Untitled - Unni Drougge

Då överföll besten henne, ett vilt, rasande djur. Den höll om
hennes hals tills hon inte kunde andas, hon hann inte skrika,
skräcken tänjde hennes inre, det var som att lösas upp... Hon
låg på mage på cementgolvet medan vassa klor rev av henne
underbyxorna och något kallt, hårt borrade sig in. Smärtan
dansade framför hennes ögon som röda blixtar. Hon ville
inte dö! Hon ville inte dö! Så hördes ett omänskligt rytande,
inte som något hon hört tidigare och ett hugg i nacken stötte
hennes panna mot golvet. Därefter infann sig en bedövning i
hela hennes kropp.
Kristin reste sig mödosamt, först på alla fyra. Hon vågade
inte se sig om, utan stod kvar så tills boden fick tillbaka sina
konturer. Som om det betydde något började hon inventera
sina trädgårdsredskap ett i sänder längs väggarna. Räfsan...
krattan... sekatören... grävgrepen... gångskyffeln... raddragaren...
hackan... skyffeln... spaden... Då återvände vettet. Hon
rusade ut från boden, vågade inte skrika, sprang så fort benen
bar förbi Sannes hus, Sanne var i Hultsfred, och så snart hon
nått Theas köksingång ryckte hon i dörren men den var låst
så hon bultade på fönstret, hårt så rutan krossades och hennes
handled började blöda men nu öppnade Thea och Kristin
trängde sig in och föll ihop på den vita finska trasmattan där
hon brast i häftig men förlösande gråt.
– Jag kände på mig att det var något onormalt med den här
kvällen, sa Thea medan hon satte sig på huk och långsamt
strök Kristin över håret. Du blöder, sa hon sen.
– Jag skar mig på fönstret, snyftade Kristin.
– Nej, jag menade inte det, svarade Thea lugnt. Jag menar
nertill.
Kristin reste sig på armbågen och såg ned längs sin kropp.
På den vita mattan spred sig en röd pöl.
Det var från Kristins underliv.
39