Untitled - Unni Drougge

Högst upp står den gamla kvarnen som skymmer översta
delen av Globens hjässa. Nere vid varvsskjulen sitter några
gubbar och ölar, jag hör deras röster. Det ryker från en plats
längre upp mot det högra skogspartiet där ett ovädersmoln
tycks hänga på lur. Vilket kons tigt ljud! Lät det inte som ett
vildsint vrål? Det kom förmodligen från någon full och yvig
lösdrivare, en av dem som tagit sin boning i Årsta skogen nu
när det är varmt och gott att vaggas till sömns av moder jord.
Eller också är detta en onormal kväll. En kväll då märkliga
ting sker i det fördolda, vad vet jag. Folk som begår brott
gömmer ofta undan stöldgods och bevismaterial här omkring.
Jag drar tacksamt in doften av mylla i näsborrarna. Det är
ofattbart att vara så lyckligt lottad, att kunna bo så här. Där
jag bor bryts allt, och möts allt: kultur och natur, stadskärna
och förort, laglösa och småborgare, kontroll och kaos. Och
så vattnet.
Det är därför broar finns.
Och plötsligt står hon på min tröskel: en bländande vacker
ung kvinna. Men med något vilt i blicken. I samma sekund
som jag släpper in henne, vet jag att detta är början till en ny
tid. Hon heter Emelie.
KRISTIN
HENNES MAGE BULLRADE och spände när hon la linneduken
över den stora degbunken. Nio år hade det tagit Kristin att få
fason på sin surdeg. Det var Sanne i huset snett över som satt
rejäl sprätt på den när hon tillsatte sitt örtvatten och vigde
mjölksyrekulturen. Receptet var hemligt som i all häxkonst.
Men Sanne gjorde inget sken av att vara mystisk till vardags.
Hon var en modern häxa som surfade på Internet och det var
därför Natan och Sanne kommit varandra nära. Sanne blev en
kommunikationsbro mellan Kristin och hennes äldste son. En
dag hade han av en slump mött Sanne på en webbsajt. Kristin
29