använda tiden och ej låta timmarna 

gå sysslolöst förbi. Inom en familj saknas det 

aldrig handarbete, utan det finnes alltid något att sy, 

att sticka, att brodera eller att virka, och ett sådant 

arbete i en ung flickas händer tjänar henne även till 

prydnad. Icke ens vid besök av vänner är det nödvändigt 

att lägga detta handarbete ifrån sig, men det 

får naturligtvis icke taga flickans uppmärksamhet i anspråk 

till den grad, att hon försummar de närvarande 

eller blott tankspritt deltager i deras samtal. Sådana 

grövre handarbeten som att stoppa strumpor och laga 

linne utföras lämpligast på morgnarna eller i alla händelser 

verkställas vid sådana tillfällen, då icke främmande 

personer kunna blicka in i dessa i viss mån 

inre familjeangelägenheter. I mindre kretsar är det 

damerna tillåtet att även under samtalen syssla med 

dylikt arbete. Förekommer det musik eller deklamation, 

bör man emellertid upphöra med handarbetet 

för att uppmärksamt kunna lyssna till vad som föredrages. 

Det är att visa sig oartig mot den, som spelar 

eller deklamerar, om man icke iakttager detta, och 

det verkar alltid pinsamt i synnerhet på deklamatorn, 

om man ej skänker honom sin uppmärksamhet. Då

förnäma och högtstående personer äro på besök, får 

naturligtvis inget handarbete förekomma. Likaså kräver 

artigheten, att den unga flickan upphör med sitt 

arbete, då hon blir tilltalad. Då måste hon skänka sin 

fulla uppmärksamhet åt den person, som talar med 

henne, och sedan avgiva det väntade svaret. 

I vissa länder är det brukligt, att damerna utföra handarbeten 

på offentliga platser, såsom t.ex. konsertsalonger, 

men detta är synnerligen olämpligt, ty det drager 

andras uppmärksamhet bort från musiken, som är 

huvudföremålet, och stör dem på det sättet i deras 

njutning. I offentliga trädgårdar, där familjen om sommaren 

ofta tillbringar hela eftermiddagar, är det däremot 

medgivet att ägna sig åt dylika sysselsättningar. 

Umgänget mellan förälskade. 

1. Den första kärlekens uppvaknande hos en människa 

medför oerhörda förändringar i hela hennes sinnelag 

och väsen och de ljuva fröjder, som umgänget mellan 

förälskade framkalla, kan icke den göra sig någon 

föreställning om, vilken aldrig gjort bekantskap med 

kärlekens väsen. Ej heller den, som ofta växlat mynt 

på kärlekens marknad och låtit sitt hjärta gå i handel, 

har förutsättningar att rätt förstå dessa. Av livets alla 

fröjder finns ingen, som kan framkalla 

en så översvinnelig lycka, 

som kan så fylla ett sinne med frid 

och glädje, och på samma gång 

är så oskyldig, så naturlig och så 

oskadlig. 

I äktenskapet är svartsjukan en 

fruktansvärd fiende till hemmets 

frid, men under den första kärlekstiden 

däremot åstadkommer den 

ständigt ny omväxling. De små 

tvistigheter, den förorsakar, knyta 

banden ännu fastare och låta de 

älskande erfara försoningens ljuva 

ögonblick. 

2. Olika meningar råda om arten 

av kvinnans och mannens kärlek. 

Kvinnohatare förfäkta den åsikten, 

att kvinnan i sin kärlek aldrig giver bevis på en så 

fullkomligt trofast tillgivenhet som mannen. De anse, 

att det är fåfänga, nyfikenhet, äventyrslust eller sinnligt 

begär, som drager henne till mannen. Andra åter 

påstå raka motsatsen och skildra den kvinnliga kärlekens 

innerlighet och trofasthet i de mest hänförda 

ordalag. 

De förra hålla före att kvinnan mera utmärker sig för 

sinnligt begär än ädlare känslor och att det blott är 

ett försök att bedraga sin man, då hon vill övertyga 

honom, att hon är en mycket kall natur. De senare 

däremot anse, att om det gives någon fullkomligt ren 

och helig kärlek utan begär, så kan denna endast bo 

i ett kvinnohjärta. 


24 

Vilken av de båda parterna 

som har rätt, må den avgöra, 

som har större kännedom 

om kvinnohjärtan, En sak 

anser jag mig ock kunna 

framhålla utan att därmed 

träda varken det ena eller det 

andra könet för nära, och det 

är, att vi män i trogen och 

hängiven kärlek näppeligen 

kunna överträffa kvinnorna. 

Historien har många exempel 

att uppvisa på, huru kärleken drivit kvinnan att 

övervinna de största svårigheter och förakta alla faror, 

då det gäller att förena sig med den, som hon älskat. 

Att bliva föremål för en sådan kärlek är väl den största 

lycka, som kan vederfaras en man. 

Lättsinniga karaktärer äro lika vanliga bland män som 

bland kvinnor, och böjelse för omväxling är ett utmärkande 

drag för hela det mänskliga släktet. Även de 

varmaste känslor kunna försvagas genom nya intryck 

av större älskvärdhet. Jag är böjd för att tro, att otrohetsfallen 

äro vanligare bland män än bland kvinnor, 

men de bliva i det förra fallet ej så lätt kända och 

väcka mindre uppseende. 

3. I ungdomsåren, då man så lätt tillåter känslorna 

råda över förståndet, lägger många 

grunden till sitt livs olycka genom 

förhastade äktenskap. Att äktenskapet 

är den viktigaste, den svåraste 

och den mest oupplösliga 

förbindelse, som man kan åtaga 

sig, glömmer ynglingen så lätt under 

kärleksrusets inflytande. När 

den blinda lidelsen lämnat rum för 

det nyktra förståndet, finner han 

kanske, att han bundit sig vid en 

person, som i verkligheten beter 

sig helt annorlunda än hon föreföll 

honom före giftermålet, och han 

har då drabbats av ett sorgligt öde. 

Men för dem, som låta ögonblickets 

rus bestämma sina handlingar i 

detta avseendet, tjäna råd och varningar 

till ingen nytta. 

4. Skulle en förbindelse, som kärlek 

och förtrolighet en gång knutit, bliva upplöst, så 

iakttager alltid ett ädelt handlingssätt mot den, som 

du förut älskat, anledningen till brytningen må sedan 

vara vilken som helst! Se till, att du aldrig låter harmen 

förleda dig till en låg hämnd! Gör dig aldrig skyldig 

till missbruk av varken brev eller förtroende! 

En man, som kan nedlåta sig till att förtala en flicka 

eller skada en kvinna, för vilken han en gång hyst de 

varmaste känslor, har gjort sig förtjänt av hat och förakt. 

Däremot har mången annars icke särdeles älskvärd 

man sin tystlåtenhet i kärleksaffärer att tacka för 

sin kvinnogunst.

Om vänskapligt umgänge. 

1. Med avseende på umgänget mellan vänner spelar 

ju valet av sådana en avgörande roll, och därför äro 

några anmärkningar i detta ämne på sin plats. 

De varaktigaste vänskapsförbindelser pläga vara sådana, 

som knytas i den tidiga ungdomen. Sinnet är 

då icke så misstroget, och man tar det icke så noga 

med småsaker. Man är då mera öppenhjärtig och 

mera böjd att meddela sig och sluta sig till andra. Det 

går då lättare att foga sig efter varandra, i det att man 

gör eftergifter å båda sidor. Härtill kommer, att man 

går framåt med jämna steg vid varandras sida i fråga 

om bildning och erfarenhet. Om någon ur den förtroliga 

kretsen bortryckes genom döden, bruka de övriga 

kamraterna sluta så mycket fastare tillsammans, 

Vid mognare år är förhållandet helt annorlunda. De 

erfarenheter, vi då gjort av livet; de svikna förhoppningar 

på människor och öde, som vi fått erfara, ha 

gjort oss mera slutna och mindre böjda för att alltför 

lätt sätta tro till andra. Man är nu mera fordrande och 

nogräknad i sitt val, och man känner ej längre någon 

särskild längtan efter nya bekantskaper. Man har vidare 

kommit till en riktigare uppfattning om varaktiga 

förbindelser, om fördelarna och nackdelarna av en 

oinskränkt hängivenhet. Med åren har karaktären blivit 

fastare och grundsatserna mera utpräglade, vilket 

gör det svårare att åstadkomma en varaktig harmoni i 

umgänget, med en främmande människa, vars tänkesätt 

och teorier sällan överensstämma med våra egna, 

Dessutom är han så upptagen av göromål och förbindelser, 

att man knappast har tid eller något särskilt 

behov av att stifta nya bekantskaper. 

Det är därför en mycket viktig sak att icke försumma 

sina ungdomsvänner. Skulle man genom ödet, resor 

eller andra omständigheter ha blivit skild från dem 

bör man, så snart tillfälle gives, återknyta de gamla 

banden, något som man mycket sällan få anledning 

att ångra. 

2. Det är en allmän åsikt, att likhet i ålder och stånd 

nödvändigt villkor för en varaktig fullkomlig vänskap. 

Förutsättningen för en sådan är överensstämmelse i 

grundsatser och böjelser. Men varje ålder och stånd 

utmärker sig nu för sin särskilda sinnesstämning, som 

är beroende på olikhet i uppfostran och erfarenhet. I 

allmänhet gäller därför, att vänskapen mellan personer 

av olika ålder och olika borgerliga förhållanden 

sällan kommer att präglas av fullkomlig harmoni. 

Dock finnes det exempel på, att varaktig och hjärtlig 

vänskap kunnat utveckla sig mellan personer, som 

varit av både olika ålder och stånd. Då man talar om 

gammal och ung, får man endast icke tänka på årens 

antal utan komma ihåg, att det finns unga gubbar och 

gamla ynglingar. En god uppfostran, fritt tänkesätt 

och måttliga önskningar kunna upphöja den ringaste 


25 

man till högt stånd, under 

det att ett lågt sinne, oädla 

begär och föraktliga seder 

kunna sänka även den högst 

uppsatte ned till samhällets 

avskum. Men är olikheten i 

anlag och kunskaper, grundsatser 

och känslor alltför stor, 

så finnas ej förutsättningar 

för en innerlig och varaktig 

vänskap, Ty saknar vår vän 

förmåga att sätta sig in i vår 

i ställning och förstå våra känslor, så gå vi miste om 

den njutning, som ligger i att kunna utbyta tankar 

och meddela varandra besläktade känslor, att kunna 

sprida klarhet över dunkla föreställningar och giva råd 

och vägledning i viktigare fall. 

Om jämlikheten upphäves, om det är för stor övervikt 

på ena sidan, störes vänskapen. Båda parterna måste 

kunna giva och mottaga lika mycket. 

3. För varje människa med känsla är det ett behov 

att skaffa sig vänner. Utan sådana blir livet tomt och 

innehållslöst. Tegnér låter i sin Fritjofs Saga kung Bele 

kväda: 

En man förutan vänner om än så stark, 

dör hän, som stam i öknen med skalad bark, 

men vänsäll man han trives, som träd i lunden, 

då bäcken vattnar roten och storm är bunden. 

En modern diktare sjunger om samma sak följande: 

Livets sällhet i sitt hela 

och en verklig gudafröjd 

är att hjärtat kunna dela 

med en vän, som gör mig nöjd. 

Men att finna sådana trofasta vänner är en mycket 

svår sak i denna värld, invänder du kanske? Det är säkerligen 

inte på långt när så svårt, som man föreställer 

sig, Men man får givetvis inte fordra mer av sina vänner, 

än vad billighet och rättvisa kräver av människor, 

som ha sin fria vilja. Gör man anspråk på fullkomlig 

hängivenhet, 

På obetingad uppoffring, fordrar, att man, under alla 

förhållanden skall, blint taga vårt parti, ja, kanske rent 

av att man skall beundra och gilla våra fel och dårskaper, 

då torde det inte vara lätt att finna någon, som 

vill vara vår vän. 

Önska vi däremot vinna vänner, som äro förståndiga 

människor med grundsatser och känslor, som överensstämma 

med våra egna, personer som kunna glädja 

sig med oss, som kunna uppskatta det goda hos oss 

utan att blunda för våra fel och svagheter, om vi med 

allvar söka sådana, så skola vi säkert finna dem. 

Nu händer det emellertid, att en vän, om han är sådan, 

han bör vara, uppriktigt säger dig sanningen och 

klandrar dina fel och svagheter. Tag ej anstöt av detta 

och låt ej fördenskull brytning inträda i vänskapsför-

hållandet. Det är den sanne vännens plikt att påpeka 

sin väns fel och svagheter för att därmed förhindra, 

att dessa antaga sådana former, att förhållandet dem 

emellan framdeles tager skada där av. Skulle vänskapsbandet 

sitta så löst hos den andra, att han icke 

kan fördraga, att man gör honom uppmärksam på 

hans svagheter, så är det ingen olycka, att brytningen 

inträder. 

4. Om du alltså funnit en sådan trogen vän, bevara 

honom väl, ty inget slöseri är större än att lättsinnigt 

och tanklöst bryta med en sådan! Du är skyldig att 

bistå honom i goda och rediga gärningar och skänka 

honom ditt uppriktiga förtroende, Även om lyckan 

plötsligt skulle höja dig över honom, får du ej försumma 

honom utan fortfarande hålla honom lika högt i 

ära och ej ringakta honom, därför att han är fattigare 

eller mindre högt uppskattad än du. 

Håll fast tillsammans med honom, men fall honom 

icke till last! Du har icke rättighet att fordra mera av 

honom, än vad du själv kan giva. Det är din plikt att 

varmt och ivrigt taga dig an din väns sak, men detta 

får ej ske på bekostnad av rättvisa och redlighet. Du 

får icke låta hans förtjänster göra dig blind för andras 

dygder, så att du, om du har sådan ställning i samhället, 

att du bestämmer över personers befordran, att 

du då sätter en duglig och värdig man tillbaka för en 

mindre skicklig vän. 

5. Du har ingen skyldighet att taga hans överilningar 

och felsteg i försvar, och har han råkat så illa ut, att 

han ej kan hjälpas, får du ej störta dig själv i fördärvet 

med honom. 

Men blir han oskyldigt utsatt för människors förtal, är 

det din plikt att rädda hans rykte. Och detta skall du 

då modigt söka göra, även om var och en misskänner 

och övergiver honom. Det är fegt handlat, om du 

blyges över dina förbindelser med honom, därför att 

dåliga människor av avund smutskastat hans ära och 

tryckt honom ned i stoftet. Ser du, att faror hota honom 

och hans borgerliga anseende, bör du med klokhet 

och försiktighet underrätta honom härom, ifall du 

anser, att du därmed kan hjälpa honom att undvika 

ofärden. 

6. All förställning måste vara bannlyst från umgänget 

emellan vänner, ty annars kan ej förtroende och uppriktighet 

råda dem emellan. Däremot bör man vara 

försiktig med anförtroendet av hemligheter. Att meddela 

sådana är i många fall icke till den ringaste nytta 

utan endast uttryck för en barnslig pratsjuka. Däremot 

kan den minsta lilla oförsiktighet vid deras bevarande 

mången gång åstadkomma stor skada. Många 

människor har ej förmåga att under alla förhållanden 

obrottsligt bevara en hemlighet, även om de annars 

ha egenskaper, som äro erforderliga för vänskapen. 

Dessutom bör man komma ihåg, att det gives sådana 

hemligheter, som man icke har rätt att anförtro åt någon 

människa i världen. 

7. Allt slags skadligt smicker måste förvisas från um- 


26 

gänget verkliga vänner emellan. 

Undfallenhet i fråga om 

småsaker och ett visst tillmötesgående, 

som gör livet angenämt, 

är däremot sådant, 

som de böra allvarligt beflita 

sig om. 

Somliga människors tillgivenhet 

förlorar man, så snart 

man upphör att smickra dem, 

eller om man yppar en annan 

mening om saker och ting, än den de hysa. Vidrör 

man vissa strängar, bli de genast förargade, och 

understår man sig att säga något om en dårskap, som 

de begått, eller anmärker på opassande och skadliga 

vanor, som de hava, så bliva de genast eld och lågor. 

Andra åter känna sig visserligen ej förolämpade av 

sådant, men de plågas likväl av att höra sanningen. 

De vilja endast, att man talar om sådana saker, som 

befordra deras lättjefulla själsslummer. 

Sådana svaga karaktärer ha inga förutsättningar att 

kunna knyta fasta vänskapsband. Man måste hava 

mod att höra sanningen, även om den är bitter, och 

hjärta att också säga , den. Men den ene vännen får 

ej bruka sin rättighet att framhålla sanningen på ett 

sådant sätt, att han genom närgångenhet och långa 

predikningar tröttar och förbittrar den andre. 

8. Allt, som upphäver likställigheten mellan vänner 

är skadligt för vänskapen. Denna synpunkt får man 

ej bortse ifrån, då det är fråga om välgörenhetsbevis. 

Det gäller nämligen att förebygga, att den ene vännen 

genom alltför stor övervikt i avseende på välgärningar 

ställer den andre i ett slags underdånighetsställning. 

Ett sådant förhållande strider mot de principer, på 

vilka vänskapen vilar. Det kommer något in i förbundet, 

som ej hör dit, nämligen tacksamheten, vilken 

kännes som en plikt av den, som mottagit välgörenhetsbevisen, 

och ej som något frivilligt. Inför en välgörare 

har man sällan mod att tala så öppenhjärtligt 

och oförskräckt som med en vän. Alla välgärningar 

och ynnestbevis vänner emellan böra därför vara ömsesidiga. 

I allmänhet gäller emellertid, att man bör vara mycket 

grannlaga, då man mottager eller begär vänskapstjänster. 

Men om den vänskapstjänst, vi ha behov av, 

är av sådan art, att vännen utan olägenhet kan bevilja 

oss den, eller om vi äro i de omständigheter, att vi 

en annan gång kunna göra honom en liknande tjänst 

tillbaka, kunna vi utan betänkande vända oss till honom. 

Att i dylika fall förtiga vår belägenhet för honom skulle 

vara att brista i det förtroende som vi äro skyldiga 

honom. 

9. Genom ett alltför ofta upprepat förtroligt umgänge 

kan lätt motbjudande intryck framkallas, så att man 

på det sättet tröttnar på varandra.

Man bör därför undvika att träffas alltför ofta, ty annars 

blir det något vardagligt över förhållandet, och 

sällskapet med våra vänner skänker ej den vederkvickelse 

som förut. Varje människa har också i högre 

eller ringare graden det småfel, som man kan lära 

känna alltför väl, om man är överdrivet ofta tillsammans. 

Sådana kunna i längden utöva en ganska ofördelaktig 

verkan. 

Sådana oangenäma intryck kunna visserligen icke bli 

av någon varaktighet hos förståndiga människor, ty 

det behövs ofta blott en liten kort mellantid för att vi 

skola inse våra vänners företräde framför andra människor, 

som vi umgåtts med under tiden, men det är 

dock lyckligast, om man undviker, att sådana känslor 

finna väg till vårt hjärta. 

En viktig sak är också, att vi icke göra umgänget med 

personer, som vi hysa tillgivenhet för, till ett så oundgängligt 

behov, att det förefaller oss, som om vi icke 

skulle kunna leva utan dem. Ingen kan bestämma 

över sitt öde här i världen. Man bör därför göra sig 

förtrogen med den tanken, att en skilsmässa genom 

döden kan inträda, eller att en sådan kan bli nödvändig 

på grund av andra omständigheter. En klok man 

bör ej bygga hela sin lycka på en annans tillvaro. 

10. Även på avstånd bör man vara mån om att visa sin 

tillgivenhet för sina vänner. Det synes annars, som om 

man endast av egennytta slutit sig till dem för att få 

njuta av deras sällskap. Man bör därför ej i likhet med 

det stora flertalet människor försumma brevväxlingen 

med dem. 

Ett litet brev är snart skrivet. Ingen är i allmänhet så 

upptagen av göromål, att han icke kan offra någon 

liten stund på dagen till brevskrivning. Några hjärtliga 

rader till en avlägsen vän bliva alltid med största 

glädje mottagna av denne, och hur välgörande verkar 

det inte på oss själva att bli föremål för sådana. 

Den vanliga ursäkten, att man under en viss tid ej 

varit stämd för att skriva, bör ej tagas för god, ty brev 

till en förtrogen vän behöva ej vara några oratoriska 

mästerverk. 

11. Själsgåvor och anlag liksom sättet att giva uttryck 

åt sina känslor äro högst olika hos olika människor. 

Man får icke tro, att den alltid är den känslofullaste, 

som mest ordar om inre rörelse och känslor, eller att 

den är den ståndaktigaste vännen, som med den största 

ivern trycker oss till sitt bröst. Det överspända har 

sällan någon varaktighet. Man bör sätta mera värde 

på lugn och stilla högaktning än på tillbedjan, dyrkan 

och förtjusning. Man får därför ej av alla fordra 

samma grad av yttre vänskapsbetydelse utan bedöma 

sina vänner efter den medkänsla och tillgivenhet, som 

de bevisa oss i handling utan överdrift och smicker. 

Men i vår fåfänga äro vi ofta benägna för att värdera 

dem efter den grad av hyllning, som de ägna oss, och 

många samla omkring sig sådana vänner, som genom 

tomt smicker endast söka uppmuntra denna fåfänga. 


27 

12. Somliga människor ha 

endast bekanta men ingen 

förtrogen vän. De äro antingen 

i saknad av detta själsbehov, 

eller ock äro de så misstrogna 

mot varje levande 

varelse, att de fördenskull 

sluta sig inom sitt eget skal. 

De hava i allmänhet ett kallt 

och ofördragsamt sinnelag. 

Det finnes åter andra, som 

äro vänner med alla. De öppna sitt hjärta för var och 

en, som vill lyssna till dem. Man bör se till, att man ej 

blir räknad till någon av dessa kategorier. 

13. Men även mellan de bästa vänner kan osämja och 

missförstånd uppstå. Därvid är det av vikt, att man 

fortast möjligt klarar upp saken och ej låter beskäftiga 

människor blanda sig i den, ty annars kan lätt en varaktig 

fiendskap uppstå. Och denna brukar merendels 

bliva så mycket häftigare, ju förtroligare umgänget 

varit, vilket ju är ganska naturligt, emedan man i ett 

sådant fall anser sig i desto högre grad bedragen. På 

det sättet kan det sorgliga förhållandet uppstå, att de 

bästa människor bliva upphetsade mot varandra. 

Man bör därför vara angelägen om att vid minsta 

skugga till missnöje med en väns uppförande genast 

yrka på förklaring utan att giva en tredje tillfälle att 

blanda sig i saken. På så sätt brukar missämjan snart 

utjämnas, under förutsättning naturligtvis att god vilja 

därtill finnes å ömse sidor, vilket ju alltid är förhållandet 

med välvilliga vänner. 

14. Men hur skall man förhålla sig, om vi verkligen 

bliva bedragna av våra vänner, om vi efter någon tid 

inse, att vi fäst oss vid människor, som icke äro oss 

värdiga? 

I de flesta fall bära vi själva skulden till att vi vid närmare 

umgänge med människor känna oss besvikna 

på dem, att vi finna dem annorlunda, än vi från början 

föreställt oss dem. Vi äro nämligen så benägna 

för att om människor, vilka på grund av deltagande, 

likhet i smak och böjelser, fint smicker och dylikt gjort 

ett fördelaktigt intryck på oss, bilda oss så idealiska 

begrepp, att dessa omöjligen kunna förverkligas. 

När vi sedan upptäcka mänskliga svagheter hos dem, 

ha vi svårare för att vara överseende och fördragsamma 

mot dem än mot rent främmande människor. 

Vi böra därför ej ställa våra förväntningar på våra vänner 

alltför högt, i vilket fall ett mänskligt felsteg, som 

de kunna göra sig skyldiga till i ögonblick av frestelser, 

ej kommer att förvåna oss eller väcka vår förargelse. 

När en vän behöver påräkna ditt överseende, skall du 

betänka, att du själv kanske är i behov av hans vid 

ett annat tillfälle. Skriftens ord: Dömen ej, så skolen 

I ej själva varda dömda! äro här tillämpliga. Har du 

för övrigt föresatt dig att uppsöka en fullkomlig människa 

här på jorden, torde du få vandra utan vänner, 

så länge du lever.

Sätt aldrig tro till eländigt skvaller, varmed elaka människor 

söka skada ditt förhållande till dina vänner! 

Personer, som genast äro färdiga att på grund av omgivelse 

av ovärdigt slödder anse en mångårig, prövad 

vän i stånd att begå en skändlighet, som man beskyller 

honom för, visa därmed ett vankelmod, som förtjänar 

vårt förakt. Förlusten av sådana personers vänskap 

behöver man ej beklaga sig över. 

Visserligen kan en väns uppförande stundom giva anledning 

till misstanke, och förhållandena kunna vara 

sådana, att man ej riktigt kan belysa de till synes tvetydiga 

stegen, men att en beprövad, redlig man skulle 

kunna begå en dålig handling emot oss, kan aldrig 

falla oss in att antaga på endast lösa grunder. 

15. Men om vi nu verkligen göra den sorgliga erfarenheten, 

att vårt lättrogna hjärta till den grad bedragit 

oss på en vän, att denne 

missbrukar vårt förtroende 

och belönar oss 

med otack, så måste 

vänskapen med honom 

upphöra. 

Om vårt uppförande 

mot honom efter brytningen 

gäller, att vår 

fördragsamhet mot honom 

icke bör vara varken 

större eller mindre 

än den, vi äro skyldiga 

mot varje annan för oss 

främmande person. 

Den uppfattningen, att man bör visa en sådan förrädare 

större skonsamhet, därför att han en gång varit 

vår vän, är mera uttryck för en falsk finkänslighet, som 

icke sällan dikteras aven viss fåfänga, i det att man 

högst ogärna vill medgiva, att man så grundligt misstagit 

sig på honom. Vad som däremot kan motivera 

vår skonsamhet mot honom, är den tanken, att människohjärtat, 

som är ett svagt ting, kan gå för långt i 

sin motvilja och därmed låta omdömet om honom 

präglas av någon slags hämndkänsla. 

Husfolk och grannar. 

Även med dem, som bo i samma hus, böra vi stå i 

vänskapliga förbindelser och vinnlägga oss om att 

undvika allt sådant, som kan störa husfriden. Kan man 

pläga ett otvunget vänskapligt och förtroligt umgänge 

med goda och redliga grannar, så länder detta oss till 

både nytta och nöje. Det gives så många fall i livet, då 

en liten tillfällig hjälp kan vara en verklig välgärning 

för oss, och då kan det vara gott att veta med sig, att 

man alltid kan påräkna denna hos en tjänstaktig och 

hänsynsfull granne. Eller om vi efter dagens ansträngande 

arbete längta efter någon god människas sällskap, 

så kan det kännas skönt att ej behöva söka denna 

på långt håll. Man bör därför ej försumma sina grannar, 

om de hava ett sällskapligt och välvilligt sinnelag. 


28 

I de större städerna anser 

man det nästan höra till god 

ton att icke ha en aning om 

de personer, som bo i samma 

hus. 

Med en sådan uppfattning 

berövar man sig själv mången 

möjlighet till trevnad och 

gagn. Vad ligger det för övrigt 

för mening uti att löpa staden 

runt efter en vänskapstjänst, 

om det i samma hus bor en 

person, som med största villighet skulle göra mig den, 

om jag förstått att förvärva mig hans vänskap. 

Om man alltså bör undvika att genom stramhet och 

otillgänglighet hålla grannarna på avstånd, bör man å 

andra sidan icke slå över 

till motsatsen och driva 

intimiteten för långt. 

Man får icke truga sig 

på dem eller besvära 

dem med besök, om 

man förstår, att de helst 

vilja leva för sig själva. I 

all synnerhet gäller det 

att vara försiktig i detta 

avseendet gentemot 

nyinflyttade grannar. 

Visar du dig i mycket 

hög grad intresserad för 

dem, kunna de misstänka, 

att du ämnar ställa 

dig in hos dem för att 

sedan få låna pengar av dem. 

Blanda dig aldrig i grannarnas husliga angelägenheter 

och sök icke utspionera deras affärer eller taga reda 

på, vad de företaga sig, ty allt detta är sådant, som 

icke angår någon annan än dem själva. En frestelse, 

som det särskilt gäller att taga sig i akt för, är benägenheten 

att vilja bland folk utsprida små missförhållanden, 

som man kanske lagt märke till hos dem. Särskilt 

brukar tjänstefolket visa böjelse för sådant, och därför 

bör man varna sina egna tjänare härför och för övrigt 

se till, att ej skvallersjukan får vinna insteg i ens hus. 

Ej heller bör du, begära eller mottaga några tjänster av 

grannarnas tjänstefolk, utan att husbondefolket givit 

sin tillåtelse därtill. 

Det finns en hel mängd småsaker, som vi icke få uraktlåta, 

om vi vilja uppehålla friden med våra grannar 

och göra oss omtyckta av den. 

Hit hör, att vi undvika allt larm och buller, som icke 

är absolut nödvändigt, och i synnerhet gäller detta, 

om vi komma hem sent på kvällarna, sedan husets 

folk gått till vila. Att slå i husets dörrar och för övrigt 

uppträda bullersamt är en stor osed, som gör ett högst 

oangenämt intryck på alla. Personer med mycket klena 

nerver kunna rent av taga skada till sin hälsa av ett 

sådant uppträdande. Detta röjer brist på bildning, ty 

en bildad person stänger en dörr varsamt efter sig och

gör så litet buller som möjligt. Att titta i andras fönster 

eller att kasta ut något i andras trädgårdar visar också 

brist på anständighetskänsla. 

Vistas man uppe nattetid, gäller det att taga ännu 

större hänsyn till dem, som bor i våningen under oss, 

så att man ej genom buller stör dem i deras nattsömn. 

Att man under denna tid på dygnet ej får musicera, 

bör falla av sig självt. Även annars bör man tänka på 

att ett ideligt musicerande icke alltid kan tilltala en 

person, som i våningen över är tvungen att lyssna därtill, 

antingen han vill eller inte. 

Möter du en äldre person i en trappa, bör du alltid 

vika åt sidan, så att denne får behålla ledstången. 

Detsamma iakttager man även beträffande damer och 

barn. Att vid dylika tillfällen ägna den mötande en 

besvärande nyfikenhet röjer bristande taktkänsla. 

Det kan inträffa, att du råkar ut för oturen att fördärva 

något för din granne. Då skall du först och främst beklaga 

det skedda och bedja om ursäkt och sedan taga 

reda på, om du i någon mån med penningar kan ersätta, 

vad du förstört. 

Många människor hysa den uppfattningen, att de ej 

behöva iakttaga någon särskild aktsamhet beträffande 

hyrda hus, trädgårdar, husgeråd och dylikt, emedan 

värden alltid tager hänsyn till nötning och skada, då 

han bestämmer hyresbeloppet. Man behöver knappast 

framhålla, att ett sådant tänkesätt lämnar ett föga 

smickrande bevis på den ifrågavarande personens 

bildning. Ingen väluppfostrad människa kan finna något 

nöje uti att av okynne förstöra något, som ej hör 

honom till. 

Men även hyresvärden är skyldig att visa, tillmötesgående 

mot sina hyresgäster. Att fästa avseende vid varje 

småsak, som lika lätt kunnat inträffa, om han själv bebott 

sina rum, är att visa prov på ett futtigt sinnelag. 

Skulle misshälligheter uppkomma mellan grannarna i 

ett hus, bör uppgörelse och förklaring fortast möjligt 

komma till stånd, ty intet är pinsammare än att hysa 

ovilja mot personer, vilka man kanske dagligen måste 

se eller sammanträffa med. 

Umgänget med sjuka. 

Om någon av våra umgängesvänner insjuknar, bör 

han kunna påräkna vårt särskilda deltagande. Är sjukdomen 

särskilt svår, är det knappast rådligt att störa 

den sjuke med besök, men man bör då regelbundet 

hos hans anförvanter göra sig underrättad om hans 

befinnande. Detta upptages alltid tacksamt av hans 

anhöriga och bereder den sjuke själv glädje. 

När förbättring inträtt och den sjuke erhållit läkarens 

tillåtelse att mottaga besök, bör man emellertid personligen 

inställa sig hos honom. Därvid bör man iakttaga 

ett stilla och värdigt uppträdande men ej taga på 


29 

sig en min, som om allt hopp 

vore ute. Med veklagan eller 

genom att visa oro och 

ängslan gör man endast hans 

lidande ännu svårare, och 

detta gäller i all synnerhet, 

om den sjuke är av ett vekt 

och känsligt sinnelag. 

Tala ej med honom om saker 

som äro honom oangenäma, 

eller om husliga bekymmer, 

ej heller om sådant, som kan erinra honom om döden. 

Det är icke heller nyttigt för honom, att man låter 

samtalet komma in på nöjen, som han ej kan deltaga 

i. Har du däremot något att säga, som kan verka 

uppmuntrande på honom, så bör du ej underlåta att 

göra detta, blott du iakttager, att det sker med lugn 

och måtta. Du bör icke beklaga honom utan i stället 

försäkra honom, att hans utseende lovar ett snart tillfrisknande. 

Detta stärker hans mod och bidrager icke 

sällan i väsentlig grad till hans tillfrisknande. Samtalet 

med den sjuke får icke vara för länge, så att det uttröttar 

honom. Stundom gör du honom den största nyttan 

med att blott sitta tyst bredvid hans säng. 

Är den sjuke en av dina närmare bekanta, så bör du 

visa din omtanke om honom genom att förära honom 

en bukett blommor, litet frukt eller dylikt. 

Det finns en del människor, som har för vana att alltid 

tala om sina sjukdomar i sällskap. Detta är högst 

olämpligt, ty det föranleder blott andra att göra detsamma, 

och ett sådant uppmärksamt iakttagande av 

det onda har det skadliga med sig, att tillfrisknandet 

försvåras. Att ett sådant samtalsämne måste i alldeles 

särskild grad verka skadligt vid badorter och sjukvårdsanstalter, 

bör förefalla helt naturligt. Skall den 

sjukes tillfrisknande påskyndas, bör hans sinne sysselsättas 

med uppmuntrande förströelser och angenäma 

samtal och ej med tankar, som endast fördystra 

detsamma. 

Får du bevittna ett olycksfall, så lämna villigt den 

hjälp, du är i stånd till, men anslut dig aldrig till de 

folksamlingar, som i städerna vid dylika tillfällen pläga 

skocka sig omkring den förolyckade för att blott 

tillfredsställa sin nyfikenhet! 

Så kallade inbillningssjuka personer får man icke göra 

narr av eller söka övertyga, att deras sjukdom endast 

är självbedrägeri, ty med ett sådant förfaringssätt vinner 

man aldrig åsyftad verkan. Men å andra sidan 

duger det ej heller att styrka dem i deras inbillning. 

Om förnuftiga föreställningar ej hjälpa, gör man bäst 

i att icke alls visa dem något deltagande utan med 

tystnad besvara deras klagan. Har det onda sin rot i 

själen, bör man genom lämpliga förströelser skingra 

deras tankar. 

Somliga människor hysa den dåraktiga tron, att de 

kunna väcka intresse och verka till sin fördel genom 

att låtsa sig vara bräckliga. Man gör dessa personer en

stor tjänst, om man lyckas omvända dem från denna 

dumhet och övertyga dem om, att man bör sträva efter 

att väcka beundran i stället för medlidande. Man 

bör framhålla för dem, att det icke finns någonting, 

som gör ett så fördelaktigt intryck som anblicken av 

en person i sin fulla kraft, frisk till kropp och själ. 

Till sist må framhållas, att tankens makt visar sin oerhörda 

betydelse, icke minst då det är fråga om en 

persons tillfrisknande. Det gäller blott att ingiva den 

sjuke förhoppning härom. Har man lyckats återkalla 

glättighet, med, tröst och hopp i den sjukes sinne, så 

har man uträttat mera, än vad all medicin i världen 

kan åstadkomma. 

Om uppförandet mot fattiga, lidande, 

övergivna, vilseledda och 

fallna. 

Det är vår plikt att med synnerlig skonsamhet umgås 

med människor, på vilka ödets tryck tungt vilar, med 

olyckliga, fattiga, betryckta, vilseledda och fallna. Vi 

vilja yttra några ord om var och en av dessa grupper. 

Har du fått medel att lindra den fattiges nöd, så drag 

dig icke undan din plikt i detta avseende! Kan du giva 

den behövande en gåva utan att därmed göra orätt 

mot de dina, så visa honom ej ohulpen bort från din 

dörr! Vad du bortskänker, skall du giva med ett gott 

hjärta och ej vara alltför angelägen med att fråga, om 

mannen, som du hjälper, själv är skuld till sin olycka 

eller ej. Ville man vara riktigt sträng i sin undersökning, 

skulle det nog inte vara många lidande människor 

i världen, som befunnes vara helt och hållet 

oskyldiga till det lidande, som träffat dem. 

Kan eller vill du ej giva något, bör du ej bruka tomma 

undanflykter, utan säg mannen i sådant fall kort och 

människovänligt, varför du ej kan skänka honom något. 

Framför allt måste man undvika hårda ord och sårande 

straffpredikningar. I många fall är detta ett sätt, 

varpå man söker urskulda sin hårdhjärtenhet. 

Men man bör ej vara slösaktig med sina gåvor utan i 

sina välgärningar låta sig ledas av rättvisa mot sig själv 

och mot andra. Kan man så låta sin lilla gåva åtföljas 

av ett milt tröstens ord, ett vänligt råd och en medlidsam 

blick, väcker den dubbelt så stor vederkvickelse 

hos mottagaren. 

Gentemot sådana, som äro i bekymmersamma husliga 

förhållanden, gäller det att gå ytterst finkänsligt 

och skonsamt till väga, ty de pläga vara mycket ängsliga 

och misstänka lätt, att man hyser förakt för dem 

och tillbakasätter dem för deras fattigdoms skull. Kan 

man ej förbättra den fattiges ställning, bör man åtminstone 

bereda honom ett glatt ögonblick genom att 

visa honom den heder, han förtjänar. 


30 

Alla olyckliga äro i allmänhet 

misstrogna och inbilla 

sig, att varje människa är 

emot dem. Det är vår plikt att 

söka taga dem ur denna villfarelse 

och istället vinnlägga 

oss om att förvärva deras 

förtroende. Skall man kunna 

känna ett verkligt deltagande 

för en olycklig broder i hans 

lidande, får man vara förtrogen 

med det myckna eländet 

i världen, och man bör därför ej undandraga sig eländets 

åsyn eller fly nödens boningar. 

Den för vilken det fattas pengar, fattas det också mod. 

En sådan väntar sig ej annat än att överallt bliva tillbakasatt. 

Han tror, att det är hans lott att tåligt finna sig i 

varje oförrätt. En sådan nedtryckt man bör man på allt 

ätt uppmuntra och visa all den heder, han förtjänar. 

Det gives dock många, som tryckas av tyngre lidanden 

än fattigdom, av själslidanden som tära på livsnerven. 

Sådana böra vi söka upprätta och ingiva hopp och 

tröst. Förmå vi ej lätta deras börda, böra vi åtminstone 

hjälpa dem att bära den. Men skall vårt behandlingssätt 

kunna åstadkomma något, måste en klar och vaken 

omdömesförmåga vara verksam. Med filosofiska 

tröstegrunder har man icke alltid framgång, utan i vissa 

ögonblick av smärta kan ett innerligt deltagande ofta 

skänka den bästa vederkvickelsen. Många bekymmer 

äro av den art, att man måste överlåta åt framtiden att 

skingra dem. Vid andra tillfällen åter kan ett fast, manligt 

språk, som uppväcker mod och ingiver tillförsikt, 

vara av behovet påkallat. Det gives även fall, där man 

liksom med våld måste rycka den nedböjde undan 

förtvivlan. Vilka medel vi lämpligen böra använda i 

varje fall, måste klokheten lära oss. 

Det är rätt vanligt, att olyckliga sluta sig till varandra. 

Men de bruka då ej ömsesidigt trösta varandra utan 

snarare jämra sig i kapp varav följer, att de allt djupare 

försjunker i svårmod och hopplöshet. Kan den 

betryckte icke genom egna förnuftsgrunder eller förströelser 

göra sitt tillstånd drägligare, bör han därför 

välja en förståndig men ej alltför känslig och pjunkig 

vän till umgängeskamrat för att tillsammans med 

honom förströ sina tankar med sådant, som ej giver 

näring åt hans smärta. 

Med avseende på förtryckta, tillbakasatta och förföljda 

är det vår plikt som människor att taga oss an 

dessa, så framt icke klokheten säger oss, att vi kanske 

därigenom mera skada än gagna. 

En sådan nitälskan för det rätta skall man icke blott 

visa vid sådana tillfällen, då det gäller att försvara och 

rädda ett hederligt namn, utan man skall i sällskapslivet 

i allmänhet, där den blygsamma förtjänsten så ofta 

blir förbisedd, draga fram den redlige mannen och 

genom ett aktningsfullt och vänligt tilltal försätta honom 

i ett gott lynne. Giver man en sådan man tillfälle

att visa sig från en fördelaktig sida, att på ett lämpligt 

sätt deltaga i samtalet, skall man få se, att han ger intryck 

av att ha blivit liksom en helt annan människa. 

Inga olyckliga äro att i så hög grad beklaga som de 

vilseledda och fallna. 

Härmed mena vi sådana, som kanske genom ett enda 

felsteg blivit invecklade i en hel kedja av förseelser, 

som slutligen kvävt all känsla för dygd och rätt hos 

dem. Det har så småningom blivit en vana hos dem 

att handla illa, och de ha på det sättet förlorat all tillförsikt 

både till Gud, medmänniskor och sig själva. Ej 

heller ha de mod att åter resa sig och börja ett bättre 

liv. 

Dessa olyckliga äro vi skyldiga icke blott vårt medlidande 

utan även vår broderligt skonsamhet samt, där 

detta är möjligt, våra bistånd för att söka visa dem in 

på den rätta vägen igen. 

Toge man allvarligt och opartiskt i betänkande, hur 

lätt det svaga människohjärtat kan vilseledas, och hur 

oemotståndlig mången frestelse verkar på den, som 

har häftiga lidelser och lockande tillfällen, så skulle vi 

säkerligen ej döma så hårt, som det nu mången gång 

sker. Ville man betänka, hur lysande och bedårande 

den yttre sidan av mången last ter sig, hur förföraren 

ofta genom filosofiska hårklyverier förstår att nedtysta 

alla invändningar, och hur det sedan endast behövs 

ett litet steg för att falla offer för en villfarelse, som 

därefter steg för steg drager detta in i lastens förskräckliga 

labyrint, så skulle man vara villigare att taga sig an 

de fallna och kärleksfullt räcka dem handen. Vi skulle 

säkerligen då vara mindre angelägna att hänvisa till 

våra egna dygder, ! som i många fall uteslutande bero 

på vår natur eller äro ett slumpens verk. 

Inga medel kunna fullständigare förfela syftemålet än 

kalla moralpredikningar. Känslans varma vältalighet 

gör alltid ett starkare intryck på den vilseförde än förnuftets 

kalla röst. Vill man därför hoppas på att kunna 

föra de fallna tillrätta, måste man förstå konsten att 

giva sina sedeläror en lockande omklädnad. Det gäller 

att vinna icke blott deras huvud utan även deras 

hjärta. Framställningen måste därför alltefter omständigheterna 

avpassas så, att den fängslar åhöraren. 

Vi måste söka förvärva den olyckliges fulla förtroende 

och tillgivenhet, så att vårt umgänge och våra råd bli 

ett behov för honom; samt söka väcka iver hos honom 

för det goda och lära honom förstå, att glädje 

och sann njutning skimra emot honom på den väg, 

där vi ämna föra honom. 

Därhän kan man emellertid ej komma, om man träder 

honom till mötes som lagens stränge tolkare och 

tröttar honom med anmärkningar över vad som varit. 

Vill man allvarligt bemöda sig om att leda en vilsegången 

in på rätt väg, får man icke äventyra hans 

förbättring genom att fortfarande visa misstroende till 

denna, utan man bör på allt sätt låta honom förstå, att 


31 

man hyser de bästa förhoppningar 

om hans upprättelse. 

Man framhåller för honom, 

att om han en gång börjat 

att föra ett bättre liv, kan han 

med större vaksamhet undvika 

ny förförelse än den, 

som icke känner faran. I den 

mån han börjar bättra sig, 

bör man låta honom förstå, 

att han stiger i ens aktning. 

Vad man framför allt måste 

akta sig för är att på minsta sätt förebrå honom hans 

forna förvillelser utan i stället bibringa honom den 

uppfattningen, att man endast har hans nuvarande 

uppförande i tankarna. 

Det är emellertid en fruktansvärt svår sak att frigöra 

sig från laster, som blivit till en vana. Man får därför 

icke förvåna sig över ett litet återfall en eller annan 

gång. Men då gäller det att tillämpa de medel, man 

använt till förbättringen, med fördubblad kraft. Framför 

allt får man icke själv tappa modet och därigenom 

göra även den ångrande modlös. 

Sorg. 

”Ur döden livet går, ur livet växer döden; 

av stoft blir åter stoft, av ljus blir ljus igen.” 

Med dessa ord ger Ridderstad uttryck åt alltets ständiga 

växling. Då vi stått vid en kär hädangångens bår 

och känner det, som om vi aldrig skulle kunna bära 

förlusten, är det nyttigt, att vi ha den tanke, som ligger 

uttryckt i denna strof, klar för oss, på det att sorgen 

icke må krossa oss. Betänker man, att den bräckliga 

kroppshyddan förr eller senare måste bliva till jord 

igen, men att den frigjorda själen går till en högre och 

ädlare tillvarelseform, så bör det bliva lättare för oss 

att resignera inför det oundvikliga. 

Ett dödsfall inom familjen medför emellertid icke blott 

sorg och förstämning, utan därmed sammanhänger 

en hel mängd plikter, som utan dröjsmål måste fullgöras. 

Hit hör att medelst sorgkort underrätta släkt och vänner 

om dödsfallet. Dessa kort böra angiva tid och 

plats för begravningen. 

De närmast stående släktingarna böra dessutom få 

mottaga underrättelsen genom ett brev, där man med 

några ord erinrar om den bortgångnes sjukdom och 

sista stunder. Andra för den bortgångne mindre bekanta 

personer böra få kännedom om händelsen genom 

dödsannons i tidningarna. 

Hövligheten fordrar, att den, som erhållit en sådan 

underrättelse, genast ger uttryck åt sitt deltagande. 

Detta kan ske på olika sätt. 

Har man stått den döde mycket nära, avlägger man

esök i sorgehuset för att trösta de sörjande. Därvid 

bör man framhålla allt vad man har att säga till den 

dödes fördel, ty medvetandet, att denne efterlämnat 

ett älskat minne, är ägnat att skänka de efterlevande 

lindring i dess smärta. 

Är man icke i tillfälle att personligen inställa sig hos 

de sörjande, eller om man står dessa mera fjärran, 

framför man sitt deltagande i brev eller genom visitkort. 

Men antingen vi nu giva uttryck för detta på det 

ena eller andra sättet, så böra vi emellertid icke dröja 

därmed. Ju snarare det sker, efter det vi mottagit underrättelsen, 

dess uttrycksfullare verkar det. 

Då tid och plats för begravningen ofta angives även 

i dödsannonsen, vill man därmed bereda tillfälle till 

deltagande i begravningen även för sådana mindre 

bekanta, vilka icke erhållit särskild inbjudan. Det 

skänker alltid de sörjande tröst, om de finna, att det är 

en talrik skara, som vill hedra den dödes minne. 

Man infinner sig klädd i svart. Herrarna bära dessutom 

vit halsduk samt vita eller svarta handskar. Damerna 

däremot äro alltid iklädda svarta handskar. Att överplaggen 

äro svarta till färgen är likväl ej nödvändigt. 

Deltagarna i sorgetåget måste ägna uppmärksamhet 

åt sitt uppförande beträffande minspel, gester och 

dylikt, så att de ej på något sätt störa den högtidligt 

allvarliga prägel, som bör vila över det hela. 

Det gör alltid ett pinsamt intryck, om personer i en 

likprocession genom livligt samtal, skratt och dylikt 

synas muntert underhålla sig med varandra. 

Släkt och vänner få icke försumma att sända kransar 

och blommor till sorgehuset, så framt icke den döde i 

livstiden undanbett sig sådant. 

Bruket att beklaga sorgen bör inskränka sig till endast 

nära bekanta och då giva uttryck åt ett sant och 

verkligt deltagande. I fråga om nervösa och känsliga 

personer handlar man klokast, om man icke yttrar något, 

som erinrar dem om det inträffade. I motsatt fall 

kanske man endast river upp sår, som möjligen redan 

börjat läkas. 

En person, som fått sorg, bör i sitt yttre, i klädsel, tal 

och uppförande giva ett värdigt uttryck åt denna och 

ej i sitt tal hemfalla åt svulstig och jämmerfylld klagan. 

Är den bortgångne en fader eller moder, en make eller 

maka, bäres sorg under ett år. För barn och syskon 

bäres den omkring nio månader och sedan kortare 

tid, allt efter släktskapsgraden. Brukligt är, att man endast 

under halva denna tid bär så kallad djup sorg och 

sedan halvsorg under den återstående tiden. 

Konvenansen fordrar också, att de sörjande under sorgetiden 

icke deltaga i offentliga nöjen, såsom teater, 

konserter, allmänna utflykter, större bjudningar och 

dylikt. 

Ett allmänt bruk är också att under sorgetiden använ- 


32 

da brevpapper, kuvert och 

visitkort, försedda med sorgkanter. 

Vid korrespondens 

med personer utanför den 

närmast bekantskapskretsen 

böra emellertid sådana ej 

komma till användning. Hos 

en person, som ej har kännedom 

om dödsfallet, väcker 

alltid anblicken av ett sådant 

brev den farhågan, att det 

kan röra honom själv, och 

den oangenäma känslan kan man ju alltid bespara 

honom. 

Djurens behandling 

”Den rättfärdige förbarmar sig över sina kreatur”, heter 

det så vackert i skriften. Den rättrådige och ädle 

mannen gör sig ej heller skyldig till misshandel av någon 

levande varelse, ty han betänker, att djuren äro av 

försynen skapade till människans nytta och ej för att 

plågas av henne. Han visar sig därför mild och vänligt 

stämd även mot dessa varelser. Men den människa 

däremot, som är grym och hårdhjärtad i sin behandling 

av djuren, röjer därmed en dålig karaktär. 

Att personer kunna finna nöje i att åse ett hetsat djurs 

dödsångest är ett sorgligt bevis på barbarisk råhet. 

Icke sällan får man se barn, som i lättsinnig tanklöshet 

leka med ett stackars djur, som faller i deras händer, 

liksom med en boll. De rycka till exempel ben och 

vingar av flugor och skalbaggar eller spetsa dem på 

nålar för att se, hur länge det dröjer, innan ett så behandlat 

djur dör. 

Den sanne djurvännen måste uppröras i sitt innersta, 

när han ser sådana exempel på barbarisk misshandel 

av de arma varelser, som ha en lika smärtsam förnimmelse 

av denna som vi människor, ja, i vissa fall kanske 

ännu livligare, emedan hela deras tillvaro beror 

på sinnliga känslor. 

Det är en viktig uppgift för föräldrar och uppfostrare 

att lära barnen inse detta och öppna deras hjärta för 

milt medlidande med alla varelser. 

Av detta resonemang följer icke, att man måste anse 

alla jägare och slaktare för grymma människor. Funnes 

icke dessa skulle vi ju endast vara hänvisade till 

föda ur växtriket. 

Vad man däremot ur djurskyddsvänlig synpunkt har 

lätt att fordra, är emellertid, att humana slaktmetoder 

tillämpas, och att man för övrigt icke utan ändamål 

och nytta plåga djuren. 

Det förefaller nog obegripligt, hurusom förståndiga 

människor kunna finna något nöje i att hava fåglar 

och andra djur inspärrade i trånga burar, där de äro

urståndsatta att utveckla och begagna sina naturliga 

krafter. Likaså tycker man, att besök i menageri, hur 

intressanta och lärorika dessa ur vissa synpunkter 

kunna vara, likväl skulle skänka ett ganska tvivelaktigt 

nöje, om man samtidigt betänker hur de vilda djur, 

som här förvaras inom trånga avskrankningar, måste 

plågas av att vara berövade sin frihet. 

Om man alltså på det alla skarpaste måste ogilla ett 

grymt förfarande mot djuren, bör man emellertid även 

framhålla, att många gå till överdrift i sin kärlek till 

sina hundar och kattor, i det att de umgås med dem 

på ett hjärtligare sätt än med några människor. Det 

finnes fruar, som mera ömt omfamna sin katt än sin 

äkta hälft, och damer och herrar som visa sina hundar 

större vänlighet och skonsamhet än sina vänner. 

Många fruntimmer tyckas hava en medfödd fruktan 

för vissa djur, till exempel råttor, spindlar med flera. 

Skulle det ej lyckas dem att övervinna denna rädsla, 

böra de åtminstone kunna förvärva sig så pass stor 

självbehärskning, att de icke i sällskap vid åsynen 

aven sådan varelse bära sig åt så barnsligt, som vad 

nu många gånger är fallet. 

Med avseende på det vanligaste sällskapsdjuret, hunden, 

gäller, att han är sådan, som man uppfostrat honom 

till. Vill man hava nöjet av att äga en välartad 

hund, måste man vara en god hunduppfostrare, och 

förutsättningen härför är, att man väl känner djurets 

natur, vanor och behov. I motsatt fall blir resultatet 

en lymmelaktig hund, som vållar ägaren, husets folk 

och grannar alla möjliga obehag. Intet är mera ägnat 

att fördärva en hund, än om han har flera husbönder, 

som söka dressera honom var på sitt sätt. 

Man bör aldrig giva andras djur föda. Detta kan uppfattas 

av djurägaren som en förolämpning mot honom. 

Man synes tro, art han icke giver sina djur tillräckligt 

med mat. Dessutom verkar det demoraliserande på 

djuret, som därigenom förlorar tillgivenheten för sin 

herre. Den, som beter sig på det sättet, visar sig icke 

därmed vara någon ömsint djurvän, vilket man annars 

kanske själv tror. 

Inträdet i världen och presentation. 

Inträdet i världen och presentationen vid inträdet i 

sällskapslivet inleda umgänget med det bildade samhället. 

Endast i fråga om unga flickor kan det bli tal 

om inträde i världen, ty blott de utveckla sig hastigt 

från skolbarn till blomstrande mö. För den unge mannen 

sker övergången av sig själv. Han kommer redan 

under uppväxtåren i föräldrahuset i så många fall i 

beröring med livet och världen. För denna övergång 

behövs därför ej några särskilda förberedelser, ej heller 

några enskilda högtidligheter. 

För den unga flickan blir detta steg däremot en stor 

tilldragelse, som betecknar en stor vändpunkt i hen- 


33 

nes liv. Hon har nu trampat 

ut barnskorna och inträder 

i de vuxnas led och i deras 

rättigheter. 

Om tidpunkten för detta inträde 

gälla inga föreskrifter. 

I många fall äger det rum 

omedelbart efter konfirmationen, 

i andra senare. 

Sättet för detta införande är 

också olika. 

Vanligtvis blir det förbundet med den första balen, 

som den unga flickan får besöka, en tilldragelse, som 

flera veckor i förväg brukar taga flickans hela fantasi 

i anspråk. 

Den unge mannen, som första gången inträder i sällskapslivet, 

måste vara väl förtrogen med de former, 

som vistelse bland människor erfordrar, och strax 

ifrån början göra intryck av en stadgad man och ej 

av en tafatt skolgosse. Detta förutsätter emellertid, att 

uppfostran gjort sitt till för att bibringa den unge mannen 

och den unga flickan insikter i hithörande saker. 

Att i själva sällskapet börja tillägna sig de tusentals 

små enskildheterna är sedan försent. Den, som vid 

första inträdet i värmen kan visa stor säkerhet i den 

goda tonens former, har därmed en bred grundval för 

framtiden given. Denna säkerhet i uppträdandet får 

dock inte slå över till en sådan dristighet och käckhet 

i frågande och svarande, att de unga göra intryck av 

att vilja vara alldeles likställda med gamla personer. 

Blygsamhet är en prydnad för både ynglingar och 

jungfrur och låter sig mycket väl förenas med det yttre 

uppträdandets säkerhet. 

Men även ifråga om blygsamheten gäller det att träffa 

den gyllene medelvägen, så att den ej ger intryck av 

tafatthet, oerfarenhet eller tölpaktighet. Och den faran 

kan den unge mannen och den unga flickan näppeligen 

undgå, om de ej äro hemmastadda med den 

goda tonens former. 

I all synnerhet är en sådan säkerhet i umgängesformerna 

en nödvändig förutsättning för de unga flickorna 

för att kunna göra lycka inom sällskapslivet. 

Visserligen fordrar världen även av den unge mannen 

en sådan säkerhet, men den dömer dock i detta avseende 

mycket mildare om honom än om den unga 

flickan. Man ser gärna emellan fingrarna med ett och 

annat och ger honom tid att avhjälpa möjligen befintliga 

brister i detta avseende. 

Något, som man icke nog kan rekommendera för unga 

män, som nyss inträtt i sällskapslivet, är att gentemot 

äldre herrar noga iakttaga åhörandets konst. Den, som 

förstår att skicka sig som en uppmärksam åhörare, förvärvar 

sig därmed förmäns välvilja och kanske också 

månget gynnsamt tillfälle för sin egen framtid. Däremot 

finns det intet, som så hindrar en yngling i hans 

framåtsträvande som en utpräglad motsägelseanda.

Först med presentationen börjar personen ifråga sällskapligt 

existera för oss. Den, för vilken vi ej äro presenterade, 

och som oaktat upprepade sammanträffanden 

ej låter presentera sig, den känna vi icke och 

hälsa icke på honom. Men i och med presentationen 

är bekantskapen gjord, och vi ha rättighet att tilltala 

honom, hälsa på honom och besöka honom. 

För presentationen gäller i huvudsak följande: 

Herrarna presenteras alltid för damerna. Höga statsämbetsmän 

och ärevördiga herrar utgöra dock undantag 

härifrån, i det att alla såväl damer som herrar böra 

presenteras för dem. I övriga fall gäller både bland 

herrar och damer, att den yngre eller den, som står 

lägre i rang, presenterar sig själv eller låter presentera 

sig. Presenterar man en person för en annan, nämner 

man den presenterades namn först. 

Om man inträder i ett sällskap, där för oss obekanta 

personer finnas, låter man genast presentera sig. Är 

man en äldre herre eller dam, väntar man att de ifrågavarande 

personerna presenteras av herrn eller frun 

i huset. Skulle dessa vara förhindrade, anmodar man 

någon bekant att godhetsfullt utföra detta. Den ombedde 

uträttar uppdraget allt efter de ifrågavarande 

personernas rang, ålder och kön. Vanligen verkställer 

han presentationen utan några inledande ord, i det 

han med en lätt handrörelse pekar på den yngre eller 

i rang lägre herrn och samtidigt säger hans namn, varefter 

han med en liknande handrörelse pekar på den 

motstående och nämner hans namn. 

För att förebygga misstag och förväxling bör man uttala 

titlar och namn så tydligt som möjligt. Därmed 

ger man också parterna anknytningspunkter för ett 

samtal, ty när presentationen är undanstökad, växlar 

man gärna några ord, och därvid är det den äldres eller 

damens sak att börja samtalet. De presenterade se 

också gärna, att den, som föreställt dem, med några 

ord förmedlar konversationen dem emellan, men sedan 

han väl fått samtalet i gång, drager han sig undan. 

Presenterar man en person för flera på en gång, 

nämner man först dennes namn och därefter namnen 

på alla de närvarande, varvid man börjar med den 

värdigaste i sällskapet och därefter fortsätter med de 

övriga utan åtskillnad till rang och stånd. 

I vissa fall kan en ensidig presentation förekomma. En 

ung man t.ex. önskar bli föreställd för en äldre herre 

av hög rang eller stor ryktbarhet. I detta fall nämner 

man endast den unge herrns namn men däremot icke 

den äldres. Man förutsätter nämligen, att detta är allmänt 

bekant. 

Att låta presentera sig för en annan är att visa denne 

en uppmärksamhet. Om man därför genom att titta 

bort söker undvika presentationen, gör man sig skyldig 

till en grov sällskaplig ohövlighet, som kan djupt 

såra. 

På resor i järnvägskupéer o.d. förfar man mera godtyckligt, 

ty där saknas ju allt yttre tvång, och varje sällskaplig 

anledning till närmare bekantskap. Har man 


34 

inlåtit sig i samtal med en 

person och erfar, att man har 

gemensamma intressen, och 

känner sig genom ett vänskapligt 

tillmötesgående dragen 

till densamma, då kan 

man, om man är den yngre 

av de båda parterna, fråga: 

”Tillåter Ni, att jag presenterar 

mig för eder? Mitt namn 

är ...” Den på det sättet tilltalade 

bör också nämna sitt 

namn eller lämna sitt kort, såframt han icke har något 

tvingande skäl att förbliva obekant. 

Hållningen i det allmänna. 

Med uttrycket ”hållning” beteckna vi alla de egenskaper, 

som utmärka den bildade människan. Om vi säga 

om en person, att han har en god hållning, så mena vi, 

att han är en väluppfostrad, bildad man, vars sällskap 

vi gärna uppsöka. En människas moraliska egenskaper 

utöva utan tvivel ett stort inflytande på hållningen, 

ty personer med böjelse för dåliga seder och laster ha 

sällan en god hållning: Däremot ha de intellektuella 

förmögenheterna litet eller intet att skaffa härmed. 

Den goda hållningen förvärvar man huvudsakligen 

genom observation och efterhärmning och genom att 

vänja sig vid självbehärskning. Uppfostran, hur god 

den än är, är ej ensam i stånd att utan tillhjälp av sällskapet 

självt skänka en fullkomligt god hållning, men 

denna egenskap är lätt förvärvad av den, som haft förmånen 

av, en god uppfostran med dess tillägnande 

av den goda tonens former. God hållning skänker 

behag, förvärvar förnöjelse och utmärkelse hos både 

fruntimmer och herrar. De medel, genom vilka den 

kan förvärvas, äro mycket enkla. Man iakttager först 

sig själv och jämför sig sedan med, andra, varvid det 

snart visar sig, om någonting fattas, eller om någonting 

behöver ändras eller förbättras. Vill man hastigt 

uppnå det åsyftade målet, måste man flitigt uppsöka 

goda sällskap och otvunget röra sig inom dem. 

Här nedan anföres några exempel på vad god hållning 

bör sträva att undvika. 

Unga damer skola, då de sitta, bemöda sig om en ledig 

kroppsställning och icke luta sig tillbaka mot ryggstödet, 

ty detta är en bekvämlighet, som mera passar 

en framskriden ålder, som kan vara i behov av ett stöd 

för kroppen. Ej heller få de genom att böja kroppen 

framåt bringa stolen i en vaggande rörelse. En ung 

dam borde aldrig göra sig skyldig till den ovanan att 

lägga benen i kors det ena över det andra. Detta är 

först och främst oskönt och giver dessutom hela kroppen 

en sned ställning och kan också medföra ställningar, 

som knappast äro förenliga med full anständighet. 

Naturligtvis gäller det också för unga karlar 

att iakttaga ett anständigt skick, då de sätta sig ner. 

Den som i damers närvaro sätter sig grensle på en stol

eller under ett samtal sticker händerna i byxfickorna, 

ådrager sig förebråelser för brist på bildning. Undvik 

att stödja armbågen på bordet, ty det gör intryck av 

bondaktighet. Det anses ej heller passande att stödja 

huvudet i handen. Ett oroligt krångel med fötterna eller 

trummande med fingrarna är icke blott opassande 

utan kan också vålla de övriga i sällskapet ett direkt obehag. 

I synnerhet lida nervösa personer av ett sådant. 

Att vid inträdet i ett rum kunna utföra en lugn och 

god bugning är en skicklighet, som varje ung man bör 

bemöda sig om att förvärva liksom också den kanske 

ännu svårare saken, att innan han avlägsnar sig, 

kunna säkert och skickligt taga avsked. 

I detta sammanhang bör också framhållas, att damernas 

inflytande på herrarnas hållning är mycket betydande. 

Om i ett sällskap, där även damer finnas, den 

rådande tonen blivit alltför fri, så äro icke sällan damerna 

själva skuld därtill. De ha icke förstått att med 

riktig takt avvisa de små otillständigheterna i början, 

och därmed har djärvheten hos de herrar, som antagit 

den friare tonen, till tagit. Den kvinna däremot, 

som strängt rör sig inom den goda tonens oantastliga 

former, behöver i allmänhet inte befara, att någon 

gör försök att överskrida gränsen för det grannlaga 

beteendet. Ett sådant uppträdande förlänar henne en 

nimbus, som är rent av ogenomtränglig. Den bildade 

mannen anslår inför ett sådant tillmötesgående samma 

ton och känner sig icke därav sårad eller frånstött. 

Tvärtom stiger hans aktning för en sådan kvinna och 

från aktning till beundran är blott ett helt litet steg. 

Man bör komma ihåg, att det för iakttagandet av en 

god hållning icke finnes något bättre föredöme än en 

bildad kvinna. Framför allt kommer hennes bildande 

inflytande att göra sig särskilt gällande hos sådana 

män, som själva känna, att det på grund av vårdslösad 

uppfostran fattas dem den nödvändiga säkerheten 

att uppträda i bildat sällskap. Det finns intet, som så 

fort och säkert leder till målet, som umgänget med ett 

bildat fruntimmer. 

Av stor vikt är också, att den goda hållningen icke 

försummas inom den närmare umgängeskretsen. 

Att anse denna vara sådant, som endast behöver 

iakttagas inom sällskapslivet, är ett stort misstag. 

I förhållandet mellan man och hustru, syster 

och broder får ej förtroligheten gå därhän, att man 

överskrider den gräns, som aktningen för det andra 

könet uppdragit för oss. Återhållsamhet, hövlighet 

och uppmärksamhet böra härvidlag iakttagas likaså 

noggrant som gentemot främmande personer. 

Besök. 

Besök är ett uttryck för hövlighet, och vid avläggande 

av sådant har man att i möjligaste mån ställa sig till 

efterrättelse de bestämda regler, vilka den goda tonen 

även här fastställt. Man får icke alltid härvidlag blott 

följa sitt hjärtas dragning. 


35 

Det gäller att i detta liksom 

i alla andra avseenden icke 

göra varken för mycket eller 

för litet. Ett underlåtet besök 

kan tydas som ohövlighet, 

liksom ett besök i otid kan 

utläggas som efterhängsenhet. 

En noggrann kännedom 

om formerna härvidlag är 

därför av största vikt. 

Vad tiden för besöks avläggande 

beträffar, bör denna rätta sig efter tiden för 

middagsmålets serverande, och den blir därför olika 

inom olika samhällsklasser. Om man inom en familj 

äter middag mellan 4 - 5, så kan tiden från 12 till 3 

anses såsom den mest passande för besök. I familjer, 

där man äter middag vid 2-tiden, gör man sina besök 

mellan 12 - 2. Damer kunna också använda eftermiddagarna 

mellan 3 - 5 härför. Förmiddagstimmarna 

däremot äro uteslutande reserverade för herrarna och 

deras affärer liksom aftontimmarna för familjen och 

dess närmare bekanta, för bjudningar o.d. Naturligtvis 

gives det från dessa regler många undantag inom 

olika kretsar, i olika städer och provinser. De ha också 

avseende endast på sådana besök, som man avlägger 

mera ur ren hövlighetssynpunkt utan att vara närmare 

vänner. Med släktingar och goda vänner tar man det 

helt naturligt inte så noga. Deras besök äro lika kärkomna 

även på andra tider, ja, i många fall kanske 

ännu angenämare. Större helgdagar väljer man icke 

gärna för sina besök. Då skall man vara bjuden eller 

åtminstone stå på mycket förtrolig fot med familjen 

ifråga. Dagarna före de stora högtiderna äro också 

olämpliga, ty då pågå ju alltid förberedelser, med 

hänsyn till vilka ett besök då kommer olägligt. 

Som allmän regel gäller, att man för att undgå att 

väcka anstöt på förhand bör göra sig underrättad om 

de personers levnadsvanor, vilka man ämnar besöka. 

Besök i affärsangelägenheter falla naturligtvis icke 

under dessa allmänna regler, utan för dem gälla den 

vanliga affärstiden, vid vilken en affärsman alltid bör 

vara att träffa. 

Man behöver icke nödvändigt ha någon särskild anledning 

för att avlägga ett besök, ty bland socialt likstående 

gäller besöket som en uppmärksamhet och en 

önskan att träda i varaktig förbindelse med oss. Skulle 

det vara så, att vi icke dela denna önskan, ha vi helt 

enkelt att på lång tid uppskjuta motbesöket, vilket annars 

gäller som regel. Personen ifråga får därigenom 

en uppfattning om vårt tänkesätt och undviker vidare 

närmande. Rättigheten till ett besök förefinnes således 

alltid, kan man säga. I alla händelser uppkommer 

den genom ömsesidig presentation på tredje ort. Det 

tillkommer härvid den yngre eller mindre förnäme att 

taga första steget, och han kan vara viss om att han 

snarare kan väcka anstöt genom underlåtenhet än genom 

överdrift. 

Även från den regeln, att ett besök alltid fordrar ett 

motbesök, kan det givas undantag. Så är det tillåtet

att äldre gentemot yngre, förnämare gentemot ringare 

folk ersätter det skyldiga motbesöket med en bjudning 

eller med en uppmaning att upprepa besöket. 

Händelser av allvarlig natur, såsom sorg, sjukdom, resor 

o.d. kunna förhindra motbesöket på en längre tid 

eller helt och hållet omöjliggöra det. 

Är man mycket angelägen om en fortsatt förbindelse, 

visar man detta bäst genom att icke dröja allt för länge 

med det motbesök, som man är skyldig att göra. 

Skyldighet att avlägga ett besök inträder också i ett sådant 

fall, då vi bli inbjudna i en familj, där vi ej förut 

hälsat på. Någon av dagarna före bjudningen infinner 

man sig då i familjen och presenterar sig, liksom det 

också åligger oss att ett par dagar efter festen göra 

ett besök, och detta även i det fall att vi blivit förhindrade 

att deltaga i densamma. Vid besök i ett hus 

behöver man ej urskulda sig därför och ej heller får 

man giva sken av att en tillfällighet fört oss dit. Sådana 

maner röja endast obekantskap med de sällskapliga 

formerna. 

Träffa vi icke den person, som vi söka, böra vi lämna 

vårt visitkort. Att underlåta detta strider mot den goda 

tonen, och vårt besök betraktas icke som något besök 

alls. Visitkort spelar för övrigt en så betydande roll i 

sällskapslivet, att varje bildad människa alltid borde 

vara försedd därmed. I många fall bör visitkortet avlämnas, 

redan då man anmäler sig till ett besök. Om 

betjänten eller jungfrun, som öppnar dörren, ej känner 

den besökande, frågar hon kanske, vem hon får 

lov att anmäla, och har den besökande då icke ett 

vanligt och lättfattligt namn, kan han vara övertygad 

om att detta icke uppfattas rätt. Att ännu en gång fråga 

därefter har betjänten i regel inte mod till, och så kan 

på det sättet de löjligaste misstag uppkomma. Det är 

likaledes pinsamt för oss att t.ex. vid en hemkomst få 

veta, att en person varit och sökt oss, men att tjänsteflickan 

glömt hans namn. Allt sådant obehag förekommes 

därigenom, att man avlämnar sitt kort. 

Då man anmäler sig till besök i en familj, bör man angiva, 

vilken besöket gäller: antingen herrn eller frun 

eller bådadera. Om en herre uppvaktar frun i huset, 

får han ej underlåta att också fråga efter hennes man, 

ty hans besök gäller också herrn i huset, även om det 

egentligen göres frun. Frågar man däremot endast efter 

herrn och icke särskilt efter frun, så uppfattar hon 

besöket såsom gällande endast hennes man. 

Blir ett anmält besök antaget, lämnar man ytterrock, 

galoscher, paraply eller käpp i det yttre rummet eller 

tamburen men tager hatten med sig in, ty i gott 

sällskap är det brukligt att man gör besök med hatten 

i hand. Har tjänsteflickan däremot fått tillsägelse att 

taga den besökandes hatt, lämnar man den ifrån sig. 

Den besökande mottages av frun i huset, i det hon 

reser sig från sin plats, uttalar några välkomstord och 

bjuder honom sitta ner. Därvid iakttager han, att han 

ej sätter sig i soffan utan på en stol bredvid och pla- 


36 

cerar sig så, att han ej vänder 

ryggen till någon i sällskapet. 

Är det första gången han avlägger 

besök i huset, bör han 

med några få ord uttrycka sin 

tacksamhet för den godhetsfullt 

meddelade tillåtelsen. 

Då han tar avsked, är det 

herrns plikt att be honom 

upprepa besöket, och efter 

den grad av vänlighet, denne därvid inlägger i inbjudningen, 

har den besökande att avgöra, hur ofta han 

bör förnya sina påhälsningar. 

Att toaletten för besöken måste vara sorgfälligt vald 

faller av sig självt. I frack behöva dock icke herrarna 

uppträda, så framt icke besöket gäller höga förmän 

eller mycket förnämt folk. 

En viktig sak är, att man förstår att rätt avväga besökets 

varaktighet. 

Det första enkla besöket bör ej räcka längre än en 

kvarts timma. Känner man på sig, att samtalet börjar 

gå trögt och vill avstanna, är detta tecken på att man 

bör avsluta sitt besök. Att då söka leda samtalet in på 

ett nytt ämne är icke lämpligt och detta allra minst, 

om man står inför en förman. Då man avlägsnar sig, 

gör man en regelmässig bugning, går därefter med 

avmätta steg till dörren, där man förnyar bugningen, 

samt tillser, att man ända till sista ögonblicket förblir 

med ansiktet vänd mot värden. 

För besök hos damer gälla ungefär samma regler. 

Konversationen är emellertid vid sådana besök mindre 

bunden, men man får dock undvika att alltför 

mycket underhålla sig med de yngre damerna, vilket 

lätt kan väcka uppseende. Man får icke glömma, att 

man i första hand är skyldig värdinnan sin uppmärksamhet. 

Skulle en annan person under vår närvaro 

komma på besök till familjen, få vi icke fördenskull 

genast taga avsked, ty det skulle verka pinsamt på den 

inträdande, att vi liksom flydde för hans skull. Men å 

andra sidan få vi icke dröja så länge, att den senare 

går före oss. 

Den sistkomne kan ha någonting att meddela värdfolket, 

varvid vår närvaro kunde vara störande. Sådant 

bör man alltid i dylika fall förutsätta. 

En annan sak är det, om den sistkomne endast utber 

sig ett kort affärssamtal med värden, i vilket fall den 

senare nog uppmanar oss att stanna kvar och vid återkomsten 

ber oss om ursäkt för det lilla avbrottet. 

Vad man i detta sammanhang särskilt bör lägga på 

minnet är detta, att ingenting är tråkigare än besök, 

som aldrig vilja ta slut. Pratsjuka personer kunna som 

besökande bli ett verkligt huskors, och man blir gladare, 

när de gå, än då man ser dem komma. 

Följer man en besökande till dörren, får man icke

strax tillsluta den bakom honom utan dröjer därmed, 

tills han försvunnit ur vår åsyn, varefter dörren sakta 

stänges. 

Bjudningar. 

Till våra familjefester inbjuda vi personer, med vilka 

vi stå i vänskaplig förbindelse. Bjudningarna bilda liksom 

höjdpunkten i det sällskapliga umgänget och äro 

plikter, som den, vilken sällskapligt umgås med sina 

medmänniskor, har att uppfylla. Blir en inbjudan icke 

antagen, får man ej tolka detta som likgiltighet eller 

hänsynslöshet mot oss, även om orsaken därtill icke 

skulle vara angiven. Nödvändiga göromål, resor o.d. 

kunna hindra den inbjudne att deltaga i festen, eller 

också kan en annan före oss ha utfärdat en inbjudning, 

till vilken han redan sagt nej, ty den goda tonen 

fordrar nämligen, att, om man avslagit inbjudan till en 

fest, man icke deltager i en annan på samma dag. 

Man får icke heller underlåta att bjuda en person av 

fruktan för att han måhända icke kan komma. Sådant 

kan rent av väcka anstöt. Låt oss ta ett exempel. Vi 

ha umgåtts med en person på ett sådant sätt, att han 

har skäl att vänta sig en sådan uppmärksamhet från 

vår sida, men nu uteblir inbjudningen av fruktan för 

att han ej kan infinna sig. Han har rättighet att i detta 

se icke blott försummelse utan också vår önskan att 

hålla umgänget med honom inom gränserna för vanlig 

hövlighet. Av denna anledning böra vi därför avlämna 

bjudningen, även om vi med bestämdhet veta, 

att densamma kommer att bli avslagen. Ingen kan då 

göra oss den förebråelsen, att vi underlåtit en hövlighetens 

plikt. 

Formen för inbjudningen är olika, allt efter som festen 

är större eller mindre. Ju större resten är, desto förr avsänder 

man bjudningarna. Följande uppgifter kunna 

tjäna som vägledning. För baler omkring fjorton dagar 

förut, för mindre danssällskap sex till åtta dagar, 

för middagar och supéer fyra till sex dagar förut, för 

mindre danssällskap sex till åtta dagar och för mindre 

kaffebjudningar två till fyra dagar. 

Man överlåter åt vars och ens fria godtycke att antaga 

bjudningen. Att enträget bedja därom anses icke för 

artigt. Visserligen kunna vi betyga personen, hur gärna 

vi önskade att se honom hos oss, men vår önskan 

får icke överskrida formen för den hövliga bjudningen. 

Inbjudningen verkställes antingen personligen eller 

skriftligen. Det förstnämnda sättet är synnerligen 

lämpligt i det fall, då man är skyldig den person, som 

man tänker inbjuda, ett besök. Betjänar man sig av 

det andra sättet, skickar man en liten biljett, avfattad i 

korta ordalag och med vänlig anhållan om svar. 

Värd och gäst. 

Under denna rubrik vilja vi tala om sådana påhälsningar, 

som göras för längre tid. Här rör det sig så- 


37 

ledes om de plikter, som äro 

förknippade med gästvänskapen, 

och som åligga såväl 

den, som utövar gästvänskapen, 

som den, 

vilka åtnjuter densamma. 

Det är uppenbart, att en vistelse 

på flera dagar under 

samma tak måste ställa andra 

krav på både värd och 

gäst, än vad ett kort besök, 

en supé eller ett samkväm kan göra. Under en sådan 

påhälsning lär man ofta bättre känna sina vänners 

karaktär, än man är i tillfälle att göra under en lång 

tids vanligt umgänge. Vid ett samkväm på några timmar 

kunna de sällskapliga egenskaperna, en god sällskapston, 

ett angenämt lynne, god hållning och ett 

älskvärt och tillmötesgående sätt, lätt bibehålla sig, 

men vid längre besök, då dagens omsorger, husets göromål 

och livets allvar bereda många hinder, sättas de 

ofta på alltför hårda prov. Vi kunna då stundom få lära 

känna våra vänner från en sida, som överraskar oss. 

Äger familjen ett särskilt gästrum, är det värdens plikt 

att genast ställa detta till gästens förfogande. Detta 

behöver ej vara storslaget möblerat, då ju husets alla 

rum stå öppna för honom, men där måste dock finnas 

vissa nödvändiga saker. Därtill hör förutom säng och 

kommod med tillbehör ett litet bord med skrivställ 

samt en behaglig länstol eller soffa. Är gästen en gammal 

person måste man vara ännu angelägnare om att 

ingenting fattas, ty hos gamla personer har som bekant 

bekvämligheten ofta blivit en andra natur. 

Värden bör göra sig underrättad om sin gästs, vanor 

och söka att förekomma hans önskningar, så att han 

så litet som möjligt känner saknaden av det egna hemmet. 

Men å andra sidan åligger det gästen att anpassa 

sina plägstoder efter det främmande hemväsendet, så 

att han icke förorsakar sitt värdfolk onödigt mycket 

besvär, ty i stort sett får icke gästens närvaro vålla något 

avbräck i husets vanliga förrättningar. Äro däremot 

flera gäster på en gång närvarande, bli naturligtvis 

större förändringar i den vanliga dags indelningen 

nödvändiga. I ett sådant fall måste värden, så länge 

han utövar gästvänskapen, av hövlighetsskäl uppoffra 

en del av sina egna vanor. Men därvidlag gäller det för 

värden att icke göra några förändringar för enbart en 

bland gästerna, ty ett sådant förfaringssätt skulle vara 

att tillbakasätta de övriga. Lika ohövligt av honom 

mot de redan närvarande gästerna vore det, om han 

med hänsyn till en nykommen gäst sökte förändra de 

redan införda vanorna. En framstående levnadsställning, 

en hög ålder eller någon känd kroppskrämpa 

hos den nykomne skulle naturligtvis kunna rättfärdiga 

ett sådant förfaringssätt. Man låter gästen själv bestämma 

tidpunkten för sin ankomst och avresa. Det 

anses i bög grad opassande, om värden lägger sig i 

dessa saker. Man förutsätter nämligen hos gästen så 

mycket levnadsvett, att han icke genom en allt för 

långvarig vistelse faller värden till för stort besvär. 

Även om man blir uppmanad att förlänga besöket,

ör man taga sin taktkänsla till råds och avgöra, om 

man har att betrakta detta som något annat än en ren 

hövlighetsplikt av värdfolket. Men å andra sidan får 

man icke genom en för tidig avresa förkorta den för 

besöket begärda tiden. Det vore att visa sig ohövlig 

mot de andra gästerna, och för värden själv kunde 

det rent av innebära en förolämpning. Sådant får man 

därför icke utan mycket tvingande skäl företaga sig. 

Till gästvänskapens plikter hör vidare, att värden så 

vitt möjligt besparar sina gäster varje utgift. Blir besöket 

längre, än man från början beräknat, kan lätt 

obehag uppstå för gästen genom brist på rena linnesaker 

och dylikt. Det faller då av sig självt, att värden 

avhjälper den bristen. Men det bör ju i ett sådant fall 

ligga i gästens intresse att så sparsamt som möjligt använda 

det, han har med sig för att slippa att mottaga 

dylika artigheter. 

Vid avresan har gästen att komma ihåg, att tjänstefolket, 

som haft extra arbete för hans skulle, skall ha 

drickspengar. Beträffande deras storlek låter ingen 

bestämd norm uppställa sig. Man tager hänsyn till besökets 

långvarighet och det besvär, betjäningen haft 

för vår skull. Drickspengarna behöva ej vara så stora, 

att de se ut som betalning, men de skola givas utan 

knussel. 

Efter återkomsten till det egna hemmet skriver man 

till värdfolket och tackar för den gästfrihet, man åtnjutit. 

Detta kan visserligen ske tämligen kortfattat på 

ett brevkort, men man visar givetvis större artighet genom 

att skicka ett utförligare brev. 

Dans och bal. 

Förmågan att kunna dansa är ett nödvändigt villkor 

för var och en, som vill inträda i societetslivet. Det 

är nu en gång så, att dansen anses som ett av ungdomens 

förnämsta nöjen, och den som i unga år visat 

förakt för denna konst och ej lärt sig densamma torde 

mer än en gång få höra, att detta betraktas som en 

brist i uppfostran. 

Man anser dansen höra till de plikter, som en ung 

man stillatigande åtager sig, när han inbjudes till ett 

sällskap, och är han känd som en god dansör, kan han 

vara övertygad om, att det i de flesta fall är för dansens 

skull, som han blivit hedrad med en inbjudning. 

I varje fall kommer han tack vare denna färdighet att 

föras in i vida talrikare kretsar, och kanske komma 

därigenom även sådana kretsar att öppnas för honom, 

till vilka tillträdet annars skulle kostat honom åtskillig 

möda. Och för en ung man, som önskar röra sig inom 

sällskapslivet, har detta sin stora betydelse. 

Har värdinnan inbjudit en ung man huvudsakligen 

för dansens skull, och han likväl icke dansar, så kan 

han vara övertygad om att hon ångrar, att hon inbjudit 

honom, och han torde sannolikt icke komma ifråga 

vid nästa bjudning. En inbjudan till bal förutsätter ju 


38 

alltid dans. Blir en person, 

som i allmänhet icke dansar, 

inbjuden till en sådan, bör 

han naturligtvis avböja, i all 

synnerhet om han vet, att inbjudaren 

icke kände till hans 

klena förmåga i dans. 

Kan man däremot förutsätta 

motsatsen, ställer sig saken 

annorlunda, ty då gäller inbjudningen 

personen icke 

dansören. 

Är det brist på kavaljerer, får ingen av herrarna undandraga 

sig deltagandet i dansen, och härvidlag måste 

man se till, att man icke på något sätt ger intryck av att 

det är en påtvingad förpliktelse, man därmed fullgör. 

Önskar man att i sällskapet vara omtyckt och eftersökt, 

bör man med liv och lust hängiva sig åt nöjet. 

En viktig sak är också, att man väljer sina damer utan 

åtskillnad. 

Ett oeftergivligt villkor för varje ung man, som vill röra 

sig inom sällskapslivet, är, att han lär sig ordentligt utöva 

dansandets konst, ty den herre, som dansar dåligt, 

bereder de dansande damerna i sällskapet ett mycket 

minimalt nöje. Ja, han kan bliva ett riktigt huskors för 

dem, ty med sin dåliga dans vållar han sin dam icke 

blott en onödig och obehaglig ansträngning utan utsätter 

också henne för den uppmärksamhet och det 

löje, som åskådarna så lätt ägna en dåligt utförd dans. 

Däremot måste det kännas dubbelt angenämt för en 

dam, om hon erfar, att åskådarnas blickar med välvilja 

följa hennes rörelser. 

En herre bör därför anförtro sig åt en danslärare, även 

om det icke kan bli mer än för en kort tid. Mången 

har ganska lätt för att lära sig dansa och torde ej behöva 

mer än en kort tids undervisning. Äldre personer 

däremot, för vilka det i allmänhet är svårare, torde 

icke ha lust att uppträda som dansare i sällskap och 

på baler, förrän dansläraren förklarat, att de inhämtat 

konsten i fråga. 

Även för tinga damer är undervisning i danskonsten 

att rekommendera, ehuru dessa i allmänhet ha så lätt 

för att lära denna konst, att särskilda lektioner i densamma 

i vissa fall kunna synas överflödiga. Danslektionerna 

äro dock att föredraga, ty med avseende på 

hållning och rörelser giva de en säkerhet, som genom 

enbart övning i själva danssalen först småningom kan 

vinnas och mången gång icke utan oangenäma erfarenheter. 

Vid varje familjefest, där dans förekommer, tillhör det 

herrn i huset eller hans söner att åtminstone en gång 

bjuda upp varje dam i sällskapet. Varje inbjuden gäst 

åligger det vidare att under kvällens lopp dansa med 

frun i huset och hennes döttrar. Det anses som en stor 

förseelse att försumma denna hövlighet. 

Enkla men artiga uttryck användas, då man bjuder

upp. Är damen, som uppbjudes, redan upptagen för 

den ifrågavarande dansen, så att hon måste avböja, 

bör detta ske på ett förbindligt sätt. Damen i fråga bör 

sedan taga sig väl i akt, ty hon kan vara förvissad om, 

att den avvisade kavaljeren lägger märke till, huruvida 

avslaget gällde hans egen person eller icke. Skulle 

hon avvisa en dansör utan att hon blivit uppbjuden 

av någon annan, måste hon avstå från den ifrågavarande 

dansen, ty, annars skulle hon grovt förolämpa 

honom. 

På en större bal bör alltid en dam vara försedd med 

danskort, på vilket hon för varje gång skriver upp 

namnet på sin dansör. Därigenom riskerar hon aldrig 

att glömma, att hon blivit uppbjuden. 

Skulle hon ha råkat ut för missödet att hava glömt en 

annan herres uppbjudning och står färdig att börja 

dansen med en annan, då den förstnämnde kommer 

och erinrar henne om hennes tidigare löfte, så måste 

hon uppriktigt bedja om ursäkt. Att självförvållat bliva 

försatt i en sådan belägenhet är ytterst pinsamt. Bäst 

är det i ett sådant fall att helt avstå från dansen ifråga, 

eller också kan hon bevilja den herre, vars uppbjudning 

hon glömt, någon extra tur. I alla händelser är 

en sådan belägenhet så pinsam, att varje dam borde 

strängt vinnlägga sig om att undvika detsamma, något 

som också helt och hållet ligger i hennes makt 

att göra. 

Är uppbjudningen antagen, har kavaljeren att vid de 

första tonerna av melodien, som i regel först angives 

med några få takter, skynda fram till sin dam. Han 

stannar framför henne och med en bugning erbjuder 

henne sin högra arm, vilken hon fattar. Damens plats 

är alltid på kavaljerens högra sida såväl vid förandet 

som under själva dansen. 

Skulle det under dansen bliva nödvändigt att göra en 

paus, emedan damen blivit allt för andfådd, får kavaljeren 

se till, att uppehållet göres vid eller i närheten 

av den plats, där han hämtade henne. När dansen är 

slut, bjuder han henne ånyo sin arm och för henne 

tillbaka till den plats, hon innehade förut. Här skiljer 

han sig från sin dam med en djup bugning, som hon 

besvarar på samma sätt. Hon tager därefter plats, och 

han avlägsnar sig. 

I det fall, att balsalen är mycket stor, kan det gå för sig, 

att kavaljeren gör en rond med sin dam, för att hon 

skall få litet svalka, innan han för henne tillbaka till 

platsen. Detta sätt får dock inte övergå till ett verkligt 

promenerande, som är opassande. 

De unga herrarna å sin sida böra vara angelägna om 

att på baler iakttaga stor försiktighet gentemot sina 

damer. Balfriheten kan lätt förleda dem till ett ”låtgåsystem”, 

som kan ådraga dem åtskilligt obehag, om 

icke annat så lindriga tillrättavisningar av fint bildade 

damer. Sträng förbehållsamhet i takt och handlingssätt 

är att rekommendera. Samtal under själva dansen 

bör undvikas, om kavaljeren icke vet, huruvida sådant 

senteras eller icke. Somliga damer tycka inte alls om 


39 

detta, under det att andra äro 

intresserade därför. Ett samspråkande 

under dansen förutsätter 

i alla fall en viss grad 

av närmare bekantskap eller 

förtrolighet. 

Kavaljeren har vidare att taga 

sig i akt för att han icke rörer 

sådana saker, som damen 

håller i händerna, såsom 

bukett, solfjäder, näsduk 

och dylikt. Han bör vinnlägga sig om den strängaste 

grannlagenhet, och ju aktningsfullare han uppträder 

gentemot damerna, i desto högre grad åtnjuter han 

deras aktning. 

Inträffar det till exempel att solfjädern genom hans 

förvållande går sönder, är det hans skyldighet att ombesörja, 

att den blir lagad. Skulle den ej kunna lagas, 

bör han ersätta den med en ny, men denna skall vara 

den förra så lik som möjligt. Om han till exempel ersatte 

en enkel solfjäder med en dyrbar, skulle damen 

ifråga kunna känna sig sårad av detta, ty hon kunde 

då misstänka, att han med avsikt brutit sönder den för 

att bliva i tillfälle att skänka henne en present. 

Om en herre glömde att till dansen avhämta en dam, 

som han bjudit upp, skulle han göra sig skyldig till en 

fruktansvärt stor taktlöshet och ådraga sig icke blott 

damens berättigade harm utan även hela sällskapets 

skarpaste ogillande. Hur otroligt det än låter, förekomma 

dock dylika oskickligheter allt emellanåt. 

Har en dam haft oturen att ej bliva uppbjuden, så bör 

hon med lugn bära detta missöde. Hur smärtsamt det 

än kan kännas, får hon dock inte med ett enda drag i 

sitt ansikte förråda missräkningen eller röja det dåliga 

lynnet. Hon bör sträva efter att giva det intrycket, att 

hon med lika stor glädje deltager som åskådarinna. 

Om umgänget mellan herrar och 

damer. 

1. Den aktning, som mannen är skyldig kvinnan, skall 

utgöra den grundval, på vilken herrarnas uppförande 

mot damerna bör vila. Medeltidens kvinnodyrkan, 

som ofta tog sig rent löjliga uttryck, såsom då en riddare 

drog ut för att företaga de mest våghalsiga färder 

till sin dams ära, denna har visserligen försvunnit i vår 

tid. Men den goda kärnan, som fanns i detta högaktande 

av kvinnan, har likväl blivit, kvar, och nordbons 

sätt att ära kvinnan överträffar än i dag den ofta ytliga 

riddartjänst, som utövas bland andra folk. 

Graden av en persons bildning låter sig alltid med säkerhet 

bedömas av det sätt, varpå han bemöter kvinnor. 

En herre, som vill göra anspråk på bildning, får 

aldrig glömma att gentemot damer uppträda på ett förekommande 

och älskvärt sätt. Han bör vinnlägga sig

om att visa hövlighet, artighet och tjänstaktighet mot 

alla utan undantag. Han får sålunda icke inskränka 

denna sin älskvärdhet endast till dem, som naturen 

utrustat med ett fördelaktigt utseende. Det gives alltid 

talrika tillfällen, då han kan förvärva sig deras tacksamhet, 

och dessa bör han ej försumma att utnyttja, 

om han i damernas ögon vill gälla för att vara en älskvärd 

karl. 

Han hör emellertid aldrig visa sig fjäskig, ty på det sättet 

kan han ådraga både sig själv och den dam, som 

är föremål för hans tjänster, mycket obehag. En alltför 

stor tjänsteiver tillskrives så lätt falska bevekelsegrunder 

av medmänniskorna, som med skarpt öga bevaka 

umgänget mellan de båda könen. 

Har en sådan misstanke blivit väckt, kan det vara 

mycket svårt att åter skingra densamma, och den kan 

vålla isynnerhet damerna obehagliga följder. 

2. Givetvis ha även damerna åtskilligt att iakttaga i 

detta avseende. De kunna så avpassa sitt uppförande, 

att en sådan misstanke omöjligen kan uppstå, och 

en dam har i detta hänseende att vaka över sig ännu 

strängare än en herre. 

Tillbakadragenhet i såväl ord som hållning bör vara 

en utmärkande egenskap för en dam, men hon får 

icke driva denna därhän, att hon genom stolta miner 

och isande köld avskräcker herrarna, i vilket fall deras 

riddartjänst omöjliggöres. Sådant vore långt ifrån 

kvinnligt och skulle inte alls stå i överensstämmelse 

med den hövlighet, som även damerna äro skyldiga 

att bevisa herrarna. 

Det är en förseelse mot den goda tonen, om en dam 

icke mottager de små tjänster, som en herre erbjuder 

henne. Hon är skyldig honom hövlighet och tacksamhet, 

men hon behöver ej på något särskilt sätt utmärka 

honom. Men hon gör ej heller särskilda anspråk på att 

bliva betjänad. En dam kan mottaga tjänster utan att 

behöva besvara dem. Om hon till exempel tappat ett 

föremål, motsätter hon sig icke, att en herre tager upp 

det, och överräcker det till henne, men själv behöver 

hon icke visa honom samma tjänst, om han råkar 

tappa något. 

En dam kan även i vissa fall oavsiktligt få mottaga 

främmande herrars tjänster. Det är nämligen mannens 

plikt att över allt med hjälpsam hand bistå damer utan 

hänsyn till, om de äro gamla eller unga, vackra eller 

fula. 

En herre kommer promenerande och får till exempel 

se, att det faller sig besvärligt för en dam att öppna 

en vagnsdörr. Han skyndar genast fram och erbjuder 

sin tjänst. En annan gång kanske han är i tillfälle att 

räcka henne sin hand vid nedstigandet från en vagn. 

Det vore dåraktigt av damen i fråga att icke mottaga 

sådana tjänster. 

Vad gentlemannen i sådana fall har att vänta är endast 

ett vänligt ”tack!” Han lyfter enkelt på hatten och avlägsnar 

sig med en bugning, såsom bland bildat folk 


40 

är brukligt. 

En dam, som avslår sådana 

små riddaretjänster, ger därmed 

bevis på en alltför stor 

stränghet, och det röjer även 

en viss portion egenkärlek. 

Högmod och stolthet äro 

vid sådana lika litet som vid 

några andra tillfällen på sin 

plats. 

Om en dam, som avslagit den av en herre hövligt och 

ridderligt erbjudna armen, sedan låter föra sig aven 

annan, så har hon därmed tillfogat den förste en grov 

förolämpning. 

Befinner sig en herre i sällskap med ett par, som går 

arm i arm, så bör denne gå på damens andra sida, 

men han får aldrig erbjuda henne även sin arm. Skulle 

sådant likväl förekomma är det damens skyldighet 

att tackande avslå erbjudandet. En dam, som går arm 

i arm med två herrar, erbjuder en löjlig åsyn. Det verkar 

mycket simplare och löjligare än om man får se 

en herre med en dam under vardera armen. Att sådant 

som detta kan få förekomma som skämt vid ett 

lustparti eller i ett otvunget, glatt samkväm, är en helt 

annan, sak. I ett sällskap eller på en promenad får det 

emellertid under inga förhållanden förekomma. 

3. På gatan och under promenader är stor, försiktighet 

att rekommendera i umgänget mellan herrar och 

damer. Det är i högsta grad oförsiktigt av en dam, om 

hon på gatan låter ledsaga sig av en herre, som hon 

icke känner, och det är icke passande, även om hon 

någon gång flyktigt sammanträffat med honom i ett 

sällskap. Skulle han vara så oblyg, att han stannar och 

talar med henne eller vill ledsaga henne, bör hon fortast 

möjligt söka finna en förevändning att avlägsna 

sig från honom. 

4. Även konversationen mellan herrar och damer kräver 

försiktighet från båda hållen och icke minst från 

herrarnas sida. Det finns åtskilligt, som kan intressera 

herrar sins emellan, men som måste vara uteslutet 

från ett sällskap, där det även finns damer. Stor finkänslighet 

hos männen är härvidlag nödvändig, för att 

de genast skola kunna märka, om samtalsämnet väcker 

oangenäma känslor hos det kvinnliga sällskapet. 

Är detta fallet, får man icke dröja därvid utan hastigt 

övergå till ett annat ämne: 

Det kan dock inte förnekas, att många kvinnor vilja 

giva sig skenet av kvinnlig grannlagenhet genom att 

visa en snarstucken ömtålighet beträffande samtalsämnen. 

I många fall är säkert detta ett sätt att hyckla 

vekare känslor, än de i själva verket hava. Många 

människor låtsa sig hava ömtåliga nerver och tro, att 

de därigenom verka förnäma. 

Man bör i varje fall undvika att föra samtalet in på 

sådana saker, som framkalla antingen verkliga eller 

låtsade oangenäma känslor. Har det genom någon

särskild omständighet tagit denna vändning, bör man 

genast avbryta detsamma. Damerna ha mycket svårt 

för att förlåta en herre dylika osympatiska samtal, och 

dessa bringa honom i vanrykte för ogrannlagenhet. 

En allmän regel för en herres uppförande mot densamma 

är, att han bör taga sig i akt för all överdrift. 

Denna gäller även konversationen. Allt övermått av 

pris och berömmande lovord bör undvikas i samtalet. 

Det är oriktigt att förutsätta, att damerna jämt och 

samt vilja bliva överhopade med smicker. Visserligen 

finns det fruntimmer, på vilka även det mest intetsägande 

smicker göra ett behagligt intryck, men detta 

röjer antingen ett inskränkt förstånd eller brist på bildning. 

Det kan också vara tecken på inbilskhet. 

I gott och bildat sällskap torde sällan det fadda smickret 

förekomma, ty där förstå damerna mestadels att 

skilja detta från det verkliga berömmet och bilda sitt 

omdöme om mannen därefter. Att en man genom det 

förstnämnda medlet söker göra sig angenäm är icke 

ägnat att höja honom i en förståndig kvinnas aktning, 

ty hon måste antaga, att han anser henne för obildad 

eller fåfäng. Hon kan även tänka, att han hittills 

endast uppträtt inom obildade damkretsar, där man 

kände sig tilltalad av sådan konversation. 

I ett sällskap, där det även finns damer, är det av vikt 

för en herre att iakttaga, att han icke prisar en dam 

för egenskaper, som hon vet att en annan gör anspråk 

på att äga i lika hög grad. Likaså bör man undvika 

att tala om damernas ålder. Denna fråga är alltid en 

kinkig sak, och man gör klokast i att icke röra vid den 

strängen. 

Klandra aldrig i ditt samtal med en dam någon av 

de närvarande i sällskapet, och i all synnerhet bör 

du iakttaga detta, om du icke närmare känner hennes 

relationer till sällskapet. Det kan annars hända, 

att du råkar att ägna hennes bästa vän eller närmaste 

släkting en ogynnsam kritik. Allt frågande om personliga 

förhållanden hör man omsorgsfullt underlåta, ty 

sådant röjer en opassande nyfikenhet, som en dam 

svårligen förlåter en herre. 

Beträffande valet av samtalsämne gäller, att man icke 

får välja ett sådant, som endast fackmän kunna begripa 

och hava intresse för. Besvärar man en flicka 

med ett dylikt, kommer hon i det pinsamma läget att 

endast kunna svara ”ja” eller ”nej”, eller också blir 

hon endast en stum åhörarinna. Hos en bildad flicka 

måste en sådan situation väcka en mycket pinsam 

känsla. Men å andra sidan får man icke göra sig skyldig 

till en sådan faddhet, sam att i sina samtal med 

damerna inskränka sig enbart till sådana saker, som 

äro hämtade från deras egen husliga sfär. 

Nål och sax, kök och köksgrytor äro inga saker, som 

det passar för en herre att göra till föremål för att samtal. 

Trots dessa inskränkningar kan samtal mellan herrar 

och damer föras över en mångfald olika saker och 


41 

ämnen. Som rättesnöre för 

dessa samtal bör endast det 

förhållande tjäna, l vilket de 

talande stå till varandra. Är 

en herre mindre bekant med 

en dam, måste han iakttaga 

större försiktighet, emedan 

han icke känner till varken 

hennes åsikter, smak eller 

kunskaper. 

Konsten och teaterföreställningar, 

resor, som man företagit eller ämnar göra, 

konstens och litteraturens senaste alster, dagsnyheter, 

väderleken och dess inverkan på tilltänkta lustresor 

och badsejourer, allt detta är exempel på ämnen, som 

kunna göras till föremål för samtal. Om detta kommer 

att föras i en vänskaplig eller mera kylig ton, det beror 

uteslutande på de ifrågavarande personerna själva. 

Man bör i samtalet vinnlägga sig om en ledig och lätt 

ton, som dock tillika måste vara hövlig och aktningsfull. 

Även damerna skola eftersträva detsamma och 

bemöda sig om att otvunget konversera med en herre 

i samma anda. De böra komma ihåg, att en herre alltid 

känner sig mera tilltalad av att på ett angenämt sätt 

samtala med en dam än att sitta och blott beundra 

hennes yttre fördelar. 

Mången gång har det gynnsamma intryck, som en 

dams yttre företeelse från början gjort, redan genom 

ett helt kort samtal blivit utplånat. Alla damer kunna 

icke hava samma förmåga att lysa med sitt förstånd, 

men var och en bör dock kunna hålla ett samtal i gång 

någon liten tid bortåt och icke genom opassande och 

okvinnliga anmärkningar göra ett sådant intryck på 

mannen, att denne kommer att anse henne för en 

person, emot vilken han skulle kunna försumma all 

grannlagenhet. 

Framför allt bör en ung flicka undvika att samtala med 

en herre om känslosaker. En sådan konversation måste 

i allmänhet vara utesluten mellan tvänne unga personer. 

Likaså bör en flicka undvika att som första person 

inhämta upplysningar om herrns välbefinnande. 

5. I det offentliga livet måste en herre omsorgsfullt 

iakttaga, att han i allmänhet lämnar damerna försteget. 

Endast i några enstaka fall går en herre före en 

dam. Detta är till exempel fallet, när de gå uppför en 

trappa. När de gå utför en trappa, håller sig herrn antingen 

på samma trappsteg som damen eller också 

några steg efter. Är det en spiraltrappa, lämnar herrn 

givetvis trappstegens bredare sida åt damen. 

Vid nedstigandet från en vagn hoppar först herrn av 

för att därefter vara damen behjälplig, men gäller det 

att taga plats i en vagn, får en herre icke sätta sig upp 

före en dam. Även vid bestigning av höga berg låta 

damerna herrarna gå före. 

På konserter och i järnvägskupéer kräver hövligheten, 

att man överlåter den bekvämaste platsen åt någon

dam. Först och främst är man naturligtvis skyldig att 

visa bekanta denna artighet. 

Sitter du i en fullsatt spårvagn, i vilken ett dam inträder, 

bör du resa dig och artigt erbjuda henne din 

plats. I all synnerhet bör denna artighet iakttagas, om 

det är en äldre dam. 

Om en dam ledsagas av en herre, så går denne alltid 

på hennes vänstra sida. I det fall att han har två damer 

i sitt sällskap, bör den äldre gå i mitten, den yngre till 

höger och herrn till vänster. 

Enligt svensk sed är det herrn, som först hälsar åt en 

dam. I England däremot hälsa damerna först. Hälsningen 

skall under alla förhållanden vara ett tecken 

till aktning och bör icke ens vid närmare bekantskap 

bära prägeln av alltför stor förtrolighet. 

Föra vi själva en dam, tillhöra våra tjänster och vår 

uppmärksamhet endast henne, och vi behöva ej fästa 

något avseende vid andra. Men vi få icke av detta skäl 

försumma att hälsa på en bekant dam, som vi gå förbi 

under promenaden. 

Möta vi en bekant dam, som är i en annan herres sällskap, 

måste vår uppmärksamhet inskränka sig till en 

aktningsfull hälsning, ty går den utöver detta, kunna 

vi lätt råka i en skev ställning till den ifrågavarande 

herrn. Man får icke heller göra ett gift par, som man 

möter på gatan, sällskap som tredje person, även om 

man skulle tillhöra deras närmaste bekantskapskrets. 

Blir man däremot uppmanad härtill, ställer sig ju saken 

annorlunda. 

Medfödd takt, fin bildning och grannlagenhet äro de 

bästa medel att i sådana här fall lära sig träffa den 

goda tonen. 

6. Kvinnorna ha en särskilt utpräglad förmåga att 

bland männen urskilja sådana, som kunna sympatisera 

med dem och förstå dem. 

Det är ett stort misstag, om man tror, att endast kroppslig 

skönhet göra ett livligt intryck på damerna. Det 

finns många exempel på att just motsatsen ofta äger 

rum. Det är alls icke ovanligt, att en man med nästan 

fult utseende kan väcka större behag och deltagande 

hos kvinnan än mången bildskön yngling. Förklaringen 

härtill ligger i allmänhet icke däri, att kvinnorna föredraga 

de klokare och kvickare - vilket naturligtvis i 

vissa fall kan vara förhållandet - ej heller i att de bliva 

mer eller mindre prisade och hyllade. Men det finns 

ett visst sätt att umgås med fruntimmer, vilket endast 

kan läras genom umgänge med dem själva, och den 

man, som ej förstår detta, kommer att betunga dem, 

även om han annars är utrustad med förträffliga både 

yttre och inre egenskaper. 

Vi skola i några satser sammanfatta de egenskaper, 

som vi tro, att kvinnorna vilja finna hos de män, som 

skola behaga dem. 


42 

En liten anstrykning av kvinnlig 

mildhet som dock icke får 

slå över till omanlig svaghet; 

uppmärksamhet, som varken 

får vara så påfallande, att 

den väcker uppseende, eller 

så hemlig, att den icke uppfattas; 

små artigheter, som 

ej ålägga någon förbindelse 

utan blott kräva ett enkelt 

tack; ett otvunget och trohjärtat 

umgänge, som ej får 

urarta till djärv förtrolighet; en viss romantisk lyftning, 

som varken slår över till det sliskiga eller det äventyrliga, 

anspråkslöshet utan blyghet, oförskräckthet 

och livlighet, som ej får övergå till bullrande uppträdande; 

kroppslig färdighet, skicklighet och angenäma 

talanger. 

Detta är väl ungefär, vad som hos oss män skulle kunna 

behaga kvinnorna. 

7. Bland oss män finnas många uslingar, som ej hava 

den minsta känsla för dygd och redlighet. Dessa lyckas 

ofta genom sluga konster förföra oerfarna flickor till 

laster, som draga dem ned i det största fördärv. För att 

skaffa sig ett nöje för tillfället narra de dem med falska 

förhoppningar och löften om framtida äktenskap, 

men övergiva sedan de olyckliga för att knyta nya förbindelser. 

Var och en, som har den minsta känsla av 

heder inom sig, måste inse skändligheten i ett sådant 

förfarande; men männen tillåta sig ofta även ett annat 

sätt mot känslofulla fruntimmer, vilket visserligen icke 

utmärker sig för en så straffvärd avsikt som det ovan 

omnämnda, men som likväl till sina följder kan vara 

mycket skadligt. 

Många män tro nämligen, att de i sitt umgänge med 

unga flickor måste säga dem idel artigheter och i ord 

och miner giva uttryck åt ett slags värma och hjärtinnerlighet. 

Detta är icke blott ägnat att nära en möjligen 

befintlig böjelse för fåfänga hos de ifrågavarande 

kvinnorna, utan dessa taga så lätt de söta orden som 

uttryck för en innerlig känsla och tro, att det på allvar 

är fråga om äktenskap. Antingen snobben nu lägger 

märke härtill eller inte, ägnar han ingen tanke åt följderna. 

Han tröstar sig med, att han aldrig nämnt ett 

ord om giftermål. Förr eller senare upphör han med 

sin hyllning för flickan i fråga, och denna känner sig 

då lika olycklig, som om han avsiktligt bedragit henne. 

Felslagen förväntan och svikna förhoppningar tära 

nu på den övergivnas sinne, under det att den unge 

mannen svärmar för andra och har kanske icke en 

aning om den olycka, han förorsakat. 

Ett annat sätt, varpå många fördärva unga flickor är, att 

de genom lättsinnigt tal och slippriga infall uppegga 

deras nyfikenhet och sinnlighet till en farlig grad, eller 

att de genom att ingiva dem en mängd romantiska 

föreställningar upphetsa deras fantasi så att flickornas 

uppmärksamhet drages från sådant, som de med hänsyn 

till sin ställning borde intressera sig för.

8. Här skall till slut sägas några ord om koketter till 

yrket och älskarinnor eller så kallade glädjeflickor. 

För övrigt hänvisas till vad konung Salomo sagt i detta 

ämne. 

Den unge mannen har härvidlag otaliga snaror att 

undvika, och det gäller för honom att undfly detta 

slags kvinnor som pesten, om han ej skall falla i deras 

garn. 

Sådana fallna kvinnor hava en otrolig förmåga att förställa 

sig, att ljuga fräckt och att hyckla känslor för att 

därigenom tillfredsställa sin snikenhet och sinnlighet 

eller någon annan lidelse. Att utforska, om en sådan 

kvinna är dig tillgiven för din egen skull, är en ytterligt 

svår sak. Även om hennes oegennytta upprepade 

gånger blivit ställd på prov, och detta varje gång 

utfallit till hennes fördel, så får du icke därmed vara 

övertygad. Kanske hon visar förakt för ditt silver för att 

så mycket säkrare kunna fånga dig och allt ditt guld. 

Även om du har bevis på att hon vid mångfaldiga tillfällen, 

då hon varit lockad att i hemlighet bedraga dig, 

likväl förblivit dig trogen, så bör du ändå tvivla på 

henne. Visserligen är det icke uteslutet, att även en 

fallen kvinna kan hava goda egenskaper, men tro ej 

därpå! 

En kvinna, som föraktar de heligaste av alla kvinnliga 

dygder, kyskhet och sedlighet, kan svårligen hysa 

verklig vördnad för ädlare plikter. 

Det är dock orätt att räkna alla olyckliga, förförda och 

fallna till glädjeflickornas föraktliga klass. Även ett vilsekommet 

hjärta kan genom sann kärlek återföras till 

dygd. Det ligger nog också mycket sanning i påståendet, 

att den, som känner faran, har större förmåga 

att motstå frestelsen än den, som aldrig varit inledd i 

densamma. Dock är den säkra och varaktiga förbättringen 

i allmänhet en ganska tvivelaktig sak, när det 

är fråga om förseelser av detta slag. 

9. Det bästa medlet mot utsvävningar är för övrigt en 

ren och oförfalskad kärlek samt umgänge med ädla 

och sedesamma kvinnor. Detta är ägnat att förädla 

och förfina en ynglings sinne. Väpnar han sig med 

detta medel, skola inga utstuderade och fräcka förförelsekonster 

kunna förmå hans hjärta att vika från 

dygd och oskuld. 

Det ligger för övrigt en grym orättvisa i det förhållandet, 

att vi män, som så lätt tillåta oss utsvävningar av 

varjehanda slag, likväl äro så obenägna för att förlåta 

kvinnorna förseelser, till vilka frestelsen utgått från 

vårt eget kön. 

Den ensamstående kvinnan. 

Med beteckningen ”ensamstående” mena vi icke blott 

en enskild dam, som sköter sitt eget hushåll utan även 

en enstaka ung kvinns, som utan moderligt skydd bor 

i sin faders hus. 


43 

Det förekommer väl sällan, 

att en man, som haft olyckan 

att förlora sin maka, låter en 

ung dotter förestå sitt hushåll. 

Inträffar emellertid detta, 

torde han snart lära sig inse 

det ofördelaktiga däri. Icke 

kan man hos en ung oerfaren 

flicka förutsätta den omtänksamhet 

och praktik, som 

ett ordnat hushåll kräver. Vill 

han icke se hushållet råka i förfall, skall han snart nog 

bliva tvungen att skaffa sig en kraftigare kvinnas hjälp. 

I all synnerhet blir detta nödvändigt, om faderns affärsangelägenheter 

eller ämbetsgöromål, ofta kalla 

honom att vara borta från hemmet. Hans dotter skulle 

i sådant fall tvingas att ofta vara ensam hemma, och 

detta skulle bringa henne i en skev ställning gentemot 

sällskapet. 

Ett äldre fruntimmer är därför alldeles oumbärligt för 

en ung moderlös flicka, om hon icke skall stå utan 

skydd, då fadern är frånvarande. Vid sin faders arm 

kan den unga flickan visa sig överallt men icke ensam. 

På en bal till exempel bör fadern, om icke något 

äldre fruntimmer medföljer som naturligt skydd, se sig 

om efter ett sådant och anförtro sin dotter åt henne. 

Dottern stannar nu under hennes beskydd, varför fadern 

lugnt kan draga sig tillbaka till spelrummet. Han 

bör dock allt emellanåt komma och höra efter hur 

hon mår samt prata med henne och föra henne till 

buffeten. Så snart hon lämnar fadern, begiver hon sig 

strax tillbaka till den dam, under vilkens skydd hon 

står. Att fadern bör visa sig tacksam och artig mot den 

utsedda damen, faller av sig självt. 

Han bör emellertid undvika att härvidlag låta valet 

falla på en yngre dam, som hoppas på att själva få 

dansa, ty hon skulle säkerligen icke upptaga detta 

som någon smickrande uppmärksamhet. En herre bör 

alltid akta sig för att begå en sådan taktlöshet som att 

erinra en dam om hennes ålder. Skulle det förefalla 

fadern besvärligt att själv välja, kan han vända sig till 

frun i huset och bedja henne rekommendera en lämplig 

dam. 

Ett äldre sällskap är i alla händelser synnerligen nödvändigt 

för en ung flicka, som skall intaga en ställning 

i samhället. Ännu större är denna nödvändighet, om 

fadern får vana att om somrarna besöka en badort. 

Dottern kan naturligtvis utan betänkande följa honom 

dit men man får betänka, att det icke blir mycket 

bevänt med hans lugn och vederkvickelse, om han 

ständigt skall ha uppsikt över henne, såsom världen 

nu en gång fordrar det. Lämpligast i ett sådant fall är, 

att han ser sig om efter en bekant familj, åt vilken han 

kan anförtro henne. 

Med ett ord, ingen fader kan för en ung flicka ersätta 

modern. Många situationer givas också, där det icke 

anses passande för en dotter att uppträda ens vid sin 

faders arm, ehuru hon utan betänkande skulle kunna

gjort det vid sin moders. Han skall emellertid stå vid 

sin dotters sida vid alla sådana tillfällen, då han skulle 

stått vid hennes mors, såsom vid visiter, på promenader, 

på teater och konserter och så vidare. 

När flickan kommer ett stycke in på tjugutalet, plägar 

världen fästa mindre avseende vid dylika skrupler. 

Den resonerar då som så, att flickan kan sköta och förestå 

sin faders hushåll lika bra, som hon skulle gjort 

det med sitt eget, om hon varit gift. 

Har en dam nått trettioårsåldern, är det henne tillåtet 

att sätta eget bo och att styra och ställa där efter 

gottfinnande. Hon kan då både avlägga och mottaga 

besök och behöver ej befara, att hon genom sitt umgänge 

med det andra könet blir utsatt för förtal och 

elakt rykte. Dock bör naturligtvis den för varje kvinna 

passande återhållsamheten och försiktigheten iakttagas. 

Vad här ovan är sagt kan naturligtvis icke hava avseende 

på sådana unga flickor, som själva måste förtjäna 

sitt uppehälle. De kunna ju vara tvungna att än 

hemma hos sig emottaga herrbesök i affärsangelägenheter 

och än själva i nämnda syfte göra besök hos 

herrar. 

Även den gifta kvinnan bör så mycket som möjligt 

undvika att om kvällarna gå ensam ut, vare sig det 

nu gäller sällskaper, konserter eller teater. I synnerhet 

i småstäder kan sådant medföra obehag. Finnes icke 

en bekant till mannen eller en släkting, som är villig 

att åtaga sig skyddet, kan hon låta sig åtföljas eller avhämtas 

av en tjänare. I de större städerna finns också 

en annan möjlighet, nämligen att taga vagn, ty en sådan 

finnes där alltid att få vid vilken tid som helst. 

Om en fru i sin mans frånvaro blir ensam bjuden till 

ett sällskap, så behöver hon icke avslå denna inbjudan, 

därför att hennes man icke har tillfälle att följa 

med. Blir hon försäkrad om beskydd på hemvägen, så 

kan hon utan betänkande antaga densamma. Värdfolket 

skall säkerligen sörja för att hon erhåller en ledsagare, 

som icke på minsta sätt faller henne besvärlig 

eller kommer att vålla henne något obehag. 

En änka har att rätta sig efter samma regler som gälla 

för en hustru. Har äktenskapet skänkt henne barn, 

torde hon i de flesta fall fortfara med eget hushåll. 

Så länge sorgetiden varar, bör hon i varje fall strängt 

undvika sällskapslivet, men när hon efter densammas 

förlopp återvänder till detta, åtnjuter hon samma rätttigheter 

som den fru, vars man lever. I allmänhet gäller, 

att en änka åtnjuter desto större aktning, ju mer 

hon håller sig tillbaka, och det räknas henne till heder, 

om hon utsträcker sorgetiden, om hon avhåller 

sig från dans och föredrager mörka kläder, med ett 

ord, om hon i hela sitt uppträdande visar, att hon har 

sitt änkestånd i tankarna. 

En frånskild hustru tillrådes att så mycket som möjligt 

hålla sig borta från sällskapslivet, tills saken blivit 

tämligen likgiltig för världen. Däremot är det en 


44 

bisak, hos vilkendera parten 

skulden till skilsmässan är att 

söka. Har hon barn, som hon 

vid skilsmässan fått behålla, 

så ägnar hon sig åt deras 

uppfostran och visar sig sällan 

utan dem. När däremot 

barnen kommit till sådan 

ålder att de skola införas i 

världen, kan hon obekymrat 

träda fram ur sin tillbakadragenhet. 

Vilken hustru som 

helst har i ett sådant fall skyldighet att offra denna för 

sina barns skull. 

Varje ensamtstående fruntimmer får således i de större 

städerna i likhet med den gifta kvinnan utföra en 

hel mängd saker självständigt. En sådan dam kan till 

exempel gå på teatern ensam, hon kan göra visiter ensam 

och ensam ombesörja sina uppköp. Då hon går 

ut om kvällarna, bör hon emellertid se sig om efter ett 

beskydd. I fall hon även då ständigt uppträde ensam, 

skulle detta anses lika opassande, som om en fru utan 

sin man ensam ginge på diné eller bal. Lämpligt är, att 

den ensamstående ansluter sig till en väninna eller någon 

bekant familj. Härtill gives det alltid möjligheter. I 

annat fall får hon försaka månget nöje. I de stora städerna, 

där kastandan är mindre sträng, är emellertid 

större frihet i många hänseenden medgiven, om ock 

den goda tonens regler även strängt upprätthållas. 

På offentliga promenadplatser åtnjuter den ensamt 

stående damen till och med större frihet än den gifta. 

Det är ingen, som misstyder, om den förra på sådana 

platser uppträder utan sällskap. För den gifta däremot 

är det mera passande om hon, för den händelse hennes 

man har förhinder, visar sig på promenaden i sällskap 

med en bekant herre eller med sina barn, än att 

hon går ensam. 

En fru får också ensam resa till en badort. Ofta är det 

ju alldeles omöjlig för mannen att följa med henne 

dit, och stundom är det även omöjligt att anskaffa något 

annat manligt eller kvinnligt skydd för hennes räkning. 

Men under sådana förhållanden går hon miste 

om många av badsejourens nöjen och behag, ty det 

är icke passande, att hon deltager i badsällskapets offentliga 

liv i samma grad, som hon skulle kunna gjort, 

om hon haft sin man med sig. 

Husfadern. 

I de flesta fall tillbringar husfadern största delen av sin 

tid utomhus. Det är ju endast ett fåtal människor, om 

vilka man kan säga, att de slutat sitt dagsarbete, när 

de avskakat sig den nattliga sömnen. Mannen måste 

ut i livet och kämpa den hårda kampen för tillvaron, 

och detta förhållande återverkar icke alltid så fredligt 

och lugnande på hemlivet. 

Denna kamp, som människan har att föra, är hård och

obeveklig. Goethe säger: ”Var och en önskar hellre 

vara hammare än städ. Vad fordras det ej för att kunna 

uthärda denna oändliga mängd och ständigt återkommande 

slag! Det finns dygder, som man liksom hälsan 

icke värderar, förrän man saknar dem, om vilka 

det först blir fråga, när de fattas, vilka icke komma 

innehavaren till godo, emedan de bestå i ett lidande, 

i tålamodet.” 

Tålamod är den egenskap, som det huvudsakligen 

gäller för mannen ute i livet att bibehålla eller att förvärva 

sig och öva sig i, om han icke redan äger den. 

Det är genom husfadern, som livets mångtusende 

misshälligheter vilja gripa in i husligheten, störa friden 

och driva bort den goda tonen. Vill han bevara 

borgfreden i sitt hem, gäller det för honom att ej låta 

all den förargelse, alla de bekymmer och svårigheter, 

som han har att kämpa med därute, göra sig sällskap 

över tröskeln. 

Detta är ingen lätt uppgift. Därtill fordras en man med 

viljekraft för att hålla det fientliga livet borta från hemmets 

härd, för att ej genom alla slags förtretligheter 

störa den goda tonen inom familjen. Dock underlättas 

saken för honom, om han har att vänta sig en 

älskande hand, som slätar ut fårorna på hans panna 

och driver bort bekymrens och förargelsens mörka 

skugga. 

Men den goda tonen inom familjelivet kan icke blott 

hotas med fara från husfadern själv på nu antytt sätt, 

utan den kan också störas genom ett så kallat ”låtgåsystem”. 

Detta kan visserligen mycket lättare undvikas 

men utgör likväl den vanligaste fienden till den 

goda tonen inom hemmet. 

Många äro av den meningen, att de inom det egna 

hemmet kunna tillåta sig vad som helst. När sådana 

människor komma hem och känna sig frigjorda från 

livets tvingande bojor, tro de sig därmed även kunna 

bortse från sedlighet, passande skick och god ton. 

Den tanke, de trösta sig med, är den, att det icke är 

någon, som ser det, och de söka i detta alltför fria och 

uppsluppna väsende en ersättning för det tvång som 

de hava måst underkasta sig utomhus. 

Detta är emellertid under alla förhållanden en förvänd 

uppfattning, som med säkerhet har till följd, att hemmet 

snart förlorar sin förmåga att skänka vederkvickelse 

från livets ävlan och strid och upphör att vara en 

lugnande fristad efter den hårda kampen för tillvaron. 

Det exempel, som husbonden giver, blir ett föredöme 

för alla dem, som han har att bestämma över, hela 

huset rättar sig efter honom. 

Det heter att bekvämlighet är halva livet. Denna gamla 

sats blir icke upphävd därav, att vi skoningslöst fördömer 

låtgåsystemet. Det bör förstås av sig självt, att 

mannen skall göra det bekvämt åt sig i sitt eget hem, 

men detta är icke detsamma som att låta bekvämligheten 

urarta till regellöshet, något som alltid sker, där 

man fullständigt hängiver sig åt låtgåsystemet. 


45 

För den goda tonens upprätthållande 

i huset är det 

av vikt, att mannen med avseende 

på sin klädsel alltid 

uppträder så, att han när som 

helst kan åtminstone mottaga 

en vän. Men även hos sina 

anhöriga, hos barnen och 

tjänstefolket bör han ej tåla 

någon vårdslöshet i klädseln. 

Vardagsdräkten kan givetvis 

vara mycket enklare och 

sämre beskaffad än sällskapsdräkten, men den får i 

alla händelser icke vara av sådan beskaffenhet, att 

han vid ett väntat besök av en vän måste försvinna för 

att kläda om sig. 

I allt övrigt måste naturligtvis husfadern verka som en 

förebild och ett mönster för sitt folk. Han bör betrakta 

sig som en husets uppfostrare och som sådan ej av 

dem som står under hans uppsikt fordra sådant, som 

dessa skulle kunna märka motsatsen till hos honom 

själv. Iakttager han ej detta, skall han förgäves fordra 

ett städat språk och goda seder av sitt folk. 

Makan och modern. 

Om mannen är husets överhuvud, den kring vilken 

allt inom hemmet rör sig, så är hustrun själen däri. 

Det är hennes förtjänst, om hemmet verkligen blir en 

borg för hennes man. 

Vid första inträdet i ett hus lägger man märke till den 

finkänsliga kvinnans styrande hand. I första hand är 

det nämligen hustrun, och icke mannen, som är ansvarig 

för den goda ton, som bör råda inom ett hus. 

Känner maken sina förnämsta plikter och samvetsgrant 

uppfyller dessa, kan mannen aldrig omöjliggöra 

ordning och snygghet i hemmet, även om han visar 

sig taga dessa saker mycket lätt. Detta ställer mycket 

stora anspråk på makan, men så kan man också säga 

att den äkta hustrun i allmänhet utmärker sig för de 

högsta och ädlaste av alla mänskliga dygder. 

I äktenskapet är det icke blott mannens öga utan även 

kvinnans, som öppnar sig för den prosaiska verkligheten, 

och de båda makarna äro då att prisa lyckliga, 

om de förskonas från den sorgliga upptäckten, 

att kärleken varit blind. Sådana fall, då de emellertid 

upptäcka detta, äro tyvärr icke så sällsynta. Men även 

i det lyckligaste äktenskap få de båda parterna större 

eller mindre missräkningar. Så småningom träda felen 

i dagen, och det visar sig, att ingen av dem är något 

ideal av fullkomlighet. Då är det av vikt att kunna 

ömsesidigt fördraga varandras fel, och det gäller att 

sätta in all sin viljekraft på att i tålmodig kärlek söka 

bortarbeta dem. Detta är den svåraste av alla konster i 

livet, men arbeta vi med allvarligt uppsåt på att uppnå 

detta höga mål, så skänker oss denna strävan också 

den högsta och skönaste belöning.

Även i detta fall är det hustrun, som får åtaga sig den 

största andelen av uppgiften. Det är ju också hon, 

som i alldeles särskild grad är kallad till att utöva alla 

de mänskliga dygder, som sedan urminnes tider prisats 

som de högsta och förnämsta. 

Kronan bland dessa dygder är tålamodet. Är det blott 

fråga om att för en eller annan gång utöva tålamod, är 

uppgiften icke så synnerligen svår. Men annorlunda 

ställer det sig, då det tages i anspråk av saker, som ideligen 

återkomma. Att under sådana förhållanden visa 

tålamod förutsätter en stark viljekraft. Tålamodet blir 

då till en tung plikt, som endast med största svårighet 

kan uppfyllas. Icke sällan brister tålamodets tråd vid 

sådana tillfällen, när detta allra minst borde ske. Mannen 

kommer till exempel den ena gången efter den 

andra sent hem utan att kunna angiva varken ämbetsgöromål 

eller någon annan tvingande anledning som 

skäl till, att han låtit sin hustru sitta ensam hemma 

och vakta huset. Han kanske visar sig nog förståndig 

att medgiva sitt fel, då hans kära hustru milt förebrår 

honom hans försumlighet, ja, han kanske också lovar 

henne och föresätter sig själv att aldrig mer giva 

anledning till sådana förebråelser. Men det är, som 

bekant, icke vägen till himmelen, som är stensatt med 

goda föresatser. 

I sådana fall gäller det att öva tålamod och detta i 

ordets skönaste bemärkelse. Med sådana medel som 

agg och trumpenhet förmår hustrun härvidlag ingenting 

uträtta. 

En annan omständighet, som kan störande ingripa i 

hemlivets fredliga krets, är affärslivets bekymmer och 

förtretligheter. Mannen äger icke alltid tillräcklig självbehärskning 

för att kunna helt övervinna dessa, innan 

han träder över hemmets tröskel. Hustruns uppgift är 

då att med tålamod och kärleksfullt saktmod fördraga 

hans förstämning samt ur hans panna söka stryka ut 

förargelsens fåror. Skulle ej detta lyckas henne, bör 

hon åtminstone undvika allt som kan vara ägnat att 

framkalla ännu större förtret. 

Bristande tålamod beror ofta på bristande insikt. Bruden 

väntar sig ofta en helt annan lott vid den älskades 

sida än den, som sedan i verkligheten tillfaller henne. 

Den unga frun finner sig ställd inför förhållanden, 

vilka ej överensstämma med dem, som hon blivit van 

vid i föräldrahemmet. Bortskämd som hon är, har hon 

svårt för att finna sig i de nya förhållandena, och då 

blir det mannen, som tvingas att öva sig i tålamod. 

Det händer icke sällan, att det är ganska obetydliga 

saker, som förstöra fruns lynne och därmed driver 

bort den goda tonen ur hemmet. Det kan vara sådana 

småsaker, som att någon av tjänarna råkat göra ett litet 

felsteg, eller att sömmerskan icke gjort henne till lags 

med avseende på den nya klädningen, eller att mannan 

infunnit sig litet försent till middagen. Huru ofta 

är icke dylikt i stånd att överdraga den äktenskapliga 

himmelen med moln och tillfoga den goda tonen i 

huset en kännbar skada. Men sådant vittnar emellertid 

om, att det råder stor brist på insikt å hustruns 

sida. 


46 

Fastän tålamodet är det bästa 

medlet mot alla sådana förtretligheter, 

så måste dock 

detta liksom allt annat här 

i världen hava en bestämd 

gräns. Det får under inga förhållanden 

urarta till svaghet. 

Man kan tänka sig fall, där 

hustruns öga ser skarpare än 

mannens. Denne kan hava 

råkat in i förhållanden eller 

slagit in på banor, som med 

säkerhet om än långsamt leda honom och hans familj 

i fördärvet. Han märker icke den allvarliga fara, som 

hotar hans levnadslycka, eller vill han kanske icke se 

den i ögonen. Måhända tänker han att genom större 

vågsamhet få lyckans hjul att vända, sig, under det att 

hans hustru klart inser eller känner på sig, att olyckan 

nalkas. 

I ett sådant fall är det hustruns oavvisliga plikt att i 

milda och kärleksfulla men uttryckliga ordalag söka 

lära maken inse det orätta och vådliga uti att fortsätta 

på den inslagna vägen. Här är till och med en ivrig 

och fast motsägelse att anbefalla, ty det är ju fråga 

om ingenting mindre än den egna familjens lycka och 

den älskade makens välfärd. Skulle hans förblindelse 

vara så stor, att han likväl envisas att fullfölja, vad som 

redan visat sig vara olycksbringande, där är en energisk 

handling av den insiktsfullare hustrun på sin rätta 

plats. En man som icke av ett sådant uppträdande från 

sin annars tålmodiga och eftergivna hustru låter leda 

sig åtminstone till allvarlig eftertanke, måste ju vara 

alldeles förstockad. 

Endast fall av sådant mera sällsynt och utomordentligt 

slag ger hustrun rätt att sätta en gräns för sitt tålamod 

och sin eftergivenhet, vilka egenskaper äro ett par 

oskiljaktiga systrar. Genom att uppträda på detta sätt 

under andra förhållanden förorsakar hon blott skada 

och fördärvar ställningen för sig själv. 

Den nyttigaste konst, som en hustru kan eftersträva att 

tillägna sig, är konsten att kunna tala och tiga i rätttan 

tid. Det finnes väl ingen hustru, som icke erfarit, 

att det är hon själv, som blir mest lidande på att den 

goda tonen i huset jagas ut. Det bör förefalla helt naturligt, 

att detta måste beröra henne mera smärtsamt 

än mannen. Bristande tålamod och eftergivenhet eller 

olämplig och opåkallad motsägelse är oftast orsaken 

till att en misston smyger sig in i hemlivet. Icke sällan 

är nämligen förhållandet det, att kvinnan icke förstår 

att underordna sig sin mans vilja. Detta röjer emellertid 

ingen sann kärlek, ty en sådan begär inga offer 

utan hembär i stället sådana. 

Om alltså tålamod och eftergivenhet kunna sägas 

vara de inre betingelserna för den goda tonen, vars 

skaparinna och vårdarinna inom familjen hustrun är, 

så kunna enkelhet, renlighet och ordning betecknas 

som de yttre villkoren härför. 

Många egenskaper, som fästmannen ej lagt märke till

hos sin fästmö under förlovningstiden av det enkla 

skälet, att han ej varit i tillfälle att göra detta, komma 

i äktenskapet mycket snart till synes. Många kvinnor 

anse, att de, sedan de blivit gifta, ej behöva vara så 

angelägna om att behaga mannen, något som de i hög 

grad vinnlade sig om som fästmö. I ännu högre grad 

än män äro de fångna i den villfarelsen, att man inom 

hemmet kan tillåta sig ganska mycket för att därmed 

bereda den kära bekvämligheten det största möjliga 

spelrum. Ingenting är emellertid mera grundfalskt än 

detta. Hustruns låtgåsystem hämnar sig på det husliga 

livet i hela dess omfång långt värre än mannens. 

I uttrycket ”Kärleken är blind” ligger en tanke, som 

kan bliva ett för kärleken långsamt dödande gift. Den 

familj är att beklaga, där mannen börjar känna verkningarna 

av detta gift i sitt hjärta. Under förlovningstiden 

var hans fästmö i hans ögon den skönaste och 

mest förtjusande varelse, han kunde föreställa sig, 

och även som ung fru utgjorde hon hela hans stolthet, 

han väntade sig ett verkligt paradis i sammanlevnaden 

med henne. Hon tycktes kunna tåla vilken jämförelse 

som helst. Men detta varar icke längre. Den 

unga fruns tid börjar snart tagas allt mer och mer i anspråk 

av de husliga angelägenheterna, och inom kort 

kanske dessa fängsla henne till den grad, att hon icke 

får någon tid övrig för den hittills vanliga omsorgen 

om sitt yttre. 

Detta har till följd, att de oundvikliga jämförelserna 

med andra så småningom utfalla till den egna hustruns 

nackdel. Än är det ett, än ett annat hos andra 

hustrur, vilket förefaller mannen vackrare och behagligare. 

Gör han några antydningar eller uttalar några 

önskningar, kanske det endast framkallar en huslig 

storm, även om det förstnämnda sker i en skonsam 

och kärleksfull ton. Den oundvikliga följden härav 

blir en så småningom inträdande kyla i förhållandet 

mellan de båda makarna. 

Sådana fall äro långt ifrån sällsynta. Många hustrur 

inse icke, att det varit deras yttre företeelse, som 

fängslat mannen från början, och att det var denna, 

som jämte de senare framträdande inre egenskaper 

alltjämt i väsentlig grad utgjorde de band, med vilka 

han som fästman var bunden vid sin fästmö. Ville de 

bara klart förstå detta, skulle de också inse, vilket 

kraftigt medel till bevarandet av den fredliga, husliga 

lyckan de hava i omsorgen om sitt yttre, och de skulle 

säkerligen då tillstå för sig själva, att de trots det omfångsrikaste 

arbete alltid skulle kunna få tillräcklig tid 

övrig för denna omsorg. Det, som hos fästmön väckte 

mannens beundran och syntes honom som det skönaste, 

detsamma skall också fylla honom med stolthet, 

om han finner det hos sin fru. Ett lika betänkligt 

fel som vårdslöshet beträffande det yttre är dess motsats, 

prålsjukan. Är detta fel utmärkande för en hustru, 

så vittnar det om, att hon är en lättsinnig person, och 

en modedam är icke någon maka i ordets sanna och 

ädla bemärkelse. 

Vad hustruns vardagsdräkt beträffar, så bör den vara 

nätt och prydlig men framför allt enkel, i vilket fall 


47 

den gör det angenämaste intryck 

på mannen, ty intet kan 

så som enkelhet förläna oss 

denna välgörande harmoni, 

vars verkningar vi ej kunna 

undandraga oss, även om 

vi icke kunna angiva någon 

förklaring härpå. En hustru, 

som icke ens kan dölja sin 

prålsjuka inomhus, visar därmed, 

att hennes hjärta är fästat 

vid småsaker av yttre och 

tillfälligt värde, och detta senare tål ingen jämförelse 

med den dyrbara satt, som den trogna modern, och 

makan förvärvar sig i sin makes och sina barns kärlek, 

Låter en hustru de husliga omsorgerna bliva en bisak, 

går hon icke blott förlustig sin mans aktning utan blir 

ringaktad av varje förståndig människa, Och sedan 

aktningen försvunnit, får hon snart erfara, att även kärleken 

flyger sin kos och därefter följer slutligen blott 

kiv och ofrid. En prålsjuk hustru är en farlig klippa, på 

vilken mången man stupat. En fåfäng kvinna intresserar 

sig ju inte för någonting annat än klädsel, och hon 

bekymrar sig föga för vad en elegant dräkt eller ett 

nöje kostar, Hon kan därför utsätta även den aktningsvärdaste 

man för svåra frestelser. Och frågar mannen 

sig själv, vad ändamålet med allt detta är, så måste 

han giva sig det svaret, att det icke är med hänsyn till 

honom, till det egna hemmet och till hemlivets lycka, 

som det sker utan endast av hänsyn till den utomstående 

världen. Mången fåfäng hustru har förverkligat 

sanningen i skaldens ord: 

Att rikedom blott är rök kan dig mången skorsten lära: 

Guld och silver flög där upp, endast sot man river 

ner. 

Skall husmodern kunna nå det höga och ädla målet 

att vara de goda sedernas skaparinna och vårdarinna, 

så bör hon taga enkelheten till rättesnöre för hela sitt 

väsende. Intet kan skänka mannen ett starkare intryck 

av den egna huslighetens välbehag, än om hustrun 

vid hans hemkomst tar emot honom med en vänlig 

min och kärleksfull blick, samt träder honom till mötes 

i en enkel dräkt. Detta mål bör under alla förhållanden 

synas henne eftersträvansvärt. Är mannen i det 

lyckliga läget att om sig och sitt hus kunna säga: ”mitt 

hus är min borg”, så har han att med ännu större kärlek 

och uppoffring tacka sin hustru härför. 

Att den punktliga ordningen i första rummet bör avse 

mannens omgivning och behov, torde knappast behöva 

påpekas. Hon må sörja för att allt, vad han behöver, 

ligger på sin rätta plats och är honom bekvämt 

till hands. Ingenting vållar honom mera obehag än 

oordning i småsaker. En förlorad knapp eller ett avslitet 

band kan giva anledning till en viss förstämning 

och besanna uttrycket: ”Ett myggsting kan vara smärtsammare 

än ett sår.” 

Hustruns liv är i hög grad sammansatt av småsaker,

dock endast skenbart, ty dessa äro egentligen betingelser 

för även det största. Husfriden och äktenskapslyckan 

beror emellertid på dem, och där omsorgsfull 

hänsyn till dessa tages, där skall icke ens den strängaste 

sededomare kunna påvisa någon förseelse mot 

den goda tonen. 

De plikter, som åligga hustrun i egenskap av moder, 

äro icke av mindre betydelse. 

Schleiermacher säger: ”Moderskärleken är det eviga 

inom oss, grundackordet i hela vårt väsen.” Betecknande 

är, att det alltid om en nations bästa män visar 

sig, att de alla haft utmärkta mödrar. Det är icke männen, 

utan huvudsakligen mödrarna, som äro nationernas, 

ja, människosläktets uppfostrare. 

”Den man, som kan uppriktigt älska sin hustru, och 

som finner den största glädje i kretsen av sin familj, 

har erhållit den verksammaste förberedelse för det 

offentliga livet och är i stånd att med trogen hängivenhet 

och med ren kraft tjäna sitt fosterland oändligt 

mycket mer än den, som är i saknad av denna lycka. 

Ovärdiga hustrur och lastbara mödrar äro en förbannelse 

för mänskligheten, genom dem bliver hemmets 

härd en eländets plantskola.” (Aug. Werner.) 

Försummar modern sin plikt i detta avseende, inrota 

sig snart dåliga vanor hos barnen, men där det finns 

en moder, som är genomträngd av sitt heliga kall, där 

kommer den outtröttliga moderskärlekens omsorg om 

barnens lekamliga och andliga väl aldrig att upphöra. 

Men modern skall ej behöva hota med pappas ris utan 

vara barnens högsta auktoritet. Den vanliga hotelsen: 

”Låt bara pappa komma hem, så skall jag omtala det 

för honom!” vittnar om, att modern ej äger tillbörlig 

respekt, samt framställer fadern som en skräckgestalt 

för barnen och berövar honom på det sättet deras 

kärlek. Så snart ett barn kommit till medvetande av 

sig själv, har även detta en egen vilja och denna söker 

barnet driva igenom med det enda medel, som 

står det till buds, nämligen skrikandet. Man må dock 

aldrig söka orsaken till skrikandet hos barnet självt, 

så framt det icke härleder sig från kroppsliga smärtor, 

utan anse det som tecken på oriktig behandling 

från moderns eller sköterskans sida. Den, som vårdar 

barnet, har i dess själ väckt en strid mellan lust och 

olust. Modern må väl besinna, att i denna strid ligger 

fröet till den otålighet, den trotsighet, det egensinne 

och alla andra odygder, som sedan framdeles komma 

att vålla modern så mycket besvär och på ett störande 

sätt återverka på den goda tonen inom familjen. 

Resultatet av en god uppfostran bliva lydiga barn. De 

lända modern till ära och är en verklig stolthet för 

hela huset. De kunna emellertid endast framgå som 

resultat av en uppfostran, där förstånd och kärlek, insikt 

och goda föredömen varit hjälpmedlen, och där 

båda makarna i enig samverkan utövat sitt uppfostrarekall, 

vilket går desto lättare i ju högre grad fadern 

är en mönstergill make och husfader, och modern en 

mönstergill maka och husmoder. 


48 

Värdinnan. 

Ur kvinnans naturliga bestämmelse 

att vara maka och 

moder framgå även hennes 

plikter som värdinna. Att 

vi ägna hennes plikter i det 

sistnämnda hänseendet ett 

särskilt kapitel, innebär icke, 

att dessa äro oförenliga med 

dem, vilka åligga henne som 

moder, utan på den omständigheten, 

att värdinnan har ett betydligt större verkningsfält 

än modern. 

I egenskap av maka och moder hör kvinnan endast 

till familjen, men som värdinna hör hon dessutom 

även till den utomstående världen, och det är beträffande 

hennes förhållande till samhället, som vi här 

vilja tala. 

Det är ett ganska kinkigt åliggande, som en värdinna 

sådan hon bör vara, har på sin lott. Även om hennes 

görande och låtande i många fall endast består i småsaker, 

eller om hennes verksamhet blott är att utöva 

uppsikten, så är hon dock ansvarig för att hushållet 

skötes på bästa sätt och till alla de anhörigas bästa, 

Dessutom bör hon beflita sig om att kunna tillfredsställa 

de anspråk, som världen har rätt att ställa på 

hennes hus. 

Först och främst gäller det för en hustru att sätta sig 

in i sina plikter som värdinna, så att hon har klart för 

sig, vad hon är skyldig de sina, och vad hon är skyldig 

världen. Med sitt hjärta tillhör hon familjen, och 

med avseende på denna bör hennes strävan gå ut på 

att göra livet så ljust och angenämt som möjligt för 

alla dem, som äro anförtrodda åt hennes beskydd, 

Gentemot världen däremot gäller det i första hand att 

upprätthålla den goda tonen, att iakttaga fina seder 

och artighet. 

Att förena dessa båda uppgifter till ett harmoniskt helt, 

så att ingenstädes någon lucka förefinnes, är ingen lätt 

sak. Denna svåra konst bör den unga flickan i god 

tid lära sig, så att hon ej må känna sig allt för mycket 

främmande för sin blivande nya ställning. Om mannen 

begår ett felsteg mot reglerna för den goda tonen, 

så har världen gärna överseende därmed, och även en 

ung flicka kan få förlåtelse för ett sådant med hänsyn 

till sin ungdom och oerfarenhet, men hos en värdinna 

överser man svårligen med ett fel mot sedernas och 

den goda tonens lagar. Genom felsteg i detta avseendet 

skadar hon därför även sin mans anseende. 

Ordning och uppmärksamhet äro egenskaper, som 

den bildade värdinnan obetingat måste beflita sig om. 

Den goda tonen uppställer ingen fordran på rikedom 

och lyx, men den begär av varje värdinna, att hon 

sörjer för en i alla avseenden mönstergill ordning, och 

att hon i denna dygd föregår hela huset med gott exempel. 

Det är fruns sak att angiva den ton, som bör

härska i hemmet, och ingen vare sig barn, tjänstefolk 

eller husfadern själv bör undandraga sig hennes inflytande. 

Människan är nu en gång så beskaffad, att 

hon fäster sig vid yttre ting, och det gör därför ett angenämt 

intryck på mannen, om han vid sin hemkomst 

mötes av en anblick, som genast säger honom, att allt 

i hans hus befinner sig i överensstämmelse med den 

goda tonens krav. Lycka och hemfrid är mera hustruns 

än mannens verk. Om mannen är den förvärvande, 

den, som upprätthåller hela familjen och som sådan 

det helas huvud, så är hustrun den, som mottager, 

hushållar och sparar, och därför faller ett icke ringa 

mått av arbete och bekymmer på hennes lott. 

En viktig sak för hustrun är, att hon vänjer sig vid en 

regelmässig, noggrann tidsindelning. Men det gäller 

för henne att icke blott hushålla med tiden utan också 

att förståndigt utnyttja densamma. Iakttager hon detta 

redan från tidiga morgonstunden, behöver det aldrig 

inträffa, att hon för sina värdinneplikter försummar 

sina skyldigheter som maka och moder. 

Under förmiddagarna ägnar hon sig uteslutande åt 

hushållet, och endast i trängande fall får hon använda 

denna tid på dagen till besök. Även om värdinnan icke 

själv behöver befatta sig med hushållsarbetet utan har 

tillräckligt med tjänstefolk, som utför detta, så länder 

det henne likväl till heder och gagnar hennes hus, om 

hon icke överlämnar dem åt sig själva utan då och då 

även själv deltager i arbetet. Är husmodern okunnig 

i hithörande saker, upptäcka tjänarna detta mycket 

snart, och om de än utföra givna befallningar, så sker 

det dock icke med den villighet och omtanke, som i 

fall de äro medvetna om, att hon själv har förmåga 

att utföra det påbjudna arbetet. Detta medvetande 

hos tjänstefolk nedsätter ingalunda värdinnan i deras 

ögon, utan hon tvärtom stiger i deras aktning därigenom. 

Värdinnans morgondräkt bör alltid vara enkel och 

snygg och för övrigt så beskaffad, att hon i förekommande 

fall kan visa sig för främmande. Ehuru inga 

formella besök avläggas hos värdinnan på förmiddagen, 

så kan det likväl inträffa, ett att angeläget ärende 

tvingar en bekant att göra en tidig påhälsning, eller 

kan besöket avse affärsangelägenheter, som nödvändigt 

kräva värdinnans närvaro. Det måste högst oangenämt 

beröra mannen att se sin hustru uppträda i 

oordentlig dräkt eller vara tvungen att uppskjuta en 

affär, därför att hon ej kan visa sig. 

Värdinnans slarviga uppförande framkallar snart 

vårdslöshet hos de andra medlemmarna i familjen, 

och så går det hastigt utför steg för steg, till slutligen 

nöd och bekymmer klappa på dörren och eländet gör 

sitt inträde. 

Det är värdinnans uppgift att så skola sitt tjänstefolk, 

att detta förstår att utföra sina sysslor i rummen utan 

buller och oväsen i husbondens eller främmandes 

närvaro. Skulle det någon gång visa sig, att det brister 

härutinnan, bör en vink, en enda blick från matmodern 

vara tillräcklig för att få dem att träffa det riktiga. 


49 

Om till exempel en nyanställd 

jungfru eller betjänt, 

som ännu inte lärt känna 

husets seder och bruk, skulle 

göra sig skyldig till någon 

förseelse i nämnda avseende, 

så får aldrig husmodern förebrå 

den felande i främmande 

personers närvaro. Sådant är 

ägnat att i högsta grad såra 

den skyldige. Hon ber sin 

gäst om ursäkt för förseelsen, 

först sedan tjänaren lämnat rummet. Ej heller bör 

en värdinna föra klagomål över tjänstefolket för sin 

man, Sådan vittnar endast om bristande myndighet 

och hushållskännedom. I fall av svårare förbrytelser, 

såsom oärlighet och dylikt, bör hon givetvis påkalla 

mannens hjälp. 

En hustru, som är angelägen om att åt sin man bevara 

den angenäma känslan av hemtrevnad, bör icke 

under måltiderna uttråka honom med hushållsberättelser 

utan i stället vinnlägga sig om att utplåna det 

intryck, som lidna oförrätter i umgänget med den yttre 

världen gjort på honom. 

I enklare hushåll lägger värdinnan själv före, detta 

dock endast inom den slutna familjekretsen. I rika 

och förnäma hus låter man betjänten servera. Denne 

iakttager därvid, att han först betjänar frun därefter 

herrn i huset och sedan barnen i ordningen efter deras 

ålder. Håller sig familjen med guvernant, betjänas 

denna alltid före de barn, som äro henne anförtrodda. 

Åsidosätter man denna regel, verkar det nedsättande 

för henne i både barnens och tjänstefolkets ögon. 

Ett besök skall alltid anmälas. Därefter är det värdinnans 

känsla och takt, som avgör, på vad sätt hon vill 

mottaga den besökande, om hon vill ivrigt skynda 

emot honom eller blott med några steg närma sig 

honom, om hon finner för gott att med vänliga ord 

räcka honom handen eller blott med en stelare hälsning 

bedja den besökande vara välkommen. Det är 

vänskapsförhållandet, i vilket värdinnan står till den 

inträdande, som bestämmer mottagningssättet. 

I sådana fall, då flera personer redan äro närvarande, 

måste värdinnan iakttaga stor försiktighet, då hon 

mottager en person, som inträder senare, så att ej de 

andra behöva känna sig tillbakasatta för denna, Vidare 

bör hon tänka på, att hon ej uteslutande får skänka 

den senaste tillkomne sin uppmärksamhet, utan sörja 

för, att samtalet så fort som möjligt blir allmänt. 

Äro flera personer samtidigt på besök, iakttager värdinnan, 

att hon själv beledsagar den mest värderade 

gästen endast till mottagningsrummets dörr, då han 

lämnar sällskapet. Det anses som bristande grannlagenhet 

mot de övriga i sällskapet, om hon följer honom 

ut ur rummet och lämnar dem om blott för ett 

ögonblick ensamma. 

Herrn eller sonen i huset däremot ledsagar en dam till

utgångsdörren eller till hennes vagn. Även husets dotter 

följer en dam till trappan, men är den bortgående 

en herre, så har hon ingen sådan skyldighet, utom i 

det fall att det är en mycket gammal man, som behöver 

hennes stöd. 

Barnen böra hållas borta från mottagningsrummet, ty 

de endast störa de besökande. Dessa böra helst lämna 

sina barn hemma, när de gå på besök, men skulle de 

någon gång taga dem med sig, gäller det för värdinnan 

att mottaga dem med samma vänlighet, som hon 

mottager modern. 

Märka föräldrarna, att barnen bliva tillbakasatta, känna 

de i regel detta mera smärtsamt, än om de själva 

utsättas för en sådan likgiltighet. 

Den dräkt, i vilken värdinnan mottager sina gäster, 

skall vara enkel och smakfull. Hon skall vid valet av 

sin klädsel visa, att hon värderar sina gäster men ingalunda 

har för avsikt att inlåta sig i någon tävlan med 

sina bekanta. En oavvislig plikt för värdinnan är att 

med lika stor artighet mottaga alla gästerna. Därmed 

ha vi icke velat säga, att hon skall visa var och en 

samma själsvärma. Detta skulle i många fall endast 

vara uttryck för hyckleri och falskhet, egenskaper, 

som äro en verklig kräftskada för det sällskapliga umgänget. 

Endast sanning och uppriktighet förlänar livet 

och dess förhållanden värde. Visserligen är det vår 

plikt att giva uttryck åt denna på ett milt och taktfullt 

sätt, så att den ej må såra någon, men vi ha ingen rätt 

att förneka den. Ingen människa kall vara lika vänlig 

och sann mot alla. 

Värdinnan bör aldrig själv taga ledningen av samtalet, 

utan hennes uppgift är att genom skickliga infall giva 

detta en allmän karaktär samt att draga fram sina gästers 

företräden i det bästa ljus. Detta är emellertid en 

vida svårare konst än vad det kanske förefaller. 

I synnerhet ställes hennes skicklighet på ett svårt prov, 

då det gäller för henne att leda samtalet över från ett 

tråkigt ämne till en annat, ty detta bör ske på ett sådant 

sätt att ingen känner sig sårad i sin egenkärlek. 

Middagsbjudning. Bordskick. 

Ingenstädes röjer en person sin obekantskap med den 

goda tonen mer än vid ett middagsbord, och hans 

oskicklighet i detta avseende verkar här pinsammare 

både på honom själv och värden än vid något annat 

tillfälle. 

Den väluppfostrade ynglingen och flickan torde nog 

undgå sådana oangenäma ögonblick, men det kan 

inträffa, att de vid middagsbordet i sitt eget hem eller 

hos någon vän sammanträffa med personer, som 

icke haft förmånen att åtnjuta en i alla avseenden så 

omsorgsfull uppfostran som de själva, eller ha kanske 

dessa personer rent händelsevis råkat in i ett bättre 

sällskap, som för dem hittills varit otillgängligt. Då må 


50 

de ej så högt tillräkna dem 

de förseelser, de kunna begå 

mot den goda tonen, och i 

alla händelser icke på något 

sätt antyda, att de lagt märke 

till detta. 

Ingenting går av sig själv här 

i världen, utan allt måste inläras, 

och sådana saker, som 

ingen människa ostraffat kan 

sätta sig över, måste framför 

allt läras grundligt. Ingen torde förneka, att till ett 

riktigt och anständigt ätande hör ett visst skick som 

flitigt behöver inövas. Var kan detta lämpligare ske än 

i hemmet? Den, som först i sällskapslivet måste lära 

sig detta, utsätter sig lätt för faran att göra sig löjlig. En 

ung man som ej i föräldrahemmet fått tillfälle att tillägna 

sig den ifrågavarande skickligheten, måste i fina 

sällskap uppmärksamt iakttaga, hur andra bära sig åt, 

men därvid gå utomordentligt försiktigt till väga, så att 

han ej gör sig skyldig till ängslig efterhärmning eller 

till ett betraktande, som väcker uppseende. 

Inser man, att man begått något mindre fel, gör man 

bäst i att ej låtsa om det, ty genom ursäkter fäster man 

endast större uppmärksamhet vid det. 

Att sörja för bordets dukning och prydande är helt och 

hållet värdinnans omsorg. En självklar sak är att duktyget 

alltid måste vara rent och snyggt, ty intet skulle 

betraktas som en större förseelse mot den goda tonen, 

än om bordduken och servetter icke vore oklanderligt 

rena. Ett medel att ur duktygen avlägsna såplukten är 

att i linneskåpet inlägga luktpåsar (sachets). 

Man inväntar värdinnans tecken, innan man tager 

plats vid ett middagsbord. Gästerna i ett middagssällskap 

skola alltid presenteras för varandra, innan man 

går till bords. 

Vid bordet iakttager man en rak och lämplig hållning. 

Man får varken lägga armbågarna på bordet eller sitta 

långt ifrån detsamma. 

Servetten, som ligger hoplagd på tallriken, vecklas 

upp och utbredes lätt på knäet. 

Tillåt dig aldrig något så opassande, som att före begagnandet 

med servetten avtorka tallrik eller gaffel. 

Ett sådant förfarande skulle innebära en grov förolämpning 

mot värdinnan, som ju på förhand måste ha 

synat allt, som kommit på bordet. 

På offentliga matställen kan det däremot gå för sig 

och stundom rent av vara nödvändigt, emedan rengörningen 

där företages i stort och utföres med sådan 

hastighet, att fullkomlig snygghet ej alltid kan garanteras. 

Många människor ha ej i ungdomen fått lära sig att 

riktigt använda sked, kniv och gaffel.

Man tager ej skeden för full, ty då rinner en del av det 

flytande ämnet tillbaka i tallriken, och detta verkar 

alltid osmakligt. Allt sörplande och smackande måste 

ovillkorligen undvikas, ty intet verkar mera obehagligt 

på bordsgrannarna. 

Skeden fattas icke med hela handen, utan man låter 

den vila mellan de tre fingrarna med tummen uppåt 

Detta tar sig icke blott bättre ut, utan en lättare och behändigare 

rörelse möjliggöres också därigenom. När 

man sedan begagnar skeden, föres den med spetsen 

till munnen, varvid innehållet stjälpes ljudlöst in mellan 

läpparna. Man måste noga undvika, att insörpla 

innehållet längs skedens långsida. 

Man för maten in i munnen med gaffeln, som man 

kan hålla med höger eller vänster hand allt efter omständigheterna. 

Däremot sticker man aldrig bordskniven 

in i munnen. Den skall tjäna till att skära sönder 

födan med och bör därför vara någorlunda skarp. Vid 

förtärandet av sådan mat, där man behöver använda 

kniv och gaffel samtidigt, får man ej lägga varken den 

ena eller den andra ifrån sig, 

Då man skär sönder maten, håller man gaffeln i mera 

lutande ställning. Hålles den i tämligen lodrätt ställning 

kan den lätt glida ut med tallrikens glatta porslinsyta 

och förorsakar då ett otäckt gnisslande ljud, 

som icke blott verkar obehagligt på bordsgästerna 

utan kan till och med skrämma nervöst folk. I ett sådant 

fall brukar också en del av maten bortspillas, varvid 

icke blott duken nedsmutsas, utan den olyckliges 

egna och bordsgrannarnas kläder utsättas för fara att 

erhålla fläckar. Om de känslor, en person erfar, vilken 

råkar ut för ett sådant missöde, kan man lätt göra sig 

en föreställning, 

Kniven användes endast för eget bruk vid bordet. Man 

sticker den till exempel inte i saltkaret eller skär av 

något av det gemensamma brödet med den. Särskilda 

knivar skola vara framlagda att skära bröd och ost 

med och allt annat, vartill en kniv behövs. Fat och 

karotter skola alltid vara försedda med egna gafflar 

eller skedar att lägga för sig med och till assietterna 

på smörgåsbordet skola också finnas särskilda gafflar. 

Den, som det oaktat vid förläggningen använder den 

gaffel eller sked, som han själv haft i munnen, röjer 

därmed en fruktansvärd brist på hyfsning och väcker 

hela sällskapets vedervilja. 

För att komma åt saltet använder man små skedar av 

horn eller metall, vilka visat sig vara mycket praktiska. 

För fruktskärning skola särskilda knivar framläggas 

och dessa böra helst vara av horn eller silver, ty av 

stål eller järn får frukten osmak. Fruktkniven får under 

inga förhållanden föras till munnen. Den är endast 

avsedd för skärning, alls icke för ätning. 

Då maten bjudes omkring, tar man för sig händigt 

och fort, så att ej bordsgrannarna behöva vänta allt 


51 

för länge. Var alltid försynt 

i ditt väljande, i synnerhet 

gäller detta de fina rätterna. 

Skulle någon lägga för sig till 

exempel kaviar till samma 

mängd som grönsaker skulle 

han i högsta grad väcka löje. 

Opassande är det också att 

med avsikt utleta de bästa 

bitarna. I ju högre grad man 

i detta avseende visar blygsamhet 

och anspråkslöshet, i 

desto fördelaktigare dager framträder man. 

Det är opassande att lägga upp alltför stora portioner 

på tallriken och man bör ej skära sönder maten i småbitar 

på en gång, utan man skär av stycke efter stycke, 

allt eftersom man äter. Det bröd, som man tagit till 

maten, bör mall hellre bryta än skära. Man får på inga 

villkor doppa det i såsen för att på det sättet sörpla 

i sig denna. Vid bordet gäller det alltid att tänka på 

att man icke genom sitt beteende stöter grannarnas 

finare sinne för snygghet och skönhet. 

Att på tallrikskanten upprada kvarlevor såsom köttben, 

fiskben, kryddkorn och dylikt är också oskickligt, 

och att lägga sådant på duken bredvid tallriken är 

ännu mera opassande. 

Sådant, som ej kan förtäras, lämnas kvar på tallriken 

och skjutes åt sidan. Liksom man ej behöver alltför 

ängsligt skrapa tallriken ren, så bör man ej heller 

lämna något av maten kvar på densamma. Tag därför 

aldrig för dig mer, än du med säkerhet orkar med. 

Vid familjebordet gör man sig så mycket som möjligt 

förtrogen med alla rätterna, men i familjelivet kan det 

stundom vara klokast att låta en rätt gå förbi, om man 

icke vet, på vad sätt man därvid bör gå till väga. Detta 

gäller även om sådana rätter, som man är förbjuden 

att äta. I ett sådant fall tackar man och visar rätten 

artigt ifrån sig till grannen. 

Däremot bör man aldrig avhålla sig från en maträtt 

endast av det skälet, att man icke tycker vidare om 

den. Men man tager därvid för sig så litet som möjligt 

och låter för övrigt ingenting förstå. Man bör ej 

till samtalsämne vid bordet välja mat eller sin smak 

beträffande den saken. Detta skulle kunna väcka förstämning 

hos värdfolket. 

Man bör naturligtvis så mycket som möjligt undvika 

att låta fingrarna komma i beröring med maten. Vid 

några särskilda rätter är det emellertid icke blott tilllåtet 

utan även nödvändigt. Exempel härpå är en del 

fjäderfä, såsom kramsfågel, lärkor och så vidare. Att 

avlägsna deras ben uteslutande med gaffelns till hjälp 

skulle vara mycket svårt. Även då man spisar kräftor 

och ostron är ju fingrarnas bruk nödvändigt. 

Det bruk, man bör göra av kniv och gaffel vid middagen, 

är helt och hållet beroende på de rätter, som 

måltiden består av. Att vid kötträtter efter varje skär-

ning lägga kniven ifrån sig och utbyta den mot gaffeln 

är både obekvämt och oskönt. Här är det riktigt 

och praktiskt att använda båda samtidigt. En del mat 

däremot förlorar i smaklighet, om den skäres sönder. 

Klimpar och äggpannkakor exempelvis böra sönderdelas 

endast med gaffel. 

Råkar man ut för missödet att tappa eller stjälpa omkull 

något, framför man lugnt sin ursäkt och talar sedan 

ej mera om saken. Ej heller bordsgrannarna få 

med minsta min förråda, att de låtsa om det. 

Frukt förtär man först, sedan man skalat den med den 

därför avsedda kniven. Man bör icke föra hela frukten 

till munnen utan sönderdelar den i mindre stycken. 

Apelsiner skalar man med bara handen. Att man icke 

knäcker nötter med tänderna utan därvid betjänar sig 

av en nötknäppare, bör falla av sig självt. 

Då man äter bakelser, tårta eller dylikt, använder man 

aldrig kniv, utan man betjänar sig därvid av en liten 

tesked. 

Glace ätes med små skedar, och därvid bör man iakttaga, 

att det kalla ämnet genast lägges på tungan, så 

att det icke kommer i beröring med tänderna. Om 

man samtidigt bjuder våfflor eller dylikt till den, skall 

man sörja för att dessa till smaken äro lämpade efter 

glacen. Sålunda bör man till vaniljglace välja vaniljvåfflor, 

och så vidare. På det sättet kan man mildra 

den starka kylan, utan att smaken lider därav. När 

frukt eller konfektskålarna bäras omkring, skall man 

utan dröjsmål göra sitt val och ej låta handen komma 

i beröring med annat, än det man själv ämnar taga 

för sig, Visa aldrig din tjänstaktighet med att vid ett 

sådant tillfälle vilja lägga för åt en annan person, om 

du ej blivit särskilt ombedd! 

Även vid drickandet är ett visst skick att iakttaga. Det 

är ingalunda en likgiltig sak, hur man fattar ett glas 

och för det till munnen. 

Ett dricksglas fattas med största möjliga prydlighet om 

mitten, men ett vinglas nedtill vid foten och ej upptill 

mot kanten. Man bör också tänka på att det ej ställes 

för nära tallriken, ty ett sådant litet föremål kan 

så lätt stjälpa omkull vid den minsta lilla stöt, varav 

ledsamma följder kunna uppstå. 

En gäst iakttager, att han aldrig skålar med någon av 

värdfolket. Detta däremot dricker med vem det behagar 

och bör helst därvidlag ihågkomma alla, så att 

ingen behöver känna sig tillbakasatt. 

Sedan en gäst först skålat med sin bordsdam, kan han 

under middagens lopp dricka med än den ene än den 

andre bland gästerna, varvid han naturligtvis bör akta 

sig för att förbigå någon, som han har särskild orsak 

att ihågkomma. 

Hålles det tal vid middagsbordet, skall det första från 

gästernas sida gälla värdfolket. Lämpligt är att på förhand 

bestämma, vem som skall göra detta. Det bör 


52 

givetvis falla på hedersgästens 

lott. Skulle han avböja, 

tillhör det någon av familjens 

äldre vänner att göra 

det. Däremot är det icke passande, 

att en yngre person i 

middagssällskapet söker lysa 

med sin världsvana genom 

att hålla tal och föreslå skålar 

till höger och vänster. 

Man bör sträva efter att vid 

bordet utveckla den största älskvärdhet, och anständigt 

skämt behöver visst icke vara bannlyst. Men man 

aktar sig för att hemfalla åt den överdrivna pratsamhet, 

som svensken är så benägen för så snart han 

kommit i glad stämning. 

När någon av värdfolket ger tecken till, att måltiden 

är slut, stiger man upp från bordet och tackar först 

värdinnan och sedan värden. 

Om man i huset iakttager bruket att läsa bordsbön, 

böra gästerna förbli stående, tills denna förrättats. 

Har man varit på bjudning hos en person, tackar man 

efteråt för gästfriheten genom att avlägga besök eller 

skicka värdfolket sitt visitkort eller en skrivelse. 

Titlar och tilltal. 

På gatan tilltalar man icke en obekant eller förnämare 

person utan särskilt tvingande skäl, i vilket fall man 

anhåller om ursäkt samt därefter angiver detta skäl 

Under andra förhållanden kunna framför allt männen 

fritt tilltala varandra för att därigenom erhålla upplysningar 

eller komma i samtal. Därvid måste man emellertid 

iakttaga, att man icke därigenom stör någon i 

hans sysselsättning för tillfället. Och skulle man märka, 

att den tilltalade ej har lust att inlåta sig i någon 

konversation, så får man ej vara enträgen. 

Vad titelfrågan angår, kan det naturligtvis ej vara möjligt 

att giva råd och anvisningar för alla tänkbara fall, 

utan endast några allmänna synpunkter komma här 

att framhållas. 

Gäller det högtuppsatta personer, bör man taga reda 

på av andra, vad man i, detta avseende har att iakttaga. 

En stor brist i det svenska språket är, att det saknar 

ett allmänt användbart tilltalspronomen. Det familjära 

”Du” har ju en mycket begränsad användning. Tilltalsordet 

”Ni” är ju så bra, men har ännu ej blivit allmänt 

godtaget, varför man måste iakttaga den största 

försiktighet, då man använder det. Det har dock under 

de sista åren allt mer och mer vunnit terräng, och 

vi skola hoppas, att det så småningom blir det allmänt 

brukliga tilltalsordet i vårt land.

Det var en tid, då pronomen ”Han” rätt mycket brukades 

som tilltalsord av överordnade gentemot underordnade. 

Detta smaklösa bruk är emellertid nu till 

största delen bortlagt. 

Vad bruket av tilltalsordet Ni angår, så bör man undvika 

att använda det gentemot överordnade och högt 

uppsatta personer, hos vilka det i allmänhet skulle tagas 

illa upp. Använder man det, då man tilltalar en 

bildad person så bör man alltid tillfoga titeln. ”Ni, 

herr professor” till exempel. 

Detta att begagna titeln är också den utväg, som man 

i allmänhet måste tillgripa, då pronomina ej räcka till 

eller anses tillräckligt hövliga. Här följa några exempel, 

och vi börja då med de högst uppsatta. 

Inför konungen och drottningen använder man uttrycket: 

”Eders Majestät ”. De andra medlemmarna 

av kungahuset tilltalas med ”Eders Kungliga Höghet, 

och detta uttryck anländes gentemot både manliga 

och kvinnliga, 

Tilltalet: ”Eders Excellens”, användes ifråga om stats- 

och utrikesministrarna. De övriga regeringsmedlemmarna 

tilltalas med ”Herr Statsråd”. 

Biskoparna tilltalas stundom med: ”Eders Högvördighet”. 

Detta tilltal förekommer dock numera mest i 

skrift. 

Ifråga om adliga personer anses det hövligare att använda 

den adliga titeln i stället för ämbetstiteln. 

Bland titlar av sistnämnda slaget finns en hel del, som 

inom umgängeslivet blivit utbytta mot andra mera 

välljudande. Sålunda använder man titeln Doktor till 

en veterinär och tandläkare, och även en läroverksadjunkt 

är det brukligt att tilltala med denna titel. En 

lantmätare kallar man ofta ingenjör och en komminister 

alltid Pastor. Till en länsman använder man hellre 

titeln Kommissarie. Tilllägget Vice och Extra ordinarie 

i vissa titlar bortfalla alltid i tilltal, och en underlöjtnant 

tituleras alltid för löjtnant i sällskapslivet. 

Yrkes- och näringstitlar kunna icke lika allmänt som 

ämnes- och lärdomstitlar användas som tilltalsord i 

sällskapslivet. Det passar icke att säga: ”Herr Mjölnare”, 

”Herr Skomakare”, ”Herr Målare”, till en person. 

Däremot äro Disponent, Godsägare, Grosshandlare, 

Redaktör exempel på titlar av detta slag, vilka 

äro fullt användbara som tilltalsord. Hantverkare av 

alla slag kunna tituleras med Fabrikör, och en sådan 

titel, som Ingenjör användes i tal till personer med de 

mest mångskiftande anställningar. ”Direktör” är också 

en titel som på den senare tiden blivit mycket allmän 

på grund av det stora antal bolag, som bildats i vårt 

land. 

Att blott och bart säga ”Herrn” är bevis på bristande 

takt eller bristfällig uppfostran. Namn eller titel bör 

alltid åtfölja ordet. 


53 

Beträffande tilltalsorden till 

damer äro ”Fru” och ”Fröken” 

de vanligaste. 

Det förra får i likhet med 

”Herr” aldrig användas ensamt 

utan alltid tillsammans 

med namnet eller titeln. 

Exempel: ”Fru Alm”, ”Fru 

Doktorinnan”. ”Fröken” däremot, 

som sedan mamselltiteln 

fullständigt bortlagts, är 

det enda tilltalsordet till ogifta damer, kan användas 

utan namn eller titel. 

Många frutitlar äro härledda från mannens ämbetstitel. 

Sådana äro Statsrådinna och alla andra på råd, 

m.m. Överstinna, Kommendörska, Majorska, Amiralska, 

Generalska, Rektorska, Biskopinna, Doktorinna 

med flera. 

”Hennes Nåd” var förr ett rätt vanligt tilltal till adliga 

fruar men nu nästan ur bruk. 

Det anses artigare, att till exempel säga Fru Generalskan 

än enbart Generalskan, fastän även det senare 

går mycket väl för sig, 

Men hur skall man bära sig åt, då man ej känner en 

persons titel eller namn? Ja, då är svårigheten betydligt 

större. Visserligen bör man tillämpa det från Frankrike 

inkomna bruket att säga: ”Min Herre”, ”Min Fru”, 

men det låter mycket tillgjort i svenskt tal. 

Presenter och gengåvor. 

Ett gammalt ordspråk säger: ”Genom gåvor och gengåvor 

varar vänskapen längst.” 

Har man mottagit en gåva, bör man alltid anse det 

som sin skyldighet att skänka givaren en gengåva, och 

därvid bör man vinnlägga sig om att hitta på något, 

som han tycker om och kan hava glädje av. Detta ökar 

mottagarens personliga trevnad och förlänar gåvan 

dess värde som vänskapsuttryck. 

Gåvans penningvärde har härvidlag en underordnad 

betydelse. Man får nämligen akta sig för att vid val av 

gengåvor giva dessa sken av att vara en formlig vedergällning. 

Ett sådant taktlöst sätt kan endas pinsamt 

beröra mottagaren, 

Under inga omständigheter underlåter man att skriftligt 

eller muntligt framföra sitt tack för en mottagen 

gåva. 

Dylika vänskapsgåvor sänder man släktingar och vänner 

vid vissa högtidliga tillfällen, såsom till jul och 

nyår, vid bröllop och barndop, till namnsdagar och 

födelsedagar.

Bruket att giva presentkort har på sista tiden blivit rätt 

vanligt, men välj aldrig denna form för gåvan, då det 

är fråga om en julklapp eller en födelsedags- eller 

namnsdagspresent till en vän. På det sättet visar du, 

att du betraktar gåvan som en tråkig skyldighet, vilken 

du vill komma ifrån så bekvämt som möjligt. 

En gåva skall aldrig givas av det skälet, att det skall 

så vara, utan den skall vara en vänskapsbetydelse 

från givaren till mottagaren, och som sådan skall den 

vittna om att den förre gjort sig möda att iakttaga den 

senares smak eller taga reda gå vad denne särskilt behövde. 

I detta fallet är det mycket bra, om man är i tillfälle att 

rådföra sig med andra givare, ty på det sättet kan man 

förhindra, att den gemensamma vännen erhåller en 

och samma sak från flera håll. 

Vänskapsgåvor skola aldrig vara anonyma. Endast då 

det är fråga om social välgörenhet, kan detta sätt att 

skänka bort något vara på sin plats. 

En vän, som på sin bemärkelsedag mottager en anonym 

gåva, kommer naturligtvis att bemöda sig om att 

taga reda på givaren för att kunna tacka honom, men 

detta är en ingalunda lätt uppgift, ty det ligger i sakens 

natur, att han icke kan göra förfrågningar härom bland 

sina bekanta. Och trots allt det besvär, som givaren på 

det sättet förorsakat sin vän, lyckas det kanske ändå 

icke för denne att få klarhet i saken. 

Om gåvor, som äro föranledda av personlig tacksamhet 

för en tjänst, gäller, att de ej få ha så högt värde, 

att de se ut som full betalning. Är det senare fallet, kan 

det göra mången känslig mottagare ont, att givaren 

gjort en så stor uppoffring. Det, som i sådana här fall 

gör ett angenämt intryck på mottagaren, är att givaren 

vill visa sin tacksamhet för den erhållna hjälpen. 

Hur det går till vid frieri, förlovning 

och bröllop. 

Har en man fattat tycke för en flicka, bör han vara 

angelägen om att lära känna henne så väl som möjligt. 

Han får ej låta blända sig av hennes skönhet och 

tro, att allt annat nog ordnar sig sedan, blott han vinner 

hennes hjärta. Intet i världen är så förgängligt som 

yttre skönhet. Lika viktigt för honom är att lära känna 

hennes inre egenskaper och övertyga sig om att hon 

är frisk, att hon i fråga om kunskaper och färdigheter 

äger de nödvändiga förutsättningarna för att bliva en 

god husmoder. 

Kan han bliva i tillfälle att göra sig ett omdöme om 

flickans föräldrahem, är även detta av betydelse, och 

han bör därför, om hon har föräldrar, göra visiter i 

huset. 

Har det blivit klart för honom, att hans känsla för den 


54 

unga flickan icke är ett ytligt 

svärmeri, utan att han älskar 

henne för hennes personlighets 

skull, då år tidpunkten 

inne att avgiva en förklaring. 

Men innan han friar, bör han 

naturligtvis hava sonderat 

terrängen så pass mycket, 

att han förstår, om han har 

några utsikter eller icke. Tillfällen 

härtill erbjuder ju sällskapslivet 

i stor mångfald. Den, som icke på detta sätt 

kan komma underfund med hur det är beställt med 

mottagandet av hans längtans fulla önskningar, visar 

sig mycket oerfaren. 

Vad som här säges, kan naturligtvis endast ha avseende 

på frieriet hos föräldrarna, vilket kräver, att en 

viss formalism iakttages. 

Om själva kärleksförklaringen mellan mannen och 

kvinnan gäller, att den är en akt, där hjärta talar till 

hjärta utan att taga hänsyn till någon slags konvenans. 

Vad nu frieriet hos föräldrarna beträffar, så kan det i vissa 

fall vara lämpligt att framföra detta i ett brev. Detta 

är särskilt att rekommendera i sådana fall, då den unge 

mannen icke är fullt säker på att hans anbud blir antaget. 

Skulle flickans föräldrar anse, att de böra motsätta 

sig partiet, så blir den pinsamma uppgiften för fadern 

att angiva skälen härför väsentligt underlättad, om det 

kan ske brevledes, och det är även på det sättet lättare 

att draga en hemlighetens slöja över hela saken. 

Har däremot friaren för avsikt att personligen framföra 

sitt anbud, vilket i de flesta fall är det lämpligaste sättet, 

bör han infinna sig hos flickans föräldrar i högtidsdräkt, 

frack eller åtminstone bonjour samt hög hatt 

och vit halsduk. I regel torde ett sådant besök icke 

komma som någon fullständig överraskning varken 

för husfadern eller den övriga familjen, men det är i 

alla händelser friarens sak att förbereda dem därpå. 

Den unge mannen framför sitt ärende på ett uppriktigt 

och hjärtligt sätt utan något som helst ordsvammel. I 

händelse av ett avböjande får man icke brista något i 

den skyldiga hövligheten. Ej heller är det skäl att taga 

en sådan händelse alltför tragiskt och därmed anse 

saken för alltid förlorad. 

Mången friare, som första gången blivit avvisad, har 

sedan lyckats övertyga föremålets föräldrar om, att 

deras misstro varit ogrundad. 

Ett avslag får under inga förhållanden omtalas. Det 

måste vara en hederssak att hålla det hemligt. Skulle 

ett frieri komma alldeles oförberett, får icke friaren 

taga illa upp, om flickans föräldrar förklara sig först 

vilja inhämta upplysningar om hans karaktär och förmögenhetsförhållanden. 

När frågan om förlovning är avgjord, beställas ringarna. 

Det är fästmannens sak att ombesörja detta. Det

är brukligt att han betalar hennes ring och hon hans. 

Endast släta ringar användas, i vilka kontrahenternas 

förnamn jämte datum för förlovningen ingraveras. 

Hans namn inristas i hennes ring och hennes namn 

i hans ring. Förlovningsringen bäres på vänstra handens 

ringfinger. 

Förlovningen äger rum i fästmöns föräldrahem och firas 

vanligen med en liten familjefest. Det bör endast 

vara en mindre bjudning, till vilken fästmöns fader 

inbjuder kontrahenternas allra närmaste. 

Vid denna fest framföra de närvarande sina gratulationer 

till de nyförlovade, först det unga parets föräldrar 

och syskon, därefter andra släktingar och sist 

vännerna. 

Fästmön är på förlovningsdagen iklädd en enkel ljus 

dräkt samt bär en blomma på bröstet eller i håret. 

Förlovningen offentliggöres dels genom annons i tidningarna, 

dels genom tryckta kort, som skickas till 

kontrahenternas släktingar och bekanta. Utgifterna 

härför bestridas av fästmannen. 

De, som blivit underrättade om tilldragelsen, äro skyldiga 

att framföra sina lyckönskningar, vilket kan ske 

genom kort eller brev. Är man en närstående vän till 

någon av de nyförlovade, väljer man det senare, som 

givetvis är artigare. 

Efter förlovningsdagen eller på densamma är det 

brukligt, att fästmannen skänker sin fästmö en present 

som minne av förlovningen. Denna minnesgåva kan 

lämpligen bestå i ett guldur, om hon icke redan äger 

ett sådant, eller något slags smycke, vilket dock icke 

får vara alltför simpelt. 

Efter förlovningen börja de båda familjerna sällskapligt 

umgås med varandra. Äro de icke bosatta på 

samma plats, så stå de i korrespondens med varandra. 

Fästmannens moder åligger det att skriva ett hjärtligt 

brev till sin blivande svärdotter och hälsa henne välkommen 

som dotter i huset, varvid den senare har att 

svara i samma hjärtliga ton. 

Sedan lyckönskningarna efter offentliggjord förlovning 

ingått från släktingar och vänner, ha de nyförlovade 

att under den närmaste tiden avlägga besök hos 

dessa. Har man däremot för avsikt att låta bröllopet 

följa tämligen omedelbart på förlovningen, kan man 

uppskjuta denna ceremoni, tills bröllopet stått, då de 

nygifta göra visit hos släkten samt hos de bekanta, 

med vilka de sedan önska umgås. 

De förlovade må gärna under förlovningstiden giva 

varandra små presenter. Några anvisningar härför 

behövas icke. Framhållas kan dock, att man aldrig 

bör välja några klädespersedlar. För övrigt böra båda 

parterna taga sig i akt för slöseri med gåvor. Icke alla 

förlovningar sluta med äktenskap, och skulle en förlovning 

bliva upplöst, måste presenterna återlämnas, 

och de äro då onyttiga för båda parterna. 


55 

Långa förlovningar borde 

aldrig förekomma. Har man 

icke utsikter att kunna fira 

bröllop inom ett år eller så, 

borde man hellre uppskjuta 

förlovningen. 

Förlovade böra vinnlägga sig 

om ett aktningsvärt uppförande 

mot varandra. I andras 

sällskap måste de vara mycket 

måttfulla med ömhetsbetygelser. 

Sådana intimiteter som kyssar och smekningar 

böra sparas till herdestunder på tu man hand. Det gör 

alltid ett vidrigt intryck att se fästfolk tillåta sig sådant 

i sällskap. Fästmön måste detta avseende uppdraga 

mycket snävare gränser för fästmannens friheter, än 

vad den gifta kvinnan behöver gentemot sin man. 

Bröllopet föregås, som bekant av de tre utlysningarna 

i kyrkan. Första lysnings-dagen plägar stundom annonseras. 

På den andra givas presenterna. Lämpligt 

är, att släktingar rådgöra med varandra om denna sak, 

så att icke flera stycken giva lika presenter. 

Då man väljer en lysningspresent, skall man icke blott 

tänka på vad man själv har råd till utan också taga 

hänsyn till mottagarens ställning och förmögenhetsförhållanden. 

Det vittnar om grannlagenhet, om man 

väljer sina gåvor så, att de icke komma att störa harmonien 

i boets sammansättning. 

Då man rustar till bröllop, får man icke försumma att 

i god tid utsända bjudningar till de gäster, man påtänker. 

Om damerna gäller nämligen, att de behöva 

god tid på sig för att sörja för sin toalett. Listan på inbjudna 

måste ägnas en stor omsorg. Man får icke från 

densamma utesluta närstående vänner och bekanta, 

under det man medtager mera ytliga bekantskaper. 

Särskilda bjudningskort användas för ändamålet. Bruden 

bör helt och hållet vara klädd i vitt med slöja och 

krona, som helst bör utgöras av naturlig myrten. 

Brudgummen är klädd i frack, hög hatt samt vit halsduk 

och vita handskar. Militärer pläga låta viga sig i 

paraduniform. 

Beträffande gästernas klädsel gäller, att de skola uppträda 

i högsta festdräkt. Herrarna kläda sig som brudgummen 

och damerna helst i siden. Tärnorna bära 

dräkter i ljusa och leende färger, dock böra de undvika 

bruddräktens vita färg. 

Tärnor och marskalkar utses bland brudparets närmaste 

släktingar och vänner. 

Både bruden och tärnorna bära buketter i händerna. 

Bruden har erhållit sin av brudgummen och tärnorna 

sina av marskalkarna. 

Skall vigseln förrättas i kyrkan, samlas brudparet, tärnor 

och marskalkar i sakristian, skall den äga rum i 

hemmet, sker denna samling i ett närgränsande rum

till det, där vigseln skall försiggå. När ceremonien skall 

taga sin början, intågar brudparet och skrider fram till 

den plats, där vigselförrättaren väntar dem, i kyrkan 

till altaret, i hemmet till en överenskommen plats i 

salen. Efter brudparet följa tärnor och marskalkar par 

om par, ordnade efter släktskapsförhållandena, så att 

den tärna och marskalk, som stå brudparet närmast i 

släktskap, utgöra första paret. Framme vid altaret delar 

sig processionen av tärnor och marskalkar, så att 

de förra ställa sig i rad vid brudens sida, under det de 

senare taga plats vid brudgummens. 

Stundom kan man få bevittna, hurusom bruden genom 

högljudd gråt på ett pinsamt sätt stör vigselakten. 

Sådant bör med all makt bekämpas. Det bör vara en 

självklar sak, att såväl brudparet som de närvarande, 

gästerna skola vinnlägga sig om att iakttaga takt och 

värdighet under ceremonien. 

När vigseln är överstånden, framföra de närvarande 

sina lyckönskningar till de sammanvigda. Har den 

högtidliga akten ägt rum i hemmet, är det brukligt att 

omedelbart efter densamma bjuda på ett glas vin. Vigselförrättaren 

håller då ett litet kort tal till de nygifta, 

varefter samtliga klinga med dem. 

Vid den bröllopsmåltid, som i regel ansluter sig till 

vigseln, äro brudparet hedersgästerna. På var sin sida 

om dem sitta deras föräldrar och närmaste släktingar. 

Vigselförrättaren samt tärnor och marskalkar sitta mitt 

emot vid samma bord. 

Tillåter utrymmet det, kan man duka särskilt bord för 

brudparet, tärnor och marskalkar. 

Det första talet ägnas alltid de nyförmälda. Man kräver 

ej, att brudgummen svarar härpå. Däremot gör 

det alltid ett angenämt intryck, om han mot slutet av 

festen i några få ord framför sin tacksamhet till svärföräldrarna. 

För tärnorna talar någon av marskalkarna. Efter måltiden 

följer i regel dans. De nyförmälda öppna denna 

men ha sedan ingen skyldighet att stanna kvar, tills 

dansnöjet slutat. De kunna, när helst de finna för gott, 

obemärkt avlägsna sig utan att taga avsked av gästerna. 

Företages en bröllopsresa, något, som är rätt vanligt 

bland de förmögnare klasserna, så följas de nygifta till 

tåget av gästerna, som hurra för de avresande. 

Det tillkommer svärfadern att bekosta bröllopsresan. 

Lyckönskningstelegram, som avsändas av bekanta 

och inbjudna, vilka icke varit i tillfälle att närvara, 

skola vara avfattade på lyxblanketter. 

Efter bröllopet ha de nygifta att tacka dem, som givit 

presenter eller gratulerat genom telegram. Detta sker 

lämpligast genom för ändamålet särskilt tryckta kort. 


56 

På konsert, teater 

och andra föreställningar. 

En konsert- eller teaterbesökare 

skall alltid iakttaga ett 

sådant uppförande, att icke 

någon av den övriga publiken 

störes. Han får icke förhålla 

sig, som om föreställningen 

endast vore för honom, som 

om inga andra besökande vore för handen. 

I första hand måste man vinnlägga sig om att komma 

i tid. Oskicket att komma försent, vilket så många 

skatta åt, beror endast på slarv och bristande vilja. 

I vårt land finnas inga så stora städer, att avstånden 

inom desamma göra det särskilt svårt att träffa den 

rätta tiden. 

En person, som kommer försent och börjar söka efter 

sin plats, stör icke blott åhörarna utan även de i föreställningen 

medverkande. 

Har man råkat komma försent till en konsert, stannar 

man utanför, tills numret är slut. Är det vid en 

teaterföreställning, som detta inträffat, går man tyst 

i dörrarna, på tå i salongen och intager sin plats så 

lugnt som möjligt utan något slamrande med stolen 

eller sitsen. 

Är man förkyld och har hosta, bör man hålla sig hemma 

från alla slags offentliga föreställningar. Intet verkar 

mera enerverande på en person i en konsert- eller 

teatersalong, än om han oupphörligen störes av de 

kringsittande personernas ständiga hostningar. 

Gå ej till en föreläsning, på teatern eller till en konsert, 

om du känner dig uttröttad! Då är du i behov av 

att gå till vila. 

Måste man i en teater eller konsertsalong tränga sig 

förbi andra för att uppnå eller lämna sin plats, är det 

ohövligt att vända dessa ryggen. Artigheten kräver, 

att man med en liten bugning ber om ursäkt för det 

besvär, man vållar dem, och man bör därför vända 

ansiktet åt personen i fråga. 

Att skymma scenen eller estraden för andra åhörare 

genom att resa sig upp under föreställningen är i högsta 

grad taktlöst. Blir man störd genom ett sådant beteende, 

har man rätt att säga vederbörande detta, men 

det bör naturligtvis ske i hovsam ton. 

Skulle man erhållit en sådan plats, att man stänger utsikten 

för dem, som sitta bakom, bör man ändra ställning, 

så att detta missförhållande i möjligaste mån 

undanröjes. 

En person kan knappast begå en större taktlöshet än 

att under föreställningen prata med sin granne. Är 

hans talträngdhet så stor, att han ej kan vänta med

vad han har att säga till mellanakterna, röjer han en 

sorglig brist på självbehärskning. 

Teaterbesökare böra ej hälsa på bekanta personer, 

som sitta långt borta i salongen. Lämpligast är att uppsöka 

dem i foyern under mellanakterna eller hälsa på 

dem efter föreställningens slut. 

Stör aldrig intrycket av slutscenen i ett teaterstycke 

genom att bullersamt lämna din plats innan ridån gått 

ned. Avsikten att fortast möjligt komma ut i klädlogen 

är intet motiv, som rättfärdigar en sådan taktlöshet. 

Låt gärna den värsta rusningen ute i klädlogen gå 

över, innan du begär dina överplagg. 

Har du bevistat föreställningen i sällskap med damer, 

skall du vara dem behjälplig med att påtaga ytterplaggen. 

På restauranger och andra offentliga 

lokaler. 

Det sätt, varpå en person uppträder i en restaurang 

eller annan offentlig lokal, röjer med säkerhet graden 

av hans bildning. Den, som hänsynslöst seglar fram 

mellan bordsraderna i en restaurationslokal för att 

bland den församlade mängden uppsöka sig en plats, 

och därvid icke ens ber om ursäkt för de knuffar, som 

han kanske utdelar till höger och vänster, den får icke 

bliva förvånad, om han hör utrop av ovilja efter sig. 

Verklig bildning och god uppfostran visar sig ingenstädes 

mera till sin fördel än på sådana ställen, där 

man oftast kommer i beröring med personer, som äro 

en fullt främmande. 

Vid inträdet på en restaurang tar man genast av sig 

hatten och befriar sig från överplaggen, varefter man 

lugnt och stilla tager plats utan att besvära andra gäster. 

Besökande av offentliga lokaler böra alltid vinnlägga 

sig om att icke genom högljutt tal eller bullrande uppträdande 

störa de kringsittande. Det finns personer, 

som på restauranger föra så högljudda samtal, att man 

vid borden runt omkring måste lyssna till dem ord för 

ord, antingen man vill eller icke. Icke sällan inbillar 

sig vederbörande, att sådant är bevis på ett hurtigt och 

käckt uppträdande, under det att varje bildad människa 

tar det som uttryck för bristfällig uppfostran. 

Tag aldrig betjäningens uppmärksamhet i anspråk 

mer, än vad som är nödvändigt. Man bör komma 

ihåg, att även andra ha rätt till dess tjänster. Många 

personer lägga beslag på uppassaren på ett sätt, som 

om de ansåge denne anställd uteslutande för deras 

egen räkning. 

Icke sällan kan man iakttaga, hurursom unga herrar 


57 

utsätta uppasserskan för en 

kränkande kurtis. Sådana 

äkta knoddfasoner väcka 

alltid bildade gästers berättigade 

ovilja. Förekommer 

det, även om damer äro 

med, i sällskapet vid bordet, 

så vittnar det om en otrolig 

tölpaktighet. 

Finner du dig ha skäl till klagomål 

med avseende på servis 

eller mat, så ställ ej till uppträde med betjänten, 

utan anhåll i hövlig ton att få tala med hovmästaren 

på stället om saken. 

Undvik att närgånget fixera förbipasserande gäster 

och var alltid mån om att bereda plats för dem vid 

förbipassagen. 

Skatta aldrig åt oskicket, att sedan du slagit dig ned 

vid ett bord taga fram spegel och kam för att ordna 

hår eller skägg. Sådant ombesörjer man ute i tamburen 

eller vestibulen. 

Dock är en egen liten fickborste att rekommendera, ty 

att använda hårborstarna i tamburen är ur hygienisk 

synpunkt mindre tilltalande. Mången har på det sättet 

ådragit sig hårsjukdomar. 

Om man ute på en restaurang sammanträffar med 

vänner och bekanta, får man aldrig slå sig ned i deras 

sällskap, utan att man blir uppmanad därtill. De 

kunna till exempel föra ett samtal, som en nykommen 

blott skulle störa. 

Träffar man i en väns sällskap personer, som man ej 

känner, är det dennes plikt att presentera dem för en. 

Skulle han försumma detta, bör man utan vidare uppmana 

honom att göra det. Personer, med vilka man 

en längre stund skall vara tillsammans, måste man 

känna till namnet. 

Behandla ej hotell- och restaurangpersonalen på ett 

överlägset och föraktfullt sätt! Dessa människor äro 

visserligen till för att betjäna gästerna, men man ökar 

ej deras beredvillighet härtill genom att tilltala dem i 

en tvär och befallande ton. En gäst, som behandlar 

betjäningen på detta sätt, visar för övrigt inga tecken 

på överflödig bildning, allra minst om det sker, då han 

ser, att de ha fullt upp att göra. 

Tala aldrig klandrande om personer ute på offentliga 

ställen. I alla händelser bör du iakttaga stor försiktighet 

vid nämnandet av namn och dylikt. Någon av de 

kringsittande kan vara en vän eller släkting till den 

person, som är på tal. 

På ett kontor stiger man in utan föregående knackning 

på dörren. En sådan endast besvärar personalen 

med att gå och öppna eller att bedja den besökande 

stiga in.

I bibliotek och lässalar måste man bemöda sig om att 

icke störa dem, som sitta där för att läsa eller skriva. 

Samtal på sådana ställen få på inga villkor förekomma. 

I butiker. 

Av biträdena i en butik har man först och främst rätt att 

fordra, att de på ett vänligt och artigt sätt bemöta alla 

kunder, samt att de expediera dem i tur och ordning. 

Iakttaga de ej detta, torde ej principalen få anledning 

att glädja sig åt någon ökad kundkrets. 

Inträder en kund i en affär och man ej har tillfälle 

att genast sysselsätta sig med honom, emedan man är 

upptagen med andra, får man ej låtsa, som om man ej 

såge honom, utan man är skyldig att förbindligt hälsa 

åt honom samt förklara, att man strax skall få tid att 

expediera honom. 

I sådana fall, då en kund har så bråttom, att han ej 

hinner vänta, tills det blir hans tur, kan biträdet hos 

den, som han expedierar, anhålla om tillåtelse att för 

ett ögonblick få bryta turen. 

Biträdena böra vinnlägga sig om att i sitt samtal med 

kunderna hålla sig till det rent sakliga. Förkastligt är 

det, om de giva detta en rent personlig karaktär, varpå 

sådana yttranden som de följande äro exempel: ”Detta 

tyg skulle passa frun synnerligen bra.” ”Grevinnan 

den och den har också köpt av detsamma.” Somliga 

obeslutsamma personer kunna visserligen påverkas 

av sådana yttranden, men på andra åter verka de raka 

motsatsen till vad man åsyftar. En sådan taktik förutsätter 

en skarp iakttagelseförmåga och människokännedom 

hos biträdena, så att de kunna avgöra, när en 

sådan påverkan från deras sida är på sin rätta plats, 

eller när den bör undvikas. Deras behandling av kunderna 

växlar då allt efter de personer, med vilka de 

ha att göra. 

Fasta bestämda priser skola alltid tillämpas. Iakttages 

ej detta, uppstår misstroende hos kunderna, vilket 

framkallar det otrevliga sättet att pruta. 

Ett praktiskt och bekvämt sätt är det i större affärer 

praktiserade bruket att förse de i skyltfönstren utställda 

varorna med prislappar. De på det sättet synliga 

priserna föranleda mången köpare att fatta ett raskt 

beslut om inköp av en vara, som passar honom både 

med hänsyn till pris och beskaffenhet, och han är 

därigenom i tillfälle att på förhand avgöra, om han 

har råd att skaffa sig en viss önskad vara, innan han 

går in i butiken för att närmare taga den i betraktande. 

Annars kan det inträffa att priset så överstiger, vad han 

tänkt sig, så han, när han får höra detsamma, måste 

avstå från allt vidare reflekterande på saken i fråga. 

En kund har rätt att begära det bästa gångbara pris, 

men därmed bör han låta det bero. Han får i regel 

inte bättre pris genom att pruta, ty så snart man lärt 


58 

känna hans belägenhet, höjer 

man bara det verkliga 

priset, så att det blir prutmån 

på detsamma. Märker han 

däremot, att man icke tillmötesgår 

honom i fråga om det 

förstnämnda kravet, har han 

endast att sluta upp med sina 

inköp i den ifrågavarande affären. 

Måste man till exempel återlämna 

en köpt sak, emedan den er var av utlovad 

kvalité, så skall man vända sig direkt till principalen 

med sina anmärkningar. Att klandra biträdena för en 

sådan vara är opassande och orättvist, ty de ha ej gjort 

inköpen, 

Vad anmärkningar mot biträdena i allmänhet beträffar, 

så gäller det att iakttaga stor försiktighet. Man bör 

komma ihåg, att deras principal helst ser, att de icke 

försvara sig, även om de ha aldrig så stora skäl härtill. 

Man bör aldrig gå in i en butik, utan att man har allvarlig 

avsikt att köpa något. Att låta biträdet plocka 

ned disken full med varor och sedan, då ingenting 

passar, avlägsna sig utan att ens tacka för besväret, 

vittnar om stor taktlöshet. 

I det fall, att man vill hava god tid på sig i för att välja 

bland framlagda varor, bör man visa de andra kunderna 

så stor hänsyn, att man uppmanar biträdet att 

expediera dessa under tiden. 

Man bör i möjligaste mån undvika att gå in i en affär, 

just som den skall stängas. Biträdenas fritid är så 

sparsamt tilltagen, att den ej tål vid att på detta sätt 

ytterligare bliva beskuren av kunderna. 

Man skall alltid ha för regel att på disken räkna de 

pengar, som man får tillbaka. Har biträdet räknat fel, 

då han lämnat pengar tillbaka, och kunden ej upptäcker 

detta, förrän han lagt ned dem i portmonän, är 

det i allmänhet för sent att få felet rättat. 

Husbondefolk och tjänstefolk. 

Det bör icke vara en likgiltig sak för en husmoder, 

hur tjänstefolket dömer om henne. Redan ur denna 

synpunkt bör hon därför icke försumma sin värdighet 

som fru i huset. 

Detta innebär dock inte, att hon blott i befallande ton 

skall tilltala sitt tjänstefolk. Tvärtom bör hon stå i ett 

sådant förhållande till dem, att blott en antydan från 

hennes sida är tillräcklig för att få dem att utföra, vad 

hon önskar. 

En bildad person plägar i allmänhet icke genom ett 

barskt och befallande sätt bevisa sin överlägsenhet

och makt mot underordnade utan snarare visa mera 

välvilja, mildhet och hövlighet mot dem än till och 

med mot sina jämlikar. 

Tjänarna måste en gång för alla få klart för sig, att en 

befallning från husmodern måste obetingat verkställas, 

antingen hon sedan personligen utdelar den eller 

låter framföra den genom ett barn eller genom en annan 

tjänare. 

Intet resonerande hit och dit angående det befallda 

får därför förekomma mellan husbondefolket i en 

tjänares närvaro. Sådant är endast ägnat att försvaga 

husmoderns myndighet i tjänstefolkets ögon. 

Husmodern har att vänja sina tjänare vid snygghet, 

ordning, hövlighet samt ett stilla och tyst arbete. 

Blir hon tvungen att göra ombyte av personal, och 

den nya tjänsteflickan ej vill foga sig efter husets antagna 

bruk, så är det mycket bättre, att hon fortast 

möjligt gör sig av med henne och skaffar en passande 

ersättning, än att i hushållet behålla en människa som 

ideligen blott skulle vålla obehag. 

Med avseende på de husliga arbetena skall matmodern 

alltid giva noggranna och bestämda anvisningar 

och i början bör hon genom frågor förvissa sig om, att 

tjänarna förstått dem. Så småningom låter hon dem 

sedan utföra arbetet på ett mera självständigt sätt, så 

att de få vänja sig vid att noggrant verkställa hennes 

uppdrag, även om hon är förhindrad att själv närvara 

allt emellanåt. 

Den känsla av ansvar, som alltid följer med en sådan 

självständighet i arbetet, bör vara ägnad att sporra 

tjänstefolket till större pliktuppfyllelse så att de med 

desto större uppmärksamhet utföra det anvisade arbetet. 

Genom att på det sättet förmå de underordnade 

att tänka över vad de göra och ej blott mekaniskt utföra 

sina sysslor, tillerkänner man dem deras rätt som 

människor, höjer dem i deras egna ögon och har slutligen 

själv den största fördelen därav. 

I hus, där det finns talrikt med tjänstefolk, bör man 

vänja tjänarna vid att icke gå in i rummen, utan att 

de ha något att uträtta där. Ankommer ett brev eller 

dylikt, bör detta genast genom behörig tjänare överlämnas 

till herrskapet. Är detta däremot upptaget av 

någon besökande, så bör tjänaren i fråga vänta med 

framlämnandet, tills denne gått sin väg. 

Tjänstefolket bör ej tillåta sig att muntligen hälsa på 

en besökande och ännu mindre att inleda ett samtal 

med en sådan. 

Man bör icke tillåta barnen att dua tjänarna. En alltför 

stor förtrolighet mellan barn och tjänare är icke 

alltid till nytta för de förra. Barnen skola vänjas vid 

att vara artiga mot tjänstefolket. Man får aldrig tillåta 

dem befalla utan tillhålla dem att hövligt begära vad 

de önska. Rätten att befalla tillkommer endast husbondefolket. 


59 

Man bör aldrig inviga tjänstefolket 

i familjeangelägenheter. 

Hemligheter kunna 

endast bevaras, så länge ingen 

främmande delar dem. En 

tjänare som fått sig sådana 

anförtrodda, kan visserligen 

bevara dem, så länge han 

tjänar i familjen, men man 

kan inte lita på att han kommer 

att göra det allt framgent, 

även sedan han lämnat 

platsen, och nu för tiden är det endast få tjänare, som 

tillbringa hela sitt liv i samma familj. 

En husmoder bör undvika att taga tjänare, som förut 

haft plats i en familj, med vilken hon står i särskilda 

vänskapsförbindelser. Sådant kan lätt vålla henne 

obehag, ty den andra familjen kan hava skäl att misstänka, 

att tjänaren i fråga meddelar både ett och annat 

ur familjelivet hos sitt förra husbondfolk, något som 

detta kanske helst önskade, att det icke komme fram. 

En husmoder bör vidare taga sig i akt för att från början 

framställa arbetet för sin nya tjänarinna i ett alltför 

överdrivet fördelaktigt ljus. Hon får icke lämna försummandet 

av ett uppdrag oanmärkt eller låta dåliga 

vanor opåtalt göra sig gällande. Hon skall alltifrån 

första stunden tala om för sin tjänarinna, vad hon fordrar 

av henne, och visa henne allt det arbete, som 

hon har att utföra i tjänsten. Går däremot matmodern 

tillväga på det sättet, att hon först efter hand pålägger 

sitt tjänstefolk det ena åliggandet efter det andra, så 

uppnår hon ej sitt syfte utan giver endast anledning 

till missnöje. 

I början måste hon visa större överseende och tålamod 

än längre fram, då hon har, rätt att fordra, att 

tjänarna hunnit göra sig förtrogna med förhållandena 

i huset. Lägger hon märke till dåliga vanor och maner, 

måste hon i alla händelser för vederbörande tjänare 

framhålla, fast naturligtvis i skonsamma ordalag, att 

sådant icke är tillåtet i hennes hus, och med bestämdhet 

fordra, att dessa vanor bortläggas. 

Det är en självklar sak, att en sådan önskan icke kan 

uppfyllas på en enda dag, ty ingenting är svårare än 

att bortarbeta en inrotad vana. Husmodern måste 

därför visa tålamod med ett och annat i början samt 

uttala något berömmande ord, då hon har anledning 

därtill. Lovordandet är i allmänhet en mycket kraftigare 

sporre än ogillandet, ty får tjänstefolket den uppfattningen, 

att det aldrig kan göra husmodern till lags, 

börjar det snart att tredskas. 

Åt tjänare, som haft anställning i huset i många år, 

bör man medgiva vissa företräden, men dessa få aldrig 

urarta till en överdriven förtrolighet. I borgerliga 

familjer äro beröringspunkterna mellan husbondfolket 

och tjänarna talrikare än hos förnämt herrskap, 

men icke desto mindre måste husmodern förstå att 

med artighet upprätthålla den gräns, som skiljer de 

båda parterna åt. Vad man härvidlag i hög grad måste

iakttaga är just tålamod på samma gång som man 

måste undvika svaghet. Häftighet och ohövlighet äro 

också något, som husmodern måste taga sig i akt för, 

ty sådant endast nedsätter henne i tjänstefolkets ögon. 

Häftighet och vrede äro inga bevisande medel, som 

verka övertygande. 

En självklar sak är, att husmodern bör föregå sitt tjänstefolk 

med goda exempel i allt, som god plägsed och 

levnadsvett fordrar. Så bör hon till exempel i samtal 

med sitt tjänstefolk aldrig beteckna sina anhöriga 

blott med deras förnamn eller nämna vänner endast 

med deras namn, utan hon bör därvid nyttja den titel, 

som tillkommer dem. På det sättet lär hon även de 

underordnade att iakttaga detsamma. 

Tjänstefolket skall alltid vänjas vid att anmäla en besökande 

för värdinnan, innan denne införes, samt att 

på hövligt sätt mottaga en främmande, även om det är 

den simplaste arbetare. 

Fria hantverkare, såsom skräddare, skomakare med 

flera, få vi icke betrakta såsom våra underlydande, 

även om de arbetat åt oss i många år. Man skall vinnlägga 

sig om att mottaga dem hövligt samt att aldrig 

tilltala dem annorlunda än med orden ”Fru” eller 

”Herr” jämte deras tillnamn. 

Tjänstefolket bör vinnlägga sig om att ombesörja upppassningen 

vid bordet så bullerfritt som möjligt. Därvid 

är att iakttaga, att man, alltid räcker fram rätterna 

på bordsgästernas vänstra sida, så att denne bekvämt 

kan lägga för sig med höger hand. Borttagandet av 

den använda servisen däremot sker alltid till höger 

om gästen. För övrigt måste husmodern svara för, 

att tjänstefolket på förhand är underrättat om rätternas 

gång, ombyte av tallrikar och dylikt, så att inga 

obehagliga störningar inträffa, något som lätt kan äga 

rum, om sådana meddelanden lämnas först i sista 

ögonblicket. 

När en besökande skall gå sin väg, bör tjänsteflickan 

utan anmaning vara honom behjälplig med ytterplagget 

samt öppna dörren för honom och sedan tyst och 

stilla stänga den efter honom. 

Av tjänstefolkets artiga och hövliga beteende kan man 

i allmänhet ganska lätt sluta sig till den ton, som råder 

i ett hus. 

Något, som en tjänare vet att sätta högt värde på, är 

små tillmötesgåenden från husbondefolkets sida. Har 

du en tjänare, som uträttat något till din synnerliga 

belåtenhet, så skänk honom gärna den uppmuntran, 

som ligger i en liten gåva. Du behöver icke därvid 

vara slösaktig, utan måttan är även här att rekommendera, 

men ett sådant erkännande i handling uppskattas 

långt högre än de mest berömmande ord. 

Vid jul och andra högtider på året eller vid andra tillfällen, 

då gåvor eller godsaker rikligen utdelas till familjemedlemmarna, 

får man under inga förhållanden 

glömma tjänarna. 


60 

Unna framför allt dina tjänare 

en ostörd och tillräcklig 

sömn! Kommer du till exempel 

hem nattetid, bör du ej i 

onödan väcka upp dem. Att 

under sådana förhållanden 

påkalla deras hjälp för småsaker, 

som man utan större 

besvär själv kan utföra, vittnar 

om brist på eftertanke. Vi 

skola betänka, att de som dagen 

i ända äro i verksamhet 

till vårt bästa, behöva genom en ostörd sömn få sina 

krafter stärkta för den kommande dagens större värv. 

Vad tjänarens plikter angår, så äro lydnad, trohet, ordningssinne 

och ärlighet de kardinaldygder, som den 

tjänande bör vara angelägen att tillägna sig. Den, som 

vinnlägger sig härom, kommer icke blott att gagna sin 

principal utan även sig själv, ty han skapar därmed 

förutsättningarna för sin egen framgång i livet. 

Brevväxling. 

Brevväxling är skriftligt umgänge, ett blev således 

skriftlig visit, som man avlägger hos adressaten. 

Nästan alla den goda tonens regler, som gälla för det 

personliga umgänget, ha även i stort sett sin tillämpning 

på brevväxlingen. 

Undvik att i onödan och över hövan utvidga denna! 

Det drar åtskilligt med pengar och blir mycket tidsödande. 

Då du väljer personer, med vilka du ämnar inleda en 

förtrolig brevväxling, bör du vara lika försiktig, som 

vid valet av ditt dagliga umgänge. Skriv aldrig ett fullkomligt 

innehållslöst brev, utan vinnlägg dig om att 

det åtminstone kommer att innehålla något, som kan 

vara till nytta eller nöje för den, som får mottaga det. 

Bör man iakttaga försiktighet i tal, så är detta i ännu 

högre grad nödvändigt i skrift, och det är av lika så 

stor vikt, att man iakttager varsamhet med de brev, 

man själv mottager. Försummar man denna klokhetsregel, 

kan mycket missförstånd och mycken tvist och 

förargelse uppkomma därav. Genom brevskvaller och 

skriftligt meddelade falska underrättelser har mången 

redlig man tillfogats oändlig skada och blivit misstänkliggjord 

inför tusenden. 

Ett brev måste givetvis vara prydligt och rent. Är det 

smutsigt och nedplumpat, gör det ett högst oangenämt 

intryck på mottagaren. Överstrykningar och tilllägg 

mellan raderna få heller icke förekomma. 

Brevpapperet skall vara av prima kvalité, men man 

bör undvika sådant, som har bjärta färger, ty det försvårar 

vanligtvis läsningen av det skrivna. Däremot 

bör man tillse, att brevpapper och kuvert är av samma 

sort. Utsmyckningar på brevpapperet avrådas be-

stämt. Sådan grannlåt vittnar blott om simpel smak. 

Däremot kunna kuverten och papperet gärna bära 

brevskrivarens monogram. 

I privatkorrespondenser bör man ej använda papper 

och kuvert med firmastämpel. 

Skrivstilen bör vara klar och ren så att brevet är tydligt 

läsbart. Ett brev, som är slarvigt skrivet, ger adressaten 

det intrycket, att brevskrivaren velat fortast möjligt 

hafsa ifrån sig skyldigheten mot honom. Utmärker sig 

stilen för nästan oläsliga kråkfötter, som vållar mottagaren 

det största besvär att tyda, så förtjänar ett sådant 

brev oläst hamna i papperskorgen. 

Även i avseende på rättskrivning och kommatering 

hör att brev uppfylla medelmåttiga fordringar. 

Använder man läskpapper, får man se till, att skriften 

inte alltför starkt förbleknar. Har man tid, att låta den 

självtorka, så är detta det bästa. 

Adressen måste vara noggrann och tydlig, annars kan 

brevet lätt komma på avvägar. Lämpligt är, att brevskrivaren 

utsätter sitt namn och sin adress på brevets 

baksida, i vilket fall han återfår brevet, om det ej skulle 

anträffa adressaten. 

Man börjar ej ute vid kanten på arket utan lämnar en 

marginal på en fingers bredd vid vänstra kanten. Är 

det fråga om en skrivelse till någon myndighet, måste 

man lämna en betydligt bredare marginal. På högra 

sidan av arket skriver man däremot ända ut till kanten, 

men man bör undvika att sammanpressa bokstäverna 

mot slutet, något som man är rätt benägen för 

att göra, men som tar sig mycket fult ut. 

Med avseende på utanskriften och titulering en gäller 

följande. 

Är mottagaren en vanlig borgerlig person, så har man 

ingenting annat att iakttaga än att titeln skrives före 

namnet. Ordet ”Herr” kan antingen sättas före eller 

efter titeln. Exempel: ”Fabrikören Herr A. Rundqvist” 

eller: ”Herr Fabrikören A. Rundqvist”. 

Till en adelsman däremot skriver man först titeln och 

därefter ”herr” och “välborne” före namnet. Till exempel: 

“Majoren Välborne Herr E. Liliehöök”. “Godsägaren 

Herr Baron A. Örnklo.“ 

I det fall att adressaten är innehavare av någon orden, 

kan detta angivas i utanskriften på följande sätt: Professorn 

och Riddaren Herr A. E. Borén.” 

Ett brev börjar med tilltalet.. Undantaget härifrån 

utgöra affärsbrev, vilka man börjar med att överst i 

högra hörnet skriva datum, därefter följer tilltalet och 

den korta adressen och sedan innehållet. Till exempel: 

Göteborg den 15 jan. 1918. 

Grosshandlare Herr S. J. Thorén, 


61 

Mariestad. 

Till svar å Eder ärade skrivelse 

av den 8 dennes får jag 

meddela etc. 

Bredden av tomrummet 

mellan tilltalet och brevets 

början är beroende av adressatens 

sociala ställning. Är 

brevskrivaren i detta avseende 

likställd med mottagaren, 

så är ett par fingers bredd tillräckligt. Ställes brevet 

däremot till en högt uppsatt person, bör man börja 

på arkets mitt. 

Avslutar man ett brev nere på sidan, får man se till, 

att man lämnar god plats för slutkomplimangen och 

namnunderskriften. 

När man avslutat innehållet i ett brev, skriver man 

tillgivenhetsordet ett par rader lägre till höger och 

därunder sedan namnet. Datum skriver man till vänster 

på samma rad som namnunderskriften eller en 

rad högre. Det förekommer emellertid, att man även i 

privatbrev skriver datum i början av brevet. 

Tilltalet i ett brev får aldrig bestå av sådana uttryck 

som ”bästa herre” eller ”bästa fru” eller ”bästa fröken”. 

Är adressaten en person, med vilken man står 

i ringa förbindelse, låter man tilltalet utgöras av titel 

och namn. Adressorten kan man här medtaga eller 

utelämna allt efter behag. Efter ett sådant tilltal, som 

är åtföljt av adressen, utsättes skiljetecknet punkt i 

stället för utropstecken. 

Är brevet ställt till en fru, börjar man på följande sätt: 

Fru Maria Salin 

Karlstad. 

Gäller brevet en fru av adlig börd, tilltalas hon med 

”Välborna Fru” etc. 

Slutet på ett brev består av en tillgivenhetsformel med 

växlande uttryck allt efter de båda parternas förhållande 

till varandra och adressatens sociala rang. 

Det korta uttrycket ”Högaktningsfullt” blir mest brukligt 

emellan köpmän. Andra exempel på tillgivenhetsformler 

äro: ”Med tillgivenhet”, Tillgivnast”, ”Med 

högaktning och tillgivenhet”, ”Med aktningsfull tillgivenhet” 

o.s.v. 

I allmänhet bör man gömma mottagna brev, i synnerhet 

sådana från vänner och bekanta, ty de kunna 

efter långa tider framkalla angenäma minnen av vad 

som varit. 

Ett brev bör besvaras fortast möjligt. Dröjer man härmed, 

kan detta vålla adressaten obehag, i alla händelser 

verkar det mindre angenämt på honom. Underlåter 

man att besvara ett brev, visar man därmed

ohövlighet mot brevskrivaren. Man bör därför besvara 

alla brev. 

För att icke glömma att lämna begärda upplysningar 

vid besvarandet av ett brev bör man alltid ha detta 

framför sig vid tillfället. 

Man bör aldrig för att spara porto sända brev med 

resande eller eljest skicka dem med någon lägenhet, 

ty man kan inte alltid fullt lita på människors punktlighet. 

Vill man ha dem riktigt och hastigt befordrade, 

skall man därför alltid låta dem avgå med posten. 

Artigheten kräver, att man har reda på, hur adressaten 

skriver sitt namn, samt iakttager, att man själv skriver 

det på samma sätt i sina brev. Skriver till exempel en 

person Thorén med Th eller Karl med C eller Ejnar 

med Ei, måste brevskrivaren iakttaga detsamma. 

Läs dina brev då du är ensam och ej i andras närvaro, 

om nu detta senare kan undvikas, Detta bör man iakttaga 

dels av hövlighetsskäl och dels av försiktighet, på 

det att man ej genom miner må förråda innehållet. 

Bäras brev lösa i fickorna, bli de lätt skrynkliga. De 

vittna då om bristande ordningssinne och göra i detta 

skick ett oangenämt intryck på mottagaren. Sådant 

kan undvikas, om man bär dem i en liten bok. 

En hälsning, förfrågan eller dylikt, som man fått mottaga 

genom brev, får man under inga förhållanden 

besvara med brevkort. För övrigt använder man ej 

sådana för meddelanden av mera privat natur. Mottagaren 

kan därav få obehag. 

På gatan och promenaden. 

En bildad och väluppfostrad människa igenkänner 

man genast av det sätt, varpå hon rör sig på gatan. 

Hennes gång är jämn, antingen hon går fort eller långsamt. 

Hon springer inte än från den ena trottoarens 

sida och än från den andra, stannar inte i onödan, 

tittar inte än upp i luften och än ned på jorden, och 

allraminst stirrar hon de mötande i ansiktet eller tittar 

in i fönstren hos folk. Hon rör sig så, att hon varken 

förhindrar eller stör någon. 

Om ej detta senare iakttages i de stora städerna, där 

tusentals människor röra sig i en oavbruten ström fram 

och tillbaka på gatorna, skulle all offentlig samfärdsel 

omöjliggöras. 

Den, som ej bekymrar sig om detta, må ej bli förvånad, 

om han utsättes för olägenheter. 

På gatan röra sig ju alla samhällsklasser. 

För den bildade är hövligheten högsta lag även här, 

men på gatan möter man också mycket folk, som ej 

har den minsta aning om vad takt och god ton kräver, 

och som åtminstone icke utmärka sig för någon högre 


62 

grad av hövlighet. 

Bredspårig rör sig en sådan 

människa framåt på trottoaren 

och bekymrar sig ej 

om, huruvida någon lämnar 

honom rum eller ej. Själv 

lämnar han ej plats, och 

den, som ej går ur vägen för 

honom, måste finna sig i att 

bliva rätt så hårt knuffad. Det 

tjänar ingenting till att förebrå 

en sådan människa härför. Detta skulle endast förvärra 

saken. Han resonerar endast som så: “På gatan 

är den ena lika god som den andre. Trottoaren är lika 

mycket till för dig som för andra. Han håller endast på 

sin egen rätt men erkänner ej sina medmänniskors. 

En sådan människa bör man helst vika undan för. Förfäktar 

man sin rätt, utsätter man sig endast för obehag. 

Stundom kan man se sådant folk föra stora bördor på 

trottoaren. Icke ens då taga de någon hänsyn till dem, 

de möta. Icke sällan ha därigenom toaletter blivit skadade 

eller till och med olyckshändelser inträffat. Det 

bästa, man i dylika fall kan göra, är att fästa en poliskonstapels 

uppmärksamhet på saken. 

Han är då skyldig att visa dem ned från trottoaren. 

Inlåter man sig själv i tvist med dem, blir endast obehag 

följden. 

Då man vid möte på gatan måste vika undan, kräver 

hövligheten, att man lämnar trottoaren åt äldre personer, 

i synnerhet de åt husraden vettande sidan. Är 

trottoaren belagd med huggen sten vid ytterkanten, 

och en person som man är skyldig den omnämnda 

hänsynen, kommer gående på trottoarstenen, så låter 

man honom naturligtvis behålla denna. Även unga 

damer äro skyldiga att i detta avseende iakttaga de 

äldres rätt. 

En man låter aldrig tvinga damer och barn att övergiva 

trottoaren. 

En dam, som vill göra anspråk på belevenhet, får icke 

ila gatan fram med samma fart som en tjänsteflicka, 

ej heller gå så långsamt, som om det gällde att promenera. 

Att stanna på trottoaren och vända sig om efter förbigående 

anses för en mycket grov försyndelse mot den 

goda tonen. Är det något, som till den grad fängslar 

en persons uppmärksamhet på gatan, att han måste 

stanna och vända sig om, bör man draga sig tillbaka 

till husväggen och lämna trottoaren fri. Detsamma 

gäller, om man önskar betrakta föremål, som äro utställda 

i butiksfönstren. 

Ohövligt är det också att djärvt stirra de mötande i 

ansiktet. Det är vanligtvis unga herrar, som pläga göra 

sig skyldiga till detta emot damer. Ännu mera opas-

sande är det, om de på gatan tilltala damer, som de 

icke känna. Blir en dam utsatt för en sådan förolämpning, 

bör hon hastigt draga sig undan utan att svara. 

Skulle personen i fråga ändå inte vilja låta henne vara 

i fred utan går så långt i sin efterhängsenhet, att han 

ämnar göra henne sällskap, då bör hon gå in i första 

bästa butik eller hus för att dröja där en liten stund. 

Hon ingiver då den efterhägnse den föreställningen, 

att hon uppnått målet för sin gång, och han torde då 

finna för gott att avlägsna sig. 

Om den oförskämde likväl icke lämnar platsen utan 

synes vänta på henne, bör hon hänvända sig till en 

poliskonstapel, som nog sörjer för, att hon blir befriad 

från den oblyge förföljaren. 

Den störta försiktighet måste iakttagas vid bärandet av 

en del föremål, som anses tillhöra toaletten. I all synnerhet 

gäller detta käppar och paraplyer. De vålla ofta 

de förbigående ett stort besvär. Man får nämligen icke 

sällan se dem hanteras på ett sätt, att man känner sig 

föranlåten att giva dem, som bära dem, det goda rådet 

att lära sig hantera sådana saker, innan de uppträda 

med dem på gatan. Vanan att bära käppar och paraplyer 

under armen är ju rent av farlig. Många olyckshändelser 

ha förorsakats därigenom, varför man icke 

kan nog ivrigt varna härför. Även kringfäktandet med 

dylika saker är högst ogrannlaga. I städerna, där en 

stor mängd människor ständigt röra sig på gatorna, 

kan man på det sättet lätt stöta till någon förbigående 

och tillfoga honom allvarlig skada. Även om man 

hövligt ber om ursäkt, lindrar man icke därmed den 

tillfogade smärtan. 

Även om man iakttager alla dessa föreskrifter, kan 

man ju lätt råka ut för det missödet att stöta till någon, 

i synnerhet någon av dem, med vilka man är i 

sällskap. I sådana fall skall man hövligt anhålla om 

ursäkt, och detta skall iakttagas, även om någon av 

de andra i sällskapet skulle givit anledning till stöten. 

Det behövs ej långa haranger, utan ursäkten skall 

vara kort och övertygande. Ett enkelt uttryck såsom 

till exempel: “ursäkta mig!” eller: ”ber om ursäkt!” är 

tillräckligt. Damer kunna även ursäkta sig genom att 

blott och bart göra en bugning utan ett enda ord. 

Att man hälsar på bekanta, som man möter eller går 

förbi på gatan, faller av sig självt. Om man stannar för 

att utbyta några ord med dem, stiger man åt sidan eller 

ned på gatan och lämnar trottoaren fri. 

Om en person i vårt sällskap hälsar åt en annan för 

oss obekant person, fordrar artigheten, att även vi 

hälsa åt denne. 

En herre tager naturligtvis av hatten djupare för en 

dam än för en annan herre. Damen själv besvarar 

hälsningen endast genom en lätt bugning. 

Det är en herres skyldighet att först hälsa på en bekant 

dam, men däremot är det opassande, om han 

först tilltalar henne. Märker han emellertid, att hon sy- 


63 

nes vilja säga honom något, 

stannar han genast. Önskar 

han ledsaga damen i fråga, 

beder han om tillåtelse härtill 

och går sedan på hennes 

vänstra sida. 

Huru långt ett sådant ledsagande 

bör utsträckas, låter 

man tid och omständigheter 

helt och hållet bestämma, 

Herrn måste i alla händelser 

vara uppmärksam på, huruvida damen synes tilltalad 

eller ej av hans sällskap. Hellre än att utsätta sig för 

faran att anses för efterhängsen eller besvärlig bör han 

rent ut tillfråga damen om den saken. Har målet blivit 

uppnått, tillhör det naturligtvis herrn att artigt säga 

farväl. 

Gå två personer tillsammans, av vilka den ene har något 

att ombesörja, ett uppdrag att flyktigt utföra i ett 

hus, varvid närvaron av den andre varken är nödvändig 

eller önskvärd, så bör denne vänta på den förre 

utanför. Är det en herre och en dam, lyfter herrn artigt 

på hatten, såväl då han avlägsnar sig, som då han 

återkommer, och detsamma iakttager han naturligtvis, 

om det är damen, som lämnar honom. Ej heller äkta 

makar skulle försumma denna hövlighet. Det hedrar 

den äkta mannen, om han bevisar sin hustru den 

största aktning. 

Med ju större hövlighet han bemöter henne i andras 

åsyn, desto mer stiger han i deras anseende, och de 

bilda sig ett fördelaktigt omdöme om hans uppfostran 

och hans äktenskapliga liv. 

Om två eller flera personer gå i sällskap, måste de 

undvika att bilda en rad, som spärrar vägen. Även om 

blott två och två gå i bredd, böra de tänka på, att det 

är deras skyldighet att vika undan för de mötande. 

Vi ha redan framhållit det oskickliga i att titta in i fönsterna 

till folk. Härifrån gives dock ett undantag. Det 

är, då vi gå förbi en väns eller väninnas bostad. Då 

är det oss tillåtet att blicka upp till deras fönster och 

förvissa oss om, huruvida där finns någon, som kan 

taga emot vår hälsning. 

Visserligen finns det folk, som anser det opassande 

att stå vid fönstret och titta ut på gatan, men detta 

är att driva konvenansen för långt. Varför skulle den, 

som har tid och lust därtill, neka sig nöjet att blicka 

ned på gatuvimlet. Opassande är det emellertid att 

vid fönstret inrätta en stadigvarande arbetsplats, så att 

man alltid måste bli sedd utifrån. 

I de större städerna äro visserligen gatorna så breda, 

att de, som bo mitt emot varandra, svårligen kunna 

se in i varandras fönster, men var och en bör i alla 

händelser tillse, att han eller hon icke visar sig annat 

än fullt klädd vid fönstret. 

Befinna vi oss tillfälligtvis vid fönstret, och en bekant,

som går förbi, hälsar upp till oss, så böra vi vänligt 

besvara hälsningen men sedan omedelbart draga oss 

tillbaka från fönstret. Högst opassande är det att med 

en kikare från fönstret betrakta något, och ännu värre 

blir det, om man skulle företaga sig att rikta den på 

personer för att på detta sätt beskåda deras görande 

och låtande. 

Om närsynta personer använda lorgnett, måste de 

bruka den på ett sådant sätt, att icke andra få skäl att 

misstänka, att det är dem, som de ämna underkasta 

en mönstring. 

Befinner sig en person sittande på en soffa ute i en 

park och en bekant till honom närmar sig för att tala 

med honom, skall han genast resa sig upp. Förbleve 

han sittande i ett sådant fall, skulle det betyda, att han 

ej önskade bliva tilltalad utan ville låta det bero med 

en vanlig hälsning. Man bör hövligt inbjuda personen 

i fråga att taga plats bredvid en på soffan, om man 

önskar, att han skall göra detta. Hyser man icke en sådan 

önskan, förblir man stående under samtalet. Uttalar 

den nykomne en önskan att slå sig ned bredvid 

oss, vilket han naturligtvis endast gör, om han ser, att 

det finns plats, så böra vi vänligt bjuda honom att taga 

plats. Det skulle bliva mycket svårt att angiva skäl, 

varför vi icke önskade hans närvaro. Det skulle for 

övrigt vara att öppet förolämpa honom. 

Unga flickor måste under promenaderna i alldeles 

särskild grad aktgiva på sin hållning, ty de bliva i allmänhet 

föremål för en skarpare uppmärksamhet än 

annat folk. De gå alltid till vänster om de äldre personer, 

i vilkas sällskap de befinna sig på promenaden. 

I parker och offentliga trädgårdar är ett handarbete 

tillåtet en moder, som låter sin små barn leka framför 

sig. Hon bör dock icke välja en sådan plats, att hon 

liksom utställer sig till beskådande för att skryta med 

sin flit. Allra minst passa ett arbete i händerna tillsammans 

med stora eleganta toaletter. 

Den, som på promenadplatser och i parker blir trött 

och sätter sig på en vilsoffa, bör se till, att han aldrig 

vänder ryggen åt de promenerande, ej heller sätter sig 

så, att han blir hinderlig för dem. När man tar plats på 

en soffa, på vilken personer redan förut sitta, bör man 

ej placera sig så nära dem, att man blir tvungen att 

vara medåhörare till deras samtal. Dylika ohövligheter 

bör en bildad människa ej göra sig skyldig till. 

Är det brist på sittplatser på en offentlig promenad, 

bör en ensam herre erbjuda sin plats åt en synbarligen 

trött dam. Även om hon för formens skull avböjer, fäster 

han sig ej därvid utan rekommenderar sig med en 

hövlig hälsning. Damen i fråga skall säkerligen känna 

sig tacksam för denna förekommande artighet. 

Befinner sig herrn däremot i sällskap med damer, kan 

han ej lämna sin plats åt någon annan, ty han får under 

inga omständigheter, lämna sitt sällskap. I fall en 

herre bevakar platser åt damer, som stigit upp för att 

taga sig en liten promenad, så skulle han begå en stor 


64 

taktlöshet mot dessa, om han 

i deras frånvaro bjöd ut platserna 

åt främmande damer. 

Om några komma och vilja 

intaga platserna, är han skyldig 

att på ett artigt sätt beklaga, 

att ide äro upptagna och 

kunna när som helst tagas i 

anspråk. 

Damerna böra slutligen göras 

uppmärksamma på, att 

de vid stora fester, offentliga processioner, illuminationer 

och dylikt skola akta sig för att begiva sig in i 

trängseln. Kunna de icke iakttaga, vad som försiggår, 

från en vagn eller dylikt, böra de hellre avstå från att 

tillfredsställa sin nyfikenhet. Först och främst få de i 

regel sin toalett förstörd i människovimlet, och dessutom 

finns det intet tillfälle, vid vilket de så lätt bliva 

utsatta för förolämpningar. Pöbeln finner, som bekant, 

ett stort nöje uti att vid sådana tillfällen driva sitt spel 

med folk i fina toaletter. Även olyckor kunna i en sådan 

trängsel lätt inträffa och ofta ej med bästa vilja 

förhindras av den närmaste omgivningen. 

Nöjet att få tillfredsställa sin skådelystnad kan omöjligen 

uppväga alla dessa obehagligheter. 

På utflykter i det fria. 

Med vårens inbrott börja utflykterna till landet. Stadsborna 

och i synnerhet invånarna i storstäderna förnimma 

en obetvinglig längtan att komma ut i Guds 

fria natur. Och den, som veckan igenom arbetar på 

verkstäder och i fabriker eller sitter instängd på kontor, 

behöver sannerligen åtminstone en dag i veckan 

komma bort från stadens kvava luft och dammiga gator 

ut till skog och sjö för att där vederkvicka sig och 

hämta nytt mod och friska krafter för nytt arbete. 

En utflykt till landet företages vanligtvis i sällskap 

med flera personer. Deltagarna i utfärden måste alltid 

vinnlägga sig om flit på utsatt tid infinna sig på den 

överenskomna samlingsplatsen. Det väcker så lätt 

misstämning, om man låter de andra vänta på sig. 

Man bör vid ett sådant tillfälle aldrig försumma att 

bereda sig på omkastningar i vädret, även om dagen 

synes bliva än så solig och varm. I alla händelser bör 

man förse sig med varma ytterplagg för aftonen. Det 

kan annars inträffa, att en förkylning följer som ett 

obehagligt efterspel på en tidig utflykt. 

I all synnerhet böra, damerna ställa sig dessa råd till 

efterrättelse, ty de bruka visa föga förtänksamhet med 

anseende på utrustningen vid sådana här tillfällen. 

Huru ofta får man inte se flickor begiva sig iväg i vit 

klänning utan kappa på utfärder, som skola taga hela 

dagen i anspråk. 

Om utflykten avser en båtfärd över en sjö, böra de

stora vida damhattarna lämnas hemma, ty annars kan 

personer, som bära en sådan, inte få göra annat än 

sitta och hålla i den, om det blir blåsigt väder. 

Gäller det en fotvandring eller strövtåg i skog och 

mark, äro de högklackade skorna ingen lämplig fotbeklädnad. 

Med sådana kan man möjligen med 

möda balansera sig fram på en trottoar, men ute i fria 

naturen är man fullkomligt hjälplös med dem. 

Under en utflykt måste naturligtvis en större otvungenhet 

råda än annars, och den medför därför, att etikettens 

stränga ton blir åtskilligt avtrubbad. Dock får 

ingen invagga sig i den villfarelsen att tro, att man vid 

sådana tillfällen kan visa ett stolt förakt för den goda 

tonens regler i allmänhet. 

Från herrarnas sida är ett taktfullt beteende härvidlag 

ännu mera på sin plats, för att icke damerna skola 

få anledning att ångra sitt deltagande i utflykten. En 

herre bör vinnlägga sig om att så förekommande som 

möjligt bemöta de kvinnliga deltagarna och att på allt 

sätt vara dem behjälplig. Hellre må han själv fördraga 

olägenheter, som kunna uppstå under en utflykt, än 

han tillåter, att damerna skola lida av sådana. 

Ute på skogsturer bör aldrig rökning förekomma med 

hänsyn till eldfara. I alla händelser måste man iakttaga 

den största försiktighet i detta avseende. 

Även annars bör man icke tända en cigarrett utan att 

först ha inhämtat tillåtelse av damsällskapet. Man talar 

aldrig med en cigarr i munnen utan håller den i 

handen, medan man språkar. Likaså fordrar hövligheten, 

att man ej sätter sig så att luftdraget för röken i 

ansiktet på damerna. 

Sång är något, som väl alltid förekommer under utfärder. 

Den, som deltager i denna, får ej genom överdrift 

och förlöjligande störa den. Vill han ej medverka efter 

bästa förmåga, bör han tiga. 

Den största hänsyn till damerna måste också iakttagas 

vid lekande i det fria. Om deltagare i detta avseendet 

göra sig skyldiga till försummelser, ej vilja rätta sig 

efter sällskapets önskningar eller genast tölpaktigheter 

såra damerna, så kan hela nöjet bliva förstört . 

Lämpligt är att för val och igångsättande av lekar utse 

en särskild person med förmåga i detta hänseende. 

Skall man först på ort och ställe rådgöra med varandra 

härom, blir det sällan någon fart i lekandet. Åsikterna 

pläga vara så delade i denna sak, att sällskapet blir 

splittrat, och nöjet uteblir. 

Även unga damer kunna under sådana utflykter tillåta 

sig större frihet, men de böra givetvis se till, att de icke 

överskrida gränserna för det, som den goda tonen i 

sällskapslivet ålägger dem. 

Att vara glad med dem, som äro glada, må man gärna 

göra till sitt ordspråk under utflykter, men detta är 

icke detsamma som att hängiva sig åt de anordnade 


65 

lekarna med sådan vildhet 

och uppsluppenhet, att man 

måste anträda hemfärden 

med sönderrivna kläder eller 

med nerfläckade och hopskrynklade 

dräkter. 

Gör man upp eld under sina 

utflykter i skog och mark, 

måste man övertyga sig om, 

att den är fullständigt släckt, 

innan man lämnar platsen. 

Mången söndagsfirare har genom tanklöshet i detta 

avseendet givit anledning till uppkomsten aven förödande 

skogsbrand. 

När man under utflykter intager sina måltider i det fria, 

får man ej lämna papper, buteljer, äggskal och dylikt 

kvar i gräset. Sådant skall omsorgsfullt uppsamlas i 

den medförda matkorgen. I detta avseende brister det 

emellertid mycket hos våra söndagsfirande stadsbor. 

Huru ofta finner man inte om sommaren skogsdungar 

och parker i städernas grannskap alldeles översållade 

med de omnämnda resterna efter de söndagsfirandes 

måltider. , Det är hänsynslöst att på detta sätt tacka 

naturen, för vad man njutit av sol, luft och grönska. 

Vill man från sina skogsutflykter hemföra något grönt, 

bör man på förhand ha utverkat tillåtelse därtill av 

markens ägare. Men även om man äger en sådan tilllåtelse, 

bör man gå till väga på ett försynt sätt, så att 

man ej förstör och trampar ner något i onödan. Bryt 

aldrig topparna av unga träd! 

Den, som vill erfara en verklig vederkvickelse av sina 

utflykter i naturen, skall samtidigt både njuta och studera 

densamma. Det stärker honom både andligen 

och kroppsligen. Hans iakttagelseförmåga skärpes, 

och sinnet uppfylles av sann levnadslust. Stadens fadda 

förströelser kunna aldrig utöva någon dragningskraft 

på den, som lärt sig älska naturen och på det 

sättet umgås med den. 

På resor. 

Man må aldrig underlåta att ägna förberedelserna till 

en resa nödig omsorg. Att försumma detta kommer 

alltid att på ett kännbart sätt hämna sig. 

Icke många äro så lyckliga, att de ej behöva låta varken 

omkostnader eller tid hindra dem från att resa, 

men den däremot, som måste taga hänsyn till den ena 

eller andra av dessa omständigheter eller kanske till 

och med till båda, måste på förhand noga överlägga 

och uppgöra en bestämd resplan. 

Man tager resehandbok och tidtabell till hjälp för att 

något så när kunna beräkna den tid, som den påtänkta 

färden tager i anspråk, och med dessa hjälpmedel kan 

man också göra ett ungefärligt överslag av de kostnader, 

som man har att bereda sig på för att få se den

del av världen, som man har föresatt sig, och för att 

erhålla den njutning, som är förenad med detta. 

Redan tidigt på vintern bör man börja att tänka på 

sina resplaner för sommaren. Man skall icke nöja sig 

med att blott och bart uppdraga de yttre konturerna 

så att säga för sin resa, utan man skulle skaffa sig litteratur, 

som avhandlar de trakter, som man ämnar 

besöka, samt flitigt studera denna. Genom dessa studier 

icke blott ökar man sina kunskaper, utan man ger 

även sin fantasi ökad näring, så att man kan njuta av 

den påtänkta resan i förväg i mycket högre grad än 

annars. Det hör till en resas allra angenämaste förberedelser 

detta, och den, som är nog lycklig att hava en 

ferieresa att vänta sig under den följande sommaren, 

kan knappast på ett angenämare och njutningsrikare 

sätt förströ sig i ensamheten under de långa vinterkvällarna. 

Det uppgjorda programmet skall man under alla omständigheter 

söka genomföra. Att mindre avvikelser 

därifrån kunna bliva nödvändiga, är ju självklart, men 

i det stora hela borde man aldrig avvika därifrån. Sker 

detta, kommer man alltid att efteråt göra sig förebråelser 

härför. Den tanken, att man uppoffrat tid och 

pengar och likväl icke sett det mest sevärda på en 

plats, vilket annars ingick i det ursprungliga programmet, 

kommer att oupphörligt förarga en. 

Har man icke reskunniga och beresta bekanta, av vilka 

man kan inhämta råd och upplysningar rörande de 

platser, man tänker besöka, så kunna de tillgängliga 

resehandböckerna lämna tillräckligt besked om det 

mest sevärda på de olika platserna. Gäller det resor 

inom vårt eget land, äro Svenska Turistföreningens 

resehandböcker att varmt rekommendera. Sådana finnas 

nu i bokhandeln över de flesta svenska landskap. 

De flesta, som nu för tiden företaga semesterresor, äro 

turister, som sätta sitt mål att på kortast möjliga tid 

spänna över ett så stort område av jorden som möjligt. 

Att icke detta lämnar det utbyte och den njutning av 

resan som det forna sättet, då man vinnlade sig om 

att icke blott få se ett visst stycke av världen utan att 

också verkligen lära känna det, ligger i öppen dag. 

För vårt lands vidkommande har Svenska Turistföreningen 

nedlagt ett förtjänstfullt arbete på att väcka intresse 

för resor inom det egna landet just i sistnämnda 

syftet, och i dess handböcker finnas talrika förslag till 

reseplaner att välja på. 

Har man uppgjort ett resprogram, bör man på förhand 

noga överväga, om man har möjligheter att genomföra 

det. Gäller det en resa till utlandet, skall man skaffa 

sig underrättelser om, vilka penningesorter som lätttast 

låta sig växlas, ty annars kan man ofta få vidkännas 

rätt avsevärda förluster. I de flesta fall är det mera 

praktiskt att medföra anvisningar och kreditivbrev. 

Detta och mycket annat är emellertid saker, som man 

måste på förhand lika noggrant överväga som själva 

reseplanen, 


66 

En annan sak, som också kräver 

sin omsorg, är utrustningen 

för resan. I allmänhet bör 

man hålla sig till den gyllene 

regeln som alltjämt visat sig 

vara den mest praktiska: Besvära 

dig så litet som möjligt 

med reseffekter, så framt du 

icke vill gå miste om en stor 

del av njutningen genom de 

olidliga omsorgerna om deras 

säkerhet, Tysken Fredrik 

Gerstäcker berättar, att han på sina långresor ute i 

världen aldrig medfört annat än en rymlig handkoffert 

och en så kallad plaid, och denne man torde i 

praktiken ha gjort erfarenhet av vad som är mest ändamålsenligt. 

En fullständig dräkt av starkt tyg i grå färg torde vara 

det, som bäst kan rekommenderas för en resa. Den 

höga och hårda hatten ombytes mot en mjuk sådan 

eller helst mot en resmössa. En s. k. plaid är ett så nyttigt 

plagg, att det under alla omständigheter bör medhavas. 

Den kan nämligen användas både som kappa 

och till resetäcke och i nödfall även ersätta paraplyet. 

Av linnesaker, mindre klädespersedlar och toalettsaker 

medför man i reskofferten icke mera, än vad som 

är alldeles nödvändigt för att kunna uppträda ren 

och snygg och anständigt klädd. För övrigt rätta sig 

anspråken i detta avseende efter arten av de hotell, i 

vilka man ämnar taga in. Har man för avsikt i att uteslutande 

besöka första klassens hotell, i måste en sällskapsdräkt 

tillhöra utrustningen. Reser man däremot 

som enkel turist och tar in på mera anspråkslösa hotell, 

kan man mycket väl reda sig med sin turistdräkt. 

Kan man dessutom medföra en vanlig reservkostym, 

så är det så mycket bättre, 

En resa för damer kräver givetvis något mera omständighet 

i fråga om utrustning än för herrar. Dock böra 

ej heller de förra besvära sig med onödig packning. 

De skola i all synnerhet bemöda sig om att om möjligt 

i en enda koffert nedpacka alla sina olika förnödenhetsartiklar, 

ty ingenting vållar dem mera besvär, än 

om de skola föra med sig många koffertar och askar. 

Är det senare fallet, består olägenheten icke blott däri, 

att damen i fråga vid ombyte av kupé har mycket att 

bära, utan hon erhåller också på grund härav i regel 

en sämre plats, emedan hon ej kan tävla med de andra, 

då det gäller att upphinna en annan kupé. Dessutom 

kan hon vålla även det övriga ressällskapet besvär 

och obehag. 

Med avseende på toalett och linne måste väl damerna 

på en resa vara rikligare försedda än herrarna. Dock 

må även de taga i betraktande, att det på varje bättre 

värdshus, som de besöka under resan, finns en tvättinrättning. 

Är målet för deras resa en badort, så hava de 

ju ännu mindre anledning att bekymra sig för dessa 

saker, ty där komma de ju att uppehålla sig flera veckor 

och kunna icke genom en skyndsam avresa råka i 

förlägenhet.

Den kvinnliga resdräkten bör helst vara av linne, ty 

sådant tyg är mycket slitstarkt och motstår bäst alla 

strapatser. Slöjan ska vara så lång, att den i nödfall 

kan viras ett par slag om halsen. Vad färgen beträffar, 

är den gröna eller blå mest att rekommendera. 

För övrigt är det mycket svårt att för utrustningen till 

en resa giva en dam råd och anvisningar Hon måste 

förstå att själv utvälja, vad som synes henne oundgängligen 

nödvändig. 

Under själva resan har man att iakttaga den goda 

tonens allmänna regler. Dock behöver man ej vinnlägga 

sig om sådan grannlagenhet, som sällskapslivet 

annars fordrar. Här är var och en sig själv närmast, 

och hänsyn till andra behöver man blott taga i den 

mån, som hövligheten fordrar det. 

Vid instigandet i en järnvägsvagn tager var och en den 

plats, som synes honom bäst, under förutsättning att 

valet står honom fritt. 

Det är ingen människa, som begär, att han skall avstå 

sin plats åt någon annan, och han själv får naturligtvis 

heller icke fordra något liknande. Men givetvis tillkommer 

det en herre att taga behörig hänsyn till medresande 

damer och åldriga personer, så att han icke 

genom försummelser i detta avseende gör sig skyldig 

till ohövlighet. Ser han till exempel, att en dam är 

utsatt för drag eller för solstrålarna, så bör han söka 

undanrödja detta obehag för henne. Går det icke på 

annat sätt, så bör han hellre själv underkasta sig det 

lilla obehaget än att se henne lida därav. Där finns 

till exempel i kupén en äldre herre, som synes vilja 

slumra in under färden. Har man då tillfälle till att 

visa sin artighet genom att erbjuda honom en bekväm 

hörnplats lär han med säkerhet varmt uppskatta vår 

hövlighet. 

Beträffande öppnandet och tillslutandet av vagnsfönstren 

bör var och en i möjligaste mån taga hänsyn 

till de medresandes önskningar. Skulle man på grund 

av sjukdom ej tåla vid, att ett fönster står öppet, torde 

det vara tillräckligt att omnämna detta för medpassagerarna, 

för att de skola rätta sig efter ens önskningar. 

Annars har varje passagerare rätt att fordra, att ett av 

kupéns fönster skall vara öppet. 

Resgods och dylikt, som man tar med sig in i kupén, 

får man aldrig ställa så, att det vållar andra besvär. I 

detta sammanhang kan det vara lämpligt att erinra om 

förbudet i vår trafikstadga mot att placera gepäck ute 

i järnvägsvagnarnas korridorer, 

Har man infunnit sig i god tid till ett tåg för att förskaffa 

sig en bekväm plats och icke vill sitta inne i 

vagnen och hålla denna plats, så kan man belägga 

densamma med en resväska eller dylikt. Tidningar 

kunna icke användas för detta ändamål. Medresande 

ha då skyldighet att respektera detta tecken på att 

platsen är upptagen. Skulle det någon gång inträffa, 

att man vid återkomsten likväl finner platsen upptagen, 

begär man utan vidare att få den upplåten åt sig 


67 

under hänvisning till, att den 

var belagd. Den, som belagt 

en sittplats, har även rätt att 

förfoga över det utrymme, 

som svarar mot denna plats, 

dels på hyllan över och dels 

på golvet under densamma. 

Att under en järnvägsresa inleda 

ett samtal är alltid tilllåtet. 

Huruvida den tilltalade 

obekante grannen synes intresserad 

för att ett sådant kommer i gång, kan man 

snart övertyga sig om efter några allmänna fraser, Förefaller 

han obenägen för en konversation, får man ej 

envist fortsätta sina försök utan i sådant fall inhölja 

sig i tystnad. På många människor verkar emellertid 

detta senare obehagligt, och man får även erkänna, 

att ett ihärdigt stillatigande mellan passagerarna under 

en järnvägsresa genom mindre intressanta trakter 

i längden verkar ganska tråkigt. 

Som regel för sådana samtal bör gälla, att man icke 

lämnar sin medresande några upplysningar om ens 

egna personliga förhållanden, liksom man naturligtvis 

icke heller får söka utforska honom om sådant. Att 

driva medelsamheten därhän är alltid högst oförsiktigt, 

och dylika meddelanden bruka snart nog bliva 

i hög grad besvärliga. För en bildad och kunnig man 

torde det aldrig fattas samtalsämnen. Resan i och för 

sig, de trakter, man genomreser eller redan har genomrest, 

kunna alltid erbjuda sådana. Något, som 

ligger mycket nära till hands, är jämförelse med andra 

resor, som man företagit, varvid man har tillfälle att 

berätta underhållande äventyr och dylikt, vilket kan 

giva anledning till mångfaldigt meningsutbyte, som 

kan göra konversationen intressant för båda parterna, 

Att hos en medpassagerare höra sig för angående målet 

för hans resa är alls icke opassande, och han skall 

säkerligen med nöje giva oss önskvärda upplysningar 

om stad, invånare, hotell och så vidare. Vi kunna kanske 

av honom erhålla värdefulla vinkar och råd för 

vår vidare resa och sålunda på ett icke blott underhållande 

utan även nyttigt sätt utfylla tiden. 

Har man kommit i ett synnerligt underhållande samtal 

med en medresande och önskar att bliva närmare 

bekant med honom, har man att presentera sig för honom 

eller lämna honom sitt visitkort. 

För vårt uppträdande på hotell, restauranger och dylika 

ställen, där vi taga in under resan, gäller den goda 

tonens allmänna regler. Framför allt måste man undvika 

att störa andra resande, som för tillfället bo där. 

Den, som anländer sent på kvällen eller avreser tidigt 

på morgonen och därvid genom högljutt tal eller 

bullersamt uppträdande stör rumsgrannarna i deras 

sömn, röjer en sorglig brist på takt och bildning. 

På hotell och liknande ställen får man icke underlåta 

att giva drickspengar, som till storleken rättar sig efter 

hur mycket man besvärat vederbörande personal.

Även ställets rang får man härvid taga hänsyn till, så 

att man giver rikligare på ett första klassens hotell än 

på ett mindre och mera anspråkslöst värdshus. 

Även om man är den ivrigaste motståndare till drickspengssystemet 

och anser, att värden själv borde avlöna 

sin personal, så får man dock inte undandraga sig 

detta system, så länge det existerar, Man bör betänka, 

att betjäningen är hänvisad till att leva av drickspenningarna, 

Men vi skola hoppas, att ett bättre sakernas 

tillstånd i detta avseende blir infört framdeles, så att 

vi befrias från denna både för gäster och betjäning 

obehagliga avlöningsform, 

En viktig sak för en resande är att hava någon kännedom 

om hotellen på de platser, han ämnar besöka. 

Man skall aldrig ha för regel härvidlag att välja det 

första bästa, som erbjuder sig, ty då kan man ofta råka 

på dåliga hotell, som i hög grad förtaga nöjet under 

resan. I stället bör man på förhand genom bekanta 

eller genom resehandböcker ha inhämtat nödiga upplysningar 

l detta avseende. 

Vi återgiva här nedan de fordringar, som Svenska Turistföreningen 

ställer på ett gott hotell: 

1. I minsta detalj snyggt hållna rum, dagligen vädrade, 

även då ingen bor i dem, fritt från unken luft och 

all obehaglig doft samt från allt, som kan giva intryck 

av otrevnad. 

2. I varje sovrum en god säng, minst 190 cm lång 

och 80 cm bred med goda madrasser, utan gropar 

och knölar, väl och prydligt bäddad med absolut rent 

sänglinne och ofta vädrade sängkläder. 

3. Hela och snygga möbler, rena dukar, ofta piskade 

och vädrade mattor. Då punsch-, öl-, bläck-, flott- och 

andra fläckar på bord, stolar, dukar, mattor och tapeter 

ej bidraga till trevnaden, måste de omedelbart 

avlägsnas, om rummet skall kallas snyggt. 

4. Hel och ren kommodservis utan skvättar eller märken 

efter sådana i handfat eller nattkärl. Alltid friskt 

vatten i handkannan och friskt dricksvatten i karaffinen. 

Inga glömda tidningar på hyllorna, inga halvrökta 

cigarrer i cigarrkopparna, intet damm i vinklar 

och vår, 

5. Ren och frisk luft ej blott i sovrummen utan även i 

korridorer, där matos och disklukt ej få förekomma, 

6. Tystnad och stillhet åtminstone från kl. 11 om kvällen 

till kl. 7 på morgonen. 

7. En anständig och påpasslig samt proper uppassning. 

8. Ett om än enkelt dock gott bord med färskt bröd 

och smör, färska ägg, gott i kaffe och god mjölk, god 

husmanskost med rätter, som äro rensmakande och 

väl tillagade samt prydligt serverade, de må för övrigt 

vara hur enkla som helst. Det finns inget, som en 


68 

resande så litet sätter värde 

på, som smörgåsbord med 

många rätter av sekunda kvalitet. 

En mängd halvtömda 

burkar med andra klassens 

konserver gläder ingen. 

9. Ett vänligt och förekommande 

bemötande av värden, 

värdinnan och deras 

representanter samt villigt 

lämnade råd och upplysningar 

om traktens reseförhållanden. 

Vidare bör ovillkorligen tillses: 

10. att vid förutbeställning av rum sådana enligt beställningen 

verkligen reserveras. 

11. att betjäningen, så vitt möjligt, är tillstädes vid ankomst 

av tåg och båtar. 

12. att nya turlistor för tåg och båtar samt senast utkomna 

telefonkataloger och adresskalendrar finnas 

lätt tillgängliga och att användbart skrivmaterial står 

till förfogande. 

13. att effektiva brandredskap finnas och att synliga 

anslag lämna upplysning om deras placering och användning. 

14. att lämpligt placerad ventilation icke saknas å klosetter 

och att vid dessas skötsel verksamma desinfektionsmedel 

användas. 

15. att alla lokaler inom hotellet, ej minst de allra 

nödvändigaste, hållas fullkomligt snygga och endast 

användas för det ändamål, vartill de äro avsedda, så 

att icke till exempel korridorerna äro belamrade med 

sängar och andra möbler, badrummen användas till 

borstrum och klosetterna, såsom stundom är fallet, till 

samlingsställen för sopor. 

16. att till borstning om aftonen utlämnade kläder och 

skodon verkligen bliva borstade i god tid (före kl. 7) 

på morgonen. 

17. att tillfälle till varmbad, särskilt om morgnar och 

aftnar, så vitt möjligt står till buds utan alltför stor omständighet. 

18. att kaffe med bröd kan erhållas åtminstone så tidigt 

som kl. 7 på morgonen efter tillsägelse på kvällen. 

19. att prisen hållas inom bestämda rimliga gränser 

samt 

20. att alltid skriven räkning utfärdas.

Dräkten 

Men avseende på klädedräkten gäller, att man bör 

kläda sig snyggt men enkelt, varken över eller under 

sitt stånd, ej över och ej under sina tillgångar. 

Kläder i bjärta och brokiga färger böra omsorgsfullt 

undvikas. När man köper något nytt, bör man eftersträva 

att få det, som är både varaktigt och smakfullt. 

Man bör kläda sig väl men ej så, att man väcker uppmärksamhet 

genom sin klädsel. Därför undviker man 

att såväl kläda sig gammalmodigt som att, efterapa 

varje nymodigt dårskap. 

Ett oeftergivligt villkor i fråga om klädseln, är renhet 

och snygghet, men denna får icke blott avse den yttre 

dräkten utan också sträcka sig till de icke synliga plaggen. 

Framför allt bör man vinnlägga sig om, att linnet 

är oklanderligt rent. 

En person som uppträder i en dammig kostym med 

felande knappar eller i oborstade skor med snedslitna 

klackar, ger ett starkt intryck av bristande skönhets- 

och ordningssinne, 

Vad här ovan sades om vikten av att kläda sig, så 

att man ej väcker uppmärksamhet, böra särskilt damerna 

uppmärksamma, ty bland dem finnes många 

som falla för frestelsen att ståta med onödig utstyrsel 

i klädedräkten. Dessa böra lägga fru Lenngrens råd 

på hjärtat. 

Följ, Betti, smakens enkla bud: 

Låt aldrig flärden dig förtrolla! 

All prydnad driven intill skrud 

Är blott affischen av en fjolla. 

Det är ”smakens enkla bud”, den goda, gedigna smaken, 

som i detta liksom i många andra avseenden bör 

vara vägledande för både herrar och damer. Envar bör 

sträva efter att förläna klädseln något av sin personliga 

särprägel, sa att även klädedräkten blir i viss mån ett 

uttryck för individualiteten. Sålunda böra äldre damer 

kläda sig allvarligare än unga flickor, och de förras 

benägenhet att kläda sig yngre, än de äro, får icke gå 

till sådan överdrift, att det väcker åtlöje. Att likaledes 

äldre män, böra kläda sig på ett annat sätt än ynglingar, 

torde förefalla helt naturligt. Framför allt böra 

äldre personer undvika att följa med modets nycker 

och ytterligheter. 

För övrigt gäller följande allmänna råd beträffande 

den här saken. Upptag aldrig dyrbara moder med avseende 

på klädedräkten, om dina inkomster ej medgiva 

det! I annat fall röjer du fåfänga, och denna är en 

egenskap, som inte vittnar fördelaktigt om din karaktär. 

Att följa modets ständiga växlingar kan man överlåta 

åt de rika, som ha råd att kosta på sig detta nöje. 

Man har ingen orsak att känna sig generad, därför att 

man bär en sliten dräkt. Är den däremot fläckig och 


69 

oborstad, har man anledning 

att skämmas. 

En viktig sak är att dräkten 

är sund och bekväm. För att 

vara detta måste den också 

rätta sig efter årstiden. Man 

bör aldrig vänja sig vid att gå 

alltför varmt klädd. Kläderna 

böra endast nätt och jämt 

skydda kroppen mot temperaturväxlingarna, 

Hårt åtsittande plagg skola undvikas i synnerhet hos 

ungdomen vars kropp är stadd i utveckling. Ett särskilt 

fördömligt plagg i detta avseende är korsetten. Detta 

moderna tortyrskap har förorsakat den kvinnliga delen 

av den civiliserade världen oerhörda lidanden, 

och det torde säkerligen komma att fördärva många 

uppväxande mödrar ännu, innan det blir helt avskaffat. 

Men dess bättre synes bruket av snörlivet för 

närvarande vara statt avtagande bland den kvinnliga 

ungdomen. 

Äro vi vid vissa tillfällen villrådiga om, vilken dräkt 

bruket fordrar, att vi bära, bjuder såväl försiktigheten 

som artigheten oss att på i förhand inhämta upplysningar 

härom. Eget omdöme och egen smak äro icke 

härvidlag alltid tillräckligt vägledande, och man får 

icke anse etikettens krav i detta avseendet var en likgiltig 

sak, som man utan vidare kan bortse ifrån, ty 

mångenstädes i livet tagas dessa saker på fullt allvar. 

Beträffande herrarnas klädedräkt skiljer man endast 

på tre olika slag; nämligen vardagsdräkt, visitdräkt 

och högtidsdräkt. En dam däremot kan uppträda i 

morgondräkt, förmiddagsdräkt, promenaddräkt, visitdräkt 

och högtidsdräkt. 

Högtidsdräkten för herrar är fracken, Den bäres vid 

högtidliga tillfällen, såsom bröllop, begravning, uppvaktningar 

hos högt uppsatta personer, finare middagar 

o.s.v. Även vid teaterbesök, då man innehar en 

finare plats, kan man lämpligen vara iklädd denna 

dräkt. 

Till frack hör nödvändigt vit skjorta och vit halsduk 

samt cylinderhatt. Svarta strumpor och lackskor höra 

också samman med högtidsdräkten. Unga pojkar bära 

smoking i stället för frack. De andra persedlarna äro 

desamma som till frack utom det, att man i stället för 

vit halsduk bär svart eller grå sådan till smoking. Cylinderhatten 

kan också i senare fallet utbytas mot en 

rundkullig eller mjuk, svart plyschhatt. 

På landsbygden är det rätt vanligt, att herrarna, i synnerhet 

de äldre, använda redingot i stället för frack. 

Livrocken skall alltid vara dubbelradig och av svart 

tyg. Till den kan man använda antingen svart eller vit 

halsduk. 

Ett mycket omtyckt plagg, som på senare tiden kommit 

ganska allmänt i bruk som visitdräkt, är jaquetten.

Den består av en enkelradig livrock, som kan vara av 

antingen svart eller grått tyg. Västen bör alltid vara av 

samma tyg som livrocken, och beträffande den kulörta 

jaquetten böra även byxorna vara det. Till den 

svarta eller mörka däremot använder man helst randiga 

byxor. Till jaquetten hör vidare vit skjorta, svart 

eller grå halsduk samt svart eller grå hatt. 

Kulörta skjortor i vilka färger som helst kunna användas 

till kulörta jaquett- och kavajkostymer, däremot 

icke till annan dräkt. Halsduken måste väljas med 

hänsyn till skjortans färg. 

Använd alltid vid krage, i synnerhet om du brukar, 

styva kragar! Därigenom får luften bättre tillträde till 

halsen och bröstpartiet, och du besparas det obehagliga 

trycket på vissa nerver, som trånga och styva kragar 

utöva. 

Även blodomloppet kan hämmas genom sådana. 

Se alltid till, att näsduken är ren! En smutsig sådan 

stör intrycket, även om klädseln i övrigt är aldrig så 

elegant. 

Om kroppsliga defekter och missbildningar. 

Huru de kunna döljas. 

Hos varje människa, som har en i något avseende defekt 

kropp, finns en mer eller mindre utpräglad benägenhet 

att vilja bättra upp sitt utseende. I denna helt 

naturliga strävan få vi icke se något utslag av fåfänga 

utan erkänna, att den kan ha sitt berättigande, i all 

synnerhet om det gäller att dölja ett naturfel, som på 

omgivningen verkar obehagligt. 

Vid begagnandet av alla slags lösbehag gäller det 

emellertid att iakttaga den största försiktighet, ty annars 

kan man åstadkomma raka motsatsen till vad 

man åsyftat. Hur skicklig man än är i att utnyttja konstens 

hjälpmedel på detta område, kan man dock aldrig 

dölja ett fel av ifrågavarande slag så fullständigt, 

att icke det synes. Har man icke detta i tankarna utan 

förfaller till onatur, kan man framkalla en rent komisk 

verkan. 

När en kvinna skall bestämma sig för, hur hon bör 

upplägga sitt hår, skall hänsyn tagas till huvudets 

form, så att hårklädseln harmonierar med denna. Ur 

denna synpunkt kan det vara ofördelaktigt med både 

för mycket och för litet hår. Har man ej tillräckligt, bör 

man emellertid hellre nöja sig med det, som finns, än 

att söka ersätta bristen med löshår, ty sådant verkar 

alltid i hög grad frånstötande. 

Mången tror, att detta slags lösbehag i allmänhet icke 

uppmärksammas. Förhållandet är emellertid motsatsen. 

I saknad av den glans och doft, som utmärker 

det naturliga håret, igenkännes det mycket lätt av den 

uppmärksamme iakttagaren. 


70 

Löshår är också skadligt ur 

rent fysiologisk synpunkt, ty 

det hämmar utdunstningen 

från hårbottnen, och försvårar 

lufttillförseln till densamma, 

Ännu skadligare i 

detta avseende är emellertid 

valken, som förr eller senare 

förorsakar fullständig kalhet 

hos sin bärarinna. 

Är den lösa hårklädseln av 

eget hår, går det väl ändå något an, men alldeles ofattligt 

förefaller det oss, hur en kvinna kan nedlåta sig 

till att bära köpt löshår. Enbart den tanken, att hon 

icke vet, varifrån det kommit, borde komma henne att 

rysa, tycker man. Bruket har också stora hygieniska 

vådor, ty det är ett faktum, att smittosamma sjukdomar 

överförts på detta sätt. 

Många såväl herrar som damer tro, att en ovanligt lång 

hals bör döljas genom en hög krage. Faktum är, att intrycket 

av halsens längd därigenom endast förstärkes. 

Dessutom giva de höga kragarna åt halsens rörelser 

en viss stelhet, som förtager det behag, som ligger i 

mera fria halsrörelser. Ej heller ur hälsans synpunkt 

äro de att rekommendera, ty de hindra lufttillförseln 

till kroppen. 

I ett sådant här fall bör man därför endast bära halvhög 

krage. 

Har man en blek och dålig hy, skall man inte inbilla 

sig, att man kan avsevärt förbättra den genom några 

yttre skönhetsmedel, hur braskande annonser man än 

läser härom. I all synnerhet bör man akta sig för att 

förfalla till den dårskapen att bruka puder och smink, 

som endast ytterligare förstör huden. Ingen kvinna 

skall föreställa sig, att hon genom sådana, skönhetsmedel 

verkar vackrare i en förståndig mans ögon. 

Som dylika medel genast falla i ögonen, i fråga om 

puder icke sällan i bokstavlig mening, blottställer hon 

alltid därmed sin fåfänga och sjunker därigenom i en 

förnuftig mans aktning. I detta sammanhang kan anföras 

vad Hermod i ett epigram säger om sminkade 

läppar: 

”Purpur äro hennes läppar - 

allt för sant det snart befanns: 

När en gång han kysste henne, 

purpurn övergick på hans. 

Vill man skaffa sig en frisk och vacker hy, får man därför 

anlita andra medel, och dessa äro åtkomliga för 

var och en, om han blott vill kosta på sig mödan att 

taga reda på hälsolärans allra elementäraste regler och 

följa dessa. En vacker hy förutsätter friskt blod, och 

sådant får man genom att i fråga om mat och dryck 

och andra levnadsvanor föra ett sunt och regelbundet 

liv. Hetsande mat och dryck, såsom starkt kryddade 

maträtter, spritdrycker och kaffe, bör härvidlag undvikas. 

Det finns inget säkrare medel att fördärva hyn än 

omåttligt bruk av kaffe, sprit och tobak samt nattvak.

En förståndig diet, sol och frisk luft samt rörelse i det 

fria och tillräcklig sömn äro däremot medel, som garantera 

god hälsa och vacker hy. 

Experimentera aldrig med några tinkturer för att därmed 

taga bort fräknar! Sådana försvinna i den mån 

blodet får en annan sammansättning. Förövrigt kan du 

trösta dig med vad Gellerstedt sjunger om denna sak: 

Vem tror du väl det är, som står och räknar 

ett par små dussin eller flere fräknar, 

när runt dem, över dem det spelar fritt 

ett solskenslöje sånt som ditt? 

Många personer visa icke blott tänderna utan även 

hela tandköttet, när de skratta. Detta beror därpå, att 

deras överläpp är för kort. Ett sådant fel kan verka rätt 

frånstötande på många, om personen, som är behäftad 

med detsamma, icke aktgiver på sig själv och söker 

förtaga en del av det obehagliga intrycket. Detta 

senare är emellertid i hög grad möjligt om han framför 

en spegel studerar in det sätts varpå han bör skratta, 

för att felet i fråga så litet som möjligt skall framhävas. 

För övrigt får en sådan person akta sig för att komma 

med i den kategori av människor, som jämt och samt 

flina utan minsta anledning. 


71 

Har man förlorat sina tänder, 

emedan man försummat att i 

tid laga dem, så bör man låta 

sätta in löständer, men dessa 

fordra en ytterligt stor renlighet, 

annars blir andedräkten 

snart illaluktande. Tro ej, att 

den stinkande lukten från 

en oren mun kan borttagas 

genom att skölja den med 

något munvatten. Tänderna 

måste omsorgsfullt rengöras 

med tillhjälp av tandborste. 

Lyten, som bestå av talfel, såsom att en person läspar 

eller stammar, kunna ofta avlägsnas eller åtminstone i 

hög grad avhjälpas, om de bli behandlade av specialister 

på detta område. Personer, som lida av sådana 

naturfel, böra därför höra sig för hos läkare om möjligheten 

att få dem avhjälpta. 

Personer, som i yttre avseende äro vanlottade, ha i 

ännu högre grad än några andra skäl att arbeta på sin 

inre försköning, så att intelligensens och karaktärens 

goda beskaffenhet liksom skiner igenom och förtar intrycket 

av kroppslig defekthet. 

slut

VETT OCH ETIKETT - Anno 1918 - Svenska kulturbilder - levande ...

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

VETT OCH ETIKETT - Anno 1918 - Svenska kulturbilder - levande ...

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?